Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1962
1
Nr 8
Utlåtande i anledning av motioner om översyn av lagstiftningen beträffande
köp av skog på rot.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 32 i första kammaren av herr Jonasson och nr
611 i andra kammaren av herrar Wahrendorff och Larsson i Hedenäset.
I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en skyndsam översyn av lagstiftningen
beträffande avtal om köp av skog på rot i enlighet med vad i motionen anförts».
Gällande rätt
I 1 kap. 7 § lagen den 1A juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom
stadgas, att vad tidigare i samma kapitel eller eljest i lag finnes i allmänhet
föreskrivet angående nyttjanderätt till fast egendom jämväl skall tilllämpas
i fråga om rättighet, som fastighets ägare åt annan upplåter att å
fastigheten avverka skog eller att där taga torv, ler, grus, sten eller annat,
som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning, eller att jaga
eller att fiska. De bestämmelser i nyttjanderättslagen som således skall äga
tillämpning på de uppräknade särskilda rättigheterna innefattar regler om
maximitid för kontrahenternas bundenhet (1 §), om inskrivning till säkerhet
för nyttj anderätts bestånd (2 §) samt om rättsverkningar vid frivillig
överlåtelse, exekutiv försäljning eller återköp enligt lagen om återköpsrätt
till fast egendom av den fastighet, vartill nyttjanderätt upplåtits (3 och
4 §§), vid upplåtelse av nyttjanderätt åt flera (5 §) och vid nyttjanderätts
bortfall på grund av klander eller återköpsrätt, som förbehållits tidigare än
nyttjanderätten uppläts (6 g).
De i 1 § stadgade maximitiderna skall emellertid enligt särskild inskränkande
bestämmelse i 7 § ej gälla, där upplåtelsen avser allenast eller huvudsakligen
rätt att annorledes än till husbehov avverka skog, för vilket fall
föreskrives en längsta tid för rättighetens bestånd av fem år.
För upplåtelse, som sker från kronan, gäller enligt 8 § ej de maximitider
som angivits i 1 och 7 §§.
Då bestämmelser rörande de obligationsrättsliga verkningarna av avtal
om skogsavverkningsrätt så gott som helt saknas i lag, måste gällande rätt
på området utrönas med ledning av doktrin och praxis. Stort intresse har i
rättslitteraturen ägnats frågan, huruvida avtal om rätt till skogsavverkning
är att anse som legoavtal om fast egendom eller som köp av lös egendom.
l Motionen i dess helhet tryckt bland första kammarens motioner.
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 8
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1962
Den senare uppfattningen hävdas i Alméns kommentar till köplagen (Almén:
Om köp och byte av lös egendom, 4:e uppi., s. 16 ff) såvitt avser »avtal,
varigenom en jordägare säljer växande skog att avverkas under loppet av en
kortare tidrymd (t. ex. ett år), som redan vid avtalets ingående eller kort
därefter börjar att löpa». Denna åsikt kan emellertid ej sägas ha vunnit
anslutning i doktrinen i övrigt, ehuru viss tveksamhet i frågan uttryckts,
och torde ej heller ha vunnit påtagligt stöd i praxis (se Lejman: Om begreppet
nyttjanderätt till fast egendom, s. 87 ff). En i förstnämnda arbete
framförd uppfattning, att i brist på obligationsrättsliga regler på området
en analog användning av lagen om köp av lös egendom i allt fall måste
anses ligga närmare till hands än motsvarande tillämpning av nyttjanderättslagens
regler om arrende, åtminstone i fråga om »rätt till avverkning
under så kort tidrymd att den för nyttjanderättsupplåtelser karakteristiska
skyldigheten för upplåtaren att fortfarande tillhandahålla nyttjanderättshavaren
objektet för hans rättighet krymper samman till ett intet», synes
vinna anslutning av Undén (Undén: Svensk sakrätt, II: 2, 1958, s. 199). Ej
heller för denna uppfattning tycks man emellertid kunna utläsa något otvetydigt
stöd av praxis. Efter genomgång av ett stort antal rättsfall i ämnet
anför Lejman härom (a. a. s. 137).
