Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

1

Nr 27

Utlåtande i anledning av motion angående skydd mot jordvärdestegring,
m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt
motion, nr 615 av herr Lundberg, i vad motionen — såvitt avser punkterna
1—3 i motionärens hemställan — hänvisats till lagutskott.

I angivna punkter hemställes,

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
förslag till 1963 års riksdag till:

1. lag om effektivt skydd mot jordvärdestegring, där hänsyn till samhällsintresset
att kunna ställa billig tomtmark till förfogande för bostads-, industri-
och annan bebyggelse blir det primära, och att de spekulativa tomtjobbarna
genom hård beskattning och genom förbud kopplas bort från detta
för land och folk viktiga verksamhetsområde,

2. lag som skyddar sommarstuge- och andra fritidsintressens rätt bl. a.
vid fråga om arrende eller köp av tomtmark, rätt att jämväl med motorfordon
få nyttja s. k. enskilda vägar på större markområden, rätt att nyttja
mark- och vattenområden till jakt och fiske på kronans, universitetens och
aktiebolagens fastigheter, och

3. att Kungl. Maj :t ålägger ett redan befintligt ämbetsverk, eller också en
speciell fritidsstyrelse e. d., att utöva en effektiv och praktisk tillsyn och
övervakning över ovan nämnda fritidsintressen samt ser till att statliga organ
icke genom bristande uppmärksamhet eller slentrian tillåter bolag eller
andra att ockupera skär, holmar, mark- och vattenområden vilka sedan urminnes
tid reserverats för att icke jordägare skulle ha tillgång till dem för
jakt, fiske och andra ändamål».

Beträffande de skäl motionären andragit till stöd för nämnda yrkanden
får utskottet hänvisa till motionen.

Motionen i övriga delar har hänvisats till statsutskottet.

Över motionen har, beträffande yrkandena under 2 och 3, i den ordning
46 § riksdagsordningen föreskriver, yttranden inhämtats från Svea hovrätt,
kammarkollegiet, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala och Blekinge
län samt statens fritidsnämnd.

De tre förstnämnda remissinstanserna avstyrker, jämte statens fritidsnämnd,
bifall till motionerna. Härvid hänvisas i allmänhet till pågående utredningsarbete
på olika områden. Länsstyrelsen i Uppsala län har som eget
utlåtande åberopat yttranden av länsarkitekten och en t. f. överlantmätare i
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 27

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

länet. Jämväl länsstyrelsen i Blekinge län har vid sitt utlåtande fogat yttranden
från länsarkitekt och överlantmätare. Ej heller länsstyrelserna synes
vara av den uppfattningen att någon särskild riksdagens åtgärd i anledning
av motionen är påkallad.

Svea hovrätt hänvisar till de uppdrag som anförtrotts 1960 års naturvårdsutredning.
Hovrätten påpekar att resultatet av naturvårdsutredningens arbete
beräknats komma att föreligga redan under innevarande år och finner
det vanskligt att bryta ut de i motionen upptagna frågorna till särskild behandling.

Det huvudsakliga innehållet i övriga yttranden skall här redovisas i anslutning
till de särskilda frågor som upptagits i de motionsyrkanden, varöver
yttranden inhämtats.

1. Frågan om »lag som skgddar sommarstuge- och andra fritidsintressens
rätt bl. a. vid fråga om arrende eller köp av tomtmark»

Kammarkollegiet anser att motionen i detta avsnitt berör spörsmål som
antingen nyligen varit föremål för statsmakternas ställningstagande eller
nu är underkastade utredning. Det hänvisas till att nyitjanderättslagstiltningens
regler om lägenhetsarrenden behandlas av den sittande arrendelagsutredningen
och att väsentliga spörsmål rörande den så att säga sociala
sidan av naturvårdslagstiftningen lär prövas av naturvårdsutredningen såväl
i anledning av de för utredningen givna direktiven som till följd av tredje
lagutskottets uttalanden i utlåtande 30/1961 i anledning av motioner angående
den s. k. allemansrätten. Behov av särskild lagstiftning för att öka
»sommarstuge- och fritidsintressenas» möjligheter att med äganderätt förvärva
mark anser kollegiet ej för närvarande föreligga. Kollegiet finner det
emellertid möjligt att frågan bör observeras i samband med översynen av
j ordförvärvslagstiftningen.

Domänstgrelsen anför följande.

Vad avser åtgärder för att skydda sommarstuge- och andra fritidsintressens
rätt vid fråga om arrende av tomtmark får styrelsen framhålla, att några
olägenheter i det avseende motionären befarar icke torde gälla vid arrende
av mark under domänstyrelsens förvaltning.

Beträffande domänverkets markförsäljning för bostads- och industribebyggelse
får styrelsen framhålla att sådan försäljning i regel sker till
kommuner, vilka i sin tur försäljer tomter.

