Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
1
Nr 34
Utlåtande i anledning av de)ls Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648), m. m., jämte i
anledning av propositionen väckta motioner, dels ock
motioner angående höjning av maximihastigheten för
tyngre lastbilar och bussar.
Genom en den 9 mars 1962 dagtecknad proposition, nr 155, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt, i statsrådet fört protokoll
dels anhållit om riksdagens yttrande över följande
1) FÖRSLAG
till
Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (in- 648)
Härigenom förordnas, att 37 § 1 inom., 45 § 1 inom., 56 § 1 mom. och
58 § vägtrafikförordningen den 28 september 19511 ävensom överskriften
vid 37 § sagda förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an
-
gives.
(Gällande lydelse)
Särskilda föreskrifter för personer, som
från utlandet inkommit i riket för att
tillfälligtvis här vistas
37
1 mom. Angående rätt för person,
som i främmande stat äger föra
motorfordon, att på grund av internationella
överenskommelser eller
eljest under tillfällig vistelse här i
riket föra sådant fordon gäller vad
Konungen därom förordnar.
(Föreslagen lydelse)
Särskilda föreskrifter för personer, som
från utlandet inkommit i riket
§•
1 mom. Angående rätt för person,
som i främmande stat äger föra
motorfordon, att på grund av internationella
överenskommelser eller
eljest föra sådant fordon under vistelse
hur i riket gäller vad Konungen
därom förordnar.
1 Senaste lydelse se beträffande 45 § 1 mom. SFS 1958:222 samt beträffande 56 § 1
mom. SFS 1959:259.
1—3598 62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 34
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
45 §.
1 mom. Fordon bör — — — av vägen.
Vid oklar---enkelriktad fordonstrafik.
Fordon, som — -— -— 5 mom.
Då fordon — -— •— hastighet mi
I fall då fordon, vars hastighet
enligt 56 § är begränsad till 60
kilometer i timmen eller därunder,
utom tättbebyggt område föres efter
annat fordon, skall, när förhållandena
ej annat påkalla, avståndet till
det framförvarande fordonet anpassas
så, att omkörande fordon
utan fara kan föras in mellan fordonen.
I fall då fordon, vars hastighet
enligt 56 § är begränsad till 70
kilometer i timmen eller därunder,
utom tättbebyggt område föres efter
annat fordon, skall, när förhållandena
ej annat påkalla, avståndet till
del framförvarande fordonet anpassas
så, att omkörande fordon
utan fara kan föras in mellan fordonen.
56
1 mom. Sådan buss eller lastbil,
vars totalvikt överstiger 2,5 ton, får
icke föras med högre hastighet än
60 kilometer i timmen. Å motorväg
må dock hastigheten uppgå till 80
kilometer i timmen.
§•
1 mom. Sådan buss eller lastbil,
vars totalvikt överstiger 3,5 ton, får
icke föras med högre hastighet än 70
kilometer i timmen. Å motorväg må
dock hastigheten uppgå till 90 kilometer
i timmen.
Har till bil kopplats fordon, få fordonen icke föras med högre hastighet,
än nedan för varje fall sägs, nämligen då fråga är om
Hastighet
km i timmen
a) en påhängsvagn samt bilens
och påhängsvagnens samtliga
hjul äro försedda med effektiva
från fotbroms eller motsvarande
anordning på bilen
manövrerbara bromsar ......... 60
Hastighet
km i timmen
a) en påhängsvagn samt hilens
och påhängsvagnens samtliga
hjul äro försedda med effektiva
från fotbroms eller motsvarande
anordning på bilen
manövrerbara bromsar ......... 70
b) en släpvagn i annat fall, än som under a) sägs, samt släpvagnen
är försedd med effektiva från fotbroms eller motsvarande anordning
på bilen manövrerbara bromsar ................................................... 50
c) en släpvagn i annat fall, än som under a) och b) sägs, samt släpvagnen
har en bruttovikt icke överstigande bilens bruttovikt ............ 40
d) två släpvagnar samt släpvagnarna äro försedda med effektiva
från fotbroms eller motsvarande anordning på bilen manövrerbara
bromsar ................................................................................. 40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
3
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
e) ett fordon på minst fyra hjul, vars ena ände medelst fast upphängningsanordning
å bilen eller medelst särskild bogseringsanordning
är upplyft på sådant sätt att minst ett av fordonets övriga hjulpar rullar
på vägen samt bilen är särskilt inrättad för bärgning och bogsering av
skadade fordon (bärgningsbil) ................................................... 40
f) en släpsläde samt släpsläden har en bruttovikt icke överstigande
bilens bruttovikt ........................................................................ 30
g) ett eller flera fordon i andra fall, än som under a—f) sägs ...... 20
Har till---dess tjänstevikt.
58 §.
Förare av motordrivet fordon
skall behandla fordonet så, att det
icke åstadkommer onödigt buller,
och skall i görligaste mån tillse, att
fordonet icke utsläpper rök eller gas
i sådan mängd, att olägenhet därav
uppstår. Gaser från förbränningsmotor
få icke givas fritt avlopp. Vid
färd nattetid inom område med bostadsbebyggelse
skola färdväg, hastighet
och färdsätt i övrigt anpassas
så, att de som bo eller vistas inom
området icke onödigtvis störas.
Vid liandhavande---tillfredsställande sätt.
Bränsleavfall ävensom---därigenom störes.
Förare av motordrivet fordon
skall i görligaste mån behandla motorn
så, att den icke åstadkommer
störande buller eller utsläpper rök
eller gas i sådan mängd, att olägenhet
därav uppstår. Gaser från förbränningsmotor
få icke givas fritt
avlopp.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.
samt
2) FÖRSLAG
till
Förordning angående ändring av 1 och 10 §§ förordningen den 5 maj 1960
(nr 134) om mopeder
Härigenom förordnas, att 1 och 10 §§ förordningen den 5 maj 1960 om
mopeder skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
(Gällande lydelse)
1
Med moped förstås i denna förordning
lätt motorcykel vars motor
har en cylindervolym ej överstigande
50 kubikcentimeter och vilken är
konstruerad för en hastighet av
högst 30 kilometer i timmen.
(Föreslagen lydelse)
§•
Med moped förstås i denna förordning
lätt motorcykel vars motor
har en cylindervolym ej överstigande
50 kubikcentimeter och vilken är
konstruerad för en hastighet av
högst 30 kilometer i timmen, sd ock
tung motorcykel med tjänstevikt av
högst 100 kilogram, därest den är
inrättad såsom invalidfordon och i
övrigt uppfyller nyss angivna villkor.
Vid bedömande---högre hastighet.
10
Förare av moped skall i görligaste
man behandla motorn så, att den
icke åstadkommer störande buller
eller utsläpper rök eller gas i sådan
mängd, att olägenhet därav uppstår.
Gaser från förbränningsmotor få
icke givas fritt avlopp.
§•
Förare av moped skall behandla
fordonet så, att det icke åstadkommer
onödigt buller, och skall i görligaste
man tillse, att fordonet icke
utsläpper rök eller gas i sådan
mängd, att olägenhet därav uppstår.
Gaser från förbränningsmotor få
icke givas fritt avlopp. Vid färd nattetid
inom område med bostadsbebyggelse
skola färdväg, hastighet
och färdsätt i övrigt anpassas sd, att
de som bo eller vistas inom området
icke onödigtvis störas.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.
dels ock föreslagit riksdagen att antaga följande
Förordning om ändrad j lydelse av 1 § förordningen den 23 november 1956
(nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 23 november 1956 angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 ar 1962
(Gällande l g delse)
1 §•
För motorfordon — — — till
staten.
Skattepliktiga motorfordon--
— i bilregister.
Skatt skall icke utgå
a) för bil,---eller sjuka;
b) för sådan cykel med hjälpmotor,
som avses i kungörelsen den 23
maj 1952 (nr 280); samt
c) för motorcykel, som är inrättad
såsom invalidfordon och vars
maximihastighet icke överstiger 30
kilometer i timmen.
I denna--— närmare före
skrifter.
(Föreslagen lydelse)
I §•
För motorfordon — — — till
staten.
Skattepliktiga motorfordon--
— i bilregister.
Skatt skall icke utgå
a) för bil,---eller sjuka;
b) för sådan motorcykel, som avses
i förordningen den 5 maj 1960
(nr 134) om mopeder; samt
c) för annan motorcykel, vilken
är inrättad såsom invalidfordon och
konstruerad för en hastighet av
högst 30 kilometer i timmen.
I denna--— närmare före
skrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.
I samband med propositionen har utskottet behandlat dels två före propositionens
avlämnande väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
i första kammaren nr 175 av herr Ringaby och i andra kammaren nr
223 av herrar Magnusson i Törnhult och Hedin, dels ock i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 710 av herr
Sveningsson samt i andra kammaren nr 868 av herrar Fröding och Bohman.
Redogörelse för motionernas huvudsakliga innehåll lämnas nedan. Beträffande
vad motionärerna i sin helhet anfört hänvisas till motionerna.
Motionsyrkandena
1 motionerna 1: 175 och 11: 223, som är likalydande1, hemställes »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära sådan omedelbar ändring i
vägtrafikförordningen att maximihastigheten för tyngre lastbilar och bussar
höjs till 70 kin/tim. och för tyngre lastbil med släpvagn till 60 km/tim.».
I motionerna 1: 710 och II: 868, som jämväl är likalydande2, hemställes
1 Motionen i sin helhet tryckt i FK.
2 Motionen i sin helhet tryckt i AK.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
»att riksdagen vid behandling av proposition nr 155 måtte uttala, att ordet
''nattetid’ i de föreslagna ändrade 58 § första stycket vägtrafikförordningen
och 10 § mopedförordningen bör utgå».
Inledning
I mars 1061 tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet, efter
vederbörligt bemyndigande, sakkuniga för att inom departementet verkställa
utredning om tillfälliga hastighetsbegränsningar för motorfordon och därmed
sammanhängande spörsmål.
De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1961 års trafiksäkerhetskommitté,
har sedermera avgivit en redogörelse över sina studier av verkningarna
av sådana fartbegränsningar under tiden maj—september 1961.
Redogörelsen har varit föremål för remissbehandling.
Inom kommunikationsdepartementet har vidare under 1961 upprättats
en promemoria, som gäller vissa frågor om godtagande av utländska körkort
och därmed sammanhängande spörsmål.
Jämväl denna PM har remissbehandlats.
I anledning av inkomna framställningar har inom kommunikationsdepartementet
upprättats en i maj 1960 dagtecknad promemoria angående ifrågasatt
höjning av maximihastigheten för tyngre lastbilar och hussar vid färd
utom tättbebyggt område.
Över denna PM har yttrande avgivits av ett flertal myndigheter och organisationer.
I skrivelse den 1 december 1961 (nr 378) har riksdagen, i anledning av
väckta motioner, gjort vissa uttalanden i fråga om höjning av maximihastigheten
för tyngre fordon.
Från fabrikanthåll har under 1961 väckts fråga om viss ändring av gällande
bestämmelser om mopeder, vilka inrättats såsom invalidfordon.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har avgivit yttrande över denna framställning.
År 1955 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens institut för folkhälsan att i samråd
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skyndsamt utreda frågan om den
högsta motorljudsstyrka från motordrivna fordon, som med avseende å fordonets
utrustning och beskaffenhet kunde från hälsovårdssynpunkt anses
tillåtlig under olika trafikförhållanden samt att. till Kungl. Maj:t inkomma
med utredning och därav föranlett förslag om fastställande av bullergränser
för motordrivna fordon.
Sedan utredningen slutförts, har institutet i februari 1961 inkommit med
en promemoria i ämnet.
över denna PM och däri upptagna författningsförslag har yttranden avgivits
av ett stort antal myndigheter och organisationer.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
7
Yrkanden om åtgärder mot motorbuller har vidare år 1955 framförts
av såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som statspolisintendenten.
Ytterligare beredning av frågorna har därefter verkställts inom kommunikationsdepartementet,
varjämte samråd skett med finansdepartementet, i
vissa skattefrågor.
