Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962

1

Nr 6

Utlåtande i anledning av motioner rörande införande av interimistiska
körkort.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 10 i första kammaren av herr Sundin samt nr 18 i
andra kammaren av herrar Börjesson i Falköping och Gustavsson i Alvesta.

I motionerna hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning om sådan ändring av vägtrafikförordningen, att nya
förare av motorfordon i första hand erhåller interimistiska körkort med en
giltighet av ett år och att de efter att under detta år ha ådagalagt lämplighet
som förare beviljas slutgiltiga körkort i enlighet med vad i motionen an
förts».

För motionernas närmare innehåll redogöres nedan.

Gällande bestämmelser

Gällande bestämmelser om körkort återfinnes i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951. Förordningen har utfärdats av Kungl. Maj :t efter
riksdagens hörande.

Enligt 29 § 1 mom. får motorfordon eller med gummihjul försedd traktor
endast föras av den, som genom körkort, utfärdat av länsstyrelse, är berättigad
därtill. Om vissa undantag från denna körkortsplikt —- främst avseende
s. k. övningskörning och körning av personer, som i främmande stat
äger föra motorfordon — stadgas i 30 och 37 §§. — Körkort förekommer
av tre slag, nämligen för bil, för motorcykel och för traktor (29 § 2 mom.).
Körkort för bil får bara meddelas den, som fyllt 18 år, samt körkort för
motorcykel eller traktor blott person, som uppnått 16 års ålder (3 mom).
Om särskilda skäl förefinnes, får dock körkort för traktor meddelas den,
som fyllt 15 år. Om innehavare av körkort för motorcykel icke fyllt 18 år,
gäller körkortet endast för s. k. lätt motorcykel och för traktor.

Den, som önskar erhålla körkort, skall enligt 31 § 1 mom. undergå förarprov
inför särskild besiktningsman eller, i fråga om körkort för traktor,
annan av länsstyrelse därtill förordnad person. Förarprov för bil eller
motorcykel må enligt 3 mom. godkännas blott om sökanden efter prövning
under olika trafikförhållanden samt skriftligt och muntligt förhör befinnes

a) besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt erforderlig körskicklighet, sinnesnärvaro
och omdömesförmåga;

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 6

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962

b) äga för brukandet erforderlig kännedom om det slag av motorfordon,
varom fråga är;

c) hava nödiga insikter om gällande trafikföreskrifter samt om den verkan
ur trafiksäkerhetssynpunkt, som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga
drycker medföra å den mänskliga organismen;

d) äga kunskaper om de särskilda risker, som äro förenade med omkörning,
färd över järnvägskorsning, passerande av barn som uppehåller sig
på eller invid vägen, körning under mörker, vid halt väglag eller under
andra mera svårbemästrade eller farofyllda trafikförhållanden samt om det
körsätt, som förare i olika situationer har att tillämpa för att undgå olyckor;
samt

e) hava sådana kunskaper om trafikolyckornas omfattning, orsaker och
karaktär samt sådana insikter i övrigt, att sökanden kan antagas förstå
nödvändigheten av ett varsamt och hänsynsfullt uppträdande i trafiken.

Förarprov för traktor må godkännas, om sökanden efter skriftligt och
muntligt förhör befinnes äga sådana insikter, som ovan under c) angivits
(4 mom.). — Har sökande avlagt godkänt prov, skall den, som anställt provet,
utfärda kompetensbevis (5 mom.). — Medborgare i våra nordiska
grannländer kan under vissa förutsättningar erhålla körkort här i riket
utan att undergå förarprov (KK 12 okt. 1956 om rätt för person, som i främmande
stat äger framföra motorfordon, att erhålla körkort utan att undergå
förarprov).

Vid ansökan om körkort skall enligt 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen
sökanden regelmässigt —- förutom kompetensbevis och intyg om viss synoch
hörselförmåga — bl. a. foga ett av polismyndigheten i sökandens mantalsskrivningsort
inom tre månader före ansökningen utfärdat intyg avseende
huruvida sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden får
anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon, s. k. lämplighetsintyg.
Författningsrummet innehåller detaljerade bestämmelser om den undersökning,
som skall föregå utfärdandet av detta intyg.

