Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av motion om införande av obligatorisk bostadsförmedling.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 373 av herr Hagberg m. fl.

I motionen föreslås »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om att förslag framlägges om bestämmelser som medger möjlighet för kommun,
som ansöker därom, att införa obligatorisk bostadsförmedling för alla
lägenheter, som uthyras i fastigheter med mer än två lägenheter».

Redogörelse för motionens huvudsakliga innehåll lämnas nedan.

över motionen har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver yttrande
inhämtats från bostadsstyrelsen. På begäran av utskottet har därjämte
yttranden avgivits av Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,
Hyresgästernas riksförbund och Sveriges fastighetsägareförbund.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 10 § i lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. äger Konungen
förordna, att i kommun, där lagen äger tillämpning, avgiftsfri bostadsförmedling
skall anordnas på kommunens bekostnad. I 12 § stadgas, att
Konungen äger meddela föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter rörande
hyresledighet och hyresavtal. — Enligt 1 § äger lagen tillämpning i
varje stad, köping eller municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång hade
minst 2 000 invånare, där ej Konungen annorlunda förordnar. Den skall
vidare tillämpas i annan tättbebyggd ort, som Konungen bestämmer.

Med stöd av bl. a. det angivna stadgandet i 12 § hyresregleringslagen har
Kungl. Maj :t utfärdat kungörelsen den 3 december 1943 om skyldighet att
anmäla hyresledighet m. m. Enligt 3 § i kungörelsen åligger det hyresvärd
att göra anmälan om att hyresförhållande, avseende bostadslägenhet, upphört
eller skall upphöra i följande fall. Om hyresvärd i samband med eller
efter uppsägning av hyresavtal meddelat hyresgästen, att han ej önskar låta
denne kvarbo, skall anmälan göras inom tre veckor efter det sådant meddelande
lämnades. Om hyresgäst uppsagt hyresavtal eller överenskommelse
träffats om hyresförhållandes upphörande, skall anmälan göras inom tre dagar
efter det uppsägningen gjordes eller överenskommelsen träffades. Om
hyresavtal är slutet för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning, skall anmälan
göras inom tre dagar efter det hyresvärden fått kännedom om att hyresgästen
icke önskar förlänga hyresförhållandet, dock senast tre veckor före
1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 24

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

dess upphörande. Om i andra fall än nu nämnts hyresförhållande upphör,
skall anmälan göras inom tre dagar efter det hyresvärden fått kännedom därom.
Har hyresgästen gjort framställning till hyresnämnden om ogiltigförklaring
av uppsägning eller om förlängning av hyresavtal, behöver anmälan enligt
denna kungörelse göras först efter anmaning av den myndighet eller inrättning,
till vilken anmälan eljest skulle ha avlåtits, och inom tid, som i anmaningen
föreskrives. Vidare stadgas i kungörelsen att, efter det lägenheten
ånyo blivit upplåten, anmälningsskyldighet inte längre föreligger. Enligt 5 §
åligger det hyresvärden att om, sedan anmälan gjorts, lägenheten därefter
ånyo upplåtes, underrätta den, till vilken anmälan gjorts. — Anmälan skall
enligt 8 § avlämnas till den myndighet eller inrättning i orten, som Kungl.
Maj:t bestämmer. — Kungörelsen skall bara äga tillämpning inom ort, där
hyresregleringslagen gäller och för vilken Kungl. Maj :t särskilt föreskriver
att kungörelsen skall tillämpas. —- Den, som underlåter att fullgöra anmälnings-
eller underrättelseskyldighet enligt kungörelsen straffas enligt 9 §
i princip med böter, högst 100 kr.

Här må anmärkas att, även om uppgiftsskyldighet jämlikt denna kungörelse
införes, någon inskränkning i hyresvärds frihet att välja hyresgast
inte sker.

Kungl. Maj :t har vidare utfärdat kungörelse den 14 april 19H om skyldighet
att lämna uppgift angående uthyrning av möblerad bostad. Beträffande
kungörelsens tillämpning gäller samma föreskrifter som i 1943 års nyss omtalade
kungörelse. Enligt 1944 års kungörelse åligger det envar, som uthyr
möblerad bostad, att i den utsträckning, å den tid och i den ordning statens
hyresråd föreskriver lämna uppgift därom till rådet i vissa närmare angivna
hänseenden. Enahanda straffsanktion gäller som enligt 1943 års kungörelse.

