Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1962

1

Nr 33

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till sjötrafikförordning.

Genom en den 23 februari 1962 dagtecknad proposition, nr 94, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet
över handelsärenden, förklarat sig vilja inhämta riksdagens yttrande över
följ ande

Förslag

till

Sj ötraf ikför ordning

Härigenom för ordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

I denna förordning förstås med

svenskt farvatten:

a) insjöar, vattendrag och kanaler inom Sverige;

b) vid rikets kuster belägna hamnar, hamninlopp och vikar ävensom i
övrigt till saltsjön hörande vatten, vilka äro belägna innanför och mellan
de utmed kusterna liggande öar, holmar eller skär, som icke ständigt översköljas
av havet; samt

c) de till saltsjön hörande vatten, vilka sträcka sig intill ett avstånd av
fyra nautiska mil, eller 7 408 meter, från rikets landområden eller från linjer,
som mot havet bilda gräns för de under b) nämnda vattnen, dock
längst intill gränsen mot annat lands territorialvatten sådan denna särskilt
blivit bestämd;

inre farvatten: de ovan under a) och b) nämnda vattnen.

2 §-

De vid den internationella sjöfartssäkerhetskonferensen i London år 1948
antagna reviderade reglerna för undvikande av sammanstötning till sjöss
(1948 års internationella sjövägsregler) skola, om ej annat följer av 3 §,
tillämpas å fartyg och sjöflygplan i svenskt farvatten. De skola ock lända
till efterrättelse å svenskt fartyg och sjöflygplan utanför svenskt farvatten,
såvitt det är förenligt med lag i främmande stat som efter överenskommelse
eller eljest är tillämplig. I svenskt farvatten skola därjämte gälla de
bestämmelser som nedan under 4—9 och 17—18 §§ stadgas.

1948 års internationella sjövägsregler skola i svensk text intagas i publikation
som utgives av sjöfartsstyrelsen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 33

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1962

3 §■

För sjötrafik i inre farvatten skola nedan under 10—16 §■§ stadgade undantag
från och tillägg till 1948 års internationella sjövägsregler gälla.

För sjötrafik i hamnar, kanaler och särskilda farleder, för militära fartyg,
fartyg i konvoj och sjöflygplan samt för sjötrafiken i närheten av sådana
fartyg eller sjöflygplan gäller vad därom stadgas i särskild ordning.

Bestämmelser för svenskt farvatten

4 §•

Vid förande av fartyg eller vid dess förankring eller förtöjning skall iakttagas
den omsorg och varsamhet som till förekommande av sjöolycka betingas
av omständigheterna.

5 §.

Länsstyrelsen äger efter samråd med sjöfartsstyrelsen utfärda föreskrifter
om fartbegränsning och om förbud mot ankring samt om begränsning

1 rätt att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning eller liknande
sport.

Efter samråd med sjöfartsstyrelsen äger länsstyrelsen ock utfärda andra
föreskrifter om begagnande av svenskt farvatten än i föregående stycke
sägs, när dessa äro av tillfällig art.

Innan föreskrifter som ovan sägs utfärdas, skall, om så finnes erforderligt,
tillfälle beredas farvattnets trafikanter och övriga intresserade att
yttra sig.

Länsstyrelsen skall föranstalta om att dess beslut i god tid före ikraftträdandet
på lämpligt sätt kungöres samt att beslut som rör allmän farled
intages i publikationen »Underrättelser för sjöfarande».

6 §.

Maskindrivet fartyg, som är försett med styranordning även i förskeppet,
skall, när det inom hamnområde eller redd är på väg med aktern före och
det icke är fråga allenast om tillfällig backmanöver, tillämpa styrningsreglerna
som om det framfördes med fören först. Därvid skall fartyget föra:

Vid dager: Två svarta klot, ettvart om minst 0,60 meter i diameter, anbragta
symmetriskt ett på vardera sidan om fartygets midskeppslinje, minst

2 meter över skorstenens topp och på ett inbördes avstånd av minst 3 meter;

Under mörker: I 1948 års internationella sjövägsregler föreskrivna ljus

på sådant sätt, att den faktiska färdriktningen angives.

