Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Nr 27

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om allmän försäkring, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 9 mars 1962 dagtecknad proposition, nr 90, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om
höjning av folkpensioner m. m.,

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering,

3) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj 1960
(nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

4) lag om allmän försäkring,

5) lag angående införande av lagen om allmän försäkring,

6) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

7) förordning angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän
försäkring (sjukreseförordning),

8) lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

9) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551)
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension,

10) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m.,

11) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m.,

12) lag om finansiering av folkpensioneringen,

13) reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas
fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen,

14) förordning om ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

15) förordning angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr
1 -— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 27

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning,

16) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni
1950 (nr 261),

17) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning
åt smittbärare,

18) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483)
om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna samt

19) lag angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen har, såvitt angår de därvid fogade författningsförslagen
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet. I övrigt har
propositionen hänvisats till statsutskottet.

I samband med propositionen har utskottet — med vissa begränsningar
vilka nedan angives -— behandlat följande i ämnet väckta motioner, nämligen A.

vid riksdagens början väckta motioner:

1) de likalydande motionerna I: 28 av herr Lundström m. fl. och II: 54
av herr Ohlin m. fl., såvitt avser frågan om en självständig pensionsrätt för
hemarbetande husmödrar;

2) de likalydande motionerna I: 70 av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl.
och 11:211 av herrar Grebäck och Wahrendorff om vissa ändrade bestämmelser
angående avgift till den allmänna tjänstepensionen;

3) de likalydande motionerna I: 169 av herr Kaijser och II: 216 av fröken
Karlsson och fru Kristensson angående pension till änkling;

4) de likalydande motionerna I: 214 av herr Gillström m. fl. och II: 264
av herr Andersson i Essvik m. fl. angående fördelningen mellan stat och
kommun av kostnaderna för folkpensioneringen, med undantag för frågan
om anslag under femte huvudtiteln;

5) de likalydande motionerna I: 291 av herr Bengtson m. fl. och II: 366
av herr Hedlund m. fl. angående viss valfrihet inom den allmänna tilläggspensioneringen; 6)

de likalydande motionerna I: 293 av herr Bengtson m. fl. och II: 365
av herr Hedlund m. fl. angående personligt frivillig tilläggspensionering;

7) de likalydande motionerna I: 298 av herr Sundin och II: 363 av herr
Fälldin m. fl. angående de korttidsanställdas förmåner inom den allmänna
tilläggspensioneringen och sjukförsäkringen, m. m.;

8) de likalydande motionerna I: 299 av herr Svanström m. fl. och II: 283
av herr Gustavsson i Alvesta m. fl. angående förbättring av den allmänna
tilläggspensionen för låglönegrupperna;

9) de likalydande motionerna 1:370 av herr Olsson, Ernst, m. fl. och

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

II: 445 av herr Börjesson i Glömminge m. fl. om vidgad rätt till folkpension
för vissa ensamstående kvinnor;

10) de likalydande motionerna I: 455 av herr Bengtson m. fl. och II: 543
av herr Hedlund m. fl. om utredning angående skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna,
m. m., såvitt avser påförande av folkpensionsavgift;

11) de likalydande motionerna 1:474 av herr öhman och Lager samt
II: 537 av herr Hagberg m. fl. om utredning angående slopande av socialförsäkringsavgifterna,
m. m., såvitt avser gränsen för påförande av folkpensionsavgift
och sjukförsäkringsavgift;

12) de likalydande motionerna 1:481 av fru Hamrin-Thorell m. fl. och
II: 560 av fru Gärde Widemar m. fl. om rätt för änkling till efterlevandepension
från den allmänna tilläggspensioneringen;

13) de likalydande motionerna I: 483 av herr Hilding och II: 562 av herr
Jönsson i Ingemarsgården m. fl. om viss valfrihet inom den allmänna tilläggspensioneringen
;

14) de likalydande motionerna 1:485 av herr Persson, Helmer, m. fl.
och 11:566 av herr Senander m. fl. angående standardtillägget till folkpensionerna; 15)

motionen II: 208 av herrar Carlsson i Huskvarna och Nilsson i Lönsboda
om vidgad rätt till ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för
tandvård, med undantag för frågan om statsbidrag till den organiserade
barntandvården;

16) motionen 11:330 av herr Holmberg m. fl. angående inkomstprövningen
för erhållande av kommunalt bostadsbidrag;

17) motionen II: 610 av herr Holmberg m. fl. om slopande av sjukförsäkringslagens
bestämmelser om karenstid; samt

18) motionen II: 611 av herr Holmberg m. fl. om sänkning av pensionsåldern
för gruvarbetare m. fl.

B. i anledning av propositionen väckta motioner:

19) de likalydande motionerna 1:632 av herr Augustsson m. fl. och
II: 760 av herr Franzén m. fl.;

20) de likalydande motionerna 1:633 av herr Hermansson m. fl. och
II: 761 av herr Johansson i öckerö m. fl.;

21) de likalydande motionerna I: 649 av herr Bengtson m. fl. och II: 777
av herr Hedlund m. fl., med undantag för frågan om särskild avdragsrätt
vid beskattningen för sjukförsäkringsavgift och frågan om anslag till folkpensioneringen; 22)

de likalydande motionerna 1:650 av herr Birke och II: 782 av fru
Kristensson;

23) de likalydande motionerna I: 652 av herr Geijer, Lennart, m. fl. och
II: 769 av herr Christenson i Malmö m. fl.;

24) de likalydande motionerna I: 653 av herr Hagberg m. fl. och II: 775
av herr Heckscher m. fl.;

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

25) de likalydande motionerna I: 654 av herr Hagberg m. fl. och II: 776
av herr Heckscher m. fl.;

26) de likalydande motionerna 1:655 av fru Hamrin-Thorell m. fl. och
II: 772 av fru Eriksson i Stockholm m. fl.;

27) de likalydande motionerna 1:657 av herr Lundström m. fl. och
II: 785 av herr Ohlin m. fl. med undantag av frågan om anvisande av anslag
till en tjänst som allmänt ombud i socialförsäkringsprocessen;

28) de likalydande motionerna 1:658 av fröken Nordström och II: 778
av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.;

29) de likalydande motionerna 1:659 av fröken Nordström och fru
Hamrin-Thorell samt II: 770 av fröken Elmén och herr Wiklund i Stockholm; 30)

de likalydande motionerna 1:660 av fröken Nordström och herr
Hanson, Per-Olof, samt II: 789 av herr Wiklund i Stockholm och fröken
Elmén;

31) de likalydande motionerna I: 661 av fru Svenson och herr Sundin
samt II: 784 av herr Larsson i Hedenäset m. fl.;

32) de likalydande motionerna 1:662 av fru Wallentheim m. fl. samt
II: 787 av fru Skantz;

33) de likalydande motionerna I: 663 av herr Widén m. fl. samt II: 774
av herr Gustafsson i Skellefteå m. fl.;

34) de likalydande motionerna I: 664 av herr Wirmark m. fl. och II: 786
av fru Renström-Ingenäs m. fl.;

35) motionen I: 656 av herr Jacobsson, Gösta;

36) motionen II: 762 av herr Senander m. fl.;

37) motionen II: 771 av fru Eriksson i Stockholm m. fl.;

38) motionen II: 773 av herrar Fälldin och Larsson i Norderön;

39) motionen II: 779 av herr Kellgren m. fl.;

40) motionen II: 780 av fru Kristensson;

41) motionen II: 783 av fru Kristensson samt

42) motionen II: 788 av herr Spångberg.

De i motionerna framställda yrkandena kommer att redovisas i det följande.
De yrkanden som har direkt samband med propositionens förslag
kommer därvid att återges i anslutning till de avsnitt i propositionen vartill
de närmast är att hänföra.

Beträffande de skäl som aberopats till stöd för motionsyrkandena får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna 11:54, 1:70, 1:169, 1:214, 11:366, 11:365, 11:363, 11:283,
II: 445, II: 543, I: 474, I: 481, II: 562, II: 566, II: 208, II: 330, II: 610, II: 611,
II: 760, II: 761, II: 777, II: 782, I: 652, II: 775, II: 776, I: 655, II: 785, I: 658,
I: 659, I: 660, II: 784, I: 662, II: 774, II: 786, I: 656, II: 762, II: 771, II: 773,
II: 779, II: 780, II: 783 och II: 788.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 5

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av

folkpensioner m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lägel
pensioner m. m.1 skall erhålla ändrad

(Gällande lydelse)

Folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall
höjas för år räknat med

455 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller
sjukbidrag eller vars hustru uppbär
hustrutillägg, ävensom för hustru,
som uppbär hustrutillägg, samt
600 kronor för annan pensionsberättigad.

den 1 juni 1956 om höjning av folklydelse
på sät) nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§.

Folkpension i form av allmän
ålderspension, tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas
för år räknat med

705 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag
eller vars hustru uppbär hustrutilllägg,
ävensom för hustru, som uppbär
hustrutillägg, samt

950 kronor för annan pensionsberättigad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1962.

1 Senaste lydelse av 1

se SFS 1960:100.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr 431)

om folkpensionering

Härigenom förordnas, att 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

3 mom. För varje hel mångfald
av tre, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgör indextillägget
för år räknat

40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag
eller vars hustru uppbär hustrutilllägg,
ävensom för hustru som uppbär
hustrutillägg, samt

50 kronor för annan pensionsbe''ättigad.

Ifall----------i c

Där pensionspristalet,-----

(Föreslagen lydelse)

§•

3 m o m. För varje hel mångfald
av tre, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgör indextillägget
för år räknat

60 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag
eller vars hustru uppbär hustrutilllägg,
ävensom för hustru som uppbär
hustrutillägg, samt

75 kronor för annan pensionsberättigad.

Tigt.

— av tre.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1962; dock skall indextillägget till
den del det motsvarar så många hela
mångfalder av tre, som pensionspristalet
för juni 1962 översteg 100, beräknas
enligt den äldre lydelsen av
6 § 3 mom.

1 Senaste lydelse av 6 § 3 mom. se SFS 1960:99.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj 1960 (nr 99) angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Härigenom förordnas, att tredje stycket 3 punkten övergångsbestämmelserna
till lagen den 5 maj 1960 angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse)

3. Då fråga är om änkepension
efter man, som avlidit före ikraftträdandet,
skall 3 § i mom. andra
stycket nya lydelsen tillämpas endast
om de i sagda moment första
stycket a) angivna förutsättningarna
voro uppfyllda för juli månad 1960.
Utgår änkepension för juni månad
1960 jämlikt 3 § 4 mom. andra
stycket äldre lydelsen, ehuru den
pensionsberättigade icke varit gift
med den avlidne minst fem år, skall
vid tillämpningen av 3 § 4 mom. första
stycket b) anses som om äktenskap
bestått under så lång tid.

(Föreslagen lydelse)

3. Utgår änkepension för juni månad
1960 jämlikt 3 § 4 mom. andra
stycket äldre lydelsen, ehuru den
pensionsberättigade icke varit gift
med den avlidne minst fem år, skall
vid tillämpningen av 3 § 4 mom.
första stycket b) anses som om äktenskap
bestått under så lång tid.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1962.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Förslag

till

Lag

om allmän försäkring

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN
Inledande bestämmelser
1 kap. Försäkringens omfattning m. m.

1 §•

Den allmänna försäkringen består av sjukförsäkring, folkpensionering och
försäkring för tilläggspension.

Till den allmänna försäkringen äro anslutna frivillig sjukpenningförsäkring
och frivillig pensionsförsäkring.

2 §.

Den allmänna försäkringen handhaves av riksförsäkringsverket, de allmänna
försäkringskassorna samt de lokala organ, som Konungen bestämmer.

3 §•

Försäkrade enligt denna lag äro svenska medborgare, så ock de som utan
att vara svenska medborgare äro mantalsskrivna i riket.

Såvitt angår försäkringen för tilläggspension är den som enligt 11 kap.
3 § tillgodoräknats pensionspoäng försäkrad, även om han ej längre uppfyller
förutsättningarna enligt första stycket.

4 §.

Från och med den månad varunder försäkrad uppnår sexton års ålder
skall han, därest han är bosatt i riket, vara inskriven hos allmän försäkringskassa.

Försäkrad skall vara inskriven hos den kassa, inom vars verksamhetsområde
han är mantalsskriven. Är den försäkrade ej mantalsskriven i
riket, skall han vara inskriven hos den kassa, inom vars verksamhetsområde
han är bosatt vid årets ingång, eller, om han bosätter sig i riket
senare under året, hos den kassa, inom vars verksamhetsområde bosättningen
äger rum.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 9

5 8.

Allmän försäkringskassa skall inskriva försäkrad, så snart kassan erhållit
kännedom om att han skall vara inskriven hos kassan. Inskrivning gäller
från den tidpunkt, då sådant förhållande inträtt att den försäkrade skall
vara inskriven, dock tidigast från och med tredje månaden före den, då
han inskrives.

Skall försäkrad, som ej är mantalsskriven i riket, vara inskriven hos försäkringskassa
enligt vad i 4 § sägs, åligger det honom att inom två veckor
från den tidpunkt då sådant förhållande inträtt att han skall vara inskriven
anmäla sig till den kassa, hos vilken han skall inskrivas.

Så snart allmän försäkringskassa erhållit kännedom om att försäkrad ej
längre skall vara inskriven hos kassan, skall kassan avföra honom från sitt
register över inskrivna försäkrade med verkan från den tidpunkt, då sådant
förhållande inträtt att inskrivningen skall upphöra.

6 §.

Inom folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension skola de
beräkningar, som angivas i denna lag, göras på grundval av ett basbelopp.

Basbeloppet fastställes av Konungen för varje månad och utgör fyratusen
kronor multiplicerat med det tal, vilket angiver förhållandet mellan det allmänna
prisläget under tredje månaden före den som basbeloppet avser och
prisläget i september 1957. Ändring av nämnda tal må ej föranleda ändring
av basbeloppet, med mindre talet stigit eller nedgått med minst tre procent
sedan närmast föregående ändring av basbeloppet vidtogs. Det sålunda beräknade
basbeloppet avrundas till närmaste hundratal kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 2 avd. Nr 27

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ANDRA AVDELNINGEN
Sjukförsäkring
2 kap. Om sjukvårdsersättning
1 §•

Försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersättning för utgifter
för läkarvård, tandläkarvård och sjukhusvård ävensom i samband
därmed företagna resor, så ock till sådan ersättning, varom föreskrift meddelats
enligt 6 §.

2 §.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid sjukdom, som enligt
läkares utsago kräver sådan vård, ävensom vid förlossning med tre fjärdedelar
av utgifterna eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av
Konungen fastställd taxa skola beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av
sistnämnda belopp. I utgifter för läkarvård skola inräknas kostnader för
läkares resa och för läkarintyg, som erfordras för utfående av sjukpenning.
Med läkarvård avses icke vård, som lämnas försäkrad vilken åtnjuter sjukhusvård.

Taxa, som i första stycket sägs, skall avse sådan vård — däri inbegripen
röntgen- och annan undersökning — som kan meddelas av varje läkare, så
ock röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres
av därför särskilt utbildad läkare.

Är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdom utan fog sökt mer än
en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt,
utgår ersättning allenast för den vård, som lämnats av den först rådfrågade
läkaren, eller för de besök, som skäligen varit behövliga. Har försäkrad,
oaktat han uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotillståndet kunnat
besöka läkare, påkallat besök av läkare i sin bostad eller annorstädes,
må ersättningen nedsättas till belopp, som skulle hava utgivits för det fall
att den försäkrade besökt läkaren. 3

3 §•

Ersättning för utgifter för tandläkarvård utgår för sådan av sjukdom föranledd
behandling, som angives i en av Konungen fastställd förteckning och
som av tandläkare meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola
eller allmänt sjukhus.

Ersättning för utgifter för tandläkarvård utgår jämväl för sådan, kvinnlig
försäkrad meddelad behandling, som angives i en av Konungen fastställd

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

förteckning och som utförts under tid då den försäkrade var havande eller
inom tvåhundrasjuttio dagar efter förlossningsdagen.

Ersättning utgår med tre fjärdedelar av utgifterna eller, då dessa överstigit
det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd taxa skola beräknas
uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp.

4 §•

Ersättning för utgifter för sjukhusvård, som på grund av sjukdom eller
förlossning varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjukhus, med belopp, som motsvarar den för
sådan vård vid sjukhuset tillämpade avgiften å allmän säl,

då erforderlig vård ej kunnat beredas å hemortssjukhus eller behovet av
sjukhusvården uppkommit utanför den landstingskommun eller landstingskommun
ej tillhörande stad, där den försäkrade är bosatt, och han med
anledning härav måst intagas å annat allmänt sjukhus, med belopp, som
motsvarar den lägsta avgift, mot vilken den försäkrade kunnat erhålla vården
å sjukhuset,

då vården annorstädes än å allmänt sjukhus beretts genom riksförsäkringsverkets
försorg, med belopp, som motsvarar den lägsta för sådan vård
utgående avgiften, samt

i övriga fall med belopp, motsvarande den lägsta avgift, mot vilken den
försäkrade kunnat erhålla vården å allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat
för vården i fråga.

Konungen äger fastställa taxa för beräkning av ersättning, som avses i
första stycket. Har sådan taxa fastställts, utgår ej ersättning för belopp,
varmed vårdavgiften överstiger i taxan angivet belopp.

Med sjukhusvård avses vård, som å sjukhus lämnas där intagen försäkrad,
ävensom vård å annan sjukvårdsinrättning, om vården beredes genom
riksförsäkringsverkets försorg.

Såsom sjukhus räknas i denna lag dels allmänt sjukhus, varmed förstås
sjukvårdsinrättning som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår
eller som drives av landstingskommun eller stad, som ej tillhör sådan kommun,
och ej är anordnad vid hem, som avses i 18 § lagen om socialhjälp,
ävensom sjukvårdsinrättning varöver riksförsäkringsverket förfogar, dels
ock annan sjukvårdsinrättning, som enligt av Konungen fastställd förteckning
är att anse såsom sjukhus jämlikt denna lag. Hemortssjukhus är allmänt
sjukhus, drivet av landstingskommun eller stad, inom vars område
försäkrad är bosatt. 5

5 §•

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård som
avses i 2 §, 3 § första stycket eller 4 §, utgår ersättning enligt vad Konungen
med riksdagen förordnar för utgifter i anledning av resor till och från

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

läkaren, tandläkaren eller sjukvårdsinrättningen, där ej med hänsyn till resans
längd samt den sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått
eller färdats på annat sätt, som icke krävt särskild kostnad.

6 §•

Konungen äger föreskriva, att ersättning enligt av Konungen fastställda
grunder skall utgå för försäkrads utgifter för annan vård eller behandling
i anledning av sjukdom än i 2—4 §§ sägs.

7 §•

Har kommun genom att anställa eller eljest träffa avtal med läkare eller
på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre bemedlade
personer läkarvård, må Konungen på framställning av kommunen
förordna, att den efter grunder som fastställas av Konungen skall vara berättigad
att av vederbörande allmänna försäkringskassa erhålla ersättning
för kostnad för läkarvård, som sålunda beretts försäkrad. Sådan ersättning
må i varje särskilt fall utgivas allenast i den mån ersättning i anledning
av vården ej tillkommit den försäkrade själv samt må ej överstiga vad som
skolat utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

Allmän försäkringskassa äger med arbetsgivare, som anordnar läkarvård
eller vidtager andra sjukvårdande åtgärder så att kassans utgifter för sjukvårdsersättning
kunna antagas minska, överenskomma om skälig gottgörelse
för arbetsgivarens ifrågavarande kostnader.

Allmän försäkringskassa äger jämväl med kommun eller transportföretag,
som åtager sig att ombesörja transporter, för vilka ersättning från
sjukförsäkringen må utgivas, träffa överenskommelse om skälig gottgörelse
härför samt om avgifter, vilka kommunen eller företaget må uttaga av de
försäkrade för utförda transporter.

överenskommelse som avses i andra eller tredje stycket skall för att vara
gällande fastställas av riksförsäkringsverket.

Om redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans
sjukdom vidkännas kostnad som avses i 2 §, 3 § första stycket, 4, 5 eller
6 §, äger han hos allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse för kostnaden
enligt bestämmelserna i denna lag. 8

8 §.

Försäkrad, som icke är bosatt i riket, äger rätt till sjukvårdsersättning
endast om vårdbehovet uppkommit under vistelse härstädes.

Äger försäkrad som avses i första stycket rätt till ersättning för vården
jämlikt annan författning eller utländsk lagstiftning eller på grund av
överenskommelse med främmande makt, skall sådan ersättning avdragas
från motsvarande ersättning enligt denna lag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

9 §•

Ersättning för sjukvård utom riket utgår endast i den utsträckning Konungen
föreskriver.

Har redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att för sjömans
sjukvård utom riket vidkännas kostnad, som omfattas av föreskrifter meddelade
med stöd av första stycket, äger han från allmän försäkringskassa
i den ordning Konungen bestämmer erhålla gottgörelse för kostnaden enligt
nämnda föreskrifter.

Har genom utrikesförvaltningens försorg åt försäkrad lämnats ekonomiskt
bistånd avseende sjukvård utom riket, äger utrikesförvaltningen från
allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse därför enligt vad i andra
stycket sägs.

3 kap. Om sjukpenning och moderskapspenning
1 §•

Försäkrad äger enligt vad nedan sägs rätt till sjukpenning på grundval
av placering i sjukpenningklass.

2 §•

Hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad, vars inkomst av förvärvsarbete
för år räknat uppgår till minst ettusenåttahundra kronor, skall
med hänsyn till sagda inkomst vara placerad i sjukpenningklass. Har den
försäkrade inkomst såväl av anställning som av annat förvärvsarbete, skall
placeringen anses grundad på inkomsten av anställning såvitt avser den
sjukpenningklass, i vilken den försäkrade skulle hava placerats med hänsyn
enbart till sagda inkomst, samt i övrigt på inkomsten av annat förvärvsarbete.
För tid då undantagande från försäkringen för tilläggspension enligt
11 kap. 7 § äger giltighet för den försäkrade skall för placering i högre
sjukpenningklass enligt 4 § än klassen nr 2 hänsyn icke tagas till inkomst
av annat förvärvsarbete än anställning.

Med inkomst av förvärvsarbete avses den inkomst i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad, som försäkrad kan antagas komma
att tills vidare åtnjuta av eget arbete, antingen såsom arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller ock eljest (inkomst
av annat förvärvsarbete). Ersättning i penningar eller naturaförmåner som
nyss sagts för arbete som försäkrad utför för annans räkning utan att vara
anställd i dennes tjänst anses såsom inkomst av anställning, såvida den försäkrade
och den som utgivit ersättningen äro ense därom samt överenskommelse
tillika träffas enligt 11 kap. 2 § andra stycket; och skall i dylikt fall
den förre anses såsom arbetstagare och den senare såsom arbetsgivare.

Beräkning av inkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena ej eljest
äro kända för försäkringskassan, grundas på de upplysningar, som kassan

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna
framgå av den uppskattning, som vid taxering gjorts av den försäkrades
inkomst. Inkomst av arbete för egen räkning må ej beräknas högre än som
motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Utgöres
inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas efter de
regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa men
vars inkomst av förvärvsarbete icke uppgår till ettusenåttahundra kronor
för år, skall likväl vara placerad i sjukpenningklass, såframt hon är gift
och stadigvarande sammanbor med sin make eller, i annat fall, stadigvarande
sammanbor med barn under sexton år till henne eller hennes make eller
med någon, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn.

3 §.

Försäkrad, som åtnjuter hel förtidspension enligt denna lag eller under
månaden närmast före den, varunder han uppnått sextiosju års ålder, åtnjutit
sådan pension eller på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas icke vidare
äger komma i åtnjutande av sjukpenning, må ej vara placerad i sjukpenningklass.
Ej heller må kvinna på grund av vad i 2 § sista stycket stadgas
vara placerad i sjukpenningklass för tid efter den månad, varunder hon
fyller sextiosju år.

4 §•

Försäkrad som avses i 2 § sista stycket skall tillhöra sjukpenningklass
nr 1. Hel sjukpenning i denna klass utgör fem kronor för dag. Övriga sjukpenningklasser
och beloppet av hel sjukpenning för dag i varje klass framgår
av följande tabell:

Sjukpenningklass nr	Inkomsten av förvärvsarbete uppgår för år	Sjukpenning kr
tUl kr	men ej till kr
2	1 800	2 600	5
3	2 600	3 400	6
4	3 400	4 200	7
5	4 200	5 000	8
6	5 000	5 800	9
7	5 800	6 800	10
8	6 800	8 400	12
9	8 400	10 200	14
10	10 200	12 000	16
11	12 000	14 000	18
12	14 000	16 000	20
13	16 000	18 000	22
14	18 000	21 000	25
15	21 000	—	28

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 15

Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgöra fem kronor grundsjukpenning
och återstoden tilläggssjukpenning.

För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning minskas
med fem kronor, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Minskningen
skall intill ett belopp av två kronor 50 öre anses belöpa på grundsjukpenning.
I övrigt skall minskningen i första hand anses belöpa på sådan
del av tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av anställning.

För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen vid sjukhusvård lägst fem
kronor, såframt hon stadigvarande sammanbor med barn under tio år till
henne eller hennes make eller till någon, med vilken hon stadigvarande sammanbor
och med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn.

5 §•

Allmän försäkringskassa skall i samband med inskrivning av försäkrad
besluta angående den försäkrades placering i sjukpenningklass. Av beslutet
skall framgå i vad mån placeringen grundas på inkomst av anställning
eller på inkomst av annat förvärvsarbete. Den försäkrades placering i sjukpenningklass
skall omprövas

a) när till kassans kännedom kommit att försäkrads inkomstförhållanden
undergått ändring av betydelse för placeringen i sjukpenningklass,

b) när undantagande som avses i 2 § första stycket sista punkten blir
giltigt eller upphör att äga giltighet, samt

c) när förtidspension enligt denna lag beviljas den försäkrade eller redan
utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring av den försäkrades
arbetsförmåga.

Ändring av försäkrads placering i sjukpenningklass i fall som avses
under a), b) och c) här ovan må ej ske förrän vid det månadsskifte, som
inträffar närmast efter det beslutet härom fattats. Ändring av försäkrads
placering i sjukpenningklass i annat fall skall ske vid månadsskiftet närmast
efter det anledning till ändringen uppkommit eller, i fall då kvinnas
placering i sjukpenningklass enligt 2 § sista stycket skall upphöra på grund
av att hennes make eller man med vilken hon stadigvarande sammanbott avlider,
vid fjärde månadsskiftet efter dödsfallet.

Under tid då försäkrad lider av sjukdom som avses i 7 § må hans placering
i sjukpenningklass icke ändras, med mindre sådant fall är för handen som
avses under b) och c) här ovan eller rätt till sjukpenning upphör till följd
av vad i 4 kap. 3 eller 5 § stadgas.

Under tid då försäkrad efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergåi
arbetsvärd i form av arbetsprövning, yrkesutbildning eller arbetsträning
må han ej placeras i lägre sjukpenningklass än den han tillhörde, då arbetsvärden
började, med mindre sådant fall är för handen som avses under
b) och c) här ovan eller, vad angår arbetsträning, denna pågått sex månader.

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

6 §-

Försäkrad är skyldig att så snart ske kan och senast inom två veckor till
den allmänna försäkringskassan anmäla sådan stadigvarande ändring i
sina inkomstförhållanden, som är av betydelse för placeringen i sjukpenningklass.

Beslut angående försäkrads placering i sjukpenningklass skall skriftligen
delgivas denne.

7 §•

Sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften. Såsom sjukdom anses jämväl sådant tillstånd
av nedsatt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom för vilken sjukpenning
utgivits och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande.

Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan utgives hel sjukpenning.
I annat fall utgår halv sjukpenning.

Allmän försäkringskassa må, när skäl äro därtill, påfordra att nedsättning
av arbetsförmågan styrkes genom intyg av läkare.

8 §•

Vid bedömande huruvida fullständig nedsättning av arbetsförmågan föreligger
skall, om sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas
huruvida den försäkrade på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra
sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete.

Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som angives i 4
kap. 2 §, skall arbetsförmågan anses nedsatt i den mån den försäkrade på
grund av åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete.

Åtnjuter den försäkrade förtidspension enligt denna lag, skall vid prövning
av den försäkrades rätt till sjukpenning bedömningen av hans arbetsförmåga
ske med bortseende från den nedsättning av arbetsförmågan, som
ligger till grund för utgående pension. 9

9 §•

Till sjukpenning utgives barntillägg för den försäkrades eller hans makes
barn under sexton år, med vilket den försäkrade stadigvarande sammanbor.
Detsamma gäller där den försäkrade är underhållsskyldig beträffande barn
under sexton år, med vilket han icke stadigvarande sammanbor, såframt
han på sätt riksförsäkringsverket föreskriver styrker att underhållsskyldigheten
fullgöres.

Barntillägg för barn över tio år utgår ej till sjukpenning, som tillkommer
kvinna vilkens make är placerad i sjukpenningklass, med mindre allmän
försäkringskassa så medgivit. Sådant medgivande må lämnas endast, såframt
kvinnans inkomst av förvärvsarbete överstiger mannens, och medför
att barntillägg för barn som nu sagts ej skall utgå till sjukpenning, som

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

tillkommer mannen. Medgivandet gäller från och med månaden näst efter
den, varunder det lämnats, intill dess kassan annorlunda bestämmer.

Barntillägg till hel sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, två
kronor för tre eller fyra barn samt tre kronor för fem eller flera barn, allt
för dag. Till sjukpenning, som tillkommer kvinnlig försäkrad vilken stadigvarande
sammanbor med barn under tio år, utgör dock barntillägg lägst två
kronor för dag.

Barntillägg till halv sjukpenning utgör hälften av belopp som i föregående
stycke sägs.

Vid tillämpning av denna paragraf skall med make jämställas den, med
vilken den försäkrade stadigvarande sammanbor och med vilken han varit
gift eller har eller har haft barn.

10 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, (karenstid) och ej heller
för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos den allmänna försäkringskassan,
där ej hinder mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl
föranleda att sjukpenning bör utgå.

Därest försäkrad gör anmälan därom till den allmänna försäkringskassan,
skall i fråga om sjukperiod, som börjar efter nästa månadsskifte, för
hans del gälla en karenstid av trettiotre eller nittiotre dagar, såvitt angår sådan
tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete.

Försäkrad, som gjort anmälan enligt andra stycket, må övergå till kortare
karenstid om han ej fyllt femtiofem år samt har god hälsa. Den kortare
karenstiden skall gälla från och med månaden närmast efter den, då framställning
härom gjordes hos kassan, men må ej äga tillämpning vid sjukdom,
som inträffat innan den kortare karenstiden blivit gällande.

Vid beräkning av karenstid skola, därest sjukperiod börjar inom tjugu
dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna anses såsom en
sjukperiod. Karenstid enligt första stycket tillämpas ej, när den försäkrade
vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Såsom sjukperiod anses tid, varunder försäkrad i oavbruten följd lider
av sjukdom som avses i 7 §.

11 §•

Upphör undantagande som avses i 2 § första stycket sista punkten att äga
giltighet, skall beträffande tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av
annat förvärvsarbete, gälla en karenstid av nittiotre dagar. Den försäkrade
må dock under de förutsättningar som angivas i 10 § tredje stycket välja en
karenstid av tre eller trettiotre dagar; och skall därvid jämväl i övrigt tilllämpas
vad i nämnda lagrum är stadgat.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Ej må i något fall sjukpenning som avses i denna paragraf utgivas vid
sjukdom, som inträffat medan undantagande ägde giltighet.

12 §.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller
skulle hava varit inskriven därest hon uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §,
äger vid barnsbörd rätt till moderskapspenning. Moderskapspenning utgör
vid enkelbörd niohundra kronor och vid flerbörd nämnda belopp ökat med
fyrahundrafemtio kronor för varje barn utöver ett.

Av moderskapspenningen äger den försäkrade lyfta trehundra kronor
före nedkomsten, dock tidigast å etthundratjugonde dagen före den beräknade
tidpunkten därför.

13 §.

Även om sjukdom som i 7 § sägs icke är för handen, utgår tilläggssjukpenning
till kvinnlig försäkrad, som i anledning av barnsbörd avhåller
sig från förvärvsarbete, såframt hon omedelbart före nedkomsten eller den
beräknade tidpunkten därför under minst tvåhundrasjuttio dagar i följd
varit placerad i sjukpenningklass nr 3 eller högre sjukpenningklass eller
skulle hava varit placerad i sådan sjukpenningklass, därest hon uppfyllt
åldersvillkoret i 1 kap. 4 §.

Sjukpenningen utgår tidigast från och med den sextionde dagen före den
beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med förlossningsdagen
så länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete, dock
högst för etthundraåttio dagar. Från och med den trettionde dagen efter förlossningsdagen
utgår sjukpenning endast om kvinnan har eller på grund av
sjukdom är förhindrad att hava barnet i sin vård.

Sjukpenning för tid före förlossningen utgår först från och med den dag
kvinnan hos den allmänna försäkringskassan anmält sin önskan att erhålla
sjukpenning, där ej hinder mött för anmälan eller särskilda skäl till
annat föranleda.

Till sjukpenning enligt denna paragraf utgår ej barntillägg.

14 §.

Försäkrad, som äger rätt till moderskapspenning, må ej åtnjuta grundsjukpenning
eller barntillägg för tiden från och med förlossningsdagen till
och med den tjugunionde dagen därefter.

15 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;

b) är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i ungdomsvårdsskola;

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt;

d) är intagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare;

e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar
på det allmännas bekostnad.

16 §.

Beträffande arbetstagare, som på grund av lag eller annan författning
eller bestämmelse, som beslutats av kommun, är berättigad att uppbära lön
vid sjukdom eller barnsbörd, äger Konungen föreskriva undantag helt
eller delvis från vad som är stadgat om placering i sjukpenningklass.

Har undantag som i första stycket sägs icke föreskrivits eller gäller det
endast delvis, äger arbetsgivaren i den ordning Konungen bestämmer från
allmän försäkringskassa erhålla arbetstagaren tillkommande sjukpenning
jämte barntillägg, i den mån nämnda förmåner icke överstiga den utbetalda
lönen.

överenskommelse att arbetsgivare, som vid arbetstagares sjukdom eller
barnsbörd utgivit lön till arbetstagaren, skall hos allmän försäkringskassa
äga uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenning jämte barntillägg är
bindande för kassan, endast såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal
och å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som
enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.
Föreligger dylikt kollektivavtal, må det av arbetsgivare, som
är bunden av avtalet, efter överenskommelse åberopas jämväl beträffande
arbetstagare, vilken icke omfattas av avtalet men sysselsättes i sådant arbete
för vilket avtalet gäller.

Har försäkrad, som drabbats av sjukdom utom riket, därvid erhållit underhåll
genom utrikesförvaltningens försorg, äger förvaltningen i den ordning
Konungen bestämmer från allmän försäkringskassa erhålla den försäkrade
tillkommande sjukpenning jämte barntillägg, i den mån nämnda
förmåner icke överstiga utgivet underhåll.

17 §.

Sjukpenning jämte barntillägg må indragas eller skäligen nedsättas, om
försäkrad

a) vägrar att mottaga besök av person, som av den allmänna försäkringskassan
erhållit uppdrag att verkställa sjukkontroll;

b) under sjukdom ändrar vistelseort utan att underrätta den allmänna
försäkringskassan därom eller avreser till utlandet, där ej kassan medgivit
att sjukpenning må utgå under vistelse därstädes;

c) utan giltigt skäl underlåter att på sätt stadgas i 6 § första stycket anmäla
sådan ändring i sina inkomstförhållanden, som är av betydelse för
placeringen i sjukpenningklass.

Angående nedsättning eller indragning av sjukpenning i andra fall stadgas
i 20 kap. 3 §.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

18 §.

På framställning av nykterhetsnämnd äger allmän försäkringskassa
besluta, att sjukpenning jämte barntillägg samt moderskapspenning tillkommande
försäkrad, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och beträffande
vilken föreligger omständighet i övrigt som i 15 § första stycket
lagen om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal
myndighet eller den försäkrades make eller annan person att användas
till den försäkrades samt, vad angår sjukpenning jämte barntillägg, hans
familjs och, i fråga om moderskapspenning, barnets nytta.

Beträffande moderskapspenning, som tillkommer kvinna vilken ej uppnått
tjuguett års ålder, må försäkringskassan på framställning av barnavårdsnämnd
besluta om utbetalning till annan enligt vad i första stycket
sägs.

Är kvinna vid tiden för nedkomsten intagen i barnhem, ungdomsvårdsskola,
fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare, må försäkringskassan på framställning av föreståndare
för inrättningen besluta, att moderskapspenningen skall utbetalas till
honom att användas till kvinnans och barnets nytta.

4 kap. Särskilda bestämmelser om sjukförsäkring

1 §•

Ersättning enligt 2 och 3 kap. utgives av den allmänna försäkringskassa,
hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle hava varit inskriven,
därest han uppfyllt ålder svillkoret i 1 kap. 4 §. Sjukvårdsersättning åt försäkrad,
som icke är och ej heller under förutsättning som nyss sagts skulle
hava varit inskriven hos allmän försäkringskassa, utgives av den kassa,
inom vars verksamhetsområde vården erhållits.

2 §.

Har sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgivits för nittio dagar
i följd eller föreligger eljest skälig anledning, skall den allmänna försäkringskassan,
i den utsträckning riksförsäkringsverket så föreskriver, undersöka
huruvida skäl föreligger att vidtaga åtgärd, som är ägnad att förkorta
sjukdomstiden eller att eljest helt eller delvis förebygga eller häva
nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Befinnes åtgärd som nu
sagts erforderlig, skall kassan tillse att lämplig sådan vidtages. 3

3 §•

För tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt sextiosju
år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligt denna lag, må
sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård icke utgå för mer än sammanlagt
etthundraåttio dagar. Vad nu sagts skall i fråga om ersättning för

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

sjukhusvård äga motsvarande tillämpning för tid, varunder den försäkrade
åtnjuter hel förtidspension; och skall med sådan tid jämställas efterföljande
tid, därest förtidspensionen upphört att utgå med månaden näst före
den, varunder den försäkrade fyller sextiosju år.

4 §•

Vad i 3 kap. 3, 5 och 8 §§ ävensom 3 § detta kapitel stadgas med avseende
på förtidspension skall äga motsvarande tillämpning där den försäkrade
skulle hava kommit i åtnjutande av sådan pension, om han varit svensk
medborgare.

5 §•

Drabbas någon, som är försäkrad enligt denna lag, av skada för vilken
han är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, må
för tid efter utgången av den i 11 § sistnämnda lag omförmälda samordningstiden
ersättning enligt 2 och 3 kap. ej utgivas med anledning av skadan.

Omfattas skadan av frivillig försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
må för tid efter det den skadade blivit berättigad till livränta enligt
sagda lag ersättning enligt 2 och 3 kap. ej utgivas med anledning av
skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan lag än lagen om yrkesskadeförsäkring
eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande medför
rätt till motsvarande ersättning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket
eller bolag varom sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
utgives ersättning enligt 2 och 3 kap. endast i den mån beloppet därav
överstiger vad som i motsvarande hänseende utgår enligt den andra lagen,
den särskilda författningen eller förordnandet.

Vad i tredje stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid sjukdom,
som medför rätt till ersättning enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

TREDJE AVDELNINGEN
F olkp ensionering

5 kap. Om allmänna förutsättningar för rätt till folkpension

1 §•

Svensk medborgare, som är mantalsskriven i riket eller som varit mantalsskriven
härstädes för det år varunder han fyllt sextiotvå år och för de
fem åren närmast dessförinnan, är berättigad till folkpension enligt vad nedan
sägs.

Har barn, som är svensk medborgare, till följd av sin ålder icke blivit
mantalsskrivet här i riket, äger barnet likväl rätt till barnpension enligt 8
kap. 5 §.

2 §•

Den, som kommit i åtnjutande av folkpension enligt vad i 1 § första stycket
sägs men vars rätt enligt nämnda lagrum upphört, må även i fortsättningen
åtnjuta folkpension, därest Konungen för vissa fall så förordnat
eller det med hänsyn till omständigheterna skulle framstå såsom oskäligt
att indraga pensionen. Vid tillämpning av 6—10, 16, 17 och 20 kap. skall
pensionsberättigad som i denna paragraf sägs likställas med försäkrad, även
om han icke uppfyller förutsättningarna i 1 kap. 3 § första stycket. 6

6 kap. Om ålderspension
1 §•

Rätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer försäkrad från
och med den månad, varunder han fyller sextiosju år.

På särskild framställning av försäkrad utgår ålderspension för tid före
den månad, varunder han fyller sextiosju år, dock tidigast från och med
den månad, då han uppnår sextiotre års ålder. Pension enligt vad nu sagts
må ej utgå till försäkrad, som äger komma i åtnjutande av tilläggspension
enligt 12 kap. 1 § andra stycket, med mindre han tillika gör framställning
enligt nämnda lagrum.

2 §.

Ålderspension utgör, där ej annat följer av vad i andra stycket sägs, för
ir räknat nittio procent eller, för gift försäkrad vars make åtnjuter folkpension
i form av ålderspension eller förtidspension eller äger rätt till pension
enligt 1 § första stycket, sextiosju och en halv procent av basbeloppet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Åtnjuter maken enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket två tredjedelar
eller en tredjedel av hel förtidspension, utgår dock ålderspension i förra fallet
med sjuttiofem och i senare fallet med åttiotvå och en halv procent av
basbeloppet.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder
den försäkrade fyller sextiosju år, skall pensionen minskas med sex tiondels
procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till
ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år. Om
pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas pensionen
med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar
utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade uppnådde
nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter ingången
av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år, och ej heller
till tid, då den försäkrade åtnjutit tilläggspension i form av ålderspension
eller icke varit berättigad till folkpension.

7 kap. Om förtidspension
1 §•

Rätt till folkpension i form av förtidspension tillkommer försäkrad, som
fyllt sexton år, för tid före den månad, då han fyller sextiosju år eller ålderspension
enligt denna lag dessförinnan börjar utgå till honom, därest hans
arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller
annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig Kan

nedsättningen av arbetsförmågan icke anses varaktig men kan den
antagas bliva bestående avsevärd tid, äger den försäkrade rätt till folkpension
i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid;
och skall i övrigt vad som är stadgat om förtidspension gälla beträffande
sjukbidrag.

2 §•

Försäkrad, vars arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast
en ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension.

Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt mer
än hälften, utgår två tredjedelar av hel förtidspension.

I övriga fall utgives en tredjedel av hel förtidspension. 3

3 §•

Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den
försäkrades förmåga att vid den sjukdom eller det lyte, varom är fråga,
bereda sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans
utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden
och därmed jämförliga omständigheter. Med inkomst av arbete likställes
i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet.

Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som angives i 4
kap. 2 §, skall arbetsförmågan under tiden för åtgärden anses nedsatt i den
mån den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete.

4 §•

Hel förtidspension utgör för år räknat nittio eller, för gift försäkrad vars
make åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension eller
äger rätt till pension enligt 6 kap. 1 § första stycket, sextiosju och en halv
procent av basbeloppet. Åtnjuta båda makarna förtidspension och är pensionen
för endera eller båda sådan som i 2 § andra eller tredje stycket sägs,
skall dock vid beräkning av pension hel förtidspension utgöra, om två
tredjedelar av hel förtidspension utgår till andra maken, sjuttiofem och,
om en tredjedel av hel förtidspension utgår till denne, åttiotvå och en halv
procent av basbeloppet.

8 kap. Om familjepension
1 §•

Rätt till folkpension i form av änkepension tillkommer för tid före den
månad, då änkan fyller sextiosju år eller folkpension i form av ålderspension
dessförinnan börjar utgå till henne,

a) änka, som har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med
barn under sexton år, därest barnet vid makens död stadigvarande vistades
i makarnas hem eller hos änkan; samt

b) annan änka, som vid makens död fyllt trettiosex år och varit gift med
honom minst fem år.

Upphör rätt till änkepension enligt första stycket a), skall vid bedömandet
av rätt till pension enligt b) anses som om mannen avlidit, då rätten till
pension enligt a) upphörde, samt äktenskapet varat till nämnda tidpunkt. 2

2 §•

Ogift eller frånskild kvinna eller änka, som stadigvarande sammanbodde
med ogift eller frånskild man eller änkling vid dennes död och som varit
gift med eller har eller har haft barn med honom, likställes med änka i fråga
om rätt till änkepension. Den tid, under vilken kvinnan oavbrutet sammanbott
med mannen fram till tidpunkten för dennes död, jämställes vid tilllämpningen
av 1 § första stycket b) med tid, varunder äktenskap bestått.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Frånskild kvinna, som enligt rättens beslut eller på grund av avtal är berättigad
till underhållsbidrag av sin förutvarande make, är, även om fall
som i första stycket sägs ej är för handen, för tid varunder bidraget skolat
utgå likställd med änka i fråga om rätt till änkepension vid den förutvarande
makens död. I fall som avses i 1 § första stycket a) skall dock beaktas endast
barn till den avlidne. I fall som avses i samma stycke b) skall med tid, varunder
äktenskapet bestått, jämställas tid, varunder kvinnan efter äktenskapets
upplösning men före dödsfallet haft vårdnaden om och stadigvarande
sammanbott med barn under sexton år till den avlidne. Vad i detta
stycke stadgas skall ej äga tillämpning, därest avtal om underhållsbidrag
eller medgivande i rättegång att utgiva sådant bidrag kan antagas hava tillkommit
i huvudsakligt syfte att bereda kvinnan rätt till pension.

3 §•

Kvinna äger icke rätt till änkepension efter man, från vilken hon vid
dennes död levde åtskild, därest kvinnan efter det sammanlevnaden med
mannen upphörde stadigvarande sammanbott med annan man, med vilken
hon varit gift eller har eller har haft barn.

Änkepension skall indragas, om den pensionsberättigade ingår äktenskap
eller stadigvarande sammanbor med man, med vilken hon varit gift eller
har eller har haft barn. Upplöses äktenskapet innan det bestått i fem år
eller upphör samboendet inom tid som nu sagts, skall pensionen ånyo börja
utgå, om förutsättningarna i övrigt för rätt till pension alltjämt äro för
handen.

4 §.

Änkepension utgör, där ej annat följer av vad nedan sägs, för år räknat
nittio procent av basbeloppet.

Utgår änkepension med tillämpning av 1 § första stycket b) och hade den
pensionsberättigade ej fyllt femtio år vid mannens död eller vid den tidpunkt,
som avses i 1 § andra stycket, minskas pensionen med en femtondel
för varje år, varmed antalet år som den pensionsberättigade fyllt vid mannens
död eller vid nämnda tidpunkt understiger femtio.

Om begränsning i vissa fall av storleken av änkepension till frånskild
kvinna stadgas i 17 kap. 2 §. 5

5 §•

Rätt till folkpension i form av barnpension tillkommer barn, vars fader
eller moder eller båda föräldrar avlidit och som icke fyllt sexton år.

Rätt till barnpension föreligger ej, om barnet är adopterat av annan
än den avlidne eller dennes make, och ej heller för barn utom äktenskap,

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

därest den avlidne enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till
dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

6 §.

Barnpension utgör för år räknat tjugufem procent av basbeloppet. För
barn, vars båda föräldrar avlidit, samt för barn utom äktenskap, som fyllt
tre år och beträffande vilket faderskapet ej fastställts, utgör dock barnpensionen
trettiofem procent av basbeloppet.

9 kap. Om tilläggsförmåner till folkpension m. m.

1 §•

Till ålderspension eller förtidspension utgår barntillägg för varje barn
under sexton år till försäkrad eller försäkrads hustru, därest den försäkrade
har vårdnaden om eller stadigvarande sammanbor med barnet. Barntillägg
enligt vad nu sagts utgives ej till ålderspension, som den försäkrade åtnjuter
för tid före den månad varunder han fyller sextiosju år, eller till pension,
som tillkommer gift kvinna. Ej heller utgår barntillägg för barn, som
är berättigat till pension enligt denna lag.

Barntillägg till ålderspension eller hel förtidspension utgör för år räknat
tjugufem procent av basbeloppet. Utgår enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje
stycket två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension, utgör barntillägget
motsvarande andel av barntillägg till hel förtidspension.

Åtnjuter den försäkrade tilläggspension enligt denna lag, minskas honom
tillkommande barntillägg med hälften av tilläggspensionen i den mån denna
för år räknat överstiger halva basbeloppet. 2

2 §•

Till ålderspension eller förtidspension utgår invaliditetstillägg, därest den
försäkrade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid upprepade
tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan samt hjälpbehovet uppkommit
innan den försäkrade fyllt sextiotre år. Invaliditetstillägg skall
alltid utgå, därest den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan den
försäkrade uppnått sextiotre års ålder.

Ändå att så ej följer av första stycket utgår invaliditetstillägg till förtidspension,
som avses i 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket, därest den försäkrade
utför förvärvsarbete men på grund av höggradig nedsättning i
kroppsorgans funktion är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan
person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra
hjälpmedel för att kunna utföra arbetet.

Invaliditetstillägg tillkommer ej försäkrad, som stadigvarande vårdas å
anstalt tillhörande staten eller kommun eller å enskild anstalt till vars drift

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

statsbidrag utgår eller ock genom anstaltens försorg utom densamma, och
ej heller försäkrad, som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning
är skolpliktig.

Invaliditetstillägg utgör för år räknat trettio procent av basbeloppet.

3 §•

Åtnjuter försäkrad som avses i 2 § första stycket andra punkten eller
andra stycket icke pension enligt denna lag, äger han, därest han fyllt sexton
år, rätt till invaliditetsersättning för tid före den månad då han fyller
sextiosju år.

Invaliditetsersättning tillkommer ej försäkrad, som enligt gällande bestämmelser
om blindundervisning är skolpliktig.

Invaliditetsersättning utgör för år räknat fyrtiofem procent av basbeloppet.

4 §•

Vid tillämpning av 2 och 3 §§ skall såsom blind anses den vars synförmåga,
sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn.

5 §•

Om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg förordnar Konungen
med riksdagen.

10 kap. Särskilda bestämmelser om folkpension

1 §•

Gift pensionsberättigad, vilken stadigvarande lever åtskild från sin make,
skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, vid tillämpningen av 6, 7
och 9 kap. likställas med ogift pensionsberättigad.

Med gift pensionsberättigad likställes vid tillämpning av 6 och 7 kap. pensionsberättigad,
som stadigvarande sammanbor med annan, med vilken den
pensionsberättigade varit gift eller har eller har haft barn. 2

2 §•

Därest pensionsberättigad under hel månad är intagen i fångvårds- eller
tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller eljest är på statens bekostnad
intagen i anstalt eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, må av hans å månaden
belöpande folkpension ej utgå högre belopp än som för år räknat
motsvarar femton procent av basbeloppet. Kan den pensionsberättigade på
grund av sitt tillstånd uppenbarligen icke tillgodogöra sig nämnda belopp till
sin personliga nytta, må riksförsäkringsverket besluta om nedsättning av
beloppet, dock till lägst tvåhundra kronor för år.

Riksförsäkringsverket må medgiva nära anhörig, vilken för sitt uppehälle
är beroende av den pensionsberättigade, rätt att helt eller delvis uppbära

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

sådan del av folkpension, som enligt vad i första stycket sägs icke skall
utgivas.

Åtnjuter barn under hel månad på statens bekostnad vård på anstalt eller
eljest kost och bostad, må barntillägg för barnet ej utgå för den månaden;
dock må sådant tillägg utgå för tid då barnet är inackorderat vid nomadskola.

3 §•

Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 § under hel månad
är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten,
äger den som driver anstalten att, i den mån Konungen så förordnar,
uppbära så stor del av den pensionsberättigades å månaden belöpande folkpension,
som svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på
anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla visst belopp
för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning
för det fall att den pensionsberättigade åtnjuter vård eller försörjning mot
avgift, som erlägges av kommun eller landstingskommun.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall än som avses i 2 §
sista stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän
bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som
svarar för vårdkostnaden att, i den mån Konungen så förordnar, uppbära
så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot vårdkostnaden. 4 * * * 8

4 §.

År någon för samma månad berättigad till flera änkepensioner, utgives

endast den största av dem eller, om de äro lika stora, pensionen efter den
sist avlidne mannen.

Föreligger för samma månad rätt till förtidspension samt änkepension
eller hustrutillägg, utgives endast en av förmånerna. Utgives i enlighet härmed
änkepension eller hustrutillägg, skall vid tillämpning av 3 kap. 3, 5 och

8 §§ samt 4 kap. 3 § anses som om den försäkrade kommit i åtnjutande av
förtidspension.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

FJÄRDE AVDELNINGEN

Försäkring för tilläggspension

11 kap. Om pensionsgrundande inkomst m. m.

1 §•

Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete.

För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 1 kap. 3 § första stycket,
skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrundande inkomst
på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke göras för år före det
då den försäkrade uppnår sexton års ålder, ej heller för år då den försäkrade
avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofem år eller för tidigare
år, varunder han åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt denna lag.

2 §.

Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke från en
och samme arbetsgivare åtnjuten lön, som under ett år ej uppgått till trehundra
kronor.

Ersättning i penningar eller naturaförmåner som i första stycket sägs för
arbete som försäkrad utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes
tjänst skall, om ersättningen under ett år uppgått till minst trehundra
kronor, anses såsom inkomst av anställning, såvida den försäkrade och den
som utgivit ersättningen varit ense därom; och skall i dylikt fall den förre
anses såsom arbetstagare och den senare såsom arbetsgivare.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn icke tagas till lön
eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är
bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den
försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i
rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall ej heller
tagas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskickning
eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. Vad i detta
stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medborgare, såframt
svenska staten eller utländsk beskickning här i riket eller, där lönen härrör
från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett bestämmande
inflytande över den utländska juridiska personen, enligt av riksförsäk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen
för tilläggspension enligt 19 kap. 1 §; och skall i dylikt fall den som åtagit
sig sådan förbindelse anses såsom arbetsgivare.

3 §.

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses

a) inkomst av här i riket bedriven rörelse;

b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade;
samt

c) ersättning i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad
för arbete för annans räkning;

allt i den mån inkomsten icke enligt 2 § är att hänföra till inkomst av
anställning.

Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till
femhundra kronor för år, tages den ej i beräkning.

4 §•

Till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av
annat förvärvsarbete under visst år skall läggas den försäkrades taxering
till statlig inkomstskatt avseende nämnda år. Avser taxeringen beskattningsår
som ej sammanfaller med kalenderår, skall inkomst under beskattningsåret
anses hava åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret.

Närmare bestämmelser rörande beräkningen av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete beslutas av Konungen med riksdagen.

Angående beräkningen av inkomst av anställning för försäkrad, som är
bosatt utomlands eller som eljest avses med förbindelse enligt 2 § sista
stycket eller som har att erlägga sjömansskatt, stadgas särskilt. 5

5 §•

Pensions g rundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger
det vid årets ingång gällande basbeloppet. Inkomst av anställning och inkomst
av annat förvärvsarbete skola därvid var för sig avrundas till närmast
lägre hundratal kronor. Basbeloppet avräknas i första hand mot inkomsten
av anställning.

Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av
anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad summan därav överstiger
sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Belopp,
från vilket sålunda skall bortses, avräknas i första hand å inkomst av
annat förvärvsarbete.

indra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

6 §.

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för försäkrad,
skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. I den mån pensionsgrundande
inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsarbete må dock pensionspoäng
tillgodoräknas den försäkrade endast såvida tilläggspensionsavgift
enligt 19 kap. 3 § för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan
hinder av att sådan avgiftsbetalning icke skett skall pensionspoäng tillgodoräknas
den försäkrade för det år varunder han fyllt sextiofem år eller, där
den försäkrade eller efterlevande till honom ansöker om pension enligt
denna lag för tid före det år varunder den försäkrade skulle uppnå sextiosju
års ålder, för de båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till
ansökningen skulle börja utgå.

Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande inkomsten
delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensionspoäng
beräknas med två decimaler.

För år, varunder försäkrad åtnjutit förtidspension enligt 13 kap. 2 §,
skall den försäkrade tillgodoräknas pensionspoäng motsvarande vad enligt
nämnda paragraf skall antagas hava tillgodoräknats honom för samma år.

7 §•

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt
angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådant undantagande skett,
skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för
tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke
tagas till inkomst av annat förvärvsarbete.

Anmälan som i första stycket sägs må återkallas av den försäkrade med
verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan undantagandet
ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, äger den försäkrade
ej ånyo göra dylik anmälan.

Anmälan eller återkallelse skall, där den försäkrade är omyndig, göras av
förmyndaren, som därvid har att visa att den försäkrade samtycker till
åtgärden.

12 kap. Om ålderspension
1 §•

Rätt till tilläggspension i form av ålderspension tillkommer försäkrad
från och med den månad, varunder han fyller sextiosju år, under förutsättning
att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst tre eller, om han
icke är svensk medborgare, minst tio år.

På särskild framställning av försäkrad utgår, under förutsättning som i
första stycket sägs, ålderspension för tid före den månad, varunder han

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

fyller sextiosju år, dock tidigast från och med den månad, då han uppnår
sextiotre års ålder. Pension enligt vad nu sagts må ej utgå till försäkrad,
som äger komma i åtnjutande av folkpension enligt 6 kap. 1 § andra stycket,
med mindre han tillika gör framställning enligt nämnda lagrum.

2 §•

Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra och tredje styckena, för
år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet för den månad, för
vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats
den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom
för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. Har
pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än trettio år,
skall hänsyn tagas endast till så stor del av nämnda produkt som svarar
mot förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats
honom, och talet trettio.

Har undantagande enligt 11 kap. 7 § ägt giltighet för den försäkrade,
skall honom tillkommnade ålderspension utgöra sextio procent av så stor
del av den i första stycket angivna produkten, som svarar mot förhållandet
mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för vilket
den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensionspoäng
eller gått förlustig mer än en poäng. Ej må med tillämpning av
vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio. Vad i detta stycke stadgas
skall äga motsvarande tillämpning i fall då pensionspoäng jämlikt 11 kap.
6 § första stycket på grund av underlåten avgiftsbetalning icke tillgodoräknats
den försäkrade.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder
den försäkrade fyller sextiosju år, skall pensionen minskas med sex tiondels
procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till
ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år. Om
pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas
pensionen med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen
börjar utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade
uppnådde nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter
ingången av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år, och
ej heller till tid, då den försäkrade åtnjutit folkpension eller icke varit berättigad
till tilläggspension i form av ålderspension.

13 kap. Om förtidspension
1 §•

Rätt till tilläggspension i form av förtidspension tillkommer enligt vad
nedan sägs försäkrad för tid före den månad, då han fyller sextiosju år

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

eller ålderspension enligt denna lag dessförinnan börjar utgå till honom,
därest hans arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet,
vanförhet eller annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen
kan anses varaktig samt den försäkrade äger tillgodoräkna sig pensionspoäng
för tid före det år, varunder pensionsfallet inträffat.

Kan nedsättningen av arbetsförmågan icke anses varaktig men kan den
antagas bliva bestående avsevärd tid, äger den försäkrade rätt till tilläggspension
i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid;
och skall i övrigt vad som är stadgat om förtidspension gälla beträffande
sjukbidrag.

Vad i 7 kap. 2 och 3 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
förtidspension enligt detta kapitel.

2 §.

Är den försäkrade vid tidpunkten för pensionsfallet placerad lägst i den
sjukpenningklass, som svarar mot en årsinkomst av förvärvsarbete uppgående
till det vid årets ingång gällande basbeloppet, eller har pensionspoäng
tillgodoräknats honom för minst tre av de fyra år, som närmast
föregått det år då pensionsfallet inträffar, skall förtidspension utgå med
tillämpning av bestämmelserna i andra stycket. Detsamma skall gälla för
det fall den försäkrade icke är placerad i sjukpenningklass som nu sagts
men skulle hava varit placerad i sådan klass, därest den allmänna försäkringskassan
haft kännedom om samtliga de förhållanden som skola ligga till
grund för placeringen i sjukpenningklass.

Hel förtidspension motsvarar den tilläggspension i form av ålderspension,
som skulle tillkomma den försäkrade, därest sådan pension skulle
börja utgå från och med den månad varunder han fyller sextiosju år. Härvid
skall ålderspensionen beräknas under antagande att den försäkrade för
varje år från och med det då förtidspensionen börjar utgå till och med det
då han uppnår sextiofem års ålder tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande
medeltalet av de pensionspoängtal, vilka tillgodoräknats honom under
de fyra år som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffade eller, om
pensionen därigenom blir större, under samtliga år från och med det då han
fyllt sexton år till och med det som närmast föregått pensionsfallet. Vid
beräkningen av nämnda medeltal bortses från de år intill ett antal av hälften,
för vilka pensionspoäng ej tillgodoräknats den försäkrade eller för vilka
poängtalet är lägst.

Pension enligt denna paragraf må ej utgå, om undantagande enligt 11 kap.
7 § ägde giltighet för den försäkrade då pensionsfallet inträffade samt undantagandet
tillika föranlett, att den försäkrade för något av de fyra närmast
föregående åren gått förlustig mer än en pensionspoäng. Ej heller må
pension som nu sagts utgå, om den försäkrade vid sextiosju års ålder icke
kan komma i åtnjutande av ålderspension enligt 12 kap.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 avd. Nr 27

34 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

3 §.

Äger den försäkrade icke komma i åtnjutande av förtidspension enligt
vad i 2 § stadgas men skulle han hava varit berättigad till tilläggspension i
form av ålderspension, därest han uppnått sextiosju års ålder det år då pensionsfallet
inträffar, skall hel förtidspension utgå med belopp motsvarande
vad den försäkrade i sådant fall skulle hava erhållit i ålderspension, beräknad
enligt 12 kap. 2 § första och andra styckena.

14 kap. Om familjepension
1 §•

Är försäkrad vid sitt frånfälle berättigad till tilläggspension i form av
förtidspension eller ålderspension eller skulle han, om fall som avses i 13
kap. 1 § varit för handen vid tidpunkten för dödsfallet, hava varit berättigad
till förtidspension, äga hans efterlevande rätt till tilläggspension i form
av familjepension enligt vad nedan sägs.

2 §•

Rätt till änkepension tillkommer änka efter den försäkrade, om äktenskapet
varat minst fem år och ingåtts senast den dag då den försäkrade
fyllde sextio år.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna för rätt till änkepension
icke uppfyllda, äger änkan likväl komma i åtnjutande av sådan pension,
därest den försäkrade efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan.

Frånskild kvinna, som enligt rättens beslut eller på grund av avtal är
berättigad till underhållsbidrag av den försäkrade, är för tid varunder bidraget
skolat utgå likställd med änka i fråga om rätt till änkepension vid
den försäkrades död. Vad i detta stycke stadgas skall ej äga tillämpning,
därest avtal om underhållsbidrag eller medgivande i rättegång att utgiva
sådant bidrag kan antagas hava tillkommit i huvudsakligt syfte att bereda
kvinnan rätt till pension.

Änkepension skall indragas, om den pensionsberättigade ingår äktenskap.
Upplöses äktenskapet innan det bestått i fem år, skall pensionen ånyo börja
utgå, om förutsättningarna i övrigt för rätt till pension alltjämt äro för
handen. 3

3 §•

Änkepension utgör för år räknat, om efter den försäkrade finnes barn
som enligt 4 § är berättigat till pension efter honom, trettiofem och i annat
fall fyrtio procent av hel förtidspension enligt 13 kap., som den försäkrade
var berättigad till eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rätt till
sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet, eller, om den försäk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

rade var berättigad till ålderspension, av dylik pension beräknad enligt 12
kap. 2 § första och andra styckena.

Om begränsning i vissa fall av storleken av änkepension till frånskild
kvinna stadgas i 17 kap. 2 §.

4 §•

Rätt till barnpension tillkommer den försäkrades barn, som icke fyllt nitton
år.

Vad i 8 kap. 5 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning
beträffande rätt till pension enligt denna paragraf.

5 §•

Barnpension för ett barn utgör för år räknat, om efter den försäkrade finnes
någon, som enligt detta kapitel är berättigad till änkepension efter
honom, femton och i annat fall fyrtio procent av den förtidspension eller
ålderspension som i 3 § sägs. Äro de pensionsberättigade barnen flera, ökas
de nämnda procenttalen med tio för varje barn utöver det första; och skall
det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen.

Föreligger rätt till såväl änkepension som barnpension efter försäkrad
men utgör på grund av 17 kap. 2 § änkepensionen eller, om flera äro berättigade
till sådan pension, det sammanlagda änkepensionsbeloppet icke trettiofem
procent av förtidspension eller ålderspension som i 3 § sägs, skall
det sammanlagda barnpensionsbeloppet ökas i motsvarande mån, dock högst
med belopp motsvarande tjugufem procent av förtidspensionen eller ålderspensionen.

6 §■

Familjepension efter försäkrad, som ej var svensk medborgare, utgår till
efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var bosatt
i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled.

7 §.

Är någon för samma månad berättigad till flera tilläggspensioner i form
av familjepension, utgives endast den största av dem eller, om samtliga eller
de största äro lika stora, en av dessa. Av lika stora änkepensioner utgives
pensionen efter den sist avlidne mannen.

15 kap. Särskilda bestämmelser om tilläggspension

1 §•

Är försäkrad, som är svensk medborgare, född under något av åren 1896
—1914, skall vid tillämpning av 12 kap. 2 § första stycket talet trettio utbytas
mot talet tjugu. Beträffande försäkrad som nu sagts skall 12 kap. 2 §
andra stycket icke äga tillämpning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Om försäkrad är svensk medborgare och född under något av åren 1915
—1923, skall vid tillämpning av 12 kap. 2 § första och andra styckena talet
trettio utbytas mot talet tjugu ökat med ett för varje år, som den försäkrade
är född senare än år 1914; och skall för varje år, som den försäkrade är
född senare än år 1914, ökning som i 12 kap. 2 § andra stycket sägs ske med
en tiondel av det antal år, för vilket den försäkrade till följd av undantagandet
icke tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng.

2 §.

Har försäkrad, som är född år 1927 eller tidigare, visst år under mer än
nittio dagar uppburit sjukpenning enligt denna lag eller lagen om yrkesskadeförsäkring
eller motsvarande ersättning enligt lagen om ersättning
åt smittbärare och har han därvid varit placerad lägst i den sjukpenningklass,
vilken han skulle hava tillhört om hans årsinkomst av förvärvsarbete
uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet, skall vid beräkning
av det i 12 kap. 2 § första stycket angivna medeltalet av pensionspoäng
bortses från nämnda år, därest medeltalet därigenom höjes, samt vid
tillämpningen i övrigt av 12 kap. 2 § anses som om pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade för det året. Vad nu sagts skall icke avse år, då
den försäkrade åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt denna lag
eller då undantagande enligt 11 kap. 7 § varit gällande för honom, och må
ej tillämpas med avseende å mer än tre år. 3

3 §•

I fråga om pension till den som ej är svensk medborgare skall för tid varunder
han ej är bosatt i riket vid tillämpning av 12 kap. 2 § första och andra
styckena talet trettio utbytas mot talet fyrtiofem samt pensionsberäkningen
göras med tillämpning av det basbelopp som gällde vid ingången av det sista
år, för vilket pensionsgrundande inkomst beräknats för den försäkrade.
Pension må ej på grund av vad nu sagts utgå med högre belopp än om den
pensionsberättigade varit bosatt härstädes.

Är pensionsberättigad som i första stycket sägs ej bosatt i riket, må utan
hans samtycke tilläggspension till honom utbytas mot ett engångsbelopp,
motsvarande kapitalvärdet av den pension vartill han är berättigad enligt
första stycket. Med den pensionsberättigades samtycke må utbyte ske mot
lägre engångsbelopp, dock lägst fyrtio procent av nämnda kapitalvärde. Har
utbyte ägt rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grundval av pensionspoäng,
som dessförinnan tillgodoräknats den försäkrade. Grunderna
för beräkningen av kapitalvärde som nu sagts fastställas av Konungen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

FEMTE AVDELNINGEN

Ytterligare bestämmelser om folkpension ocb tilläggspension
16 kap. Om utgivande av pension m. m.

1 §•

Den som önskar komma i åtnjutande av pension skall göra ansökan hos
allmän försäkringskassa i enlighet med vad Konungen förordnar.

Åtnjuter försäkrad sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård enligt
denna lag, må allmän försäkringskassa tillerkänna honom förtidspension
utan hinder av att han icke gjort ansökan därom.

Åtnjuter försäkrad sjukbidrag, må den tid varunder sådant bidrag skall
utgå förlängas utan att ansökan därom gjorts.

I den mån Konungen så förordnar må allmän försäkringskassa tillerkänna
den pensionsberättigade pension enligt denna lag utan hinder av att han
icke gjort ansökan därom.

2 §.

Såsom villkor för rätt till förtidspension, invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning
må föreskrivas att den försäkrade skall under högst trettio
dagar vara intagen å visst sjukhus eller underkasta sig undersökning av
viss läkare. För den försäkrades kostnader i anledning av föreskrift som
nu sagts skall ersättning utgå i enlighet med vad Konungen förordnar.

3 §•

Då skäl föreligga därtill må pension beviljas för tid intill dess slutligt beslut
fattats. För sådan pension må föreskrivas särskilda grunder och villkor.

Förekommer anledning att pension bör indragas eller minskas, må förordnas,
att pensionen för tid intill dess slutligt beslut fattats skall indragas
eller utgå med lägre belopp. 4

4 §•

Pension utgives månadsvis.

Vid beräkning av pensionsbelopp för månad skall den årspension, från
vilken beräkningen utgår, avrundas till närmast lägre hela krontal, som är
jämnt delbart med tolv. Är årspensionsbeloppet lägre än tolv kronor, bortfaller
pensionen för den månad som beräkningen avser. Vid tillämpning
av vad nu sagts skola samtliga den pensionsberättigade tillkommande pen -

indra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

sionsförmåner anses som en pension. Avrundning skall i första hand göras
å folkpension enligt 6, 7 eller 8 kap.

5 §.

Ålderspension utgår från och med den månad varunder den försäkrade
fyller sextiosju år eller, om han önskar att pensionen skall börja utgå tidigare
eller senare, från och med den månad som angives i pensionsansökningen.

Förtidspension, barntillägg, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
utgå från och med den månad, varunder rätt till förmånen inträtt. I fall
som avses i 1 § andra stycket utgår dock förtidspension från och med månaden
näst efter den, då beslutet om pension meddelats.

Familjepension utgår från och med den månad då den försäkrade avlidit
eller, om han vid sin död åtnjöt ålderspension eller förtidspension, från
och med månaden näst efter den, varunder dödsfallet inträffat.

Pension må ej utgå för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden.

6 §•

Vad i 1 § första, andra och sista styckena, 2 §, 3 § första stycket samt 5 §
andra och sista styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om ökning av förtidspension.

Ändring av pension i andra fall än i första stycket sägs skall gälla från
och med månaden näst efter den varunder anledning till ändringen uppkommit.

Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning i fråga om ändring
av pension i anledning av förändring av basbeloppet. 7 8 9

7 §•

Därest arbetsförmågan väsentligt förbättras för försäkrad som åtnjuter
förtidspension, skall pensionen indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen.

8 §•

Försäkrad som åtnjuter förtidspension är skyldig att, om hans arbetsförmåga
väsentligt förbättras, utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom
hos allmän försäkringskassa. Motsvarande skall beträffande den som åtnjuter
änkepension eller förmån enligt 9 kap. gälla, om förhållandena så ändras
att rätten till pensionen eller förmånen därav påverkas. Är den försäkrade
omyndig, åvilar anmälningsskyldigheten förmyndaren.

Underlåtes anmälan som avses i första stycket utan giltigt skäl, må pensionen
eller förmånen indragas för viss tid eller tills vidare.

9 §•

Pensionsförmån utgår till och med den månad, varunder den pensionsberättigade
avlidit eller rätten till förmånen eljest upphört.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

10 §.

Har någon under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas att han
avlidit, äga hans efterlevande åtnjuta familjepension enligt denna lag. Såsom
villkor för utbetalning av pension må dock krävas förklaring på heder
och samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om den
bortovarande. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans
förmyndare. Finnes den bortovarande sedermera vara vid liv, skall pension
ej vidare utgå.

11 §•

Den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt annan om livet eller
medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs äger ej
rätt till familjepension efter den avlidne.

Familjepension må indragas eller skäligen nedsättas, om den efterlevande
annorledes än i första stycket sägs vållat dödsfallet genom handling, för
vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom.

12 §.

På framställning av nykterhetsnämnd äger riksförsäkringsverket besluta
att pension tillkommande den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och beträffande
vilken föreligger omständighet i övrigt som i 15 § första stycket
lagen om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal
myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan person att
användas till den pensionsberättigades och hans familjs nytta.

Är pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller
annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv omhänderhava honom tillkommande
pension, må riksförsäkringsverket besluta, att pensionen skall
utbetalas till annan enligt vad i första stycket sägs.

13 §.

För utbetalning av pension utom riket må krävas bevis att rätt till pension
alltjämt föreligger.

17 kap. Om sammanträffande av förmåner m. m.

1 §•

Det pensionsbelopp, som först förfaller till betalning efter bifall till ansökan
om förtidspension, skall minskas med den försäkrade tillkommande
sjukpenning jämte barntillägg enligt denna lag i den mån pension och sjukförsäkringsförmåner
belöpa på samma månad; och skall minskningen i
första hand göras å folkpension. Vad nu sagts skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande belopp, varmed förtidspension ökas i anledning av
ytterligare nedsättning av arbetsförmågan.

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

2 §.

Folkpension och tilläggspension i form av änkepension till frånskild
kvinna må sammanlagt utgöra högst så stort belopp som motsvarar det underhållsbidrag,
vilket mannen var skyldig utgiva till henne vid tidpunkten
för sin död; och skall härvid folkpension utgå endast i den mån tilläggspensionen
ej förslår. Vad nu sagts utgör icke hinder för att pensionen ökas till
följd av att basbeloppet stiger.

Bestämmelserna i första stycket må icke lända till minskning av pension,
som utgår med tillämpning av 8 kap. 2 § första stycket.

3 §.

Äger pensionsberättigad rätt till livränta eller sjukpenning jämlikt lagen
om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller särskild
författning eller enligt Konungens förordnande rätt till livränta eller sjukpenning,
som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket eller
bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, minskas honom eljest
tillkommande pension enligt vad nedan stadgas. Motsvarande skall äga tilllämpning
i fall då livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning
om yrkesskadeförsäkring. Har livränta eller del därav eller livränta
för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp, skall anses som om livränta utgmge
eller den utgående livräntan vore förhöjd med belopp som enligt de
vid utbytet tillämpade försäkringstekniska grunderna svarar mot engångsbeloppet.

Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension eller ålderspension
minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid
tillkommande sjukpenning jämte barntillägg eller livränta såsom skadad;
dock må avdrag å annan förtidspension än hel sådan ske endast om skadan
inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår och avdrag å tilläggspension
göras endast om den pensionsberättigade ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng
för minst ett år vid den tidpunkt då skadan inträffat.

Folkpension i form av ålderspension, änkepension eller barnpension ävensom
tilläggspension i form av änkepension eller barnpension minskas med
tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande livränta
såsom efterlevande, dock må avdrag å tilläggspension göras endast
om den avlidne ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst ett år vid den
tidpunkt då skadan inträffat.

Minskning enligt denna paragraf skall i första hand göras å tilläggspension.
Utan hinder av vad i paragrafen stadgas skall folkpension alltid utgå,
i form av förtidspension eller barnpension med minst en fjärdedel, i form
av änkepension med minst hälften samt i form av ålderspension med minst
tre fjärdedelar av belopp som eljest skolat utgå.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

4 §.

Vid tillämpning av 1 och 3 §§ tagas andra tillägg till pension än barntillägg
ej i beaktande. Minskning av folkpension enligt nämnda paragrafer skall
sist göras å barntillägg.

5 §•

Det pensionsbelopp som först förfaller till betalning efter beslut om pension
eller om ökning av pension eller upphävande av förordnande som i 16
kap. 3 § andra stycket sägs må, där den pensionsberättigade under den tid
å vilken pensionsbeloppet belöper i väsentlig mån erhållit sin försörjning
av allmänna medel, till den del pensionsbeloppet motsvarar vad den myndighet
som tillhandahållit försörjningen visar sig hava för nämnda tid utgivit
för den pensionsberättigades samt hans makes och minderåriga barns
försörjning uppbäras av myndigheten.

6 §•

I den mån Konungen så förordnar skall från pension enligt denna lag
avdragas pension enligt utländsk lagstiftning.

2*—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 2 avd. Nr 27

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

SJÄTTE AVDELNINGEN

För försäkringen gemensamma bestämmelser
18 kap. Om allmänna försäkringskassor

1 §•

För varje landstingskommun samt varje stad, som ej tillhör sådan kommun,
skall finnas en allmän försäkringskassa. Då särskilda förhållanden
föranleda därtill, må dock försäkringskassas verksamhetsområde omfatta
två landstingskommuner eller landstingskommun och stad som nyss sagts.
Om antalet försäkringskassor och deras verksamhetsområden förordnar
Konungen.

Allmän försäkringskassa skall inrätta lokalkontor i den mån så prövas
erforderligt.

2 §•

Riksförsäkringsverket utövar tillsyn över de allmänna försäkringskassorna,
vilka hava att ställa sig verkets anvisningar till efterrättelse.

Hos riksförsäkringsverket skall föras register över de allmänna försäkringskassorna
för inskrivning av de uppgifter, som enligt denna lag eller vad
eljest föreskrives skola intagas i registret.

3 §.

För allmän försäkringskassa fastställer Konungen firma.

Ej må annan än allmän försäkringskassa i sin firma eller eljest vid beteckning
av rörelsen använda ordet »försäkringskassa» tillsammans med
ordet »allmän» eller eljest i firman intaga något, varigenom kan givas sken
av att firman innehaves av allmän försäkringskassa.

4 §.

För allmän försäkringskassas förbindelser häfta allenast kassans tillgångar.

Utan riksförsäkringsverkets medgivande må allmän försäkringskassa ej
överlåta eller med inteckning för gäld belasta fast egendom och ej heller
upptaga, övertaga eller ikläda sig ansvar för lån eller åtaga sig annan förpliktelse,
såvida ej denna har omedelbart sammanhang med kassans verksamhet.

Om vad som skall iakttagas beträffande allmän försäkringskassas tillgångar
och skulder, därest kassan upphör eller dess verksamhetsområde
ändras, meddelar Konungen bestämmelser i varje särskilt fall.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 43

5 §.

Allmän försäkringskassa må ej bedriva annan verksamhet än som angives
i denna lag eller i bestämmelser, som utfärdats med stöd av densamma.

I den mån Konungen så förordnar, är allmän försäkringskassa pliktig att
biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet
ävensom att tillställa socialregister behövliga uppgifter.

Allmän försäkringskassa skall tillhandagå statlig eller kommunal myndighet,
försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar,
i den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera
betydande olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan. Myndighet, som
handhar arbetslöshetsförsäkring, eller lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs
må ej av allmän försäkringskassa förvägras begärt biträde.

6 §•

I allmän försäkringskassa skola finnas styrelse, en eller flera pensionsdelegationer
samt försäkringsnämnder enligt vad nedan stadgas. I den mån
ej annat föreskrives tillkommer det styrelsen att besluta i angelägenheter,
med vilka kassan har att taga befattning.

Stadgar för allmän försäkringskassa skola, på förslag av kassan, fastställas
och registreras av riksförsäkringsverket. Stadgarna skola angiva var
kassans styrelse skall hava sitt säte och hur kassans värde- och övriga
säkerhetshandlingar skola förvaras.

7 §•

Styrelse för allmän försäkringskassa skall bestå av sju eller, om kassans
verksamhetsområde omfattar två landstingskommuner inom skilda län, åtta
ledamöter. En ledamot, som skall vara ordförande, utses av Konungen, en
ledamot av medicinalstyrelsen samt en ledamot av länsstyrelsen; om kassans
verksamhetsområde tillhör två län, skall vardera länsstyrelsen utse en ledamot.
Övriga ledamöter utses av landstinget eller, där fråga är om kassa,
vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Omfattar
kassans verksamhetsområde två landstingskommuner, skall vartdera
landstinget utse två ledamöter; utgöres verksamhetsområdet av landstingskommun
och stad, som ej tillhör sådan kommun, utses tre ledamöter av
landstinget samt en ledamot av stadsfullmäktige.

För varje ledamot utses en suppleant. 8

8 §•

Styrelseledamot utses för en tid av fyra år, räknat från och med den
1 januari året näst efter det, då han blivit utsedd.

Styrelseledamot må skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett
honom.

Avgår styrelseledamot innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till

44 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ända, skall för den återstående tiden utses ny ledamot i den ordning, vari
den avgångne ledamoten blivit utsedd.

9 §.

Ledamot av allmän försäkringskassas styrelse skall vara svensk medborgare.
Uppdraget må ej innehavas av den som är omyndig eller i konkurstillstånd.
Ej heller må den vara styrelseledamot som är ledamot i eller befattningshavare
vid försäkringsdomstolen eller som är i riksförsäkringsverkets
eller allmän försäkringskassas tjänst.

Styrelseledamot äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan
honom och kassan eller rörande hans försäkring eller eljest hans rätt
enligt denna lag. Ej heller må han deltaga i behandling av annan fråga, vari
han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad
sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller
annan talan mot styrelseledamot eller tredje man.

10 §.

Till styrelsesammanträde skola samtliga ledamöter kallas. Är styrelseledamot
förhindrad att tjänstgöra, skall till tjänstgöring i första hand inkallas
den för honom utsedde suppleanten. Suppleant må även eljest närvara
vid styrelsens sammanträden och skall alltid underrättas om tid för
sammanträde. Den i 12 § första stycket omförmälde direktören äger deltaga
i styrelsens sammanträden men ej i dess beslut.

Vid förfall för ordföranden föres ordet av den för honom utsedde suppleanten
eller, vid förfall jämväl för denne, av den som de vid sammanträdet
närvarande utse.

Styrelsen är beslutför, då mer än halva antalet ledamöter är närvarande.
Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande
förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll. Har ledamot, som deltagit
i ärendes behandling, från styrelsens beslut avvikande mening, skall
denna antecknas till protokollet.

11 §•

Styrelsen äger bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare hos den
allmänna försäkringskassan att teckna kassans firma samt uppdraga åt
styrelseledamot eller befattningshavare hos kassan att å styrelsens vägnar
fatta beslut i de angelägenheter, beträffande vilka så lämpligen kan ske.
Styrelsen äger föreskriva, att rätten till firmateckning får av två eller flera
personer utövas allenast i förening.

12 §.

Hos allmän försäkringskassa skola vara anställda en direktör, vilken i
enlighet med de anvisningar, som lämnas av kassans styrelse, har att leda

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

arbetet inom kassan, en eller flera föredragande för pensionsärenden samt en
eller flera förtroendeläkare. Förtroendeläkare har att tillhandagå försäkringskassan
i frågor, som kräva medicinsk sakkunskap, och skalig söka
främja samarbetet mellan kassan och inom dess område verksamma läkare.

Utöver de befattningshavare, som avses i första stycket, skola hos allmän
försäkringskassa vara anställda tjänstemän i erforderligt antal.

13 §.

Befattningshavare hos allmän försäkringskassa tillsättas och entledigas

1) direktör, föredragande för pensionsärenden ävensom annan tjänsteman,
beträffande vilken Konungen så föreskrivit, av riksförsäkringsverket;

2) förtroendeläkare av medicinalstyrelsen; samt

3) övriga tjänstemän av kassan.

Riksförsäkringsverket och medicinalstyrelsen skola vid tillsättande och
entledigande av befattningshavare hos kassan inhämta yttrande från kassans
styrelse.

Avlönings-, pensions- och andra anställningsvillkor för befattningshavare,
som tillsättas och entledigas av riksförsäkringsverket, skola bestämmas av
verket efter kassans hörande. Beträffande sådana villkor för förtroendeläkare
är kassan pliktig ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som på förslag
av medicinalstyrelsen meddelas av riksförsäkringsverket.

14 §.

Allmän försäkringskassas räkenskaper skola avslutas för år. Räkenskapsavslutningen
skall vara verkställd före utgången av nästföljande mars månad.

Styrelsen skall senast den 15 april varje år till revisorerna avlämna en av
styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse för det senast förflutna
året. Styrkt avskrift av berättelsen skall samtidigt översändas till
riksförsäkringsverket samt till vederbörande landsting eller stadsfullmäktige.

Före utgången av oktober månad varje år skall styrelsen tillställa riksförsäkringsverket
en beräkning av kassans förvaltningskostnader för nästföljande
år.

15 §.

Då bokslut är uppgjort för allmän försäkringskassa, skall vad av kassans
inkomster avseende sjukförsäkring enligt 2—-4 kap. ej åtgått för
löpande utgifter under det år bokslutet avser avsättas till en fond för den
obligatoriska sjukförsäkringen.

Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den mån
kassans inkomster avseende försäkringen ej förslå till täckande av löpande
utgifter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Angående förvaltningen av fond som avses i denna paragraf förordnar
Konungen med riksdagen.

16 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och den allmänna försäkringskassans
räkenskaper skola för varje år utses en revisor av riksförsäkringsverket
och två revisorer av landstinget eller, där fråga är om kassa, vars
verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Omfattar
kassans verksamhetsområde två landstingskommuner, skall vartdera
landstinget utse en revisor; utgöres verksamhetsområdet av landstingskommun
och stad, som ej tillhör sådan kommun, skall en revisor utses av landstinget
och en revisor av stadsfullmäktige.

För varje revisor utses en suppleant.

Revisor må skiljas från uppdraget av den som utsett honom.

Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska
förhållanden, som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras
för uppdraget. Till revisor må ej utses den som är i kassans eller styrelseledamots
tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot.

17 §.

Revisor äger när som helst inventera den allmänna försäkringskassans
medel och övriga tillgångar samt granska dess böcker, räkenskaper och
andra handlingar. Styrelsen och direktören må ej vägra att lämna av revisor
begärd upplysning angående förvaltningen.

Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som riksförsäkringsverket meddelar.

Revisorerna skola inom fyra veckor från den dag de mottagit styrelsens
förvaltningsberättelse till styrelsen överlämna en av dem underskriven revisionsberättelse.
Styrkt avskrift av revisionsberättelsen skall samtidigt tillställas
riksförsäkringsverket samt vederbörande landsting eller stadsfullmäktige.

18 §.

Talan mot styrelseledamot på grund av hans uppdrag må ej anställas,
lärest icke riksförsäkringsverket skriftligen till honom framställt anmärkning
mot det förfarande, å vilket talan grundas, inom tre år efter utgången
av det år, då förfarandet ägt rum. Vad nu sagts gäller ej talan, som grundas
på att styrelseledamot begått brottslig handling. Riksförsäkringsverket äger
föi ordna ställföreträdare för styrelsen att föra den allmänna försäkringskassans
talan.

Talan mot revisor på grund av hans uppdrag må ej anställas, sedan två år
förflutit från det revisorernas berättelse överlämnades till styrelsen, såvida
icke talan grundas på att revisor begått brottslig handling.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

19 §.

Styrelseledamot, direktör eller revisor i allmän försäkringskassa, som vid
fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat kassan
eller tredje man skada, är pliktig att utgiva ersättning för skadan. Föreligger
allenast ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, om det med
hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt prövas
skäligt.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada, svara de för ersättningen en för
alla och alla för en, den vars ersättningsskyldighet nedsatts dock allenast
med det nedsatta beloppet. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande
efter vad som med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes
ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt prövas
skäligt.

20 §.

Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
avgöras i allmän försäkringskassa av en pensionsdelegation, bestående av
fem ledamöter. Dessa äro ordföranden i kassans styrelse, som tillika för
ordet i delegationen, två av medicinalstyrelsen utsedda läkare och två av
landstinget eller, om kassans verksamhetsområde utgöres enbart av stad,
av stadsfullmäktige utsedda ledamöter. Omfattar kassans verksamhetsområde
två landstingskommuner eller landstingskommun och stad, som ej
tillhör sådan kommun, skola landstingen eller landstinget och stadsfullmäktige
vardera utse en ledamot. Då skäl äro därtill må Konungen utse
särskild ordförande i pensionsdelegation.

Suppleant för ordförande, som tillika är ordförande i kassans styrelse,
är den för honom utsedde suppleanten i styrelsen. För annan ordförande,
så ock för annan ledamot än ordförande utses en suppleant.

I allmän försäkringskassa må med Konungens medgivande finnas flera
pensionsdelegationer.

21 §.

Pensionsdelegation är beslutför då minst fyra ledamöter äro närvarande.
I delegationens sammanträden men ej i dess beslut äga den allmänna försäkringskassans
direktör samt en företrädare för länsarbetsnämnden deltaga.

I övrigt skall vad i 8—10 §§ är stadgat med avseende på styrelse äga motsvarande
tillämpning med avseende på pensionsdelegation; dock må förtroendeläkare
hos allmän försäkringskassa vara ledamot av pensionsdelegation.
Har föredraganden från beslutet avvikande mening, skall denna antecknas
till protokollet.

22 §.

Ärende avgöres i pensionsdelegation efter föredragning av föredragande
för pensionsärenden.

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

I ärende, som handlägges av pensionsdelegation, må envar som saken rör
eller som eljest antages kunna lämna upplysningar av betydelse höras.

Begär den saken rör att bliva muntligen hörd inför pensionsdelegation,
skall hans begäran villfaras, om ej särskilda skäl däremot äro.

Beslut som fattas i pensionsdelegation skall, i den mån det icke befinnes
obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.

23 §.

I allmän försäkringskassa prövas i den utsträckning varom stadgas i
särskild författning frågor rörande folkpension av försäkringsnämnder.
Nämnderna skola även tillhandagå kassans styrelse, pensionsdelegation och
lokalkontor med råd och upplysningar angående lokala angelägenheter.

Försäkringsnämnd skall finnas för varje kommun. Med riksförsäkringsverkets
medgivande må dock försäkringsnämnds verksamhetsområde omfatta
flera kommuner eller del av kommun.

24 §.

Försäkringsnämnd skall bestå av minst fem och högst sju av kommunen
utsedda ledamöter. Består nämndens verksamhetsområde av flera kommuner,
bestämmer dock riksförsäkringsverket antalet ledamöter och huru
många ledamöter som skola utses av varje kommun. För varje ledamot utses
en suppleant. Nämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande.

Vad i 8—10 §§ är stadgat med avseende på styrelse skall äga motsvarande
tillämpning med avseende på försäkringsnämnd.

Föredragning inför försäkringsnämnd verkställes av den som den allmänna
försäkringskassans styrelse utser därtill.

25 §.

Arvode och annan ersättning till ordförande i styrelse och till ledamot
av pensionsdelegation fastställas av Konungen.

Arvode och annan ersättning till annan ledamot av styrelse än ordförande,
till ledamot av försäkringsnämnd, till revisor och till sådan ställföreträdare
för styrelse som omförmäles i 18 § första stycket fastställas
av riksförsäkringsverket.

