Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962
1
Nr 25
Utlåtande i anledning av motioner om viss inskränkning i rätten
att arrendera strandområde.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 174 i första kammaren av herr Pettersson,
Georg, m. fl. och nr 220* 1 i andra kammaren av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning av frågan om rätt till arrenden av
strandområden bör begränsas att gälla för i huvudsak kommun, såvida icke
avses mark med huvudsaklig användning för jordbruksdrift, camping eller
för näringslivet väsentligt ändamål, i enlighet med vad i motionen anförts».
Till stöd för yrkandet anföres i motionerna i huvudsak följande.
Motionärerna finner erfarenheterna av strandlagen i fråga om möjligheterna
att säkra allmänhetens tillgång till bad- och friluftsområden övervägande
positiva. Under senare tid har det enligt motionärerna emellertid
kunnat noteras vissa tendenser att genom arrendeavtal söka kringgå strandlagens
principer. Det förekommer sålunda, sägs det, att sommarstugeägare
bildar en förening, som arrenderar strandområden till badplatser, varigenom
områdena undandrages från allmänhetens nyttjande. Ett allmänt tillämpande
av detta system skulle enligt motionärerna få betänkliga konsekvenser,
varför samhället i tid bör inskrida mot sådana företeelser. Motionärerna
menar att förhållandet skulle bli annorlunda om kommun uppträdde som
arrendator av strandområden i det allmänheten då skulle tillförsäkras nyttjanderätten.
Det framhålles dock som motiverat att »t. ex. företag» arrenderar
strandområde för sina anställdas semestervistelser.
över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
yttrande inhämtats från länsstyrelsena i Kalmar samt Göteborgs och Bohus
län. Sistnämnda länsstyrelse har vid sitt utlåtande fogat yttrande av
länsarkitekten i länet.
Gällande rätt m. m.
Sedan gammalt har i vårt land allmänheten ansetts äga relativt vidsträckt
rätt att färdas över och uppehålla sig på annans mark och där tillgodogöra
sig olika naturprodukter samt att utnyttja annans vattenområde
för båtfärder, badning o. d. Denna s. k. allemansrätt vilar på sedvanerätts
l
Motionen i dess helhet tryckt bland andra kammarens motioner.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 aud. Nr 25
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962
lig grund. För dess innehåll har en redogörelse lämnats i utskottets utlåtande
nr 30/1961. Med hänvisning till nämnda redogörelse inskränker sig
utskottet till att här nämna följande.
Allemansrätten anses tillåta envar att färdas över annans äga som ej är
att beteckna som tomt eller plantering, dock under förutsättning att marken
ej kan skadas av färdseln. »Tomt» torde härvid vara att förstå som det
område kring en byggnad vilket rimligen bör anses skyddat med hänsyn
till ägarens eller innehavarens hemfridsintresse. Beträffande enskilda vägar
ankommer det på vägens ägare att avgöra huruvida trafik med motorfordon
får äga rum. I samband med beviljande av statsbidrag för sådana
vägar kan dock i vissa fall det allmänna betinga sig rätten att bestämma om
vägarnas öppethållande för allmän trafik. Å mark där allmänheten äger
rätt att färdas anses envar också berättigad uppehålla sig i viss utsträckning,
såvida marken ej skadas av vistelsen. Att avgöra vad ägare eller annan
innehavare av marken i detta avseende skall vara skyldig att tåla möter i
brist på lagregler och vägledande praxis särskilda svårigheter. Längre tids
camping eller eljest mera varaktigt besittningstagande torde ej vara tilllåtet.
Allemansrätten gäller såväl mot markägare som mot innehavare av begränsade
sakrätter. Allmänhetens befogenheter kan ej lagligen betagas den
genom att ägare eller innehavare av mark utfärdar förbud mot tillträde
etc. genom skyltar eller i annan form. Däremot kan utövandet av allemansrätten
hindras genom att områden inhägnas med oöverkomliga stängsel.
Rätten kan också bringas att upphöra genom att dispositioner vidtages som
förändrar markens karaktär, exempelvis uppförande av byggnad, så att viss
mark blir att anse som »tomt» i allemansrättslig mening, eller anläggande
av plantering.
