Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande rätt för företagare
till återlån från allmänna pensionsfonden.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1. de likalydande motionerna nr 295 i första kammaren av herr Kronstrand
och herr Peterson, Eric, samt nr 362 i andra kammaren av herr Carlsson i Tibro
m. fl. angående rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden,

2. de likalydande motionerna nr 369 i första kammaren av herr Nordenson
och herr Jacobsson, Gösta, samt nr 447 i andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. angående återlån till företagare av ATP-avgifter, samt

3. de likalydande motionerna nr 484 i första kammaren av herr Mattsson
och herr Andersson, Torsten, samt nr 559 i andra kammaren av herrar Gustafsson
i Kårby och Antonsson om rätt för mindre företagare till återlån från allmänna
pensionsfonden.

Motionsyrkandena

I motionerna 1:295 och II: 362 har yrkats, ”att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer om skyndsam utredning och förslag till nästa års
riksdag om rätt för företagare till återlån ur allmänna pensionsfonden genom
betalning av avgifter medelst revers och i övrigt efter i motionen angivna
riktlinjer”.

I motionerna I: 369 och II: 447 har hemställts, ”att riksdagen måtte för sin
del besluta dels att arbetsgivare skall medgivas rätt att för återlån få utnyttja
de ATP-avgifter som inbetalats under loppet av de fem senast förflutna åren
och dels att återlånens belopp skall höjas från 50 till 75 procent av inbetalade
avgifter”.

I motionerna 1: 484 och 11: 559 har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag angående en
reformering av bestämmelserna för återlån från allmänna pensionsfonden så
att jord- och skogsbrukarnas och mindre företags kreditbehov bättre kan tillgodoses
i enlighet med vad i motionen anförts”.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden av riksförsäkringsverket. Redogörelse för yttrandena
lämnas i det följande. Allmänna pensionsfonden har beretts tillfälle att
avgiva yttrande men har icke önskat begagna sig av möjligheten.

Bihang till riksdagens protokoll 196)1. 9 samt g avd. Nr IS

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

Gällande bestämmelser m. m.

Avgifterna till den allmänna tilläggspensioneringen inbetalas till allmänna
pensionsfonden. Fondens tillgångar skall enligt reglementet för fondens förvaltning
placeras dels i vissa slag av obligationer och skuldförbindelser, dels
såsom lån till kreditinrättningar. De kreditinrättningar, som kan få låna pengar
av fonden, är riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirot, sparbank,
centralkassa för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska
skeppshypotekskassan samt annan av Konungen godkänd kreditinrättning.

Förutsättning för att kreditinrättning skall få låna pengar i fonden är att
inrättningen i sin tur utlånat motsvarande belopp till den som erlagt pensionsavgift
och att den erlagda avgiften uppgår till minst dubbelt så mycket som
lånet. Lägsta belopp som kreditinrättning på detta sätt får återlåna är 500
kronor. Det betyder, att om de för ett år inbetalda pensionsavgifterna inte
uppgår till 1 000 kronor återlån inte kan komma i fråga.

Räntan på lån från fonden till kreditinrättningen skall i regel med en halv
procent överstiga högsta av bankerna tillämpade inlåningsränta. Några bestämmelser
om vilken ränta som skall tillämpas mellan kreditinrättningen och den
som återlånar inbetalade pensionsavgifter finns inte, utan räntans storlek
är vid dessa lån beroende av parternas överenskommelse.

Likaså beror det på överenskommelse mellan kreditinrättningen och den
enskilde om något lån över huvud taget skall ske. Denna fråga får kreditinrättningen
pröva efter bankmässiga grunder, eftersom banken har att själv
stå risken för att den enskilde inte förmår återbetala sitt lån.

Återlån från fonden skall av kreditinrättningen amorteras på tio år.

Rätten till återlån på grund av avgiftsinbetalning uppstår först året efter
avgiftsbetalningen.

Om fondmedlens förvaltning anförde föredragande departementschefen i
propositionen nr 100 till 1959 års riksdag:

Fondmedlen skall givetvis förvaltas på det sätt som bäst gagnar tilläggspensioneringen.
Pensionsfonden bör följaktligen placeras så att den ger god
avkastning under betryggande säkerhet. Verksamheten bör emellertid bedrivas
under sådana former att fondstyrelserna inte behöver skaffa sig en vidlyftig
administration för kreditprövning och låneförvaltning.