Enstaka bostadstomter försäljas dock i viss omfattning till i första hand
domänverkets arbetare men även till domänverket utomstående. Många
gånger sker försäljning av mark till ägare av å marken befintliga byggnader.
Domänverkets försäljning av mark för sportstugeändamål är restriktiv.
Försäljning sker här inom planlagda områden till enskilda köpare. För industribebyggelse
sker försäljning endast undantagsvis direkt till industriidkaren.

Beträffande priserna har Kungl. Maj :t föreskrivit att styrelsen — där

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

det gäller nybyggnad för permanent bosättning och där det föreslagna priset
överstiger 3 000 kronor — skall inhämta bostadsstyrelsens utlåtande.

Som framgår av det sagda torde för domänverkets vidkommande någon
risk icke föreligga att markförsäljningar sker till »spekulativa tomtjobbare».

Länsarkitekten i Uppsala län anser att fritidsbebyggelse i allt för stor
utsträckning skett och sker utan tillräcklig medverkan från de planvårdande
myndigheternas sida och berör därvid de följder, i form av spolierande
av badstränder och andra utflyktsmål m. m., som detta medför. I yttrandet
framhålles alt ett ensidigt hänsynstagande till sommarstugeägarna lätt blir
till förfång för övriga fritidsintresserade. Vid den översyn av jordförvärvslagen
och arrendelagstiftningen som motionären synes vara inriktad på,
sägs det, bör de allmänna planeringssynpunkterna tillmätas mycket stor
betydelse.

Även i yttrandet från t. f. överlantmätaren i Uppsala län framhålles intressemotsättningarna
mellan sommarstugeägarna och den allmänhet som
saknar sommarstugor med tillhörande tomtmark.

Planering enligt byggnadslagen och slrandlagen innebär emellertid, anföres
det, att man söker på ett lämpligt sätt avväga de båda kategoriernas
krav att få umgås med naturen. Vidare angives i yttrandet såvitt avser förevarande
fråga följande.

Frågan om arrendatorernas rätt behandlas av arrendelagsutredningen,
som har till uppgift att bl. a. överse nyttjanderättslagens lägenhetsarrende!
Denna arrendetyp domineras nästan helt av de s. k. sommarstugearrendena
och utredningen har infordrat uppgifter om dem från överlantmätarna.
Överlantmätaren har i sitt yttrande till arrendelagsutredningen påpekat att
sommarstugearrendatorernas rätt skulle bättre tillgodoses om nyttjanderättsupplåtelserna
utformades efter mönster av tomträttslagstiftningen,
eftersom tomträtt får upplåtas endast i hel fastighet, varför en fastighetsbildning
med därtill hörande prövning även enligt byggnadslagen komme att
föregå upplåtelsen.

Största antalet sommarstugor inom Uppsala län uppföras numera på
tomtmark, som förvärvats av sommarstugeägaren, vars rätt i fråga om fastighetens
utformning etc. tillvaratages genom bestämmelser i byggnadslagen
och jorddelningslagen, ty igenom dessa bestämmelser tillskapas fastigheter,
som är varaktigt lämpade för det ändamål för vilket de bildats.

Prissättningen på tomtmarken bestäms av förhållandet mellan tillgång
och efterfrågan och priset torde vara svårt att reglera genom lagstiftning.
Då vore det bättre att öka tillgången på sommarstugetomter genom att söka
stimulera kommunerna och vissa organisationer eller föreningar att exploatera
mark för fritidsbebyggelse. Kommunerna är intresserade av att exploatera
tomtmark för helårsbebyggelse och genom en ändring av beskattningsreglerna
borde det vara möjligt att få dem intresserade av att även exploatera
mark för fritidsbebyggelse.

Länsstyrelsen i Blekinge län diskuterar frågan huvudsakligen i vad den
kan anses innebära krav på skydd för »sommarstuge- och andra fritids -

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

intressen» såvitt angår stränderna. Länsstyrelsen anser bestämmelserna
i strandlagen ej vara tillräckligt effektiva för att med nuvarande starkt
expanderande fritidsbebyggelse motverka en ej önskvärd sådan bebyggelse.
Länsstyrelsen ingår därefter på ett i yttrandet från länsarkitekten i länet
utförligt motiverat förslag om utfärdande av temporärt förbud mot all
exploatering av strandområdena i form av avstyckning, upplåtelse av mark
genom arrende och bebyggelse för fritidsändamål utan föregående detaljplanering
genom byggnadsplan. Tanken på ett sådant förbud avvisas emellertid
av länsstyrelsen, som finner att, om förbudet ej göres dispensabelt,
det skulle komma att —- i synnerhet i fråga om glesbebyggelse — i många
fall framstå som ett hinder som ej påkallas av förhållandena. Länsstyrelsen
hänvisar till att naturvårdsutredningen kan förväntas uppmärksamma
de särskilda problem som bebyggelse inom strandområdena medför och
framlägga det förslag till ändringar i strandlagen som av förhållandena kan
finnas påkallade. Slutligen erinras i yttrandet om att arrendelagsutredningen
torde komma att framlägga förslag rörande frågan om arrende
av tomtmark för fritidsbebyggelse och därmed förbundna rättsförhållanden.