Möjligheterna att på angivet sätt inskränka allemansrätten utgör den direkta
bakgrunden till strandlagstiftningen. Strandlagen den 30 maj 1952 avser
främst att förhindra att markägare genom bebyggelse av strandområden
förvandlar dessa till »tomtmark» och därigenom betager allmänheten
dess möjligheter att där utöva allemansrätten. »För att åt allmänheten
trygga tillgången på platser för bad och friluftsliv vid havet, insjöar och
vattendrag» äger således enligt denna lag länsstyrelsen förordna att inom
visst strandområde bebyggelse icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd
(1 § första stycket). Sådant förordnande skall avse land- och vattenområde
inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från
nämnda linje vid normalt medelvattenstånd (1 § andra stycket). Å område,
som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan äger lagens
bestämmelser ej tillämpning. Detsamma gäller område som ingår i godkänd
avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats för om
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962
3
rådet. Förbud enligt 1 § första stycket utgör ej hinder mot viss för försvaret,
jordbruket m. m. erforderlig bebyggelse. (1 § sista stycket.)
Någon definition av begreppet »bebyggelse» i det nu berörda lagrummet
ges ej i strandlagen. I den av riksdagen bifallna propositionen nr 187/1952,
vari förslaget till strandlag framlades, anförde föredragande departementschefen
härom (sid. 56—57).
Om man utgår från att syftemålet med en strandlagstiftning bör vara att
inom rimliga gränser trygga allemansrättens utövning, kunde man möjligen
göra gällande, att bebyggelsekontrollen borde utformas mera nyanserat
än vad som skett i det av utredningen framlagda förslaget. Det läge nämligen
då nära till hands att söka göra en åtskillnad mellan olika slags byggnader,
så att kontrollen komme att avse allenast sådana byggnader vilkas
uppförande kunde anses resultera i ett mera påtagligt hinder för allemansrättens
utövning. Vid närmare eftertanke torde det emellertid framgå, att
en sådan gränsdragning svårligen kan ske. Det lär nämligen förhålla sig
så att en »tomt», d. v. s. ett område över vilket allmänheten icke får fritt
färdas, kan uppstå icke endast omkring en bostadsbyggnad — låt vara att
dylika byggnader självfallet spela den största praktiska rollen i detta
hänseende — utan även omkring andra slags byggnader. För att anknyta
till det enda remissyttrande, i vilket innebörden av begreppet byggnad
över huvud taget diskuterats, kan man som exempel taga det fallet att
en roddförening låter uppföra ett båthus med därtill hörande anordningar.
Det synes då tämligen klart, att föreningen med fog kan göra anspråk på
att åtminstone ett mindre område omkring båthuset skall anses taga åt sig
karaktären av tomt i allemansrättslig mening och därmed vara fredat för
allmänheten. Många andra exempel skulle kunna åberopas för att visa, att
gemene mans möjligheter att fritt färdas inom ännu orörda strandområden
kunna bli påtagligt beskurna genom uppförande av också andra byggnader
än bostadsbyggnader. Även om man fördenskull finner det lämpiigast att
icke i lagtexten göra någon sådan åtskillnad mellan olika slags byggnader
som här antytts, är det likväl tydligt att målsättningen för en strandlagstiftning
— allemansrättens tryggande — bör tillmätas stor betydelse vid
tolkningen av vad som från fall till fall skall anses utgöra en byggnad i denna
lagstiftnings mening.
Av strandlagens övriga bestämmelser är här särskilt av intresse 2 §.
Enligt detta lagrum kan under vissa förutsättningar utfärdas föreläggande
för den som håller stängsel å område, för vilket meddelats förordnande
enligt 1 §, eller i dess närhet, att borttaga stängslet eller anordna genomgång
i detsamma. Motsvarande gäller beträffande dike.