I likhet med vad pensionskommittén föreslog bör en betydande del av fondmedlen
i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna.
Det nyss anförda medför, att man för denna verksamhet får anlita banker
och andra kreditinstitut.

Vid utformningen av reglerna för återlån har jag i olika hänseenden avvikit
från kommittéförslaget i syfte att vidga återlånemöjligheterna. Var och en
som erlagt pensionsavgift för ett visst år skall året därpå kunna söka återlån
med upp till 50 procent av avgiftsbeloppet. Denna gräns skall komma till
användning redan från början; kommittéförslaget hade en gräns vid 40 procent
avseende första årets avgiftsbetalning. Lånens löptid skall kunna uppgå till
tio år — utan den av pensionskommittén förordade begränsningen till fall då
inteckningssäkerhet kan presteras. Om räntesatsen för återlån får överenskommelse
träffas mellan kreditinrättningen och låntagaren. Då återlånen är avsedda

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

3

som ett led i företagens kapitalförsörjning, kunde det synas naturligt, att endast
lån av något större omfattning skulle komma i fråga. Med hänsyn främst till
småföretagarna föreslår jag emellertid att lånegränsen sättes så lågt som vid 500
kronor och att företagare därjämte skall kunna räkna samman pensionsavgifterna
för sig och sina anställda för att komma över denna gräns.

Kreditinrättningen skall äga rätt att för utgivet återlån erhålla motsvarande
belopp i lån från den fondstyrelse, som förvaltar sådana pensionsavgifter som
låntagaren erlagt. I överensstämmelse med kommittéförslaget innebär reglerna
om räntesatsen för sådana lån bland annat att räntan, om inte bunden räntesats
avtalas, skall ligga en halv procent över den högsta allmänt förekommande
ränta som bankerna tillämpar för dem som sätter in penningmedel.

De fondmedel, som inte tas i anspråk för återlån, skall i överensstämmelse
med kommittéförslaget placeras i obligationer och förlagsbevis. Därutöver
förordar jag emellertid, att placering skall kunna ske även i andra skuldförbindelser,
nämligen sådana som är utfärdade av staten, kommuner m. fl. och
av vissa kreditinrättningar såsom banker, sparbanker och centralkassor för
jordbrukskredit samt vissa andra kreditinstitut. Även kreditinstitut som nybildas
för att tillgodose näringslivets behov av långfristig kredit bör enligt min
mening här kunna komma i fråga.

I motioner till 1960 års riksdag yrkades liberalare regler i fråga om möjligheterna
att använda pensionsmedlen för företagens kapitalförsörjning.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6 år 1960 anförde andra lagutskottet: Bestämmelserna

om återlån av inbetalda avgifter antogs så sent som i fjol
och har endast varit i tillämpning sedan årsskiftet. Innan erfarenheter vunnits
av deras verkningar i olika hänseenden, bör de inte ändras. Det kan härvid
erinras om att man vid utarbetandet och antagandet av bestämmelserna förutsatt
att en omprövning av dem kunde bli erforderlig vid slutet av 1960-talet. Utskottet finner med hänsyn härtill inte skäl biträda de i motionerna
I: 448 och II: 551, I: 461 och II: 579 samt I: 462 och II: 549 framställda önskemålen
om liberalare återlåneregler.

Även 1961 års riksdag hade att taga ställning till motionsyrkanden med
samma syfte. Yrkandena avslogs under motivering att erfarenheter ännu icke
vunnits av de nuvarande reglernas verkningar (andra lagutskottets utlåtande
nr 56).

Motionerna

I motionerna 1: 295 och 11: 362 redogöres inledningsvis för de gällande återlånereglerna.
Därefter anföres:

Reglementet ger inte företagen någon rätt till återlån. Ansökningar om
sådana lån måste prövas av kreditinrättningen. Det är en helt annan sak, att
kreditinrättningen, som efter prövning beviljat ett återlån, har rätt att i sin
tur erhålla ett lån av motsvarande storlek från allmänna pensionsfonden. För
sistnämnda slag av lån skall räntesatsen med en halv procentenhet överstiga
högsta allmänt förekommande inlåningsränta. Räntesatsen för återlån, som
kreditinrättningen lämnar företagen, bestäms inte i reglementet utan överenskommes
mellan kreditinrättningen och de lånande företagen.

