Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962
1
Nr 22
Utlåtande i anledning av motioner angående vägtrafikförordningens
bestämmelse om hastighet vid passerande av
järnvägskorsning.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 490* i första kammaren av herr Sveningsson
och nr 568 i andra kammaren av herr Nordgren.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära den ändringen av § 42 i vägtrafikförordningen,
att föreskriften om en rekommenderad hastighet av högst 40 kilometer
i timmen utgår».
över motionerna har, i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver,
yttrande inhämtats från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd
och statspolisintendenten. På begäran av utskottet har yttranden
därjämte avgivits av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
(NTF), Folkrörelsernas motorförbund (Fomo), Kungliga automobilklubben
(KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF) och Motormännens
riksförbund (M), de tre senare genom sitt gemensamma organ
Motororganisationernas samarbetsdelegation (MSD).
Gällande bestämmelse och dess tillkomst
I nu gällande vägtrafikförordning av den 28 september 1951 hade 42 §
1 mom. och 2 mom. första stycket ursprungligen följande lydelse.
1 mom. Vägtrafilcant, som ämnar passera korsning i samma plan mellan
väg och järnväg, skall, oavsett förekommande säkerhetsanordningar,
genom uppmärksamhet på järnvägen förvissa sig om huruvida tåg nalkas.
Vid färd med fordon skall därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna
tillräckligt låg hastighet.
Med tåg likställes i denna paragraf varje anordning på hjul, vilken löper
på järnvägsskenor.
2 mom. Då av signal eller annat förhållande framgår, att tåg nalkas, skall
vägtrafikant stanna på betryggande avstånd från korsningen och före ljussignal,
om sådan finnes. Föreligger ej förhållande, som nu sagts, skall
korsningen skyndsamt passeras.
I samband med den proposition (nr 30/1951) vari begärdes riksdagens yttrande
över förslaget till vägtrafikförordning behandlade riksdagen två i
1 Motionen i dess helhet tryckt ibland första kammarens motioner.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 22
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962
anledning av propositionen väckta motioner med yrkande att i förordningen
måtte föreskrivas skyldighet för förare av motorfordon att vid passerande
av plankorsning med järnväg växla ned eller stanna. Motionerna avslogs
av riksdagen på hemställan av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr
30/1951 (s. 108) i denna del anförde bl. a. att en ovillkorlig skyldighet att
växla ned eller stanna knappast kunde förväntas bli efterlevd och dessutom
kunde leda till stagnation eller störning i trafiken.
I sitt den 15 december 1954 framlagda betänkande med förslag till vissa
åtgärder för åstadkommande av en förbättrad trafiksäkerhet (SOU 1954: 38)
redogjorde 1953 års trafiksäkerhetsutredning för en av statens trafiksäkerhetsråd
under juni och juli 1950 verkställd undersökning angående motorfordonsförares
beteende vid ljus- och ljudsignalbevakade järnvägskorsningar
och redovisade jämväl vissa uppgifter om trafikolyckor i järnvägskorsningar
under tiden 1950 t. o. m. första halvåret 1954 (sid. 160—164 i
betänkandet). Av den nämnda undersökningen fann utredningen framgå
att förare av motorfordon i betydande utsträckning passerade järnvägskorsningar
med oförsvarligt höga hastigheter och även förde sina fordon
mot rött ljus i korsningarna. Utredningen föreslog därför vissa ändringar
i 42 § vägtrafikförordningen, innebärande generell fartbegränsning till 45
kilometer i timmen inom viss vägsträcka framför de i lagrummet avsedda
korsningarna och vidare ovillkorlig stopplikt inför röd blinkande ljussignal
eller ringande ringklocka i korsningarna. (Motiveringen till förstnämnda
förslag återfinnes å sid. 168—170 i betänkandet.) Brott mot bestämmelserna
skulle enligt förslaget straffbeläggas i 67 § vägtrafikförordningen.
Utredningens nämnda förslag godtogs i huvudsak vid betänkandets remissbehandling
(se prop. nr 172/1955 sid. 52—53).