Statens fritidsnämnd finner det självfallet att åtgärder vidtages i syfte
att motarbeta »det tomtjobberi etc., som förekommer på sommarbebyggelseområdet»
men anser sig ej kunna bedöma om motåtgärderna skall
sättas in lagstiftningsvägen eller på annat sätt.

2. Frågan om utökad rätt att nyttja enskilda vägar

Kammarkollegiet hänvisar till de utlåtanden angående upplåtande av
skogsbilvägar för allmän trafik som avgivits av tredje lagutskottet innevarande
och de två nästföregående åren (uti. nr 20/1960, 2/1961 och 3/1962)
samt säger sig intet ha att tillägga utöver vad i utlåtandena anförts.

Av de remissinstanser som i övrigt yttrat sig i denna del avstyrker domänstyrelsen
bestämt att fastighetsägare, som anlägger och underhåller väg,
genom lagstiftning tvångsvis skall åläggas upplåta vägen för utomstående.
T.f. överlantmätaren i Uppsala län anför, med hänvisning till att tredje
lagutskottet i utlåtandet nr 3/1962 förordat viss utredning i ämnet, att
frågan bör övervägas endast såvitt avser enskilda vägar som byggts med
statsbidrag. Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar att frågan om rätten att
med motorfordon få befara enskilda vägar inom för friluftsliv lämpliga
områden eller för att nå dylika områden, exempelvis allmänna badplatser,
torde komma att beaktas av naturvårdsutredningen. Länsarkitekten
i samma län, slutligen, finner att om lagstiftning på området anses befogad,
statsverket givetvis bör åtaga sig hela kostnaden för anläggning och underhåll
av de enskilda vägarna och motsvarande höjning av bilskatten övervägas.

3. Frågan om rätt att nyttja kronan, universiteten och aktiebolag tillhöriga
mark- och vattenområden för jakt, fiske och andra ändamål

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 5

Kammarkollegiet anför att frågan om rätt till fiske på annans vattenområde
genom 1950 års fiskerättslagstiftning så nyligen — efter omfattande förarbeten
— reglerats att det ej för närvarande lärer böra ifrågakomma att vidtaga
större revision. I fråga om förslaget om allmän tillgång till jakt på bolagsskogar
anser kollegiet att de ekonomiska konsekvenserna för statsverket
av 1950 års lagstiftning om ersättning för mistad fiskerätt ej synes stödja ett
dylikt förslag. Vidare uttalas att åtskilliga skäl av högst påtaglig art — närmast
medborgarnas trygghet till liv och hälsa — bestämt talar mot att söka
ge åt jakten en med fisket likställd karaktär av allmän fritidssysselsättning.
Kollegiet säger sig ej från annat håll ha erfarit eller eljest funnit skäl antaga
att missförhållanden föreligga i fråga om upplåtandet av rätt till jakt och
fiske på kronodomäner och universitetsegendomar.

Domänstyrelsen anför om förslaget till ny lagstiftning på området.

Detta förutsätter en genomgripande ändring av nu gällande lag såväl beträffande
jakt som fiske. Genom Kungl. Maj :ts förordning den 21 februari
1789, föreskrevs nämligen att jakträtten skall följa marken och således tillhöra
markens ägare. Denna regel befästes ytterligare genom 1864 års jaktstadga
som -— med vissa inskränkningar — stadgar att var och en som
äger jord äger också rätt att där idka all jakt.

Rätten till fiske var redan enligt jordabalken i 1734 års lag knuten till
innehav av jord. Fiskerättslagen av år 1896 byggde i huvudsak på denna tidigare
lag men den senaste lagen av år 1950 ger varje svensk medborgare
betydande rättigheter till fiske på allmänt vattenområde i skilda delar av
riket.

Att ändra dessa regler i den riktning motionären enligt ovan beräknas
avse kan domänstyrelsen icke tillstyrka.

Om motionären däremot avser att allmänheten skulle beredas möjlighet
att arrendera rätt till jakt och fiske på dessa fastigheter ställer sig saken
givetvis annorlunda.

Beträffande kronans mark under domänstyrelsens förvaltning gäller
Kungl. Maj :ts förordning den 25 november 1927 (nr 437) angående grunder
för tillgodogörande av kronans jakträtt. I denna kungörelse och därav
föranledda nådiga brev har Kungl. Maj :t lämnat föreskrifter om hl. a.
upplåtelse av rätt till jakt på kronans mark. Hur domänstyrelsen tillämpat
sin befogenhet vid sådan upplåtelse har redovisats av riksdagens revisorer
§ 26 innevarande år ävensom i domänstyrelsens utlåtande däröver den 26
januari 1962. Utöver vad i detta utlåtande anförts må tilläggas att domänstyrelsen
i mycket stor utsträckning upplåter jakträtt å mark under styrelsens
förvaltning.