För ett företag, som under en följd av år lyckats erhålla maximala återlån,
kommer det totala återstående återlånet efter avdrag för föreskrivna

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

amorteringar att inte vara större än cirka 2,5 årspensionsavgift.

I ett pensionssystem där årligen mycket stora belopp kommer att inbetalas
från landets näringsliv, är det emellertid naturligt att låta en betydande del
av fondmedlen direkt användas av eller omgående återgå till samma näringsliv.

Vi vill här understryka den vikt vi fäster vid en rätt för företagen att inom
sin verksamhet använda en väsentlig del av avgifterna. En dylik ordning står
också i god överensstämmelse med de anställdas intresse av att företagens
utveckling främjas genom att de erhåller större ekonomisk styrka. Hittillsvarande
lagstiftning har erkänt detta genom att tillåta att pensionsfonder
bildas inom företagen.

De nuvarande reglerna bör alltså omprövas i flera avseenden. Amorteringstiden
bör inte som nu begränsas till 10 år. Med rimlig takt för avgiftsutvecklingen
kan en förlängning till minst 20 år vara lämplig med hänsyn till den
genomsnittliga fonderingstiden av pensionsmedlen i systemet. Med avseende
på avgifterna för ett visst kalenderår synes det oss inte nödvändigt att företagen
maste vänta till nästa år för att få återlån. En del av avgiften bör direkt
kunna betalas medelst revers.

Vi anser sålunda, att möjligheten att erhålla återlån och erlägga pensionsavgifterna
i form av revers inte bör vara knuten till förekomsten av bankmässig
säkerhet. De risker som finns förknippade med att enstaka företag kan
komma på obestånd kan mötas med någon form av garantiförsäkring, utan att
krediten därigenom väsentligt fördyras. Den organisatoriska utformningen av
denna vidgade återlånerätt bör bli föremål för utredning.

Härvid kan man bygga på erfarenheterna från ett kreditförsäkringssystem
vid industritjänstemännens och arbetsledarnas tjänstepensionering. För dessa
stora grupper av löntagare har av statsmakterna (genom det allmännas tillsynsorgan)
ett kreditförsäkringssystem godkänts, som ger de pensionsberättigade
fullgod säkerhet för intjänad pensionsrätt, samtidigt som företagen har
fördelen av att kunna bibehålla pensionsfondsmedlen i sin rörelse fullt ut i
den mån de ej erfordras för utbetalning av pensionsbelopp.

Såsom villkor för att mot kreditförsäkringsavgift få bibehålla pensionsmedel
i rörelsen (mot revers till särskild pensionsstiftelse i ITP-fallet) har föreskrivits,
att företaget skall ha ägt bestånd i minst 3 år och att minst 5 pensionsberättigade
skall omfattas av anordningen. Därjämte har, med tanke på föreskrifterna
rörande pensionsstiftelseinstitutet, stipulerats att företaget skall vara
aktiebolag eller ekonomisk förening, vilket krav ej har aktualitet i fråga om
en utvidgad rätt till återlån ur ATP-fonden. Sluligen finns viss bestämmelse
om prövning av kreditvärdigheten, vartill någon motsvarighet kunde föreslås
i här aktuella sammanhang.

Slutligen vill vi även föreslå att en utredning företas i frågan om hur en
för näringslivet lämplig kanalisering av från företagen erlagda avgiftsmedel,
som icke återlånats, skall kunna komma till stånd genom kreditgivning i vanliga
former. Vi fäster härvid mycket stor vikt vid att småföretagare på jordbrukets,
hantverkets, handelns och småindustriens områden inte försätts i
ogynnsamt läge. Självklart bör denna kreditförmedling ske genom affärsbanker,
sparbanker och andra nu befintliga eller nybildade kreditinstitut. Deras roll
bör bli vidgad i förhållande till lagens rätt snäva gränser därför. Kreditgivning
av detta slag direkt från fondernas sida bör inte ifrågakomma.