Arvode och annan ersättning som avses i denna paragraf utgivas av
den allmänna försäkringskassan.

26 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om ledamot av styrelse, pensionsdelegation
eller försäkringsnämnd samt om revisor skall i tillämpliga delar gälla beträffande
suppleant.

Har suppleant för styrelseledamot deltagit i behandlingen av fråga rörande
rättshandling gentemot tredje man, är den omständigheten att förut -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

sättningar för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades, utan verkan
mot tredje man, om denne ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.

27 §.

I det i 2 § omförmälda registret skall för varje allmän försäkringskassa
antecknas styrelseledamots, suppleants och firmatecknares fullständiga
namn och hemvist samt vad som gäller beträffande rätten att teckna kassans
firma.

Ändring i förhållande varom anteckning sålunda skett är ej gällande gentemot
tredje man förrän ändringen registrerats eller därförutan kommit till
tredje mans kännedom.

28 §.

Vad ledamot av styrelse, pensionsdelegation eller försäkringsnämnd, revisor
eller befattningshavare hos allmän försäkringskassa så ock den som
eljest biträder sådan kassa under sin verksamhet hos kassan erfarit rörande
enskilds personliga förhållanden må ej obehörigen yppas. Bryter någon
häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej
gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke
äro tillgängliga för obehöriga.

19 kap. Om försäkringens finansiering
1 §•

Arbetsgivare skall enligt vad nedan sägs för varje år erlägga avgift dels
till sjukförsäkringen, dels till försäkringen för tilläggspension.

Avgift till sjukförsäkringen utgår å summan av vad arbetsgivaren under
året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i form av
kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses i 3 kap. 2 §
andra stycket sista punkten är för handen, annan ersättning för utfört
arbete. Härvid skall hänsyn icke tagas till arbetstagares lön eller ersättning
i vad den för år räknat överstiger tjugutvåtusen kronor.

Avgift till försäkringen för tilläggspension utgår å summan av vad arbetsgivaren
under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses
i 11 kap. 2 § andra stycket är för handen, annan ersättning för utfört arbete,
sedan från nämnda summa dragits dels ett belopp motsvarande det
vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat med det beräknade
genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året, dels ock
för varje arbetstagare sådan del av lön eller annan ersättning, som för år
räknat överstiger sju och en halv gånger nämnda basbelopp. Härvid skall
arbetstagare, som under hela året varit anställd med full arbetstid, räk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

nas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under året varit anställd

1 mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån. Genomsnittliga antalet
arbetstagare beräknas med en decimal. Om särskilda skäl föranleda
därtill, må avgift beräknas på sätt som avviker från vad nu stadgats men
som giver i huvudsak samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt denna paragraf skall hänsyn icke tagas till
arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till trehundra kronor. Vad
gäller sjukförsäkringen skall vidare, där ej fall som avses i 3 kap. 2 § andra
stycket sista punkten är för handen, vid beräkning av avgift bortses från
arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
Såvitt angår försäkringen för tilläggspension skall bortses
från arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder, så ock
från arbetstagare i fall då lön eller annan ersättning till honom antingen
enligt 11 kap. 2 § sista stycket icke räknas såsom inkomst av anställning eller,
om arbetstagaren icke är svensk medborgare eller mantalsskriven härstädes,
avser arbete utom riket.

Om redares avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt.

2 §•

Försäkrad, som visst år är inskriven hos allmän försäkringskassa, skall
för nämnda år erlägga sjukförsäkringsavgift till kassan enligt vad nedan
sägs.

Har den försäkrade under året varit placerad i sjukpenningklass, skall i
sjukförsäkringsavgiften ingå avgift avseende den allmänna försäkringskassans
utgifter för sjukpenning jämte barntillägg samt för moderskapspenning.
Sådan avgift utgår för varje månad, under vilken den försäkrade varit
placerad i sjukpenningklass. Den som fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig
må, såframt han senast två månader efter tjänstgöringens slut gjort
framställning därom hos kassan, befrias från avgift för varje hel månad av
tjänstgöringstiden.

Uppgår den försäkrades till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid
taxering året näst efter det år sjukförsäkringsavgiften avser till minst tvåtusenfyrahundra
kronor och har han icke vid sistnämnda års utgång upphört
att vara inskriven hos allmän försäkringskassa eller fyllt sextiosju år
eller för december månad samma år åtnjutit ålderspension eller förtidspension
enligt denna lag, skall sjukförsäkringsavgiften innefatta avgift avseende
den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning. Vad nu
sagts om försäkrads taxerade inkomst skall i fråga om försäkrad, som
taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, avse den sammanlagda
taxerade inkomsten.

Har avgiftspliktig vid taxering till statlig inkomstskatt erhållit sådant
särskilt avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga som avses i 9 §

2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, skall vid till -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 51

lämpning av tredje stycket med taxerad inkomst avses vad som återstår,
sedan den taxerade inkomsten minskats med nämnda avdrag.

Angående skyldighet för försäkrad, som taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, att svara för sjukförsäkringsavgiften för
den med vilken han är gift eller eljest lever tillsammans stadgas i uppbördsförordningen.

3 §•

Försäkrad, för vilken för visst år fastställts pensionsgrundande inkomst
på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete, skall för nämnda år erlägga
tilläggspensionsavgift å den pensionsgrundande inkomsten, i vad
denna härrör från inkomst av annat förvärvsarbete.

4 §.

Avgift till sjukförsäkringen enligt 1 § skall utgå med en och fem tiondels
procent av det belopp, varå avgiften skall beräknas. Av avgiften skola fyra
femtondelar användas till bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas
utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning.
Medlen fördelas mellan kassorna i förhållande till deras utgifter för
vartdera ändamålet under året; och skola därvid de utgifter för läkemedel,
som enligt vad därom är särskilt stadgat åvila kassorna, anses ingå
i utgifterna för sjukvårdsersättning. Konungen äger med riksdagen förordna,
att viss del av de medel, som enligt vad nu sagts skola tillgodoföras
de allmänna försäkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, benämnd
allmänna sjukförsäkringsfonden, vilken förvaltas enligt grunder som fastställas
i enahanda ordning.

5 §•

Avgift till försäkringen för tilläggspension enligt 1 § samt tilläggspensionsavgift
enligt 3 § skola utgå efter en procentsats, som fastställes av Konungen
med riksdagen. Procentsatsen skall vara så avvägd att avgifterna i
förening med andra tillgängliga medel förslå till bestridande av pensionsutbetalningar,
förvaltningskostnader och andra försäkringen för tilläggspension
åvilande utgifter ävensom till den fondering som finnes erforderlig.

Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för visst år, skall fattas
senast ett år dessförinnan. Riksförsäkringsverket åligger att vart femte
år framlägga förslag beträffande procentsatserna under nästföljande sju år,
i den mån uttaget icke redan beslutats.

De avgifter, som avses i första stycket, skola ingå till en fond, benämnd
allmänna pensionsfonden, med vars tillgångar kostnaderna för försäkringen
för tilläggspension skola bestridas.

Allmänna pensionsfonden förvaltas på sätt Konungen med riksdagen förordnar.

52 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

6 §.

Sjukförsäkringsavgift fastställes av riksförsäkringsverket efter den allmänna
försäkringskassans hörande. Sådan avgift utgår för varje avgiftspliktig
med visst belopp i hela kronor, varvid öretal bortfaller.

Avgifterna enligt 2 § andra stycket skola vara så avvägda, att de i förening
med andra för denna del av försäkringen tillgängliga medel förslå till
bestridande av den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukpenning
jämte barntillägg samt för moderskapspenning ävensom till förvaltningskostnader
och erforderlig fondering; och skola därvid utgifterna för barntillägg
och moderskapspenning inbegripas i utgifterna för grundsjukpenning.
Avgifterna skola i vad de avse grundsjukpenning vara lika stora för
samtliga till grundsjukpenning berättigade försäkrade i den allmänna försäkringskassan.
Såvitt angår tilläggssjukpenning skola avgifterna, till den
del sådan sjukpenning svarar mot inkomst av anställning, vara lika stora
för alla försäkrade i kassan, som med avseende å sådan inkomst tillhöra
samma sjukpenningklass. Till den del tilläggssjukpenning svarar mot inkomst
av annat förvärvsarbete skola avgifterna vara lika stora för samtliga
försäkrade i kassan, för vilka den nämnda delen av sjukpenningen är
lika stor och för vilka samma karenstid gäller; därest undantagande, som
avses i 3 kap. 2 § första stycket sista punkten, upphört att äga giltighet
eller övergång till kortare karenstid skett efter ingången av den månad
varunder den försäkrade fyllt fyrtio år, må dock med hänsyn till skillnad
mellan de försäkrade i fråga om deras ålder göras avvikelse från vad nu
stadgats. Avgifterna skola beräknas för månad.

Är försäkrad på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas vid ingången av månad,
för vilken avgift enligt 2 § andra stycket skall utgå, icke berättigad till sjukpenning
för minst nittio dagar, nedsättes avgiften till hälften av det belopp,
vartill den eljest skolat uppgå. Har försäkrad under visst år åtnjutit inkomst,
för vilken erlagts sjömansskatt, skall avgift enligt 2 § andra stycket
avseende samma år nedsättas med en tolftedel för varje månad, under vilken
sådan inkomst åtnjutits.

Avgifterna enligt 2 § tredje stycket skola vara så avvägda, att de i förening
med andra härför tillgängliga medel förslå till bestridande av den allmänna
försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning, däri inbegripet
utgifter för läkemedel, ävensom till förvaltningskostnader och erforderlig
fondering. Avgifterna skola vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga
försäkrade i kassan samt beräknas för år.

Avgift enligt 2 § tredje stycket må ej överstiga ett belopp motsvarande
summan av tio kronor och en femtedel av den försäkrades taxerade
inkomst, i vad denna överstiger tvåtusenfyrahundra kronor. Taxeras försäkrade
enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, må avgiften för
vardera utgå högst med ett belopp motsvarande summan av fem kronor och
en femtedel av den försäkrades taxerade inkomst, i vad denna överstiger

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ettusentvåhundra kronor; och skall därvid hälften av den sammanlagda
taxerade inkomsten anses belöpa på vardera.

7 §•

Till allmän försäkringskassa utgår för varje år statsbidrag med hälften
av kassans utgifter för

a) sjukvårdsersättning, dock ej ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

8 §.

Angående finansiering av folkpensioneringen förordnar Konungen med
riksdagen.

9 §•

Om debitering och uppbörd av avgifter enligt 1 § samt av tilläggspensionsavgifter
enligt 3 § ävensom angående befrielse i vissa fall från skyldighet
att erlägga avgift av sistnämnda slag förordnar Konungen med riksdagen.

10 §.

Om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter enligt 2 § stadgas
i uppbördsförordningen.

Allmän försäkringskassa äger i den ordning Konungen bestämmer av
statsverket uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter, som vid
debitering av slutlig skatt debiterats för kassans räkning.

Har försäkrad, som är pliktig att erlägga sjukförsäkringsavgift, avlidit och
efterlämnat dödsbodelägare, som vid hans frånfälle var beroende av honom
för sin försörjning, och har dödsboet att erlägga kvarstående eller tillkommande
skatt, vari ingår sjukförsäkringsavgift, under uppbördstermin, som
äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger taxeringsnämnd eller prövningsnämnd,
därest ömmande omständigheter äro för handen, efter framställning
från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis
av sjukförsäkringsavgiften. Befrielse må dock icke avse avgift, som påförts
i anledning av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen skolat
erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet. Framställning
som nu sagts skall göras före utgången av andra året efter det år,
varunder den försäkrade avlidit.

11 §.

I avräkning å de avgifter, som tillkomma allmän försäkringskassa, äger
kassan av statsverket erhålla förskott enligt de föreskrifter Konungen utfärdar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962
20 kap. Övriga bestämmelser
1 §•

I denna lag avses, där ej annat framgår, med år kalenderår och med månad
kalendermånad.

2 §•

Adoptivbarn likställes i denna lag med eget barn. Vid tillämpning av bestämmelse
i 3 kap. 2, 4 och 9 §§ samt 21 kap. 1 § om försäkrad, som sammanbor
med barn, skall med barn som där sägs likställas fosterbarn.

3 §•

Ersättning enligt denna lag må indragas eller skäligen nedsättas, om den
som är berättigad till ersättningen

a) uppsåtligen åsamkat sig sjukdom eller skada, som orsakat den utgift
eller nedsättning av arbetsförmågan, för vilken ersättning begäres;

b) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid förövandet av handling, för
vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom;

c) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares
föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt
;

d) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uPPgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig åtgärd av beskaffenhet
som avses i 4 kap. 2 §, må sjukpenning jämte barntillägg eller
förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning
att han erinrats om denna påföljd. 4 5

4 §•

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra
honom åvilande uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller annorledes
förorsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller
har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning
och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket
utbetalats, där ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis
eftergiva återbetalningsskyldighet.

Har återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, må vid
senare utbetalning till honom i avräkning å vad för mycket utgått innehållas
skäligt belopp. Avdrag å tilläggspension må tillika göras för ogulden tilläggspensionsavgift,
såvida enligt 11 kap. 6 § första stycket pensionspoäng
tillgodoräknats den försäkrade för det år som avgiften avser.

5 §•

Ersättning enligt denna lag, som ej lyfts före utgången av andra året efter
det varunder beloppet förfallit till betalning, skall vara förverkad.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

6 §•

Fordran å ersättning enligt denna lag, som innestår hos riksförsäkringsverket
eller allmän försäkringskassa, må ej tagas i mät för gäld.

Ej heller må rätt till ersättning överlåtas, innan ersättningen är tillgänglig
för lyftning.

7 §•

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad
att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som må
tillkomma honom.

Ersättning enligt denna lag må ej återkrävas av den som är skyldig att
utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade.

8 §.

Den som är försäkrad eller eljest äger rätt till ersättning enligt denna lag
åligger att, i enlighet med de föreskrifter som meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bestämmande, av riksförsäkringsverket, lämna de uppgifter,
som äro av betydelse för tillämpningen av lagen. Beträffande omyndig
åvilar uppgiftsskyldigheten förmyndaren.

9 §•

Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och försäkringsinrättningar
äro pliktiga att på begäran lämna försäkringsdomstolen,
riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller lokalt organ som i
1 kap. 2 § sägs uppgift för namngiven person rörande förhållande, som är av
betydelse för tillämpningen av denna lag.

Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra honom enligt första stycket
åvilande uppgiftsskyldighet, straffes med böter, högst etthundra kronor.

10 §.

Talan mot beslut av allmän försäkringskassa i ärende angående försäkring
enligt denna lag föres genom besvär hos riksförsäkringsverket.

Beslut av allmän försäkringskassa, som fattats i pensionsdelegation,
skall, ändå att beslutet icke överklagats, prövas av riksförsäkringsverket
såvida delegationens ordförande eller föredraganden anmält från beslutet
avvikande mening. Riksförsäkringsverket äger ock eljest, utan att talan
föres, till prövning upptaga ärende som avses i första stycket.

11 §•

Uppstår tvist mellan allmänna försäkringskassor angående tolkning eller
tillämpning av denna lag, skall tvisten på yrkande av någon av kassorna
avgöras av riksförsäkringsverket.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

12 §.

Mot riksförsäkringsverkets beslut i fråga, varom i 10 eller 11 § förmäles,
föres talan genom besvär hos försäkringsdomstolen.

Riksförsäkringsverkets beslut i fråga som i första stycket sägs må av
verket underställas försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av
domstolen eller eljest särskilda skäl förefinnas för sådan prövning.

13 §.

Besvär skola ingivas eller insändas till den myndighet eller det organ som
meddelat beslutet.

Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den
myndighet, som har att pröva besvären, utgör ej hinder för besvärens upptagande
till prövning, därest de inkommit före besvärstidens utgång.

Beträffande tid för anförande av besvär skall jämväl i fråga om allmän
försäkringskassas beslut tillämpas vad som är föreskrivet i lagen om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

Allmän försäkringskassas och riksförsäkringsverkets beslut lända till
omedelbar efterrättelse, om ej annat föreskrivits i beslutet eller bestämmes
av myndighet som har att pröva beslutet.

14 §.

Beträffande fullföljd av talan i vissa fall skall gälla vad därom är stadgat
i författning som avses i 11 kap. 4 § eller 19 kap. 9 § eller 10 § första
stycket. I fråga om besvär över beslut i ärende, som avses i 19 kap. 10 §
sista stycket, skall vad som gäller beträffande besvär över beslut enligt 15 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt äga motsvarande tillämpning.

15 §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt angående
utsträckt tillämpning av denna lag eller om undantag i vissa fall från vad
i lagen är stadgat.

16 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
riksförsäkringsverket.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

SJUNDE AVDELNINGEN
Frivillig försäkring

21 kap. Om frivillig sjukpenningförsäkring
1 §•

Kvinnlig försäkrad, som är placerad i sjukpenningklass och som ej åtnjuter
förtidspension enligt denna lag, skall, såframt hon är gift och stadigvarande
sammanbor med sin make eller, i annat fall, stadigvarande
sammanhör med barn under sexton år till henne eller hennes make eller
med någon, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn, genom
frivilliga avgifter kunna hos den allmänna försäkringskassa, hos vilken hon
år inskriven, försäkra sig för erhållande av visst sjukpenningtillägg.

Genom frivilliga avgifter skall ock hos allmän försäkringskassa inskriven
försäkrad, vilken till följd av studier eller annan utbildning, som beräknas
pågå minst ett halvt år, icke eller endast i ringa utsträckning ägnar sig åt
förvärvsarbete, kunna hos kassan försäkra sig för erhållande av viss sjukpenning
jämte barntillägg eller av visst tillägg till den sjukpenning, vartill
han är berättigad enligt 3 kap.

Sjukpenning som avses i denna paragraf må ej uppgå till högre belopp
än tolv kronor för dag. Ej heller må sjukpenningtillägg uppgå till högre
belopp än som motsvarar skillnaden mellan tolv kronor och den sjukpenning,
vartill den försäkrade är berättigad enligt 3 kap.

Vid tillämpning av 16 kap. 1 § andra stycket och 17 kap. 1 § skall med
sjukpenning som där sägs likställas sjukpenning och sjukpenningtillägg
på grund av försäkring som avses i denna paragraf. 2

2 §•

Närmare förutsättningar och villkor för försäkring som i 1 § sägs bestämmas
av Konungen.

Till allmän försäkringskassa utgår statsbidrag för den frivilliga försäkringen
enligt vad Konungen med riksdagen beslutar.

Då bokslut är uppgjort för allmän försäkringskassa, skall vad av inkomsterna
för den frivilliga försäkringen ej åtgått för löpande utgifter under det
år bokslutet avser avsättas till en särskild fond för den frivilliga sjukförsäkringen.
Angående denna fond skall vad som stadgas i 18 kap. 15 §
andra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.

58 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

22 kap. Om frivillig pensionsförsäkring
1 §•

Genom frivilliga avgifter skall försäkrad, som är svensk medborgare, under
de förutsättningar och på de villkor Konungen bestämmer kunna hos riksförsäkringsverket
försäkra sig för erhållande av pension.

2 §.

Försäkringstekniska grunder för den frivilliga pensionsförsäkringen fastställas
av Konungen, varvid bestämmelserna i 264 § 1 mom. lagen om försäkringsrörelse
skola äga tillämpning.

De erlagda avgifterna ingå till en fond, benämnd fonden för den frivilliga
pensionsförsäkringen, vilken förvaltas och användes enligt de grunder
som bestämmas av Konungen med riksdagen.

Om regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av den
frivilliga pensionsförsäkringen förordnar Konungen.

Angående ikraftträdande av denna lag förordnar Konungen med riksdagen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Förslag

till

Lag

angående införande av lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Lagen om allmän försäkring träder i kraft den 1 januari 1963.

Genom lagen om allmän försäkring upphävas, i den mån ej annat följer
av vad nedan sägs,

lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring;
lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp;
förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;
förordningen den 29 augusti 1958 (nr 460) om sjukhjälp i vissa fall åt
svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket;

lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering;
lagen den 29 juni 1946 (nr 432) angående införande av nya lagen om
folkpensionering;

lagen den 1 juni 1956 (nr 284) om höjning av folkpensioner m. m.;
lagen den 5 maj 1960 (nr 102) om barnpensioner;
lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag;
lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension;
samt

lagen den 29 juni 1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsförsäkring.

2 §•

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri
stadgande, som ersatts genom bestämmelse i lagen om allmän försäkring eller
denna lag eller genom bestämmelse som utfärdats med stöd av lagen om
allmän försäkring, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. 3

3 §.

Beräkning av basbeloppet med tillämpning av 1 kap. 6 § lagen om allmän
försäkring skall första gången göras för januari 1963; och skall vid tilllämpning
av bestämmelserna i andra stycket i nämnda paragraf anses som
om ändring av basbeloppet vidtagits sagda månad.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

4§.

Det åligger försäkrad, för vilken lagen om allmän försäkring medför mera
omfattande sjukförsäkring än äldre bestämmelser, att i den ordning Konungen
föreskriver lämna de uppgifter, som i samband med lagens ikraftträdande
erfordras för att bestämma omfattningen av hans försäkring.

5 §.

Utan hinder av vad i lagen om allmän försäkring är stadgat äger den,
som vid utgången av år 1954 var berättigad att uppbära sjukpenning från
erkänd sjukkassa, rätt att vid den sjukdom, varom fråga är, från allmän
försäkringskassa åtnjuta sjukpenning enligt de vid nämnda tidpunkt å
honom tillämpliga föreskrifterna, för det fall att han är berättigad till sjukpenning
enligt lagen om allmän försäkring dock endast i den mån han på
grund av de äldre bestämmelserna blir berättigad till sjukpenning för
längre tid än eljest eller med högre belopp än som eljest skolat tillkomma
honom såsom sjukpenning jämte barntillägg. Vad nu stadgats skall ock
gälla, där den som vid utgången av år 1954 var medlem i erkänd sjukkassa
och då ej ägde uppbära sjukpenning därefter drabbas av sjukdomsfall, som
äger medicinskt samband med sjukdom, för vilken rätt till sjukpenning
från erkänd sjukkassa förelegat, dock ej för fall att den försäkrade, frånsett
arbetsoförmåga på grund av kortvarig och medicinskt sett fristående
sjukdom, under mer än två år före sista sjukdomsfallet varit fullt arbetsför.

Vad i första stycket sägs om sjukpenning skall äga motsvarande tillämpning
å ersättning för sjukhusvård.

Riksförsäkringsverket äger meddela särskilda föreskrifter om beloppet av
de avgifter som den försäkrade har att erlägga, i fall där enligt vad ovan
sägs äldre bestämmelser om sjukhjälp skola tillämpas. 6

6 §•

Den som är inskriven hos allmän försäkringskassa och vid utgången av
år 1962 var försäkrad för grundsjukpenning enligt 7 § första stycket lagen
den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring skall, oaktat han årsinkomst
av förvärvsarbete understiger ettusenåttahundra kronor, vara placerad i
sjukpenningklass, och därvid tillhöra sjukpenningklassen nr 2 enligt 3 kap.
4 § lagen om allmän försäkring. Försäkrad må dock icke vara placerad i
sjukpenningklass på grund av vad nu sagts, sedan hans inkomst av förvärvsarbete
stigit till ettusenåttahundra kronor eller nedgått under ettusentvåhundra
kronor.

Placering i högre sjukpenningklass än nr 2 av försäkrad, som vid utgången
av år 1962 fyllt sextiosju år, må grundas allenast på inkomst av
anställning. Därest försäkrad som nu sagts vid utgången av år 1962 om -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

fattas av försäkring jämlikt 47 § första stycket lagen den 3 januari 1947
om allmän sjukförsäkring, äger han kvarstå i sådan försäkring efter ingången
av år 1963; och skola därvid äldre bestämmelser alltjämt gälla.

Försäkrad, som vid utgången av år 1962 uppbär sjukpenning på grund
av försäkring jämlikt 47 § första stycket lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring, må under sjukperiod, som löper vid ikraftträdandet
av lagen om allmän försäkring, icke placeras i sjukpenningklass, efter vilken
sjukpenning utgår med lägre belopp än som skulle hava tillkommit
honom, därest de äldre bestämmelserna alltjämt varit i kraft.

Utan hinder av vad i 3 kap. 5 § tredje stycket lagen om allmän försäkring
stadgas må försäkrad vid det månadsskifte, som inträffar vid utgången
av år 1962, placeras i högre sjukpenningklass än tidigare.

7 §•

Vid tillämpning av 4 kap. 3 § lagen om allmän försäkring skall med tid
varunder sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgått enligt nämnda
lag likställas tid, för vilken erkänd eller allmän sjukkassa haft att utgiva
motsvarande förmån; och skall med ålderspension och hel förtidspension
enligt lagen om allmän försäkring likställas ålderspension och invalidpension
eller sjukbidrag enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering.

I fall då sjukperiod löper vid ikraftträdandet av lagen om allmän försäkring,
må sjukpenning jämte barntillägg eller ersättning för sjukhusvård
enligt sagda lag, oaktat rätt till sådan förmån enligt vad i första stycket
sägs icke föreligger, utgå under så lång tid av sjukperioden som den försäkrade
skulle hava ägt åtnjuta motsvarande förmån enligt lagen den 3
januari 1947 om allmän sjukförsäkring. 8

8 8-

Bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket samt 3 kap. 12—14 §§ lagen
om allmän försäkring skola icke äga tillämpning i fråga om barnsbörd, som
ägt rum före lagens ikraftträdande. Beträffande sådan barnsbörd skola lagen
den 21 maj 1954 om moderskapshjälp och förordningen den 11 juni 1937 om
mödrahjälp lända till efterrättelse även efter utgången av år 1962.

Har kvinna i anledning av barnsbörd, som inträffar efter utgången av år
1962, uppburit grundpenning enligt lagen om moderskapshjälp, skall vad
sålunda uppburits avräknas från henne tillkommande moderskapspenning
enligt lagen om allmän försäkring.

Tid varunder tilläggspenning uppburits enligt lagen om moderskapshjälp
skall, såvitt avser barnsbörd beträffande vilken lagen om allmän försäkring
är tillämplig, avräknas från den i 3 kap. 13 § sistnämnda lag angivna tiden
av högst etthundraåttio dagar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

9 §•

Vad i 6 kap. 1 § andra stycket lagen om allmän försäkring stadgas skall
äga tillämpning under år 1963 endast å försäkrade, som äro födda åren
1896 och 1897, under år 1964 endast å försäkrade, som äro födda åren 1897

—1899, samt under år 1965 endast å försäkrade, som äro födda åren 1898_

1901.

10 §.

Pensionspristal skall med tillämpning av 6 § 2 mom. lagen den 29 juni
1946 om folkpensionering fastställas för tiden till och med juni 1968, såframt
ej Konungen med riksdagen annorlunda förordnar.

11 §•

För tiden intill utgången av juni 1968 skall, såframt ej Konungen med
riksdagen annorlunda förordnar, i stället för bestämmelserna i 6 kap. 2 §
första stycket, 7 kap. 4 § och 8 kap. 4 § första stycket lagen om allmän
försäkring gälla att folkpension i form av ålderspension, hel förtidspension
eller änkepension skall för år räknat utgöra tvåtusensexhundrafemtio kronor
eller, där den försäkrade är gift och hans make åtnjuter folkpension i
form av ålderspension eller förtidspension eller äger rätt till pension enligt
6 kap. 1 § första stycket nämnda lag samt fall som nedan i tredje eller
fjärde stycket sägs ej är för handen, tvåtusensextiofem kronor.

De i första stycket angivna pensionsbeloppen skola för varje mångfald
av tre, varmed pensionspristalet överstiger etthundra, förhöjas med ett indextillägg.
Varje sådant tillägg utgör för gift pensionsberättigad som i
första stycket sägs sextio kronor och för annan pensionsberättigad sjuttiofem
kronor för år; dock skola indextillägg, vilka motsvara så många hela
mångfalder av tre som pensionspristalet för juni 1962 överstiger 100, utgöra
för gift pensionsberättigad fyrtio kronor och för annan pensionsberättigad
femtio kronor för år. Därest pensionspristalet, efter att hava stigit med
hel mångfald av tre, åter nedgår, skola indextillägg utgå efter oförändrade
grunder, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald
av tre.

Åtnjuter den försäkrades make enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket
lagen om allmän försäkring två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension,
utgår ålderspension till den försäkrade i förra fallet med
fem sjättedelar och i senare fallet med elva tolftedelar av det belopp, vartill
pensionen skulle uppgå, därest maken ej åtnjutit folkpension och ej heller
ägt rätt till pension enligt 6 kap. 1 § första stycket nämnda lag.

Åtnjuta makar förtidspension och utgår för endera eller båda två tredjedelar
eller en tredjedel av hel förtidspension, skall vid beräkning av pension
hel förtidspension utgöra, om två tredjedelar av hel förtidspension
utgår till andra maken, fem sjättedelar och, om en tredjedel av hel för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

tidspension utgår till denne, elva tolftedelar av hel förtidspension till försäkrad,
vars make ej åtnjuter folkpension och ej heller äger rätt till pension
enligt 6 kap. 1 § första stycket lagen om allmän försäkring.

Vid tillämpning av 17 kap. 2 § första stycket lagen om allmän försäkring
skall med ökning av pension till följd av att basbeloppet stiger jämställas
förhöjning som avses i andra stycket i denna paragraf.

12 §.

För tiden intill utgången av juni 1968 skall, såframt ej Konungen med
riksdagen annorlunda förordnar, iakttagas vad nedan stadgas.

Följande i 8 och 9 kap. lagen om allmän försäkring angivna förmåne .''
skola för år räknat utgöra

barnpension ettusen kronor eller, för barn, vars båda föräldrar avlidit,
eller för barn utom äktenskap, som fyllt tre år och beträffande vilket faderskapet
ej fastställts, ettusenfyrahundra kronor;

barntillägg ettusen kronor eller, i fall då enligt 7 kap. 2 § andra eller
tredje stycket lagen om allmän försäkring två tredjedelar eller en tredjedel
av hel förtidspension utgår, motsvarande andel av nämnda belopp;

invaliditetstillägg ettusentvåhundra kronor; samt

invaliditetsersättning ettusenåttahundra kronor.

För beräkning och utbetalning av folkpension till försäkrad, som icke
tillika åtnjuter tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring, skola
i stället för bestämmelserna i 16 kap. 4 § nämnda lag stadgandena i 11 §
sista stycket och 38 § 1 mom. sista stycket lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
alltjämt äga tillämpning.

I fall som avses i 10 kap. 2 § första stycket lagen om allmän försäkring
må ej utgå högre pensionsbelopp för månad än femtio kronor.

13 §.

Åtnjuter försäkrads hustru hustrutillägg och utgår tillägget på grund
av tredje stycket i övergångsbestämmelserna till lagen om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension med förhöjt belopp, skall den
försäkrades folkpension i form av ålderspension eller förtidspension minskas
med belopp som motsvarar förhöjningen av hustrutillägget.

14 §.

Göres sannolikt att avgifter enligt 4 § lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om
allmän pensionsförsäkring erlagts av någon, som icke är berättigad till folkpension
enligt lagen om allmän försäkring, skall efter riksförsäkringsverkets
prövning folkpension beviljas honom med lägst vad som svarar mot pension
på grund av de avgifter, vilka kunna antagas hava erlagts.

Beträffande avgifts- eller grundpension enligt äldre bestämmelser, vilken

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

vid utgången av år 1962 åtnjutes av den, som ej är berättigad till folkpension
enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, skola de äldre bestämmelserna
fortfarande gälla.

15 §.

Åtnjuter någon vid utgången av år 1962 bidrag enligt lagen den 26 juli
1947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med barn, skola äldre bestämmelser
alltjämt tillämpas i fråga om sådant bidrag.

16 §.

Bestämmelserna i tredje stycket punkterna 1—4 övergångsbestämmelserna
till lagen den 5 maj 1960 (nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering skola alltjämt äga motsvarande tillämpning.
Dock skall beträffande änkepension efter man, som avlidit före den
1 juli 1960, i stället för 8 § första stycket lagen om folkpensionering i lagrummets
lydelse före nämnda tidpunkt gälla, att sådan pension minskas
med en tredjedel av den pensdonsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga
ettusen kronor. Vid tillämpning i fall som nu sagts av 13 § 2 mom.
sistnämnda lag skall ock procenttalet 20 utbytas mot 10.

Vad i 17 kap. 3 § lagen om allmän försäkring stadgas om minskning av
folkpension skall ej äga tillämpning å änkepension efter man, som avlidit
före den 1 juli 1960.

17 §.

Änkepension enligt 8 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän försäkring
utgår ej i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 januari 1962.

18 §.

Folkpension och barnpension, som vid utgången av år 1962 åtnjutes av
den som är berättigad till folkpension enligt lagen om allmän försäkring,
så ock särskilt barnbidrag, som åtnjutes vid nämnda tidpunkt, skall utan
särskild ansökan övergå till motsvarande förmån enligt lagen om allmän
försäkring, såvida rätt till sådan förmån föreligger vid lagens ikraftträdande.

För den som vid utgången av år 1962 åtnjuter folkpensionsförmån, som
ersatts av förmån enligt lagen om allmän försäkring, må de nya bestämmelserna
ej föranleda sänkning av utgående belopp.

19 §.

Särskilt barnbidrag för barn, för vilket rätt till barntillägg enligt 9 kap.
1 § lagen om allmän försäkring icke föreligger vid ikraftträdandet, skall med
tillämpning av äldre bestämmelser utgå jämväl för tid efter ikraftträdandet
så länge rätt till barntillägg som nu sagts icke föreligger.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

20 §.

Beträffande försäkring för tilläggspension skall så anses som om lagen
om allmän försäkring trätt i kraft den 1 januari 1960. Angående pensionsgrundande
inkomst för tid före den 1 januari 1963 skola dock äldre bestämmelser
gälla med det undantag att vid beräkning av sådan inkomst för år
1962 vad i 11 kap. 5 § lagen om allmän försäkring stadgas skall äga tilllämpning.

21 §.

Anmälan som avses i 36 § första stycket lagen den 28 maj 1959 om försäkring
för allmän tilläggspension må före utgången av år 1962 återkallas
med verkan från och med den 1 januari 1963; och skall vid tillämpning
av 11 kap. 7 § andra stycket sista punkten lagen om allmän försäkring
hänsyn ej tagas till anmälan som sålunda återkallats.

22 §.

Försäkrad, som är svensk medborgare och som är född år 1896, äger rätt
till tilläggspension i form av ålderspension, om pensionspoäng tillgodoräknats
honom för två år.

23 §.

Tilläggspension i form av förtidspension eller familjepension må ej utgå
i anledning av pensionsfall, som inträffat före den 1 januari 1962.

24 §.

Även om så ej följer av vad i 13 kap. 2 § lagen om allmän försäkring är
stadgat skall förtidspension till försäkrad, som är svensk medborgare och
för vilken pensionsfallet inträffat under år 1962, beräknas med tillämpning
av nämnda paragraf, såframt pensionspoäng tillgodoräknats honom
för åren 1960 och 1961.

25 §.

Vid tillämpning av 13 kap. 2 § och 15 kap. 2 § lagen om allmän försäkring
må hänsyn ej tagas till år före 1960.

Vid tillämpning av 15 kap. 2 § skall med sjukpenning enligt lagen om allmän
försäkring likställas sjukpenning enligt lagen den 3 januari 1947 om
allmän sjukförsäkring och tilläggspenning enligt lagen den 21 maj 1954
om moderskapshjälp. Nämnda paragraf må tillämpas för den som är född
år 1897 med avseende å högst ett och för den som är född år 1898 eller 1899
med avseende å högst två år.

26 §.

övergångsbestämmelserna till lagen den 26 maj 1961 (nr 259) angående
ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension
skola alltjämt äga motsvarande tillämpning.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 27

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

27 §.

Ansökan om folkpensionsförmån enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering,
barnpension enligt lagen den 5 maj 1960 om barnpensioner
eller särskilt barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag
skall handläggas enligt äldre bestämmelser även efter ingången av
år 1963.

28 §.

Pensionsnämnderna och riksförsäkringsverkets ortsombud ävensom
mödrahjälpsnämnderna skola upphöra med sin verksamhet med utgången
av juni 1963. Handläggning som enligt lag eller författning ankommer på
pensionsnämnd skall efter sagda tidpunkt ankomma på allmän försäkringskassa.

29 §.

De allmänna sjukkassorna äro vid ikraftträdandet av lagen om allmän
försäkring allmänna försäkringskassor enligt nämnda lag.

Vad i lag eller författning är stadgat om allmän sjukkassa skall efter
ikraftträdandet i stället avse allmän försäkringskassa.

30 §.

Har för understödsförening registrerats firma, som icke överensstämmer
med vad i 18 kap. 3 § andra stycket lagen om allmän försäkring stadgas,
åligger det tillsynsmyndigheten att, därest ej före den 1 juli 1963 för registrering
anmälts beslut om ändring av firman till överensstämmelse med
nämnda stadgande, anmana föreningen att inom sex månader för registrering
anmäla beslut om sådan ändring. Efterkommes ej anmaningen, skall
tillsynsmyndigheten föreslå ändring av föreningens firma och, sedan föreningen
erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget, besluta i ärendet. Om
beslutad ändring skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen underrätta föreningen.
över beslutet må besvär anföras i den ordning, som i 79 § lagen
den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar sägs. Sedan beslutet vunnit
laga kraft, skall i understödsföreningsregistret införas anteckning om
ändringen samt bevis om firmans nya lydelse tillställas föreningen.

Ej må någon i sin firma använda ordet »sjukkassa» tillsammans med något
av orden »allmän» eller »central».

31 §.

De i 18 kap. 20 § lagen om allmän försäkring omförmälda pensionsdelegationerna
skola träda i verksamhet den 15 oktober 1962.

I allmänna sjukkassor, vari försäkringsnämnder icke finnas, skola sådana
nämnder inrättas från och med den 15 oktober 1962. Ledamot och
suppleant i nämnd som här avses skola första gången utses för tid intill
utgången av år 1965.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

32 §.

Fråga rörande änkepension i anledning av dödsfall, som inträffat före
den 1 juli 1960, eller om bidrag som avses i 15 eller 19 § skall i allmän försäkringskassa
prövas av den försäkringsnämnd, inom vars verksamhetsområde
den till pensionen eller bidraget berättigade senast blivit mantalsskriven.

33 §.

Bestämmelserna i lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
och lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp skola alltjämt gälla i fråga
om arbetsgivares bidrag för år 1962 och tidigare år.

34 §.

Avgift, som avses i 19 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän försäkring,
skall jämväl förslå till sådan kostnad för försäkring enligt lagen den 17
december 1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa, som enligt sistnämnda lag skall belasta
försäkringen för grundsjukpenning i kassan.

35 §.

Beträffande sjukförsäkringsavgift för tid före den 1 januari 1963 skola
äldre bestämmelser alltjämt gälla. Vid bestämmande av avgift för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning avseende år 1962 skall
dock i stället för den i 33 § andra och tredje styckena lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring angivna inkomstgränsen ettusentvåhundra
kronor gälla en inkomstgräns av tvåtusenfyrahundra kronor.

36 §.

Av allmän sjukkassas fond för den frivilliga försäkringen skall den 1 januari
1963 till den allmänna försäkringskassans fond för den obligatoriska
sjukförsäkringen överföras medel i den omfattning, som svarar mot
avgifter erlagda för försäkring enligt 47 § första stycket lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring, till den del medlen icke erfordras
med hänsyn till försäkring enligt nämnda lagrum, vilken jämlikt 6 § tredje
stycket denna lag upprätthålles efter ingången av år 1963.

37 §.

Förslag som i 19 kap. 5 § andra stycket lagen om allmän försäkring sägs
skall framläggas första gången år 1963 och andra gången år 1967.

38 §.

Beträffande rätt till pension på grund av avgifter, som erlagts enligt 34 §
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, 35 § lagen den 28
juni 1935 (nr 434) om folkpensionering eller lagen den 29 juni 1946 om
frivillig statlig pensionsförsäkring, skola äldre bestämmelser alltjämt gälla.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

39 §.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet
av lagen om allmän försäkring, meddelas av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

’*l

c i,l

t * f i i -: ) / / ''•*. *■) [ 1)01 f. t i :n> ti ''i b!;»
sjljj[J tf 1 V

olA ii"; fin flifra/) b; /; /ii

»7^''>;

» i i i 7 '' '' - ‘Di t

iör

i i

i!>b

»I )T*

$nrttfBanoi näti
.^♦!1 tjj tf

Itb it

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 4, 11, 13—15, 17, 20, 26, 32 och 47 §§ lagen
den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Från försäkringen------

Jämväl arbetstagare, som är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag med arbetsgivaren eller
dennes make och som varaktigt
lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren,
är undantagen från försäkringen,
dock endast såvida arbetstagaren
ej är sjukpenningförsäkrad
enligt 7 § lagen om allmän sjukförsäkring.
Med släktskap likställes
adoptivförhållande,

Utföres arbete---* —-----

(Föreslagen lydelse)

§.

—- — med arbetsgivaren.

Jämväl arbetstagare, som är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag med arbetsgivaren eller
dennes make och som varaktigt
lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren,
är undantagen från försäkringen,
dock endast såvida arbetstagaren
ej är placerad i sjukpenningklass
enligt lagen om allmän
försäkring. Med släktskap likställes
adoptivförhållande.

— av arbetsgivarna.

11 §.

Drabbas någon, som är försäkrad
enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
av yrkesskada, äger han för tid
till och med nittionde dagen efter
den då skadan inträffade, dock längst
till den dag skadan medför rätt till
livränta eller till och med den dag
rätten till sjukpenning upphör enligt
29 § nämnda lag, (samord -

Drabbas någon, som är omfattad
av sjukförsäkringen enligt lagen om
allmän försäkring, av yrkesskada,
äger han för tid till och med nittionde
dagen efter den då skadan inträffade,
dock längst till den dag skadan
medför rätt till livränta eller till och
med den dag rätten till sjukpenning
upphör enligt 4 kap. 3 § nämnda lag,

1 Senaste lydelse av 11 { se SFS 1955:399 samt av 26 § se SFS 1961:256.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse)

n i n g s t i d) rätt att erhålla s jukhjälp
från allmän sjukkassa enligt
vad därom är stadgat i lagen om allmän
sjukförsäkring.

Är skadad, som avses i första stycket,
under samordningstiden eller del
därav ej sjukpenningförsäkrad i allmän
sjukkassa, skall för sådan tid
till honom utgivas sjukpenning enligt
denna lag med belopp motsvarande
vad han skulle hava ägt uppbära
från sjukkassan, därest han varit
obligatoriskt sjukpenningförsäkrad
enligt lagen om allmän sjukförsäkring.
Vad nu sagts skall icke gälla
försäkrad, som avses i 3 § andra
stycket denna lag, och ej heller arbetstagare,
som enligt 28 § första
stycket lagen om allmän sjukförsäkring
undantagits från sjukpenningförsäkring.

Är den, som drabbas av yrkesskada,
under samordningstiden eller del
därav ej försäkrad enligt lagen om
allmän sjukförsäkring, skall för sådan
tid till honom utgivas ersättning
enligt denna lag med belopp, som han
skulle hava ägt uppbära, därest han
omfattats av den obligatoriska sjukförsäkringen.

Medför yrkesskada under samordningstiden
behov av sjukvård utom
riket eller tandläkarvård eller sådana
särskilda hjälpmedel, som avses
i 12 §, skola erforderliga kostnader
härför, utgifter för nödiga resor inräknade,
ersättas enligt denna lag, i
den mån ersättning icke utgår enligt
lagen om allmän sjukförsäkring.
Vad nu sagts skall ock gälla i fråga
om kostnader för särskild vård,

(Föreslagen lydelse)
(samordningstid) rätt att
från allmän försäkringskassa erhålla
ersättning enligt samma grunder
som vid annan sjukdom.

Är skadad, som avses i första
stycket, under samordningstiden
eller del därav ej berättigad till sjukpenning
från allmän försäkringskassa,
skall för sådan tid till honom
utgivas sjukpenning enligt denna lag
med belopp motsvarande vad han
skulle hava ägt uppbära från försäkringskassan,
därest han varit placerad
i sjukpenningklass enligt lagen
om allmän försäkring. Vad nu sagts
skall icke gälla försäkrad, som avses
i 3 § andra stycket denna lag, och ej
heller arbetstagare, som enligt 3 kap.
16 § första stycket lagen om allmän
försäkring undantagits från placering
i sjukpenningklass.

Är den, som drabbas av yrkesskada,
under samordningstiden eller del
därav ej omfattad av sjukförsäkringen
enligt lagen om allmän försäkring,
skall för sådan tid till honom
utgivas ersättning enligt denna
lag med belopp, som han skulle hava
ägt uppbära, därest 2 och 3 kap. lagen
om allmän försäkring varit tillämpliga
å honom.

Medför yrkesskada under samordningstiden
behov av sjukvård utom
riket eller tandläkarvård eller sådana
särskilda hjälpmedel, som avses
i 12 §, skola erforderliga kostnader
härför, utgifter för nödiga resor inräknade,
ersättas enligt denna lag, i
den mån ersättning icke utgår enligt
lagen om allmän försäkring. Vad nu
sagts skall ock gälla i fråga om kostnader
för särskild vård, som på för*

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som på försäkringsinrättningens be- säkringsinrättningens begäran lämgäran
lämnas den skadade. nas den skadade.

13 §.

Förorsakar olycksfall--------minst hälften.

Sjukpenningens storlek--------— att hänföra.

Sjukpenningklasserna och--------följande tabell:

(Tabellen, i vilken ändring ej föreslås, är här utesluten.)

Halv sjukpenning------

Sjukpenning må ej i något fall utgå
efter sjukpenningklass med lägre
nummer än den sjukpenningklass,
till vilken den skadade hör enligt
22 § lagen om allmän sjukförsäkring,
och ej heller med lägre belopp än
som skolat utgå i sjukpenning från
allmän sjukkassa, därest skadan ej
utgjort yrkesskada. För tid, beträffande
vilken livränta, som tillerkänts
den skadade, enligt 16 § första
stycket andra punkten icke må
uppbäras, må hel sjukpenning jämte
barntillägg, som avses i 14 §, icke
utgå med lägre belopp än som
motsvarar livräntan för dag räknad.

Har skadad, som är försäkrad enligt
lagen om allmän sjukförsäkring,
ett eller flera hemmavarande barn,
vilka åro sjukvårdsförsåkrade såsom
barn till honom, skall utgivas barntillägg
till sjukpenningen. Barntillägg
till hel sjukpenning utgör en
krona för ett eller två barn, två kronor
för tre eller fyra barn samt tre
kronor för fem eller flera barn, allt
för dag. Barntillägg till halv sjukpenning
utgår med hälften av belopp
som nu sagts.

Vad i första stycket sägs skall även
gälla, därest den skadade har an -

--hel sjukpenning.

Sjukpenning må ej i något fall utgå
med lägre belopp än som skolat
utgå i sjukpenning från allmän
försäkringskassa, därest skadan ej
utgjort yrkesskada. För tid, beträffande
vilken livränta, som tillerkänts
den skadade, enligt 16 § första
stycket andra punkten icke må uppbäras,
må hel sjukpenning jämte
barntillägg, som avses i 14 §, icke
utgå med lägre belopp än som motsvarar
livräntan för dag räknad.

§•

Är skadad vid tillämpning av lagen
om allmän försäkring eller med stöd
av densamma meddelade bestämmelser
berättigad till barntillägg till
sjukpenning eller skulle han hava
varit berättigad till sådant tillägg,
därest han omfattats av sjukförsäkringen
enligt nämnda lag, skall
barntillägg utgå jämväl till
sjukpenning enligt denna lag; och
skola därvid bestämmelserna i 3 kap.
9 § och 20 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring äga motsvarande tillämpning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nät barn, som icke uppnått den ålder
varmed följer försäkringsplikt
enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
såframt den skadade år underhållsskyldig
beträffande barnet och
styrker att underhållsskyldigheten
fullgöres. Barntillägg må dock ej utgivas
för barn, som är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till make med vilken
den skadade sammanlever. Ej
heller må barntillägg utgå för tid, beträffande
vilken annan jämlikt första
stycket äger uppbära barntillägg
för barnet.

Är den skadade icke försäkrad enligt
lagen om allmän sjukförsäkring,
skall barntillägg enligt vad ovan
stadgats ändock utgivas, därest sådant
tillägg skolat utgå om den skadade
varit försäkrad enligt nämnda
lag.

För tid, då yrkesskada föranleder
sjukhusvård, skall i stället för sjukpenning
utgivas hempenning.

Hempenning utgår, dår ej annat
följer av vad nedan i tredje stycket
stadgas, för dag med belopp, motsvarande
den sjukpenning som eljest
skolat utgå, minskat med tre
kronor dock med högst hälften av
sjukpenningens belopp. Å hempenning
skall utgivas barntillägg enligt
vad i 1A § sägs.

För skadad kvinna, som är försäkrad
enligt lagen om allmän sjukförsäkring
och i hemmet har minst
ett barn under tio år vilket är sjukvårds
försäkrat såsom barn till henne
eller hennes make, skall hempenningen
utgöra minst tre kronor för

§•

För tid, då yrkesskada föranleder
sjukhusvård, skall sjukpenning
minskas med fem kronor för dag,
dock med högst hälften av sjukpenningens
belopp.

För skadad kvinna, som stadigvarande
sammanbor med eget eller
makes barn, adoptivbarn eller fosterbarn
under tio år, utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst fem
kronor för dag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dag. Sådan kvinna skall tillika äga
uppbära barntillägg till hempenning
med två kronor, såframt hon ej enligt
14 § är berättigad till barntillägg
med högre belopp. Vad i sistnämnda
lagrum är stadgat för fall att
den skadade ej är försäkrad enligt
lagen om allmän sjukförsäkring
skall äga motsvarande tillämpning i
fall som avses i detta stycke.

I övrigt skall vad i denna lag sägs
om sjukpenning gälla även hempenning.

Är försäkrad till följd av yrkesskada
under längre tid ur stånd att
reda sig själv, förhöjes honom tillkommande
sjukpenning eller livränta
under tiden med vårdbidrag.
Sådant bidrag utgår dock ej
under tid, då han på grund av skadan
åtnjuter sjukhusvård. Bidragets
storlek bestämmes, när den skadade
är intagen på vårdhem eller annan
anstalt, med hänsyn till vårdavgiftens
storlek och eljest med hänsyn
till vårdbehovets omfattning. Vid bidragets
bestämmande skall hänsyn
jämväl tagas till förmån, som den
skadade för motsvarande ändamål
åtnjuter jämlikt lagen om folkpensionering.
Bidraget må ej sättas högre
än till fem kronor för dag, om den
skadade uppbär sjukpenning, och
ettusenåttahundra kronor för år, om
han uppbär livränta.

Änka efter--------

Var den avlidne ogift, skall livränta
efter samma grunder som an3*
— Bihang till riksdagens protokoll

§.

Är försäkrad till följd av yrkesskada
under längre tid ur stånd att
reda sig själv, förhöj es honom tillkommande
sjukpenning eller livränta
under tiden med vårdbidrag.
Sådant bidrag utgår dock ej
under tid, då han på grund av skadan
åtnjuter sjukhusvård. Bidragets
storlek bestämmes, när den skadade
är intagen på vårdhem eller annan
anstalt, med hänsyn till vårdavgiftens
storlek och eljest med hänsyn
till vårdbehovets omfattning. Vid bidragets
bestämmande skall hänsyn
jämväl tagas till förmån, som den
skadade för motsvarande ändamål
åtnjuter jämlikt lagen om allmän
försäkring. Bidraget må ej sättas högre
än till fem kronor för dag, om den
skadade uppbär sjukpenning, och
ettusenåttahundra kronor för år, om
han uppbär livränta.

§•

den avlidne.

Var den avlidne ogift, skall livränta
efter samma grunder som an1962.
9 saml. 2 avd. Nr 27

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse)
givits i första stycket utgå till ogift
kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under älttenskapsliknande
förhållanden, så
ock till kvinna, som var trolovad med
den avlidne och som hade eller haft
barn med honom eller var havande
med barn till honom. Har kvinna
som nu nämnts varit gift och äger
hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande
man eller, om han är avliden,
i egenskap av efterlevande till
honom uppbära livränta, pension —
annan än folkpension — skadestånd
eller annan därmed jämförlig ersättning,
som skall upphöra att utgå
därest hon ingår nytt äktenskap,
skall för tid, under vilken hon äger
rätt till dylik förmån, henne tillkommande
livränta enligt detta stycke
minskas med vad som svarar mot
värdet av förmånen. Avdrag som nu
sagts skall ock ske för vad kvinnan
äger uppbära i livränta efter man,
med vilken hon tidigare sammanlevat
under äktenskapsliknande förhållanden
eller varit trolovad.

Rätten till--

Efterlämnar den
Var den
Finnas flera —

Skall livränta,

(Föreslagen lydelse)
givits i första stycket utgå till ogift
kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande
förhållanden, så
ock till kvinna, som var trolovad med
den avlidne och som hade eller haft
barn med honom eller var havande
med barn till honom. Har kvinna
som nu nämnts varit gift och äger
hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande
man eller, om han är avliden,
i egenskap av efterlevande till
honom uppbära livränta, pension —
annan än folkpension eller tilläggspension
— skadestånd eller annan
därmed jämförlig ersättning, som
skall upphöra att utgå därest hon ingår
nytt äktenskap, skall för tid, under
vilken hon äger rätt till dylik
förmån, henne tillkommande livränta
enligt detta stycke minskas med
vad som svarar mot värdet av förmånen.
Avdrag som nu sagts skall
ock ske för vad kvinnan äger uppbära
i livränta efter man, med vilken hon
tidigare sammanlevat under äktenskapsliknande
förhållanden eller varit
trolovad.
med annan.

årliga arbetsförtjänst,
årliga arbetsförtjänst.

--årliga arbetsförtjänsten.

--i 23 §.

26 §.

Har skadad från allmän sjukkassa
uppburit ersättning, som skolat utgivas
av försäkringsinrättning, skall,
därest förhållandet kommer till inrättningens
kännedom, vad som utgivits
från kassan avdragas från ersättning,
som i anledning av skadan

Har skadad från allmän försäkringskassa
uppburit ersättning, som
skolat utgivas av försäkringsinrättning,
skall, därest förhållandet kommer
till inrättningens kännedom,
vad som utgivits från kassan avdragas
från ersättning, som i anledning

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 ar 1962 lo

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tillkommer honom enligt denna lag,
samt det avdragna beloppet utbetalas
till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension, barnpension enligt
lagen den 5 maj 1960 om barnpensioner
eller bidrag enligt lagen den
26 juli 19V7 om särskilda barnbidrag,
skall avdrag göras i den mån ersättningen
skolat föranleda minskning
av pensionen eller bidraget; dock
skall bolag, som avses i 1 §, göra sådant
avdrag endast om begäran därom
framställes av riksförsäkringsverket.
Belopp, som av sådant bolag
avdragits enligt vad nu sagts, skall
utbetalas till riksförsäkringsverket.

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,
som genom underrättelse enligt
31 § eller eljest erhållit kännedom
om inträffad yrkesskada, är skyldig
att enligt de föreskrifter, som meddelas
av Konungen, anmäla skadan
till den allmänna sjukkassa, i vilken
den skadade är försäkrad, eller, om
den skadade ej är försäkrad i allmän
sjukkassa, till den försäkringsinrättning,
som jämlikt 33 § skall utgiva
ersättning i anledning av skadan. I
sistnämnda fall skall, där så kan ske
utan oskälig omgång eller kostnad,
den som avgiver anmälan tillse, att
läkarintyg angående skadans beskaffenhet
och den skadades tillstånd eller,
där skadan medfört döden, angående
dödsorsaken snarast möjligt
insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän sjukkassa, som mottagit

av skadan tillkommer honom enligt
denna lag, samt det avdragna beloppet
utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension, skall avdrag göras i
den mån ersättningen skolat föranleda
minskning av pensionen; dock
skall bolag, som avses i 1 §, göra
sådant avdrag endast om begäran
därom framställes av riksförsäkringsverket.
Belopp, som av sådant
bolag avdragits enligt vad nu sagts,
skall utbetalas till riksförsäkringsverket.

§•

Arbetsgivare eller arbetsföreStåndare,
som genom underrättelse enligt
31 § eller eljest erhållit kännedom
om inträffad yrkesskada, är skyldig
att enligt de föreskrifter, som meddelas
av Konungen, anmäla skadan
till den allmänna försäkringskassa,
hos vilken den skadade är inskriven,
eller, om den skadade ej är inskriven
hos allmän försäkringskassa, till den
försäkringsinrättning, som jämlikt
33 § skall utgiva ersättning i anledning
av skadan. I sistnämnda fall
skall, där så kan ske utan oskälig
omgång eller kostnad, den som avgiver
anmälan tillse, att läkarintyg
angående skadans beskaffenhet och
den skadades tillstånd eller, där skadan
medfört döden, angående dödsorsaken
snarast möjligt insändes till
försäkringsinrättningen.

Allmän försäkringskassa, som

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse)

anmälan enligt första stycket, skall
enligt de föreskrifter, som meddelas
av Konungen, anskaffa läkarintyg,
varom sägs i första stycket, samt
översända anmälan jämte intyget och
erforderliga kompletterande upplysningar
till försäkringsinrättningen.

Läkarintyg, som------

(Föreslagen lydelse)
mottagit anmälan enligt första
stycket, skall enligt de föreskrifter,
som meddelas av Konungen, anskaffa
läkarintyg, varom sägs i första
stycket, samt översända anmälan
jämte intyget och erforderliga kompletterande
upplysningar till försäkringsinrättningen.

--av försäkringsinrättningen.

47 §.

I fråga om ersättning på grund av
den frivilliga försäkringen skall gälla
vad som stadgats beträffande ersättning
på grund av den obligatoriska
försäkringen. Från ersättning,
som avses i 12—15 §§ och som belöper
på tid innan den skadade blivit
berättigad till livränta, skall dock
avdragas vad som för motsvarande
ändamål utgår i sjukhjälp från allmän
sjukkassa.

I försäkringsavtalet-----

---första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Förslag

till

Förordning

angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring
(sj ukreseför or dning)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Försäkrad, som enligt lagen om allmän försäkring är berättigad till ersättning
för utgifter för läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård, äger
rätt till ersättning för utgifter i anledning av resor i enlighet med vad nedan
stadgas.

2 §•

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, som avses i 2 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring, skall ersättning utgå för utgifter i anledning av resor till
och från läkaren, vilka föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård,
i den mån utgifterna för varje besök hos läkaren överstiga fyra kronor.
Såsom utgift i anledning av resa till eller från läkare skall, i den mån Konungen
så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för övernattning
och för anlitande av följeslagare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått
vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt
den försäkrade vistas. Ersättning må dock utgivas högst med belopp, som
skulle hava utgått, därest läkarvården sökts vid närmaste allmänna sjukhus,
där vården kunnat meddelas,

a) om den försäkrade efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid sjukhus
eller för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör
staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landstingskommun
eller stad, som ej tillhör sådan kommun;

b) om den försäkrade utan att hänvisning av läkare skett sökt läkarvård
vid sjukhus för skada, som drabbat honom genom olycksfall, och det
skäligen kunnat antagas att han till följd av skadan var i trängande behov
av sådan vård;

c) om den försäkrade på grund av sjukdom varit i trängande behov av
läkarvård men icke kunnat anträffa den provinsialläkare eller stadslä -

78 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

kåre, inom vars distrikt han vistas, och därför sökt vård hos annan läkare.

Ersättning i anledning av återresa må utgivas högst för resa till den
plats, varifrån resan till läkaren företogs. Om resan till läkaren anträtts
från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager dagliga resor
mellan bostaden och arbetsplatsen, må dock ersättning i anledning
av återresa utgivas för resa till den försäkrades bostad.

Angående beräkningen i övrigt av ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen. Konungen äger därvid beträffande resor inom viss försäkringskassas
verksamhetsområde föreskriva, att ersättning skall utgå
endast i den mån utgifterna för varje besök hos läkaren överstiga fem kronor
samt att vad i andra stycket stadgas icke skall äga tillämpning.

3 §.

Vid tandlåkarvård som avses i 2 kap. 3 § första stycket lagen om allmän
försäkring skall vad i 2 § denna förordning sägs om läkarvård äga
motsvarande tillämpning.

4 §.

Har försäkrad åtnjutit sjukhusvård som avses i 2 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring skall ersättning utgå för utgifter i anledning av resor till
och från sjukvårdsinrättningen. Såsom sådan utgift skall, i den mån Konungen
så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för övernattning
och för anlitande av följeslagare eller vårdare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått,
om vården åtnjutits vid närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård
kunnat beredas, eller, om den sjuke intagits å hemortssjukhus och behovet
av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller
därtill gränsande kommun, vid närmaste hemortssjukhus, där erforderlig
vård kunnat beredas.

Utgifter i anledning av återresa från sjukvårdsinrättning ersättas endast
i den mån de överstiga fyra kronor. Kostnad för återresa må ej beräknas
högre än för resa till den försäkrades bostad. Har behovet av sjukhusvård
uppkommit under det att den försäkrade vistats utom det län,
där han är bosatt, och har han i anledning därav intagits å sjukvårdsinrättning,
som är belägen utom nämnda län, må kostnad för återresan ej
beräknas högre än för resa till den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen
företagits. Om behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse
inom en till det egna sjukvårdsområdet gränsande kommun och vården
beretts vid sjukvårdsinrättning belägen utom det län där den försäkrade
är bosatt, må dock ersättning för återresa till bostaden utgå i den mån
nämnda ersättning icke överstiger det belopp som skulle hava utgått för
återresa till bostaden från närmaste hemortssjukhus, där vården kunnat
beredas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Angående beräkningen i övrigt av ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen. Konungen äger därvid föreskriva, att viss sjukvårdsinrättning,
som ej är allmänt sjukhus, skall vara likställd med sådant
sjukhus.

5 §•

För resa utom riket må ersättning icke utgå.

6 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Förslag

till

Lag

om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hustrutillägg tillkommer hustru till den, som åtnjuter folkpension i form
av ålderspension eller förtidspension, därest hustrun fyllt sextio år och själv
ej åtnjuter folkpension samt makarna varit gifta minst fem år. När särskilda
skäl äro därtill, må hustrutillägg utgå, oaktat hustrun ej fyllt sextio
år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år.

Hustrutillägg skall, där ej annat följer av vad i 4 § stadgas, för år räknat
motsvara skillnaden mellan å ena sidan sammanlagda beloppet av folkpension
i form av ålderspension till två makar samt å andra sidan sådan
pension till ogift, pensionerna beräknade för år och under förutsättning
att de börjat utgå från och med den månad varunder den pensionsberättigade
fyllt sextiosju år.

2 §•

Kommunalt bostadstillägg skall, där kommun så beslutat, utgå till den,
som åtnjuter folkpension i form av ålderspension, förtidspension eller änkepension
och är mantalsskriven inom kommunen, eller till där mantalsskriven
hustru som åtnjuter hustrutillägg.

Kommunalt bostadstillägg utgår enligt de grunder kommunen bestämmer.
Avvikelse från vad i 4 och 5 §§ stadgas må dock icke äga rum, och för rätt
till kommunalt bostadstillägg må ej fordras viss tids bosättning inom kommunen
eller uppställas annat därmed jämförligt villkor. Konungen äger
meddela föreskrifter angående det högsta belopp som må utgå i kommunalt
bostadstillägg för pensionsberättigad, som är bosatt i ålderdomshem
eller därmed likställt hem.

Om kommuns beslut rörande kommunalt bostadstillägg skola riksförsäkringsverket
och den allmänna försäkringskassa, inom vars verksamhetsområde
kommunen är belägen, ofördröjligen underrättas. 3

3 §.

Hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg må ej utgå till ålderspension,
som den till sådan pension berättigade åtnjuter för tid före den månad
varunder han fyller sextiosju år.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

4 §•

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg minskas med en tredjedel av
den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för den som är
gift sjuhundrafemtio kronor och för annan ettusen kronor samt med ytterligare
en tredjedel av årsinkomsten i vad den må överstiga för den som är
gift ettusenfemtio kronor och för annan ettusenfyrahundra kronor.

Minskning skall, där rätt till såväl hustrutillägg som kommunalt bostadstillägg
föreligger, göras först å bostadstillägget och därefter å hustrutillägget.

5 §.

Med årsinkomst avses i denna lag den inkomst, för år räknat, som någon
kan antagas komma att åtnjuta under den närmaste tiden. Såsom inkomst
räknas icke allmänt barnbidrag, folkpension, tilläggspension enligt lagen
om allmän försäkring till den del pensionen jämlikt 9 kap. 1 § sista stycket
nämnda lag föranlett minskning av barntillägg som där avses, livränta eller
sjukpenning jämte barntillägg som avses i 17 kap. 3 § nyssnämnda lag i vad
den enligt samma lagrum avdragits från pension, ersättning på grund av
sjukförsäkring i allmän försäkringskassa eller understöd som någon på
grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva.

Vid uppskattning av förmögenhets avkastning skall denna höjas med tio
procent av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för den som är
gift femtontusen kronor och för annan tjugutusen kronor.

Värdet av naturaförmåner skall uppskattas efter regler, som fastställas
av Konungen.

I fråga om makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra
hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet beräknas
utgöra hälften av deras sammanlagda förmögenhet.

Årsinkomst avrundas för envar pensionsberättigad till närmaste hela tiotal
kronor.

6 §•

Har för någon som åtnjuter hustrutillägg årsinkomsten ökats till sådant
belopp att rätt till sådan förmån ej längre tillkommer henne, indrages förmånen.
Sker eljest mera avsevärd ändring i den inkomst, efter vilken
hustrutillägget blivit bestämt, må detta i enlighet därmed ökas eller minskas.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där för någon
som åtnjuter kommunalt bostadstillägg förhållandena så ändrats att rätten
till tillägget därav påverkas.

7 §•

Därest någon beträffande sina eller sin makes ekonomiska förhållanden
åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet att kunna påverka rätten till förmån
enligt denna lag, ehuru skäligen kunnat fordras att uppgiften varit
riktig, skall ansökning om hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg av -

82 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

slås och redan beviljad sådan förmån indragas; ock må därvid viss tid bestämmas
under vilken rätten till förmånen skall vara förverkad.

Vad nu sagts skall, när skäl föreligga därtill, gälla jämväl därest någon
utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig inkomst
eller egendom i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar
vid beräkningen av hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg, ehuru
han insett eller bort inse att avhändelsen skulle kunna påverka rätten till
sådan förmån för honom själv eller maken. I fall som nu sagts må ock i
stället för eller jämte påföljd, som i första stycket sägs, vid fastställandet
av den pensionsberättigades årsinkomst så anses som om han fortfarande,
helt eller delvis, vore i besittning av inkomst eller egendom som han avhänt
sig.

8 §•

Den som åtnjuter hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg är skyldig
att, om hans eller hans makes ekonomiska förhållanden väsentligt förbättrats,
utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom till den allmänna försäkringskassa,
inom vars verksamhetsområde han senast blivit mantalsskriven.
Enahanda skyldighet åligger honom, om han åtnjuter kommunalt
bostadstillägg och mantalsskrives i annan kommun än förut, så ock om
han ingår äktenskap eller om hans äktenskap upplöses genom makens död
eller annorledes. Är den som åtnjuter tillägget omyndig åvilar anmälningsskyldigheten
förmyndaren. Uppbäres förmånen av myndighet eller av annan
person än den pensionsberättigade eller dennes förmyndare, är jämväl sådan
myndighet eller person anmälningsskyldig.

Underlåtes anmälan som avses i första stycket utan giltigt skäl, må, där
underlåtenheten inverkat på rätten till eller beloppet av hustrutillägg eller
kommunalt bostadstillägg, sådan förmån indragas såsom stadgas i 7 § första
stycket.

9 §.

Gift pensionsberättigad, vilken stadigvarande lever åtskild från sin make,
skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, vid tillämpningen av denna
lag likställas med ogift pensionsberättigad.

Med gift pensionsberättigad likställes pensionsberättigad, som stadigvarande
sammanbor med annan, med vilken den pensionsberättigade varit
gift eller har eller har haft barn.

10 §.

Ärende angående förmån enligt denna lag skall i allmän försäkringskassa
prövas av den försäkringsnämnd, inom vars verksamhetsområde den pensionsberättigade
senast blivit mantalsskriven.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 83

11 §.

Ansökan om förmån enligt denna lag skall innehålla nödiga upplysningar
för bedömande av sökandens rätt ävensom en av sökanden och, om han är
gift, hans make underskriven förklaring på heder och samvete att de lämnade
upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. För omyndig
sökande skall förklaringen avgivas av förmyndaren.

12 §.

Bankaktiebolag, sparbanker och andra penningförvaltande inrättningar
äro pliktiga att på begäran lämna försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket
eller allmän försäkringskassa uppgift för namngiven person rörande
förhållande som är av betydelse för tillämpning av denna lag.

13 §.

Där ej annat följer av vad ovan sägs skall vad i lagen om allmän försäkring
eller eljest är stadgat om folkpension äga motsvarande tillämpning med
avseende å förmån enligt denna lag.

14 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg, som vid utgången av år 1962
åtnjutes av den som är berättigad till motsvarande förmån enligt denna lag,
skall utan särskild ansökan övergå till förmån enligt denna lag.

Hustru tillägg till kvinna, som vid utgången av år 1962 åtnjöt sådant tilllägg
enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering och vars make vid
nämnda tidpunkt stadigvarande vårdades på anstalt, må för tid varunder
nämnda vård därefter utan avbrott fortsätter ej utgå med lägre belopp än
vad som skulle hava varit fallet, därest de äldre bestämmelserna alltjämt ägt
tillämpning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551)
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring

för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas, dels att 1, 3, 4, 6—8 och 11 §§ förordningen den
18 december 1959 angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels att förordningens rubrik skall lyda som
följer.

Förordning

angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om allmän försäkring

(Gällande lydelse)

1 §•

(Föreslagen lydelse)

För här i riket bosatt försäkrad
skall pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän
tilläggspension bestämmas av den lokala
skattemyndighet, inom vars
tjänstgöringsområde den försäkrade
taxerats till statlig inkomstskatt eller
skulle hava taxerats till sådan skatt,
därest han icke haft att erlägga sjömansskatt.
Vad nu sagts om lokal
skattemyndighet skall i Stockholm
avse överståthållarämbetet.

För här i riket bosatt eller mantalsskriven
försäkrad skall pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om
allmän försäkring bestämmas av den
lokala skattemyndighet, inom vars
tjänstgöringsområde den försäkrade
taxerats till statlig inkomstskatt eller
skulle hava taxerats till sådan
skatt, därest han varit bosatt i riket
eller icke haft att erlägga sjömansskatt.
Vad nu sagts om lokal skattemyndighet
skall i Stockholm avse
överståthållarämbetet.

För annan------av överståthållarämbetet.

3 §.

Inkomst av anställning, för vilken Inkomst av anställning, för vilken
utomlands bosatt försäkrad icke är skattskyldighet här i riket icke föreskaltskyldig
här i riket, skall bestäm- ligger, skall där den försäkrade är

1 Senaste lydelse av 4 och 11 §§ se SFS 1961:260.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mas med ledning av särskild uppgift
från arbetsgivaren. Sådan uppgift
skall senast den 31 januari året näst
efter det år, som inkomsten avser,
avlämnas till den myndighet, som
enligt 1 § har att bestämma den försäkrades
pensionsgrundande inkomst.
I uppgiften skall angivas den
försäkrades fullständiga namn, födelsetid
och adress ävensom beloppet
av den utbetalade lönen eller ersättningen
och den tidrymd som denna
avser. Vidare skall i uppgiften angivas,
huruvida den försäkrade åtnjutit
naturaförmåner i form av kost
eller bostad. Ett exemplar av uppgiften
skall inom tid som nyss sagts
av arbetsgivaren sändas till den försäkrade.

Om skyldighet för arbetsgivare att
vid arbetsgivaruppgift enligt förordningen
angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, m. m. foga
uppgift som avses i första stycket
stadgas i nämnda förordning.

Vid bestämmande av pensionsgrundande
inkomst skall, utöver
vad som framgår av lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, gälla
följande.

Värdet av naturaförmån i form av
kost eller bostad till arbetstagare,
som avses i 1 § första stycket förordningen
om sjömansskatt, skall
uppskattas i enlighet med vad riksförsäkringsverket
föreskriver. Vad

bosatt utomlands eller avses med förbindelse
enligt 11 kap. 2 § sista stycket
lagen om allmän försäkring, bestämmas
med ledning av särskild
uppgift från arbetsgivaren. Sådan
uppgift skall senast den 31 januari
året näst efter det år, som inkomsten
avser, avlämnas till den myndighet,
som enligt 1 § har att bestämma den
försäkrades pensionsgrundande inkomst.
I uppgiften skall angivas den
försäkrades fullständiga namn, födelsetid
och adress ävensom beloppet
av den utbetalade lönen eller ersättningen
och den tidrymd som denna
avser. Vidare skall i uppgiften angivas,
huruvida den försäkrade åtnjutit
naturaförmåner i form av kost
eller bostad. Ett exemplar av uppgiften
skall inom tid som nyss sagts av
arbetsgivaren sändas till den försäkrade.

Om skyldighet för arbetsgivare
att vid arbetsgivaruppgift enligt förordningen
angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, m. m. foga uppgift som
avses i första stycket stadgas i nämnda
förordning.

§•

Vid bestämmande av pensionsgrundande
inkomst skall, utöver vad
som framgår av lagen om allmän
försäkring, gälla följande.

Värdet av naturaförmån i form
av kost eller bostad till arbetstagare,
som avses i 1 § första stycket förordningen
om sjömansskatt, skall uppskattas
i enlighet med vad riksförsäkringsverket
föreskriver. Vad nyss

86 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nyss sagts skall jämväl äga tillämp- sagts skall jämväl äga tillämpning
ning beträffande förmån av kost eller beträffande förmån av kost eller bobostad,
som försäkrad åtnjutit under stad i fall som avses i 3 § första stycbosättning
utomlands. ket.

Vid beräkning------femhundra kronor.

Riksförsäkringsverket äger---—--av rörelse.

Vid beräkning------den försäkrade.

Förekommer anledning att vid beräkning
av pensionsgrundande inkomst
hänföra belopp, som enligt försäkrads
allmänna självdeklaration
utgör inkomst av anställning, till inkomst
av annat förvärvsarbete eller
att eljest hänföra visst belopp till annat
slag av inkomst än den försäkrade
uppgivit, skall, där hinder ej möter,
den försäkrade beredas tillfälle
att yttra sig. Dock vare detta ej nödigt
i fråga om misskrivning eller
annat uppenbart förbiseende eller då
eljest yttrande av den försäkrade uppenbarligen
icke är erforderligt för
frågans bedömande. 7

Uppmärksammas att pensionsgrundande
inkomst blivit oriktigt beräknad
på grund av felräkning, missskrivning,
annat uppenbart förbiseende
eller ovetskap om förhållande
som påverkar beräkningen av den
pensionsgrundande inkomsten, skall,
sedan den försäkrade erhållit tillfälle
att yttra sig, beräkningen ändras,
därest felaktigheten icke är att anse
såsom ringa. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning då vid be -

§•

Förekommer anledning att vid beräkning
av pensionsgrundande inkomst
hänföra belopp, som enligt
försäkrads allmänna självdeklaration
utgör inkomst av anställning,
till inkomst av annat förvärvsarbete
eller att eljest hänföra visst belopp
till annat slag av inkomst än den försäkrade
uppgivit eller ock att göra
avdrag, som i i § tredje stycket sägs,
skall, där hinder ej möter, den försäkrade
beredas tillfälle att yttra sig.
Dock vare detta ej nödigt i fråga om
misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende eller då eljest yttrande
av den försäkrade uppenbarligen
icke är erforderligt för frågans bedömande.

§•

Uppmärksammas att pensionsgrundande
inkomst blivit oriktigt
beräknad på grund av felräkning,
misskrivning, annat uppenbart förbiseende
eller ovetskap om förhållande
som påverkar beräkningen av den
pensionsgrundande inkomsten, skall,
sedan den försäkrade erhållit tillfälle
att yttra sig, beräkningen ändras,
därest felaktigheten icke är att anse
såsom ringa. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning då vid be -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse)

stämmande av avgiftsunderlag enligt
förordningen angående uppbörd av
avgifter enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m. belopp,
som ingår i inkomst av anställning,
ansetts icke skola inräknas i
avgiftsunderlaget eller belopp, som
ingår i inkomst av annat förvärvsarbete,
hänförts till sådant underlag.
Ändring, som i detta stycke sägs, må
icke ske efter utgången av sjätte året
efter det år, som inkomsten avser.

Har för------beräknas,

(Föreslagen lydelse)
stämmande av avgiftsunderlag enligt
förordningen angående uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, m. m. belopp, som
ingår i inkomst av anställning, ansetts
icke skola inräknas i avgiftsunderlaget
eller belopp, som ingår i
inkomst av annat förvärvsarbete,
hänförts till sådant underlag. Ändring,
som i detta stycke sägs, må icke
ske efter utgången av sjätte året efter
det år, som inkomsten avser,
idanröjas.

8 §.

Har belopp, som enligt försäkrads
allmänna självdeklaration utgör inkomst
av anställning, vid beräkning
av pensionsgrundande inkomst hänförts
till inkomst av annat förvärvsarbete
eller har eljest visst belopp
hänförts till annat slag av inkomst
än den försäkrade uppgivit, skall
denne underrättas om avvikelsen och
skälen härför.

Om pensionsgrundande
Pensionsgrundande inkomst

Har verkställd-----

Underrättelse enligt---

telse lämnas om sådant avdrag som i
4 § tredje stycket sägs.

—---pensionsgrundande inkomsten.

-----den försäkrade.

den försäkrade.

--över beslutet.

11 §.

Över sådant------eller underrättelse.

över beslut,------hos riksförsäkringsverket.

Besvär skola------besvärstidens utgång.

Riksförsäkringsverket äger, ändå
att klagan icke förts, till prövning
upptaga ärende, vari meddelats beslut,
som avses i första och andra
styckena.

Riksförsäkringsverket äger, ändå
att klagan icke förts, till prövning
upptaga ärende, vari meddelats beslut
om beräkning av pensionsgrundande
inkomst.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Klagan över------besvärstidens utgång.

Riksförsäkringsverkets beslut------sådan prövning.

Riksförsäkringsverkets, överståthållarämbetets — — — — — — försäkringsdomStolens
prövning.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m.

Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 4, 5, 20, 29, 39, 41 och 44 §§ förordningen
den 18 december 1959 angående uppbörd av avgifter enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension, m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels att förordningens rubrik skall lyda som följer.

Förordning

angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

(Gällande lydelse)

Angående debitering och uppbörd
av avgift från arbetsgivare enligt lagen
om försäkring för allmän tillläggspension,
bidrag från arbetsgivare
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
och lagen om moderskapshjälp
samt avgift för obligatorisk
försäkring i riksförsäkringsverket
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
jämte tilläggsavgift enligt 39 §
sistnämnda lag och avgiftstillägg
jämlikt 14 § lagen angående omreglering
av vissa ersättningar enligt lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete
m. m. ävensom avgift enligt förordningen
angående byggnadsforskningsavgift
skall gälla vad nedan
stadgas.

Avgift jämte —-------verket

(Föreslagen lydelse)

§•

Angående debitering och uppbörd
av avgifter från arbetsgivare enligt
lagen om allmän försäkring samt avgift
för obligatorisk försäkring i
riksförsäkringsverket enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring jämte tilläggsavgift
enligt 39 § sistnämnda lag och
avgiftstillägg jämlikt 14 § lagen angående
omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete m. m. ävensom avgift enligt
förordningen angående byggnadsforskningsavgift
skall gälla vad nedan
stadgas.

bestärtimer.

1 Senaste lydelse av 1, 4, 5, 29, 41 och 44 gg se SFS 1961:261.

90 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

I denna förordning förstås med
arbetsgivaravgift: sum man

av arbetsgivarens avgifter och
bidrag enligt 1 § första stycket;

avgiftsunderlag: belopp

varå avgift eller bidrag, som avses i
1 § första stycket, skall beräknas för
arbetsgivaren;

utgiftsår: det kalenderår för
vilket avgiftsunderlag skall bestämmas.

Såvitt gäller beräkning av avgiftsunderlag
för avgift till försäkringen
för allmän tilläggspension skall med
lön enligt denna förordning förstås
jämväl sådan ersättning, som enligt
5 § andra stycket lagen om försäkring
för allmän tilläggspension anses
såsom inkomst av anställning.

I denna förordning förstås med
arbetsgivaravgift: sum man

av arbetsgivarens avgifter enligt
1 § första stycket;

avgiftsunderlag: belopp

varå avgift, som avses i 1 § första
stycket, skall beräknas för arbetsgivaren; utgiftsår:

det kalenderår för
vilket avgiftsunderlag skall bestämmas.

Såvitt gäller beräkning av avgiftsunderlag
för avgift till sjukförsäkringen
och försäkringen för tilläggspension
skall med lön enligt denna
förordning förstås jämväl sådan ersättning,
som enligt 3 kap. 2 § andra
stycket sista punkten eller 11 kap.
2 § andra stycket lagen om allmän
försäkring anses såsom inkomst av
anställning.

4 §.

Vid bestämmande av avgiftsunder- Vid bestämmande av avgiftsunderlag
skall utöver vad som framgår av lag skall utöver vad som framgår av
de i 1 § angivna lagarna samt för- de i 1 § angivna författningarna samt
ordningen angående redares avgift i förordningen angående redares avvissa
fall enligt lagen om försäkring gifter i vissa fall enligt lagen om altför
allmän tilläggspension, m. m. män försäkring gälla följande.

gälla följande.

Jämväl såvitt------eller bostad.

Värdet av------pensionsgrundande inkomst.

Avdrag för------vissa arbetstagare. 5

5 §.

Arbetsgivare, som------av riksförsäkringsverket.

Vid arbetsgivaruppgift skall ar- Vid arbetsgivaruppgift skall arbetsgivare
foga ett exemplar av de betsgivare foga ett exemplar av de
kontrolluppgifter, vilka han enligt kontrolluppgifter, vilka han enligt
37 § 1 mom. första, andra eller sjun- 37 § 1 mom. första, andra eller sjunde
punkten taxeringsförordningen de punkten taxeringsförordningen

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse)

har att avlämna för inkomsttaxeringen,
ävensom av uppgift som avses i
3 § förordningen angående beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän tilllåggspension.
Befrielse från nämnda
skyldighet må medgivas av riksförsäkringsverket
eller, efter Konungens
bemyndigande, av myndighet
som verket bestämmer.

Blanketter till

(Föreslagen lydelse)
har att avlämna för inkomsttaxeringen,
ävensom av uppgift som avses i
3 § förordningen angående beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om allmän försäkring. Befrielse
från nämnda skyldighet må medgivas
av riksförsäkringsverket eller,
efter Konungens bemyndigande, av
myndighet som verket bestämmer.

och sjömansskattekontoret.

Preliminär avgift för visst år skall
utgå med belopp motsvarande arbetsgivarens
under nästföregående år debiterade
slutliga avgift. Är den för
utgiftsåret fastställda procentsatsen
för avgiftsuttaget enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension
högre eller lägre än procentsatsen för
det år som den sålunda debiterade
slutliga avgiften avser, skall hänsyn
härtill tagas vid bestämmandet av
den preliminära avgiften.

Har slutlig-----

Särskild beräkning--

Preliminär avgift för visst år skall
utgå med belopp motsvarande arbetsgivarens
under nästföregående
år debiterade slutliga avgift. Äro de
för utgiftsåret gällande procentsatserna
för avgiftsuttaget enligt lagen
om allmän försäkring högre eller
lägre än procentsatserna för det år
som den sålunda debiterade slutliga
avgiften avser, skall hänsyn härtill
tagas vid bestämmandet av den preliminära
avgiften,
slutliga avgiften.

---omständighet föreligger.

29 §.

Efter den------anståndstidens utgång.

Ogulden del av arbetsgivaravgift Ogulden del av arbetsgivaravgift
skall anses omfatta avgifter och bi- skall anses omfatta avgifter, som avdrag,
som avses i 1 §, i samma pro- ses i 1 §, i samma proportion som avportion
som sådana avgifter och bi- gifterna ingå i arbetsgivaravgiften.
drag ingå i arbetsgivaravgiften.

39 §.

Avgift enligt 34 § lagen om försök- Tilläggspensionsavgift enligt 19
ring för allmän tilläggspension kap. 3 § lagen om allmän försäkring
(tilläggspensionsavgift) skall, med iakttagande av vad i 40 §
skall, med iakttagande av vad i 40 § sägs, debiteras och uppbäras i en -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sägs, debiteras och uppbäras i enlig- lighet med vad som stadgas i upphet
med vad som stadgas i uppbörds- bördsförordningen.
förordningen.

Skall enligt 9 § första stycket lagen
om försäkring för allmän tillläggspension
pensionspoäng för visst
års inkomst av annat förvärvsarbete
tillgodoräknas den försäkrade,
oaktat tilläggspensionsavgift för året
icke till fullo erlägges inom tid som
angives i 40 § första stycket, må
riksförsäkringsverket efter framställning
från den försäkrade eller
dödsboet efter honom medgiva befrielse
från erläggande helt eller delvis
av avgiften, därest ömmande omständigheter
föreligga.

Riksförsäkringsverket äger för varje
år från vederbörlig inkomsttitel
å riksstaten tillgodoföra sig ett belopp
motsvarande skillnaden mellan
summan av de arbetsgivaravgifter,
som enligt vad i 17 § andra stycket
sägs under året anmälts för påföring
i samband med slutlig skatt, och vad
som av dessa avgifter kan enligt av
Konungen fastställda grunder beräknas
bliva avskrivet på grund av bristande
betalning. Beloppet skall fördelas
mellan avgifter och bidrag, som
avses i l §, i samma proportion som
sådana avgifter och bidrag ingå i
nyssnämnda avgiftssumma.

Avgiftsbelopp som avses i 29 § skola
i den mån de inflyta av vederbörande
länsstyrelse redovisas till riksförsäkringsverket.
Belopp, som redovisas
visst år, skall fördelas mel -

§•

Skall enligt 11 kap. 6 § första stycket
lagen om allmän försäkring pensionspoäng
för visst års inkomst av
annat förvärvsarbete tillgodoräknas
den försäkrade, oaktat tilläggspensionsavgift
för året icke till fullo erlägges
inom tid som angives i 40 §
första stycket, må riksförsäkringsverket
efter framställning från den
försäkrade eller dödsboet efter honom
medgiva befrielse från erläggande
helt eller delvis av avgiften, därest
ömmande omständigheter föreligga.

§•

Riksförsäkringsverket äger för
varje år från vederbörlig inkomsttitel
å riksstaten tillgodoföra sig ett belopp
motsvarande skillnaden mellan
summan av de arbetsgivaravgifter,
som enligt vad i 17 § andra stycket
sägs under året anmälts för påföring
i samband med slutlig skatt, och vad
som av dessa avgifter kan enligt av
Konungen fastställda grunder beräknas
bliva avskrivet på grund av bristande
betalning. Beloppet skall fördelas
mellan avgifter, som avses i 1 §,
i samma proportion som avgifterna
ingå i nyssnämnda avgiftssumma.

Avgiftsbelopp som avses i 29 § skola
i den mån de inflyta av vederbörande
länsstyrelse redovisas till riksförsäkringsverket.
Belopp, som redovisas
visst år, skall fördelas mellan

Andra lagutskottets
(Gällande lydelse)

lan avgifter och bidrag som i 1 § sägs
i samma proportion som sådana avgifter
och bidrag ingå i summan av
de under nästföregående år debiterade
slutliga avgifterna.

Riksförsäkringsverket må----

utlåtande nr 27 år 1962

(Föreslagen lydelse)
avgifter som i 1 § sägs i samma proportion
som avgifterna ingå i summan
av de under nästföregående år
debiterade slutliga avgifterna.

—--eller restituerats.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

Vid debitering enligt 20 § första
stycket av arbetsgivares preliminära
avgifter för åren 1963 och 196b skall
hänsyn tagas till ökning, som avgiftsunderlaget
kan antagas komma
att undergå till följd av bestämmelserna
i lagen om allmän försäkring.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension, m. m.

Härigenom förordnas, dels att 1—6 §§ förordningen den 18 december 1959
angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att förordningens rubrik skall lyda som följer.

Förordning

angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Redare skall för varje år å vad
hai under året utgivit i lön i penningar
eller naturaförmåner i form
av kost eller bostad till sådan arbetstagare
hos honom, som avses i 1 §
första stycket förordningen om sjömansskatt,
erlägga avgift enligt lagen
om försäkring för allmän tillläggs
pension samt bidrag jämlikt lagen
om allmän sjukförsäkring och
lagen om moderskapshjälp enligt vad
nedan sägs.

Konungen skall fastställa procentsats
dels för uttaget av avgiften till
försäkringen för allmän tilläggspension,
dels ock för uttaget av ett sammanlagt
bidrag till kostnaderna för
den allmänna sjukförsäkringen och
moderskapshjålpen. Beslut om de
båda procentsatser, som skola till -

§•

Redare skall, i enlighet med vad
nedan sägs, för varje år å vad han
under året utgivit i lön i penningar
eller naturaförmåner i form av kost
eller bostad till sådan arbetstagare
hos honom, som avses i 1 § första
stycket förordningen om sjömansskatt,
erlägga avgifter enligt 19 kap.
1 § lagen om allmän försäkring.

§■

Konungen skall fastställa procentsatser
för uttaget av avgifter till
sjukförsäkringen och försäkringen
för tilläggspension. Beslut om de båda
procentsatser, som skola tillämpas
för visst år, skall fattas under
året dessförinnan.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse)

lämpas för visst år, skall fattas under
året dessförinnan.

För avgiften skall procentsatsen
för visst år utgöra en på sätt nedan
sägs bestämd andel av den procentsats,
som med stöd av 32 § lagen om
försäkring för allmän tilläggspension
fastställts för året. Procentsatsen för
bidraget skall utgöra samma andel
av de sammanlagda procenttalen enligt
38 § första stycket lagen om allmän
sjukförsäkring och 12 § lagen
om moderskapshjälp. Nämnda andel
skall svara mot förhållandet mellan
antalet svenska sjömän och hela antalet
sjömän på svenska handelsfartyg
i medeltal för den 31 december
under de tre år, som närmast föregått
det år då procentsatserna fastställas.
Hänsyn tages härvid ej till fartyg
med en bruttodräktighet understigande
300 registerton. Procentsatserna
beräknas med två decimaler. 4

4 §■

Bidraget till kostnaderna för den
allmänna sjukförsäkringen och moderskapshjälpen
utgår efter den för
året gällande procentsatsen och beräknas
för varje redare å summan av
lön till arbetstagare som i 1 § sägs,
sedan därifrån för varje arbetstagare
dragits sådan del av lön, som för år
räknat överstigit femtontusen kronor.
Härvid skall bortses från arbetstagare,
som icke är obligatoriskt försäkrad
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
så ock från arbetstagare,
som jämlikt 28 § lagen om allmän
sjukförsäkring undantagits från försäkringen
för tilläggssjukpcnning.

