Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1962

1

Nr 5

Utlåtande i anledning av motion om upphävande av 23 § jaktlagen.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr GO i andra kammaren av herr Levin.

I motionen framhålles, att katten, som är ett utpräglat tamdjur, enligt
gällande lag betraktas som ett villebråd, vilket jakträttsinnehavare har oinskränkt
rådighet över, medan alla andra tamdjur är fredade. Motionären
påpekar, att lagens nuvarande utformning bl. a. givit möjligheter för mindre
nogräknade personer att etablera sig som kattfångare i större eller mindre
skala, därvid man i fällor, som försetts med lockbete, fångar grannarnas
katter och försäljer dessa. Vid anmälan av dylika kattstölder, anföres det,
har åklagarna visat sig tveksamma, och i vissa fall, där åtal väckts, har vederbörande
frikänts med hänvisning till gällande lag om rätt till jakt. Motionären
anser det i högsta grad stötande för det allmänna rättsmedvetandet,
att »personer, som överbevisats om stöld kan frikännas med hänvisning
till jaktlagen». »För många gamla och ensamma människor», säger motionären,
»är och förblir det obegripligt att samhället genom lagstiftning slår
vakt kring de samvetslösa marodörer som lockar till sig och stjäl deras enda
sällskap.» Motionären hänvisar till att ett i motion föregående år väckt förslag
till ändring i 23 § jaktlagen avvisades och finner det enda framkomliga
sättet att vinna rättelse »av den otillfredsställande ordning som nu råder»
nu vara att helt borttaga nämnda stadgande i jaktlagen. De problem, som
härvid kan uppkomma i fråga om herrelösa katter, anser motionären kunna
ordnas genom polis- och hälsovårdsmyndigheternas försorg.

I motionen hemställes, »att riksdagen måtte besluta att paragraf 23 i lagen
om rätt till jakt skall utgå ur lagen».

Beträffande motionens fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen.

186b års jaktstadga medgav envar rätt att döda katt, som anträffades i
skog eller hage. I 1912 års jaktlag utökades denna rätt i så måtto att området
för densamma angavs till all mark »utanför gård eller trädgård».
Samtidigt inskränktes emellertid rätten så att den tillkom allenast »jakträttsinnehavaren
och hans folk». Ändringarna föreslogs av år 1908 tillkallade
sakkunniga i år 1909 avgivet förslag rörande revision av jaktlagstiftBihang
till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 5

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1962

ningen. Utvidgningen motiverades med att katten enligt erfarenheten gör
avsevärd skada just i öppen mark å rapphöns och annat vilt. Samtidigt ansågs
inskränkningen i rätten att efterhålla katt till att avse blott jakträttsinnehavaren
och hans folk nödvändig »för att den sålunda utsträckta rätten
att efterhålla katt icke må missbrukas till förföljelse av okynne».

Stadgandet i 1912 års jaktlag upptogs oförändrat i nu gällande lag den
3 juni 1938 om rätt till jakt, vars 23 § lyder: »Katt som anträffas utanför
gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren eller hans folk saklöst
dödas.»

Som motionären påpekat, behandlade föregående års riksdag en motion
om ändring i 23 § jaktlagen. Yrkandet i denna motion — II: 21 av herr Levin
— avsåg, att ordet »Katt» i stadgandet skulle utbytas mot orden »Förvildad
katt».

Motionen behandlades av tredje lagutskottet, som däröver inhämtade yttranden
från domänstyrelsen, Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund
och Föreningen Djurens vänners riksorganisation. Av remissorganen
tillstyrkte endast det sistnämnda motionärens förslag. För yttrandena redogöres
i utskottets i ärendet avgivna utlåtande, nr 9/1961.

Utskottet ansåg i sitt utlåtande hinder föreligga mot en lagändring i den
form motionären föreslagit och yttrade i övrigt, bl. a.

Som framgår av den tidigare redogörelsen har katten sedan lång tid tillbaka
behandlats med stränghet i lagstiftningen. Denna inställning har motiverats
av att katten, då den strövar kring i markerna, ansetts vålla allvarliga
skador på beståndet av fåglar och småvilt. Det har omvittnats av såväl
domänstyrelsen som Svenska jägarförbundet, att denna motivering för lagens
bibehållande alltjämt kvarstår. Båda remissinstanserna har härvid
framhållit, att huskatten, i den mån den ger sig ut på tillfälliga strövtåg,
såsom skadedjur är att jämställa med den förvildade katten. Utskottet har
ej anledning betvivla dessa uppgifters riktighet.

Utskottet vill emellertid ingalunda förringa de motiv som ligger till grund
för motionärens hemställan. Ett utnyttjande av den rätt stadgandet medgiver
kan säkerligen många gånger förefalla opåkallat ur jaktvårdssynpunkt
och upprörande för den enskilde kattägaren. Det förfarande som i viss utsträckning
synes förekomma att allenast för ekonomisk vinning locka tamkatter
i fälla för försäljning till vetenskapliga institutioner eller eljest vill
utskottet allvarligt fördöma. Det kan här anmärkas, att numera relativt
talrikt förekommer innehav av s. k. raskatter, vilka ej sällan betingar avsevärda
priser. En viss garanti mot ett handlingssätt sådant som det angivna
ligger givetvis i att rätten att döda katt tillkommer endast jakträttsinnehavaren
och hans folk. Av stor betydelse ur kattägarens synpunkt är emellertid
härvid, huruvida uttrycket »utanför gård eller trädgård» avser gård
eller trädgård över huvud eller om därmed menas endast kattägarens gård
eller trädgård. Det kan enligt utskottets mening med visst fog hävdas, att
dödande av annan katt än egen borde i princip vara otillåtet inom bebodda

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1962

områden. De viltvårdssynpunkter som ligger till grund för stadgandet har
här inte samma berättigande som eljest och kan svårligen motivera ett sådant
angrepp på enskilda intressen som ett avlivande av katt kan innebära.