I motionerna I: 369 och II: 447 anföres bland annat:

Att intresset för återlån under 1961, som var det första år då sådana meddelades,
var tämligen begränsat, hänger till väsentlig del samman med den

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

5

stela utformningen av reglerna för återlåningen. Av de ca 50 000 arbetsgivare
som beräknas ha betalat minst 1 000 kr. i avgifter under ATP:s startår
1960 och som därför hade möjlighet att under 1961 erhålla återlån, kan flertalet
antas ha inlevererat belopp av mindre storleksordning. För dessa avgiftsbetalare
måste det ha varit förenat med stort administrativt besvär och betydande
kostnader i förhållande till resultatet att bevaka möjligheten till en återlåning
på något eller några tusental kronor. För särskilt de mindre företagen måste
de nuvarande reglerna om återlån anses som i hög grad olämpliga och otympliga.
Enligt vår uppfattning visar de vunna erfarenheterna att återlånebestämmelserna
bör ges en mera praktisk, produktiv och kostnadsbesparande
utformning. En sådan kan uppenbarligen åstadkommas genom att varje avgiftsbetalare
medgives rätt att under en längre tidsperiod för återlån få utnyttja
inbetalade ATP-avgifter. En sådan ackumulering under förslagsvis fem år
skulle bli av väsentlig betydelse, i synnerhet för den mindre företagsamheten,
särskilt som därigenom även årsavgifter understigande 1 000 kr. skulle kunna
utnyttjas för återlån. Den ackumulering vi här förordar bör enligt vår uppfattning
även omfatta de avgifter, som inbetalats under 1960.

Enligt nu gällande regler får återlån ske endast till 50 procent av de inbetalda
avgifterna. Begränsningen till 50 procent är uppenbarligen inte erforderlig
under ATP-systemets uppbyggnadsperiod. Vi föreslår därför att procentsatsen
under denna period bestämmes till 75.

I motionerna I: 484 och II: 559 framhålles, att de nuvarande återlånereglerna
diskriminerar de mindre företagen. Därefter anföres:

Med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som de nuvarande bestämmelserna
för återlånerätten synes medföra bör en utredning ske med största skyndsamhet
om en reformering av återlånerätten för de mindre företagen, dvs.
företag med mindre än 20 anställda. Målsättningen bör därvid vara att göra
återlånerätten inte blott formellt utan även reellt lika för alla grupper. Utredningen
bör därvid pröva möjligheterna att genomföra en reform innebärande
att en viss kvot av ATP-avgifterna till andra och tredje pensionsfonderna,
vilka avser näringslivet, placeras i kreditinstitut för utlåning av dessa efter
bankmässiga grunder. Denna kvot bör vara minst hälften av avgifterna —
alltså motsvarande nuvarande återlånerätt — men med möjlighet för fondstyrelserna
att överskrida hälften. Detta synes vara den enklaste metoden.

Å andra sidan bör även den möjligheten kunna prövas, att innehavare av
återlånerätt genom fullmakt överlåter denna till kreditinrättning, som på detta
sätt skulle få möjligheter att tillgodose gemensamma kreditanspråk för grupper
av återlåneberättigade. En närmare prövning av dessa möjligheter bör
även innefatta en prövning av möjligheterna till sänkning av minimisumman
för återlånerätt, eventuellt en höjning av återlånerätten från 50 till 75 procent
av inbetalda avgifter och en förlängning av amorteringstiden till 20 år. Möjligheterna
till sammanföring av återlånerätt för viss tid, t. ex. 5 år, bör även
övervägas liksom en anpassning av räntenivån för återlånen till kreditinstituten
till gängse efter rådande marknadsläge förekommande inlåningsränta.