(Föreslagen lydelse)

För avgiften till sjukförsäkringen
skall procentsatsen för visst år utgöra
en på sätt nedan sägs bestämd
andel av den procentsats, varmed avgift
enligt 19 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring skall utgå. Procentsatsen
för avgiften till försäkringen
för tilläggspension skall utgöra samma
andel av den procentsats som
med stöd av 19 kap 5 § sagda lag
fastställts för året. Nämnda andel
skall svara mot förhållandet mellan
antalet svenska sjömän och hela antalet
sjömän på svenska handelsfartyg
i medeltal för den 31 oktober under
de tre år, som närmast föregått
det år då procentsatserna fastställas.
Hänsyn tages härvid ej till fartyg
med en bruttodräktighet understigande
300 registerton. Procentsatserna
beräknas med två decimaler.

3 §.

Avgiften till sjukförsäkringen utgår
efter den för året gällande procentsatsen
och beräknas för varje
redare å summan av lön till arbetstagare
som i 1 § sägs, sedan därifrån
för varje arbetstagare dragits sådan
del av lön, som för år räknat överstigit
tjugutvåtusen kronor. Härvid
skall bortses från arbetstagare, som
icke är obligatoriskt försäkrad enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse)

3 §.

Avgiften till försäkringen för allmän
tilläggspension utgår efter den
för året gällande procentsatsen och
beräknas för varje redare å summan
av lön till arbetstagare som i 1 § sägs,
sedan därifrån dragits dels ett belopp
motsvarande det beräknade genomsnittliga
antalet dylika arbetstagare
hos honom under året multiplicerat
med det i 10 § lagen om försäkring
för allmän tilläggspension
omförmälda basbelopp, som gäller
vid årets ingång, dels ock för varje
arbetstagare sådan del av lön, som för
år räknat överstigit sju och en halv
gånger nämnda basbelopp. Härvid
skall arbetstagare, som under hela
året varit anställd med full arbetstid,
räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare,
som under året varit anställd
i mindre omfattning, medräknas
i motsvarande mån. Genomsnittliga
antalet arbetstagare beräknas
med en decimal.

(Föreslagen lydelse)

*§.

Avgiften till försäkringen för tilläggspension
utgår efter den för året
gällande procentsatsen och beräknas
för varje redare å summan av lön
till arbetstagare som i 1 § sägs, sedan
därifrån dragits dels ett belopp
motsvarande det beräknade genomsnittliga
antalet dylika arbetstagare
hos honom under året multiplicerat
med det i 1 kap. 6 § lagen om allmän
försäkring omförmälda basbelopp,
som gäller vid årets ingång, dels ock
för varje arbetstagare sådan del av
lön, som för år räknat överstigit sju
och en halv gånger nämnda basbelopp.
Härvid skall arbetstagare, som
under hela året varit anställd med
full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare
och arbetstagare, som under
året varit anställd i mindre omfattning,
medräknas i motsvarande
mån. Genomsnittliga antalet arbetstagare
beräknas med en decimal.

5 §.

Bidraget till kostnaderna för den
allmänna sjukförsäkringen och moderskapshjälpen
skall fördelas mellan
sjukvårdsförsäkringen, försäkringen
för tilläggssjukpenning och
moderskapshjälpen i enlighet med
förhållandet mellan de i 38 § första
stycket lagen om allmän sjukförsäkring
och 12 § lagen om moderskapshjälp
angivna procenttalen för bidragen
till nämnda ändamål.

Av avgiften till sjukförsäkringen
skola fyra femtondelar användas till
bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter
för tillägg ssjukpenning.

6 §.

De närmare föreskrifter som fin- De närmare föreskrifter som finnas
erforderliga för tillämpningen nas erforderliga för tillämpningen

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse)
av denna förordning meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
av riksförsäkringsanstalten.

(Föreslagen lydelse)
av denna förordning meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

Äldre bestämmelser skola alltjämt
äga tillämpning i fråga om avgifter
och bidrag, som avse tiden före
ikraftträdandet.

51 iirr*Tj1; n} «}l /t, *>hir fibn J>s*i f i\ I

—

!Ö f

ul lö! f;

i it/

,.HJUlt!fiIO

n Kli»»''t

A,''.

01 vit

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 27

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Förslag

till

Lag

om finansiering av folkpensioneringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till bestridande av kostnaderna för folkpensioneringen skola utgå bidrag
i enlighet med vad nedan stadgas. I övrigt skola kostnaderna bestridas av
statsmedel.

2 §•

Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall, såvitt ej annat
följer av vad i andra stycket sägs, envar erlägga folkpensionsavgift för
år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, under
förutsättning att han vid utgången av detta år fyllt minst aderton och högst
sextiosex år, att han varit här i riket mantalsskriven för året näst före taxeringsåret
samt att han vid tidpunkten för tryckningen av stomme till inkomstlängd
för taxeringsåret var svensk medborgare.

Folkpensionsavgift skall icke erläggas av den, som för december månad
året näst före taxeringsåret åtnjutit folkpension i form av ålderspension
eller förtidspension, eller för den, som avlidit före ingången av året näst
före taxeringsåret. Ej heller skall folkpensionsavgift erläggas av den, för
vilken den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten icke uppgår till
tvåtusenfyrahundra kronor eller, om han skall taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser samt den med vilken han skall samtaxeras
icke enligt vad förut sagts är fritagen från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift,
den sammanlagda taxerade inkomsten för dem som samtaxeras
icke uppgår till tvåtusenfyrahundra kronor.

3 §.

Folkpensionsavgift skall utgå med fyra procent av den avgiftspliktiges till
statlig inkomstskatt taxerade inkomst med de begränsningar som. nedan
sägs.

Avgiftspliktiga, som samtaxeras, skola erlägga avgift med sammanlagt
högst sexhundra kronor. Därvid skall iakttagas, att om vardera har en taxerad
inkomst överstigande sjutusenfemhundra kronor, envar påföres pensionsavgift
med trehundra kronor. Om endast den ene har en taxerad in -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

komst överstigande sjutusenfemhundra kronor, minskas i förekommande
fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av avgifterna ej överstiger
sexhundra kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses i andra stycket skall erlägga avgift
med högst sexhundra kronor.

Folkpensionsavgift må i intet fall utgå med högre belopp än vad som
motsvarar summan av tio kronor och en femtedel av den taxerade inkomsten
i vad denna överstiger tvåtusenfyrahundra kronor; och skola därvid
avgiftspliktiga som samtaxeras anses som en avgiftspliktig samt avgiftsbeloppet
fördelas mellan dem i förhållande till varderas taxerade inkomst.

Folkpensionsavgift avrundas i förekommande fall nedåt till närmaste
hela krontal.

4 §•

Har avgiftspliktig vid taxering till statlig inkomstskatt erhållit sådant
särskilt avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga som avses i 9 § 2
mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, skall vid tillämpning
av 2 och 3 §§ med taxerad inkomst avses vad som återstår, sedan
den taxerade inkomsten minskats med nämnda avdrag.

Har avgiftspliktig avlidit och efterlämnat dödsbodelägare, som vid hans
frånfälle var beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att
erlägga kvarstående eller tillkommande skatt, vari ingår folkpensionsavgift,
under uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger
beskattningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, efter
framställning från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis
av avgiften. Befrielse må dock icke avse avgift, som påförts i anledning
av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen skolat erläggas
under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet.

Framställning som avses i andra stycket skall göras senast under andra
kalenderåret efter dödsåret.

I fråga om besvär över beskattningsnämnds beslut som i andra stycket
sägs skall motsvarande gälla som stadgas i taxeringsförordningen beträffande
besvär över beslut enligt 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

5 §•

Folkpensionsavgift påföres i den kommun, där för den avgiftspliktige beräknats
till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

Om debitering och uppbörd av folkpensionsavgifter är i övrigt stadgat i
uppbördsförordningen.

6 §•

Kommun skall för varje år bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen
med

dels viss andel, motsvarande en tiondels procent för varje fullt tiotal

100 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

skatteören per invånare i kommunen, av kostnaderna för följande förmåner,
som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade,
nämligen förtidspensioner jämte barntillägg till sådana pensioner,
änkepensioner i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 juli
1960, samt hustrutillägg, dock högst tre femtedelar av nämnda kostnader,

dels ock viss andel, motsvarande en femtedels procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen, av kostnaderna för kommunala
bostadstillägg, som under året utbetalats för pensionsberättigade, mantalsskrivna
inom kommunen, dock högst fyra femtedelar och lägst en fjärdedel
av sagda kostnader.

7 §•

Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen skall
hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen
påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängden
för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tilllägg,
samt till antalet invånare vid årets ingång.

8 §•

Varje kommuns bidrag uträknas av riksförsäkringsverket.

9 §•

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, då lagen den 30 juni 1947
(nr 398) om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
upphör att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest stadgande,
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

Äldre bestämmelser skola alltjämt gälla i fråga om pensionsavgifter, som
påföras för år 1962 eller tidigare år, ävensom beträffande kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen avseende år 1962 och tidigare
år.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

101

Förslag

till

Reglemente

angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas fonder för den
obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

t - • • . ,, > >■ 11. • < : * l " * | • O '' • i i :•*■);■.*> n «

Angående förvaltningen av den i 18 kap. 15 § lagen om allmän försäkring
omförmälda fonden för den obligatoriska sjukförsäkringen samt den i 21
kap. 2 § samma lag omförmälda fonden för den frivilliga sjukförsäkringen
skall gälla vad nedan stadgas.

2§.

-s • k

Allmän försäkringskassa må placera fondmedel

1. i obligationer utfärdade av staten, kommun, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa;

2. i obligationer garanterade av staten eller kommun;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade eller garanterade av staten eller
kommun eller utfärdade av riksbanken, postbanken, bankaktiebolag, sparbank
eller centralkassa för jordbrukskredit;

5. i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning
i annan fastighet än industrifastighet inom två tredjedelar av senast fastställda
taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke
må medräknas taxeringsvärdet å växande skog; dock skall åbyggnad, för att
inteckning i fastigheten må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag,
som avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkringsanstalt
med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket; samt

6. med riksförsäkringsverkets medgivande i fastighet, avsedd för kassans
verksamhet; och skall i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla
vad vid 5. stadgas.

3 §.

Utan hinder av vad i 2 § föreskrives må allmän försäkringskassa med riksförsäkringsverkets
medgivande såsom tillgång i fond redovisa värdet i inventarier,
som anskaffats för kassans verksamhet, under förutsättning atk
nedskrivning av värdet sker med minst en tiondel varje år.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1963.

102

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Förslag

till

Förordning

Jm ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 2—6 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Den som är försäkrad jämlikt lagen
om allmän sjukförsäkring och
som lider av långvarig och allvarlig
sjukdom äger, där Konungen i fråga
om sjukdomen så bestämt, utan kostnad
erhålla läkemedel, som enligt
vad Konungen förordnat skall tillhandahållas
kostnadsfritt vid sådan
sjukdom.

Vad nu sagts skall ock gälla svensk
medborgare som utan att vara försäkrad
jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring vistas här i riket.

I annat fall än som avses i 2 § äger
vid sjukdom den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
vid inköp av läkemedel, som
enligt apoteksvarustadgan den 14 november
1913 (nr 308) är att hänföra
till apoteksvara eller som utan att
utgöra apoteksvara innehåller gift
av första klassen, åtnjuta nedsättning
av fastställt pris för läkemedlet

§•

Den som är omfattad av sjukförsäkring
enligt lagen om allmän försäkring
och som lider av långvarig
och allvarlig sjukdom äger, där Konungen
i fråga om sjukdomen så bestämt,
utan kostnad erhålla läkemedel,
som enligt vad Konungen förordnat
skall tillhandahållas kostnadsfritt
vid sådan sjukdom.

Vad nu sagts skall beträffande den
som är bosatt utom riket gälla allenast
för tid varunder han vistas härstädes.

1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§ se SFS 1958:461.

103

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

med hälften av det belopp, varmed
priset må överstiga tre kronor. Har
under en formel förskrivits flera
läkemedel, skall prisnedsättningen
avse den sammanlagda kostnaden. Är
förskrivning avsedd att expedieras
mer än en gång, skall nedsättningen
hänföra sig till varje expedition.

Vad nu sagts om den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring skall ock gälla den
som, utan att vara försäkrad enligt
nämnda lag, vistas här i riket under
förutsättning att han är svensk medborgare
eller härstädes är i allmän
eller enskild tjänst.

Från prisnedsättning-----

Har apotekare mot recept utlämnat
läkemedel, som avses i 2 §, kostnadsfritt
eller läkemedel, varom sägs
i 3 §, till nedsatt pris, äger han i den
ordning Konungen bestämmer av
den i lagen om allmän sjukförsäkring
avsedda tillsynsmyndigheten
erhålla ersättning med belopp motsvarande
i förra fallet fastställt försäljningspris
och eljest föreskriven
prisnedsättning. 5

Kostnaden för tillhandahållande
av läkemedel enligt denna förordning
bestrides av statsmedel med belopp
för kalenderår motsvarande en
krona 15 öre för envar, som vid utgången
av det år kostnaden avser är
medlem i allmän sjukkassa, och i
övrigt av de allmänna centralsjuk -

första klassen, åtnjuta nedsättning
av fastställt pris för läkemedlet med
hälften av det belopp, varmed priset
må överstiga tre kronor. Har under
en formel förskrivits flera läkemedel,
skall prisnedsättningen avse den
sammanlagda kostnaden. Är förskrivning
avsedd att expedieras mer
än en gång, skall nedsättningen hänföra
sig till varje expedition.

Vad nu sagts om den som är omfattad
av sjukförsäkring enligt lagen
om allmän försäkring skall beträffande
försäkrad, som år bosatt utom
riket, gälla allenast för tid varunder
han vistas härstädes.

— stycket avses.

Har apotekare mot recept utlämnat
läkemedel, som avses i 2 §, kostnadsfritt
eller läkemedel, varom sägs
i 3 §, till nedsatt pris, äger han i den
ordning Konungen bestämmer av
riksförsäkringsverket erhålla ersättning
med belopp motsvarande i förra
fallet fastställt försäljningspris och
eljest föreskriven prisnedsättning.

§•

Kostnaden för tillhandahållande av
läkemedel enligt denna förordning
bestrides av statsmedel med belopp
för kalenderår motsvarande en krona
15 öre för envar, som vid utgången
av det år kostnaden avser är
inskriven hos allmän försäkringskassa,
och i övrigt av de allmänna

104

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kassorna i förhållande till antalet
medlemmar vid nämnda tidpunkt,
vilka äro pliktiga att erlägga sjukförsäkringsavgift
enligt lagen om allmän
sjukförsäkring.

Denna förordning äger icke tilllämpning
å den som vårdas å sjukvårdsanstalt,
som avses i lagen om
allmän sjukförsäkring.

försäkringskassorna i förhållande till
antalet inskrivna försäkrade vid
nämnda tidpunkt, vilka äro pliktiga
att erlägga sjukförsäkringsavgift enligt
lagen om allmän försäkring.

§• ■

Denna förordning äger icke tilllämpning
å den som erhåller sjukhusvård,
som avses i lagen om allmän
försäkring.

Denna förordning tråder i kraft
den 1 januari 1963.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

105

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för
arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ förordningen den 21 maj 1954 om
skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Arbetsgivare, som--

Upphör arbetstagares

Uppgift, som här avses, skall lämnas
till allmän sjukkassa.

Är arbetstagaren försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring, bör
uppgiften lämnas till den sjukkassa,
i vilken arbetstagaren är försäkrad.

1 §•

— nyss sagts.

arbetstagarens anställande.

Vad i denna förordning stadgas om
anställning skall äga motsvarande
tillämpning i fall av överenskommelse,
som avses i 3 kap. 2 § andra
stycket sista punkten lagen om allmän
försäkring.

Uppgift, som här avses, skall lämnas
till allmän försäkringskassa.

Är arbetstagaren inskriven hos allmän
försäkringskassa, bör uppgiften
lämnas till den försäkringskassa, hos
vilken arbetstagaren är inskriven.

3 §.

Uppgift om---—---anställningen upphört.

Uppgift skall lämnas å särskild Uppgift skall lämnas å särskild
Dlankett, vartill formulär fastställes blankett, vartill formulär faststälav
riksskattenämnden efter samråd les av riksskattenämnden efter sammed
tillsynsmyndigheten för de all- råd med riksförsäkringsverket,
männa sjukkassorna.

Uppgiftsblanketter tillhandahållas------med posten.

1 Senaste lydelse av 1 och 4 §§ se SFS 1961:266.

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 2 avd. Nr 27

106

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats
till annan allmän sjukkassa än
den, i vilken arbetstagaren är försäkrad,
åligger det den sjukkassa, som
mottagit uppgiften, att ofördröjligen
vidarebefordra densamma till den
sjukkassa, som arbetstagaren tillhör.
Är arbetstagaren ej försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring,
skall uppgiften i istället vidarebefordras
till utmätningsmannen i anställningsorten.

Sjukkassa, som mottagit uppgift
avseende i kassan försäkrad arbetstagare,
skall, sedan den tagit del av
innehållet i uppgiften, ofördröjligen
vidarebefordra uppgiften till vederbörande
utmätningsman inom kassans
område.

Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats
till annan allmän försäkringskassa
än den, hos vilken arbetstagaren
är inskriven, åligger det den försäkringskassa,
som mottagit uppgiften,
att ofördröjligen vidarebefordra
densamma till den kassa, hos
vilken arbetstagaren är inskriven. Är
arbetstagaren ej inskriven hos allmän
försäkringskassa, skall uppgiften i
stället vidarebefordras till utmätningsmannen
i anställningsorten.

Försäkringskassa, som mottagit
uppgift avseende hos kassan inskriven
arbetstagare, skall, sedan den
tagit del av innehållet i uppgiften,
ofördröjligen vidarebefordra uppgiften
till vederbörande utmätningsman
inom kassans område.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

107

Förslag

till

Förordning

om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, dels att i 5 och 10 §§, 11 § 1 mom., 12 § 2 mom.,
13—19 §§ samt 21 och 22 §§ militärersättningsförordningen den 2 juni 1950
orden »riksförsäkringsanstalten» och »anstalten» skola ersättas med orden
»riksförsäkringsverket» och »verket», dels att 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 mom.
och 11 § 2 mom. nämnda förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse)

Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras med det
undantag, som angives i 6 § 3 mom.,
av riksförsäkringsanstalten.

över beslut av riksförsäkringsanstalten
i sådant ärende må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till
försäkringsrådet senast inom en månad
efter det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.

Försäkringsrådet äger,-----

över försäkringsrådets beslut må
klagan ej föras.

(Föreslagen lydelse)

Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras med det
undantag, som angives i 6 § 3 mom.,
av riksförsäkringsverket.

öveT beslut av riksförsäkringsverket
i sådant ärende må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till försäkringsrådet
senast inom en månad
efter det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.

--denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut må
klagan föras hos försäkringsdomstolen
genom besvär. Besvären skola
hava inkommit till försäkringsrådet
inom tre veckor från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet
vara fem veckor. Den omständigheten,
att besvären ingivits eller insänts
direkt till försåkringsdomstolen, ut -

1 Senaste lydelse av 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 mom., 11 § 1 och 2 mom., 12 § 2 mom. samt 13—
19 och 21—22 §§ se SFS 1954:460 samt av 10 § se SFS 1960:181.

108

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gör ej hinder för besvärens upptagande
till prövning, därest de inkommit
till domstolen före besvärstidens
utgång.

Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.

Med avseende--—-----försäkringsrådet stadgas.

6§.

2 mom. Har olycksfallet------halv sjukpenning.

Sjukpenningens storlek-------att hänföra.

Sjukpenningklasserna och------följande tabell:

(Tabellen, i vilken ändring ej föreslås, är här utesluten.)

Halv sjukpenning —---— — hel sjukpenning.

För tid, — —---— — dag räknad.

1 fråga om utgivande av barntilllägg
till sjukpenningen och av hempenning
i stället för sjukpenning
skola bestämmelserna i 14 och 15 §§
lagen om yrkesskadeförsäkring äga
motsvarande tillämpning. 7

2 m o m. Änka efter------

Var den avlidne ogift, skall livränta
efter samma grunder som angivits
i första stycket utgå till ogift
kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande
förhållanden, så
ock till kvinna, som var trolovad med
den avlidne och som hade eller haft
barn med honom eller var havande
med barn till honom. Har kvinna
som nu nämnts varit gift och äger
hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande
man eller, om han är avliden,
i egenskap av efterlevande till
honom uppbära livränta, pension —

I fråga om utgivande av barntillägg
till sjukpenningen och om sjukpenning
under tid för sjukhusvård
skola bestämmelserna i 14 och 15 §§
lagen om yrkesskadeförsäkring äga
motsvarande tillämpning.

§•

— den avlidne.

Var den avlidne ogift, skall livränta
efter samma grunder som angivits
i första stycket utgå till ogift kvinna,
som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande
förhållanden, så ock till
kvinna, som var trolovad med den
avlidne och som hade eller haft barn
med honom eller var havande med
barn till honom. Har kvinna som nu
nämnts varit gift och äger hon åtnjuta
underhåll av sin förutvarande man
eller, om han är avliden, i egenskap
av efterlevande till honom uppbära
livränta, pension — annan än folk -

109

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

annan än folkpension — skadestånd pension eller tilläggspension — skaeller
annan därmed jämförlig ersätt- destånd eller annan därmed jämförning,
som skall upphöra att utgå lig ersättning, som skall upphöra att
därest hon ingår nytt äktenskap, utgå därest hon ingår nytt äktenskall
för tid, under vilken hon äger skap, skall för tid, under vilken hon
rätt till dylik förmån, henne till- äger rätt till dylik förmån, henne
kommande livränta enligt detta tillkommande livränta enligt detta
stycke minskas med vad som svarar stycke minskas med vad som svarar
mot värdet av förmånen. Avdrag som mot värdet av förmånen. Avdrag som
nu sagts skall ock ske för vad kvin- nu sagts skall ock ske för vad kvinnan
äger uppbära i livränta efter nan äger uppbära i livränta efter
man, med vilken hon tidigare sam- man, med vilken hon tidigare sammanlevat
under äktenskapsliknande manlevat under äktenskapsliknande
förhållanden eller varit trolovad. förhållanden eller varit trolovad.

Rätten till------med annan.

Efterlämnar den-----—årliga arbetsförtjänst.

Var den--—---- årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera-------årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta,------här nedan.

11 §.

2 m o m. Har skadad från allmän
sjukkassa uppburit ersättning, som
skolat utgivas enligt denna förordning,
skall, därest förhållandet kommer
till riksförsäkringsanstaltens
kännedom, vad som utgivits från
kassan avdragas från ersättning, som
i anledning av skadan tillkommer
honom enligt denna förordning, samt
det avdragna beloppet utbetalas till
kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension eller bidrag enligt lagen
om bidrag till änkor och änklingar
med barn eller lagen om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn, skall på begäran av pensionsstyrclsen
göras avdrag om och
i den mån ersättningen skolat föran -

2 m o m. HaT skadad från allmän
försäkringskassa uppburit ersättning,
som skolat utgivas enligt denna
förordning, skall, därest förhållandet
kommer till riksförsäkringsverkets
kännedom, vad som utgivits från kassan
avdragas från ersättning, som i
anledning av skadan tillkommer honom
enligt denna förordning, samt
det avdragna beloppet utbetalas till
kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension skall göras avdrag om
och i den mån ersättningen skolat
föranleda minskning av pensionen.

110

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

leda minskning av pensionen eller
bidraget; och skall avdraget belopp
utbetalas till pensionsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

111

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 3—5, 7 och 9 §§ lagen den 18 maj 1956 om ersättning
åt smittbärare1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3§.

Ersättningen för inkomstbortfall
åt den som är sjukpenningförsäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
utgår för dag räknat med det
högsta belopp som han vid sjukdom
är berättigad att uppbära i sjukhjålp
på grund av den obligatoriska och
frivilliga s jukpenningförsäkringen
för dag under de första etthundraåttio
dagarna av en sjukperiod, för
vilken sjukpenning utgår; dock att
ersättning åt den som åtnjuter annan
inkomst av förvärvsarbete än inkomst
av tjänst alltid skall bestämmas
till det belopp för dag räknat
som skulle hava utgått till honom,
därest hela hans årsinkomst av förvärvsarbete
utgjort inkomst av
tjänst.

Ersättningen åt den som icke är
s jukpenningförsäkrad enligt nyssnämnda
lag skall med tillämpning av
de i första stycket angivna grunderna
utgå med det belopp för dag räknat
som han skulle hava ägt uppbära
från allmän sjukkassa, därest han

Ersättningen för inkomstbortfall
åt den som omfattas av sjukförsäkringen
enligt lagen om allmän försäkring
utgår för dag räknat med det
högsta belopp som han vid sjukdom
är berättigad att uppbära i sjukpenning,
barntillägg och sjukpenningtillägg
på grund av försäkring enligt
nämnda lag eller med stöd därav
meddelade bestämmelser; dock att
ersättning åt den som åtnjuter annan
inkomst av förvärvsarbete än
inkomst av anställning alltid skall
bestämmas till det belopp för dag
räknat som skulle hava utgått till
honom, därest hela hans årsinkomst
av förvärvsarbete utgjort inkomst av
anställning.

Ersättningen åt den som vid sjukdom
icke är berättigad till sjukpenning
på grund av försäkring som i
första stycket sägs skall med tillämpning
av de i nämnda stycke angivna
grunderna utgå med det belopp
för dag räknat som han skulle hava

1 Senaste lydelse av 3 och 4 §§ se SFS 1959:588 samt av 5, 7 och 9 §§ se SFS 1961:270.

112

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

varit obligatoriskt sjukpenning för- ägt uppbära från allmän försäksäkrad
enligt sagda lag. ringskassa, därest han varit placerad

i sjukpenningklass jämlikt 3 kap. lagen
om allmän försäkring.

Den som---—--om arbetsinkomst.

4§.

Är den till ersättning berättigade
intagen å sjukvårdsanstalt, som i lagen
om allmän sjukförsäkring omförmäles,
skall ersättningen för inkomstbortfall
minskas med tre kronor
för dag, dook med högst hälften
av ersättningens belopp. Det lägsta
ersättningsbeloppet till kvinna, som
är intagen å sjukvårdsanstalt och i
hemmet har minst ett barn under
tio år vilket är sjukvårds försäkrat
såsom barn till henne eller hennes
make, skall utgöra fem kronor för
dag.

Är den till ersättning berättigade
intagen å sjukhus, som i lagen om
allmän försäkring omförmäles,
skall ersättningen för inkomstbortfall
minskas med fem kronor för
dag, dock med högst hälften av ersättningens
belopp. Det lägsta ersättningsbeloppet
till kvinna, som stadigvarande
sammanbor med eget
eller makes barn, adoptivbarn eller
fosterbarn under tio år, skall för tid
då hon är intagen å sjukhus utgöra
sju kronor för dag.

5 §.

Från ersättningen för inkomstbortfall
skola avräknas sjuk- eller
hempenning, tilläggs penning och
barntillägg, vartill smittbäraren under
tiden för ingripandet må vara
berättigad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, lagen med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa,
lagen om yrkesskadeförsäkring eller
lagen om moderskapshjälp.

Från ersättningen
Vad i----- 7

Från ersättningen för inkomstbortfall
skola avräknas sjukpenning,
barntillägg och sjukpenningtillägg,
vartill smittbäraren under tiden för
ingripandet må vara berättigad på
grund av försäkring enligt lagen om
allmän försäkring eller med stöd
därav meddelade bestämmelser, lagen
med särskilda bestämmelser om
frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa eller lagen om yrkesskadeförsäkring.

-----för ingripandet.

- om yrkesskadeförsäkring.

7 §.

Det ankommer på allmän sjuk- Det ankommer på allmän försåkkassa
att besluta om ersättning åt ringskassa att besluta om ersättning
tillfällig smittbärare. åt tillfällig smittbärare.

113

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ärende angående ersättning upptages
av den allmänna sjukkassa
som smittbäraren tillhör. Tillhör han
icke någon sjukkassa, upptages ärendet
av den sjukkassa, inom vars
verksamhetsområde han är bosatt.
Är smittbäraren icke bosatt i riket,
upptages ärendet av den sjukkassa,
inom vars verksamhetsområde ingripandet
skett.

Beträffande ersättning åt tillfällig
smittbärare skola i övrigt bestämmelserna
i 11 § tredje stycket, 23 §
första stycket, 27 § första stycket,
28 § andra och fjärde styckena, 30 §
andra stycket, 32 §, 45 § andra stycket
samt 46, 59, 89, 101—103 och
105—107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring
äga motsvarande tillämpning.

Utöver vad i 27 § första stycket
nämnda lag sägs må ersättning nedsättas
eller indragas, om smittbärare
underlåter att ställa sig till efterrättelse
av myndighet meddelade
föreskrifter angående vad han har att
iakttaga under den tid ingripandet
avser.

Ärende angående ersättning upptages
av den allmänna försäkringskassa
hos vilken smittbäraren är
inskriven. Är han icke inskriven hos
någon försäkringskassa, upptages
ärendet av den kassa, inom vars verksamhetsområde
han är bosatt. Är
smittbäraren icke bosatt i riket, upptages
ärendet av den försäkringskassa,
inom vars verksamhetsområde
ingripandet skett.

§■

Beträffande ersättning åt tillfällig
smittbärare skola i övrigt bestämmelserna
i 3 kap. 5 § tredje stycket, 15 §,
16 § andra stycket och 17 § samt 20
kap. 3 § första stycket och 4—13 §§
lagen om allmän försäkring äga motsvarande
tillämpning.

Utöver vad i 3 kap. 17 § och 20
kap. 3 § första stycket nämnda lag
sägs må ersättning nedsättas eller indragas,
om smittbärare underlåter att
ställa sig till efterrättelse av myndighet
meddelade föreskrifter angående
vad han har att iakttaga under den
tid ingripandet avser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.

114

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervis»
ning och vård av vissa psykiskt efterblivna

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 4 juni 1954 om undervisning och
vård av vissa psykiskt efterblivna1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §.

Undervisning och vård enligt denna
lag av psykiskt efterbliven, som
är inskriven eller för observation intagen
vid särskola eller som är inskriven
vid vårdanstalt och ej fyllt
tjuguett år, skall vara kostnadsfri,
dock att landstinget eller efter Konungens
bestämmande annan som
driver särskola eller vårdanstalt äger
att såsom ersättning för kostnaden
uppbära den inskrivne tillkommande
folkpension, barnpension enligt lagen
om barnpensioner eller särskilt
barnbidrag så ock allmänt barnbidrag,
som enligt 7 § lagen om allmänna
barnbidrag må utgå för den
efterblivne. Den som sålunda uppbär
folkpension skall vara skyldig
att enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar tillhandahålla
den pensionsberättigade fickpengar
eller använda motsvarande belopp

1 Senaste lydelse se SFS 1960:112.

115

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för ökande av hans trivsel eller eljest
till hans personliga nytta.

För vård------Konungen bestämmer.

Utan hinder------centralstyrelsen bestämmer.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1963.

116

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister

Härigenom förordnas, att 2, 4 och 5 §§ lagen den 20 mars 1936 om socialregister1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I socialregistret skola antecknas:

1) de personer, som erhålla understöd
eller annan hjälp genom kommunens
organ;

2) inom kommunen boende personer,
vilka uppbära folkpension i
form av tilläggspension, änkepension,
kommunalt bostadstillägg, hustrutillågg,
blindtillägg eller vårdtilllågg,
bidrag enligt lagen om bidrag
till änkor och änklingar med barn,
mödrahjälp, särskilt barnbidrag eller
bidragsförskott eller som med bidrag
av allmänna medel åtnjuta sjukvård
eller yrkesutbildning, varom i 14 § lagen
om folkpensionering förmåles,
för förebyggande eller håvande av
höggradig nedsättning av arbetsförmågan; 3)

personer, som erhålla hjälp i
annan form ån ovan sagts, i den mån
det registerförande organet erhåller
kännedom därom och finner anteckning
om förhållandet böra inflyta i
registret.

§•

I socialregistret skola antecknas de
personer, som erhålla understöd eller
annan hjälp genom kommunens organ,
ävensom personer, vilka erhålla
hjälp i annan form, i den mån det
registerförande organet erhåller kännedom
därom och finner anteckning
om förhållandet höra inflyta i registret.

1 Senaste lydelse av 2 och 4 §§ se SFS 1954:136 och av 5 § se SFS 1954:251.

117

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Gällande lydelse)

Beslutar kommunalt organ, att
hjälp skall utgå till viss person, skall
beslutet omedelbart delgivas det registerförande
organet. Sådan delgivningsplikt
åligger pensionsnämndens
ordförande i fråga om folkpension i
form av tilläggspension, änkepension,
kommunalt bostadstillägg,
hustrutillägg, blindtillägg eller vårdtillägg
ävensom beträffande bidrag
enligt lagen om bidrag till änkor och
änklingar med barn, särskilt barnbidrag
samt bidrag av allmänna medel
för sjukvård eller yrkesutbildning,
varom i 2 § 2) sägs, samt barnavårdsnämnd
i fråga om mödrahjälp
och bidragsförskott.

(Föreslagen lydelse)

4§.

Beslutar kommunalt organ, att
hjälp skall utgå till viss person, skall
beslutet omedelbart delgivas det registerförande
organet.

Statlig myndighet, av landsting
tillsatt styrelse eller nämnd, ömsesidigt
försäkringsbolag, varom förmäles
i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
allmän sjukkassa och erkänd
arbetslöshetskassa äro pliktiga att
efter framställning tillhandagå det
registerförande organet med upplysning
angående från myndigheten,
styrelsen, nämnden, bolaget eller kassan
till viss angiven person utgående
hjälp.

Statlig myndighet, av landsting
tillsatt styrelse eller nämnd, ömsesidigt
försäkringsbolag, varom förmäles
i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
allmän försäkringskassa
och erkänd arbetslöshetskassa äro
pliktiga att efter framställning tillhandagå
det registerförande organet
med upplysning angående från myndigheten,
styrelsen, nämnden, bolaget
eller kassan till viss angiven person
utgående hjälp.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1963.

118

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslagen innebär att sjuk- och moderskapsförsäkringen, folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen fr. o. m. den 1 januari 1963 sammanföres
i en lag om allmän försäkring till ett enhetligt system, som ger den enskilde
skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom och barnsbörd, ålderdom, invaliditet
och försörj arens frånfälle.

Inom sjukförsäkringen föreslås grundsjukpenningen höjd från
3 till 5 kr. om dagen. Samma höjning föreslås för sjukpenningavdraget vid
sjukhusvård. Sjukpenningskalan bygges ut så att försäkringsskyddet kommer
att omfatta inkomster upp till omkring 22 000 kr. om året. Sjukpenningen
i den högsta sjukpenningklassen skall utgöra 28 kr. om dagen. Den
nuvarande regeln att sjukpenningen minskas efter 180 dagars sjukdom föreslås
slopad.

Enligt förslagen skall företagarna automatiskt anslutas till försäkringen
för tilläggssjukpenning och få samma sjukpenningskydd som de anställda.
Viss individuell valfrihet att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen skall
finnas för företagarna men den sammankopplas med valfriheten inom försäkringen
för tilläggspension, så att utträden och återinträden får ske endast
med avseende på båda försäkringarna i förening. Företagarna kan välja
33 eller 93 dagars karenstid som alternativ till den normala 3-dagarstiden.
För att tillgodose behovet av sjukförsäkringsskydd för företagare som redan
anmält undantagande från tilläggspensioneringen föreslås att de skall få
tillfälle att senast den 31 december 1962 återkalla sin anmälan med verkan
fr. o. m. den 1 januari 1963.

I syfte att förbättra hemmafruarnas ställning inom sjukförsäkringen
föreslås att en hemmafru med barn under 10 år i hemmet vid sjukdom alltid
skall få obligatoriska förmåner, grundsjukpenning och barntillägg, vilka
sammanlagt uppgår till minst 7 kr. om dagen. Hon skall därutöver, om hon
så önskar, genom frivillig försäkring kunna skaffa sig ett sjukpenningtillägg
som uppgår till lika stort belopp.

En till visst antal dagar maximerad sjukhjälpstid skall finnas endast för
den som åtnjuter ålderspension eller hel förtidspension. I övrigt skall sjukhjälp
utgå till dess förtidspension tar vid. En ålderspensionär skall kunna
komma i åtnjutande av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård sammanlagt
högst 180 dagar. Den som har hel förtidspension skall ej kunna
vara sjukpenningförsäkrad, men däremot skall han under en tid av högst
180 dagar kunna få ersättning för sjukhusvård. Den som har partiell förtidspension
skall kunna vara sjukpenningförsäkrad för den kvarstående
förvärvsinkomsten, och någon maximerad sjukhjälpstid gäller inte för honom.

Förslagen innebär vidare att moderskapsförsäkringen förbättras
och att mödrahjälpen avskaffas. Grundpenningen föreslås höjd från

119

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

270 till 900 kr. vid enkelbörd. Tilläggspenning skall kunna utgå i 180 dagar
mot f. n. 90 dagar. Dessutom får blivande och nyblivna mödrar ersättning
för tandläkarvård.

Beträffande pensioneringen föreslås, att folkpensionerna höjes
fr. o. m. den 1 juli 1962 med 350 kr. för en ensam pensionär, varmed även
avses änkepensionär, och med tillhopa 500 kr. för två pensionsberättigade
makar. Med 12 indextillägg blir det årliga beloppet för en ensam pensionär
3 250 kr. och för två pensionsberättigade makar sammanlagt 5 090 kr. Till de
angivna beloppen kan liksom hittills komma kommunalt bostadstillägg. Indextillägg
som utlöses efter den 30 juni 1962 skall utgå med 75 kr. till ensam
pensionär och 60 kr. till envar av två gifta pensionärer.

En uppmjukning föreslås av det nu gällande kravet på mantalsskrivning
i riket för rätt till folkpension. Rätt till pension skall sålunda föreligga,
förutom för svensk medborgare som är mantalsskriven i riket, för en svensk
som varit mantalsskriven här för det år han fyllt 62 år och för de fem åren
närmast dessförinnan.

Rätten till tilläggspension utvidgas genom att svensk medborgares lön
i utlandet m. m. blir pensionsgrundande i ökad utsträckning. För att neutralisera
verkningarna för tilläggspensionen av inkomstbortfall under längre
perioder av sjukdom föreslås vissa regler för försäkrade som är födda 1927
eller tidigare.

Efter mönster från tilläggspensioneringen föreslås rörlig pensionsålder
inom folkpensioneringen så att ålderspension skall kunna uttagas från 63
års ålder, varvid pensionen minskas på visst sätt. Den som väntar med att
ta ut ålderspensionen till efter 67 år får å andra sidan en viss höjning av
pensionen. Reglerna om förtida uttag avses skola träda i kraft successivt så
att under år 1963 förtida uttag blir möjligt för personer födda 1896 och 1897.
Därefter sänkes den undre gränsen varje år med ett år. Härigenom kommer
reformen att vara fullt genomförd år 1966.

Beträffande förtidspensionen föreslås att samma invaliditetsbegrepp och
samma invaliditetsbedömning skall gälla för både folkpensioneringen och
tilläggspensioneringen. Invaliditetsbegreppet har utformats som en arbetsinvaliditet,
vilken har sin grund i medicinska faktorer. För rätt till förtidspension
förutsättes att arbetsförmågan nedsatts med minst hälften. Vid
varaktig nedsättning av arbetsförmågan utgår förtidspension, under det att
pensionsförmånen benämnes sjukbidrag då arbetsförmågans nedsättning
inte är varaktig men kan beräknas bestå avsevärd tid.

Den nuvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens invalidförmåner
slopas och ersättes med följande för folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
gemensamma regler om pensionens storlek. Försäkrade, vilkas
arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast en ringa del
därav återstår, erhåller hel förtidspension, vars storlek motsvarar ålderspensionen.
Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men likväl med avse -

120 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

värt mera än hälften, utgår två tredjedelar av hel pension. I övriga fall utgives
en tredjedel av hel pension.

Beträffande förutsättningarna för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen
och sättet för pensionens beräkning föreslås vissa ändrade
regler. De nya reglerna innebär att kvalifikationstiden för flertalet fall förkortas
från två till ett år, varjämte i ökad utsträckning förhindras att den
försäkrade blir utan pension eller får en mycket låg pension om han under
åren närmast före invaliditetens inträde tillfälligt saknat pensionsgrundande
inkomst eller haft osedvanligt låg sådan inkomst. Utlänningar får rätt
till förtidspension — och därmed familjepension — från tilläggspensioneringen
på i stort sett samma villkor som svenskar.

De generella folkpensionsförmånerna kompletteras enligt förslaget med
särskilda förmåner till blinda, till personer med avsevärda vårdbehov och
till förvärvsarbetande invalider med svåra kroppsliga defekter. En förmån,
benämnd invaliditetstillägg, är avsedd för dem som har ålders- eller förtidspension
och en annan, kallad invaliditetsersättning, för invalidiserade i
arbetsför ålder, vilkas förvärvsförmåga är sådan att de inte blir berättigade
till förtidspension. Invaliditetstillägget föreslås skola utgå med 1 200 kr. och
invaliditetsersättningen med 1 800 kr. om året. Som en följd av de sålunda
föreslagna bestämmelserna förordas att de nuvarande blindtilläggen och
vårdtilläggen skall upphöra.

Ålders- och förtidspension kompletteras vidare med icke inkomstprövade
barntillägg motsvarande de nuvarande särskilda barnbidragen. Dessa tilllägg
skall för varje barn under 16 år i regel utgöra 1 000 kr. om året.

Den nuvarande inkomstprövningen skall enligt förslaget bibehållas för
hustrutillägg och kommunala bostadstillägg samt änkepensioner i anledning
av dödsfall före den 1 juli 1960. I inkomstprövningsreglerna förordas
dock vissa uppmjukningar främst beträffande änkepensionerna.

Inom familjepensioneringen föreslås änkepension till frånskilda kvinnor
efter den förutvarande mannen under förutsättning att denne vid tidpunkten
för dödsfallet var skyldig att utge underhållsbidrag till kvinnan. Med
den angivna begränsningen skall frånskild kvinna i princip kunna erhålla
folkpension och tilläggspension på samma villkor som gäller för änka. Sammanlagda
beloppet av den frånskilda kvinnans änkepension från folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen får dock inte överstiga underhållsbidraget.

Egenpension och familjepension från tilläggspensioneringen skall kunna
utgå samtidigt utan reduktion, av någondera pensionen. Sammanträffar flera
familjepensioner skall däremot endast en av dem utgå. Den nuvarande
regeln inom tilläggspensioneringen att familjepension ej får uppgå till mera
än 80 procent av den avlidnes egenpension föreslås upphävd.

Förmånligare regler införes för pension till vissa kvinnor, som blivit änkor
före den 1 juli 1960 och som haft barn i hemmet.

121

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Kostnaderna för sjuk- och moderskapsförsäkringen skall liksom
hittills fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten. De föreslagna
reformerna föranleder viss höjning av de försäkrades egna avgifter.
Arbetsgivarnas bidrag föreslås skola utgöra 1,5 procent av löner upp till
22 000 kr. Staten föreslås skola bidraga med 50 procent av utgifterna för
sjukvårdsersättning som ej avser sjukhusvård, för grundsjukpenning, barntillägg
och moderskapspenningens grundpenning. Statens bidrag beräknas
till 320 milj. kr. för budgetåret 1962/63.

För budgetåret 1962/63 beräknas merkostnaderna för de föreslagna folkpensionsreformerna
till 394 milj. kr. I reglerna om folkpensionskostnadernas
fördelning mellan staten och kommunerna föreslås vissa justeringar,
som skall gälla tills vidare i avvaktan på en slutlig lösning av kostnadsfördelningsfrågan.
Statens kostnader för folkpensionerna beräknas för budgetåret
1962/63 till 2 967 milj. kr. Kommunernas kostnader uppskattas för
samma tid till ca 542 milj. kr.

I propositionen föreslås, att riksdagen för budgetåret 1962/63 till Bidrag
till sjukkassor m. m. beviljar ett förslagsanslag å 320 milj. kr. och till Bidrag
till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag å 2 967 milj. kr.

Inledning

I arbetet med socialförsäkringens effektivisering har vid de senaste årens
riksdagar tillryggalagts flera betydelsefulla etapper, år 1958 principbeslut
om folkpensioneringens fortsatta utbyggnad, år 1959 lagstiftningen om
försäkring för allmän tilläggspension, år 1960 nya bestämmelser rörande
familj ef örmåner inom folkpensioneringen och år 1961 beslut om socialförsäkringens
administrativa handhavande. Den år 1958 tillkallade socialförsäkringskommittén,
1 som fick i uppdrag att utreda den närmare utformningen
av de av samma års A-riksdag fattade principbesluten rörande folkpensioneringen
och sedermera även vissa andra frågor bl. a. i anknytning till
tilläggspensioneringen, har nu avslutat sitt arbete genom avlämnandet av
betänkandet Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. (SOU
1961:29). Socialförsäkringsfrågor har även behandlats av socialpolitiska
kommittén2 i dess betänkande Stöd åt barnaföderskor (SOU 1961: 38). I en
inom socialdepartementet utarbetad promemoria, betitlad Lag om allmän
försäkring, m. m. (SOU 1961:39), har framlagts förslag till enhetlig lagreglering
av socialförsäkringssystemet med undantag av yrkesskadeförsäkring
och arbetslöshetsförsäkring. De genom promemorian framlagda lag 1

Förste vice talmannen A. Strand, ordförande, t.f. generaldirektören R. Broberg samt ledamöterna
av riksdagens andra kammare A. Andersson, I. Bengtsson, R. Eliasson och H. Gustafsson.

2 Statssekreteraren E. Michanek, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare
T. Bengtson, förbundsordföranden G. Hallström, direktören S. Hydén, ledamoten av riksdagens
andra kammare S. Jonsson, förste sekreteraren A. Nilstein, folkskolläraren H. Nyhage, ledamöterna
av riksdagens andra kammare E. Rimmcrfors och E. Sjövall samt t. f. byråchefen It. Thilert.

122 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

förslagen beaktar socialförsäkringskommitténs och socialpolitiska kommitténs
förslag och i visst hänseende jämväl förslag av utredningen om
s. k. beroende uppdragstagare1 i betänkandet Sociallagstiftningen och de
s. k. beroende uppdragstagarna (SOU 1961:57). Promemorian innehåller
därutöver vissa nyheter i materiellt avseende. Slutligen har utredningen om
pensionsstyrelsens frivilliga försäkring2 redovisat sitt uppdrag i betänkandet
Frivillig statlig pensionsförsäkring (stencilerat).

Över nämnda betänkanden och promemoria har, efter remiss, yttranden
avgivits av ett flertal myndigheter och organisationer. En redogörelse för
de organ som yttrat sig återfinnes på s. 120 och 121 i propositionen.

I propositionen har de i betänkandena och promemorian framlagda förslagen
upptagits till närmare behandling. Propositionen innehåller jämväl
förslag om standardhöjning av folkpensionerna och ett förslag i anledning
av en hemställan av 1961 års riksdag rörande folkpension åt vissa änkor.

I det följande kommer av framställningen i propositionen att i huvudsak
återges endast vad föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson,
såsom sina egna synpunkter anfört dels i den allmänna motiveringen vid
lagrådsremissen, dels vid propositionens avlåtande. Vidare kommer av
lagrådets yttrande endast synpunkterna av mera allmän natur att redovisas;
de erinringar lagrådet gjort rörande detaljutformningen av förslagen
har nämligen genomgående beaktats vid den slutgiltiga utformningen. Beträffande
övriga delar av framställningen i propositionen, såsom redogörelserna
för gällande bestämmelser, ifrågavarande betänkanden och promemoria
och de däröver avgivna remissyttrandena samt specialmotiveringen till
författningsförslagen, hänvisas till propositionen, i den mån de ej återgives
här nedan.

De i propositionen framlagda förslagen
Allmänna synpunkter

Departementschefen:

»I samband med framläggande av propositioner i socialförsäkringsfrågor
vid de senaste årens riksdagar har jag haft anledning att erinra om att socialförsäkringen
för närvarande befinner sig i ett skede av snabb utveckling.
Härvid har jag brukat lämna en översikt av de olika reformetapper
som genomförts och som planeras. Även i år torde en sådan översikt vara
på sin plats.

Såsom inledning till det utvecklingsskede som jag åsyftar vill jag beteck -

1 Häradshövdingen G. Engström.

1 Presidenten L. Granqvist.

123

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

na ikraftträdandet år 1955 av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring och
den därmed i viss utsträckning samordnade nya yrkesskadeförsäkringslagstiftningen.
De viktigaste milstolparna har därefter varit pensionsbesluten
åren 1958 och 1959. Vid 1958 års A-riksdag tog statsmakterna ställning till
folkpensioneringens framtida utformning och fastställde en riktpunkt för
den nivå, som dessa pensioner borde ha uppnått år 1968. År 1959 togs sedan
genom lagstiftningen om försäkring för allmän tilläggspension det
avgörande steget mot socialförsäkringens utbyggnad till ett modernt trygghetssystem,
som motsvarar högt ställda anspråk. Under tiden hade det
utredningsarbete påbörjats, som erfordrades för att fullfölja statsmakternas
intentioner enligt de principiella ställningstagandena på pensionsområdet
från 1958. Efter tillkomsten av försäkringen för allmän tilläggspension
fick detta utredningsarbete givetvis också beakta de med denna försäkring
sammanhängande problemen.

Utredningsverksamheten bedrevs på två parallella linjer, dels inom 1958
års socialförsäkringskommitté vad avsåg de olika socialförsäkringsgrenarnas
materiella innehåll, och dels inom socialförsäkringens administrationsnämnd
beträffande försäkringens administrativa handhavande. På grundval
av förslag av socialförsäkringskommittén beslöts år 1960 betydande
förbättringar av folkpensioneringens familjeförmåner i enlighet med statsmakternas
principiella ställningstagande år 1958. Administrationsnämndens
arbete ledde vid 1961 års riksdag fram till en genomgripande reform av socialförsäkringsadministrationen,
både vad gäller socialförsäkringsorganens
uppbyggnad och formerna för ärendenas behandling. Administrationsnämnden
hade därmed slutfört sina uppgifter.

Med framläggande av de förslag, som jag i fortsättningen kommer att ta
ställning till, har socialförsäkringskommittén fullgjort sitt utredningsuppdrag.
Dess förslag syftar till en reform av invalidpensioneringen både på
folkpensions- och tilläggspensionssidan, som bygger på ställningstagandena
från år 1958. Samtidigt föreslås en förbättring av sjukpenningförsäkringen,
så att ett sammanhängande försäkringsskydd utan luckor och dubbelersättningar
på i princip likvärdig nivå erhålles genom å ena sidan sjukpenning
och å andra sidan invalidpension eller, som denna pensionsform i fortsättningen
bör benämnas, förtidspension.

I slutskedet av socialförsäkringskommitténs utredningsarbete har den
lagtekniska sidan av reformverket utretts inom socialdepartementet. Härvid
bar även utarbetats förslag om materiella ändringar i vissa avseenden,
bl. a. på familjepensioneringens område och i fråga om utlandssvenskars och
utlänningars ställning inom socialförsäkringssystemet.

Socialpolitiska kommittén, som har i uppdrag att verkställa en kartläggning
av socialpolitikens nuvarande innehåll och verkningar samt att pröva
de socialpolitiska åtgärdernas lämpliga utformning i framtiden, har som
resultat av sina överväganden rörande stödet åt barnaföderskor lagt fram

124 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ett förslag om en avsevärd förbättring av moderskapsförsäkringen samtidigt
med en avveckling av mödrahjälpen. Ett par andra utredningar i aktuella
socialförsäkringsfrågor har vidare lett fram till förslag, som står i
samband med de övriga föreliggande förslagen. Slutligen kompletteras bilden
av den reformetapp vi nu står inför av att tiden är inne att ta ytterligare
ett steg mot den folkpensionsnivå, som enligt 1958 års ställningstaganden
skulle vara uppnådd år 1968.

Redan vad jag nu anfört torde ge en antydan om hur betydelsefull årets
reformetapp är både med hänsyn till de föreliggande frågornas vikt och
till förslagens omfång. Utbyggnaden och samordningen av de varandra närstående
socialförsäkringsgrenarna sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpensionering
och tilläggspensionering och sammanförandet av de huvudsakliga
bestämmelserna om dessa försäkringar i ett lagverk i enlighet med
de nu föreliggande förslagen kan på ett sätt sägas utgöra en slutsten i det
arbete på socialförsäkringens utveckling till en hög grad av effektivitet,
som jag i det föregående skildrat.

Det sagda får naturligtvis inte uppfattas så att reformarbetet på socialförsäkringsområdet
kan anses avslutat för en längre tid framåt. Yrkesskadeförsäkringen,
som fick ny gestalt vid den nuvarande reformperiodens början,
kan av olika skäl f. n. inte annat än provisoriskt anknytas till den allmänna
pensioneringen — folkpensionering och tilläggspensionering — i dess
nya utformning. En utredning har emellertid igångsatts i syfte att möjliggöra
en långtgående integration mellan yrkesskadeförsäkringen samt sjukförsäkringen
och den allmänna pensioneringen. Sedan flera år har frågan
om en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen stått på dagordningen. I
stor utsträckning har önskemålen om en sådan översyn blivit tillgodosedda
genom de förslag rörande sjukpenningförsäkringen, som framlagts av 1958
års socialförsäkringskommitté. För fullföljande av översynen beträffande
de delar av sjukförsäkringen som inte behandlats av kommittén, främst bestämmelserna
om ersättning för sjukvård, har jag tillkallat en särskild utredning.
En socialförsäkringsgren, som hittills i allmänhet inte behandlats
i samband med de övriga, är arbetslöshetsförsäkringen. Även denna försäkrings
omfattning och utformning är föremål för utredning.

I de förslag, som jag i det följande framlägger, lämnas principerna för
de olika försäkringsgrenarnas finansiering orubbade. Oaktat reglerna om
sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpensionering och tilläggspensionering
sammanföres i en lag, kommer alltså i huvudsak skilda finansieringsbestämmelser
att gälla för dessa tre försäkringsgrenar. Även yrkesskadeförsäkringen
följer sitt eget finansieringssystem. Det framstår som ett mycket
starkt önskemål att finansieringsreglerna för de med varandra i förmånshänseende
samordnade försäkringsgrenarna bringas i bättre samklang med
varandra och förenklas. Frågan om socialförsäkringens finansiering står
givetvis i nära samband med beskattningens utformning, och hithörande

125

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

problem överväges bl. a. inom allmänna skatteberedningen i samverkan med
socialdepartementet. Det är min förhoppning att finansieringsspörsmålen
inom socialförsäkringen skall kunna få en tillfredsställande lösning inom
en icke avlägsen framtid.

Som synes är arbetet redan i gång med åtskilliga frågor, som rör socialförsäkringens
vidare utveckling. Andra sådana arbetsuppgifter kan väntas
bli aktuella längre fram. Jag vill ytterligare uppehålla mig blott vid ett
spörsmål av större räckvidd. Socialförsäkringens tillämplighet på andra
länders medborgare är en fråga, som får alltmer ökad betydelse. Flera internationella
organ, i vilkas arbete Sverige deltar, har problem av detta slag
under behandling, och för den ekonomiska integrationen och arbetskraftens
rörlighet över gränserna spelar frågor, som sammanhänger med likaberättigande
i socialförsäkringshänseende och vidmakthållande av socialförsäkringsskyddet
vid arbete i andra länder än det egna, en viktig roll.
I de nu föreliggande förslagen har vissa hithörande problem tagits upp till
behandling, men en undersökning av hela frågekomplexet om grunderna
för svenska medborgares och utlänningars rättigheter enligt vår socialförsäkringslagstiftning
bör snarast komma till stånd.

Slutsatsen av vad jag nu yttrat blir att socialförsäkringen även i fortsättningen
lovar att bli ett fält, som bjuder på en rik utveckling, men att
de förslag, som jag i fortsättningen redogör för, likväl betecknar ett avgörande
steg mot socialförsäkringens sammangjutning till ett enhetligt
system, ägnat att genom sina olika komponenter skänka den enskilde ett i
det hela tillfredsställande skydd mot de ekonomiska följderna av sjukdom,
ålderdom och försörjarens frånfälle.»

Lagrådet:

Det föreliggande förslaget innebär ett sammanförande i en lag av huvudbestämmelserna
rörande sjuk- och moderskapsförsäkringen, folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen. Därutöver föreslås åtskilliga betydelsefulla
sakliga ändringar. Då lagrådet icke ansett sig ha att ingå på ett bedömande
av de ekonomiska spörsmål som sammanhänga med försäkringen,
har lagrådets granskning av förslaget till stor del måst bliva av huvudsakligen
formell natur. Förslaget, som såvitt lagrådet kunnat finna utarbetats
med omsorg och noggrannhet, har föranlett allenast ett fåtal erinringar,
vilka redovisas nedan vid berörda paragrafer.

Sjuk- och moderskapsförsäkring
Företagarnas sjukpenningförsäkring

Departementschefen:

»Inom en allmän försäkring, som omsluter både sjukförsäkring och pensionering,
är det givet att det måste finnas ett nära samband mellan sjuk -

126 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

försäkringens regler om sjukpenningförmåner och den allmänna pensioneringens
bestämmelser om ersättning vid invaliditet. Lagstiftningens syfte
måste vara att även vid långvariga sjukdomar som övergår i invaliditet garantera
de försäkrade ett fullgott skydd, utan luckor eller ojämnheter. Socialförsäkringskommittén
har från denna utgångspunkt undersökt skillnaderna
i olika hänseenden mellan sjukförsäkringen och förtidspensioneringen
liksom även reglerna om samordning mellan dessa båda grenar av socialförsäkringen.
Undersökningen har utmynnat i förslag att ansluta företagarna
till den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning, att slopa
bestämmelserna om reduktion av sjukpenningen efter viss tids sjukdom
och om utförsäkring, att höja grundsjukpenningen samt att bygga ut sjukpenningskalan
med nya sjukpenningklasser. Om dessa allmänna linjer i
kommitténs förslag råder en så gott som fullständig enighet bland remissorganen.
Även jag anser att reformer i den angivna riktningen är av behovet
starkt påkallade.

Beträffande företagarnas ställning inom sjukpenningförsäkringen
finner jag sålunda att kommittén anfört övertygande
skäl för sin uppfattning att den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning
bör ge skydd mot inkomstbortfall även när inkomsten härrör från
annat förvärvsarbete än anställning. Av intresse är att bland de remissorgan,
som företräder företagarintressen, det är en allmän uppfattning att
flertalet självständiga företagare och fria yrkesutövare har behov av ett
vidgat försäkringsskydd mot inkomstbortfall på grund av sjukdom och att
detta behov bör tillgodoses genom att vederbörande automatiskt anslutes
till tilläggssjukpenningförsäkringen. Jag finner att kommitténs förslag i
denna del bör genomföras.

En automatisk anslutning av företagarna till försäkringen för tilläggssjukpenning
är inte oförenlig med en viss individuell valfrihet. Behovet av
försäkringsskydd är mer skiftande när det gäller företagare än när det gäller
anställda, vilket motiverar att särskilda valmöjligheter står företagarna
till buds. De valmöjligheter man vill ge företagarna inom sjukförsäkringen
måste emellertid bedömas i samband med den redan befintliga valfriheten
inom tilläggspensioneringen. I ett remissyttrande har med tanke på lantbrukarnas
speciella förhållanden framkastats förslag om att låta skiljelinjen
gå mellan riskskydd och åldersskydd. En företagare borde kunna ställa
sig utanför tilläggspensioneringens ålderspensionsdel men ändock ha kvar
rätten till tilläggssjukpenning liksom sitt förtids- och familjepensionsskydd
inom försäkringen för tilläggspension. Detta förslag bryter emellertid
mot systemets grundläggande konstruktion, och en uppbyggnad efter
de i yttrandet föreslagna linjerna skulle ge upphov till invecklade problem
rörande samordningen mellan förtidspension och ålderspension. Det är svårt
att bedöma om det skulle vara möjligt att finna en tillfredsställande lösning
på dessa samordningsproblem, men det står i alla händelser klart att
varje lösning, som kunde förtjäna att övervägas, skulle komplicera försäk -

127

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ringssystemet på ett sätt som är ägnat att inge starka betänkligheter. En
hela folket omfattande socialförsäkring kan inte, om rimliga anspråk på
översiktlighet och hanterlighet skall upprätthållas, tillfredsställa alla tänkbara
önskemål om variationer. Jag kan därför inte förorda en lösning av
det slag som åsyftas i det berörda remissyttrandet.

En annan fråga är om valmöjligheterna inom sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen
bör vara fristående från eller sammankopplade med varandra.
I det förra fallet skulle en företagare kunna välja att tillhöra endast
endera tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen, men
i det senare fallet skulle utträde och återinträde få avse endast båda försäkringsgrenarna
gemensamt. Socialförsäkringskommitténs majoritet har föredragit
det senare av dessa båda alternativ, men en minoritet inom kommittén
och åtskilliga remissorgan har givit företräde åt det förra. De som förordat
att valmöjligheterna inom sjukpenningförsäkringen och tilläggspensioneringen
blir helt fristående från varandra har i en del fall motiverat
sin ståndpunkt med att företagarna själva betalar sina avgifter och därför
själva bör få bestämma omfattningen av sitt försäkringsskydd. Inom ett i
princip obligatoriskt försäkringssystem, i vilket de olika delarna är beroende
av varandra, kan emellertid ett argument av detta slag inte ensamt få bli
utslagsgivande. Finge vissa försäkrade välja att tillhöra tilläggspensioneringen
samtidigt som de kunde ställa sig utanför försäkringen för tilläggssjukpenning,
skulle detta kunna leda till ett tryck på de pensionsbeviljande
organen för att förmå dem att fylla ut luckan i försäkringsskyddet genom
att bevilja pension i fall då detta eljest inte skulle ha skett. Resultatet skulle
kunna bli en omotiverad belastning på tilläggspensioneringen. Omvänt
skulle det kunna leda till att sjukförsäkringen i viss omfattning finge överta
pensioneringens roll, om en del försäkrade kunde tillhöra försäkringen
för tilläggssjukpenning även efter ett utträde ur tilläggspensioneringen.
Det skulle nämligen då i praktiken kunna bli svårt att på ett så tidigt stadium
som rätteligen borde ske byta ut en tämligen hög sjukpenning mot
folkpension. Mot denna sista form av valfrihet kan även invändas att man
knappast bör räkna med att en företagare har större förmåga att själv bära
de ekonomiska konsekvenserna av en invaliditet än motsvarande följder
av en övergående sjukdom. Jag har vid övervägande av de olika synpunkter
som kan anläggas på frågan kommit till den uppfattningen att utträden
och återinträden beträffande försäkringarna för tilläggssjukpenning och
för tilläggspension bör få ske endast med avseende på båda försäkringarna
i förening. För att tillmötesgå önskemålen om ett billigare men till följd
därav givetvis också mindre omfattande sjukförsäkringsskydd förordar jag
att, såsom socialförsäkringskommittén föreslagit, företagarna skall få rätt
att välja karenstid för tilläggssjukpenningen. Kommitténs förslag om 33
och 93 dagars karenstid som alternativ till den normala 3-dagarstiden förefaller
mig väl avvägt.

Beräkningen av företagarnas årsinkomster kommer otvivelaktigt att ställa

128

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

de till försäkringskassor ombildade sjukkassorna inför vissa problem. Det
finns dock grundad anledning att tro, att kassorna skall kunna bemästra
problemen om de söker sig fram efter de vägar som socialförsäkringskommittén
anvisat. I enlighet med vad kommittén förordat bör makar som gemensamt
driver självständig förvärvsverksamhet kunna sjukpenningklassplaceras
var för sig. För detta fall finns en särskild risk för spekulation såtillvida
som en make vid tilltagande sjuklighet kan tänkas försöka få sin
sjukpenning höjd utan att hans relativa arbetsinsats ökat eller makarnas
samlade inkomster stigit. Denna risk bör, såsom försäkringsdomstolen ansett,
motverkas genom att kassorna inte utan starka skäl ändrar en makes
sjukpenningklassplacering på grund av en uppgiven förskjutning i arbetsfördelningen
mellan makarna.

Genomföres förslaget om allmän anslutning av företagare till tilläggssjukpenningförsäkringen
finns inte längre behov av en frivillig sjukpenningförsäkring
för denna grupps vidkommande. Bestämmelserna härom
kan alltså slopas. Under remissbehandlingen har den tanken framkastats,
att vissa företagare övergångsvis borde få behålla sin frivilliga försäkring
under viss tid. Syftet med detta övergångsarrangemang skulle vara att bereda
en möjlighet till sjukpenningskydd utöver grundsjukpenningen för
personer, som anmält undantagande från tilläggspensioneringen före de
nya sjukförsäkringsreglernas tillkomst och som vid tiden för sin anmälan
alltså inte kunnat ta hänsyn till den verkan denna skulle få för deras sjukförsäkring.
Det är dock att märka att endast en ringa del av de företagare
som utträtt ur tilläggspensioneringen är frivilligt försäkrade för sjukpenning
i allmän sjukkassa. Ett sätt att beakta intresset av sjukförsäkringsskydd
för alla dem som är undantagna från tilläggspensioneringen synes
vara att ge dem möjlighet att ompröva sitt ställningstagande i samband
med den nya lagstiftningens ikraftträdande, så att undantagandet kan upphöra
från en tidigare tidpunkt än som eljest skulle ha kunnat ske. Jag föreslår,
att den som gjort anmälan om undantagande från tilläggspensioneringen
skall få tillfälle att senast den 31 december 1962 återkalla sin anmälan
med verkan från och med den 1 januari 1963.

Beträffande övriga övergångsanordningar kan jag instämma i vad socialförsäkringskommittén
anfört. Jag ansluter mig till förslaget att företagare,
som före ikraftträdandet fyllt 67 år, ej skall omfattas av den obligatoriska
tilläggssjukpenningförsäkringen. Någon hälsoprövning bör givetvis inte
förekomma för dem till vilka denna försäkring utsträckes, och vidare bör
gälla att en tillfällig sjukdom vid tidpunkten för lagändringen inte hindrar
att den försäkrade placeras i sjukpenningklass, som berättigar till tilläggssjukpenning.
»

Lagrådet:

Förslagen att ansluta företagare till den obligatoriska sjukpenningför -

129

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

säkringen samt att höja sjukpenningen för hemarbetande kvinnor äro i viss
mån ägnade att öka faran för missbruk av sjukförsäkringsförmånerna, vilket
lättare kan ske då arbete utföres i hemmet eller eljest under sådana förhållanden
att förlust eller nedsättning av arbetsförmågan icke ger sig till
känna genom bortovaro från anställning. Vådan härav bör icke ses enbart
ur ekonomisk synvinkel; uppenbarligen skulle det från mera allmän
synpunkt vara i hög grad olyckligt om dylikt missbruk utbredde sig och
antalet fall ökade då försäkrade tillskansa sig obehöriga förmåner i form av
ledighet från arbete på försäkringskassornas bekostnad. Korrektiv häremot
kan icke gärna ernås på annat sätt än genom kontroll från kassornas sida,
så snart anledning till misstanke förefinnes. Det är därför av vikt att
kontrollen blir så effektiv som möjligt samt att i fråga om kontrollens omfattning
beaktas det antydda allmänna intresset av att förhindra missbruk.

Motioner

Önskemål om valfrihet inom tilläggspensioneringen
såtillvida, att en företagare skall äga tillhöra denna
försäkring endast i fråga om vissa delar av dess
skydd, har framställts i motionerna 1: 483 och II: 562, I: 649 och II: 777
samt I: 657 och II: 785.

I motionerna I: 483 och II: 562 hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en så skyndsam utredning av frågan om
valfrihet för företagare, syftande till att företagare skall kunna begränsa
sin anslutning till tilläggspensioneringen till att avse endast invalid- och
efterlevandeskyddet, att förslag kan föreläggas innevarande års höstriksdag.

I motionerna I: 649 och II: 777 (yrkandet under III. b) hemställes »om
utredning beträffande sådan valfrihet för företagare och fria yrkesutövare,
att de som en form för deltagande i ATP-försäkringen beredes möjlighet
till anslutning enbart med avseende på invalid- och efterlevandeskyddet».

I motionerna I: 657 och II: 785 (yrkandet under A. 1.) hemställes, att
riksdagen måtte anhålla »om en utredning i syfte att undersöka förutsättningarna
för att företagare skall äga rätt att ansluta sig till tilläggspensioneringen
endast beträffande förtids- och efterlevandeskydd samt att beräkna
avgifterna för ett sådant skydd».

önskemål om valfrihet för företagare såtillvida, att
de skall äga tillhöra endera tilläggssju k penningförsäkringen
eller tilläggspensioneringen, har framställts
i motionerna I: 649 och II: 777, I: 653 och II: 775 samt I: 657 och
II: 785.

I motionerna I: 649 och II: 777 (yrkandet under I. b) hemställes, att riksdagen
måtte besluta »att företagarnas och de fria yrkesutövarnas valmöj5
— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 27

130

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ligheter inom sjukpenningförsäkringen och tilläggspensioneringen skall
vara fristående från varandra».

I motionerna 1: 653 och II: 775 hemställes, »att riksdagen måtte antaga
vid propositionen fogat förslag till lag om allmän försäkring med den ändringen
att 3 kap. 2 § erhåller följande lydelse.

2 §-.

Hos allmän---inkomsten av annat förvärvsarbete.

Med inkomst — — — såsom arbetsgivare.

Beräkning av---kommunal inkomstskatt.

Kvinnlig försäkrad — — •— haft barn.»

I motionerna I: 657 och II: 785 (yrkandet under A. 2.) hemställes, att
riksdagen måtte »besluta att till dess resultatet av den under 1) föreslagna
utredningen föreligger och beslut på grundval av utredningen fattats företagare
skall äga rätt att deltaga i endera av sjukförsäkringen och tilläggspensionsförsäkringen».

Obligatorisk tilläggssjukspcnningförsäkring för hemmafruar

Departementschefen:

»Socialförsäkringskommittén har ingående övervägt men slutligen förkastat
tanken att införa en obligatorisk tilläggssju k penningförsäkring
för hemmafruar. Kommittén vill i stället
lita till andra åtgärder för att förbättra hemmafruarnas ställning inom sjukförsäkringen.
I allmänhet har kommitténs ståndpunkt godtagits eller lämnats
utan erinran av remissorganen. Några av dessa anser dock att kommittéförslaget
är mindre tillfredsställande och hävdar, att hemmafruarnas
sociala förmåner i sjukförsäkringshänseende ej heller efter ett genomförande
av kommitténs förslag kommer att stå i paritet med andra medborgargruppers.

För egen del har jag kommit till samma uppfattning som socialförsäkringskommittén.
För mig, liksom för kommittén, har väsentligen två synpunkter
varit bestämmande. För det första kan man inte bortse från att
stora svårigheter möter då det gäller att finna säkra hållpunkter för en
gradering i det enskilda fallet av sjukpenningens storlek. Vanligen är ju
tilläggssjukpenningen avsedd att ersätta en inkomst, som faller bort på
grund av sjukdom, men beträffande hemmafruarna skulle man få bestämma
tilläggssjukpenningen med ledning av en uppskattning av de merutgifter
i hemmet, som förorsakas av att husmoderns arbetsinsats bortfaller.
Dessa merutgifter varierar kraftigt efter en mångfald skiftande omständigheter,
bland dem barnantalet samt behovet av och kostnaden för lejd hjälp.
Det skulle knappast vara möjligt att inom ramen för schablonregler komma
fram till en rättvisande beräkning av dessa utgifter. För det andra har

131

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

jag den uppfattningen att avgifterna för en försäkring avseende tilläggssjukpenning
åt husmodern för många familjer skulle bli alltför betungande,
om inte bidrag till försäkringen lämnades av statsmedel, något som jag
inte anser böra ske i fråga om en obligatorisk sådan försäkring.

I likhet med socialförsäkringskommittén finner jag det dock angeläget
att hemmafruarnas och de ensamma mödrarnas förmåner inom sjukförsäkringen
förbättras. I det följande ämnar jag föreslå åtgärder, som medför
att en hemmafru med barn under 10 år i hemmet vid sjukdom alltid skall
få obligatoriska förmåner, grundsjukpenning och barntillägg, vilka sammanlagt
uppgår till minst 7 kr. om dagen. Vidare bör hon, om hon så önskar,
genom frivillig försäkring kunna skaffa sig ett sjukpenningtillägg som
uppgår till lika stort belopp. I flertalet fall innebär dessa förslag för hemmafrun
en ökning av de obligatoriska förmånerna med 4 kr. och en förstärkning
av de högsta sammanlagda förmånerna från obligatorisk och frivillig försäkring
med 6 kr. om dagen. Förmåner av denna storlek finner jag beaktansvärda.
Som jämförelse kan nämnas att en ensamstående förvärvsarbetande
måste ha en årsinkomst av förvärvsarbete överstigande 8 400 kr. för
att få en högre sjukpenning än de 12 kr. om dagen, som varje hemmafru
enligt detta förslag kan komma upp till.»

Motioner

I motionerna I: 664 och II: 786 hemställes om höjning av den i 3 kap. 2 §
sista stycket lagen om allmän försäkring angivna åldersgränsen för barn,
som skall grunda rätt för ensamstående kvinna att tillhöra den s. k. hemmafruförsäkringen,
till 18 år.

Grundsjukpenningens storlek samt barntilläggct

Departementschefen:

»Då jag härefter övergår till frågan om grundsj u k pen ningens
storlek vill jag som utgångspunkt för min bedömning påpeka, att för
flertalet anställda och företagare en höjning av grundsjukpenningen inte
kommer att betyda något för deras samlade sjukpenningersättning. Höjningen
kommer endast att innebära en förskjutning mellan vad som utgår
i form av grundsjukpenning och vad som utgår i form av tilläggssjukpenning.
Sin väsentliga betydelse får en höjning av grundsjukpenningen
för dem som inte är försäkrade för tilläggssjukpenning, dvs. för hemmafruar
och för vissa kategorier som — i allmänhet på grund av att de har
förvärvsarbete endast under mindre del av året — har mycket små inkomster.

Diskussionen om grundsjukpenningens storlek har i huvudsak kommit
att gälla huruvida grundsjukpenningen bör höjas med 1 eller 2 kr., dvs. till
4 eller 5 kr. om dagen. Det har, under förutsättning av att statsbidrag lik -

132 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

som hittills skall utgå med 50 procent, beräknats att för varje kronas höjning
av grundsjukpenningen avgiften per försäkrad medlem i genomsnitt
skulle öka med 8 kr. om året. Statens bidrag skulle för varje krona i höjd
grundsjukpenning öka med omkring 35 milj. kr. om året.

Socialförsäkringskommittén har till stöd för sin uppfattning att höjningen
av grundsjukpenningen bör begränsas till 1 kr. — vilket i stort sett innebär
en kompensation för penningvärdets fall — bl. a. anfört att varje höjning
av grundsjukpenningen måste föranleda en höjning av inkomstgränsen
för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen, vilken gräns f. n. går vid
1 200 kr. om året. En höjning av grundsjukpenningen med 1 kr. motiverar
enligt kommitténs åsikt att inkomstgränsen höjes till 1 800 kr. Enligt kommitténs
uppskattning får redan denna höjning till följd att något tiotusental
personer ställs utanför sjukpenningförsäkringen. En höjning av grundsjukpenningen
till 5 kr. bör enligt kommitténs mening leda till en inkomstgräns
på 2 400 kr., vilket gör att ytterligare några tiotusental personer faller
ur sjukpenningförsäkringen. En grundsjukpenning på 5 kr. är i hög grad
önskvärd med tanke på husmödrarnas behov av förbättrat sjukpenningskydd.
Såtillvida är jag ense med kommittén att jag anser, att en höjd
grundsjukpenning bör åtföljas av en höjd inkomstgräns. Jag finner det
dock möjligt att förena en grundsjukpenning på 5 kr. med en inkomstgräns
för tillhörigheten till försäkringen vid 1 800 kr. Personer, som vid tiden
för lagändringens ikraftträdande tillhör sjukpenningförsäkringen men vilkas
inkomster ligger under den nya inkomstgränsen, bör såsom kommittén
föreslagit övergångsvis få behålla sin grundsjukpenningförsäkring.

För kvinnor med småbarn i hemmet bör i enlighet med socialförsäkringskommitténs
förslag det obligatoriska grundskyddet ytterligare förstärkas
genom att reglerna om barntillägg reformeras. Jag förordar att
sådant tillägg skall utgå även vid sjukdom som ej fordrar sjukhusvistelse.
I det föregående har jag redan med exempel visat vad denna lagändring i
förening med höjningen av grundsjukpenningen kommer att innebära för
det samlade försäkringsskyddet vid sjukdom.»

Sjukpenningskalan

Departementschefen :

»Vid en jämförelse mellan sjukpenningen enligt den nu gällande sju kpenningskalan
och den allmänna pensioneringens förmåner skall
man finna åtskilliga olikheter, vilka inte kan kvarstå om man vill förverkliga
tanken på ett jämnt, fortlöpande försäkringsskydd vid sjukdomar som
övergår i invaliditet. Det bör dock genast sägas att vissa skillnader i reglerna
för sjukförsäkringen och pensioneringen är ofrånkomliga, och att en
fullständig likvärdighet mellan sjukpenningförmåner och pensionsförmåner
inte kan uppnås. Man lär sålunda inte kunna undgå sådana skillnader,

133

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

soin sammanhänger med att sjukpenningen är ett uttryck för den vid sjukdomsfallet
aktuella inkomsten medan pensionen beräknas på grundval av
inkomster i det förflutna.

I den allmänna debatten har vid olika tillfällen höjts röster för att hela
sjukpenningskalan borde konstrueras om och att man borde övergå till ett
system, där sjukpenningen skulle utgöra skattepliktig inkomst. Denna åsikt
har framförts även under remissbehandlingen av socialförsäkringskommitténs
förslag. Vilken uppfattning i saken som än må vara den principiellt
riktiga eller den mest konsekventa anser jag, att det av uppbördstekniska
och andra praktiska skäl i dagens läge inte är möjligt att göra sjukpenningen
beskattningsbar. I likhet med socialförsäkringskommittén och det
störa flertalet remissorgan finner jag inte heller eljest skäl till en mera
genomgripande omläggning av sjukpenningskalan. Det är visserligen sant
att skatteskalorna för den statliga inkomstbeskattningen liksom utdebiteringsnivån
för kommunal- och landstingsskatterna ändrats sedan de nuvarande
sjukpenningbeloppen fastställdes och att härigenom vissa smärre förskjutningar
uppkommit i den kompensationsgrad, som sjukpenningen representerar.
Förskjutningarna, som gått i båda riktningarna, är inte sådana
att det kan påstås att sjukpenningen numera inte ger en rimligt avvägd
kompensation i förhållande till dagsinkomsten efter avdrag för skatt.

Däremot är det uppenbart, att en ändamålsenlig samordning mellan sjukförsäkringen
och pensioneringen kräver att sjukpenningskalan bygges ut
med nya sjukpenningklasser. Den fråga som härvidlag är omstridd gäller
endast hur högt taket bör sättas. Socialförsäkringskommittén har velat
nöja sig med en utbyggnad som innebär att försäkringsskyddet skulle komma
att omfatta inkomster upp till omkring 22 000 kr. om året och att sjukpenningen
i den högsta klassen skulle utgöra 28 kr. om dagen. En del remissorgan
är av den meningen att man bör bygga ut sjukpenningskalan så att
dess tak överensstämmer med inkomsttaket inom tilläggspensioneringen.
Man skulle då ta hänsyn till inkomster upp till inkomstläget närmast över
33 000 kr. om året, och den högsta sjukpenningen skulle bli 40 kr. om dagen.
Som ett skäl för denna uppfattning har även anförts att det bör råda överensstämmelse
mellan sjukpenningskalans tak och den maximiinkomst, som
beaktas vid fastställandet av underlag för arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen,
vilket inte är fallet enligt kommitténs förslag.

I valet mellan de båda alternativen för utbyggnad av sjukpenningskalan
anser jag mig böra stanna för socialförsäkringskommitténs förslag. Goda
skäl talar för att man, såsom kommittén föreslagit, bör gå fram i etapper.
Höjningen av grundsjukpenningen till 5 kr. bör föranleda vissa jämkningar
i sjukpenningskalan. Jag vill tillägga att jag vid utformningen av reglerna
om sjukförsäkringens finansiering ämnar i mitt förslag beakta synpunkten
att det bör råda överensstämmelse mellan det högsta inkomstbelopp, som
inverkar på sjukpenningens storlek, och det maximibelopp, pa vilket arbetsgivarbidrag
beräknas.

134

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

I socialförsäkringskommitténs förslag att slopa regeln om reduktion av
sjukpenningen efter 180 dagars sjukdom har remissorganen genomgående
instämt, och jag finner förslaget välgrundat. Regeln kan betecknas som en
kvarleva från sjukförsäkringens uppbyggnadsskede då de ekonomiska resurserna
var mera begränsade och erfarenheter saknades. Ett väl utvecklat pensionssystem
är som kommittén visat inte förenligt med sjukförsäkringsregler,
som ger upphov till starka växlingar i försäkringsskyddets nivå.»

Sjukpenningens storlek vid sjukhusvård
Departementschefen:

»Socialförsäkringskommittén har lagt fram förslag om att sjukpenningens
storlek vid sjukhusvård skall fastställas till ett belopp,
som understiger sjukpenningbeloppet i övriga fall med 5 kr. Jag anser
mig kunna godtaga kommitténs förslag. Kvinnor med barn under 10 år i
hemmet bör alltid vara garanterade en sjukpenning av minst 5 kr., vartill
kommer barntillägg.»

Sjukhjälpstiden samt samordningen mellan sjukförsäkring oeh pensionering
Departementschefen:

»Enligt socialförsäkringskommitténs förslag skall det inte längre finnas
någon maximerad sjukhjälpstid för andra än ålderspensionärer
och vissa förtidspensionärer. Kommittén vill dock behålla en begränsning
i sjukhjälpstiden, såtillvida att ersättning för sjukhusvård inte skall utgå
för tid efter det vården pågått 730 dagar i en följd.

Grundtanken i kommittéförslaget är att sjukhjälp skall utgå till dess
pensionen tar vid. I princip bör det inte uppkomma vare sig luckor i försäkringsskyddet
eller dubbelersättningar. Kommittén vill inte bygga samordningen
mellan sjukförsäkring och pensionering
på en gränsdragning mellan begreppen sjukdom och invaliditet, eftersom
dessa begrepp inte kan göras entydiga. Riktpunkten för kommittéförslaget
är i stället att sjukpenningen skall reserveras dels för kortvariga sjukdomsfall,
dels för den första tiden vid långvariga fall. Med denna uppläggning
kan det självfallet inte bli den försäkrades ensak att avgöra när pension
skall börja utgå, och kommittén har också föreslagit, att försäkringsorganen
skall ha möjlighet att oberoende av ansökan låta sjukpenningen avlösas
av förtidspension.

En lösning av samordningsproblemen efter kommittéförslagets linjer finner
jag naturlig för ett i grunden enhetligt försäkringssystem, som omfattar
både sjukförsäkring och pensionering. Jag kan dock inte förorda den
av kommittén föreslagna regeln, som begränsar ersättningen för sjukhus -

135

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

vård till en sammanhängande vårdperiod av 730 dagar. I de förhållandevis
sällsynta fall då någon vårdas på sjukhus mer än två år utan att bli berättigad
till pension talar inte minst sociala skäl för att sjukförsäkringen bör
svara för vårdkostnaden även i fortsättningen.

Som ett betydande framsteg i förhållande till nuvarande regler vill jag
framhålla att med de nya principerna försäkringsorganen för framtiden
kommer att befrias från det lika svåra som ofruktbara arbetet med att
pröva om flera, varandra närliggande sjukperioder föranletts av samma
sjukdom eller av olika och att tillämpa de regler om sammanläggning av
sjukperioder som är förbundna med den nuvarande ordningen.

I några remissyttranden har uttryckts farhågor för att de föreslagna reglerna
skulle kunna komma att tillämpas på ett för den försäkrade ofördelaktigt
sätt. Vad man då tänkt på är sådana fall då den försäkrade har en
förhållandevis hög sjukpenning men ett mera blygsamt pensionsskydd eller
omvänt har rätt till en hög pension men endast en låg sjukpenning. I det
förra fallet skulle den försäkrade ha intresse av att pensioneringen skedde
så sent som möjligt och i det senare fallet av att den skedde så tidigt
som möjligt. Tidpunkten för övergång från sjukförsäkring till pensionering
skulle, anföres det vidare, kunna bli alltför mycket beroende av
de olika försäkringsorganens uppfattning eller rent av kunna påverkas av
sådana omständigheter som arbetsbelastningen hos dessa organ. I de nu
berörda yttrandena förordas, att sjukpenning skall ha utgått under en viss
minsta tid innan försäkringsorganet får ta initiativ till utbyte mot förtidspension.
För min del tror jag att man bör söka komma till råtta med de
antydda problemen på annat sätt än genom att skapa regler om någon form
av sjukhjälpstid. Dessa skulle i viss mån bli behäftade med samma svagheter
som de nuvarande bestämmelserna om sjukhjälpstid. Det bör ankomma
på riksförsäkringsverket att utfärda anvisningar för en enhetlig tilllämpning
av den av kommittén föreslagna regeln och att övervaka anvisningarnas
efterlevnad. Som en riktpunkt för tillämpningen bör gälla att utbyte
av sjukförsäkringsförmåner mot förtidspension inte skall göras innan
själva läkeprocessen avslutats och ett mera definitivt medicinskt tillstånd
inträtt. Vad särskilt gäller farhågorna för oenhetlig praxis hos försäkringsorganen
må slutligen erinras om att försäkringskassorna, om kommittéförslaget
godtages, enligt en uttrycklig lagbestämmelse kommer att vara
skyldiga att kontinuerligt följa varje särskilt sjukdomsfall för tid efter det
sjukskrivningen varat 90 dagar.

För ålderspensionärer och för dem som åtnjuter hel förtidspension skall
enligt kommittéförslaget gälla särskilda regler om sjukhjälpstid. En ålderspensionär
skall sålunda kunna komma i åtnjutande av sjukpenning och
ersättning för sjukhusvård sammanlagt högst 180 dagar, räknat från ingången
av den månad han fyller 67 år eller dessförinnan börjat åtnjuta
ålderspension. Den som har hel förtidspension skall ej kunna vara sjukpen -

136

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ningförsäkrad, men däremot skall han under en tid av sammanlagt högst
180 dagar kunna få ersättning för sjukhusvård. För den som har partiell
förtidspension skall gälla vanliga regler, dvs. han skall för obegränsad tid
vara sjukvårdsförsäkrad och han skall också kunna vara sjukpenningförsäkrad
för den kvarstående förvärvsinkomsten.

Även i denna del kan jag i allt väsentligt biträda kommittéförslaget. Jag
delar således inte den i ett par remissyttranden framförda uppfattningen,
att de särskilda svårigheter, som i vissa fall kan uppkomma när det gäller
att bedöma om eller i vilken grad en tillfällig sjukdom påverkat en förtidspensionärs
arbetsförmåga, är av den art att hemmafruar med två tredjedelar
av hel förtidspension till skillnad från andra försäkrade med partiell
förtidspension bör vara uteslutna från rätt till grundsjukpenning.

I de fall förtidspension beviljas retroaktivt för tid, för vilken sjukpenning
utgått, bör liksom hittills avdrag för sjukpenningen göras på pensionen
i den mån förmånerna belöper på samma tid. Frågan om ett utbetalningsförfarande,
som möjliggör en smidig övergång från sjukpenning till
pension, får behandlas i administrativ ordning.»

Moderskapsförsäkringen

Departementschefen:

»Reformbehovet för den till sjukförsäkringen nära anknutna moderskapsförsäkringen
har prövats av socialpolitiska kommittén. Såsom
remissbehandlingen av kommitténs betänkande om stöd åt barnaföderskor
utvisar är det en allmän mening — en mening som även jag omfattar
— att det numera bör ställas helt andra och större krav på moderskapsförsäkringen
än tidigare. Moderskapsförsäkringen måste göras lika
effektiv som annan socialförsäkring, så att behovsprövad hjälp endast undantagsvis
behöver ifrågakomma. I den mån sådan hjälp blir erforderlig,
bör den lämnas inom ramen för socialhjälpen. Mödrahjälpen bör
alltså avvecklas.

För att moderskapsförsäkringen skall kunna överta den nuvarande
mödrahjälpens uppgifter bör försäkringen ha möjlighet att lämna ersättning
för tandläkarvård. Socialpolitiska kommitténs förslag att
komplettera moderskapsförsäkringen med en sådan försäkringsförmån för
blivande och nyblivna mödrar har på alla håll mötts av instämmanden.

Jag anser det för min del både av medicinska och sociala skäl i hög grad
välbetänkt att tandkontroll och tandvård göres till ett normalt led i den
förebyggande mödravården. Att bestämmelserna om ersättning för läkarvård
i sjukvårdsförsäkringen får tjäna som förebild för reglerna om ersättning
för tandläkarvård inom moderskapsförsäkringen synes både naturligt
och lämpligt, och jag kan vid min behandling av kommittéförslaget i denna
del inskränka mig till några reflexioner och påpekanden på enstaka punkter.

137

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Såsom socialpolitiska kommittén framhållit är det av olika skäl önskvärt
att den försäkrade såväl för förberedande undersökning som för själva
behandlingen kan välja om hon vill anlita folktandvården eller privatpraktiserande
tandläkare. Med en sådan uppläggning synes det inte vara
anledning att frukta att de nya försäkringsförmånerna skall skapa ett alltför
hårt tryck på folktandvårdens resurser. För att reformens effekt inte
skall försvagas bör det visserligen finnas förtursrätt för mödrar inom folktandvården,
men denna förtursrätt bör kunna kombineras med en dispensmöjlighet
för medicinalstyrelsen så att man kan undvika sådana svårigheter
för vården i övrigt, som eljest måhända skulle kunna uppstå vid enstaka
tandpolikliniker.

Reglerna om ersättning för tandläkarvård måste i administrativ ordning
kompletteras med taxebestämmelser för beräkning av sådan ersättning.
Medicinalstyrelsen och riksförsäkringsverket har fått i uppdrag att utarbeta
förslag till sådana bestämmelser, och ämbetsverken kommer att samråda
med berörda tandläkarorganisationer innan förslag avges.

Socialpolitiska kommittén har inte velat föreslå regler om ersättning för
resor i samband med besök hos tandläkare, och jag är ense med kommittén
om att några sådana regler i varje fall inte bör införas innan viss erfarenhet
vunnits av den nya tandvårdsförmånen.

Moderskapshjälpens grundpenning skall enligt kommittéförslaget,
som genomgående tillstyrkts av remissorganen, höjas till 800 kr. vid enkelbörd.
Förslaget utgår från en grundsjukpenning på 4 kr. Mitt förslag att
grundsjukpenningen fastställes till 5 kr. bör föranleda att grundpenningen
sättes till 900 kr.

