Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1962

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning från den
allmänna sjukförsäkringen för kostnad för sjukgymnastik
eller därmed jämförlig behandling.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 170 i första kammaren av
herr Karlsson, Göran, m. fl. samt nr 217 i andra kammaren av herr Munktell
m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära en skyndsam utredning i fråga om möjligheten
för riksförsäkringsverket att vid tillämpning av 18 § sjukförsäkringslagen
lämna dispens för sjukkassa att under vissa i motionerna angivna
förutsättningar utgiva ersättning för försäkrads kostnad för sjukgymnastik
eller därmed jämförlig behandling, även om behandlingen inte utförts
av läkare, av legitimerad sjukgymnast eller av person, som är upptagen i en
av riksförsäkringsverket fastställd förteckning över personer med sjukgymnastik
utbildning men utan svensk legitimation som sjukgymnast.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:217.

Gällande bestämmelser m.m.

Enligt den lydelse 18 § lagen den 3 januari 19i7 om allmän sjukförsäkring
hade fram till den 1 januari 1962 ägde allmän sjukkassa med riksförsäkringsanstaltens
medgivande och enligt de närmare föreskrifter som meddelades
av anstalten besluta, att ersättning skulle utgå för försäkrads kostnader
för sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet
eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling eller för konvalescentvård
(de s. k. merprestationerna). I sådana fall skulle den obligatoriska
sjukvårdsförsäkringen i kassan omfatta även förmån, som avsågs med beslutet.
Med stöd av detta lagrum hade riksförsäkringsanstalten i cirkulärskrivelse
den 25 februari 1960 till de allmänna sjukkassorna föreskrivit, att
sjukkassas beslut om ersättning fick avse vissa i cirkuläret uppräknade
behandlingsformer.

Från och med den 1 januari 1962 har dessa förmåner gjorts obligatoriska
på så sätt att Kungl. Maj:t enligt 18 § sjukförsäkringslagen i dess lydelse
från denna dag äger föreskriva att ersättning enligt av Kungl. Maj:t fastställda
grunder skall utgå för försäkrads utgifter för annan vård i anledning

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 9

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1962

av sjukdom än läkarvård och sjukhusvård. Med stöd härav har Kungl.
Maj:t utfärdat kungörelsen den 20 oktober 1961 om ersättning från den
allmänna sjukförsäkringen för vissa utgifter för vård eller behandling i
anledning av sjukdom. Enligt denna skall ersättning utgå till den som är
sjukvårdsförsäkrad jämlikt sjukförsäkringslagen för utgifter för konvalescentvård,
sjukgymnastisk behandling (rörelsebehandling eller massage jämte
förberedande uppvärmning), behandling med ultrakortvåg, mikrovåg eller
ultraljud, som icke lämnas i samband med sjukgymnastisk behandling,
tryckvariationsbehandling av arteriella genomblödningsrubbningar, elektrisk
retningsbehandling vid muskelförlamningar, mekanisk sträckbehandling
av ryggraden samt foniatrisk behandling. Ersättning utgår endast om
behandlingen varit erforderlig på grund av sjukdom och föreskrivits av
läkare. Som villkor för rätt till ersättning gäller vidare, att behandlingen
skall ha utförts av läkare eller, i fråga om sjukgymnastisk behandling, av
legitimerad sjukgymnast eller ock av person som upptagits i en av riksförsäkringsverket
fastställd förteckning över personer med sjukgymnastisk
utbildning men utan svensk legitimation som sjukgymnast. Till upptagande
i nämnda förteckning kan enligt gällande principer endast sådana
personer med sjukgymnastisk utbildning ifrågakomma, vilka under längre
tid bedrivit väl vitsordad sjukgymnastisk verksamhet.