Beträffande kronans vatten och dessas utnyttjande för fiske gäller sedan
gammalt att varje svensk medborgare får fiska fritt med rörliga redskap
i sådana vatten vid kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna
skär och holmar, som ej tillhör visst hemman eller innehaves under särskilda
villkor. I övrigt är kronans fiskevatten i rättslig synpunkt likställda med
enskilda fiskevatten.

Föreskrifter om hur kronans fiskevatten skall utnyttjas återfinnas i
Kungl. Maj :ts kungörelse den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen
av kronans fisken. I § 6 denna kungörelse stadgas bl. a. att upplåtelse skall
ske mot avgift, där ej annat av Kungl. Maj :t medgives.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

I enlighet med bestämmelserna i nämnda kungörelse och dess tillämpningsföreskrifter
(nr 396/1951) har rätt till sport- och husbehovsfiske
erbjudits allmänheten i stor omfattning. I åtskilliga fall har dessa möjligheter
till fiske endast obetydligt utnyttjats, ehuru avgälderna varit mycket
moderata.

T. f. överlantmätaren i Uppsala län anför.

Jaktutredningen har i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 1961:67)
dels visat att även icke jordägare i stor utsträckning har möjlighet att jaga
och dels ur jaktvårdssynpunkt föreslagit en inskränkning i jakträtten för
ägare av mark, som taxerats såsom annan fastighet än jordbruksfastighet.
Om en allmän jakträtt skulle införas på kronans, universitetens och aktiebolagens
fastigheter, skulle det vara svårt att genom bestämmelser begränsa
den, så att villebrådet kunde överleva. En sådan utveckling vore
mycket olycklig, ty de flesta människor, som söker sig ut i naturen, gläder
sig säkerligen mer åt att få se och studera djuren än att döda dem. Ehuru
omfattande ägoutbyten har genomförts och pågår mellan storskogsbruket
och bondeskogsbruket ligger fortfarande många ägor blandade om varandra.
Om jakträtten utökades enligt motionärens förslag, skulle villebrådet
även minska på angränsande enskilda ägor, varjämte tvister skulle
uppstå på grund av att de nya jägarna komme att få svårt att hålla reda
på gränserna mellan jaktområdena.

Inom norra delen av Uppsala län är allmänheten rätt väl tillgodosedd i
fråga om möjligheterna att fiska, eftersom svensk medborgare må bedriva
fiske med undantag av laxfiske vid länets kust i Bottenhavet. Dessutom
finns det möjligheter att mot avgift få fiska på vissa ställen i Dalälven, i
Tämnaren och i Mälaren. Liksom i fråga om jakten ha de anställda hos de
större markägarna i allmänhet möjlighet att fiska på arbetsgivarens vatten.
Bolagens fisken ingår också i stor utsträckning i fiskevårdsområden. Beträffande
fisket måste också hänsyn tagas till yrkesfiskarnas intressen.

Länsstyrelsen har senast i yttrande till 1960 års naturvårdsutredning
rörande vissa allmänna spörsmål inom naturvården uttalat, att många av
statens, kyrkans och kommunernas skogar och marker borde kunna få utnyttjas
för fritidsändamål. Med hänsyn till den omfattning, som fritidslivet
numera fått, anser länsstyrelsen angeläget, att man försöker skapa betingelser
för den allmänhet, som söker rekreation i naturen, att, utan andra inskränkningar
än naturvårdens och skogsvårdens intressen kräva, få fri
tillgång till områden i allmän ägo för friluftsliv. Eftersom naturvårdsutredningen
har till uppgift, bl. a., att undersöka, hur man inom lagstiftningens
ram skall kunna tillgodose de växande frilufts- och rekreationsintressena,
och därför också torde komma att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan
om att tillskapa fritidsområden och hur dylika områden skola kunna betjäna
olika fritidsintressen, synes icke finnas anledning att nu taga ställning
till de krav på vidgad rätt för allmänheten att för vissa ändamål nyttja kronans
och aktiebolagens mark- och vattenområden, som i motionen framförts.

4. Frågan om en »speciell fritidsstyrelse e. d.»

Domänstyrelsen och länsstyrelsen i Blekinge lån påpekar att naturvårdsutredningen
i enlighet med sitt uppdrag torde komma att beakta de spörsmål
som berörts i motionen i denna del.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

7

Länsarkitekten i Uppsala län anför.

