Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skydd för arbetstagare
mot uppsägning och permittering.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 27 i första kammaren av herrar Lager
och öhman samt nr 49 i andra kammaren av herr Hagberg m. fl. om skydd
för anställda mot uppsägning och permittering, samt

2) de likalydande motionerna nr 367 i första kammaren av herr Hanson,
Per-Olof, och nr 448 i andra kammaren av fru Nettelbrandt m. fl. angående
skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning.

I motionerna 1:27 och H:i9 yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om sådan utredning att förslag till lagligt skydd för anställda
arbetare och tjänstemän mot uppsägningar och permitteringar kan
föreläggas 1963 års riksdag».

I motionerna 1:367 och II:H8 hemställes »att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en utredning om ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar, uppsägningsskydd, samt att för riksdagen
framlägges de förslag vartill en dylik utredning kan ge anledning».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till, såvitt angår det första motionsparet, motionen 1:25 och, såvitt angår
det andra motionsparet, motionen 11:448.

över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från arbetsdomstolens ordförande. Yttranden
har därjämte på utskottets begäran avgivits av Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.

Gällande bestämmelser

1 Sverige saknas till skillnad från flertalet andra europeiska länder generella
lagstadganden angående förbud mot obefogade uppsägningar av anställda.
För vissa fall finns dock — såsom framgår av redogörelsen nedan
—- lagfästa regler om uppsägningsskydd. I övrigt regleras frågan genom avgöranden
i rättspraxis, genom olika avtal mellan arbetsmarknadens parter
samt genom tjänstereglementen. Bestämmelserna blir härigenom tämligen
svåröverskådliga, och meningarna är stundom delade när det gäller tolk 1

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 avd. Nr 22

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

ningen av olika grundsatser och reglers innebörd. Till belysning av vad som
finns stadgat på ifrågavarande område lämnas i det följande redogörelse
för vissa lagstadganden, domstolsavgöranden, avtal och reglementen.

Lagregler om uppsägningsskydd

Enligt lagen den 14 oktober 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. stadgas, att en anställd icke
får skiljas från sin anställning på grund av tjänstgöring som åligger honom
enligt värnpliktslagen eller som han eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig
att utföra åt det allmänna. Ej heller må den som hör till krigsmaktens reservpersonal
eller antagits såsom frivillig vid krigsmakten skiljas från anställning
med anledning av tjänstgöring som det på sådan grund åligger honom
att fullgöra. Skall arbetstagaren fullgöra värnpliktstjänstgöring, som
är till tiden i lag bestämd och skall pågå mer än tre månader, är arbetsgivaren
dock utan hinder av vad nu sagts berättigad att på grund därav skilja
arbetstagaren från hans anställning, därest vid arbetsavtalets ingående överenskommits
att anställningen skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens
början. Vägrar arbetsgivaren i strid mot lagen att låta arbetstagaren återinträda
i arbetet eller skiljer han eljest i strid mot vad i lagen är stadgat arbetstagaren
från hans anställning, är han pliktig att ersätta uppkommen
skada.

Lagen den 21 december 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i
anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. innehåller bestämmelser
om att arbetstagare ej må skiljas från sin anställning på den grund att han
slutit trolovning eller ingått äktenskap. Vidare stadgas, att kvinnlig arbetstagare,
som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren,
icke må skiljas från anställningen på den grund att hon blivit havande
eller fött barn. Ej heller må arbetsgivaren, där han har vetskap om
havandeskapet eller barnsbörden, skilja arbetstagaren från anställningen
på den grund att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden avhåller
sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader. Har arbetsgivare
i strid mot lagen skilt arbetstagare från anställningen, är åtgärden ogill
samt arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma uppkommen skada.

Beträffande båda dessa lagar gäller att vid bedömande om och i vad mån
skada uppstått hänsyn skall tagas även till arbetstagarens intresse av arbetsavtalets
upprätthållande och övriga sådana omständigheter av annan
än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till arbetsgivarens ringa
skuld, arbetstagarens förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans
storlek eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, kan skadeståndets belopp
nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också
äga rum. Mål som avser tillämpningen av lagarna upptages av allmän domstol;
dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av
kollektivavtal, skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

3

Lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt upptager
bl. a. bestämmelser innebärande förbud mot avskedande av arbetstagare
i föreningsrättskränkande syfte.