Vad de obligatoriska rättsverkningarna av ifrågavarande avtal beträffar,
har det visat sig, att de regler, som här tillämpas, i allmänhet icke äro mera
besläktade med köpregler än med regler för speciella slag av nyttjanderätter,
exempelvis arrenderätter.
Ofta är det helt enkelt allmänna rättsgrundsatser, som komma till begagnande.
Exempel saknas icke på att högsta instansen, då de lägre instanserna
uttryckligen motiverat en rättsföljd med en köplagsregel, ändrat motiveringen
till mera allmänna ordalag. Någon åtskillnad mellan rättigheter
till vissa bestämda objekt, exempelvis utstämplade träd, och övriga rättigheter
kan icke förmärkas. Icke heller synas kortvariga rättigheter behandlas
enligt särskilda regler.
Motionerna
I motionerna framhålles, att utvecklingen på skogsbrukets område under
senare år gått mycket snabbt, att möjligheterna att rationellt planera avverkning
och uttransport av virket väsentligt förbättrats samt att samtidigt
kraven på skogsvården stigit. Motionärerna finner den i 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen
angivna »femåriga nyttjanderätten» ur dessa synpunkter »föråldrad
och stridande mot kraven på en rationell skogsvård». Därest avverkningen
uppskjutes så lång tid som fem år uppstår, säger motionärerna, produktionsförluster
i form av försämrad tillväxt eller dröjsmål med ersättande
av skogsbeståndet med en ny skogsgeneration. I motionerna föreslås, att
maximitiden bestämmes till tre år i Dalarna och Norrland samt två år i
övriga delar av landet, och anmärkes, att domänverket sedan länge kunnat
begränsa tiden för avverkningsrätter till i regel två år, medan de enskilda
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1962
3
skogsägarna ej kunnat hävda sina intressen med samma auktoritet. Motionärerna
förmenar, att även om nuvarande bestämmelser ej utesluter avtal
om kortare avverkningstider en ändring i föreslagen riktning skulle kunna
antas väsentligt förbättra möjligheterna till en mera rationell skogsvård,
särskilt i de områden, där »marknadssituationen är sådan att den leder till
ett maximalt utnyttjande av lagrummet ifråga».
Slutligen anför motionärerna följande.
Likaså torde ur vissa andra synpunkter en översyn av hithörande lagstiftning
vara önskvärd. Såsom i Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 vid 1961 års
riksdag anföres, står skogsavverkningsrätten — sådan den numera allmänt
upplåtes — nära institutet köp av lös egendom, inom vilket leveranstid
fritt kan avtalas. Med samma motiveringar som ovan kan med skäl hävdas
att en närmare precisering av ifrågavarande lagrum måste åstadkommas.
Därvid bör även övervägas huruvida man inom lagstiftningens ram bör inta
generella bestämmelser om särskilt avtal beträffande ersättningsfrågor i de
fall rotpost av olika skäl inte avverkas inom avtalad tid.
Frågans tidigare behandling
Riksdagen har tidigare behandlat den i motionerna särskilt berörda frågan
om sänkning av maximitiden för upplåtelse av skogsavverkningsrätt,
senast föregående år och dessförinnan år 1954. Vid båda dessa tillfällen
hemställde tredje lagutskottet i utlåtanden (nr 25/1954 och nr 3/1961) över
de motioner, som väckts i frågan, att desamma ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd, och bifölls denna hemställan av riksdagen. I det år 1961
angivna utlåtandet anförde utskottet.
Nackdelar främst ur skogsvårdssynpunkt kan, som motionärerna framhåller,
otvivelaktigt följa med utnyttjande av en femårig avtalstid. Som
framgår av vissa i utskottets utlåtande nr 25/1954 redovisade yttranden och
som utskottet i nämnda utlåtande uttalat torde det emellertid särskilt för
södra Sveriges vidkommande men även i Norrland numera höra till undantagen,
att rotposter får stå oavverkade längre tid än tre år efter försäljning.
Den utveckling mot allt kortare tider för avverkning och drivning utskottet
i sitt tidigare utlåtande ansett sig kunna konstatera synes alltjämt fortskrida.
De påtalade nackdelarna torde därför i mycket liten utsträckning
göra sig gällande.