Motionärens förslag under punkt 3 om en central bevakning av fritidsintressena
får kanske främst uppfattas som ett uttryck för behovet av initiativ
på detta område från andra håll än exploatörernas. Från planeringshåll
måste det understrykas att åtgärder som gör det möjligt för långsiktigare
och mera allmänna intressen att göra sig gällande vid tillkomsten av
bebyggelse och andra anordningar för fritidsändamål ter sig i hög grad
önskvärda. Enligt länsarkitektens mening borde en organisation för tillvaratagande
av fritidsintressena byggas upp länsvis under medverkan av de
krafter som redan är verksamma på området inom natur- och hembygdsvård,
idrotts- och motororganisationer m. m. Organisationen bör också få
kommunal förankring inom de organ, som främst har att bevaka miljöfrågor,
nämligen byggnadsnämnderna. Slutligen bör intimt samarbete ske
med länsstyrelsens planeringsexpertis. Den viktigaste uppgiften för en sådan
organisation bleve översiktlig planering för fritidsbebyggelse och andra
former av friluftsliv och initiativ till genomförande av planeringsåtgärderna.
Möjligen vore detta ett sätt att nå kontakt med konsumentsidan, när det
gäller fritidsbebyggelsen, för att mera direkt kunna tillgodose den byggande
allmänhetens intressen. Behandlingen av bl. a. dessa frågor ingår som ett led
i arbetet inom 1960 års naturvårdsutredning. Enligt vad som framkommit
av utredningens hittillsvarande arbete ägnas naturvårdens sociala aspekter
stor uppmärksamhet, och länsarkitekten har tidigare i detta sammanhang
understrukit behovet av att kommunerna själva aktivt engageras i planläggningsarbetet.
Kan man sedan på den av motionären antydda vägen med en
central samordning av fritidsintressena eller på annat sätt uppnå att kommunerna
får ökade resurser att genomföra planeringen, skulle detta givetvis
vara till gagn. Det har i diskussionen kring hithörande frågor pekats på
landstinget som lämplig huvudman för tillvaratagande av natur- och friluftslivets
intressen i ett större regionalt sammanhang. I varje fall är det
väsentligt att tillräckliga ekonomiska möjligheter står till buds, om inte de
långsiktigare planeringsintressena skall tvingas stå tillbaka för kortsiktig
spekulation.

Motionärens önskemål om en centralisering får även ses mot bakgrunden
av nu rådande lagstiftningsförhållanden. När det gäller skydd av värdefull
natur finns visserligen flera möjligheter i olika lagstiftningar — naturskyddslagen,
strandlagen, byggnadslagen —■ men möjligheterna är inte
samordnade, och vilken väg man väljer i det enskilda fallet blir ofta mindre
beroende av lagstiftarens motivering än av tillfälliga omständigheter. En
översyn av den lagstiftning som finns till skydd för natur och friluftsintressen
i syfte att göra den enhetligare och effektivare torde även rekommenderas
av 1960 års naturvårdsutredning och skulle välkomnas av dem som är
engagerade i naturskyddsfrågor.

T. f. överlantmätaren i Uppsala län finner att allmänheten och jordägarna
numera förstå att tillvarataga sina intressen så väl att någon särskild tillsyn
som den föreslagna ej erfordras. Det påpekas att det redan finns olika
instanser att vända sig till med klagomål och förfrågningar och att sålunda
lantmäteriet hjälper till med råd, upplysningar och utredningar rörande
fastigheter och deras tillhörigheter.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Även statens fritidsnämnd framhåller att naturvårdsutredningen erhållit
uppdrag att granska frågan om tillsättande av ett statligt centralt naturvårdsorgan
för ledning och övervakning av naturskyddsarbetet i dess olika
faser. En dylik central instans måste, enligt fritidsnämnden, förutsättas
komma att hålla intim kontakt med existerande — ev. på grundval av utredningsförslaget
nybildade — organ på länsstyrelseplanet, vilka regionalt
svarar för mark- och bebyggelseplaneringen etc.

5. Frågan om bolags m. fl. »ockupation» av mark- och vattenområden

Kammarkollegiet anför.

Det är ett för vissa kuststräckor känt förhållande att vid skattläggningar,
kartläggningar och jorddelningsförrättningar under 1600- och 1700-talen och
under förra delen av 1800-talet enskilda hävdeanspråk kommo att omfatta
fler och längre från fastlandet belägna holmar och skär än som kunna antagas
tidigare ha varit föremål för enskild hävd. Ej sällan torde vid åsyftade
skiftesförrättningar kronoombud närvarit. För en del av Stockholms läns
skärgård belystes denna utveckling i den av kammarkollegiet år 1946 verkställda
s. k. Sotholmsutredningen (ang. denna se t. ex. fiskerättskommitténs
förslag till fiskelag, SOU 1947: 47 s. 308 och 318). Åt den rättsliga eller faktiska
hävd som sålunda uppkommit är uppenbarligen i regel intet att nu
göra från kronans sida. Kammarkollegiet, som icke saknar erfarenhet av
att tillvarataga kronans markägarintressen i kusttrakterna, är emellertid
helt främmande för tanken att en dylik rättsutveckling alltjämt skulle
fortgå; förutsättningar härför torde icke finnas.

