Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
l
Nr 35
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om äganderättsutredning, lagfart och
sammanläggning av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs
län, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 6 april 1962 dagtecknad proposition, nr 159, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter
i vissa fall i Kopparbergs län.
Härigenom förordnas som följer.
Om äganderättsutredning
1 §•
Beträffande sådant område inom Kopparbergs län där äganderätten till
fastigheter är oviss må Konungen, om det från allmän och enskild synav
väsentlig betydelse att ovissheten undanröjes samt åtgärder
härför lämpligen böra vidtagas i ett sammanhang, förordna att äganderättsutredning
skall ske enligt bestämmelserna i denna lag.
Förordnande om äganderättsutredning må ock eljest meddelas beträffande
område inom länet, där fastighetsägarna i betydande omfattning sakna
lagfart.
2 §.
Äganderättsutredning sker vid förrättning. Förrättningsman förordnas
av lantmäteristyrelsen. Härtill utses lantmätare eller annan som äger erforderlig
kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt är lämplig för uppdraget.
Vad enligt 2 kap. 2, 4, 9, 10 och 11 §§ lagen om delning av jord å landet
gäller om förrättningsman, sakkunnigt biträde och hantlangning vid laga
skifte skall äga motsvarande tillämpning beträffande förrättningen.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 35
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
3 §.
Förrättningsmannen skall införskaffa utdrag ur fastighetsregister rörande
förrättningsområdet samt upprätta sammanställning över lagfarts- och
inteckningsförhållanden som kunna hava betydelse för äganderättsutredningen.
4 §.
Om förrättningsmannen så finner lämpligt, må visst hemman eller annan
del av förrättningsområdet utbrytas till behandling vid särskild förrättning.
5 §•
Om tid och ställe för första sammanträdet skall förrättningsmannen utfärda
kungörelse, som skall minst fjorton dagar före sammanträdet anslås på
kommunens anslagstavla samt införas i allmänna tidningarna och i den eller
de ortstidningar, i vilka meddelanden angående sammanträden med kommunens
fullmäktige skola införas.
Vad enligt 3 kap. 1 § andra, tredje och fjärde styckena, 2 §, 4 § första och
andra styckena, 5 a §, 6 § första stycket, 8 och 9 §§, 11 § andra stycket samt
15 § lagen om delning av jord å landet gäller om laga skiftes kungörande och
fortgång skall äga motsvarande tillämpning beträffande förrättningen; dock
skall i fråga om kallelse till delägare i samfälld mark 7 kap. 1 § samma lag
gälla i stället för 3 kap. 1 § andra stycket.
I kungörelse och kallelser rörande första sammanträdet skall angivas vilken
egendom som beröres av förrättningen och vad sakägarna böra iakttaga
för att bevaka sin rätt så ock lämnas upplysning om de i 12, 13 och 16 § §
omförmälda rättsverkningarna. Utebliver sakägare från lagligen kungjord
förrättning, skall det ej hindra förrättningens företagande.
6 §.
Vid första sammanträdet skall förrättningsmannen redogöra för förrättningens
omfattning och ändamål samt bereda sakägarna tillfälle att taga del
av de i 3 § angivna handlingarna. Förrättningsmannen skall därefter förelägga
sakägarna att inom viss tid, minst en månad, hos honom muntligen eller
skriftligen anmäla sina äganderättsanspråk samt förete sådana handlingar
och meddela sådana upplysningar angående hävdcförhållanden med mera,
som kunna vara av betydelse för äganderättsutredningen. Föreläggandet
skall uppläsas för sakägarna och så snart kan ske anslås på kommunens anslagstavla.
7 §•
Förrättningsmannen skall tillse, att innebörden av anmälda äganderättsanspråk
blir klarlagd, samt upprätta sammanställning över anspråken och
vad eljest är för honom känt rörande förhållanden av betydelse för äganderättsutredningen.
Härefter skall hållas nytt sammanträde, därvid sakägarna skola få tillfälle
att taga del av sammanställningen samt förrättningsmannen, i den mån
så föranledes av att två eller flera anmält anspråk beträffande samma egendom
eller förhållandena eljest giva anledning därtill, skall redogöra för den
förebragta utredningen. Sakägarna skola därjämte få tillfälle att slutföra sin
talan.
8 8-
Sedan erforderliga sammanträden hållits, skall förrättningsmannen på
grundval av den förebragta utredningen och vad i övrigt är för honom känt
om föreliggande fång och hävdeförhållanden pröva vem som bör anses vara
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
3
ägare till varje särskild fastighet eller mark inom sådan eller mark som
är samfälld för flera fastigheter samt upprätta förteckning i enlighet härmed
(äganderättsförteckning). Fång, vartill erfordras tillstånd av myndighet,
må ej beaktas förrän tillstånd erhållits.
Är fastighet eller för fastigheter samfälld mark delad genom sämjedelning,
arealöverlåtelse eller liknande åtgärd som kommit till stånd före den
1 juli 1962, skall varje del upptagas såsom särskild ägolott i förteckningen.
Vad nu sagts skall dock ej tillämpas i den mån fastighetsbildning i överensstämmelse
med delningen länder till skada för innehavare av fordran
eller rättighet, för vilken fastighet eller del därav häftar, eller hinder eljest
föreligger på grund av inteckningsförhållandena.
Ägolotterna skola redovisas på karta över förrättningsområdet.
9 §.
Sedan äganderättsförteckningen med tillhörande karta upprättats och övriga
till förrättningen hörande frågor slutbehandlats, skall förrättningen avslutas
och fullföljdshänvisning meddelas samt förrättningshandlingarna
jämte kartan tillhandahållas sakägarna, allt på sätt föreskrives i 16 kap. 1
och 2 §§ lagen om delning av jord å landet.
I fråga om utförande av föreskriven ändring i verkställd förrättning
skall 16 kap. 5 § ovannämnda lag äga motsvarande tillämpning.
10 §.
Kostnaderna för förrättningen skola, i den mån de icke gäldas av statsme3el,
fördelas mellan sakägarna efter vad som prövas skäligt.
Vid förrättningens avslutande skall förrättningsmannen meddela besked
rörande fördelningen.
11 §.
Talan mot förrättningen föres hos ägodelningsrätten genom besvär, som
ikola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från det förrättningen
avslutades. I fråga om förfarandet i besvärsmål och talan mot däri
meddelat beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna A, D, G, H
och I lagen om delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Besvär, vari yrkas att klaganden i stället för annan skall i äganderättsförteckning
upptagas såsom ägare till viss egendom, skola anses innefatta
yrkande om bättre rätt till egendomen.
Beträffande beslut, varigenom jäv mot förrättningsmannen ogillats, skola
bestämmelserna i 21 kap. 18 §, 29 § andra stycket och 50 § ovannämnda
lag äga motsvarande tillämpning.
12 §.
Utvisar äganderättsförteckningen att delning som i 8 § andra stycket
sägs föranlett att mark enligt vad där stadgas upptagits såsom särskild
ägolott, skall, sedan äganderättsutredningen härutinnan blivit slutligen
gällande, delningen anses verkställd genom lagligen gällande lantmäteriförrättning.
Vad i första stycket är stadgat skall dock ej föranleda, att gräns anses
vara i laga ordning bestämd, och ej heller medföra inskränkning i rätten
att erhålla laga skifte. Beträffande skyldigheten att ingå i laga skifte skall
1 kap. 20 § första stycket lagen om delning av jord å landet äga tillämpning.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
Om lagfart
13 §.
För envar, som i äganderättsförteckning upptages som ägare till fast
egendom, skall, där ej annat följer av 14 §, på grund av förteckningen meddelas
lagfart å egendomen; dock erfordras ej ny lagfart för den som redan
har lagfart å samma egendom.
Sedan äganderättsutredningen avslutats och innan tiden för fullföljd av
talan gått till ända, skall förrättningsmannen för det i första stycket avsedda
ändamålet ingiva ett exemplar av äganderättsförteckningen till inskrivningsdomaren.
Lagfart skall anses sökt å andra inskrivningsdagen efter det förrättningen
blivit slutligen gällande i vad den avser vederbörande egendom.
14 §.
Lagfart må ej meddelas å annan egendom än sådan som är i fastighetsregister
upptagen såsom särskild fastighet eller utgör kvotdel av dylik fastighet
Möter hinder som nu sagts mot lagfart å del av fastighet, må ej hellei
meddelas lagfart å återstoden därav.
Ej heller må lagfart meddelas, om den i äganderättsförteckningen an»
givne ägarens rätt till egendomen finnes vara tvistig med hänsyn till afl
anteckning förekommer, som avses i 13 § förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom, eller till att annan erhållit eller söker lagfart i
fång som skett efter det äganderättsutredningen avslutades.
Möter mot lagfart hinder varom är stadgat i denna paragraf, skall ären
det förklaras vilande i avbidan på hindrets undanröjande.
15 §.
Bevis, som avses i 9 § första och tredje styckena lagen den 3 juni 1931
med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden, skol»
ej meddelas i lagfartsärende enligt denna lag.
Om sammanläggning
16 §.
Fastigheter, som enligt äganderättsförteckning äro i en ägares hand och
som innehavas med samma rätt, skola i nedan stadgade ordning sammanläggas
till en fastighet, om därigenom vinnes lämpligare fastighetsindelning;
dock må sammanläggning ej ske, om ägaren bestrider åtgärden och
ej uppenbart saknar fog härför.
I enahanda ordning må ock sammanläggning ske av sådana i äganderättsförteckning
upptagna fastigheter som tillhöra makar var för sig eller innehavas
med olika rätt i äktenskapet, därvid 7 § andra och tredje styckena
lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å
landet inom vissa delar av Kopparbergs län skola äga motsvarande till*
lämpning.
Sammanläggning må ej ske, om fastigheterna höra till skilda socknai
eller andra förvaltningsområden.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
5
17 §.
Innan äganderättsutredning avslutas, skall förrättningsmannen höra sakägarna
över frågan om sammanläggning och därvid redogöra för innebörden
och verkan av sådan åtgärd.
Det åligger förrättningsmannen att i särskilt förslag angiva i vilka fall
sammanläggning från fastighetsbildningssynpunkt lämpligen bör äga rum
och skälen härför. Förslaget skall insändas till ägodelningsdomaren senast
tre veckor efter det äganderättsutredningen blivit slutligen gällande i vad
den avser berörda fastigheter.
Har förrättningsområde uppdelats enligt 4 §, skall beträffande varje delförrättning
frågan om sammanläggning bedömas med avseende jämväl å
områdena för delförrättningar som avslutats tidigare.
18 §.
Förslag som sägs i 17 § skall av ägodelningsdomaren upptagas som ansökan
om sammanläggning.
Bestämmelserna i 2, 8 och 12—21 §§ lagen om sammanläggning av fastigheter
å landet skola i tillämpliga delar gälla i fråga om dylikt ärende;
dock skall prövningen städse hänskjutas till ägodelningsrätten.
Tillämpningsföreskrifter
19 §.
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av lantmäteristyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962. Genom lagen upphävas dels 6 §
lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning
av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län dels lagen den 17
juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar
av Kopparbergs län dels förordningen den 26 juni 1933 (nr 379) med
särskilda bestämmelser om stämpelavgift i samband med ansökan om lagfart
inom vissa delar av Kopparbergs län dels lagen den 4 juni 1943 (nr 302)
med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning
av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län.
I den mån icke Konungen, efter delägarnas hörande vid lantmäterisammanträde,
förordnar annat skola äldre bestämmelser alltjämt äga tillämpning
beträffande förrättning, som påbörjats före den 1 juli 1962, samt beträffande
lagfart på grund av sådan förrättning och stämpelavgift i samband
med ansökan om dylik lagfart.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
stadgande, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.
I samband med propositionen har utskottet behandlat två med anledning
av propositionen i andra kammaren väckta motioner, nämligen nr 869 av
herr Lundberg och nr 872 av herr Eliasson i Sundborn.
I motionen II: 869 hemställes att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
Beträffande vad som anförts till stöd för detta yrkande får utskottet hänvisa
till motionen.
I motionen II: 872 hemställes »att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 159 måtte besluta uttala att kostnader för förrättningar enligt den
i propositionen föreslagna lagen regelmässigt skall gäldas av statsmedel».
Det närmare innehållet i denna motion redovisas nedan s. 28.
Inledning
Propositionens tillkomst
På grund av de speciella och svåra fastighets- och äganderättsförhållandena
inom den s. k. storskiftesbygden i Kopparbergs län — denna bygd omfattar
i huvudsak socknarna kring Väster- och österdalälven samt kring
Siljan och Dalälven närmast nedströms därom — gäller där sedan flera år
särskild lagstiftning inom olika delar av fastighetsrätten. Mest känd i detta
sammanhang torde vara den särskilda jorddelningslagstiftningen.
I anslutning till en förordad omorganisation av lantmäteriet framställdes
i proposition nr 74 till 1960 års riksdag förslag om upphävande av de regler
om statsbidrag som gällde för vissa lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs
län. I utlåtande (nr 19) häröver anförde jordbruksutskottet, att det
vore av sådan vikt att söka komma tillrätta med de otillfredsställande förhållandena
inom vissa trakter av detta län att utskottet ville uttala sig för
att Kungl. Maj :t, oberoende av pågående utredningsarbeten beträffande fastighetsbildnings-
och jordlagstiftningen, övervägde sådana ändringar i gällande
regler och bestämmelser som kunde påskynda skiftesverksamheten
i länet. De åtgärder man härigenom skulle kunna nå fram till skulle enligt
utskottet vara bättre ägnade att stimulera fastighetsregleringsverksamheten
än ett bibehållande av särbestämmelserna om statsbidrag till förrättningskostnader.
Sedan Kungl. Maj :t i regleringsbreven för budgetåret 1960/61 till lantmäteristyrelsen
och lantbruksstyrelsen givit styrelserna till känna innehållet
i nämnda utskottsutlåtande och anmodat dem att inkomma med ytterligare
förslag i ämnet, framlade styrelserna i samråd med skogsstyrelsen i gemensam
skrivelse den 25 november 1960 förslag till åtgärder för effektivisering
av jordbrukets och skogsbrukets rationalisering i Kopparbergs län.
Riksdagen har sedermera fattat beslut i denna sak i överensstämmelse med
de förslag Kungl. Maj :t framlagt på grundval av innehållet i nämnda skrivelse
(Prop. 1961: 134; Joll 28; Rskr. 271).
Lantmäteristyrelsen har vidare med skrivelse den 31 december 1960 till
chefen för jordbruksdepartementet överlämnat en inom styrelsen utarbetad
promemoria med förslag till lag om äganderättsutredning och lagfart i vissa
fall i Kopparbergs län.