I propositionen nr 172/1955 framlades bl. a. förslag till ändring av 42 §
vägtrafikförordningen i nu berörda delar. Utredningens förslag om en
i vägtrafikförordningen straffsanktionerad ovillkorlig stopplikt framför
ljus- och ljudsignal upptogs därvid med vissa jämkningar. I stället för utredningens
förslag om en hastighetszon före korsningarna föreslogs emellertid
i propositionen att i 42 § 1 mom. skulle intagas en föreskrift om att
fordonsförare, som avser att passera plankorsning med järnväg, icke bör på
vägsträckan inom 50 m från korsningen hålla högre hastighet än 40 km i
timmen. Underlåtenhet att iakttaga bestämmelsen skulle därmed ej komma
att straffbeläggas i vägtrafikförordningen men förutsattes kunna inverka
på bedömandet om en förare enligt trafikbrottslagen skall anses ha
förfarit oaktsamt. Till stöd för den föreslagna hastighetsbestämmelsen
anförde föredragande departementschefen i propositionen följande.
Vad angår utredningens förslag om en hastighetszon före plankorsning
mellan järnväg och väg kan de faromoment, som gör sig gällande vid
passerande av dylik korsning, i förstone synas vara i viss mån likartade
med dem, som föreligger vid infart på huvudled. En viktig skillnad före
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962
3
ligger emellertid i det hänseendet, att järnvägsövergångar å allmänneligen
befarna vägar i regel är försedda med goda säkerhetsanordningar i form
av signaler m. m. Reglerna för trafikanternas uppträdande vid sådana järnvägsövergångar
får därför väsentligen karaktären av föreskrifter om skyldighet
att respektera signalerna. I fråga om järnvägskorsningar utan signalanordningar
är en analogi med huvudledskorsning mera befogad. Även
här föreligger emellertid den olikheten, att tågföraren till skillnad från en
förare av fordon på huvudled i regel icke kan genom sitt handlande i avsevärd
mån påverka en uppkommen hotande situation.
Till grund för reglerna om vägtrafikanters uppträdande vid korsning
med järnväg bör uppenbarligen ligga den redan nu i vägtrafikförordningen
stadfästa principen, att envar, som ämnar passera korsningen, skall oavsett
förekommande säkerhetsanordningar ägna särskild uppmärksamhet
åt järnvägen samt förvissa sig om huruvida tåg nalkas och att förare av
fordon skall hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg
hastighet. Vad nu sagts innebär i själva verket blott en närmare utveckling
av den allmänna regeln att vägtrafikant skall iakttaga den omsorg och
varsamhet, som till förekommande av trafikolyckor betingas av omständigheterna.
Lika självfallen är icke den nu föreslagna skärpning av bestämmelserna,
vilken går ut på fastställande av viss maximihastighet för sträckan närmast
före korsningen. Mot en dylik regel kan invändas, hl. a., att en förare
visserligen bör nedbringa hastigheten så, att han får tid till nödiga observationer
och kan bringa fordonet att stanna, om ett tåg skulle nalkas, men
att han å andra sidan bör så skyndsamt som möjligt passera korsningen,
sedan han fastslagit, att banan är fri. Hastighetsbegränsningen borde därför
strängt taget icke gälla sträckan närmast intill korsningen utan hellre
en sträcka eller en punkt på något avstånd från densamma. Det kan vidare
övervägas, om icke skyldigheten att nedbringa hastigheten snarare bör
taga form av en skyldighet att helt stanna fordonet på lämplig plats, varifrån
god sikt råder längs järnvägen. En föreskrift om stoppskyldighet inger
emellertid ganska stora betänkligheter eftersom den skulle leda till en ökning
av tiden för passerande av korsningen. Därtill kommer att bestämmelsen
skulle på vissa vägar leda till besvärande trafikstockningar.
En annan synpunkt, som kom till synes bl. a. i det utlåtande (nr 30), som
andra lagutskottet år 1951 avgav i samband med tillkomsten av de nuvarande
bestämmelserna i ämnet, är att det i åtskilliga fall — exempelvis då
klar sikt råder och banan är överskådlig på långt avstånd — ej torde vara
erforderligt att minska farten eller stanna före korsningen och att man i
sådana fall knappast kan förvänta, att bestämmelserna om skyldighet att
minska farten eller alt stanna blir efterlevda. Respekten för bestämmelsen
skulle därigenom avtrubbas.
Efter övervägande av de nu anförda skälen har jag kommit till den slutsatsen,
att en absolut fartgräns i anslutning till järnvägsövergång ej är
att tillråda men att det ändock kan vara lämpligt att i författningen angiva
en viss hastighet, vilken i regel icke bör överskridas.
