Andra lagutskottets utlåtande nr 20 dr 1962

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt till ersättning från den
allmänna sjukkassan för resa i samband med utbyte av
ortopediskt hjälpmedel.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 215,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har fru Jäderberg och fru Svensson
i Kungsör hemställt, att samma ersättning som utgår från den allmänna sjukförsäkringen
för resa i samband med läkarvård må utgå jämväl för resa i
samband med utbyte eller provning av ortopediska hjälpmedel.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får utskottet,
i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till
motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från medicinalstyrelsen och riksförsäkringsverket.
Redogörelse för yttrandena lämnas i det följande.

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring har envar försäkrad
rätt till ersättning för utgifter för läkarvård och sjukhusvård samt i
samband därmed företagna resor. Med läkarvård förstås därvid vård som meddelas
av läkare, dock icke vård som lämnas försäkrad, som åtnjuter sjukhusvård.
Med sjukhusvård förstås vård som lämnas den som är intagen å sjukvårdsinrättning.
Rätt till ersättning för resor till och från läkare föreligger
då försäkrad åtnjutit läkarvård, som avses i 14 § sjukförsäkringslagen, dvs.
läkarvård vid sjukdom, som enligt läkares utsago kräver sådan vård. Ersättning
utgår endast i den mån resekostnaden överstiger ett karensbelopp av i
regel fyra kronor. Den är därjämte maximerad enligt särskilda regler. Rätt
till ersättning för resor till och från sjukvårdsinrättning föreligger då försäkrad
åtnjutit sjukhusvård, som på grund av sjukdom varit erforderlig. I
princip ersättes hela resan till sjukvårdsinrättningen men återresan endast
i den mån kostnaden överstiger karensbeloppet fyra kronor.

I fråga om vanföras resor för undersökning och behandling kan, da resekostnadsersättning
från sjukkassa inte utges, enligt kungörelsen den 26 maj
1954 angående statsbidrag till resor för vanföra m.m. i vissa fall utgå resebidrag
efter behovsprövning. Sålunda får meddellös eller mindre bemedlad
vanför, som beretts tillfälle till undersökning, behandling eller yrkesutbildning
på någon av de statsunderstödda vanföreanstalterna, under förutsättning att
ersättning för resor till och från anstalten och hemmet inte skall utges av
allmän sjukkassa, genom anstaltens försorg beredas bidrag till sådana resor.
Resebidraget utgår med samma belopp som skulle ha utgivits, om kostnaderna

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 20

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1962

skolat ersättas enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser. Prövningen av bidragsbehovet
samt utbetalningen av bidrag ankommer på anstaltens överläkare.
Enligt av medicinalstyrelsen den 20 juli 1956 utfärdade anvisningar
till kungörelsen bestäms begreppet mindre bemedlad med utgångspunkt från
den vanföres eller den för honom försörjningspliktiges till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst. Inkomstgränsen är 5 400 kronor men kan efter prövning i
varje särskilt fall förskjutas till 7 000 kronor för ensamstående vårdsökande
och 8 000 kronor för gift vårdsökande. Har förmögenhetsskatt påförts vederbörande,
utgår ej bidrag.

Till ledning för sjukkassorna vid bedömande av de försäkrades rätt till ersättning
från sjukförsäkringen för resor till och från ortopedisk klinik har i
riksförsäkringsanstaltens cirkulär till de allmänna sjukkassorna den 31 december
1959 föreskrivits ”att läkarvård, som i 14 § sjukförsäkringslagen avses, alltid
skall anses meddelad, då läkare medverkat vid vård å sådan klinik”. I anslutning
härtill har medicinalstyrelsen i cirkulärskrivelse till läkare vid ortopediska
kliniker m.m. den 23 juni 1960 anfört, att undersökning och behandling,
som meddelas patient av läkare vid ortopedisk klinik, enligt styrelsens mening
bör jämställas med läkarvård vid sjukdom och bli ersättningsbar enligt sjukförsäkringslagen.
Innebörden av riksförsäkringsanstaltens och medicinalstyrelsens
anvisningar är att i de fall läkare medverkat vid undersökning och
behandling å ortopedisk klinik ersättning från sjukkassa skall utgå såväl för
läkarvården som för resorna i samband därmed.

Historik

Frågan om ersättning för vanföras resor för byte av proteser o. d. var
föremal för behandling av den ar 1957 tillkallade sjukreseutredningen, som
i sitt betänkande ”Sjukreseersättningar” (SOU 1958: 23) anförde bl. a. följande:

Vi har dryftat frågan om att utsträcka ersättningsrätten till att avse även
sådana resor till och från ortopediska kliniker som ej står i samband med
läkarvård. Vi har dock inte ansett oss böra framlägga något förslag härom.
Lika angeläget kunde det vara att medge ersättning vid resor för exempelvis
foniatrisk behandling av talpedagog. Liksom när det gäller vård, som lämnas
av sjuksköterska, skulle en dylik utvidgning av försäkringsskyddet innebära
en så betydelsefull förändring av sjukförsäkringens innehåll att den inte bör
genomföras enbart på grund av överväganden om vad som kan vara motiverat
från resekostnadssynpunkt.