Hyresregleringslagen har senast förlängts att gälla t. o. m. den 31 december
1963 (prop. nr 128/1961, L3U nr 24/1961, rskr. nr 311/1961).

Enligt vad vid förfrågan i vederbörande departement uppgivits har Kungl.
Maj :t förordnat dels jämlikt 10 § hyresregleringslagen om inrättande av kommunal
bostadsförmedling i Göteborg, Solna, Södertälje och Västervik dels
ock om tillämpning av ovannämnda 1943 års kungörelse om skyldighet att
anmäla hyresledighet m. m. i Alingsås, Alvesta, Borås, Eskilstuna, Danderyd,
Gävle, Göteborg, Halmstad, Hälsingborg, Järfälla, Jönköping, Kalmar,
Karlshamn, Karlskoga, Karlskrona, Krylbo, Landskrona, Linköping, Luleå,
Lund, Malmö, Märsta (med visst undantag), Mölndal, Nacka, Norrköping,
Nässjö, Sollentuna, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Svedala, Södertälje, Trelleborg,
Uppsala, Västervik, Västerås och Örebro. Vidare har uppgivits att
1944 års kungörelse om skyldighet att lämna uppgift angående uthyrning av
möblerad bostad för närvarande äger tillämpning i Hammarby i Stockholms
län, Malmö, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Södertälje, Västerås och Örebro.

Kommunal bostadsförmedling har därjämte upprättats i ett flertal orter.

Vissa bestämmelser, som skall gälla när hyresregleringslagen upphört, är
intagna i en lag därom den 7 december 1956.

Här må erinras om att chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1962

3

den 27 mars detta år i riksdagens andra kammare bl. a. uppgivit att en avveckling
av hyresregleringen påbörjats, så att den från att ha omfattat nära
500 orter nu finnes kvar i ungefär 300 orter, därvid den i dessa i många fall
bara gäller lägenheter av visst slag. Statsrådet angav vidare att han under
våren väntade förslag från hyresrådet om avveckling i ytterligare ett antal
orter samt att det förslaget komme att prövas från den utgångspunkten att
regleringen skall avskaffas där inte läget på bostadsmarknaden gör det nödvändigt
att den bibehålies.

Frågans tidigare behandling

Frågan om införande av behovsprövning på bostadsmarknaden har vid
flera tillfällen varit föremål för övervägande. Vid samtliga tillfällen har tanken
på obligatorisk bostadsförmedling avvisats. Såsom skäl härför har därvid
särskilt åberopats att nyttan av sådan förmedling inte kunde förväntas överstiga
de därmed förenade olägenheterna.

Beträffande frågans närmare behandling intill år 1950 hänvisas till redogörelse
s. 10—13 i utskottets utlåtande nr 9 år 1950 (ävensom — för en mer
utförlig redogörelse — till SOU 1952: 37 s. 29 ff).

I anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 51 år 1950 med bl. a. förslag
till lag angående ändring i hyresregleringslagen väcktes motioner, dels nr
I: 42 och II: 6 dels också II: 420, i vilka hemställdes om åtgärder för införande
av obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

I sitt utlåtande nr 9 erinrade tredje lagutskottet i här aktuell del om att
förslag angående införande av obligatorisk bostadsförmedling flera gånger
varit föremål för riksdagens prövning och att därvid framlagda förslag om
införande av en sådan ordning inte vunnit riksdagens bifall. Enligt utskottets
mening gjorde den omständigheten att bostadsbristen redan bestått i
flera år och tydligen skulle komma att vara ytterligare åtskillig tid, det utomordentligt
angeläget att alla utvägar försöktes för att i möjligaste mån lindra
trycket, åtminstone för dem som hårdast drabbats av bristen på bostäder.
Utskottet fann inrättandet av obligatorisk bostadsförmedling i kommunal
regi utgöra en sådan utväg och ville därför tillstyrka att en utredning verkställdes
om möjligheterna att införa en sådan ordning. Utskottet uttalade
sig vidare i vissa hänseenden om den lämpliga utformningen av en sådan
förmedling. — Utskottet hemställde alltså bl. a. att riksdagen, i anledning av
motionerna, skulle anhålla att utredning måtte verkställas av frågan om införande
av en obligatorisk kommunal bostadsförmedling i enlighet med av
utskottet angivna riktlinjer samt att därefter förslag till lagstiftning i frågan
måtte framläggas för riksdagen.