Förslaget att utsträcka den tid under vilken tilläggspenningen utgår
till 180 dagar har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen.
Själv vill jag i detta sammanhang begagna tillfället att understryka vad som
även från annat håll sagts om det lyckliga i att reformen ger förvärvsarbetande
mödrar effektiv möjlighet att utnyttja den ledighet i samband med barnsbörd,
vartill lagstiftaren i annat sammanhang givit dem rätt.»

Motioner

F rågan om ersättning för resor i anledning av t a n d 1 äkarvård
inom moderskapsförsä k ringen behandlas i motionerna
I: 661 och II: 7Sb (yrkande under I. e), där det yrkas, att riksdagen måtte
besluta, »alt i ersättning för utgifter för tandläkarvård i samband med havandeskap
och nedkomst må ingå även ersättning för kostnader för resor
enligt de grunder som gäller för sådan ersättning vid besök hos läkare».

F rågan om moderskap spenningens storlek vid f 1 e rbö
r d behandlas i motionerna I: 661 och II: 78b (yrkandet under I. d), där
det hemställes, att riksdagen måtte besluta, »att moderskapspenning må
utgå med 900 kronor per barn vid enkelbörd och vid flerbörd».

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 27

138

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Förutsättningarna för rätt till tilläggssjukpenning
i anledning av barnsbörd behandlas i motionerna 1: 661
och II: 784- (yrkandet under I. c), där det hemställes, att riksdagen måtte
besluta, »att försäkrad, som omfattas av försäkring för obligatorisk tillläggssjukpenning,
vid havandeskap och nedkomst må erhålla tilläggspenning
under förutsättning att hon varit omfattad av försäkring för obligatorisk
tilläggssjukpenning i minst 540 dagar eller omständigheterna eljest
ådagalägger att inträde i förvärvsarbete ej skett i syfte att uppbära tillläggspenning».

Frågan om barntillägg behandlas i motionerna 1: 657 och 11:785
samt I: 661 och II: 784.

I motionerna I: 657 och II: 785 (yrkandet under A. 3) hemställes, att
riksdagen måtte »besluta att barntillägg till tilläggssjukpenning vid barnsbörd
skall utgå i de fall kvinnan är huvudsaklig försörjare».

I motionerna I: 661 och II: 784 (yrkandet under I. b) hemställes, att riksdagen
måtte besluta, »att försäkrad, som eljest är berättigad uppbära barntillägg,
vid nedkomst må erhålla barntillägg för en tid av 30 dagar».

Önskemål om att sjukpenningtillägg på grund av frivillig
försäkring skall kunna utgå i anledning av
barnsbörd har framställts i motionerna I: 661 och II: 784 (yrkandet
under I. a), där det hemställes, att riksdagen måtte besluta, att sjukpenningtillägg
skall kunna utgå under 30 dagar i anledning av barnsbörd, under
förutsättning att kvinnan varit försäkrad för sjukpenningtillägg under
en oavbruten tid av IV2 år före nedkomsten eller från den tidpunkt då möjlighet
förelegat för henne att vara försäkrad för sjukpenningtillägg, övergångsvis
dock från den tidpunkt då ifrågavarande bestämmelser träder i
kraft. I anslutning härtill hemställes därjämte i förevarande motioner (yrkandet
under I. f), att riksdagen måtte besluta »att allmän försäkringskassa
må erhålla statsbidrag med 50 procent av utgifterna för tilläggspenning vid
nedkomst i de fall då tilläggspenningen utgivits på grund av frivilligt tecknad
försäkring».

Frågan om behovsprövade förmåner för ensamstående
barnaföderskor behandlas i motionerna 1:660 och 11: 789,
där det hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en utredning angående särskilda behovsprövade modersbidrag till
ensamstående mödrar för tid efter barnsbörd».

Pensionering

Allmänna grunder för rätt till pension

Departementschefen :

»De allmänna principerna för vem som är berättigad till folkpension och
för möjligheten att förvärva rätt till tilläggspension beröres i några avseenden
av de föreliggande förslagen. I departementspromemorian fram -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 19G2

139

lägges sålunda förslag om en viss uppmjukning av det inom f o 1 k p e n -sio n eringen gällande kravet på mantalsskrivning i riket för rätt till
pension. Detta förslag har allmänt rönt genklang under remissbehandlingen,
och ett par remissorgan har förordat en mera långtgående uppmjukning.
För egen del är jag inte beredd att gå längre än promemorieförslaget. Den
pågående utvecklingen på det internationella socialpolitiska området synes
alltmer peka mot ett utplånande av nationaliteten som grund för rätten till
sociala förmåner och vänder sig mot särbestämmelser för det egna landets
medborgare. Detta manar till försiktighet när det gäller att utvidga rätten
till folkpensionsförmåner under vistelse i utlandet. Å andra sidan anser
jag att i dagens läge så goda skäl talar för förslaget att det bör läggas till
grund för lagstiftning. Jag föreslår därför, att rätt till folkpension skall föreligga,
förutom för svensk medborgare som är mantalsskriven i riket, för en
svensk, som varit mantalsskriven här för det år han fyllt 62 år och för de
5 åren närmast dessförinnan.

Även förslaget i promemorian om att inom tilläggspensioneringen
lön, som svensk medborgare åtnjutit i utlandet eller från utländsk
diplomatisk representation här i landet m. m., skall kunna bli pensionsgrundande
i ökad utsträckning har rönt ett gynnsamt mottagande under
remissbehandlingen. Jag vill också förorda att förslaget genomföres.
Därigenom kommer lön till svenskar i fall som nyss sagts att bli pensionsgrundande,
om svenska staten eller utländsk beskickning här i riket genom
förbindelse, som godkänts av riksförsäkringsverket, förbundit sig att erlägga
pensionsavgift för lönen. Detsamma skall gälla då ett svenskt företag
på motsvarande sätt garanterar avgifter för lön till svenskar som är
anställda vid dotterföretag i utlandet. Vad beträffar det föreslagna kriteriet
på ett dotterföretag, nämligen att det svenska moderföretaget skall äga
ett bestämmande inflytande i dotterföretaget, torde det enligt min mening
inte behöva stöta på oöverstigliga svårigheter att avgöra om moderföretaget
kan tillsätta flertalet platser i dotterföretagets styrelse, vilket bör få
godtagas som bevis på sådant inflytande som nyss sagts. Ytterligare vill jag
understryka, att det får ankomma på riksförsäkringsverket att ge förbindelsen
sådant innehåll med avseende på personkrets och giltighetstid m. m.
att missbruk av tilläggspensioneringen undvikes.

Jag vill framhålla att möjligheterna för svenska staten att ikläda sig förbindelse,
som nu berörts, inte genom lagstiftningen begränsas till fall, då
det rör sig om uppdrag i utlandet för statens omedelbara räkning. Det blir
därigenom möjligt att säkra pensionsrätt för svenskar i utlandet vid olika
former av internationell verksamhet, exempelvis de svenska handelskamrarna
utomlands och den tekniska biståndsverksamheten. I den mån Kungl.
Maj :t så förordnar bör det därvid kunna ankomma på den myndighet, under
vilken ifrågavarande verksamhetsområde närmast sorterar, att fatta ståndpunkt
till om erforderlig förbindelse skall lämnas.

Socialförsäkringskommittén bar föreslagit att för den som åtnjuter för -

140

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

tidspension beräkning av pensionsg rundan de inkomst
skall vara utesluten endast för år, för vilka s. k. antagandepoäng
tillgodoräknas den försäkrade. Rätt till pension från tilläggspensioneringen
skulle alltså — i motsats till vad nu är fallet — kunna intjänas av den
som uppbär förtidspension enbart från folkpensioneringen eller förtidspension
från tilläggspensioneringen med tillämpning av bestämmelser motsvarande
dem i nuvarande 17 § TPL.

Syftet med förslaget i denna del, nämligen att öppna större möjligheter
för invalider att med sin återstående förvärvsförmåga tjäna in tilläggspension,
är behjärtansvärt. Förslaget står också i överensstämmelse med
tilläggspensioneringens grundtanke att förvärvsarbete skall grunda pensionsrätt.
Kommitténs förslag leder emellertid, såsom framhållits av försäkringsdomstolen
och riksförsäkringsverket, till att en förtidspensionär
som före pensionsfallet haft ingen eller ringa anknytning till tilläggspensioneringen
kan komma att få en bättre ställning än en förtidspensionär
med den fastare anknytning till systemet, som är en förutsättning för tillgodoräknande
av antagandepoäng. En sådan konsekvens kan inte anses
tillfredsställande. Vidare har kommittén ej berört problemet hur och under
vilka förutsättningar de pensionspoäng, som pensionären tjänar in, skall
läggas till grund för beräkning av hans pension. Ställning måste tagas till
sådana frågor som huruvida de nyförvärvade pensionspoängen skall få brukas
till förhöjning av redan utgående förtidspension och efter vilka grunder
i så fall en eventuell gränsdragning skall ske med hänsyn till de invaliditetsorsaker,
som ligger i tiden före det den försäkrade började uppbära pension
och de som inträffat därefter. Här möter flera vanskliga problem. Man
måste se till att det inte öppnas vägar för spekulation på systemets bekostnad.
Innan ett definitivt ställningstagande sker måste frågan utredas ytterligare,
och jag är därför inte beredd att nu förorda en lagändring i enlighet
med kommitténs förslag.

Såsom socialförsäkringskommittén anför kan längre perioder av sjukdom
eller arbetslöshet medföra sådant inkomstbortfall, att pensionspoäng
för ett visst år inte tillgodoräknas den försäkrade eller att pensionspoängen
blir lägre än vad den eljest skulle ha blivit. Som bekant erhålles
full pension redan efter 30 eller, för övergångsgenerationerna, 20 poängår,
och pensionen beräknas på genomsnittspoängen för de 15 bästa åren.
Med hänsyn härtill kan det sägas att i tilläggspensioneringen finns inbyggd
en regulator mot mera tillfälliga inkomstbortfall av nyss nämnda
eller andra anledningar. Det sagda gäller dock inte med samma styrka för
försäkrade, som på grund av sin ålder vid systemets start inte kan förvärva
pensionspoäng för mer än det antal år som erfordras för full pension eller
något därutöver. För många åldersgrupper gäller att antalet möjliga poängår
är långt färre än 20 eller 30 och att 15-årsregeln inte får någon betydelse.
Socialförsäkringskommittén har därför föreslagit vissa regler, som

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

141

för försäkrade födda 1927 eller tidigare är ägnade att neutralisera verkningarna
av poängförluster under år då sjukpenning utgått mer än 90 dagar.
Den föreslagna privilegieringen av sjukdomstid föreslås få tillämpas
med avseende på högst 3 år. Däremot har kommittén inte velat förorda någon
motsvarande privilegiering av arbetslöshetsperioder. Jag kan ansluta
mig till vad kommittén föreslagit. När det gäller den skillnad, som göres
mellan sjukdom och arbetslöshet, vill jag peka på att man för konstaterande
av om sjukdom förelegat har en naturlig kontrollmöjlighet i den allmänna
sjukförsäkringen, medan något motsvarande hjälpmedel inte står
till buds ifråga om arbetslöshet för andra än medlemmar i arbetslöshetskassor.
»

Motion

Frågan huruvida beräkning av pensionsgr un dande inkomst
skall vara utesluten för den som uppbär förtidspension
behandlas i motionen II: 771 (andra yrkandet), där det hemställes,
»att blind, som uppbär arbetsinkomst överstigande ATP:s basbelopp, må
kunna vara försäkrad inom tilläggspensioneringen, varvid i fråga om förtidspension
eller ålderspension från tilläggspensioneringen skall gälla samma
regler som för övriga ATP-försäkrade».

Ålderspension

1958 års socialförsäkringskommitté

Socialförsäkringskommittén erinrar om att kommitténs utredningsuppdrag
beträffande pensionsåldern avser dels frågan om en individuellt rörlig
pensionsålder inom folkpensioneringen och dels frågan om möjligheterna
för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt arbete att från folkpensioneringen
och den allmänna tilläggspensioneringen erhålla oreducerad ålderspension
före 67 års ålder. Kommittén framhåller, att anordningen med individuellt
rörlig pensionsålder finns inom tilläggspensioneringen.
Den innebär möjlighet att ta ut ålderspension vid 63 år, varvid pensionens
belopp reduceras med hänsyn till det tidigare uttaget. Möjlighet ges också att
genom att uppskjuta pensionsuttagets början till efter 67-årsåldern i viss utsträckning
erhålla förhöjd pension. Vid bedömandet av frågan huruvida en
motsvarande anordning bör finnas inom folkpensioneringen anser sig kommittén
kunna förorda att inom folkpensioneringen införes bestämmelser om
uppskjutet pensionsuttag efter 67 års ålder motsvarande dem som redan
finns inom tilläggspensioneringen. När det gäller möjligheterna att ta ut

142 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ålderspension före 67 års ålder erinrar kommittén om att dess förslag angående
förtidspensioneringens utformning innebär ökade möjligheter att erhålla
förtidspension. Detta utesluter emellertid inte, att det kan föreligga
önskemål om och behov av förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen.
Man torde nämligen böra räkna med att ett betydande antal förvärvsarbetande
också i framtiden måste lämna sin anställning eller upphöra
med sitt yrke vid en lägre ålder än 67 år utan att deras arbetsförmåga blivit
så nedsatt som förutsättes för rätt till förtidspension.

Frågan om förtida uttag av den i huvudsak skattefinansierade ålderspensionen
från folkpensioneringen måste emellertid enligt kommitténs mening
bedömas även ur andra synpunkter. Kommittén erinrar om att allmänna
pensionsberedningen inte kunde förorda förtida pensionsuttag bl. a. av det
skälet, att den i förtid uttagna pensionens årsbelopp måste reduceras och
den lägre pensionen skulle sedan komma att utgå under pensionärens hela
återstående livstid, vilket kunde medföra att han vid högre ålder behövde
samhällelig hjälp i annan form. Kommittén anser, att denna olägenhet kvarstår
i viss mån även efter tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen,
ehuru risken för att pensionen blir otillräcklig för den framtida försörjningen
blir mindre i den mån folkpensionen kompletteras med tilläggspension.
Betänkligheter kan likväl hysas mot en anordning med förtida pensionsuttag
från folkpensioneringen. Kommittén finner sålunda, att det föreligger
risk att sådant uttag mången gång kommer att ske, ehuru något behov
därav inte föreligger. Arbetsovilliga personer, som utgår från att det
allmänna under alla omständigheter skall försörja dem på ålderdomen, kan
förutsättas i stor utsträckning söka pension så snart som möjligt. Mot bakgrunden
av att folk- och tilläggspensioneringarna måste ses som ett enhetligt
pensionssystem och då det i ett avsevärt antal fall torde föreligga behov
av möjlighet till förtida pensionsuttag, finner emellertid kommittén, att
övervägande skäl talar för att i folkpensioneringen införes bestämmelser om
förtida uttag motsvarande dem som finns inom tilläggspensioneringen.
Kommittén föreslår därför, att rätt till uttag av reducerad ålderspension
även inom folkpensioneringen skall föreligga från 63 års ålder.

Kommittén framhåller att, om någon ändring inte vidtages i gällande bestämmelser,
en person, som tar ut folkpension före 67 års ålder, kommer att
påföras folkpensionsavgift t. o. m. det år då han fyller 66 år. En avgiftsbefrielse
i dessa fall skulle, anför kommittén, i viss mån rubba grunden för
den reduktion av pensionens storlek som inträder vid förtida pensionsuttag.
För den enskilde torde det emellertid te sig naturligt att han avgiftsbefrias,
när hans försäkringsfall inträffar. Kommittén anser att folkpensionsavgift
inte bör uttagas av den som börjat uppbära ålderspension från folkpensioneringen.

När det gäller frågan huruvida den, som äger rätt till såväl folkpension

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 143

som tilläggspension, skall kunna göra förtida uttag eller uppskjuta uttaget
beträffande den ena pensionsdelen men icke den andra, finner kommittén
tveksamt om en sådan valfrihet skulle motsvara något verkligt behov. Ett
medgivande att i förtid ta ut endast den ena pensionsdelen skulle dessutom
komplicera bedömningen av rätten till förtidspension från den andra, varjämte
valfriheten skulle förorsaka ökat administrativt besvär för pensionsorganen.
Kommittén förordar därför, att försäkrad, som äger rätt till såväl
folkpension som tilläggspension, inte skall ha rätt till förtida pensionsuttag
med mindre framställningen avser båda pensionsdelarna. Motsvarande bör
gälla om uppskjutet pensionsuttag.

I fråga om möjligheterna för vissa yrkesgrupper att
erhålla oreducerad ålderspension före 67 år framhåller
socialförsäkringskommittén, att det ligger i sakens natur, att en generell
pensionsålder av 67 år i en allmän hela folket omfattande pensionering inte
helt kan tillgodose pensionsbehovet för alla som omfattas av försäkringen.
Pensionsbehovet varierar nämligen med hänsyn till såväl sysselsättning
som hälsotillstånd. Ålderspensionen har därför kompletterats
med förtidspension främst med sikte på att tillgodose pensionsbehovet för
dem som på grund av inträffad arbetsoförmåga inte är i stånd att fortsätta
med förvärvsarbetet intill 67-årsåldern. Kommittén anför vidare, att dess
förslag beträffande förtidspensioneringens utformning bl. a. innebär, att det
nuvarande kravet på nedsättning av arbetsförmågan med minst två tredjedelar
skall sänkas till att avse nedsättning med hälften inom såväl folkpensioneringen
som tilläggspensioneringen. Reglerna för bedömningen av
invaliditetsgraden i det enskilda fallet torde vidare ge pensionsorganen ökade
möjligheter att bevilja förtidspension även vid sådan nedsättning av
arbetsförmågan, som har samband med åldrandet. Sålunda kan den som på
grund av tungt arbete är utsliten, när han några år före den generella pensionsåldern
uppnår den inom yrket vanligen tillämpade avgångsåldern,
förutsättas vara berättigad till förtidspension. Av viss betydelse vid bedömande
av frågan om behovet av en lägre pensionsålder är jämväl den möjlighet
till förtida uttag av ålderspension, som kommittén föreslår också för folkpensioneringens
vidkommande.

Behovet av en lägre pensionsålder än 67 år kan dock inte, understryker
kommittén, lösas för hela arbetsområden vare sig genom den föreslagna förtidspensioneringen
eller genom anordningen med förtida pensionsuttag. Problemet
om en lägre pensionsålder inom den allmänna pensioneringen är
emellertid aktuellt inte blott för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt
arbete utan även för anställda i andra yrken såväl på grund av arbetets natur
som med hänsyn till redan genomförd praxis i fråga om avgångsåldern.
Kommittén framhåller vidare, att det torde ligga utanför det möjligas gräns
att differentiera pensionsåldern inom den allmänna pensioneringen så att

144

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

rimliga anspråk på rättvisa olika grupper emellan tillgodoses. Arbetsförhållandena
inom ett och samma yrke varierar starkt på olika arbetsplatser
och förändras på grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan.
Arbetstagarna skiftar vidare sysselsättning under årens lopp och det torde
inte sällan förekomma, att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar
inom loppet av ett och samma år. Det torde inte heller vara ovanligt, att en
arbetstagare vid högre ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom
eller utom yrket. Kommittén anför, att en anordning med differentierad
pensionsålder skulle medföra invecklade lagbestämmelser och avsevärt
tynga pensioneringens administration. Vidare yttrar kommittén, att det inte
är rimligt att inom den skattefinansierade folkpensioneringen ge olika
grupper olika stort pensionsskydd. Om det för vissa grupper skulle gälla
förmånligare pensionsbestämmelser än för övriga medborgare, skulle erfordras
en särskild finansiering av de bättre pensionerna. En sådan kan inte
ordnas inom ramen för folkpensioneringen och knappast heller inom tillläggspensioneringen.

Av det anförda finner kommittén framgå, att det inte är möjligt att på ett
godtagbart sätt inom den allmänna pensioneringen differentiera pensionsåldern
efter yrke eller sysselsättning. Enligt kommitténs mening bör det nu
diskuterade pensionsbehovet kunna tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar
efter överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter.
Kommittén erinrar vidare om att möjlighet till komplettering av pensionsskyddet
i förevarande avseende föreligger genom försäkring i enskild försäkringsinrättning
eller genom den frivilliga pensionsförsäkringen hos riksförsäkringsverket.

Departementschefen:

»Under den nu avslutade etappen av utredningsarbetet på pensionsområdet
har speciella ålderspensionsfrågor berörts endast såtillvida som socialförsäkringskommittén
behandlat pensionsåldern inom folkpensioneringen.
Kommitténs förslag om individuellt rörlig pensionsålder
för folkpensionen efter mönster av vad som nu gäller för tilläggspensionen
har tillstyrkts av så gott som samtliga remissorgan, som tagit upp frågan.
Vissa erinringar beträffande det förtida uttaget före 67 års ålder har dock
gjorts. Bland annat har i några yttranden framförts tanken att förtida uttag
av folkpension inte borde medges i andra fall än då den pensionsberättigade
kommer i åtnjutande av tilläggspension av sådan storlek, att denna
tillsammans med folkpensionen uppgår till ett belopp, som svarar mot folkpensionen
vid ett uttag från 67 års ålder.

Jag kan väl förstå dem som hyser betänkligheter mot att en pensionär
genom förtida uttag skall kunna förorsaka, att nivån på hans pension inte

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1962 145

kommer att motsvara den minimistandard, som folkpensionen beräknad
efter sitt normalbelopp är avsedd att garantera. Följden kan bli att samhället
under senare skeden av pensionärens liv måste ingripa i fall där detta
inte skulle ha behövts, om oreducerad folkpension hade utgått. Betänkligheterna
måste dock vägas mot vad som står att vinna genom att utan inskränkningar
medge rätt till förtida uttag. Möjligheten att ta ut folkpension
i förtid måste betraktas som värdefull för den, som av någon anledning
inte har möjlighet att utföra förvärvsarbete fram till 67-årsåldern
utan att fördenskull vara berättigad till förtidspension, liksom för personer
vilkas arbetsinkomster sjunker under åren närmast före 67-årsåldern.
Genom en inskränkning av den i de nämnda remissyttrandena antydda
arten skulle i många fall de, som är i störst behov av att få ut pension i
förtid, ställas utanför möjligheten härtill. Särskilt otillfredsställande skulle
detta vara för de åldersklasser, som inte kunnat tjäna in någon tilläggspension
eller blott kunnat förvärva en ringa sådan pension. Att som från några
håll ifrågasatts göra en individuell prövning huruvida godtagbara skäl anförts
för en önskan att ta ut pension i förtid anser jag inte lämpligt. Jag
förordar mot bakgrund av vad nu anförts regler om förtida och uppskjutet
uttag av ålderspension i enlighet med vad kommittén föreslagit. Detta innebär
att rätt till förtida uttag från 63 år införes och att denna rätt inte förknippas
med andra villkor än att tilläggspension i förekommande fall skall
utgå från samma tidpunkt som folkpensionen. Kommunalt bostadstillägg
bör dock inte kunna utgå till ålderspensionen före den månad då pensionären
fyller 67 år.

Enligt det av mig förordade förslaget kommer folkpension liksom tillläggspension
att vid förtida uttag reduceras med 0,6 procent för varje månad
som uttaget göres före den månad då 67-årsåldern uppnås. En förhöjning
med motsvarande procenttal inträder för varje månad som uttaget uppskjutes
efter månaden för 67-årsdagen, dock inte för tid efter ingången av
den månad då 70-årsdagen inträffar. Gentemot de kritiska synpunkter, som
vid remissbehandlingen anförts rörande reduktionsregelns konstruktion vid
förtida uttag, vill jag anföra att beräkningsgrunderna inom folkpensioneringen
bör följa dem som skall gälla inom tilläggspensioneringen. Jag finner
mig inte böra till förnyad prövning ta upp de regler, som nyligen accepterats
för tilläggspensioneringens del.

Vid ett införande av rätt till förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen
i enlighet med vad nu anförts kommer, om inga särskilda övergångsbestämmelser
införes, under år 1963 inte mindre än fem nya åldersklasser
att föras in under ålderspensioneringen. Verkan härav skulle kunna
bli att under en kort tidrymd en synnerligen kraftig ökning av kostnaderna
för folkpensioneringen inträder. Vilken kostnadsökning införandet av rätt
till förlida uttag kommer att medföra är svårt alt uppskatta eftersom fasta
hållpunkter saknas, när det gäller att bedöma i vilken utsträckning rätten

146 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

kommer att utnyttjas. Försiktigheten bjuder dock att de nya reglerna sättes
i kraft successivt. Jag förordar, att under år 1963 möjlighet till förtida uttag
öppnas för personer födda 1896 och 1897 samt att därefter den undre
åldersgränsen varje år sänkes med ett år. Härigenom kommer reformen
att vara fullt genomförd år 1966, så att ålderspension från folkpensioneringen
då kan utgå från 63 års ålder. Däremot är reglerna om förtida uttag
inom tilläggspensioneringen fullt ut tillämpliga redan från ingången av år
1963.

De överväganden som lett fram till att jag förordar möjligheten till förtida
uttag av ålderspension från folkpensioneringen vilar på antagandet att
denna möjlighet kommer att utnyttjas i begränsad omfattning. Skulle detta
antagande visa sig oriktigt, bör frågan om förtida uttag kunna omprövas.

I nära samband med frågan om rörlig pensionsålder står spörsmålet om
möjligheterna för vissa yrkesgrupper att erhålla
oreducerad ålderspension före 67 år. Socialförsäkringskommitténs
rekommendation att pensionsbehovet i hithörande fall i första hand
skall tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar avtalsvägen
har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen. För egen del är
jag också, mot bakgrunden av vad kommittén anfört om svårigheterna att
inom den allmänna pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke
och sysselsättning, övertygad om riktigheten av att avtalsvägen i första
hand prövas. Jag vill också erinra om att förbättrade möjligheter till komplettering
av pensionsskyddet skapas genom den utbyggnad av den frivilliga
pensionsförsäkringen hos riksförsäkringsverket, som närmare behandlas i
det följande.»

Motioner

Frågor rörande individuellt rörlig pensionsålder behandlas
i motionerna I: 649 och II: 777, II: 762 samt II: 779.

I motionerna I: 649 och II: 777 (yrkandet under I. c) hemställes, att riksdagen
måtte besluta, »att möjligheterna till förtida resp. uppskjutet pensionsuttag
inom folkpensioneringen och tilläggspensioneringen skall vara
fristående från varandra».

I motionen II: 762 hemställes, dels (tredje yrkandet) att ålderspensionen
från folkpensioneringen fr. o. m. den månad varunder den försäkrade fyller
67 år skall utgå med normalbeloppet, även om den försäkrade tagit ut ålderspension
före 67 års ålder, dels ock (fjärde yrkandet) att kommunalt
bostadstillägg skall kunna utgå till ålderspension, som utges före 67 års
ålder.

I motionen II: 779 hemställes, »att reduktionsregeln i samband med frivilligt
uttag av förtidspension i förslaget till lag om allmän försäkring ändras
i följande avseende:

Obillig behandling av de personer, som blir invalider efter påbörjat uttag

147

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

av frivillig förtidspension, undvikes; pensionsreduktionen grundas ej på antalet
månader från påbörjande av pensionen till 67-årsdagen utan endast på
antalet månader från påbörjandet av pensionsuttaget till invaliditetsfallet
om detta inträffar före 67-årsdagen.»

Spörsmålet om möjligheterna för vissa yrkesgrupper
att erhålla oreducerad ålderspension före 67 år behandlas
i motionerna 1: 657 och II: 785 samt II: 611.

I motionen 11:611 yrkas, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder så att 1963 års riksdag kan föreläggas
förslag om sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare och med dem jämförliga
grupper utan begränsning av pensionsförmånerna».

I motionerna I: 657 och II: 785 (yrkandet under A. 5.) hemställes, att
riksdagen måtte »i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning
i syfte att undersöka förutsättningarna för att bereda arbetstagare i särskilt
slitsamma yrken rätt till oreducerad pension före 67 års ålder samt att föreslå
statliga åtgärder för att trygga värdesäkerhet åt avtalsmässigt uppnådda
tilläggspensioner för tid före nämnda ålder».

Förtidspensionering

Departementschefen:

»En invalid- eller förtidspensionering har funnits inom folkpensioneringen
alltsedan dess tillkomst. Syftet med förtidspensioneringen har varit att
ge ett ekonomiskt grundskydd till den, vars arbetsförmåga på grund av
sjukdom, lyte eller dylikt mera varaktigt gått helt eller till större delen
förlorad före den allmänna pensionsåldern. Invalidpensionen har i det väsentliga
behållit de grunddrag, som den erhöll genom 1913 års folkpensioneringslag.
I princip oförändrade är alltså invaliditetsbegreppet och reglerna
för invaliditetsbedömningen. Kvar står också kravet att arbetsförmågan
skall vara mycket starkt reducerad för rätt till invalidpension liksom
den gradering av invalidpensionens storlek, som innefattas i den nuvarande
inkomstprövningen.

Redan i samband med förberedelsearbetet för den allmänna tilläggspensioneringen
aktualiserades frågan om en reformering av folkpensioneringens
invalidförmåner. Då 1958 års A-riksdag tog principiell ståndpunkt till utformningen
i stort av folkpensioneringen, förordade den att invalidpensioneringens
problem skulle utredas. Riksdagen uttalade härvid att utredningsarbetet
borde bedrivas från utgångspunkten att den nuvarande inkomstprövningen
om möjligt slopades. Invalidpensionens storlek i det enskilda
fallet borde i stället bestämmas på grundval av en uppskattning av
vederbörandes kvarstående arbetsförmåga. Frågan om att mildra det inom
folkpensioneringen nu tillämpade kravet på minst två tredjedels nedsättning
av arbetsförmågan borde också övervägas.

148 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

I avvaktan på det slutliga ställningstagandet till spörsmålen om förtidspension
inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen har reglerna
för förtidspension från tilläggspensioneringen tills vidare utformats
med invalidförmånerna inom folkpensioneringen som förebild. Sedan 1958
års socialförsäkringskommitté nu slutfört sin utredning, är tiden inne att
ompröva förtidspensionsspörsmålet i hela dess vidd.

Förtidspensioneringens utformning innefattar en rad svårbedömbara
problem. Kommittén har löst de olika spörsmålen på ett enligt min mening
lyckligt sätt. Rörande de allmänna riktlinjer, som bör vara bestämmande
för utformningen av den nya förtidspensioneringen, kan jag ansluta mig
till kommittén. Jag biträder dess uttalande att samma invaliditetsbegrepp
och samma invaliditetsbedömning skall tillämpas inom det allmänna pensionssystemets
båda delar, att kravet på arbetsförmågans nedsättning sänkes
samt att den nuvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens invalidförmåner
slopas och ersättes med andra för folkpensioneringen och
tilläggspensioneringen gemensamma regler om pensionens storlek. Denna
min ståndpunkt får ses mot bakgrunden av att folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
tillsammans skall utgöra delar av ett och samma pensionssystem
— den allmänna pensioneringen. Principen om enhetliga förutsättningar
och grunder i övrigt kan jag därför inte finna vara annat än
en naturlig konsekvens av den sammansmältning av pensioneringens båda
delar, som eftersträvas på flera områden. Med denna uppfattning är det
också naturligt, att invalidförmånen erhåller en och samma benämning.
Jag biträder alltså förslaget, att benämningen invalidpension inom folkpensioneringen
ersättes med beteckningen förtidspension.

Ett grundläggande problem inom förtidspensioneringen rör utformningen
av invaliditetsbegreppet. För att kunna bedöma hur den allmänna
pensioneringens förtidspension bör vara uppbyggd torde man först
böra klargöra den principiella grunden för förtidspensioneringen och syftet
med densamma. Socialförsäkringskommittén har framhållit, att syftet
i princip är att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk trygghet vid
förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Pensionen avser således
inte att vara en lytesersättning utan en kompensation för sådana försörjningsekonomiska
konsekvenser, som har sin grund i sjukdom eller
skada. Med denna enligt min mening riktiga målsättning torde det vara
uppenbart, att ett renodlat medicinskt invaliditetsbegrepp inte kan komma
i fråga. Jag behöver bara nämna, att följderna av de medicinska defekterna
varierar i mycket hög grad i de enskilda fallen. Dessa följder kan dessutom
i större eller mindre omfattning motverkas eller undanröjas genom olika
åtgärder för att höja arbetsförmågan eller möjliggöra utnyttjande av den
kvarvarande arbetsförmågan. Grunden till den bristande arbetsförmågan
bör -— liksom inom den nuvarande folkpensioneringen — utgöras av medicinska
faktorer. Härutöver bör, såsom kommittén anfört, fordras att den

149

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

medicinska defekten medför förlust eller en betydande nedsättning av arbetsförmågan.
I likhet med praktiskt taget samtliga remissorgan ansluter
jag mig alltså till kommitténs uppfattning, att invaliditetsbegreppet bör
utformas som en arbetsinvaliditet, vilken har sin grund i medicinska faktorer.

Invaliditetsbegreppet bör i övrigt utformas så att därav framgår, vilken
högsta arbetsförmåga en person kan få ha och likväl vara berättigad till
förtidspension. I detta hänseende har kommittén anfört, att man icke kan
såsom f. n. inom folkpensioneringen bygga på förmågan att över huvud försörja
sig, den s. k. minimiförsörjningsprincipen. Folkpensioneringens krav
att vederbörande skall vara ur stånd att försörja sig, vilket i och för sig
tolkas som liktydigt med att arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst
två tredjedelar, anses i praxis likväl inte uppfyllt, om arbetsinkomsten överstiger
ett visst, förhållandevis lågt maximibelopp. Om en person med goda
inkomster blir höggradigt invalidiserad, så att hans arbetsinkomst sjunker
med mer än två tredjedelar men likväl även därefter överstiger nämnda
maximibelopp, är han inte berättigad till folkpensioneringens invalidförmåner.
I ett pensionssystem, som avser att ge både ett grundskydd och dessutom
ett i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten avvägt tilläggsskydd,
kan tydligen en sådan metod inte komma i fråga. Jag är också ense
med kommittén om att man inom en pensionering, som omfattar hela folket,
inte kan bygga på en bedömning av förmågan att fullgöra de med det
Lidigare arbetet förenade uppgifterna.

I stället måste man utgå från den andel av full arbetsförmåga, som den
försäkrade har kvar. Därvid uppkommer frågan vad som skall förstås med
full arbetsförmåga och om man skall tillämpa något slag av genomsnittsbedömning,
exempelvis använda ett tabellsystem såsom inom yrkesskadeförsäkringen,
eller om man skall ha en mera individuell bedömning. Liksom
kommittén anser jag, att invaliditetsbegreppet bör utformas på sådant
sätt att bedömningen i princip inriktas direkt på den försäkrade. I första
hand måste man bedöma den försäkrades medicinska status och därutöver
beakta samtliga de omständigheter, som i det enskilda fallet påverkar hans
möjligheter att utnyttja den återstående arbetsförmågan, såsom hans ålder
och förutsättningar med avseende på krafter, utbildning, yrke o. d., i förekommande
fall efter det att vederbörliga rehabiliteringsåtgärder vidtagits.
Vid bedömningen av arbetsförmågan måste vidare hänsyn tagas till storleken
av å ena sidan den arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått eller kan beräknas
uppnå efter invaliditetens inträde, och å andra sidan hans arbetsinkomst
som frisk. I sistnämnda hänseende har man att beakta både den
arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått före invaliditetens inträde, och
den arbetsinkomst som han, om han ej drahbats av invaliditet, sannolikt
skulle ha förskaffat sig under den tid därefter som kan överblickas.

I invaliditetsbegreppet ingår även angivandet av den lägsta invaliditets -

150 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

grad, som förutsattes för rätt till förtidspension. Inom folkpensioneringen
fordras nu att arbetsförmågan är höggradigt nedsatt, vilket såsom nämnts
tolkas så att arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst två tredjedelar.
Enligt min mening har socialförsäkringskommittén anfört goda skäl för
sitt förslag att rätt till förtidspension skall föreligga, om arbetsförmågan
nedsatts med minst hälften. Jag förordar därför en sådan regel och vill
erinra om att vid denna gränsdragning överensstämmelse erhålles med vad
som nu gäller beträffande rätt till sjukpenning.

I detta sammanhang vill jag ta upp några synpunkter i anledning av vad
som förekommit vid remissbehandlingen. Bl. a. har uttalats, att den förordade
definitionen av invaliditetsbegreppet och utformningen av förtidspension
i övrigt kommer att ställa mycket stora krav på de organ, som skall
pröva pensionsansökningarna. Jag vill med tanke härpå erinra om att
statsmakterna förra året beslutat, att en ny lokal organisation för prövningen
av förtidspensionsfrågorna skall stå färdig vid den tidpunkt, då
förtidspensionsreformen träder i kraft. Prövningen skall handhavas av särskilda
inom försäkringskassorna inrättade organ, kallade pensionsdelegationer.
En sådan delegation skall bestå av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande
— i allmänhet tillika kassastyrelsens ordförande -— samt två av
medicinalstyrelsen utsedda läkare och två lekmannarepresentanter utsedda
av landstinget eller staden. Särskild expertis i fråga om arbetsmarknadsförhållanden
och rehabiliteringsverksamhet tillföres delegationerna genom
att en representant för länsarbetsnämnderna kan delta i delegationens överläggningar.
För att förbereda och föredraga de till delegationernas prövning
hörande ärendena skall finnas en särskild tjänsteman, en pensionsföredragande.
Inom riksförsäkringsverket pågår ett omfattande förberedelsearbete
i syfte att utbilda och träna personal för uppgiften som pensionsföredragande.
Jag tror därför man kan påstå att det är väl sörjt för en sakkunnig
och effektiv prövning av förtidspensionsärendena på det lokala planet.
Kraven på en motsvarande prövning i de fall, som blir föremål för bedömning
i högre instans, har samtidigt tillgodosetts genom omorganisationen
av den centrala socialförsäkringsmyndigheten och genom inrättandet
av försäkringsdomstolen.

Vad jag nu anfört utesluter givetvis inte att pensionsdelegationerna, särskilt
i början av sin verksamhet, behöver stöd och vägledning från det centrala
socialförsäkringsorganets sida. Även angelägenheten av en enhetlig
praxis de olika pensionsdelegationerna emellan talar härför. Jag instämmer
därför oreserverat i det uttalande, som gjorts i remissyttrandet från riksförsäkringsverket
och även i åtskilliga andra yttranden, nämligen att det
bör ankomma på verket att genom råd och anvisningar ge delegationerna
vägledning i syfte att åstadkomma enhetlighet i bedömningen av pensionsansökningarna.

I några yttranden har diskuterats, huruvida icke kommittén låtit den

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

151

försäkrades medicinska status skjutas alltför mycket i bakgrunden och
i stället i alltför hög grad betonat de ekonomiska faktorernas betydelse. Det
har vidare anförts, att principen om jämförelse mellan arbetsinkomst före
och efter invaliditet vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning kan
leda till ett slags indirekt inkomstprövning av förtidspensionerna, som
skulle kunna bli hårdare än den som enligt nuvarande regler gäller inom
folkpensioneringen.

I dessa avseenden anser jag mig böra erinra om att en grundläggande
förutsättning för rätt till förtidspension är att arbetsförmågan av medicinska
skäl — sjukdom, lyte eller dylikt — är nedsatt i betydande grad. Föreligger
icke en sådan grund för nedsättningen utan beror denna på någon annan
omständighet, är rätt till förtidspension icke för handen. Om exempelvis
en frisk person drabbas av arbetslöshet och därmed förlorar sin arbetsinkomst,
så har detta i och för sig ingen inverkan på frågan huruvida rätt till
förtidspension föreligger. Å andra sidan följer av definitionen av invaliditetsbegreppet
att det icke är tillräckligt för rätt till förtidspension att det
föreligger en från medicinsk synpunkt betydande kroppslig eller själslig defekt.
Det fordras också att defekten medför betydande konsekvenser för
vederbörandes förmåga att försörja sig genom eget arbete samt att dessa
konsekvenser inte kan neutraliseras genom olika åtgärder för att återställa
arbetsförmågan. Tillämpningen av invaliditetsbegreppet förutsätter ett intimt
samspel mellan såväl medicinska som ekonomiska bedömningsgrunder.
Farhågorna för att jämförelsen mellan arbetsinkomsten före och efter
invaliditet i realiteten skulle innebära en form av inkomstprövning tror
jag bottnar i en överskattning av den roll som denna jämförelse är avsedd
att spela. Avsikten är inte att den skall ha en utslagsgivande betydelse för
frågan huruvida invaliditet föreligger. Jämförelsen kan emellertid jämte
övriga omständigheter tjäna till vägledning vid bedömningen av frågan, i
vilken omfattning sjukdomen eller skadan nedsatt arbetsförmågan.

För de blinda skall enligt socialförsäkringskommitténs förslag gälla samma
invaliditetsbegrepp som för övriga försäkrade. Förslaget innebär att
blinda, vilkas arbetsförmåga nedsatts med minst hälften, skall vara berättigade
till förtidspension från såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen,
medan övriga blinda inte anses berättigade till sådan pension.
De senare skall däremot, om blindheten inträffat före viss ålder, äga rätt
till blindhetsersättning, vilken fråga jag återkommer till i ett senare avsnitt.
De blindas förening jämte några andra remissorgan har motsatt sig,
att man tar bort den nuvarande inom folkpensioneringen men ej inom tillläggspensioneringen
gällande regeln, att en blind alltid skall betraktas som
invalid oavsett arbetsförmågans nedsättning.

Vid den tidpunkt, då den sistnämnda regeln tillkom, var folkpensionerna
mycket låga och inkomstprövningsreglerna mycket restriktiva. En arbetsför
blind kom därför utöver blindtillägget mera sällan i åtnjutande av an -

152

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

nan invalidpension än den icke inkomstprövade delen, dvs. grundbeloppet
200 kr. Sedan dess har folkpensionerna höjts avsevärt och inkomstprövningen
har liberaliserats. Inom den allmänna tilläggspensioneringen gäller
samma invaliditetsbegrepp för samtliga försäkrade oberoende av sjukdomens
eller lytets art, och någon ändring därvidlag har inte ifrågasatts.
När den nuvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens förtidspension
nu slopas och ersättes med en bedömning av den kvarvarande arbetsförmågans
storlek, måste enligt min mening folkpensioneringens invaliditetsbegrepp
för de blinda omprövas. Intresset av rättvisa olika invalidgrupper
emellan kräver, att man därvid eftersträvar samma principer som
för övriga försäkrade. En tillämpning av dessa principer torde också innebära
fördelar för ett betydande antal blinda i jämförelse med vad som nu
gäller. Enligt de nya invaliditetsgraderingsregler, som jag strax ämnar förorda,
skall man nämligen vid bedömande av pensionens storlek endast beakta
den försäkrades egen arbetsinkomst och sålunda inte inkomst av annat
slag, som vederbörande eventuellt har, och inte heller makes inkomst. Jag
utgår från att med det betydande handikapp, som blindheten otvivelaktigt
utgör, de blinda ofta kommer att bli berättigade till förtidspension. En
alltför snäv tillämpning av invaliditetsbegreppet för de blinda synes ej
behöva befaras. Det förtjänar också att beaktas, att arbetsföra blinda i motsats
till tidigare numera inte är hänvisade till endast ett fåtal yrken utan
har helt andra möjligheter än förr att utnyttja sin arbetsförmåga och göra
sig gällande på arbetsmarknaden. Rehabiliteringsverksamheten för de blinda
får också anses vara under förhållandevis god utveckling. Jag delar kommitténs
uppfattning, att rätten till förtidspension jämväl för de blinda skall
vara beroende av arbetsförmågans nedsättning.

Vid ställningstagandet till frågan om invaliditetens varaktighet
som förutsättning för rätt till förtidspension får man hålla i minnet, att
sjukpenning och förtidspension är olika former av ersättning, som båda
utgår vid en av sjukdom förorsakad nedsättning av arbetsförmågan. Sjukpenning
bör i princip utgå i mera kortvariga fall och under den första
tiden av långvarig nedsättning av arbetsförmågan. Pension är avsedd för
fall då denna nedsättning fått varaktig natur. Folkpensioneringens ersättningsformer
vid invaliditet är nu uppdelade i invalidpension och sjukbidrag.
Invalidpension utgår tills vidare vid varaktig invaliditet. Sjukbidrag, som
begränsas till viss tid, utgår om invaliditeten visserligen inte bedömes som
varaktig men kan väntas bestå avsevärd tid, varmed i praxis förstås en tid
av minst ett år. Dessförinnan måste dock arbetsförmågans nedsättning ha
varat minst sex månader. Sjukbidraget är i realiteten att anse som en
tidsbegränsad pension. Tilläggspensioneringens varaktighetsvillkor är detsamma
som folkpensioneringens. Enligt kommittéförslaget har varaktighetskravet
i den nya förtidspensioneringen utformats i väsentlig överensstämmelse
med vad som nu gäller inom folkpensioneringen. För den tids -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

153

begränsade pensionsfonden slopas dock kravet på att arbetsförmågans nedsättning
skall ha bestått minst sex månader innan pensionsförmånen kan
utgå. Jag biträder i sak kommitténs förslag men anser i likhet med flera
remissorgan att beteckningen pension inte är lämplig för en förmån som
skall utgå under en begränsad tid. Jag förordar, att benämningen sjukbidrag
begagnas inom den allmänna pensioneringen.

Då jag härefter övergår till frågan om invaliditetsgraderingen
vill jag till en början erinra om att den allmänna tendensen inom socialförsäkringen
alltmer gått i riktning mot en avveckling av inkomstprövningen.
Denna tendens blev framträdande vid införandet av de allmänna
ålderspensionerna i nuvarande folkpensioneringslag av år 1946, och principen
har vidare kommit till uttryck i ställningstagandet vid 1958 års A-riksdag
rörande riktlinjerna för utformningen av invalidpensioneringen och
förmånerna till efterlevande. Efter beslut vid 1960 års riksdag utgår fr. o. m.
den 1 juli samma år såväl änkepensioner — bortsett från sådana pensioner
i anledning av dödsfall före nämnda dag — som de nya barnpensionerna
utan inkomstprövning.

Socialförsäkringskommittén förordar, att den nuvarande inkomstprövningen
beträffande förtidspensionerna ersättes med en gradering av förmånerna
efter andra grunder. Därvid bör man enligt kommitténs mening
ta hänsyn till såväl medicinska överväganden som till en bedömning av
vederbörandes möjligheter att utnyttja den arbetsförmåga som han kan ha
kvar. Jag är överens med kommittén om denna utgångspunkt och är väl
medveten om att det inom en i fråga om både personkrets och invaliditetsorsak
allmän pensionering inte är möjligt att på objektiva grunder fastställa
en exakt invaliditetsgrad i det enskilda fallet. Som kommittén anför
stöter detta på stora svårigheter redan inom yrkesskadeförsäkringen och
blir vida svårare, om — såsom ofta torde bli fallet inom den allmänna pensioneringen
— invaliditetsorsaken är en psykisk sjukdom eller en invärtesmedicinsk
åkomma eller en blandning av fysiska och psykiska moment.

Enligt kommitténs förslag skall de förtidspensionsberättigade uppdelas
i tre grupper, varvid till grupp I hänföres de som har arbetsförmågan
nedsatt med minst fem sjättedelar, till grupp II de vilkas arbetsförmåga
är nedsatt i mindre mån men dock med minst två tredjedelar och till grupp
III övriga pensionsberättigadc, dvs. de vilkas arbetsförmåga nedsatts med
mindre än två tredjedelar men med minst hälften. Det övervägande antalet
remissorgan uttalar sin anslutning till förslaget. Några föredrar dock en
uppdelning i endast två grupper, medan andra förordar en mera fint avvägd
invaliditetsgradering med flera grupper än tre. Enligt min mening
torde det icke vara möjligt att differentiera invaliditetsgraderingen mer än
vad kommittén föreslagit. Å andra sidan är det önskvärt att pensionerna
i görlig mån avväges efter arbetsförmågans nedsättning. Jag biträder därför
kommitténs förslag rörande gruppindelningen. De av kommittén före -

154 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

slagna gränserna fem sjättedelar och två tredjedelar för arbetsförmågans
nedsättning bör i lagen uttryckas i mera allmänna ordalag utan direkt angivande
av de nämnda talen.

Vad angår pensionens storlek i de olika grupperna finner jag kommitténs
motivering för en regressiv kompensationsskala bärande beträffande
en pensionering av förevarande art. Jag är därför inte beredd att förorda
någon ändring i förslaget att hel förtidspension skall utgå till pensionärer
i grupp I, två tredjedelar av hel pension till pensionärer i grupp II och en
tredjedel av hel pension till pensionärer i grupp III. I några remissyttranden
har anförts, att det av kommittén förordade systemet kan ha ett produktionshämmande
inflytande eller förorsaka en negativ inställning till
rehabiliteringen. Systemet skulle med andra ord kunna resultera i en
lägre sammanlagd inkomst, då invaliditetsgraden nedsättes på grund av
förbättrad arbetsförmåga. Samtidigt har emellertid framhållits, att en sådan
icke önskvärd konsekvens kan undvikas, om inkomstbortfallsprincipen icke
ges en alltför schematisk tillämpning i praktiken. Bestämmelserna kommer
också att bli så utformade att det fordras en väsentlig förbättring av
den försäkrades arbetsförmåga för att hans pension skall kunna sänkas.
Det torde icke vara möjligt att lagstiftningsvägen mera i detalj reglera
denna fråga, men jag finner det vara utomordentligt betydelsefullt, att pensionssystemet
i praktiken vinner sådan tillämpning att det icke hämmar
utan i stället främjar en produktiv insats. Detta är av vikt för den enskilde
och för samhället. Jag utgår ifrån att riksförsäkringsverket ägnar denna
fråga särskild uppmärksamhet. I enlighet med min i det föregående deklarerade
principiella uppfattning att rätten till förtidspension i princip bör
vara lika för alla oberoende av invaliditetens art finner jag inte skäl att
överväga avvikande regler om pensionens storlek för särskilda grupper av
förtidspensionärer med hänsyn till invaliditetsorsaken.

Socialförsäkringskommittén har tämligen utförligt behandlat en rad problem
som har samband med invaliditetsbedömningen. De av
kommittén härutinnan skisserade riktlinjerna har i stort sett lämnats utan
erinran av remissorganen. Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad kommittén
anfört och skall endast ta upp några få synpunkter, som berörts under
remissbehandlingen.

I en del remissyttranden — bl. a. det som avgivits av riksförsäkringsverket
— har framhållits att särskilda svårigheter måste uppkomma vid de i
invaliditetssammanhang så betydelsefulla psykiska sjukdomarna och sjukdomstillstånden
av blandat fysiskt och psykiskt ursprung. Riksförsäkringsverket
erinrar om att det i sådana fall är vanligt att vederbörande icke utför
något förvärvsarbete, trots att hans hälsotillstånd synes medge detta.
Verket tillägger att man vid tillämpning av folkpensioneringens invaliditetsbegrepp
inte varit benägen att anse pensionsberättigande invaliditet
styrkt vid exempelvis neuroser utan påvisbart organiskt underlag. I anlt i -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

155

ning härav vill jag uttala, att någon ändring inte är avsedd att göras i den
praxis som utbildats för här berörda och liknande fall.

Ett annat spörsmål avser arbetsmarknadslägets betydelse vid invaliditetsbedömningen.
Jag accepterar kommitténs synpunkter i denna del och vill
i likhet med vissa remissorgan kraftigt understryka betydelsen av att alla
åtgärder vidtages i syfte att partiellt arbetsföra blir i tillfälle att utnyttja sin
återstående arbetsförmåga. Jag räknar med att arbetsmarknadens organisationer
aktivt stöder dessa strävanden. Att samhällets sysselsättningspolitik
har stor betydelse för förtidspensioneringen framstår såsom uppenbart. Inte
minst är det av vikt att de rörlighetsbefrämjande åtgärderna får vidgat utrymme.

Socialförsäkringskommittén har berört ett speciellt spörsmål angående
invaliditetsbedömningen i det att kommittén förordar större restriktivitet
än för närvarande vid beviljande av förtidspension åt psykiskt efterblivna,
som är elever vid särskolor. Detta uttalande har väckt kritik på flera håll.
Jag hyser förståelse för de skäl som kommittén andragit till stöd för sin
uppfattning. Det måste nämligen, som kommittén framhåller, vara ytterst
vanskligt att bedöma möjligheterna till eftermognad och arbetsförmåga,
innan eleven avslutat den teoretiska och praktiska utbildningen vid särskolan
och försök gjorts att placera honom i arbetslivet. Under denna tid föreligger
i allmänhet små möjligheter att bedöma invaliditetens grad och dess varaktighet.
Samma svårigheter måste emellertid ofta uppkomma även i fall,
där den medicinska defekten är av annan art än psykisk efterblivenhet. Att
under sådana förhållanden på förhand binda utvecklingen av praxis för en
viss grupp av handikappade synes knappast lämpligt eller riktigt. Betänkligheter
kan också resas mot att förorda en sådan lösning, då man icke med
säkerhet kan överblicka vilka konsekvenser i olika avseenden, som den
skulle föra med sig. Jag är därför inte beredd att i dagens läge förorda
några från invaliditetsbedömningen i övrigt avvikande grunder för bedömningen
i de nu berörda fallen. Denna fråga bör lämpligen tagas upp i ett
större sammanhang, sedan bättre erfarenhet vunnits angående tillämpningen
av reglerna om förtidspension inom det nya socialförsäkringssystemet.

Ett flertal remissorgan motsätter sig kommitténs förslag, att vid invaliditetsbedömningen
den försäkrades arbetsinkomst som fullt arbetsför icke
skall beräknas till högre belopp än som motsvarar 71/* gånger basbeloppet.
Jag finner den anförda kritiken berättigad. I likhet med försäkringsdomstolen
anser jag, att man i rättstillämpningen bättre kommer till råtta med de
problem som här möter, om en bestämd maximigräns ej uppställes. Detta
utesluter givetvis inte att särskild uppmärksamhet vid invaliditetsprövningcn
måste ägnas åt frågan huruvida invaliditet kan anses föreligga då
en person, soin tidigare åtnjutit en hög inkomst, får denna kraftigt decimerad
men likväl har förmåga att förtjäna inkomster långt över genomsnittet.

156 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

I anslutning till de under senare år vidtagna eller planerade pensionsreformerna
har statsmakterna fäst stor vikt vid den verksamhet som går
under beteckningen rehabilitering. Socialförsäkringskommittén har
ingående behandlat denna fråga och därvid understrukit, att det primära
ur socialpolitisk synpunkt bör vara att en sjuk eller skadad person återvinner
hälsa och arbetsförmåga och inte att försörjningsbehoven tillgodoses
genom pension. Rehabiliteringen ingår därför som ett naturligt och betydelsefullt
led i själva invaliditetsbedömningen, och rätt till förtidspension
i egentlig mening bör enligt kommitténs mening inte föreligga, förrän
man i rehabiliteringshänseende gjort vad som rimligen kan komma i fråga
i det enskilda fallet. En sådan målsättning och den föreslagna omdaningen
och utbyggnaden av förtidspensioneringen medför ett behov av en snabb och
kraftig upprustning av rehabiliteringsresurserna. Knappast någon av de av
kommittén behandlade frågorna har väckt så livlig diskussion under remissbehandlingen
som rehabiliteringsspörsmålen. Vad kommittén anfört beträffande
rehabiliteringen har nästan undantagslöst verifierats. Helt allmänt
vill jag framhålla, att jag med stor tillfredsställelse hälsar det levande och
positiva intresse som ägnas rehabiliteringsfrågorna. Det skapar tillförsikt
och borgar för att även dessa frågor skall nå en tillfredsställande lösning.

Jag är medveten om att resurserna nu är otillräckliga. Samtidigt måste
dock konstateras, att en utbyggnad skett och sker på såväl den medicinska
rehabiliteringens som arbetsvärdens område. I likhet med flera remissorgan
anser jag att utbyggnadstakten i avgörande grad är beroende av tillgången
på utbildad personal. Hur de problem som här föreligger lämpligen bör lösas
är jag inte beredd att ta ställning till i detta sammanhang. Åtskilliga andra
frågor av organisatorisk och teknisk natur är i behov av en närmare undersökning.
Frågan om bidrag från socialförsäkringen till rehabiliteringsinstitutioner
har av kommittén ställts på framtiden. Kommitténs förslag om inrättande
av ett centralt samordnings- och planeringsorgan för rehabiliteringsverksamheten,
benämnt centrala rehabiliteringsberedningen,
har rönt ett positivt mottagande. Jag hyser också den uppfattningen,
att ett organ för planering och samordning på rehabiliteringsområdet
behöver inrättas. Frågan om dess organisation, uppgifter och verksamhetsformer
förtjänar dock ett närmare övervägande.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag det ytterst angeläget, att en
fortsatt utredning sker av nu skisserade och andra därmed sammanhängande
frågor. Jag har därför tagit initiativ till en sådan utredning. Därvid
har jag uttalat, att utredningen tills vidare bör fungera som ett centralt samordningsorgan.
Vid utredningsarbetet torde de synpunkter och uppslag, som
framkommit i socialförsäkringskommitténs betänkande och vid remissbehandlingen
därav, bli av stort värde. Av vad jag anfört torde framgå, att
jag icke finner det lämpligt att nu ta ställning till organisatoriska och
andra spörsmål på rehabiliteringens område.

157

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962
T

Det enda mera omstridda av socialförsäkringskommitténs förslag i rehabiliteringsavsnittet
är det som gäller ekonomiskt bidrag till den
enskilde under tiden för rehabilitering. Kommittén har föreslagit vissa
åtgärder för att effektivisera bidraget under sådan tid i form av sjukpenning
från sjukförsäkringen och utbildningsbidrag från arbetsmarknadsstyrelsen
men också betonat vikten av att pensioneringen stöder rehabiliteringssträvandena.
I det senare hänseendet har kommittén uttalat, att den
föreslagna tidsbegränsade pensionen, för vilken jag nyss förordat benämningen
sjukbidrag, bör kunna bli en lämplig och användbar form för ekonomiskt
stöd. Vissa remissorgan ger sin anslutning till vad kommittén anfört,
men den allmänna uppfattningen synes vara att ersättning från socialförsäkringen
under rehabilitering bör utgå från sjukförsäkringen eller i varje
fall lämnas i annan form eller under annan benämning än pension. Jag
delar för min del uppfattningen att socialförsäkringsförmånen under tid för
rehabilitering i första hand bör vara sjukpenning. Detta torde också ha varit
grundtanken vid kommitténs överväganden. En naturlig och riktig gränsdragning
mot pensioneringen synes mig vara att sjukbidrag ifrågakommer
först i andra hand, exempelvis då rehabiliteringen tar längre tid och pensionsförmånerna
i det enskilda fallet har större värde för den enskilde än
sjukpenningen.

När det gäller de av kommittén förordade ändringarna i grunderna för de
statliga utbildningsbidragen vill jag erinra om att jag i årets statsverksproposition
under anslaget till Omskolning m. m. (V ht p. 71) förordat vissa
uppmjukningar i förutsättningarna för sådant bidrag under tillfällig sjukdom.
Till övriga förslag i denna del får jag återkomma i annat sammanhang.
»

Motioner

Invaliditetsbegreppet med avseende å de blinda
behandlas i motionerna II: 762 och II: 771.

I motionen II: 762 (femte yrkandet) hemställes, att till 7 kap. 2 § lagen
om allmän försäkring skall fogas ett sista stycke av följande lydelse:
»Blind, som saknar ledsyn, skall alltid anses vara berättigad till hel förtidspension.
»

I motionen II: 771 (första yrkandet) hemställes, »att nu gällande presumtionsregel
för blinda inom folkpensioneringen måtte bibehållas».

Invali ditetsgraderingen behandlas i motionerna 1:657 och
II: 785 (yrkandet under A. 6.), där det hemställes, att riksdagen måtte
»besluta att ge pensionsorganen rätt att avvika från den föreslagna invaliditetsgraderingen,
så att pensionen i mellangruppen kan, när särskilda skäl
motiverar detta, graderas på annat sätt än till 2/a av hel pension».

Allmänna frågor rörande förtidspensioneringen
behandlas i motionerna 1:649 och 11: 777 (yrkandet under III. a), diir det

158

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla »om
utredning angående invalidernas ställning i pensioneringen i det syfte som
angivits i motionen».

De särskilda förutsättningarna för förtidspension från tilläggspensioneringen
Departementschefen:

»Då jag härefter övergår till vissa frågor om förtidspension som enbart
rör tilläggspensioneringen, vill jag erinra om att statsmakterna
när TPL antogs år 1959 var på det klara med att även åtskilligt annat än
vad som sammanhänger med ett reviderat invaliditetsbegrepp och en ändrad
invaliditetsgradering kunde behöva ändras i bestämmelserna om förtidspension,
innan den nya pensioneringen trädde i kraft på förmånssidan.

En förutsättning för att någon skall ha rätt till förtidspension enligt den
nuvarande lydelsen av TPL är att han också har rätt till folkpension i form
av invalidpension eller sjukbidrag. Som reglerna om familjepension är uppbyggda
i TPL blir det också en förutsättning för rätt till familjeskydd från
tilläggspensioneringen att försörj aren skulle ha kunnat komma i åtnjutande
av invalidförmån från folkpensioneringen, om han blivit invalidiserad i
stället för avlidit. Denna sammankoppling mellan folk- och tilläggspensionering
kan möjligen tyckas vara ett naturligt uttryck för tanken att folkpension
och tilläggspension i realiteten utgör delar av en och samma pension.
Tiden kan emellertid ännu inte anses vara mogen för att genomföra en fullständig
överensstämmelse mellan pensionssystemets båda grenar i fråga
om villkoren för rätt till pension. De medborgarskaps- och mantalsskrivningsvillkor
som finns inom folkpensioneringen har inte någon motsvarighet
inom tilläggspensioneringen när det gäller rätt till ålderspension, och så
bör inte heller vara fallet beträffande rätt till förtidspension och familjepension.
Inom tilläggspensioneringen finns större möjligheter än inom folkpensioneringen
att jämställa utlänningar och utlandssvenskar med andra
försäkrade, och dessa möjligheter bör tillvaratagas. Min bedömning av denna
fråga överensstämmer helt med vad socialförsäkringskommittén föreslagit
och remissorganen tillstyrkt.

Inom ett försäkringssystem, som omfattar hela folket och vars förtidspensioner
är avsedda att ersätta ett inkomstbortfall på grund av invaliditet,
kan man inte utan vidare låta den försäkrades förhållanden vid tiden för en
invalidisering bli avgörande för rätten till pension eller pensionens storlek.
Det kan nämligen inte vara en uppgift för ett sådant försäkringssystem att
ersätta en hög, tillfällig inkomst, som den försäkrade åtnjuter när pensionsfallet
inträffar, med en hög, livsvarig pension. Uppenbarligen kan man inte
heller godta en ordning som medför att en tillfällig nedgång i den försäkrades
inkomster vid tiden för pensionsfallet får till följd att den pension, på

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

159

vilken han skall leva under återstoden av sitt liv, blir mycket låg. För att
undvika dylika ojämnheter torde det vara nödvändigt att ha vissa regler
om kvalifikationstid, men det är ett starkt önskemål att kvalifikationstiden
göres så kort som möjligt för att de försäkrade skall få ett fullgott riskskydd
i nära anslutning till sitt inträde i förvärvslivet. Den vanskliga uppgiften
blir att vid utformningen av bestämmelser om de närmare förutsättningarna
för rätt till förtidspension och sättet för
pensionens beräkning kombinera en kort kvalifikationstid med regler,
som i rimlig utsträckning begränsar spelrummet för tillfälliga och slumpartade
faktorer.

Enligt 16 § TPL skall förtidspension utgå, om pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade för minst 2 av de 4 år som närmast föregått året för
pensionsfallet, vilket ju i praktiken betyder en kvalifikationstid av 2 år. Förtidspensionen
skall till beloppet motsvara ålderspensionen, och vid beräkningen
av pensionens storlek antages att pensionspoäng motsvarande medeltalet
av de 2 högsta poängtalen under fyraårsperioden närmast före pensionsfallet
tillgodoräknats honom för varje år från och med det då förtidspension
skall börja utgå till och med det då han fyller 65 år.

Socialförsäkringskommittén har nu föreslagit vissa ändringar i dessa
regler. Enligt kommittéförslaget skall förtidspension kunna utgå om något
av två alternativa fall föreligger. Det ena är att den försäkrade vid tiden för
pensionsfallet är placerad i lägst den sjukpenningklass, som han skulle ha
tillhört om hans årsinkomst uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet,
och pensionspoäng dessutom tillgodoräknats honom för åtminstone
ett år före året för pensionsfallet. Är den försäkrade inte sjukpenningklassplacerad
som nyss sagts, skall likväl förtidspension utgå, om pensionspoäng
tillgodoräknats honom för minst 3 av de 4 åren närmast före året för pensionsfallet.
Antagandepoängen skall i båda fallen motsvara medeltalet av de
faktiska poängen för de 2 bästa åren av nämnda fyraårsperiod. Om man
därigenom skulle komma till ett förmånligare resultat för den försäkrade,
skall emellertid i stället för fyraårsperioden såsom bas användas samtliga
år från och med det då den försäkrade fyllt 16 år till och med det som närmast
föregått året för pensionsfallet. Antagandepoängen skall då bestämmas
till medeltalet av poängtalen för halva antalet av de nämnda åren, varvid
åren med högst poängtal medräknas.

Det är min uppfattning att anspråken på ändamålsenliga bestämmelser
om rätt till förtidspension och om beräkning av pensionens storlek tillgodoses
väsentligt bättre genom de föreslagna reglerna än genom nu gällande
bestämmelser. Samtidigt som kvalifikationstiden för flertalet fall förkortas
från två till ett år förhindras i ett större antal fall än med hittillsvarande bestämmelser
att den försäkrade blir utan pension eller får en mycket låg pension
om han under åren närmast före invaliditetens inträde — t. ex. på
grund av utbildning, värnpliktstjänstgöring, arbetslöshet eller sjukdom —

160 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

tillfälligt saknat pensionsgrundande inkomst eller haft osedvanligt låg sådan
inkomst. I socialförsäkringskommitténs förslag vill jag för min del inte göra
någon annan ändring än att den kortare kvalifikationstiden, ett år, skall
kunna, som försäkringsdomstolen föreslagit, åtnjutas även av den som faktiskt
inte varit sjukpenningklassplacerad i lägst den klass som motsvarar en
årsinkomst lika stor som basbeloppet men som skulle ha varit det, om försäkringskassan
haft kännedom om samtliga de förhållanden som rätteligen
skall ligga till grund för en klassplacering.

För att inte något missförstånd skall uppstå vill jag tillägga, att regler
motsvarande dem i 17 § TPL om en reducerad förtidspension av fribrevsnatur
skall kvarstå även efter de nu föreslagna lagändringarna. Den som
inte uppfyller de villkor, som gäller för pension på grundval av antagandepoäng,
skall således kunna få en förtidspension, till beloppet motsvarande
den ålderspension som han redan intjänat.

Även om en förbättring av riskskyddet blir följden av de nya reglerna om
förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng, har socialförsäkringskommittén
prövat vissa önskemål om en särskilt gynnsam poängberäkning
för grupper av hårt drabbade invalider. Med tanke på personer som
invalidiserats i unga år och som av en eller annan anledning ännu inte
hunnit grundlägga rätt till en god tilläggspension har kommittén föreslagit
bestämmelser, enligt vilka studier eller annan utbildning
och värnpliktstjänstgöring som anledning till låg eller utebliven
förvärvsinkomst under vissa år särskilt skall beaktas i pensionshänseende.
Förslaget innebär att den, som av någon av de nämnda anledningarna
under större delen av ett år varit förhindrad att bereda sig inkomst av
förvärvsarbete, skall få tillgodoräkna sig minst en pensionspoäng för det
året. Poäng av detta slag skall kunna tillgodoräknas en försäkrad för åren
från och med det då han fyller 17 år till och med det då han fyller 28 år.
Beträffande finansieringen av de särskilda pensionsförmåner, som sålunda
skall tillkomma vissa unga invalider, har kommittén sagt sig anse att staten
bör svara för den merkostnad som uppkommer för försäkringen. Motiveringen
är att de verksamheter som ger anledning till förmånerna är av allmänt
samhällsintresse.

Försäkringen för tilläggspension är avsedd att ge ett efter inkomsternas
storlek graderat skydd mot bortfall av förvärvsinkomster. Försäkringen
finansieras helt med avgifter som i princip är knutna till dessa inkomster.
Socialförsäkringskommitténs förslag om pensionspoäng i anledning av utbildning
och värnpliktstjänstgöring innebär ett avsteg från principen om
förvärvsinkomst som förutsättning för pension. Kommittén har dragit konsekvensen
härav genom att frångå också tilläggspensioneringens finansieringsmetod
när det gäller dessa särskilda förmåner. Det inger emellertid
allvarliga betänkligheter att förändra tilläggspensioneringen från en avgiftsfinansierad
försäkring mot bortfall av förvärvsinkomster till ett system med

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

161

blandad avgiftsfinansiering och skattefinansiering, i vilket olika omständigheter
utöver inkomstbortfall skall kunna ge upphov till pensionsrätt. Jag
är för egen del inte beredd att förorda ett sådant blandat system, vars konsekvenser
inte är utredda. Som framgår av vad jag yttrade redan vid förberedandet
av tilläggspensioneringen är jag på det klara med att pensionsfrågorna
för dem som blir invalidiserade i unga år rymmer särskilda problem.
Dessa torde emellertid böra bli föremål för ytterligare utredning och
därvid angripas från andra och mer generella utgångspunkter än socialförsäkringskommittén
gjort. Vad gäller försäkringsskyddet under tid för utbildning
och värnpliktstjänstgöring vill jag peka på att de som undergår yrkesutbildning
enligt särskilda bestämmelser omfattas av den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen och att motsvarande skydd enligt militärersättningsförordningen
lämnas under värnpliktstjänstgöring.

I samband med ändringarna i tilläggspensioneringens bestämmelser om
förtidspension bör uppmärksamhet även ägnas åt reglerna om utländsk
medborgares ställning inom pensionssystemet. För närvarande saknar
en utlänning, som flyttar till Sverige, under de första fem åren här
i riket pensionsskydd från tilläggspensioneringen för sig och sin familj.
Utlänningar är således i detta hänseende sämre ställda än svenskar. Möjlighet
föreligger enligt TPL att genom avtal med andra stater jämställa personer
som inte är svenska medborgare med svenskar i avseende på tilläggspensioneringen.
Av olika skäl är det dock åtskilliga här verksamma utlänningar
som, i vart fall under de närmaste åren, inte kan bli omfattade av
sådana överenskommelser med andra länder. I internationellt konventionsarbete,
som är avsett att vara normerande för nationell lagstiftning, är det
en tendens att vidga utlänningarnas rättigheter och skyldigheter på socialförsäkringsområdet.
Den tanken vinner alltmer gehör att en utlänning,
som med sin arbetsinsats bidrar till ett lands produktion, i princip bör vara
jämställd med landets egna medborgare i förhållande till socialförsäkringen.
Denna grundsats är hos oss sedan länge genomförd inom yrkesskadeförsäkringen
och i stort sett även inom sjukförsäkringen. Beträffande tilläggspensioneringen
bör, såsom föreslagits i departementspromemorian, utlänningar
få rätt till förtidspension och familjepension på i stort sett samma
villkor som svenskar.

De särregler för utlänningar som i övrigt förekommer inom tilläggspensioneringen,
t. ex. den längre kvalifikationstiden inom ålderspensioneringen,
begränsningarna i utlänningars möjligheter att uppbära pension utomlands
samt uteslutandet av utlänningar från de särskilda övergångsförmåner som
stadgats för personer födda åren 1896—1923, uppbärs av sådana skäl att det
inte är möjligt att utan vidare slopa dem. Som jag inledningsvis yttrat hör
det till de framtida uppgifterna att ta upp hela frågan om reglerna för svenska
medborgares och utlänningars ställning inom vårt socialförsäkringssystem.
»

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 avd. Nr 27

162

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Lagrådet:

Med hänsyn till betydelsen av frågan om försäkringsskydd och tillgodoräknande
av pensionspoäng under tid för yrkesutbildning m. in. vill lagrådet
understryka vikten av att den fortsatta utredning härom som departementschefen
ställt i utsikt företages snarast möjligt.

Motioner

Frågan om tillgodoförande av pensionspoäng åt dem, för vilka förvärvsinkomsten
på grund av studier eller annan utbildning och
värnpliktstjänstgöring blivit låg eller uteblivit, behandlas i
motionerna I: 657 och 11: 785 (yrkandet under A. 10.), där det hemställes,
att riksdagen måtte »i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om att den fortsatta
utredning om gratispoäng inom tilläggspensioneringen till värnpliktiga
och studerande, som departementschefen ställt i utsikt, snarast företages».

Frågan om tillgodoförande av pensionspoäng utan motsvarighet
i förvärvsinkomst behandlas i motionerna I: 28 och II: 54
(yrkandet under 2. b), där det hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning »med uppgift att utreda möjligheten
av och formerna för en självständig pensionering inom ATP för hemmaarbetande
husmödrar».

Vissa tillägg till folkpension m. m.

Departementschefen:

»Sedan åtskilliga år tillbaka har de generella förmånerna inom folkpensioneringen
kompletterats med tilläggsförmåner av olika slag, blindtillägg
och vårdtillägg, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg samt
särskilda barnbidrag. Folkpensioneringens utbyggnad samt tillkomsten av
tilläggspensioneringen aktualiserar frågan om behovet av dessa tillägg och
hur de bör vara utformade. Skilda synpunkter kan därvid läggas på de olika
förmånerna.

De nuvarande förmånerna till de blinda och hjälpen till andra svårt invalidiserade,
dvs. blindtilläggen och vårdtilläggen, har uppenbarligen ett nära
samband med varandra. De särskilda behov, som här föreligger på grund
av höjda levnadskostnader och försämrade möjligheter till normal livsföring,
kommer inte att tillgodoses genom de generella pensionsförmånerna.
Jag utgår därför från att det även framdeles kommer att föreligga behov av
tilläggsförmåner till pensionen i dessa fall.

Socialförsäkringskommittén har föreslagit, att blindtillägget bibehålies
som en kompletterande förmån till sådana blinda, som uppbär ålders- eller
förtidspension. Övriga blinda, vilkas arbetsförmåga inte är så nedsatt som
förutsättes för rätt till förtidspension, föreslås erhålla en fristående folk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

163

pensionsförmån, benämnd blindhetsersättning. I båda fallen är förutsättningen
att blindheten inträtt före 63 års ålder. Kommittén föreslår vidare,
att vårdtillägget bibehålies och kompletteras med ett lägre tillägg, benämnt
hjälptillägg, för vilket skall gälla något mindre stränga förutsättningar
än för vårdtillägg. Slutligen förordar kommittén införande av två
ytterligare förmånsformer, vanföreersättning och vanföretillägg, för förvärvsarbetande
invalider med vissa lyten och defekter.

Kommitténs förslag innebär en ytterligare differentiering av stödformerna
för att täcka behov, vilka i grunden är mer eller mindre likartade. Jag anser
för min del att strävandena i stället bör gå ut på att förenhetliga förmånerna
och sammanföra dem under en gemensam benämning. Jag tror att möjligheterna
härtill är goda och skall återkomma till denna fråga efter en genomgång
av enskildheterna i kommitténs förslag.

Kommittéförslaget om blindtillägg och blindhetsersättning
står i samband med förslaget om invaliditetsbegreppets utformning.
Som framgår av vad jag anfört i avsnittet om förtidspension godtar jag den
av kommittén föreslagna ändrade konstruktionen av förmånerna till de
blinda. Jag förordar alltså, att blinda som åtnjuter förtidspension eller ålderspension
skall erhålla ett tillägg till pensionen, medan blinda som inte
är pensionsberättigade får en fristående förmån.

Enligt kommittéförslaget skall för rätt till blindförmånerna krävas, att
blindheten inträtt före det vederbörande fyllt 63 år mot nu 60 år. Motsvarande
föreslås gälla beträffande det för rätt till vårdtillägg och hjälptillägg
uppställda villkoret i fråga om tiden för vårdbehovets uppkomst. Förslaget
har i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta remissyttrandena.
Några remissorgan har dock ifrågasatt att åldersgränsen bör helt utgå
eller höjas till 67 år.

I hittillsvarande lagstiftning har det inte ansetts lämpligt att helt slopa
åldersgränsen. I fråga om de blinda har anförts bl. a., att av dem som blivit
blinda i högre ålder ett ganska betydande antal kan antagas åtnjuta vård på
allmänna inrättningar och därför ej är i behov av blindtillägg. Skulle sådant
tillägg utgå även till dem som vid mycket hög ålder blivit blinda, skulle
vidare vissa tillämpningssvårigheter uppkomma. Beträffande vårdtillägget
har åberopats att behov av hjälp för personlig vård uppkommer förhållandevis
ofta i de högre åldersgrupperna. För egen del finner jag att övervägande
skäl talar för att bibehålla en åldersgräns före vilken blindheten eller vårdbehovet
skall ha yppats. Huruvida åldersgränsen bör sättas vid 63 år eller
en annan ålder är en avvägningsfråga. Jag finner det vara en fördel att
gränsen ligger några år under folkpensionsåldern 67 år, så alt inte den omständigheten
huruvida blindheten eller vårdbehovet inträtt kort före eller
kort efter pensionsålderns inträde kan bli avgörande för om tillägg skall
utgå under återstoden av den försäkrades levnad. Kommitténs förslag bör
enligt min mening godtagas.

164 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Beträffande den av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan vårdtillägg
och hj älptillägg har i några remissyttranden anmärkts,
att förutsättningarna för rätt till de olika tilläggen inte angivits tillräckligt
klart. För rätt till vårdtillägg krävs f. n. att den pensionsberättigade är ur
stånd att reda sig själv och på grund härav har behov av ständig tillsyn
och vård. Förslaget om hj älptillägg innebär att kraven på vårdbehovets
intensitet mildras så att det räcker med att pensionären är i behov av avsevärd
fortlöpande hjälp från annan persons sida. Vårdtillägg och hjälptillägg
är båda avsedda för svårt invalidiserade med betydande behov av
vård och bistånd. Skillnaden mellan de båda förmånerna är en fråga om
gradering av stödets storlek i olika fall. Jag kan ge kritiken rätt i att det
mången gång skulle bli svårt att avgöra, huruvida den försäkrade bör ha
det ena eller det andra av de båda föreslagna beloppen 1 200 och 800 kr.
Enligt min mening bör någon sådan gradering av stödets storlek inte förekomma.
Däremot bör det för rätt till vårdtillägg nu gällande kravet i fråga
om vårdbehovets intensitet uppmjukas till huvudsaklig överensstämmelse
med vad kommittén föreslagit för hjälptilläggets vidkommande.

Det föreslagna systemet med vanföreersättning och vanföretillägg
för förvärvsarbetande invalider är en nyhet inom folkpensioneringen.
Tillägget föreslås tillkomma försäkrade med partiell förtidspension,
medan vanföreersättningen på samma sätt som blindhetsersättningen
är avsedd för dem som trots en betydande medicinsk defekt har sådan
förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete, att de inte har
rätt till förtidspension. De nya förmånerna är enligt kommittéförslaget avsedda
för personer, som lider av höggradiga rubbningar i rörelse- och stödorganens
funktion och som till följd härav behöver omfattande personligt
bistånd av andra människor eller får vidkännas betydande merutgifter för
färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra sitt arbete. Emellertid
finns det varaktiga defekttillstånd, såsom exempelvis rubbningar i cirkulationsorganen
och vissa neurologiska sjukdomar, vilka på samma sätt som
rubbningar i rörelse- och stödorganens funktion vållar betydande kostnader
och svårigheter även om den som drabbats därav kan fortsätta att arbeta.
Vid remissbehandlingen har från flera håll anförts att det är angeläget, att
villkoren för de ifrågavarande förmånerna ges en sådan utformning, att hänsyn
mera tages till behovet av bistånd eller hjälpmedel för att kunna utföra
arbetet än till lokalisationen av lytet eller organfelet. För egen del vill jag
också förorda en sådan mera generell utformning av villkoren utan begränsning
till vissa former av defekttillstånd.

Som jag inledningsvis anförde bör de förmånsformer, som socialförsäkringskommittén
uppdelat på förmåner till blinda, till personer med avsevärda
vårdbehov och till förvärvsarbetande invalider med svåra kroppsliga
defekter, så långt möjligt sammanföras och få en enhetlig utformning. En
förmån, benämnd invaliditetstillägg, bör vara avsedd för dem

165

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

som har pension och en annan, kallad invaliditetsersättning,
för invalidiserade i arbetsför ålder, vilkas förvärvsförmåga är sådan att de
inte blir berättigade till förtidspension. För rätt till invaliditetstillägg till
ålders- eller förtidspension bör fordras att den försäkrade är ur stånd att
reda sig själv och på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen har behov
av annan persons hjälp. En blind skall alltid anses uppfylla dessa förutsättningar.
Ett ytterligare villkor skall som förut nämnts vara att vårdbehovet
uppkommit eller blindheten inträtt före 63 års ålder. Vidare bör invaliditetstillägg
kunna utgå till partiell förtidspension, därest den försäkrade
lider av höggradig nedsättning i ett eller flera kroppsorgans funktion och
på grund härav behöver fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas
betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att
kunna utföra förvärvsarbete. Åtnjuter en förvärvsarbetande som nu nämnts
eller en blind inte någon pension alls, skall han ha rätt till invaliditetsersättning.
Invaliditetstillägget bör utgöra 1 200 kr. och invaliditetsersättningen
1 800 kr. om året. Mitt förslag rörande invaliditetsförmånerna medför
något ökade kostnader jämfört med kommittéförslaget, men å andra
sidan torde en inte obetydlig lättnad i det administrativa arbetet ernås.

Vad angår frågan om barntillägg inom folkpensioneringen, delar
jag socialförsäkringskommitténs uppfattning att det alltjämt kommer att
föreligga behov av ett ekonomiskt stöd till vissa barnfamiljer motsvarande
det som nu utgår i form av särskilt barnbidrag. Jag ansluter mig också till
förslaget, att detta stöd tekniskt bör utformas såsom ett icke inkomstprövat
tillägg till försörjarens folkpension. I fråga om den barntilläggsberättigade
kretsen ansluter jag mig i allt väsentligt till kommittéförslaget. Barntillägg
bör sålunda utgå för varje barn under 16 år till den försäkrade eller hans
hustru, därest den försäkrade har vårdnaden om eller stadigvarande sammanbor
med barnet. Barntillägg bör däremot inte, såsom ifrågasatts i några
remissyttranden, utgå till folkpension som tillkommer gift kvinna i andra
fall än då hon lever åtskild från sin make. I de fall då av makar som sammanlever
endast hustrun är pensionär skall alltså något barntillägg inte
utgå till hustruns pension. Kommitténs förslag bör följas även därutinnan
att tillägget bestämmes till 1 000 kr. om året och att detta belopp vid partiell
förtidspension reduceras till samma andel som pensionen utgör av
hel förtidspension. Tillika bör barntillägg på sätt kommittén förordat
minskas med tilläggspension över en viss storlek. Däremot synes man böra
undvika regler som leder till att barntillägg utgår från pensioneringen
men minskas med utgående bidragsförskott, vilket ofta torde uppgå till i
det närmaste samma belopp som tillägget. Såsom föreslagits i ett par remissyttranden
torde frågan kunna lösas på det sättet, att barntillägg cj utgår
i fall då pensionären väl är underhållsskyldig gentemot barnet men inte
har vårdnaden om eller stadigvarande sammanbor med det.

I det föregående har jag förordat att de särskilda invaliditetsförmånerna

166 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

och barntilläggen tills vidare skall utgå med vissa i kronor angivna belopp
Frågan om indexreglering av dessa belopp torde få upptagas senare, lämp
ligen i samband med att folkpensionernas anknytning till basbeloppet tek
niskt genomföres.

Hustrutilläggen och de kommunala bostadstilläggen avser att mera allmänt
svara för sådana försörjningsbehov som inte täckes av den allmänna
pensionen och den försäkrades övriga inkomster. I likhet med socialförsäkringskommittén
är jag övertygad om att det under avsevärd tid framåt
föreligger behov av en tilläggsförmån i fall av den art att hustrutill1
ä g g nu kan utgå. En annan sak är att det längre fram kan visa sig lämpligt
att sammansmälta hustrutillägget och det kommunala bostadstillägget
till en förmån. Jag har inte något att erinra mot den föreslagna ändrade
konstruktionen av hustrutillägget, som innebär att tillägget i fortsättningen
kommer att motsvara skillnaden mellan pensionsbeloppet för två pensionsberättigade
makar och pensionen för en ensam pensionär. Ändringen
påverkar inte storleken av det högsta sammanlagda belopp som tillkommer
makarna. Även i övrigt tillstyrker jag vad kommittén föreslagit beträffande
detta tillägg. Bl. a. bör liksom hittills gälla, att hustrutillägget
skall vara inkomstprövat.

Enligt socialförsäkringskommitténs förslag skall det ankomma på kommunerna
att ta ställning till om de kommunala bostadstilläggen
till partiella förtidspensioner skall reduceras i samma mån som förtidspensionerna.
Vad kommittén anfört i denna fråga föranleder ingen erinran
från min sida. Som jag anfört i samband med behandlingen av frågan
om förtida uttag av ålderspension kan jag däremot inte ansluta mig till
att rätt till kommunalt bostadstillägg vid sådant uttag skall vara beroende
av innehållet i de av kommunerna fastställda grunderna för dessa tillägg.
Denna fråga bör i stället lagstiftningsvägen regleras så, att kommunalt bostadstillägg
vid förtida uttag av ålderspension icke kan utgå före 67 års
ålder.»

Motioner

Åldersgränsen i fråga om invaliditetstillägg behandlas
i motionerna 1: 649 och II: 777 samt II: 771.

I motionerna I: 649 och II: 777 (yrkandet under I. a) hemställes, att
riksdagen måtte besluta, »att invaliditetstillägg skall utgå i de fall, då vårdbehovet
uppkommit eller blindheten inträtt före 67 års ålder».

I motionen 11:771 (del av tredje yrkandet) hemställes, »att blindtillägg
måtte utgå, om blindheten inträffat före det år, då ålderspension börjar
utgå».

Frågan om blindtillägg till dem som vårdas å anstalt
behandlas i motionen 11:771 (del av tredje yrkandet), där det hemställes,
»att blindtillägg måtte utgå till den som vistas på ålderdomshem».

167

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Frågan om indexreglering av invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning behandlas i motionerna I: 657 och II: 785
(yrkandet under A. 7.), där det hemställes, att riksdagen måtte »besluta att
övergångsbestämmelserna om invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
skall slopas samt att dessa förmåner skall indexregleras enligt förslaget till
lag om allmän försäkring redan från den 1 januari 1963».

Inkomstprövning

1958 års socialförsäkringskommitté

Hustrutilläggen och de kommunala bostadstilläggen skall enligt kommitténs
förslag alltjämt vara underkastade inkomstprövning. Vid bifall
till kommitténs förslag kommer inkomstprövningen i övrigt att bibehållas
allenast beträffande änkepension till kvinnor som blivit änkor före den 1 juli
1960. Den omständigheten att inkomstprövningen i fortsättningen begränsas
till de nyssnämnda förmånerna kunde, yttrar kommittén, måhända ge
fog för uppfattningen att frågan om inkomstprövningen numera är av mindre
vikt. Kommittén konstaterar emellertid att, även om antalet inkomstprövade
förmånsslag blir ringa, så kan dock ett mycket stort antal personer beräknas
komma att uppbära sådana förmåner. Enbart antalet kommunala
bostadstillägg beräknas sålunda till omkring 600 000 vid tiden för reformernas
genomförande.

Beträffande inkomstprövningens utformning framhåller kommittén att,
om avdragsreglerna skulle uppmjukas, följden blir att flera personer erhåller
inkomstprövade förmåner och att dessa förmåner i många fall kommer
att utgå med större belopp. Kommittén ifrågasätter, huruvida det är
erforderligt att öka de inkomstprövade förmånernas omfattning i ett läge,
då folkpensionernas standard successivt förbättras och allmän tilläggspension
kommer att utges utöver folkpensionen. En uppmjukning av inkomstprövningsreglerna
skulle motarbeta önskemålet att i möjlig mån inskränka
inkomstprövningen inom pensionssystemet och gynnar vidare endast pensionärer,
som har så stora inkomster att dessa enligt de nu gällande reglerna
verkar reducerande på de ifrågavarande pensionsförmånerna. Beträffande
synpunkten att pensionärernas arbetsvilja hämmas genom inkomstprövningen
framhåller kommittén, att stränga avdragsregler minskar bredden
av det inkomstskikt, inom vilket ökad inkomst till följd av avdragsreglerna
leder till minskad pension. Vid en uppmjukning av avdragsreglerna blir
denna verkan av en inkomstökning märkbar för flera, och effekten av uppmjukningen
kan alltså i vissa fall bli den motsatta mot att stimulera till
arbetsinsatser.

Kommittén utgår från att allmän tilläggspension liksom tjänstepension
skall anses utgöra inkomst vid tillämpning av avdragsreglerna. I den mån

168 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 7962

tilläggspension utgår kommer den sålunda att helt eller delvis ta i anspråk
det s. k. avdragsfria beloppet. Skulle i dylika fall utformningen av avdragsreglerna
medföra någon stimulerande effekt på arbetsviljan, måste reglerna
uppenbarligen mildras i mycket hög grad, vilket skulle få till resultat att
även personer, som har så stor icke inkomstprövad pension, att de rimligen
inte behöver inkomstprövade förmåner, skulle komma att få sådana förmåner.
Kommittén framhåller vidare, att varje uppmjukning leder till en
ökning av folkpensionskostnaderna för såväl staten som kommunerna. Kommittén
finner de angivna skälen mot en uppmjukning av avdragsreglerna så
vägande, att en generell ändring inte bör komma i fråga annat än i ett avseende.

Härvid åsyftar kommittén de s. k. sltärpningsreglerna, vilka innebär att
vid uppskattningen av förmögenhets avkastning denna skall ökas med
20 procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger för gift pensionsberättigad
15 000 kr. (för makar tillsammans 30 000 kr.) och för annan
pensionsberättigad 20 000 kr. Kommittén anför, att den höga skärpningsprocenten
otvivelaktigt verkar hårt, något som särskilt framträder om
taxeringsvärdena på egnahemsfastigheter skulle höjas mera avsevärt. På
grund härav föreslår kommittén, att skärpningsprocenten sänkes från 20
till 10.