Förslaget innebär i huvudsak att för laga skifte eller annan fastighetsreg -
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
7
lering nödvändiga åtgärder för uppordnande av äganderättsförhållandena
skall vidtagas före och inte under fastighetsregleringen.
I skrivelsen anför lantmäteristyrelsen bl. a. att samråd skett med 1954 års
fastighetsbildningskommitté samt med överlantmätaren och cheferna för de
särskilda skiftesorganisationerna i Kopparbergs län.
Över förslaget har efter remiss yttranden avgetts av kammarkollegiet,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen (som även överlämnat yttrande från
skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län), länsstyrelsen i Kopparbergs län
(som överlämnat yttranden från överlantmätaren och lantbruksnämnden i
länet), Svea hovrätt (som bifogat yttranden från häradshövdingarna i Nås
och Malungs, Ovansiljans, Nedansiljans och Falu domsagor), Riksförbundet
Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (som bifogat
yttrande från Dalarnas skogsägareförening), Sveriges skogsägareförbund
(som överlämnat yttranden från Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag och
Korsnäs Aktiebolag), Gävle-Dala hypoteksförening, Gävle-Dala centralkassa
för jordbrukskredit, Kopparbergs läns sparbank, Mellersta avdelningen av
Sveriges advokatsamfund, statskontoret och Kopparbergs läns landstings
förvaltningsutskott.
I skrivelser den 8 mars och den 23 oktober 1961 har överlantmätaren, lantbruksdirektören
och länsjägmästaren i Gävleborgs län hemställt att den lagstiftning,
som lantmäteristyrelsen föreslagit, göres tillämplig även inom
Järvsö socken och delar av Mo socken i Gävleborgs län. Framställningen är
f. n. föremål för remissbehandling.
I anledning av motioner om vissa ändringar i särlagstiftningen för Kopparbergs
län, vilka motioner väckts vid 1961 års riksdag och behandlats av
riksdagens tredje lagutskott, har riksdagen med skrivelse nr 340 den 30 maj
1961 överlämnat utskottets utlåtande (nr 26) över motionerna till Kungl.
Maj :t.
Lantmäteristyrelsen har slutligen med skrivelse den 8 november 1961 inkommit
med en promemoria angående fastighetsredovisningen.
Lagstiftningsärendet har därefter beretts inom jordbruksdepartementet,
varvid upprättats förslag till lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län.
över förslaget har inhämtats yttrande av lagrådet, som föreslagit vissa
jämkningar och tillägg i detsamma.
De av lagrådet föreslagna ändringarna har vidtagits i förslaget.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att Kungl. Maj :t skall under vissa förutsättningar
äga förordna att äganderättsutredning skall ske inom sådant område i Kopparbergs
län, där äganderätten till fastigheter är oviss eller fastighetsägarna
i betydande omfattning saknar lagfart. Dylik utredning, som anordnas i nära
överensstämmelse med jorddelningslagens regler för lantmäteriförrättning,
förutsätter samverkan mellan förrättningsmannen och sakägarna samt
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
utmynnar i en s. k. äganderättsförteckning. Redovisningen däri får grundas
på en jämförelsevis fri prövning av föreliggande fång och hävdeförhållanden.
Genom förrättningen legaliseras med viss begränsning sämjedelningar
och liknande privata åtgärder som kommit till stånd före den 1 juli 1962. På
grund av äganderättsförteckningen skall i regel meddelas lagfart för de däri
upptagna ägarna oberoende av ansökan från deras sida. För vinnande av
lämpligare fastighetsindelning inom förrättningsområdet skall också sammanläggning
i viss omfattning kunna ske oberoende av sakägarnas initiativ.
Den föreslagna lagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1962 och ersätta
vissa bestämmelser i gällande särlagstiftning för länet. — Härutöver beröres
ett par frågor rörande tillämpningen av sistnämnda lagstiftning.
I. Gällande rätt
Utskottet hänvisar i denna del till propositionen s. 8—15.
II. Om fastighetsförhållandena i Kopparbergs län och behovet av ny
lagstiftning
En redogörelse för vad lantmäteristyrelsen och remissinstanserna anfört i
förevarande avseenden återfinnes å s. 15—23 i propositionen, vartill hänvisas.
Departementschefen
Fastighetsförhållandena i Kopparbergs län är sedan lång tid tillbaka
mycket särpräglade, och problem av olika slag möter inom de särskilda
länsdelarna. Den så kallade storskiftesbygden utmärkes framförallt av stor
ägosplittring, oklarhet beträffande äganderätten samt bristande överensstämmelse
mellan formell och reell äganderätt. Orsaken härtill anses
främst vara befolkningens starka känsla för äganderätt till jord och dess
obenägenhet att avhända sig fäderneärvd mark. Detta har lett till att olämpliga
former begagnats för delning vid arv och andra förvärv av de lotter
som utlagts vid storskiftena. Man har sålunda vanligen verkställt sämje
delning
eller på annat sätt själv styckat jorden och därvid underlåtit att
på karta eller i annan handling ange hur delningen skett. Vidare saknas
ofta i fångeshandlingarna upplysning, om med överlåtelserna avsetts andel
i hemman eller blott viss areal och om med arealförvärv åsyftats hemmansdel
eller avsöndring samt om och i vad mån åtföljder inbegripits i
fånget. Inom den så kallade bergfrälsebygden har egentlig indelning i
skifteslag, hemman och fastigheter inte skett förrän genom de laga skiften,
som verkställts under senare delen av 1800-talet och under 1900-talet och
som övergått i det närmaste hela bygden. Särskilt framträdande är här
bristerna i lagfartshänseende. I den södra länsdelen slutligen är det när -
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
9
mast fråga om oklara fastighetsförhållanden. Sålunda är sambandet mellan
indelningen i inägor och indelningen i skogsmark oklart. I vissa fall förekommer
inte någon fastighetsindelning som kunnat läggas till grund för
införande i jordregistret.
De säregna jordförhållandena inom storskiftesbygden har nödvändiggjort
speciallagstiftning inom olika delar av fastighetsrätten. Redogörelse
för den viktigaste lagstiftningen har lämnats i det föregående. Här må
även erinras om de särbestämmelser angående uppsikt å jordbruk, vilka
gäller i storskiftesbygden sedan den 1 juli 1961 (SFS 1961: 142) och syftar
till att bibehålla förutsättningarna för kommande fastighetsreglering. För
bergfrälsebygden och södra länsdelen finns däremot inte någon särskild
lagstiftning inom nu förevarande rättsområde.
Remissorganen är helt ense med lantmäteristyrelsen om att den särskilda
lagstiftningen för Kopparbergs län behöver utbyggas. Fastighetsförhållandena
är inom större delen av länet sådana att man inte kan medelst
gällande rikslagstiftning komma till rätta med dem. Särlagstiftningen
för länet erbjuder visserligen möjligheter att genom äganderättsutredning
och laga skifte skapa ordning och reda i storskiftesbygden. Systemet
lider dock av påtagliga brister. Äganderättsutredningarna är sålunda
omständliga och mycket tidskrävande; arbetet står ofta inte i proportion
till värdet på egendomen. De kan vidare ske endast beträffande mark, som
är föremål för laga skifte eller varå 1943 års lag är tillämplig. Ytterligare
olägenheter är att äganderättsutredningen insättes på ett alltför sent stadium
av skiftet och att förfarandet leder till lagfart först lång tid efter det
utredningen verkställts. Det får därför anses uppenbart att behov föreligger
av en äganderättssanering genom ett förfarande som präglas av
enkelhet och snabbhet utan att eftersätta berättigade rättssäkerhetshänsyn.
Härigenom skulle skiftesverksamheten underlättas samt över huvud
taget inom länet skapas gynnsammare betingelser för jordbruk och skogsbruk
liksom för samhällsutvecklingen i övrigt.
Såsom lantmäteristyrelsen anfört bör bestämmelser om äganderättsutredning
meddelas utan att fastighetsbildningskommitténs förslag till ny
jorddelningslagstiftning avvaktas. Behovet av åtgärder är nämligen
trängande, och det är angeläget att den kännedom om fastighetsförhållandena,
som ännu finns hos de äldre bland befolkningen, blir tillvaratagen
och utnyttjad.
Utskottet
Utskottet hade föregående år tillfälle att vid en resa i Kopparbergs län
studera vissa trakter, där konsekvenserna av stark ägosplittring och oklarhet
i äganderättsfrågor klart framträdde i form av oefterrättliga brukningsförhållanden
och mer eller mindre långt gående vanhävd. En primär förutsättning
för att en yttre rationalisering inom sådana områden skall kunna
genomföras är att man genom uppordnande av äganderätts- och fastighetstörhållanden
kan skapa ett klart utgångsläge härför.
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
Den för storskiftesbygden i Kopparbergs län speciella bestämmelse om ingripande
mot vanhävd som genom ändring den 1 juli 1961 i lagen om uppsikt
å jordbruk intagits i 1 § denna lag kan, såsom departementschefen anfört,
sägas ytterst syfta till att bevara förutsättningarna för kommande rationaliseringsåtgärder.
I sitt utlåtande (nr 25/1961) över förslaget till denna
lagändring berörde utskottet bl. a. de hinder mot en effektiv tillämpning
av bestämmelsen som kan möta genom oklara äganderättsförhållanden och
svårigheter att identifiera olika ägares skiften å marken. En äganderättssanering
skulle således även i detta hänseende vara ägnad att främja en
jordbruksrationalisering på längre sikt.
Utskottet finner det alltså i jordbrukets och skogsbrukets intresse vara i
hög grad påkallat att klarhet skapas i de tilltrasslade äganderätts- och fastighetsförhållandena
å vissa håll i Kopparbergs län. Även i övrigt ansluter
sig utskottet till de synpunkter som anförts till stöd för uppfattningen att
en ny lagstiftning med de syften som angivits i propositionen nu bör komma
till stånd.
III. Förslaget till ny lagstiftning
1. Åganderättsutredningsinstitutets uppbyggnad
Lantmäteristyrelsens allmänna motivering för sitt förslag i denna del och
remissinstansernas yttranden häröver redovisas å s. 25—30 i propositionen,
vartill hänvisas.
Departementschefen
Lantmäteristyrelsens lagförslag innebär att ett särskilt institut för äganderättsutredning
tillskapas. Utredningen skall enligt förslaget kunna leda till
ändrad fastighetsindelning och läggas till grund för lagfart. Under remissbehandlingen
har beträffande enskildheter i det föreslagna förfarandet diskuterats
andra lösningar än styrelsen anvisat. Om förslaget i stort har dock så
gott som alla remissorganen uttalat sig positivt. Vissa av dem har till och
med uttalat att förslaget innebär den enda tänkbara lösningen.
I allt väsentligt biträder även jag lantmäteristyrelsens förslag till äganderättsutredningsinstitutets
uppbyggnad. För att underlätta skiftesarbetet bör
äganderättsutredningen utformas såsom ett från laga skifte fristående institut.
Härigenom vinnes också att äganderättsutredning kan ske även i trakter där
skiftesbehov inte föreligger men där det ändå är angeläget att ordna upp
äganderättsförhållandena. Svea hovrätt efterlyser i sitt yttrande garantier för
att laga skifte i förekommande fall snarast följer på en äganderättsutredning.
För min del utgår jag från att i de särskilda fallen äganderättsutredning
och laga skifte skall kunna på ett tillfredsställande sätt samordnas av
lantmäteriet i förening med de berörda fastighetsägarna.
Hovrätten befarar att äganderättsutredningarna kommer att få en alltför
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
11
summarisk karaktär. Någon gång kan väl möta svårigheter att på ett riktigt
sätt avväga rättssäkerhetsintresset mot behovet av att snabbt och smidigt nå
ett utredningsresultat. Med hänsyn till förslagets bestämmelser om förrättningsmannens
kvalifikationer och om hans befattning med utredningen torde
dock kunna förväntas att dylika svårigheter skall övervinnas. Utredningen
skall givetvis syfta till att klarlägga de olika ägolotternas fullständiga omfång
och således även deras andelsrätter i samfälld mark. Jag anser inte att
detta senare behöver, såsom hovrätten ifrågasatt, särskilt utsägas i lagtexten.
Utskottet
Den föreslagna lagstiftningen måste i vissa avseenden betecknas som
extraordinär. Utskottet vill som sin allmänna uppfattning i detta avseende
uttala att de bakomliggande förhållandenas svårbemästrade art och angelägenheten
av frågornas lösning här kan motivera åtgärder som ej låter sig
förena med eljest vedertagna principer på faslighetslagstiftningens område.
Förslagets utformning innebär i skilda hänseenden att stora krav på kunnighet
och bedömningsförmåga måste ställas på den som anförtros uppdraget
alt företaga förrättningen. Det kan förutses att denne kommer att ställas
inför en rad komplicerade och viktiga avvägningsfrågor, för vilkas lösning
förslaget endast ger mer allmänna riktlinjer. På vissa punkter kunde det
möjligen ha ansetts önskvärt att förslagets närmare innebörd utvecklats
mera utförligt än som skett i propositionen. Några sådana punkter har utskottet
upptagit i det följande. Utskottet är emellertid medvetet om att vid
tillämpningen av bestämmelser som de föreslagna kan möta svårigheter av
art och omfattning som utskottet nu inte helt kunnat överblicka. Då förslaget
måste anses innefatta garanti för att förrättningsmannen kommer att
besitta erforderliga kvalifikationer och även torde ge tillräcklig ledning för
utfärdande av tillämpningsföreskrifter till bestämmelserna, finner utskottet
det nu anförda ej böra utgöra hinder för tillstyrkande av bifall till propositionen.
Utskottet är emellertid ej främmande för tanken att den praktiska
tillämpningen av de nya bestämmelserna kan komma att ådagalägga behov
av ändringar i lagstiftningen och förutsätter att dess verkningar kommer att
följas med uppmärksamhet.
Effekten av en lag som den föreslagna blir givetvis beroende av de ekonomiska
och personella resurser som står till förfogande. Då det nya förfarandet
öppnar möjlighet att på snabbare sätt än tidigare komma till
rätta med vissa för Kopparbergs län akuta svårigheter på fastighetsväsendets
område, vill utskottet för sin del framhålla det angelägna i att medel
för förrättningar enligt den nya lagen så långt möjligt ställes till förfogande.
Förslagets mest påtagliga fördelar i förhållande till reglerna om äganderättsutredning
i den nu gällande särlagstiftningen för Kopparbergs län synes
vara följande. Genom att äganderättsutredningen företages fristående från
laga skifte vinnes att tiden för kommande skiften kan väsentligt nedbringas.