Då med anlitande av något utav byggnadslagstiftningens (byggnadslagen
den 30 juni 1957 och bygnadslagen den 30 december 1959) planinstitut
strandområde avsättes såsom allmän plats är, som framgår av det tidigare
anförda, strandlagen ej tillämplig på området. Det skydd som enligt byggnadslagstiftningen
kan ges för sådana områden består i förbud mot nybyggnad
samt mot schaktning, fyllning, trädfällning och därmed jämförliga
åtgärder.
1* Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 25
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962
Åt 1960 års naturvårdsutredning har genom tilläggsdirektiv den 30 juni
1961 uppdragits att företaga en översyn av strandlagen. I nämnda direktiv
har uttalats, bl. a., att i belysning av erfarenheterna av lagens tillämpning
bör utredas i vad mån lagen fyller sitt syfte och förslag framläggas till
undanröjande av sådana brister som eventuellt framkommer vid undersökningen.
Uppdraget har föranletts bl. a. av en riksdagsskrivelse år 1961,
däri riksdagen såsom sin mening givit Kungl. Maj :t till känna vad tredje
lagutskottet anfört i sitt utlåtande nr 20/1961 i anledning av motioner om
viss översyn av strandlagen.
Naturvårdsutredningen torde även komma att behandla vissa speciella
problem berörande allemansrätten (se dess i tredje lagutskottets utlåtande
nr 30/1961 s. 23 redovisade yttrande).
Yttrandena
I samtliga yttranden uttalas en positiv inställning till motionernas syfte.
Länsstyrelsen i Kalmar län anför följande.
I Kalmar län torde hittills knappast kunna påvisas någon påtaglig tendens
att genom arrende av strandområden, avsedda för badplatser, söka
kringgå strandlagens principer. Om det emellertid skulle bli allmänt förekommande,
att större strandområden kommer att arrenderas av^ företag
eller föreningar av ett eller annat slag, skulle måhända sådana förhallanden
kunna uppstå, som motverkar strandlagens syften.
Länstyrelsen anser emellertid, att problemet icke kan ses så isolerat, som
motionärerna gjort. Den av motionärerna väckta frågan är endast en delfråga
i ett större sammanhang. Den primära frågan är, så vitt länsstyrelsen
kan bedöma, hur man på lång sikt — med beaktande av det alltmer ökade
behovet av mark för fritidssysselsättning — skall kunna tillgodose behovet
av en socialt betingad exploatering i närheten av stränderna utan att träda
för nära det syfte strandlagen har, nämligen att hålla stränderna öppna för
bad och friluftsliv. Detta syfte torde icke helt kunna tillgodoses i nu gällande
lagstiftning.
Vid exploatering enligt byggnadslagen av markområden vid stränderna
redovisas själva strandområdet i vissa fall i byggnadsplanen såsom s. k.
grönområde, i andra fall lämnas detsamma utanför planområdet. Någon
allmängiltig regel hur man bör förfara finnes icke. En huvudman måste
emellertid "finnas som svarar för ordningen m. m. inom badplatsen —
strandområdet. Det synes därför länsstyrelsen naturligt, att en vägförening,
om en sådan kan bildas, eller en sommarstugeförening svarar för badplatsens
renhållning, ordnande med vägar och bryggor, parkeringsplats o. s. v.
Om i dylika fall allmänheten kan utestängas från tillträde till stranden
torde bero på den tolkning man vill ge allemansrätten — en fråga som beklagligtvis
ännu är alltför outredd. Att som motionärerna tänkt sig ge kommunerna
en monopolställning förefaller länsstyrelsen ganska orealistiskt.
Något större kommunalt intresse att arrendera mark till bad- och campingplatser
torde enligt länsstyrelsens erfarenhet — i varje fall på den rena
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962
5
landsbygden — icke finnas. För övrigt torde den av motionärerna förslagna
lösningen strida mot byggnads- och väglagstiftningens principer angående
upplåtelse och skötsel av allmän platsmark inom planområde.
Något annorlunda torde problemet vara om exploateringen för sommarstugeändamål
omfattar större sammanhängande områden med ett mycket
stort antal sommarstugor. I sådana fall kan det ofta vara lämpligt att kommunerna
positivt engagerar sig genom att själva ordna badplatsen och
eventuellt driva den i egen regi.