7 §•

1 mom. Mudderverk, annat fartyg eller flotte, som användes vid undervattensarbete
eller dylikt arbete och som förankrats eller förtöjts på sådant
sätt att andra fartygs framförande hindras eller försvåras, skall föra eller
avgiva, förutom i 1948 års internationella sjövägsregler föreskrivna ljus eller
signaler, jämväl följande trafiksignaler:

1. Vid alla tillfällen utan avseende å väderleken:

a) Åt sida i farleden, där genomfart kan äga rum:

Klarsignal: Vid dager: En i ena spetsen upphängd svart dubbelkon av
sådan form, att dess genomskärningsyta är en romb.

Under mörker: Ett ljus med vitt sken rätt över ett ljus
med grönt sken på ett inbördes avstånd av minst 1,5 meter.

b) Åt sida i farleden, där genomfart ej kan äga rum:

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1962

3

Hindersignal: Vid dager: Ett rott klot.

Under mörker: Ett ljus med vitt sken rätt över ett ljus
med rött sken på ett inbördes avstånd av minst 1,5 meter.

När dykare är nere, skall därjämte visas en flagga eller skärm delad efter
diagonalen till hälften blå (övre inre delen) och till hälften röd (nedre
yttre delen). Under mörker skall flaggan eller skärmen hållas belyst.

Trafiksignalerna enligt 1. skola vara anbragta horisontellt och på ett
inbördes avstånd av minst 3 meter. Ljusen skola vara synliga runt hela horisonten
på ett avstånd av minst en nautisk mil.

2. Under tjocka, mist, snöfall eller hårt regn så ock eljest, då sikten på
liknande sätt är begränsad:

a) När fartyg kan passera mudderverket, fartyget eller flotten, som om
utmärkning av dess läge skett med slätprick:

Under fem sekunder serier om två slag å skeppsklocka omedelbart efter
mistsignal som fartyg till ankars har att enligt 1948 års internationella sjövägsregler
avgiva under väderleksförhållanden som avses under 2.

b) När fartyg kan passera mudderverket, fartyget eller flotten, som om
utmärkning av dess läge skett med kvastprick:

Under fem sekunder serier om tre slag å skeppsklocka omedelbart efter
mistsignal, som nyss sagts.

2 mom. Arbetsplats för undervattensarbete skall passeras med nödig försiktighet.
Är dykarflagga hissad, skall maskindrivet fartyg om möjligt passera
arbetsplatsen med stoppad propeller.

8 §.

Fartyg, som bogserar oljebehållare eller annat större föremål, som helt
eller nästan helt ligger under vattenytan, skall, såvida icke annat särskilt
stadgats, på plats där den bäst synes, föra en svart flagga eller en svart
skärm, minst 0,90 meter lång och 0,75 meter hög.

Släpets slut skall markeras med flottör eller liknande, varå följande signaler
skola föras:

Vid dager: Svart flagga eller skärm enligt ovan.

Under mörker: Ett ljus med vitt sken synligt runt hela horisonten på ett
avstånd av minst en nautisk mil.

9 §•

På timmerflotte, som bogseras, skall i flottens aktersta del under mörker
föras ett ljus med vitt sken synligt runt hela horisonten på ett avstånd
av minst en nautisk mil. Består bogsersläp av tätt sammanbundna timmerflottar
och överstiger släpets längd 100 meter skall å släpet föras sådant
ljus på minst var hundrade meter.

Bestämmelser för inre farvatten

10 §.

Mötas två fartyg vid farvatten, som är så trångt att mötet icke kan ske
utan fara för ombordläggning, skall det senast dit anlända fartyget vänta
till dess det andra fartyget hunnit passera.

11 §•

Fartyg, som enligt gällande föreskrifter skall vara utrustat med vissla eller
siren (vissla), skall före fart genom sådant trångt farvatten, som sägs i 10 §,
på ett avstånd därifrån av en halv nautisk mil avgiva ett långt signalljud.
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 and. Nr 33

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1962

Sådan signalering inå dock underlåtas, om den ur trafiksäkerhetssynpunkt
framstår som uppenbart onödig.