Mot utlåtandet i nu aktuell del reserverade sig åtta av utskottets ledamöter,
som på anförda skäl hemställde, att motionerna icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd. — Utskottets beslut tillkom genom lottning.

Riksdagen godkände i förevarande del reservationen (FK 13: 137 d, AK
13:187 d).

År 1951 tillkallades sakkunniga för att utreda bl. a. frågan i vilken utlf
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 21

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2A år 1962

sträckning och på vad sätt en fördelning av ledigblivna lägenheter efter behovsprinciper
borde genomföras. De sakkunniga antog benämningen hyresreglering
skommittén.

Jämväl vid 1951 års riksdag behandlades frågan om införande av obligatorisk
kommunal bostadsförmedling (se tredje lagutskottets utlåtande
nr 13).

År 1952 framlade hyresregleringskommittén ett betänkande om behovsprövning
på bostadsmarknaden (SOU 1952: 37). Kommittén konstaterade
(s. 128 ff) att allvarliga missförhållanden förelåg i fråga om fördelningen
av bostadslägenheterna och att dessa missförhållanden kunde antagas komma
att bestå ännu flera år, om inga åtgärder däremot vidtogs. Kommittén
fann två vägar framkomliga, då det gällde att söka råda bot i situationen,
därvid båda gick ut på en bostadsmarknadsreglering. Den ena avsåg reglering
genom lagstiftning och den andra genom frivilliga överenskommelser
med fastighetsorganisationerna. Kommittén förordade (s. 141) på anförda
skäl det senare alternativet.

I proposition nr 151 till 1953 års riksdag angående bl. a. förlängning av
hyresregleringslagstiftningen förordade (s. 32) departementschefen ett försök
med frivilliglinjen.

Tredje lagutskottet behandlade propositionen i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 18, vari jämväl prövades bl. a. motionerna I: 445 och II: 542,
som avsåg införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling. Utskottet
anslöt (s. 20) sig till frivilligalternativet och avstyrkte under hänvisning
härtill de angivna motionerna.

År 1955 avlämnade hyresregleringskommittén ett betänkande om hyresregleringens
avskaffande m. m. (SOU 1955: 35).

I anledning av bl. a. detta betänkande framlades vid 1956 års riksdag en
proposition, nr 168, med bl. a. förslag till lag angående ändring i hyresregleringslagen
och lag med vissa bestämmelser, som skall iakttagas, sedan hyresregleringen
upphör. I propositionen föreslogs bl. a. en successiv avveckling
av hyresregleringen skola taga sin början den 1 juli 1956. Kungl. Maj:t
skulle således äga besluta att bl. a. hyresregleringslagen skulle upphöra i ort
eller del av ort, där läget på bostadsmarknaden icke krävde fortsatt reglering.
Om avvecklingen skulle medföra störa hyresstegringar, skulle hyresregleringen
kunna återinföras. För att bereda hyresgäst ett tillfredsställande
besittningsskydd till förhyrd lägenhet föreslogs vidare en provisorisk lagstiftning
om besittningsskydd för hyresgäst.

Propositionen behandlades av tredje lagutskottet i utlåtande nr 28 ar 1956.
I samma utlåtande behandlades bl. a. motionerna I: 355 och II: 274, vari föreslogs
genomförande i viss form och utsträckning av lagstiftning om fördelning
av hyreslägenheter efter behovsprincip genom samhälleligt (kommunalt)
organ. Utskottet, som i förevarande avsnitt var enhälligt, angav (s. 71)
för sin del att enligt dess mening skäl ej fanns att, när hyresregleringen stod
inför sin avveckling, genomföra sådan lagstiftning. Utskottet hemställde
(s. 86) också att de ifrågavarande motionerna inte skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

5

Riksdagen biföll vad utskottet i denna del hemställt liksom — jämväl
i enlighet med utskottets hemställan (jfr därvid också utskottets utlåtande
nr 21 år 1956) — propositionen, dock med den ändringen att avvecklingen
skulle taga sin början den 1 januari 1957.