Spörsmålet borde därför enligt utredningens mening prövas i ett större
sammanhang. Enär viss oklarhet i tillämpningen beträffande ersättning för
resor till och från ortopedisk klinik rådde på grund av olika tolkningar av
sjukdomsbegreppet, föreslog utredningen att riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
i samråd skulle utarbeta tillämpningsföreskrifter beträffande
den ortopediska vården.

I proposition nr 161 till 1959 års riksdag med förslag till vissa ändringar av
sjukförsäkringslagen i fråga om bl. a. resekostnadsersättning anförde föredragande
departementschefen, att han i likhet med sjukreseutredningen ännu icke

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1962

3

fann tiden vara inne att ta ställning till frågan om gottgörelse för resor vid
erhållande av sjukvård, som meddelades av annan än läkare. Spörsmålet om
en eventuell utvidgning av ersättningsrätten borde anstå till den allmänna
översyn av lagen, som kunde förväntas inom en förhållandevis nära framtid.
Beträffande de tillämpningsföreskrifter, som av utredningen ansetts önskvärda
till ledning för praxis vid bedömande av de vanföras rätt till ersättning för
resor till och från ortopediska kliniker, uttalade departementschefen, att utfärdandet
av sådana föreskrifter borde få ankomma på riksförsäkringsanstalten,
som borde samråda med medicinalstyrelsen vid bestämmelsernas utarbetande.

Andra lagutskottet biträdde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 45
uppfattningen, att mera väsentliga utökningar av försäkringsskyddet såvitt
gällde reseersättning icke borde ske i samband med en partiell reform. Enligt
utskottets mening var det emellertid angeläget, att en allmän översyn av sjukförsäkringsbestämmelserna
snarast kom till stånd, varvid bl. a. frågan om vilka
slag av resor som borde omfattas av försäkringsskyddet kunde bli föremål för
förnyat övervägande.

I anledning av det i propositionen gjorda uttalandet om tillämpningsföreskrifter
utfärdade riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen de i det
föregående omnämnda cirkulären.

Motionen

Motionärerna erinrar om att ersättning för resekostnad vid utbyte av proteser
kan utgå från sjukkassa endast om läkarvård meddelats i samband med
utbytet samt att statsbidrag för sådan resa endast kan utgå efter behovsprövning.
Motionärerna fortsätter:

Då det för personer, som måste använda ortopediska hjälpmedel, medför
icke oväsentliga kostnader för resor vid inprovning och utbyte av ifrågavarande
proteser, anser vi att behovsprövningen i detta sammanhang bör undanröjas.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsverket anser att skäl föreligger för en översyn av bestämmelserna
om ersättning för resor i samband med utbyte eller provning av
ortopediska hjälpmedel. Frågan om utvidgning av rätten till ersättning enligt
sjukförsäkringslagen för resekostnader kan emellertid förväntas bli föremål
för överväganden av den förra året tillkallade utredningen med uppgift att
verkställa en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen. I avvakten härpå bör
enligt riksförsäkringsverkets mening någon utvidgning av nämnda ersättningsrätt
icke ifrågakomma.

Medicinalstyrelsen anför att undersökning av läkare är erforderlig vid varje
bandage- eller protesförnyelse ävensom vid kontroll av bandage eller protes.
Härav följer, fortsätter styrelsen, att rätt till ersättning från allmän sjukkassa
redan föreligger för erforderliga resor, som företagits i detta syfte till och från
ortopedisk klinik.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1962

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser utgår ersättning från sjukkassa för resor i samband
med utbyte eller inprovning av ortopediskt hjälpmedel endast då läkare
medverkat vid utbytet eller inprovningen. För medellös eller mindre bemedlad
vanför, som beretts tillfälls till undersökning eller behandling på någon av de
statsunderstödda vanföreanstalterna, kan dessutom, då reseersättning inte skall
utges av sjukkassa, statsbidrag utgå för resor mellan anstalten och hemmet.
Förevarande motion syftar till att reseersättning skall utges från sjukkassa
även i de fall då läkare icke medverkat vid utbytet eller inprovningen.

Såsom framhålles i det år 1958 av sjukreseutredningen framlagda betänkandet
torde läkares medverkan icke alltid vara erforderlig, då patient infinner sig
vid ortopedisk klinik för att inprova protes, bandage eller liknande hjälpmedel.
Frågan huruvida ersättning från sjukkassa för resor i sådana fall borde utgå
behandlades av riksdagen hösten 1959. Därvid beslöts att spörsmålet om en
eventuell utvidgning av ersättningsrätten borde anstå till dess att sjukförsäkringslagen
gjordes till föremål för en allmän översyn. I december 1961 tillkallades
särskilda sakunnniga med uppgift att företa en sådan översyn. Enligt
direktiven för utredningen skall denna bl. a. behandla frågor som rör ersättning
från sjukkassa för resekostnader. Utskottet finner det vid sådant förhållande
lämpligt att det av motionärerna aktualiserade spörsmålet göres till föremål
för prövning i samband härmed. Denna utskottets uppfattning torde böra
bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 215,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 27 mars 1962

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel Svensson, fru HamrinThorell,
fru Carlqvist, fru Gärda Svenson*, fru Nilsson*, herrar Enarsson och
Nyman;

från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fröken Wetterström,
herrar Odhe, Bengtsson i Varberg, Wiklund i Stockholm, Wahrendorff, Sundelin*
och fru Svensson i Kungsör.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

AB Rotopress, Stockholm 19Ä2