Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1962

Nr 8

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning för genomförande
av fyrtio timmars arbetsvecka senast år 1967.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 26 i första kammaren av herrar Lager
och Öhman samt nr 284 i andra kammaren av herrar Hagberg och Holmberg.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär skyndsam utredning angående sådan förändring av
arbetstidslagstiftningen att övergång till 40-timmars arbetsvecka skall vara
genomförd senast år 1967”.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till
motionen I: 26.

Gällande bestämmelser

Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning (allmänna arbetstidslagen)
är med vissa undantag tillämplig på rörelse, industriell eller icke, samt
på hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat sådant särskilt
arbetsföretag, såvitt i rörelsen eller företaget för arbetsgivarens räkning i regel
användes flera än fyra arbetare. Till arbetare räknas därvid inte medlem av
arbetsgivarens familj samt inte heller verkmästare eller annan befattningshavare
i överordnad ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person
eller kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

Jämlikt 4 § får den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, inte överstiga
45 timmar i veckan och inte heller 9 timmar per dygn. Bedrives arbete med
regelbunden skiftindelning, får annan arbetstid tillämpas, såvida arbetstiden
under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt 45 timmar
i veckan.

Dessa bestämmelser är emellertid på visst sätt dispositiva. Avsteg kan nämligen
göras genom kollektivavtal, som å arbetstagarsidan slutits eller godkänts
av huvudorganisation (fackförbund). Överenskommelse kan därvid träffas om
längre veckoarbetstid, längre begränsningsperiod eller högre dygnsmaximum
än lagen anger. Arbetarskyddsstyrelsen får därjämte medge undantag från
bestämmelserna i 4 §. Utan att det stora flertalet av de berörda arbetarna samtycker
därtill eller eljest särskilda skäl föreligger får dock icke sådant undantag
göras i vidare mån än att arbetstiden under en tidrymd, som ej får överstiga
12 månader, uppgår till i genomsnitt 45 timmar i veckan.

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 8

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1962

I stort sett liknande bestämmelser om ordinarie arbetstid finns intagna i
lånt arbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt arbetstidslagen för
hotell, restauranger och kaféer.

I kollektivavtal inrymmes därjämte ofta bestämmelser om arbetstidens längd.

Historik

Principen om 48 timmars arbetsvecka lagfästes i vårt land år 1919. Principen
låg jämväl till grund för bestämmelserna i lagen den 16 maj 1930 om
arbetstidens begränsning, vilken alltjämt är gällande. Till stadgandena i denna
lag anslöt sig reglerna i de s. k. speciella arbetstidslagarna.

År 1947 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn
av arbetstidslagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen arbetstidsutredningen,
skulle, enär förutsättningar för en allmän förkortning av
normalarbetstiden icke ansågs föreligga vid denna tidpunkt, inrikta sitt
arbete på frågan om en förkortning av arbetstiden för vissa grupper med
särskilt påfrestande arbete. Utredningen avlämnade sitt betänkande år 1954.
I detta föreslogs att principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka skulle
bibehållas, att arbetstidslagstiftningen skulle utvidgas så att den med få undantag
blev tillämplig på alla arbetstagare samt att snävare gränser skulle uppdragas
för hur mycket övertid som skulle vara tillåten. Utredningen föreslog
därjämte bland annat förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt
påfrestande eller hälsofarligt arbete, nämligen 40 timmar i veckan vid
vissa arbeten under jord och 42 timmar vid kontinuerligt skiftarbete, vid
arbete i vilket arbetstagare utsattes för röntgenstrålning eller radioaktiv strålning,
som kunde innebära hälsofara, samt vid arbete som utfördes av sjuksköterska
vid kirurgisk operationsavdelning på lasarett.

Arbetstidsutredningens betänkande gjordes till föremål för remissbehandling,
varvid åsikterna gick starkt isär i åtskilliga av de frågor, som behandlades
i detsamma.

Redan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande, tillkallades
år 1954 särskilda sakkunniga för att biträda med utredning om arbetstidens
längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade
arbetstiden. De sakkunniga, som arbetade under namnet utredningen om
kortare arbetstid, framlade år 1956 betänkande med förslag till lagstiftning
om allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden till 45 timmar i veckan.

I enlighet med sistnämnda betänkande föreslogs i propositionen nr 80 till 1957
års riksdag att den ordinarie arbetstiden skulle förkortas till 45 timmar i veckan
samt att förkortningen skulle genomföras med en timme vid början av ett
vart av åren 1958, 1959 och 1960. I propositionen uttalade föredragande departementschefen
att föret sedan erfarenhet vunnits rörande verkningarna av den
föreslagna arbetstidsförkortningen, tiden torde vara inne att ta ställning till
de av arbetstidsutredningen framlagda förslagen ävensom till spörsmålet om

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1962

ytterligare arbetstidsförkortning, allmän eller begränsad till vissa arbetstagargrupper.
Riksdagen biföll propositionen.

I september 1957 uppdrogs åt socialstyrelsen att verkställa undersökningar
rörande arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar. I direktiven
för utredningen anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet
Nilsson:

Jag vill erinra om att dåvarande chefen för socialdepartementet i sina
direktiv för utredningen om kortare arbetstid framhöll, att man enligt hans
mening borde sikta på en normal arbetstid av 40 timmar per vecka såsom ett
mål för strävandena på arbetstidens område men att detta mål endast kunde
uppnås i etapper och genom successiva framsteg.