Angående riksdagens behandling i övrigt av hyresregleringsfrågor under
senare år må hänvisas till tredje lagutskottets utlåtanden nr 20/1957, 15/
1959, 24/1961 och 15/1962.

Motionens innehåll m. m.

Motionärerna anger att orsaken till att full effektivitet inte uppnås i bostadsförmedlingarnas
verksamhet är att förmedlingarna bara förfogar över
en del av bostadsbeståndet, t. o. m. när det gäller nyproduktionen. Om en
effektivare verksamhet skall kunna uppnås är det, enligt motionärerna, nödvändigt
att på orter med stor bostadsbrist införa obligatorisk bostadsförmedling.
I motionen erinras om frågans behandling i riksdagen år 1950 och
anges att det inte kan bestridas att bristen på bostäder nu i städer och tätorter
är större än då. Motionärerna anger såsom ett obestridligt faktum att
bristsituationen i tätorterna kommer att bestå ännu under överskådlig tid,
varför det inte finnes någon anledning att med förespegling om en lättnad i
bostadsproduktionen inom den närmaste tiden avstå från att möjliggöra för
städer och tätorter med stor bostadsbrist att införa en obligatorisk bostadsförmedling
och därmed säkerställa en rättvisare fördelning av bostadslägenheter.
Det angives att obligatorisk bostadsförmedling bara bör ifrågakomma,
där stor bostadsbrist råder. Därför bör det ankomma på kommunerna
själva att besluta om tillämpning av den obligatoriska förmedlingen. I motionen
anföres vidare att det bör stipuleras att skyldigheten att ställa bostadslägenhet
till förmedlingsorganets förfogande ej skall avse »fastighet
med mindre än två lägenheter, ej heller möblerade rum».

Beträffande det fullständiga innehållet hänvisas till motionen.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att vid innevarande riksdag
väckts likalydande motioner, nr 192 i första kammaren av herrar Lennart
Geijer och Gunnar Berg samt nr 246 i andra kammaren av herr Svenning
m. fl., vari föreslagits att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall hemställa om
en allsidig utredning angående bostadsförmedlingens organisation och principer
i avsikt att utröna möjligheterna att åstadkomma normgivande regler
för en i princip enhetlig bostadsförmedlingsorganisation för alla kommuner,
som nu har eller i framtiden kommer att inrätta kommunal bostadsförmedling.
— I motionerna anges bl. a. att det är av vikt att de kommunala bostadsfömedlingarna
får ett större material att arbeta med än som f. n. är
fallet på många platser i landet.

Förevarande motioner har hänvisats till allmänna beredningsutskottet.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1962

Remissyttrandena

Det av motionärerna framförda förslaget har avstyrkts av samtliga remissinstanser.

Efter en summarisk översikt angående frågans tidigare behandling och
utvecklingen på bostadsmarknaden under senare år anger således bostadsstgrelsen
att den hittillsvarande och förväntade utvecklingen av bostadsproduktion
och bostadsmarknad inte synes ge anledning att nu införa en så
administrativt tungrodd regleringsapparat som en obligatorisk bostadsförmedling
skulle komma att utgöra. Bostadsstyrelsen anför vidare att det inte
förefaller uteslutet att vissa brister hos de nu på olika orter arbetande bostadsförmedlingarna
skulle kunna undanröjas, vilket borde leda till en effektivare
förmedling med bättre utbyte för de bostadssökande.

Jämväl styrelsen för Svenska landskommunernas förbund erinrar om att
frågan om obligatorisk bostadsförmedling i de större orterna varit aktualiserad
i olika sammanhang samt att en sådan förmedling därvid ansetts ha
så många och betydande nackdelar, att framlagda förslag om dess införande
avvisats. Enligt styrelsens uppfattning har förhållandena på bostadsförmedlingsområdet
inte förändrats i sådan riktning, att en aktualisering av frågan
om obligatorisk bostadsförmedling nu är påkallad.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet har hänvisat till ett av styrelsen
avgivet yttrande över de förut omtalade motionerna I: 192 och II: 246 vid
innevarande riksdag. Häri har sist angivna motioner tillstyrkts. Beträffande
obligatorisk bostadsförmedling erinras jämväl i delta yttrande om frågans
tidigare behandling. Härefter anföres följande:

I anslutning härtill vill styrelsen framhålla att det i vart fall för närvarande
icke kan anses tillrådligt att införa obligatorisk bostadsförmedling.
En dylik åtgärd utgör ett allvarligt ingrepp i den allmänna avtalsfriheten
och kommer med visshet att medföra svåra problem på det administrativa
planet. Visserligen är bostadsbristen alltjämt besvärande på många håll,
men förhållandena på bostadsmarknaden har dock stadigt förbättrats. Sålunda
har bostadsproduktionen aldrig varit så hög som för närvarande
och prognoserna ter sig gynnsamma. Att i detta läge införa obligatorisk
bostadsförmedling synes icke påkallat. Därest utvecklingen icke leder fram
till en balans mellan tillgång och efterfrågan på lägenheter, kan det bli
nödvändigt att frågan om obligatorisk bostadsförmedling upptages på nytt.

I yttrandet erinras vidare om att i de sist angivna motionerna antytts Vissa
andra utvägar att förbättra bostadsförmedlingarnas tillgång på lägenheter
och att ge förmedlingarna vidgade befogenheter. Eftersom styrelsen finner
det angeläget att främja bostadsförmedlingarnas möjligheter att fylla sin
uppgift tillstyrker den utredning av de ifrågavarande spörsmålen.

Mot styrelsens yttrande har 5 av de 12 deltagande ledamöterna reserverat
sig. Reservanterna avstyrker bifall till motionerna I: 192 och II: 246, enär
det bör ankomma på kommunerna själva att avgöra hur bostadsförmedlingarna
skall vara organiserade och efter vilka principer de skall arbeta.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

7

Hyresgästernas riksförbund ånger, att förbundet i yttrande över sist angivna
motioner framhållit nödvändigheten av att en utredning företages angående
principerna för bostadsförmedlingarnas organisation och verksamhet.
Förbundet erinrar vidare om att enligt dess uppfattning bostadsförmedlingarna
på orter med betydande bostadsbrist och med en i och för sig icke
obetydlig bostadsproduktion tillföres alltför få lägenheter, framför allt i
tidigare uppförda fastigheter, ävensom att förbundet i berörda yttrande
rekommenderat vissa åtgärder däremot. Härefter anföres:

Ett tvingande obligatorium har emellertid enligt vår uppfattning vissa
uppenbara nackdelar, varom en del utländska erfarenheter talar. Man tvingas
vid obligatorisk förmedling utfärda rätt detaljerade föreskrifter, som å
andra sidan nödvändiggör starkt formella bedömningar. En prövning med
hänsyn till skälighet och billighet i det enskilda fallet kan därvid inte alltid
äga rum. Dessutom torde något slag av överprövningsinstitut bli nödvändigt.

Avslutningsvis sägs att, då motionens syfte borde kunna uppfyllas genom
andra åtgärder, förbundet hemställer att denna inte föranleder någon
åtgärd.

Sveriges fastighetsägareförbund erinrar om att enligt motionärernas uppfattning
full effektivitet i bostadsförmedlingarnas verksamhet icke kan
uppnås så länge förmedlingarna bara förfogar över en del av bostadsbeståndet.
Förbundet anför härefter följande:

Emellertid torde motionärerna högst väsentligt överskatta antalet ledigblivna
lägenheter. Helt allmänt kan det tyckas som om lägenheter skulle
bli lediga exempelvis vid dödsfall eller då hyresgästen avflyttar till annan
ort. Så är emellertid sällan fallet. Genom den praxis som de hyresreglerande
myndigheterna utvecklat i fråga om dödsbodelägares rätt att överlåta »ärvs»
numera lägenheterna i både andra och tredje led utan att hyresvärden har
möjlighet motsätta sig detta. När det gäller personer, som avflytta till annan
ort och därvid icke tvingas använda sin lägenhet som byte för att
erhålla annan bostad exempelvis på grund av att han erhåller tjänstebostad
å den nya tjänstgöringsorten, så släpper man vanligtvis ändå inte en lägenhet,
om den är belägen i en av de större bristorterna, för så vitt man icke
tvingas härtill. Detta av rädsla för att vid en ev. återflyttning icke inom
rimlig tid kunna få en ny lägenhet. Antingen låter man den stå eller hyr ut
den i andra hand. Därtill kommer att bostadsförmedlingarna i allmänhet
fordra att en hyresgäst som har en lägenhet och som av bostadsförmedlingen
erbjudes en ny sådan gör upp med sin hyresvärd om att denne ställer
den gamla lägenheten till förmedlingens förfogande. På en i vinter av Hyresgästernas
riksförbund arrangerad bostadskonferens omvittnades allmänt
att samarbetet i sådant hänseende mellan förmedlingarna och fastighetsägarna
var gott. Det är således ett mycket ringa antal lägenheter som bli
helt friställda i den privata sektorn. Med reservation för en viss överdrift
skulle man kunna karakterisera de fall, där lägenheter helt friställas, som
sådana där hyresgästen antingen avlider utan att efterlämna annan dödsbodelägare
än allmänna arvsfonden eller emigrerar till annat land utan tanke
på att återkomma.