För en närmare redogörelse i dessa delar hänvisas till propositionen s.
8—10.
Gällande författningar
1 denna del hänvisas till s. II) f. i propositionen.
Temporära hastighetsbegränsningar såsom medel att främja
trafiksäkerheten m. m.
Vissa bestämmelser om hastighetsbegränsning
Härutinnan hänvisas till propositionen s. 11 f.
Redogörelse avgiven av 1961 års trafiksäkerhetskommitté samt remissyttrandena däröver
I dessa delar hänvisas till propositionen s. 12—17, vari kommitténs redogörelse
refereras å s. 12 ff. samt remissyttrandena å s. 14 ff.
Departementschefen
Departementschefen behandlar först försöken med temporära hastighetsbegränsningar
och anför i denna del:
»Såsom framgår av det föregående har såväl kommittén som de myndigheter
m. fl., vilka hörts i saken, tillstyrkt att försöken med temporära
hastighetsbegränsningar fullföljes. För egen del har jag kommit till samma
uppfattning.
Några vägande erinringar mot det sätt på vilket försöksverksamheten
hittills organiserats och bedrivits synes mig icke kunna göras. Med hänsyn
till det sagda anmodade jag i skrivelse den 14 november 1961 kommittén att
inkomma med plan för fortsatta försök under tiden till utgången av år 1962.
Kommittén avgav därefter dels en särskild framställning om temporär
hastighetsbegränsning den 22 december 1961-—den 8 januari 1962 och dels
en plan för fortsatt försöksverksamhet. I enlighet med dessa förslag har
Kungl. Maj:t på min föredragning låtit utfärda kungörelser om tillfälliga
hastighetsbegränsningar dels den 24 november 1961 (nr 524) och dels den
16 februari 1962 (nr 32). I den första kungörelsen, vilken avsåg tiden den
22 december 1961—den 8 januari 1962, bestämdes maximihastigheten till
80 kilometer i timmen. Den senare kungörelsen avser följande perioder,
nämligen den 18 april—den 2 maj, den 8—25 juni, den 13—31 juli och den
17 augusti—den 3 september. Maximihastigheten har i enlighet med kommitténs
förslag bestämts till 100 kilometer i timmen under den första och
den sista perioden samt till 90 kilometer i timmen under de båda mellan
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
liggande fartgränsperioderna. Vidare har — i motsats mot tidigare — motorvägarna
nu undantagits från hastighetsbegränsningarna.
Det förtjänar framhållas, alt de sist omförmälda hastighetsbegränsningarna
avses skola ingå i en sammanhängande observationsserie från den
15 mars till den 15 november och omfatta även de under denna tidrymd intallande
perioderna med fri fart. Vidare bör nämnas, att kommittén sagt
sig avse att eventuellt senare inkomma med förslag till ett försök med lägre
fartgräns än 90 kilometer i timmen, eventuellt begränsat till en del av riket.
1 och med slutförandet av 1902 års försök torde tillräckligt underlag
komma att föreligga för ställningstagande till användbarheten i fortsättningen
av den tillfälliga hastighetsbegränsningen såsom reguljärt trafiksäkerhetspolitiskt
instrument. Jag förutser alltså att trafiksäkerhetskommitléns
uppdrag kommer att avslutas med att kommittén avger redogörelse för
1962 års försöksverksamhet.»
Departementschefen lämnar härefter en översikt beträffande del
arbete, som f. n. nedlägges på utredning av trafikfrågor och
särskilt trafiksäkerhetsfrågor, enligt följande:
»Jag vill här begagna tillfället att framhålla, att de verkställda och pågående
försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar blott utgör en ringa
del av det arbete, som f. n. nedlägges på utredning av trafikfrågor och speciellt
trafiksäkerhetsfrågor. Såväl internationellt som inom landet pågår en
oavlåtlig forsknings- och utredningsverksamhet i syfte att vidga kunskapen
om allt sådant, som har med trafik och trafiksäkerhet att göra, samt att
omsätta vunna rön i praktiska åtgärder.
I de flesta länder — bl. a. i Sverige — grundar sig gällande bestämmelser
om motorfordon och om trafik med sådana fordon på en inom ramen för
Förenta Nationernas verksamhet den 19 september 1949 i Geneve undertecknad
konvention angående vägtrafik och ett samtidigt undertecknat protokoll
rörande vägmärken. Efter tillkomsten av nämnda överenskommelser har
inom Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa (ECE) i Geneve
pågått ett oavlåtligt och mycket omfattande arbete med att vidareutveckla
och modernisera de sålunda antagna internationella reglerna. Särskilt
förtjänar att nämnas det arbete, som genom särskilda för ändamålet tillsatta
arbetsutskott bedrives på trafiksäkerhetsområdet och för att få fram mera
enhetliga regler angående konstruktion och utrustning av motorfordon.
Detta arbete har bl. a. resulterat i de för några år sedan antagna reglerna
beträffande teknisk utformning av fordonsbromsar, strålkastare för asymmetriskt
ljus samt av reflexanordningar. F. n. ägnar man inom ECE stor
uppmärksamhet åt de svenska erfarenheterna beträffande säkerhetsbälten
i motorfordon i syfte att fastställa enhetliga internationella bestämmelser
om sådana bältens utförande och användning. Inom ECE har också nyligen
för undertecknande öppnats en efter långvarigt arbete antagen överenskommelse
om arbetsvillkor m. m. vid internationella transporter på väg, inne
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
9
hållande bl. a. bestämmelser om arbetstider, körtider och vilotider för förare.
— Europeiska transportministerkonferensen (GEMT) i Paris har gett
trafiksäkerhetsfrågorna en framträdande plats på verksamhetsprogrammet.
Inom CEMT behandlas bl. a. spörsmål om utformning och samordning av
trafiksäkerhetsarbetet inom medlemsstaterna samt rörande den vetenskapliga
forskningen på området. I anslutning härtill må nämnas att den av 1961
års trafiksäkerhetskommitté utarbetade redogörelsen för de svenska försöken
med temporära hastighetsbegränsningar nu översätts till engelska
språket för att framläggas inom transportministerkonferensen. Vidare bör
framhållas att inom CEMT:s ram ett omfattande arbete pågår på utformning
av enhetliga västeuropeiska vägtrafikregler. -—- Frågor rörande den vetenskapliga
forskningen på trafiksäkerhetsområdet är också föremål för behandling
inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling
(OECD) i Paris. — Även inom Europarådet har trafiksäkerhets- och vägtrafikfrågorna
tilldragit sig uppmärksamhet. Olika förslag har behandlats
i den rådgivande församlingen och föranlett rekommendationer till regeringarna
i de till rådet anslutna länderna. För någon tid sedan har en inom
rådet verksam expertkommitté framlagt förslag till en europeisk överenskommelse
om bestraffning av trafikbrott.
Vid sidan av den nu nämnda mera vittsyftande internationella verksamheten
bedrives ett ingående samarbete i bl. a. trafiklagstiftningsfrågor med
de nordiska grannländerna. Organ för detta samarbete är — förutom Nordiska
rådet — den år 1960 tillsatta nordiska vägtrafikkommittén, vilken
har till uppgift att utarbeta förslag till en gemensam nordisk vägtrafiklagstiftning.
Samarbete med grannländerna sker givetvis också i form av överläggningar
mellan departementscheferna i respektive länder samt mellan
tjänstemän i departement och centrala myndigheter.
På forskningens område bör man icke underlåta att nämna de insatser,
som i olika länder göres av bilindustrien. Man torde kunna räkna med att
utvecklingen inom bilproduktionen alltmera inriktas på detaljer av betydelse
för trafiksäkerheten, t. ex. bättre bromsulrustning och belysning, mera
ändamålsenlig fordonsinredning m. m.
Inom Sverige har flera centrala myndigheter till uppgift att bevaka och
utreda frågor, som har med trafiken och trafiksäkerheten att göra. Främst
är att nämna väg- och vattenbgggnadsstgrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,
statspolisen och skolöverstyrelsen samt Sveriges meteorologiska och
hgdrologiska institut (rapporter om väder och väglag). Ett betydelsefullt
forskningsarbete utföres vid statens väginstitut samt olika tekniska och
medicinska forskningscentra liksom av enskilda forskare och forskargrupper.
För upplysnings- och propagandaverksamhet i trafiksäkerhetsfrågor sörjer
i främsta rummet NTF. En betydelsefull roll i trafiksäkerhetsarbetet
spelas också av motororganisationerna samt olika fackliga och ideella organisationer
med anknytning till trafiken.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b är 1962
Vad beträffar statliga utredningar på trafikens och trafiksäkerhetens
område har jag i det föregående utförligt redogjort för det av 1961 Ars
trafiksäkerhetskommilté hittills utförda utredningsarbetet. Vidare må nämnas
att det f. n. pågår en utredning rörande periodisk kontrollbesiktning av
motorfordon och släpfordon. Andra utredningar som kan väntas ge resultat
av betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt är 1953 Ars trafikutredning, 1957
Ars trafiknykterhelskommilté, parkeringskommittén och 1960 Ars vågsakkunniga.
Slutligen bör nämnas, att frågor, som rör trafiken och trafiksäkerheten,
givetvis följes med stor uppmärksamhet inom kommunikationsdepartementet,
vars personal i icke ringa omfattning tagits i anspråk för utredningsoch
lagstiftningsuppgifter på hithörande områden.
Trots det intensiva arbete som läggs ned i kampen mot trafikolyckorna
har dessa ökat i en takt som ger anledning till allvarliga bekymmer. Del
kan visserligen sägas att olyckorna inte ökat i samma takt som trafiken
och att vårt land intar en från trafiksäkerhetssynpunkt gynnsam plats i
jämförelse med andra länder, men antalet dödade och skadade i trafiken
är dock så stort att vi redan med hänsyn till dagens trafik och i synnerhet
inför den fortsatta trafikökningen måste kraftigt öka våra ansträngningar
för större säkerhet på vägar och gator, .lag vill understryka att hittills uppnådda
resultat och möjligheterna att lyckas i det fortsatta arbetet i särskilt
hög grad beror på en aktiv medverkan från alla berörda parter — samhället,
organisationerna och den enskilde.
Sedan hösten 1961 är inom kommunikationsdepartementet särskild personal
avdelad för att samordna det trafiksäkerhetsarbete, som bedrivs inom
departementets verksamhetsområde. I anslutning härtill sker också en brett
upplagd inventering av de ytterligare åtgärder som kan sättas in i kampen
mot trafikolyckorna. Arbetet bedrivs i samarbete med representanter för
berörda myndigheter, forskningen och de olika organisationer som är verksamma
inom trafiksäkerhetsarbetet. Därvid har framkommit ett stort antal
förslag till åtgärder, som berör utbildning och kontroll av förare, allmän
upplysning och propaganda, trafikundervisning i skolorna, arbetstidsreglering
för yrkesförare, besiktning och kontroll av fordon, samhällsplanering,
väghållning, trafikplanläggning, trafikregler, övervakning, forskning
samt olika organisationsfrågor. Den egentliga inventeringen beräknas bli
avslutad under vårens lopp. Givetvis beaktas också de motioner, som väckts
vid årets riksdag, och de framställningar som tidigare inkommit till Kungl.
Maj:t. Vissa förslag torde tämligen omgående kunna föranleda åtgärd bl. a.
i form av uppdrag till berörd myndighet. Vidare avses att bilda olika arbetsgrupper
med representanter för berörda myndigheter och organisationer fölen
närmare diskussion av förslagen och hur de olika frågorna skall ytterligare
bearbetas. De förslag som berör förarutbildningen och därmed sammanhängande
frågor kommer att beaktas i direktiven för den tilltänkta utredningen
om förarutbildningen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
11
Det finns tyvärr icke någon formel, efter vilken man kan lösa trafiksäkerhetsfrågorna
nu och i ett sammanhang. Genom den pågående inventeringen
räknar jag emellertid med att vi skall kunna få fram en samlad
överblick över vilka ytterligare åtgärder som kan sättas in på de olika fronterna
i kampen mot trafikolyckorna och erhålla ett vidgat underlag för våra
fortsatta ansträngningar på det här området.»