12 §.

Signalering med vissla enligt 1948 års internationella sjövägsregler för
att när fartyg äro i sikte av varandra, angiva viss manöver må underlatas,
om signaleringen ur trafiksäkerhetssynpunkt framstår som uppenbart onodig.

13 §.

Fartyg med en längd understigande 15 meter är icke skyldigt att efterkomma
vad i 1948 års internationella sjövägsregler föreskrives om förande
av signalfigur, när fartyg är under segel och därjämte framdrives medelst
maskinkraft.

14 §.

Fartyg är icke skyldigt att under skymning och gryning föra skeppsljus,
därest fartyget ändock kan iakttagas på betryggande avstånd.

15 §.

Maskindrivet fartyg med en längd understigande 8 meter må föra vitt
ljus (toppljus) på mindre höjd än 2,75 meter (9 fot) över relingen, under
förutsättning att det är anbragt högre än föreskrivna sidoljus eller, om
sammansatt lanterna föres, minst 0,50 meter över denna.

16 §.

Fartyg som ligger till ankars i sådan hamn, som i sjökort redovisas som
båthamn, eller eljest på plats, som är skyddad ur trafiksäkerhetssynpunkt,
är icke skyldigt att föra skeppsljus eller signalfigur.

Ansvarsbestämmelser

17 §.

Brister någon i den omsorg och varsamhet som till förekommande av sjöolycka
åligger honom enligt 4 § och är ej oaktsamheten ringa, dömes, om
ej gärningen är belagd med straff enligt allmän lag, till dagsböter. Till samma
straff dömes befälhavare å fartyg eller sjöflygplan, som i strid mot 1948
års internationella sjövägsregler eller denna förordning åsidosätter föreskrift
om ljus eller signal, om ej gärningen är belagd med straff enligt allmän lag.

Den som överträder föreskrift som meddelats med stöd av 5 § domes till
böter, högst trehundra kronor.

18 §>

I fråga om mål om ansvar för brott enligt denna förordning skall vad i
313 och 328 §§ sjölagen stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juni 1962.

Genom förordningen upphäves förordningen den 26 oktober 190b (nr 981
angående åtgärder till undvikande av ombordläggning samt signaler for angivande
av nöd å fartyg, kungörelsen den 11 december 1953 (nr 734) angående
tillämpning av 1948 års internationella sjövägsregler ävensom kungörelsen
den 26 maj 1961 (nr 178) om vissa föreskrifter angående begagnande
av allmän farled. Vad nu sagts skall ej inverka på giltigheten av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1962

5

föreskrift, som meddelats med stöd av sistnämnda kungörelse eller kungörelsen
den 16 december 1955 (nr 680) om vissa föreskrifter angående begagnande
av allmän farled eller med stöd av cirkuläret den 5 mars 1954
(nr 58) till samtliga länsstyrelser angående bemyndigande att utfärda vissa
föreskrifter om begagnande av allmän farled m. m.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen underställes riksdagen vissa huvudfrågor i förslag
till sjötrafikförordning. Den nya förordningen, som är avsedd att ersätta
vissa äldre författningar i ämnet, reglerar tillämpningen av 1948 års internationella
sjövägsregler och omfattar de sjötrafikföreskrifter av mera allmän
natur, som skall gälla i svenskt farvatten.

De nyheter, som ansetts böra underställas riksdagens prövning, är i
första hand betingade av den ökade småbåtstrafiken. Sålunda föreslås, efter
mönster från vägtrafiklagsliftningen, en allmän bestämmelse om straff för
vårdslöshet i sjötrafik. Vidare innefattar förslaget viss utvidgning av länsstyrelsernas
nuvarande befogenhet att meddela lokala trafikföreskrifter.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 juni detta år.

