Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962
1
Nr 16
Utlåtande i anledning av motioner angående minimimått på ål.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner,* 1 nr 304 i första kammaren av herr Ringabg och
nr 375 i andra kammaren av herr Hedin m. fl.
I motionerna, som är likalydande, anföres:
Fiskeristadgan innehåller bestämmelser om minimimått vid fångst av
ett flertal fiskslag. I stadgan finns dock inga bestämmelser om minimimått
på ål. I de lokala bestämmelserna anges minimimått på ål i några län men
saknas i andra.
Ur fiskevårdande synpunkt vore det av värde om man avstode från att
fånga den mindre ålen, som skulle ge bättre utbyte om den finge växa till
mera fångstmässig storlek.
Ur ekonomisk synpunkt är det oförmånligt för fiskerinäringen att fiskmarknaden
pressas av småålen, som därigenom blir prisbestämmande för
all ilandförd ål.
Ostkustens ålfiskareförbund har vid sitt årsmöte år 1961 beslutat uttala
en bestämd önskan om att minimimått på ål måtte fastställas.
Under hänvisning till vad de sålunda anfört, hemställer motionärerna,
»att riksdagen måtte besluta
a) att i kungl. fiskeristadgan 24 september 1954 10 § måtte
införas bestämmelse om att ål ej må fångas, som icke
håller ett minimimått av 40 cm,
b) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig
lagtext».
Över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
yttranden inhämtats från fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion samt
från länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Värmlands och Gävleborgs
län.
Härvid har åberopats, av länsstyrelsen i Kalmar län de för länet gällande
fiskeristadgorna ävensom yttrande av fiskeriintendenten i österhavets distrikt
— därvid jämväl utlåtande av fiskerikonsulenten i länet bifogats —,
av länsstyrelsen i Blekinge län utlåtande av fiskeriintendenten i Västerhavets
distrikt, av länsstyrelsen i Kristianstads län dess stadga för saltsjöfiskets
bedrivande vid länets östersjökust ävensom yttrande av hushållningssällskapets
fiskerikonsulent, av länsstyrelsen i Värmlands län yttran
-
1 Motionen i dess helhet tryckt bland andra kammarens motioner.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 16
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962
den av hushållningssällskapet och fiskerinämnden för Vänern ävensom av
länsstyrelsen i Gävleborgs län utlåtande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Sveriges Fiskares
riksförbund och Sveriges Allmänna fiskevårdsförbund.
Inledningsvis må återgivas några allmänna uppgifter om ål såsom de
upptagits i ett populärvetenskapligt uppslagsverk.
Ålen tillhör benfiskarna. Den art, som mest fångas här i riket, är den s. k.
vanliga ålen (anguilla anguilla). De unga ålarna kallas efter färgen på buken
för gulål, medan de vuxna exemplaren går under beteckningen blankål.
Vanligen blir honan ej över 1,2 m lång och inte tyngre än 4 kg. Hanarna ar
betydligt mindre (sällan över 0,4 och högst 0,5 m). Ålen anses leka i Atlanten
mellan Bermudasöarna och de Västindiska öarna. Ållarverna transporteras
med Golfströmmen mot Europas kuster och förvandlas därunder till
s. k. glasålar. De når Sveriges väst- och sydkust i sitt tredje levnadsår och ar
då 60_80 mm långa. Efter en sommar övergår de till gulål, som även in
vandrar
i Östersjön. Från kusterna tränger honorna upp i inlandsvatten;
hanar synes sällan förekomma i sötvatten och har endast få gånger iakttagits
norr om Öland. Efter tillväxt under 4 till 10 år blir ålen blankål.
Den slutar äta samt får större ögon och bröstfenor. Blankålen samlas vid
kusten och vandrar längs denna ut till lekplatserna i Atlanten. Troligen
dör ålen kort efter leken. — Vid västkusten fångas därjämte understundom
s. k. havs ål (conger conger).
Gällande bestämmelser m. m.
Bestämmelserna att fångst beträffande vissa slag av fisk ej må ske om
fisken ej håller visst minimimått, finnes — som motionärerna angivit —
intagna i fiskeristadgan den 24 september 195b. Det må anmärkas att
Kungl. Maj :t före utfärdandet av stadgan hörde riksdagen över förslaget
till sådan stadga, men att kamrarna stannade i skilda beslut i frågan (riksdagens
skrivelse nr 348/1954).