Jämlikt 32 § 2 mom. äger vederbörande länsstyrelse utfärda körkort, sedan
den prövat ingivna handlingar och den ytterligare utredning, som kan
befinnas erforderlig. Vid prövningen skall särskilt beaktas, om sökanden
gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom
förare av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra,
omdöme och ansvar samt respekt för trafikens regler. Den, som sakfällts för
fylleri eller olovlig körning, må ej erhålla körkort inom två år från förseelsen,
om det ej kan anses uppenbart, att han likväl är att bedöma såsom
skötsam. — Till sökande, som lider av lyte, sjukdom eller syn- eller hörselnedsättning,
som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av aktuellt
slag, får körkort endast utfärdas i de fall och på de villkor, som
Konungen bestämmer. Bestämmelser härom har intagits i vägtrafikkungörelsen
67—68 §§.

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962

över utfärdade körkort skall länsstyrelse föra körkortsregister (32 §

6 mom. vägtrafikförordningen). I 72—75 §§ vägtrafikkungörelsen gives närmare
bestämmelser om sådant register.

I 33 § vägtrafikförordningen återfinnes reglerna om återkallelse av körkort.
Häri stadgas, att länsstyrelse under vissa förhållanden skyndsamt skall
ompröva frågan om lämpligheten som fordonsförare hos person, för vilken
länsstyrelsen utfärdat körkort. Detta gäller, när länsstyrelsen med hänsyn
till inkomna underrättelser finner skälig anledning föreligga till antagande
att körkortsinnehavaren icke uppfyller de förutsättningar, som gäller för
erhållande av körkort. I sådant fall kan länsstyrelsen förelägga vederbörande
förare att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis.
Fullgör körkortsinnehavaren ej föreläggandet, kan detta leda till att
hans körkort återkallas. Länsstyrelsen kan också själv eller genom polismyndighet
införskaffa erforderlig utredning. —- I vissa fall skall körkortet
regelmässigt återkallas. Detta gäller, om föraren gjort sig skyldig till grov
vårdslöshet i trafik, till rattfylleri, trafikonykterhet eller smitning. Samma
är förhållandet, om han genom upprepade förseelser mot de bestämmelser,
som i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna
fordon, visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa
bestämmelser eller om han annars vid färd med motordrivet fordon i något
för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt de förpliktelser,
som åligger honom som fordonsförare. Körkort skall vidare återkallas, om
körkortsinnehavare gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig körning och
det ej kan anses uppenbart, att han likväl är skötsam, liksom om föraren
med hänsyn till onyktert levnadssätt finnes inte böra betros med körkort.
Samma regel gäller för det fall att förare genom brottslig gärning ådagalagt
påtaglig brist på hänsyn till andra eller på grund av personliga förhållanden
i övrigt icke kan anses lämplig såsom förare av körkortspliktigt fordon.
Om förares förutsättningar att föra körkortspliktigt fordon blivit så
väsentligt minskade genom sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt
icke vidare bör inneha körkort, skall kortet också i
regel indragas.

Reglerna om återkallelse av körkort kompletteras med föreskrifter i 80
och 81 §§ vägtrafikkungörelsen. Domstolar, nykterhetsnämnder m. fl. ålägges
här en omfattande underrättelseplikt rörande vissa brott och förseelser
m. m., som är av betydelse för bedömningen av en körkortsinnehavares
lämplighet att inneha körkort. Underrättelse skall i förekommande fall tillställas
den länsstyrelse, som utfärdat körkortet för den ifrågavarande personen.

Vägtrafikförordningen innehåller jämväl regler om varning till körkortsinnehavare
(34 §) samt om interimistisk återkallelse (33 § 3 mom.) och om
omhändertagande (35 §) av körkort.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962