Detta är av stor betydelse med hänsyn till bl. a. de inskränkningar i bruk
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
ningshänseende och den osäkerhet för delägarna om skiftets utgång som föreligger
under skiftestiden. Vidare möjliggör en lagstiftning enligt förslaget
i långt störrre utsträckning än 1943 års lag äganderättssanering å områden
där behov av laga skifte inte föreligger. Slutligen kan med förslagets bestämmelser
undvikas sådan med hänsyn till objektens värde oproportionerlig
kostnad och tidsförlust som de nu gällande reglerna kunnat innebära genom
att enligt dessa noggrann utredning rörande äganderätten även till de
mest obetydliga områden och andelar ovillkorligen måste verkställas.
Behovet av ett förfarande som det föreslagna torde vara framträdande
inom områden, där exploatering för bebyggelse är aktuell och åtgärderna
skulle tjäna syftet att skapa underlag för fastighetskrediten. Det måste
emellertid antagas att lagstiftningen, om den genomföres, främst kommer
att tillämpas i fall, där den huvudsakliga avsikten med förfarandet är att
bana väg för en rationalisering i form av laga skifte. Här förtjänar framhållas
de av överlantmätaren i Kopparbergs län angivna, i propositionen
redovisade uppgifterna att inom dalalagens tillämpningsområde trängande
behov av genomgripande fastighetsregleringar föreligger för 1 000 000 ha
mark, därvid regleringsbehovet objektivt måste betecknas som akut för
socknar och sockendelar om sammanlagt 250 000 ha.
Genomförandet av en förrättning för äganderättssanering gör i och för sig
inte behovet av fastighetsreglering större än det varit tidigare. Risken för att
resultatet av en sådan förrättning inte utan tidsomgång och kostnader skall
kunna läggas till grund för laga skifte ökar emellertid ju längre tid som
förflyter utan att skifte sker. Då det därför synes utskottet angeläget att laga
skifte företages i så nära anslutning som möjligt till äganderättsutredningsförrättning,
aktualiserar den nya lagstiftningen enligt utskottets mening
frågan om upphävande av de särskilda, i förhållande till jorddelningslagens
bestämmelser mycket restriktiva omröstningsregler som enligt datalagen
gäller för att laga skifte skall komma till stånd. Enligt utskottets
mening bör utvecklingen få visa, om behov av en sådan lagändring föreligger.
Frågan om initiativ till laga skifte kan för övrigt i sin helhet komma
i nytt läge sedan 1954 års fastighetsbildningskommitté framlagt resultatet
av sill arbete.
2. Äganderättsutrednings fastighetsbildande verkan
I den allmänna motiveringen till sitt förslag i förevarande del redogör
lantmäteristyrelsen för vissa allmänt gällande bestämmelser rörande legalisering
av sämjedelning och rättsverkningarna av sämjedelning samt behandlar
frågan om begränsning i vissa hänseenden bör ske i äganderättsutrednings
fastighetsbildande verkan, betydelsen i jordpolitiskt hänseende av sådan
verkan ävensom intecknings- och servitutshavares ställning i förevarande
sammanhang. Promemorians innehåll i dessa hänseenden och remissyttrandena
häröver återges å s. 31—39 i propositionen, vartill hänvisas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
13
Departementschefen
I den mån vid äganderättsutredning befinnes, att den faktiska indelningen
i ägolotter avviker från den rättsliga fastighetsindelningen, skall
förrättningen enligt lantmäteristyrelsens förslag medföra att ägolotterna
anses utlagda genom laga delning. En sådan legalisering av sämjevis utlagda
fastigheter förekommer redan i begränsad utsträckning. Mot en mera
omfattande legalisering talar givetvis risken för en jordpolitiskt olämplig
fastighetsstruktur. I de fall som åsyftas med förslaget är dock i regel fråga
om hävdeförhållanden som bestått sedan länge. Att anpassa fastighetsindelningen
till dessa stadigvarande förhållanden kan således inte i och för sig
inverka menligt på brukningsmöjligheterna. Däremot kommer otvivelaktigt
en sådan anpassning att erbjuda ett klarare utgångsläge för fortsatt fastighetsreglering.
Såsom lantbruksstyrelsen framhållit vinnes även ökade möjligheter
för lantbruksnämnden att genom aktiv inköps- och försälj ningspolitik
främja den yttre rationaliseringen. Då härjämte en parcellering kan
i viss mån motverkas genom förslagets regler om sammanläggning, synes
mig övervägande skäl tala för att förläna äganderättsutredning fastighetsbildande
verkan.
Av skäl som lantmäteristyrelsen anfört bör äganderättsutredning likställas
med laga jorddelning även därutinnan, att jorden vid framtida laga
skifte skall fördelas efter innehavet på sätt föreskrives i 9 kap. 2 § jorddelningslagen.
Skulle någon gång inträffa att ett par sämjelottsägare vill bibehålla
andelstalet som delningsgrund vid kommande laga skifte, kan de
nå detta syfte genom att häva sämjedelningen och sålunda vid äganderättsutredningen
framstå som samägare. Däremot saknas anledning att låta
äganderättsutredning medföra den inskränkning i rätten att framdeles erhålla
laga skifte, som enligt 1 kap. 11 § jorddelningslagen åtföljer vissa
slag av laga jorddelning. Liksom lantmäteristyrelsen anser jag inte heller
att den fastighetsbildande effekten bör utsträckas därhän, att fastighetsgränserna
skall anses lagligen bestämda.
Legalisering av sämjevis verkställda jorddelningar får givetvis inte ställas
i utsikt så rundliänt, att nya privata styckningar därigenom frammanas.
Äganderättsutredningens legaliseringsverkan bör därför enligt min mening
förbehållas sämjeåtgärder som företagits före den nya lagens ikraftträdande.
Frågan, huru den föreslagna legaliseringen av sämjeåtgärder kan komma
att inverka på inteckningshavares ställning, har dryftats i flera remissyttranden.
Delvis synes man därvid ha utgått från en annan föreställning
om innebörden av gällande rätt än den vanligen härskande uppfattningen.
Sämjedelas en intecknad fastighet eller överlåtes viss ytvidd därav, kommer
inteckningen, vare sig legalisering sker eller inte, att fortfarande
gälla primärt i hela det ursprungliga området. Inteckning, som meddelats
i kvotdel av fastighet, lärer, om kvotdelen utbrytes sämjevis, därefter belasta
enbart sämjelotten. På liknande sätt kommer inteckning i en sämjelott
att, om sämjedelningen häves, därefter gälla i motsvarande kvotdel av
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
hela fastigheten. Med hävande av sämjedelning torde härvid likställas det
fall att sämjelotterna förenas i en ägares hand. Rättsverkningarna för inteckningshavarna
inträder således som en omedelbar följd av ägarnas dispositioner.
Det är svårt att se att därutöver skulle kunna inträffa någon
menlig effekt av själva legaliseringen; snarare synes denna vara ägnad
att stabilisera inteckningshavarnas ställning gentemot ägarnas godtycke.
Detta gäller sannolikt även i åtminstone flertalet fall av komplicerad sämjedelning
och av sämjeägoutbyte, ehuru sådana åtgärders återverkan på
inteckningar måhända inte kan i allo förutsägas. Skulle likväl i något dylikt
fall själva legaliseringsmomentet visa sig kunna försvåra bedömandet
av underlaget för en inteckning och kan inte frågan lösas genom överenskommelse,
får vederbörlig undersökning anställas i samband med fastighetsbokens
uppläggande. Frågor av detta slag lärer knappast komma att
anmäla sig i sådan omfattning att äganderättsutredningen bör tyngas med
särskilda regler för dem. Av naturliga skäl är nämligen kreditgivarna återhållsammare
och därmed inteckningar alltmera sällsynta ju värre fastighetsförhållandena
invecklats. En annan sak är att förrättningsmannen givetvis
bör tillvarataga och tillhandahålla allt sådant utredningsmaterial som
kan underlätta införandet av gällande inteckningar i fastighetsboken.
Utskottet
Med undantag som stadgas i 9 kap. 3 § jorddelningslagen utgör vid laga
skifte andelstalet delningsgrund inom område som fördelats mellan delägare
genom privata delningsåtgärder. En legalisering i enlighet med bestämmelserna
i förslagets 8 och 12 §§ skulle på grund av stadgandet i 9 kap. 2 §
jorddelningslagen innebära en övergång till innehavet som delningsgrund
vid kommande laga skifte.
Lantmäteristyrelsen har — såsom framgår av propositionen s. 33—35 —
närmare övervägt frågan, huruvida någon begränsning bör ske i äganderättsutredningens
fastighetsbildande verkan såvitt avser delningsgrunden vid
skifte. Styrelsen har emellertid funnit det vara utan egentlig betydelse för
jordägare, i fråga om både marktilldelning och skifteslikvider, om delningsgrunden
ändras, och har därför stannat för att någon begränsning av legaliseringens
verkan i angivet avseende inte bör göras.
Departementschefen har anslutit sig till lantmäteristyrelsens ståndpunkt
och därvid anmärkt att, därest någon gång skulle inträffa att ett par sämjelottsägare
vill bibehålla andelstalet som delningsgrund vid kommande laga
skifte, de kan nå detta syfte genom att häva sämjedelningen och sålunda
vid äganderättsutredningen framstå som samägare.
Inom utskottet har framhållits att vid sämjedelning av fastighet delägarna,
i medvetande om att enligt lag andelstalen trots delningen utgör delningsgrund
vid laga skifte, lagt mindre vikt vid att söka utlägga lotterna i överensstämmelse
med vars och ens andel i egendomen. Det har påpekats att
därför en övergång till innehavet som delningsgrund skulle kunna lända
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962 15
delägare till men, speciellt i fråga om ägor som representerar visst värde
utöver jordbruksvärdet på grund av lämplighet för bebyggelse, grustäkt o. d.
Såsom ett ytterlighetsexempel av dylik art har anförts att vid sämjedelning
en delägare erhållit all den mark inom fastigheten som kan utnyttjas för
särskild exploatering, medan den eller de övriga delägarna tilldelats mark
utan särskilt övervärde.
Av 14 kap. 11 § jorddelningslagen följer att vid laga skifte, om andelstalet
är delningsgrund, eventuellt övervärde å mark inom viss fastighet fördelas
på samtliga delägare av sämjelotter inom fastigheten. Blir däremot
— såsom enligt förslaget skall ske genom legaliseringen —- innehavet delningsgrund,
skall enligt samma stadgande vid skifte övervärde helt tillgodoräknas
markinnchavaren.
Förlust för en av parterna i ett sämjedelningsavtal genom ändring i delningsgrunden
måste innebära motsvarande vinst för annan part i avtalet.
Enighet torde därför inte alltid kunna uppnås om att häva sämjedelningen
och på så sätt bibehålla andelstalet som delningsgrund. Möjlighet för
delägare att mot övriga parters bestridande få domstols bifall till en talan
om delningens hävande torde föreligga endast i undantagsfall då särskild
brist i avtalet kan åberopas.
Bestämmelsen i 8 § andra stycket första punkten om upptagande av där
angivna fastighetsdelar som särskilda ägolotter i äganderättsförteckningen
är — med det undantag som på hemställan av lagrådet intagits i slutet av
samma stycke — till sin avfattning ovillkorlig. Att mark sålunda redovisas
som särskild ägolott skall enligt 12 § automatiskt leda till att — sedan utredningen
i motsvarande del blivit slutligen gällande — marken anses utbruten
genom laga delning.
Utskottet har övervägt huruvida med hänsyn till det anförda borde i
någon form öppnas möjlighet för förrättningsmannen att i delägares intresse
underlåta redovisning i ägolotter enligt 8 § andra stycket. Med den
uppläggning förslaget fått bör emellertid en sådan regel ej ges med mindre
väsentlig olägenhet kan antagas följa av det föreslagna obligatoriska
förfarandet. Lantmäteristyrelsen har anfört att ett resonemang om betydelsen
i fråga om övervärde av en övergång från andelstal till innehav som
delningsgrund väsentligen är teoretiskt. Utskottet anser sig böra godtaga
detta påstående. Då utskottet således ej föreslår någon ändring i förslaget
på förevarande punkt beaktar utskottet också att genom regeln i 24 § dalalagen
om tillåtlighet av avstyckning från sämjelott inom område, som ligger
i storskifte, delägare, som accepterar sämjedelningsavtal, varigenom han ej
erhåller mark till full motsvarighet av sin andel i fastigheten, kan löpa risk
att vid laga skifte ej kunna i full utsträckning göra sin andelsrätt gällande.
Om det emellertid skulle visa sig att reglerna i tillämpningen kan befaras
leda till oskälig skada för delägare genom utredningens fastighetsbildande
verkan utgår utskottet från att fråga om ändring av lagen på denna punkt
upptages till skyndsamt övervägande.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
Givetvis skall redovisning enligt 8 § andra stycket ej ske, då delning skett
endast för brukning. Bestrider delägare att delningen haft äganderättslig verkan,
har förrättningsmannen att verka för att avtalets rätta innebörd närmare
utredes. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till de konsekvenser en
legalisering kan ha för kommande laga skifte.
3. Lagfartsfrågor
Beträffande lantmäteristyrelsens allmänna motivering för sitt förslag i
denna del hänvisar utskottet till propositionen s. 41—43.
Departementschefen
Enligt lantmäteristyrelsens förslag skall efter äganderättsutredningen lagfart
meddelas för markägarna på grund av förrättningen. Att så sker är
ju i själva verket ett väsentligt syfte med äganderättsutredningen. För att
möjliggöra lagfart på sådan äganderätt, som har karaktären av så kallat
heterogent andelsinnehav, har styrelsen förordat sådana bestämmelser angående
registrering, att varje heterogent andelsinnehav upptages i fastighetsregistret
såsom särskild fastighet i likhet med dem som bildats genom förrättningen.
En sådan lösning synes även mig vara ändamålsenlig. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga registreringsbestämmelser,
sedan förevarande lagstiftningsärende behandlats av riksdagen.
4. Detaljutformning
I propositionen har i allmänhet vid varje paragraf redogjorts för lantmäteristyrelsens
specialmotivering för dess förslag i motsvarande del. I dessa
delar liksom beträffande remissyttrandenas innehåll såvitt avser bestämmelsernas
närmare utformning får utskottet — i den mån redogörelse härför
ej intagits nedan — hänvisa till propositionen.
1 §•
Departementschefen
I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att förordnande om äganderättsutredning
bör i varje särskilt fall meddelas av Kungl. Maj:t. Formellt
bör dylikt förordnande kunna meddelas oberoende av om lantmäteristyrelsen
framlagt förslag därom, men i verkligheten får givetvis styrelsen med
sin överblick över de personella resurserna i första hand svara för erforderlig
angelägenhetsgradering av förekommande projekt. Givetvis kommer berörda
lokala organ att höras innan förordnande meddelas.