Inledning

I samråd med företrädare för olika berörda myndigheter samt sjöfartsoch
sjösportorganisationer har sjöfartsstyrelsen företagit en översyn av de
bestämmelser, som reglerar sjötrafiken. Som resultat av denna översyn framlade
styrelsen i början av år 1961 ett preliminärt förslag till sjötrafikförordning.

Över detta förslag avgavs yttranden av ett avsevärt antal berörda myndigheter
och föreningar.

Sedan förslaget därefter i anledning av de utav remissinstanserna gjorda
uttalandena överarbetats inom sjöfartsstyrelsen, har styrelsen i skrivelse den
6 mars 1961 till Kungl. Maj :t framlagt förslag till sjötrafikförordning.

över skrivelsen jämte det därvid fogade förslaget har sjölagskommittén
avgivit yttrande.

Inom handelsdepartementet har härefter utarbetats det nu framlagda förslaget.

Gällande bestämmelser

I fråga om gällande bestämmmelser hänvisas till propositionen s. 7.

Förf attningsf örslaget

Allmänna synpunkter

Sjöfartsstyrelsens förslag och remissyttrandena

Jämväl i dessa delar hänvisas till propositionen, där förslaget återges å s. 8
samt remissyttrandena å s. 8 f.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1962
Departementschef en

Departementschefen erinrar inledningsvis om den snabba ökningen under
senare år av trafiken med nöjesbåtar på våra vatten. Det anges att, medan
antalet motorbåtar år 1956 utgjorde omkring 86 000, motsvarande siffra för
1961 var 180 000. Departementschefen finner en fortsatt ökning av motorbåtsbeståndet
vara att påräkna också de närmast kommande åren. Det totala
antalet fritidsbåtar — från den vanliga roddbåten till den sjövärdiga utsjöjakten
— torde, säges det, i dag närma sig siffran 500 000. Härvid bör bemärkas
att en stor del av de nytillkomna båtarna utgöres av motorbåtar,
som kan uppnå betydande hastighet.

Departementschefen anför härefter följande:

»Den utveckling som sålunda äger rum ställer ökade krav på hänsyn och
gott omdöme hos dem, som färdas i våra farvatten. Med detta krav förenas
fordran på dem, som manövrerar båtarna, att de har god kännedom om de
regler som gäller för trafiken på sjön. Det är uppenbart, att myndigheternas
möjligheter att verka för goda förhållanden i trafiken till sjöss är begränsade.
När det gäller trafiken med nöjesbåtar, är det nödvändigt att i första
hand lita till den enskildes ansvarskänsla och till frivilliga insatser för att
effektivt sprida kunskaper om gällande bestämmelser och propagera för
bättre sjövett. Det är mig angeläget att i detta sammanhang vitsorda det
värdefulla arbete, som nedlägges av våra båtklubbar och andra frivilliga
organisationer på detta område. Jag vill även erinra om den verksamhet i
fostrande syfte, som efter initiativ från sjöfartsstyrelsen bedrives inom en
särskild kommitté med representanter för olika intressen på sjöfartens område.
Här må vidare nämnas den nyligen inrättade och efter styrelsens anvisningar
bedrivna kursverksamheten syftande till frivilligt avläggande avkunskapsprov
för förarintyg för segel- och motorbåtar. Det är min förhoppning
att dess kurser skall utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt.

Vad jag nu anfört får självfallet icke hindra, att från myndigheternas sida
alla ansträngningar göres för att möta de problem rörande trafikordning och
säkerhet, som följer med det ökade båtbeståndet. Icke minst säkerhetsfrågan
kräver skärpt uppmärksamhet. Det är av vikt, att även fritidsbåtarna fyller
rimliga sjösäkerhetskrav och att de är riktigt utrustade. Efter Vad jag under
hand erfarit har dessa frågor särskilt uppmärksammats vid den nu pågående
översynen av gällande bestämmelser om tillsyn å fartyg m. m. Arbetet
härmed befinner sig i slutskedet och betänkande med förslag i ämnet väntas
komma att framläggas inom den närmaste tiden. Ändamålsenlig upplysning
och propaganda har självfallet stor betydelse för att skapa tillräcklig förståelse
från allmänhetens sida för säkerhetens krav. Den propagandaverksamhet
för bättre sjövett, som bedrives av den nyss nämnda genom sjöfartsslyrelsens
försorg tillkomna särskilda kommittén, avser bl. a. olika
fritidsbåtars sjövärdighet, deras lastningsförmåga och den utrustning som
fordras för att sjösäkerhetens krav skall vara tillgodosedda.