Motionären anför, att kronan tidigare ägt stora markområden vilka fått
nyttjas av allmogen eller av bruk med skyldighet för bruket att avstå nyttjanderätten,
om bruksdriften nedlades, samt frågar vart »alla dessa rättigheter
tagit vägen». Det kan antagas att motionären här åsyftar häradsallmänningar,
vilka i äldre tid ansågos tillhöra kronan, rekognitionsskogar
som reglerats jämlikt kungl. kungörelsen den 4 februari 18il samt under
bruk skatteköpta hemman, vilka därest bruksdriften upphörde skulle återgå,
icke till kronans fria disposition utan till sin tidigare egenskap av kronohemman
under stadgad åborätt — allt företeelser som äro alltför väl kända
eller lätt tillgängliga i uppslagsverk för att här böra närmare behandlas.

Länsarkitekten i Blekinge län anför att det förefaller riktigt att bolag
eller andra ej bör äga rätt att ockupera områden som i motionen anges. I
yttrandet uppges att för Blekinges vidkommande ännu saknas »sorgliga
erfarenheter av att några stora bolag eller andra professionella fritidsområdesexploatörer
skulle ha idkat någon form av rovdrift, som lär ha skett i
vissa andra län».

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

9

Utskottet

Genom de under punkterna 1—3 i motionen angivna yrkandena syftar
motionären i huvudsak till att få till stånd dels lagstiftning för att hindra
enskild spekulation i jordvärdestegring, dels åtgärder i form av lagstiftning
och eljest för att öka allmänhetens tillgång till områden för jakt,
fiske, friluftsliv m. m.

Utskottet finner ej skäl att närmare ingå på de allmänna synpunkter som
anförts till stöd för motionärens hemställan utan inskränker sig till att här
behandla de frågor som särskilt upptagits i motionsyrkandena.

Beträffande först yrkandet under punkt 1 i motionen vill utskottet erinra
om att frågan om omedelbar lagstiftning till förhindrande av spekulation i
tomtmark genom motioner väcktes även vid föregående års riksdag. På
hemställan av tredje lagutskottet (utlåtande nr 4/1961) lämnade riksdagen
motionerna utan åtgärd. I utskottets utlåtande angavs bl. a. att frågan om
införande av en särskild skatt å oförtjänt värdestegring av fastighet sedan
ungefär 50 år tillbaka varit föremål för ett tidvis mycket intensivt utredningsarbete,
vilket resulterat i framläggande av ett flertal författningsförslag,
senast genom markvärdeutredningens betänkande SOU 1957:43,
samt att förslagen ej kunnat realiseras främst på grund av rådande oenighet
om skattens utformning. Utskottet anmärkte vidare att enligt direktiven
för expropriationsutredningen denna bl. a. bör — utan att vara bunden
av bestämda riktlinjer — närmare undersöka de uppslag till reformer
inom expropriationsväsendet som markvärdeutredningens betänkande med
därvid fogade särskilda yttranden innehåller samt framlägga därav eventuellt
föranledda förslag. Slutligen konstaterade utskottet frågans vittomfattande
och komplicerade art och fann med hänsyn till att densamma
var föremål för utredning ej anledning att genom några allmänna uttalanden
taga ställning till hur problemet i princip skall lösas.

Utskottet har nu ej annan inställning till frågan och anser således att den
påbörjade utredningen bör fortgå som planerat. Motionen bör därför enligt
utskottets mening ej föranleda någon åtgärd i denna del.

Vad angår yrkandet under punkt 2 om lagstiftning angående rätt att
med motorfordon få nyttja enskilda vägar på större markområden får utskottet
hänvisa till sin behandling av ämnet i anledning av motioner innevarande
år och de två nästföregående åren (uti. nr 20/1960, 2/1961 och
3/1962).

Yrkandet under samma punkt om utvidgad rätt till jakt och fiske måste
utskottet, främst av de skäl kammarkollegiet anfört i denna del, bestämt
avstyrka.

Vad som åsyftas med det återstående yrkandet under punkt 2 om »lag
som skyddar sommarstuge- och andra fritidsintressens rätt bl. a. vid fråga

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

om arrende eller köp av tomtmark» är väl inte helt klart. I den mån avses
åtgärder för att vid prissättning å tomtmark s. k. oförtjänt värdestegring
ej skall få uttagas har frågan redan här ovan behandlats. Spörsmål om
ökat skydd för lägenhetsarrendatorer överväges, som i anledning av motionsyrkandet
påpekats i ett par remissyttranden, för närvarande av
arrendelagsutredningen.

