Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962
1
Nr 17
Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätt till reseersättning
från den allmänna sjukförsäkringen efter
hänvisning av barnmorska till sjukvårdsinrättning.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
446, vilken behandlats av andra lagutskottet, har fru Kristensson gjort gällande,
att patient efter hänvisning av distriktsbarnmorslca till specialist i
obstetrik och gynekologi borde bliva berättigad till reseersättning från sjukförsäkringen
efter samma grunder som gäller vid remiss av läkare, samt
yrkat, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att utredningen
för översyn av sjukförsäkringslagstiftningen måtte få i uppdrag
att utreda ovan upptagna spörsmål».
Beträffande de skäl motionären åberopat till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.
Gällande bestämmelser
Enligt lagen den 3 januari 19i7 om allmän sjukförsäkring är varje medlem
i sjukkassa obligatoriskt sjukvårdsförsäkrad. Till de förmåner som
utgår på grund av sjukvårdsförsäkringen hör kostnadsersättning för resor
för erhållande av läkarvård och sjukhusvård. Enligt bestämmelserna i lagen
den 21 maj 1954 om moderskapshjälp utgår sådan ersättning även för resor
till och från förlossningsanstalt.
Huvudbestämmelserna om kostnadsersättning för resor till och från läkare
finns i 16 § sjukförsäkringslagen. Reseersättning tillkommer den som
åtnjutit läkarvård vid sjukdom, som enligt läkares utsago kräver sådan
vård. Ersättning utgår endast i den mån resekostnaden överstiger ett karensbelopp
av i regel fyra kronor. Rätten till ersättning är därjämte maximerad
på så sätt att högre belopp icke får utges än som skulle ha utgått
vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt den
försäkrade vistas. Denna regel har icke tillämpning på resor som företages
inom verksamhetsområdena för Stockholms, Göteborgs, Malmös och Norrköpings
sjukkassor. Vidare föreskrives undantag från densamma därigenom
alt ersättning i vissa fall får utgivas med belopp, som skulle ha utgått,
om läkarvården sökts vid närmaste allmänna sjukhus, där vården
kunnat meddelas. Denna högre ersättning utgår dock endast under vissa
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 2 avd. Nr 17
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1902
förutsättningar, nämligen då den försäkrade erhållit hänvisning av läkare
till sjukvårdsinrättning, då den försäkrade på grund av olycksfall sökt
läkarvård vid allmänt sjukhus och trängande behov av sådan vård förelegat
samt då den försäkrade varit i trängande behov av läkarvård men
vederbörande provinsialläkare eller stadsläkare icke kunnat anträffas.
Bestämmelser om ersättning för resor till och från sjukvårdsinrättning
i anledning av åtnjuten sjukhusvård återfinns i 17 § sjukförsäkringslagen.
Här må endast nämnas att ersättning generellt är begränsad till kostnaden
för resa till närmaste allmänt sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas,
samt att inom denna ram full ersättning i princip utgår för resan till
sjukvårdsinrättningen, medan återresan ersättes endast i den mån kostnaden
överstiger karensbeloppet fyra kronor.
Regler om reseersättning i särskilda fall återfinns jämväl i kungörelsen
den 15 juni 19t4 angående statsbidrag till förebyggande mödra- och barnavård.
Den förebyggande mödra- och barnavården omfattar enligt normalinstruktion
fastställd av medicinalstyrelsen den 29 oktober 1955 dels förvård,
d. v. s. vård av den havande kvinnan, och dels eftervård, d. v. s.
vård av den nyförlösta kvinnan under högst åtta veckor efter förlossningen.
Förvården —- vilken liksom eftervården lämnas avgiftsfritt — innebär att
ett visst antal hälsokontroller av den blivande modern skall äga rum. Minst
tre läkarundersökningar torde erfordras i normalfallen. Vid dessa skall
läkaren assisteras av barnmorska. Enligt instruktionen åligger det vidare
barnmorska att hålla egna mottagningar (s. k. barnmorskekontroller).
Antalet undersökningar hos barnmorska bör vara så många, att en
noggrann kontroll av den blivande moderns hälsotillstånd och havandeskapets
fortskridande möjliggöres. Om avvikelser från det normala visar
sig eller misstänkes, bör barnmorskan samråda med läkaren. Erfordras
specialundersökning inom ämnesområdet bör läkare vid mödra- och barnavårdsorgan
av lägre typ, där läkare med specialutbildning i obstetrik och
gynekologi icke finns, remittera patienten för undersökning vid organ
inom mödravården, dår sådan läkare finns. Statsbidrag utgår för de blivande
mödrarnas resor till läkarmottagningarna men ej till barnmorskornas
mottagningar. Resorna bör anordnas gruppvis, där så lämpligen kan ske.
Företages enskild färd utgår statsbidrag i den mån resekostnaden för frainoch
återresan överstiger tre kronor. Bidraget utgår med viss procent, varierande
för olika län mellan 70 och 50, av de faktiska resekostnaderna.
Enligt förordningen den 3 juni 1955 om distriktsbarnmorskor åligger det
distriktsbarnmorska bl. a. att biträda i den förebyggande mödravården.
Sjukreseutredningen
Regeln i sjukförsäkringslagen att ersättning för resa till sjukvårdsanstalt
för erhållande av läkarvård — med vissa undantag — skall förutsätta hän
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962
3
visning av läkare är grundad på förutsättningen, att läkarvårdsresurserna
utom sjukhusen skall tas tillvara, innan de försäkrade söker vård vid sjukhus.