Enligt kungörelsen skall ersättning för sjukgymnastisk behandling utgå
med tre fjärdedelar av utgifterna för behandlingen, dock högst med tre
fjärdedelar av belopp, som angives i en i kungörelsen intagen taxa. Nämnda
belopp är högre för behandling, som utförts av legitimerad sjukgymnast, än
för behandling, som utförts av sjukgymnast som upptagits i den av riksförsäkringsverket
fastställda förteckningen. Ersättning utgår inte för patientens
resa till och från behandlingen. Däremot ersättes sjukgymnastens
resekostnader för behandling i patientens hem med tre fjärdedelar.

Motionerna

Motionärerna anser det i och för sig riktigt att restriktivitet iakttages vid
uppförande av personer på riksförsäkringsverkets förutnämnda förteckning.
Emellertid kan det enligt motionärerna i fråga om bl.a. ep- och polioskadade
personer vara befogat med en uppmjukning av nu gällande normer. De cpoch
polioskadade behöver, säger motionärerna, kontinuerliga behandlingar
för att kontrakturer ej skall uppstå. Dessa behandlingar innebär i många fall
en upprepning av ett i förväg bestämt rörelseschema och måste på grund av
bristen på sjukgymnaster ofta lämnas av annan än sjukgymnast. Enligt
motionärerna är det också för det mesta tillräckligt att den behandlande har
erfarenhet av sjukgymnastik och meddelas erforderliga instruktioner av
ordinationsläkaren. Motionärerna understryker även de stora kostnader som
uppstår för en person som är i behov av regelbunden sjukgymnastisk be -

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1962

3

handling, om han vistas på en ort utan tillgång till ersättningsgill behandling.
Motionärerna fortsätter:

Vi anser att dispenser i större omfattning skall meddelas av riksförsäkringsverket
efter prövning i vart särskilt fall för angivna behandlingar. Som
villkor för meddelande av dispens bör uppställas att behandling av legitimerad
sjukgymnast eller av person upptagen i förteckningen ej kan erhållas
på orten.

Den person som skall utföra behandlingen skall av behörig läkare ha förklarats
lämplig att ge ifrågavarande behandling. För att förhindra missbruk
av ersättningsbestämmelserna bör medgivande endast omfatta behandling
av en viss eller vissa personer. Dispensen bör även göras tidsbegränsad,
och riksförsäkringsverket har sålunda att efter viss, icke alltför lång tid
pröva om förutsättningar fortfarande är för handen för meddelande av dispens
i det speciella fallet. För att skapa garantier för att behandlingen verkligen
utföres på ett riktigt sätt, bör den fortlöpande kontrolleras av ordinationsläkaren
och/eller legitimerad sjukgymnast.

Uppdrar man så snäva gränser, som vi här föreslår för meddelande avdispens,
är vi övertygade om att något intrång icke sker i den verksamhet
som utövas av legitimerade eller på förteckningen uppförda sjukgymnaster.
Ej heller kommer reformen att innebära någon eftergift i de höga krav
som bör ställas på sjukgymnastiken i allmänhet. För de ep- och polioskadade
och andra, som är i långvarigt beroende av rörelsebehandling, skulle
reformen däremot vara av stor betydelse.

Historik

Vid 1959, 1960 och 1961 års riksdagar väcktes motioner med samma
yrkande som i förevarande motioner. Vid samtliga tillfällen behandlades
motionerna av andra lagutskottet.

Vid 1959 års riksdag inhämtades ett flertal yttranden över motionerna.
I tre av dessa (från De vanföras riksförbund, Riksföreningen mot polio och
Riksföreningen mot reumatism) tillstyrktes motionsyrkandet. övriga sju
remissinstanser (medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, Kvinnliga
legitimerade sjukgymnasters riksförbund, RFA-sjukgymnasternas riksförbund,
Svenska sjukasseförbundet, Svenska vanförevårdens centralkommitté
och Sveriges föräldraföreningar för cp-barn) antingen avstyrkte motionsyrkandet
uttryckligen eller ställde sig kritiska till det. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 21 avstyrkte andra lagutskottet motionerna och anförde: Som

vitsordats från flera håll, råder för närvarande brist på legitimerade
sjukgymnaster. Denna brist torde endast i ringa man täckas av de ca 109
icke legitimerade sjukgymnaster, som upptagits i riksförsäkringsanstaltens
förteckning. Dessa förhållanden gör att många sjuka, särskilt på landsbygden,
har svårt att få ersättningsgrundande sjukgymnastisk behandling. Det
iir därför enligt utskottets mening angeläget att förbättra de sjukas möjligheter
till sådan behandling.