Utländska körkorts giltighet i Sverige m. m.
Gällande bestämmelser, framförda reformförslag och remissyttrandena
Härutinnan hänvisas till propositionen s. 21—24, där gällande bestämmelser
refereras å s. 21 f., reformförslagen å s. 23 f. samt remissyttrandena
å s. 24.
Departementschefen
Departementschefen erinrar inledningsvis om vad han uttalat därom alt
frågorna om vägtrafikens reglering och om trafiksäkerheten på vägarna
gjorts till föremål för ett omfattande internationellt samarbete. Det anges
att trafikreglerna i olika länder numera företer så många gemensamma drag
att man inte utan fog kan tala om en internationell trafiklagstiftning. På
en del ganska väsentliga punkter finnes visserligen fortfarande olikheter
mellan trafikreglerna i länderna. Men praktiskt sett är olikheterna i allmänhet
inte särskilt betydande, och utvecklingen går enligt departementschefen
successivt i riktning mot större likformighet. Det uttalas att jämväl reglerna
om fordon och fordonsutrustning länderna emellan företer tämligen
god överensstämmelse. Departementschefen påpekar härefter att körkortsreglerna
däremot fortfarande varierar rätt avsevärt i olika länder, eftersom
man i några anser sig böra uprätthålla en strängare körkortspolitik än i
andra. Det uttalas att i det avseendet torde Sverige höra till de stater, som
har de strängaste bestämmelserna. Departementschefen anför härefter följande:
»Med
den omfattning, som den internationella trafiken numera har, är
det emellertid varken lämpligt eller möjligt för något land att upprätthålla
sina nationella körkortsregler även i förhållande till utländska förare.
Detta har lett till ett system av konventioner, genom vilka de olika
länderna förbundit sig att i viss omfattning godtaga körkort, utfärdade i
andra länder. Konventionerna upptager helt naturligt endast vissa minimikrav
i dessa hänseenden. I syfte att främja den internationella trafiken har,
särskilt under de sista åren, i många länder införts bestämmelser som innebär
att utländska körkort godtages i betydligt större omfattning än som
följer av konventionerna.
De i Sverige gällande reglerna om utländska körkort anslöt sig från början
strikt till de konventioner, som Sverige biträtt, och medgav inga lätt
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr Hi är 19H2
nader därutöver. Genom 1958 och 1960 års kungörelser har emellertid giltighet
tillerkänts utländska körkort i avsevärt större omfattning än som
följer av konventionerna. Bl. a. godtages numera under vissa förutsättningar
även körkort, utfärdade i länder vilka icke anslutit sig till konventionerna.
Erfarenheterna av de hittills genomförda reformerna har i stort sett varit
goda. Ur trafiksäkerhetssynpunkt synes några olägenheter icke ha kunnat
konstateras. Däremot har klagomål förekommit över svårigheter vid bestämmelsernas
praktiska tillämpning. Dessa svårigheter beror uppenbarligen
icke på att reglerna blivit mera liberala än tidigare ulan på att man
bibehållit en del restriktiva bestämmelser i äldre författningar om maximitiden
för utländskt körkorts giltighet i Sverige och om villkoren för förvärv
av svenskt körkort i fall, då sökanden förut innehar utländsk sådan
handling. Det är alltså främst dessa bestämmelser, som bör omprövas, om
man vill komma fram till ett mera praktiskt och rationellt system för reglering
av utlänningarnas och utlandssvenskarnas körkortsfrågor.
Det i departementspromemorian framförda förslaget att ersätta del i
gällande bestämmelser använda uttrycket »tillfällig vistelse» med en bestämd
tidsgräns synes ägnat att undanröja åtskilliga av de svårigheter som
mött vid tillämpning av dessa bestämmelser och synes även i övrigt vara
lämpligt. Jag förordar därför att förslaget lägges till grund för en revision
av bestämmelserna i förevarande ämne.
Det anförda innebär också, att jag ansluter mig till den i promemorian
framförda åsikten, att bestämmelserna om utländska körkorts giltighet i
Sverige bör gälla ej blott turister och andra, som ankommer till landet i avsikt
att vistas här en kortare tid, utan även dem som har för avsikt att
stadigvarande bosätta sig härstädes. Det är visserligen ett önskemål, att
den som tar stadigvarande hemvist i Sverige så snart som möjligt utbyter
sina utländska körkortshandlingar mot svenska sådana. För detta ändamål
bör han emellertid få skälig tid till förfogande. Det torde f. ö. vara svårt
att förebringa något egentligt skäl för att den, som ådagalägger sin avsikt
att stanna i landet t. ex. genom att skaffa sig fast bostad eller stadigvarande
arbete, enbart till följd därav skulle tidigare än eljest gå förlustig rätten
att nyttja sitt utländska körkort.
Vid utmätande av tidsgränsen för utländskt körkorts giltighet bör beaktas,
att icke några onödiga svårigheter vållas vid utbyte av utländskt
körkort mot svenskt sådant. Man måste räkna med alt anskaffande av nödiga
handlingar för erhållande av svenskt körkort ibland kan ta åtskillig
tid i anspråk för den, som nyligen anlänt från utlandet och icke i förväg
har kännedom om de stränga regler, vilka här gäller för erhållande av
körkort. Speciellt har det visat sig svårt alt förebringa utredning, som motsvarar
det svenska lämplighetsintyget. En annan omständighet, som påkallar
beaktande, är att de av Sverige biträdda konventionerna utgår från
begreppet »tillfällig vistelse» och i ett fall definierar detta begrepp sålunda,
Tredje lagutskottets utlåtande nr ur 1962
13
att vistelse i landet under kortare lid än ett år alltid skall anses såsom tillfällig.
Det kan med hänsyn härtill i allt fall icke komma i fråga att sätta
tidsgränsen kortare än till ett år. För att full visshet skall uppnås, att den
fasta tidsgränsen icke kommer i konflikt med konventionerna, torde det
vara nödvändigt att sätta tiden avsevärt längre. Det finns enligt min mening
icke skäl att intaga någon särskilt restriktiv ståndpunkt härvidlag. Jag kan
även i denna del ansluta mig till den uppfattning, som uttalats i promemorian,
och förordar sålunda att tiden bestämmes till två år.
Den kritik, som i några av remissyttrandena anförts mot den i departementspromemorian
föreslagna utgångspunkten för beräknande av tiden för
utländskt körkorts giltighet, synes mig icke helt oberättigad. Framför allt
gäller delta förslaget att tiden i visst fall skall räknas från det körkortsinnehavaren
tagit stadig hemvist i Sverige. Begreppet »stadig hemvist» är
till sin innebörd lika obestämt som det nyss kritiserade begreppet »tillfällig
vistelse» och rimmar icke väl med revisionens syfte att skapa enkla och
lättillämpade regler. En bestämmelse av här avsedd innebörd är ägnad
att vålla onödiga svårigheter bl. a. för utlandssvenskar, vilka bibehållit sådan
anknytning till Sverige, att det kan ifrågasättas, om de alltjämt har
stadig hemvist härstädes. På grund härav och då en dylik bestämmelse i
övrigt icke torde få någon större saklig betydelse vid sidan av övriga bestämmelser
i förslaget, synes den kunna avvaras. — Mot den föreslagna
bestämmelsen om att innehav av utländskt körkort icke får åberopas av
den, som under de sist förflutna tre åren vistats i Sverige mer än två år,
kan givetvis invändas, att kontrollen över bestämmelsens efterlevnad kan
visa sig besvärlig. Om bestämmelserna i övrigt utformas i den liberala anda,
som förslaget ger uttryck för, torde man emellertid kunna utgå från att
överträdelser blir sällsynta och att mera ingående kontroll av körkortsinnehavarnas
förhållanden icke skall visa sig behövlig annat än i undantagsfall.
Sedda som helhet innebär förslagen betydande lättnader för polismyndigheter
och andra i fråga om kontrollen över utländska körkort, och den omständigheten
att en mera ingående utredning alltjämt kan erfordras i enstaka
fall, är icke ägnad att medföra annat bedömande. Bestämmelsen om
att utländskt körkort icke får åberopas av den, som innehar gällande svenskt
körkort eller som under de tre sista åren innehaft sådant körkort men fåll
detta återkallat eller omhändertaget av därtill behörig svensk myndighet,
synes också nödvändig för att hindra kringgående av de för normala fall
avsedda svenska körkortsreglerna.
Att upprätta ett särskilt register över här i landet befintliga innehavare
av utländska körkort skulle uppenbarligen medföra kostnader och administrativ
omgång, som icke motiveras genom nyttan av åtgärden. Det i
ett remissyttrande framförda förslaget härom kan jag således icke tillstyrka.
Även vad beträffar villkoren för förvärv av svenskt körkort i fall, då sö -
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1962
kanden förut innehar utländsk sådan handling, kan jag i allt väsentligt ansluta
mig till den ståndpunkt, som intagits i departementspromemorian.
Såvitt känt är fordras numera överallt körkort. Den föreslagna karenstiden
om ett år jämte villkoret att vederbörande skall ha fört
motorfordon här i landet i större omfattning torde i praktiken få anses
innefatta tillräckliga garantier för att kravet på kännedom om de
svenska trafikreglerna icke blir åsidosatt. Möjligen kan tvekan råda, hur
mycket som bör fordras för att villkoret om praktisk övning i körning
under svenska förhållanden skall anses uppfyllt. Den sammanlagda
körtiden och körsträckan hör givetvis betydligt överstiga vad som i allmänhet
fordras vid utbildning i körskola. Däremot kan det icke fordras,
att vederbörande fört bil dagligen eller ens regelbundet under ettårsperioden.
I allmänhet torde en körsträcka om 500—1 000 mil få anses tillfyllest,
och om praktiken till övervägande del består i daglig körning inom större
stad eller eljest under besvärliga förhållanden, bör även kortare sammanlagd
körsträcka kunna godtagas. Bäst är givetvis, om vederbörande kan
förebringa praktikintyg utfärdat av polismyndighet eller annan offentlig
myndighet. Eftersom det endast i undantagsfall är möjligt alt förebringa
sådant intyg, torde del emellertid vara nödvändigt att även godtaga intyg
av enskilda, trovärdiga personer. Det förtjänar framhållas, att sådana praktikintyg
enligt 27 § 2 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig automobiltrafik m.m. godtages vid utfärdande av trafikkort.
1 departementspromemorian har icke framlagts något förslag till särskilda
bestämmelser om lämplighets- och läkarintyg för den, som tidigare
innehar utländskt körkort. Även enligt min uppfattning bör i princip tilllämpas
samma regler i dessa hänseenden som för körkortssökande i allmänhet.
Bestämmelserna i vägtrafikförordningen om lämplighetsintyg och
om villkoren i övrigt för utfärdande av körkort är så avfattade, att de synes
ge tillräckliga möjligheter att nå ett rimligt resultat i fall, då svårigheter
kan antagas föreligga för en körkortssökande att införskaffa utredning från
utlandet om sina personliga förhållanden. 1 praktiken bör bestämmelserna
kunna tillämpas så, att en körkortssökande, som efter ett års vistelse här i
landet kan förebringa svenskt lämplighetsintyg av positivt innehåll, i allmänhet
ej behöver införskaffa ytterligare utredning rörande sådana förhållanden,
som brukar redovisas i dessa intyg. Givet är emellertid, att bedömandet
bör bli ett annat, om allvarliga anmärkningar förekommit mot vederbörande
i lämplighetsintyget eller om anledning eljest föreligger till antagande, att
han icke fyller lämplighetskravet.