I propositionen hemställdes om riksdagens yttrande över de föreslagna
ändringarna i vägtrafikförordningen. I anledning av propositionen väcktes
bl. a. två likalydande motioner, däri anfördes att det förefölle lämpligare,
att regeln om hastighetsbegränsning före järnvägskorsning upptoge hastig*
— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 22
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962
heten 50 i stället för i propositionen föreslagna 40 kilometer i timmen. I
ärendet avgav andra lagutskottet utlåtande (nr 34/1955), vari i förevarande
del anfördes följande.
Det är ett känt faktum — och förhållandet belyses för övrigt av undersökningar
som trafiksäkerhetsutredningen redovisat — att ett stort antal olyckor
med dödlig utgång inträffar vid våra järnvägsövergångar. Det är i vårt
land med dess vidsträckta vägnät och ringa befolkningsunderlag icke möjligt
att överallt genomföra skenfria korsningar inom överskådlig tid ens vid
de mest trafikerade vägarna. Säkerheten har emellertid förbättrats genom
bevaknings- och varningsanordningar av olika slag. Ett stort antal olyckor
inträffar dock alltjämt även vid bevakade övergångar. Undersökningar utvisar
att fordonsförarna icke ägnar förefintliga bevakningsanordningar tillbörlig
uppmärksamhet. Även den varning som rött ljus vid järnvägsövergång
innebär nonchaleras i betydande utsträckning. Att man straffbelägger
underlåtenhet att stanna vid rött ljus, liksom då ringklocka ringer eller av
annat förhållande framgår att tåg nalkas, är enligt utskottets mening en
önskvärd åtgärd, ägnad att inskärpa respekten för säkerhetsanordningarna.
Effekten av förslaget är emellertid begränsad till de på sådant sätt bevakade
järnvägsövergångarna. Man torde för övrigt icke ens här böra läkna
med mera betydande resultat i säkerhetsavseende av bestämmelsen.
En jämförelse mellan de åtgärder en förare bör vidtaga vid infart å
huvudled och vid passerande av järnvägskorsning ligger nära till hands,
på de av departementschefen angivna skälen avvisar utskottet emellertid,
att generell stopplikt införes även vid passerande av järnvägskorsning.
Ett i väsentliga delar motsvarande resultat kan man emellertid här vinna
genom att tillse, att föraren nedbringar farten då han nalkas korsningen.
En icke alltför obetydlig minskning av hastigheten kan nämligen bidraga
till att utlösa en skärpt uppmärksamhet. Om föraren nedbringar hastigheten
får han givetvis dessutom längre tid att reagera och handla och därmed
ökade möjligheter att undvika en sammanstötning. Från dessa synpunkter
tillstyrker utskottet en regel om att hastigheten vid passerande av
järnvägskorsning skall vara låg. Enkelheten kan synas tala för att som i
motionerna 1:507 och 11:625 föreslagits — samma hastighetsgräns väljes
som vid färd inom tättbebyggt område. Å andra sidan förlorar regeln i
effekt, om hastighetsgränsen väljes så, att föraren icke tvingas nedbringa
hastigheten betydligt. För det stora antal fall där hastigheten — beroende
på väg, fordon eller förare — ligger blott något högre än 50 km i timmen,
är därför en hastighet vid passerandet av järnvägskorsningen av 40 km i
timmen att föredraga. Utskottet ansluter sig till propositionens förslag och
kan alltså icke tillstyrka motionerna.
Utskottets hemställan i denna del, att riksdagen måtte såsom sin mening
giva till känna vad utskottet anfört och avslå motionerna I: 507 och II: 625,
bifölls av riksdagen.
Genom förordning den 3 juni 1955 (nr 313) om ändring i vägtrafikförordningen
erhöll 42 § 1 mom. och 2 mom. första stycket följande alltjämt
gällande lydelse.
1 mom. Vägtrafikant, som ämnar passera korsning i samma plan mellan
väg och järnväg, skall, oavsett förekommande säkerhetsanordningar,
genom uppmärksamhet på järnvägen förvissa sig om huruvida tåg nalkas.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962
Vid färd med fordon skall därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna
tillräckligt låg hastighet. Inom 50 meter från korsningen bör hastigheten
ej överstiga 40 kilometer i timmen.
Med tåg likställes i denna paragraf varje anordning på hjul, vilken löper
på järnvägsskenor.
2 mom. Då av signal eller annat förhållande framgår, att tåg nalkas, får
korsningen ej passeras förrän signalen upphört eller, därest signal ej givits,
tåget kört förbi.