Allmän enighet torde råda om den i sjukförsäkringslagen gällande prin -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1962

cipen, att behandling skall vara av betryggande kvalitet för att kunna ersättas
av sjukkassa. I fråga om sjukgymnastik behandling kommer principen
till synes i kravet på att den behandlande skall vara antingen legitimerad
läkare, legitimerad sjukgymnast eller sjukgymnast, som upptagits i riksförsäkringsanstaltens
förteckning.

Av flera remissyttranden framgår, att osakkunnig sjukgymnastisk behandling
kan innebära risk för försämring av patientens tillstånd. Motionärernas
förslag att behandlingen alltid skulle stå under fortlöpande kontroll
av läkare synes utskottet inte utgöra tillräcklig garanti mot denna
risk. Läkarnas möjligheter till effektiv sådan kontroll är nämligen synnerligen
varierande.

Avslutningsvis yttrade utskottet följande:

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att vissa lättnader
i bristen på legitimerade sjukgymnaster torde komma att bli resultatet
av statsmakternas beslut vid 1957 års riksdag om utbyggnad av utbildningsanstalterna
för sjukgymnaster. Bristsituationen torde dock komma att bestå
under flera år. Under sådana förhållanden är det önskvärt att allmänheten
i största möjliga utsträckning kan få ersättningsgrundande behandling även
hos andra än legitimerade sjukgymnaster. Detta får dock inte innebära, att
kraven på betryggande kunnighet hos den behandlande eftersättes.

Vid 1960 års riksdag behandlade andra lagutskottet motionerna i sitt av
riksdagen godkända utlåtande nr 10. Häri erinrade utskottet om de skäl som
anförts mot motionerna vid föregående års riksdag och fortsatte:

De av utskottet sålunda anförda skälen synes alltjämt bärande. Visserligen
har i årets motioner förordats att ifrågavarande behandlingar skulle stå
under kontroll inte blott av läkare utan även av legitimerad sjukgymnast,
men detta bör inte leda till ett annat ställningstagande, eftersom sjukgymnasternas
kontrollmöjligheter inte torde vara större än läkarnas. För övrigt
skulle den i motionerna föreslagna ordningen tillämpas endast i sådana
orter dar legitimerad sjukgymnast inte finns att tillgå.

Utskottet vill dessutom tillägga, att ett genomförande av motionärernas
förslag skulle medföra egendomliga konsekvenser. Vissa behandlingsformer
skulle sålunda kunna bli ersättningsgrundande, även om de utföres av okvalificerad
eller i ringa grad kvalificerad personal. Andra behandlingar, som
kräver kvalificerad personal t. ex. sådana som utföres av distriktssköterskor,
skulle däremot fortfarande inte grunda ersättningsrätt.

I sitt utlåtande nr 12 vid 1961 års riksdag avstyrkte andra lagutskottet på
de vid föregående båda riksdagar anförda skälen motionsyrkandet, och utskottet
tilläde:

Utskottets ståndpunkt innebär icke, att vård och behandling av sjuka och
invalidiserade människor alltid maste utföras endast av personer med omfattande
utbildning i sjukvård. Tvärtom kan i många fall personer utan
sådan utbildning lämna värdefull hjälp åt sjuka och invalider. Det kan
t. ex. nämnas den dagliga vård en moder ger sitt invalidiserade barn eller
den hjälp en sjuk får av en anställd vårdarinna. Emellertid skulle det uppenbarligen
ligga utanför ramen för den allmänna sjukförsäkringen, om denna
skulle utge ersättning för sådan vård och hjälp.