Det kan också övervägas, om icke skäl föreligger att med tanke på utlänningar,
som gör sig skyldiga till överträdelser av bestämmelserna om
utländska körkorts giltighet i Sverige och på grund därav straffas för olovlig
körning, något uppmjuka bestämmelsen i 32 § 2 mom. första stycket
vägtrafikförordningen om att den, som sakfällts för sådan förseelse, ej
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
15
skall kunna erhålla körkort innan två år förflutit från förseelsens begående.
Det är emellertid redan nu möjligt att göra undantag från bestämmelsen
lör det fall att körkortssökanden trots förseelsen är att bedöma som en
skötsam person. Denna undantagsregel synes ge tillräckliga möjligheter
att vid körkortsprövning beakta exempelvis det förhållandet, att en utlämning
överträtt körkortsbestämmelserna på grund av bristande kännedom
om vad dessa innehåller. Jag anser med hänsyn härtill icke, att någon
särbestämmelse för utlänningar är behövlig i detta hänseende.
Ur kontrollsynpunkt torde lämpligen böra föreskrivas, att utländskt körkort,
som åberopats för erhållande av motsvarande svensk handling, skall
lörses med påteckning om förhållandet. Eftersom en del utländska körkort
har sådant utförande, alt de icke lämpligen kan förses med sådan påteckning,
kan föreskriften dock ej göras alldeles ovillkorlig.
Det anförda innebär, att jag i allt väsentligt biträder det i departementspromemorian
Iramlagda förslaget till nya regler om utländska körkorts
giltighet i Sverige och om villkoren för att innehavare av utländskt körkort
skall tilldelas däremot svarande svenskt körkort. Jag förordar alltså, atl
det framlagda förslaget genomföres med de jämkningar, som följer av vail
jag uttalat i det föregående.
Med hänsyn till det anförda torde ändring böra ske av bestämmelsen i
37 § 1 mom. vägtrafikförordningen, enligt vilken det ankommer på Kungl.
Maj:t att meddela föreskrifter om rätt för person som i främmande stat
<iger löra motorfordon, att på grund av internationella överenskommelser
eller eljest under tillfällig vistelse här i riket föra sådant fordon. Ändringen
torde, närmare bestämt, böra gå ut på att sådana föreskrifter skall kunna
meddelas även i fråga om vistelse i riket, vilken icke kan sägas vara av
endast tillfällig natur. I anslutning härtill torde en motsvarande ändring
böra göras i överskriften till paragrafen.»
Maximihastigheten för tyngre fordon
Gällande bestämmelser
I denna del hänvisas till propositionen s. 29 f.
Här må ytterligare erinras om bestämmelsen i 47 § 3 mom. andra stycket
vägtrafikförordningen, enligt vilken det åligger förare av motorfordon, vilken
uppmärksammat en tillämnad omkörning av sitt fordon, att hålla till vänster
och sakta farten, varjämte han, om den andre avgivit signal, bör på
lämpligt sätt besvara densamma.
Framställningar från sammanslutningar av trafikutövare, yttrande häröver från statens trafiksäkerhetsråd,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning, departementspromemorian samt
remissyttrandena
Jämväl i dessa delar hänvisas till propositionen, där redogörelse lämnas
för framställningarna från sammanslutningarna av trafikutövare å s. 30 f.,
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
för trafiksäkerhetsrådets yttrande å s. 31 tf., för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
framställning å s. 33 f., för departementspromemorian å s. 34 samt
för remissyttrandena å s. 34 ff.
Viss framställning från riksdagen
Vid 1961 års riksdag hemställdes i två motioner, 1: 280 och II: 243, att
riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle begära sådan ändring i vägtrafikförordningen
att maximihastigheten för tung lastbil och buss höjdes till 70 km/
tim. samt för tung lastbil med släpvagn till 60 km/tim.
Motionerna hänvisades till lagutskott och behandlades av andra lagutskottet,
som i sitt utlåtande nr 67/1961 hl. a. refererade de här ovan återgivna
framställningarna i saken samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och
trafiksäkerhetsrådets likaledes förut berörda yttranden. Utskottet anförde
vidare:
Med hänsyn till de skäl, som åberopats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och trafiksäkerhetsrådet, finner också utskottet det motiverat med
en höjning av maximihastigheten för de tunga fordonen. Genom en sådan
höjning skulle man dessutom vinna att trafikströmmen på landsvägarna
blev jämnare med följd att framkomligheten i synnerhet i närheten av tätorterna
ökade. Utskottet är däremot icke berett att utan närmare utredning
förorda att höjningen generellt bestämmes till 70 km i timmen. Det torde
nämligen icke vara uteslutet att höjningen beträffande vissa fordon och
vissa vägar kan göras något större. Vidare torde frågan om höjning av maximihastigheten
för olika slag av fordonskombinationer förutsätta viss utredning
angående bl. a. utvecklingen av fordonens bromsutrustning.
Utskottet har emellertid inhämtat, att frågan om höjning av maximihastigheten
för tunga fordon och fordonskombinationer för närvarande är föremål
för överväganden inom kommunikationsdepartementet. Den utredning
utskottet ovan efterlyst torde därför lämpligen kunna företagas i anslutning
härtill.
Riksdagen, som godkände utskottets utlåtande, gav genom skrivelse den
1 december 1961 (nr 378) såsom sin mening till känna vad utskottet anfört.
Motionerna 1:175 och II: 223
Motionärerna återger andra lagutskottets ovan återgivna uttalanden i utlåtandet
nr 67/1961 och anför därefter följande:
Den under senare år successivt höjda vägstandarden ävensom den fordonstékniska
utvecklingen satta i relation till önskvärdheten av ett rationellt
utnyttjande av bussar och lastbilar har gjort en höjning av de för dessa
fordon tillåtna hastighetsgränserna alltmer angelägen. Med hänsyn härtill
bör ytterligare uppskov med de av de trafikvårdande myndigheterna föreslagna
reformerna icke komma i fråga. Samtidigt synes en höjning av maximihastigheten
för tung lastbil med släpvagn till 60 km/tim. utan olägenhet
kunna genomföras.
De av andra lagutskottet i dess förenämnda utlåtande redovisade synpunkterna
rörande möjligheterna att för vissa fordon och vissa vägar göra
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 dr 1962
17
höjningen något större än den föreslagna bör även skyndsamt prövas. Denna
prövning får dock icke lägga hinder i vägen för att omedelbart genomföra
redan förordad höjning av hastighetsgränserna.
Departementschefens uttalanden i denna del i propositionen
Departementschefen anför i denna del följande:
»Del har av trafiksäkerhetsskäl alltid ansetts nödvändigt att ha särskilda,
restriktiva regler om maximihastighet för större och tyngre fordon. Orsaken
torde främst ha legat i att dessa fordon tidigare icke haft sådan broms utrustning,
som svarat mot deras totalvikt, och till följd härav icke kunnal
bedömas vara lika trafiksäkra som de lättare fordonen. Dessutom har de
varit — och är alltjämt — i många fall till följd av sin storlek väsentligt svårare
att manövrera än t. ex. vanliga personbilar. De är ofta av betydande
längd och därför svåra att köra om. Sammanstötningar och andra olyckor, i
vilka tyngre fordon är inblandade, leder icke sällan till allvarliga personskador
och materiella skador. Omsorgen om vägarnas hållfasthet och önskemålet
att hålla nere kostnaderna för vägunderhållet har också medverkat till
att hastighetsbestämmelserna för här avsedda fordon hållits inom snäva
gränser.
Broms- och styrutrustningen på moderna bussar och tyngre lastbilar är
emellertid betydligt bättre än på äldre modeller. Servobromsar och servostyrning
— vilka innebär användande av maskinell kraft för inbromsning och
styrning — har gjort körningen avsevärt mindre tröttande än förut och ökar
förarens möjligheter att behärska sitt fordon i kritiska situationer. Inom det
normala hastighetsregistret har bussar och lastbilar numera — även om
de är tungt lastade — praktiskt taget lika god broms- och manövreringsmöjligheler
som personbilar. Vad de äldre fordonen angår minskar deras
andel i fordonsparken med varje år och det kan f. ö. icke med fog påstås,
att de i allmänhet skulle vara underhaltiga. Bussar och lastbilar, som tillverkats
under de sista tio åren, har nästan genomgående mycket goda bromsoch
styranordningar, oavsett om systemen är av servotyp eller icke. De
äldre bilar från förkrigsåren, som utgjorde en betydande del av fordonsparken,
när de nuvarande hastighetsbestämmelserna tillkom, är numera
praktiskt taget alla utrangerade. Sammanfattningsvis kan sägas, att fordonsbeståndet
i dagens läge är av betydligt högre kvalitet än för ett
tiotal år sedan.
De särskilda krav, som måste ställas på föraren av ett tungt fordon,
gäller mera förmågan att behärska fordonet i tät trafik och under andra
särskilt besvärliga förhållanden än förmågan all föra fordonet på ett trafiksäkert
sätt på vägar, som medger högre hastighet. Trafiksäkerhetsrådets
undersökningar visar — och detta beslyrkes från många andra håll — atl
förarna av tyngre fordon är en väl kvalificerad yrkeskår, vars medlemmar
i allmänhet utmärker sig för hänsynsfull och trafiksäker körning. Givetvis
2—3598 62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 34
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
förekommer undantag men de bör icke få stå hindrande i vägen för en ändamålsenlig
utformning av bestämmelserna för hela gruppen tyngre fordon.
De försök som trafiksäkerhetsrådet låtit verkställa är ägnade att ge stöd
åt uppfattningen att en viss höjning av de tunga fordonens maximihastighet
i varje fall icke skulle ha några påtagligt ogynnsamma verkningar med avseende
på antalet omkörningar eller trafikförhållandena i övrigt. Emellertid
synes försöken ha ägt rum endast på vägar med relativt tät trafik. Det är
också i fråga om sådana vägar, liksom motorvägar och andra vägar med
goda omkörningsmöjligheter, som de skäl ter sig starkast vilka ur trafiksynpunkt
och trafiksäkerhetssynpunkt kan anföras för en höjning av maximihastigheten.
Beträffande övriga vägar kan man icke bortse från möjligheten
att en höjning kan ha en mindre gynnsam effekt på framkomligheten.
Klart synes under alla förhållanden vara att betänkligheterna ur förevarande
synpunkter mot en ökning av maximihastigheten främst gäller
längre, sammansatta enheter, d.v.s. bilar och bussar med större släpvagnar
och givetvis även fordonståg bestående av dragfordon med två eller flera
släpvagnar. Vad beträffar övriga fordonsenheter torde däremot en måttlig
ökning av maximihastigheten icke behöva möta någon erinran.
De tyngre fordonens förbättrade konstruktion har lett till avsevärd
minskning av de risker ur trafiksäkerhetssynpunkt som sammanhänger
med fordonens tyngd. Man synes i betraktande härav ha goda skäl för antagande
att en måttlig höjning av den författningsmässigt bestämda maximihastigheten
icke i och för sig behöver få någon negativ inverkan på vare
sig olycksfrekvensen eller olyckornas svårighet.
Beaktas bör också den vinst ur allmän transportekonomisk synpunkt
som kan antagas följa av en höjning av maximihastigheten. Även om hastighetsbegränsningen
föreskrivits i första hand av trafiksäkerhetsskäl, bör
detta icke hindra att en avvägning sker mot andra viktiga samhällsintressen.
Kostnaderna för väghållningen beror i övervägande grad på andra faktorer
än de tunga fordonens färdhastighet, och hänsyn till väghållningskostnaderna
bör därför icke vara avgörande vid ståndspunktstagande till färdhastigheten.
Reservation bör givetvis göras för speciella förhållanden, t. ex.
i fråga om framförande av tunga fordon på tjälskadade vägar. Hänsyn till
sådana omständigheter som tjälskador o. dyl. bör dock icke få inverka på
utformningen av de allmänna bestämmelserna om färdhastighet, utan bör
blott leda till att vederbörande länsstyrelse eller stadsmyndighet vid behov
utfärdar lokala föreskrifter i ämnet.
Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att den kontroll över de
tunga fordonens hastighet, förarnas arbetstid m. m., som redan nu utövas
genom granskning av färdskrivaruppteckningar, i framtiden kommer att bli
betydligt mera effektiv än hittills. Bl. a. har de bestämmelser i ämnet, som
innefattas i kungörelsen den 29 juni 1956 om skyldighet att å vissa motor
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1962
19
fordon föra färdskrivare, enligt kungörelse den 15 december 1901 (nr 664)
undergått vissa ändringar, som bl. a. syftar till en centralisering och effeklivisering
av granskningen. Vidare har i årets statsverksproposition föreslagits
en väsentlig ökning av de anslagsmedel, som står till förfogande för
kontroll av färdskrivaruppteckningar. Vid bifall till ifrågavarande förslag
kommer alltså en betydande intensifiering att ske i fråga om kontrollen av
de tyngre fordonens färdhastighet.
En jämförelse med de regler om färdhastighet för tyngre fordon, som
gäller i utlandet, ger vid handen att de svenska bestämmelserna på förevarande
område är ovanligt restriktiva. I Danmark, Finland och Norge gäller,
liksom i Sverige, att maximihastigheten för tyngre fordon utgör 60 kilometer
i timmen med det undantaget, alt maximihastigheten för buss i Finland
utgör 70 kilometer i timmen. Gränsen mellan lättare och tyngre fordon
har emellertid i dessa länder dragits vid en totalvikt av 3,5 ton och icke,
som i Sverige, vid 2,5 ton. I Danmark överväges enligt förljudande en höjning
av maximihastigheten till 70 kilometer i timmen för tyngre fordon.
1 länderna på kontinenten dras gränsen mellan tyngre och lättare fordon i
regel vid en totalvikt av 7,5 ton, i Frankrike t. o. m. vid 10 ton, och de vanliga
maximihastigheterna utgör 75—85 kilometer i timmen. I vissa fall,
bl. a. i Tyskland, är dock lägre hastighet föreskriven för tyngre lastbil på
vägar, som icke är av högsta klass. — En viss höjning av den i Sverige föreskrivna
maximihastigheten kan i belysning av det här anförda icke anses
innebära ett frångående av utan snarare en anpassning till förhållandena
utomlands.
På nu anförda skäl har jag kommit till den uppfattningen att en måttlig
höjning av maximihastigheten för tyngre fordon icke bör avvisas av trafiksäkerhetsskäl.
I denna uppfattning styrkes jag framför allt av vad andra
lagutskottet anfört i sitt berörda yttrande och av det förhållandet att de myndigheter,
som har till uppgift alt vårda sig om trafiksäkerheten, icke velal
motsätta sig en författningsändring på denna punkt.
Alla skäl talar emellertid för att man hör gå fram med stor försiktighet,
när det gäller att jämka på bestämmelser, som huvudsakligen motiveras av
trafiksäkerhetsskäl. Även om åtgärden av formella orsaker bör ta form av
en ändring i de grundläggande hastighetsbestämmelserna i vägtrafikförordningen,
förutsätter jag att den anses vara av provisorisk karaktär och atl
en återgång till nuvarande regler omedelbart sker, om några ur trafiksäkerhetssynpunkt
påtagligt oförmånliga verkningar konstateras.
Den åtgärd, som i första hand kommer i fråga, är alt jämka viktgränserna
för de fordonsgrupper, som är underkastade särskilda bestämmelser om
maximihastighet, så att de överensstämmer med vad som gäller i andra
nordiska länder. Jag förordar sålunda, att viktgränsen, som f. n. är 2,5 ton,
höjes till 3,5 ton.
Hastighetsgränsen bör enligt min uppfattning — vilken överensstämmer
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
med den som uttalats av flertalet remissorgan — åtminstone t. v. icke höjas
mera än med 10 kilometer i timmen, d. v. s. till 70 kilometer i timmen.
Som framgår av den förut lämnade redogörelsen får buss och tyngre
lastbil framföras på motorväg med en hastighet av 80 kilometer i timmen.
På motorväg av den standard, som numera finns här i landet, är de vanliga
trafikriskerna i stort sett undanröjda, så långt detta på teknikens nuvarande
ståndpunkt är möjligt. Omkörningsmöjligheterna är i allmänhet så goda,
att fordonens längd och hastighet praktiskt taget saknar betydelse i detta
hänseende. Vid sådant förhållande och med hänsyn till vad i det föregående
anförts om den moderna fordonsparkens konstruktion och utrustning föreligger
enligt min mening tillräckliga skäl att medge ytterligare höjning i
fråga om bussar och tyngre lastbilar på motorväg. Innan ytterligare erfarenheter
vunnits hör dock härvid den generellt tillåtna maximihastigheten icke
sättas högre än till 90 kilometer i timmen. Det torde emellertid få förutsättas
att medgivande av högre hastighet undantagsvis efter särskild prövning
skall kunna lämnas för viss sträcka i fråga om bussar av modern och
dokumenterat trafiksäker konstruktion.
De nu framförda förslagen avser endast fordon, som föres utan tillkopplade
släpfordon. När det gäller sammansatta fordon och fordonståg, måste
bedömandet delvis bli ett annat. Verkställda undersökningar rörande verkningarna
av en hastighetshöjning på omkörningsmöjligheter och trafikförhållanden
i övrigt kan icke obetingat anses tillämpliga i fråga om mycket
långa transportenheter. Kombinationer av två eller flera fordon blir enligt
sakens natur otympligare att manövrera än enkla fordon, och såväl kopplingarna
mellan själva fordonen som bromskopplingarna är erfarenhetsmässigt
att anse som svaga punkter i konstruktionen. Det är därför icke
tillrådligt att utan ytterligare undersökningar vidtaga någon generell höjning
av maximihastigheten för sådana transportenheter, som består av
två eller flera sammankopplade fordon. Jag anser mig dock kunna tillstyrka,
att fartgränsen höjes med 10 kilometer i timmen, d. v. s. från 60 till 70
kilometer i timmen även i fråga om bil till vilken kopplats påhängsvagn
med s. k. sammanhängande bromssystem. För bil med sådan lättare släpvagn,
som beskrives i 56 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen,
d. v. s. släpvagn, vars totalvikt. — eller, om släpvagnen ej är lastad, dess
tjänstevikt — icke överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt, bör fortfarande
gälla samma hastighetsregler som förbilen utan släpvagn. Fartgränshöjningen
för bilar utan släpfordon slår alltså här igenom. Beträffande övriga
i 56 § 1 mom. vägtrafikförordningen omnämnda fordonskombinationer
bör däremot frågan om hastighetshöjning få anstå i avbidan på fortsatta
undersökningar, som det lämpligen torde böra uppdragas åt trafiksäkerhetsrådet
att verkställa.
De nu gjorda ståndpunktstagandena bör i författningsmässigt hänseende
komma till uttryck i form av en ändring i 56 § 1 mom. vägtrafikförord
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962 21
ningen. Härjämte erfordras en följdändring i 45 § 1 mom. femte styckel
samma förordning.»
Vissa frågor om mopeder, inrättade såsom invalidfordon
Gällande bestämmelser, framställning om författningsändring och remissyttrande
Härutinnan hänvisas till propositionen s. 42 f.
Departementschefen
Departementschefen erinrar inledningsvis om att bestämmelserna för mopeder
är så utformade, att dylikt fordon inte får ha högre tjänstevikt än 75
kg, samt anför härefter:
»I och för sig är det givetvis icke möjligt att från trafiksäkerhetssynpunkl
motivera uppställandet av en tjänsteviktsgräns vid just 75 kilogram. EU
medgivande att överskrida gränsen med exempelvis ett eller annat tiotal
kilogram behöver icke innebära, att trafiksäkerheten äventyras. Emellertid
är del av principiella skäl önskvärt att upprätthålla en viss gräns med tanke
bl. a. på möjligheten att konstruera relativt tunga transportfordon, vilka
skulle falla helt utanför ramen för vad som avsetts med mopedbesläininelserna
och som icke bör undantagas från vare sig kravet på att föraren skall
inneha körkort eller från reglerna om fordonsbeskatlning.
Något tekniskt hinder torde icke möta mot att framställa användbara
invalidfordon som håller sig inom den för mopeder i allmänhet gällande
tjänsteviktsgränsen 75 kilogram. Att fordonen är lätta, torde från användbarhetssynpunkt
vara att beteckna som en fördel. Emellertid blir del här
fråga om specialkonstruerade fordon, byggda uteslutande för att användas
av invalider. Eftersom marknaden för sådana fordon är begränsad, blir de
relativt dyrbara och därför icke åtkomliga för alla, som har behov av dem.
Från ekonomisk synpunkt är det bättre att utgå från någon gängse fordonstyp
och förse fordonen med sådan specialutrustning, som erfordras för all
de skall bli lämpliga invalidfordon. Kostnaden för själva fordonet blir då
den minsta möjliga, och merutgiften för invalidutrustning torde också i
regel hålla sig inom rimliga gränser. För användning såsom invalidfordon
lämpar sig emellertid i regel endast robusta mopeder, företrädesvis trehjuliga
sådana. De typer av dylika mopeder, som förekommer i marknaden,
har en tjänstevikt, som i det närmaste uppgår till den högsta tillåtna,
och det är följaktligen icke möjligt att förse fordonen med erforderlig
extrautrustning utan att överskrida tjänsteviktsgränsen.
Konsekvenserna av att vissa invalidfordon icke får räknas som mopeder
utan blir hänförliga till tunga motorcyklar består i huvudsak i att fordonens
förare måste inneha körkort samt i att fordonen blir registreringspliktiga.
Vidare blir delvis andra trafikregler tillämpliga, en omständighet som dock
icke torde vara av större betydelse. För beskattningen av fordonen
synes frågan om deras klassificering vara likgiltig. Förordningen om
automobilskatt innehåller nämligen en bestämmelse varigenom från
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
skatteplikt frikallas motorcykel, vilken är inrättad såsom invalidfordon
och vars maximihastighet icke överstiger 30 kilometer i timmen. Sådan
motorcykel är vidare fri från skatt enligt förordningen angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall. Förordningen om bidrag till vanföra
ägare av motorfordon är däremot tillämplig endast på ägare av registrerat
motorfordon och alltså icke på ägare av moped. Sådant bidrag
utgår åligen i efterskott till den som under det senaste bidragsåret varit i
bilregister antecknad såsom ägare till fordonet och avser att motsvara skatten
på den under bidragsåret förbrukade bensinen. Kostnaderna för trafikförsäkring
stiger något, om fordonet icke får betraktas som moped, men
detta förhållande beror icke på lagstiftningen i och för sig utan på utformningen
av de premietariffer, som försäkringsanstalterna tillämpar för skilda
slag av fordon.
Några starkare skäl synes icke tala för upprätthållande av ett krav på
att den, som för invalidfordon av här avsedd beskaffenhet, skall inneha
körkort eller att fordonet skall vara registrerat. Det är ju här fråga om en
kategori av fordon, som har alla de för mopeder väsentliga egenskaperna
och som avviker från mopedbestämmelserna endast därutinnan, att de försetts
med viss utrustning för invalidbruk. Det är vidare fråga om en förarkategori,
som kan förväntas genomgående iakttaga ett försiktigt körsätt.
Behovet för invaliderna att få tillgång till ett jämförelsevis billigt transportmedel,
som får användas utan några långtgående restriktioner, är så framträdande,
att det väl motiverar de förhållandevis obetydliga avsteg från hittillsvarande
vedertagna principer, som det kan bli fråga om. Jag anser mig
kunna tillstyrka en sådan ändring av bestämmelserna i mopedförordningen,
att förordningen i erforderlig utsträckning göres tillämplig på tunga motorcyklar,
inrättade såsom invalidfordon, förutsatt att de uppfyller de i
mopedförordningen stadgade villkoren i fråga om motorns cylindervolym
och beträffande konstruktiv hastighet. För att man härvidlag icke skall gå
längre än som påkallas av del aktuella behovet förordar jag att ändringen
blir tillämplig allenast på fordon med en tjänstevikt av högst 100 kilogram.