När det gäller inkomstprövningen av änkepension till kvinnor, som blivit
änkor före den 1 juli 1960, föreslår kommittén en viss uppmjukning av inkomstprövningsreglerna
utöver justeringen av skärpningsprocenten. Kommittén
framhåller, att pensionsrätten för dessa änkor bör ses mot bakgrund
av att de kvinnor, som blir änkor efter den 30 juni 1960, får sin pension helt
utan inkomstprövning. Vidare erinrar kommittén om att 1960 års riksdag
uttalat sig för en minskning av skillnaden mellan de båda änkekategorierna
i pensionsavseende. önskar man minska denna skillnad, blir en uppmjukning
av inkomstprövningen nödvändig i fråga om pensionen till änkorna i
övergångsfallen. Det har under kommitténs utredningsarbete framkommit
att uppmjukningen måste begränsas till själva änkepensionen. Skulle den
avse även det kommunala bostadstillägget, kunde nämligen resultatet bli
att många av de ifrågavarande änkorna skulle komma i bättre läge än de
kvinnor, som blivit änkor efter den 30 juni 1960.

Vill man undvika att beräkningen av änkornas folkpension i övergångsfallen
blir alltför invecklad, låter det sig enligt kommitténs mening knappast
göra att tillämpa olika stor avdragsfri inkomst för änkepensionen och bostadstillägget.
Uppmjukningen bör därför avse avdragsfalctorn. Denna är
nu Vs i lägre inkomstlägen över det avdragsfria beloppet, dvs. mellan 1 000
och 1 400 kr., och 2/s i högre inkomstlägen, dvs. över 1 400 kr. Kommittén
förordar att endast den lägre avdragsfaktorn tillämpas beträffande själva
änkepensionen, vilken alltså minskas med 1/s av änkans inkomst i vad den
överstiger 1 000 kr.

169

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Departementschefen :

»Efter slopandet av inkomstprövningen beträffande förtidspensionerna
kommer de förmåner inom folkpensionssystemet, som alltjämt är underkastade
inkomstprövning, att utgöras av hustrutillägg och kommunala
bostadstillägg samt änkepensioner i anledning av dödsfall före den
1 juli 1960.

Endast ett ringa antal förmånsslag blir således i fortsättningen beroende
av inkomstprövning. Som kommittén mycket riiktigt framhåller betyder
detta dock inte, att inkomstprövningen numera skulle ha ringa betydelse.
Antalet pensionärer med kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg är
nämligen mycket stort. En uppmjukning av inkoms tprövningsreglerna
skulle leda till att detta antal stiger ytterligare och att de inkomstprövade
förmånernas belopp ökar. Härigenom skulle uppkomma en avsevärd kostnadsökning
för såväl staten som kommunerna, och det är att märka att
uppmjukningen inte skulle medföra någon förbättring av standarden för
pensionärer med ringa eller ingen inkomst. Vad kommittén anfört mot en
mera vittgående uppmjukning av inkomstprövningen i fråga om hustrutillägg
och kommunala bostadstillägg har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Jag vill heller inte förorda ändring i inkomstprövningsreglerna
annat än i avseende på den s. k. skärpningsprocenten vid innehav av
förmögenhet. Jag föreslår i likhet med kommittén, att detta procenttal sänks
från nuvarande 20 till 10.

Socialförsäkringskommitténs förslag om uppmjukning av inkomstprövningen
av änkepension i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 juli
1960, finner jag välbetänkt. Jag förordar alltså, att folkpension i sådana
fall skall minskas med en tredjedel av den pensionsberättigades inkomst i
vad denna överstiger 1000 kr.»

Motioner

I motionerna I: 649 och II: 777 (yrkandena under I. d och e) har hemställts,
att riksdagen måtte besluta, dels »att hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg må minskas med en tredjedel av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad mån årsinkomsten överstiger för den som är gift 1 000
kronor och för annan 1 350 kronor samt med ytterligare en tredjedel i vad
mån årsinkomsten överstiger för den som är gift 1 350 kronor och för annan
1 900 kronor», dels ock »att pension till den, som blivit änka före den
1 juli 1961, i fall, som avses i propositionen, må minskas med en tredjedel
av årsinkomsten i vad denna överskrider 1 350 kronor».

I motionen II: 330 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till innevarande års riksdag till sådan
förbättring av avdragsreglcrna för erhållande av bostadstillägg, att de, i
vidare mån än vad som nu är fallet, stimulerar ålderspensionärerna till utnyttjande
av eventuell arbetsförmåga».

G*— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 27

170

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

F amil j epensionering

Departementschefen :

»Inom tilläggspensioneringen är rätten till familjepension vid en försäkrads
död i de fall, då han inte är ålderspensionär, knuten till den rätt till
förtidspension, som den försäkrade skulle ha haft om han blivit invalid i
stället för avlidit. Härigenom kommer den utsträckta rätt till förtidspension,
som behandlats i det föregående, att återverka även när det gäller
skyddet för de efterlevande. Sålunda kommer rätt till familjepension normalt
att föreligga redan när försörj aren förvärvat ett års pensionspoäng. Slopandet
av åtskillnaden mellan svenskar och utlänningar när det gäller rätten
till förtidspension medför att någon skillnad, bortsett från vissa undantagsfall,
inte heller kommer att föreligga i fråga om de efterlevandes rätt till
familjepension. På så sätt sker betydelsefulla utfyllnader av tidigare luckor
i tilläggspensioneringens familjeskydd.

I samband med de senaste årens pensionsbeslut har frågan om änkepension
till frånskilda kvinnor vid den förutvarande makens
död diskuterats vid flera tillfällen utan att någon lösning kunnat nås. Spörsmålet
rymmer flera vanskliga problem när det gäller att nå en avvägning,
som ger ett rimligt pensionsskydd och som samtidigt kan inpassas i det föreliggande
pensionssystemet. Då frågan ånyo tagits upp i departementspromemorian
har som utgångspunkt valts att pensionsrätten bör begränsas till de
fall, då det kan antagas vara vanligt att den frånskilda kvinnan kommer i
ett sämre försörjningsläge vid mannens död. På grund härav föreslås som
en förutsättning för rätt till pension, att kvinnan skulle ha varit berättigad
till underhållsbidrag av mannen, om denne levat. Den sammanlagda
pensionen från folk- och tilläggspensioneringarna föreslås maximerad
till storleken av underhållsbidraget, varvid dock indextillägg skall kunna
tillkomma. En ytterligare förutsättning för rätt till pension skall enligt promemorian
vara att kvinnan antingen har barn under 16 år i hemmet eller har
varit gift med den avlidne i minst 15 år. Pensionens storlek skall i princip
inte påverkas av att en försäkrad efterlämnar flera som är berättigade till
änkepension.

Förslaget att införa pensionsrätt för frånskilda kvinnor har inte rönt
någon gensaga under remissbehandlingen. Det stora flertalet remissorgan
har även godtagit en lösning efter de huvudlinjer som departementspromemorian
förordar. Från en del håll har dock rests invändningar. Dessa har
främst riktats mot att rätten till pension göres beroende av att rätt till underhållsbidrag
föreligger. Man har framhållit, att genom en sådan anordning
många frånskilda kvinnor kommer att bli utan pension trots att de väl kan
vara i behov därav. När det gäller tilläggspensioneringen har utgångspunkten
för kritiken varit, att den frånskilda kvinnan under sin äktenskapstid bör
anses ha tjänat in en viss pensionsrätt, som sedan skall komma henne till
godo vid mannens död. En konsekvens av detta resonemang blir att, när den
försäkrade efterlämnar såväl änka som hustru i ett tidigare äktenskap, en

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 171

änkepension får beräknas och sedan uppdelas på de pensionsberältigade efter
vissa normer.

Innan jag går närmare in på förslaget om änkepensionsrätt för frånskilda
kvinnor vill jag erinra om de grundprinciper, på vilka den allmänna pensioneringen
vilar. När det gäller ålders- och förtidspension är tanken att de
utgående förmånerna skall ersätta ett inkomstbortfall till följd av inträdd
arbetsoförmåga, som har sin grund i åldrande eller invaliditet. På samma
sätt är syftet med änke- och barnpension att ge en ersättning för vad familjen
i ekonomiskt hänseende går miste om genom försörjarens död. Pension
skall alltså allmänt sett ersätta bortfallen förvärvsinkomst enligt vissa grunder,
vilka inom ett pensionssystem som det förevarande med nödvändighet
måste bygga på generella bedömningar av pensionsbehovet. På en sådan
generell bedömning vilar exempelvis regeln att änkepension upphör, om
kvinnan ingår äktenskap.

Tillämpar man dessa grundsatser på spörsmålet om pensionsrätt för frånskilda
kvinnor blir resultatet, att pensionsrätt inte bör föreligga i andra fall
än då kvinnans försörjningsläge försämras vid den förutvarande mannens
död. Det naturliga är därvid att knyta pensionsrätten till förhandenvaron av
underhållsbidrag. Pensionen kommer då att ersätta det underhållsbidrag
som faller bort genom mannens död. Obestridligen kommer med denna lösning
en del frånskilda kvinnor att sakna pensionsrätt, ehuru det av sociala
skäl kunde vara motiverat att de erhöll någon form av ekonomiskt stöd.
Emellertid kan jag inte finna det riktigt att söka lösa detta problem inom
ramen för änkepensioneringen. Frågan om de ensamstående kvinnornas och
särskilt de ensamma mödrarnas problem i allmänhet bör tas upp från andra
utgångspunkter. Jag vill i detta sammanhang inte underlåta att påpeka, att
det i många fall skulle te sig egendomligt att utge änkepension till en frånskild
kvinna, mot vilken mannen inte har någon underhållsskyldighet. Det
finns enligt min mening inga skäl att exempelvis en frånskild kvinna i full
förvärvsverksamhet helt plötsligt, kanske lång tid efter det äktenskapet
upplösts, skulle bli berättigad till änkepension efter en man, vars död till
ingen del påverkar hennes egna försörjningsmöjligheter.

Ett problem av särskilt slag beröres av dem som företräder den meningen,
att änkepensionsrätten har karaktären av en tillgång, som kvinnan
tjänar in under äktenskapet och som därför bör förbehållas henne även
efter äktenskapets upplösning. Ett konsekvent genomförande av den antydda
tankegången förutsätter, att kvinnan i någon form får del av mannens egenpension.
Detta är emellertid ett spörsmål av helt annan art, som jag inte är
beredd att gå in på i detta sammanhang. Jag vill framhålla, att en kvinna
som före eller under äktenskapet har haft eget förvärvsarbete givetvis har
förvärvat en självständig rätt till tilläggspension. På motsvarande sätt har
hon i regel möjlighet att efter äktenskapets upplösning tjäna in sådan pension.
Tilläggspensioneringens regel att endast 30 års pensionsgrundande
inkomst erfordras för rätt till full pension är ägnad att särskilt gynna sådana

172 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

kategorier, som under en del av sin aktiva tid måste hålla sig borta från förvärvsarbete.

Resonemanget att änkepensionsrätt till frånskilda kvinnor skall bedömas
såsom en under äktenskapet intjänad förmån leder, som förut påpekats, till
att flera änkepensionsberättigade efter en försäkrad skulle få dela på en
enda tillgänglig änkepension. Dessa pensionstagare skulle alltså få lägre
pension än änkan efter den som inte efterlämnar mer än en änkepensionsberättigad.
Detta skulle innebära en försämring jämfört med vad nu gäller
för den kvinna, som är gift med den försäkrade vid dennes död. En sådan
utveckling vill jag inte medverka till, särskilt som denna kvinna även i ekonomiskt
hänseende torde drabbas hårdast vid mannens död. Jag har svårt
att finna något bärande skäl varför en änka i ett sådant fall skulle vara
sämre ställd än om mannen inte tidigare varit gift.

Det bör påpekas att den frånskilda kvinnans minderåriga barn, till vilka
den förutvarande maken är fader, blir berättigade till barnpension efter
honom. Barnpensionerna inom tilläggspensioneringen är så utformade att
de utgår med relativt sett högre belopp, när den försäkrade inte samtidigt
efterlämnar någon som är berättigad till änkepension. Härigenom uppnås
för frånskilda kvinnor med barn under 19 år en viss utjämning mellan å ena
sidan fall, då både änkepension och barnpension utgår, och å andra sidan
fall, då enbart barnpension utgår. Som jag strax kommer till kan dock reglerna
om barnpension inom tilläggspensioneringen leda till en del komplikationer,
om den försäkrade efterlämnar flera änkepensionsberättigade.

Folkpensioneringen och tilläggspensioneringen skall bilda ett så långt
möjligt enhetligt pensionssystem. Jag finner det därför angeläget, att man
inte vid införandet av pensionsrätt för frånskilda kvinnor fjärmar de båda
pensionsslagen från varandra genom olikheter i reglerna, som inte är betingade
av skillnader i bestämmelserna om änkepension i huvudfallen.

I betraktande av vad jag nu anfört finner jag mig böra förorda att frågan
om änkepensionsrätt för frånskilda kvinnor löses efter de huvudlinjer, som
föreslagits i departementspromemorian. En förutsättning för pension bör
alltså vara att mannen, om han levat, skulle ha varit skyldig att utge underhållsbidrag
till kvinnan. Då en försäkrad efterlämnar flera änkepensionsberättigade,
bör pension till envar av dessa i princip utgå utan hänsynstagande
till att mer än en änkepension skall utgå. Den regel jag förordar
torde bidra till att göra skilsmässoparter och andra mera uppmärksamma
på den frånskilda kvinnans försörjningsbehov på längre sikt.

1 promemorian föreslås beträffande bestämmelsernas utformning
i ö v r i g t, att för rätt till pension skall krävas att kvinnan antingen
i hemmet har barn under 16 år till den avlidne eller också att äktenskapet
varat i minst 15 år. Kravet på minst 15 års äktenskap i de fall då barnrekvisitet
ej uppfylles har under remissbehandlingen kritiserats såsom alltför
hårt även av remissorgan som godtagit förslagets huvudprinciper. Sänk -

173

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ning av detta krav till att avse 10 eller 5 års äktenskap har förordats. För
egen del är jag benägen att instämma i denna kritik. Enligt min mening bör
det beträffande änkepensionen till de frånskilda kvinnorna inte uppställas
några särskilda villkor utöver kravet på underhållsbidrag. Den frånskilda
kvinnan bör alltså med nämnda begränsning i princip kunna erhålla pension
på samma villkor som gäller för änka, dock med den modifikationen
att förekomsten av barn inte heller inom folkpensioneringen bör grunda rätt
till pension i andra fall än då den avlidne är fader till barnet. Rätt till folkpension
skall alltså föreligga, om kvinnan i hemmet har barn under 16 år
till den försäkrade eller om äktenskapet varat i fem år och kvinnan tillika
fyllt 36 år vid mannens död. I det senare fallet kommer pensionens storlek i
vissa fall att begränsas med tillämpning av gällande regel om reduktion av
änkepensionen för kvinnor som inte fyllt 50 år vid mannens död. I fråga om
rätt till tilläggspension skall krävas antingen att kvinnan har barn, till vilket
den avlidne är fader, eller att äktenskapet varat minst fem år och ingåtts
senast den dag då den försäkrade fyllde 60 år.

Under remissbehandlingen har sambandet mellan änkepension och barnpensioner
tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Som jag redan påpekat kan
i vissa fall samspelet mellan änkepension och barnpension bli till fördel för
frånskilda kvinnor, som enligt de föreslagna reglerna kommer att sakna
rätt till änkepension. Å andra sidan har framhållits att tillkomsten av pension
till frånskilda kan leda till minskning av barnpensioner från tilläggspensioneringen.
Denna effekt beror på den grundläggande utformningen av
familjepensionsförmånerna inom tilläggspensioneringen, som innebär att
familjepensionens sammanlagda belopp står i förhållande till antalet efterlevande,
antingen änka ingår bland dessa eller ej. En efterlevande får t. ex.
en familjepension på 40 procent av den försäkrades egenpension, två efterlevande
får 50 procent, tre 60 procent osv. Är en av de efterlevande änka, får
hon 35 procent av egenpensionen medan återstoden går till barnpension.
Vad nu sagts gäller enligt nuvarande bestämmelser även om änka och
barn ej lever i familjegemenskap. Det är då följdriktigt att änkepension till
frånskild kvinna påverkar storleken av pensionen till barn i annat äktenskap.
Detta blir dock inte fallet om den försäkrade även efterlämnar änka,
som är berättigad till pension efter honom. Änkepension till frånskild är
maximerad till underhållsbidragets nivå och kan därför komma att utgå
med lägre belopp än som motsvarar 35 procent av mannens egenpension.
Jag förordar att, om änkepension efter en försäkrad ej utgör 35 procent av
egenpensionen, vad som fattas i nämnda procenttal skall kunna användas
till förhöjning av barnpension. Detta innebär i förhållande till förslaget en
förbättring för barnen som gynnar både den frånskilda kvinnans egna barn
med den avlidne och andra barn till honom. I övrigt vill jag hänvisa till att
jag vid behandling av föreslagna regler om maximering av familjepensioner
i det följande kommer att förorda uppmjukningar, som är ägnade att ge
ökat utrymme för barnpensioner.

174 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Samtliga remissorgan har godtagit socialförsäkringskommitténs förslag
att vid sammanträffande mellan flera pensioner egenpension
och familjepension från tilläggspensioneringen skall utgå samtidigt
utan reduktion av någondera pensionen. Även jag ansluter mig till detta
förslag. Likaså biträder jag kommitténs förslag att vid sammanträffande av
flera familjepensioner från tilläggspensioneringen endast den största av dem
skall utgå.

Inom familjepensioneringen föreligger vissa överförsäkring sproblem
såtillvida som det kan inträffa att de samlade pensionsförmånerna
efter en försäkrad kan komma att överstiga hans inkomst eller
hans pension under livstiden. Detta beror främst på folkpensionsförmånernas
utformning med fixa belopp i änke- och barnpensioner. Kommittén har
uttalat att det inte synes behöva föranleda betänkligheter att de efterlevande
får en familjepension, som är större än den avlidnes inkomst, i de fall då
enbart lolkpension utgår. Däremot har kommittén ansett att en särskild
maximeringsregel bör kunna gripa in då såväl folkpension som tilläggspension
utgår. Kommittén förordar att det sammanlagda pensionsbelopp, som
utgår till efterlevande, i princip bör begränsas till 90 procent av den försäkrades
sammanlagda egenpension, varvid dock minskning endast skall få ske
på tilläggspensionen.

För egen del anser jag det i princip riktigt att pensionsbestämmelserna
inte bör leda till att familjens försörjningsläge förbättras genom den försäkrades
död. Det är dock givet att reglerna i ett allmänt pensionssystem
inte kan vara i detalj anpassade till alla de olika lägen, som kan uppkomma.
Enkla och klara linjer måste eftersträvas, varvid man till utgångspunkt bör
välja vissa normalfall. Att härvid, som kommittén gjort, utgå från den avlidnes
egenpension är en väg. Den kan sägas leda rätt i de fall, då den avlidne
vid dödsfallet var pensionär och inte genom en personlig arbetsinsats
bidrog till familjens försörjning. En annan metod, som leder till ett riktigare
resultat då en fullt arbetsför person dör, skulle vara att göra jämförelsen
med den avlidnes förvärvsinkomst.

Under inga förhållanden bör det komma i fråga att inkräkta på folkpensionsförmånerna
till de efterlevande. Dessa förmåner är avsedda att garantera
en minimiförsörjning och är avpassade därefter. Det återstår då att
undersöka i vad mån en reduktion bör sätta in med hänsyn till tilläggspensionen.
Den av socialförsäkringskommittén föreslagna regeln griper in
enbart i de fall då det finns flera barn som är berättigade till pension efter
den försäkrade. Det ter sig föga tilltalande att i ett socialförsäkringssystem
skära ned förmånerna just till de stora familjerna, allra helst som familjepensionsreglerna
ändock är så utformade att varje barn i en sådan familj i
princip får lägre pension än barn i en liten familj.

Mot bakgrunden av vad nu sagts finner jag att den föreslagna maximeringsregeln
inte bör införas i lagstiftningen. Jag finner ej heller skäl att, när
hela pensionssystemet nu kan överblickas, bibehålla den nuvarande regeln

175

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

inom tilläggspensioneringen att familjepensionen ej får uppgå till mer än
80 procent av den avlidnes egenpension. Denna regel träder i tillämpning
först då den försäkrade efterlämnar minst sex pensionsberättigade efterlevande.
Det må nämnas att inom statstjänstemännens familjepensionssystem,
som i mycket utgjort en förebild till tilläggspensioneringens bestämmelser,
inte återfinns någon liknande begränsningsregel.

Efter den utbyggnad av änkepensioneringen på folkpensionssidan, som
genomfördes år 1960, skall änkepension utgå om änkan fyllt 36 år vid
makens död, varvid viss reduktion av pensionen inträder om änkans ålder
vid dödsfallet understiger 50 år. Tidigare var åldersgränsen för rätt till
änkepension i princip 55 år. Vidare skall enligt de nya reglerna full pension
alltid utgå till änka som har barn under 16 år i hemmet. När yngsta barnet
uppnår 16 års ålder bedömes änkans pensionsrätt i fortsättningen som om
mannens död inträffat, när barnet fyllde 16 år. Förekomsten av minderåriga
barn i familjen kommer följaktligen i regel att ha betydelse för änkepensionen
även efter det att yngsta barnet fyllt 16 år. Om änkan var under 36
år vid dödsfallet, blir rätten till pension beroende på om änkan vid 36-årsålderns uppnående hade barn under 16 år i hemmet. Hade änkan fyllt
36 men ej 50 år vid mannens död, är hennes ålder vid den tidpunkt då hon
upphörde att ha barn under 16 år i hemmet avgörande för pensionens storlek.
Enligt övergångsbestämmelserna till 1960 års lagstiftning skall för en
änka, vars man avlidit före den 1 juli 1960, förekomsten av barn under 16
år i änkans hem ha betydelse i pensionshänseende endast om sådant barn
fanns i hemmet vid sistnämnda tidpunkt. I annat fall blir änkans ålder vid
makens dödsfall avgörande för rätten till änkepension och för pensionens
storlek. Föregående års riksdag har hemställt om en skyndsam utredning i
syfte att undanröja verkningarna av den nämnda övergångsbestämmelsen
(L2U 3; rskr 81).

Då de nya änkepensionsreglerna genomfördes år 1960, gjordes de av olika
skäl inte fullt ut tillämpliga på äldre fall. Sålunda bibehölls inkomstprövningen
för de äldre fallen med vissa modifikationer i fråga om pension till
dem som blivit änkor åren närmast före de nya reglernas införande. På
samma sätt gjordes som nyss nämnts vissa undantag för äldre fall när det
gäller verkan i pensionshänseende av att änkan haft barn under 16 år i
hemmet. I det föregående har förordats en uppmjukning av inkomstprövningsreglerna
i övergångsfallen. Såsom andra lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända yttrande framhållit finns det även skäl som talar för en ändring
av reglerna, när det gäller barnvillkorets återverkan på änkepensionen i
äldre fall. Otvivelaktigt medför de påtalade övergångsbestämmelsernas utformning
att en del änkor saknar rätt till änkepension eller får lägre sådan
pension än eljest skulle ha utgått, trots alt såväl sociala skäl som rättviseskäl
kan tala för en gynnsammare behandling. Jag finner det därför befogat
med en ändring av berörda regler. De undersökningar som gjorts inom

176

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

socialdepartementet har övertygat mig om att ändringen lämpligen bör ske
på så sätt att undantagsbestämmelsen helt slopas. Också i fall då änkeblivandet
ligger i tiden före den 1 juli 1960 skall det alltså i fortsättningen
kunna anses som om dödsfallet inträffat vid den tidpunkt, då kvinnan upphörde
att ha barn under 16 år i hemmet, oavsett när denna tidpunkt infallit.
Jag förordar att lagändringen sker med verkan från den 1 juli 1962. Därigenom
vinnes bl. a. att prövningen av pensionsansökningarna kan utföras
av de nuvarande pensionsnämnderna och i huvudsak vara avslutad innan
pensionsreformen i övrigt sättes i kraft den 1 januari 1963.»

Lagrådet:

I fråga om änkepension till frånskild kvinna synas starka skäl tala för
att, såsom anförts i familjerättskommitténs yttrande, enhetliga regler gälla
beträffande tilläggspensioneringen samt pensionerna i statlig och kommunal
tjänst. Härutinnan märkes bl. a. att enligt förslaget änkepension
till frånskild, när sådan över huvud utgår, till beloppet skall vara beroende
av avtalat eller utdömt underhållsbidrag, vilket icke är fallet enligt de statliga
familjepensionsbestämmelserna. I det nämnda och i andra yttranden
ha även andra beaktansvärda erinringar framförts mot de föreslagna bestämmelserna
rörande frånskildas pensionsrätt. Lagrådet — som ej ansett
sig kunna framlägga ändringsförslag i dessa delar utan blott på en punkt
föreslår en jämkning — finner det vara påkallat, att förslagets lösning av
förevarande spörsmål icke betraktas såsom slutgiltig utan att frågan upptages
till förnyad prövning. 8

8 KAP.

2 §•

För att frånskild kvinna i fall som avses i 1 § första stycket a) skall vara
jämställd med änka kräves enligt andra stycket i förevarande paragraf, förutom
att hon vid dödsfallet har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor
med barn till den avlidne, att barnet stadigvarande vistades i kvinnans
hem vid tiden för äktenskapsskillnaden respektive hemskillnaden. Sistnämnda
krav föreslås även skola gälla med avseende å tillämpning av 1 §
första stycket b). Genom dessa ytterligare villkor för frånskilds likställande
med änka uteslutes rätt till änkepension i sådana icke sällan förekommande
fall som att kvinnan först efter skillnaden tillerkännes vårdnaden om barnet
eller att barnet först efter skillnaden överlämnas i hennes vård, likaså
ofta fall då barnet i samband med skilsmässan vistades hos kvinnans föräldrar
eller andra släktingar. Dessa villkor äro därför ägnade att föranleda
olikheter i fråga om rätt till änkepension i fall som borde behandlas lika.
Med hänsyn härtill är det enligt lagrådets mening önskvärt att slopa kraven
på att barnet skall ha vistats hos kvinnan vid äktenskapsskillnaden respek -

177

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

tive hemskillnaden. Övriga villkor för rätt till änkepension, bl. a. att det
skall vara fråga om barn till den avlidne, synas medföra att farhåga för
missbruk knappast är befogad. Lagrådet hemställer därför att nämnda krav
få utgå. Då villkoret, att barnet skall vistas i kvinnans hem vid tiden för
dödsfallet framgår om hänvisning sker till 1 § första stycket, torde andra
stycket i förevarande paragraf kunna erhålla följande lydelse:

Frånskild kvinna som enligt rättens beslut eller på grund av avtal är
berättigad till underhållsbidrag av sin förutvarande make är, även om fall
som i första stycket sägs ej är för handen, för tid varunder bidraget skolat
utgå likställd med änka i fråga om rätt till änkepension vid den förutvarande
makens död. I fall som avses i 1 § första stycket a) skall dock
beaktas endast barn till den avlidne. I fall som avses i 1 § första stycket b)
skall med tid, varunder äktenskapet ägt bestånd, jämställas tid, varunder
kvinnan efter äktenskapets upplösning men före dödsfallet haft vårdnaden
om och stadigvarande sammanbott med barn under sexton år till den avlidne.
Vad i detta stycke stadgas skall ej äga tillämpning, därest avtal om
underhållsbidrag eller medgivande i rättegång att utgiva sådant bidrag kan
antagas hava tillkommit i huvudsakligt syfte att bereda kvinnan rätt till
pension.

Departementschefen (vid propositionens avlåtande):

»Angående de föreslagna bestämmelserna om änkepension till frånskild
kvinna har lagrådet uttalat, att den föreslagna lösningen inte bör betraktas
som slutgiltig. Lagrådet har dock godtagit de föreslagna reglerna och endast
förordat en jämkning av det i 8 kap. 2 § angivna barnvillkoret. Denna
jämkning bör vidtagas.»

Motioner

Frågan om änkepension till frånskilda kvinnor behandlas
i motionerna I: 655 och II: 772, I: 657 och II: 785, I: 662 och II: 787
samt II: 783.

I motionerna I: 655 och II: 772 hemställes, att riksdagen måtte

»a) för sin del besluta, att frånskild kvinna skall äga rätt till änkepension
inom folkpensioneringen oberoende av huruvida rätt till underhållsbidrag
föreligger, och

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att utredning sker om rätt för
frånskild kvinna att erhålla änkepension från tilläggspensioneringen oberoende
av underhållsbidrag».

I motionerna I: 662 och II: 787 hemställes,

»att riksdagen måtte avslå förslaget i proposition nr 90 i vad det avser
underhållsbidraget i TPL som avgörande förutsättning för rätt till änkepension
för frånskilda,

178

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

att riksdagen måtte besluta att familjepension skall utgå till frånskild
kvinna i förhållande till äktenskapets varaktighet, samt

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att nytt lagförslag
berörande tjänstepensionslagen i anslutning till här anförda synpunkter
måtte föreläggas nästa års riksdag».

I motionen II: 783 hemställes, att riksdagen måtte

»1. avslå Kungl. Maj :ts förslag till änkepension för frånskild kvinna inom
tilläggspensioneringen,

2. besluta att änkepension till frånskild kvinna inom folkpensioneringen
skall vara inkomstprövad och maximerad till folkpensioneringens belopp
för ensamstående, samt

3. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående änkepension
till frånskild kvinna inom tilläggspensioneringen enligt de riktlinjer
som angivits i motionen».

I motionerna I: 657 och 11: 785 (yrkandet under A. 9.) hemställes, att
riksdagen måtte »med antagande av Kungl. Maj :ts förslag vad gäller änkepension
till frånskild kvinna som ett provisorium i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om att denna fråga upptages till förnyad teknisk utredning».

F amiljepensioneringens konstruktion behandlas i motionen
II: 782, där det hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en allsidig utredning angående uppdelning av tilläggspensionen
mellan makar efter mönster av den s. k. tudelningsprincipen inom
beskattningen.

Frågan om änklingspensioner inom tilläggspensioneringen
behandlas i motionerna I: 169 och II: 216 samt I: 581 och II: 560.

I motionerna 1:169 och 11:216 hemställes, »att riksdagen måtte besluta
att pension till änkling efter förvärvsarbetande hustru skall utgå efter
samma principer som änkepensioner enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension».

I motionerna I: 581 och 11: 560 yrkas, »att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning om rätt för efterlevande make
att erhålla efterlevandepension då hustrun genom förvärvsarbete haft inkomst
av tjänst eller rörelse, som grundlagt rätt till pension inom ATP».

Höjning av folkpensionerna

Departementschefen:

»Statsmakternas ställningstaganden i folkpensionsfrågorna vid 1958 års
A-riksdag innebar att folkpensionerna fram till år 1968 successivt skulle
höjas så att, i 1957 års penningvärde räknat, ålderspensionen kom att uppgå
för en ensam pensionär till 3 600 kr. och för två pensionsberättigade makar
till 5 400 kr. En första höjning vidtogs vid 1958 års A-riksdag och en andra
skedde år 1960.1 enlighet med vad som förutsattes år 1958 bör en ny höjning
göras med verkan fr. o. m. den 1 juli 1962. Ett fullföljande av det tidigare

179

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

inledda programmet för folkpensionshöjningen fram till 1968 skulle innebära
att pensionerna höjdes med 250 kr. om året för en ensam pensionär
och 340 kr. om året för två pensionsberättigade makar.

Enligt statsmakternas ställningstaganden år 1958 är som nyss nämnts den
för år 1968 avsedda folkpensionsnivån uttryckt i 1957 års penningvärde.
Detta innebär att de för 1968 angivna beloppen i sin helhet bör vara indexreglerade
med 1957 som basår. Detta har förutsatts i förslaget till lag om
allmän försäkring, enligt vilket folkpensionsbeloppen uttrycks i procent av
det med utgångspunkt från prisläget i september 1957 indexreglerade basbeloppet.
Av tekniska skäl kan dock folkpensionernas anknytning till basbeloppet
inte genomföras i samband med ikraftträdandet av lagen om allmän
försäkring utan får uppskjutas till en senare tidpunkt. Intill dess får
den nuvarande metoden med fasta indextillägg bibehållas. De nuvarande
indextilläggen, vart och ett på 50 kr. för en ensam pensionär och 40 kr. för
vardera av två pensionsberättigade makar, är så avpassade att pensionernas
ursprungliga belopp men inte standardtillägg är värdesäkrade. För att
underlätta samordningen mellan folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
och möjliggöra en jämn stegring av folkpensionerna fram till det
för år 1968 uppställda målet, bör i år en ytterligare höjning av folkpensionerna
vidtagas med 100 kr. för en ensam pensionär och 160 kr. för
två makar. Samtidigt bör en uppjustering av indextilläggens storlek äga
rum, så att tillägg som utfaller efter juni månad 1962 utgör 75 kr. för en
ensam pensionär och 60 kr. för vardera av två makar.

Årets folkpensionshöjning bör alltså bli 350 kr. för en ensam pensionär,
varmed även avses änkepensionär, och 500 kr. för två pensionsberättigade
makar eller 250 kr. för var och en av dem. Med sistnämnda belopp kommer
då också hustrutilläggen att höjas. Jag vill dock erinra om att enligt vad jag
i det föregående förordat hustrutilläggen fr. o. m. 1963 på grund av ändrad
konstruktion kommer att utgå med andra belopp än under 1962. Om den nu
föreslagna höjningen genomföres kommer med nuvarande 11 indextillägg
ä 50 respektive 40 kr. ålderspensionernas årsbelopp att fr. o. m. den 1 juli
i år utgöra 3 200 kr. för en ensam pensionär och 5 010 kr. för två pensionsberättigade
makar. Maximibeloppen för invalidpension och sjukbidrag blir
desamma, och full änkepension kommer att utgå med samma belopp som
ålderspensionen till en ensam ålderspensionär. Då hustrutillägg utgår kommer
maximibeloppet för makarnas sammanlagda pensionsförmåner att
uppgå till 5 010 kr. Till de angivna beloppen kan liksom hittills komma kommunalt
bostadstillägg.»

Motioner

Årets höjning av folkpensionerna behandlas i motionerna
I: 485 och 11: 566 samt II: 762.

I motionerna 1: 485 och II: 566 hemställcs, »att riksdagen för sin del

180 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

måtte besluta fastställa årets standardtillägg på folkpensionerna till 600
kronor för ensamstående folkpensionär och 695 kronor för två pensionsberättigade
makar, varigenom full överensstämmelse uppnås med vad som
ursprungligen föreslagits beträffande innevarande års totala pensionsbelopp».

I motionen II: 762 (första yrkandet) hemställes, att riksdagen måtte besluta,
»att 1 § i Förslag till Lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den
1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner måtte erhålla följande
lydelse:

1 §•

Folkpension i form av allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas för år räknat med

900 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag eller vars hustru uppbär hustrutillägg,
ävensom för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt

1 200 kronor för annan pensionsberättigad.»

En ytterligare höjning av folkpensionerna år 1963
föreslås i motionerna 1:649 och 11: 777 (yrkandet under III. c), där det
hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla »om
förslag till 1963 års riksdag angående etapphöjning av folkpensionerna med
350 kronor för ensamstående pensionär och 450 kronor för två pensionsberättigade
makar i enlighet med vad som anförts i motionen».

Folkpensionernas nivå efter år 1968 behandlas i motionerna
1: 649 och 11: 777 samt 1: 657 och 11: 785.

I motionerna I: 649 och 11: 777 (yrkandet under IV.) hemställes, »att
riksdagen måtte uttala, att folkpensionerna må höjas standardmässigt även
efter år 1968 i den takt de ekonomiska resurserna medger».

I motionerna 1: 657 och 11: 785 (yrkandet under A. 4.) hemställes, att
riksdagen måtte »uttala att standardtillägg till folkpensionsförmånerna
skall utgå även efter 1968 och i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
rörande de tekniska problem som sammanhänger härmed».

Förslaget att angiva folkpensionerna såsom procent av
basbeloppet kritiseras i motionerna I: 649 och 11: 777 (yrkandet under
I. f), där det hemställes, att riksdagen måtte besluta »att avslå förslaget
i propositionen om att folkpensionsbeloppen från 1968 skall vara uttryckta
i procent av det för ATP-systemet gällande basbeloppet».

Samordning med yrkesskadeförsäkringen

1958 års socialförsäkring skommitté

Med hänsyn till att förslag rörande den allmänna pensioneringen och
sjukpenningförsäkringen måst framläggas i sådan tid att de kan genomföras
till 1963, då allmänna tilläggspensioner skall börja utges, har social -

181

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

försäkringskommittén icke ansett möjligt att samtidigt framlägga förslag
till en definitiv lösning av alla de problem som samordningen med yrkesskadeförsäkringen
medför. Vidare hade innan kommittén avslutat sitt arbete
chefen för socialdepartementet förklarat sig ämna tillkalla en särskild utredning
rörande yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning.
För tiden intill dess resultatet av denna utrednings arbete föreligger
har kommittén föreslagit vissa provisoriska samordningsregler, som nödvändiggöres
av kommitténs förslag i övrigt. Samordningen under denna övergångstid
bör enligt kommittén bygga på samma grunder som för närvarande
gäller. Härvid bör den nuvarande yrkesskadeförsäkringen lämnas orubbad
i all den utsträckning som är möjlig, och framför allt bör undvikas lagändringar,
som innebär ökade förmåner från och därmed ökade utgifter
för denna försäkring.

När det gäller samordningen mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen påpekar kommittén, att sjukpenningtabellerna
i SFL och YFL är anknutna till varandra och att det därför
kunde synas som om de föreslagna ändringarna av SFL:s sjukpenningtabell
måste föranleda motsvarande ändringar i YFL för att inte sjukpenningen,
efter den s. k. samordningstidens utgång, i vissa inkomstlägen skall
bli lägre vid yrkesskada än vid annan sjukdom. Enligt en bestämmelse i YFL
(13 § femte stycket) får emellertid sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen
inte i något fall utgå med lägre belopp än som skolat utgå i sjukpenning
från allmän sjukkassa, därest skadan ej utgjort yrkesskada. Detta stadgande,
som nu sällan behöver tillämpas, innebär att den nya sjukpenningtabell
som föreslagits för sjukförsäkringens del blir tillämplig i yrkesskadefallen
även efter samordningstidens utgång, utan att någon ändring av
tabellen i YFL erfordras. Då en ändring av sistnämnda tabell alltså inte är
nödvändig, föreslår kommittén att den bibehålies oförändrad.

I YFL finns bestämmelser om hempenning och om barntillägg i vissa fall.
Dessa bestämmelser, som är hämtade från SFL, bör enligt kommitténs mening
få i sak samma ändrade innehåll, som föreslås för sjukförsäkringen.
En sådan ändring beträffande hempenningen torde medföra en ytterst ringa
minskning av yrkesskadeförsäkringens utgifter, medan ändringen av barntilläggsreglerna
medför en obetydlig ökning av nämnda utgifter.

Kostnadsökningarna till följd av det vidgade tillämpningsområdet för
13 § femte stycket YFL samt jämkningarna av barntilläggsreglerna är enligt
kommittén så ringa, att de inte i och för sig torde behöva medföra någon
premiehöjning.

I detta sammanhang må nämnas, att kommittén behandlat frågan om
karenstid inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Kommittén kan
inte tillstyrka att den nuvarande karenstiden (3 dagar) inom sjukförsäkringen
slopas eller förkortas och inte heller att den ändras från ovillkorlig
till villkorlig, exempelvis så att den som blir sjuk mer än tre dagar även får

182 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

sjukpenning för karensdagarna. En villkorlig utformning av karenstidsbestämmelsen
leder, säger kommittén, erfarenhetsmässigt till att sjukskrivningstiderna
tenderar att förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall
utgå under karensdagarna blir uppfyllt, även då så lång sjukskrivningstid i
och för sig inte är påkallad.

Beträffande yrkesskadefallen anför kommittén, att samordningen mellan
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, som medför att sjukförsäkringens
karenstid gäller även vid yrkesskada, innebär en viss försämring
för de yrkesskadade i förhållande till vad som gällde enligt tidigare
bestämmelser. Kommittén framhåller emellertid, att samordningen infördes
i samband med totalt sett avsevärda förbättringar av försäkringsförmånerna.
Ett slopande av karenstiden vid yrkesskada eller införande av olika karenstider
vid yrkesskada och vid annan sjukdom skulle medföra att fördelarna
av samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
i väsentlig mån eliminerades. Om olika karenstidsbestämmelser skulle gälla
inom sjukförsäkringen för yrkesskador och för andra sjukdomar, bleve det
nämligen nödvändigt att i de fall då framställning om sjukhjälp avsåg yrkesskada
omedelbart verkställa prövning av frågan om riktigheten härav.
Kommittén kan med hänsyn till det anförda inte förorda särskilda karenstidsbestämmelser
för yrkesskadefall.

I fråga om samordningen mellan den allmänna pensioneringen
och yrkesskadeförsäkringen framhåller socialförsäkringskommittén,
att i den föreslagna förtidspensioneringen folkpensionen,
bortsett från kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg, inte
längre skall vara underkastad någon inkomstprövning. För att inte därmed
en omotiverad dubbelersättning skall uppkomma föreslår kommittén, att
yrkesskadeersättning skall avdragas från folkpension i form av förtidspension.
Detsamma föreslås i fråga om folkpension i form av ålderspension och,
i överensstämmelse med vad som redan nu gäller, folkpension i form av änkepension
och barnpension.

Enligt TPL skall yrkesskadeersättning i sin helhet avdragas från allmän
tilläggspension. Bestämmelsen härom utformades, framhåller kommittén,
synnerligen restriktivt i syfte att lämna alla vägar öppna vid ett kommande
ställningstagande till samordningsfrågorna. Av bestämmelsen följer bl. a.,
att sjukpenning eller invalidlivränta från yrkesskadeförsäkringen reducerar
änke- och barnpensioner från tilläggspensioneringen, ehuru den arbetsinkomst,
för vilken sjukpenningen eller livräntan träder i stället, inte inverkar
på tilläggspensionen. Vidare kan änkelivränta från yrkesskadeförsäkring
dragas av på egenpension från tilläggspensioneringen, trots att den
avlidnes tidigare arbetsinkomst inte inverkade på denna pension. Kommittén
föreslår, att sådan reduktion »korsvis» inte skall äga rum och att i
fortsättningen folkpension och tilläggspension får minskas endast med
»motsvarande yrkesskadeförmån», dvs. förtidspension och ålderspension

183

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

med sjukpenning eller invalidlivränta samt barnpension och änkepension
med efterlevandelivränta. Folkpensioneringens ålderspension, som ju avlöser
både dess förtidspension och dess änkepension, skall därjämte minskas
med änkelivränta. Enligt förslaget skall för den som åtnjuter både folkpension
och tilläggspension avdraget i första hand göras på tilläggspensionen
med hänsyn till att denna finansieras på likartat sätt som yrkesskadeförsäkringen.

Socialförsäkringskominittén finner det motiverat att vid pensionsfall,
som helt eller delvis förorsakats av yrkesskada, tills vidare något större
förmåner utgår än eljest. Detta kan åstadkommas genom att endast en viss
del av yrkesskadeersättningen avdrages på pensionen. Enligt gällande bestämmelser
om samordning mellan statlig tjänstepension och yrkesskadeersättning
skall vid fastställande av de s. k. bruttopensionsförmånerna bortses
från vad av sjukpenningen resp. livräntan överskjuter tre fjärdedelar av
det gällande beloppet. Motsvarande anordning bör enligt kommitténs uppfattning
införas vid den provisoriska samordningen mellan yrkesskadeförsäkring
samt folk- och tilläggspensionering och avdraget på pensionen bör
därvid ske med endast tre fjärdedelar av yrkesskadeersättningen.

Enligt nu gällande regler i FPL och lagen om barnpensioner får avdrag
för yrkesskadelivränta inte föranleda reduktion med mer än hälften
av änkepensionen och tre fjärdedelar av barnpensionen. Borttages detta
friläggande av viss folkpensionsdel, uppkommer, framhåller kommittén, en
för provisorietiden inte tillräckligt motiverad sänkning av den totala ersättningen.
Kommittén föreslår därför att nuvarande regler bibehålies. Även
en viss del, lämpligen en fjärdedel, av de nya förtidspensionerna från folkpensioneringen
bör enligt kommitténs mening friläggas. När det gäller
ålderspension från folkpensioneringen påpekar kommittén, att enligt nuvarande
regler folkpensionen inte reduceras med yrkesskadeersättning men
att denna ersättning ofta är lägre efter 67 år än dessförinnan. Sålunda är för
skador, som inträffat efter ingången av år 1955, invalid- och änkelivräntorna
25 procent lägre efter 67 år än dessförinnan. Med de stigande ålderspensionerna
från folkpensioneringen framstår denna sänkning enligt kommitténs
mening som för liten. För helinvalider blir i vissa fall summan av
ålderspension och livränta större än summan av förtidspension och livränta,
vilket inte kan anses motiverat. I nuvarande läge förordar kommittén som
förut nämnts att folkpensioneringens ålderspension i likhet med dess förtids-,
änke- och barnpensioner och motsvarande tilläggspensioner reduceras
med yrkesskadeersättning, dock att även här en viss del av pensionen
frilägges. Kommittén föreslår att utan hinder av avdraget tre fjärdedelar av
ålderspensionen skall utgå.

Kommittén erinrar om att den som åtnjuter partiell förtidspension kan
vara förvärvsarbetande och därvid drabbas av yrkesskada. Den sjukpenning
eller livränta, som därvid tillerkännes honom, är till sin storlek beroende

184 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

av den reducerade arbetsförtjänst han har som invalid. Liksom den partiella
förtidspensionen utgår vid sidan av denna arbetsförtjänst, bör den
sjukpenning eller livränta som ersätter arbetsförtjänsten lämna pensionen
orubbad i den mån den till följd av yrkesskadan ökade invaliditeten inte
medför att högre partiell eller hel förtidspension skall utgå. Det föreslås
därför, att avdrag på annan förtidspension än hel sådan får ske endast om
skadan inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår.

Om den försäkrade var invalidiserad till följd av yrkesskada innan han
förvärvat pensionspoäng inom tilläggspensioneringen anser kommittén det
i regel oberättigat att låta livräntan reducera tilläggspensionen. Den till
grund för poängberäkningen liggande arbetsförtjänsten kan nämligen antagas
vara lägre på grund av yrkesskadeinvaliditeten, varigenom en reduktion
kan sägas äga rum på tilläggspensionssidan. Kommittén utgår från
att ett sådant resonemang varit motivet till den bestämmelse i TPL, enligt
vilken avdrag inte skall göras för livränta eller sjukpenning i anledning av
skada som inträffat före den 1 januari 1960. Denna bestämmelse bör enligt
kommitténs förslag jämkas så att avdrag på tilläggspension för yrkesskadeersättning
inte får ske, om yrkesskadan inträffat innan den försäkrade
äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för ett år.

För att inte folkpensionen skall sänkas för någon pensionär vid ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna föreslår kommittén en övergångsbestämmelse,
enligt vilken de nya samordningsreglerna inte får föranleda att folkpensionen
för den som åtnjöt sådan pension för december 1962 sänkes under
det belopp, som utgick för nämnda månad.

Vid tillämpning av vad kommittén föreslagit rörande avdrag på folkpension
skall enligt förslaget bortses från andra tillägg till sådan pension
än barntillägg. Såvitt avser de inkomstprövade tilläggen hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg anses samordningen alltjämt böra ske genom att
yrkesskadeersättningen i likhet med annan inkomst kan reducera tillägget.
I den mån yrkesskadeersättningen enligt de i det föregående behandlade
reglerna redan minskat den huvudförmån till vilken tillägget utgår, bör dock
yrkesskadeersättningen inte räknas som inkomst. De övriga tilläggen, blindtillägg,
vårdtillägg, hjälptillägg och vanföretillägg, föreslås skola utgivas
oberoende av samtidigt utgående yrkesskadeersättning. Vid sammanträffande
mellan vårdbidrag enligt YFL och motsvarande folkpensionsförmåner
anser kommittén lämpligast att tills vidare bibehålla nuvarande regel
om samordning på yrkesskadeersättningssidan.

Departementschefen:

»Med hänsyn till den tidsplan som socialförsäkringskommittén haft att
iakttaga har det inte varit möjligt för kommittén att framlägga förslag till
en definitiv lösning av frågorna om samordning av sjukförsäkringen och den
allmänna pensioneringen med yrkesskadeförsäkringen. Kommittén har där -

185

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

för inskränkt sig till att föreslå samordningsregler av provisorisk karaktär.
Då socialförsäkringskommittén avslutade sitt arbete tillkallade jag en särskild
utredning för att pröva frågan om yrkesskadeförsäkringens framtida
utformning och anpassning till de övriga socialförsäkringsgrenarna.

I det läge som nu råder bör riktpunkten vara att så litet som möjligt rubba
nuvarande regler inom yrkesskadeförsäkringen och att undvika lösningar
som binder framtida ställningstaganden. De förslag som socialförsäkringskommittén
framlagt synes väl ägnade att fylla de krav som bör ställas på
samordningen under en övergångstid till dess yrkesskadeförsäkringen skall
inordnas i det allmänna försäkringssystemet. Jag ansluter mig till vad kommittén
föreslagit rörande samordningen mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen. Kommittéförslaget innebär
beträffande samordningen mellan den allmänna
pensioneringen och yrkesskadeförsäkringen att nuvarande
metod med justeringar på pensionssidan bibehålies. Jag har inte heller
i denna del någon erinran mot förslaget. Som jag i tidigare sammanhang
uttalat bör dock den definitiva samordningen göras enligt principen att de
allmänna förmånerna utgår fullt ut och yrkesskadeförsäkringsförmånerna
utformas som kompletteringar.

Socialförsäkringskommittén har även behandlat frågan om att eventuellt
slopa eller förkorta den karenstid på tre dagar, som nu gäller inom
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, men inte velat förorda någon
ändring. Under remissbehandlingen har uttalanden gjorts till förmån för
såväl en förkortning som en förlängning av karenstiden. Vid bedömningen
av olika reformönskemål på den allmänna försäkringens område har
jag för egen del inte kunnat komma till någon annan slutsats än kommittén.
Den argumentering som föres med sikte på att enbart för yrkesskadeförsäkringens
del slopa karenstiden synes främst bygga på det förhållandet,
att reglerna i förevarande avseende var gynnsammare för yrkesskadefallen
innan den allmänna sjukförsäkringen tillkom och yrkesskadeförsäkringen
samordnades med denna. Man måste dock här liksom eljest
se socialförsäkringssystemet som en helhet. Införandet av den allmänna
sjukförsäkringen och 1954 års lagstiftning om yrkesskadeförsäkring innebar
förbättringar för den enskilde, och reformen beslöts i stor enighet.
De förbättringar av sjukpenningskyddet inom den allmänna försäkringen,
som blir en följd av att de i det föregående redovisade reformförslagen genomföres,
är också till fördel för de yrkesskadade och utgör ytterligare en
positiv effekt av samordningen mellan sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring.
»

Motioner

Frågorna om samordningen mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen samt mellan den allmän -

186 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

na pensioneringen och yrkesskadeförsäkringen behandlas
i motionerna I: 658 och II: 778, där det yrkas, att riksdagen måtte
»dels besluta sådan ändring av den i propositionen föreslagna lagen om allmän
försäkring, att samordningsreglernas provisoriska karaktär kommer
till tydligt uttryck,

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att yrkesskadeutredningen
måtte överväga, om förslag i hithörande frågor kan framläggas fristående
från de mera tidskrävande spörsmålen om försäkringens organisation m. m».

Frågan om karenstid inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna behandlas
i motionerna I: 632 och II: 760, II: 610 samt II: 762.

I motionerna I: 632 och II: 760 hemställes, att riksdagen måtte besluta,
»att sjukersättning för olycksfall i arbete eller vid färd till och från detsamma
skall utgå från och med den dag olycksfallet inträffar».

I motionen II: 610 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att sjukförsäkringslagens
bestämmelser om karenstid skall slopas och sjukersättning
sålunda utgå från och med första sjukdomsdagen». Ett yrkande av samma
innebörd framställes i motionen II: 762.

Allmänt ombud

Departementschefen:

»Fullföljd från riksförsäkringsverket sker till försäkringsdomstolen. I
likhet med motsvarande regler i 103 § SFL, 37 § FPL och 53 § TPL förutsätter
denna paragraf, att frågan om vem som är berättigad att föra talan
i sjukförsäkrings- och pensionsärenden hos försäkringsdomstolen får avgöras
i enlighet med allmänna rättsgrundsatser. Det torde vara klart att
det särskilt i pensionsärenden ofta saknas någon som i försäkringens eller
det allmännas intresse kan föra upp målet till försäkringsdomstolen. För
att bota denna brist har i de anförda lagrummen intagits vissa bestämmelser
om att riksförsäkringsverket, när det för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning är av synnerlig vikt att en fråga prövas av försäkringsdomstolen
eller eljest särskilda skäl förefinnes för sådan prövning, kan
underställa sitt beslut domstolens prövning.

I departementspromemorian har föreslagits att underställningsreglerna
skall utgå och att i stället en partsrepresentant för det allmänna, ett av
Kungl. Maj :t förordnat allmänt ombud, skall kunna föra upp ärenden
från riksförsäkringsverket till försäkringsdomstolen. I motiveringen till
förslaget hänvisar promemorian till vissa uttalanden i samband med att
de nuvarande besvärsbestämmelserna antogs (prop. 1961:45; L2U 45).
Under remissbehandlingen av departementspromemorian har endast ett fåtal
remissorgan uppehållit sig vid frågan om allmänt ombud, men av dessa
har de flesta ställt sig tveksamma eller avvisande. Försäkringsdomstolen
hyser vissa farhågor för att ett allmänt ombud skulle rubba jämvikten i
processen, eftersom motparterna till honom ofta skulle vara gamla eller

187

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

sjuka människor med små möjligheter att tillvarata sina intressen. I detta
sammanhang påpekar domstolen även att det är oklart i vilken mån ombudet
i sin verksamhet skall se även till de försäkrades intresse. Riksförsäkringsverket
erinrar om att vid införandet år 1961 av nu gällande besvärsbestämmelser
från departementschefens sida framhölls, att man i frågan
om kontradiktoriskt förfarande borde avvakta erfarenheter av det nya
besvärssystemets funktion. För verket står det emellertid redan nu klart
att det inte finns något behov av ett allmänt ombud.

I fråga om besvärsförfarandets gestaltning på denna punkt torde i nuvarande
läge inte de principiella utan de praktiska synpunkterna böra bli
utslagsgivande. Därvidlag är att märka att man ännu inte, såsom underlag
för den närmare utformningen av ett tvåpartsförfarande, hunnit samla
några nämnvärda erfarenheter från socialförsäkringens nya besvärssystem.
Vidare har själva instansordningen inom socialförsäkringen inte fått definitiv
form, eftersom yrkesskadeförsäkringens framtid inte är avgjord.
Dessa synpunkter talar för att man bör bida ännu någon tid innan slutlig
ställning tages till frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen.
I förevarande paragraf har därför de föreslagna bestämmelserna
om allmänt ombud fått utgå och i stället underställningsförfarandet
bibehållits.»

Lagrådet:

I utlåtande den 15 mars 1961 över förslag till lag angående ändring i lagen
om allmän sjukförsäkring med flera lagförslag uttalade lagrådet, att
den officialprövning som följde av ett underställningsförfarande icke kunde
anses väl förenlig med de uppgifter som borde ankomma på en domstol. För
att undvika, att mål underställningsvägen fördes upp till försäkringsdomstolen,
förordade lagrådet att en av Kungl. Maj :t förordnad befattningshavare
hos riksförsäkringsverket skulle såsom allmänt ombud föra det allmännas
talan hos försäkringsdomstolen i socialförsäkringsmål. Lagrådets
förslag innebar en utbyggnad av en av departementschefen i remissprotokollet
den 17 februari 1961 diskuterad anordning med partsrepresentation
för det allmänna; departementschefen hade emellertid ansett frågan härom
böra lösas först sedan större erfarenhet vunnits angående besvärsförfarandets
funktion inom det nya socialförsäkringssystemet. Vad lagrådet förordat
föranledde icke departementschefen att ändra uppfattning, och vederbörande
utskott anslöt sig till donna.

Enligt departementspromemorian i nu förevarande lagärende skulle talan
mot riksförsäkringsverkets beslut för det allmännas räkning föras av ett
allmänt ombud som skulle förordnas av Kungl. Maj :t. I yttrande över promemorian
anförde försäkringsdomstolen, att alla spörsmål i samband med
frågan om allmänt ombud icke utretts och att domstolen icke ännu hade
tillräcklig erfarenhet för att kunna bedöma alla de konsekvenser som införandet
av ett allmänt ombud kunde medföra. Därvid åberopade försäk -

188 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ringsdomstolen framför allt, att begreppet det allmänna icke vore entydigt
inom socialförsäkringen utan att t. ex. staten och kommun även kunde företräda
andra intressen än allmänna samt att de enskilda parterna, som ofta
vore gamla och sjuka, i regel icke skulle vara jämbördiga med allmänna ombudet;
det vore oklart om ombudet skulle uppmärksamma även de försäkrades
intressen. Vidare yttrade försäkringsdomstolen att införandet av ett
allmänt ombud aktualiserade frågan om ändring av stadgandet att riksförsäkringsverkets
beslut skulle lända till omedelbar efterrättelse. En ledamot
av försäkringsdomstolen hade avvikande mening och ansåg, att ytterligare
utredning angående partsrepresentation för det allmänna icke erfordrades
utan att sådan borde införas utan dröjsmål. Riksförsäkringsverket erinrade
i sitt yttrande om departementschefens ovannämnda uttalanden och avstyrkte
förslaget, varvid verket anförde att en organisation med allmänt ombud
vore onödig.

I det nu remitterade ärendet uttalar departementschefen, att man ännu
icke hunnit samla några nämnvärda erfarenheter från socialförsäkringens
nya besvärssystem. Vidare hade själva instansordningen inom socialförsäkringen
ej fått definitiv form, eftersom yrkesskadeförsäkringens framtid
icke vore avgjord. Man borde därför bida ännu någon tid, innan slutlig
ställning toges till frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen.

Med anledning av vad försäkringsdomstolen yttrat vill lagrådet framhålla
följande. Det är icke något för socialförsäkringen säreget att exempelvis
staten och kommun kunna företräda antingen allmänna eller privaträttsliga
intressen. Svårigheten att avgöra när det allmännas intresse är i fråga bör
icke vara större inom socialförsäkringen än inom andra rättsområden, där
partsrepresentation för det allmänna förekommer. Självfallet är att det skall
åligga allmänt ombud icke blott att bevaka det allmännas rätt utan även att
övervaka att gällande bestämmelser tillämpas riktigt, varvid ombudet skall
tillse att jämväl försäkrads intresse blir tillgodosett. Införandet av allmänt
ombud torde icke behöva föranleda ändring av den föreslagna bestämmelsen
i 20 kap. 13 § fjärde stycket om verkställighet av riksförsäkringsverkets
beslut.

Att det skulle möta organisatoriska svårigheter att inrätta en tjänst som
allmänt ombud hos riksförsäkringsverket har icke påvisats.

Lagrådet kan icke finna, att vad som enligt remissprotokollet förekommit
utgör skäl för att uppskjuta frågan om allmänt ombud. Lagrådet vidhåller
därför sin i utlåtandet den 15 mars 1961 uttalade mening i denna
fråga.

Departementschefen (vid propositionens avlåtande):

»Lagrådet har vidhållit sitt i utlåtande den 15 mars 1961 (se prop.
1961:45) framförda förslag om inrättande av ett allmänt ombud att föra
det allmännas talan hos försäkringsdomstolen i socialförsäkringsmål. För

189

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

egen del vill jag hänvisa till mitt uttalande i statsrådet den 26 januari 1962
om att man bör bida ännu någon tid innan slutlig ställning tages till frågan
om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen. Jag
är alltså inte beredd att på denna punkt förorda någon ändring i det remitterade
förslaget.»

Motioner

I motionerna 1: 657 och 11: 785 (yrkandet under A. 11.) hemställes, att
riksdagen måtte »besluta att en tjänst som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen
inrättas samt att det nuvarande underställningssystemet för
riksförsäkringsverket avskaffas ».

Finansieringsfrågor
Sjuk- och moderskapsförsäkring

De partem entschefen:

»Riksförsäkringsverket har för budgetåret 1962/63 beräknat sjukkassornas
utgifter vid oförändrade lagbestämmelser till 1 315 milj. kr. För budgetåret
1961/62 har utgifterna beräknats till 1 234 milj. kr. I båda fallen är hänsyn
tagen till de merutgifter, som förorsakas av den fr. o. m. den 1 januari 1962
gällande nya provinsialläkartaxan. På grundval av de beräkningar som
gjorts av socialförsäkringskommittén och socialpolitiska kommittén kan de
förslag, vilkas genomförande jag i det föregående förordat, tillsammantagna
beräknas medföra ökade utgifter för sjukkassorna på cirka 350 milj. kr.
för helt år räknat. Då förslagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1963,
kommer de av förslagen föranledda utgiftsökningarna för kassorna att
stanna vid 175 milj. kr. för budgetåret 1962/63. Sammanlagt kan alltså
sjukkassornas utgifter för budgetåret 1962/63 beräknas till (1 315 + 175 =)
1 490 milj. kr., vilket överstiger det för budgetåret 1961/62 beräknade beloppet
med 256 milj. kr. Till fördelningen av kassornas utgifter på olika
poster återkommer jag i samband med behandlingen av frågan om statsbidraget
till sjukkassorna.

När det gäller finansieringen av sjuk- och moderskapsförsäkringen
medför förslagen konsekvenser för de försäkrades egna avgifter
till försäkringen. Införandet av ersättning för tandläkarvård som
försäkringsförmån för blivande och nyblivna mödrar kan vid 50-procentigt
statsbidrag beräknas leda till en genomsnittlig ökning av sjukförsäkringsavgiften
med 2 kr. om året per avgiftspliktig försäkrad, dvs. med 4 kr. för
makar. Höjningen av grundsjukpenningen och moderskapshjälpens grundpenning
samt de föreslagna ändrade reglerna om barntillägg medför, om
statsbidraget för dessa ändamål sättes till 50 procent men vissa andra statsbidrag
till sjukkassorna samtidigt avskaffas, en avgiftshöjning med i ge -

190 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

nomsnitt ca 40 kr. om året per avgiftspliktig, dvs. med 80 kr. för två avgiftspliktiga
makar. I gengäld kommer det ökade arbetsgivarbidrag till sjukvårdsförsäkringen,
som jag strax ämnar förorda, att möjliggöra en sänkning
av avgifterna med i genomsnitt 12 kr. per avgiftsbetalande försäkrad,
så att nettoökningen av avgifterna stannar vid i genomsnitt ca 30 kr. om året
per avgiftspliktig eller 60 kr. för två makar. För dem som är försäkrade för
tilläggssjukpenning, vilket blir fallet med den stora massan förvärvsarbetande
vare sig de är anställda eller ej, motvägs vidare den ökade avgiften på
grund av grundsjukpenningens höjning av en minskning i fråga om avgiften
för tilläggssjukpenningförsäkringen. Å andra sidan kommer även sistnämnda
avgift att påverkas i höjande riktning av att sjukpenningens belopp inte
som hittills skall minskas efter 180 dagars sjukdom liksom av att tiden för
åtnjutande av moderskapshjälpens tilläggspenning utsträckes från 90 till
180 dagar. Likaså kommer naturligtvis de, som på grund av sjukpenningskalans
utbyggnad blir försäkrade för större sjukpenning än förut, att få
högre avgifter. Företagarnas försäkring för tilläggssjukpenning skall helt
bekostas av dem själva genom avgifter, vilka bl. a. påverkas av den karenstid
som var och en väljer.

Avgift till försäkringen för grundsjukpenning bör som socialförsäkringskommittén
föreslagit erläggas av var och en som är försäkrad för sådan
sjukpenning och alltså inte bero på den taxerade inkomsten. Däremot bör
avgiftsskyldigheten i vad avser sjukvårdsförsäkringen alltjämt vara anknuten
till den taxerade inkomsten. I enlighet med statsmakternas ställningstagande
i samband med skattefrågornas behandling vid 1961 års höstriksdag
bör inkomstgränsen därvid höjas från 1 200 kr. till 2 400 kr. Samtidigt
bör den s. k. 2-procentregeln ersättas med en avtrappningsregel, motsvarande
den som 1961 beslöts beträffande folkpensionsavgiften.

Den nyssnämnda höjningen av inkomstgränsen för avgiftsskyldighet
till 2 400 kr. taxerad inkomst bör som förutsattes i 1961 års beslut gälla
redan fr. o. m. 1962. Den bör för sagda år avse jämväl skyldigheten att betala
avgift för försäkringen för grundsjukpenning.

Vad socialförsäkringskommittén anfört rörande avdrag vid beskattningen
för sjukförsäkringsavgift kan jag inte här gå in på.

Enligt gällande bestämmelser utgör arbetsgivarnas bidrag till
sjuk- och moderskapsförsäkringarna sammanlagt 1,14 procent av de anställdas
löner upp till 15 000 kr. Av bidraget går 0,25 procent på lönerna
till utgifterna för sjukvård, 0,85 procent till utgifterna för tilläggssjukpenning
och 0,04 procent till utgifterna för tilläggspenning. Arbetsgivarbidraget
till utgifterna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning är avsett
att svara för 60 procent av nämnda utgifter. För åren 1959 och 1960
har dock bidraget inte uppgått till sagda andel av utgifterna. Även för 1961
och i fortsättningen kan underskott väntas uppkomma, om inte bidraget
höjes. Underskottet för 1960 skall enligt statsmakternas beslut år 1961

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

191

läckas genom återföring av medel från allmänna sjukförsäkringsfonden,
vilken bildats genom överföring av överskott å arbetsgivarbidragen för
åren 1955—1958. Genom återföringen för 1960 minskas fondens belopp
från 258 milj. kr. till 217 milj. kr.

Allmänna sjukförsäkringsfonden kan givetvis inte årligen få avtappas
på medel för ordinära utgifter, om den skall kunna bestå och tjäna sitt
syfte att utgöra en reserv vid tillfälliga påfrestningar på försäkringens finanser.
Eftersom arbetsgivarbidraget i vad avser tilläggssjukpenning och
tilläggspenning vid nuvarande uttag för framtiden inte torde komma att
motsvara 60 procent av utgifterna för dessa ändamål, bör bidraget höjas.
En höjning blir också erforderlig med hänsyn till de i det föregående föreslagna
förbättringarna av försäkringen i vad avser tilläggssjukpenning och
tilläggspenning. Socialförsäkringskommittén har föreslagit, att bidraget
skall uttagas på löner upp till samma nivå som gäller för uttaget av arbetsgivarnas
avgifter till den allmänna tilläggspensioneringen eller 7 Va gånger
basbeloppet. Med detta bidragsunderlag skulle enligt socialförsäkringskommitténs
beräkningar erfordras en avgiftsprocent på 1,25, varav 0,25
procent för sjukkassornas utgifter för sjukvård och 1 procent för utgifterna
för tilläggssjukpenning och tilläggspenning. Socialpolitiska kommitténs
förslag skulle med samma bidragsunderlag ge anledning till en ytterligare
höjning av uttagsprocenten med 0,05 avseende utgifterna för tilläggspen
ning, så att det sammanlagda uttaget blir 1,3 procent.

Socialförsäkringskommitténs förslag rörande bidragsunderlaget hai
kritiserats dels från principiella utgångspunkter och dels från praktiska.
I det förra hänseendet har anmärkts, att den föreslagna nya sjukpenningskalan
sätter inkomstgränsen mellan den näst högsta och den högsta sjukpenningklassen
vid 21 000 kr. och att maximum för bidragsunderlaget bör
överensstämma med sjukpenningskalans övre gräns. När det gäller betänkligheterna
av praktisk art pekas på att höjningen av underlaget för arbetsgivarbidraget
till sjuk- och moderskapsförsäkringen inte kommer att leda
till full överensstämmelse mellan underlagen för nämnda bidrag och för
avgifter till tilläggspensioneringen, eftersom bestämmelserna avviker från
varandra även i andra hänseenden än vad gäller det lönemaximum på vilket
uttaget beräknas. Däremot skulle, framhålles det, den överensstämmelse
som nu föreligger mellan underlagen för bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringen
samt avgifter till yrkesskadeförsäkringen komma att försvinna.

Jag finner det angeläget att arbetsgivarnas uppgifter till ledning för debiteringen
av socialförsäkringsavgifter och själva debiteringsförfarandet
hos riksförsäkringsverket inte kompliceras. Den nu rådande ordningen att
bidraget till sjuk- och moderskapsförsäkringen och avgifterna till yrkesskadeförsäkringen
beräknas på samma underlag bör därför bibehållas.
Med hänsyn till den nivå upp till vilken inkomsterna beaktas vid place -

192 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ring i sjukpenningklass, kan lämpligen underlaget för sjukförsäkringen
sättas till 22 000 kr. Samma begränsning av avgiftsunderlaget för yrkesskadeförsäkringen
synes lämplig med hänsyn till att reglerna för samordning
av sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring leder till att sjukpenning
enligt den högsta klassen inom sjukförsäkringen kan få utgivas även från
yrkesskadeförsäkringen.

Ett bidrag enligt den i det föregående omnämnda uttagsprocenten 1,3 på
ett underlag av löner upp till det av socialförsäkringskommittén förordade
maximum 7 V* gånger basbeloppet, dvs. vid nuvarande basbeloppsvärde
upp till 33 750 kr., motsvarar i det löneläge som rådde 1960 ett bidrag av
1,35 procent på löner upp till 22 000 kr. Emellertid är det att märka att höjningen
av grundsjukpenningen innebär att av det samlade sjukpenningskyddet
för de anställda en del överflyttas från den med arbetsgivarbidrag
finansierade tilläggssjukpenningförsäkringen till den med statsbidrag finansierade
grundsjukpenningförsäkringen. Syftet med grundsjukpenninghöjningen
är att förbättra skyddet för dem som inte har tilläggssjukpenning,
främst hemmafruarna. Omfördelningen av sjukpenningskyddet för
de anställda mellan grundförmåner och tilläggsförmåner bör under sådana
omständigheter inte påverka arbetsgivarnas samlade kostnader för sjukförsäkringen.
Den minskning i arbetsgivarnas bidrag till försäkringen för
tilläggssjukpenning, som blir en följd av finansieringsreglernas tekniska
utformning, bör motvägas av en höjning av arbetsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen.
Vidare bör beaktas att med det av socialförsäkringskommittén
föreslagna avgiftsunderlaget skulle bidraget i tider med stigande
löner komma att öka, medan kassornas utgifter till följd av sjukpenningskalans
konstruktion inte skulle stiga i samma takt. Omräkningen av det
procentuella arbetsgivarbidraget till att avse lönebelopp intill ett fast maximum
av högst 22 000 kr. bör därför göras med tanke på ekonomisk ekvivalens
i ett läge, då förhållandevis flera anställda än för närvarande kan antagas
ha löner, som ligger över detta belopp. Med hänsyn till det anförda
förordar jag att bidragsprocenten sättes till 1,5. Av bidraget bör vad som
motsvarar 0,4 procent av lönerna användas för bestridande av utgifterna för
sjukvård och 1,1 procent för bestridande av utgifterna för tilläggssjukpenning,
vari enligt den terminologi som användes i förslaget till lag om allmän
försäkring inbegripes även tilläggspenning vid barnsbörd. Ett arbetsgivarbidrag
på 1,5 procent av löner upp till 22 000 kr. kan i ett löneläge motsvarande
1960 års beräknas inbringa omkring 450 milj. kr. per år.

Enligt nuvarande bestämmelser utgår statsbidraget till sjukförsäkringen
i form av dels sjukhjälpsbidrag med 50 procent av sjukkassornas
utgifter för sjukvård utom sjukhusvård och s. k. merprestationer enligt
18 § SFL, för resor och för grundsjukpenning samt med 75 procent av
utgifterna för barntillägg, dels medlemsbidrag med 4—5 kr. per sjukkassemedlem,
dels avgiftsersättningsbidrag med 10 kr. per sjukvårdsförsäkrad

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

193

medlem som är befriad från avgift till sjukvårdsförsäkringen och dels avgiftslindringsbidrag
med det belopp, varmed medlems avgift kan ha nedsatts
med tillämpning av regeln att avgiften för sjukvårdsförsäkringen och
försäkringen för grundsjukpenning inte får överstiga 2 procent av medlemmens
taxerade inkomst. Till bestridande av sjukkassornas utgifter för
förlossningsvård och moderskapspenning i form av grundpenning och barntillägg
utgår statsbidrag efter motsvarande grunder som gäller beträffande
utgifterna för sjukvårdsersättning, grundsjukpenning och barntillägg till
sjukpenning. I årets statsverksproposition (V ht p. 98) har anslaget Bidrag
till sjukkassor m. m. upptagits med ett preliminärt beräknat belopp av 310
milj. kr.

Genomförandet av de av mig i det föregående förordade reformförslagen
leder till ökade utgifter för sjukkassorna i fråga om de försäkringsförmåner,
till vilka statsbidrag utgår. Utgifterna för sjukvårdsersättning påverkas
av att ersättning för tandläkarvård införes som en försäkringsförmån för
havande kvinnor och nyblivna mödrar. Av den beräknade kostnadsökningen
för detta ändamål 15 milj. kr. per år får alltså staten med nuvarande
bidragsprocent bära hälften eller 7,5 milj. kr. Utgifterna för grundsjukpenning
och grundpenning kan beräknas stiga med sammanlagt 180 milj.
kr. per år. Med den nuvarande bidragsprocenten 50 skulle detta innebära
en ökning av statsbidraget med 90 milj. kr. om året. Socialförsäkringskommittén
och socialpolitiska kommittén har emellertid räknat med ett
statsbidrag till utgifterna för grundsjukpenning och grundpenning på endast
40 procent. Med denna statsbidragsprocent skulle kostnadsökningen för
staten begränsas till omkring 50 milj. kr. per år. För barntillägg till sjukpenning
— barntilläggen till moderskapspenning försvinner — räknar socialförsäkringskommittén
med oförändrat 75 procent statsbidrag. Då kassornas
utgiftsökning för detta ändamål beräknas till 17 milj. kr. per år, blir
statsbidragsökningen 12,8 milj. kr. per år. Socialförsäkringskommitténs förslag
förutsätter att medlemsbidrag, avgiftsersättningsbidrag och avgiftslindringsbidrag
utgår enligt oförändrade grunder.

Såsom framhålles i departementspromemorian med förslag till lag om
allmän försäkring är man emellertid inte hänvisad till den i kommittéförslagen
begagnade metoden att sänka bidragsprocenten beträffande grundsjukpenning
och grundpenning, om man vill undvika en alltför stor ökning
av statsutgifterna på grund av förslagen. Ett likartat resultat nås om man,
som föreslås i promemorian, konstruerar statsbidraget såsom ett enhetligt
bidrag på 50 procent till kassornas utgifter för a) sjukvårdsersättning,
exklusive ersättning för sjukhusvård men inklusive sjukresor och de s. k.
merprestationerna, b) grundsjukpenning, c) moderskapspenning, vilken
term i lagförslaget reserveras för vad som nu kallas grundpenning, samt

d) barntillägg. .lag förordar den i departementspromemorian föreslagna lösningen,
som medför en välkommen förenkling av statsbidragssystemet.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 and. Nr 27

194 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

För den frivilliga sjukpenningförsäkringen, som i fortsättningen kommer
att avse hemmafruar och studerande samt övergångsvis företagare över
67 år, bör alltjämt utgå statsbidrag enligt hittillsvarande grunder, dvs. 20
procent av kassornas utgifter för sjukpenning och sjukpenningtillägg samt
75 procent av utgifterna för barntillägg.

De reformer jag förordat innebär ökade utgifter för sjukkassorna under
år 1963 med ca 350 milj. kr. och för staten med ca 50 milj. kr. Härtill kommer
automatiska utgiftsökningar. Jag vill även peka på det skattebortfall
för staten, som de ökade avgifterna för de försäkrade och för arbetsgivarna
medför till följd av den avdragsrätt som enligt skattelagstiftningen föreligger
för sådana avgifter. Detta bortfall uppskattas till mellan 40 och 50 milj.
kr. Totalt innebär således reformen en belastning för statsbudgeten på
90—100 milj. kr. per år.

I överensstämmelse med vad nu anförts kan för budgetåret 1962/63
sjukkassornas utgifter och statens bidrag beräknas på sätt framgår av
följande tabell. Det bör observeras, att de föreslagna ändringarna i bestämmelserna
för försäkringen skall träda i kraft den 1 januari 1963 och alltså
påverkar utgifter och statsbidrag under endast ett halvt år. Vidare bör
beaktas, att den i det föregående förordade höjningen till 2 400 kr. av inkomstgränsen
för skyldighet att erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning påverkar storleken av de för 1962
alltjämt utgående avgiftsersättnings- och avgiftslindringsbidragen, det förra
i höjande och det senare i sänkande riktning.

Medelsbehovet för budgetåret 1962/63 uppgår enligt beräkningarna i tabellen
till 319,1 milj. kr. Jag föreslår, att anslaget Bidrag till sjukkassor
m. m. definitivt uppföres med 320 milj. kr.»

Motioner

Reglerna om sjukförsäkringsavgift för de försäkrade
behandlas i motionerna I: 474 och II: 537, I: 649 och II: 777 samt 11: 762.
T de båda förstnämnda motionerna behandlas jämväl reglerna om folkpensionsavgift,
varför även denna del av motionerna upptages i
detta avsnitt. I anledning härav redovisas här dessutom motionerna I: 455
och II: 543, såvitt angår folkpensionsavgiften.

I motionerna I: 455 och 11: 543 (yrkandet under I.) hemställes, »att riksdagen
måtte besluta att folkpensionsavgift, såvitt gäller äkta makar och
ensamstående med barn, från och med den 1 januari 1963 må utgå endast
då den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten uppgår till 4 800 kronor
och därvid enligt i motionen angivna avtrappningsregler intill dess avgiften
uppgår till eljest gällande procentsats för folkpensionsavgiften».

I motionerna 1: 474 och II: 537 (första yrkandet) hemställes, »att gränsen
för påförande av folkpensionsavgift och sjukförsäkringsavgift bestämmes
till 4 500 kronor taxerad inkomst».

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

195

	Sjukkassornas utgifter	Statsbidrag
	milj	kr.	milj. kr.
	Beräkning för	Beräkning för
	1961/62	1962/63	1961/62	1962/63
Obligatorisk sjukpenning (exkl. mer-
sjukpenning enl. 122 § sjukförsäk-
ringslagen och 5 § lagen ang. införande
av lagen om allmän försäkring)
Grundsjukpenning..............	146,2	201,1	73,1	100,6
Grundhempenning..............	12,3	17,0	6,2	8,4
Barntillägg....................	15,1	23,9	11,3	13,9
Tilläggssjukpenning och tilläggs-
hempenning.................	453,8	548,5	—	—
Sjukvård och förlossningsvård
Läkarvård och tandläkarvård....	186,6	215,0	93,3	107,4
Resor till och från läkare och tand-
läkare......................	20,2	21,7	10,1	10,8
Sjukhusvård och vård å förloss-
ningsanstalt.................	83,8	85,5	—	—
Resor till och från sjukhus och för-
lossningsanstalt..............	15,2	15,5	7,6	7.8
Sjukhusvård utom riket.........	0,5	0,5	0,5	0,3
Sjukvårdsåtgärder enligt 18 § sjuk-
försäkringslagen (2 kap. 6 § la-
gen om allmän försäkring).....	14,1	14,4	—	3,6
Moderskapspenning
Grundpenning.................	28,1	60,0	14,1	30,0
Tilläggspenning................	36,9	49,1		—
Barntillägg....................	1,1	0,6	0,8	0,4
Utgifter enligt 19
lagen (2 kap. 7 § lagen om allmän
försäkring)
Läkarvårdsersättning till kommun	1,0	1,0	0,5	0,6
Gottgörelse till arbetsgivare.....	6,2	6,6	3,1	3,2
Gottgörelse till transportföretag
m. fl........................	0,3	0,3	0,2	0,2
Frivillig försäkring enligt sjukförsäk-
ringslagen (21 kap. lagen om all-
män försäkring)...............	15,5	12,0	3,1	2,4
Frivillig försäkring enligt särskild lag
(T-försäkring) .................	2,6	2,6	0,5	0,5
Mersjukpenning (inkl. barntillägg)
enl. 122 g sjukförsäkringslagen (5 §
lagen ang. införande av lagen om
allmän försäkring)................	0,6	0,4	—	—
Förvallningsulgi/ler...............	81,2	86,9	—	—
Övriga utgifter....................	0,2	0,2	—	—
Läkemedelscrstittning..............	112,8	126,5	—	—
Bidrag för läkcmcdelsersättning.....			6,G	6,6
Medlemsbidrag...................			25,4	12,8
Avgiflslindringsbidrag.............			10,5	2,0
Avgiftsersällninqsbidrag............			13,7	7.6
Summa	1 234,3	1 489,3	280,6	319,1

196

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

I motionerna I: 6^9 och II: 777 (yrkandet under I. j) hemställes, att riksdagen
måtte besluta, »att avgift till sjukvårdsförsäkring inom allmänna
sjukförsäkringen må beträffande äkta makar och ensamstående med barn
under 16 år utgå först vid en till statlig inkomstskatt taxerad inkomst av
4 800 kronor samt att härvid i propositionen förordade avtrappsregel må
tillämpas».

I motionen II: 762 (sista yrkandet) hemställes, »att riksdagen som sin
mening ger till känna att ingen höjning bör ske av sjukförsäkringsavgifterna».

Folkpensionering

Departementschefen:

»Socialförsäkringskommittén har beräknat att dess förslag medför en
ökning av folkpensionskostnaderna med omkring 66 milj. kr.
för 1963, som är det första året efter reformernas ikraftträdande. Enligt
verkställda beräkningar grundade på nyare underlag bör nämnda summa
undergå vissa justeringar. De nu nämnda förslagen föranleder under budgetåret
1962/63 kostnadsökning endast under andra halvåret. Kostnadsökningen
för denna tid kan beräknas till 40 milj. kr. Vidare bör för nämnda
budgetår beräknas kostnadsökningar dels i anledning av förtida uttag av
ålderspension, dels för den i enlighet med förslag i departementspromemorian
förordade utsträckningen av rätten till folkpension vid bosättning
utom riket.

Möjligheten till förtida uttag av ålderspension föreligger enligt mitt förslag
fr. o. m. den 1 januari 1963 för personer födda åren 1896 och 1897.
Under antagande att 10 procent av dem som har möjlighet till förtida uttag
begagnar sig av denna rätt kan merkostnaden under budgetåret 1962/63
uppskattas till 12 milj. kr. Antagandet om ett 10-procentigt utnyttjande
av möjligheten till förtida pensionsuttag vilar emellertid på osäker grund
och kan visa sig vara för lågt. Kostnadsökningen för den vidgade rätten till
folkpension utomlands kan för budgetåret beräknas till 4 milj. kr. Den föreslagna
utvidgade tillämpningen av barnvillkoret i fråga om änkepensioner
i övergångsfallen, som föreslås gälla redan fr. o. m. den 1 juli 1962, kan
antagas medföra en kostnadsökning på 11,5 milj. kr. för budgetåret 1962/63.
För höjningen av folkpensionerna fr. o. m. den 1 juli 1962 tillkommer en
kostnadsökning för budgetåret på 326 milj. kr.

De totala folkpensionskostnaderna för budgetåret 1962/63 kan beräknas
enligt följande tablå.

Milj. kr.

1. Kostnader vid oförändrade regler (11 indextillägg) ............ 3 066

2. Höjning av folkpensioner .................................. 326

3. Nettoökning på grund av övriga reformförslag ................ 68

3 460

197

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Den på staten belöpande andelen av totalkostnaderna för folkpensioneringen
är beroende av reglerna om fördelningen av folk pensions
kostnaderna mellan staten och kommunerna. Den
nuvarande fördelningen innebär att kommunerna bidrar till kostnaderna
dels för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna och dels för de icke
inkomstprövade indextilläggen till de i invalidpensionerna och sjukbidragen
ingående grundpensionerna samt vårdtilläggen. Övriga folkpensionsförmåner
bekostas helt av staten.

Socialförsäkringskommittén har vid sina överväganden i kostnadsförlelningsfrågan
funnit, att kommunerna på längre sikt bör bestrida kostnaderna
för de kommunala bostadstilläggen och staten svara för övriga folkpensionskostnader.
Kommittén finner emellertid att en sådan lösning inte
är möjlig under de närmaste åren. Med hänsyn härtill har kommittén lagt
fram förslag till reglering av kostnadsfördelningen tills vidare i avvaktan
på en slutlig lösning.

Jag är medveten om att de senare årens höjningar av folkpensionernas
belopp och det ökade medelskatteundeidaget per invånare i rikets kommuner
medfört en ökning av kommunernas kostnader för folkpensioneringen,
vilket inneburit en ökad påfrestning för kommunernas ekonomi. Samtidigt
har emellertid ej minst kommuner med svagt skatteunderlag erhållit en
ekonomisk lättnad genom den successiva utbyggnaden av socialförsäkringen.
Vidare avlyftes en betydande del av kommunernas finansiella förpliktelser
i avseende på folkpensionerna genom beslutet vid 1960 års riksdag
om att änkepensioner till kvinnor, vilkas män avlidit efter den 30 juni
1960, liksom barnpensionerna bekostas av staten.

Frågan om kommunernas bidrag till folkpensioneringens finansiering
kan ej bedömas isolerad utan bör avgöras i samband med en allmän omprövning
av grunderna för de skatteunderlagsgraderade kommunbidragen.
Utredningen i denna del åvilar 1958 års skatteutjämningskommitté. Innan
resultatet av denna utredning föreligger synes det inte lämpligt, att statsmakterna
mera slutgiltigt binder sig för den ena eller andra lösningen beträffande
folkpensionskostnadernas fördelning. Med hänsyn härtill delar
jag socialförsäkringskommitténs uppfattning, att man i nuvarande läge inte
bör ta definitiv ställning till kostnadsfördelningsproblemet.

Utgångspunkten för socialförsäkringskommitténs förslag till en provisorisk
lösning av kostnadsfördelningsfrågan är att de nuvarande grunderna
för kostnadsfördelningen inte bör rubbas i mera avsevärd mån. Mot denna
bakgrund föreslår kommittén att kommunbidrag tills vidare skall utgå til!
i stort sett samma folkpensionsförmåner som nu med undantag av vårdtilläggen.
Kommunerna skall enligt förslaget bidra till kostnaderna för förtidspensioner
jämte därtill knutna barntillägg, änkepensioner i anledning
av dödsfall före den 1 juli 1960, hustrutillägg och kommunala bostadstilllägg.
Kostnaderna för övriga folkpensiom.förmåner bör enligt kommitténs

198

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

mening bestridas av staten. I fråga om grunden för bestämmande av kommunernas
bidrag anser sig kommittén inte böra föreslå någon ändring. Det
faktiska skatteunderlaget per invånare i kommunen bör sålunda enligt
kommitténs åsikt bibehållas smi awägningsnorm. Vad angår storleken av
kommunernas andel i kostnaderna för de delvis av kommunerna finansierade
folkpensionsförmånerna föreslår kommittén dock vissa justeringar i
nu gällande grunder. Sålunda skall bidragsandelen till andra förmåner än
kommunala bostadstillägg sänkas från V20 procent till V10 procent för varje
fullt tiotal skatteören, dvs. från 1,5 till 1 procent för varje skattekrona per
invånare. Bidragets maximum föreslås vara oförändrat GO procent av kostnaderna.
Beträffande de kommunala bostadstilläggen föreslår kommittén,
att konununbidragsandelen Vs procent för varje fullt tiotal skatteören — 2
procent för varje skattekrona — och minimibidraget, 25 procent av kostnaderna,
bibehålies oförändrade. Bidragets maximum föreslås dock höjt
från nuvarande 60 till SO procent av kostnaden. Om kommitténs reformförslag
på förmånssidan genomföres, kommer enligt kommitténs beräkningar
kommunernas sammanlagda bidrag för kalenderåret 1963 att med
de nu förordade grunderna för kostnadsfördelningen uppgå till omkring
520 milj. kr. Till jämförelse nämner kommittén, att kommunbidragen med
oförändrade regler både på förmånssidan och i fråga om kostnadsfördelningen
skulle uppgå till samma belopp.

För egen del anser jag i likhet med kommittén att den provisoriska reglering,
som nu bör göras i avbidan på en slutlig lösning, så litet som möjligt
bör rubba de nuvarande grunderna för kostnadsfördelningen. Kommittéförslaget
tillgodoser detta önskemål och bör enligt min mening följas. För
kommunerna som helhet betraktade kan härvid det sammanlagda kommunbidraget
för år 1963 beräknas motsvara det belopp som kommunerna skulle
ha haft att betala, även om kommitténs förslag inte genomförts. Samtidigt
sker emellertid en viss omfördelning av kostnaderna mellan kommunerna
inbördes genom att bidragsandelen till kostnaderna för förtidspensioner
m. m. sänkes och maximigränsen för bidragsskyldigheten till de kommunala
bostadstilläggen höjes. Den förstnämnda åtgärden medför minskade
utgifter beträffande förtidspensioner, änkepensioner och hustrutillägg för
praktiskt taget alla kommuner men särskilt för kommuner med stort antal
förtidspensionärer. Då invalidfrekvensen är särskilt hög i de fyra nordligaste
länen samt i Kronobergs och Blekinge län blir vinsten störst för kommunerna
i dessa län. Som kommittén anför ligger i allmänhet de särskilt
skattetyngda kommunerna i de län där invalidfrekvensen är störst, och man
kan därför antaga, att förslagets genomförande i denna del blir till fördel
speciellt för de mera skattetyngda kommunerna. Å andra sidan medför den
höjda maximigränsen för bidragsskyldigheten för de kommunala bostadstilläggen
att ett stort antal kommuner får ökade kostnader för dessa tilllägg.
Denna ökning, som uppkommer för kommuner med ett skatteunderlag
motsvarande mer än 30 skattekronor per invånare, har av kommittén

199

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

motiverats med att kommunerna själva har bestämmanderätten beträffande
bostadstilläggens storlek. Jag har icke något att erinra mot en sådan
lösning. Kommittéförslaget innebär sammanfattningsvis, att kommunernas
genomsnittliga bidrag för förtidspensioner m. m. sjunker från cirka 55
till cirka 42 procent, medan samma bidrag för de kommunala bostadstillläggen
beräknas öka från cirka 60 till cirka 75 procent.

På grundval av beräkningar gjorda inom riksförsäkringsverket och i enlighet
med vad som förut anförts rörande kostnadsökningarna på grund av
de olika reformerna bar följande sammanställning upprättats rörande de
totala folkpensionskostnaderna för budgetåret 1962/63. Beräkningarna är
gjorda under antagande av 11 indextillägg ä 50 kr. för ensam pensionär och
40 kr. för envar av två pensionsberättigade makar. I sammanställningen
anges tillika folkpensionskostnadernas fördelning på staten och kommunerna
enligt de grunder jag nyss förordat.

Varje indextillägg som utlöses efter den 30 juni 1962 skall enligt mitt förslag
utgå med 75 kr. för ensam pensionär och 60 kr. för var och en av
två pensionsberättigade makar. Kostnaden för varje indextillägg enligt de
nya reglerna kan beräknas till 75 milj. kr., varav 66 milj. kr. faller på staten
och återstoden på kommunerna.