Fångstförbuden är upptagna i stadgans § 10 och avser bl. a. lax och laxöring.
Förbuden gäller jämlikt 23 § även vid fiske från svenskt fartyg på
internationellt vatten. — Om någon utan avsikt råkat fånga fisk, som han
enligt 10 § ej ägt fånga, men genast utsläpper fisken i vattnet, skall han
enligt 11 § inte anses ha överträtt fångstförbudet. — Under vissa i 14—17
§§ angivna förutsättningar må, där så erfordras, länsstyrelse för länet eller
del därav meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande.
_Enligt 24 § får fisk, som icke håller föreskrivet minimimått, regelmässigt
ej införas till riket eller ilandföras här. Enligt huvudregeln i 26 § får ingen
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962
3
i riket saluhålla, utbjuda, sälja eller i återförsäljningssyfte köpa fisk, som
inte håller ett i 10 § för fiskslaget i fråga föreskrivet minimimått. Inom område
där enligt av länsstyrelse utfärdade bestämmelser minimimått gäller för
visst eller vissa fiskslag, gäller enligt 28 § enahanda regler beträffande sådan
fisk, som ej håller det föreskrivna minimimåttet. Jämlikt 27 § andra stycket
kan beträffande vissa slags fisk fiskeristyrelsen medge undantag från huvudregeln
i 26 §, där så erfordras bl. a. av fiskevårdshänsyn. — Den, som
fångar fisk som inte håller stadgat minimimått, dömes enligt huvudregeln i
30 § för olaga fiske till dagsböter. Den, som åsidosätter föreskrifter enligt
24, 26 eller 28 §§, straffas jämlikt 31 § med dagsböter. I 32—38 §§ är upptagna
föreskrifter om förverkande av bl. a. fisk, som ej håller stadgat minimimått,
eller, där det fångade undergått förskämning eller ej är i behåll,
dess värde. Förverkad fisk, som inte kunnat utsättas, skall i princip enligt
vissa regler säljas eller, om det inte kan ske, förstöras.
Enligt 6 § fiskeristadgan är bl. a. fiske med harka eller ljuster förbjudet,
dock att fiske med ålsax får förekomma. Enligt kungörelse den 11 december
1959 må emellertid fiske efter ål med ljuster bedrivas i havet längs vissa
delar av Blekinge och Hallands läns kuster.
I kungörelsen den 21 november 1952 med vissa bestämmelser om storleken
av maskor i fiskredskap av nät och om minimimått på fisk m. m. finnes
ytterligare bestämmelser om bl. a. minimimått på vissa slag av fångad fisk.
Jämväl denna kungörelse innehåller förbud mot att införa, ilandföra, saluhålla,
utbjuda, sälja eller i återförsäljningssyfte köpa fisk, som inte håller
det för fiskslaget stadgade minimimåttet. Straffet för förseelser mot föreskrifterna
i sagda kungörelse är i regel dagsböter. Jämväl här finnes bestämmelser
om förverkande o. d.
Vid tillkomsten av fiskeristadgan har, såvitt av förarbetena och utskottsutlåtandet
(prop. nr 183: 1954 och tredje lagutskottets utlåtande nr
28: 1954) framgår, frågan om förbud för fångst av ål, som inte håller visst
minsta mått, inte behandlats.
Av de till utskottet nu avgivna remissyttrandena kan utläsas att i vissa
län bestämmelser om minimimått för ål införts. Sålunda gäller i Kalmar
län ett minimått om 45 cm, i viss del av Blekinge län om 35 cm, i viss del
av Kalmar län likaledes 35 cm, i Göteborgs och Bohus län 37 cm samt i
Malmöhus län för kusten 31 cm. I exempelvis Hallands och Gävleborgs län
saknas däremot bestämmelser om minimimått med avseende å fångad ål.
Remissyttrandena
Förslaget om införande i fiskeristadgan av ett generellt förbud mot fångst
av ål under visst minimimått har, i allt fall för det närvarande, avstyrkts
av de flesta remissinstanserna. Detta gäller fiskeristyrelsen, länsstyrelserna
i Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Gävleborgs län, fiskeriintendenterna
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 16
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962
i Österhavets och Västerhavets distrikt, fiskerikonsulentcn i Kristianstads
län, Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Sveriges
Fiskares riksförbund.