En väsentlig fråga i detta sammanhang gäller övervakningen av att gällande
föreskrifter efterleves. Av naturliga skäl stöter det på betydande svå -

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1962

righeter att effektivt övervaka småbåtstrafiken. För närvarande undersökes
på uppdrag av chefen för inrikesdepartementet möjligheterna av att redan till
sommaren utnyttja bl. a. tullpersonal för direkt polisiär sjötrafikövervakning.
»

Departementschefen erinrar härefter om det av sjöfartsstyrelsen utarbetade
förslaget, som anges tillgodose ett länge känt behov av att i görligaste
mån i en författning sammanföra de bestämmelser rörande sjöfarten, som
närmast har karaktären av trafikföreskrifter. Avsikten säges vara att det nu
framlagda förslaget skall utfärdas i sådan tid att förordningen skall kunna
tillämpas redan denna sommar.

I propositionen uttalas vidare att samtliga bestämmelser torde vara av
sådan natur att Kung]. Maj:t äger befogenhet att — delvis med stöd av sjölagen
— ensam besluta därom. I ett par punkter synes emellertid förslaget
ha sådan allmän räckvidd och vara av sådan betydelse för den enskilde att
det synes naturligt att höra riksdagen däröver. Departementschefen säger sig
härvid åsyfta dels stadgandet om ansvar för vårdslöshet i sjötrafik och dels
den avsedda utvidgningen av länsstyrelses befogenhet att utfärda lokala
sjötrafikföreskrifter. Det förutsättes att i fortsättningen riksdagens hörande
bara skall erfordras i fråga om sådana ändringar i sjötrafikförordningen, som
är av principiell natur och berör någon av de nu nämnda frågorna.

Departementschefen uttalar fortsättningsvis följande:

»Från remisshåll har fråga väckts om registrering av nöjesbåtar och om
särskilda kompetenskrav för förare av sådana båtar. Då behovet av reformer
på dessa punkter icke för närvarande torde vara mera framträdande,
anser jag ytterligare erfarenhet av trafiken till sjöss böra avvaktas innan
frågorna härom närmare prövas.

Frågan om särskilda bestämmelser om ansvar för onykterhet i sjötrafik
är föremål för utredning av 1957 års trafiknykterhetskommitté. Såsom redan
antytts avser jag att i det följande, efter visst mönster från vägtrafiklagstiftningen,
föreslå en allmän bestämmelse om ansvar för den som gör
sig skyldig till vårdslöshet i trafik till sjöss. Ett sådant stadgande torde i
mera uppenbara fall kunna åberopas gentemot den som låter sig komma
onykterhet till last vid förandet av båt. I avvaktan på att slutlig ställning
tages i frågan om införande av särskilda ansvarsbestämmelser rörande onykterhet
vid förandet av båt torde ett stadgande såsom det nämnda om ansvar
för vårdslöshet kunna få en viss verkan för att stävja uppenbara fall av
fylleri vid förandet av fartyg.