Förmånsslag	Totalkostnad milj. kr.	Staten milj. kr.	Kommunerna milj. kr.
Ålderspension........................	2 350,0	2 350,0	—
Förtidspension (invalidpension, sjukbi-
drag) .............................	440,2	232,3	207,9
Hustrutillägg........................	79,9	39,5	40,4
Änkepension
huvudfall.........................	77,5	77,5	—
övergångfall.......................	137,9	70,1	67,8
Invaliditetstillägg m. m...............	9,0	8,6	1,0
Barntillägg (särskilda barnbidrag)......	12,6	6,9	5,7
Barnpension.........................	39,0	39,0	—
Kommunala bostadstillägg............	313,2	98,8	214,4
Summa	3 459,9	2 922,7	537,2

Medelsbehovet när det gäller statens kostnader för folkpensionerna
kan alltså för budgetåret 1962/63 beräknas till i runt tal 2 923
milj. kr. I årets statsverksproposition (V ht p. 101) har anslaget Bidrag
till folkpensioner m. m. upptagits med ett preliminärt beräknat belopp av
2 870 milj. kr. Jag föreslår att anslaget definitivt uppföres med 2 923 milj.
kr.»

Motioner

K o m munernas bidrag till folk pensionskostnaderna
behandlas i motionerna 1:214 och 11:264, 1: 649 och 11: 777, 1: 654 och
II: 776 samt I: 663 och II: 774.

I motionerna 1:214 och 11:264 (första och sista yrkandena) hemställes,
alt riksdagen måtte besluta

200 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

»att de kommunala kostnaderna för under år 1962 utgående övriga folkpensionsförmåner
(bostadstilläggen icke medtagna) skall utgå med belopp,
som högst motsvarar en kommunal utdebitering av en krona per skattekrona,

att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag till 1963 års riksdag till en
definitiv lösning av frågan om folkpensionskostnadernas finansiering».

I motionerna I: 649 och II: 777 (yrkandena under I. g, h och i samt
III. g) hemställes,

dels att riksdagen måtte besluta

»g) att kommunernas skyldighet att bidraga till kostnaderna för förtidspensioneringen
inom folkpensioneringen (förtidspension, sjukbidrag,
invaliditetstillägg, barntillägg) skall avskaffas med giltighet från den 1 januari
1963,

h) att statens andel av kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen i
avvaktan på ytterligare utredningar beträffande dessa förmåners utformning
och finansiering må vara värdebeständig och i enlighet därmed utgöra
0,95 procent per procentenhet av resp. kommuns skattekraft i förhållande
till medelskatteunderlaget för rikets primärkommuner,

i) att kommunernas bidrag till kostnaderna för andra folkpensionsförmåner
än bostadstillägg under år 1962 må maximeras till 1 krona per skattekrona,
»

dels ock att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla »om förslag
till 1963 års riksdag om avskaffande av kommunernas skyldighet att
bidraga till kostnaderna för hustrutillägg och änkepensioner i enlighet med
vad som anförts i motionen».

I motionerna 1: 654 och II: 776 har hemställts, »att riksdagen måtte antaga
det till proposition nr 90 fogade förslaget till lag om finansiering av
folkpensioneringen med den ändring att 6 § erhåller följande lydelse.

6 §.

Kommun skall för varje år bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen
med

dels viss andel, motsvarande tre tjugondeis procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen, av de kostnader för änkepensioner i
anledning av dödsfall som inträffat före den 1 juli 1960, vilka under året
utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade, dock
högst tre femtedelar av nämnda kostnader,

dels ock viss andel, motsvarande en femtedels procent för varje fullt
tiotal skatteören per invånare i kommunen, av de kostnader för hustrutiHägg
och för kommunala bostadstillägg, som under året utbetalats för
pensionsberättigade, mantalsskrivna inom kommunen, dock högst fyra femtedelar
och lägst en fjärdedel av sagda kostnader.

201

/indra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

I motionerna I: 663 och II: 774 hemställes, att riksdagen

»a) måtte besluta att staten från och med 1963 skall överta den del av
kommunens kostnad för förtidspensioner och andra folkpensionsförmåner
vid sidan om de kommunala bostadstilläggen, som överstiger en utdebitering
av 1 krona per skattekrona,

b) måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening uttala att staten som
ett led i en senare kommande, kommunal skatteutjämningsreform skall
överta återstående kommunala kostnader för förtidspensioneringen».

Frivillig statlig pensionsförsäkring

Departementschefen :

»Möjligheter att genom frivilliga avgifter utöka folkpensionen har funnits
alltsedan folkpensioneringens tillkomst. Nuvarande bestämmelser om den
frivilliga statliga pesionsförsäkringen härrör från 1946. Den försäkringsform
som står till buds är försäkring för livsvarig ålderspension. Avgiftsinbetalning
kan göras enligt någon av tre tariffer, vilka avser försäkring
utan avgiftsåterbetalning, försäkring med avgiftsåterbetalning och försäkring
för åldringar. Avgifter enligt de båda förstnämnda tarifferna kan erläggas
t. o. m. den månad då den försäkrade fyller 67 år. Pensionen utgår från
den pensionsålder som den försäkrade själv bestämmer, dock tidigast
fr. o. m. den månad han fyller 55 år och senast fr. o. m. den månad han
fyller 67 år. Vid invaliditet före 55-årsåldern kan en reducerad pension erhållas.
Efter den månad man fyllt 67 år kan avgift inbetalas endast enligt
den tariff som avser försäkring för åldringar. Pension utgår i detta fall
omedelbart.

Redan i samband med tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen
fann jag att det även framdeles skulle föreligga behov av en kompletteringsförsäkring
i statlig regi, sådan som den frivilliga statliga pensionsförsäkringen.
Denna försäkring borde dock i vissa avseenden effektiviseras,
så att den kunde motsvara de anspråk som måste ställas på en försäkring
för komplettering av den allmänna tilläggspensioneringen. På mitt
initiativ tillkom därför en särskild utredning om den frivilliga försäkringen.

Utredningen uttalar att möjlighet bör finnas att inom den frivilliga
statliga pensionsförsäkringen teckna olika former av kompletteringsförsäkringar
till den allmänna pensioneringen. Enligt utredningens mening
bör den nuvarande försäkringsformen inom den frivilliga försäkringen bestå
väsentligen oförändrad. För det kompletteringsbehov, som avser pension
från en tidigare pensionsålder än 67 år, föreslås införande av en försäkring
för temporär ålderspension, utgående från valfri ålder mellan 60
och 65 år till 67 års ålder, önskar någon förhöja sin pensionsnivå inte
blott vad avser ålderspension — i vilket fall den nuvarande försäkringen
är tillfyllest — utan även beträffande förtidspension och änkepension
7* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 2 avd. Nr 27

202 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

skall två nya kombinerade försäkringsformer kunna utnyttjas, nämligen
för livsvarig ålderspension i förening med förtidspension samt för livsvarig
ålderspension i förening med förtidspension och änkepension. Därjämte
föreslås en försäkring för fristående änkepension och en försäkring för
fristående barnpension. Enligt utredningens åsikt kan de nya försäkringsformerna
ej administreras på samma enkla sätt som den nuvarande
försäkringsformen gör och även i fortsättningen avses komma att göra,
dvs. under medverkan av postverket. I stället föreslås att de allmänna
sjukkassorna skall biträda riksförsäkringsverket vid handhavandet av de
nya försäkringsformerna. De nya bestämmelserna avses skola träda i kraft
den 1 januari 1963.

När jag i detta sammanhang tar upp utredningens förslag till behandling
vill jag framhålla, att 1946 års lag om frivillig statlig pensionsförsäkring
endast innehåller vissa grundläggande bestämmelser beträffande försäkringen.
I övrigt regleras denna genom föreskrifter utfärdade av Kungl.
Maj :t. Denna metod bör tillämpas även i fortsättningen. I enlighet härmed
har i ett kapitel i förslaget till lag om allmän försäkring upptagits bestämmelser
motsvarande dem som nu återfinnes i 1946 års lag. Då det
förslag som framlagts av utredningen om den frivilliga statliga pensionsförsäkringen
syftar till en väsentlig utvidgning och omläggning av denna
försäkring, har jag emellertid ansett mig böra ge tillkänna min principiella
inställning till förslaget.

Enighet torde råda om att det även efter den allmänna pensioneringens
utbyggnad föreligger behov av att i viss omfattning komplettera folkpension
och tilläggspension med frivilliga pensionsförsäkringar. Huruvida
detta kompletteringsbehov bör kunna tillgodoses inom den frivilliga statliga
försäkringens ram eller om det bör överlåtas åt privata försäkringsinrättningar
att svara för detsamma kan däremot vara föremål för delade
meningar. Ett flertal remissorgan stöder helt eller i allt väsentligt utredningens
förslag, medan några få avstyrker detsamma. I flera remissyttranden
förordas emellertid en mera begränsad utvidgning av den ifrågavarande
försäkringen än den som utredningen föreslagit. De remissorgan
som har denna uppfattning anser sig kunna tillstyrka förslaget endast i
vad det avser försäkring för temporär ålderspension. Som skäl för sina avstyrkanden
i övrigt anför dessa remissorgan dels att behovet av sådana nya
försäkringsformer, som föreslagits av utredningen, är väl tillgodosett inom
det privata försäkringsväsendet och dels att de störa krav, som under de
närmaste åren kommer att ställas på såväl den centrala som den lokala
socialförsäkringsadministrationen, manar till försiktighet när det gäller
utökning av socialförsäkringsorganens arbetsuppgifter.

Utan att närmare gå in på frågan i vilken omfattning staten har anledning
att i egen regi sörja för en mera omfattande frivillig pensionsförsäkring
vill jag framhålla, att det framstår som en betydande brist att
den nuvarande frivilliga statliga pensionsförsäkringen inte kan tillgodose

203

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

behovet av en temporär pension för dem, som tvingas att eller önskar
lämna förvärvsarbetet något eller några år före den inom den allmänna
pensioneringen normala pensionsåldern 67 år. Införandet av den föreslagna
försäkringen för temporär ålderspension tillhör därför enligt min
mening de mest angelägna reformbehoven.

Ett starkt skäl mot en mera väsentlig utbyggnad och omläggning av den
frivilliga statliga pensionsförsäkringen fr. o. m. den 1 januari 1963 utgör
enligt min mening den omständigheten, att socialförsäkringsadministrationen
under de närmaste åren bör få ägna alla sina krafter åt de ytterst
viktiga reformer som nu förestår på den obligatoriska socialförsäkringens
område. I dagens läge anser jag därför klokheten bjuda att man inte pålägger
socialförsäkringsadministrationen de ganska betydande arbetsuppgifter,
som skulle vara förenade med en mera omfattande omorganisation
av den frivilliga pensionsförsäkringen.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag övervägande skäl tala för att
den frivilliga statliga pensionsförsäkringens nuvarande försäkringsform
bibehålies i huvudsak oförändrad samt att en försäkring för temporär
ålderspension, administrerad på samma sätt som den nuvarande försäkringen,
tillkommer. Bestämmelser härom bör upptagas i nya föreskrifter
för den frivilliga försäkringen, som Kungl. Maj :t utfärdar. Kungl. Maj :t
får därvid också pröva de övriga frågor, som väckts av utredningen eller
som framkommit vid remissbehandlingen.

Den ytterligare personal, som kan erfordras hos riksförsäkringsverket för
den frivilliga pensionsförsäkringen, torde få avlönas med medel som i årets
statsverksproposition föreslås skola beräknas under verkets avlöningsanslag
för tillfällig personal och andra tillfälliga personalförstärkningar (V ht
p. 95).»

Motioner

I motionerna 1: 663 och II: 761 hemställes, att riksdagen måtte uttala, att
den frivilliga statliga pensionsförsäkringen bör utvidgas även med den av
utredningen om pensionsstyrelsens frivilliga försäkring föreslagna försäkringsformen
livsvarig ålderspension i förening med förtidspension.

Beroende uppdragstagare

Departementschefen :

»Inom sociallagstiftningen är det i flera hänseenden av betydelse, huruvida
en person är att räkna såsom arbetstagare eller såsom förvärvsarbetande
av annat slag. Semesterlagen gäller endast arbetstagare, och inom
socialförsäkringarna göres i olika avseenden skillnad mellan anställda,
dvs. arbetstagare, och andra förvärvsarbetande. Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
är nu tillämplig endast på arbetstagare. Den obligatoriska
försäkringen för tilläggssjukpenning enligt SFI, avser endast inkomst

204 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

av anställning. Tilläggspensioneringen finansieras, i vad den motsvarar
anställningsinkomst, genom arbetsgivaravgifter, medan avgifterna för inkomst
av annat förvärvsarbete erlägges av de försäkrade själva.

I allmänhet torde det inte bereda svårighet att avgöra, huruvida en person
skall anses som arbetstagare. Beträffande vissa grupper kan dock
gränsdragningen vålla tvekan. Inom dessa kategorier företer de enskilda
fallen ofta betydande olikheter i det hänseendet att omständigheter, som
tyder på arbetstagarförhållande eller på självständig förvärvsverksamhet,
förekommer blandade på skilda sätt och med varierande styrka. Under sådana
förhållanden kan det vara vanskligt att med säkerhet förutsäga, om
en person kommer att bedömas som arbetstagare inom exempelvis socialförsäkringen.
Personer, vilka utför arbete för annans räkning men inte är
att anse som arbetstagare, brukar benämnas uppdragstagare.

Frågor om vem som är arbetstagare kan komma under prövning av bl. a.
de allmänna domstolarna, arbetsdomstolen, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet
och riksförsäkringsverket. Rättspraxis har växlat från tid till
annan och varierat mellan olika organ. Arbetsdomstolen företrädde i ett
antal avgöranden före år 1945 en snäv tillämpning av arbetstagarbegreppet,
som i huvudsak byggde enbart på vad som kunde utläsas av själva
avtalet mellan parterna. Försäkringsrådet tillämpade samtidigt en annan
praxis, som mera tog hänsyn till den arbetspresterandes sociala och ekonomiska
ställning än till själva avtalets innehåll. Dessutom utmärktes rådets
praxis av förhållandevis fixa normer vid avgränsningen. Det av arbetsdomstolen
tillämpade arbetstagarbegreppet har brukat kallas det civilrättsliga
i motsats till det av försäkringsrådet utbildade, som benämnts det socialrättsliga.

Mot bakgrund av arbetsdomstolens praxis företogs år 1945 vissa ändringar
i arbetsfredslagstiftningen, vilka innebar att sådana uppdragstagare,
som intar en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares
till arbetsgivaren, likställdes med arbetstagare. Härigenom uppkom
begreppet beroende uppdragstagare. Ändringarna begränsades till arbetsfredslagstiftningen
och avsåg alltså inte sociallagstiftningen i övrigt.

Det socialrättsliga arbetstagarbegreppet förlorade sin betydelse med
ikraftträdandet av YFL år 1955. Vid tillkomsten av denna lag uttalades
nämligen, att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet skulle vara avgörande
för lagens tillämplighet. Även övrig socialförsäkringslagstiftning samt semesterlagen
bygger på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. På senare
tid har skett en förskjutning i praxis i riktning mot att ge detta arbetstagarbegrepp
en vidare omfattning. Denna utveckling har fortskridit så långt,
att det med visst fog torde kunna göras gällande, att de grupper av beroende
uppdragstagare som avsågs med 1945 års lagändringar numera i stort sett
faller under arbetstagarbegreppet.

Tid efter annan har framställts önskemål om en utvidgning av sociallag -

205

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

stiftningen, så att sådana grupper bland uppdragstagarna som står arbetstagarna
nära blir likställda med dessa. Det var önskemål av detta slag som
föranledde 1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen. Även därefter
har önskemålen kvarstått och då avsett företrädesvis socialförsäkrings- och
semesterlagstiftningen. Företrädare för de ifrågavarande grupperna har i
allmänhet ansett, att en lämplig lösning skulle kunna uppnås genom att i
socialförsäkrings- och semesterlagstiftningen införa tillägg av det slag som
år 1945 gjordes i arbetsfredslagstiftningen. Frågan har för några år sedan
prövats av arbetstidsutredningen, som inte ville förorda en lösning genom
lagstiftning. Den utredning, som på mitt uppdrag på nytt behandlat hithörande
problem, har kommit till samma uppfattning.

Problemet rörande de beroende uppdragstagarna och sociallagstiftningen
bör självfallet i första hand bedömas mot bakgrunden av det behov av
ändrade regler, som kan påvisas. De senaste årens utveckling på
socialförsäkringens område samt den lösning av frågan om företagarnas
sjukpenningförsäkring, som jag i detta sammanhang förordat, innebär en
radikal förändring i fråga om problemets omfattning. Från början hade vi,
bortsett från folkpensioneringen, endast en socialförsäkring, yrkesskadeförsäkringen.
Tillhörigheten till denna var — och den är fortfarande —
beroende på om vederbörande räknas såsom arbetstagare. Detsamma gäller
än så länge beträffande den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning,
som endast avser inkomst av anställning. Vår nyaste socialförsäkring,
tilläggspensioneringen, omfattar däremot både anställningsinkomst
och inkomst av annat förvärvsarbete, och efter lagändring i fjol är storleken
av förmånerna praktiskt taget oberoende av om inkomsten härrör
från anställning eller annat förvärvsarbete. Detsamma kommer att gälla
i fråga om sjukpenningförsäkringen efter genomförandet av nu framlagda
förslag om utvidgning av denna försäkring till att avse alla slag av förvärvsinkomst.
Härefter kommer alltså den enskildes ställning i trygghetshänseende
att inom de viktigaste socialförsäkringsgrenarna vara densam
ma antingen han räknas såsom arbetstagare eller ej. Yrkesskadeförsäk
ringen omfattar visserligen alltjämt endast arbetstagare, men denna för
säkrings betydelse minskar i och med att tilläggspensioneringen trätt i funk
tion. En utredning har nyligen tillsatts med uppgift att undersöka yrkes
skadeförsäkringens ställning inom socialförsäkringssystemet, och till utredningens
uppdrag hör bl.a. att överväga vilken personkrets som bör
komma i åtnjutande av de särskilda förmånerna vid yrkesskada.

De beroende uppdragstagarnas önskemål att bli jämställda med arbetstagare
avser inte endast socialförsäkringen utan även semesterlagstiftningen.
Liksom i fråga om socialförsäkringslagstiftningen gäller emellertid
att tillgången till själva den sociala förmånen inte påverkas mycket a-s
frågan huruvida den enskilde räknas som arbetstagare eller ej. Därest se
incsterlagcn gjordes tillämplig på de beroende uppdragstagarna, skulle

206 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

nämligen dessa med all säkerhet hänföras till de s. k. okontrollerade arbetstagarna,
vilka inte är berättigade till semesterledighet utan endast till
semesterlön. Ett tillgodoseende av önskemålen skulle alltså kunna ha betydelse
för uppdragstagarnas löneförmåner men inte för deras möjlighet
att erhålla en sammanhängande ledighet.

Sociallagstiftningens förmåner kommer härefter att tillfalla medborgarna
i huvudsak utan avseende på om förvärvsinkomsten härrör från anställning
eller annat förvärvsarbete. Skillnaderna på detta område mellan arbetstagare
och andra får i praktiken betydelse huvudsakligen när det gäller
sättet för finansieringen av förmånerna.

Vad jag nu anfört tyder enligt min mening på att tillräckligt starka skäl
inte kan anföras för en lagstiftning rörande de beroende uppdragstagarnas
ställning inom socialförsäkrings- och semesterlagstiftningen. Både
utredningen och den övervägande remissopinionen har också ansett att
lagstiftning i ämnet inte bör komma i fråga.

Med det anförda är inte sagt att den nuvarande rättstillämpningen
i fråga om arbetstagarbegreppet representerar ett slutgiltigt stadium.
Rättspraxis har under senare år undergått en utveckling i riktning mot att
flera grupper räknas som arbetstagare, och det förefaller sannolikt att denna
utveckling kommer att fortsätta. Utredningens kartläggning av förhållandena
på de områden av arbetslivet, där beroende uppdragstagare kan antagas vara
verksamma, torde härvid utgöra ett värdefullt underlag. Under kartläggningsarbetet
har utredningen själv bidragit till att minska problemets omfattning.
Vid de sammanträden, som utredningen haft med företrädare för
olika grupper av uppdragstagare och deras motparter, har i flera fall enighet
nåtts mellan de berörda parterna om att vissa uppdragstagare borde bedömas
såsom arbetstagare respektive såsom företagare. Emellertid kvarstår
fortfarande grupper, beträffande vilka rättsläget får anses oklart.

Den nuvarande metoden för avgörande av om en person är att anse som
arbetstagare bygger i princip på en prövning av samtliga omständigheter
i det enskilda fallet. Den stora mängd ärenden, som årligen skall avgöras
inom socialförsäkringen, och de former i vilka sådana avgöranden måste
träffas torde dock framtvinga en praxis som i större utsträckning följer
schablonartade normer. Utredningen har starkt understrukit denna synpunkt,
som också vunnit gillande av de organ som närmast bär ansvaret
för rättspraxis på detta område, nämligen försäkringsdomstolen och riksförsäkringsverket.
Då det alldeles övervägande antalet frågor angående arbetstagarbegreppets
tolkning torde uppkomma inom socialförsäkringen,
kan dessa organs avgöranden förväntas få stor betydelse för rättsutvecklingen.
Såsom arbetsdomstolens ordförande framhållit finns det anledning
anta, att arbetsmarknadens parter kommer att inrätta sig efter de förskjutningar
som kan komma att ske i socialförsäkringsorganens praxis. Detta
torde i sin tur påverka rättstillämpningen hos övriga domstolar. På grund

207

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

härav synes det befogat att förutsätta, att arbetstagarbegreppet kommer
att bedömas enhetligt även framgent.

Inom tilläggspensioneringen finns möjlighet för uppdragstagare och uppdragsgivare
att genom s.k. likställighetsavtal överenskomma
om att ersättningen för det utförda arbetet skall betraktas såsom inkomst
av anställning. Härigenom uppnår uppdragstagaren att skyldigheten att
erlägga avgift till försäkringen överflyttas på uppdragsgivaren. En fördel
är att parterna genom ett sådant avtal själva kan lösa frågan huruvida
ersättningen skall bedömas såsom anställningsinkomst eller inkomst av
annat förvärvsarbete. Utredningen har föreslagit, att möjligheten att ingå
likställighetsavtal skall utvidgas till sjukförsäkringen, och har därvid hänvisat
till de fördelar som är förenade med motsvarande möjlighet inom
tilläggspensioneringen. Enligt förslaget skall likställighetsavtal inom sjukförsäkringen
äga giltighet endast under förutsättning att motsvarande avtal
träffas i fråga om tilläggspensioneringen. Däremot skulle för giltighet
av likställighetsavtal inom pensioneringen inte krävas att sådant avtal gäller
jämväl sjukförsäkringen.

Utredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga
remissyttranden utom riksförsäkringsverkets. Verkets kritik tar i huvudsak
sikte på likställighetsavtal i fråga om tillfälliga uppdrag. Verket anser
att avtalen i sådana fall inte skulle medföra några fördelar för de försäkrade,
emedan försäkringskassan knappast kan låta ett sådant avtal påverka
sjukpenningklassplaceringen. Den försäkrade skulle trots likställighetsavtalet
bli sjukpenningklassplacerad, som om uppdragsersättningen utgjorde
inkomst av annat förvärvsarbete. Den försäkrade skulle då själv
få betala hela sjukförsäkringsavgiften för nämnda inkomst, samtidigt som
uppdragsgivaren skulle få erlägga arbetsgivaravgift för den utgivna ersättningen.

Värdet av likställighetsavtal är uppenbarligen mindre inom sjukförsäkringen
än inom tilläggspensioneringen; avgiftsöverflyttningen inom sjukförsäkringen
torde högst komma att uppgå till något över 200 kr. om året
men kommer sannolikt att i allmänhet röra sig om lägre belopp. Uppdragsinkomster
är ofta svåra att på förhand beräkna till varaktighet och storlek,
och man torde inte heller alltid med säkerhet kunna förutse, att de
framdeles skall omfattas av likställighetsavtal. Såsom riksförsäkringsverket
framhållit kan det under sådana omständigheter bli svårt att ta hänsyn
till avtalen vid sjukpenningklassplaceringen. Emellertid synes likställighetsavtal
kunna vara av värde vid kontinuerliga uppdragsförhållanden.
Det synes vara ändamålsenligt, alt uppdragsersättningen kan behandlas
lika i sjukförsäkrings- och tilläggspensioneringshänseende. Eftersom frågan
om lämpligheten att träffa likställighetsavtal kan ligga ganska olika
till inom de båda försäkringsgrenarna synes dessa dock inte böra sammankopplas
alltför hårt i förevarande hänseende. .lag förordar att utredningens
förslag godtages.

208 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Utredningen har slutligen föreslagit sådana ändringar i arbetsfredslagstiftningen
att vid tillämpningen av denna inte bara beroende
uppdragstagare utan även andra uppdragstagare likställes med arbetstagare.
Såsom motivering har främst anförts, att möjligheten att sluta
likställighetsavtal gäller alla uppdragstagare och att sådana avtal bäst
åstadkommes genom kollektiva uppgörelser. Utredningen anser därför att
arbetsfredslagstiftningen bör vara tillämplig på alla slag av uppdragsförhållanden.

Förslaget har väckt kritik i några yttranden. Utgångspunkten för kritiken
är i allmänhet, att förhållandet mellan oberoende uppdragstagare och
deras uppdragsgivare ofta är av en mer eller mindre utpräglat affärsmässig
natur. På grund härav skulle det inte vara lämpligt att tillämpa kollektivavtalsrättsliga
regler på uppgörelser mellan sådana parter, utan uppgörelserna
borde allt fort regleras av den allmänna civilrättens regler. Vidare
skulle det innebära betydande olägenheter att utsträcka det föreningsrättsliga
skyddet till organisationer av oberoende uppdragstagare och deras medlemmar.
Situationer skulle kunna tänkas uppstå då en åtgärd från ena
partens sida skulle bli att bedöma såsom en kränkning av föreningsrätten,
fastän åtgärden enligt allmänt civilrättsligt och nu godtaget betraktelsesätt
är tillåten.

Mellan kollektivavtalsrätten och den allmänna civilrätten föreligger onekligen
betydelsefulla skillnader i olika hänseenden. Sålunda äger part enligt
kollektivavtalslagen vid kontraktsbrott av väsentlig betydelse inte häva
avtalet utan måste söka arbetsdomstolens förklaring att avtalet inte vidare
skall gälla. Enligt kollektivavtalslagen gäller vidare speciella skadeståndsregler,
bl. a. regeln om begränsning av enskild arbetstagares skadeståndsansvar
till 200 kr., vilka inte i allo lämpar sig för användning i kommersiella
förhållanden.

Närmare utredning föreligger inte i vilken utsträckning förbindelserna
mellan de oberoende uppdragstagarna och deras uppdragsgivare innehåller
rent affärsmässiga drag. Under sådana förhållanden ter det sig vanskligt
att utan ytterligare överväganden och erfarenheter göra kollektivavtalsrättens
regler tillämpliga på uppgörelser mellan sådana parter. Utredningen
synes ha förutsatt, att de föreslagna utvidgningarna skulle få betydelse
endast för några enstaka grupper av uppdragstagare. Trots att dessa uppdragstagares
ställning inom arbetsfredslagstiftningen hittills varit oklar,
har deras organisationer såvitt känt i allmänhet inte vägrats förhandlingar
med motparten, och i en del fall har även kollektiva uppgörelser kunnat
träffas. Den praktiska fördel som kan vara förenad med en möjlighet att
genom organisationer kollektivt träffa uppgörelser om exempelvis betalning
av socialförsäkringsavgifter kan nås utan lagstiftning, därest i organisationernas
stadgar intages bestämmelse om att sådana avtal är bindande
för medlemmarna.

209

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Utredningen har med sitt förslag bl. a. velat uppnå att gränsdragningen
mellan beroende och oberoende uppdragstagare blir obehövlig. I stället
skulle det emellertid bli nödvändigt draga gränsen mellan uppdragsavtal
och andra förmögenhetsrättsliga avtal, en avgränsning som torde innebära
lika stora vanskligheter som den mellan beroende och oberoende uppdragstagare.

De olika omständigheter jag nu anfört gör att jag inte anser mig börs
förorda att de av utredningen föreslagna ändringarna i arbetsfredslagstiftningen
nu genomföres.»

Motioner

I motionerna I: 652 och II: 769 hemställes, att riksdagen måtte

»1. göra ett för de rättstillämpande myndigheterna vägledande uttalande
rörande arbetstagarbegreppet i socialförsäkrings- och semesterlagstiftningen,
så att klart framgår att de s. k. beroende uppdragstagarna numera
skall räknas som arbetstagare. I likhet med utredningen förordar vi schablonmässiga
bedömningsmetoder, som mera anknyter till vad som anses
normalt för de olika yrkesgrupperna än till de speciella avtalsvillkoren i de
enskilda fallen;

2. besluta om utvidgning av arbetsfredslagstiftningen att gälla alla uppdragstagare
i enlighet med det förslag till lagtext som framlagts i SOU
1961: 57.»

Övriga frågor
Sjukförsäkring
Tandläkarvård

Motion

I motionen 11:208 erinras om att ersättning från sjukförsäkringen för
tandläkarvård enligt gällande regler utgår endast då vården meddelats vid
centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus samt avsett
vissa behandlingar, som anges i en av Konungen fastställd förteckning.
I motionen hemställes (andra yrkandet), att ersättning för sådana behandlingar
skall utgå jämväl då de meddelats av privatpraktiserande specialist.

Remissyttranden

över motionen har i denna del yttranden avgivits av medicinalstyrelsen
och riksförsäkringsverket.

Medicinalstyrelsen har en positiv inställning till motionsyrkandet, såvitt
avser vissa delvis privatpraktiserande tandläkare, nämligen de som är
officiellt erkända specialister inom områdena tand- och käkkirurgi samt
käkortopedi och käkprotetik. Dit räknar styrelsen övertandläkare och cn

210 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

del andra tandläkare vid centraltandpoliklinik samt vissa befattningshavare
vid tandläkarhögskola, som avlagt godkänt lärarprov. Några av dessa torde
ha privatpraktik och i sådana fall skulle motionärernas förslag få betydelse.
De tandläkare som av en särskild nämnd inom Sveriges tandläkarförbund
efter ansökan och prövning meddelats rätt att i fackorgan, i tandläkarförteckningar
och på dörrskyltar annonsera specialitet, är styrelsen däremot
icke beredd att i detta avseende jämställa med de officiellt erkända specialisterna.
Styrelsen förordar att frågan närmare överväges av 1961 års
s j ukför säkringsutredning.

Riksförsäkringsverket ger i sitt yttrande en översikt av bestämmelsens
tillkomst och erinrar om att 1961 års sjukförsäkringsutredning bl. a. har
att undersöka förutsättningarna för en vidgad rätt till ersättning för tandläkarvård.
I avvaktan på resultatet av denna utredning anser verket, att
någon ändring av nuvarande bestämmelser inte bör vidtagas.

Obligatorisk grundsjukpenningförsäkring lör studerande

Motion

I motionen II: 773 hemställes, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla
att frågan om de studerandes ställning inom den allmänna sjukförsäkringen
skyndsamt utredes i syfte att införa en obligatorisk, med skattemedel
finansierad grundsjukpenningförsäkring för studerande.

Läkemedelsrabattering m. m.

Motioner

1) I motionen 11:208 (tredje yrkandet) hemställes, att riksdagen måtte
besluta »att av tandläkare ordinerad medicin ersättes av sjukförsäkringen
enligt samma grunder som nu gäller för av annan läkare ordinerad medicin».

2) I motionen 11: 780 hemställes, att karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen
höjes från tre till fem kr. samt att som följd därav statsbidraget
till läkemedelsrabatteringen slopas och det allmänna statsbidraget till försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning, grundsjukpenning,
barntillägg och moderskapspenning bestämmes till 45 procent av utgifterna
och icke till 50 procent, som föreslås i propositionen.

Remissyttranden

Över motionen II: 208 har i förevarande del yttranden avgivits av medicinalstyrelsen
och riksförsäkringsverket.

Medicinalstyrelsen har i princip icke något att erinra mot förslaget att av
tandläkare ordinerad medicin skall ersättas av sjukförsäkringen enligt
samma grunder som nu gäller för av annan läkare ordinerad medicin, men
anser att frågan bör närmare övervägas av 1961 års sjukförsäkringsutred -

211

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ning, särskilt som en del detalj spörsmål i sammanhanget torde tarva närmare
utredning.

Riksförsäkringsverket anför, att ett bifall till motionsyrkandet skulle
innebära ett väsentligt avsteg från den princip som varit vägledande vid
förordningens tillkomst. Eftersom 1961 års sjukförsäkringsutredning har
att bl. a. undersöka ändrade regler angående de med sjukförsäkringen
sammankopplade läkemedelsförmånerna, anser verket att någon ändring
av ifrågavarande regler för närvarande icke bör vidtagas.

Pensionering

Folkpensionärernas fickpengar

Motioner

I motionerna I: 659 och II: 770 hemställes, dels att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära att kungörelser om förhöjning av fickpenningbeloppen
till pensionärer som bor på ålderdomshem o. d. skall utfärdas
kontinuerligt och i direkt anslutning till beslutade höjningar av folkpensionsförmånerna
och dels att riksdagen måtte begära att Kungl. Maj :t
också i övrigt skall beakta de synpunkter som framförts i motionerna.

I motionerna understrykes, att folkpensionärernas rätt att uppbära fickpengar
ingår som ett väsentligt led i de trivselbefrämjande åtgärderna för
de gamla som vistas på ålderdomshem. Fickpenningbeloppet bör därför
enligt motionärernas uppfattning inte vara alltför litet.

Folkpension åt hemmadöttrar

Motioner

I motionerna I: 370 och II: H5 hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam prövning och förslag i syfte att
medge ensamma ogifta kvinnor, som haft vårdnaden av föräldrar eller släkting
under längre tid, att i rätten till folkpension jämställas med änkor.

I motionerna I: 657 och II: 785 hemställes (yrkandet under A. 8.), att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte »hemställa om en skyndsam utredning
i syfte att till 1963 års riksdag framlägga förslag till förtidspension till
äldre kvinnor, som saknar förmåga att försörja sig på arbetsmarknaden
och förutsättningar för omskolning, utan att detta förhållande direkt kan
härledas ur medicinska faktorer».

Valfrihet inom tilläggspensioneringen mellan olika pensionsnivåer
Motioner

I motionerna I: 291 och II: 366 hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning och förslag rörande valfrihet
för företagare och fria yrkesutövare mellan olika pensionsnivåer
inom den allmänna tilläggspensioneringen.

212

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

I motionerna I: 483 och II: 562 hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om så skyndsam utredning av frågan om valfrihet
för företagare inom den allmänna tilläggspensioneringen mellan olika
pensionsnivåer, att förslag i frågan kan föreläggas innevarande års höstriksdag.

Tilläggspension för svenska medborgare, som arbetar i grannländerna
Motion

I motionen II: 788 hemställes, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla
»om att förslag snarast framlägges till sådan lagändring, att svenska
medborgare som bor i Sverige blir berättigade till tjänstepension för inkomster
i något av grannländerna».

Samband mellan avgifter och förmåner inom tilläggspensioneringen m. m.
Motioner

I motionerna 1:70 och 11:211 hemställes, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära ändrade bestämmelser beträffande betalande av
ATP-avgifter, varigenom dels tillfälliga arbetsinkomster under ett år hos
en arbetsgivare intill ett belopp av förslagsvis 1 000 kr. icke belägges med
arbetsgivaravgift, dels del av basbelopp som icke tillgodogöres vid betalande
av pensionsavgift måtte av enskild företagare kunna utnyttjas vid
beräknande av avgift för pension, grundad på annan inkomst än anställning,
dels — till sist — att avgift icke skall utgå till ATP i sådana fall, då
sådan pension icke erhålles».

I motionerna I: 298 och II: 363 tages upp frågor om de korttidsanställdas
ställning förutom inom tilläggspensioneringen även inom sjukförsäkringen.
I dessa motioner hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag i syfte att dels avlägsna inom
tilläggspensioneringen och sjukförsäkringen nu förekommande diskriminering
av korttidsanställda, dels underlätta administration, uppbörd och redovisning
av arbetsgivarnas socialförsäkringsavgifter avseende tilläggspensioneringen,
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.

I motionen I: 656 hemställes, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i den föreslagna lagen om allmän försäkring att överensstämmelse uppnås
mellan förmåner och avgifter enligt sagda lag i fråga om lön, som utbetalas
till utländsk medborgare, som ej är mantalsskriven i riket».

Tilläggspensioneringen och låglönegrupperna

Motioner

I motionerna I: 299 och II: 283 göres gällande, att de s. k. 15-års- och
30-årsreglerna inom tilläggspensioneringen missgynnar låglönegrupperna.

213

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Därför yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam prövning och förslag rörande en sådan reformering av ATP, att
låglönegrupperna på rättvist sätt kan få pensioner i förhållande till inbetalade
avgifter».

Personligt frivillig tilläggspensionering

Motioner

I motionerna I: 293 och II: 365 framhålles, att en personligt frivillig pensionering
kan ske på olika sätt, t. ex. genom sparande i bank eller annan
kreditinrättning, i obligationer, andelar och aktier, genom investering i
jordbruk eller rörelse och genom tecknande av försäkring i någon form.
Om rätten att utträda ur tilläggspensioneringen skall få mening och reellt
innehåll krävs enligt motionärernas uppfattning, att sådan frivillig pensionering
får ske på villkor som i fråga om beskattning och värdesäkring
är jämställda med den allmänna tilläggspensioneringen. Motionärerna har
därför yrkat, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning och förslag senast till 1963 års vårriksdag angående
anordningar för underlättande av personligt frivillig tilläggspensionering i
enlighet med motionens syfte».

Frågor av mera allmän natur

De hemarbetande kvinnornas ställning i socialförsäkringssystemet
Motioner

I motionerna I: 649 och II: 777 (yrkandet under III. e) framhålles, att
en förbättring av socialförsäkringsförmånerna för de hemarbetande husmödrarna
framstår såsom angelägen. Motionärerna har därför hemställt
om en skyndsam utredning om de hemarbetande husmödrarnas ställning i
socialförsäkringssystemet.

Åldringsfrågor

Motioner

I motionerna I: 649 och II: 777 (yrkandet under III. d) hemställes, att
riksdagen hos Kungl. Maj :t skall anhålla om förslag till riktlinjer rörande
åtgärder för äldre och pensionärer i samhället. Motionärerna berör ett stort
antal områden inom åldringsvården och därmed sammanhängande frågor.
Sålunda understrykes vikten av att möjlighet till fortsatt arbete beredes de
åldringar som har förutsättningar därför. Vidare framhålles betydelsen av
att åldringarna i största möjliga utsträckning beredes tillfälle att stanna
kvar i en normal hemmiljö. För att möjliggöra att så sker är enligt motionärernas
uppfattning en utbyggnad av hemsamaritverksamheten erforderlig.

214

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Utskottet

Socialförsäkringen i Sverige har under de senaste åren befunnit sig i stark
utveckling. Denna inleddes med den allmänna sjukförsäkringens införande
år 1955 samt fortsatte med besluten åren 1958 och 1959 om folkpensioneringens
utbyggnad och om införandet av den allmänna tilläggspensioneringen.
Från att tidigare i bästa fall ha tryggat en mycket knapp levnadsnivå
skall den allmänna pensioneringen ge ett efter förvärvsinkomsten graderat
skydd och därigenom bereda den enskilde större möjlighet att behålla
sin standard från den aktiva tiden.

Genom de nämnda reformerna har helhetsbilden av socialförsäkringen
ändrats. I tidigare skeden bestod socialförsäkringen av olika försäkringsgrenar
med förhållandevis ringa anknytning till varandra. Samordningen
mellan de olika grenarna vållade som regel inte större problem, bl. a. därför
att förmånerna — särskilt på pensionssidan — var relativt blygsamma.
Genom utbyggnaden av de olika socialförsäkringsgrenarna har emellertid
dessa kommit att mer och mer täcka samma områden, och samordningssvårigheterna
har därmed vuxit. Men samtidigt har det också blivit alltmera
klart, att socialförsäkringen bör vara ett enhetligt system, som genom
sina olika komponenter skänker den enskilde ett i det hela tillfredsställande
skydd mot de ekonomiska följderna av sjukdom, ålderdom och försörj arens
frånfälle. I den föreliggande propositionen har denna tanke förts ut i lagform,
i det att socialförsäkringens numera mest betydelsefulla grenar, sjukoch
moderskapsförsäkringen, folkpensioneringen och tilläggspensioneringen,
föreslås reglerade i en gemensam lag, lagen om allmän försäkring. Förslaget
är därför att betrakta som en milstolpe i socialförsäkringens utveckling.

Det framlagda förslaget är inte begränsat till ett lagtekniskt sammanförande
av SFL, FPL och TPL. Det innehåller jämväl omfattande materiella
nyheter. Tyngdpunkten härvidlag ligger på invalidskyddet. Sålunda föreslås
en förtidspensionering med gemensamma regler inom folk- och tilläggspensioneringen,
såvitt gäller vissa grundläggande förutsättningar för rätt
till pension. Denna förtidspensionering öppnar vägen för en smidig samordning
mellan sjukförsäkring och pensionering. I detta syfte föreslås en
utbyggnad av den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning, innebärande
bl. a. att företagarna skall anslutas till denna försäkring och att
regeln om minskning i sjukpenningen efter 180 dagars sjukhjälpstid skall
upphöra. I princip upphör också begränsningen av sjukhjälpstiden till 730
dagar för en och samma sjukdom. Bland andra viktiga materiella nyheter
må nämnas avsevärda höjningar av moderskapsförsäkringens stöd åt barnaföderskor,
vilket förslag är förenat med förslag om slopande av den behovsprövade
mödrahjälpen.

Utskottet övergår härefter till de olika frågor som aktualiserats genom
propositionen och de i ämnet väckta motionerna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

215

Sjuk- och moderskapsforsäkring
Företagarnas ställning inom sjukpenningförsäkringen m. m.

I överensstämmelse med vad socialförsäkringskommittén förordat, föreslås
i propositionen, att företagarna skall anslutas till den obligatoriska försäkringen
för tilläggssjukpenning. Under remissbehandlingen har kommitténs
ställningstagande i denna del rönt ett genomgående positivt mottagande.
Även utskottet vill uttala sin anslutning till förslaget.

Behovet av skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom kan variera mellan
olika företagare. Med hänsyn härtill och för att tillgodose individuella önskemål
om mindre omfattande skydd föreslås i propositionen, att företagare i
fråga om tilläggssjukpenningförsäkringen skall ha möjlighet till förlängning
av karenstiden från 3 till 33 eller 93 dagar. Dessutom skall en företagare äga
stå helt utanför försäkringen, dock endast under förutsättning att han utträder
jämväl ur tilläggspensioneringen. Ett utträde ur tilläggspensioneringen
föreslås också skola ha samma verkan i fråga om tilläggssjukpenningförsäkringen.
Den sålunda föreslagna sammankopplingen mellan tilläggssjukpenningförsäkringen
och tilläggspensioneringen kritiseras i motionerna
I: 649 och II: 777,1: 653 och II: 775 samt I: 657 och II: 785, i vilka det yrkas
att företagare -— utöver den i propositionen föreslagna möjligheten att antingen
stå utanför eller tillhöra de båda försäkringarna —- skall äga rätt
att deltaga allenast i endera av försäkringarna. De i motionerna anförda
skälen härför går i huvudsak ut på att behovet av försäkringsskydd skiftar
mellan olika företagare samt att många företagare saknar ekonomiska möjligheter
att tillhöra båda försäkringarna. I ett av motionsparen framhålles
att eftersom företagarna själva skall betala avgifterna till såväl tilläggssjukpenningförsäkringen
som tilläggspensioneringen, möjlighet bör beredas
dem att själva bestämma omfattningen av sitt försäkringsskydd.

Förslaget om sammankoppling av tilläggssjukpenningförsäkringen och
tilläggspensioneringen har ett nära samband med den föreslagna genomgripande
materiella samordningen mellan sjukförsäkringen och förtidspensioneringen.
Utskottet vill därför i detta sammanhang beröra denna samordning.

Den nuvarande sjukpenningförsäkringen ger skydd ej blott vid sjukdom
utan även i viss utsträckning vid invaliditet, som är en följd av sjukdom.
Skyddet är emellertid till tiden begränsat; sjukpenning utgår i allmänhet
för högst 730 dagar vid varje sjukdom (sjukhjälpstiden). Sjukpenningförsäkringen
är samordnad med invalidpensioncringen inom folkpensioneringen
på så sätt, att sjukpenning och invalidpension i princip inte utgår
samtidigt. Samordningen kan alltså sägas vara av negativt slag. Däremot
har samordningen icke för närvarande den innebörden att sjukpenningen

216

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

vid sjukhjälpstidens slut alltid avlöses av pension, även om den försäkrades
arbetsoförmåga eller nedsättning av arbetsförmågan då består.

Propositionens förslag till förtidspensionering öppnar vägen för en positiv
samordning mellan sjukförsäkring och pensionering. Den bärande tanken
i denna samordning är, att sjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen
tillsammans skall utgöra ett enhetligt skydd mot inkomstbortfall vid
sjukdom och vid invaliditet, ett skydd utan vare sig luckor eller dubbelersättningar.
Inom detta skydd skall i princip sjukpenningförsäkringen svara
för sjukdomstiden och pensioneringen för tiden därefter. Som en riktpunkt
för tillämpningen har departementschefen uttalat, att utbyte av sjukförsäkringsförmåner
mot förtidspension inte skall göras, förrän själva läkeprocessen
avslutats och ett mera definitivt medicinskt tillstånd inträtt. Rent teoretiskt
skulle man kunna tänka sig en gränsdragning på så sätt, att förmånerna
skall utgå från sjukförsäkringen, så länge den försäkrade är sjuk,
och från pensioneringen, i och med att sjukdomen övergått i invaliditet.
Men en sådan ordning låter sig svårligen genomföra, eftersom begreppen
sjukdom och invaliditet inte är entydiga; i synnerhet är den inbördes avgränsningen
mellan de båda begreppen vansklig. Man har därför i det nya
systemet sökt sig fram efter andra vägar. Genom att göra förmånerna från
sjukpenningförsäkringen och från pensioneringen i stort sett likvärdiga har
uppnåtts, att det för den försäkrade blir utan större betydelse, från vilkendera
försäkringen förmånerna utgår. Därigenom blir det av mindre vikt att
söka exakt fastställa, när en sjukdom övergått i invaliditet. Samordningen
mellan de båda försäkringarna gör de nuvarande reglerna om viss sjukhjälps
tid inom sjukpenningförsäkringen överflödiga. Därmed kan också
de både invecklade och svårtillämpbara bestämmelserna om sammanläggning
av sjukperioder m. m. slopas. Som ett sammanfattande omdöme om
samordningen vill utskottet uttala, att den innefattar en elegant lösning,
som samtidigt ger en välkommen förbättring av skyddet för dem som drabbas
av långvarig sjukdom och invaliditet.

Enligt utskottets mening är en valfrihet att tillhöra endast endera tillläggssjukpenningförsäkringen
eller tilläggspensioneringen icke förenlig
med den föreslagna samordningen. De som uttalar sig för en valfrihet att
tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen men ej tilläggspensioneringen synes
utgå från den nuvarande sjukpenningförsäkringen. Såsom torde framgå
av det ovan anförda, skiljer sig emellertid sjukpenningförsäkringen enligt
propositionens förslag från den nuvarande bl. a. såtillvida, att den i princip
inte är avsedd att ge skydd vid invaliditet till följd av sjukdom. En valfrihet
av nämnda slag skulle medföra behov av två olika typer av obligatorisk
försäkring för tilläggssjukpenning, en för företagare, som står utanför
tilläggspensioneringen, och en för övriga försäkrade. Om däremot rätten att
tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen men ej tilläggspensioneringen skulle
avse en sjukpenningförsäkring av den typ som innefattas i propositionen,

217

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

skulle denna få bygga på den vanskliga gränsdragningen mellan sjukdom
och invaliditet. Detta synes utskottet inte möjligt. Av samma skäl är det
omöjligt att medge tillhörighet enbart till tilläggspensioneringen. Såsom
framgår av vad departementschefen anfört, skulle en fristående tilläggspensionering
eller en fristående sjukpenningförsäkring, som bygger på gränsdragningen
mellan sjukdom och invaliditet, ge upphov till tryck på de pensionsbeviljande
organen att bevilja pension i fall, då detta eljest inte skulle
ha skett, respektive att dröja därmed längre än som normalt skulle ha varit
fallet.

Såsom skäl för motionsyrkandena har anförts att det bland företagarna
föreligger behov av valfrihet i förevarande hänseenden. Om därmed avses att
en företagare skulle ha behov av tilläggssjukpenningförsäkring men ej av
tilläggspensionering, är argumentet knappast bärande. Sjukpenningförsäkringen
är nämligen i huvudsak avsedd som ett skydd mot inkomstbortfall
vid kortvarig sjukdom samt vid sådan långvarig sjukdom som inte leder
till invaliditet. Däremot lämnar den ej skydd vid invaliditet eller vid försörjarens
bortgång. För utskottet ter det sig naturligt att förutsätta, att
den som anser sig själv kunna svara för långtidsskydd och familjeskydd
också bör kunna ordna korttidsskyddet på egen hand. I vart fall är det enligt
utskottets mening inte särskilt angeläget att det allmänna erbjuder ett
försäkringsalternativ med enbart korttidsskydd. Däremot har utskottet förståelse
för att en företagare bedömer sig vara i behov av långtids- och familjeskydd
men anser sig kunna avstå från korttidsskyddet. För dessa fall
innebär emellertid propositionens förslag om en förlängning av karenstiden
upp till 93 dagar ett godtagbart alternativ till motionsyrkandena om rätt för
företagare att deltaga enbart i tilläggspensioneringen. Det har också i motionerna
anförts, att många företagare saknar ekonomiska möjligheter att
tillhöra både tilläggssjukpenningförsäkringen och tilläggspensioneringen.
Detta argument saknar enligt utskottets mening bärkraft, såvitt därmed
åsyttas den som anser sig kunna bära allenast avgifterna för tilläggspensioneringen.
Avgifterna för tilläggssjukpenningför säkringen kommer nämligen
för den som väljer den längsta karenstiden att uppgå till förhållandevis
blygsamma belopp. Av socialförsäkringskommittén har dessa avgifter
beräknats till 45 kr. om året vid en årlig förvärvsinkomst av 6 800—8 400 kr.
Vid en förvärvsinkomst av 14 000—16 000 kr. skulle motsvarande avgifter
vara 93 kr. och vid en förvärvsinkomst av 21 000 kr. och däröver 141 kr.
Dessa belopp ligger sannolikt något i överkant, då kommittén utgått från en
grundsjukpenning om 4 kr.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet förevarande motionsyrkanden.

Den nu avhandlade frågan har viss beröring med andra yrkanden i motionerna
1:64-9 och 11: 777 samt 1: 657 och 11: 785 ävensom ett yrkande i
motionerna 1: 488 och II: 562, vilka går ut på en begäran om utredning med

218 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

syfte att inom tilläggspensioneringen ge företagare möjlighet
att tillhöra förtids- och familjepensioneringen men stå utanför ålderspensioneringen.
Liknande synpunkter har kommit till uttryck även i ett av
remissyttrandena. Det har därvid framhållits att en sådan valmöjlighet
skulle tillgodose många företagares önskemål om ett efter det individuella
behovet avpassat skydd från den allmänna försäkringen. Därest denna valmöjlighet
stod till buds, skulle enligt remissyttrandet sammankopplingen
mellan tilläggssjukpenningförsäkringen och tilläggspensioneringen kunna
accepteras.

Utskottet är medvetet om att många företagare inte har samma behov av
åldersskydd som övriga försäkrade och att i fråga om tilläggspensioneringen
en anslutning enbart till förtids- och familjepensioneringen skulle innebära
en lämplig lösning av deras individuella trygghetsproblem. En sådan
anordning skulle dessutom ha den fördelen att den inte rubbade samordningen
mellan tilläggssjulcpenningförsäkringen och förtidspensioneringen.
Såsom departementschefen framhållit bryter emellertid en valfrihet av detta
slag mot den grundläggande konstruktionen inom tilläggspensioneringen. Att
bygga in en sådan valfrihet i systemet skulle därför med största sannolikhet
göra detta ohanterligt. I vart fall skulle reglerna bli synnerligen komplicerade.
Utskottet kan följaktligen inte biträda förevarande motionsyrkanden.

Hemmafruförsäkringen

Enligt gällande bestämmelser, som överföres i huvudsak oförändrade till
den föreslagna lagen om allmän försäkring, omfattar den s. k. hemmafruförsäkringen
— förutom gifta kvinnor som sammanlever med mannen — ensamstående
kvinnor med barn under 16 år i hemmet. I motionerna I: 66å
och II: 786 föreslås att nämnda åldersgräns beträffande barn skall höjas
till 18 år. I motiveringen erinrar motionärerna om att den grundsjukpenning
som utgår enligt hemmafruförsäkringen inte är avsedd att ersätta inkomstbortfall
vid sjukdom utan att täcka de merutgifter som därvid uppstår
på grund av att husmoderns arbetsinsats bortfaller. Motionärerna gör
gällande, att det uppstår en mycket kännbar försämring i den ensamstående,
hemarbetande kvinnans ekonomiska läge vid sjukdom, i och med att barnet
passerar 16-årsgränsen. Detta skulle i synnerhet vara fallet, om barnet efter
16 års ålder fortsätter skolgången och därför är utan egen förvärvsinkomst.

Såsom motionärerna själva framhåller är ändamålet med grundsjukpenningen
till hemarbetande kvinnor att den skall utgöra ett bidrag till de merutgifter
som uppstår vid kvinnans sjukdom på grund av att hennes arbetsinsats
i hemmet bortfaller. I konsekvens härmed omfattar hemmafruförsäkringen
av de ensamstående kvinnorna endast dem, som har barn i sådan
ålder att barnen kräver vård och tillsyn i hemmet. Enligt utskottets me -

219

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ning kan det inte med fog göras gällande att förekomsten av ungdom i åldern
16—18 år i hemmet — förvärvsarbetande eller icke — som regel medför
särskilda kostnader för vård och tillsyn vid husmoderns sjukdom. Utskottet
avstyrker därför motionerna.

Obligatorisk grundsjukpcnningförsäkring för studerande

I motionen II: 773 behandlas frågan om de studerandes ställning inom
sjukförsäkringen. Motionärerna anser att samma grundskydd bör tillförsäkras
de studerande vid sjukdom som vid invaliditet. I motionen föreslås
därför införande av en obligatorisk grunds jukpenningförsäkring för studerande.
Denna bör, i överensstämmelse med motionärernas uppfattning om
finansiering av andra grundläggande socialförsäkringsförmåner, helt bekostas
av skattemedel. Motionen utmynnar i en hemställan, att studerandes
ställning inom sjukförsäkringssystemet måtte bli föremål för en skyndsam
utredning i enlighet med motionens syfte.

Enligt utskottets mening kan det anföras skäl för att de studerande erhåller
ett tillfredsställande skydd vid sjukdom. Detta gäller i synnerhet sådana
studerande som lämnat föräldrahemmet och som finansierar sina studier
på annat sätt än genom bidrag från föräldrarna. Med hänsyn härtill framstår
den i propositionen föreslagna utbyggnaden av den frivilliga sjukförsäkringen
för studerande med en höjning av maximum för sjukpenningen från
8 till 12 kr. såsom värdefull.

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen för studerande har hittills fått en
relativt ringa anslutning. Måhända kommer höjningen av sjukpenningmaximum
att göra försäkringen mera lockande och därmed bidraga till
ökad anslutning, men sannolikt blir detta inte fallet i någon större omfattning.
Anledningen till att de studerande avstått från att begagna sig av den
frivilliga försäkringen torde i många fall vara de därmed förenade kostnaderna.
Visserligen har dessa i och för sig hållits på en förhållandevis låg
nivå, men de har antagligen likväl varit tillräckligt höga för att avhålla
de studerande från att deltaga i försäkringen. Enligt utskottets mening är
det därför otänkbart att införa en obligatorisk sjukförsäkring, för vilken de
studerande själva skall erlägga avgifter. Motionärernas förslag om fullständig
finansiering med skattemedel innebär å andra sidan ett avsteg från nuvarande
principer för sjukpenningförsäkringens finansiering. Frågan om
en omläggning av gällande finansieringssystem prövas för närvarande i
större sammanhang, bl. a. inom den allmänna skatteberedningen. Utskottet
anser därför lämpligt att ställningstagandet till de i motionen aktualiserade
problemen får anstå till dess finansieringsfrågan i stort fått sin lösning.
Utskottet avstyrker följaktligen motionen.

220

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Tandläkarvård

Nu gällande bestämmelse om ersättning från sjukförsäkringen för viss
tandläkarvård har oförändrad överförts till den föreslagna lagen om allmän
försäkring. Bestämmelsen, som äger tillämpning på alla försäkrade, innebär
att ersättning för tandläkarvård utgår endast under förutsättning att vården
meddelats vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt
sjukhus och avsett vissa i en av Kungl. Maj:t fastställd förteckning angivna
behandlingsformer av mera komplicerad natur. I motionen II: 208 hemställes
att ersättning för sådana behandlingar skall utgå jämväl då de utförts
av privatpraktiserande specialister.

Ett förslag av samma innebörd var föremål för riksdagens ställningstagande
redan år 1952, då den nu gällande bestämmelsen antogs. Riksdagen
avvisade därvid förslaget med den motiveringen, att ersättning för tandläkarvård
inom sjukförsäkringen var en nyhet och att man därför hade
anledning att gå fram med försiktighet. Samma skäl upprepades år 1956,
då riksdagen ånyo hade att taga ställning till ett liknande motionsförslag.

Bestämmelsen har numera varit i kraft så lång tid att vissa erfarenheter
av dess verkningar kunnat erhållas. Medicinalstyrelsen har i yttrande över
motionen redovisat en positiv inställning till yrkandet. Utskottet finner det
därför befogat att den nu gällande ordningen göres till föremål för översyn.
En sådan bör lämpligen verkställas av 1961 års sjukförsäkringsutredning,
som enligt sina direktiv bl. a. har att undersöka förutsättningarna för vidgad
rätt till ersättning för tandläkarvård. Denna mening torde böra bringas till
Kungl. Maj :ts kännedom.

Läkenicdclsrabatteringen in. in.

Enligt förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
gäller läkeinedelsrabatteringen endast sådana läkemedel varå läkare utfärdat
recept. I motionen II: 208 har hemställts, att rabatteringen skall utvidgas
till att omfatta jämväl läkemedel, som ordinerats av
tandläkare.

Enligt utskottets uppfattning bör det av principiella skäl inte göra någon
skillnad i ersättningshänseende, om läkemedlet ordinerats av läkare eller av
tandläkare. I likhet med medicinalstyrelsen ansluter sig utskottet därför till
syftet med motionen. Såsom styrelsen framhållit torde emellertid en del detalj
spörsmål i sammanhanget larva närmare utredning, och det synes därför
lämpligt att dessa spörsmål prövas inom 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Denna uppfattning torde böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Läkeinedelsrabatteringen gäller läkemedel, vilkas pris överstiger 3 kr.
(karensbeloppet), och innebär, att den försäkrade — utöver nämnda
karensbelopp — erlägger hälften av den del av priset som överstiger ka -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

221

rensbeloppet. Återstoden av kostnaderna för läkemedlen bestrides av sjukkassorna.
Statsbidrag utgår med belopp, motsvarande för kalenderår 1 kr.
15 öre per sjukkassemedlem.

I motionen II: 780 har yrkats att karensbeloppet skall höjas från 3 till
5 kr. samt att — såsom en följd därav — statsbidraget till läkemedelsrabatteringen
skall slopas och det allmänna statsbidraget till sjukförsäkringen
sänkas från i propositionen föreslagna 50 procent till 45 procent. Motionären
framhåller att höjningen av karensbeloppet skulle belasta de försäkrade
med högst 1 kr. per inköpt läkemedel men minska antalet ersättningsärenden
med omkring en tredjedel och sjukkassornas utgifter för läkemedel med
19—20 milj. kr. per år. Denna utgiftsminskning motiverar enligt motionären,
att statsbidraget till läkemedelsrabatteringen, som för närvarande utgör
0,0 milj. kr. per år, slopas samt att det allmänna statsbidraget minskas.

Frågan om höjning av karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen har
varit föremål för riksdagens prövning vid åtskilliga tillfällen. Yrkanden i
sådan riktning har därvid i samtliga fall lämnats utan bifall. Såsom skäl
härför anfördes till en början, att frågan prövades av utredningen om läkemedelsrabatteringen
och att man borde avvakta dess resultat, samt, sedan
utredningen framlagt sitt betänkande år 1959, att riksdagen inte borde föregripa
Kungl. Maj:ts ställningstagande till utredningens förslag. Nämnda
förslag blev emellertid vid remissbehandlingen utsatt för kritik, och chefen
för socialdepartementet har med hänsyn därtill funnit att detsamma inte
utan ytterligare bearbetning av materialet bör läggas till grund för proposition
i ämnet. Uppdraget att utföra denna bearbetning har anförtrotts 1901
års sj ukförsäkringsutredning.

Med hänsyn till att frågan om läkemedelsrabatteringen fortfarande är föremål
för utredning, bör enligt utskottets uppfattning någon ändring av karensbeloppet
inte företagas för närvarande. Utskottet avstyrker därför förevarande
motion.

Modcrskapsförsäkringen

I propositionen föreslås en betydande utbyggnad av modcrskapsförsäkringen.
Riktpunkten har varit, alt denna försäkring skall fylla samma anspråk
på effektivitet som annan socialförsäkring och att det således allenast
i undantagsfall skall förekomma att försäkringen måste kompletteras med
behovsprövad hjälp. Såsom departementschefen framhållit kan sådan komplettering
då lämpligen lämnas inom socialhjälpens ram. I konsekvens härmed
föreslås att mödrahjälpen skall avskaffas. Utskottet vill för sin del instämma
i dessa förslag. Härav följer att utskottet inte kan biträda yrkandet
i motionerna I: 660 och II: 769 om en utredning angående särskilda b ehovs
prövade modersbidrag till ensam ståe n d e m ö dr
a r för liden efter barnsbörden. Utskottet vill dock erinra om att frågan

222

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

om särskilda stödformer för ensamstående mödrar ligger inom ramen för
socialpolitiska kommitténs utredningsuppdrag.

En av huvudpunkterna i reformerna på moderskapsförsäkringens område
är införandet av tandvårdsförsäkring för blivande och
nyblivna mödrar. Detta får ses som en följd av att mödrahjälpen,
som utgår bl. a. i form av bidrag till tandvård, försvinner, men även från
andra synpunkter talar starka skäl för en sådan reform. Förslaget inskränker
sig till ersättning för själva tandbehandlingen. Resor till och från tandläkaren
skall alltså inte vara ersättningsgrundande. I motionerna I: 661 och
11:784 yrkas emellertid, att försäkringen skall omfatta jämväl sådana resor.

Socialpolitiska kommittén, vars betänkande ligger till grund för propositionen
i förevarande del, har avstått från att lägga fram något förslag om
ersättning för resekostnader. Kommittén har därvid bl. a. hänvisat till att
patienten vid tandläkarbehandling har helt andra möjligheter att påverka
antalet besök än vid läkarbehandling. Departementschefen har för sin del
förklarat, att det i varje fall inte bör införas reseförmåner i den nya tandvårdsförsäkringen,
förrän viss erfarenhet vunnits rörande försäkringen.
Även utskottet anser klokheten bjuda, att ställningstagandet i denna fråga
får anstå i avbidan på någon tids erfarenhet, och vill även erinra om att
förutsättningarna för vidgad rätt till ersättning för tandläkarvård undersökes
av 1961 års sjukförsäkringsutredning. På grund av vad sålunda anförts
avstyrker utskottet förevarande motionsyrkande.

Beträffande moderskapsförsäkringens kontantförmåner innehåller propositionen
dels kraftiga höjningar av beloppen, dels vissa konstruktiva nyheter
och förenklingar. Grundpenningen vid enkelbörd föreslås sålunda
höjd från 270 till 900 kr. Vid flerbörd utgör grundpenningen för närvarande
405 kr. oavsett antalet vid förlossningen födda barn, men enligt propositionen
skall grundpenningen ökas med 450 kr. för varje barn utöver ett. De
barntillägg som nu under begränsad tid utges till omföderskor föreslås slopade.
Avsikten är att höjningen av grundpenningen skall utgöra kompensation
för bortfallet av denna förmån. Tilläggspenning utgår enligt gällande
bestämmelser under högst 90 dagar till förvärvsarbetande kvinna, som är
ledig för barnsbörd. I propositionen föreslås att nämnda tid skall utsträckas
till 180 dagar. I formellt hänseende innehåller propositionen den nyheten
att grundpenningen föreslås i fortsättningen skola ha benämningen moderskapspenning
och tilläggspenningen benämningen tilläggssjukpenning.

Frågan om moderskapspenningens (grundpenningens)
storlek vid flerbörd behandlas i motionerna I: 661 och II: 784, där
det yrkas att moderskapspenningen skall utgå med 900 kr. per barn. Såsom
skäl härför åberopar motionärerna i huvudsak, att utgifterna är betydligt
större i samband med flerbörd än vid enkelbörd.

Enligt vad som framgår av förarbetena till den nuvarande lagstiftningen

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

223

har grundpenningen tillkommit för i huvudsak två ändamål. Dels skall den
utgöra ett bidrag till kvinnans utgifter för barnet, såsom för anskaffande
av utstyrsel m. in. Dels skall den täcka de merutgifter som uppstår på grund
av att kvinnans arbetsinsats i hemmet bortfaller under en kortare tid i samband
med nedkomsten. Enligt utskottets uppfattning bör dessa överväganden
äga tillämpning även i fråga om den nya moderskapspenningen. Då
nämnda merutgifter som regel inte torde vara nämnvärt högre vid flerbörd
än vid enkelbörd, utgör enligt utskottets mening propositionens förslag en
rimlig avvägning. Utskottet avstyrker därför förevarande motionsyrkande.

I de nyssnämnda motionerna har föreslagits även den ändringen i propositionen,
att kvinna, som vid sjukdom är berättigad till barntillägg,
skall vid barnsbörd erhålla sådant tillägg för en tid av 30 dagar. Såsom redan
framhållits kan emellertid ett barntillägg anses inräknat i den nya moderskapspenningen.
Utgångspunkten för beräkningarna har därvid varit,
att barntillägg eljest borde utgå under 30 dagar med 2 kr. för dag. I den
lagtekniska och administrativa förenklingens intresse har det ansetts, att
ifrågavarande belopp, 60 kr., skulle kunna tilläggas samtliga barnaföderskor.
En sådan lösning har därjämte den fördelen att man därmed även beaktar
att utgifterna i allmänhet är större för en förstföderska än för en omföderska.
Utskottet vill för sin del helt ansluta sig till propositionens förslag
i denna del och avstyrker följaktligen förevarande motionsyrkande.

Frågan om barntillägg behandlas även i motionerna I: 657 och II: 785,
där det yrkas att sådant tillägg skall utges till tilläggspenning i fall då kvinnan
är familjens huvudsakliga försörjare. I sin motivering erinrar motionärerna
om att inom sjukförsäkringen barntillägg utgår till hustruns sjukpenning
i motsvarande situation. I anledning härav vill utskottet framhålla,
att barntillägg inom sjukförsäkringen utgår till grundsjukpenningen och
inte till tilläggssjukpenningen. I överensstämmelse härmed utges inom den
nuvarande moderskapsförsäkringen barntillägg endast till grundpenningen.
Det är att märka, att kvinnan enligt nuvarande regler fr. o. m. den fyrtiofemte
dagen — enligt propositionens förslag fr. o. m. den trettionde dagen
— efter förlossningen blir berättigad till grundsjukpenning vid sjukdom
samt att barntillägg utgår till sådan grundsjukpenning. En regel om barntillägg
till den nuvarande tilläggspenningen skulle alltså medföra, att del i
viss utsträckning kom att utgå dubbla barntillägg vid barnsbörd. På grund
av vad sålunda anförts kan utskottet inte biträda förevarande motionsyrkande.

För närvarande krävs för rätt till tilläggspenning, att kvinnan
omedelbart före nedkomsten under minst 270 dagar i följd varit obligatoriskt
försäkrad för tilläggssjukpenning. Denna regel har i princip oförändrad
överförts till den föreslagna lagen. I motionerna 1: 661 och II: 78''i har yrkats
att nämnda tid måtte förlängas till 540 dagar. Härifrån skulle dock
gälla det undantaget, att tilläggspenning skulle utgå, även om kvinnan

224 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 är 1962

inte varit ansluten till tilläggssjukpenningförsäkringen under så lång tid,
därest »särskilda skäl talar för att inträde i förvärvsarbete ej skett i syfte
att komma i åtnjutande av tilläggspenning». t motiveringen anföres att
270-dagarsregeln kan inbjuda till missbruk på så sätt, att kvinnan kort före
ett planerat havandeskap skaffar sig förvärvsarbete och därmed blir försäkrad
för tilläggssjukpenning. Såvitt är för utskottet bekant har emellertid
270-dagarsregeln inte visat sig förenad med sådana olägenheter att ändring
av densamma av denna anledning är påkallad. Dessutom skulle den av motionärerna
förordade undantagsregeln ställa de tillämpande organen inför
synnerligen vanskliga avgöranden med risk för att rättstillämpningen på
detta område av allmänheten kom att uppfattas såsom utslag av godtycke.
Med hänsyn till vad sålunda anförts kan utskottet inte biträda förevarande
motionsyrkande.

I de nu berörda motionerna har även föreslagits, att en begränsad rätt
till tilläggspenning vid barnsbörd skall införas för kvinnor,
som är frivilligt försäkrade för sjukpenningtillägg.
Enligt förslaget skulle sådan tilläggspenning kunna utgå för 30 dagar i
samband med nedkomsten. Till förhindrande av missbruk föreslår motionärerna,
att det för rätt till dylik tilläggspenning skall fordras att kvinnan
tillhört den frivilliga försäkringen under en oavbruten tid av ett och
ett halvt år före nedkomsten. I syfte att motverka att förslaget alltför mycket
kommer att belasta den frivilliga försäkringen förordar motionärerna,
att statsbidraget till försäkringen höjes till 50 procent, såvitt angår förevarande
del av försäkringen.

Enligt utskottets uppfattning är förevarande motionsförslag behäftat med
väsentliga svagheter. Det kan varken från principiella eller statsfinansiella
synpunkter vara motiverat att för finansieringen av en frivillig försäkring
anlita statsmedel i sådan omfattning som motionärerna förordat. Slutligen
vill utskottet erinra om att ett förslag av liknande innebörd diskuterades
i samband med moderskapsförsäkringens införande år 1954 men då
förkastades. Utskottet avstyrker följaktligen förevarande motionsyrkande.

Pensionering

Allmänna grunder för rätt till pension

Enligt förslaget till lag om allmän försäkring skall pensionsgrundande
inkomst inte beräknas för den som åtnjuter förtidspension. I motionen II: 771
yrkas, att »blind, som uppbär arbetsinkomst överstigande ATP:s basbelopp,
må kunna vara försäkrad inom tilläggspensioneringen, varvid i fråga om förtidspension
eller ålderspension från tilläggspensioneringen skall gälla samma
regler som för övriga ATP-försäkrade». Av motiveringen framgår att
med yrkandet åsyftas en regel, enligt vilken de, som invalidiserats i unga

225

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

år men som har kvar så stor arbetsförmåga att de erhåller partiell förtidspension,
skall kunna intjäna pensionspoäng inom tilläggspensioneringen
under förutsättning att förvärvsinkomsten överstiger basbeloppet. Dessa
pensionspoäng skulle sedan ligga till grund för ålderspension från tilläggspensioneringen.
Även förtidspension skulle kunna utgå på grundval av de
sålunda intjänade pensionspoängen, dock endast i de fall där hälsotillståndet
försämras så, att förutsättningarna för hel förtidspension blir uppfyllda.

Även utskottet är av den uppfattningen att de som invalidiserats i unga
år bör ha möjlighet att på grundval av förvärvsinkomst förvärva rätt till
såväl ålderspension som i begränsad utsträckning förtidspension.

Delvis samma problem aktualiserades av socialförsäkringskommittén genom
dess förslag att den som åtnjuter förtidspension endast från folkpensioneringen
eller vars förtidspension från tilläggspensioneringen beräknats
på annat sätt än med hjälp av antagandepoäng skulle erhålla pensionspoäng
på grundval av arbetsinkomsten. Förslaget kritiserades i ett par yttranden.
Därvid framhölls, att förslaget skulle leda till att en förtidspensionär med
ingen eller ringa anknytning till tilläggspensioneringen kan komma i ett
förmånligare läge än en förtidspensionär med den fastare anknytning som
tillgodoräknande av antagandepoäng förutsätter. Vidare påpekades att förslaget
inte innehöll någon lösning av frågan när och på vad sätt de efter
invalidiseringen förvärvade pensionspoängen skall inverka på pensionsberäkningen.
Med hänsyn till kritiken har departementschefen inte ansett sig
kunna förorda, att kommitténs förslag nu genomföres. Emellertid uttalar
han att syftet med förslaget är behjärtansvärt och att förslaget också står
i överensstämmelse med grundtanken i tilläggspensioneringen, att förvärvsarbete
skall grunda rätt till pension. Med hänsyn till de många vanskliga
problem som är förenade med förslaget måste dock enligt hans mening frågan
utredas ytterligare.

Den fråga som aktualiserats genom förevarande motionsyrkande är alltså
redan föremål för uppmärksamhet från departementschefens sida. Departementschefen
har dessutom på ett annat ställe i propositionen uttalat, att
han är på det klara med att pensionsfrågorna för dem som blir invalidiserade
i unga år rymmer särskilda problem, som torde böra bli föremål för
ytterligare utredning. Enligt utskottets mening bör en sådan utredning företagas
med det snaraste. Med hänsyn till det läge som frågan för närvarande
befinner sig i, synes emellertid någon riksdagens åtgärd i anledning av
förevarande motionsyrkande inte påkallad.

Individuellt riirliji pensionsålder inom folkpensioneringen

I propositionen föreslås efter mönster från tilläggspensioneringen, att
ålderspension från folkpensioneringen skall kunna uttagas fr. o. m. 6,1 års
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 avd. Nr 27

226 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ålder ävensom att pensionsuttaget skall kunna uppskjutas till efter 67 års
ålder. Liksom inom tilläggspensioneringen skall pensionen vid förtida uttag
reduceras med 0,6 procent för varje månad, som uttagets början ligger
i tiden före den månad då den försäkrade fyller 67 år, och vid uppskjutet
uttag ökas med 0,6 procent för varje månad, som uttagets början ligger i
tiden efter den månad då den försäkrade fyllt 67 år. I det senare fallet
skall dock inte hänsyn tagas till tid efter ingången av den månad varunder
den försäkrade fyllt 70 år. I fråga om förtida respektive uppskjutet uttag
föreslås en sammankoppling mellan folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
skola gälla på så sätt, att uttaget alltid måste avse båda pensionsdelarna.

Det har i olika sammanhang framförts betänkligheter mot att tillåta förtida
uttag av ålderspension från folkpensioneringen. Betänkligheterna går
bl. a. ut på att rätten till förtida uttag kan komma att missbrukas i spekulativt
syfte dels av dem som har anledning att räkna med att de inte skall
uppnå 67 års ålder eller överleva denna ålder med så många år, dels av
arbetsovilliga personer som räknar med att samhället under alla förhållanden
måste sörja för dem, om den reducerade pensionen visar sig otillräcklig.
Emellertid innebär det med hänsyn till önskvärdheten av enhetliga
regler inom pensionssystemet uppenbara fördelar, om lika bestämmelser
rörande uttag av ålderspension gäller inom folkpensioneringen och tillläggspensioneringen.
Man bör vidare inte bortse från att förtida uttag av
ålderspension i en del fall kan innebära en möjlighet att utjämna en inkomstkurva,
som tenderar att sjunka väl brant åren närmast före den ordinarie
pensionsåldern. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig utskottet
kunna biträda förslaget att en individuellt rörlig pensionsålder införes
jämväl inom folkpensioneringen.

Den reduktion av pensionen som enligt förslaget skall göras vid förtida
uttag kritiseras i motionen II: 762, där det yrkas att pensionen alltid skall
utgå utan reduktion fr. o. m. 67 års ålder, vare sig förtida uttag skett eller
ej. Utskottet vill härtill framhålla, att regeln om reduktion respektive ökning
med 0,6 procent per månad är grundad på försäkringsmatematiska
överväganden; syftet med regeln är att den enskildes totala ålderspension
skall bli lika stor, oberoende av när pensionen börjar utgå. Motionärernas
förslag skulle därför omotiverat gynna dem som gör förtida uttag i förhållande
till dem som väntar med uttaget till 67 års ålder. I så fall skulle
det vara i stort sett enbart fördelar förenade med förtida uttag, och förslaget
skulle därför i praktiken innebära en sänkning av den allmänna
pensionsåldern till 63 år. Utskottet avstyrker förevarande motionsyrkande.

Av i huvudsak enahanda skäl kan utskottet inte heller biträda ett annat
yrkande i samma motion, nämligen att — i motsats till vad som förordas
i propositionen —- kommunalt bostadstillägg skall kunna utgå till ålderspension,
som utges till den som ej fyllt 67 år. Motionsförslaget skulle uppen -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

227

barligen till stor del eliminera de verkningar man velat uppnå med reduktionsregeln
och därigenom göra det förtida uttaget alltför fördelaktigt.

I motionen 11: 779 göres gällande, att det är obilligt att den som gjort
förtida uttag av ålderspension inte skall kunna bli berättigad till förtidspension.
Motionärerna utgår därvid från det fallet att en person, som tagit
ut ålderspension fr. o. m. 63 års ålder, kort tid därefter blir invalidiserad.
Hade han inte gjort förtida uttag, hade han fr. o. m. den månad, då han
blev invalidiserad, blivit berättigad till hel förtidspension, som till sin storlek
motsvarar full ålderspension och som vid 67 års ålder utbytes mot full
ålderspension. I stället får han under sitt återstående liv endast en till
(100 — 48 X 0,6 =) 71,2 procent reducerad ålderspension. Motionärerna
förordar en regel av det innehållet, att därest den som gjort förtida uttag
sedermera drabbas av sådan invaliditet som berättigar till hel förtidspension,
reduktionen av pensionen fr. o. m. sistnämnda tillfälle skall inskränka
sig till 0,6 procent multiplicerat med antalet månader mellan den tidpunkt
då det förtida uttaget började och den tidpunkt då invaliditeten inträffade.
Om man i det angivna fallet antager att invaliditeten inträffar 12 månader
efter början av det förtida uttaget, skulle alltså reduktionen fr. o. m. den
senare tidpunkten bli (12x0,6=) 7,2 procent och pensionen följaktligen
i fortsättningen utgå med (100 — 7,2 =) 92,8 procent.

Utskottet kan inte dela den syn på förevarande problem som ligger till
grund för motionsyrkandet. Den som beslutar sig för att taga ut ålderspensionen
i förtid bestämmer sig därmed för en lägre pensionsnivå under
återstoden av sitt liv. Det ter sig med hänsyn därtill främmande att därefter
tillerkänna vederbörande en högre pension för den händelse att han
före 67 års ålder skulle drabbas av sådan invaliditet som berättigar till hel
förtidspension. Utskottet avstyrker därför motionen.

I motionerna I: 6b9 och II: 777 har yrkats, att förtida respektive uppskjutet
uttag skall kunna ske fristående inom folkpensioneringen och inom
tilläggspensioneringen. Såsom ovan framhållits har ett av huvudskälen för
det i propositionen framlagda förslaget varit att inom de båda pensionsdelarna
uppnå enhetliga regler för uttag av ålderspension. Denna verkan
med dess betydande administrativa fördelar skulle delvis gå förlorad vid
ett genomförande av motionsförslaget. Utskottet vill vidare ifrågasätta, om
det verkligen föreligger något behov av den i motionerna förordade regeln.
Under remissbehandlingen har det i vart fall inte yppats något sådant
önskemål. Utskottet finner därför inte skäl biträda förevarande motionsyrkande.

Laprc pensionsålder får visso {trupper

Socialförsäkringskommittén har ingående undersökt frågan att inom
den allmänna pensioneringen införa en lägre pensionsålder för vissa grup -

228 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

per men har därvid kommit till den slutsatsen att så ej bör ske. Kommittén
har uttalat, att behovet av lägre pensionsålder för vissa grupper i första
hand bör tillgodoses avtalsvägen. Denna uppfattning har genomgående
godtagits under remissbehandlingen, och även departementschefen har anslutit
sig därtill.

Enligt utskottets uppfattning talar såväl principiella som praktiska skäl
mot en anordning inom den allmänna pensioneringen, som innebär oreducerad
ålderspension före 67 år till vissa grupper. Visserligen kan det föreligga
behov av en lägre pensionsålder bl. a. för dem som är sysselsatta med
tungt och hälsofarligt arbete. Men det kan inte anses tilltalande att tillgodose
dessa behov genom att bl. a. inom tilläggspensioneringen för särskilda
grupper stadga en lägre pensionsålder. Därest inte avgiftsdifferentiering
infördes, skulle nämligen i så fall den merkostnad som skulle föranledas
av den lägre pensionsåldern inom vissa branscher, få bäras av
produktionen i dess helhet. För utskottet ter det sig mera naturligt, att
merkostnaden får belasta ifrågavarande delar av produktionen. En avgiftsdifferentiering
åter skulle otvivelaktigt medföra betydande komplikationer
för administrationen. Härtill kommer det vanskliga problemet att rättvist
utvälja de grupper som skulle vara berättigade till lägre pensionsålder.
Ännu svårare skulle det säkerligen ställa sig att utforma godtagbara och
administrativt användbara bestämmelser om de närmare förutsättningarna
för att de enskilda försäkrade skulle komma i åtnjutande av den särskilda
förmånen. Härvid är särskilt att märka de svårigheter som ligger i det förhållandet
att åtskilliga förvärvsarbetande byter sysselsättning och anställning
ett flertal gånger under sitt liv. De anförda synpunkterna för enligt
utskottets uppfattning otvivelaktigt till den slutsatsen att förevarande fråga
bör lösas utanför den allmänna pensioneringens ram. Uppgörelser avtalsvägen
synes utgöra den lämpligaste lösningen. Av det sagda följer att utskottet
inte kan ansluta sig till det i motionen II: 611 framställda yrkandet
om en sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare och med dem jämförliga
grupper utan reducering av pensionsförmånerna. Ej heller kan utskottet
biträda ett i motionerna I: 657 och II: 785 framställt yrkande om en
utredning av förevarande fråga. Enligt utskottets uppfattning är frågan
tillräckligt utredd, såvitt gäller en lösning inom den allmänna pensioneringens
ram. Beträffande frågan om en lösning avtalsvägen — en lösning
som enligt motionärerna bör väljas i första hand — anser utskottet, att
detta är en uppgift för arbetsmarknadens parter, där en statlig utredning
inte synes påkallad.

Förtidspensionering

Den viktigaste av de materiella reformer som föreslås i propositionen är
utan tvekan den nya förtidspensioneringen. De nya bestämmelserna skall

229

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

inte bara avlösa den nuvarande invalidpensioneringen inom folkpensioneringen,
utan de skall därjämte utgöra en för folkpensioneringen och tillläggspensioneringen
gemensam reglering på detta område och innebär därmed
en slutgiltig utformning av grundläggande regler om förtidspension
från tilläggspensioneringen.

Det nuvarande invalidskyddet från folkpensioneringen har länge framstått
som otillfredsställande, i synnerhet vid en jämförelse med de förmåner
som genom senare års reformer kommit bl. a. änkorna till del. Den nya
förtidspensioneringen är uppbyggd efter de principer, som varit vägledande
vid andra reformer på pensioneringens område. Sålunda har den inom socialförsäkringen
alltmera dominerande inkomstbortfallsprincipen fått sätta
sin prägel på de nya reglerna. I enlighet härmed föreslås, att den inom folkpensioneringens
invalidpensionering tillämpade inkomstprövningen skall
försvinna. Inte heller återfinnes någon motsvarighet till den inom folkpensioneringen
tillämpade minimiförsörjningsprincipen, vilken innebär att en
invalid inte blir berättigad till pension, om han med sin återstående arbetsförmåga
kan åstadkomma så stor förvärvsinkomst att den förslår till hans
försörjning. Grundvalen för den nya förtidspensioneringen skall i stället
vara den nedsättning av arbetsförmågan som den försäkrade drabbats av,
och i enlighet härmed skall pensionerna vara till storleken avpassade efter
graden av återstående arbetsförmåga.

Av central betydelse i den nya förtidspensioneringen är givetvis invaliditetsbegreppet,
d. v. s. de faktorer som skall grunda rätt till pension.
Såsom redan framhållits skall grunden till förtidspension vara en nedsättning
av arbetsförmågan, men det kräves därutöver att nedsättningen är
förorsakad av en medicinsk defekt, i den föreslagna lagen beskriven såsom
sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte. Grunden för
förtidspension skall med andra ord vara en arbetsinvaliditet, som har sin
orsak i medicinska faktorer. En medicinsk defekt skall inte i och för sig
grunda rätt till pension utan endast i den mån den medför en nedsättning
av arbetsförmågan. Förtidspensionen skall således utgöra en ersättning för
det inkomstbortfall som uppstår på grund av den medicinska defekten, inte
för det lyte som denna kan innebära.

Det föreslagna invaliditetsbegreppet ansluter nära till vad som nu gäller
inom folkpensioneringen. Enligt FPL finns emellertid en särbestämmelse
rörande de blinda, som saknar motsvarighet i de nya reglerna. Enligt
särbestämmelsen skall en blind alltid anses lida av sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan som berättigar till invalidpension. Såsom departementschefen
framhållit har särbestämmelsen tillkommit vid en tidpunkt,
då folkpensionerna var mycket låga och inkomstprövningsreglerna
restriktiva. Den avvikelse från det i övrigt gällande invaliditetsbegreppet
inom folkpensioneringen som särbestämmelsen innebär har därför haft begränsad
verkan. I det nya systemet med dess efter nedsättningen i arbets -

230 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

förmågan graderade pensioner blir emellertid läget ett annat. Inom ett sådant
system framstår det som naturligt att de blinda blir berättigade till
pension efter samma normer som övriga invalider. En annan sak är att det
till de blinda, liksom till andra svårt invalidiserade, bör, oavsett nedsättningen
av arbetsförmågan, utgå vissa förmåner med hänsyn till de särskilda
svårigheter som är förbundna med deras lyte, men till denna fråga återkommer
utskottet i ett senare avsnitt.

Av vad sålunda anförts följer att utskottet inte kan ansluta sig till de i
motionen 11: 762 och motionen 11:771 framställda yrkandena om bibehållande
av den nuvarande särbestämmelsen för de blinda. Det kan dock i
detta sammanhang framhållas, att — såsom framgår av siffermaterial som
redovisas i den sistnämnda motionen — endast ett mindre antal blinda
kommer att bli utan förtidspension på grund av att särbestämmelsen borttages.
Till dessa föreslås emellertid skola utgå en särskild förmån, invaliditetsersättning,
som i huvudsak motsvarar de förmåner som nu utgår till
dessa blinda. Genom en bestämmelse i den föreslagna lagen angående införande
av lagen om allmän försäkring (18 § andra stycket) är dessutom
sörjt för att de nya reglerna inte skall medföra sänkning av nu utgående
belopp.

Inom folkpensioneringen gäller enligt vedertagen praxis ett krav på två
tredjedels nedsättning av arbetsförmågan för rätt till invalidpension. I den
nya förtidspensioneringen föreslås invaliditetsgränsen sänkt till
50 procent. Härigenom uppnås överensstämmelse med motsvarande gränsdragning
inom sjukförsäkringen, vilket förefaller fördelaktigt med hänsyn
till den enhetlighet i förmånerna som eftersträvas mellan sjukförsäkringen
och pensioneringen. Det kan givetvis diskuteras att sänka invaliditetsgränsen
ytterligare och till stöd för en sådan tanke kan åberopas, att inom yrkesskadeförsäkringen
gränsen ligger så lågt som vid tio procent. Det är
emellertid att märka att det inom yrkesskadeförsäkringen gäller ett annat
invaliditetsbegrepp, där större betydelse tillagts de rent medicinska faktorerna.
Enligt utskottets mening bör man gå fram med försiktighet när det
gäller att fastställa den nedre invaliditetsgränsen inom en allmän försäkring,
där klientelet är synnerligen heterogent och där sådana invaliditetsorsaker
som psykiska sjukdomar och sjukdomstillstånd av blandat fysiskt
och psykiskt ursprung spelar en dominerande roll. Utskottet ansluter sig
därför till den i propositionen förordade invaliditetsgränsen.

Samma skäl som anförts för en viss återhållsamhet vid bestämmandet av
invaliditetsgränsen talar enligt utskottets mening för att graderingen av
pensionerna i förhållande till nedsättningen av arbetsförmågan bör ske
efter tämligen schematiska regler. Socialförsäkringskommitténs förslag till
invaliditetsgradering, som innebär att de till förtidspension berättigade
uppdelas i tre grupper, synes utgöra en lämplig avvägning. Enligt
förslaget skall till grupp I hänföras de som har arbetsförmågan nedsatt

231

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

med minst fem sjättedelar, till grupp II de vilkas arbetsförmåga är nedsatt
i mindre mån men dock med minst två tredjedelar samt till grupp III övriga
pensionsberättigade. Såsom departementschefen förordat synes dock
gränserna mellan de olika invalidgrupperna böra uttryckas i mera allmänna
ordalag utan direkt angivande av talen fem sjättedelar och två tredjedelar.

I fråga om kompensationsgraden för de olika grupperna förordas
i propositionen i enlighet med socialförsäkringskommitténs förslag,
att pensionärer i grupp I skall erhålla hel förtidspension samt att pensionen
för de båda övriga grupperna skall utgå efter en i huvudsak regressiv
skala, innebärande två tredjedelar av hel förtidspension för pensionärer i
grupp II och en tredjedel av hel förtidspension för pensionärer i grupp III.
Det regressiva systemet har i huvudsak den fördelen att den tröskel i förmånshänseende
som invaliditetsgränsen innebär blir mindre markant, och
utskottet kan därför ge sin anslutning till förslaget i denna del.

Problemen kring invaliditetsgraderingen och kompensationsgraden beröres
i motionerna I: 657 och II: 785, där det yrkas att pensionen i grupp II
skall, när särskilda skäl föreligger, kunna »graderas på annat sätt än till
2/3 av hel pension». Syftet med yrkandet torde klarast framgå av följande i
motionerna åberopade exempel. En person har lidit av en svår sjukdom, som
ännu inte är helt utläkt, och har länge icke kunnat utnyttja mer än en
tredjedel av full arbetsförmåga. Läkaren vill emellertid återföra honom till
fullt arbete, och på läkarens förslag utökar han sin arbetstid något. Därmed
skulle han enligt motionärernas uppfattning riskera att få sin pension sänkt
till hälften. Motionärerna önskar därför en annorlunda gradering av pensionen
»i mellangruppen», när särskilda skäl motiverar detta.