Vissa statistiska uppgifter
Ur statens järnvägars publikation »Säkerhetstjänsten» för år 1960 och
tidigare år — 1961 års publikation föreligger ännu inte — har utskottet inhämtat
följande uppgifter.
Den 30 juni 1960 fanns i vårt land totalt 32 364 korsningar i plan mellan
väg och järnväg (huvudspår). Endast 2 924 av dessa utgjorde korsningar
med allmänna vägar och av detta antal var 2 812 försedda med
säkerhetsanordningar, medan återstoden, 112, endast försetts med kryssmärken.
Av de 29 440 korsningarna med enskilda vägar saknade 26 531
varje slag av varningsmärke eller säkerhetsanordning. Antalet vägkorsningar
vid hamn-, industri- och grusgropsspår för samma år utgjorde 1 500.
Antalet kollisioner mellan rälsgående fordon och motorfordon vid korsningar
av nämnda slag åren 1956—1960 framgår av följande tabell.
År |
Antal kollisioner vid korsning |
Summa kollisioner |
|||
med bommar |
med ljus-oeh/eller |
med kryss-märke |
utan säker-hetsanord. |
||
1956................ |
18 |
31 |
35 |
55 |
139 |
1957................ |
16 |
29 |
31 |
61 |
137 |
1958................ |
11 |
31 |
19 |
58 |
119 |
1959................ |
16 |
22 |
35 |
49 |
122 |
1960................ |
13 |
32 |
24 |
53 |
122 |
Räknat per 10 000 motorfordon inträffade 1956: 1,24; 1957: 1,11; 1958:
0,9; 1959: 0,87; och 1960: (beräknade) 0,81 sammanstötningar vid järnvägskorsningar.
Statistiken utvisar vidare att antalet järnvägskorsningar successivt minskas
och att allt fler korsningar vid allmänna vägar förses med säkerhetsanordningar.
Totala antalet kollisioner vid plankorsningar mellan väg och
järnväg år 1960 var — jämte motsvarande tal för år 1958 — det lägsta efter
år 1948 och antalet personer, som år 1960 dödades vid sådana kollisioner,
var det lägsta sedan år 1945.
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962
Motionerna
Motionärerna betecknar bestämmelsen om hastighet för passerande av
järnvägskorsning som vag. Det synes ej vara rimligt, anföres det, att problemet
om vägtrafikants hastighet på sätt som nu sker skall göras beroende av
vederbörande åklagares bedömning, »detta så mycket mer som hastighetskontrollen
från myndigheternas sida vid det stora flertalet av de cirka
30 000 järnvägskorsningar som finns i vårt land i allmänhet torde vara mycket
obetydlig». Motionärerna påpekar att enligt uppgifter i pressen i vissa
fall åklagare-polischefer utfärdat order till underlydande polispersonal att
för senare rättsliga åtgärder anteckna varje vägtrafikant som korsar en
bestämd korsning med mer än 60 kilometers hastighet. Tillfälliga trafikanter,
sägs det i motionen, saknar i allmänhet kännedom om dylika skälighetsbedömningar
av godtagbar hastighet vid en viss korsning. Vissa järnvägskorsningar
har, enligt motionärerna, blivit nära nog riksbekanta på
grund av »den lokala polismyndighetens egna hastighetsbegränsningar». En
omprövning av vägtrafikförordningens påbud i detta avseende synes därför
motionärerna erforderlig. Enligt motionärernas uppfattning bör rekommendationen
i 42 § vägtrafikförordningen om en hastighet av högst 40 kilometer
i timmen utgå och frågan om hastighetsmaximeringar vid järnvägskorsningar
överlämnas till de lokala myndigheternas avgörande. Motionärerna
förutsätter härvid att de hastighetsbegränsningar som befinnes motiverade
klart anges genom sedvanliga vägmärken.
För den fullständiga motiveringen av motionsyrkandet hänvisar utskottet
till motionen.
Yttrandena
Samtliga remissinstanser med undantag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förordar viss ändring i det aktuella lagrummet. Statens trafiksäkerhetsråd
och stats polisintendenten anser därvid att i stället för den i stadgandet
intagna rekommendationen om viss hastighet bör införas föreskrift om
generell hastighetsbegränsning till 40 kilometer i timmen inom viss sträcka
vid järnvägskorsning, medan i övriga yttranden motionärernas yrkande tillstyrkes.