Om motionärerna däremot med sin motion syftar till en högre grad av

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

rättvisa än den nuvarande vid fördelning av lägenheter måste man emellertid
även vara beredd låta bostadsförmedlingarna kontrollera och handhava
byten av lägenheter. En sådan åtgärd skulle emellertid enligt Fastighetsägareförbundets
uppfattning få allvarliga följder för allmänheten. Bytena
ha hittills varit »andningshålet», som möjliggjort en viss rörlighet på bostadsmarknaden,
om än i begränsad omfattning. En reglering på detta område
skulle utan tvivel lägga ytterligare svåra hinder i vägen för denna rörlighet,
och situationen skulle bli än mera olidlig för båda parter på hyresmarknaden
än vad den nu är.

Utskottet

Under hänvisning till bl. a. den på många orter alltjämt rådande bostadsbristen
har motionärerna hemställt om införande av möjlighet till obligatorisk
kommunal bostadsförmedling i viss form.

Såsom av den tidigare redogörelsen framgår, har förslag om sådan bostadsförmedling
tidigare vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens
prövning. Härvid har de med en sådan verksamhetsform förenade nackdelarna
ansetts överväga de fördelar, som kunnat stå att vinna därmed, och
förslagen har inte föranlett någon riksdagens åtgärd.

Motionärernas hemställan har också avstyrkts av samtliga remissinstanser.

Bostadsbristen är visserligen alltjämt betydande på många håll i riket,
särskilt i de större städerna. Åtgärder, som kan förbättra situationen för de
bostadssökande, är självfallet angelägna. Det må emellertid framhållas, att
produktionen av bostäder nu är väsentligt större än när riksdagen tidigare
behandlat frågan om införande av obligatorisk bostadsförmedling. Såsom förut
redovisats, har hyrésregleringen också kunnat upphävas i inte ringa utsträckning
och dess avveckling fortgår enligt av statsmakterna beslutade
grunder. Under sådana omständigheter synes det nu än mindre än tidigare
påkallat att införa en administrativt så tungrodd regleringsapparat som en
obligatorisk bostadsförmedling. Såsom bostadsstyrelsen angivit, förefaller
det inte heller uteslutet, att vissa brister hos de nu arbetande bostadsfönnedlingsorganen
skulle kunna undanröjas och en effektivare förmedling
med bättre utbyte för de bostadssökande därmed ernås. I samma riktning
torde jämväl kunna verka en vidgad interkommunal förmedlingsverksamhet
liksom en ytterligare utveckling av samarbetet såväl mellan organisationerna
på bostadsmarknaden inbördes som mellan dem och bostadsförmedlingarna.
Såsom exempel på dylik samverkan må här anföras att, enligt
vad utskottet har sig bekant, i Malmö nyligen träffats överenskommelse
mellan fastighetsägare- och hyresgästföreningarna om att i samråd med
bl. a. den kommunala bostadsförmedlingen gemensamt arbeta för att underlätta
lösningen av lägenhetsfrågan för dem, som till följd av den i orten
pågående saneringsverksamheten blir i behov av nya bostäder.

Utskottet vill avslutningsvis erinra om att innevarande års riksdag, så -

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

som tidigare nämnts, i anledning av motionerna I: 192 och II: 246 kommer
att få taga ställning till frågan om bl. a. bostadsförmedlingsverksamhetens
organisation och principer.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 373, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 april 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson, Kristiansson,
Knut Johansson*, Åkesson, Holmberg och Ernst Olsson*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Johansson i öckerö*, Svenning, Grebäck, Hammarberg och
Bengtson i Solna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620496