Vissa motivuttalanden till stadgandet synes jämte dess ordalydelse närmast
tyda på att från område där dödande av katt får ske undantagits varje
gård och trädgård. Att stadga undantag allenast för kattägarens egen tomt
kan vidare förefalla opåkallat, då den som där förfogar över jakträtten är
ägaren själv. I ett rättsfall (se Svensk Juristtidning 1958 sid. 85) har emellertid
uttrycket givits den tolkningen att katt, som anträffas i jakträttsinnehavarens
gård eller trädgård, får dödas av denne och hans folk.

En fråga av intresse i sammanhanget är också huruvida den som begagnar
sig av den i 23 § jaktlagen stadgade rätten kan sägas idka jakt och därmed
huruvida gällande bestämmelser i jaktlagstiftningen — särskilt dess
regler om förbud mot lockande av villebråd — blir tillämpliga. Svaret på
denna fråga förefaller icke helt givet.

Den icke önskvärda fångsten och försäljningen av tamkatter torde i viss
mån kunna motverkas, därest vid de vetenskapliga institutionerna fullständiga
uppgifter inhämtas rörande försäljarna och de inlämnade djurens ursprung.
Utskottet har anledning antaga, att denna fråga är föremål för
övervägande av den år 1953 tillkallade djurskyddsutredningen.

Frågan huruvida det är möjligt att genom en lagändring undanröja föreliggande
oklarhet med nu gällande bestämmelse om rätt att döda katt samt
huruvida — utan att nödig hänsyn till viltvården eftersättes — den enskilde
kattägarens intressen kan tillgodoses i högre grad än nu synes vara
fallet torde förtjäna att beaktas. Enligt utskottets mening bör denna fråga
övervägas av 1949 års jaktutredning vid dess översyn av jaktlagstiftningen.

Utskottets hemställan, att motionen ej måtte föranleda annan åtgärd än
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde om överlämnande av
motionen jämte utlåtandet till jaktutredningen, bifölls av riksdagen.

Utskottet

Motionären synes nu liksom i sin tidigare motion i ämnet främst reagera
mot att 23 § jaktlagen kan åberopas till stöd för kattfångst i rent vinstsyfte
ända in till gränsen för kattägarens egen mark, blott kattfångaren kan åberopa
egen eller annans jakträtt å det område, där fångsten sker. I motionen
betecknas detta förhållande som i högsta grad stötande för den allmänna
rättskänslan. Utskottet har förståelse för motionärens inställning. Hänsyn
för den enskilde kattägarens intresse att få behålla djuret kräver uppenbarligen
att stadgandet om rätt att döda katt ej bör gå längre än viltvårdssynpunkterna
oundgängligen kräver. Motionärens yrkande om helt upphävande
av bestämmelsen kan utskottet emellertid ej ansluta sig till. En sådan
åtgärd skulle säkerligen få allvarliga konsekvenser för beståndet av fåglar
och småvilt i markerna. Däremot borde enligt utskottets mening en för
kattägaren mera förmånlig avvägning mellan dennes intressen och villvårdsintresset
kunna ske genom att området, där katt får avlivas, inskränkes i
förhållande till vad som gäller enligt den tolkning av stadgandet som nu

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1962

synes allmän. Sådana synpunkter har också legat till grund för utskottets
ställningstagande i dess tidigare citerade utlåtande över 1961 års motion,
i vilket utskottet hemställt om överlämnande av motionen jämte utlåtandet
till 1949 års jaktutredning. Då frågan huruvida 23 § jaktlagen bör ändras
för att bättre tillgodose kattägarintresset således nu är föremål för
övervägande av jaktutredningen, finner utskottet förevarande motion ej
böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet vill slutligen erinra om att djurskyddsutredningen den 15 augusti
1961 avgivit ett betänkande (SOU 1961: 45) med förslag bl. a. till ändring
i kungörelsen den 17 november 1944 med vissa bestämmelser om användning
av djur för vetenskapligt ändamål m. m. I förslaget upptages regler
innebärande skyldighet för den som mottager katter för vissa vetenskapliga
ändamål att föra inköps journal, vari skall antecknas ej blott dagen
för inköpet, djurets kön, färg och, i den mån det kan ske, ras ävensom
säljarens namn och adress, utan även av säljaren lämnad uppgift om hans
fångesmans namn och adress samt fångets beskaffenhet. Den i kungörelsen
angivna tid, som måste förflyta mellan inköpet och det tillfälle då djuret
må användas för ändamålet, föreslås vidare av utredningen förlängd från
fem till tio dygn.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion, II: 60, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 februari 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Åkesson, Åke Larsson och Ernst Olsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, fru Torbrink, herrar
Andersson i Ryggestad*, Persson i Tandö, Wachtmeister, Hamrin i Kalmar
och Mattsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Levin, fru Torbrink och herr Persson i Tandö.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62
201185