De största problemen uppstår emellertid när företag eller kommuner
förvärvar lantegendomar med stora strandområden i avsikt att bereda de
anställda resp. kommunmedlemmarna semestervistelse. Här blir risken mer
akut att stora strandområden avstänges för andra medborgare än sådana
som har del i vederbörande intresseorganisation eller tillhör kommunen.
Dylikt förfaringssätt torde även ha förekommit. Det lär även ha förekommit
att de vägar, som leder ned till strandområdena, avstängts för obehörig motorfordonstrafik.
I vad mån allemansrätten och strandlagen kan hindra en
sådan utveckling torde vara oklart.
Det synes länsstyrelsen således att den i motionerna berörda frågan har
en större räckvidd än motionärerna tänkt sig. Länsstyrelsen anser därför,
att hela problemet bör upptagas till en mer allsidig bedömning i samband
med en utredning av allemansrättens närmare innehåll eller en revision
av strandlagen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser i likhet med motionärerna
de hittillsvarande erfarenheterna av strandlagen som ett medel för skyddande
av allemansrätten inom strandområdena goda. Enligt länsstyrelsens
mening förefinnes i lagstiftningen dock vissa brister. Av dessa beröres i
yttrandet endast två, som aktualiserats genom motionerna. Länsstyrelsen
anför härom.
Det första av dessa spörsmål gäller företags- och personalorganisationers
tendens att skaffa sig förfoganderätt över strandområden för sina anställdas
och medlemmars räkning. Motionärerna synas närmast intaga en positiv
inställning till denna utveckling. Länsstyrelsen har här en annan uppfattning
och ser med oro på denna utveckling; även om allemansrätten icke
utslocknar inom dylika områden blir dock ofta dess utövande faktiskt försvårad.
Det andra spörsmålet gäller den av motionärerna väckta frågan angående
rätten att arrendera strandområden. Länsstyrelsen vill här framhålla, att
allemansrätten i princip icke påverkas av en nytillkommen nyttjanderätt.
Allemansrätten utgör en inskränkning såväl i äganderätten som i de begränsade
sakrätter som belasta fastigheten. Som nyss antyddes kan dock
allemansrättens utövande rent faktiskt komma att försvåras, bl. a. genom
den avvisande hållning som förfoganderättsinnehavarna måhända intaga
gentemot allmänheten. Det må emellertid här erinras om det skydd för
allemansrättens utövning som stängselföreskriften i 2 § strandlagen utgör;
denna föreskrift har i ett flertal fall kommit till användning i härvarande
län.
Den fria arrenderätten kan emellertid medföra olägenheter av annan och
kanske mera allvarlig art. Dylik rätt, exempelvis inom ett smalt strandom
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962
råde, kan nämligen bilda det rättsliga underlaget för sådana allemansrättsförintande
åtgärder, som icke kräva byggnadsdispens och byggnadslov
(exempelvis utförande av trädgårdsanläggning, uppförande av bryggor,
trampoliner o. d.).
De faror, som i sistberörda hänseende hota allemansrätten torde i viss
mån kunna mötas genom att vederbörande myndigheter vid förbudsbeläggning,
dispensgivning och fastighetsbildning tillse, att den fria strandremsan
ej blir alltför smal. Huruvida härutöver bör krävas sådan radikal
beskärning av avtalsfriheten som motionärerna föreslå synes länsstyrelsen
tveksamt. Även ur rent rättssystematisk synpunkt och med hänsyn till
kontrollapparaten synes föreligga anledning till tvekan huruvida en dylik
föreskrift skulle vara lämplig. Då emellertid strandlags- och naturskyddsspörsmålen
äro av stor social betydelse har länsstyrelsen för sin del intet att
erinra mot att den väckta frågan göres till föremål för utredning.
Länsstyrelsen understryker slutligen vad i det nedan redovisade yttrandet
från länsarkitekten i länet anföres om vissa problem i samband med
tätbebyggelse för fritidsändamål vid eller i närheten av stränder. En utredning
i motionernas syfte bör enligt länsstyrelsen avse hela det problemkomplex
som sålunda aktualiserats.
Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län framhåller att, om någon arrenderar
mark inom område med förordnande enligt strandlagen, åtgärden
som sådan icke innebär någon inskränkning av befintlig allemansrätt.
Han påpekar emellertid att strandlagen egentligen inte reglerar andra
företeelser än bebyggelse och att förordnande jämlikt strandlagen således
ej utgör hinder mot uppförande av båt- och badbryggor, trampoliner, hopptorn,
bänkar, soffor, solterrasser, dansbanor (utan tak), planteringar etc.
Enligt yttrandet visar erfarenheten från länet — närmast från vissa av de
många markförvärven av bolag och föreningar för fritidsanläggningar för
anställda eller medlemmar — att man genom sådana åtgärder, särskilt i
förening med en mot allmänheten avvisande attityd, mycket effektivt kan
monopolisera ett strandområde för en viss intressegrupp. Länsarkitekten
anser — såsom han även anfört i ett yttrande till naturvårdsutredningen —
att det finns anledning överväga sådan ändring av strandlagen att anordningar
av nyss exemplifierat slag vid behov kan göras beroende av länsstyrelsens
prövning. Genom en sådan ändring av strandlagen skulle man
enligt länsarkitektens uppfattning sannolikt kunna komma till rätta med
de av motionärerna åsyftade problemen utan att inskränka arrenderätten.
Länsarkitekten, som finner att frågan om inskränkning i rätten att arrendera
strandområden också bör ses i visst samband med frågan om inskränkning
i rätten att förvärva jord, berör härefter vissa problem i samband
med tätbebyggelse för fritidsändamål och anför.
På många håll har fritidsbebyggelsen fått så stor omfattning att tillgängliga
stränder knappast räcker till, och det är uppenbart att, när man
bedömer frågor om tillstånd för tätbebyggelse för fritidsändamål utmed
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962
7
kusten eller i grannskapet av insjöar, man måste såsom integrerande faktorer
klargöra tillgång och efterfrågan på för framförallt bad lämpade
stränder. I sådant sammanhang har man anledning ifrågasätta om icke
exploatör, som själv icke äger sådan strand, borde på något sätt skaffa
dispositionsrätt till strand för dem som han upplåter tomter åt, och det i
proportion till exploateringens omfattning. Eljest blir hans exploatering i
viss mån ett profiterande på andras tillgångar. Men att finna lämpliga och
genomförbara former därför är svårt. Arrendeavtal vore sannolikt som regel
lättast att genomföra men även bortsett från ovan berörda olägenheter
torde kunna befaras olyckliga konsekvenser. Exploateringsavtal där kommunen
ingår som huvudman torde i stället utan tvekan vara den lämpligaste
lösningen, men erfarenheten synes ge vid handen, att genomförandet
av sådana avtal kan vara mycket svårt.
De fall då exploatören äger strand, dvs där stamfastigheten sträcker sig ner
till vattnet, är emellertid heller inte problemlösa. Sedan rätt länge har i detta
län tillämpats den principen att vid planläggning för fritidsbebyggelse i
närheten av för allmänheten värdefull strand undantaga ifrågavarande
strandområde från planläggning och där bibehålla befintligt strandlagsförbud
eller, därest sådant icke redan rått, förordna om förbud. Syftet
härmed är nära besläktat med de i motionerna anförda synpunkterna. Därest
sådant strandområde ingår i detaljplan och fastställes som allmänplatsmark-park,
upphäves eventuellt strandlagsförbud automatiskt, och
det kan befaras ligga nära till hands för de inom planområde boende
att hävda, att denna allmänplatsmark är för endast deras behov.
Vilka konsekvenserna blir med tanke på allemansrätten, då vägföreningen
genom förordnande jämlikt 113 § byggnadslagen eller inlösen
på sätt, som åsyftas i 114 § samma lag, erhåller dispositionsrätten till
marken, torde icke vara helt klarlagda. Risk föreligger emellertid under
alla förhållanden att sommarstugeägarna skaffar sig eller vid tomtköpet
rent av erbjudes särskild dispositionsrätt till stranden t. ex. genom servitut
och bygger bryggor eller andra sådana anordningar, som inskränker eller
hindrar utnyttjandet från allmänhetens sida. Det är därför önskvärt att
även här få till stånd exploateringsavtal med kommunen, så att problemen
med stranden klaras upp redan från början.