Möjligen kan ifrågasättas, om det icke för att undvika missbruk är
lämpligt att i mopedförordningen införa bestämmelser om skyldighet för
förare av invalidmoped alt medföra läkarintyg eller annan handling, som
utvisar att han är i behov av sådant fordon. En dylik bestämmelse skulle
emellertid kunna vålla avsevärda praktiska svårigheter t. ex. om invalidfordonets
ägare behöver hjälp med framkörning eller parkering av fordonet.
Risken för missbruk torde f. ö. bli ganska ringa, därest de nyss skisserade
bestämmelserna tillämpas på samma sätt som den nuvarande bestämmelsen
i förordningen om automobilskatt, d. v. s. så, att kraven på specialiserad
invalidutrustning icke sättes alltför lågt. Övervägande skäl synes
sålunda tala för att icke uppställa något krav på legitimation i form av
läkarintyg e. d. såsom förutsättning för brukande av invalidfordon.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
23
Förslag till ändring av 1 § moped förordningen har upprättats inom kommunikationsdepartementet.
I anslutning härtill har inom finansdepartementet
upprättats förslag till ändring av redaktionell karaktär i förordningen
angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall, varigenom
denna förordning formellt anpassas till mopedförordningen. Däremot
torde någon ändring av förordningen om automobilskatt ej vara påkallad
i detta sammanhang. Då bidrag till vanföra ägare av motorfordon utgår
i efterskott och nu löpande bidragsår inte berörs av den här ifrågavarande
ändringen i mopedförordningen, får frågan huruvida denna författningsändring
även bör föranleda ändrade bidragsbestämmelser upptagas till
prövning i ett senare sammanhang.»
Störande motorbuller
Vissa gällande bestämmelser, folkhälsoinstitutets undersökningar och förslag ävensom remissyttrandena
I
dessa delar hänvisas till propositionen s. 46—53, där gällande bestämmelser
redovisas å s. 46, statens instituts för folkhälsan undersökningar och
förslag å s. 46 ff. samt remissyttrandena å s. 50 ff.
Departementschefen
Departementschefen anför i denna del:
»Frågan om åtgärder mot fordonsbuller tilldrar sig av många skäl stort
intresse icke endast bland dem, vilka yrkesmässigt eller i egenskap av kommunala
förtroendemän har att ta befattning med allmänhygieniska, planläggningstekniska
eller fordonstekniska frågor, utan även hos den stora allmänhet,
som eljest på ett eller annat sätt beröres av denna negativa sida
hos bilismen.
Genom den verkställda utredningen sjmes trafikbullrets verkningar ur
fysiologisk synpunkt ha blivit kartlagda så långt det under nuvarande förhållanden
är möjligt. Grundval har härigenom lagts för säkrare bedömande
i framtiden av trafikbullrets betydelse ur allmänhygienisk synpunkt.
Visserligen har det icke visat sig möjligt att exakt bestämma det mått, intill
vilket buller kan och måste tolereras inom tätt bebyggda och tätt trafikerade
orter. För praktiskt ändamål torde det emellertid i regel vara tillräckligt
att ha approximativa mått på den bullernivå, som icke kan överskridas
utan att påtaglig risk för hörselskador och andra skadeverkningar
inträder, och den nivå, under vilken man i allmänhet ej behöver räkna med
några verkningar av denna art. Mot utredningens ställningstaganden i dessa
hänseenden har icke någon gensaga rests i remissyttrandena, och jag saknar
anledning att ifrågasätta hållbarheten av de resultat, till vilka utredningen
kommit.
De åtgärder, som vidtagits och kan tänkas framdeles bli vidtagna till
skydd mot motorbullret, består dels i att undanröja bullerkällor och dels
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
i atl man vid planläggning och utförande av vägar och bebyggelse strävar
efter att lägga betryggande avstånd mellan bullerkällorna och bullerkänslig
bebyggelse samt att ge de särskilda byggnaderna ett sådant utförande, atl
bullret såvitt möjligt elimineras.
Vad angår de spörsmål, som utgör undersökningens egentliga föremål,
nämligen möjligheterna att nedbringa fordonsbullret genom förbättring
av fordonen och skärpningar av bestämmelserna om sättet för deras handhavande,
har undersökningen visat, att en bullernivå, som överstiger 90—
100 dB (A), helst icke bör förekomma inom tättbebyggda orter eller eljest
i omedelbar närhet av bostadsbebyggelse och därmed jämförlig bebyggelse.
Del är emellertid mycket svårt att undvika, att bullernivån på tätt trafikerade
leder vid vissa tillfällen kan komma att överstiga det angivna måttet.
I varje fall lär detta icke kunna ske enbart genom åtgärder med fordonen.
En sänkning av bullernivån för de särskilda fordonen måste emellertid
i det långa loppet också föra med sig en minskning av den totala bullernivån.
Det är därför närmast självklart att man vid utformande av bestämmelser
om fordonskonstruktion och fordonsutrustning icke bör en gång för
alla fastslå någon viss given nivå såsom önskvärd utan bör sträva till att över
huvud undvika allt onödigt buller.
En sak, som bör särskilt framhållas, är att man icke kan lösa trafikbullerproblemet
enbart genom att redovisa de önskemål i fråga om bullernivån,
som man av allmänhygieniska och andra skäl kan vilja ställa upp.
Hänsyn måste också tagas till möjligheterna att förverkliga önskemålen. 1
fråga om vissa arter av buller, t. ex. sådant buller som emanerar från motorernas
avgasrör, har man i praktiken redan nu kommit ganska långt,
och möjligheterna till ytterligare förbättringar är därför begränsade. Sådant
bulter, som fordonen åstadkommer genom friktion mot vägbanan och
luften, torde det vara mycket svårt att komma till rätta med. I allt falll
fordras ett tidskrävande och kostsamt forsknings- och utvecklingsarbete.
Och även i fall då det på teknikens nuvarande ståndpunkt är möjligt att
få fram anordningar, som effektivt upphäver eller dämpar en viss bullerkälla
på fordonen, måste hänsyn givetvis tagas till kostnadsfrågan. En närmare
granskning av utredningsmaterialet ger vid handen, att man för att
nedbringa bullret från ett fordon med blott ett fåtal dB i regel måste avlägsna
större delen av de många olika bullerkällor, från vilka fordonsbullret
härrör. Eftersom det icke är rimligt att lägga ned mera avsevärda kostnader
på andra åtgärder än sådana, som kan antagas få en påtaglig effekt,
måste man i praktiken träffa ett val — bestämt bl. a. av ekonomiska hänsyn—
mellan ett stort antal tänkbara åtgärder. Den kostnadsram, som man
härvid har till förfogande, är av naturliga skäl ganska begränsad. Det är
också möjligt, att man i en del fall måste ge prioritet vid gränsnyttobedömningen
åt andra åtgärder än sådana, som har till ändamål att minska fordonsbullret,
t. ex. åtgärder av stor omedelbar betydelse ur trafikekonomisk
synpunkt eller med hänsyn till trafiksäkerheten.
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
Vid den nu verkställda utredningen har de fordonstekniska och ekonomiska
frågeställningarna praktiskt taget helt lämnats å sido. Utredningen
ger sålunda icke något svar på frågan, vilka särskilda åtgärder som skall
vidtagas för att minska fordonsbullret, och det är till följd därav ej möjligt
att på grundval av betänkandet med säkerhet bedöma förutsättningarna
i tekniskt och ekonomiskt hänseende för att i praktiken genomföra den av
utredningen föreslagna reformen. De normer för tillåtet huller som utredningen
föreslagit underskrider högst väsentligt vad som tillämpas i en del
andra länder, där man dock bygger på en längre tids erfarenhet av lagstiftning
på förevarande område. Dessa omständigheter i förening med de starkt
kritiska uttalandena från åtskilliga remissinstanser ger anledning till berättigat
tvivel på lämpligheten av att lägga utredningens förslag, i dess föreliggande
skick, till grund för lagstiftningsåtgärder.
Vad jag nu anfört innebär dock icke att jag anser alt förslagen bör fa
förfalla. Tvärtom finner jag det angeläget att normer snarast möjligt fastställes
för vad som på teknikens nuvarande ståndpunkt bör anses utgöra
en acceptabel bullernivå för olika slag av motorfordon. Man synes därvid
kunna bygga på de erfarenheter, som man i andra länder erhållit vid tillläinpningen
av där gällande bestämmelser om fordonsbuller, och till en början
fastställa den maximalt tillåtna bullernivån i nära överensstämmelse
med vad som kan anses internationellt vedertaget. Detta innebär visserligen
att man avstår från alt söka i ett sammanhang nå det av utredningen
antagna, i och för sig eftersträvansvärda målet. Det är emellertid trolig!
att man, allt eftersom fordonstekniken går framåt, kan efter hand skärpa
kraven och på längre sikt nå ett bättre resultat än genom en plötsligt genomförd
och otillräckligt övervägd aktion.
Över huvud är det i frågor av här avsedd art — med hänsyn bl. a. till
bilindustriens internationella karaktär — av stor vikt att försöka få till
stånd en samordning av de åtgärder, som vidtages i skilda länder. Överläggningar
härom har redan upptagits inom ramen för ECE i Geneve. Det
är mycket lättare att genomföra erforderliga åtgärder, om de vidtages samtidigt
i flera länder. Det är också ägnat alt förbilliga fordonsproduktionen,
om de krav, som i olika länder uppställes på fordonen, är någorlunda likartade.
Lämpligt synes vara, alt frågan, vilka normer som bör gälla för
begränsning av fordonsbullret, får bli föremål för överläggningar även inom
Nordiska vägtrafikkommittén i syfte att i första hand uppnå enighet mellan
de nordiska länderna. Allra bäst vore givetvis, därest inom en vidare krets
av stater enighet kunde nås om ett gemensamt handlingsprogram. Eftersom
frågan får betecknas som brådskande, anser jag dock icke lämpligt att
riskera den tidsutdräkt, som en handläggning inom en dylik vidare krets
kunde väntas medföra.
I avbidan på ett ståndpunktstagande på det internordiska planet till frågan
om normer för tillåtet motorbuller bör även spörsmålet om de ytter
-
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
ligare anordningar utöver ljuddämpare, med vilka fordon bör vara utrustade
för att minska fordonsbullret, få anstå. Detsamma gäller de förslag i organisatoriskt
hänseende, som utredningen framlagt.
Däremot synes hinder icke möta att redan nu pröva de framlagda förslagen
till skärpning av bestämmelserna i vägtrafikförordningen och mopedförordningen
om förbud för motorförare att åstadkomma störande buller.
Jag anser mig kunna biträda förslaget om att jämka bestämmelserna i
58 § första stycket vägtrafikförordningen och 10 § mopedförordningen därhän,
att förare av motordrivet fordon blir pliktig att behandla fordonet —
och alltså ej, såsom nu, endast motorn — på sådant sätt att allt onödigt
buller undvikes. Måhända kan det göras gällande att liknande bestämmelser
är motiverade även i fråga om andra fordon än motordrivna sådana. Den
föreslagna bestämmelsen riktar sig emellertid främst emot missbruk av anordningar,
som är karakteristiska för motordrivna fordon, såsom växlings-,
bromsnings- och lastningsanordningar m. m., och skulle knappast få någon
nämnvärd praktisk betydelse i fråga om andra fordonstyper. Jag anser mig
därför kunna tillstyrka att bestämmelsernas räckvidd begränsas på sätt
lramgår av det nu anförda. — Enligt ordalydelsen skulle utredningens förslag
komma att innebära ett absolut förbud för förare av motordrivet fordon
att åstadkomma något som helst buller av beskaffenhet att kunna betecknas
såsom störande. Tolkade på detta sätt skulle bestämmelserna emellertid
uppenbarligen skjuta över målet. Jag förordar därför en jämkning
av förslagets ordalydelse, så att det tydligt framgår, att bestämmelserna
endast inebär förbud mot onödigt buller.