Frågans tidigare behandling

I sitt år 1957 framlagda betänkande, Trafiksäkerhet II (SOU 1957: 18),
behandlade 1953 års trafiksäkerhetsutredning frågan om s. k. provisoriska
körkort (sid. 208—212). Utredningen framhöll till en början på anförda
skäl, att körkortsgivningen kunde sägas blott vila på en presumtion, att
sökanden uppfyllde de krav, som måste uppställas på en lämplig motorförare.
I betänkandet angavs därefter i huvudsak: Den tanken låg nära till
hands, att man fastställde en prövotid, under vilken den nye föraren fick
tillfälle att visa, om han verkligen motsvarade kraven på en motorförare.
Körkortet borde med andra ord vara provisoriskt under en viss tidsperiod.
En sådan anordning skulle kunna tjäna, icke bara som ett ytterligare medel
att uppspåra de olämpliga förarna, utan också som ett korrektiv mot
två olycksfrämjande förhållanden, vilka i regel förelåg samtidigt hos en
ny körkortsinneliavare, nämligen bristande trafikvana och ungdom. Detta
syntes kunna ske genom åtgärder, som var ägnade att hos de nyblivna körkortsinnehavarna
giva eftertryck åt kravet på omsorg och varsamhet. Genom
att låta körkortet gälla provisoriskt under viss tid och icke taga slutlig
ställning till frågan om vederbörandes lämplighet, förrän han verkligen visat
sig ha förmåga att under växlande trafikförhållanden framföra motorfordon
på betryggande sätt, skulle den nye körkortsinnehavaren på ett alldeles
särskilt sätt kunna göras uppmärksam på nödvändigheten av ett varsamt
färdsätt under den första tiden efter körkortsförvärvet, alltså under
den tidsperiod, som ur flera synpunkter var den mest kritiska under en
persons tid som förare. Angelägenheten hos den nye föraren att få behålla
körkortet skulle med den största sannolikhet leda till ett mera sansat och
varsamt körsätt från hans sida. Föraren skulle därigenom undgå att invecklas
i olyckor och skulle tillägna sig goda vanor i trafiken. — Utredningen
föreslog därför ett stadgande i vägtrafikförordningen av innehåll
att utfärdat körkort skulle vara provisoriskt under en tid av ett år räknat
från dagen för dess utfärdande. Förslaget om provisoriska körkort skulle
också gälla i fråga om körkort, som utfärdats efter återkallelse. Utredningen
föreslog vidare särskilda regler beträffande omhändertagande av provisoriska
körkort. Den grundläggande tanken i dessa regler var, att innehavare
av provisoriskt körkort, vilken i samband med trafikolycka gjorde sig skyldig
till vårdslöshet i trafik av icke ringa beskaffenhet, skulle underkastas
en mera ingående undersökning beträffande sin lämplighet i olika avseenden
än som kunnat ske vid körkortets utfärdande. I avvaktan på utgången
av denna undersökning skulle körkortet vara omhändertaget av vederbörande
myndighet.

I den till 1958 års riksdag framlagda propositionen nr 69, som i
huvudsak grundade sig på här berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen,
upptogs icke något förslag om provisoriska körkort.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962 5

Föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, angav härom till
en början, att det var naturligt, att en förare, som nyligen erhållit körkort
och icke hunnit skaffa sig någon större rutin, hade lättare att råka ut för
olycksfall än en van förare. Enligt departementschefen var nog de äldre
och mera erfarna förarna benägna att betrakta de nyblivna förarna som
ett allvarligt osäkerhetsmoment och hade därför lätt att resa krav på ingripanden
mot dem ur trafiksäkerhetssynpunkt. Deras åsikt saknade icke berättigande,
och statsrådet fann åtgärder, bl. a. i form av bättre förarutbildning,
erforderliga. Statsrådet övergick därefter till frågan om det kunde vara
lämpligt att också tillgripa administrativa åtgärder med tanke blott på de
nyblivna förarna och angav därom:

Själva kärnpunkten i problemet, nämligen att i trafiken uppträder förare
med skiftande erfarenhet och kvalifikationer i övrigt, är det icke möjligt
att komma till rätta med på detta sätt. F. ö. kan den omständigheten, att en
nybliven förare vållar en trafikolycka, icke i och för sig anses vara mera
graverande än om detsamma händer en erfaren förare. Trafikreglerna är —
och detta icke utan skäl — så stränga, att manöverfel som beror på bristande
rutin i stor utsträckning bedömes som vårdslöshet i trafik. I körkortshänseende
torde dylika fel hos en nybliven förare i regel böra bedömas milt. Ett
helt annat bör däremot bedömandet bli, om föraren medvetet utsatt sig för
risker, som han sedan visat sig icke vara i stånd att bemästra. Om detta sistnämnda
fall är för handen, bör enligt min uppfattning körkortsmyndigheten
taga frågan om vederbörandes lämplighet under förnyat övervägande.
Detta bör emellertid i princip gälla vare sig körkortet är av äldre eller nyare
datum.