Förbud att arrendera mark inom strandlagsområde torde sålunda i vissa
fall kunna kringgås genom användande av servitut, och dylikt förbud
skulle t. ex. icke hindra markägaren att själv göra sådana anläggningar,
som här åsyftas, och sedan hyra ut dem till enskilda eller föreningar. Men
en inskränkning i rätten att arrendera strandområde skulle sannolikt ändå
ha viss uppbromsande verkan och under alla förhållanden utgöra ett led i
de så väsentliga strävandena att bevara för friluftsliv och rekreation värdefulla
områden.
Först måste emellertid förutsättas att eventuellt förbud göres dispensabelt
med samma tillståndsmyndighet och efter samma grunder som gäller
i strandlagen. Det är nämligen uppenbart, att arrenden inom strandlagsområden
icke alltid behöver medföra olägenheter, även om det är enskilda
personer eller sammanslutningar som arrenderar. Ofta lär arrenden tvärt
om kunna vara väl motiverade. Behovet av båtbryggor ökar i takt med det
snabbt tillväxande småbåtsbeståndet och får i princip anses vara lika legalt
som behovet av badmöjligheter. Och vill någon t. ex. anordna en simskola
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962
och göra därför erforderliga anläggningar, behöver det heller inte nödvändigtvis
strida mot de allmänna intressena. Hela tiden är det fråga om
avvägning mellan ett flertal allmänna och enskilda intressen och inte sällan
närmast en lokaliseringsfråga. Som ovan antytts kommer också rättvisesynpunkter
in i bilden. Stundom kan nog trots allt ett arrende utgöra
lämplig kompensation åt markägare med strandområde, som icke kan få
utnyttja sin mark för bebyggelse på rimligt sätt, i och för sig eller i relation
till andra markägare.
Vidare finner länsarkitekten inget motiv för att camping eller fritidsanläggningar
för företags anställda undantages generellt, snarare tvärt om. I
---yttrande över vissa av 1960 års naturvårdsutredning angivna spörsmål
har framhållits hur angeläget det är att få bättre grepp om campingplatsernas
lokalisering. Med hänsyn till den omfattning semesteranläggningar
åt företagsanställda och föreningsmedlemmar redan fått särskilt
i norra delen av länet har då även uttryckts betänkligheter ur strandlagssynpunkt
för konsekvenserna av sådana markförvärv.
Under åberopande av det anförda och med där gjorda reservationer tillstyrker
länsarkitekten ifrågavarande motioner och finner lämpligt att i
dessa åsyftad prövning samordnas med den översyn av strandlagen naturvårdsutredningen
erhållit uppdrag verkställa.
Utskottet
Det främsta syftet med strandlagen är allemansrättens tryggande inom
för friluftslivet värdefulla strandområden. Genom förordnande enligt denna
lag kan förhindras att sådana områden bebygges och därigenom förvandlas
till tomtmark, vartill som tidigare nämnts allmänheten ej äger tillträde.
Vidare kan med stöd av lagen åtgärder vidtagas till motverkande av att allmänheten
genom inhägnad eller dike utestänges från tillträde till mark inom
område som sådant förordnande omfattar.
Förordnande som nu sagts innefattar förbud mot uppförande av helt ny
byggnad samt mot vissa ändringar av befintlig byggnad ävensom mot grävnings-
och andra förberedelsearbeten för otillåten bebyggelse. Någon definition
av begreppet byggnad ges ej i strandlagen. I det tidigare återgivna departementschefsuttalandet
i propositionen nr 187/1952 anfördes att syftet
med en strandlagstiftning — allemansrättens tryggande — bör tillmätas
stor betydelse vid tolkningen av vad som från fall till fall skall anses
utgöra en byggnad i denna lagstiftnings mening.