Liksom utredningen anser jag lämpligt att de nu föreslagna bestämmelserna
kompletteras med föreskrifter om de särskilda skyldigheter, som bör
åligga förare vid färd inom område med bostadsbebyggelse under den tysta
delen av dygnet. Utredningens förslag på denna punkt synes mig dock gå något
för långt. Det är enligt min uppfattning icke praktiskt genomförbart och
knappast heller önskvärt alt utsträcka de här avsedda restriktionerna för
motortrafiken att gälla hela tidsrymden mellan klockan 19.00 och klockan
06.00. Lämpligare synes vara att den tid av dygnet, då bestämmelserna skall
äga tillämpning, angives med ordet ''nattetid’. Genom att nyttja detta mera
smidiga uttryckssätt är det möjligt att i någon mån anpassa tillämpningen
av bestämmelsen efter förhållandena i skilda orter. Uttrycket torde få anses
omfatta liden mellan klockan 24.00 och klockan 06.00 samt därutöver de
ytterligare timmar på dygnet, då man kan räkna med att huvudparten av
ortens befolkning brukar sova. — I övrigt synes bestämmelserna böra gå ut.
på alt motorförare under nyss angiven lid skall vid färd inom område med
bostadsbebyggelse anpassa sin färdväg, sin hastighet och sitt färdsätt i övrigt
så, alt de som bor eller vistas inom området icke onödigtvis störes.
Den av utredningen föreslagna ytterligare bestämmelsen om att motorförare
skall iakttaga särskild försiktighet vid igångsättning och hastighets
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
27
ökning samt undvika andra åtgärder som kan framkalla störande buller
torde knappast få någon självständig betydelse vid sidan av det tidigare
föreslagna generella förbudet mot onödigt buller. Likaledes torde ändamålel
med det av utredningen föreslagna förbudet mot onödig upprepad körning
t. ex. uppför eller nedför gator eller runt kvarter i allt väsentligt vara tillgodosett
genom den nyss omförmälda bestämmelsen om vad det i allmänhet
åligger motorförare att iakttaga vid färd nattetid inom område med bostadsbebyggelse.
De här åsyftade bestämmelserna bör således av redaktionella
skäl icke belasta författningarna.»
Innehållet i motionerna I: 710 och II: 868
I motionerna erinras om de genom statens instituts för folkhälsan undersökning
vunna resultaten samt om de i propositionen intagna förslagen i
denna del. Motionärerna återger härvid bl. a. de avsedda bestämmelserna
att förare av motorfordon och moped vid färd nattetid inom område med bostadsbebyggelse
skall anpassa sin färdväg och hastighet samt sitt färdsätt i
övrigt så att de som bor eller vistas inom området inte onödigtvis störes.
Det anges att enligt departementschefen dessa föreskidfter bl. a. bör tolkas
som ett förbud mot onödig, upprepad körning t. ex. uppför eller nedför galor
eller runt kvarter.
I motionerna anges härefter:
Alla torde vara eniga om behovet av skydd mot onödigt motorbuller under
tiden klockan 24.00 och klockan 06.00 och därutöver under de timmar av
dygnet, då de flesta människor brukar sova. Utvecklingen på trafikområdet
har emellertid visat att ytterligare åtgärder erfordras för att stävja sådant
motorbuller. Okynneskörningar och därav orsakade olägenheter på vägar,
gator och torg har även under den ljusa delen av dygnet i många fall
tagit sådana proportioner, att det blivit svårt för exempelvis människor med
nattarbete att under dagen ta ut erforderlig sömn och arbetstagare med
intellektuellt ansträngande sysselsättningar att erhålla nödvändig koncentration
i arbetet. Även för människorna i allmänhet i typiska bostadskvarter,
icke minst villa- och egnahemsområden, kan okynneskörning medföra allvarliga
störningar. Att kunna uppnå ideala förhållanden när det gäller motorbullret
är väl närmast otänkbart. Men det synes dock möjligt att genom
något strängare bestämmelser och genom att ge polisen ökade möjligheter
att ingripa mot uppenbara missförhållanden komma till rätta med de värsta
avarterna på området. Vi förordar därför att de föreslagna bestämmelserna
med förbud mot okynnesåkning nattetid utsträckes att gälla även under den
ljusa delen av dygnet. Detta kan ske genom att ordet nattetid strykes i de
föreslagna författningstexterna.
Vi vill särskilt understryka att en dylik utvidgad förbudsbestämmelse
icke drabbar legitim motortrafik. Genom författningsbestämmelsens lydelse
är sörjt för att ingripande kan ske allenast gentemot trafik, som är onödigt
störande. En avvägning mellan trafikens behov och den störande effekten
måste alltså alltid ske.
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1962
Utskottet
I propositionen redovisas till en början resultaten av den utav 1961 års
trafiksäkerhetskommitté under föregående år bedrivna försöksverksamheten
med tillfälliga hastighetsbegränsningar.
I likhet med departementschefen och remissinstanserna finner utskottet
att försöksverksamheten bör fortgå så att tillräckligt underlag erhålles för
ställningstagande till frågan om användbarheten av tillfällig hastighetsbegränsning
såsom reguljärt trafikpolitiskt instrument att användas under
särskilda förhållanden. Utskottet förutsätter härvid att kommittén i all
möjlig utsträckning, jämte hittills vunna erfarenheter, också beaktar de
synpunkter på försöksverksamheten, som framkommit genom remissbehandlingen.
Ett kontinuerligt, nära samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens väginstitut liksom övriga sakkunniga organ på
området synes därvid vara av stor betydelse. — För sin del vill utskottet
särskilt hänvisa till vad motororganisationerna framhållit därom att nedgången
i olycksfrekvensen under fartbegränsningsperioderna ingalunda
helt kan hänföras till hastighetsbegränsningen utan att också bl. a. trafikövervakning
samt propaganda i press, radio och television bidragit till förbättringen.
Utskottet finner det angeläget att kommittén i görligaste mån
efter vetenskapliga metoder söker isolera och var för sig kartlägga de olika
på trafikutvecklingen inverkande faktorerna. Såsom tänkbar åtgärd i detta
hänseende synes bl. a. böra övervägas det av flera remissinstanser framförda
förslaget om experiment med intensifierad övervakning och propaganda
men utan fartbegränsning. Av intresse är också att särskild redovisning
lämnas beträffande de olyckor, där hastighetsfaktorn kunnat antagas
ha haft någon inverkan. Jämväl i fråga om de trafikekonomiska aspekterna
synes, såsom från liera håll framhållits, en närmare undersökning
vara önskvärd. Härvid bör bl. a. beaktas att ökade restider torde ge sig
mindre till känna på de stora vägarna med deras goda framkomstmöjligheter
än på vägnätet i övrigt. — Utskottet finner det tillfredställande att
under innevarande år försök jämväl förekommer med högre maximihastighet
än under år 1961.
I förevarande sammanhang lämnar departementschefen en översikt av
det omfattande arbete, som för närvarande nedlägges på trafikfrågor och
särskilt då trafiksäkerhetsfrågor såväl på det internationella planet som
inom riket. Värdet av ett alltmera utvidgat såväl nordiskt som i vidare bemärkelse
internationellt samarbete på detta område synes utomordentligt
stort bl. a. med hänsyn till den internationella trafikens snabba ökning.
Särskilt mot bakgrunden av den alltjämt djupt oroande utvecklingen av
olycksfrekvensen i trafiken liksom av den väntade fortsatta trafikökningen
här i riket torde de insatser på det nationella planet, som i trafiksäkerhetens
intresse göres såväl från det allmännas sida som av organisationer och en
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
29
skilda, inte kunna överskattas. I kampen mot trafikolyckorna synes också
den allmänna inventering av olika tänkbara åtgärder i detta syfte, om vilken
departementschefen föranstaltat, vara av den största betydelse. Utskottet
vill i detta sammanhang ånyo understryka sin tidigare uttalade
uppfattning att det — särskilt på längre sikt—från trafiksäkerhetssynpunkt
måste anses vara av väsentligt intresse att ungdomen tidigt bibringas
grundliga insikter i trafikkunskap och att det därför är önskvärt att frågan
härom beaktas i det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet.
Utskottet, som tidigare uttalat att behov av mera lättillämpade bestämmelser
rörande utländska körkorts giltighet i Sverige föreligger,
hälsar med tillfredsställelse att förslag om nya föreskrifter på detta område
liksom beträffande därmed sammanhängande frågor nu framlagts. Utskottet
finner förslagen väl ägnade att leda till tillfredsställande förhållanden
och har intet att erinra mot vad i propositionen anförts och föreslagits i
förevarande del.
Vad härefter angår frågan om höjning av maximihastigheten för
tyngre fordon har föregående års riksdag, enligt vad förut närmare
redovisats (s. 16), ställt sig positiv härtill. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 67/1961 fann sig andra lagutskottet dock inte kunna förorda
att en höjning generellt bestämdes till 70 km/tim., eftersom det å ena sidan
inte kunde uteslutas att höjningen i vissa fall kunde göras något större,
men å andra sidan frågan om höjning av maximihastigheten för olika slag
av fordonskombinationer förutsatte viss närmare utredning, vilken utskottet
därför förordade.
I motionerna I: 175 och II: 223 hemställes nu på anförda skäl om höjning
av maximihastigheten för tyngre lastbilar och bussar till 70 km/tim. samt
för sådan lastbil med släp till 60 km/tim.
I propositionen föreslås höjning av den högsta tillåtna hastigheten dels för
buss eller lastbil, vars totalvikt överstiger 3,5 ton — mot tidigare gällande
2,5 ton — till 70 km/tim. eller å motorväg till 90 km/tim., dels också för bil
med påhängsvagn till 70 km/tim. under förutsättning att båda fordonens
samtliga hjul är försedda med effektiva från fotbroms eller motsvarande
anordning på bilen manövrerbara bromsar. Beträffande övriga fordonskombinationer
anger departementschefen att frågan bör anstå i avbidan på
fortsatta undersökningar, vilka avses skola anförtros tx-afiksäkerhetsrådet.
Det må dock anmärkas att, såsom närmare angivits i propositionen, beträffande
vissa sådana fordonskombinationer föreskrift om nedsättning av
maximihastigheten inte gäller i förhållande till den, som är bestämd för
dragfordonet utan släp.
Utskottet ansluter sig jämväl i dessa delar i allt väsentligt till vad departementschefen
anfört till stöd för sitt förslag men vill i vissa hänseenden
understryka och ytterligare utveckla de sålunda framförda synpunkterna.
30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
Till en början må anges att åtskilliga, av departementschefen närmare
angivna skäl otvivelaktigt talar för en höjning av maximihastigheten för
de tyngre fordonen. Härutinnan må främst erinras om den successivt höjda
standarden på vägnätet liksom om den förbättrade konstruktionen och den
därav följande ökade tillförlitligheten hos styr- och hromsutrustning på
de fordon, som tillverkats under senare år. Av stor betydelse är vidare
den skärpta trafikövervakning, som möjliggjorts särskilt genom statspoliskårens
utbyggnad. I sammanhanget bör också beaktas den effektivisering
av granskningen utav färdskrivaruppteckningarna, som möjliggjorts genom
de numera av riksdagen beviljade ökade anslagsmedlen för detta ändamål.
En höjning av den tillåtna högsta hastigheten torde vidare närmast kunna
betraktas såsom en anpassning till förhållandena utomlands. Den skulle
självfallet även medföra vinster från transportekonomisk synpunkt.
I fråga om den inverkan en höjning på framkomligheten på vägarna
kan beräknas få, vill utskottet understryka departementschefens uttalande
att man inte kan bortse från att effekten kan bli mindre gynnsam på vägar
med mindre goda omkörningsmöjligheter. Härvid bör också beaktas att de
nedsatta siktförhållandena bakom ett större fordon liksom de nackdelar,
som vållas genom avgaser och nedstänkning från detta, medför vissa faromoment
för trafikanter, som förbereder eller utför omkörning av det tunga
fordonet. Dessa nackdelar ger sig självfallet till känna i större utsträckning,
om maximihastigheten höjes och längre omkörningssträckor förty kan erfordras.