Som förutsättningar för förordnande bör i första hand gälla att ovisshet
råder rörande äganderätten till fastigheter ävensom att ett klarläggande finnes
vara av väsentlig betydelse från allmän och enskild synpunkt samt
lämpligen böra åvägabringas i ett sammanhang. Förrättningsområdet får
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
17
avpassas med hänsyn härtill och kommer således i regel att omfatta ett
större antal fastigheter med så hopflätade äganderättsförhållanden, att man
inte lika förmånligt kan vinna klarhet med vanliga rättsinstitut. Det bör
också tillses att en naturlig indelning i fastighetsregleringsområden underlättas
för framtiden.
I andra hand bör kunna förordnas om äganderättsutredning beträffande
område där väl äganderättsförhållandena är klara men lagfart saknas i betydande
omfattning. För sådan förrättning bör samtliga bestämmelser i lagen
vara tillämpliga, ehuruväl förfarandet emellanåt torde kunna gestaltas
enklare än vid ordinär äganderättsutredning.
Såsom framgår av ett utav generaldirektören Harald Malmberg avgivet
betänkande (SOU 1959:31) finns inom länet talrika myrslogsenklaver. Förekomsten
av dessa enklaver, beträffande vilka betydande rättsosäkerhet
råder i olika avseenden, medför olägenheter ur bland annat fastighetsbildnings-
och skogsvårdssynpunkt. Genom förrättningar enligt förevarande
lagstiftning synes dessa olägenheter i stor utsträckning kunna undanröjas.
Vid sådana förrättningar torde god ledning kunna hämtas ur den ingående
utredning som Malmberg verkställt.
Lagrådet
Lagrådet har föreslagit en formell jämkning i det ursprungliga departementsförslaget.
Jämkningen har vidtagits.
2 §•
Departementschefen
Såsom lantmäteristyrelsen anfört bör äganderättsutredning ske i form av
en förrättning på i huvudsak samma sätt som en jorddelningsförrättning.
Jag ansluter mig till styrelsens mening att förrättningen bör handläggas av
en enda förrättningsman, vilken förordnas av lantmäteristyrelsen. Härtill
bör utses sådan person, lantmätare eller annan, som har erforderlig kunskap
och erfarenhet och även i övrigt är lämplig till uppdraget.
I paragrafens andra stycke hänvisas till vissa bestämmelser i jorddelningslagen
angående förrättningsman, sakkunnigt biträde och hantlangning. I enlighet
härmed skall förrättningsman vid äganderättsutredning kunna anlita
sakkunnigt biträde. Särskilt då förrättningsmannen ej är lantmätare torde
denna möjlighet få praktisk betydelse. För förrättningsman och sakkunnig
skall gälla jorddelningslagens bestämmelser om jäv. Vid förrättningen skall
sakägarna tillhandahålla nödig hantlangning. Slutligen innefattar hänvisningen
bestämmelser om rätt för förrättningsmän, sakkunniga och hantlangningsmanskap
att beträda ägor samt anbringa märken och signaler.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 33
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
3 §.
Departementschefen
Denna paragraf anger omfattningen av den utredning förrättningsmannen
skall förebringa till grund för äganderättsutredningen. Till detta förberedelsearbete
hör alt upprätta en sammanställning över bland annat sådana
inteckningsförhållanden som kan ha betydelse för själva äganderättsutredningen.
Lantmäteristyrelsen understryker särskilt att med bestämmelsen
härom inte åsyftas något klarläggande av inteckningsförhållandena i och
för sig. I vissa remissyttranden har förordats en längre gående utredningsskyldighet
rörande inteckningsförhållandena samt även föreslagits att inteckningshavarna
skulle såsom sakägare kallas till förrättningen och äga
besvära sig över denna. För min del är jag närmast benägen att biträda
lantmäteristyrelsens ståndpunkt. Det synes mig nämligen angeläget att ansträngningarna
främst inriktas på att klarlägga äganderättsförhållandena.
Detta får dock inte hindra att förrättningsmannen, där så kan ske utan
olägenhet för förrättningen, verkar för att ordna upp även oklara inteckningsförhållanden.
Såsom jag i annat sammanhang betonat, bör förrättningsmannen
tillhandahålla fastighetsbokuppläggaren allt inkommet utredningsmaterial
som kan underlätta införandet av gällande inteckningar i fastighetsboken.
Skulle i något fall område av fastighet befinnas häfta för inteckning
på sätt som kan påverka den kommande redovisningen av området,
bör detta givetvis beaktas redan under den förberedande utredningen.
Vad inteckningshavarnas rättssäkerhet beträffar innebar 21 § andra stycket
i lantmäteristyrelsens förslag vissa risker. Detta lagrum har emellertid
inte fått någon motsvarighet i departementsförslaget. Om likväl någon inleckningshavare
skulle kunna påvisa att hans rätt förnärmats direkt genom
en äganderättsutredning, lärer han också utan vidare vara besvärsberättigad.
Det i 5 § föreskrivna kungörelseförfarandet synes erbjuda tillräckliga
möjligheter för inteckningshavare, särskilt då kreditinstituten, att bevaka
sina eventuella intressen. Ett åläggande för förrättningsmannen att efterforska
och kalla envar inteckningshavare skulle kunna medföra ett omfattande
merarbete.
Bland förberedelseåtgärderna skall enligt lantmäteristyrelsens förslag
också ingå att upprätta karta. Till detta ämne torde jag få återkomma vid
behandlingen av 8 §.
4 §•
Lantmäteristyrelsen uttalar, att förevarande bestämmelse ansetts motiverad
av huvudsakligen praktiska hänsyn. Om äganderättsutredning företages
med t. ex. en by som förrättningsområde, kan vissa hemman i byn under
utredningens gång komma att visa sig vara jämförelsevis lättutredda
samt möjliga att avskilja till särskild behandling, medan andra kan vara
ytterst besvärliga och ofta även inbördes sammanflätade. Med hänsyn till
pågående rationaliseringsåtgärder kan det, anför styrelsen vidare, också
vara angeläget att utredningen beträffande del av förrättningsområdet snabbt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
19
leder till resultat. I sådana fall skulle det kunna vara till väsentlig fördel
för ägarna och underlätta handläggningen, om förrättningen beträffande
lättutredda hemman kunde avslutas för sig, innan de mest tidsödande behandlats.
Om viss del av förrättning avslutas särskilt, synes denna del
lämpligen böra betraktas som en särskild förrättning. Erforderliga regler
för sådana fall om aktbildning o. d. torde få utfärdas i administrativ ordning.
Departementschefen
Beslut om uppdelning av förrättning bör kunna meddelas när helst så
finnes lämpligt under förrättningens gång.
Utskottet
Då i förrättningsområde ingår mark, där exploatering för bebyggelse eller
annat särskilt ändamål är aktuell, bör enligt utskottets mening utredning
beträffande den marken kunna företagas och avslutas för sig, även om där
förekommande äganderättsfrågor ej synes vara av speciellt enkel beskaffenhet.
Förrättningens angelägenhet ur ekonomisk synpunkt för delägarna
bör således, oberoende av utredningens svårighetsgrad, i särskilda fall kunna
inverka på frågan om en uppdelning enligt förevarande bestämmelse.
5 §•
Departementschefen
I första och tredje styckena av förevarande paragraf har i anslutning till
lantmäteristyrelsens förslag och 3 kap. 1 § första stycket jorddelningslagen
upptagits bestämmelser om kungörande av förrättningen. Kungörelsen skall
anslås på kommunens anslagstavla samt införas i allmänna tidningarna och
i den eller de ortstidningar, i vilka meddelanden angående sammanträden
med kommunens fullmäktige skall införas.
I andra stycket har hänvisats till vissa bestämmelser i jorddelningslagen
angående laga skiftes kungörande och fortgång, vilka ansetts böra få motsvarande
tillämpning vid förrättning för äganderättsutredning. Hänvisning
har skett, förutom till lagrum som styrelsen angivit i sitt förslag, till 3
kap. 1 § fjärde stycket och 5 a §. Däremot har jag inte funnit anledning att
medtaga de av styrelsen föreslagna hänvisningarna till 3 kap. 4 § tredje,
fjärde och femte styckena, 6 § andra stycket samt 7 och 13 §§. I stället för
hänvisningen till 4 § fjärde stycket har i slutet av förevarande paragraf
stadgats, att sakägares utevaro från lagligen kungjord förrättning inte får
hindra förrättningens företagande.
6 §•
Departementschefen
Enligt min mening bör förrättningsmannen uttryckligen åläggas att vid
det första sammanträdet med sakägarna redogöra för förättningens omfattning
och ändamål. Sakägarna skall då även få tillfälle att taga del av
2t Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 35
20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
det grundmaterial — fastighetsregisterutdrag och sammanställning angående
lagfarts- och inteckningsförhållanden — som införskaffats och iordningställts
jämlikt 3 §. Härefter bör sakägarna föreläggas att inom viss tid anmäla
sina äganderättsanspråk och att i samband därmed förete sådana
handlingar och meddela sådana upplysningar angående hävdeförhållanden
med mera, som kan vara av betydelse för äganderättsutredningen. Anmälan
bör kunna göras såväl muntligen som skriftligen. Tiden för föreläggandet
bör medge skäligt rådrum och i intet fall bestämmas till mindre än en månad.
Föreläggandet bör uppläsas för sakägarna och så fort ske kan anslås
på kommunens anslagstavla.
Utskottet
Underlåtenhet att efterkomma föreläggande enligt denna bestämmelse
har enligt förslaget inte förbundits med någon påföljd. Givetvis måste, som
departementschefen i annat sammanhang framhållit, förrättningsmannen
beakta alla de relevanta omständigheter som blir kända för honom innan
förrättningen avslutas. Han har således att ta behörig hänsyn till anspråk,
som delgivits honom före denna tidpunkt, även om det framställts efter det
tiden enligt föreläggandet utlöpt.
Ett föreläggande som det föreslagna synes emellertid — förutom att det
trots avsaknaden av sanktion torde fylla en viss praktisk funktion — vara
motiverat av den anledningen att vid ett tidigt stadium av förrättningen bör
fastställas viss ej för restriktivt tillmätt tidrymd, inom vilken sakägarna med
säkerhet kan räkna med att förrättningen ej kommer att avslutas.
Enligt utskottets mening bör underlåtenhet att iakttaga föreläggandet, i
fall då underlåtenheten ej kan anses ursäktlig, kunna tillmätas betydelse
vid prövning av kostnadsfördelning enligt 10 §.
7 §•
Departementschefen
Förrättningsmannens medverkan vid klarläggandet av äganderättsanspråken
är avsedd som ett betydelsefullt led i äganderättsutredningen. För den
prövning, som förrättningsmannen skall ägna anspråken, är det viktigt att
deras innebörd blir omsorgsfullt utredd. Det bör vara sakägarna angeläget
att i möjligaste mån styrka sina anspråk med överlåtelsehandlingar,
lantmäterihandlingar, sämjedelningsavtal och dylikt. Förrättningsmannen
bör därvid på lämpligt sätt biträda dem. Vidare bör förrättningsmannen ha
att upprätta en sammanställning över anspråken och vad eljest är honom
känt rörande förhållanden av betydelse för äganderättsutredningen. Däri
bör givetvis åberopade fång anmärkas. I vad mån bevismaterial i övrigt behöver
redovisas får bero på omständigheterna i det särskilda fallet. Självfallet
skall i sammanställningen även upptagas sådana för förrättningsmannen
kända ägare som inte avhörts vid förrättningen. — Till frågan om
redovisningen på förrättningskartan torde jag få återkomma vid behandlingen
av 8 §.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
21
Sedan materialet sammanställts, bör hållas nytt sammanträde, därvid
sakägarna skall få tillfälle att taga del av sammanställningen. Förrättningsmannen
bör då också redogöra för den förebragta utredningen i den mån så
föranledes till exempel därav att två eller flera framställt anspråk beträffande
samma egendom. Till sist måste möjlighet beredas sakägarna att vid sammanträdet
eller senare slutföra sin talan.
8 §•
Departementschefen
Första stycket handlar om den sakprövning vari äganderättsutredning
skall utmynna. För institutets värde blir det av avgörande betydelse hur
denna prövning gestaltas. Å ena sidan måste behörig hänsyn tagas till den
enskildes rättssäkerhet. Å andra sidan måste eftersträvas att nå resultat
inom rimlig tid. I allt väsentligt ansluter jag mig till den av lantmäterislyrelsen
gjorda avvägningen mellan dessa intressen. Prövningen skall sålunda
grundas på vad förrättningsmannen inhämtat ur fastighetsregister och
fastighetsböcker med tillhörande akter och protokoll samt på vad sakägarna
andragit och förebragt i utredningsväg. Men förrättningsmannen skall också
taga hänsyn till förvärv och hävdeförhållanden om vilka han fått kännedom
på annat sätt. Därav följer att han är oförhindrad att på eget initiativ
verkställa kompletterande undersökningar. I vad mån sådana skall företagas
bör emellertid få ankomma på förrättningsmannens eget bedömande.
Det torde nämligen vara ogörligt att reglera frågan i lagen utan att äventyra
förrättningens nödvändiga smidighet. Jag förutsätter dock att undersökning
sker när det synes antagligt att därigenom kan utan oproportionerlig omgång
vinnas värdefulla rön i en oklar fråga.
Föremålet för prövningen skall vara frågan vilka som bör anses vara
ägare till de särskilda ägolotterna inom förrättningsområdet. Förekommer
fall där tillräckligt underlag saknas för frågans bedömande, får konstateras
att ägaren är okänd. Att häråt ge direkt uttryck i lagtexten har synts mig
överflödigt. Den av hovrätten framförda tanken att för sådana fall hålla
möjlighet öppen till ny förrättning torde få övervägas framdeles, om det då
visar sig finnas praktiskt behov av dylik möjlighet. — I de fall, där ett förvärv
för sin giltighet förutsätter tillstånd av Kungl. Maj :t, länsstyrelsen
eller lantbruksnämnden, bör förvärvaren inte få anses som ägare förrän
tillstånd erhållits.
Behandlingen av tvister, som yppas under en äganderättsutredning, har
dryftats i en del remissyttranden. Bland annat har gjorts gällande att det
vid tvist skulle vara särskilt påkallat med officialutredning. Häremot torde
dock kunna framhållas att sakägarna själva lärer vid tvist mer än eljest bemöda
sig att styrka sina anspråk med allt tillgängligt utredningsmaterial.
Man har också, under hänvisning just till förrättningsmannens utredande
funktion, ifrågasatt om inte tvister borde prövas av särskilt tillkallad sakkunnig.