Av de remissinstanser som tillstyrker bifall till motionerna vitsordar
NTF att den aktuella föreskriften säkerligen tillämpas lokalt mycket
olika och framhåller att någon motsvarande regel ej givits för passerande
av rörlig bro, som likaledes regelmässigt utmärkes med varningsskylt, eller
för passerande av plats med varningsmärke för viltstråk eller skola. På
grund härav och då den »generella hastighetsbegränsningen vid järnvägskorsningar»
ofta ger upphov till ur trafiksäkerhetssynpunkt farliga omkörningar
finner NTF stadgandet obehövligt, i synnerhet som ändock före
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962
skrives en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg fart och särskild
uppmärksamhet på järnvägen. Enligt NTF utvisar statistiken en kontinuerlig
nedgång i antalet sammanstötningar tåg/motorfordon. För 1952
redovisades således, anföres det, 234 sammanstötningar med 65 dödade personer
och för 1961 144 sammanstötningar med 39 dödsfall. NTF anser alltså
att föreskriften om en rekommenderad hastighet bör utgå ur 42 § vägtrafikförordningen
och att i stället, där särskilda förhållanden så kräver,
viss högsta tillåtna hastighet bör fastställas genom lokala föreskrifter och
tillkännagivas genom hastighetsbegränsningsmärken vid järnvägskorsningarna.
Sistnämnda uttalande göres också i yttrande från Fomo, som anser att
42 § i dess nuvarande lydelse ej motsvarar kravet på att vägtrafikförordningen
bör vara utformad så att vägtrafikanterna erhåller »otvetydiga anvisningar
i alla avseenden». Mot införande av en generell hastighetsbegränsning
vid järnvägskorsningar andrager Fomo att varken personella eller
materiella resurser finnes för övervakning av efterlevnaden av en sådan
bestämmelse, som dessutom i de flesta fall skulle vara onödig, »då sikten
vid korsningarna som regel är ganska god».
MSD ansluter sig helt till vad som anförts i motionerna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrker den föreslagna lagändringen
och anför följande.
Ett bifall till det av motionärerna gjorda förslaget skulle möjliggöra en i
och för sig önskvärd differentiering av hastigheterna vid olika slag av korsningar.
Kungörandet med vägmärken av varierande lokala hastighetsbestämmelser
skulle emellertid vara förenat med kostnader av sådan storleksordning,
att åtgärden även med beaktande av fördelarna icke kan anses försvarlig.
Motionärerna finner nuvarande ordning orimlig också därför, att beslut
om åtal av överträdelse blir beroende av vederbörande åklagares bedömning
av den hastighet han anser vara den högsta »försvarliga» vid en viss korsning
och att trafikanterna härigenom svävar i ovisshet om vilken hastighet,
som kan hållas för att åtal icke skall behöva riskeras.
Ehuru en sådan inställning hos trafikanterna torde ha en viss utbredning,
synes den enligt styrelsens mening icke vara av sådant slag att den i och
för sig i detta sammanhang bör föranleda en författningsändring. Å andra
sidan erinrar styrelsen om det samordningsarbete på vägtrafiklagstiftningens
område, som för närvarande pågår inom den kommitté, som erhållit uppdrag
att utarbeta förslag till sådan samordning för Danmark, Finland, Norge
och Sverige, Nordisk vägtrafikkommitté. Det kan därför enligt styrelsens
mening vara lämpligt att motionärernas förslag utan ställningstagande överlämnas
till kommittén.
Statens trafiksäkerhetsråd och stats polisintendenten anser visserligen,
liksom motionärerna, att bestämmelsen om en rekommenderad högsta hastighet
bör utgå men föreslår, som nämnts, att i stället viss generell
hastighetsbegränsning skall införas.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1962
Trafiksäkerhetsrådet anför sålunda.
Såsom framgår av bestämmelsen i 42 § vägtrafikförordningen bör fordonsförare,
som nalkas korsning i samma plan mellan väg och järnväg,
inom 50 meter från korsningen hålla en hastighet, som ej överstiger 40
km/tim. Denna bestämmelse är ej absolut så till vida som ett överskridande
av hastigheten icke utan vidare straffbelägges. Däremot kan ett överskridande
under vissa omständigheter beivras jämlikt 1 § lagen om straff för
vissa trafikbrott.