Ehuru av det ovan sagda kan synas som om ett förkortande av maximitiden
i enlighet med motionärernas hemställan i stort sett skulle sakna
praktisk betydelse, vill utskottet för sin del icke förorda en sådan lagändring.
Som närmare utvecklats i det tidigare utlåtandet torde nämligen i
särskilda fall en längre tid för utdrivning av försåld virkespost vara motiverad.
Möjligheten att i sådana fall bestämma avverkningstiden upp till
fem år bör icke avskäras. Mot missbruk av en sådan möjlighet talar i hög
grad, att skogsägarna numera i ökad utsträckning kan hävda sina intressen
genom organisationer.
Det kan här anmärkas, att i lagberedningens år 1960 framlagda förslag
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1962
till ny jordabalk m. m. upptagits en bestämmelse (11 kap. 3 § andra stycket
i förslaget), vilken överensstämmer med nu gällande rätt i förevarande avseende.
Frågan huruvida en närmare reglering av upplåtelser om rätt till skogsavverkning
bör ske har jämväl behandlats av lagberedningen i dess förslag
till jordabalk. Beredningen har därvid anfört (SOU 1960: 25, s. 281).
Andra under NJL fallande nyttj anderätter än arrende, hyra, tomträtt och
vattenfallsrätt regleras endast av bestämmelserna i 1 kap. NJL och av ev.
tillämpliga specialbestämmelser. Till denna grupp höra benefika upplåtelser
av jord för jordbruk eller annat ändamål samt av hus eller del av
hus för nyttjande, så ock upplåtelser, såväl benefika som onerösa, av rättigheter
som avses i 1 kap. 7 § första stycket NJL---, närmare bestämt
skogsavverkningsrätt, rätt att ta torv, ler, grus, sten eller annat, som icke
är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning, samt jakt- och fiskerätt.
Den frågan kan naturligtvis uppställas, huruvida anledning förefinnes att
utöver vad som redan skett nu närmare reglera dessa slag av upplåtelser.
Vad särskilt angår upplåtelser av skogsavverkningsrätt, vilka ur ekonomisk
synpunkt torde vara de mest betydelsefulla, kan väl göras gällande att en
dylik reglering vore påkallad. I litteraturen har framförts den åsikten att i
vax-je fall kortvariga avverkningsrätter vad angår avtalsförhållandet mellan
kontrahenterna väsentligen vore att likställa med köp av lös egendom. Även
om KöpLs bestämmelser icke omedelbaiT äro att tillämpa på dylika upplåtelser,
torde dessa bestämmelser dock vara i hög grad vägledande och i
viss mån förminska behovet av en specialreglering på detta område. Skulle
en sådan anses påkallad, synes den dock böra äga rum utanför jordabalken.
Motsvarande synpunkter kunna anläggas även på sådana rättigheter som
rätt till ler-, grus- eller stentäkt samt sådana köp av växande gröda där det
ankommer på köparen att ombesörja grödans avbärgande.
Utskottet
Sin begäran om översyn av lagstiftningen på ifrågavarande område har
motionärerna i första hand motiverat med att behov skulle föreligga av en
förkortning av maximitiden för upplåtelse av skogsavverkningsrätt. Riksdagen
har föregående år lämnat utan åtgärd motioner med hemställan om
lagändring i samma syfte och år 1954 avvisat en motionsvis framförd begäran
om utredning i frågan. I de utlåtanden, som låg till grund för riksdagens
ställningstagande vid dessa tillfällen, fann tredje lagutskottet väl, liksom
motionärerna, önskvärt att avverkning kommer till stånd så snart som
möjligt efter det rätt därtill upplåtits. Utskottet konstaterade emellertid att
längre upplåtelsetider än tre år numera torde höra till undantagen och att
därför de nackdelar, som följer med ett utnyttjande av femårstiden, i mycket
liten utsträckning gör sig gällande. Vidare ansåg utskottet möjligheten
att bestämma avverkningstiden upp till fem år ej böra avskäras, enär fall
kan förekomma, då en så lång tid är befogad.
Utskottet finner ej nu skäl frångå sin sålunda uttalade uppfattning och
Tredje lagutskottets utlåtande nr S år 1962
5
hänvisar till de synpunkter som närmare utvecklats i förut nämnda utlåtanden.