Någon gång kan det måhända finnas motiverat att för bedömande
av tvistefråga anlita sakkunnigt biträde enligt de i 2 § andra stycket angiv
-
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
na bestämmelserna. Av såväl praktiska som principiella skäl bör dock enligt
min mening den slutliga prövningen alltid ankomma på den som handlagt
förrättningen. Ytterligare har man efterlyst särskilda regler varigenom
bevisupptagning vid domstol skulle kunna ske inom äganderättsutredningens
ram. För min del anser jag att tvister, som inte kan på ett tillfredställande
sätt slitas utan tillgång till en domstols resurser, även bör handläggas
och avgöras av domstol. Att så sker torde också komma att stämnings- eller
besvärsvägen ombesörjas av parterna själva. Genom äganderättsutredningen
kan ju dessa aldrig vinna den slutgiltiga lösning av äganderättsfrågan som
ett rättskraftigt domstolsavgörande innebär. Väckes sådan rättegång under
förrättningens lopp, kan i avbidan på laga kraft ägande dom motsvarande
avsnitt av förrättningen vila och eventuellt utbrytas enligt 4 §.
Resultatet av den verkställda sakprövningen skall avfattas i form av en
så kallad äganderättsförteckning. Denna bör innehålla alla sådana uppgifter
som erfordras för den kommande fastighetsregistreringen och lagfartsbehandlingen.
Enligt lantmäteristyrelsens förslag skulle det åligga förrättningsmannen
att upprätta karta med översiktlig redovisning av gällande fastighetsindelning
(4 §). Kartan skulle sedan framläggas vid sammanträde med sakägarna,
och dessas äganderättsanspråk skulle redovisas i anslutning till kartan
(5 §). Slutligen skulle också äganderättsförteckningen upprättas i anslutning
till kartan (7 §). Det synes mig ligga i sakens natur att en äganderättsutredning
inte låter sig genomföras utan tillgång till kartmaterial. 1 den
mån föreskrifter härom likväl erfordras bör de dock enligt min mening utfärdas
i administrativ ordning. I själva lagen torde inte behöva stadgas annat
än att de i äganderättsförteckningen upptagna ägolotterna skall redovisas
på karta över förrättningsområdet.
Enligt lantmäteristyrelsens förslag skall i äganderättsförteckningen anges
viss dag till vilken de redovisade förhållandena hänför sig. Någon sådan
bestämmelse finns inte i departementsförslaget. Enligt min mening
bör förrättningsmannen beakta alla de relevanta omständigheter som blivit
kända för honom innan förrättningen avslutas.
Lagrådet
Bestämmelserna i 8 § första stycket torde innebära, att beträffande varje
särskild registerfastighet eller för sådana fastigheter samfälld mark skall
angivas vem som är ägare till fastigheten eller mark härinom eller till den
samfällda marken. I denna redovisning skall alltså även beaktas mark, som
efter den 30 juni 1962 avskilts genom privat jorddelning. Den angivna innebörden
torde böra komma till tydligare uttryck.
Med hänsyn till den betydelse som äganderättsförteckningen skall ha böra
till 8 § överföras de föreskrifter i 12 § första stycket som skola beaktas vid
förteckningens upprättande. I 8 § torde sålunda böra stadgas, att mark avskild
genom delning som avses i nämnda stycke skall upptagas såsom särskild
ägolott i förteckningen, samt i berörda stycke delningens fastighets
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
23
bildande verkan knytas till att fastighetsdel upptagits såsom särskild ägolott
i förteckningen.
Motiven till förslaget lämna ej tillräcklig ledning för bedömande av frågan
om den verkan äganderättsutredningen och den därmed förenade fastighetsbildningen
kunna få för inteckningshavare. Lagrådet — som lämnar
öppet huruvida privat jorddelning medför samma verkan i äganderättsligt
hänseende oberoende av föremålet för delningen och sättet för dennas genomförande
— finner emellertid uppenbart att nyssnämnda åtgärder kunna
ha ogynnsamma följder med avseende å inteckningar. Dels får antagas
att panträttens ekonomiska värde understundom blir mindre. Dels kunna
åtgärderna, om inteckningsförhållandena ej beaktas, medföra komplikationer
av rättslig art: såsom ett exempel må anföras att en ägares kvotdelar
i flera fastigheter genom sämjedelning utlagts så, att han ej fått
någon mark inom en av fastigheterna, samt att hans kvotdel i sistnämnda
fastighet är särskilt intecknad; då det icke med säkerhet kan påräknas att
den nödvändiga ändringen av inteckningen kan ske vid inteckningarnas
överförande till fastighetsboken, måste förhållandet beaktas redan vid äganderättsutredningen.
Svårigheter av sistnämnda slag skulle möjligen kunna undvikas om i lagen,
såsom motsvarighet till 2 § i 1953 års legaliseringslag, stadgades att
sämjedelning som omfattar två eller flera fastigheter icke må beaktas, med
mindre envar delägare inom varje fastighet erhållit ägor som väsentligen
motsvara hans andel i fastigheten. Det synes emellertid vara anledning antaga,
att en dylik regel skulle avsevärt förringa effekten av den föreslagna
lagen och måhända, vilket i brist på upplysningar icke kan bedömas, vara
onödigt rigorös. Vid det övervägande av hithörande frågor som nu varit
möjligt har lagrådet — som finner det nödvändigt att inteckningsförhållandena
beaktas i samband med äganderättsutredningen — anselt annan utväg
icke stå till buds än att i 8 § upptages en allmän regel härom. Regeln torde,
i anslutning till det ovan anförda, böra innebära att sämjelott icke må upptagas
såsom särskild ägolott i den mån den fastighetsbildning, som uppkomme
därest sämjedelningen godtoges, skulle lända till skada för inteckningshavare,
varmed bör jämställas innehavare av annan rättighet för vilken
fastighet häftar, samt ej heller om inteckningsförhållandena eljest äro
sådana att med hänsyn därtill dylik fastighetsindelning icke bör genomföras.
Såvitt gäller enbart ekonomisk skada torde, utan att särskilt stadgande
meddelas, vara klart att hinder kan undanröjas genom medgivande av
rättighetshavare. Hinder i andra hänseenden böra i regel kunna avlägsnas
genom att under förrättningen ändringar genomföras i fråga om inteckningar.
Av anförda skäl hemställer lagrådet, att 8 § ändras på följande sätt.
I första stycket utbytes »de särskilda ägolotterna» mot »varje särskild
fastighet eller mark inom sådan eller mark som är samfälld för flera fastigheter»
och vidtagas härav föranledda redaktionella jämkningar.
I ett andra stycke stadgas i första punkten, att om fastighet eller för fas -
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
tigheter samfälld mark är delad genom sämjedelning, arealöverlåtelse eller
liknande åtgärd som kommit till stånd före den 1 juli 1962, skall varje del
upptagas såsom särskild ägolott i förteckningen. I andra punkten föreskrives,
att vad sålunda sagts ej skall tillämpas i den mån fastighetsbildning i
överensstämmelse med delningen länder till skada för innehavare av fordran
eller rättighet, för vilken fastighet eller del därav häftar, eller hinder eljest
föreligger på grund av inteckningsförhållandena.
Härefter upptages såsom tredje stycke förslagets andra stycke utan ändring,
vilket innebär att på kartan icke behöver redovisas annat område än
sådant som avskilts genom delning som enligt lagen skall godtagas. Sista
stycket i förslaget utgår.
Tillägges inteckningsförhållandena den betydelse som ovan förordats, lärer
därav följa att inteckningshavare blir behörig att anföra besvär enligt
11 § i förslaget. Detsamma gäller övriga rättighetsinnehavare som ovan
nämnts.
Departementschefen i anledning av lagrådets yttrande
Beträffande de---formella jämkningar, som innefattas i lagrådets
förslag till 8 § första stycket och andra stycket första punkten, må framhållas
att äganderättsprövningen bör omfatta varje äganderättslig enhet, och
detta oavsett om den kan lokaliseras på marken. Även en från fastighet överlåten
andel i samfälld mark skall således beaktas. Som en dylik tillämpning
torde kunna förväntas, har jag inte något att erinra mot lagrådets hemställan
i dessa delar. Det torde få ankomma på lantmäteristyrelsen att meddela
sådana förskrifter angående redovisningen, att av äganderättsförteckningen
klart framgår i vilka fall privata delningar legaliseras.
Mera tveksam ställer jag mig till den av lagrådet förordade regeln i 8 §
andra stycket andra punkten om beaktande av inteckningsförhållanden med
mera. Såsom jag tidigare framhållit bör visserligen förrättningsmannen vid
en äganderättsutredning söka verka också för att ordna upp oklara inteckningsförhållanden.
Att införa en uttrycklig bestämmelse härom har dock
synts mig vara ägnat att tynga förrättningen. Även den nu förordade regeln
kan ge anledning till liknande farhågor. Förrättningen skulle kunna
bli alltför inriktad på undersökningar av inteckningsförhållanden, och såväl
tidsåtgången som förrättningskostnaderna skulle kunna ökas på ett sätt
som inte svarar mot de värden regeln vill skydda. Å andra sidan synes det
mig som om förrättningsmannen med hänsyn till kungörelseförfarandet har
anledning utgå från att inteckningshavare eller annan rättighetsägare, vars
intresse till äventyrs skulle kunna förnärmas genom förrättningen, självmant
ger sig till känna. Officialundersökningen skulle då kunna i stort sett
begränsas till sådana — säkerligen fåtaliga — inteckningar som åsyftas i
slutet av förevarande punkt. Med hänsyn härtill vill jag inte motsätta mig
lagrådets hemställan i denna del. Härav följer då också att 8 § i övrigt liksom
12 § första stycket bör utformas i anslutning till lagrådets förslag.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
25
Utskottet
Förevarande paragraf har tidigare behandlats under det allmänna avsnittet
om äganderättsutredningens fastighetsbildande verkan. Utskottet vill här
anföra ytterligare några synpunkter i anslutning till bestämmelsen.
Lanmäteristyrelsen har om äganderättsförteckningens avfattning anfört
att den skall ha samma innehåll som delningsbeskrivning vid laga skifte enligt
dalalagen. Utskottet finner delta uttalande värt att understrykas. Det
måste nämligen anses angeläget att, i de fall laga skifte följer på förrättning
enligt den nya lagen, dubbelarbete och onödig kostnad undvikes genom
att äganderättsförteckningen utformats så att den så långt möjligt kan direkt
läggas till grund för tilldelningslängd vid skiftet.
Bestämmelsen i första stycket sista punkten torde allenast syfta på förvärv
av fast egendom, som skett i strid mot bestämmelserna i jordförvärvslagen,
den s. k. bolagsförbudslagen och 1916 års lag om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, och
som förty är ogiltigt. Då för särskilda fall — såsom för överlåtelse av omyndigs
fasta egendom — föreskrives rättens tillstånd till eller godkännande av
fastighetsöverlåtelse, har ett åsidosättande av föreskrifterna en annan rättslig
innebörd. Frågan huruvida sådana föreskrifter iakttagits synes enligt
propositionen ej böra tillmätas avseende vid prövningen av föreliggande
äganderättsanspråk.
Förrättningsmannen skall enligt propositionen i princip ej vara pliktig att
undersöka den närmare beskaffenheten av de omständigheter som ligger till
grund för anmälda äganderättsanspråk. Vid sin bedömning av frågan, huruvida
med hänsyn till bestämmelserna i nyssnämnda lagar giltigt fång föreligger,
kan förrättningsmannen emellertid ej på motsvarande sätt åtnöjas med
uppgifter, som utan hans eget initiativ lämnas honom av sakägare eller
på annat sätt. I propositionen ges ej ledning för bedömande av i vad mån
förrättningsmannen ansetts böra undersöka föreliggande fång i nämnda
hänseende.
För att ett kringgående av nämnda förbudslagstiftning ej skall sanktioneras
och för att undgå oenhetlig prövning, måste förrättningsmannen enligt
utskottets mening ha att ex officio företaga undersökning och verkställa utredning
i berört avseende. Viss tidsförlust och omgång torde härvid ej kunna
undvikas. En nära kontakt med lantbruksnämnden i frågor på jordförvärvslagens
område torde vara ägnad att underlätta förrättningsmannens arbete
i denna del.
Enligt lagen den 21 mars 1952 (nr 95) om ogiltighet av säinjedelning
inom vissa delar av Kopparbergs län skall sämjedelning av jord, som undergått
laga skifte enligt 1925 års s. k. provskifteslag eller dalalagen, vara utan
verkan. Detsamma gäller — under viss förutsättning — sämjedelning av
jord, hörande till by, som varit föremål för förrättning enligt 1943 års lag
med bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter
inom vissa byar i Kopparbergs län.
Förslaget utesluter ej att område, inom vilket förbud mot sämjedel -
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
ning således råder, inbegripes i förrättning enligt den nya lagen. Utskottet
vill därför anmärka, att sämjedelningar, som är ogiltiga enligt 1952 års
lag, givetvis ej får föranleda sådan redovisning i särskilda ägolotter som avses
i andra stycket av förevarande paragraf.
9 §•
Departementschefen
Frånsett några smärre avvikelser överenstämmer 11 § i styrelsens förslag
med 16 kap. 1 och 2 §§ jorddelningslagen. För min del har jag inte funnit
skäl till annan avvikelse än att förrättningskartan uttryckligen bör förklaras
skola hållas tillgänglig för sakägarna på samma sätt som förrättningshandlingarna.
10 §.
Lantmäteris t yreisen
Lantmäteristyrelsen förordar att, med hänsyn till det betydande intresset
av att äganderätts- och lagfartsförhållandena saneras, förrättningarna
i huvudsak får ske på statsverkets bekostnad. Äganderättsfrågornas uppordnande
torde, som styrelsen framhållit även i annat sammanhang, vara
ett oundvikligt arbete för samhällsutvecklingen inom nu ifrågavarande bygder.
Även statens direkta kostnader torde på lång sikt kunna nedbringas
genom äganderättssaneringen. Uppläggande av nya fastighetsböcker, som
hittills hindrats, kan igångsättas och genomföras utan andra svårigheter än
som normalt föreligger. Detta synes vara av väsentlig betydelse för inskrivningsväsendet.
Lantmäteristyrelsen erinrar om att jordrannsakan enligt
lagen om uppläggande av nya fastighetsböcker sker utan att statens kostnader
därför debiteras den enskilde. Beträffande lantmäteriets medverkan,
anför styrelsen vidare, torde kostnadsfrågan enkelt kunna ordnas genom
utnyttjande av den rätt lantmäteristyrelsen har att bevilja nedsättning av
taxeavgifter. Andra kostnader än för själva förrättningen, t. ex. för hantlangning,
torde däremot böra betalas av markägarna. Även om dessa kostnader
torde bliva obetydliga synes det erforderligt med en bestämmelse angående
fördelningen av dem mellan sakägarna. Kostnadsfördelning efter
omfattningen av det arbete som erfordrats för redovisningen av envar sakägares
innehav skulle vara principiellt riktig, men en regel av denna innebörd
skulle kräva alltför omfattande bokföring för att kunna tillämpas.