Remissyttrandena

I yttrande över motionerna I: 295 och II: 362 anför riksförsäkringsverket:

Motionärernas förslag att företagarna skall få betala sina avgifter medelst
revers skulle uppenbarligen kunna leda till avsevärda förluster för fonden,
därest inte full garanti förelåg för reversernas betalning. Med hänsyn till det

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

stora antalet avgiftsbetalare — ca 350 000 — skulle en prövning och kontinuerlig
kontroll av reversutfärdarnas kreditvärdighet kunna medföra en utomordentligt
stor administrativ apparat. Med de resurser, som kan antagas stå riksförsäkringsverket
till buds, är det uteslutet att en sådan arbetsuppgift skall
kunna bemästras av verket. Även om kreditprövningen handhaves av annat
eller andra organ skulle verkets kontroll angående avgiftsskyldighetens fullgörande
i hög grad kompliceras om betalning med revers tillåtes. Redan av
detta skäl får verket avstyrka att den föreslagna utredningen kommer till
stånd.

Vad i övrigt anförts i motionerna torde inte vara av beskaffenhet att behöva
föranleda ståndspunktstagande från verkets sida.

Av de i motionerna I: 369 och II: 447 samt I: 484 och II: 559 ställda förslagen
beröres riksförsäkringsverket i tekniskt avseende endast av yrkandet av sammanföring
av återlånerätt under viss tid. I denna fråga anför verket:

Motionärerna önskar utsträcka rätten till återlån till att avse tre fjärdedelar
av det avgiftsbelopp som erlagts under de fem senaste åren i stället för —
som nu är fallet — hälften av det under nästföregående år erlagda avgiftsbeloppet.
Riksförsäkringsverkets medverkan beträffande återlån inskränker
sig till utfärdande av vissa intyg i fråga om de avgifter som debiteras av
verket, nämligen avgifter enligt 33 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension
(arbetsgivaravgifter). Enligt 1 § kungörelsen den 9 december 1960
(nr 714) med föreskrifter rörande återlån enligt reglementet den 28 maj 1959
(nr 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning skall sålunda, såvitt
fråga är om arbetsgivaravgift, den som önskar erhålla återlån såsom bevis om
fullgjord avgiftsbetalning förete av riksförsäkringsverket utfärdat intyg om
erlagt avgiftsbelopp eller — i fråga om avgift som ej uppbäres av verket —
om den debiterade avgiftens storlek. Då verket har för avsikt att åtminstone
i sex år behålla det material, varå sådana intyg huvudsakligen grundas, möter
för verkets del inga tekniska eller därmed jämförliga hinder för att i den
omfattning som motionärerna avser utfärda ifrågavarande intyg, såvitt gäller
avgiftsdebitering och till verket fullgjord avgiftsinbetalning. Till den del en
utsträckning av verkets skyldighet att utfärda intyg om avgiftsbetalning kommer
att avse avgifter, vilka borde ha inbetalats till verket men i stället
uttagits genom indrivning, skulle däremot förslagets genomförande medföra
ett merarbete för verket.

Utskottet

Avgifterna till ATP överföres till allmänna pensionsfonden. Dennas tillgångar
skall enligt reglementet för dess förvaltning placeras dels i vissa slag
av obligationer och skuldförbindelser och dels som lån till kreditinrättningar.
Förutsättningen för att kreditinrättning skall få låna pengar i fonden är att
inrättningen i sin tur utlånar motsvarande belopp till företagare som erlagt
pensionsavgift. Lånet får uppgå till högst hälften av den erlagda pensionsavgiften.
Det lägsta belopp som på detta sätt får återlånas är 500 kronor. Om
de för ett år inbetalda pensionsavgifterna inte uppgår till 1.000 kronor kan
återlån alltså inte komma i fråga. Räntan på kreditinrättningens lån från

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

7

fonden skall i regel överstiga högsta av bankerna tillämpade inlåningsränta
med en halv procent. Några bestämmelser om vilken ränta som skall tillämpas
mellan kreditinrättningen och den som återlånar inbetalade pensionsavgifter
finns inte, utan räntans storlek är vid dessa lån beroende av parternas överenskommelse.
Likaså beror det på överenskommelse mellan kreditinrättningen och
den enskilde om något lån över huvud taget skall komma till stånd. Kreditinrättningen
får pröva denna fråga efter bankmässiga grunder eftersom den
har att själv stå risken för att den enskilde inte förmår återbetala sitt lån.
Återlån från fonden skall av kreditinrättningen amorteras på tio år. Lån kan
erhållas först året efter det ATP-avgift erlagts.