Jag vill slutligen omnämna, att sjöfartsstyrelsen i sin framställning särskilt
tagit upp riskerna av att snabba motorbåtar framföres av minderåriga
och föreslagit en bestämmelse med förbud för den som icke fyllt femton
år att fora fartyg, som kan framföras med högre fart än 10 knop. Förslaget
har emellertid icke tillkommit utan viss tvekan inom styrelsen. Denna har
varit betingad bl. a. av nackdelarna av en stel åldersgräns, som drabbar såväl
omdömesgill och ansvarsmedveten ungdom som de kategorier ungdomar
av vilka man har mindre god erfarenhet om deras uppträdande till

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1962

sjöss och vilka närmast varit i åtanke med förbudet. Även bristen på statistiskt
material som utgör belägg för de olycksrisker, som anses förbundna
med ungdomars framfart med snabba motorbåtar, har föranlett betänksamhet
inför ett kategoriskt förbud som det föreslagna. Det må även nämnas,
att vid remissbehandlingen av förslaget från ett par håll ifrågasattes höjning
av den föreslagna åldersgränsen. Jag delar den tveksamhet som framkommit
inför den föreslagna förbudsregeln. Härtill kommer, att tillgängligt
material icke finns som närmare belyser den viktiga frågan om vilken
åldersgräns som bör väljas, därest ett förbud anses böra genomföras. På
grund av det anförda saknas enligt min uppfattning för närvarande erforderligt
underlag för ett ingripande av den art sjöfartsstyrelsen föreslagit.
Utvecklingen bör emellertid följas med största uppmärksamhet. Jag förutsätter
därvid att styrelsen samlar det material och verkställer den ytterligare
utredning som kan erfordras för en förnyad bedömning av frågan. Det
bör ankomma på styrelsen att så snart faktiskt underlag för sådan bedömning
föreligger inkomma till Kungl. Maj :t med förslag som kan påkallas
därav.»

Vårdslöshet i sjötrafik

Sjöfartsstyrelsens förslag och remissyttrandena

I denna del hänvisas till propositionen s. 12 f.

1) apart em en tschefen

Departementschefen anför följande:

»Sjöfartsstyrelsens förslag upptar som en nyhet en allmän bestämmelse
om ansvar för vårdslöshet vid förande av fartyg. Enligt bestämmelsen straffas
—- liksom för närvarande gäller vid bl. a. förande av bil — den som färdas
ovarsamt, oaktat någon skada ej skett. Denna reglering går längre än
gällande föreskrifter i sjölagen. Av sjölagskommitténs yttrande framgår
emellertid, att kommittén vid sin revision av sjölagen har för avsikt att föreslå
en likartad bestämmelse och att kommittén inte har något att erinra mot
att stadgandet i ämnet upptages i den tillämnade författningen. Kommittén
förutsätter dock att stadgandets utformning framdeles kan få anpassas till
nya regler i sjölagen.

Vid remissbehandlingen har förslaget fått ett positivt mottagande. En regel
av det innehåll som föreslagits synes även enligt min mening medföra
större möjlighet än hittills att komma till rätta med de trafiksäkerhetsproblem
som uppkommit med den ökade småbåtstrafiken. Jag vill därför förorda
att i den tillämnade förordningen upptages en bestämmelse om ansvar
för vårdslöshet vid förande av fartyg. Självfallet bör en sådan ansvarsregel
gälla oavsett fartygets storlek eller användning.

Beträffande regelns omfattning torde det vara tveksamt om det vidsträckta
ansvar för oaktsamhet, som sedan länge funnits i vår vägtrafiklagstiftning,
bör överföras till en sjötrafikförordning. Särskilda sakkunniga har tillkallats
för utredning bl. a. av frågan om en begränsning av ansvaret för lind -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1962 9

rigare former av vårdslöshet i trafik. Skulle denna utredning leda till en ändring
av lagstiftningen om vägtrafikbrottsligheten, bör sjötrafikförordningens
bestämmelser givetvis anpassas därefter. Tills vidare torde man emellertid
kunna i huvudsak följa vad som nu gäller i vägtrafiklagstiftningen. Regeln
bör lämpligen ges det innehåll, alt vid förande av fartyg eller vid dess
förankring eller förtöjning skall iakttagas den omsorg och varsamhet som
till förekommande av sjöolycka betingas av omständigheterna.