Redan av det anförda framgår, att passerande av järnvägskorsning med
en hastighet, överstigande 40 km/tim., ibland kan vara försvarligt och ibland
bedömes som oaktsamt. Någon generellt bestämd högsta hastighetsgräns
torde därför icke i och för sig kunna fastställas såsom normgivande för den
i det enskilda fallet högsta lämpliga hastighet, med vilken en järnvägskorsning
må passeras. Bestämmelsen att en hastighet av högst 40 km/tim. bör
iakttagas inom 50 meter från järnvägskorsning vid passerande av denna kan
sålunda ur nämnda synpunkt sägas vara delvis omotiverad och ägnad att
skapa en viss osäkerhet hos fordonsförarna.
För att undanröja denna osäkerhet och samtidigt skapa entydiga regler
på förevarande område — vilket i båda avseendena har betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt
— borde en ändring av berörda lagrum ske så, att generellt
förbud stadgades för fordonsförare att inom 50 meter från järnvägskorsning
hålla högre hastighet än 40 km/tim. En ändring av lagrummet i
nu angivna hänseende skulle även medföra den fördelen ur trafiksäkerhetssynpunkt,
att fordonsförarna i betydligt mindre omfattning än för närvarande
skulle frestas att vid passerande av järnvägskorsning hålla en
hastighet överstigande 40 km/tim., bland annat då eljest goda siktförhållanden
försämrats till följd av dåligt väder såsom regn, dimma och snöyra.
Stats polisintendenten motiverar sin uppfattning på följande sätt.
Den rekommenderade hastigheten överskrides i betydande utsträckning.
Självfallet är siktförhållandena vid åtskilliga järnvägskorsningar åtminstone
under dagen och vid klart väder så goda att högre hastighet än 40 kilometer
i timmen kan hållas utan att trafiksäkerheten därmed sättes i fara. Dessvärre
överskrides emellertid den rekommenderade hastigheten i stor utsträckning
även i korsningar med mycket dåliga siktförhållanden.
Vid övervakningen har den vaga formuleringen av författningsbestämmelsen
medfört stora svårigheter. Dessa består icke endast i att bedöma vilken
hastighet, som i varje särskilt fall kan tillåtas med hänsyn till siktförhållandena,
vägens beskaffenhet, väglaget m. m. Det kan också vara svårt att avgöra
var hastigheten lämpligen bör mätas. I författningen angives visserligen
att hastigheten ej bör överstiga 40 kilometer i timmen inom 50 meter
från korsningen, men sedan fordonet kommit så nära korsningen att föraren
kan konstatera att inget tåg nalkas torde det i allmänhet icke kunna
påstås att föraren genom att hålla högre hastighet gjort sig skyldig till ovarsamhet.
Vid hastighetskontroll vid järnvägskorsning mäter statspolisen numera
fordonets hastighet vid den punkt på vägen, varifrån det kan bedömas
huruvida korsningen kan passeras riskfritt. Om fordonsföraren därvid håller
så hög hastighet att han icke kan stanna före korsningen om så skulle erfordras
rapporteras saken till åklagare som vårdslöshet i trafik jämlikt 1 §
trafikbrottslagen. Det bör emellertid framhållas att samma möjlighet att
ingripa torde föreligga med stöd av de allmänna bestämmelserna om has
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962
9
tighetsanpassning i 46 § VTF alldeles oavsett rekommendationen i 42 §.
Till följd av bevisningssvårigheter kommer i regel endast de mest uppenbara
fallen av bristande hastighetsanpassning att medföra rättslig åtgärd.
I likhet med motionärerna anser jag att den nuvarande avfattningen av
42 § 1 mom. VTF icke är lämplig. Att tillräckligt låg hastighet hålles på
sträckan närmast järnvägskorsningen har sin givna betydelse inte bara vad
avser möjligheterna att stanna utan också med hänsyn till förarens möjlighet
att iakttaga om tåg nalkas. Den anmärkningsvärt dåliga hastighetsanpassning,
som konstaterades vid trafiksäkerhetsrådets förut omnämnda
undersökning angående trafikanternas beteende vid järnvägskorsningar,
samt de erfarenheter, som dagligen göres i fråga om bristande hastighetsanpassning
i allmänhet, tyder på att man icke bör överlåta till den
enskilde trafikanten att avgöra vilken hastighet, som kan tillåtas vid passerandet
av järnvägskorsning. En absolut hastighetsgräns torde vara att
föredraga trots de olägenheter en sådan kan medföra i vissa fall. Med en
absolut hastighetsgräns skulle trafikanterna i varje fall icke behöva sväva
i ovisshet om vad de bör iakttaga med avseende på hastigheten för att
undgå straffansvar.
