Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1962
1
Nr 3
Utlåtande i anledning av motioner angående avstängning av
skogsbilväg.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 233‘ i första kammaren av herrar Svedberg,
Erik, och Jonsson, samt nr 286 i andra kammaren av fru Thunvall m. fl.
I motionerna, som är likalydande, vänder sig motionärerna emot »de
många avstängda skogsbilvägarna» samt anför, att bilisternas och allmänhetens
reaktion stegras i takt med antalet avstängda vägar och att irritationen
mest gör sig gällande i trakter, där skogsbolagen har en dominerande
ställning. Motionärerna finner därför allt böra göras för att få en ändring
till stånd och öka möjligheterna att få färdas även på skogsbilvägarna.
Motionärerna hemställer, »att riksdagen måtte besluta att all avstängning
av skogsbilväg skall prövas av Länsstyrelsen, samt att erforderlig
ändring i Vägtrafikförordningen företages».
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionerna.
Förevarande fråga har behandlats av riksdagen jämväl åren 1960 och
1961, vid förstnämnda tillfälle i anledning av likalydande motionerna I: 456
av herrar Jonsson och Erik Svedberg samt II: 266 av herr Haglund och fru
Thunvall, år 1961 efter motion 11:254 av herr Haglund och fru Thunvall.
Samtliga dessa motioner har på hemställan av tredje lagutskottet (utlåtande
nr 20/1960 och nr 2/1961) av riksdagen lämnats utan åtgärd.
I utskottets utlåtande nr 20/1960 lämnas en redogörelse för gällande rätt
på området, till vilken redogörelse utskottet tillåter sig att här hänvisa. Av
samma utlåtande framgår även innehållet i inhämtade yttranden över då
förevarande motioner.
I sitt föregående år avgivna utlåtande anförde utskottet:
Enligt 61 § 2 mom. vägtrafikförordningen ankommer det på ägaren av
enskild väg att avgöra, huruvida trafik därstädes med motordrivna fordon
eller visst eller vissa slag av sådana fordon må äga rum. Denna bestämmelse
är emellertid icke av konstitutiv karaktär. Den synes vara att förstå som ett
konstaterande av gällande rätt på området och bör ses i samband med straffbestämmelsen
i 68 § andra stycket samma förordning. En lagstiftning som
den av motionärerna åsyftade torde icke kunna ske genom ändring i vägtrafikförordningen.
1 Motionen i dess helhet tryckt bland andra kammarens motioner.
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 3
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 är 1962
Såsom framgår av utskottets utlåtande nr 20/1960 diskuterades i samband
med tillkomsten av lagen om enskilda vägar tanken att genom bestämmelser
i denna lag införa skyldighet för ägare av enskild väg att upplåta denna
för allmän trafik. Gällande fundamentala regler om väghållningen som
vägintressenternas ensak och om rätt för dem att förbjuda trafik av utomstående
ansågs emellertid böra bibehållas i lagstiftningen. De särskilda problem,
som uppkommer då den allmänna samfärdseln behöver taga dylik väg
i anspråk utan att vägen dock kan förändras till landsväg, befanns främst
avse frågan, huru de enskilda skall erhålla gottgörelse för den ökning i väghållningsbördan,
som den allmänna trafiken orsakar. Denna fråga ansåg
man böra lösas genom fakultativa statsbidrag, vid vilkas beviljande det allmänna
kan betinga sig att vägen hålles öppen för allmän trafik och underhålles
i ett för denna trafik lämpligt skick.
De bestämmelser som för närvarande gäller om statsbidrag för enskild
väghållning innebär, som närmare framgår av det tidigare utlåtandet, att
sådana bidrag i viss utsträckning förenas med villkor om skyldighet för
väghållare att icke utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen för trafik.