När vi i vårt land kan fortsätta på arbetstidsförkortningens väg är tills
vidare en öppen fråga. Då detta kan ske bör emellertid verkningarna av den
nu beslutade reformen så gott sig göra låter vara kända. En undersökning i
detta syfte bör därför komma till stånd. ----

Undersökningen bör syfta till att mot bakgrunden av utvecklingen av den
totala produktionen inom enskilda företag, olika näringsgrenar och samhället
i dess helhet belysa bl. a. arbetsprestationer per arbetad timme, frånvaro- och
olycksfallsfrekvens, övertid och extraarbete. Det kan även visa sig önskvärt
att klarlägga företagens åtgärder bl. a. i vad gäller investering, organisation
och planering. Undersökningen bör omfatta utvecklingen på arbetsmarknaden,
icke minst vad beträffar löneavtalen, varvid kompensationsfrågan och ackordsvolymen
hör till de viktigare undersökningsobjekten.

I mars 1959 befriades socialstyrelsen från utredningsuppdraget och tillkallades
särskilda sakkunniga. Dessa har antagit benämningen 1959 års undersökning
av arbetstidsförkortningens verkningar.

Vid 1959 års riksdag väcktes motioner, i vilka bl a. hemställdes att 40-timmars
arbetsvecka måtte införas. Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 30 motionerna med den motiveringen, att ytterligare
arbetstidsförkortning icke borde genomföras, förrän tillräckliga erfarenheter
vunnits av den år 1957 beslutade arbetstidsförkortningen.

Vid 1960 års riksdag väcktes ånyo en motion, i vilken yrkades genomförande
av 40-timmars arbetsvecka. Denna avslogs med samma motivering som motionerna
vid föregående års riksdag.

I december 1960 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn
av semesterlagstiftningen med inriktning på införande av fyra veckors
semester. De sakkunniga har antagit benämningen 1960 års semesterkommitté.
I direktiven för utredningen erinrade chefen för socialdepartementet, statsrådet
Nilsson, om att Internationella arbetsorganisationen vid sin allmänna
konferens år 1960 beslutat att låta utarbeta en rekommendation, som går ut på
att 40-timmarsvecka stegvis införes, samt att de svenska regeringsombuden röstade
för detta beslut. Enligt departementschefen syntes det naturligt, att en
fortsatt arbetstidsförkortning kom till stånd i vårt land, varvid formen för
en minskning av den tid som tillbringades på arbetsplatsen inte var bunden

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1962

till en nedsättning av maximalarbetstiden per vecka. Goda skäl kunde anföras
för en kortare årlig arbetstid i form av utökning av den lagstadgade semestern.
De sakkunniga, som huvudsakligen skulle syssla med semesterlagstiftningen,
skulle emellertid, om överväganden under utredningsarbetet föranledde därtill,
även kunna gå in på frågor, som hängde samman med lagstiftningen om arbetstidens
begränsning.

Vid 1961 års riksdag återkom i en motion yrkandet om förkortning av arbetstiden
till 40 timmar i veckan. Samtidigt väcktes yrkande om förkortning av
arbetstiden till 35 timmar i veckan för arbete under jord samt tungt och hälsovådligt
arbete. Motionen avslogs med den motiveringen att det icke förelåg förutsättningar
för att redan då genomföra ytterligare förkortning av arbetstiden.

Utskottet

Förevarande motioner syftar till en förkortning av arbetstiden till 40 timmar
i veckan. Enligt motionärerna bör förkortningen genomföras successivt med en
timme i veckan vid början av ettvart av åren 1963—1967.

Motioner av samma innebörd har varit föremål för riksdagens behandling
vid upprepade tillfällen och senast år 1961. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
erinrade andra lagutskottet därvid om ett uttalande i direktiven för
1954 års utredning om kortare arbetstid att man såsom ett mål för strävandena
på arbetstidens område borde sikta på en normal arbetstid av 40 timmar
i veckan men att detta mål endast kunde uppnås i etapper och genom successiva
framsteg. Vidare erinrades om att statsmakterna i enlighet därmed vid sin
behandling 1957 av frågan om förkortning av arbetstiden med hänsyn till de
samhällsekonomiska förutsättningar, som då var för handen, begränsade förkortningen
till tre timmar och sålunda minskade den ordinarie arbetstiden från
48 till 45 timmar i veckan. Motionsyrkandet avslogs därpå med den motiveringen
att några förutsättningar icke förelåg för att redan då genomföra en ytterligare
förkortning av arbetstiden.

Enligt utskottets mening har därefter icke inträffat något, varigenom förutsättningar
tillskapats för ett genomförande av den av motionärerna föreslagna
reformen. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, I: 26 och II: 284, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 februari 1962

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1962

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson, fru
Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, fröken Nordström och herr
Enarsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
fru Ekendahl, fru Eriksson i Ängelholm, herr Gustavsson i Alvesta, fru Svensson
i Kungsör, herrar Hamilton* och Tobé*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

R. W. Statlanders boktr., Sthlm 1962.