Ofta skulle måhända kraven på samtidig rättvisa och enkelhet tillgodoses
om kostnaderna fördelades efter huvudtalet. I andra fall skulle det vara
skäligt att kostnaden fördelades efter omfattningen av hantlangningsarbetet,
vilket skulle innebära att envar sakägare finge svara för den hantlangning
som kunde vara erforderlig för inmätning av hans hävdelinjer.
Enär förhållandena sålunda kan variera inom vida gränser, föreslår lantmäteristyrelsen
att kostnaderna, i den mån de faller på sakägarna, skall fördelas
efter vad som prövas skäligt.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
27
Remissyttrandena
Kammarkollegiet förklarar sig ej ha någon erinran mot att kostnaderna
för förrättningarna huvudsakligen bestrides av staten men anser alt en
förutsättning härför bör vara att förrättningsresultatet blir bestående för
framtiden. Svea hovrätt uttalar att på skäl som anförts av lantmäteristyrelsen
och med hänsyn till att förrättning för äganderättsutredning i varje särskilt
fall kommer att igångsättas på allmänt initiativ förrättningarna
huvudsakligen bör ske på statsverkets bekostnad. Lantbruksnämnden samt
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Dalarnas skogsägareförening
anser med hänsyn till det betydande allmänna intresset av att få ordning
i äganderätts- och lagfartshänseende inom länet, att förrättningarna
helt bör bekostas av statsmedel.
Statskontoret anför, att det mot bakgrunden av de av lantmäteristyrelsen
redovisade orsakerna till missförhållandena kan råda berättigad tvekan
beträffande förslaget att låta statsverket väsentligen svara för ifrågavarande,
till storleken inte angivna kostnader. Statskontoret erinrar i sammanhanget
om att enligt förslaget lagfart skall meddelas fastighetsägarna
utan att stämpelavgift tillföres kronan. Visserligen kan det förutsättas att
statens direkta kostnader på längre sikt kan nedbringas genom äganderättssaneringen,
men det kan dock förtjäna övervägas om inte markägarna
på något sätt bör påtaga sig del av kostnaderna. Administrativt enkelt borde
vara, att detta skedde genom erläggande av lagfartsstämpel. Att här utlaga
sådan vore emellertid inte förenligt med avgiftens natur av omsättningsskatt.
Ett generellt uttagande av stämpelavgift skulle oberättigat drabba
dem som tidigare sökt lagfart och erlagt stämpelavgift. En fördelning på
markägarna av samtliga förrättningskostnader torde föranleda åtskilliga
problem och innebära avsevärda administrativa svårigheter. En sådan lösning
av frågan om begränsning av de ekonomiska insatserna från statens
sida synes därför inte tillrådlig. Om fördelarna för det allmänna inte kan
anses väga så tungt att lantmäteristyrelsens förslag beträffande förrättningskostnader
och lagfartsstämpel bör accepteras, synes enligt statskontoret
böra övervägas att för äganderättsutredningar fastställa en särskild på
lämpligt sätt avvägd avgift. Denna skulle eventuellt kunna bestämmas till
viss procent av fastighetens värde — förslagsvis densamma som gäller för
lagfartsstämpel — om inte värderingssvårigheter lägger hinder i vägen för
ett enkelt debileringsförfarande. Skulle sådana svårigheter föreligga, synes
avgiften kunna knytas till arealen.
D e partem en t schef en
För förrättning, som utföres av personal tillhörande lantmäteriväsendet,
skall enligt gällande bestämmelser ersättning utgå till statsverket. Ersättningen
skall, om inte annat är föreskrivet, beräknas efter tidsåtgången med
visst i lantmäteritaxan angivet belopp per timme. Vid laga skifte nedsättes
ersättningsbeloppet automatiskt med 35 procent eller, då förrättningen avser
område för jord- eller skogsbruksändamål, med 70 procent. Detta inne
-
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
bär att för sådan äganderättsutredning, som enligt nuvarande lagstiftning
inkluderas i laga skifte inom Kopparbergs län, sakägarna i allmänhet inte
behöver gälda ersättning med högre belopp än 30 procent av lantmäteriets
självkostnader. Jag anser att högre kostnadstäckning inte bör krävas heller
för äganderättsutredning enligt den nya lagen. En avsevärd nedsättning av
ersättningen är motiverad såväl av verksamhetens betydelse för det allmänna
som av den omständigheten att äganderättsutredning alltid skall igångsättas
på allmänt initiativ. För förrättning av större allmän betydelse öppnar
för övrigt lantmäteritaxan möjlighet till särskild nedsättning efter lantmäteristyrelsens
beprövande. Kostnader för hantlangning och dylikt bör i
likhet med vad som gäller vid lantmäteriförrättningar gäldas av sakägarna.
Vad nu sagts om sakägarnas förrättningskostnader bör givetvis gälla
även om förrättningsmannen inte tilhör lantmäteriväsendet. Den ersättning,
som tillkommer sådan förrättningsman utöver vad sakägarna har att
erlägga, torde få utgå ur tillgängliga anslagsmedel för jordbrukets rationalisering.
I lagen synes i förevarande hänseenden endast böra stadgas att kostnaderna
för förrättningen skola, i den mån de icke gäldas av statsmedel, bäras av
sakägarna efter vad som prövas skäligt samt att förrättningsmannen skall
vid förrättningens avslutande meddela besked rörande fördelning av förrättningskostnaderna.
Motionen II: 872
Motionären finner det för det allmänna vara en angelägenhet av största
vikt att medverka till förbättrade fastighets- och lagfartsförhållanden inom
vissa delar av Kopparbergs län. Statsverkets kostnader för i propositionen
förordad äganderättsutredning bör därför —- allra helst som dylik utredning
i varje särskilt fall kommer att igångsättas på allmänt initiativ — enligt
motionären helt gäldas av statsmedel. I motionen erinras om att lantbruksnämnden
i länet jämte Dalarnas skogsägareförening och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund framfört liknande önskemål samt påpekas att
vid jordrannsakan enligt lagen om uppläggande av nya fastighetsböcker för
landet statens kostnader ej debiteras den enskilde. Ett ytterligare skäl emot
att den enskilde skall betala någon del av lantmäteriets kostnader för äganderättsutredning
i enlighet med den föreslagna lagstiftningen finner motionären
vara att 1960 års riksdag beslutat upphäva de särbestämmelser om
statsbidrag som gällt för vissa lantmäteriförrättningar i Kopparbergs län.
Motionären anser — med hänvisning till reglerna i lantmäteritaxan om
nedsättning av ersättningsbelopp för förrättning eller uppdrag av större allmän
betydelse — någon författningsändring ej erforderlig »beträffande lantmäteriets
medverkan», utan finner ett uttalande från riksdagens sida att
förrättningskostnaderna skall gäldas av statsmedel vara till fyllest. »Samma
bestämmelse», anför motionären, »bör givetvis gälla om förrättningsmannen
ej tillhör lantmäteriväsendet.»
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
29
Utskottet
I enlighet med av riksdagen antagna, i propositionen nr 74 år 1960 angivna
riktlinjer har nämnda år dels ■— med upphävande av 1952 års lantmäteritaxa—
utfärdats kungörelse (nr 332) angående ersättning till statsverket för
förrättningar och uppdrag som utföras av personal tillhörande lantmäteriväsendet
(lantmäteritaxan), dels ock genom kungörelse (nr 336) företagits
viss ändring i kungörelsen den 22 juni 1950 (nr 381) angående statsbidrag
till kostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar m. m., därvid upphävts
kungörelsen den 30 mars 1935 (nr 84) om statsbidrag till bestridande av
förrättningskostnaderna vid vissa lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs
län och kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 388) om statsbidrag till bestridande
av förrättningskostnaderna vid förrättning enligt lagen den 4 juni 1943
(nr 302) med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning
av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län.
Nämnda, år 1960 utfärdade författningar innebär, såvitt nu är i fråga, i
huvudsak följande.
Tidigare gällande regler om avgiftsfrihet för laga skifte, varå dalalagens
bestämmelser är tillämpliga, och för förrättning enligt nyssnämnda 1943 års
lag har utmönstrats ur lantmäteritaxan med motivering att rationaliseringsverksainheten
inom jord- och skogsbruket även annorstädes innefattar åtgärder
av principiellt samma natur som de i Kopparbergs län åsyftade. Kostnaderna
för förrättningarna i fråga skall jämlikt de nya bestämmelserna bäras
av berörda sakägare i samma omfattning som gäller vid annan lantmäteriverksamhet
av betydelse för yttre rationalisering av jordbruks- och
skogsiastigheter. Sakägarna har således ej längre någon särställning vare sig
då det gäller skyldighet att ersätta lantmäteriets självkostnader för förrättningarna
eller i fråga om kostnaderna för sådana åtgärder för vilka statsbidrag
kunnat utgå enligt ovannämnda kungörelser nr 84 är 1935 och nr 388
år 1943. I den ovan angivna kungörelsen nr 381 år 1950 har också sakägarna
vid de nämnda, för Kopparbergs län speciella förrättningarna i fråga om
rätt till behovsprövade statsbidrag likställts med sakägare vid andra lantmäteriförrättningar,
för vilka sådant bidrag kan beviljas.
Beträffande förrättningar, som påbörjats före det de nya författningarna
trätt i kraft, gäller emellertid alltjämt de äldre reglerna.
För förrättning eller uppdrag, som utföres av personal tillhörande lantmäteriväsendet,
skall enligt lantmäteritaxan utgå ersättning till statsverket.
För laga skifte enligt jorddelningslagen — och därmed för de s. k. dalaskiftena
och därvid företagna äganderättsutredningar — skall ersättningen
utgå såsom s. k. sakersättning enligt bestämmelserna i 2 kap. lantmäteritaxan,
medan för förrättning enligt den tidigare nämnda lagen av år 1943
ersättningen skall beräknas som lidsersättning jämlikt 4 kap. samma taxa.
6 kap. i taxan medger viss nedsättning av ersättningsbelopp. Vid laga skifte
enligt jorddelningslagen skall på sätt departementschefen närmare angivit
s. k. automatisk nedsättning ske. Automatisk nedsättning förekommer ej vid
förrättning enligt 1943 års lag. Vid båda slagen av förrättning gäller emel3
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 35
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
lertid den generella bestämmelsen i 26 § lantmäteritaxan om möjlighet till
särskild nedsättning i vissa angivna fall, bl. a. då förrättning är av större
allmän betydelse. Sådan nedsättning prövas av lantmäteristyrelsen och kan
ske »till belopp som för varje särskilt fall kan anses skäligt med hänsyn
till tidsåtgång för arbetet och övriga omständigheter».
Enligt 1950 års förutnämnda kungörelse om statsbidrag till förrättningskostnader,
som alltså efter författningsändringen år 1960 är tillämplig beträffande
de berörda förrättningarna i Kopparbergs län, må efter behovsprövning
och under vissa särskilda villkor, lantmäteristyrelsen bevilja sakägare
statsbidrag till bestridande av kostnaderna för förrättning eller utredning
för sammanläggning med högst sjuttiofem procent av det belopp
som på fastigheten eller ägolotten belöper av dels sådan ersättning, som utgår
enligt fastställd taxa, dels ock gottgörelse till sakkunnigt biträde, som
må ha anlitals vid förrättningen.
Departementschefens uttalande i anslutning till förevarande paragraf torde
innebära att vid förrättning enligt den nya lagen ersättningsbelopp enligt
lantmäteritaxan bör automatiskt nedsättas efter samma grunder som
gäller för äganderättsutredning enligt dalalagen. Utskottet ansluter sig till
denna uppfattning liksom till vad departementschefen anfört rörande kostnaderna
i fall då förrättningsmannen ej tillhör lantmäteriväsendet. Såsom
departementschefen anfört bör kostnader för hantlangning o. d. gäldas av
sakägare.
Yrkandet i motionen synes innebära allenast den avvikelsen i förhållande
till vad som förutsatts i propositionen att enligt motionären den tidigare
nämnda bestämmelsen i lantmäteritaxan om särskild nedsättning alltid
skall tillämpas vid förrättning enligt den nya lagen, att härvid maximal nedsättning
skall ske så att sakägarna helt befrias från att utge ersättning enligt
taxan, samt att motsvarande kostnadsbefrielse skall ske även då annan
förrättningsman än lantmätare förordnats.
De oklara fastighets- och äganderättsförhållanden som motiverat förslaget
till ny lagstiftning kan antagas i viss mån ha sin grund i sakägarnas
egna åtgärder. Med hänsyn härtill och då de föreslagna förrättningarna är i
hög grad ägnade att gagna de enskilda sakägarnas intressen anser utskottet
att sakägarna genom de i propositionen angivna principerna för nedsättning
av ersättingsbelopp enligt lantmäteritaxan i tillräcklig utsträckning tillgodoses.
Prövingen huruvida särskild nedsättning skall medgivas bör således för
varje förrättning företagas enligt eljest vedertagna grunder.
Sakägare vid förrättning enligt den nya lagen bör, enligt utskottets mening,
i fråga om rätt till statsbidrag efter behovsprövning, likställas med
sakägare vid förrättning som angivits i 1 § förutnämnda kungörelse den 22
juni 1950.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
31
11 §•
Departementschefen
Föremål för besvär stalan kan vara förrättningen i dess helhet; klaganden
gör till exempel gällande att fel förelupit vid förrättningens kungörande.
Men besvären kan också avse något avsnitt av förrättningen, exempelvis sakprövningen
rörande viss ägolott. I det senare fallet vinner förrättningen i övrigt
laga kraft, ett förhållande som återspeglas i utformningen av 12, 13
och 17 §§ i departeinentsförslaget. Det får ankomma på ägodelningsdomaren
att vid behov meddela bevis om vunnen laga kraft och därvid bedöma omfattningen
av densamma.
Fullföljes fråga om vem som skall i äganderättsförteckning upptagas såsom
ägare till viss egendom, kommer fullföljdsprocessen att till sin egentliga
innebörd framstå som en äganderättstvist. Det vore mindre väl förenligt
med eljest gällande processuella grundsatser, om parterna efter besvärens
avgörande skulle vara oförhindrade att ånyo tvista om äganderätten.
Såsom kammarkollegiet föreslagit bör därför stadgas att besvären skall anses
innefatta yrkande om bättre rätt till egendomen. På så sätt kommer
målet att utmynna i ett för parterna rättskraftigt avgörande i fråga om själva
äganderätten. Vid bifall till besvären skall givetvis också meddelas vederbörlig
föreskrift för förrättningsmannen att ändra äganderättsförteckningen
i enlighet med utslaget.