Utredningens förslag att körkort under ett år räknat från utfärdandet
skall vara provisoriskt synes mig därför icke vara särskilt starkt motiverat.
Den strängare observans över nyblivna förare, vartill förslaget i denna del
syftar, skulle enligt förslaget bestå enbart i en befogenhet för polismyndighet
resp. poliskommissarie att omhändertaga körkortet redan om det på
sannolika skäl kan antagas, att vederbörande gjort sig skyldig till vårdslöshet
i trafik av icke ringa beskaffenhet. Det torde icke kunna undvikas, att
en bestämmelse av sådant innehåll skulle leda till högst olika tolkning och
rentav godtycke i tillämpningen.

Departementschefen angav avslutningsvis, att i propositionen intagna
förslag till utökad rapporteringsskyldighet för polismyndighet och skärpning
av reglerna om återkallelse av körkort syntes tjäna i stort sett samma
syfte som förslaget om provisoriska körkort samt att det i allt fall torde
vara lämpligt avvakta viss tids erfarenhet av de åtgärderna, innan radikalare
sådana insattes. Statsrådet kunde icke på dåvarande stadium tillstyrka
förslaget om provisoriska körkort.

I de med anledning av propositionen väckta likalydande motionerna
I: 339 och II: 437 hemställdes, att riksdagen måtte besluta att körkort skulle
vara provisoriskt under två år, räknat från dagen för utfärdandet, och benämnas
nybörj arkörkort.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 20 de ifrågavarande motionerna
och anförde till stöd därför:

Enligt förslaget har bestämmelsen om provisoriskt körkort icke förenats
med några andra praktiska bestämmelser än just den, att det skall benämnas
nybörjarkörkort. Den psykologiska betydelsen av en sådan benämning
— motionärerna synes lägga stor vikt härvid — torde i hög grad vara beroende
av i vilken mån till benämningen är knutna några särstadganden för
innehavaren av körkort av ifrågavarande slag. Den skärpta tillsyn över de
nyblivna förarna, som synes vara ett av ledmotiven för motionärerna, skapas
eller främjas icke blott och bart genom att de nyutfärdade körkorten erhåller
en särskild benämning. Därtill fordras också att särskilda kontrollåtgärder
sättes in mot innehavare av körkort, varom här är fråga. Några praktiska
förslag i sådant avseende innehåller motionerna icke. För övrigt vill
utskottet för sin del gärna ansluta sig till departementschefens uttalande,
att manöverfel, som beror på bristande rutin hos en nybliven förare, i regel
bör bedömas milt.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av två utav utskottets
ledamöter, vari förordades bifall till motionerna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Motionernas innehåll

Motionärerna erinrar om bilismens allt snabbare expansion och den därav
följande ökade trafikintensiteten, som medför ökad olycksfrekvens. I motionerna
angives att, även om ökningen i antalet olyckor under senare år
proportionellt sett icke varit så stor som ökningen i antalet registrerade
bilar under motsvarande tidsperiod, måste det dock sägas föreligga ett klart
orsakssamband.

Motionärerna anför härefter:

Förarnas kompetens spelar i detta sammanhang otvetydigt en betydande
roll. Blickarna kommer därvid närmast att riktas på den utbildning av
bilförare som vanligen föregår avläggandet av körkortsprov. Det bör betonas
att allt vad som kan göras för att förbättra bilförarutbildningen är av stort
värde för en ökad trafiksäkerhet. Hur förarutbildningen och körkortsprovet
än utformas kan man dock inte komma ifrån att enskilda personers
lämplighet som bilförare på detta stadium endast till en del går att objektivt
bedöma. Det är då närmast den tekniska färdigheten och det elementära
kunnandet av trafikregler som låter sig bedömas. Det praktiska omdömet
får bilföraren ofta inte tillfälle att visa förrän han — utrustad med
ett körkort — befinner sig ute i den reguljära trafiken. Om hans omdöme
då inte fyller kravet kan följderna för honom själv och medtrafikanterna bli
ödesdigra. Det är uppenbart att det tar en avsevärd tid innan en ny bilförare
förvärvat den rutin och de erfarenheter som gör att hans duglighet som
bilförare objektivt kan bedömas.