Förevarande motionsyrkande synes delvis grunda sig på en missuppfattning
av innebörden i de nya reglerna. Såvitt kan utläsas ur exemplet, skall
förmånerna i det angivna fallet inte utgå från pensioneringen utan från
sjukförsäkringen, eftersom sjukdomen inte är utläkt och något mera definitivt
medicinskt tillstånd inte heller synes ha inträtt. Emellertid torde det i
motionerna ställda problemet inte sakna intresse för pensioneringens del.
Det kommer med all sannolikhet att finnas pensionsfall, där arbetsförmågan
av ena eller andra anledningen så småningom förbättras. Med en strikt
tillämpning av de av socialförsäkringskommittén föreslagna gränserna mellan
de olika invalidgrupperna skulle onekligen för den enskilde obilliga resultat
kunna uppkomma, i det att en mindre ökning av arbetsinsatsen skulle
kunna medföra en kraftig sänkning av pensionen. Detta är emellertid inte
avsikten med de nya reglerna. Dessa har också i lagtexten fält en utformning,
som är ägnad att förebygga en sådan tillämpning. Här är först att
nämna, att den föreslagna lagtexten (7 kap. 2 § lagen om allmän försäkring)
ger utrymme för en tänjbar tillämpning. Av synnerligen stor betydelse
är vidare stadgandet i 16 kap. 7 §, att det för indragning eller minskning av
förtidspension fordras en väsentlig förbättring av arbetsförmågan. Utskottet

232

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

vill dessutom understryka departementschefens uttalande om den utomordentliga
betydelsen av att pensionssystemet i praktiken vinner sådan tilllämpning
att det icke hämmar utan i stället främjar viljan till en produktiv
insats. Under hänvisning till vad sålunda anförts finner utskottet inte skäl
att föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av förevarande motionsyrkande.

Det nu behandlade motionsyrkandet har aktualiserat även frågan om invaliditetens
varaktighet såsom förutsättning för rätt till förtidspension.
Propositionens förslag innebär härvidlag inte någon ändring i förhållande
till de regler som nu gäller inom folkpensioneringen. Förtidspension
skall således utgå vid långvariga fall, dock först sedan själva sjukdomen läkt
ut eller ett mera definitivt medicinskt tillstånd inträtt. Intill dess skall förmånerna
utges från sjukförsäkringen. Såsom utskottet framhållit i avsnittet
om företagarnas ställning inom sjukpenningförsäkringen, kommer tidpunkten
för övergång från sjukpenningförmåner till pensionsförmåner att
framdeles bli av mindre betydelse. Liksom inom folkpensioneringen skall
inom den nya förtidspensioneringen finnas en form av tidsbegränsad pension
för de fall där nedsättningen av arbetsförmågan inte kan bedömas som
varaktig men likväl kan beräknas bestå avsevärd tid. För denna förmån,
som även i fortsättningen föreslås skola ha benämningen sjukbidrag, skall
gälla samma förutsättningar som för det nuvarande sjukbidraget med det
undantaget, att kravet på att nedsättningen av arbetsförmågan skall ha varat
minst sex månader slopas. Utskottet har inte något att erinra mot vad
sålunda föreslagits.

Av utomordentlig betydelse inom den nya förtidspensioneringen blir i nvaliditetsbedömningen,
d. v. s. prövningen av de faktorer som
skall inverka på rätten till pension. Med det invaliditetsbegrepp som förslaget
bygger på blir det nödvändigt att invaliditetsbedömningen inriktas
direkt på den försäkrade och på hans situation. Eftersom det inte är den
medicinska defekten i och för sig utan den därav förorsakade nedsättningen
av arbetsförmågan som skall grunda rätt till pension, måste i varje enskilt
fall undersökas, huruvida och i vilken grad den medicinska defekten medfört
sådan nedsättning. Härvid torde en jämförelse mellan den invalidiserades
inkomster före och efter invaliditeten utgöra en lämplig väg. Inkomstjamförelsen
kan dock inte inskränkas till att avse inkomsten omedelbart
före invalidiseringen, ty inkomsten kan redan dessförinnan ha påverkats av
ett sjukdomstillstånd. Hänsyn måste också tagas till den inkomst som man
kan förutsätta att den invalidiserade skulle ha haft, därest han inte drabbats
av invaliditeten. När det gäller inkomsten efter invaliditeten, kan
denna inte heller utan vidare läggas till grund för jämförelsen. Avgörande
skall nämligen vara den inkomst som den invalidiserade med hänsyn till
sina återstående krafter och färdigheter rimligen kan förskaffa sig, inte
den inkomst som han med hänsyn till föreliggande förhållanden faktiskt

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

233

har. Utskottet har därmed berört de problem, som hör samman med läget
på arbetsmarknaden, ävensom frågan huruvida det skall kunna krävas, att
den invalidiserade söker sig ett lämpligt arbete på annan ort eller inom ett
nytt verksamhetsområde. Lösningen härav måste ske genom överväganden
av vad som skäligen kan begäras i varje enskilt fall, och särskild hänsyn
måste därvid tagas till bl. a. den invalidiserades ålder samt familje- och
bostadsförhållanden. Enligt utskottets uppfattning finnes det emellertid
anledning att förutsätta, att dessa skälighetsproblem i tillämpningen kommer
att på ett tillfredsställande sätt lösas av pensionsdelegationerna.

Gratispoäng m.m.

I motionerna I: 657 och 11: 785 behandlas frågan om att inom tilläggspensioneringen
i särskild ordning tillgodoföra dem, som på grund av s t udier
eller annan utbildning och värnpliktstjänstgöring
för visst eller vissa år saknar pensionsgrundande inkomst eller
har låg sådan inkomst, pensionspoäng, som inte motsvaras av förvärvsinkomst
(gratispoäng). Socialförsäkringskommitténs betänkande innehöll
ett förslag av innebörd att gratispoäng medförande visst riskskydd skulle
tillgodoföras studerande och värnpliktiga, men departementschefen har förklarat
sig inte vara beredd att förorda att förslaget lägges till grund för lagstiftning.
Han har därvid påpekat, att förslaget innebär ett avsteg från den
inom tilläggspensioneringen grundläggande principen om förvärvsinkomst
såsom förutsättning för pension. Vidare framhåller han, att pensionsfrågorna
för dem som blir invalidiserade i unga år rymmer särskilda problem,
som torde böra bli föremål för ytterligare utredning och därvid angripas
från andra och mera generella utgångspunkter än kommittén gjort. I motionerna
begäres att riksdagen skall hos Ivungl. Maj :t »hemställa om att den
fortsatta utredning om gratispoäng inom tilläggspensioneringen till värnpliktiga
och studerande, som departementschefen ställt i utsikt, snarast
företages».

Utskottet vill för sin del idtala sin anslutning till departementschefens
ställningstagande i förevarande fråga. Det bör bl. a. erinras om att det redan
nu för vissa av ifrågavarande kategorier finns de speciella trygghetssystem
som yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen innebär.
Emellertid synes en lösning i möjligaste mån böra ske efter generella
linjer och inte begränsas till vissa grupper. Utskottet kan följaktligen inte
förorda att frågan skall bli föremål för fortsatta överväganden på grundval
av socialförsäkringskommitténs förslag. I stället hör överväganden ske från
mera generella utgångspunkter, varvid de resultat som framkommer av yrkesskadeutredningens
nu pågående arbete på yrkesskadeförsäkringens område
kan bli av stor betydelse. Med hänsyn härtill och då frågan redan är
8* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 and. AV 27

234

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

föremål för uppmärksamhet från departementschefens sida synes någon
riksdagens framställning i ämnet inte påkallad.

Delvis likartade problem som de nu avhandlade beröres i motionerna
I: 28 och II: 54, där det yrkas, att frågan om en självständig pensionsrätt
för hem arbetande husmödrar inom tilläggspensioneringen
måtte göras till föremål för utredning. Ett av önskemålen i motionerna
är, att det måtte beredas möjlighet för husmödrar att tillgodoräkna
sig pensionspoäng för tid, då de lämnat sitt förvärvsarbete för att taga vård
om sina minderåriga barn. Dessa gratispoäng skulle medföra rätt till såväl
förtidspension som ålderspension.

I stort sett samma betänkligheter som anförts mot förslaget om gratispoäng
för dem som på grund av studier m. m. gått förlustiga pensionspoäng
eller fått låg sådan kan anföras mot en liknande anordning för husmödrar.
Det bör vidare framhållas, att det för rätt till hel ålderspension
krävs endast 30 pensionsgrundande år. Tack vare denna regel påverkas i allmänhet
inte pensionens storlek för en husmoder, som något eller några år
avhåller sig från förvärvsarbete. Utskottet finner därför inte skäl biträda
förevarande önskemål.

Ett annat önskemål, som inrymmes i förevarande motionsyrkande, är att
en självständig pensionsrätt inom tilläggspensioneringen skall tilläggas
hemarbetande husmödrar. Denna fråga prövades vid höstriksdagen i fjol
av andra lagutskottet i anledning av motioner. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 56 framhöll utskottet, att frågan var svårlöst och inrymde ett
flertal problem. Här var främst att märka svårigheten att såväl i allmänhet
som i det enskilda fallet göra en rättvisande uppskattning i penningar av
värdet av husmödrars arbete i hemmet, en uppskattning som föreföll erforderlig
som grund för pensionsberäkningen. Vidare underströks, att en
eventuell pension till husmödrar, liksom annan tilläggspension, i princip
måste vara avsedd att ersätta det inkomstbortfall som uppstår då den försäkrade
drar sig tillbaka från arbetslivet. Att inom ett obligatoriskt pensionssystem
bestämma en generell pensionsålder för hemarbetande husmödrar
syntes, även om variationer inom vissa gränser skulle kunna tänkas,
svårligen kunna ske. Härtill kom problemet med avgifterna för en sådan
pensionering. Dessa skulle komma att få bestridas av familjens kontantinkomster,
d. v. s. regelmässigt av mannens arbetsförtjänst bl. a. under
den tid då i många fall familjens kostnader för barnens underhåll och uppfostran
är stora. Att obligatoriskt ålägga sådan avgiftsbetalning syntes varken
lämpligt eller genomförbart. För de flesta familjer, i synnerhet barnfamiljerna,
måste det framstå som mera angeläget att kunna disponera
större del av mannens arbetsförtjänster under den aktiva åldern än att
bygga på ålderstryggheten utöver de förmåner som är tillförsäkrade familjen
genom folkpensioneringen och mannens tilläggspension. Även om skäl
kunde anföras för motionärernas yrkande, fann sig utskottet på grund av

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

235

det anförda inte kunna biträda motionsyrkandet. I sammanhanget ville
utskottet erinra om möjligheten att genom frivillig försäkring såväl i den
frivilliga statliga pensionsförsäkringen som hos enskild försäkringsinrättning
åvägabringa självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar.
De sålunda anförda skälen anser utskottet alltjämt äga giltighet.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet förevarande motionsyrkande.

I detta sammanhang behandlar utskottet jämväl ett i motionerna I: 649
och II: 177 framställt yrkande om skyndsam utredning angående de hemarbetande
husmödrarnas ställning i socialförsäkringssystemet.
Enligt vad som kan utläsas ur motiveringen, skulle
syftet med utredningen i huvudsak vara att åstadkomma höjning av grundförmånerna
inom sjukförsäkringen och pensioneringen till hemarbetande
husmödrar. Med hänsyn till bl. a. de avsevärda förbättringar som de i propositionen
framlagda förslagen innebär finner utskottet inte skäl biträda
motionsyrkandet.

Vissa tillägg till folkpension m.m.

Enligt vad som tidigare redovisats saknar den nu inom folkpensioneringen
gällande särbestämmelsen för blinda, enligt vilken blind alltid skall anses
lida av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som berättigar till
invalidpension, motsvarighet i de i propositionen föreslagna reglerna. Härigenom
kommer en del blinda, som enligt gällande regler skulle varit berättigade
till invalidpension, att gå miste om motsvarigheten i den nya lagen,
förtidspension, men i stället föreslås, att de skall bli berättigade till i n v aliditetser
sättning om 1 800 kr. för år. Förmånerna till dessa blinda
skulle emellertid enligt gällande regler uppgå till högre belopp, nämligen
till den icke inkomstprövade delen av invalidpensionen, som är 800 kr. för
ensamstående, jämte blindtillägget om 1 200 kr. Med hänsyn härtill vill utskottet
förorda, att invaliditetsersättningen skall utgå med 2 000 kr. om året,
eller, beräknat efter basbeloppet i 1957 års penningvärde, 50 procent av detta
belopp. Den kostnadsökning som detta förslag medför bör inte föranleda
ändring av den i propositionen gjorda anslagsberäkningen. Förslaget innebär
ändring i 9 kap. 3 § förslaget till lag om allmän försäkring och i 12 §
förslaget till lag angående införande av lagen om allmän försäkring.

För rätt till nuvarande blindtillägg och vårdtillägg krävs att blindheten
respektive vårdbehovet skall ha uppkommit före 60 års ålder. I propositionen
föreslås att motsvarande åldersgräns för invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg skall höjas till 63 år. I motionerna I: 649 och II: 777
samt i motionen II: 771 yrkas, alt åldersgränsen för invaliditetstillägg skall
sättas vid 67 år. T sistnämnda motion är dock yrkandet begränsat till de
blinda.

236

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Ett av skälen för åldersgränsen beträffande ifrågavarande tillägg är uppenbarligen,
att ett lyte av den art som tillägget är avsett att kompensera drabbar
betydligt hårdare, om det uppkommer medan vederbörande är i verksam
ålder, än om det uppstår senare. Vidare är många människor vid hög ålder
i fysiskt avseende nedbrutna, och det kan inte anses påkallat att i samtliga
dessa fall utge särskilda ersättningar från pensioneringen. Med hänsyn till
dessa förhållanden synes en åldersgräns motiverad. Var denna skall ligga
kan givetvis vara föremål för delade meningar. De anförda synpunkterna
talar enligt utskottets mening även för att gränsen inte sättes alltför högt,
och utskottet anser därför att den höjning med tre år som föreslås i propositionen
innefattar en rimlig avvägning. I vart fall bör det inte komma i
fråga att sätta gränsen högre för blinda än för andra invalider. Utskottet
avstyrker alltså förevarande motionsyrkanden.

Enligt propositionen skall invaliditetstillägg inte tillkomma den som stadigvarande
vårdas på statlig eller kommunal anstalt. I
motionen II: 771 yrkas att sådant tillägg skall kunna utgå till blind, som
vistas på ålderdomshem. 1 anledning härav vill utskottet framhålla, att i
fråga om rätten till invaliditetstillägg inte bör göras skillnad mellan blinda
och övriga som kan vara berättigade till sådant tillägg, k andra sidan är det
uppenbart att det inte gärna beträffande dem som vistas på ålderdomshem
kan göras undantag från förevarande regel. Utskottet kan alltså inte biträda
motionsyrkandet.

Samtliga folkpensionsförmåner är i den föreslagna lagen om allmän försäkring
uttryckta såsom procentdelar av basbeloppet, varigenom uppnås
att förmånerna utgår med värdesäkrade belopp. Emellertid skall enligt den
föreslagna lagen angående införande av lagen om allmän försäkring beräkningen
på grundval av basbeloppet inte tillämpas redan fr. o. m. år 1963 utan
först från utgången av juni månad 1968, såframt ej Kungl. Maj :t och riksdagen
annorlunda förordnar. Intill dess skall i stället förmånerna utgå med
bestämda belopp. Dock skall liksom nu vissa av förmånerna förhöjas med
indextillägg. I motionerna I: 657 och II: 785 yrkas emellertid, att de
i lagen om allmän försäkring föreslagna reglerna skall tillämpas redan
fr. o. m. år 1963 i fråga om invaliditetsersättning och invaliditetstillägg.

Orsaken till att folkpensionsförmånerna tills vidare skall beräknas efter
nu gällande principer är att det administrativa handhavandet av en indexreglering
på grundval av basbeloppet förutsätter maskinell utrustning och
andra resurser, som inte kan beräknas vara att tillgå förrän om några år.
Enligt utskottets mening är det inte tillrådligt att i nuvarande krävande
reformskede utan starka skäl ytterligare belasta administrationen. Det synes
dessutom föga motiverat att bryta ut ett par av folkpensionsförmånerna och
indexreglera dem med hjälp av basbeloppet. Därest penningvärdet skulle
undergå en utveckling därhän, att realvärdet av förevarande förmåner alltför
mycket urholkats, innan en övergång till beräkning på grundval av bas -

237

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

beloppet kunnat ske, finnes alltid möjligheten att genom höjning av beloppen
återställa förmånernas realvärde. På grund av vad sålunda anförts avstyrker
utskottet förevarande motionsyrkande.

I detta sammanhang behandlar utskottet jämväl ett i motionerna I: 649
oeh II: 777 framställt yrkande om utredning angående invalidernas
ställning inom pensioneringen. Såvitt kan utläsas ur motiveringen,
skulle den begärda utredningen i huvudsak syfta till slopande av
åldersgränsen för invaliditetsersättning och invaliditetstillägg samt till förbättringar
i övrigt av invalidernas försörjnings- och vårdsituation. Frågan
om åldersgränsen har nyligen utretts av socialförsäkringskommittén, och
någon ytterligare utredning därav är därför inte påkallad. Ej heller finner
utskottet skäl för utredning av övriga med motionsyrkandet avsedda frågor,
vilka företrädesvis synes gälla beloppshöjningar på folkpensionssidan. 11-skottet avstyrker alltså motionsyrkandet.

Inkomstprövning

I motionerna I: 649 och II: 777 samt motionen II: 330 har framställts yrkanden,
som går ut på en uppmjukning av reglerna för inkomstprövningen.

Såsom ingående utvecklats av socialförsäkringskommittén skulle en uppmjukning
av reglerna för inkomstprövningen gynna endast de pensionärer
som har inkomster av sådan storlek att dessa nu verkar reducerande på
ifrågavarande förmåner. Därmed skulle grupper, som nu inte kan erhålla
inkomstprövade förmåner, bli berättigade till sådana förmåner. En sådan
utveckling skulle stå i strid med senare års reformarbete på pensioneringens
område, vilket syftat till att avveckla inkomstprövningen. Det må understrykas,
att en uppmjukning av reglerna för inkomstprövningen inte skulle
medföra någon förbättring i förmåner för pensionärer med mycket små
inkomster. På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet förevarande
motionsyrkanden.

Familjcpensionering

Ett av de förslag i propositionen som tilldragit sig stort intresse är förslaget
om att införa rätt till änkepension för frånskilda k v i nn
o r. Frågan har tidigare behandlats i olika sammanhang men har då inte
vunnit sin lösning. Propositionens förslag, som avser både folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen, bygger på en av de grundläggande principerna
vid senare års reformarbete på socialförsäkringens område, nämligen
att förmånerna skall sättas in i sådana fall där det generellt sett har
uppstått ett inkomstbortfall. I enlighet härmed skall pension utges endast
under förutsättning att kvinnan vid mannens död var berättigad till underhållsbidrag.
Pensionen skall vidare utgå inom ramen för underhållsbidraget,
d. v. s. den skall i princip inte få överstiga det underhållsbidrag som
kvinnan skulle ha uppburit, om mannen levat.

238 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Mot det i propositionen framlagda förslaget har invänts att det omotiverat
gynnar de frånskilda kvinnor, som tillerkänts underhållsbidrag och
därmed dem som får anses ha det bäst ställt. Invändningen torde återspegla
den uppfattningen att frånskilda kvinnors ekonomiska situation ofta är
bekymmersam och att det därför inte är rimligt att ge pension åt endast den
mindre del av dem, som uppburit underhållsbidrag.

I motionerna I: 655 och II: 772 samt I: 662 och II: 787 har framställts yrkanden
om att rätten till änkepension för frånskilda kvinnor måtte utformas
med utgångspunkt från att pensionen är en under äktenskapet intjänad
rätt. Trots att båda motionsparen grundar sig på samma tanke, utmynnar
de i skilda yrkanden. Medan det i det förstnämnda motionsparet hemställes
att pensionens anknytning till underhållsbidraget måtte borttagas, såvitt angår
folkpensioneringen, innehåller det senare motionsparet inte något yrkande
därom. I detta motionspar finns däremot ett sådant yrkande beträffande
tilläggspensioneringen, under det att motionärerna i det första motionsparet
godtar propositionens förslag i detta avseende såsom ett provisorium och
nöjer sig med att begära utredning av frågan om änkepension till frånskild
kvinna från tilläggspensioneringen utan anknytning till underhållsbidrag.
I motionen II: 783 yrkas dels att propositionens förslag om änkepension till
frånskild kvinna inom tilläggspensioneringen måtte avslås, dels att sådan
pension inom folkpensioneringen skall vara inkomstprövad »och maximerad
till folkpensioneringens belopp för ensamstående», dels ock att frågan om
änkepension till frånskild kvinna inom tilläggspensioneringen måtte utredas
enligt de riktlinjer som angivits i motionen.

Utskottet anser att invändningar kan riktas mot det i propositionen framlagda
förslaget. Gällande familjerättsliga regler leder till att underhållsbidrag
till frånskilda kvinnor utgår i förhållandevis få fall och då ofta med
relativt blygsamma belopp. Genom anknytningen till underhållsbidraget
får därför förslaget en tämligen ringa effekt. Begränsningen av pensionsrätten
till underhållsbidraget föranleder, såsom framgår av motionsyrkandena,
uppenbarligen erinringar, även om den från vissa synpunkter kan betraktas
såsom naturlig och riktig. Enligt utskottets mening kan därför propositionens
förslag inte i sitt nuvarande skick läggas till grund för lagstiftning.
Inte heller de i motionerna framförda förslagen kan utskottet ansluta
sig till. Frågan om änkepension till frånskild kvinna synes därför böra göras
till föremål för en förutsättningslös utredning. Med detta förslag har utskottet
även besvarat det i motionerna I: 657 och II: 785 framställda yrkandet
om att frågan om änkepension till frånskild kvinna skall upptagas till
förnyad teknisk utredning. Utskottets ställningstagande föranleder ändringar
i 8, 14 och 17 kap. förslaget till lag om allmän försäkring, 16 och 17 §§
förslaget till lag angående införande av lagen om allmän försäkring samt 5 §
förslaget till lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension.

239

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

I motionerna I: 169 och 11: 216 samt 1: 481 och II: 560 föreslås införande
jämväl av änklingspension. I ett äktenskap, där båda makarna arbetar,
är familjens gemensamma ekonomi uppbyggd på makarnas sammanlagda
inkomster. Det är sannolikt att räkna med att detta blir alltmera vanligt
i framtiden. En efterlevande make i ett sådant äktenskap kan ha samma
behov av efterlevandepension som en hustru. Ett införande av änklingspensionering
i den allmänna pensioneringen skulle sannolikt föranleda vissa
ändringar i nu gällande regler. Utskottet tillstyrker därför att frågan underkastas
en förutsättningslös utredning, vilken lämpligen bör kunna ske i
samband med utredningen av frågan om änkepension till frånskild kvinna.

I samband med den ovan förordade utredningen synes böra prövas även
det i motionerna 1: 650 och II: 782 framställda önskemålet om uppdelning
mellan makar av pensionsrätten inom tilläggspensioneringen
efter mönster av den inom skattelagstiftningen tillämpade s. k.
tudelningsprincipen. De närmare konsekvenserna av en sådan ordning kan
förtjäna att övervägas, då den möjligen kan innebära lösningen av en del
problem, som i dag är svåra att komma till rätta med. Sålunda skulle inom
tilläggspensioneringen en tudelningsregel kunna göra pensioner för efterlevande
make obehövliga. Därmed skulle också problemet om rätt till änkepension
för frånskilda kvinnor delvis bortfalla.

Höjning av tolkpensionerna in.m.

I motionerna 1: 485 och II: 566 yrkas att årets standardhöjning
av folkpensionerna måtte bestämmas till 600 kr. för ensamstående pensionär
och 695 kr. för två makar. Motionen 11: 762 innehåller ett yrkande om höjning
av standardtilläggen, så att de uppgår till 1 200 kr. för ensamstående
och 900 kr. för vardera av två pensionsberättigade makar. Detta yrkande
anges vara i sak överensstämmande med yrkandet i de båda förutnämnda motionerna.

Såsom motivering för förevarande motionsyrkanden anföres, att folkpensionerna
bör uppgå till de belopp som de skulle utgjort, därest allmänna pensionsberedningens
förslag till etapphöjningar följts. Med anledning härav
vill utskottet framhålla att statsmakterna vid upprepade tillfällen gjort uttalanden
av den innebörden att standardhöjningarna av folkpensionerna
fram till år 1968 bör ske efter en jämnare skala än som pensionsberedningen
föreslagit. Det förslag till standardhöjning med 350 kr. för ensamstående
pensionär och med 500 kr. för två pensionsberättigade makar som framlägges
i propositionen står i överensstämmelse med dessa uttalanden. Utskottet
vill därjämte erinra om att pensionsberedningens förslag — i motsats
till motionerna — innebar, att standardhöjningarna fr. o. m. år 1960
skulle verka reducerande på de kommunala bostadstilläggen på så sätt,
att nämnda höjningar skulle med halva sitt belopp reducera utgående kom -

240 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

munala bostadstillägg. Statsmakterna har emellertid inte velat besluta någon
sådan reduktion av de kommunala bostadstilläggen. En jämförelse mellan
propositionens förslag och vad som skulle ha blivit följden, därest folkpensionsbeloppen
skulle ha bestämts i överensstämmelse med pensionsberedningens
förslag, visar därför att propositionens förslag i allmänhet innebär
högre pensionsnivå för pensionärer med kommunala bostadstillägg än
pensionsberedningens. Slutligen vill utskottet också peka på att motionerna
inte innehaller något förslag om hur de föreslagna ytterligare pensionshöjningarna
skall finansieras. Kostnaderna härför kan uppskattas till 200—
300 milj. kr. per år. På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet
förevarande motionsyrkanden.

Fiån i stort sett samma utgångspunkt som i de nyss avhandlade motionerna
yrkas i motionerna 1: 649 och II: 777, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
begära förslag till en standardhöjning år 1963 med 350 kr. för
ensamstående pensionär och 450 kr. för två pensionsberättigade makar. De
skäl som utskottet anfört gentemot förslagen i förutnämnda motioner äger
tillämpning även beträffande förevarande motionsyrkande. Utskottet avstyrker
därför motionsyrkandet.

I motionerna I: 649 och II: 777 samt 1: 657 och II: 785 har framställts
yrkanden, som syftar till att standardhöjningar av folkpensionerna
skall ske även efter år 1 968. Enligt utskottets mening saknas
anledning att nu ta ställning till denna fråga. Utskottet avstyrker därför
förevarande motionsyrkanden.

I motionerna I: 649 och II: 777 har den i lagen om allmän försäkring använda
metoden att uttrycka folkpensionsförmånerna som
procentdelar av basbeloppet uppfattats såsom ett hinder mot
standardhöjningar av folkpensionerna efter år 1968. Motionärerna vrkar på
grund därav avslag å förslaget till nämnda lag, såvitt folkpensionsförmånerna
däri blivit uttryckta såsom procentdelar av basbeloppet. Enligt utskottets
bedömande saknas skäl för den uppfattning som ligger till grund för motionsyrkandet.
Utskottet avstyrker därför detta.

Fickpengar till folkpensionärer

I de fall då folkpensionär vistas på ålderdomshem eller på vissa andra
anstalter har den som driver anstalten rätt att uppbära så stor del av folkpensionen
som svarar mot kostnaderna för vården och försörjningen på anstalten.
Pensionären äger dock som regel erhålla ett visst belopp, för närvarande
50 kr. i månaden, såsom fickpengar. I den föreslagna lagen om allmän
försäkring finnes inte någon bestämmelse om fickpenningbeloppets
storlek. Det har i stället förutsatts, att Konungen skall utfärda särskilda
bestämmelser härom.

241

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

I motionerna 1:659 och 11: 770 framhålles att rätten att uppbära fickpengar
ingår som ett väsentligt led i de trivselbefrämjande åtgärderna för
de folkpensionärer som vistas på ålderdomshem eller vissa andra anstalter.
Eftersom det kan skänka pensionären stor tillfredsställelse att ha ett belopp,
med vilket han kan bestrida vissa av sina utgifter, bör fickpenningbeloppet
enligt motionärernas uppfattning inte vara alltför lågt. Med hänsyn
härtill anser motionärerna också att beloppet bör anpassas efter höjningar
av folkpensionerna. Motionerna utmynnar i ett yrkande, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att kungörelser om förhöjning
av fiekpenningbelöppen till pensionärer skall utfärdas kontinuerligt
och i direkt anslutning till beslutade höjningar av folkpensionsförmånerna.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att fickpengarna kan vara av
stor betydelse för pensionärernas trivsel. Tidigare har fickpenningbeloppet
höjts i samband med väsentliga standardförbättringar av folkpensionerna.
Utskottet förutsätter att så kommer att ske även framdeles. Med hänsyn härtill
synes någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna inte påkallad.

Folkpension åt hemmadöttrar

I motionerna I: 370 och II: 445 samt I: 657 och II: 785 behandlas frågan
om folkpension till hemmadöttrar, varmed brukar avses äldre, ogifta kvinnor,
vilka stannat i hemmet och tagit vård om föräldrar eller andra anhöriga.
I det förstnämnda motionsparet yrkas, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam prövning och förslag i syfte att hemmadöttrar
i fråga om rätt till pension skall jämställas med änkor. I de sistnämnda motionerna
begäres utredning samt förslag till 1963 års riksdag med regler om
förtidspension för hemmadöttrar.

Motioner av nu angiven innebörd har behandlats av såväl 1960 som 1961
års riksdagar. Vid det förstnämnda tillfället uttalade andra lagutskottet i
sitt av riksdagen godkända utlåtande, att förevarande fråga inte torde helt
kunna finna sin lösning inom invalidpensioneringen eller genom ett förtida
uttag av ålderspension, varför ytterligare åtgärder kunde bli erforderliga.
Innan slutlig ståndpunkt togs till eventuella ytterligare åtgärder, borde en utredning
ske i syfte att kartlägga behoven därav. Utskottet ansåg lämpligt att
en sådan utredning skedde i anslutning till socialpolitiska kommitténs arbete.
I enlighet härmed har de då väckta motionerna överlämnats till kommittén
för alt beaktas av denna vid dess fortsatta arbete. 1961 års riksdag
fann ej skäl förorda annan behandling av frågan än som sålunda beslutats
föregående år och avslog följaktligen de då framställda motionsyrkandena.

Enligt utskottets uppfattning kan frågan om pension åt hemmadöttrar
inte lösas utan atl problemet först grundligt och förutsättningslöst utretts.

242

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Utskottet finner därför inte skäl att i anledning av förevarande motioner föreslå
någon ytterligare riksdagens åtgärd i frågan.

Valfrihet mellan olika pensionsnivåer inom tilläggspensioneringen

I motionerna I: 291 och II: 366 samt I: 483 och II: 562 har framställts
yrkanden om en valfrihet inom tilläggspensioneringen av den innebörden
att den försäkrade skall ha möjlighet att välja mellan olika pensionsnivåer,
d. v. s. bestämma hur stor del av hans inkomst av annat förvärvsarbete som
skall räknas såsom pensionsgrundande inkomst.

Vid sin behandling av förslaget om slopande av den s. k. tvåtredjedelsregeln
inom tilläggspensioneringen hade riksdagen även att taga ställning
till motionsyrkanden av enahanda innebörd. I sitt av riksdagen därutinnan
godkända utlåtande anförde andra lagutskottet härom, att en valfrihet, som
gick ut på att den försäkrade för varje år skulle ha rätt att bestämma hur
stor del av hans inkomst som skulle räknas som pensionsgrundande, var
omöjlig med hänsyn till det missbruk av de inom försäkringen gällande 15-och 30-årsreglerna som den skulle inbjuda till. Utskottet ansåg inte heller
lämpligt att tillskapa en valfrihet av den innebörden att den försäkrade en
gång för alla fick bestämma sig för hur stor del av hans inkomst som skulle
vara pensionsgrundande. Därvid hänvisade utskottet till att en sådan valmöjlighet
skulle komplicera pensionsreglerna och tynga administrationen.
I enlighet härmed avstyrkte utskottet de då framställda motionsyrkandena.

Utskottet ansluter sig till de synpunkter som sålunda framfördes i fjol,
då samma fråga var föremål för behandling. Det är enligt utskottets mening
inte möjligt att inom en obligatorisk, hela folket omfattande försäkring, som
bygger på fördelningsprincipen, tillgodose individuella önskemål om försäkringens
utformning utan att den enkelhet som är en av systemets stora
fördelar går förlorad. Utskottet avstyrker därför förevarande motionsyrkanden.

Tilläggspension för svenska medborgare, som arbetar i grannländerna

Enligt de avtal för undvikande av dubbelbeskattning som Sverige ingått
med de nordiska grannländerna beskattas i allmänhet inkomst av tjänst
allenast i den stat, där den skattskyldige utövat den verksamhet från vilken
inkomsten härrör. Detta innebär att en i Sverige bosatt person, som åtnjuter
inkomst av tjänst i något av de nordiska grannländerna, i allmänhet
inte taxeras till statlig inkomstskatt här i riket för denna inkomst.
Inte heller erlägger svensk sjöman sjömansskatt i Sverige vid anställning å
fartyg av dansk, finsk eller norsk nationalitet eller taxeras till statlig inkomstskatt
här i riket för inkomst, som intjänas ombord på sådant fartyg.
Underlaget för beräkningen av pensionsgrundande inkomst utgöres av
taxeringen eller, såvitt gäller inkomst för vilken försäkrad haft att erlägga

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

243

sjömansskatt, redares kontrolluppgift. Då inkomst, för vilken en härstädes
bosatt person inte taxerats till statlig inkomstskatt här i riket eller erlagt
svensk sjömansskatt, inte skall upptagas i självdeklaration eller motsvarande
uppgift, som skall avlämnas här i landet, saknas underlag för beräkning
av pensionsgrundande inkomst. Sådan inkomst grundar därför inte
pensionsrätt inom tilläggspensioneringen.

I motionen 11: 788 har yrkats, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsamt förslag till sådan lagändring, att svenska medborgare,
som bor i Sverige, blir berättigade till tjänstepension för inkomster, som förvärvats
i grannland.

Andra lagutskottet hade under fjolåret att taga ställning till ett motionsyrkande
av samma innebörd som det förevarande. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 56 yttrade utskottet därvid bl. a., att ett inordnande i
tilläggspensioneringen av de kategorier som avsågs med motionsyrkandet
skulle först och främst förutsätta ett särskilt registreringsförfarande av deras
inkomster. Även om ett sådant skulle kunna införas, skulle det likväl
bli svårt för myndigheterna att kontrollera omfattningen av utomlands förvärvade
arbetsinkomster. Då vidare möjlighet inte syntes föreligga att ålägga
den utländske arbetsgivaren skyldighet att erlägga arbetsgivaravgift, skulle
enligt utskottets mening avgiften behöva uttagas av den anställde såsom
egenavgift. Utskottet var inte berett att förorda en lösning, som innebär
ett obligatoriskt åläggande av avgiftsskyldighet för den anställde. Med hänsyn
till det anförda ansåg sig utskottet inte höra biträda motionsyrkandet.

Enligt utskottets uppfattning finnes icke skäl för ändrat ställningstagande
från riksdagens sida. Utskottet vill emellertid erinra om att frågan om den
allmänna tilläggspensioneringens tillämpning på nordiska medborgare är
föremål för uppmärksamhet inom Nordiska socialpolitiska kommittén.

Sambandet mellan avgifter oeh förmåner inom tilläggspensioneringen, in. m.

I motionerna 1:70 och 11: 211, 1: 298 och 11:363 samt 1:656 behandlas
frågor rörande sambandet mellan avgifter och förmåner inom tilläggspensioneringen.
I de båda förstnämnda motionsparen kritiseras det förhållandet,
att en del arbetstagare med korttidsanställning, för vilka arbetsgivaren
erlägger avgift till tilläggspensioneringen, inte får motsvarande inkomst tillgodoräknad
såsom pensionsgrundande inkomst. Motionärerna syftar till lagändring,
så att i dessa fall antingen arbetsgivaren befrias från att erlägga avgift
eller den anställde får räkna inkomsten såsom pensionsgrundande. I
den sistnämnda motionen hemställes om sådan lagändring alt överensstämmelse
uppnås mellan förmåner och avgifter inom tilläggspensioneringen,
såvitt avser lön, som här i landet utbetalas till utländsk medborgare, som ej
är mantalsskriven i riket.

Frågan om sambandet mellan avgifter och förmåner, såvitt avser kort -

244

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

tidsan ställda arbetstagare, var föremål för behandling under
fjolårets riksdag i anledning av motionsyrkanden. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 56 fann andra lagutskottet inte något riksdagens initiativ
i frågan påkallat. Utskottet erinrade därvid om att tilläggspensioneringen
bygger på ett fördelningssystem, att arbetsgivaravgifterna debiteras
och inbetalas kollektivt, att registrering av inbetalda avgifter inte sker individuellt
för varje försäkrad samt att det på grund därav inte är möjligt
att åstadkomma absolut överensstämmelse mellan inbetald avgift och
tillgodoförd pensionspoäng. Utskottet underströk vidare att frågan har
samband med finansieringssystemet i stort inom socialförsäkringen och
att detta är föremål för överväganden inom socialdepartementet.

Sedan riksdagen gjorde detta ställningstagande, har inte inträffat något
som bör föranleda till en annan bedömning av frågan.

De ovan anförda synpunkterna rörande arbetsgivaravgifternas kollektiva
natur äger enligt utskottets uppfattning tillämpning även vid en bedömning
av förslaget i motionen I: 656 om att åstadkomma överensstämmelse mellan
avgifter och förmåner, såvitt avser utländsk medborgare, som
ej är mantalsskriven här i riket. Härtill kommer att en generell
befrielse för arbetsgivare att erlägga avgift för utländsk arbetskraft
skulle leda till att sådan arbetskraft kom att ställa sig billigare än inhemsk.
På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet förevarande motionsyrkande.

Arbetsgivare skall i princip erlägga avgift till tilläggspensioneringen för
alla hos honom anställda arbetstagare. Undantag gäller dock för arbetstagare,
vilkens lön inte uppgått till 300 kr. för år. I motionerna 1: 70 och
II: 211 har hemställts, att den nedre gränsen för uttag av arbetsgivaravgift
måtte höjas till förslagsvis 1 000 kr.

Ifrågavarande gräns har tillkommit för att man skall slippa att taga
ut avgifter i sådana fall, där det administrativa besväret härmed inte skulle
stå i rimligt förhållande till avgiftens storlek. Härigenom uppnås att personer,
som endast tillfälligtvis anlitar lejd arbetskraft, i allmänhet inte skall
betala arbetsgivaravgift. Gränsen utgör enligt utskottets mening under nuvarande
förhållanden en lämplig avvägning, och utskottet finner därför inte
skäl att biträda förevarande motionsyrkande.

I motionerna 1: 298 och II: 363 föreslås åtgärder till underlättande av
administration, uppbörd och redovisning av socialförsäkringsavgifter. Motionärerna
förordar, att preliminära avgif tsskalor skall upprättas
efter förebild av preliminärskattetabellerna. Överväganden rörande
finansieringssystemet för socialförsäkringarna pågår för närvarande inom
allmänna skatteberedningen och inom socialdepartementet. Med hänsyn härtill
saknas det enligt utskottets mening anledning att nu taga något initiativ
till ändrade regler om uppbörd av socialförsäkringsavgifter. Utskottet avstyrker
därför förevarande motionsyrkande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

245

I nyssnämnda motioner fxamhålles att det föreligger bristande s a mband
mellan avgifter och förmåner även inom s j u kförsäkringen,
i det att det beträffande den som är korttidsanställd
kan inträffa att arbetsgivaren erlägger arbetsgivarbidrag till försäkringen,
vilket innefattar bidrag till försäkringen för tilläggssjukpenning, utan att
den anställde blir försäkrad för sådan sjukpenning. Detta förhållande framslår
enligt motionärerna som särskilt otillfredsställande för den händelse
att den korttidsanställde drabbas av yrkesskada. I sådant fall får han till
följd av samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna under
de första 90 dagarna endast grundsjukpenning från sjukförsäkringen, medan
han därefter får sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen, vilken som
regel är betydligt högre än grundsjukpenningen. Sjukpenningen inom yrkesskadeförsäkringen
bygger nämligen i princip på hela inkomsten av förvärvsarbete.
Inom sjukpenningförsäkringen enligt SFL tages däremot inte
hänsyn till inkomst av annat förvärvsarbete än anställning utom såvitt angår
grundsjukpenningen. Motionerna utmynnar i detta avsnitt i ett yrkande, att
förevarande »orättvisa» måtte undanröjas.

Riksdagen har vid flera tillfällen haft att taga ställning till motioner med
liknande syfte. Motionerna har därvid avslagits under hänvisning till pågående
utredningsarbete på sjukförsäkringens område. I föreliggande proposition
har föreslagits att företagarna skall anslutas till den obligatoriska
försäkringen för tilläggssjukpenning. Därmed synes det huvudsakliga syftet
med förevarande motionsyrkande tillgodosett. Med hänsyn härtill saknas
anledning att biträda motionsyrkandet.

Tilläggspensioneringen och låglönegrupperna

i princip gäller för erhållande av full ålderspension inom tilläggspensioneringen
att pensionspoäng skall ha tillgodoräknats den försäkrade i 30 år.
Pensionen beräknas på genomsnittet av pensionspoängen under de 15 år
då poängen varit högst.

I motionerna I: 299 och II: 283 göres gällande att 30-årsregeln missgynnar
låglönegrupperna, som tidigt kommer ut i förvärvslivet och får erlägga avgifter
för sin pensionering under mer än 30 år. Genom 15-årsregeln gynnas enligt
motionärernas uppfattning de grupper som har brant stigande inkomster
under senare delen av sin aktiva tid. Därför bör enligt motionärerna pensionssystemet
reformeras så, att samtliga poängår göres pensionsgrundande
och pensionen beräknas efter inkomsten under samtliga dessa år.

Andra lagutskottet hade under fjolåret att taga ställning till motionsyrkanden
av samma innebörd. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr
56 avstyrkte utskottet motionerna och anförde därvid, att regeln om 30
pensionsgrundande år hade sin förebild inom den statliga pensioneringen,
där det gäller ett krav på 30 tjänsteår för rätt till oavkortad ålderspension.

246

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Genom att antalet poänggivande år, som fordras för full pension, begränsats
till 30, tillgodoses, framhöll utskottet, sådana försäkrade som på grund av
studier eller annan utbildning sent erhåller arbetsinkomster. Även gifta kvinnor,
som på grund av barnsbörd och omvårdnad om barnen under några
år är förhindrade att ha förvärvsarbete, har fördel av 30-årsregeln. Detsamma
gäller, fortsatte utskottet, personer, som på grund av sjukdom eller
arbetslöshet, tvingas vara borta från förvärvslivet under längre tid. Med
hänsyn till dessa omständigheter fann utskottet att nämnda regel innefattade
en lämplig avvägning mellan olika arbetstagares pensionsintressen. Vad
beträffar 15-årsregeln fann utskottet, att den måste enbart innebära fördelar
för den försäkrade, så snart någon förändring skett i realinkomsten
under de pensionsgrundande åren. Den omständigheten att vissa lönegrupper
kunde ha större nytta av regeln än andra grupper motiverade enligt utskottets
mening inte att regeln togs bort.

Utskottet finner inte skäl till ett ändrat ställningstagande och kan därför
inte biträda motionsyrkandet.

Samordning med yrkesskadeförsäkringen

De i propositionen föreslagna reglerna för samordningen mellan, å ena sidan,
sjukförsäkringen och pensioneringen samt, å andra sidan, yrkesskadeförsäkringen
och kring denna uppbyggda ersättningsanordningar är avsedda
som ett provisorium i avbidan på en definitiv lösning av frågan om yrkesskadeförsäkringens
ställning inom socialförsäkringssystemet. Denna fråga
utredes för närvarande av yrkesskadeutredningen.

De invecklade problem som sammanhänger med förevarande samordning
behandlas i motionerna I: 658 och II: 778. Motionärerna uttalar sig i
vissa hänseenden för andra lösningar än dem som innefattas i propositionen.
De vill emellertid inte föreslå någon ändring av de i propositionen föreslagna
materiella reglerna utan förordar i stället sådan ändring i den föreslagna
lagen om allmän försäkring att samordningsreglernas provisoriska
karaktär kommer till tydligt uttryck. Dessutom yrkas att riksdagen måtte
hos Kung], Maj:t hemställa att yrkesskadeutredningen måtte överväga att
framlägga förslag till materiella samordningsregler »fristående från de mera
tidskrävande spörsmålen om försäkringens administration m. in.».

Såvitt känt har det inte i något sammanhang gjorts gällande att de i propositionen
föreslagna samordningsreglerna skulle innefatta en definitiv
lösning. Det har inte heller — vare sig i motionerna eller i annat sammanhang
— anförts något annat skäl för att särskilt markera reglernas provisoriska
karaktär. Utskottet finner därför inte anledning att biträda det i motionerna
framställda yrkandet härom. Vad beträffar det andra yrkandet i
motionerna saknas belägg för påståendet att spörsmålen om försäkringens
organisation skulle vara de mera tidskrävande i yrkesskadeutredningens

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

247

arbete. Enligt utskottets uppfattning torde snarare motsatsen vara fallet.
Med hänsyn härtill och till att anledning saknas att uttala önskemål beträffande
den ordning, i vilken utredningen löser sina uppgifter, avstyrker utskottet
jämväl detta yrkande.

En ofta behandlad fråga rörande samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
gäller karenstiden vid yrkesskada. Den
samordning som år 1955 genomfördes mellan de båda försäkringarna gick
ut på att de yrkesskadeförsäkrade under den första tiden efter yrkesskadefallet
— som regel under 90 dagar — skulle erhålla sina förmåner från sjukförsäkringen
enligt reglerna i SEL. Därigenom kom sjukförsäkringens karenstid
om tre dagar att gälla även för de yrkesskadeförsäkrade, vilket för dem
innebar en försämring i förmånerna. Samordningen medförde emellertid
stora fördelar, bl. a. därigenom att det i ett stort antal fall inte längre blev
erforderligt att avgöra, huruvida ett sjukdomstillstånd härrörde från yrkesskada
eller ej. Vid ett flertal tillfällen har det väckts förslag om att slopa
karenstiden vid yrkesskada, men dessa förslag har hittills inte lett till resultat.
Motiveringen har därvid genomgående varit, att ett slopande av karenstiden
enbart för de yrkesskadade i väsentlig mån skulle eliminera fördelarna
med samordningen. Senast har frågan prövats av socialförsäkringskommittén,
som också kommit till slutsatsen att nuvarande regler bör bestå. Till
denna uppfattning har även departementschefen anslutit sig.

I motionerna I: 632 och II: 760 yrkas att karenstiden, såvitt gäller yrkesskada,
måtte slopas. Utskottet delar emellertid den uppfattning, som vid ett
flertal tillfällen kommit till uttryck i denna fråga, och kan följaktligen inte
tillstyrka motionerna.

Ett förslag, som skulle tillgodose även önskemålet i de nyssnämnda motionerna,
framlägges i motionen II: 610 och motionen II: 762, där det yrkas
att regeln om karenstid inom sjukförsäkringen skall slopas.
Detta förslag skulle uppenbarligen medföra en betydande kostnadsökning
för sjukförsäkringen, en kostnadsökning som till stor del fick bekostas
av de försäkrade själva genom höjda sjukförsäkringsavgifter. Utskottet
avstyrker därför dessa motionsyrkanden.

Allmänt ombud

I motionerna I: 657 och II: 735 föreslås, att det allmännas talan vid försäkringsdomstolen
skall föras av ett allmänt ombud och att i enlighet därmed
den nuvarande rätten för riksförsäkringsverket alt underställa sina
avgöranden domstolens prövning skall slopas. Denna fråga diskuterades ingående
vid fjolårets riksdag i samband med reformeringen av socialförsäkringens
administration. Därvid stannade statsmakterna — ehuru i princip
positiva till ett allmänt omhud i processen vid försäkringsdomstolen — för
att tills vidare inte införa en sådan ordning. I avbidan på ytterligare erfa -

248

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

renheter utformades i stället processen så, att riksförsäkringsverket fick
möjlighet att underställa sina beslut försäkringsdomstolens prövning. I
förevarande proposition har departementschefen inte föreslagit någon ändring
i den i fjol införda ordningen. Han har därvid ansett, att man hör
bida ännu någon tid, innan slutlig ställning tages till frågan om partsreprcscntation
för det allmänna i socialförsäkringsprocessen. Utskottet delar denna
departementschefens uppfattning och finner följaktligen inte skäl tillstyrka
förevarande motionsyrkande.

Finansieringsfrågor

De försäkrades avgifter till sjukförsäkringen oeli folkpensioneringen

1 samband med skattereformen i fjol höjdes gränsen för skyldighet att
erlägga folkpensionsavgift från 1 200 till 2 400 kr. taxerad inkomst. För de
fall där den taxerade inkomsten ligger strax ovanför sistnämnda belopp infördes
en avtrappningsregel av den innebörden att avgiften inte får överstiga
summan av 10 kr. och en femtedel av den taxerade inkomsten i vad denna
överstiger 2 400 kr. Dessa regler återfinnes i huvudsak oförändrade i propositionen.
Däri föreslås vidare, att motsvarande regler skall gälla i fråga om
skyldighet att erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen. Beträffande avgifterna
till sjukpenningförsäkringen innehåller propositionen den nyheten,
att någon inkomstgräns inte skall gälla för avgiftsskyldigheten utan att denna
skall vara knuten till tillhörigheten till försäkringen.

I motionerna 1: 474 och II: 537 hemställes, att gränsen för påförande av
folkpensionsavgift och sjukförsäkringsavgift skall bestämmas till 4 500 kr.
taxerad inkomst. I motionerna 1: 455 och II: 543 yrkas, att gränsen för uttagande
av folkpensionsavgift måtte för äkta makar och ensamstående med
barn under 16 år sättas vid en taxerad inkomst av 4 800 kr. Motionerna I: 649
och II: 777 innehåller enahanda yrkande beträffande avgiftsskyldigheten
till sjukvårdsförsäkringen.

Då höjningen av inkomstgränsen beträffande folkpensionsavgiften beslöts
i fjol, hade riksdagen även att taga ställning till motionsyrkanden om
en högre inkomstgräns. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 72 anförde
andra lagutskottet, att det var svårt att överblicka konsekvenserna
av en sådan åtgärd. Vidare skulle reglerna om deklarationsplikt behöva omarbetas.
Tillförlitliga uppgifter saknades också om hur stort avgiftsbortfall
den föreslagna ändringen skulle medföra. Frågan om en höjning av inkomstgränsen
borde därför enligt utskottets mening prövas i ett större sammanhang.
Utskottet erinrade även om att finansieringssystemet inom socialförsäkringarna
är föremål för överväganden inom socialdepartementet samt
att allmänna skatteberedningen enligt sina direktiv har att bl. a. pröva frågan
om ökad skattefinansiering av försäkringarna. Med hänsyn därtill

249

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ansåg utskottet att inkomstgränsen borde bestämmas i enlighet med vad
som föreslagits i den då framlagda propositionen.

Utskottet anser att de sålunda anförda synpunkterna alltjämt är tilllämpliga
i fråga om inkomstgränsen för skyldighet att erlägga folkpensionsavgift
och att de bör vara avgörande jämväl vid bestämmande av motsvarande
gräns för avgiftsskyldighet till sjukvårdsförsäkringen. Ej heller beträffande
sjukförsäkringsavgiften i övrigt finner utskottet skäl till ett annat
ställningstagande än det som innefattas i propositionen. Utskottet kan följaktligen
inte biträda förevarande motionsyrkanden.

I motionen II: 762 yrkas, att riksdagen som sin mening måtte ge till
känna att ingen höjning bör ske av sjukförsäkringsavgifterna. Motionärerna
framhåller, att de inte avser någon ändring av propositionens regler om arbetsgivaravgifter
till sjukförsäkringen. Ett tillmötesgående av det i motionen
framställda önskemålet skulle därför nödvändiggöra en höjning av statsbidraget
till sjukförsäkringen. Utskottet är inte berett att medverka härtill.
För övrigt må framhållas att storleken av sjukförsäkringsavgifterna inte kan
påverkas av uttalanden från riksdagens sida. Härför erfordras ändring av
lagreglerna rörande sjukförsäkringens finansiering. På grund av vad sålunda
anförts avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

I propositionen framlägges förslag till vissa ändringar i reglerna om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. Förslaget överensstämmer
med vad socialförsäkringskommittén förordat. Kommitténs
principiella uppfattning i denna fråga har varit, att kommunerna bör bestrida
kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen och staten svara för
kostnaderna för folkpensioneringen i övrigt. Emellertid har kommittén inte
ansett sig kunna förorda, att en sådan ordning genomföres nu, och har därvid
hänvisat till att frågan är föremål för prövning i andra sammanhang,
bl. a. i 1958 års skatteutjämningskommitté. Kommittén har föreslagit vissa
ändringar i nu gällande regler i avbidan på en lösning av skatteutjämningsproblemet
i dess helhet. Huvudlinjerna i detta förslag till provisorium,
som alltså även är propositionens förslag, är, att kommunernas sammanlagda
bidrag till folkpensioneringen skall bli i stort sett oförändrat i förhållande
till vad det skulle ha blivit enligt nu gällande regler samt att viss
omfördelning skall ske av bidragsbördan kommunerna emellan till förmån
för de kommuner som har svagt skatteunderlag och hög invalidfrekvens. Omfördelningen
uppnås genom ändringar i de nuvarande reglerna i två avseenden.
Dels föreslås bidragsfaktorn beträffande förtidspensioner, änkepensioner
i övergångsfallen och hustrutillägg sänkt till 1,0 procent per
skattekrona per invånare mot 1,5 procent beträffande motsvarande förmåner
enligt gällande regler. Dels skall maximum för bidragsprocenten beträf -

250 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

fande kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen höjas från 60 till 80
procent.

Frågan om kommunbidragen behandlas i flera motioner. De mest omfattande
förslagen framlägges i motionerna I: 649 och 11: 777, vilka går ut på
att samtliga kostnader för folkpensioneringen utom kostnaderna för de
kommunala bostadstilläggen skall övertagas av staten. I detta syfte föreslås
att kommunerna inte skall bidraga till kostnaderna för förtidspensioneringen
samt att riksdagen skall begära förslag till nästa års riksdag om avskaffande
av kommunernas skyldighet att bidraga till kostnaderna för änkepensioner
i övergångsfallen och hustrutillägg. För att dessutom begränsa
kommunbidragen redan för innevarande år framlägges förslag om att det
för år 1962 skall gälla en kompletterande maximeringsregel av innebörd,
att kommuns bidrag till andra folkpensionsförmåner än de kommunala bostadstilläggen
inte skall uppgå till större belopp än som motsvarar en utdebitering
av 1 kr. per skattekrona. Vidare innehåller dessa motioner förslag
till ändrade regler för kommunbidragen till de kommunala bostadstilläggen.
Innebörden av detta förslag är, att någon ändring av bidragsprocenten
beträffande dessa kostnader inte skall ske för en kommun, så länge
skatteunderlaget i kommunen varken stiger eller sjunker i förhållande till
medelskatteunderlaget i rikets kommuner. Förslag om att för andra folkpensioneringsändamål
än kommunala bostadstillägg införa ett utdebiteringsmaximum
vid 1 kr. per skattekrona finns även i motionerna 1:214
och 11: 264 samt 1: 663 och II: 774. I det första motionsparet föreslås att en
sådan regel skall gälla såsom ett provisorium för innevarande år, samtidigt
som det hemställes att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall begära förslag till
1963 års riksdag till en definitiv lösning av frågan om folkpensionskostnadernas
finansiering. I det senare motionsparet föreslås att nämnda maximeringsregel
skall gälla fr. o. m. år 1963. Dessutom hemställes att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening uttala, att staten som
ett led i en senare kommande kommunal skatteutjämningsreform skall övertaga
återstående kommunala kostnader för förtidspensioneringen. Motionerna
I: 654 och II: 776 innehåller yrkande om att kommunerna inte skall
bidraga till kostnaderna för förtidspensioneringen. I gengäld föreslås i
dessa motioner, att kommunbidragen till änkepensioner i övergångsfallen
och hustrutillägg skall utgå med högre belopp än enligt propositionens förslag.
Sålunda skulle bidraget till änkepensioner beräknas enligt nu gällande
regler, d. v. s. efter 1,5 procent per skattekrona, och bidraget till hustrutillägg
enligt de regler som i propositionen föreslås skola gälla i fråga om bidragen
till de kommunala bostadstilläggen, d. v. s. efter 2 procent per skattekrona
och med bidragsmaximum vid 80 procent.

Till belysning av den kostnadsmässiga innebörden av de olika motionsförslagen
må nämnas, att kommunbidragen till förtidspensioneringen enligt de
i propositionen föreslagna reglerna beräknas uppgå till drygt 200 milj. kr.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

251

per år. Kommunbidragen till änkepensioner i övergångsfallen och hustrutilllägg
har beräknats till något över 100 milj. kr. för år. Förslaget att införa en
maximigräns för kommuns utdebitering för samtliga nu nämnda folkpensioneringsändamål
vid 1 kr. per skattekrona har uppskattats medföra en
minskning av kommunbidragen med drygt 20 milj. kr. om året. Det i motionerna
I: 654 och II: 776 framlagda förslaget skulle uppskattningsvis
minska kommunernas andel i folkpensioneringskostnaderna med 170—
175 milj. kr. årligen.

Enligt utskottets mening är folkpensioneringen i princip en statlig angelägenhet.
Staten bör därför svara för kostnaderna för samtliga folkpensionsförmåner
utom de inkomstprövade tilläggsförmånerna. Emellertid synes en
sådan ordning inte kunna genomföras omedelbart. Frågan om kommunernas
bidrag till folkpensioneringen inverkar på lösningen av den större frågan
om skatteutjämningen mellan kommunerna och bör inte ses isolerad från
denna senare fråga. Kostnadsfördelningen bör därför i princip inte ändras
i avbidan på en lösning av skatteutjämningsfrågan. Det måste dock anses
angeläget att redan nu lätta bördan för de kommuner som är särskilt tyngda
av kostnader för folkpensioneringen. Det i propositionen framlagda förslaget
innebär ett steg i denna riktning. Samtidigt medför förslaget kostnadsökningar
för andra kommuner, vilka har högt skatteunderlag, men mot
denna konsekvens finns inte något att erinra, eftersom kostnadsökningen
hänför sig till de kommunala bostadstilläggen, vilka i princip bör bekostas
av kommunerna själva.

En ytterligare lättnad för de mest skattetyngda kommunerna synes emellertid
önskvärd. Från denna synpunkt skulle motionsförslaget om maximering
av kommuns utdebitering för förtidspensioner, änkepensioner i övergångsfallen
och hustrutillägg till 1 kr. per skattekrona medföra vissa lättnader
för kommuner, vars kostnader ligger högre. Det skulle emellertid
icke vara annat än ett provisorium, eftersom skatteutjämningsfrågan icke
finner sin lösning genom en sådan anordning. I den till årets riksdag framlagda
propositionen nr 111 har i avvaktan på en definitiv lösning av nämnda
fråga föreslagits en annan väg för att minska ifrågavarande kommuners utdebiteringsbehov.
Propositionen innehåller förslag till ändrade regler för
skattelindringsbidrag åt synnerligt skattetyngda kommuner. Förslaget beräknas
medföra en sänkning av utdebiteringsbehovet i dessa kommuner med
upp till cirka 4 kr. per skattekrona. Vidare föreslås att efter Kungl. Maj :ts
prövning extra skattelindringsbidrag skall utgå till kommuner med särskilt
stora kostnader för bl. a. folkpensionsändamål. Anslagsmässigt innebär propositionen
en ökning av skattelindringsbidragen från cirka 15 milj. kr. till
60 milj. kr. per budgetår. Enligt utskottets mening ger förslaget i proposition
nr 111 ett gynnsammare resultat från skatteutjäinningssynpunkt än
nyssnämnda motionsförslag.

På grund av vad sålunda anförts förordar utskottet, att det förslag till

252

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

provisorisk lösning av frågan om kommunernas bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen, som förevarande proposition innehåller, godtages. Härav
följer att utskottet inte kan biträda motionsyrkandena i denna fråga.

Frivillig statlig pensionsförsäkring

Utredningen om pensionsstyrelsens frivilliga försäkring har föreslagit, att
den frivilliga statliga pensionsförsäkringen skall utbyggas med ytterligare
försäkringsformer. Departementschefen har emellertid ansett, att den frivilliga
försäkringen för närvarande inte bör utökas i vidare mån än att den
kompletteras med en ny försäkringsform, nämligen en försäkring för temporär
ålderspension, utgående från valfri ålder mellan 60 och 65 år till 67 års
ålder. Såsom skäl härför har departementschefen anfört, att socialförsäkringsadministrationen
under de närmaste åren bör få ägna alla sina krafter
åt de ytterst viktiga reformer som nu förestår på den obligatoriska socialförsäkringens
område. I motionerna I: 633 och II: 761 hemställes, att
riksdagen måtte uttala, att den frivilliga statliga pensionsförsäkringen hör
utvidgas med ytterligare en av de av utredningen föreslagna försäkringsformerna,
nämligen försäkring för livsvarig ålderspension i förening med
förtidspension. Bakgrunden till yrkandet är att en betydande del av fiskarna
på västkusten utträtt ur tilläggspensioneringen och att de anser att
den frivilliga statliga pensionsförsäkringen, kompletterad i enlighet med
motionsförslaget, är ett lämpligt sätt för dem att ordna sin pensionsfråga.

Tecknande av frivillig statlig pensionsförsäkring sker för närvarande
genom posten. Avsikten är att denna ordning skall gälla även efter det att
försäkringen kompletterats på sätt departementschefen förordat. Den med
motionerna avsedda försäkringsformen skulle emellertid enligt utredningens
förslag administreras av de allmänna försäkringskassorna. I likhet med
departementschefen anser utskottet inte lämpligt att i nuvarande läge, då
omfattande arbetsuppgifter på den obligatoriska socialförsäkringens område
kommer att åvila försäkringskassorna, belasta dem med ytterligare uppgifter.
Utskottet vill också framhålla, att den möjlighet till återinträde i
tilläggspensioneringen fr. o. m. år 1963, som föreslås i propositionen, torde
kunna utgöra en lämplig lösning av ifrågavarande fiskares pensionsfråga.
En på premiereservmetoden uppbyggd frivillig pensionsförsäkring — vare
sig den meddelas av staten eller av enskild försäkringsinrättning — synes
nämligen inte kunna erbjudas på så fördelaktiga villkor som den på fördelningsprincipen
byggande tilläggspensioneringen. Det förefaller vidare sannolikt,
att den i motionerna åstundade kompletteringsförsäkringen för förtidspension
skulle kunna erhållas i privat försäkringsinrättning på ungefär
samma villkor som skulle kunna erbjudas av staten. Därest det emellertid
framdeles skulle visa sig att ett verkligt behov av ytterligare utbyggnad
av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen skulle föreligga, synes frågan

253

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

senare kunna tagas upp till förnyat övervägande. Med det anförda avstyrker
utskottet motionerna.

I detta sammanhang behandlar utskottet jämväl det i motionerna 1:293
och II: 365 framställda yrkandet, att anordningar måtte tillskapas för att
underlätta personlig frivillig tilläggspensionering. Motionärerna
framhåller att en sådan pensionering kan ske på olika sätt, t. ex.
genom sparande i bank eller annan kreditinrättning, i obligationer, andelar
och aktier, genom investering i jordbruk eller rörelse och genom tecknande av
försäkring. Om rätten att utträda ur tilläggspensioneringen skall få mening
och reellt innehåll, erfordras enligt motionärernas uppfattning, att
sådan frivillig pensionering får ske på villkor, som i fråga om beskattning
och värdesäkring är jämställda med tilläggspensioneringen.

Riksdagen har såväl vid beslutet om införande av den allmänna tilläggspensioneringen
år 1959 som åren 1960 och 1961 haft att taga ställning till
motionsförslag av liknande innebörd. Vid samtliga dessa tillfällen har riksdagen
avslagit motionsyrkandena och har därvid framhållit, att frågan om
ordnandet av tilläggstryggheten lösts genom tillkomsten av tilläggspensioneringen.
Enligt utskottets mening finns inte heller nu skäl för det allmänna
att, utöver vad som genom tilläggspensioneringen erbjuds envar förvärvsarbetande,
tillskapa likvärdiga pensionsanordningar. Möjlighet till en efter
det individuella behovet avpassad pensionsförsäkring erbjudes både av den
frivilliga statliga pensionsföräkringen och av enskilda försäkringsinrättningar.
På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet förevarande
motioner.

Beroende uppdragstagare

År 1945 företogs mot bakgrund av arbetsdomstolens då restriktiva tolkning
av arbetstagarbegreppet vissa ändringar i arbetsfredslagstiftningen, vilka
innebar att uppdragstagare, som till sin huvudman intager en beroende
ställning av väsentligen samma slag som en arbetstagare till sin arbetsgivare,
skulle vara likställd med arbetstagare. Härigenom uppkom begreppet
beroende uppdragstagare. Den genomförda likställigheten med arbetstagare
begränsades emellertid till arbetsfredslagstiftningen. Från grupper,
som anser sig vara beroende uppdragstagare, har det i flera sammanhang
framställts önskemål om att likställigheten måtte utvidgas till att avse även
andra rättsområden, önskemålen har därvid i huvudsak inriktats på att i
socialförsäkrings- och semesterlagstiftningen skulle företagas motsvarande
ändringar.

Innebörden av begreppet beroende uppdragstagare var redan vid 1945
års lagändringar oklar, och utvecklingen därefter kan knappast sägas ha
gjort begreppet klarare. Rättstillämpningen rörande arbetstagarbegreppet
har nämligen på senare år gått i utvidgande riktning. Det kan därför med

254 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

visst fog göras gällande, att de grupper som avsågs med nämnda lagändringar
numera i stort sett faller under arbetstagarbegreppet.

Problemet rörande de beroende uppdragstagarna kan därmed synas ha
minskat till sin omfattning. Emellertid hävdas fortfarande önskemålen om
likställighet med arbetstagarna av grupper, som ligger så att säga i skarven
mellan arbetstagar- och företagarbegreppen. Dessa önskemål måste emellertid
anses i viss mån ha fått en annan innebörd genom den pågående utvecklingen
på socialförsäkringens område. Tidigare gav de obligatoriska
socialförsäkringarna ett väsentligt bättre skydd åt arbetstagarna än åt företagarna.
Såsom departementschefen redovisat håller emellertid denna skillnad
på att försvinna. I och med att förslaget om företagarnas anslutning till
den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen genomförts, blir skyddet
från socialförsäkringen i huvudsak detsamma för företagare som för
arbetstagare. Det kan då inte för ifrågavarande grupper vara av någon större
betydelse med hänsyn till den sociala tryggheten, om de hänföres till företagarna
eller till arbetstagarna. Enligt utskottets mening har därmed också
frågan om de beroende uppdragstagarnas ställning inom socialförsäkringen
fått en från trygghetssynpunkt god lösning. Emellertid föreligger fortfarande
den skillnaden mellan företagare och arbetstagare, att de förstnämnda
själva har att erlägga hela avgiften för sin socialförsäkring. Detta
förhållande kan emellertid enligt utskottets mening inte utgöra tillräckligt
skäl för att genom lagstiftning bringa likställighet även i detta avseende.
Härtill kommer att begreppet beroende uppdragstagare inte är ägnat att
läggas till grund för lagstiftning på socialförsäkringens område, där det är
angeläget med så klara gränsdragningar som möjligt såväl i fråga om försäkringstillhörighet
som beträffande avgiftsskyldighet.

Beträffande de beroende uppdragstagarna och semesterlagstiftningen vill
utskottet understryka den av departementschefen uttalade uppfattningen,
att tillgången till själva den sociala förmånen — semesterledigheten — inte
påverkas mycket av huruvida uppdragstagaren räknas såsom arbetstagare
eller ej. Inte heller på semesterområdet är det lämpligt att lägga det oklara
begreppet beroende uppdragstagare till grund för lagstiftning.

På grund av vad sålunda anförts ansluter sig utskottet till den av departementschefen
uttalade uppfattningen att man inte bör lagstifta angående
de beroende uppdragstagarnas ställning i socialförsäkrings- och semesterhänseende.
Av i huvudsak samma skäl kan utskottet inte biträda det i motionerna
1:652 och II: 769 framställda yrkandet, att riksdagen måtte göra
ett för de rättstillämpande myndigheterna vägledande uttalande rörande
arbetstagarbegreppet i socialförsäkrings- och semesterlagstiftningen, »så
att klart framgår att de s. k. beroende uppdragstagarna numera skall räknas
som arbetstagare». Lika litet som begreppet beroende uppdragstagare är
ägnat att läggas till grund för lagstiftning, lika litet kan det bilda underlag
för ett vägledande uttalande. Ett sådant uttalande skulle i stort sett sakna

255

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

mening, eftersom det inte är klart vem som avses med begreppet beroende
uppdragstagare. För övrigt är ett vägledande uttalande från riksdagens sida
inte den riktiga formen för att åstadkomma ändring i rättstillämpningen.

Arbetstagare är inte ett entydigt begrepp. Detta återspeglas också av att
rättspraxis rörande arbetstagarbegreppet växlat från tid till annan och mellan
olika rättstillämpande organ. Utredningen om s. k. beroende uppdragstagare
har anlagt vissa synpunkter på rättspraxis, som innebär att avgörandena
i frågor om tillämpningen av arbetstagarbegreppet bör träffas efter
en något schabloniserad bedömningsmetod, som mera anknyter till vad som
anses normalt för olika yrkesgrupper än till de speciella förhållandena i det
enskilda fallet. Även i de nyssnämnda motionerna ansluter man sig till en
sådan metod.

Den metod som för närvarande tillämpas vid avgörande frågor om arbetstagarbegreppet
innebär i princip, att man tar hänsyn till samtliga omständigheter
i förhållandet mellan den arbetspresterande och hans huvudman.
En sådan metod lämpar sig väl, då avgörandet skall träffas av en domstol,
där varje enskilt fall blir ingående belyst och prövat. Men den är uppenbarligen
mindre lämplig inom tilläggspensioneringen, där det årligen skall ske
en uppspaltning av praktiskt taget hela den förvärvsarbetande befolkningens
inkomster i inkomst av anställning (arbetstagares inkomst) och inkomst av
annat förvärvsarbete (företagares inkomst). Därest administrationen på
detta område skall kunna fungera tillfredsställande, erfordras i möjligaste
mån enkla och klara gränsdragningar, som inte förutsätter inträngande analys
av varje enskilt fall. De synpunkter utredningen anlagt på rättstillämpningen
i fråga om arbetstagarbegreppet tillgodoser enligt utskottets uppfattning
i rimlig utsträckning önskemålen om klarhet i gränsdragningarna och
enkelhet i tillämpningen. Det bör i detta sammanhang framhållas, att det numera
synes ha ringa principiell betydelse, var gränsen mellan begreppen arbetstagare
och företagare dragés. Därmot är det utomordentligt viktigt, såväl
för de rättstillämpande organen som för de enskilda parterna på arbetsmarknaden,
att gränsdragningen blir sa klar och entydig som möjligt.

Det största antalet frågor om arbetstagarbegreppets tolkning kan väntas
uppkomma inom socialförsäkringen. De organ som närmast har ansvaret för
utvecklingen på detta område, nämligen försäkringsdomstolen och riksförsäkringsverket,
kommer därför att intaga en ledande ställning i fråga om
utvecklingen av rättspraxis rörande arbetstagarbegreppet. Båda dessa organ
har givit uttryck för en positiv inställning till de av utredningen framlagda
synpunkterna. Det finns därför anledning att förutsätta, att utvecklingen
kommer att gå i riktning mot enklare och klarare gränsdragningar.

Utredningen har föreslagit en sådan ändring av arbetsfredslagstiftningen
att denna blir tillämplig på — förutom arbetstagare och beroende uppdragstagare
— även övriga uppdragstagare, d. v. s. oberoende sådana, börslaget
har emellertid mött kritik i yttrandet från arbetsdomstolens ordförande och

256 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

i yttranden från arbetsgivar- och uppdragsgivarhåll. Mot bakgrund av denna
kritik har departementschefen avstått från att nu framlägga något förslag
i ämnet. I de förut nämnda motionerna yrkas, att riksdagen för sin del
måtte antaga de av utredningen föreslagna lagändringarna i arbetsfredslagstiftningen.

Fördelarna med en utvidgning av arbetsfredslagstiftningen till de oberoende
uppdragstagarna är uppenbarligen mycket ringa. Gränsdragningen
mellan beroende och andra uppdragstagare skulle visserligen därmed försvinna,
men denna gränsdragning har hittills inte vållat några problem
inom arbetsfredslagstiftningen. Utredningen har framhållit, att möjligheten
att ingå s. k. likställighetsavtal inte är begränsad till de beroende
uppdragstagarna och att sådana avtal bäst torde kunna åstadkommas genom
kollektiva uppgörelser. Detta skulle tala för den föreslagna utvidgningen.
Emellertid har, såvitt utskottet känner till, förhandlingar i allmänhet
inte vägrats, även om det mellan parterna varit tvistigt, huruvida ifrågavarande
uppdragstagare borde räknas såsom beroende eller oberoende. I
förevarande motioner anföres visserligen, att bensinstationsföreståndarna
vid försök att nå kollektiva uppgörelser med oljebolagen vid flera tillfällen
mott invändningen, att gruppen innehåller oberoende uppdragstagare, för
vilka förhandlingsrätt för närvarande inte föreligger. Såvitt utskottet kunnat
utröna av det omfattande material som redovisas av utredningen, har emellertid
huvudinvändningen därvid varit, att bensinstationsföreståndarna över
huvud taget inte är att anse såsom uppdragstagare. Förhållandet mellan
parterna skulle enligt denna invändning inte regleras av ett arbetsavtal
utan av ett köpeavtal. Underlaget för invändningen skulle uppenbarligen
inte rubbas av att arbetsfredslagstiftningen utsträcktes till att omfatta
även de oberoende uppdragstagarna.

Enligt utskottets mening är konsekvenserna av en utvidgning av arbetsfredslagstiftningen
till att avse även de oberoende uppdragstagarna svåra
att överblicka. Det är inte på något sätt klarlagt vilka grupper som innefattas
i nämnda begrepp. Uppenbart är emellertid att det måste röra sig om
grupper, som intager en klart självständig ställning i förhållande till sina
uppdragsgivare. Att förbindelserna mellan ifrågavarande parter företer starka
affärsmässiga inslag förefaller ytterst sannolikt. Att göra arbetsfredslagstiftningen
tillämplig på förbindelser av affärsmässig natur synes inte
utan närmare undersökning böra komma i fråga. Såsom departementschefen
redovisat, föreligger betydelsefulla skillnader mellan de kollektivavtalsrättsliga
reglerna och reglerna i den allmänna civilrätten, vilka senare i allmänhet
äger tillämpning på affärsförhållanden. Med hänsyn till vad sålunda
anförts och då den ifrågasatta utvidgningen av arbetsfredslagstiftningen
skulle vara av ringa betydelse, avstyrker utskottet förevarande motionsyrkande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

257

Åldringsvårdsfrågor av allmän natur

I motionerna I: 649 och II: 777 uttalas önskemål om att riksdagen hos
Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag till riktlinjer rörande åtgärder för
äldre och pensionärer i samhället. Motionärerna berör ett stort antal områden
inom åldringsvården och därmed sammanhängande frågor. Sålunda
understrykes vikten av att möjlighet till fortsatt arbete beredes de åldringar
som har förutsättningar därför. Vidare framhålles betydelsen av att åldringarna
i största möjliga utsträckning får tillfälle att stanna kvar i en normal
hemmiljö. För att möjliggöra detta är enligt motionärernas uppfattning
en utbyggnad av hemsamaritverksamheten erforderlig.

Hela det problemkomplex som motionärerna sålunda tar upp till behandling
är under utredning inom socialpolitiska kommittén. På grund
härav saknas enligt utskottets mening skäl för riksdagen att vidtaga någon
åtgärd i ämnet. Utskottet avstyrker därför förevarande motionsyrkande.

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen och
de av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena inte givit
utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

I propositionen nr 113 till årets riksdag har föreslagits, att uppgiften att
utarbeta konsumentprisindex skall fr. o. m. den 1 juli 1962 överflyttas från
socialstyrelsen till statistiska centralbyrån. I konsekvens härmed bör det
även anförtros åt centralbyrån att verkställa de beräkningar som skall utgöra
grundvalen för fastställande av pensionspristalet. Detta föranleder
ändring i 6 § 2 mom. FPL.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen med avslag å följande motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandet i motionerna I: 169 och II: 216,

2) yrkandet under I. i motionerna I: 455 och II: 543,

3) det första yrkandet i motionerna I: 474 och II: 537,

4) yrkandet i motionerna I: 485 och II: 566,

5) yrkandet i motionerna I: 632 och II: 760,

6) yrkandena under I. a)—h) och j) i motionerna I: 649
och II: 777,

7) yrkandet i motionerna I: 653 och II: 775,

8) yrkandena i motionerna I: 654 och II: 776,

9) yrkandet under a) i motionerna I: 655 och II: 772,

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 2 avd. Nr 27

258 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

10) yrkandena under A. 2, 3, 6, 7 och 11 i motionerna
I: 657 och II: 785, sistnämnda yrkande dock ej såvitt angår
frågan om anvisande av anslag till en tjänst som allmänt
ombud i socialförsäkringsprocessen,

11) det första yrkandet i motionerna I: 658 och II: 778,

12) yrkandena under I. b)—e) i motionerna 1:661 och
II: 784,

13) de två första yrkandena i motionerna I: 662 och
II: 787,

14) yrkandet under a) i motionerna I: 663 och II: 774,

15) yrkandet i motionerna I: 664 och II: 786,

16) yrkandet i motionen I: 656,

17) det andra och det tredje yrkandet i motionen II: 208,

18) yrkandet i motionen II: 610,

19) de fem första yrkandena i motionen II: 762,

20) yrkandena i motionen II: 771,

21) yrkandet i motionen II: 779,

22) yrkandena i motionen II: 780 och

23) yrkandet under 2. i motionen II: 783.

I. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av
folkpensioner m. m.,

II. måtte — med förklaring att riksdagen funnit viss ytterligare ändring
böra ske i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering — för sin
del antaga det genom propositionen framlagda förslaget till ändring i nämnda
lag med de ändringar att rubriken, ingressen och 6 § 2 mom. erhåller
följande, såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom.
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering

Härigenom förordnas, att 6 § 3
mom. lagen den 29 juni 1946 om
folkpensionering skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

2 mom. Enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen,

(Utskottets förslag)

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § 2 och 3
mom. lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering

Härigenom förordnas, att 6 § 2 och
3 mom. lagen den 29 juni 1946 om
folkpensionering1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

6 §•

2 mom. Enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen,

1 Senaste lydelse av 6 § 2 mom. se SFS 1955: 394.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

259

(Kungl. Maj:ts förslag)
verkställer socialstyrelsen beräkning
av förhållandet mellan det allmänna
prisläget under varje månad och prisläget
i december 1951. På grundval
härav fastställer Konungen senast
den 5 i andra månaden efter den, som
beräkningen avser, det procenttal
(pensionspristalet), som utmärker
angivna förhållande. Sålunda fastställt
pensionspristal skall gälla under
tredje månaden efter den, som
beräkningen avser.

(Utskottets förslag)
verkställer statistiska centralbyrån
beräkning av förhållandet mellan det
allmänna prisläget under varje månad
och prisläget i december 1951.
På grundval härav fastställer Konungen
senast den 5 i andra månaden
efter den, som beräkningen avser,
det procenttal (pensionspristalet),
som utmärker angivna förhållande.
Sålunda fastställt pensionspristal
skall gälla under tredje månaden efter
den, som beräkningen avser.

III. måtte — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om allmän försäkring
— med bifall till yrkandet under 1. i motionen II: 783 för sin del
antaga nämnda förslag med de ändringar att dels 17 kap. 2 § i förslaget utgår,
dels 8 kap. 2 och 4 §§, 9 kap. 3 §, 14 kap. 2, 3 och 5 §§ samt 17 kap.
4 § erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse, dels ock
17 kap. 3—6 §§ betecknas 17 kap. 2—5 §§.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

8 kap. Om familjepension
2 §•

Ogift eller — —-----äktenskap bestått.

Frånskild kvinna, som enligt rättens
beslut eller på grund av avtal är
berättigad till underhållsbidrag av
sin förutvarande make, är, även om
fall som i första stycket sägs ej år
för handen, för tid varunder bidraget
skolat utgå likställd med änka i fråga
om rätt till änkepension vid den
förutvarande makens död. I fall som
avses i 1 § första stycket a) skall dock
beaktas endast barn till den avlidne.

1 fall som avses i samma stycke b)
skall med tid, varunder äktenskapet
bestått, jämställas tid, varunder kvinnan
efter äktenskapets upplösning
men före dödsfallet haft vårdnaden

260

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

om och stadigvarande sammanbott
med barn under sexton år till den avlidne.
Vad i detta stycke stadgas skall
ej äga tillämpning, därest avtal om
underhållsbidrag eller medgivande i
rättegång att utgiva sådant bidrag
kan antagas hava tillkommit i huvudsakligt
syfte att bereda kvinnan
rätt till pension.

4 §.

Änkepension utgör------av basbeloppet.

Utgår änkepension--------understiger femtio.

Om begränsning i vissa fall av storleken
av änkepension till frånskild
kvinna stadgas i 17 kap. 2 §.

9 kap. Om tilläggsförmåner till folkpension m. m.

3 §.

Åtnjuter försäkrad----— — sextiosju år.

Invaliditetsersättning tillkommer-----— är skolpliktig.

Invaliditetsersättning utgör för år Invaliditetsersättning utgör för år
räknat fyrtiofem procent av basbe- räknat femtio procent av basbeloppet,
loppet.

14 kap. Om familjepension
2 §.

Rätt till------—----- sextio år.

Äro de —---—----— till änkan.

Frånskild kvinna, som enligt rättens
beslut eller på grund av avtal är
berättigad till underhållsbidrag av
den försäkrade, är för tid varunder
bidraget skolat utgå likställd med
änka i fråga om rätt till änkepension
vid den försäkrades död. Vad i detta
stycke stadgas skall ej äga tillämpning,
därest avtal om underhållsbidrag
eller medgivande i rättegång
att utgiva sådant bidrag kan antagas

261

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

hava tillkommit i huvudsakligt syfte
att bereda kvinnan rätt till pension.

Änkepension skall indragas, om
den pensionsberättigade ingår äktenskap.
Upplöses äktenskapet innan
det bestått i fem år, skall pensionen
ånyo börja utgå, om förutsättningarna
i övrigt för rätt till pension alltjämt
äro för handen.

Änkepension utgör-----—

Om begränsning i vissa fall av storleken
av änkepension till frånskild
kvinna stadgas i 17 kap. 2 §.

Änkepension skall indragas, om
den pensionsberättigade ingår äktenskap.
Upplöses äktenskapet innan
det bestått i fem år, skall pensionen
ånyo börja utgå.

§•

andra styckena.

5 §•

Barnpension för------mellan barnen.

Föreligger rätt till såväl änkepension
som barnpension efter försäkrad
men utgör på grund av 17 kap. 2 §
änkepensionen eller, om flera åro berättigade
till sådan pension, det sammanlagda
änkepensionsbeloppet icke
trettiofem procent av förtidspension
eller ålderspension som i 3 § sägs,
skall det sammanlagda barnpensionsbeloppet
ökas i motsvarande mån,
dock högst med belopp motsvarande
tjugufem procent av förtidspensionen
eller ålderspensionen.

17 kap. Om sammanträffande av förmåner

* §•

Vid tillämpning av 1 och 3 §§ tagas
andra tillägg till pension än barntillägg
ej i beaktande. Minskning av
folkpension enligt nämnda paragrafer
skall sist göras å barntillägg.

3 §•

Vid tillämpning av 1 och 2 §§ tagas
andra tillägg till pension än barntillägg
ej i beaktande. Minskning av
folkpension enligt nämnda paragrafer
skall sist göras å barntillägg.

262

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

IV. måtte — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående
införande av lagen om allmän försäkring — med bifall till yrkandet under

I. i motionen II: 783 för sin del antaga nämnda förslag med de ändringar
att 11, 12, 16 och 17 §§ erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

11 §•

För tiden------tvåtusensextiofem kronor.

De i---------- — av tre.

Åtnj uter den — —----nämnda lag.

Åtnjuta makar------allmän försäkring.

Vid tillämpning av 17 kap. 2 §
första stycket lagen om allmän försäkring
skall med ökning av pension till
följd av att basbeloppet stiger jämställas
förhöjning som avses i andra
stycket i denna paragraf.

För tiden

12 §.

nedan stadgas.

Följande i 8 och 9 kap. lagen om
allmän försäkring angivna förmåner
skola för år räknat utgöra

barnpension ettusen kronor eller,
för barn, vars båda föräldrar avlidit,
eller för barn utom äktenskap,
som fyllt tre år och beträffande vilket
faderskapet ej fastställts, ettusenfyrahundra
kronor;

barntillägg ettusen kronor eller, i
fall då enligt 7 kap. 2 § andra eller
tredje stycket lagen om allmän försäkring
två tredjedelar eller en tredjedel
av hel förtidspension utgår,
motsvarande andel av nämnda belopp; invaliditetstillägg

ettusentvåhundra
kronor; samt

invaliditetsersättning ettusenåttahundra
kronor.

För beräkning —-----äga tillämpning.

I fall — — —------femtio kronor.

Följande i 8 och 9 kap. lagen om
allmän försäkring angivna förmåner
skola för år räknat utgöra

barnpension ettusen kronor eller,
för barn, vars båda föräldrar avlidit,
eller för barn utom äktenskap, som
fyllt tre år och beträffande vilket faderskapet
ej fastställts, ettusenfyrahundra
kronor;

barntillägg ettusen kronor eller, i
fall då enligt 7 kap. 2 § andra eller
tredje stycket lagen om allmän försäkring
två tredjedelar eller en tredjedel
av hel förtidspension utgår,
motsvarande andel av nämnda belopp; invaliditetstillägg

ettusentvåhundra
kronor; samt

invaliditetsersättning tvåtusen
kronor.

263

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

16 §.

--mot 10.

Bestämmelserna i
Vad i 17 kap. 3 § lagen om allmän
försäkring stadgas om minskning av
folkpension skall ej äga tillämpning
å änkepension efter man, som avlidit
före den 1 juli 1960.

Änkepension enligt 8 kap. 2 §
andra stycket lagen om allmän försäkring
utgår ej i anledning av dödsfall,
som inträffat före den 1 januari
1962.

§•

Vad i 17 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring stadgas om minskning
av folkpension skall ej äga tillämpning
å änkepension efter man,
som avlidit före den 1 juli 1960.

V. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

VI. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till förordning
angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring
(sjukreseförordning),

VII. måtte — med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension — med bifall till yrkandet
under I. i motionen II: 783 för sin del antaga nämnda förslag med

den ändring att 5 § erhåller följande
lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag)

1 § sista stycket nämnda lag föranlett
minskning av barntillägg som
där avses, livränta eller sjukpenning
jämte barntillägg som avses i 17 kap.

såsom utskottets förslag betecknade
(Utskottets förslag)

§•

264

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

(Kungl. Maj.ts förslag)

3 § nyssnämnda lag i vad den enligt
samma lagrum avdragits från pension,
ersättning på grund av sjukförsäkring
i allmän försäkringskassa
eller understöd som någon på grund
av skyldskap eller svågerlag må
vara föranledd att utgiva.

Vid uppskattning —------

Värdet av —-----av Konungen.

I fråga —-----sammanlagda förmögenhet.

Årsinkomst avrundas -— — -----tiotal kronor.

(Utskottets förslag)

2 § nyssnämnda lag i vad den enligt
samma lagrum avdragits från pension,
ersättning på grund av sjukförsäkring
i allmän försäkringskassa
eller understöd som någon på grund
av skyldskap eller svågerlag må
vara föranledd att utgiva,
tjugutusen kronor.

VIII. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551) angående
beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension,

IX. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående
uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m.,

X. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
finansiering av folkpensioneringen,

XI. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel samt

XII. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till förordning
om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950
(nr 261);

B. att riksdagen måtte antaga följande genom propositionen framlagda
författningsförslag, nämligen

I. förslag till lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den
5 maj 1960 (nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering,

II. förslag till förordning om ändring i förordningen den 18 december
1959 (nr 555) angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m.

265

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

III. förslag till reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas
fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen,

IV. förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 maj
1954 (nr 269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande
arbetsanställning,

V. förslag till lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om
ersättning åt smittbärare,

VI. förslag till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954
(nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna samt

VII. förslag till lag angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56)
om socialregister;

C. att riksdagen i anledning av det andra yrkandet i motionen
II: 208 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till känna
vad utskottet anfört om ersättning för tandläkarvård, som meddelats av
privatpraktiserande specialist;

D. att riksdagen i anledning av det tredje yrkandet i motionen
II: 208 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad
utskottet anfört om rabattering av läkemedel, som ordinerats av tandläkare;

E. att riksdagen — dels med bifall till motionerna 1:481 och
II: 560, dels i anledning av motionerna I: 169 och II: 216, I: 650 och II: 782,
1:655 och 11:772, 1:657 och 11: 785 (yrkandet under A. 9), 1:662 och
II: 787 samt II: 783 — måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en
förutsättningslös utredning av frågorna om änkepension till frånskild
kvinna och pension till änkling;

F. att följande motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandet under 2 b) i motionerna I: 28 och II: 54,

2) yrkandena i motionerna I: 70 och II: 211,

3) det första och det sista yrkandet i motionerna I: 214
och II: 264,

4) yrkandet i motionerna I: 291 och II: 366,

5) yrkandet i motionerna I: 293 och II: 365,

6) yrkandena i motionerna I: 298 och II: 363,

7) yrkandet i motionerna I: 299 och II: 283,

8) yrkandet i motionerna 1: 370 och II: 445,

9) yrkandet i motionerna I: 483 och II: 562,

10) yrkandet i motionerna I: 633 och II: 761,

9* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 2 avd. Nr 27

266

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

11) yrkandena under I. i), III. a)—e) och g) samt IV. i
motionerna I: 649 och II: 777,

12) yrkandet i motionerna I: 650 och II: 782,

13) yrkandena i motionerna I: 652 och II: 769,

14) yrkandet under b) i motionerna I: 655 och II: 772,

15) yrkandena under A. 1, 4, 5, 8 och 10 i motionerna
I: 657 och II: 785,

16) det andra yrkandet i motionerna I: 658 och II: 778,

17) yrkandena i motionerna I: 659 och II: 770,

18) yrkandet i motionerna I: 660 och II: 789,

19) yrkandena under I. a) och f) i motionerna I: 661 och
II: 784,

20) det sista yrkandet i motionerna I: 662 och II: 787,

21) yrkandet under b) i motionerna I: 663 och II: 774,

22) yrkandet i motionen II: 330,

23) yrkandet i motionen II: 611,

24) det sista yrkandet i motionen II: 762,

25) yrkandet i motionen II: 773,

26) yrkandet under 3. i motionen II: 783, samt

27) yrkandet i motionen II: 788,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1962

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru HamrinThorell,
fru Carlqvist, fröken Nordström, herrar Magnusson, Eric Carlsson
och Enarsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
Rimmerfors, fröken Wetterström, herr Odhe, fru Ekendahl, herrar
Bengtsson i Varberg, och Gustavsson i Alvesta.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

267

Reservationer

Vid A. i utskottets hemställan (med direkt anknytning till de i propositionen
framlagda författningsförslagen)

Förslaget till förordning om ändring 1 förordningen den 4 Juni 1954 angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel

I. till 3 § (avser karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen)

av herr Enarsson och fröken Wetterström, vilka ansett,

a) att det avsnitt å s. 221 i utskottets yttrande, som börjar med orden
»Frågan om» och slutar med orden »förevarande motion», bort ersättas med
text av följande lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning. Under erinran om att ett genomförande
av motionärens förslag inte torde behöva medföra någon höjning
av sjukförsäkringsavgifterna tillstyrker utskottet sålunda bifall till
förevarande motion.

b) att utskottet med bifall till motionen II: 780 bort hemställa,

dels att 3 § förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel måtte erhålla följande lydelse:

3 §•

I annat fall än som avses i 2 § äger vid sjukdom den som är omfattad av
sjukförsäkring enligt lagen om allmän försäkring eller här i riket är i allmän
eller enskild tjänst vid inköp av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan
den 14 november 1913 (nr 308) är att hänföra till apoteksvara éllér
som utan att utgöra apoteksvara innehåller gift av första klassen, åtnjuta
nedsättning av fastställt pris för läkemedlet med hälften av det belopp, varmed
priset må överstiga fem kronor. Har under en formel förskrivits flera
läkemedel, skall prisnedsättningen avse den sammanlagda kostnaden. Är
förskrivning avsedd att expedieras mer än en gång, skall nedsättningen
hänföra sig till varje expedition.