Som tidigare framhållits kan vårdslös båtförare fällas till ansvar enligt
sjölagen endast, då vållande till sjöolycka föreligger. Förevarande stadgande
avser att gå längre än sjölagen och omfatta fall, då båtförares vårdslöshet
framkallat fara för sjöolycka utan att sådan inträffat. Då en båtförare kan
framkalla fara för sjöolycka inte endast under färd med fartyget utan även
vid dess förankring och förtöjning, t. ex. när det skett bristfälligt eller på
olämplig plats, synes det angeläget att i stadgandet ange dessa fall.

Uttrycket »betingas av omständigheterna» ålägger varje trafikant att beakta
samtliga förhållanden som kan inverka på olycksriskerna. En viktig
omständighet är fartygets storlek och manövreringsförmåga. Det är uppenbart,
att kraven måste ställas olika beträffande de lättmanövrerade nöjesbåtarna
och i fråga om de större fartygen. En erkänd grundregel i trafiken
på våra vattenvägar är, att de mindre båtarna skall hålla undan för de stora
och svårmanövrerade fartygen. Kravet på särskilt hänsynstagande i trafiken
till olika farkosters manövreringsmöjligheter har också kommit till
uttryck i 1948 års internationella sjövägsregler.

Liksom vad nu gäller inom vägtrafiklagstiftningen åsyftas med uttrycket
»betingas av omständigheterna» inte endast de i den aktuella situationen faktiskt
föreliggande omständigheterna utan även de förhållanden som för fartygsföraren
ter sig som möjliga i denna situation. Exempelvis har en båtförare
vid färd in i en skyddad skärgårdsvik en sommardag ofta alt räkna
med att badande kan finnas i vattnet. Med hänsyn härtill bör han följaktligen
redan i god tid föra båten med särskild försiktighet.

Å andra sidan får nämnda uttryck anses medföra, att den som framfört
ett fartyg med en till farvattnet och trafiksäkerhetens krav i övrigt väl anpassad
fart, icke bör fällas till ansvar, om svallvågor efter fartyget vållat
skador på bristfälligt förtöjda eller förankrade båtar.

I likhet med sjöfartsstyrelsen anser jag, att bötesstraff bör vara tillfyllest
vid överträdelse av förevarande bestämmelse. Skulle förseelsen vara ringa
bör, såsom för övrigt gäller inom vägtrafiklagstiftningen, straffrihet inträda.
Regeln om straff för vårdslöshet i sjötrafik är, såsom framgår av dess
avfattning, sekundär i förhållande till allmän lag. Det innebär, att sjölagens
straffbestämmelser, vari frihetsstraff ingår i straffskalan, skall tillämpas i
fall den vårdslöse båtföraren vållat sjöolycka. Då sjöolycka av särskilt
allmänfarlig art vållats eller fara för sådan olycka framkallats, kan även
det i 19 kap. 5 § strafflagen givna stadgandet om straff för allmänfarlig
vårdslöshet bli tillämpligt. Straffet omfattar här fängelse eller böter eller
i grova fall straffarbete i högst två år.»

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1962

Länsstyrelses befogenhet att utfärda sjötrafikföreskrifter

Departementschefen anför härutinnan följande: »Enligt kungörelsen den
26 maj 1961 (nr 178) om vissa föreskrifter angående begagnande av allmän
farled äger länsstyrelse befogenhet bl. a. att, efter samråd med sjöfartsstyrelsen,
utfärda föreskrifter om fartbegränsning i allmän farled och om förbud
mot ankring där ledning nedlagts i vattentrafikled samt om begränsning i
rätt att utnyttja allmän farled för båttävling, vattenskidåkning eller liknande
sport.

1961 års kungörelse har i så måtto begränsad räckvidd att länsstyrelsernas
möjlighet att utfärda föreskrifter endast gäller trafiken i allmän farled.
Från skilda håll har påtalats, alt allmän farled ofta icke kan anses omfatta
mindre vattendrag'' och smärre insjöar eller andra vattenområden,
ehuru där förekommer sjötrafik och icke sällan vattenskidåkning och liknande
sport. Även enligt min mening föreligger behov av att kunna utfärda
föreskrifter av ifrågavarande slag ej endast i allmän farled utan även i
annat vattenområde, där viss trafikreglering kan vara påkallad. Jag vill därför
förorda, att länsstyrelsernas befogenheter enligt nyssnämnda kungörelse
utvidgas att omfatta allt svenskt farvatten.