De angivna obehagen torde för övrigt rent allmänt medföra en benägenhet
hos bakomvarande trafikanter att söka så snart som möjligt passera
det framförvarande fordonet.
I likhet med departementschefen finner utskottet emellertid övervägande
skäl tala för att en måttlig höjning av maximifarten för tyngre fordon
inte bör avvisas. Härutinnan må ytterligare anföras att man självfallet inte
bör bibehålla en större restriktivi tet än vad som verkligen kan anses praktiskt
betingad. Risk föreligger eljest — liksom exempelvis vid ett överdrivet
bruk av lokala fartbegränsningsregler — att respekten för och därmed
också efterlevnaden av föreskrifterna minskar. Det framstår alltså
som önskvärt att här förevarande regler successivt anpassas till den fort
gående utvecklingen på bl. a. det fordonstekniska området.
Såsom departementschefen angivit, bör man emellertid gå fram med stor
försiktighet, när det gäller att jämka på dessa huvudsakligen av trafiksäkerhetsskäl
betingade bestämmelser. Utskottet vill, med hänsyn särskilt till
de ovan uttalade betänkligheterna i fråga om framkomligheten på vägarna,
understryka departementschefens påpekande, att den avsedda reformen
bör anses vara av provisorisk karaktär och att man bör återgå till nuvarande
regler, om några från trafiksäkerhetssynpunkt påtagligt oförmånliga
verkningar konstateras. Utskottet finner det vara av vikt att i samband med
genomförandet av de avsedda höjningarna av maximihastigheten betydel
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år J962
31
sen av efterlevnad utav de trafikregler, som avser att underlätta framkomligheten
på vägarna för andra fordon, särskilt inskärpes. I detta hänseende
må erinras om den i vägtrafikförordningen föreskrivna skyldigheten för
förare av motorfordon, som är underkastat här aktuella fartbegränsningsregler,
att utom tättbebyggt område i princip avpassa avståndet till framförvarande
fordon så att omkörande bil utan fara kan föras in mellan
hans fordon och den framförvarande. Av betydelse i detta sammanhang är
vidare den i samma förordning intagna regeln att den, som uppmärksammat
en tillämnad omkörning, skall hålla till vänster och sakta, varjämte han,
om det andra fordonet avgivit signal, på lämpligt sätt bör besvara denna.
Det är utskottets förhoppning att vederbörande organisationer söker medverka
till att eliminera förut nämnda nackdelar från trafiksäkerhetssynpunkt
av reformen genom att inom berörda grupper propagera för en ytterligare
utveckling av den hänsynsfulla och omdömesgilla körning, som i
allmänhet utmärker här aktuella kategorier av förare. Frågan synes även
böra ägnas särskild uppmärksamhet av de trafikövervakande organen.
I likhet med andra lagutskottet i dess förut omnämnda utlåtande har
departementschefen på anförda skäl funnit ytterligare utredning erforderlig
för ett ställningstagande till frågan om höjning av maximihastigheten för
de största fordonskombinationerna. För sin del finner utskottet angeläget
att dessa kompletterande undersökningar -— avseende såväl bromsutrustning
och kopplingsanordningar som övriga från trafiksäkerhetssynpunkt
relevanta frågor — kommer till stånd. Utskottet anser visserligen att det
hade varit önskvärt att, såsom andra lagutskottet torde ha förutsatt i sitt
nyss omtalade utlåtande, ställning på en gång kunnat tagas till reformbehovet
i fråga om den högsta tillåtna hastigheten för de tyngre fordonen.
Särskilt gäller detta fordon med tyngre påhängsvagn och sådana med släpvagn,
för vilka i stor utsträckning torde gälla liknande betingelser från
trafiksäkerhetssynpunkt. En partiell reform, som ökar skillnaden i fråga
om maximihastighet mellan å ena sidan enkla och å andra sidan sammansatta
fordon, kan medföra att fordonskombinationerna får en från transportekonomisk
synpunkt sämre ställning än vad som genom den avsedda
utredningen sedermera må visa sig vara erforderlig av trafiksäkerhetsskäl.
Enahanda förhållande gäller i fråga om å ena sidan fordon med påhängsvagn
med s.k. sammanhängande bromssystem och å andra sidan övriga
tyngre fordonskombinationer. Trots dessa betänkligheter vill utskottet emellertid
inte motsätta sig att de av departementschefen föreslagna ändringarna
genomföres utan att resultatet av den förutskickade kompletterande utredningen
avbidas. Härvid beaktar utskottet alt genom en dylik partiell
reform erfarenheter torde stå att vinna, som är av värde jämväl för ställningstagandet
till frågan om höjning av maximihastigheten för de större
fordonskombinationerna. Vid den avsedda utredningen torde även böra beaktas
den inverkan på vägunderhållet, som en höjning av den tillåtna hastigheten
för dessa fordonsenheter, må medföra.
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1962
Vad härefter angår frågan om störande buller från motorfordon
finner utskottet, i likhet med departementschefen, angeläget att normer
snarast möjligt fastställes för vad som på teknikens nuvarande ståndpunkt
bör anses utgöra en acceptabel bullernivå för olika slag av motorfordon.
Utskottet delar jämväl departementschefens åsikt att man härvid
främst torde kunna bygga på utländska erfarenheter liksom att det är av
vikt att en samordning i dessa frågor kommer till stånd i första hand inom
de nordiska länderna men också inom en vidare internationell ram.
I detta sammanhang vill utskottet framhålla önskvärdheten av att även
övriga allmänhygieniska frågor, som sammanhänger med den snabbt expanderande
motorismen, ägnas erforderlig uppmärksamhet. I detta hänseende
må erinras om den inverkan, som den särskilt under högtrafiktid
avgasbemängda luften i våra större städer kan ha på den mänskliga organismen.
Frågan om en från hälsovårdssynpunkt ändamålsenlig placering
och utformning av luftintag och avgasrör på våra motorfordon synes därvid
också böra uppmärksammas. Här må anmärkas att, enligt vad utskottet
erfarit, inom statens institut för folkhälsan pågår vissa undersökningar,
som syftar till att utröna dels vilka luftföroreningar, som förekommer inom
Stockholmsområdet, dels också vilken koncentration av de olika föroreningarna,
som är skadlig för människan. I Göteborg pågår i vederbörande
hälsovårdsnämnds regi undersökningar av liknande art.
I avbidan på ett ståndpunktstagande på det nordiska planet till frågan
om normer för tillåtet motorbuller har departementschefen nu förordat
vissa skärpningar i 58 § första stycket vägtrafikförordningen samt 10 §
första stycket mopedförordningen. Härvid föreslås att förare av motorfordon
skall åläggas att behandla fordonet — och inte såsom nu allenast motorn
— på sådant sätt att allt onödigt huller undvikes. Vidare avses att i
respektive författningsrum särskilt angiva att vid färd nattetid inom område
med bostadsbebyggelse färdväg, hastighet och färdsätt i övrigt skall anpassas
så att de, som bor eller vistas inom området, inte onödigtvis störes.
Uttrycket nattetid torde enligt departementschefen därvid få anses omfatta
dels tiden mellan kl. 24 och kl. 06 och dels »de ytterligare timmar på
dygnet, då man kan räkna med att huvudparten av ortens befolkning brukar
sova».
I motionerna I: 710 och II: 868 har på anförda skäl hemställts att de
sist återgivna bestämmelserna inte skall begränsas att gälla bara nattetid.
Motionärerna förordar därför att detta ord skall utgå ur de föreslagna tillläggen
till respektive författningsrum.
Utskottet tillstyrker att skyldighet att undvika störande buller skall avse
behandlingen av fordonet i dess helhet och inte bara motorn. Vidkommande
förslaget i övrigt delar utskottet departementschefens uppfattning att särskilda
föreskrifter är påkallade. I huvudsak ger sig behovet av en bestämmelse
om skyldighet att iakttaga hänsyn i här aktuella avseenden själv
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
33
fallet till känna för den egentliga natten. Under den tiden torde kraven på
hänsyn också kunna ställas ganska höga. Den avsedda aktsamhetsplikten
är emellertid enligt utskottets uppfattning i viss utsträckning erforderlig
jämväl för andra tider av dygnet. I första hand gäller detta sön- och helgdagsmornar
men även kvällstid. Utskottet beaktar härvid också att med
den föreslagna lydelsen av författningsrummen rättspraxis kan förväntas
bli mycket restriktiv, då det gäller att fastställa »de ytterligare timmar på
dygnet, då man kan räkna med att huvudparten av ortens befolkning brukar
sova». I viss utsträckning torde behov jämväl kunna förefinnas av
att störningar, som under dagen orsakas av motorfordon, skall kunna påtalas
med stöd av här förevarande bestämmelser i vägtrafikförordningen
och mopedförordningen. Än vidare må framhållas att begreppet »nattetid»,
brukat ensamt, i viss mån kan vara ägnat att bibringa de kategorier, som
främst torde åsyftas med föreskrifterna, uppfattningen att inga som helst
hänsyn i dessa avseenden behöver tagas under övriga tider på dygnet. Med
hänsyn till vad sålunda anförts, finner utskottet viss utvidgning av de föreslagna
bestämmelsernas räckvidd önskvärd. Såsom redan angivits, bör emellertid
föreskrifterna i första hand avse den egentliga natten. Det synes därför
vara befogat att ordet »nattetid» bibehålies i författningstexten. Enlig!
utskottets mening torde bestämmelsen däremot lämpligen kunna ändras
på det sättet att bestämningen »särskilt»1 eller därmed jämförligt uttryck
insättes före den aktuella tidsangivelsen i de av departementschefen föreslagna
tilläggen till 58 § första stycket vägtrafikförordningen och 10 § första
stycket mopedförordningen.
I fråga om tillämpningen av de ifrågavarande bestämmelserna i deras
nu förordade utformning vill utskottet ange följande. Då det gäller att
fastställa huruvida viss färd är störande, bör — såsom torde framgå av det
föregående — avseende självfallet fästas vid tidpunkten på dygnet, när den
ägt rum. För att en färd, som sker en kväll eller en söndag, skall anses störande,
måste därvid krävas en högre grad av ovarsamhet än den, som behöver
föreligga, om förfarandet sker nattetid. Vad angår färder under dagen,
bör bara grövre störningar — exempelvis av provokativ natur — medföra
ansvar.
De till här behandlade författningsrum knutna straffbestämmelserna
återfinnes i 67 § andra stycket vägtrafikförordningen och 11 § andra styckel
mopedförordningen. Straffet är i båda fallen böter, högst 300 kronor.
I förevarande avsnitt vill utskottet slutligen anmärka att, enär någon
ändring med avseende å 10 § andra stycket mopedförordningen inte föreslås,
förordningen angående ändring av 1 och 10 §§ förordningen den 5 maj
1960 (nr 134) om mopeder torde böra kompletteras på det sätt att efter
första stycket i 10 § det även i fortsättningen gällande andra stycket i vanlig
ordning markeras.
1 Jfr 46 § 1 mom. andra stycket VTF.
34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962
Utskottet har intet att erinra mot vad i övrigt föreslagits i propositionen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte för sin del antaga förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 23 november
1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall; samt
B. att riksdagen i anledning av förslagen till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr
648) samt till förordning angående ändring av 1 och 10 §§
förordningen den 5 maj 1960 (nr 134) om mopeder — med
avslag å motionerna 1:175 och II: 223 i vad de icke tillgodosetts
genom de i propositionen framlagda förslagen samt i anledning
av motionerna I: 710 och II: 868 — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t såsom sin mening giva till känna vad utskottet
ovan anfört.
Stockholm den 15 maj 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson,* Georg Carlsson, Wirmark, Paul Jansson och Gunnar Pettersson;
samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Jansson i Benestad, Johansson i öckerö,* Wachtmeister, Sundelin
och Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Sthlm 1962. K L Beckmans Tryckerier AB