Det angivna yrkandet i övrigt jämte motionärens hemställan under punkt
3 om inrättande av en fritidsstyrelse leder in på de synnerligen betydelsefulla
och svårbemästrade problemen om en ändamålsenlig planering av
fritidsbebyggelsen och om möjligheterna att tillgodose allmänhetens behov
av för fritidsvistelse lämpade områden. Orsakerna till dessa och andra fritidsfrågors
allt mer ökade aktualitet är alltför väl kända för att här behöva
särskilt nämnas. I medvetande om behovet av snara åtgärder för att
leda utvecklingen har också i en rad skilda sammanhang företagits allmänna
och enskilda initiativ av olika slag.

Tanken på ett samordnande centralt organ för fritidsfrågor har under
senare tid vid flera tillfällen framförts i den allmänna debatten. I vissa
remissyttranden har erinrats om att 1960 års naturvårdsutredning erhållit i
uppdrag att företaga en allmän och förutsättningslös utredning av naturvårdens
organisationsfråga. Ehuru naturskydds- och friluftsintressena är
nära sammankopplade kan väl förutskickas att om resultatet av denna utredning
skulle leda till inrättande av ett samordnande organ på området
uppgifterna för ett sådant organ ej skulle komma att omfatta alla med
fritidsbebyggelsen och allmänhetens behov av fritidsområden sammanhängande
frågor.

Utskottet vill emellertid erinra om att frågan om en central organisation
för samhällsplanering i vidaste bemärkelse upptagits i en till innevarande
riksdag avgiven, av riksdagen ännu ej slutbehandlad proposition, nr 98, angående
omorganisation av byggnadsstyrelsen m. m. I propositionen redogöres
(s. 79—80) hl. a. för vissa uttalanden av riksdagens revisorer i den
år 1960 avgivna berättelsen. I dessa uttalanden betonades inte bara behovet
av översiktlig bebyggelseplanering i inskränkt bemärkelse, utan ifrågasattes
om inte tiden var inne för en mera allomfattande landskapsplanering, inom
vilken även naturvården erhöll sin tillbörliga plats, d. v. s. »en gestaltning
av hela den miljö i vilken dagens och morgondagens människor ha att leva,
verka och finna rekreation». I departementschefens uttalande (s. 81) betecknas
en större sammanhållning i organisatoriskt avseende inom samhällsplaneringen
i vidsträckt bemärkelse som högst angelägen. Tillsättande
av en sakkunnigkommitté för allsidig utredning av hithörande frågor bör
emellertid, enligt departementschefen, med hänsyn till det invecklade frågekomplex
det här gäller, föregås av en ingående analys av problemställningarna
samt ett klarläggande och angivande av de närmare riktlinjerna
för sakkunnigkommitténs arbete. Departementschefen finner den sålunda

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 11

erforderliga förberedande undersökningen böra uppdragas åt en särskild
arbetsgrupp med företrädare för de närmast berörda departementen. Då en
ändrad organisation av samhällsplaneringen beräknas kunna bli genomförd
först efter ett flertal år, föreslås i propositionen såsom en omedelbar
åtgärd (se s. 90) att det till byggnadsstyrelsen knutna rådet för översiktlig
planläggning ges fastare form genom inrättande av ett byggnadsstyrelsens
råd för samhällsplanering.

Det nyss anförda ger väl anledning till antagande att de nu berörda spörsmålen
åtminstone på längre sikt skall få en lösning. Ett villkor härför är
emellertid att inte under tiden förutsättningarna för att kunna genomföra
en önskvärd planering bortfaller.

Samhällets möjligheter att förhindra från planeringssynpunkt olämplig
fritidsbebyggelse — liksom att främja lämplig sådan bebyggelse — och att
skydda från allmänhetens synpunkt värdefulla naturområden mot exploatering
är inte bara en organisatorisk utan i hög grad också en ekonomisk
fråga. De största problemen för närvarande torde här möta, då det gäller
att utom planlagt område bevara områden fria från bebyggelse.

Såvitt avser strandområden ges relativt vittgående sådana möjligheter
genom bestämmelserna i strandlagen. Förfarandet förutsätter ersättningsskyldighet
för det allmänna och särskilt anslag för ändamålet beviljas
årligen. Anslaget är ett förslagsanslag, som fortlöpande anpassas efter den
konstaterade faktiska åtgången. Strandlagen överses för närvarande av
naturvårdsutredningen, som därvid även skall undersöka lagstiftningens
ekonomiska konsekvenser för det allmänna.

Om de möjligheter i övrigt som förefinnes eller tillskapas kan här nämnas
följande.

Reglerna i naturskyddslagen, vilken jämväl överses av naturvårdsutredningen,
är i viss mån ägnade att tillgodose behovet av s. k. socialt naturskydd.