En bestämmelse om minimimått på fångad ål har i princip tillstyrkts av
länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Värmlands län, fiskerinämnden
för Vänern, fiskerikonsulenten i Kalmar län och Sveriges Allmänna fiskevårdsförbund.
Av flera utav de remissinstanser, som inte tillstyrker motionerna, ifrågasattes
om en allmän bestämmelse av den innebörd motionärerna föreslagit
verkligen kan anses ha någon betydelse från fiskevårdande synpunkt.
Härvid har åberopats den bristande kännedomen i nuläget om den yngre
ålens biologi liksom om gulålbeståndets storlek m. m. Fiskeristyrelsen anger
således att det fordras brett upplagda undersökningar och försök för att
skapa klarhet i frågan om ett allmänt minimimått skulle vara till gagn ur
beståndsvårdande synpunkt. Styrelsen anför vidare, att den på grund härav
hos Kungl. Maj :t hemställt om anslagsanvisning av vattenavgifter till befrämjande
av fisket inom landet för dylika undersökningar. — Fiskeriintendenterna
i österhavets och Västerhavets distrikt framför liknande
synpunkter, därvid den senare anger att en förutsättning för ett förbud bör
vara, att det är klarlagt att en fredning av småålen verkligen medför ökade
fångster av större ål, något som för närvarande icke är fallet. — I samma
riktning uttalar sig länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads och Blekinge
län samt fiskerikonsulenten i Kristianstads län. — Sveriges Fiskares riksförbund
anger likaledes i denna del att, eftersom ett ställningstagande
torde förutsätta att ingående fiskeribiologiska undersökningar först göres,
den av motionärerna upptagna frågan är för tidigt väckt och att man tills
vidare bör avvakta resultatet av sådana undersökningar. — Fiskerikonsulenten
i Kalmar lån anger att det biologiskt sett inte finns någon anledning
att begränsa fångsten eller införa minimimått, eftersom beståndsstorleken
regleras av förhållanden, som inte alls påverkas av mängden från Östersjön
utvandrande ål.
Fiskeristyrelsen påpekar vidare att de i motionerna åberopade ekonomiska
skälen för införande av minimimått på fångad ål inte torde vara
av beskaffenhet att kunna eller böra tillgodoses i en fiskeristadga, vars
funktioner är helt andra. — Uttalanden av samma innebörd göres också
av länsstyrelsen i Blekinge län, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt
och fiskerikonsulenten i Kristianstads län, som samtidigt framhåller, att den
helt övervägande delen av den i länet ilandförda mängden småål levereras
till konservindustrin, varför småålen inte torde kunna påverka priset på
den i färskmarknaden försålda ålen. -— Samme fiskerikonsulent betonar
ålfiskets betydelse för länet och exemplifierar detta med bl. a. uppgiften
att fångsten vid länets östersjökust 1959, då länet låg främst av svenska
län i fråga om ilandförd ål, uppgick till 722 ton med ett förstahandsvärde
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962 5
av 3,7 miljoner kronor. Efter att ha uppgivit att mer än 98 procent av
fångsten utgöres av blankål, anför konsulenten vidare.
Av den mindre ålen, vilken enligt vedertagen uppfattning består av hanål
som redan uppnått sin största storlek, skulle sannolikt en stor del komma
att beröras av den föreslagna minimimåttbestämmelsen, därest denna blir
genomförd. Enligt erhållna uppgifter synes detta förhållande vara särskilt
markerat vid den ur ålfiskesynpunkt viktigaste delen av länets östersjökust,
nämligen Hanöbukten söder om Åhus.
Ehuru frågan om förekomst av småål i bottengarnsfisket vid kusten inte
varit föremål för undersökning eller utredning torde redan nu kunna sägas,
att ett införande av ett allmänt gällande minimimått på ål för länets
vidkommande komme att medföra ett inte obetydligt ekonomiskt avbräck
för ålfisket utan att det åsyftade fiskevårdsändamålet synes komma att
uppnås.