Arbetarskyddslagen den 3 januari 19i9 innehåller bestämmelser med förbud
mot avskedande av arbetstagare med anledning av att han utsetts till
skyddsombud eller i anledning av hans verksamhet som skyddsombud.

Mål som avser tillämpningen av bestämmelserna i de båda sistnämnda
lagarna skall anhängiggöras hos arbetsdomstolen även då det icke är fråga
om i kollektivavtal reglerat anställningsförhållande.

I detta sammanhang må också erinras om stadgandet i § 36 regeringsformen
innebärande att befattningshavare som erhållit fullmakt på sina befattningar
icke kan avsättas annat än genom domstols dom.

Rättspraxis

Domstolarnas praxis i rättstvister beträffande giltigheten av uppsägningar
har med prejudicerande verkan fastslagits i arbetsdomstolens dom år
1932 nr 100. I denna dom heter det bl. a.: »Vad angår upphörande av arbetsavtal,
som slutits för obestämd tid, råder dock icke någon tvekan därom,
att i Sverige lika väl som i andra länder den allmänna rättsgrundsatsen gäller,
att dylikt avtal kan å ömse sidor uppsägas till upphörande efter viss
uppsägningstid och att skäl för uppsägningen icke behöver anföras, vare sig
denna äger rum från den ena eller den andra sidan.» I senare rättsfall (1933
nr 159, 1936 nr 121) har arbetsdomstolen förklarat, att, om i ett kollektivavtal
icke upptagits några regler om inskränkning i arbetsgivares rätt att
fritt avskeda arbetare, arbetsgivarens rätt gäller oförändrad även om den
icke uttryckligen bekräftats i avtalet. Arbetsdomstolen har i senare avgöranden
icke frångått principen om den fria uppsägningsrätten, som domstolen
genom de angivna rättsfallen godtagit. Emellertid är principens tilllämplighet
i viss utsträckning begränsad. Redan i domen nr 100 år 1932
uttalade arbetsdomstolen att arbetsgivaren ej fick begagna uppsägningsrätten
för ett syfte som stred mot lag eller goda seder. Med tillämpning härav
han domstolen t. ex. i domen nr 110 år 1935 förklarat ogiltig en uppsägning
av en lastbilsförare, vilken avskedats därför att han vägrat att på sin bil
ta en last, som översteg den tillåtna maximilasten. Den fria uppsägningsrätten
har även i olika hänseenden begränsats genom lagstiftning, som redan
genomgåtts, samt genom uttryckliga avtalsbestämmelser.

Huvudavtalet m. m.

Bland viktigare avtalsregleringar på området är främst att nämna de bestämmelser
som återfinnes i det mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen ingångna huvudavtalet av år 1938 samt det mellan
samma parter träffade avtalet om företagsnämnder av år 1946. I dessa avtal
— som har karaktären av ramavtal och blir gällande såsom kollektivav 2

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 22

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

tal så snart de antagits för två motstående förbunds gemensamma verksamhetsområde
—- stadgas skyldighet för arbetsgivare att vid uppsägning av arbetare
från anställning, som varat minst nio månader, i förväg varsla om
åtgärden varefter samråd kan äga rum. Frågan om uppsägningens berättigande
kan därefter hänskjutas till en central nämnd, arbetsmarknadsnämnden,
som innehåller representanter för såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan.
Arbetsmarknadsnämnden har att genom noggrann undersökning av
dit hänskjuten fråga söka få en sakligt riktig uppfattning om omständigheterna
i det särskilda fallet. Nämnden skall söka komma till en samstämmig
uppfattning i bedömandet av frågan och finna utvägar för utjämning av
motsättningen mellan parterna. Det beslut varom flertalet i nämnden förenar
sig skall delgivas resp. förbund; beslutet har icke bindande verkan utan har
närmast formen av en rekommendation.

En motsvarighet till dessa avtal för icke kollektivanställda har tillkommit
dels genom ett år 1957 träffat huvudavtal mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och Svenska industritjänstemannaförbundet och dels genom ett
år 1959 träffat huvudavtal mellan Arbetsgivareföreningen och Sveriges arbetsledareförbund.