Yrkandet om utredning torde för övrigt böra avvisas redan därför
att frågan aktualiserats genom lagberedningens år 1960 framlagda förslag
till jordabalk och torde komma att övervägas i anledning härav. I förslaget
har, som anmärkts i den tidigare redogörelsen, den nu föreskrivna
längsta tiden för ifrågavarande upplåtelser bibehållits.
Vad i motionerna ytterligare andragits till stöd för den begärda översynen
torde vara att uppfatta så, att motionärerna dels anser det böra klargöras
i lag i vad mån upplåtelse av skogsavverkningsrätt är att anse som köp av
lös egendom, dels finner behov föreligga av regler om ersättning i fall, då
rotpost ej avverkas inom avtalad tid.
Givetvis bör man av ett rättssystem kunna kräva att de rättsliga verkningarna
av eventuella konflikter i ett avtalsförhållande skall kunna förutses
med någorlunda säkerhet. Av utskottets redogörelse för gällande rätt i
ärendet torde framgå att i doktrinen råder delade meningar om vilka regler
som — i brist på lagstiftning —- obligationsrättsligt är att tillämpa i de kontraktsförhållanden,
varom nu är fråga. Hitillsvarande praxis på området
synes ej heller ge någon allmängiltig och klar vägledning i detta hänseende.
Svårigheter måste uppenbarligen möta för enskilda avtalsslutande parter
att bedöma, huru exempelvis ersättningsfrågan bör lösas, då avverkning ej
skett inom avtalstiden.
Det kan således ifrågasättas, huruvida ej en närmare reglering rörande
upplåtelser av skogsavverkningsrätt är påkallad. En eventuell ny lagstiftning
synes ej lämpligen kunna begränsas på sätt motionärerna angivit utan torde
böra avse institutet i dess helhet och möjligen även vissa närliggande
rättsområden. Lagberedningen har i förslaget till jordabalk jämväl upptagit
frågan om behovet av en specialreglering i ämnet. Dess uttalande i denna
del har återgivits i den tidigare redogörelsen. Så länge förslaget överväges,
är det en öppen fråga, vilka regler angående ifrågavarande rättigheter en ny
jordabalk kan komma att innehålla. I avvaktan på slutbehandling av lagberedningens
förslag bör enligt utskottets mening särskild utredning ej företagas
i frågan om den lagliga regleringen av avverkningsrätterna. Utskottet
kan alltså ej heller av de skäl som upptagits sist i motionerna för närvarande
tillstyrka motionärernas yrkande.
Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:32 och 11:61, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 februari 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1962
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Lindahl, Kristiansson, Ebbe Ohlsson,
Knut Johansson, Ernst Olsson, Nils Hansson*, Paul Jansson och Gunnar
Pettersson*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink, herrar Jansson i Benestad, Johansson i öckerö, Svenning och
Turesson.
Reservation
av herrar Olsson, Ernst, och Jansson i Benestad, vilka ansett att utskottets
utlåtande under rubriken »Utskottet» bort ha följande lydelse:
Sin begäran---(lika med utskottet s. 4 rad 29—37)---därtill
upplåtits.
Det i motionen berörda spörsmålet om en förkortning av maximitiden
för upplåtelse av skogsavverkningsrätt har aktualiserats även genom lagberedningens
år 1960 framlagda förslag till jordabalk och torde komma
att övervägas i anledning härav. I förslaget har den nu föreskrivna längsta
tiden för ifrågavarande upplåtelser bibehållits. Utskottet, som i likhet med
motionärerna anser en kortare maximitid angelägen, finner sig därför böra
förorda att spörsmålet vid den fortsatta beredningen av ärendet ägnas särskild
uppmärksamhet i syfte att uppnå en avkortning av maximitiden.
Vad i motionerna — — — (lika med utskottet s. 5 rad 7—30) — —-■—-att
innehålla. Utskottet kan därför ej förorda att en särskild utredning nu
företages i frågan om en fullständig laglig reglering av avverkningsrätterna
men förutsätter att även denna fråga särskilt uppmärksammas vid den
fortsatta behandlingen av lagberedningens förslag.
Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 32
och 11:61, i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening
måtte giva till känna vad utskottet i sitt utlåtande anfört.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1962
620253