Av fiskeristyrelsen påtalas också att en minimimåttsbestämmelse torde
vara ganska meningslös på grund av det utav Kungl. Maj :t medgivna ljusterfisket
efter ål på viss del av Blekinges sydkust samt det omfattande
långrevsfisket efter ål. — Samma förhållanden betonas också av länsstyrelserna
i Blekinge och Gävleborgs län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i sist angivna län. — Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt
anger att en bestämmelse om minimimått bara kan få avsedd effekt, om
ålfiske icke får förekomma med sådana redskap, som gör den fångade fisken
livsoduglig, vilket är fallet med den ljustrade eller på långrev fångade småålen.
Från flera håll betonas också att gällande bestämmelser ger länsstyrelserna
möjlighet att utfärda lokala bestämmelser om minimimått på fångad
ål, där så befinnes erforderligt. I den riktningen uttalar sig länsstyrelserna
i Kalmar, Kristianstads och Gävleborgs län, fiskeriintendenten i Österhavets
distrikt och Sveriges Fiskares riksförbund, som därvid också påpekar att
sådana lokala bestämmelser på olika kustavsnitt kan vara önskvärda med
hänsyn till dels skiftande fiskeförhållanden och dels förekomsten av olika
sorter av ål. — Länsstyrelsen i Gävleborgs län betonar i sammanhanget att
några önskemål om en bestämmelse om minimimått på fångad ål inte framkom,
då den gällande stadgan för sötvattensfisket i länet utarbetades.
Förvaltningsutskottet i Gävleborgs läns hushållningssällskap anför i fråga
om det i länet förekommande fisket av från sjöarna utvandrande ål bl. a.
följande.
På grund av överbyggnader av vattendrag, sjöregleringar, flottningsbyggnationer
m. m. försiggår inom berörda sjösystem ett tämligen omfattande
kompensationsarbete för avhjälpande av de genom ingreppen förorsakade
fiskeskadorna. Till rätt stor del är detta arbete inriktat på anskaffande
och utsättning av ål i lämplig storlek. För närvarande kan annat utsättningsmaterial
än från västkusten inköpt småål ej erhållas. Denna ål återbördas
efter tillväxten i våra sjöar till havet, i den mån den undgått beskattning
genom fisket och oskadad kunnat passera hindren för sin utvand
-
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962
ring från sötvatten. Härmed står denna ål i vuxet skick åter till förfogande
för havsfisket.
Fiskerikonsulenten i Kalmar län ställer sig i princip positiv till en bestämmelse
om minimimått och åberopar därvid ekonomiska skäl. Han finner
emellertid att förbudet bör inskränkas att avse gulål men anser att måttet
bör fastställas till 45 cm. Till stöd för sitt ställningstagande anför han
följande.
Vad gulålen beträffar är den under tillväxt och lämnar ej Östersjön och
troligen inte heller de svenska vattenområdena, förrän den nått blankålsstadiet.
Då gulålen är av sämre kvalitet än blankålen, betalas den nu och
har alltid betalats med ett lägre pris. Ju mindre den är, desto lägre har priset
varit. För den minsta gulålen torde gälla ett pris, som är knappt hälften
av blankålens, medan den större betalas med ett pris, motsvarande ungefär
två tredjedelar av blankålens.
För de specialiserade ålfiskena vid Kalmar läns kust är som regel gulålslangsten
av mindre ekonomisk betydelse och ej avgörande för fiskets lönsamhet.
Så är under alla förhållanden fallet vad den minsta gulålen beträffar.
Inom Kalmar län har tillämpats ett minimimått på ål av 45 cm sedan år
1951. Erfarenheterna härav synes vara enbart goda, och inte i något fall
har anförts krav på ändring av bestämmelsen. Som framgår av det föregående
talar flera skäl för en höjning av det i länet nu gällande minimimåttet
vad beträffar gulål, men med hänsyn till det sätt, varpå ålfisket bedrives,
kan frågan åtminstone tills vidare ej anses omedelbart aktuell.