I enstaka kollektivavtal förekommer därjämte i flera fall särskilda regler
rörande begränsning av uppsägningsrätten, i vilka fall arbetsdomstolen
på talan av part har att ta ställning till uppsägningsfrågan. Sådana bestämmelser
kan ha skiftande formuleringar. Vanligen begränsas arbetsgivarens
uppsägningsrätt till fall då arbetstagaren misskött sig och fall då arbetsgivaren
har brist på arbete. Några klausuler tar sikte på båda dessa fall,
medan andra enligt ordalydelsen endast avser arbetsbrist. Klausuler av sistnämnda
slag gäller bl. a. för två stora arbetargrupper, nämligen arbetare
vid statliga företag och kommunalarbetare.

Anställda i offentlig tjänst

Bestämmelser angående uppsägning är vidare att söka i olika tjänstereglementen
rörande anställda i offentlig tjänst. Dessa reglementen innehåller
dock utöver föreskrifter om uppsägningstider mera sällan några närmare
upplysningar för bedömande av frågan om uppsägningars giltighet. Beträffande
ordinarie befattningshavare i statlig tjänst torde med fog kunna
göras gällande, att de innehar en relativt tryggad rätt till sin anställning, varvid
dock är att märka att denna trygghet i viss mån modifieras av en långtgående
förflyttningsskyldighet (13 § statens allmänna avlöningsreglemente).
Beträffande i annan offentlig tjänst än statlig — utom i vad avser
fullmaktshavare som går in under den ovannämnda § 36 i regeringsformen
— liggeP det något annorlunda till. Här torde ofta från arbetsgivarhåll — i
den mån annat icke följer av uttryckligt stadgande i föreliggande anställningsavtal
— hävdas en oinskränkt befogenhet att utan närmare angivande
av skäl säga upp en anställd. Det är dock att nämna att Svenska stadsför -

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

5

bundets och Svenska landskommunernas förbunds normalt jänstereglementen
innehåller bl. a. följande bestämmelser: »Den, som innehaft ordinarie
tjänst under minst 15 år, eller, därest han fyllt 40 år, under minst 10 år,
kan uppsägas endast om den tjänst han innehar blir överflödig och skall i
sådant fall åtnjuta ett års uppsägningstid. Han skall om möjligt beredas
annan anställning hos kommunen. Återinrättas den indragna tjänsten inom
tre år, äger tjästemannen, om han därvid anmäler sig som sökade, återfå
denna.» Bestämmelsernas tillämpning lider inskränkning av vad som föreskrivits
om avgångsskyldighet i gällande pensionsreglementen och av vad
som enligt reglementet stadgats om skiljande av befattningshavare från
tjänsten på grund av fel eller försummelse i tjänsten eller liknande. Vidare
skall vid stridsåtgärd bestämmelserna i gällande förhandlingsordning äga
tillämpning.

Historik

Vid 1957 års riksdag väcktes motioner, i vilka förordades att möjligheterna
att genom lagstiftningsåtgärder bereda arbetstagare ökat skydd mot
obefogade uppsägningar gjordes till föremål för utredning. Motionerna behandlades
av andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 25 underströk vikten av trygghet i anställningen men avstyrkte
motionerna under följande motivering:

Vid en avvägning av skälen för och emot en lagstiftning på området inställer
sig i första hand frågan huruvida en lagstiftning är den väg, varigenom
det effektivaste skyddet kan skapas för arbetstagaren. En lagstiftning
skulle vara av visst värde för dem, som icke har sådan ställning på
arbetsmarknaden, att de genom starka organisationer kan hävda sig gentemot
arbetsgivarna, och för vilka det därför finns de största riskerna för
mindre tillfredsställande förhållanden i berörda avseende. Mot tanken på
en lagstiftning kan å andra sidan anföras, att vi här rör oss på ett område,
där förhållandena av hävd reglerats genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter utan påverkan av lagstiftning. Att tillgripa lagstiftning i en tid, då
utvecklingen visar hän mot att arbetsmarknadens parter i allt större utsträckning
löser inbördes problem genom frivilliga överenskommelser synes
opåkallat. Det torde också vara så, att en på frivillig överenskommelse grundad
reglering är bättre ägnad att vinna berörda parters stöd och förtroende
än en lagstiftning. Här kommer också partsorganisationernas betydelse för
kontrollen av reglernas efterföljd in i bilden. Det torde nämligen kunna förutskickas,
att vederbörande organisationer var för sig har ett särskilt intresse
av att tillse, att deras medlemmar följer under organisationernas medverkan
och på deras ansvar slutna överenskommelser.