Att bestämma hastigheten individuellt för varje korsning torde möta
stora praktiska svårigheter icke minst på grund av det stora antal vägmärken,
som skulle erfordras. Om samma hastighetsgräns skulle gälla i
alla korsningar måste emellertid gränsen sättas lågt för att tillgodose
säkerhetskravet där sikt och andra inverkande förhållanden är ogynnsamma.
De hastighetsgränser, som kan ifrågakomma, synes vara 40 eller 50 kilometer
i timmen. Enligt ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprättat
diagram över de bromssträckor, som normalt kan påräknas vid olika väglag,
varierar bromssträckan vid vinterväglag — om fordonet ej är försett med
snökedjor — från drygt 20 meter till omkring 65 meter vid 40 kilometers
hastighet samt från drygt 30 meter till ungefär 100 meter vid 50 kilometers
hastighet, allt beroende på friktionskoefficienten. Därtill kommer reaktionssträckan.
Med hänsyn till stoppsträckans längd vid ogynnsamt väglag torde
högre hastighetsgräns än 40 kilometer i timmen ej böra väljas. Även om en
sådan övre hastighetsgräns är tillräcklig i flertalet fall synes man icke
böra göra avkall på det allmänna kravet att en med hänsyn till omständigheterna
tillräckligt låg hastighet skall hållas; detta för att tillgodose
säkerhetskravet vid mycket ogynnsamma förhållanden.
I yttrandet rekommenderas att sista meningen av 42 § 1 mom. vägtrafikförordningen,
efter mönster av det förslag som framlades av 1953
års trafiksäkerhetsutredning, skall utbytas mot följande: »På den vägsträcka,
som är belägen mellan det närmast korsningen uppsatta avståndsmärket
och korsningen, får fordonet icke föras med högre hastighet än 40
kilometer i timmen. Finnas avståndsmärken icke uppsatta, skall vad bär
sagts om högsta tillåtna hastighet gälla en vägsträcka av 50 meter framför
korsningen.» Överskridande av den således tillåtna hastigheten bör, enligt
statspolisintendenten, kriminaliseras direkt i vägtrafikförordningen i enlighet
med trafiksäkerhetsutredningens förslag till ändring av 67 § i förordningen.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962
Utskottet
För förare av fordon, som skall passera korsning i plan mellan väg och
järnväg, gäller, som framgår av den tidigare redogörelsen, enligt 42 § 1
mom. vägtrafikförordningen — förutom föreskriften att vägtrafikant genom
uppmärksamhet på järnvägen skall förvissa sig om, huruvida tåg
nalkas — att fordonet skall föras med en efter omständigheterna tillräckligt
låg hastighet och att hastigheten inom 50 meter från korsningen ej
bör överstiga 40 kilometer i timmen.
Motionärerna anser att ifrågavarande regler leder till skönsmässig och
skiftande bedömning från de trafikövervakande myndigheternas sida och
medför osäkerhet hos trafikanterna om vad de har att iakttaga för att undgå
ansvar. Genom upphävande av den särskilda hastighetsanvisningen skulle,
menar motionärerna, frågan överlåtas till »de lokala myndigheternas avgörande»
och därmed de fall, där fri hastighet ej kan tillåtas vid järnvägskorsning,
komma att bekantgöras genom sedvanliga vägmärken.
Den påtalade föreskriften i 42 § vägtrafikförordningen tillkom, som tidigare
angivits, år 1955 som en regel ägnad att nedbringa antalet olyckor vid
järnvägskorsningar, sedan från såväl Kungl. Maj :ts som riksdagens sida
tanken på införandet av stopplikt eller generell fartbegränsning å sådana
platser avvisats. I anledning av vad som anförts i yttrandena från statens
trafiksäkerhetsråd och statspolisintendenten vill utskottet här ange vissa
skäl som kan tala emot införande av en i dessa yttranden förordad allmän
hastighetsbegränsning vid järnvägskorsningar. Det säkerligen betydande
antal fall då en sådan regel med hänsyn till förhållandena på platsen skulle
framstå som omotiverad ger således anledning till antagande att respekten
för regeln ej skulle kunna upprätthållas. Med nuvarande trafikövervakningsresurser
skulle regelns efterlevnad knappast heller kunna övervakas i
erforderlig utsträckning. De starkt varierande förhållandena från plats till
plats medför vidare svårigheter att bestämma en lämplig generell hastighetsgräns.