Ur denna synpunkt vore det angeläget med en reform av vägtrafikförordningens
bestämmelser om krav på körkort, så att den definitiva bedömningen
av en bilförares lämplighet kunde ske vid en senare tidpunkt än nu.
Detta kunde ske genom att efter avlagda körkortsprov i första hand läm -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962 7

nas ett interimistiskt körkort med en giltighet av ett år. Vid utgången av
det interimistiska körkorets giltighet skulle på detta sätt finnas anledning
att automatiskt granska om under prövotiden något kommit vederbörande
till last, som synes tyda på att denne icke skulle vara att anse såsom kvalificerad
för innehav av körkort.

En väsentlig fördel med detta system torde kunna sägas ligga på det
psykologiska planet. En ny bilförare vet med sig, att körkortet är interimistiskt
och villkorligt. Detta bör kunna verka som en återhållande faktor under
det första år, då rutin och praktisk erfarenhet skall förvärvas och det
goda omdömet ådagaläggas.

Utskottet

Såsom i motionerna angivits är en god förarutbildning och effektiva körkortsprov
otvivelaktigt av stort värde för trafiksäkerheten. Såsom också
gjorts gällande av motionärerna, torde det — hur utbildningen och proven
än utformas — icke kunna undvikas att körkort i viss utsträckning kommer
att tilldelas personer, vilkas omdöme icke fyller de krav, som bör uppställas
på en förare av motorfordon. Motionärerna har velat finna ett medel
häremot i ett uppskjutande av den definitiva bedömningen av körkortsfrågan
intill dess körkortsinnehavaren under en längre tid fått visa sitt
praktiska omdöme i den normala trafiken. I motionerna föreslås därför att
körkortet skall vara provisoriskt under en tidrymd av ett år från utfärdandet.
Vid utgången av denna tid skulle enligt motionärerna anledning finnas
till en automatisk omprövning av lämplighetsfrågan. I motionerna betonas
särskilt den psykologiska betydelsen av att den nye föraren vet med sig
att hans körkort är villkorligt.

Som framgår av den tidigare redogörelsen har likartade förslag framlagts
såväl av 1953 års trafiksäkerhetsutredning i dess år 1957 avgivna betänkande
som i motioner, vilka väckts vid 1958 års riksdag i anledning av
att utredningens förslag icke biträtts i den proposition, som då framlades
på grundval av betänkandet. Utskottet finner de skäl, som i dessa sammanhang
anfördes av departementschefen och andra lagutskottet, alltjämt bärande.
Utskottet vill särskilt hänvisa till gällande regler om återkallelse av
körkort, vilka synes innebära en förhållandevis god garanti för att olämpliga
fordonsförare kommer att betagas rätten att inneha körkort. Det bör
också beaktas att värdet ur prövosynpunkt måste bli mycket varierande beroende
på olikheter under prövotiden i fråga om både körsträcka och trafikförhållanden
de olika förarna emellan. Den förbättring av trafiksäkerheten,
som skulle kunna vinnas vid ett genomförande av motionärernas
förslag, synes än vidare knappast stå i rimlig proportion till den administrativa
belastning, som den föreslagna omprövningen måste medföra. Behovet
av att körkort i möjligaste mån förbehålles personer med erforderlig kompetens
synes utskottet bäst kunna nås genom åtgärder ägnade att ytterligare
effektivisera förarutbildning och körkortsprov. Enligt vad utskottet

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1962

erfarit har statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet också
förutskickat att han avser att inom kort hemställa om bemyndigande att
tillkalla en utredning rörande utbildningen av förare av motorfordon m. m.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 10 och II: 18, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 februari 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Åkesson, Åke Larsson och Ernst Olsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, fru Torbrink, herrar
Andersson i Ryggestad*, Persson i Tandö, Wachtmeister, Hamrin i Kalmar
och Mattsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Wachtmeister.

Reservation

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 62
201179