Regeln har väckt viss kritik och varit föremål för behandling inom
den år 1957 tillkallade sjukreseutrcdningen, som i sitt betänkande »Sjukreseersättningar»
(SOU 1958: 23) anförde hl. a. följande:
När vi föreslår, att hänvisningsregeln i princip skall bibehållas, gör vi
detta i medvetande om att starka skäl i och för sig kan åberopas för en uppmjukning.
Det har sålunda i många fall onekligen framstått som en brist,
att sjukkassorna helt har saknat möjlighet att efter skälighetsprövning
medge eftergift från fordran på hänvisning. När försäkrad ostridigt är i behov
av läkarvård vid sjukvårdsinrättning och söker sådan vård utan att
först ha erhållit hänvisning av läkare kan ju sjukkassans reduktion av ersättningsunderlaget
utan tvivel synas obillig. — ■— —
Mot bakgrunden av de mindre tillfredsställande verkningar, som den
snäva hänvisningsregeln synes kunna innebära, har vi noggrant prövat
förutsättningarna för att låta sjukkassornas ställningstaganden till frågan
om läkarvalet i viss mån grundas på en skälighetsbedömning. Därvid har
vi dock funnit övervägande skäl tala mot att öppna en sådan möjlighet.
Skulle dylik prövningsrätt införas, komme med all sannolikhet betydande
tillämpningssvårigheter att göra sig gällande. Det är risk för att sjukkassornas
tjänstemän skulle bli ställda inför svårbedömda och ömtåliga gränsdragningsproblem,
vilka komme att kräva omfattande utredningar. Det är
vidare troligt, att diskretionära avgöranden av sjukkassornas tjänstemän
i ifrågakommande fall skulle ge upphov till en ännu större irritation bland
sjukkassemedlemmarna än den, som grundar sig på tillämpningen av de
nuvarande, fullt klara hänvisningsreglerna. Ytterligare skulle en skälighetsbedömning
sannolikt leda till avsevärda ojämnheter i tillämpningen
de olika sjukkasseområdena emellan.
Motionen
Motionären erinrar om att barnmorska, som vid undersökning inom den
förebyggande mödravården hos någon patient finner avvikelser från det normala,
skall samråda med läkare. I många fall, fortsätter motionären, är
komplikationerna av sådan art, att läkaren måste remittera patienten till
specialist. Motionären fortsätter:
Gällande författningar synes ej lägga hinder i vägen för tjänsteläkare och
distriktsbarnmorska att träffa överenskommelse om att distriktsbarnmorska
må efter eget bedömande kunna hänvisa patient direkt till i obstetrik och
gynekologi specialutbildad läkare.
Ur patientens synpunkt innebär ett sådant arrangemang uppenbara fördelar
genom alt dubbla läkarbesök undvikes. För de hårt arbetstyngda tjänsteläkarna
måste en sådan möjlighet till direktremiss från distriktsbarnmorska
till gynekolog framstå såsom önskvärd.
Enligt motionärens mening bör i sådana fall remiss av barnmorska
vara kvalificerande för rätt till reseersättning på samma sätt som remiss av
läkare.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962
Utskottet
Som framgår av den tidigare redogörelsen är rätten till ersättning från
sjukkassa för utgifter i anledning av resor till och från läkare begränsad
i olika avseenden. Sålunda stadgas bl. a. att ersättning för resa till läkare
vid allmänt sjukhus skall utgå — frånsett vissa fall då trängande behov
av läkarvård föreligger — endast då patienten efter hänvisning av läkare
sökt läkarvård vid sjukhuset. I förevarande motion framhålles att distriktsbarnmorska
och tjänsteläkare, stationerade inom den förebyggande mödraoch
barnavården, kan träffa överenskommelse av det innehållet, att barnmorskan
efter eget bedömande skall få hänvisa patient för läkarvård hos
specialist i obstetrik och gynekologi. Enligt motionärens mening bör i sådana
fall remiss av barnmorska vara kvalificerande för rätt till reseersättning
på samma sätt som remiss av läkare.
Av normalinstruktionen för den förebyggande mödra- och barnavården
framgår, att en blivande moder, som är i behov av specialistvård, bör remitteras
till specialist knuten till mödravården. För resor som företages till
läkarmottagningar i den förebyggande mödra- och barnavården utgår statsbidrag
varierande mellan 50 och 70 procent, i den mån resekostnaderna
överstiger tre kronor. I dessa fall kan patienterna således redan nu sägas
vara ganska väl tillgodosedda. Hänvisning av patient till specialist utanför
mödravården torde meddelas huvudsakligen av läkare. I de fall där barnmorska
först undersökt patienten och konstaterat behov av specialistvård
lär väl tjänsteläkare ofta anse sig kunna utfärda remiss i efterhand direkt
på barnmorskans uppgifter. De fall där en patient behöver inställa sig hos
specialist utan remiss av läkare torde därför enligt utskottets uppfattning
bli mycket få. Utskottet ställer sig tveksamt till huruvida dessa motiverar
en ändring av gällande reseersättningsbestämmelser. Emellertid skall den i
december förra året tillsatta utredningen med uppgift att företa en översyn
av sjukförsäkringslagstiftningen enligt sina direktiv bl. a. syssla med
frågor som rör ersättning från sjukkassa för resekostnader. Utskottet vill
därför icke motsätta sig att det av motionären aktualiserade problemet
göres till föremål för utredning i samband härmed. Denna utskottets uppfattning
torde böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 446,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 20 mars 1962
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962
5
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand,* Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, herrar Birke,* Eric Carlsson* och Nyman;
från
andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fröken Wetterström,
herr Bengtsson i Varberg, fröken Sandell,* herrar Wiklund i Stockholm,
Johansson i Södertälje, Wahrendorff och Fredriksson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.