Ett stort antal korsningar torde påkalla betydligt lägre hastighet
än den föreslagna 40 kilometer i timmen och sättes gränsen för högt
synes en allmän hastighetsbegränsning kunna skapa sämre förhållanden än
om ingen absolut regel gäller. Slutligen möter svårigheten att konstruera
en generell hastighetsregel, som ej hindrar att en korsning passeras med
största möjliga skyndsamhet, sedan väl kunnat konstateras att banan för
tillfället är fri.
Den särskilda hastighetsregeln torde väl formellt sett ej utesluta att länsstyrelse
med stöd av 61 § vägtrafikförordningen föreskriver viss maximihastighet
å vägsträcka intill järnvägskorsning och därvid fastställer annan
hastighetsgräns än 40 kilometer i timmen. Sådana enbart av korsningar
betingade föreskrifter synes emellertid ej förekomma. Det torde också vara
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962
olämpligt med sådana lokala föreskrifter annat än om bestämmelser ges
för alla korsningar, där fri hastighet ej bör tillåtas. Trafikanterna kan eljest
— åtminstone om föreskrifter utfärdas i större utsträckning — bibringas
uppfattningen att särskild fartgräns befunnits onödig i fråga om korsningar
som saknar skyltar om hastighetsbegränsning.
Ett fullt utbyggt system av lokala, med vägmärken angivna och efter de
särskilda förhållandena anpassade hastighetsbestämmelser för alla korsningar,
där sådana bestämmelser befinnes påkallade, skulle väl i och för
sig i högre grad än nuvarande regler vara ägnat att öka trafiksäkerheten
vid järnvägskorsningarna. Emot en sådan lösning av problemet har emellertid
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat att kungörandet med vägmärken
av varierande lokala hastighetsbestämmelser skulle vara förenat
med kostnader av en sådan storleksordning att åtgärden även med beaktande
av fördelarna ej kan anses försvarlig. Det bör i sammanhanget anmärkas
att, såvitt kan bedömas av de tidigare redovisade statistiska uppgifterna, de
med säkerhetsanordningar av olika slag utrustade korsningarna ej torde
böra uteslutas, därest sådana bestämmelser skulle meddelas. Trots den år
1955 genomförda skärpningen av reglerna om trafikanternas skyldighet att
efterkomma ljud- och ljussignaler vid järnvägsövergångar synes nämligen
ett anmärkningsvärt stort antal olyckor alltjämt inträffa i sådana korsningar.
Prövningen huruvida underlåtenhet att iakttaga den rekommenderade
fartgränsen skall anses innebära oaktsamhet eller ej, ankommer i sista
hand på domstolarna. Argumentet att nuvarande bestämmelser utlämnar
trafikanterna åt en skönsmässig bedömning av polismyndigheterna kan därför
inte åberopas till stöd för upphävande av den påtalade regeln.
Viss kritik kan väl riktas mot en regel som den förevarande. Det torde
emellertid kunna hållas för visst att bestämmelsen har en ej obetydlig
hastighetsbegränsande effekt. I beaktande av de höga olycltssiffror som tidigare
redovisats kan utskottet ej tillstyrka en ändring i vägtrafikförordningen,
varigenom kraven på aktsamhet av motorförare vid passerande av järnvägskorsning
minskas. Ett upphävande av regeln kan därför enligt utskottets
mening ej komma i fråga, därest ej samtidigt vidtages åtgärder med
minst samma effekt för trafiksäkerheten. Som framgår av vad utskottet tidigare
redovisat kan vägande skäl anföras såväl mot att generell hastighetsbegränsning
stadgas för korsningarna som mot att frågan löses genom
lokala trafikföreskrifter. Utskottet är därför ej berett att förorda något av
dessa alternativ framför de nu gällande reglerna och kan således ej tillstyrka
bifall till motionerna.
Det torde emellertid vara lämpligt att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit, motionerna överlämnas till svenska ledamöterna av Nordisk
vägtrafikkommitté, att övervägas vid kommitténs arbete på en samnordisk
vägtrafiklagstiftning.
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962
Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 490 och II: 568, ej måtte föranleda
annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om överlämnande av motionerna
jämte detta utlåtande till svenska ledamöterna av Nordisk
vägtrafikkommitté.
Stockholm den 10 april 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson,
Kristiansson, Ebbe Ohlsson*, Georg Carlsson*, Åkesson och Herbert
Larsson*;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Andersson i Ryggestad, Carlsson i Stockholm*, Wachtmeister, Mattsson
och Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62