Det torde icke kunna bli fråga om att —- därest lagstiftningsvägen väljes
—- i lag stadga ett undantagslöst uppsägningsskydd. Skyddet kan inte komma
att omfatta annat än vad som kan betecknas som obefogade uppsägningar.
Från både saklig och lagteknisk synpunkt måste det bli en vansklig
uppgift att verkställa gränsdragningen härvidlag. De domstolar som finge
att handlägga frågor om lagens tillämpning skulle komma att ställas inför
en mängd svårbemästrade problem, såsom exempelvis bedömande av skick -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

ligheten eller lämpligheten hos en arbetstagare. Härtill kommer att i den
mån uppsägningstvister komme att handläggas vid allmän domstol man med
hänsyn till instansordningen finge räkna med risk för en avsevärd tidsutdräkt
innan det slutgiltiga avgörandet kunde träffas. Sådan tidsutdräkt
skulle vara synnerligen oläglig med tanke på den ovisshet med avseende
å det med tvisten avsedda anställningsförhållandet som skulle vara rådande
under tiden tvisten påginge.

Mot bakgrunden av det anförda finner utskottet ett uppsägningsskydd
baserat på frivillig överenskommelse vara förenat med så betydande fördelar,
att en lagstiftning på området icke bör aktualiseras förrän det ådagalagts,
att det ej är möjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning av frågan.
Med utgångspunkt härifrån kan utskottet för sin del icke finna, att det för
närvarande föreligger anledning att överväga lagstiftningsåtgärder. Enligt
utskottets mening finns det berättigad anledning att antaga, att den hitintills
förelupna utvecklingen mot större trygghet för arbetstagarna skall
fortsätta och även komma att omfatta grupper, som ännu icke nått lika
långt som andra i förevarande avseende.

Motionerna

I motionerna 1:27 och 11:49 hänvisas till en vid 1961 års LO-kongress
framlagd utredning »Fackföreningsrörelsen och företagsdemokratin», i vilken
hävdas att den fria uppsägningsrätten bör rensas bort ur avtalssystemet
och ersättas med ett uppsägningsskydd för den anställde av innebörd
att arbetsgivaren måste uppvisa objektivt godtagbara skäl för en uppsägning
eller ett avskedande. Enligt motionärerna bör detta förslag genomföras så
att man i lag skyddar, anställda mot uppsägning och permittering.

I motionerna 1:367 och 11:4-4-8 anföres, sedan motionärerna först lämnat
en översikt av gällande bestämmelser, följande:

Under senare år har i vårt land regeln om uppsägningsskydd för den
anställde i praktiken vunnit ganska starkt fotfäste. Vid sidan om tidigare
nämnd speciallagstiftning och överenskommelser i kollektivavtalen är arbetsgivarna
villiga att förhandla om uppsägningar med de anställdas organisationer.
Som tidigare påpekats är frågan emellertid ej helt löst med denna
praxis. En annan väg för lösandet av problemet med uppsägningsskydd
skulle kunna gå över arbetsdomstolen, men här hindrar domstolens dom nr
100/1932 genom sitt uttalande om att en avvägning mellan parterna icke
kan ske annat än genom lagstiftning.

Det bör undersökas om inte en tredje väg via lagstiftning om uppsägningsskydd
är framkomlig. En lagstiftning bör icke kunna utgöra något
hinder för att en lösning kommer till stånd för vissa grupper vid avtalsförhandlingarna,
om lagen görs dispositiv. Genom en sådan lagstiftning
skyddas även de arbetstagare som ej omfattas av träffade kollektivavtal.

Anställningstryggheten är för arbetstagare — icke minst en arbetstagare
med försörjningsbörda — en fråga av ytterligt vital personlig betydelse. Den
medför emellertid säkerligen även positiva inslag för arbetsgivaren. Sålunda
leder den med säkerhet till en större känsla av samhörighet med företaget,
vilken i sin tur skapar större samarbetsvilja och förståelse i övrigt
mellan arbetsgivare och arbetstagare.

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962
Remissyttrandena

Arbetsdomstolens ordförande, som anser sig icke böra ta ställning till
frågor av arbetsmarknadspolitisk natur, har mot bakgrund därav icke funnit
sig böra göra något uttalande om lämpligheten eller ändamålsenligheten
av lagstiftning i ämnet eller om utformningen av en sådan.