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1962 5

Utskottet vill dessutom understryka, att den i motionerna påtalade bristen
på legitimerade sjukgymnaster inte bör avhjälpas genom att sjukgymnaster
med otillfredsställande kunskaper »auktoriseras» utan genom att utbildningen
av sjukgymnaster ökas. Såsom framhållits vid tidigare behandling
av förevarande fråga, har statsmakterna år 1957 fattat beslut om en utökning
av sjukgymnastutbildningen i landet. En sådan utökning har också
kommit till stånd. Härigenom kommer så småningom tillgången på sjukgymnaster
att förbättras.

I en vid utlåtandet fogad reservation yrkades bifall till motionerna. Vid
behandlingen av utlåtandet i kamrarna biföll första kammaren vad utskottet
hemställt men andra kammaren reservationen. Vid prövning av frågan
om sammanjämkning av kamrarnas beslut fann andra lagutskottet skiljaktigheten
i besluten vara sådan att sammanjämkning dem emellan icke
var möjlig.

Utskottet

Som villkor för rätt till ersättning från sjukkassa för sjukgymnastisk
behandling gäller enligt kungörelsen den 20 oktober 1961 om ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen för vissa utgifter för vård eller behandling
i anledning av sjukdom, att behandlingen skall ha utförts av läkare, legitimerad
sjukgymnast eller av person som upptagits i en av riksförsäkringsverket
fastställd förteckning över personer med sjukgymnastisk utbildning
men utan svensk legitimation som sjukgymnast.

I förevarande motioner hemställes om utredning i syfte att efter särskild
dispens från riksförsäkringsverket ersättning skall kunna utgå jämväl när
behandlingen meddelats av annan person än ovan nämnts. Dispens skulle
avse behandling av viss eller vissa personer och lämnas endast för behandling
på ort, där sjukgymnast icke finns att tillgå. Vidare skulle enligt motionärerna
som förutsättning för dispens gälla, att den person, som skulle utföra
behandlingen, förklarats lämplig därtill av läkare, samt att verksamheten
skulle stå under fortlöpande kontroll av läkare och/eller legitimerad
sjukgymnast. Dispensen skulle därjämte vara tidsbegränsad.

Motioner med samma yrkande har behandlats av riksdagen vid upprepade
tillfällen och senast år 1961. Motionerna bifölls därvid av andra kammaren
men avslogs av första kammaren med den motiveringen att endast
behandling av betryggande kvalitet borde ersättas av den allmänna sjukförsäkringen
samt att sådan kvalitet icke kunde på tillfredsställande sätt
garanteras vid behandlingar av det slag motionärerna åsyftade. Sammanjämkning
mellan de skiljaktiga besluten befanns icke möjlig.

I december 1961 tillkallade chefen för socialdepartementet särskilda sakkunniga
med uppgift att företa en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen.
Enligt direktiven för utredningen skall denna bl. a. behandla frågan om i
vilken omfattning ersättning från sjukförsäkringen skall utgå för annan

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1962

sjukvård än läkarvård och sjukhusvård, d. v. s. sådan sjukvård till vilken
sjukgymnastik och därmed jämförliga behandlingsformer är att räkna.
Med denna fråga får det av motionärerna väckta förslaget anses ha ett nära
samband. Utskottet finner det därför lämpligt att jämväl detta göres till
föremål för prövning av utredningen vid dess fortsatta arbete. Denna utskottets
uppfattning torde böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:170
och II: 217, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 27 februari 1962

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, fröken Nordström
och herr Enarsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
fru Ekendahl, fru Eriksson i Ängelholm, herr Gustavsson i Alvesta,
fru Svensson i Kungsör, herrar Hamilton* och Tobé*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1962

620296