I detta sammanhang har också framförts tanken att yppade tvister skulle
redan under förrättningens gång av förrättningsmannen underställas ägodelningsrättens
prövning. En sådan anordning skulle dock enligt min mening
medföra alltför påtagliga risker för onödigt uppehållande av förrättningen.
Ej heller kan jag biträda tanken att förrättningsmannen skulle få möjlighet
att avgöra tvister genom särskilda beslut under förrättningens gång.
Handläggningen skulle härigenom kunna förryckas och ett enhetligt bedömande
försvåras.
Besvärstidens längd synes mig böra anknytas till vad i allmänhet gäller
enligt jorddelningslagen och således bestämmas till 30 dagar från det förrättningen
avslutades. I överensstämmelse med jorddelningslagen bör beträffande
under äganderättsutredning meddelat beslut, varigenom jäv mot
förrättningsmannen ogillats, gälla att besvärstiden skall räknas från det
beslutet avkunnades, att besvär skall prövas av ägodelningsdomaren i stället
för ägodelningsrätten samt att klagan inte får föras över ägodelningsdomarens
beslut. Jag finner inte anledning att, på sätt lantmäteristyrelsen
föreslagit, ålägga inskrivningsdomaren att göra anteckning om att förrättning
blivit slutligen gällande. Erforderliga föreskrifter om expediering av
handlingar och karta torde lämpligen få utfärdas i administrativ ordning.
Lagrådet
I anslutning till andra stycket må nämnas att, därest tidigare väckts talan
om bättre ratt till den med besvären avsedda egendomen och denna talan
icke blivit slutligt prövad, besvärsmålet bör vila i avvaktan på lagakraftägande
dom i det förut instämda målet.
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
12 §.
Departementschefen
Frågan om äganderättsutrednings fastighetsbildande verkan har behandlats
i den allmänna motiveringen. Här må ytterligare framhållas, att sådan
verkan inte kan inträda i den mån de äganderättsliga enheterna sammanfaller
med eller innesluter befintliga registerfastigheter. Men där gränsen
för en dylik enhet skär igenom en registerfastighet eller samfälld mark,
kommer denna att efter förrättningen anses lagligen delad. För att ernå klar
anslutning till åtskilliga bestämmelser i bland annat jorddelningslagen har
detta förhållande i lagtexten uttryckts så, att delningen skall anses verkställd
genom lagligen gällande lantmäteriförrättning. Den av lantmäteristyrelsen
åsyftade anslutningen till 1 kap. 20 § jorddelningslagen har fått komma
till direkt uttryck i lagtexten. Syftet med 8 § andra stycket i styrelsens
förslag torde vara tillgodosett därmed, att äganderättsutredningen förklaras
inte skola medföra inskränkning i rätten att erhålla laga skifte.
Genom 12 § legaliseras inte blott sämjedelningar i inskränkt bemärkelse
och delningar genom arealöverlåtelser utan även liknande åtgärder, till
exempel sämjeägoutbyten. Undantagsvis torde kunna förekomma att en privat
fastighetsdelning framträder endast däri, att områden av en och samma
ägolott är inteckningsbelastade på olika sätt. Även sådan delning legaliseras
genom 12 §.
I tidigare sammanhang har jag berört förekomsten av så kallade heterogena
andelsinnehav. Därmed åsyftas fall där samägd fastighet innehaves
med olika andelstal i olika ägoområden. Det kan måhända göras gällande att
i dylikt fall fastigheten är sämjevis delad, så att varje ägoområde utgör en
äganderättslig enhet. Ett sådant betraktelsesätt torde dock vara helt främmande
för andelsägarna själva. Det är ej heller avsett att 12 § här skall få
någon verkan.
För att motverka privat jorddelning efter det äganderättsutredning inletts
har lantmäteristyrelsen föreslagit en bestämmelse (9 §) av innebörd att
framtida sämjedelningar i viss omfattning frånkännes verkan. Emellertid
har denna dag på föredragning av chefen för justitiedepartementet till lagrådet
remitterats ett förslag till lagstiftning om generellt förbud mot sämjedelning.
Frågan behöver därför inte upptagas i förevarande lagstiftningsärende.
Lagrådet
I enlighet med vad som anförts vid 8 § hemställer lagrådet, att första stycket
får det innehållet att, om äganderättsförteckningen utvisar att delning
som i 8 § andra stycket sägs föranlett att mark enligt vad där stadgas upptagits
såsom särskild ägolott, skall, sedan äganderättsutredningen härutinnan
blivit slutligen gällande, delningen anses verkställd genom lagligen gällande
lantmäteriförrättning.
Departementschefen i anledning av lagrådets yttrande (Se vid 8 §.)
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
33
Utskottet
Utskottet hänvisar till sina tidigare uttalanden angående utredningens fastighetsbildande
verkan (se vid 8 §).
I bestämmelsen sägs, att delningen skall anses verkställd genom lagligen
gällande lantmäteriförrättning. Den jämställes således i fråga om verkningarna
ej med någon speciell form av sådan förrättning. I propositionen torde
ha förutsatts att härigenom huvudregeln i 37 § 2 mom. inteckningsförordningen
skall anses tillämplig i fråga om de särskilda delarnas inteckningsansvar.
13—15 §§.
Departementschefen
I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att lagfart skall meddelas för
de i äganderättsförteckningen upptagna personerna oberoende av ansökan
från deras sida. Beträffande dem, som redan har lagfart på sin ägolott, bör
dock inskrivningsdomaren få fria händer att bedöma om ny lagfart lämpligen
skall meddelas. I de fall, där någon sålunda skall erhålla lagfart, bör
så anses, som om denne själv gjort ansökan härom. Ansökningen bör vidare
fingeras vara gjord å andra inskrivningsdagen efter det äganderättsutredningen
blivit slutligen gällande i vad den avser vederbörande egendom. Med
hänsyn till tidsåtgången för erforderliga registreringsåtgärder synes det
nämligen inte möjligt att härvidlag välja redan den första inskrivningsdagen
efter nämnda tidpunkt.
Förutsättning för lagfart bör vara att egendomen är upptagen i fastighetsregister
som särskild fastighet. Lagfart bör dock kunna meddelas också på
kvotdel av dylik fastighet. Brister dessa förutsättningar, skall ärendet förklaras
vilande i avbidan på hindrets undanröjande. Beträffande arealfång,
som avses i 12 § och skett efter den 30 juni 1962, innebär detta att lagfart
kan meddelas först efter avstyckning. Där enligt vad nu sagts lagfart inte
kan meddelas på del av fastighet, bör i överensstämmelse med grunderna
för 6 § 3 mom. lagfartsförordningen motsvarande gälla i fråga om återstoden
av fastigheten.
Vilandeförklaring bör även ske i fall då den i äganderättsförteckningen
angivne ägarens rätt till egendomen finnes vara tvistig och detta beror på
någondera av följande omständigheter. Den ena är att sådan anteckning
om instämt anspråk på egendomen, som skall ske enligt 13 § lagfartsförordningen,
förekommer på samma inskrivningsdag eller redan tidigare förekommer
i fastighetsboken. Den andra omständigheten är att någon annan
person förvärvat egendomen efter det äganderättsutredningen avslutades
och sökt lagfart senast den nu aktuella inskrivningsdagen. Givetvis kan här
den i äganderättsförteckningen angivne ägarens rätt inte anses tvistig, om
han själv är fångesman. I dylikt fall skall alltså lagfart meddelas såväl för
honom som för förvärvaren.
Med den nu förordade uppläggningen av lagfartsförfarandet torde inte
erfordras någon bestämmelse motsvarande den som lantmäteristyrelsen efter
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
mönster av 8 § första stycket i 1932 års särskilda lagfartslag upptagit i 21
§ första stycket av sitt lagförslag. I andra stycket av samma paragraf har
lantmäteristyrelsen med 8 § andra stycket i 1932 års lag som förebild upptagit
en bestämmelse av innebörd att, sedan någon på grund av äganderättsförteckning
erhållit lagfart å fastighet som förut var lagfaren för annan,
äldre inteckningar i fastigheten skall vara ogiltiga. Med hänsyn till inteckningshavarnas
rättssäkerhet bör enligt min mening någon sådan bestämmelse
inte inflyta i lagen. Det får i stället i varje särskilt fall ankomma på
förhandlingar mellan de berörda intressenterna hur man skall förfara med
sådana inteckningar. I sista hand får den i äganderättsförteckningen angivne
ägaren söka genom klandertalan vinna att inteckningarna blir ogiltiga
enligt 60 § inteckningsförordningen.
Såsom jag tidigare framhållit bör vid äganderättsutredning sakägarna i
avsevärd mån befrias från förrättningskostnaderna. Detta motiveras av
verksamhetens betydelse för det allmänna liksom av den omständigheten
att förrättningen igångsättes på allmänt initiativ. För resultatet är det också
avgörande att sakägarna visar beredvillighet att medverka. I fråga om lagfartskostnaderna
tillkommer synpunkten att lagfart här meddelas oberoende
av vederbörandes önskan. Då härjämte förfarandet medför betydande
arbetsbelastning för inskrivningsdomaren, synes det allmänna böra avstå
från lösen- och stämpelavgifter, som kan verka betungande eller irriterande
för sakägarna samt vålla inskrivningsdomaren extra besvär med debitering
och uppbörd. Sådana avgiftsbelagda bevis om beslut i lagfartsärende,
som inskrivningsdomare skall utfärda enligt 11 § lagfartsförordningen och
9 § lagen med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden,
synes därför inte böra förekomma i lagfartsärenden av förevarande
slag. Skulle någon sakägare önska bevis om sin lagfart, kan han lika väl
lösa ett äganderättsbevis. Beträffande lagfartsstämpeln må även framhållas
att denna till sin natur är en omsättningsskatt. Det vore därför knappast
rimligt att fordra stämpelavgift i alla de fall där lagfarten kommer att avse
gamla fastighetsinnehav. Även beträffande övriga fall synes för närvarande
övervägande skäl tala för att stämpelavgift inte uttages. Jag förordar således
att vid lagfart på grund av äganderättsutredning åtminstone tills vidare
inte skall utgå stämpelavgift. Frågan torde emellertid få upptagas till förnyad
prövning i samband med att slutlig ställning tages till den revision av
stämpelförfattningarna, som föreslagits i betänkandet »Stämpel- och expeditionsavgifter»
(SOU 1961:37). Eftersom 1933 års särskilda stämpelförordning
är avsedd att upphävas genom förevarande lag och då eljest gällande
stämpelbestämmelser inte innehåller någon grund för uttagande av lagfartsstämpel
i samband med äganderättsutredning, behöver den nu förordade
stämpelfriheten inte komma till uttryck i författningsväg.
Utskottet
I propositionen har — med avvikelse från lantmäteristyrelsens förslag,
som efter mönster av lagen med särskilda bestämmelser om lagfart inom
vissa delar av Kopparbergs län föreskrivit meddelande av nya lagfarter
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
35
oavsett äldre lagfartsförhållanden — föreslagits att åt inskrivningsdomaren
skall överlämnas att avgöra, huruvida lagfart skall meddelas då tidigare lagfart
på samma egendom föreligger. Skälen för denna avvikelse har ej angivits.
Utskottet finner vissa nackdelar förenade med den i propositionen
föreslagna ordningen i förhållande till den av lantmäteristyrelsen förordade.
Bl. a. synes förfarandet förlora i enkelhet och säkerhet från såväl inskrivningsdomarens
som sakägarnas synpunkter. Utskottet anser sig emellertid
böra biträda propositionens förslag, därvid utskottet dock vill påpeka följande.
Såvitt framgår av propositionen skall ansökan om lagfart ej anses föreligga,
då ny lagfart ej befinnes erforderlig. Besvärsmöjligheten för sakägare,
som är missnöjd med att ej ha erhållit lagfart på grund av äganderättsförteckningen,
synes därför oklar. Anledning till missnöje kan vara att
sakägare ej anser den i förteckningen för honom upptagna egendomen vara
densamma som omfattas av för honom tidigare meddelad lagfart. Med hänsyn
bi. a. till det anförda bör ny lagfart anses obehövlig endast då ägoinnehav
enligt förteckningen är uppenbart identiskt med egendom, varå ägaren tidigare
erhållit lagfart.
Uppläggningen av lagfartsförfarandet har även i ett annat hänseende särskilt
tilldragit sig utskottets uppmärksamhet. Utskottet håller för troligt att
vederbörliga registreringsåtgärder i anledning av förrättningar enligt den nya
lagen i mycket ringa utsträckning kommer att företagas i sådan tid att resultatet
därav kan föreligga redan å den inskrivningsdag, då enligt 13 § sista
stycket lagfart skall anses sökt. Följden härav måste på grund av bestämmelserna
i 14 § bli ett stort antal vilande lagfartsärenden. Då, enligt propositionen,
sakägarna själva skall fingeras ha gjort ansökan i fall då ny lagfart
befunnits erforderlig, måste, såvitt utskottet kan bedöma, initiativet till fullföljd
av lagfartsärendena, sedan registreringen genomförts, komma från sakägarna
själva. Detta synes från arbetsteknisk synpunkt och med hänsyn
till önskvärdheten av att förrättningarna så långt möjligt skall resultera i
lagfarter för sakägarna vara en mindre lycklig konsekvens av förslagets utformning.
Till motverkande av de således befarade olägenheterna vill utskottet
förorda att förrättningsmannen, därest så låter sig göra, verkar för
att vilande lagfartsärenden i fall Som de nämnda vederbörligen fullföljes. I
allt fall bör förrättningsmannen under den pågående förrättningen för sakägarna
klargöra bestämmelsernas närmare innebörd i förevarande avseende
och framhålla vikten av sakägarnas medverkan för uppnående av det önskade
syftet med förrättningen.
16—18 §§.
Departementschefen
Av skäl som lantmäteristyrelsen anfört bör äganderättsutredning leda till
sammanläggning av fastigheter i den mån därigenom vinnes en lämpligare
fastighetsindelning. Eftersom enligt departementsförslaget lagfartsfrågan
skall behandlas kort efter det äganderättsutredningen blivit slutligen gällan
-
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
de, saknas anledning att, på sätt lantmäteristyrelsen föreslagit, i sarnmanläggningsärendet
efterge kravet på lagfart. Enligt min mening finns inte
heller anledning att avvika från den enligt såväl dalalagen som 1943 års lag
gällande ordning, enligt vilken prövningen av sammanläggningsärende alltid
skall hänskjutas till ägodelningsrätten. Enär enligt jorddelningslagen
sakägarna skall kallas till rättens sammanträde, erfordras inte den av lantmäteristyrelsen
föreslagna bestämmelsen om skyldighet att underrätta sakägarna
om sådant förslag till sammanläggning, som avges efter förrättningens
avslutande. I övrigt överensstämmer förevarande paragrafer till sitt sakliga
innehåll i allt väsentligt med lantmäteristyrelsens förslag.