Uppförande av sådana anläggningar som badhus och båthus kräver otvivelaktigt
dispens från byggnadsförbud enligt strandlagen. Andra enklare
anordningar, exempelvis bryggor, trampoliner och tennisbanor, anses emellertid
allmänt ej omfattas av sådant förbud. Dylika får givetvis ej begagnas
av utomstående. Det synes oklart huruvida ägare eller innehavare av så
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 dr 1962
9
dana anordningar tillika äger hävda att ett visst område däromkring skall
anses såsom tomt i allemansrättslig mening och därmed vara fredat för
allmänheten. Om så är förhållandet erbjudes härigenom en möjlighet för
den som äger eller eljest disponerar strandområde att utan hinder av bestämmelserna
i strandlagen mer eller mindre betaga allmänheten rätt att
uppehålla sig på området.
Denna fråga, liksom den omständigheten att strandlagen ej ger möjlighet
att förhindra att tidigare orörda strandområden omvandlas till planteringar
och därigenom undandrages allmänheten, har särskilt berörts i
över motionerna avgivna yttranden. Såvitt framgår av vad länsarkitekten
i Göteborgs och Bohus län anfört visar de praktiska erfarenheterna från
detta län att strandlagen i angivna hänseenden brister i effektivitet. Det kan
här anmärkas att redan lagberedningen i remissyttrande över strandutredningens
betänkande uttalade vissa farhågor för att, därest ej lagstiftningen
erhölle en mer konsekvent utformning, jordägare skulle söka på nämnda
sätt bringa allemansrätten att upphöra.
Det torde närmast vara nu berörda förfaranden som åsyftas när i motionerna
talas om ett kringgående av strandlagens principer. En nyttjanderättshavare
har emellertid inte i något avseende större laglig möjlighet än
markägaren att vidtaga några allemansrättsförintande åtgärder. Den av
motionärerna föreslagna utvägen att begränsa rätten att utarrendera strandområden
synes därför ej ägnad att medföra någon lösning av frågan. Arrendeupplåtelsernas
omfattning torde dock så till vida ha betydelse i saken som
risken för åtgärder som de nämnda kan antagas öka med antalet upplåtelser.
Utarrendering torde nämligen ofta ske då markägare ej har större intresse
av tillgång till området för egen del.
Genom motionerna har även aktualiserats ett i remissyttrandena berört
problem om allmänhetens rätt då strandområde ingår i fastställd byggnadsplan
och enligt planen avsättes såsom allmän plats. Strandlagens bestämmelser
kan, som framgår av den tidigare redogörelsen, i sådant fall
ej längre tillämpas å området. Väl träder i stället byggnadslagstiftningens
bestämmelser om byggnadsförbud och förbud mot schaktning, trädfällning
o. d. i tillämpning, men det torde ej kunna förhindras att där vägförening
eller annan sammanslutning av fastighetsägare inom planområdet tar marken
i anspråk allmänheten utestänges genom att området inhägnas.
I den tidigare redogörelsen har nämnts att strandlagen för närvarande
är föremål för översyn av 1960 års naturvårdsutredning, som också i övrigt
enligt egna uttalanden ämnar ta befattning med vissa speciella allemansrättsliga
problem. Det kan förutsättas att vid den undersökning av frågan,
huruvida strandlagen fyller sitt syfte, vilken utredningen enligt direktiven
har att företaga, de här berörda frågorna kommer att uppmärksammas. I utredningens
uppdrag ingår att framlägga förslag till undanröjande av brister
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962
som kan framkomma vid undersökningen. Någon annan riksdagens åtgärd i
anledning av motionerna synes därför inte vara påkallad än att riksdagen
hos Kungl. Maj:t hemställer om överlämnande av motionerna jämte detta
utlåtande till utredningen.
Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om överlämnande av förevarande motioner, 1:174 och
11:220, jämte detta utlåtande till 1960 års naturvårdsutredning.
Stockholm den 26 april 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson, Kristiansson,
Knut Johansson*, Åkesson, Holmberg* och Ernst Olsson*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink, herrar Johansson i öckerö*, Wachtmeister*, Grebäck och Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.