I förevarande motioner uttalas önskemål om ändring av dessa regler i flera
avseenden. I motionerna I: 295 och II: 362 hemställes om utredning av dessa
regler i syfte att företagarna skall tillerkännas rätt att återlåna pengar ur
fonden utan att förete bankmässig säkerhet. ATP-avgifterna skall kunna
åtminstone delvis erläggas med revers och de därmed förenade kreditriskerna
skall mötas med någon form av garantiförsäkring. Motionärerna föreslår också
att amorteringstiden för återlånen utsträckes till minst 20 år. Motionerna I: 369
och II: 447 innehåller yrkande om att 75 procent av avgifterna skall få återlånas
samt att återlånerätt skall få ackumuleras under fem år. Dessa yrkanden
återkommer i motionerna I: 484 och II: 559, vari dessutom yrkas utredning
syftande till sänkning av minimisumman för möjlighet till återlån, förlängning
av amorteringstiden till 20 år samt anpassning av räntenivån för lånen till
kreditinstituten till gängse inlåningsränta.

Det i motionerna I: 295 och II: 362 väckta förslaget att företagarna skall få
betala ATP-avgifterna med revers skulle, såsom riksförsäkringsverket framhållit
i sitt remissyttrande, kunna leda till avsevärda förluster för fonden om
inte full garanti förelåg för reversernas betalning. Avgifter inbetalas av omkring
350 000 personer. En prövning och kontinuerlig kontroll av dessas kreditvärdighet
skulle nödvändiggöra en utomordentligt stor administrativ apparat.
Även kontrollen av avgiftsskyldighetens fullgörande skulle kompliceras. På
grund härav finner utskottet icke skäl biträda motionärernas förslag om avgiftsbetalning
med revers.

De nuvarande återlånereglerna är, såsom utskottet framhållit vid behandling
av motioner av samma innebörd vid 1961 års riksdag, inte i alla avseenden helt
ändamålsenliga. Emellertid har återlånereglerna varit i tillämpning endast
från och med 1960 års ingång. Erfarenheter i någon större utsträckning av
reglernas verkningar har därför ännu icke vunnits. Med hänsyn härtill avstyrker
utskottet motionärernas förslag.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motioner, nämligen

1) I: 295 och II: 362,

2) I: 369 och II: 447 samt

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

3) I: 484 och II: 559

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 mars 1962

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson, fru
Hamrin-Thorell, herrar Birke, Lars Larsson, Nyman och Thorsten Larsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
fröken Wetterström, herr Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, herrar Wiklund
i Stockholm, Fredriksson och Gomér.

Reservation

av fru Hamrin-Thorell, herrar Birke, Nyman, Thorsten Larsson, Anderson
i Sundsvall, fröken Wetterström, herrar Wiklund i Stockholm och Gomér, vilka
ansett

a) att utskottets yttrande å sid. 7 fr. o. m. det stycke som börjar med orden
”Det i” t. o. m. det stycke som slutar med orden ”motionärernas förslag”, bort
ha följande lydelse:

”De nuvarande återlånereglerna är, såsom utskottet framhållit vid behandling
av motioner av samma innebörd vid 1961 års riksdag, inte i alla avseenden
helt ändamålsenliga. Utskottet tänker därvid särskilt på förbudet att sammanföra
lånerätt för flera år. I motionerna I: 369 och II: 447 samt I: 484 och II: 559
yrkas, att återlånerätt skall få ackumuleras under fem år. Utskottet biträder
detta förslag.

Vad angår övriga i nyssnämnda motioner jämte motionerna I: 295 och II: 362
framförda önskemål angående återlånerätt anser utskottet att en skyndsam,
förutsättningslös utredning bör igångsättas.”

b) att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

”På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner I: 295 och
II: 362, I: 369 och II: 447 samt I: 484 och II: 559 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa

dels om skyndsamt förslag till sådan ändring av reglementet
för allmänna pensionsfondens förvaltning att återlånerätt skall
få ackumuleras under fem år,

dels om en skyndsam, förutsättningslös utredning rörande
återlånerätten under beaktande av de i motionerna framförda
synpunkterna.”

Rotopress 1962