Jämväl fiskerinämnden för Vänern ställer sig positiv till en allmän reglering
av ålfisket men föreslår att bestämmelse om minimimått för ål intages
i 24 § fiskeristadgan och att i 27 § första stycket av stadgan jämväl ål intages
bland de uppräknade fiskslagen. Nämnden ånger, att den har sig bekant
att betydande mängder ål av synnerligen blygsamt format fångas för
försäljning till konsumtion vid kusterna, och förmodar att denna fångst
och försäljning varit anledning till motionen. Nämnden har intet att erinra
mot ett minimimått av 40 cm för ål, men det bör då utformas som ett s. k.
saluminimimått. Efter att ha angivit att ett minimimått för Vänern skulle
få betydelse i fråga om fångst med långrev, då det vid sådan fångst ej sällan
inträffar att ålarna är mindre än 40 cm i längd, påpekar nämnden att ett
fångstminimimått skulle innebära, att man ■— för att undgå ansvar — måste
utsätta fångad ål under detta mått oavsett om fisken är levnadsduglig eller ej.
Detta måste enligt nämndens uppfattning vara olämpligt. Det kan nämligen
få till följd att annars oförvitliga personer kan komma att stämplas som
brottslingar därför att de anser det mera oförnuftigt att åter släppa en
dödsskadad fisk i vattnet än att behålla den för egen del och därför väljer
det senare. I stället för fångstminimimått föreslår nämnden därför saluminimimått
d. v. s. en bestämmelse att ål, som inte håller stadgat minsta mått,
inte får saluhållas, utbjudas, säljas eller i återförsäljningssyfte köpas inom
riket. Ett förbud mot utförsel ur riket av ål under stadgat minimimått kan
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962 7
eventuellt vara erforderligt för att förhindra att fångst sker för avyttrande
utomlands.
Länsstijrclsen och hushållningssällskapet i Värmlands län ansluter sig i
allt väsentligt till de synpunkter, som framförts av nämnden. Hushållningssällskapet
understryker därvid vikten av att, om minimimått skulle fastställas,
möjligheten att inköpa sättål från kusten för rekrytering av ålbeståndet
i inlandsvatten hålles öppen enligt 27 § andra stycket fiskeristadgan.
Det angives härvid att Värmlands län för närvarande har ett behov
av 1,5—2 ton s. k. sättål, som levereras från ålfiskena framför allt vid västoch
sydkusten, för uppflyttning till Vänern.
Sveriges Allmänna fiskevårds förbund förordar införandet av bestämmelse
om viss minimistorlek på fångad ål, baserad helt på vikt. Förbundet utvecklar
sina synpunkter sålunda.
Av rent fiskeriekonomiska skäl finner förbundet det vara angeläget att
på alla sätt försöka minska fångsten av små-ål. Att vid fångsten kunna
återutsätta i levnadsdugligt skick den erhållna små-ålen låter sig även göra
vid fisket i åltinor, ålkistor, ryssjor och bottengarn, vid vilket fiske huvuddelen
av vår små-ålsfångst nu sker. En viss del av den rev-(krok-) fångade
ålen av önskad minimistorlek torde skadas till icke levnadsduglig, men ändå
föreligger starka skäl att lagstiftningsvägen skydda små-ålen.
Om det sålunda är principiellt önskvärt att förhindra beskattningen av
små-ål i större omfattning, är det å andra sidan ej lätt att finna former för
klassificeringen, som är snabba och lätta att praktisera.
Det torde i praktiken vara ogörligt att utgå från ålens längdmått, enär det
helt enkelt inte går att mäta den på en fullt frisk och nyfångad ål, som skall
återutsläppas oskadd. Ett betydligt pålitligare mått torde vara vikten, och
anser förbundet att minimimåttet bör vara ett viktmått, förslagsvis av 300
gram. En ålfiskare som fiskar större mängder undermålig ål lär sig snabbt
skilja ut dessa utan vågning. En enkel fjädervåg kan även lätt medföras för
kontroll av gränsfallen.
Rent allmänt vill förbundet även meddela, att de områden där små-ål i
större mängder fångas torde främst vara Bohusläns kust och Hallandskusten.
Här fångas små-ålen med åltinor, som mäskas, och en granskning
av de fånster som därifrån avyttras främst till danska åluppköpare visar,
att det huvudsakligen är fråga om så småvuxen ål, att den i stor utsträckning
motsvarar de format som på andra håll används som utsättningsål.
Längre söderut säljes också sådan ål som sättål.