Beträffande kronans marker kan erinras om det initiativ som föregående
år tagits av domänstyrelsen angående särskilda åtgärder för fritidsbesök
på kronoskogar. Förslagen, som förutsätter avdelande av vissa
medel ur domänverkets driftsinkomster för ändamålet, har upptagits i propositionen
nr 39 till årets riksdag. Propositionen behandlas för närvarande
av jordbruksutskottet.

Kommuner och enskilda organisationer har i betydande utsträckning
förvärvat friluftsområden, som ställts till allmänhetens förfogande. Härvid
har i vissa fall statliga bidrag kunnat lämnas från fonden för friluftslivets
främjande. Anslaget till denna fond föreslås (se bil. 12 till statsverkspropositionen
s. 268—270) för budgetåret 1962/63 skola uppräknas från
1 600 000 till 1 800 000 kronor. Statens fritidsnämnd, som har att avge
förslag och yttranden angående anslag ur fonden, har — med hänvisning till
att inneliggande ansökningar om bidrag och strömmen av nya ansökningar

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

medfört att anspråken på friluftsfonden under budgetåret 1961/62 vida överstiger
tillgängliga medel —- begärt en höjning av anslaget till 3 500 000 kronor.
Bidrag ur fonden lämnas, förutom till inköp som ovan sagts, i huvudsak
till uppförande eller iordningställande av friluftsgårdar, vandrarhem, semesterbyar,
badanläggningar, campingplatser etc. och till kursverksamhet.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla att denna möjlighet att statsbidragsvägen
stimulera till bevarande av friluftsområden och utbyggnad av
friluftsanläggningar i största mån bör tillvaratagas, helst så att fritidsnämnden
kan få vidgade möjligheter för planering och initiativ på området.
Så snart det statsfinansiella läget det medger bör därför avsättningen till
fonden betydligt ökas.

Även på länsplanet har på senare tid tagits lokala initiativ i frågan.
I Göteborgs och Bohus län har således Göteborgs stad jämte länets landsting
nyligen bildat en stiftelse med ändamål att tillskapa en fond för bevarande
av från naturskydds- och landskapssynpunkt värdefulla områden,
lämpade för bad och friluftsliv. Medel till en grundfond har influtit genom
beslut om bidrag av skattemedel med vissa belopp per invånare i staden
och inom landstingsområdet. Fonden uppgår härigenom till drygt en halv
miljon kronor. Det har förutsatts att tillskott till fonden skall erhållas genom
årliga bidrag från stiftarna och genom donationer. Enligt vad utskottet
har sig bekant har stiftelser med liknande ändamål bildats även
i Stockholms och Blekinge län.

Såvitt utskottet har erfarit har naturvårdsutredningen vidtagit åtgärder
för en inventering av nu tillgängliga och för framtiden erforderliga markområden
lämpade inte blott för naturvård utan också för fritidsändamål.
En sådan inventering har ett givet värde som grundval för en rationell
användning av de resurser som enligt den lämnade redogörelsen och i övrigt
står till buds.

Med hänsyn till den snabba takt i vilken expansionen på detta område
fortgår måste de tillgängliga tekniska och framför allt ekonomiska resurserna
för att möta utvecklingen anses helt otillräckliga. Frågorna står emellertid
i blickpunkten för det allmänna intresset och möter allt större förståelse
på olika håll. Med beaktande av de åtgärder som nu planerats eller
vidtagits kan utskottet inte finna att något initiativ av riksdagen i anledning
av motionen är påkallat, vare sig för en samordning av organisationen
på området eller i annat hänseende. Det synes utskottet emellertid
lämpligt att motionen jämte detta utlåtande för kännedom överlämnas till
naturvårdsutredningen, vars uppdrag, såsom framgår av det tidigare anförda,
har nära anknytning till åtskilliga av de här berörda problemen.

Avslutningsvis vill utskottet nämna att en samlad översyn av fritidsfrågorna
även ur andra aspekter än dem som här särskilt behandlats har
aktualiserats genom en skrivelse i januari 1981 från Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund till regeringen. Ärendet är, såvitt upplysts, under
viss utredning och övervägande inom socialdepartementet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

13

Det bör anmärkas att vissa i motionen upptagna spörsmål beröres även
i de vid årets riksdag väckta motionerna I: 491 och II: 569, vilka hänvisats
till och för närvarande behandlas av allmänna beredningsutskottet.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:615, i vad den hänvisats till
lagutskott, icke måtte föranleda annan riksdagens åtgärd
än att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
överlämnande av motionen jämte detta utlåtande för kännedom
till 1960 års naturvårdsutredning.

Stockholm den 26 april 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Kristiansson, Knut Johansson*,
Georg Carlsson, Åkesson, Lennart Geijer och Paul Jansson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, Andersson
i Ryggestad, Wachtmeister*, Grebäck, Svanberg, Hammarberg och Tobé*.

* Ej närvarande vid utlåtandets j ustering.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62

202354