Svenska arbetsgivareföreningen erinrar om riksdagens uttalande i ämnet
1957 och avstyrker motionerna under följande motivering:

Sedan 1957, då riksdagen sist hade att behandla motioner av samma art
som nu, har icke inträffat någonting som ger stöd för motionärernas önskemål.
Tvärtom har den i vårt land traditionella avtalsmässiga regleringen av
uppsägningsfrågorna blivit ytterligare markerad. Här hänvisas bland annat
till de huvudavtal som ingåtts mellan å ena sidan Svenska arbetsgivareföreningen
och å andra sidan Svenska industritjänstemannaförbundet och
Sveriges arbetsledareförbund. Föreningen vill vidare erinra om att Landsorganisationen
i sitt kongressbetänkande »Fackföreningsrörelsen och företagsdemokratin»
aktualiserat olika förhandlingsspörsmål, vari jämväl frågorna
rörande uppsägningsrätten ingår såsom ett moment. Allt detta utgör
enligt arbetsgivareföreningens uppfattning omständigheter som övertygande
visar, att lagutskottets 1957 intagna ståndpunkt har än större fog i dagens
situation.

Landsorganisationen i Sverige vill icke heller tillstyrka motionerna. Organisationen
erinrar i sitt yttrande om de avtal som på området träffats
mellan arbetsmarknadens parter samt om det i det föregående omnämnda
kongressbetänkandet »Fackföreningsrörelsen och företagsdemokratin». Organisationen
anför, att det i betänkandet granskas en rad olika brister i det
nu tillämpade avtalssystemet för behandling av uppsägningar och permitteringar
och framförs olika ändringsyrkanden. Härefter fortsätter organisationen
:

Med utgångspunkt från det nu sagda är det uppenbart att LO väl finner
det nödvändigt med åtskilliga förändringar — vissa av grundläggande natur
— i det nu tillämpade avtalssystemet. Förhandlingar härom kommer att
inledas mellan LO och SAF. Men det är också tydligt att organisationen under
nuvarande förhållanden inte anser dessa förändringar sammanhänga
med frågan om ett lagstadgat uppsägningsskvdd utan att de primärt och
principiellt bör rymmas inom ramen för gällande avtalssystem.

I den förut omnämnda LO-utredningen framhålles även att en nackdel
med ett avtalsmässigt fastslaget uppsägningsskydd är att det inte kommer
att gälla för alla arbetstagare utan primärt endast dem som omfattas^ av
avtalen. Det understryks därför som önskvärt att det kommer till stånd
en sådan utveckling att den rättsregeln bleve gällande att domstolarna skulle
fixera vilka grunder för en uppsägning som skulle kunna vara objektivt
godtagabara, d. v. s. att principen om ett uppsägningsskydd fastslogs i domstolspraxis.
Genom en sådan ordning skulle åstadkommas att uppsägningstvister
soin inte reglerades av avtal skulle kunna bli föremål för domstolsprövning
med utgångspunkt från de riktlinjer som kan komma att bli gällande
framför allt för arbetsmarknadsnämnden. En sådan möjlighet att utan
lagstiftning men i domstolspraxis genomföra en generell princip om upp -

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

sägningsskydd har också gjorts gällande av vetenskapsmän på arbetsrättens
område.

Såsom framhållits i LO:s yttrande år 1957 har organisationen hittills inte
haft orsak att aktualisera frågan om att avlösa den nuvarande avtalsordningen
med lagstiftning. Endast i den utsträckning som avtalsvägen resp.
domstolspraxis visar sig oframkomliga bör enligt LO:s uppfattning övervägas
lagstiftningsingripanden, antingen generellt eller i dispositiv form.

Tjänstemännens centralorganisation finner emellertid det nuvarande
rättstillståndet långt ifrån tillfredsställande och anser det därför vara av
synnerligt värde om ifrågavarande problemkomplex blir föremål för en allsidig
utredning. Organisationen hänvisar till sitt tillstyrkande yttrande över
motionerna vid 1957 års riksdag och erinrar om att flera TCO-förbund därefter
förhandlat med sina motparter om ökat anställningsskydd med uppgörelser
som följd av i stort sett samma innehåll som huvudavtalet mellan
Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen. Dessa avtal har dock
icke varit i kraft så länge att tillräckliga erfarenheter vunnits om reglernas
lämplighet. Kritiska röster över rådande förhållanden har också inom organisationen
höjts av Sveriges arbetsledareförbund och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.
Sveriges arbetsledareförbund har sålunda anfört:

De erfarenheter vi fått och förhållandena i övrigt på arbetsmarknaden har
emellertid gjort att vi vid årets avtalsförhandlingar funnit angeläget framföra
krav på ytterligare skydd för arbetsledarna mot obefogade uppsägningar.
Det är ännu för tidigt att uttala sig om i vilken utsträckning våra önskemål
kommer att accepteras.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund har anfört:

De allmänna erfarenheter, man kan utvinna av förbundets åtgärder för
att förbättra uppsägningsskyddet för kommunaltjänstemän är att både avtalsvägen
och domstolsvägen är svåra — eller t. o. m. oframkomliga, så
länge principen om den fria uppsägningsrätten av domstolarna uppfattas
såsom fortfarande överensstämmande med gällande rätt.

Då riksdagen vid behandlingen av de väckta motionerna i ämnet 1957 uttalade
sig för att personalorganisationerna borde söka lösa denna intressefråga
förhandlingsvägen, hade man på det kommunala området anledning
att förvänta sig en positiv inställning härtill från arbetsgivarsidan särskilt
med hänsyn till att dels kommunala organ har en grundlagsenlig skyldighet
att fatta objektivt riktiga beslut och dels de till antalet största kategorierna
av arbetstagare sedan gammalt haft sådant eftersträvat uppsägningsskydd.
Den klart negativa hållning, man emellertid intagit här till en ändring av
rättsprincipen föranleder till antagande, att arbetsgivarsidan på det privata
området sannolikt kommer att bjuda långt kraftigare motstånd till en motsvarande
ändring gentemot arbetstagargrupper, som icke haft ett rättsligt
sanktionerat anställningsskydd.

Angivna förhållanden i kombination med Arbetsdomstolens för rättsutvecklingen
dominerande principdom nr 100/1932 ---påvisar att en

tillfredsställande lösning av arbetstagarnas rättsliga skydd mot obefogade
uppsägningar icke torde kunna genomföras inom överskådlig tid på annat
sätt än genom lagstiftning, vilken lämpligtvis bör bli av dispositiv karaktär.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

9

Utskottet

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen saknas i Sverige utöver vissa
bestämmelser om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av värnpliktstjänstgöring,
äktenskap eller havandeskap eller verksamhet som
skyddsombud principiella regler angående skydd för arbetstagare mot obefogade
uppsägningar. Denna fråga regleras i stället genom rättspraxis, avtal
mellan arbetsmarknadens parter samt genom föreskrifter i olika tjänstereglementen.
I stort sett kan man säga att det råder en fri uppsägningsrätt,
d. v. s. att ett arbetsavtal som slutits för obegränsad tid kan å ömse sidor
uppsägas till upphörande efter viss uppsägningstid utan att skäl behöver
anföras för denna. Principen har emellertid under årens lopp begränsats
genom vissa avgöranden i rättspraxis och framför allt genom överenskommelser
mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer. Sålunda
kan nu sägas att flertalet arbetstagare, vilkas anställningsförhållanden regleras
genom kollektivavtal, fått sina anspråk på att icke utan bärande skäl
bli skilda från sina anställningar i viss utsträckning beaktade. En del tjänstemannagrupper
har också lyckats lösa frågan på detta sätt. För anställda
i offentlig tjänst har den fria uppsägningsrätten ofta modifierats genom
föreskrifter i tjänstereglementen. Fortfarande kvarstår dock grupper
av anställda, för vilka en fullt tillfredsställande lösning av problemet ännu
icke uppnåtts. Detta gäller i synnerhet tjänstemän i enskild tjänst.

Förevarande motioner syftar till att man skall, såsom skett i flertalet
andra europeiska länder, även i vårt land införa lagstiftning om skydd mot
obefogade uppsägningar. Motionerna mynnar ut i yrkanden om utredning
av denna fråga.

Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka vikten av största
möjliga trygghet i anställningen för den enskilde arbetstagaren. Att denne
har sin försörjningsfråga för sig och sin familj säkrad utgör icke blott en
väsentlig faktor för den anställde själv utan kommer även arbetsgivaren
till godo i form av ökad trivsel och arbetsglädje på arbetsplatsen och därav
följande förbättring av arbetsprestationerna. Också för samhället utgör
trygghet i anställningen en betydande tillgång, enär den sociala anpassningen
stimuleras och risken för att samhället skall nödgas inskrida med
ekonomisk hjälp blir mindre.