Även i insjöarna och vid de östra och södra kusterna förekommer mycken
små-ål. Den fångas dock i mindre utsträckning där, på grund av dess mindre
värde i förhållande till den fullväxta blankålen. Fångslen sker huvudsakligen
på våren och försommaren husbehovsmässigt och amatörfiskemässigt
och fångstredskapen äro krok (rev) och sax. Vid saxfisket är det mycket
lätt att undvika hugg mot undermåliga fiskar, då detta fiske sker på grunt
vatten. Minimistorlek skulle således vid detta fiske vara till stor nytta.
Vid yrkesmässigt fiske med ålrev i Kalmar län och på Gotland i synnerhet,
med tobis och räkor som agn, tages det upp en ganska liten procent
små-ål i förhållande till det totala fiskeutbytet.
I insjöarna är ålbeståndet föremål för särskild omvårdnad i de vatten,
som i detta avseende är av större betydelse. Detta gör att de fiskande själva
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 är 1962
oftast lägger band på fisket efter små-ål redan nu. Som exempel kan anföras
att i en så god ålsjö som Roxen utgör är fisket med mask som agn förbjudet
just därför att därmed fångas en hög procent små-ål.
En viss kompensation för de ålfiskare som hittills med tinor fångat stora
mängder små-ål för ett pris av 2—2: 50 kr per kg skulle kunna ges genom
att låta dem fiska för avsättning såsom sättål, på vilket område efterfrågan
ej motsvarar tillgången och där vidare behovet av utsättningsål är stigande.
Detta fiske finge då ske såsom ett licensfiske, och all försäljning ske genom
vederbörande fiskerikonsulent eller annan lämplig kontrollant som
förordnats härtill. Därvid bör denna sättål indelas i olika storleksklasser
med högre pris på de minsta storlekarna.
Om övervakning av bestämmelserna torde vara i särskilt behov att beaktas
vid en ev. lagstiftning för införande av minimistorlek på ål. Således torde
i synnerhet exporten på framför allt Danmark vara i behov av kontroll,
såväl från Bohuslän som från övriga västkusten och Skåne.
Utskottet
Såsom fiskeristyrelsen framhållit, är kännedomen om bl. a. den yngre
ålens biologi och gulålbeståndets storlek mycket ringa. Några säkra belägg
för att ett allmänt stadgande med förbud mot fångst av ål under visst
mått skulle vara till gagn ur beståndsvårdande synpunkt synes inte nu
förefinnas. För att skapa klarhet därvidlag torde brett upplagda undersökningar
och försök vara erforderliga. Genom Kungl. brev den 2 februari
1962 har fiskeristyrelsen beviljats ett anslag på 50 000 kronor av de vattenavgifter,
som avsatts för fiskets befrämjande inom riket, till undersökning
av den vid kusten levande gulålens biologi. Genom denna undersökning
torde viss klarhet kunna erhållas i frågor, som här är av betydelse.
Redan med nuvarande begränsade kännedom om ålens levnadsbetingelser
och de därmed sammanhängande spörsmålen finner utskottet sig emellertid
kunna uttala att en allmän föreskrift om fångstförbud beträffande
ål under viss storlek knappast torde vara lämplig. Härför är förhållandena
på skilda håll inom riket alltför skiftande. Enligt utskottet är det
fastmera så att det behov, som ur fiskevårdande synpunkt må förefinnas
av särskilda bestämmelser på detta område, bäst tillgodoses genom lokala
föreskrifter.
I likhet med flera remissinstanser vill utskottet i detta sammanhang
även betona att en allmän bestämmelse av här ifrågavarande innebörd
knappast heller synes kunna fylla den av motionärerna avsedda beståndsvårdande
funktionen så länge bl. a. fiske med långrev är tillåtet. Något
förbud mot sådant fiske torde emellertid varken vara önskvärt eller lämpligt.
Till stöd för sina yrkanden har motionärerna även åberopat vissa ekonomiska
överväganden. I den mån vad därvidlag angivits till någon del
skulle vara bärande, finner utskottet uppenbart att hänsynstaganden av
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1962
sådan beskaffenhet ligger utom det område, vilket fiskeristadgan är avsedd
att tillgodose.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:304 och 11:375, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 27 mars 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Georg
Carlsson, Åkesson*, Herbert Larsson, Wirmark, Paul Jansson och Gunnar
Pettersson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Jansson
i Benestad*, Johansson i öckerö*, Persson i Tandö*, Wachtmeister och
Svanberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.