Länsstyrelsernas nu berörda befogenheter har hittills reglerats i särskild
kungörelse. Med hänsyn till bestämmelsernas samband med övriga föreskrifter
för sjötrafiken synes lämpligt att bestämmelserna inarbetas i den tillämnade
sjölrafikförordningen.»

Utskottet

Genom propositionen har Kungl. Maj :t velat inhämta riksdagens yttrande
över vissa huvudfrågor i ett vid propositionen fogat förslag till sjötrafikförordning.

Utskottet delar i allt väsentligt de synpunkter, som framförts av departementschefen,
och har icke funnit anledning till erinran mot det genom
propositionen framlagda förslaget, såvitt nu är i fråga, men vill särskilt anmäla
och understryka följande.

Utskottet anser det vara av mycket stor betydelse, att också fritidsbåtarna
fyller rimliga sjösäkerhetskrav och att de är riktigt utrustade, samt vill
uttala sin tillfredsställelse över att dessa frågor — enligt vad departementschefen
angivit — ägnas särskild uppmärksamhet vid den pågående översynen
av gällande bestämmelser om tillsyn å fartyg m. m. Jämväl på detta område
torde upplysning och propaganda vara av den största betydelse. Det
är därför av stort värde att den av departementschefen omnämnda särskilda
kommittén avser att inrikta sin propagandaverksamhet även på dessa frågor.

Det torde vara av avsevärd betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt att de
väsentligaste bestämmelser om sjötrafiken, vilka har karaktären av trafikföreskrifter,
nu sammanföres i en författning och därigenom blir överskådliga
samt lätt tillgängliga för bl. a. den sjöfarande allmänheten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1962 11

Utskottet finner det väsentligt att det otvivelaktigt i viss utsträckning
förekommande spritmissbruket till sjöss stävjas. Det framstår därför som
önskvärt att det inom 1957 års trafiknykterhetskommitté pågående utredningsarbetet
angående särskilda bestämmelser om ansvar för onykterhet i
sjötrafik bedrives med skyndsamhet. I avvaktan på att slutlig ställning skall
kunna tagas till frågan om dylika bestämmelser, torde —■ såsom också framhållits
i propositionen —- det avsedda allmänna ansvarsstadgandet i sjötrafikförordningen
kunna verka i viss mån avhållande med avseende å onykterhet
vid förande av fartyg.

Vad härefter angår förbud för de lägre åldersgrupperna — i första hand
då barn under 15 år — att föra mera snabbgående motorbåtar, vill utskottet
såsom sin mening uttala, att den nuvarande friheten på området torde vara
ägnad att medföra avsevärda faromoment inte bara för de unga båtförarna
själva och passagerarna i av dem förda farkoster utan även för annan trafik
på sjön liksom för bl. a. badande. Utskottet vill därför särskilt understryka
vikten av att utvecklingen ägnas den största uppmärksamhet i fortsättningen
och att frågan blir föremål för förnyat övervägande, så snart erforderligt
underlag därför föreligger.

Den föreslagna befogenheten för länsstyrelse att utfärda lokala sjötrafikföreskrifter
även för andra vattenområden än allmän farled måste anses
betydelsefull. Utskottet förutsätter att länsstyrelserna effektivt tillvaratager
nu tillskapade liksom redan förefintliga möjligheter att på ett smidigt och
ändamålsenligt sätt tillgodose det av skiftande förhållanden på olika håll
i riket betingade behovet av föreskrifter i fråga om sjötrafiken.

Utskottet får således hemställa,

att riksdagen i anledning av propositionen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört.

Stockholm den 8 maj 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson’, Ebbe Ohlsson,
Knut Johansson*, Georg Carlsson, Åkesson*, Wirmark och Lennart
Gei jer*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink, herrar Johansson i öckerö, Svenning*, Mattsson och Turesson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620639