Frågan om en lagstiftning på förevarande område har varit föremål för
riksdagens behandling 1957, varvid yrkanden av i stort sett samma innebörd
som de nu föreliggande avvisades. Riksdagen anförde därvid att det
syntes opåkallat att tillgripa en lagstiftning i en tid, då utvecklingen visade
hän mot att arbetsmarknadens parter i allt större utsträckning löste inbördes
problem genom frivilliga överenskommelser. Vidare pekades på
svårigheterna från både saklig och lagteknisk synpunkt att verkställa en
gränsdragning mellan obefogade och icke obefogade uppsägningar samt på
den risk som med hänsyn till rådande instansordning förelåg för avsevärd

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1962

tidsutdräkt i mål vid allmän domstol angående tillämpning av den ifrågasatta
lagstiftningen. Sammanfattningsvis anförde riksdagen att ett uppsägningsskydd
baserat på frivillig överenskommelse var förenat med så betydande
fördelar, att en lagstiftning på området icke borde aktualiseras
förrän det ådagalagts att det ej var möjligt att avtalsvägen nå en godtagbar
lösning av frågan. Riksdagen antog därjämte att den ditintills förelupna
utvecklingen mot större trygghet för arbetstagarna skulle fortsätta och även
komma att omfatta grupper, som då icke nått lika långt som andra i hänseendet.

Det uttalande riksdagen sålunda gjorde om den kommande utvecklingen
har sedermera visat sig vara riktigt. Därefter har nämligen avtal träffats
dels mellan Arbetsgivareföreningen och Industritjänstemannaförbundet och
dels mellan Arbetsgivareföreningen och Arbetsledareförbundet om uppsägningsskydd
efter samma principer som i avtalen mellan Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen. Därigenom har nya och stora grupper av
anställda fått frågan reglerad. De till Landsorganisationen knutna arbetstagarna
har fått frågan om sitt uppsägningsskydd aktualiserad vid årets centrala
löneförhandlingar och enligt vad som uppges i Landsorganisationens
remissyttrande över motionerna kommer förhandlingar i frågan att återupptagas
mellan de båda organisationerna. Vidare må noteras att problemet
angående anställnings upphörande satts upp på dagordningen för Internationella
arbetsorganisationens allmänna arbetskonferens i år.

Efter riksdagsbehandlingen 1957 har sålunda en icke obetydlig verksamhet
bedrivits för att genom frivilliga överenskommelser lösa problemet med
de anställdas uppsägningsskydd. Detta är också för närvarande föremål
för uppmärksamhet såväl inom arbetsmarknadens huvudorganisationer som
i internationellt sammanhang. Utskottet — som ansluter sig till riksdagens
tidigare ställningstagande att lagstiftning på området icke bör tillgripas
förrän det visat sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning av
frågan — kan mot bakgrund av dessa omständigheter icke finna att något
behov av lagstiftning på området för närvarande föreligger. Utskottet avstyrker
därför de i motionerna framförda utredningsyrkandena.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner,

1) 1:27 och 11:49, samt

2) 1:367 och 11:448,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1962

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1962

11

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson*, Axel Svensson, fru Hamrin-Thorell,
fru Carlqvist, herr Edström", fru Nilsson, herrar Eric Carlsson"
och Enarsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors,
Odhe, fru Ekendahl, fru Gunne, herrar Fredriksson, Carlsson i Göteborg och
Gomér.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering

Särskilt yttrande

av fru Hamrin-Thorell, herrar Edström, Anderson i Sundsvall och Rimmerfors,
vilka anfört:

»Av remissbehandlingen framgår att uppsägningsskyddet ännu inte funnit
en helt tillfredsställande lösning. Såväl Svenska arbetsgivareföreningen
som Landsorganisationen är inställda på att fortsatta förhandlingar i frågan
skall ske. Tjänstemännens centralorganisation, som ansett det vara av synnerligt
värde om ifrågavarande problemkomplex bleve föremål för en allsidig
utredning, har framhållit att de träffade avtalen icke varit i kraft så
länge att tillräckliga erfarenheter vunnits av de nuvarande reglernas lämplighet.
Under sådana förhållanden har vi funnit att frågan om lagstiftning
kan anstå men bör tas upp om några år, om behov av lagstiftning visar sig
kvarstå.»