Det må framhållas att, enligt 18 § andra stycket, sammanläggningslagen
blir tillämplig även på fastigheter som eljest lyder under lagen om fastighetsbildning
i stad.
Lagrådet
Lagrådet har beträffande 18 § föreslagit en jämkning av formell art i det
ursprungliga departementsförslaget. Jämkningen har vidtagits.
19 §.
Departementschefen
Det bör få ankomma på Kungl. Maj :ts bemyndigande i vad mån lantmäteristyrelsen
skall äga utfärda tillämpningsförskrifter.
Övergångsbestämmelserna
Departementschefen
Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1962. Såsom lantmäteristyrelsen
föreslagit bör genom lagen upphävas dels 6 § dalalagen dels 1932 års särskilda
lagfartslag och dels 1943 års lag. Härjämte bör genom lagen upphävas
1933 års särskilda stämpelförordning. De äldre bestämmelserna bör dock
alltjämt äga tillämpning beträffande förrättning, som påbörjats för den 1
juli 1962, samt beträffande lagfart på grund av sådan förrättning och stämpelavgift
i samband med ansökan om dylik lagfart. Härifrån bör likväl göras
det undantaget att, i den mån Kungl. Maj :t efter det delägarna vid lantmäteri
sammanträde blivit hörda så förordnar, den nya lagen skall tillämpas
även i nyssnämnda hänseenden. Det kan sålunda visa sig lämpligt att för
avhjälpande av lagfartsbrister inom område, som är föremål för laga skifte
enligt dalalagen, tillämpa den nya lagen i stället för 1932 års lag. För att
inte delningsgrunden skall rubbas under pågående skifte, bör Kungl. Maj :t
i dylikt fall kunna förordna om sådan inskränkt tillämpning av den nya
lagen att sämjedelningar inte legaliseras. Sämjelotterna får då redovisas och
lagfaras som kvotdelar av fastighet.
Utskottet
Förslagets innebörd är ej helt klar, såvitt avser förfarandet då påbörjad
förrättning enligt äldre bestämmelser skall avlösas av förrättning enligt den
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
37
nya lagen. Förfarandet vid äganderättsutredning enligt de äldre bestämmelserna
är sådant att materialet från en påbörjad dylik utredning i mycket
stor utsträckning torde kunna användas vid och förenkla en förrättning enligt
de nya bestämmelserna. Det torde därför ej behöva innebära en alltför
stor omgång att, även på ett sent stadium av en äldre förrättning, övergå
till och helt tillämpa de nya bestämmelserna och därmed, då den påbörjade
förrättningen företagits enligt dalalagen, vinna att lagfartsfrågorna kan lösas
utan avbidan på skiftets fastställande. Det framgår ej av propositionen,
huruvida med förslaget avses att, genom förordnande enligt övergångsbestämmelserna,
tillämpandet av den nya lagen skall kunna inskränkas även
i annat hänseende än i fråga om legalisering av sämjedelningar. Utskottet
förutsätter emellertid att lagfartsförfarande enligt den nya lagen ej skall
kunna tillämpas med mindre kungörande om förrättningen ägt rum enligt
5 § samt med stöd av äldre bestämmelser företagen äganderättsutredning
bringats i överensstämmelse med de nya reglerna i de avseenden olikheter i
förfarandet har rättslig betydelse.
IV. Fråga om vissa ändringar i den för Kopparbergs län gällande
särlagstiftningen på fastighetsrättens område
I två likalydande motioner till 1961 års riksdag, nämligen I: 514 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 606 av herr Turesson och herr Persson i Tandö,
hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till vissa ändringar i den för Kopparbergs län gällande särlagstiftningen
på fastighetsrättens område. Ändringar borde enligt motionärerna ske i
två skilda hänseenden. För det första borde vissa med beslut om sammanläggning
under laga skifte enligt dalalagen förenade nackdelar i form av
lagfarts- och inteckningshinder, försäljningssvårigheter m. m. undanröjas.
För det andra borde eftergift från de i sammanläggningslagens 3, 6
och 7 §§ stadgade villkoren göras fullständig vid alla sammanläggningar
enligt dalalagen och 1943 års lag med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning
och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs
län.
Motionerna behandlades av tredje lagutskottet som däröver avgav utlåtande
nr 26 år 1961. I det följande redovisas i sammandrag utskottets uttalanden
och ställningstagande till motionerna. Vad angår utlåtandets innehåll i
övrigt får utskottet hänvisa till detsamma.
Angående det i motionerna i första hand upptagna spörsmålet fann utskottet
det angeläget att de påtalade olägenheterna så snart som möjligt undanröjdes.
Utskottet uttalade att, även om en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med det av lantmäteristyrelsen framlagda förslaget till
lag om äganderättsutredning och lagfart i vissa fall i Kopparbergs län skulle
genomföras, behovet av ändringar i förevarande avseende i den nu gällande
lagstiftningen skulle kvarstå. Erforderlig utredning för ett bedöman
-
38
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
de av den föreliggande frågan borde, enligt utskottet, ske i samband med
det fortsatta arbetet på den föreslagna lagstiftningen och, om riksdagen förelädes
ett förslag till lag om äganderättsutredning och lagfart, borde resultatet
av utredningen framläggas i samband därmed.
Beträffande övriga i motionerna upptagna frågor yttrade sig utskottet till
en början om tillämpligheten av det i 3 § sammanläggningslagen uppställda
registreringskravet vid sammanläggningar enligt dalalagen. Utskottet konstaterade
att enighet råder om att lagtexten ej utgör ett klart uttryck för vad
som allmänt anses böra gälla i detta hänseende och ansåg detta förhållande
utgöra tillräcklig anledning att närmare utreda och överväga behovet av
en lagändring. Huruvida detta borde ske inom fastighetsbildningskommittén
eller i annan ordning fann utskottet böra ankomma på Kungl. Maj :t att
bedöma. Även denna fråga ansåg utskottet böra lösas snart. I fråga om förrättningar
enligt 1943 års lag förelåg enligt utskottets mening ej skäl att
vid sammanläggning efterge de i 6 och 7 §§ sammanläggningslagen uppställda
villkoren. Vad avsåg registreringsvillkoret syntes enligt vad utskottet
inhämtat praxis utvisa visst behov av att kunna efterge detta krav åtminstone
i den utsträckning som gäller vid laga skifte enligt jorddelningslagen.
Huruvida behovet motiverar en lagändring fann utskottet lämpligen
kunna övervägas i samband med de överväganden utskottet ansett böra äga
rum beträffande registreringskravets tillämpning vid sammanläggningar enligt
dalalagen.
Utskottet hemställde att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna.
Denna hemställan bifölls av riksdagen.
Departementschefen
I tredje lagutskottets inledningsvis omnämnda utlåtande nr 26 vid 1961
års riksdag behandlas tvenne spörsmål av intresse i förevarande sammanhang.
Det första av dessa rör vissa olägenheter som ansetts kunna följa av
beslut om sammanläggning under laga skifte enligt dalalagen. I den mån
olägenheter av åsyftat slag förekommer beror de ytterst på att skiftesdelägarna
enligt gällande bestämmelser inte kan erhålla lagfart förrän efter
skiftets fastställande. Olägenheterna synes följaktligen —^ oavsett huru långt
skiftet framskridit — kunna undanröjas med hjälp av den nya lagen, om
denna får jämlikt övergångsbestämmelserna träda i stället för 1932 års
särskilda lagfartslag.
Det andra av lagutskottet behandlade spörsmålet rör innebörden av gällande
villkor för sammanläggning enligt dalalagen och 1943 års lag. Härom
torde jag få anföra följande.
För säkerställande av ett gott skiftesresultat är det i de bygder varom här
är fråga av vikt att sammanläggning sker i så stor utsträckning som möjligt.
Sammanläggning bör därför kunna avse alla förekommande typer av
jordinnehav, det vill säga hela fastigheter och andelar av fastigheter oavsett
om fastigheterna införts i jordregistret eller icke, icke utbrutna areal
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1952
39
fång och så kallade heterogena andelsinnehav ävensom andelar i sådan egendom.
I syfte att öka möjligheterna att genomföra sammanläggningar har
också i dalalagen (7 och 8 §§) upptagits bestämmelser vilka i väsentliga
hänseenden avviker från eljest gällande regler om sammanläggning. Sistnämnda
bestämmelser inbegriper icke något uttryckligt stadgande om eftergift
från 3 § sammanläggningslagen — det vill säga vad som allmänt brukar
benämnas registreringskravet — oaktat dylik eftergift framstår såsom
nödvändig för de sammanläggningar varom här är fråga.
Förarbetena till dalalagen och 1943 års lag utvisar, att lagstiftaren trots
avsaknaden av uttrycklig undantagsbestämmelse avsett att sammanläggningar
av nyss angivet slag skall kunna genomföras (SOU 1931: 19 s. 208 och
186—187 samt prop. 1943: 152 s. 29—30 och 35). Av den vid utskottsbehandlingen
i riksdagen förebragta utredningen framgår också att de formella bestämmelserna
om sammanläggning vid hittills genomförda laga skiften ej
ansetts utgöra hinder för sådana sammanläggningar.
I och för sig må det medges, att införandet av en uttrycklig undantagsregel
— såsom motionärerna åsyftat — varit på sin plats. Vissa omständigheter
talar emellertid för att en lagändring nu icke bör verkställas. Därvid är
främst att beakta konsekvenserna av att det nu framlagda förslaget till lag
om äganderättsutredning med mera genomföres. Efter ikraftträdandet av
sistnämnda lag kan det antagas att laga skifte enligt dalalagen i regel icke
kommer att avse annan mark än sådan som redan varit föremål för förrättning
enligt den nya lagen. Detta innebär att registreringskravet icke kommer
att spela någon roll vid laga skiftet. Den nya lagstiftningen innebär ju nämligen
enligt förslaget, såsom redan framgått, i princip en legalisering av alla
vid förrättningen föreliggande icke legala delningar som skett före ikraftträdandet
av lagen. Slutresultatet kommer därför att i stort sett innebära överensstämmelse
mellan jordens indelning i äganderättsligt hänseende och dess
indelning i fastigheter. Om laga skifte enligt dalalagen icke föregås av förrättning
för äganderättsutredning, skulle visserligen kunna föreligga ett behov
av att kunna efterge registreringskravet, men detta fall måste bedömas
såsom så osannolikt att hänsyn knappast behöver tagas till detsamma. Den
nya lagstiftningen om äganderättsutredning torde alltså — såvitt nu kan bedömas
— göra den här behandlade frågan i stort sett inaktuell. Med hänsyn
härtill och då trots den formella motsättningen i lagstiftningen den
praktiska tillämpningen icke vållat några svårigheter, synes den eljest erforderliga
kompletteringen av dalalagen kunna underlåtas.
Utskottet
Beträffande det av departementschefen först berörda spörsmålet erbjuder,
som anförts, övergångsbestämmelserna till den nya lagen möjlighet till
avhjälpande av de i utskottets omnämnda utlåtande berörda olägenheterna.
Dessa måste emellertid komina att kvarstå i den mån den nya lagen ej göres
tillämplig å påbörjade skiften enligt dalalagen. Som bl. a. framgår av ett i
propositionen i annat sammanhang återgivet uttalande av överlantmätaren
40 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
i Kopparbergs län pågår där för närvarande ett flertal laga skiften. Utskottet
utgår från att delägarna vid sådant skifte kommer att höras om sin inställning
till frågan om tillämpning av den nya lagstiftningen på förrättningen.
Det kan förutsättas att behörig hänsyn kommer att tas till delägarnas
önskemål och att de nackdelar, som enligt utskottets tidigare uttalade
mening är förenade med det äldre förfarandet, beaktas vid övervägande av,
huruvida förordnande enligt andra stycket i övergångsbestämmelserna skall
meddelas i dylika fall. Med hänsyn till det anförda kan medgivas att problemet
genom den nya lagstiftningen synes få avsevärt mindre räckvidd än
tidigare.
Även frågan om behov föreligger av lagändring angående eftergift av
registreringskravet vid sammanläggningar enligt dalalagen har för kommande
skiften förlorat i betydelse samt är beträffande redan påbörjade
skiften avhängig av i vad mån den nya lagstiftningen göres tillämplig å
dessa. Då det kan antagas att några av de skiften som påbörjats enligt
äldre bestämmelser nu fortskridit så långt att fråga om tillämpning av den
nya lagen ej blir aktuell och då i dessa fall behandlingen av sammanläggningsfrågorna
torde förestå, synes förevarande spörsmål alltjämt — ehuru
i betydligt mindre mån än tidigare — ha viss betydelse.
Något övervägande i den av utskottet i det tidigare utlåtandet tillika behandlade
frågan om registreringskravet såsom villkor vid sammanläggning
enligt 1943 års lag har ej redovisats i propositionen. I denna del har emellertid
utskottet anledning antaga att problemet genom den nya lagstiftningen
förlorat sin aktualitet.
Utskottets motivering; sammanfattning
Utskottet har ovan (s. 9—10, 11—12, 14—16, 19, 20, 25—26, 28—30, 32,
34—35, 36—37 och 39—40) under olika avsnitt redovisat sin uppfattning
om skilda delar av propositionen. Utskottets ställningstagande till motionen
II: 872 redovisas i samband med den närmare behandlingen av 10 § under
avd. IV. (s. 28—30).
I motionen 11:869 har enligt utskottets mening ej anförts någon omständighet
av beskaffenhet att böra föranleda avslag på propositionen.
Med hänvisning till vad utskottet således anfört och då utskottets granskning
av propositionen i ej särskilt berörda delar ej givit anledning till annat
ställningstagande, tillstyrker utskottet bifall till propositionen.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer,
A. att riksdagen — med bifall till propositionen och med
avslag å motionen II: 869 — måtte för sin del antaga det
genom propositionen framlagda lagförslaget;
41
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1962
B. att motionen 11:872 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt
C. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte såsom
sin mening giva till känna vad utskottet anfört angående
rätt för sakägare vid förrättning enligt de föreslagna bestämmelserna
att erhålla sådant statsbidrag som avses i
kungörelsen den 22 juni 1950 (nr 381) angående statsbidrag
till kostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar m. m.
Stockholm den 24 maj 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Kristiansson,
Georg Carlsson, Alexanderson, Herbert Larsson, Paul Jansson och Schött;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, fru Torbrink,
herrar Jansson i Benestad, Persson i Tandö, Hamrin i Kalmar, Tobé och
Turesson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Alexanderson och Turesson.
Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620759