Utskottet anser nu liksom i det tidigare utlåtandet, att möjligheterna att
giva föreskrifter av sådan art icke kan utökas utan en samtidig ökning av
bidragsgivningen. De bidrag, som för närvarande ej är förbundna med villkor
om upplåtande av vägen, avser nämligen vägar som icke tillgodoser de
krav som måste ställas på allmänna trafikleder. Ej heller kan för dessa vägar
statsbidrag för vägunderhåll utgå. Att ålägga de enskilda vägintressenterna
att stå kostnaden för det utbyggande av vägen och det ökade underhåll
som en allmän trafik skulle medföra kan enligt utskottets mening icke
komma i fråga.
Utskottet fann slutligen, att en ökad statsbidragsgivning av den storleksordning,
varom måste bli fråga, icke för det dåvarande kunde förordas.
Utskottet
Som framgår av den tidigare redogörelsen har riksdagen de två närmast
föregående åren lämnat motioner med samma syfte som de nu förevarande
utan åtgärd. Utskottet har i sina tidigare utlåtanden i ämnet utförligt motiverat
sin uppfattning att någon inskränkning i väghållarnas rätt att på
skogsbilväg förbjuda trafik av utomstående ej bör ske med mindre medel
för vägkostnaderna i ökad utsträckning ställes till förfogande från det allmännas
sida. Utskottet hyser alltjämt samma uppfattning och finner det
ej påkallat att här upprepa de synpunkter som lett till det tidigare ställningstagandet.
Utskottet hänvisar härutinnan till de föregående utlåtandena.
Vid den tidigare behandlingen av frågan ansåg sig utskottet — mot bakgrund
bl. a. av ett i ärendet år 1960 avgivet remissyttrande från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen — ej kunna förorda en ökad statsbidragsgivning
av den storleksordning, varom måste bli fråga, därest motionärernas önskemål
skulle kunna tillgodoses. Emellertid har frågan om statsbidrag till en
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1962 3
skild väghållning efter det utskottet sist uttalade sig i saken fått viss förnyad
aktualitet.
Den 7 december 1961 har 1960 års vägsakkunniga framlagt ett delbetänkande
(SOU 1962: 6) angående statsbidragsgivningen till enskilda vägar
och därmed sammanhängande frågor. Utredningsarbetet har emellertid
begränsats till att avse de enskilda vägar, till vilka bidragsmedel utgår
från anslag under sjätte huvudtiteln, d. v. s. vägar i fråga om vilka bidragsgivningen
redan är förbunden med fakultativa villkor om vägarnas öppethållande.
Ett genomförande av förslaget skulle enligt de sakkunnigas beräkningar
innebära en sammanlagd ökning av erforderliga bidragsmedel
med ca 5 miljoner kronor med utgångspunkt från förhållandena avseende
budgetåret 1962/63.
Beträffande skogsvägar har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i svar den 31 januari 1962 på en interpellation angående översyn
av bidragsbestämmelserna för skogliga samverkanområden i lappmarkerna
upplyst om sin avsikt att inom kort hemställa om bemyndigande att
tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa utredning rörande bl. a.
bestämmelserna om bidrag till skogsvägbyggnad. En utökad bidragsgivning
bör aktualisera frågan om allmänhetens rätt att trafikera dessa vägar. Utskottet
förutsätter att, därest en sådan utökning överväges, tillika uppmärksammas
frågan, huruvida det allmänna bör betinga sig villkor om vägarnas
öppethållande. Detta kan givetvis komma i fråga allenast för vägar, vilkas
standard kan anses fylla kraven på en allmän trafikled och beträffande
vilka det allmänna kommer att bära en väsentlig del av vägkostnaderna.
Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 233 och II: 286, ej måtte föranleda
annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening giver till känna vad
utskottet anfört i anledning av motionerna.
Stockholm den 14 februari 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Åkesson, Åke Larsson och Ernst Olsson;
från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, fru Torbrink, herrar
Jansson i Benestad, Andersson i Ryggestad*, Johansson i öckerö, Persson
i Tandö och Wachtmeister.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.