Vad nu------vistas härstädes.

Från prisnedsättning------stycket avses.

dels ock — såsom en följd härav -— att

A. 5 § nämnda förordning måtte erhålla följande lydelse:

5 §.

Kostnaden för tillhandahållande av läkemedel enligt denna förordning
bestrides av de allmänna försäkringskassorna i förhållande till antalet sådana
inskrivna försäkrade vid utgången av det år kostnaden avser, vilka
äro pliktiga att erlägga sjukförsäkringsavgift enligt lagen om allmän försäkring.

268 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

B. 19 kap. 7 § lagen om allmän försäkring måtte erhålla följande lydelse:

7 §•

Till allmän försäkringskassa utgår för varje år statsbidrag med fyrtiofem
procent av kassans utgifter för

a) sjukvårdsersättning, dock ej ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

Förslaget till lag om allmän försäkring

II. till 2 kap. 5 § (avser ersättning för resor i anledning av tandläkarvård
inom moderskapsförsäkringen)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett,

a) att det stycke å s. 222 i utskottets yttrande, som börjar med orden
»Socialpolitiska kommittén» och slutar med orden »förevarande motionsyrkande»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att principen om rätt till ersättning för resor till
och från läkare samt till och från sjukhus har tillämpats alltsedan den allmänna
sjukförsäkringen infördes. De skäl som anförts för denna ersättningsrätt
är tillämpliga även i fråga om förevarande utgifter för resor till
och från tandläkare. Utskottet tillstyrker därför att de försäkrade skall äga
rätt till ersättning för dessa resor enligt de grunder som gäller beträffande
resor till och från läkare.

b) att utskottet med bifall till det under I. e) i motionerna I: 661 och
II: 784 upptagna yrkandet bort hemställa,

dels att 2 kap. 5 § lagen om allmän försäkring måtte erhålla följande
lydelse:

5 §.

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård som
avses i 2, 3 eller 4 §, utgår ersättning enligt vad Konungen med riksdagen
förordnar för utgifter i anledning av resor till och från läkaren, tandläkaren
eller sjukvårdsinrättningen, där ej med hänsyn till resans längd samt
den sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått eller färdats på
annat sätt, som icke krävt särskild kostnad.

dels ock — såsom en följd härav — att 3 § sjukreseförordningen måtte
erhålla följande lydelse:

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 269

3 §.

Vid tandläkarvård som avses i 2 kap. 3 § lagen om allmän försäkring
skall vad i 2 § denna förordning sägs om läkarvård äga motsvarande tillämpning.

III. till 3 kap. 2 § (avser rätt för företagare, som står utanför tilläggspensioneringen,
att tillhöra försäkringen för tilläggssjukpenning)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Eric Carlsson, Enarsson,
Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fröken W etterström och herr Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som har rubriken »Valfrihet
mellan olika pensionsnivåer inom tilläggspensioneringen» (s. 242), bort utgå
samt att det avsnitt av utskottets yttrande, som har rubriken »Företagarnas
ställning inom sjukpenningförsäkringen m. m.» (*. 215 o. f.), bort
ersättas med text av följande lydelse:

Företagarnas ställning inom sjukpenning försäkringen m. m.

I propositionen föreslås att företagarna skall anslutas till den obligatoriska
försäkringen för tilläggssjukpenning. Företagarna skall dock ha möjlighet
till förlängning av karenstiden från 3 till 33 eller 93 dagar. Dessutom
skall de äga att på egen begäran utträda ur försäkringen, dock endast under
förutsättning att utträde sker jämväl ur försäkringen för allmän tilläggspension.
Ett utträde ur tilläggspensioneringen föreslås också skola ha
samma verkan i fråga om tilläggssjukpenningförsäkringen. Den sålunda
föreslagna sammankopplingen mellan tilläggssjukpenningen och tilläggspensioneringen
kritiseras i motionerna 1: 649 och II: 777, I: 653 och II: 775
samt I: 657 och II: 785, i vilka det yrkas att företagare skall äga rätt att
begränsa sitt deltagande till endera av försäkringarna. I motionerna I: 669
och II: 777, I: 567 och II: 785, I: 291 och II: 366 samt I: 483 och II: 562
har upptagits den näraliggande frågan om valfrihet inom tilläggspensioneringens
ram för företagarna. Sålunda yrkas på utredning och förslag rörande
dels möjlighet för företagarna att tillhöra tilläggspensioneringen endast såvitt
avser förtids- och familjepensionering, dels möjlighet till viss valfrihet
mellan olika pensionsnivåer inom tilläggspensioneringen. De nämnda förslagen
har ett inbördes samband och torde därför höra behandlas i ett sammanhang.
Härvid vill utskottet erinra jämväl om de nya regler för materiell
samordning mellan sjukpennningförsäkringen och förtidspensioneringen
som föreslås i propositionen.

Den nuvarande sjukpenningförsäkringen ger skydd såväl vid sjukdom
som även i viss utsträckning vid invaliditet, som är en följd av sjukdom.
Skyddet är emellertid till tiden begränsat; sjukpenning utgår i allmänhet
för högst 730 dagar vid varje sjukdom (sjukhjälpstiden). Sjukpenningför -

270 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

säkringen är samordnad med invalidpensioneringen inom folkpensioneringen
på så sätt, att sjukpenning och invalidpension i princip inte utgår
samtidigt. Däremot har samordningen icke för närvarande den innebörden
att sjukpenningen vid sjukhjälpstidens slut alltid avlöses av pension, därest
den försäkrades arbetsoförmåga eller nedsättning av arbetsförmågan då
fortfarande består.

Propositionens förslag i förevarande avseende innebär att sjukpenningförsäkringen
skall gälla intill arbetsoförmågan eller nedsättningen av arbetsförmågan
upphör eller sjukpenningförmånen avlöses av pensionsförmån.
Som en riktpunkt för tillämpningen har departementschefen uttalat,
att utbyte av sjukförsäkringsförmåner mot förtidspension inte skall göras,
förrän själva läkeprocessen avslutats och ett mera definitivt tillstånd inträtt.
Förslaget innebär sålunda att den nu gällande tidsgränsen — 730
dagar — ersättes av en medicinsk bedömning.

Enligt utskottets mening får det hälsas med tillfredsställelse att den
lucka, som i vissa fall hittills uppstått mellan förmåner från sjukförsäkringen
och förmåner från förtidspensioneringen, nu kan elimineras. Vid
tillämpningen av de i propositionen förordade reglerna för samordningen
kan det i vissa fall bli särskilt förmånligt att övergå från sjukförsäkringsförmån
till förtidspensionsförmån. Detta gäller främst de fall då vederbörande
under sjukdomstiden uppbär endast grundsjukpenning. Sjukpenningen
skulle då per år uppgå till ca 1 800 kr. skattefri inkomst. Om sjukförsäkringsförmånen
avlöses av full förtidspension från folkpensioneringen
erhålles genom denna — räknat med dagens penningvärde och 1968 års pensionsnivå
— ungefär dubbla inkomsten efter skatt. Dylika förhållanden har
givit vissa remissinstanser anledning att uttrycka farhågor för särskilt svårbedömbara
gränsfall och påfrestningar för försäkringssystemet. I anledning
härav vill utskottet framhålla, att den medicinska bedömningen självfallet
får tillmätas avgörande betydelse och tillämpas oberoende av olika
förmånsnivåer av här nämnd art inom sjukförsäkringen och förtidspensioneringen.
Med det anförda ansluter sig utskottet till propositionen såvitt
avser reglerna för den materiella samordningen mellan sjukförsäkringen
och pensioneringen.

Vid bedömningen av de framförda yrkandena rörande valmöjligheter för
företagarna inom försäkringssystemet måste enligt utskottets mening beaktas
systemets allmänna karaktär och att det i princip är avsett för alla
medborgare. Ett sådant försäkringssystem får inte utformas på sådant sätt
att vissa medborgargrupper i praktiken endera utestänges från vissa delar
av systemet eller tvingas ansluta sig på ett sätt som inte svarar mot deras
faktiska behov. Försäkringssystemet bör sålunda vara smidigt och anpassningsbart.
De speciella behov och önskemål, som från företagarnas och de
fria yrkesutövarnas sida gör sig gällande i sammanhanget, är nära förknippade
med företagandets natur. I många fall kan inte företagarna ansluta

271

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

sig till berörda delar av försäkringssystemet, såsom dessa nu är utformade,
utan att det får vissa menliga inverkningar för deras näringsutövning. Å
andra sidan synes det uppenbart att det hos företagarna finns behov av ett
försäkringsskydd utöver grundskyddet, ehuru detta behov i många fall ej
kan tillgodoses genom en fullständig anslutning till försäkringssystemet.
Då det är angeläget både att företagarna — liksom andra medborgare —
beredes goda möjligheter för sin förvärvsverksamhet och att täckandet av
deras försäkringsbehov underlättas, finner utskottet att de framförda yrkandena
rörande vissa valmöjligheter bör tillmötesgås.

Vad först gäller frågan om möjligheten för företagare att tillhöra endera
försäkringen för tilläggspension eller tilläggssjukpenningförsäkringen anser
utskottet att behovet av enbart långtidsskydd i viss utsträckning tillgodosetts
i propositionen. Till följd av bestämmelserna om karenstid av
endera 3, 33 eller 93 dagar inom tilläggssjukpenningförsäkringen har företagarna
möjlighet att ansluta sig endast såvitt gäller långtidsskyddet. Långtidsskyddet
belöper sig visserligen till viss del på sjukförsäkringen. Kostnaden
härför är emellertid låg vid jämförelse med kostnaden för anslutning
till tilläggspensioneringen. Av socialförsäkringskommittén har den
beräknats till 45 kr. om året vid en förvärvsinkomst av 6 800—8 400 kr.
och till 93 kr. vid en förvärvsinkomst av 14 000—16 000 kr. Då kommittén
utgått från en grundsjukpenning av 4 kr., torde dessa beräkningar vara
i överkant. Behovet av försäkring enbart i fråga om korttidsskydd har
emellertid inte tillgodosetts i propositionen. Om en företagare, t. ex. på
grund av omfattande investerings- och amorteringsutgifter, ej anser sig ha
råd och möjlighet att ansluta sig till försäkringen för tilläggspension, kan
han enligt propositionen ej heller ansluta sig till försäkringen för tilläggssjukpenning.
Enligt utskottets mening är detta otillfredsställande. Skall
företagarnas behov och faktiska möjligheter till försäkringsskydd tillgodoses
på ett rimligt sätt, bör möjlighet öppnas till anslutning till tilläggssjukpenningförsäkringen
utan samtidig anslutning till försäkringen för tilläggspension.
I anledning av förevarande motionsyrkanden tillstyrker sålunda
utskottet att lagförslaget ändras så, att den som erhållit utträde ur försäkringen
för tilläggspension skall äga rätt — men ej vara skyldig — att utträda
även ur försäkringen för tilläggssjukpenning. Det omvända förhållandet,
d. v. s. möjligheten att tillhöra tilläggspensionsförsäkringen men ej
tilläggssjukpenningförsäkringen, får, såsom framgått av det föregående,
anses tillgodosett genom de föreslagna bestämmelserna rörande karenstider.

I förevarande motioner har även yrkats på viss valfrihet för företagare
och fria yrkesutövare inom tilläggspensioneringens ram. Sålunda har yrkats
dels på rätt till anslutning till försäkringen endast vad gäller förtidspension
och pension till efterlevande, dels på rätt till anslutning för lägre pension
än den eljest gällande eller med viss del av den eljest pensions- och avgifts -

272

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

grundande inkomsten. Utskottet behandlar först frågan om anslutning endast
såvitt gäller förtids- och efterlevandeskydd. Såsom framhållits både i
motionerna och i remissyttranden från företagarhåll måste därvid beaktas
att ett mycket stort antal företagare under den aktiva förvärvstiden har omfattande
utgifter för investerings- och amorteringsändamål. Dessa utgifter
måste i stort sett bestridas av den personliga inkomsten, även i de fall då
inkomsten är förhållandevis låg. Till följd härav minskas givetvis de ekonomiska
möjligheterna för en fullständig anslutning till försäkringen för tilläggspension
samtidigt som behovet av ålderspension utöver folkpensionen
blir mindre, emedan de belopp som nedlagts i rörelsen utgör ett visst trygghetskapital.
Behovet av förtids- och efterlevandeskydd täckes emellertid
inte på detta sätt, varför rätt till anslutning endast såvitt gäller denna del
av försäkringen bör införas. Utskottet tillstyrker sålunda i princip de i
förevarande motioner framförda yrkandena om sådan rätt.

Då utskottet för närvarande saknar tillgång till erforderligt matematiskt
och försäkringstekniskt underlag, finner det sig förhindrat att nu framlägga
erforderliga författningsförslag. Utskottet föreslår därför att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om så skyndsam beredning av frågan
att förslag kan föreläggas innevarande års höstriksdag och de erforderliga
bestämmelserna träda i kraft den 1 januari 1963. Vid prövningen bör frågan
om rätten till förtidspension skall upphöra vid uppnående av den ordinarie
pensionsåldern m. m. särskilt uppmärksammas. Vissa skäl kan anföras
för att förtidspensionen från tilläggspensioneringen skall upphöra när
förtidspensionen från folkpensioneringen avlöses av ålderspension från
folkpensioneringen. Då emellertid en invaliditet som inträffat under den
aktiva tiden helt eller delvis omintetgjort tillskapande av sådant trygghetskapital
som åsyftats i det föregående, talar enligt utskottets mening skäl
för att rätten till förtidspension i förevarande fall skall gälla även sedan
den allmänna pensionsåldern uppnåtts. Blir detta fallet får det givetvis
beaktas vid avgiftsberäkningen.

Vad slutligen gäller frågan om rätt till anslutning till tilläggspensioneringen
med viss del av den eljest pensionsgrundande inkomsten eller för
pension på viss lägre nivå än den eljest förekommande, vill utskottet framhålla
att ifrågavarande yrkanden till betydelsefull del får anses tillgodosedda
genom vad som i det föregående anförts om rätten till anslutning enbart
i fråga om förtids- och efterlevandeskydd. Då de valmöjligheter i
systemet som bör tillskapas av tekniska och administrativa skäl bör inriktas
på att täcka de förekommande väsentliga behoven, är utskottet ej berett att
tillstyrka att möjlighet till anslutning på olika nivåer tillskapas i fråga om
förtids- och efterlevandeskyddet. Kvar står således frågan om huruvida det
beträffande ålderspensionen förefinns behov av anslutning på olika nivåer.
Även om den i det föregående föreslagna rätten till anslutning enbart beträffande
förtids- och efterlevandeskydd får anses vara den väsentligaste,

273

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

kan det inte bortses från att det — särskilt med hänsyn till det stigande avgiftsuttaget
— finns behov av anslutning till ålderspension på lägre nivå
än den eljest förekommande. Då detta spörsmål i tekniskt avseende torde
vara relativt enkelt att bemästra förordar utskottet att företagarna medges
rätt att tillhöra försäkringen för tilläggspension jämväl vad avser halv ålderspension.
Även denna fråga bör skyndsamt prövas och beredas så att
förslag kan föreläggas innevarande års höstriksdag. Sammanfattningsvis
bör således åsyftade prövning och förslag gälla rätt för företagare att — utöver
vad som nu gäller — ansluta sig till tilläggspensioneringen endera vad
avser enbart förtids- och efterlevandeskydd eller vad avser förtids- och efterlevandeskydd
jämte halv ålderspension.

Härmed anser sig utskottet ha besvarat i samtliga förevarande sammanhang
behandlade yrkanden.

b) att utskottet med bifall delvis till det under I. b) i motionerna I: 649
och II: 777 upptagna yrkandet, motionerna I: 653 och II: 775 samt det under
A. 2. i motionerna I: 657 och II: 785 upptagna yrkandet bort hemställa,
dels att 3 kap. 2 § lagen om allmän försäkring måtte erhålla följande
lydelse:

2 §•

Hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad, vars inkomst av förvärvsarbete
för år räknat uppgår till minst ettusenåttahundra kronor, skall
med hänsyn till sagda inkomst vara placerad i sjukpenningklass. Har den
försäkrade inkomst såväl av anställning som av annat förvärvsarbete, skall
placeringen anses grundad på inkomsten av anställning såvitt avser den
sjukpenningklass, i vilken den försäkrade skulle hava placerats med hänsyn
enbart till sagda inkomst, samt i övrigt på inkomsten av annat förvärvsarbete.
För tid då undantagande från försäkringen för tilläggspension enligt
11 kap. 7 § äger giltighet för den försäkrade skall han äga anmäla undantagande
jämväl för placering i högre sjukpenningklass enligt 4 § än
klassen nr 2, såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.
Vad i 11 kap. 7 § andra och tredje styckena sägs om anmälan och återkallelse
av anmälan skall äga motsvarande tillämpning å undantagande enligt
denna paragraf.

Med inkomst-----— såsom arbetsgivare.

Beräkning av----— — kommunal inkomstskatt.

Kvinnlig försäkrad ---------haft barn.

dels ock — såsom en följd härav —- att 3 kap. 5 och 11 §§ samt 13 kap.
2 § lagen om allmän försäkring måtte erhålla följande lydelse:

274

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

3 kap. Om sjukpenning och moderskapspenning

5 §•

a) när till kassans kännedom kommit att försäkrads inkomstförhållanden
undergått ändring av betydelse för placeringen i sjukpenningklass,

b) när undantagande som avses i 2 § första stycket tredje punkten blir
giltigt eller upphör att äga giltighet, samt

c) när förtidspension enligt denna lag beviljas den försäkrade eller redan
utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring av den försäkrades
arbetsförmåga.

Ändring av — — —---efter dödsfallet.

Under tid då försäkrad lider —- ■— -----5 § stadgas.

Under tid då försäkrad efter------— sex månader.

11 §•

Upphör undantagande som avses i 2 § första stycket tredje punkten att
äga giltighet, skall beträffande tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst
av annat förvärvsarbete, gälla en karenstid av nittiotre dagar. Den försäkrade
må dock under de förutsättningar som angivas i 10 § tredje stycket
välja en karenstid av tre eller trettiotre dagar; och skall därvid jämväl i
övrigt tillämpas vad i nämnda lagrum är stadgat.

Ej må i något fall sjukpenning som avses i denna paragraf utgivas vid
sjukdom, som inträffat medan undantagande som avses i 2 § första stycket
tredje punkten ägde giltighet.

13 kap. Om förtidspension
2 §.

275

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

grund för placeringen i sjukpenningklass eller därest anmälan om undan
tagande enligt 3 kap. 2 § första stycket tredje punkten ej skett.

Hel förtidspension —-----är lägst.

Pension enligt-----— — 12 kap.

IV. till 3 kap. 12 § (avser barntillägg till moderskapspenning)
av herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar å s. 222 med orden
»Beträffande moderskapsförsäkringens» och slutar å s. 223 med orden
»följaktligen förevarande motionsyrkande», bort ersättas med text av följande
lydelse:

Beträffande moderskapsförsäkringens kontantförmåner innehåller propositionen
dels kraftiga höjningar av beloppen, dels vissa konstruktiva nyheter.
Socialpolitiska kommittén har till denna del på grundval av socialförsäkringskommitténs
förslag om en grundsjukpenning av 4 kr. per dag
och inberäknat en kompensation för barntillägg föreslagit att grundpenningen
skall utgå med det avrundade beloppet 800 kr. vid enkelbörd och
med 400 kr. för tillkommande barn vid flerbörd. I propositionen har denna
beräkningsmetod frångåtts. Sålunda har på grundval av förslaget om en
grundsjukpenning av 5 kr. per dag föreslagits en grundpenning av
(180 X 5 =) 900 kr. vid enkelbörd och 450 kr. för tillkommande barn vid
flerbörd. Tilläggspenning utgår enligt gällande bestämmelser under högst
90 dagar till förvärvsarbetande kvinna, som är ledig för barnsbörd. I propositionen
föreslås att nämnda tid skall utsträckas till 180 dagar. I formellt
hänseende innehåller propositionen den nyheten att grundpenningen föreslås
i fortsättningen skola ha benämningen moderskapspenning och tillläggspenningen
benämningen tilläggssjukpenning.

Frågan om — — — (lika med utskottet) — — — därför förevarande
motionsyrkande.

I de nyssnämnda motionerna har föreslagits även den ändringen i propositionen,
att kvinna, som vid sjukdom är berättigad till barntillägg,
skall vid barnsbörd erhålla sådant tillägg för en tid av 30 dagar. Utskottet
vill erinra om att socialpolitiska kommittén i sitt förslag om moderskapspenning
på 800 kr. inkluderade en kompensation för barntillägg under
en tid av 30 dagar. Såsom framgått av det föregående har emellertid denna
kompensation bortfallit i den i propositionen föreslagna moderskapspenningen
om 900 kr. Denna är nämligen beräknad med utgångspunkt från en
grundsjukpenning på 5 kr., vilken för 180 dagar utgör 900 kr. Enligt utskottets
mening utgör höjningen av grundsjukpenningen ej anledning att
slopa den förmån som barntilläggen utgör i detta sammanhang. Utskottet
tillstyrker därför ifrågavarande motionsyrkande om att kvinna, som vid

276 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

sjukdom är berättigad till barntillägg, skall vid barnsbörd erhålla sådant
tillägg för en tid av 30 dagar.

b) att utskottet med bifall till det under I. b) i motionerna 1:661 och
II: 784 upptagna yrkandet bort hemställa,

dels att 3 kap. 12 § lagen om allmän försäkring måtte erhålla följande
lydelse:

12 §.

Kvinnlig försäkrad---—--utöver ett.

Av moderskapspenningen-------tidpunkten därför.

Därest den försäkrade vid sjukdom är berättigad till barntillägg enligt
9 §, skall sådant tillägg utgå jämväl till moderskapspenning från och med
förlossningsdagen till och med tjugunionde dagen därefter.

dels ock — såsom en följd härav — att 3 kap. 14 § lagen om allmän försäkring
måtte erhålla följande lydelse:

14 §.

Försäkrad, som äger rätt till moderskapspenning, må ej åtnjuta grundsjukpenning
eller barntillägg till sådan sjukpenning för tiden från och med
förlossningsdagen till och med den tjugunionde dagen därefter.

V. till 6 kap. 1 och 2 §§ samt 12 kap. 1 och 2 §§ (avser sammankopplingen
av folkpensioneringen och tilläggspensioneringen i fråga om förtida
och uppskjutet uttag av ålderspension)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
a) att det stycke å s. 227 i utskottets yttrande, som börjar med orden
»I motionerna» och slutar med orden »förevarande motionsyrkande», bort
ersättas med text av följande lydelse:

I motionerna 1: 6^9 och 11: 777 har yrkats, att förtida respektive uppskjutet
uttag skall kunna ske fristående inom folkpensioneringen och inom
tilläggspensioneringen. Såsom utskottet i det föregående framhållit, bör man
inte bortse från att förtida uttag av ålderspensionen i en del fall kan innebära
en möjlighet att utjämna en inkomstkurva, som tenderar att sjunka
väl brant åren närmast före den ordinarie pensionsåldern. Det framstår sålunda
som önskvärt, att en person, som känner krafterna avtaga men dock
har möjligheter och vilja att uppnå vissa arbetsinkomster, beredes tillfälle
att taga ut den ena pensionsdelen tidigare än den andra. Härigenom skulle
i vissa fall vinnas även den fördelen, att vederbörande vid inträffad inva -

277

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

fiditet skulle bli berättigad till förtidspension från den pensionsdel, för vilken
rätten till tidigare uttag ej utnyttjats. Utskottet tillstyrker därför ifrågavarande
motionsyrkande.

b) att utskottet med bifall till det under I. c) i motionerna 1:649 och
II: 777 upptagna yrkandet bort hemställa, att 6 kap. 1 och 2 §§ samt 12 kap.
1 och 2 §§ måtte erhålla följande lydelse:

6 kap. Om ålderspension
1 §•

Rätt till---—--- sextiosju år.

2 §.

Ålderspension utgör — —----av basbeloppet.

12 kap. Om ålderspension
1 §•

Rätt till---*---tio år.

På särskild framställning av försäkrad utgår, under förutsättning som i
första stycket sägs, ålderspension för tid före den månad, varunder han
fyller sextiosju år, dock tidigast från och med den månad, då han uppnår
sextiotre års ålder. 2

2 §.

Ålderspension utgör---—- — — talet trettio.

Har undantagande — — — —--den försäkrade.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder
den försäkrade fyller sextiosju år, skall pensionen minskas med sex tion -

278 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

dels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till
ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år. Om
pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas
pensionen med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar
utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade
uppnådde nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter
ingången av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år, och
ej heller till tid, då den försäkrade icke varit berättigad till tilläggspension
i form av ålderspension.

VI. till 19 kap. 2 och 6 §§ (avser inkomstgränsen för påförande av avgift
till sjukvårdsförsäkringen)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar å s. 248 med orden
»Då höjningen» och slutar å s. 249 med orden »förevarande motionsyrkanden»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att gränsen för påförande av folkpensionsavgift
och avgift till sjukvårdsförsäkringen genom beslut av 1961 års höstriksdag
höjdes från 1 200 kr. till 2 400 kr. för både som gifta och som ogifta taxerade
inkomsttagare. Härigenom befriades som ogifta taxerade inkomsttagare,
som ej uppnår beskattningsbar inkomst, helt från ifrågavarande avgifter.
I motionerna 1:455 och 11:543 samt 1:649 och 11:777 framhålles,
att åtgärder nu bör vidtagas för att på motsvarande sätt befria som gifta
taxerade inkomsttagare från dessa avgifter. I konsekvens härmed bör inkomstgränsen
för dessa inkomsttagare höjas till dubbla beloppet, d. v. s.
4 800 kr. Utskottet delar denna uppfattning och tillstyrker sålunda att
ifrågavarande höjning genomföres från och med beskattningsåret 1963.
Härigenom torde även vissa administrativa fördelar kunna vinnas och inkomstgränsen
för deklarationsplikt i fråga om gifta inkomsttagare höjas.
I anledning härav vill utskottet föreslå att ändringen nu vidtages i lagen om
finansiering av folkpensioneringen och i lagen om allmän försäkring. Det
bör därpå ankomma på Kungl. Maj:t att framlägga de förslag till författningsändringar,
som föranledes av de ändrade förutsättningarna för deklarationsplikten
m. m.

Det i motionerna I: 474 och II: 537 framställda yrkandet saknar genom
utskottets ovan nämnda ställningstagande aktualitet och bör följaktligen
icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

b) att utskottet i anledning av det under I. j) i motionerna 1:649 och
II: 777 upptagna yrkandet bort hemställa, att 19 kap. 2 och 6 §§ lagen
om allmän försäkring måtte erhålla följande ändrade lydelse:

279

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962
2 §.

Försäkrad, som------nedan sägs.

Har den------av tjänstgöringstiden.

Uppgår för försäkrad, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande
bestämmelser, den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten vid taxering
året näst efter det år sjukförsäkringsavgiften avser till minst fyratusenåttahundra
kronor eller för annan försäkrad till minst tvåtusenfyrahundra kronor
och har han icke vid sistnämnda års utgång upphört att vara inskriven
hos allmän försäkringskassa eller fyllt sextiosju år eller för december månad
samma år åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt denna lag,
skall sjukförsäkringsavgiften innefatta avgift avseende den allmänna försäkringskassans
utgifter för sjukvårdsersättning. Vad nu sagts om försäkrads
taxerade inkomst skall i fråga om försäkrad, som taxeras enligt för
gift skattskyldig gällande bestämmelser, avse den sammanlagda taxerade
inkomsten.

Har avgiftspliktig-----— nämnda avdrag.

Angående skyldighet----— — i uppbördsförordningen.

6 §.

Sjukförsäkringsavgift fastställes------öretal bortfaller.

Avgifterna enligt-----— — för månad.

Är försäkrad----- — — — inkomst åtnjutits.

Avgifterna enligt---—---för år.

Avgift enligt 2 § tredje stycket må ej överstiga ett belopp motsvarande
för försäkrad, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser,
summan av tjugo kronor och en femtedel av hans taxerade inkomst, i vad
denna överstiger fyratusenåttahundra kronor, samt för annan försäkrad
summan av tio kronor och en femtedel av hans taxerade inkomst, i vad denna
överstiger tvåtusenfyrahundra kronor. Taxeras försäkrade enligt för gift
skattskyldig gällande bestämmelser, må avgiften för vardera utgå högst
med ett belopp motsvarande summan av tio kronor och en femtedel av den
försäkrades taxerade inkomst, i vad denna överstiger tvåtusenfyrahundra
kronor; och skall därvid hälften av den sammanlagda taxerade inkomsten
anses belöpa på vardera.

Förslaget till lag angående införande av lagen om allmän försäkring

VII. till 16 § (avser inkomstprövning av änkepensioner i övergångsfallen)
av herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
a) att det stycke av utskottets yttrande, som å s. 237 börjar med orden
»Såsom ingående» och slutar med orden »förevarande motionsyrkanden»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

280

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Yrkandet i sistnämnda motion innebär, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall anhålla om förslag innevarande år rörande förbättring
av avdragsreglerna för erhållande av kommunalt bostadstillägg. I motionerna
I: 649 och II: 777 framhålles, att departementschefens uttalande, att en
uppmjukning av inkomstprövningsreglerna ej medför någon förbättring för
de sämst ställda pensionärerna, äger sin riktighet, men att det å andra sidan
är angeläget att prövningsgrunderna ej genomgår sådana förändringar
att inkomstprövningen skärpes. De nuvarande gränsbeloppen fastställdes av
1952 års riksdag och trädde i kraft den 1 januari 1954. Om inkomstprövningen
ej skall bli mera restriktiv än som avsågs vid fastställandet bör enligt
motionärerna gränsbeloppen justeras med hänsyn till penningvärdets
fall. På grundval härav föreslås en uppräkning med i runt tal en tredjedel
av nuvarande nominella värden. Ändringen föreslås skola gälla hustrutillägg,
bostadstillägg samt änkepensioner till dem, som blivit änkor före
den 1 juli 1960.

Utskottet vill erinra om att senare års reformarbete på pensioneringens
område syftat till att avveckla inkomstprövningen. Sålunda gäller ej inkomstprövning
för änkepensioner till sådana som blivit änkor efter den 1
juli 1960 och i förevarande sammanhang föreslås att inkomstprövningen av
invalidpensioner skall upphöra. Det skulle stå i strid med denna utveckling,
om inkomstprövningen beträffande de pensionsdelar och de pensionärer,
för vilka den ännu tillämpas, tillätes bli mera restriktiv. En sådan
restriktivitet skulle nämligen medföra att ett större antal pensionärer finge
känning av inkomstprövningens menliga verkningar. Såsom motionärerna
framhållit har en successiv skärpning av inkomstprövningen ägt rum till
följd av penningvärdets fall. Utskottet finner det motiverat att prövningsreglernas
ursprungliga ekonomiska innebörd nu återställes och tillstyrker
sålunda bifall till det i motionerna I: 649 och II: 777 framförda yrkandena.
Yrkandet i motionen II: 330 får härigenom anses sakna aktualitet och avstvrkes
följaktligen.

b) att utskottet med bifall till det under I. e) i motionerna 1:649 och
11:777 framställda yrkandet bort hemställa, att 16 g lagen angående införande
av lagen om allmän försäkring måtte erhålla följande lydelse:

16 §.

Bestämmelserna i tredje stycket punkterna 1—4 övergångsbestämmelserna
till lagen den 5 maj 1960 (nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering skola alltjämt äga motsvarande tillämpning.
Dock skall beträffande änkepension efter man, som avlidit före den
1 juli 1960, i stället för 8 § första stycket lagen om folkpensionering i lagrummets
lydelse före nämnda tidpunkt gälla, att sådan pension minskas
med en tredjedel av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må över -

281

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

stiga ettusentrehundrafemtio kronor. Vid tillämpning i fall som nu sagts
av 13 § 2 mom. sistnämnda lag skall ock procenttalet 20 utbytas mot 10.

Förslaget till lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

VIII. till 4 § (avser inkomstprövning av hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka under åberopande
av vad som anförts i reservationen under VII. ansett,

att utskottet med bifall till det under I. d) i motionerna I: 649 och II: 777
framställda yrkandet bort hemställa, att 4 § lagen om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension måtte erhålla följande lydelse:

4 §•

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg minskas med en tredjedel av
den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för den som är
gift ettusen kronor och för annan ettusentrehundrafemtio kronor samt med
ytterligare en tredjedel av årsinkomsten i vad den må överstiga för den som
är gift ettusenfyrahundra kronor och för annan ettusenniohundra kronor.

Minskning skall------å hustrutillägget.

Förslaget till lag om finansiering av folkpensioneringen

IX. till 2 och 3 §§ (avser inkomstgränsen för påförande av folkpensionsavgift) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka under åberopande
av vad som anförts i reservationen under VI. ansett,

att utskottet i anledning av det under I. i motionerna I: 455 och II: 543
upptagna yrkandet bort hemställa, att 2 och 3 §§ lagen om finansiering av
folkpensioneringen måtte erhålla följande lydelse: 2

2 §.

Såsom bidrag — --------svensk medborgare.

282

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

sionsavgift, den sammanlagda taxerade inkomsten för dem som samtaxeras
icke uppgår till fyratusenåttahundra kronor.

3 §•

Folkpensionsavgift skall------nedan sägs.

Avgiftspliktiga, som------■ •— sexhundra kronor.

Annan avgiftspliktig------- — sexhundra kronor.

Folkpensionsavgift må i intet fall utgå med högre belopp än vad som
motsvarar för avgiftsskyldig, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande
bestämmelser, summan av tjugo kronor och en femtedel av den taxerade
inkomsten, i vad denna överstiger fyratusenåttahundra kronor, samt
för annan avgiftsskyldig summan av tio kronor och en femtedel av den taxerade
inkomsten, i vad denna överstiger tvåtusenfyrahundra kronor; och skola
därvid avgiftspliktiga som samtaxeras anses som en avgiftspliktig samt avgiftsbeloppet
fördelas mellan dem i förhållande till varderas taxerade inkomst.

Folkpensionsavgift avrundas---------— hela krontal.

X. vid 6 § (avser kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
fr. o. m. år 1963)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Eric Carlsson, Enarsson,
Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fröken Wetterström och herr Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar å s. 251 med orden
»En ytterligare» och slutar å s. 252 med orden »denna fråga», bort ersättas
med text av följande lydelse:

Utvecklingen av kostnadsbelastningen å kommunerna för folkpensionsförmånerna
har visat, att omedelbara åtgärder i syfte att minska kostnaderna
för de mest belastade kommunerna är synnerligen angelägna. Inte
minst de konkreta exempel, som redovisats i motionerna 1:214 av herr
Gillström m. fl. och II: 264 av herr Andersson i Essvik, belyser detta. I
dessa motioner liksom i motionerna 1:649 och 11:777 samt 1:663 och
II: 774 har föreslagits, att staten som ett första steg till en mera genomgripande
reform skulle överta samtliga kostnader för folkpensioneringen
-— utom för de kommunala bostadstilläggen — till den del dessa överstiger
1 krona per skattekrona. Härigenom skulle en spärr skapas för kommunernas
kostnadsdel, bortsett från de av kommunerna själva beslutade bostadstilläggen,
och en väsentlig lindring åstadkommas för de för närvarande hårdast
drabbade kommunerna. Utskottet tillstyrker en maximeringsregel av
angiven typ, att gälla från och med år 1962, d. v. s. beträffande de kostnader
som av staten debiteras kommunerna år 1963.

283

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

b) att utskottet med bifall till det under a) i motionerna I: 663 och II: 774
upptagna yrkandet bort hemställa, att 6 § lagen om finansiering av folkpensioneringen
måtte erhålla följande lydelse:

6 §•

Kommun skall för varje år bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen
med

dels viss andel, motsvarande en tiondels procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen, av kostnaderna för följande förmåner,
som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade,
nämligen förtidspensioner jämte barntillägg till sådana pensioner,
änkepensioner i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 juli
1960, samt hustrutillägg, dock att bidraget icke må överstiga tre femtedelar
av nämnda kostnader och ej heller ett belopp motsvarande en krona för
varje skattekrona i kommunen,

Vid E. i utskottets hemställan (utan direkt anknytning till de i propositionen
framlagda författningsförslagen)

XI. (avser utredning om införande av änklingspension inom tilläggspensioneringen) av

herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar Nilsson i Göteborg,
Odhe och Bengtsson i Varberg, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande, som å s. 239 börjar med orden
»I motionerna I: 169» och slutar med orden »frånskild kvinna», bort ersättas
med text av följande lydelse:

I motionerna 1: 169 och 11: 216 yrkas att pension till änkling
efter förvärvsarbetande hustru skall utgå efter samma principer som änkepension
enligt lagen om allmän tilläggspension. I motionerna I: 481 och
11: 560 hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning
om sådan pensionsrätt. Motiveringarna för yrkandena är i huvudsak
lika i båda motionsparen; dels att avgifterna debiteras efter samma grunder
för såväl män som kvinnor, dels att behovet av efterlevandeskydd är
lika för båda makarna då båda har förvärvsarbete.

Enligt utskottets mening är frågan om införande av rätt till änklingspensioner
i lagen om allmän försäkring varken självklar eller naturlig. Det
förhållandet alt avgifterna debiteras efter samma procenttal för både män

284 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

och kvinnor eller att mannen i vissa fall kan ha samma behov av efterlevandeskydd
som kvinnan, utgör inte någon allmängiltig eller generellt
bärande motivering för att sådan rätt bör föreligga. Att avgifterna till försäkringen
uttages efter samma procenttal utgör icke någon generell favorisering
av männen i förhållande till kvinnorna utan av de gifta i förhållande
till de ogifta försäkrade. Är båda makarna försäkrade minskar favören
dock inte helt. I fråga om efterlevandeskyddet för barn avser detta
nämligen även kvinnlig försäkrad. Behovet av änklingspension kan vara
framträdande, då hustrun är den huvudsakliga försörj aren, men detta är
inte så allmänt förekommande, att det motiverar ett införande av en generell
rätt till änklingspension.

Med hänsyn till angelägenheten av att så långt möjligt eftersträva likartade
regler för pensionsrätten inom folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
och till att tillräckliga skäl för införande av rätt till änklingspension
inom tilläggspensioneringen icke anförts, avstyrker utskottet förevarande
motioner.

b) att utskottet

dels under E. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna 1:650 och 11:782, 1:655 och
11:772, 1:657 och 11:785 (yrkandet under A. 9), 1:662 och 11:787 samt
II: 783 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en förutsättningslös
utredning angående änkepension till frånskild kvinna;

dels ock — såsom en följd härav — under F. bort hemställa, att motionerna
1:481 och 11:560 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid F. i utskottets hemställan (utan direkt anknytning till de i propositionen
framlagda författningsförslagen)

XII. (avser behovsprövade modersbidrag till ensamstående mödrar)
av fru Hamrin-Thorell och fröken Nordström.

XIII. (avser barntillägg till tilläggssjukpenning i anledning av barnsbörd) av

fru Hamrin-Thorell.

XIV. (avser invaliditetsbegreppet beträffande de blinda)
av herr Rimmerfors.

XV. (avser självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors, vilka ansett,

285

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar å s. 234 med orden
»Delvis likartade» och slutar å s. 235 med orden »förevarande motionsyrkande»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

I motionerna 1:28 och II: 54 framställes yrkande att frågan om en
självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar
göres till föremål för en ingående undersökning, vilket hittills
inte skett. Hithörande spörsmål är av stor teknisk svårighetsgrad, särskilt
vad beträffar personer som inte tillhör de yngre grupperna av husmödrar.
Emellertid är det uppenbart att en lösning, som ger hemarbetande kvinnor
möjlighet till pension på villkor som är jämförbara med tilläggspensioneringens,
skulle medföra en betydande social vinning därigenom att den
hemarbetande hustruns trygghet på ålderdomen skulle bli större. Att frågan
löses är av särskild betydelse med hänsyn till en eventuell skilsmässa.
Motionärernas utredningsförslag har således en betydelsefull social syftning.
Att avvisa tanken på en självständig pensionering för hemarbetande
kvinnor, innan frågan ingående utretts, anser utskottet inte motiverat.
Utskottet tillstyrker därför motionärernas yrkande om en utredning av frågan.
Frivilliga former för en försäkring på villkor jämförbara med tilläggspensioneringens
bör i första hand undersökas.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till det under 2. b) i motionerna
1: 28 och II: 54 framställda yrkandet måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning med uppgift att utreda
de tekniska möjligheterna och formerna för en självständig
pensionering för hemarbetande husmödrar inom tilläggspensioneringen.

XVI. (avser de hemarbetande husmödrarnas ställning i socialförsäkringssystemet) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
a) att det stycke i utskottets yttrande, som å s. 235 börjar med orden
»I detta» och slutar med orden »biträda motionsyrkandet», bort ersättas
med text av följande lydelse:

I detta sammanhang behandlar utskottet jämväl ett i motionerna I: 6i9
och II: 777 framställt yrkande om skyndsam utredning angående d e
hemarbetande husmödrarnas ställning i socialförsäkringssystemet.
I motionerna framhålles att den förbättring
av grundtryggheten som propositionen innebär är av väsentlig betydelse
för husmödrarna. Likväl har socialförsäkringssystemet fått en otillfredsställande
utformning. Motionärerna ställer sig avvisande till husmödrarnas
inordnande i ATP-systemct, emedan det ur finansieringssynpunkt torde
vara omöjligt att finna en framkomlig väg för sådant inordnande och det

286 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

skulle förutsätta en ekonomisk gradering av de hemarbetande husmödrarna
och deras arbetsinsatser, vilket betecknas som orimligt. En förbättring
för de hemarbetande husmödrarna bör lämpligast uppnås på grundtrygghetslinjen.
Det kan emellertid ifrågasättas om inte särskilda grundtillägg
måste införas för deras vidkommande. Sådana åtgärder är enligt motionerna
motiverade av de betydelsefulla insatser, som de hemarbetande husmödarna
gör för hem och barn.

Utskottet delar den uppfattning som kommit till uttryck i motionerna
och vill i likhet med motionärerna understryka att ifrågavarande spörsmål
i stor utsträckning också gäller förvärvsarbetande kvinnor, som under en
följd av år gör uppehåll i förvärvsarbetet för att ha hand om barnens fostran.
Utskottet tillstyrker motionsyrkandet.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till det under III. e) i motionerna
I: 649 och II: 777 framställda yrkandet måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam utredning angående
de hemarbetande husmödrarnas ställning inom socialförsäkringssystemet
i enlighet med vad utskottet anfört.

XVII. (avser åldersgränsen för invaliditetsersättning och invaliditetstillägg) av

herr Eric Carlsson, fröken Wetterström och herr Gustavsson i Alvesta.

XVIII, (avser indexreglering av invaliditetsersättning och invaliditetstillägg) av

fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande, som börjar å s. 236 med orden
»Orsaken till» och slutar å s. 237 med orden »förevarande motionsyrkande»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

Som orsak till att folkpensionsförmånerna tills vidare ej skall indexregleras
på grundval av basbeloppet anges att den maskinella utrustningen
härför saknas. Utskottet vill emellertid erinra om att indexreglering av
folkpensionen förutsättes ske. För den skull måste den administrativa belastning,
som en indexreglering av invaliditetsersättning och invaliditetstiHägg
kan medföra, förutsättas bli relativt obetydlig. Av den anledningen
och då åtgärder, avsedda att förhindra en urholkning av ifrågavarande förmåner,
framstår som särskilt väsentliga, vill utskottet med bifall i huvudsak
till motionerna, såvitt nu är i fråga, hemställa att indexreglering i fråga
om invaliditetstillägg och invaliditetsersättning skall ske redan fr. o. m.
år 1963.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

287

Emellertid synes det av praktiska skäl vara att föredraga att indexregleringen
tills vidare ej sker på grundval av basbeloppet utan med de i övergångsbestämmelserna
angivna beloppen för ifrågavarande förmåner som
grund. Detta förutsätter att nya bestämmelser införes i promulgationslagen,
motsvarande bestämmelserna i 11 § andra stycket om beräkning av
indextillägg till folkpension. Utskottet föreslår därför att en teknisk utredning
härom snarast företages i syfte att till årets höstriksdag framlägga
förslag om kompletterande bestämmelser för indexreglering av de särskilda
invaliditetsförmånerna. På detta sätt kan indexreglering av invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning genomföras redan den 1 januari 1963.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av det under A. 7. i motionerna

I: 657 och II: 785 framställda yrkandet måtte

1. besluta att invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
skall från och med den 1 januari 1963 indexregleras på
grundval av de belopp som anges i 12 § i förslaget till
lag angående införande av lagen om allmän försäkring
samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en teknisk utredning
om de kompletteringsbestämmelser till den under 1)
angivna lagen, som erfordras för genomförande av ovan
angiven indexreglering, samt att förslag härom föreläggs
årets höstriksdag.

XIX. (avser invalidernas ställning inom pensioneringen)
av herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
a) att det stycke i utskottets yttrande, som å s. 237 börjar med orden
»I detta» och slutar med orden »alltså motionsyrkandet», bort ersättas med
text av följande lydelse:

I detta sammanhang behandlar utskottet jämväl ett i motionerna I: 649
och II: 777 framställt yrkande om utredning angående invalidernas
ställning inom pensioneringen. I motionerna erinras om att
departementschefen i propositionen uttalat, att pensionsfrågorna för dem
som blivit invalidiserade i unga år rymmer särskilda problem, vilka skulle
uppmärksammas vid en kommande utredning. Motionärerna delar denna
uppfattning men framhåller, att den i huvudsak gäller tilläggspensioneringen.
Då emellertid många kommer att stå utanför tilläggspensionssystemet,
även sedan detta helt utbyggts, måste enligt motionärernas mening
folkpensioneringen uppmärksammas i minst lika stor utsträckning.

Utskottet delar uppfattningen alt invalidernas kvarstående ekonomiska
problem ej kan lösas genom åtgärder enbart beträffande tilläggspensioneringen.
De åtgärder inom pensioneringen som nu är i fråga medför be -

288

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

tydelsefulla förbättringar även för invaliderna. Såsom framhållits i motionerna
får det dock ifrågasättas om invaliditetstillägget kan ge täckning
för invalidernas särskilda kostnader, så att dessa blir tillförsäkrade samma
minimistandard som andra pensionärer. För invaliditetstillägget gäller
vidare att invaliditeten skall ha inträffat före en viss ålder. Denna åldersgräns
medför att invalida personer, till vilka ett särskilt tillägg vore synnerligen
väl befogat, ställs utanför möjligheten till invaliditetstillägg. Även
i andra avseenden kan åtgärder behöva vidtagas för att förbättra invalidernas
försörjnings- och vårdsituation. Den av departementschefen förordade
utredningen synes därför böra gälla invalidernas ställning även i de
avseenden som här berörts. Utskottet tillstyrker förevarande motionsyrkande.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till det under III. a) i motionerna
1:649 och 11:777 framställda yrkandet måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående invalidernas
ställning i pensioneringen i enlighet med vad utskottet
anfört.

XX. (avser standardhöjning av folkpensionerna under år 1963)
av herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar å s. 239 med orden
»Såsom motivering» och slutar å s. 240 med orden »därför motionsyrkandet»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

I motionerna I: 6i9 och II: 777 föreslås, att riksdagen hos Kungl. Maj :t
skall begära förslag till 1963 års riksdag angående ny etapphöjning då av
folkpensionerna med 350 kr. för ensamstående och 450 kr. för två pensionsberättigade
makar.

Utskottet vill erinra om att allmänna pensionsberedningen i sitt betänkande
1957 förordade, att tyngdpunkten i pensionsförbättringarna skulle
förläggas till reformperiodens inledningsskede, så att de nuvarande folkpensionärerna
skulle få verklig nytta av reformen. 1958 och 1959 års riksdagar
uttalade dock, att den särskilt kraftiga höjning, som pensionsberedningen
avsett för år 1960, borde undvikas och att en jämnare successiv
höjning fram till år 1968 borde eftersträvas. Det förslag, som Kungl. Maj :t
framlade 1960 och riksdagen då antog, innebar emellertid en nedsättning
av höjningsbeloppen ända till 250 kr. för ensam pensionär och 350 kr. för
två pensionsberättigade makar, varvid åsyftades att genom en jämn höjning
med nämnda belopp även vid de fyra följande etapperna uppnå det
i riksdagens principbeslut 1958 för år 1968 fastställda målet.

Denna avjämning i etapphöjningarna kan enligt utskottets mening inte
sägas vara i god överensstämmelse med vad riksdagen uttalat i frågan

289

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

1958 och 1959. På detta sätt kunde man ej heller nå fram till de för år
1968 fastställda pensionsbeloppen. Med den penningvärdeförsämring på
ca 15 procent, som ägt rum sedan 1957, kan målsättningsbeloppen för 1968
i dagens penningvärde beräknas till 4 140 kr. för ensamstående och 6 210
kr. för två pensionsberättigade makar. Vid en jämn höjning skulle sålunda
från nuläget och nuvarande penningvärde krävas en lyftning av beloppen
vid varje återstående etapp fram till 1968 med ca 325 resp. 425 kr. i stället
för i riksdagsbesluten 1960 och 1961 åsyftade 250 resp. 340 kr. Mot bakgrunden
härav hälsar utskottet med tillfredsställelse, att Kungl. Maj :t för
årets etapp föreslagit en höjning med 350 resp. 500 kr., dvs. med 100 resp.
160 kr. utöver vad som förutsattes i riksdagsbesluten 1960 och 1961.

I propositionen förutsättes, att det för 1968 fastställda målet efter den
nu föreslagna höjningen skall uppnås genom jämn stegring vid de återstående
etapperna, dvs. 1964, 1966 och 1968. Även om denna nya avjämningslinje
måste emellertid, såsom framhållits i de sistnämnda motionerna,
sägas att den inte är i god överensstämmelse med vad pensionsberedningen
avsåg och med vad riksdagen uttalade 1958 och 1959. Pensionsberedningens
förslag innebar i fråga om etapphöjningen 1962, att beloppen skulle utgöra
3 150 resp. 4 725 kr. i 1957 års penningvärde. I dagens penningvärde motsvaras
dessa belopp av ca 3 625 resp. 5 430 kr. Den pensionsnivå, som föreslagits
i propositionen, underskrider alltså pensionsberedningens med ca
425 kr. för ensamstående och 420 kr. för två makar.

Enligt utskottets mening är det nödvändigt, att folkpensionsförmånerna
förbättras kraftigare under reformperiodens tidigare del i enlighet med
vad pensionsberedningen avsåg. Utskottet delar därför de sistnämnda motionärernas
uppfattning, att en extra etapphöjning bör genomföras nästa
år. Motionärerna har förordat, att denna höjning skall utgöra 350 kr. för
ensamstående och 450 kr. för två pensionsberättigade makar. För de därefter
kvarstående etapphöjningarna fram till 1968 skulle, räknat i dagens
penningvärde, krävas höjning med ca 200 kr. för ensamstående och 250
kr. för två makar vid varje tillfälle. Utskottet finner detta vara en lämplig
avvägning och tillstyrker sålunda motionsyrkandet om skrivelse till
Kungl. Maj :t med begäran om att förslag skall framläggas till nästa års
riksdag om höjning av folkpensionerna med 350 kr. för ensamstående och
450 kr. för två pensionsberättigade makar.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till det under III. c) i motionerna
I: 649 och II: 777 framställda yrkandet måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag till nästa års riksdag om
höjning av folkpensionerna med 350 kr. för ensamstående
och 450 kr. för två pensionsberättigade makar.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 27

290 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

XXI. (avser standardhöjning av folkpensionerna efter år 1968)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Eric Carlsson, Anderson
i Sundsvall, Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande, som å s. 240 börjar med orden
»I motionerna 1: 649 och 11: 777 samt» och slutar med orden »därför förevarande
motionsyrkanden», bort ersättas med text av följande lydelse:

I motionerna I: 649 och II: 777 samt I: 657 och II: 785 har framställts
yrkanden, som syftar till att standardhöjningar av folkpensionerna
skall ske även efter år 196 8.

Det föreliggande förslaget till lag om allmän försäkring innebär till
följd av den tekniska sammankoppling som föreslås mellan folkpensionen
och ATP:s basbelopp att folkpensionärerna efter år 1968 inte skulle få del
av den allmänna standardhöjningen. Vid denna tid skall nämligen reglerna
om folkpensionens anknytning till basbeloppet träda i kraft. En sådan
konsekvens kan utskottet inte acceptera. Det finns enligt utskottets mening
ingen anledning för riksdagen att nu inta ståndpunkten att folkpensionens
standardmässiga anpassning skall upphöra efter år 1968. Det kommer
som framhållits i motionerna att även då finnas stora grupper av pensionärer,
vars enda eller huvudsakliga inkomst utgöres av folkpensioneringens
ålderspension. Att fixera deras standard till den för år 1968 gällande,
vilket skulle bli konsekvensen av propositionen, är uppenbart obilligt.
Redan det förhållandet att den stegring av den allmänna standarden,
som är att emotse även efter 1968, delvis är ett resultat av de insatser som
ifrågavarande pensionärer gjort under sin aktiva tid i arbetslivet, belyser
orättvisan härav. Riksdagen bör därför i enlighet med motionärernas förslag
markera som sin uppfattning att folkpensionärerna även efter år 1968
skall få del av den allmänna standardstegringen och att folkpensionsbeloppen
således även efter nämnda tidpunkt skall kunna förstärkas standardmässigt.

Då den i propositionen nu föreslagna anknytningen av folkpensionsbeloppen
till ATP:s basbelopp inte är avsedd att träda i kraft förrän 1968,
finns tid för utredning rörande lämpliga former för folkpensionens standardmässiga
anpassning efter 1968. Utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t dels gör uttalande av ovan nämnda innebörd dels
begär här angiven utredning.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de under IV. i motionerna
I: 649 och II: 777 samt de under A. 4. i motionerna I: 657
och II: 785 framställda yrkandena måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t

dels uttala att folkpensionärerna även efter 1968 skall ha
del i den allmänna standardstegringen och att standardtill -

291

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

lägg till folkpensionsförmånerna således skall komma i fråga
även efter sagda tid,

dels ock anhålla om utredning och förslag till riksdagen
före år 1968 om lämpliga tekniska former för folkpensionsbeloppens
standardmässiga anpassning i framtiden.

XXII. (avser att folkpensionerna uttryckes som procentdelar av basbeloppet) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande, som å s. 240 börjar med orden »I
motionerna I: 649 och II: 777 har» och slutar med orden »därför detta»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

Den i propositionen förordade anknytningen av folkpensioneringssystemet
till det inom tilläggspensioneringen tillämpade basbeloppet kan utskottet
inte godtaga. Såsom framhållits i motionerna 1: 649 och II: 777 måste
ifrågavarande fastkoppling av folkpensionerna anses hindra eller i varje
fall motverka standardhöjningar av folkpensionerna efter år 1968. Utskottet
har i det föregående understrukit angelägenheten av att folkpensionärerna
även efter år 1968 får del av en allmän standardstegring genom standardtillägg
till folkpensionsförmånerna. I följd härav tillstyrker utskottet
motionsyrkandet om avslag på förslaget i propositionen om att folkpensionsbeloppen
från 1968 skall vara uttryckta i procent
av det inom tilläggspensioneringen gällande basbeloppet.
Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att till innevarande års höstriksdag
lägga fram förslag till den härav föranledda författningsutformningen.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av det under I. f) i motionerna
1:649 och 11:777 framställda yrkandet måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till innevarande års
höstriksdag om sådan ändring i lagen om allmän försäkring
att folkpensionsbeloppen angives på annat sätt än såsom
procentdelar av basbeloppet.

XXIII. (avser fickpengar till folkpensionärer)

av fröken Nordström.

XXIV. (avser folkpension åt hemmadöttrar)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Anderson i Sundsvall,
Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande, som börjar å s. 241 med orden
»Enligt utskottets» och slutar å s. 242 med orden »i frågan», bort ersättas
med text av följande lydelse:

292 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Frågan om möjligheterna att bereda rätt till förtidspension åt äldre
kvinnor som icke uppnått folkpensionsåldern men har nedsatta försörjningsmöjligheter
har under en följd av år varit föremål för överväganden
utan att det ännu har lett till något positivt resultat. En särskild kategori
av dessa kvinnor är de s. k. hemmadöttrarna, vilka ägnat en stor del av
sitt liv att passa sina föräldrar, sina invalidiserade eller mentalsjuka vuxna
barn eller syskon. Det rör sig här om kvinnor som kan sägas ha utfört
samhällsvård för samhällets räkning men också härigenom hindrats att
ta ett yrkesmässigt förvärvsarbete utanför hemmet. Det bör enligt utskottets
mening utan tvekan vara en angelägen uppgift för samhället att underlätta
försörjningsmöjligheterna för dessa kvinnor. Det kan ske genom
ökade möjligheter till yrkesutbildning efter vederbörandes önskan och
förutsättningar. I de fall förutsättningarna härför är uppenbart otillräckliga
bör möjligheter öppnas för någon form av förtidspension. I motionerna
1:657 och 11:785 har hänvisats till lagstiftning som nyligen genomförts
i Danmark. Enligt denna lagstiftning kan änkor och andra ensamstående
kvinnor, vilka fyllt 50 år, efter särskilt prövningsförfarande tillerkännas
pension, för såvitt sviktande hälsa eller andra särskilda omständigheter
är vid handen, utan att därför rätt till pension enligt invalidpensioneringslagen
föreligger.

Det framstår som synnerligen angeläget att en lösning av pensionsfrågan
för de kvinnor det här gäller snarast kommer till stånd. Utskottet vill därför
med anledning av motionerna I: 657 och II: 785 föreslå att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att det utredningsarbete, som pågår
i socialpolitiska kommittén påskyndas så att förslag i frågan kan föreläggas
nästa års riksdag. Den danska lagstiftningen synes härvid vara av särskilt
intresse.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av det under A. 8. i motionerna
I: 657 och II: 785 framställda yrkandet måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att den socialpolitiska
kommittén måtte påskynda sitt arbete så att förslag kan
föreläggas nästa års riksdag om förtidspension till äldre
kvinnor — däribland s. k. hemmadöttrar — som saknar
möjligheter att försörja sig på arbetsmarknaden utan att
detta förhållande direkt kan härledas ur medicinska faktorer.

XXV. (avser valfrihet inom tilläggspensioneringen)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Eric Carlsson, Enarsson,
Andersson i Sundsvall, Rimmerfors, fröken Wetterström och herr Gustavs -

293

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

son i Alvesta, vilka under åberopande av vad som anförts i reservationen under
III. ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 291 och II: 366,
I: 483 och II: 562 samt de under III. b) i motionerna I: 649
och II: 777 och under A. 1. i motionerna I: 657 och II: 785
framställda yrkandena måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning angående valfrihet inom tilläggspensioneringen
mellan olika delar av dess skydd och mellan
olika pensionsnivåer i enlighet med vad utskottet anfört.

XXVI. (avser tilläggspension för svenska medborgare, som arbetar i
grannländerna)

av herr Anderson i Sundsvall.

XXVII. (avser samband mellan avgifter och förmåner inom tilläggspensioneringen
beträffande korttidsanställda arbetstagare)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Eric Carlsson, Rimmerfors
och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar å s. 243 med orden
»Frågan om» och slutar å s. 244 med orden »utskottet förevarande motionsyrkande»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

Vad gäller frågan om sambandet mellan avgifter och förmåner, såvitt
avser korttidsanställda arbetstagare, vill utskottet verifiera
att avgiftsbelastning av dessa arbetstagare förekommer i betydande omfattning
utan att åtföljas av förmån eller pensionsrätt. Denna belastning blir
givetvis större i och med att avgiftsuttaget stiger. Därtill torde den regelmässigt
drabba arbetstagare med förhållandevis låga inkomster. En skyndsam
utredning i syfte att avlägsna dessa olägenheter är således starkt motiverad.
Utskottet tillstyrker därför ifrågavarande motionsyrkanden.

Vad gäller förslaget i motionen 1:656 om att åstadkomma överensstämmelse
mellan avgifter och förmåner, såvitt avser utländska medborgare,
som ej är mantalsskrivna här i riket, vill utskottet
framhålla, att det i och för sig är otillfredsställande att dessa genom
sin arbetsinsats skall prestera avgift utan att äga rätt till motsvarande förmån.
Å andra sidan kan en avgiftsbefrielse för arbetsgivaren medföra, att
den utländska arbetskraften blir billigare än den inhemska. Att beräkna
pensionsgrundande inkomst och inedge pensionsrätt till utländska medborgare,
som ej är mantalsskrivna här i riket, torde vara en komplicerad fråga.
Det får förutsättas att dessa spörsmål kommer att beaktas vid den utredning
utskottet ovan förordat. Utskottet avstyrker motionsyrkandet.

10* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 27

294 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 70 och II: 211
samt 1:298 och 11:363 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam utredning och förslag rörande sambandet
mellan avgift till tilläggspensioneringen och pensionsförmån
avseende korttidsanställda arbetstagare i syfte
att för dessa arbetstagare avlägsna förekomsten av avgift
till tilläggspensioneringen, som ej åtföljes av motsvarande
förmån.

XXVIII. (avser samband mellan avgifter och förmåner inom tilläggspensioneringen
beträffande utländsk medborgare, som ej är mantalsskriven här
i riket)

av herr Enarsson och fröken Wetterström.

XXIX. (avser preliminära avgiftsskalor för arbetsgivaravgifter till socialförsäkringen) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta.

XXX. (avser samband mellan avgifter och förmåner inom sjukförsäkringen) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta.

XXXI. (avser tiläggspensioneringen och låglönegrupperna)
av herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar å s. 245 med orden
»I motionerna» och slutar å s. 246 med orden »biträda motionsyrkandet»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

I motionerna I: 299 och II: 283 erinras om att 30-årsregeln missgynnar
låglönegrupperna, som tidigt kommer ut i förvärvslivet och får erlägga avgifter
för sin pensionering under mer än 30 år. Genom 15-årsregeln gynnas,
såsom motionärerna framhåller, de grupper som har brant stigande inkomster
under senare delen av sin aktiva tid. Motionärerna hemställer om
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall begära skyndsam prövning
och förslag rörande en sådan utformning av tilläggspensioneringen, att låglönegrupperna
på rättvist sätt kan få pensioner i förhållande till inbetalade
avgifter.

Utskottet finner det obestridligt, att nuvarande utformning av tilläggspensioneringen
missgynnar låglönegrupperna. Sådana konsekvenser är enligt
utskottets mening inte möjliga att acceptera från de sociala synpunkter,

295

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

som bör vara avgörande i sammanhanget. Utskottet tillstyrker därför förevarande
motionsyrkande.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 299 och II: 283
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
prövning och förslag rörande en sådan reformering av tillläggspensioneringen
att låglönegrupperna på rättvist sätt
kan få pensioner i förhållande till inbetalade avgifter i enlighet
med vad utskottet anfört.

XXXII. (avser allmänt ombud)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Eric Carlsson, Anderson
i Sundsvall, Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande, som står under rubriken »Allmänt
ombud» (s. 247 och 248), bort ersättas med text av följande lydelse:

I motionerna I: 657 och II: 785 föreslås, att det allmännas talan vid försäkringsdomstolen
skall utföras av ett allmänt ombud och att i enlighet
därmed den nuvarande rätten för riksförsäkringsverket att underställa sina
avgöranden domstolens prövning skall slopas. Denna fråga diskuterades
ingående vid fjolårets riksdag i samband med reformeringen av socialförsäkringens
administration. Därvid yttrade utskottsmajoriteten att ytterligare
överväganden erfordrades innan definitivt beslut fattades, och att
sådana överväganden på grund av bristande tid ej kunde göras innan försäkringsdomstolen
trädde i kraft, vilket skedde den 1 juli i fjol. På grund
härav beslöt riksdagen att tills vidare icke inrätta en tjänst som allmänt
ombud vid försäkringsdomstolen utan att tills vidare godta det av departementschefen
föreslagna underställningsinstitutet. En omprövning förutsattes
dock senare kunna ske.

De förnyade överväganden som sedan fjolårets beslut kommit till stånd,
bl. a. i lagrådets yttrande över propositionen nr 90, har enligt utskottets
mening tydligt visat att fördelarna med representation från det allmänna i
försäkringsdomstolen är så övervägande, att ett beslut i enlighet med förevarande
motionsyrkanden nu bör fattas. Ett bifall till motionerna torde, i
enlighet med vad lagrådet yttrat, icke behöva föranleda ändring av den
föreslagna bestämmelsen i 20 kap. 13 § fjärde stycket om verkställighet av
riksförsäkringsverkets beslut. Utskottet föreslår att Kungl. Maj :t till höstriksdagen
inkommer med förslag till de ändringar och tillägg i gällande
lagstiftning, som föranledes av ett bifall till förevarande motioner.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av det under A. 11. i motionerna
I: 657 och II: 785 framställda yrkandet måtte

296 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

1. uttala att en tjänst som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen
skall inrättas och att därmed det nuvarande
underställningssystemet för riksförsäkringsverket avskaffas
samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att de förslag till ändringar
och tillägg i gällande lagstiftning, som föranledes
av utskottets hemställan ovan under 1), framlägges för
årets höstriksdag.

XXXIII. (avser kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna
för år 1962)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Eric Carlsson, Enarsson,
Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fröken Wetterström och herr Gustavsson
i Alvesta, vilka under åberopande av vad som anförts i reservationen
under X. ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till det första yrkandet i motionerna
1:214 och II: 264 samt det under I. i) i motionerna
I: 649 och II: 777 upptagna yrkandet måtte för sin del antaga
följande

1) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1947 om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Kommun skall för varje kalenderår bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering med

dels viss andel, motsvarande tre tjugondeis procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen, av kostnaden för tilläggspensioner,
änkepensioner i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 juli 1960,
hustrutillägg och vårdtillägg, som under året utbetalats för inom kommunen
mantalsskrivna pensionsberättigade, dock att bidraget icke må överstiga
tre femtedelar av nämnda kostnad och ej heller ett belopp motsvarande
en krona för varje skattekrona i kommunen,

1 Senaste lydelse av 1 och 3 §§ se SFS 1960:101.

297

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

dels ock viss andel, motsvarande en femtedels procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen, av kostnaden för kommunala bostadstillägg,
som under året utbetalats för pensionsberättigade, mantalsskrivna
inom kommunen, dock högst tre femtedelar och lägst en fjärdedel
av sagda kostnad.

Vad i första stycket stadgats om kommuns skyldighet att bidraga till kostnaderna
för tilläggspensioner, änkepensioner, hustrutillägg och vårdtillägg
skall avse även indextillägg till grundpensioner, änkepensioner och hustrutillägg.

3 §•

Varje kommuns bidrag uträknas av riksförsäkringsverket. Därvid skall
en tolftedel av pensionsberättigad årligen tillkommande tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg och vårdtillägg ävensom indextillägg och kommunalt
bostadstillägg anses belöpa på varje månad. Angående tid och sätt
för gäldande av kommunbidrag förordnar Konungen.

Denna lag länder till efterrättelse från och med den 1 januari 1962; dock
skola äldre bestämmelser alltjämt äga tillämpning beträffande bidrag för
år 1961 och tidigare år.

XXXIV. (avser hemställan till Kungl. Maj:t om förslag till ändrade regler
för kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna)

I. av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande, som å s. 251 börjar med orden
»Enligt utskottets» och slutar med orden »kommunerna själva», bort ersättas
med text av följande lydelse:

Kommunernas kostnader för folkpensioneringen har såsom redovisats i
det föregående undergått en väsentlig stegring och blivit särskilt betungande
för kommuner med svagt eller vikande skatteunderlag. Det senare förhållandet
sammanhänger delvis med befolkningsomflyttningen, som medfört
en högre andel åldringar bland befolkningen i utflyttningskommunerna.
Som ett led i en samlad reform med sikte på att nå dels en jämnare fördelning
av folkpensionskostnaderna och dels en kommunal skatteutjämning
har i de likalydande motionerna I: 663 av herr Widén m. fl. och II: 774 av
herr Gustafsson i Skellefteå m. fl. föreslagits att kommunerna borde helt
avlyftas kostnaderna för förtidspensioneringen. En sådan åtgärd borde en\igt
motionärernas mening genomföras i samband med den kommunala

298

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

skatteutjämningsreform, som avses bli beslutad senast år 1964. Motionärerna
föreslår att riksdagen nu i skrivelse till Kungl. Maj :t ger denna principståndpunkt
till känna.

Utskottet, som nedan återkommer till förslag om omedelbara åtgärder, i
syfte att minska folkpensionskostnaderna för de mest belastade kommunerna,
tillstyrker det i nyssnämnda motioner framförda förslaget. Härmed
tillgodoses i princip de yrkanden rörande kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun för folkpensioneringen som framförts i motionerna I: 214 och
II: 264,1: 649 och II: 777 samt I: 654 och II: 776.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till det under b) i motionerna
I: 663 och II: 774 framställda yrkandet ävensom i anledning
av det sista yrkandet i motionerna 1:214 och 11:264, det
under I. g) i motionerna I: 649 och II: 777 samt motionerna
I: 654 och II: 776 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin
mening uttala att staten som ett led i en senare kommande,
kommunal skatteutjämningsreform skall överta återstående
kommunala kostnader för förtidspensioneringen.

II. av herr Enarsson och fröken Wetterström, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande, som å s. 251 börjar med orden
»Enligt utskottets» och slutar med orden »kommunerna själva», bort ersättas
med text av följande lydelse:

Enligt utskottets mening skulle en principiellt riktig fördelning av kostnaderna
för folkpensioneringen erhållas därest kommunerna belastades
helt för de kommunala bostadstilläggen medan samtliga övriga kostnader
för folkpensioneringen finge bäras av staten. En så genomgripande ändring
av fördelningsreglerna är utskottet emellertid icke för närvarande berett
att tillstyrka. Å andra sidan anser utskottet, att man redan nu bör gå längre
än Kungl. Maj :t föreslagit.

Vad först angår förtidspensioneringen innebär Kungl. Maj :ts förslag rörande
villkoren för dessa förmåner att pensionerna utgår helt oberoende av
beslut från kommunernas sida. Under sådana förhållanden anser sig utskottet
böra i princip tillstyrka de förslag som framförts i motionerna
I: 649 och II: 777 samt motionerna I: 654 och II: 776 om att kommunerna
inte skall bidraga till kostnaderna för förtidspensioneringen. Utskottet vill
understryka, att kostnaderna för förtidspensionerna drabbar kommunerna
synnerligen ojämnt. Särskilt hårt belastade är kommunerna i Norrland samt
i Blekinge och Kronobergs län, i vilka delar av landet antalet skattetyngda
kommuner är särskilt stort. En avlyftning av kostnaderna för förtidspensioneringen
skulle alltså verka i bög grad skatteutjämnande.

För att begränsa kostnadsökningen för statens del bör, såsom yrkats i

299

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

motionerna I: 654 och II: 776, en viss ökning av kommunernas andel genomföras
beträffande hustrutilläggen samt änkepensionerna i övergångsfallen.
Utskottet tillstyrker att bidraget till änkepensioner beräknas enligt
nu gällande regler, d. v. s. efter 1,5 procent per skattekrona med bidragsmaximum
vid 60 procent, samt att bidraget till hustrutillägg beräknas enligt
de regler som i propositionen föreslås i fråga om bidragen till de kommunala
bostadstilläggen, d. v. s. efter 2 procent per skattekrona och med
bidragsmaximum vid 80 procent. Det synes dock lämpligast att de förordade
ändringarna i bidragsreglerna genomföres i den ordningen att Kungl. Maj :t
framlägger förslag därom till höstsessionen.

Utskottet återkommer i det följande till motionsförslaget om maximering
av kommuns utdebitering för förtidspensioner, änkepensioner i övergångsfallen
och hustrutillägg till en krona per skattekrona. Vad angår övriga i
förevarande fråga framförda motionsyrkanden, i den mån de icke blivit
besvarade med vad utskottet här anfört, avstyrker utskottet bifall till desamma.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 654 och II: 776
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
ändring fr. o. m. den 1 januari 1963 i reglerna om kommunernas
bidrag till folkpensioneringen, så att — i enlighet
med vad utskottet anfört —- kommunerna befrias från att
bidraga till förtidspensioneringen men i gengäld ålägges
ökade bidrag till änkepensioner och hustrutillägg.

III. av herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande, som å s. 251 börjar med orden
»Enligt utskottets» och slutar med orden »kommunerna själva», bort ersättas
med text av följande lydelse:

Enligt utskottets mening är folkpensioneringen i princip en statlig angelägenhet.
Staten bör därför helt svara för kostnaderna för samtliga folkpensionsförmåner
utom de kommunala bostadstilläggen. Maximering till
1 krona per skattekrona bör ses som en första åtgärd för att uppnå en sådan
ordning. Avvecklingen av de återstående kommunala folkpensionskostnader,
som är i fråga, bör ske med minsta möjliga dröjsmål. I motionerna
I: 649 och II: 777 har yrkats, att kommunernas skyldighet att bidraga till
kostnaderna för förtidspensioneringen skall upphöra från och med den
1 januari 1963 och att motsvarande skyldighet beträffande de återstående
kostnaderna för hustrutillägg och änkepensioner, skall upphöra från och
med den 1 januari 1964. En sådan avveckling synes lämplig. Utskottet tillstyrker
ifrågavarande yrkande.

I nyssnämnda motioner har även föreslagits, att reglerna för kommunernas
bidrag till de kommunala bostadstilläggen skall ges en sådan utform -

300 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

ning, att någon ändring av bidragsprocenten ej sker så länge skatteunderlaget
i kommunen varken stiger eller sjunker i förhållande till medelskatteunderlaget
i rikets kommuner. Syftet är att penningvärdeförsämring ej
skall medföra att skatteunderlagsdifferentieringen uttunnas och ytterligare
kostnader överföres på kommunerna. En sådan konstruktion av bidragsreglerna
synes befogad. Utskottet tillstyrker, att reglerna konstrueras i enlighet
härmed.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att framlägga förslag i enlighet med
vad utskottet här anfört.

Till följd av utskottets här redovisade ställningstaganden saknar övriga
förevarande motionsyrkanden aktualitet. Berörda yrkanden avstyrkes.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de under I. g), h) och III. g)
i motionerna I: 649 och II: 777 framställda yrkandena måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag rörande dels
upphörande av kommunernas skyldighet att bidraga till
folkpensionskostnader, såvitt gäller förtidspensioneringen
från och med den 1 januari 1963 och såvitt gäller änkepensioner
och hustrutillägg från och med den 1 januari 1964,
dels införande från och med den 1 januari 1963 av sådana
bidragsregler avseende kommunala bostadstillägg, att penningvärdeförsämring
ej medför att reglernas skatteunderlagsdifferentiering
uttunnas och ökade kostnader överföres
på kommunerna.

301

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

XXXV. (avser frivillig statlig pensionsförsäkring)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Eric Carlsson, Anderson
i Sundsvall, Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande, som börjar å s. 252 med orden
»Tecknande av» och slutar å s. 253 med orden »utskottet motionerna»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

Motionärernas hemställan grundas på det förslag till utbyggnad av den
frivilliga statliga pensionsförsäkringen, som utarbetats av särskild utredningsman
enligt av socialministern utfärdade direktiv. Utskottet delar uppfattningen
att utredningsmannens förslag skulle utgöra ett värdefullt komplement
till det allmänna pensionssystemet. Härigenom skulle nämligen förstärkta
möjligheter öppnas för i främsta rummet olika grupper av företagare,
däribland de i motionerna särskilt angivna yrkesfiskarna, för en lösning
av pensioneringsfrågan anpassad till de ekonomiska förhållanden, som
utmärker yrkesgruppen i fråga. I likhet med motionärerna anser utskottet
att utöver den enda kompletteringsform, som departementschefen upptagit
i propositionen, den av utredningsmannen förordade försäkringsformen,
som avser livsvarig ålderspension i förening med förtidspension, bör införas.
Någon nämnvärd administrativ belastning torde en sådan utökning inte
medföra.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
I: 633 och II: 761 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att den frivilliga statliga pensionsförsäkringen skall kompletteras
även med den av utredningen om pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring föreslagna försäkringsformen livsvarig
ålderspension i förening med förtidspension.

XXXVI. (avser personlig frivillig tilläggspensionering)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta.

XXXVII. (avser beroende uppdragstagare)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Rimmerfors och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar å s. 255 med orden
»Utredningen har» och slutar å s. 256 med orden »förevarande motionsyrkande»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

Utredningen har föreslagit en sådan ändring av arbetsfredslagstiftningen
att denna blir tillämplig på — förutom arbetstagare och beroende uppdragstagare
— jämväl övriga uppdragstagare, d. v. s. oberoende sådana. I de förut
nämnda motionerna yrkas, att riksdagen för sin del måtte antaga de av utredningen
föreslagna lagändringarna i arbetsfredslagstiftningen.

302

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Av utredningen framgår att oklarhet råder inom yrken sådana som handelsresande,
bensinstationsföreståndare, skogskörare, försäkringsfunktionärer,
musiker, ackvisitörer m. fl. En utvidgning av arbetsfredslagstiftningen
till de oberoende uppdragstagarna skulle medföra att gränsdragningen
mellan beroende och oberoende uppdragstagare skulle försvinna.
Utredningen framhåller att det måste från samhällets synpunkt anses önskvärt
att intressekonflikter mellan uppdragstagare och uppdragsgivare löses
förhandlingsvägen, oavsett huruvida uppdragstagarna är beroende eller
ej. Utskottet vill instämma i dessa synpunkter. Enligt utskottets mening
har utredningen förebragt starka skäl för sitt förslag även i övrigt. Utskottet
föreslår därför att riksdagen måtte hemställa hos Kungl. Maj :t att till
nästa års riksdag inkomma med förslag till utvidgning av arbetsfredslagstiftningen
att gälla alla uppdragstagare.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av yrkandet under 2. i motionerna
I: 652 och II: 769 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till 1963 års riksdag om utvidgning av
arbetsfredslagstiftningen till att gälla alla uppdragstagare.

Särskilda yttranden

I. (avser lägre pensionsålder för vissa grupper)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors, vilka anfört:

Önskemålen om oreducerad pension före 67 år åt arbetstagare i särskilt
slitsamma yrken har sedan länge varit starka. Socialförsäkringskommittén
har efter en tämligen ingående behandling av detta spörsmål beslutat förorda
att lösningar eftersträvas avtalsvägen. Under förutsättning att så sker
finner vi denna lösning fördelaktigast. Staten kan å sin sida genom olika
åtgärder underlätta en positiv utveckling. Vi syftar främst på åtgärder i
syfte att underlätta värdesäkerheten för avtalsmässigt uppnådda pensioner
för tid före 67 års ålder. Vi anser också att staten som arbetsgivare bör verka
för avtal om förtida pension åt arbetstagare i slitsamma yrken.

II. ( avser åldringsvårdsfrågor av allmän natur)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors, vilka anfört:

Vad gäller de särskilda problem i fråga om åldringsvården, som aktualiserats
motionsvägen i anslutning till den nu behandlade propositionen, vill vi
erinra om att dessa problem tagits upp i en motion från vår meningsriktning
vid riksdagens början. Denna motion behandlas av statsutskottet, varför
frågan således återkommer till riksdagen i annat sammanhang. Vi vill

303

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

här begränsa oss till att betona det angelägna i ökade insatser på åldringsvårdens
område.

III. (avser åldringsvårdsfrågor av allmän natur)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka anfört:

I motionerna I: 649 och II: 777 har framhållits att ekonomisk trygghet är
en grundläggande förutsättning även för de äldres och pensionärernas trivsel
men att likväl de med åldrande, avtagande arbetsförmåga etc. förknippade
spörsmålen ej får ses ur enbart ekonomisk synvinkel. Målet måste
vara att ge de berörda möjlighet att utveckla och utnyttja sina inneboende
fysiska och psykiska förutsättningar till meningsfull aktivitet och verksamhet.
Från denna utgångspunkt har i motionerna framförts vissa synpunkter
på de äldres möjligheter och ställning i arbetslivet och påtalats
angelägenheten av att möjligheterna till förbättringar genom anpassningsoch
organisationsåtgärder tillvaratages. I det sammanhanget har även framhållits
att det moderna arbetslivet medfört en annan situation när arbetsförmågan
vid högre ålder successivt avtar och att frågan om en allmän
sänkning av folkpensionsåldern ur ett sådant perspektiv har en särskild
aktualitet. I motionerna har även framhållits att de pensionärer som behöver
vård och tillsyn så långt möjligt bör få detta i en normal hemmiljö.
I anslutning härtill framhålles angelägenheten av vissa åtgärder i fråga om
pensionärernas bostadsförsörjning och för utveckling av hemsamaritverksamheten.
Vidare erinras om att sådana tendenser som de nämnda i fråga
om åldrings- och pensionärsvården medför vissa gränsdragningsspörsmål
mellan landsting och primärkommuner. Slutligen yrkas på en beredning i
syfte att tillskapa ett allmänt handlingsprogram för samhällets åtgöranden
i berörda avseenden. Detta yrkande har emellertid avstyrkts av utskottet.

Enligt vår mening får de nämnda spörsmålen allt större aktualitet. Inte
minst med hänsyn till att ett betydande antal institutioner och instanser är
berörda och får anses vara positivt inställda intressenter i sammanhanget
skulle det vara av värde med ett allmänt handlingsprogram av den art som
påyrkats i motionerna. Emellertid har från vår meningsriktning väckts
motioner till årets riksdag rörande de väsentligaste delfrågorna på området.
Då det finns tillfälle att vid dessas behandling framföra mera konkreta förslag
och synpunkter, har vi ansett det lämpligt att i detta sammanhang ge
vår mening tillkänna i ett särskilt yttrande.

304

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ....................................................... 1

Motioner............................................................ 2

Lagförslagen ....................................................... 5

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om höjning av folkpensioner
m. m..................................................... 5

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen om folkpensionering
............................................................ 6

Förslag till lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj 1960

angående ändring i lagen om folkpensionering......................... 7

Förslag till lag om allmän försäkring.................................... 8

Förslag till lag angående införande av lagen om allmän försäkring........... 59

Förslag till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring........... 69

Förslag till förordning angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän

försäkring (sjukreseförordning)....................................... 77

Förslag till lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension 80
Förslag till förordning om ändring i förordningen angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension 84
Förslag till förordning om ändring i förordningen angående uppbörd av avgifter

enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.............. 89

Förslag till förordning om ändring i förordningen angående redares avgift i vissa

fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m........... 94

Förslag till lag om finansiering av folkpensioneringen...................... 98

Förslag till reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas
fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen...... 101

Förslag till förordning om ändring i förordningen angående kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel............................................... 102

Förslag till förordning angående ändring i förordningen om skyldighet för arbetsgivare
att lämna uppgift rörande arbetsanställning.................. 105

Förslag till förordning om ändring i militärersättningsförordningen.......... 107

Förslag till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare....... 111

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om undervisning och vård

av vissa psykiskt efterblivna......................................... 114

Förslag till lag angående ändring i lagen om socialregister.................. 116

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 118

Inledning........................................................... 121

De i propositionen framlagda förslagen................................ 122

Allmänna synpunkter.................................................. 122

Departementschefen................................................. 122

Lagrådet........................................................... 125

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 305

Sid.

Sjuk- och moderskapsförsäkring......................................... 125

Företagarnas sjukpenningförsäkring.................................... 125

Departementschefen................................................. 125

Lagrådet........................................................... 128

Motioner........................................................... 129

Obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring för hemmafruar.................. 130

Departementschefen................................................. 130

Motioner........................................................... 131

Grundsjukpenningens storlek samt barntillägget........................... 131

Departementschefen................................................. 131

Sjukpenningskalan........................... 132

Departementschefen....... 132

Sjukpenningens storlek vid sjukhusvård................................. 134

Departementschefen................................................. 134

Sjukhjälpstiden samt samordningen mellan sjukförsäkring och pensionering 134
Departementschefen........................................ 134

Moderskapsförsäkringen.............................................. 136

Departementschefen................................................. 136

Motioner........................................................... 137

Pensionering....................................................... 138

Allmänna grunder för rätt till pension........................,,.. *....... 138

Departementschefen................................................. 138

Motion.............................................................. 141

Ålderspension....................................................... 141

1958 års socialförsäkringskommitté........................... 141

Departementschefen................................................. 144

Motioner........................................................... 146

Förtidspensionering.................................................. 147

Departementschefen................................................. 147

Motioner........................................................... 157

De särskilda förutsättningarna för förtidspension från tilläggspensioneringen 158

Departementschefen................................................. 158

Lagrådet........................................................... 162

Motioner........................................................... 162

Vissa tillägg till folkpension m. m..................................... 162

Departementschefen................................................. 162

Motioner........................................................... 166

Inkomstprövning.................................................... 167

1958 års socialförsäkringskommitté.................................... 167

Departementschefen................................................. 169

Motioner........................................................... 169

Familjepensionering................................................. 170

Departementschefen................................................. 170

Lagrådet........................................................... 176

306 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Sid.

Departementschefen (vid propositionens avlåtande)..................... 177

Motioner........................................................... 177

Höjning av folkpensionerna........................................... 178

Departementschefen................................................. 178

Motioner........................................................... 179

Samordning med yrkesskadeförsäkringen................................ 180

1958 års socialförsäkringskommitté.................................... 180

Departementschefen................................................. 184

Motioner.......................... 185

Allmänt ombud....................................................... 186

Departementschefen................................................. 186

Lagrådet........................................................... 187

Departementschefen (vid propositionens avlåtande)..................... 188

Motioner........................................................... 189

Finansieringsfrågor.................................................... 189

Sjuk- och moderskapsförsäkring........................................ 189

Departementschefen................................................. 189

Motioner........................................................... 194

Folkpensionering.................................................... 196

Departementschefen................................................. 196

Motioner........................................................... 199

Frivillig statlig pensionsförsäkring....................................... 201

Departementschefen................................................. 201

Motioner........................................................... 203

Beroende uppdragstagare.................... 203

Departementschefen................................................. 203

Motioner........................................................... 209

Övriga frågor................................................... 209

Sjukförsäkring........................................................ 209

Tandläkarvård...................................................... 209

''Motion.................... 209

Remissyttranden.................................................... 209

Obligatorisk grundsjukpenningförsäkring för studerande.................... 210

Motion............................................................ 210

Läkemedelsrabattering m. m........................................... 210

Motioner........................................................... .210

Remissyttranden .................................................... 210

Pensionering.......................................................... 211

Folkpensionärernas fickpengar........................................ 211

Motioner........................................................... 211

Folkpension åt hemmadöttrar.......................................... 211

Motioner........................................................... 1211

Valfrihet inom tilläggspensioneringen mellan olika pensionsnivåer........... 211

Motioner........................................................... 211

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 307

Sid.

Tilläggspension för svenska medborgare, som arbetar i grannländerna........ 212

Motion............................................................ 212

Samband mellan avgifter och förmåner inom tilläggspensioneringen m.m...... 212

Motioner........................................................... 212

Tilläggspensioneringen och låglönegrupperna............................. 212

Motioner........................ 212

Personligt frivillig tilläggspensionering.................................. 213

Motioner........................................................... 213

Frågor av mera allmän natur........................................... 213

De hemarbetande kvinnornas ställning i socialförsäkringssystemet............ 213

Motioner........................................................... 213

Åldringsfrågor...................................................... 213

Motioner........................................................... 213

Utskottet............................................................ 214

Sjuk- och moderskapsförsäkring........................................ 215

Företagarnas ställning inom sjukpenningförsäkringen m. m.............. 215

Hemmafruförsäkringen.............................................. 218

Obligatorisk grundsjukpenning för studerande.......................... 219

Tandläkarvård...................................................... 220

Läkemedelsrabatteringen m. m....................................... 220

Moderskapsförsäkringen.............................................. 221

Pensionering........................................................ 224

Allmänna grunder för rätt till pension................................. 224

Individuellt rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen................. 225

Lägre pensionsålder för vissa grupper.................................. 227

Förtidspensionering................................................. 228

Gratispoäng m. m.................................................. 233

Vissa tillägg till folkpension.......................................... 235

Inkomstprövning................................................... 237

Familjepensionering................................................. 237

Höjning av folkpensionerna m. m..................................... 239

Fickpengar till folkpensionärer........................................ 240

Folkpension åt hemmadöttrar........................................ 241

Valfrihet mellan olika pensionsnivåer inom tilläggspensioneringen......... 242

Tilläggspension för svenska medborgare, som arbetar i grannländerna...... 242

Sambandet mellan avgifter och förmåner inom tilläggspensioneringen, m. m 243
Tilläggspensioneringen och låglönegrupperna............................ 245

|J* Samordning med yrkesskadeförsäkringen................................ 246

Allmänt ombud...................................................... 247

Finansieringsfrågor.................................................. 249

De försäkrades avgifter till sjukförsäkringen och folkpensioneringen....... 249

Kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen............. 250

Frivillig statlig pensionsförsäkring..................................... 252

Beroende uppdragstagare............................................. 253

Åldringsvårdsfrågor av allmän natur................................... 257

308

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962

Utskottets hemställan................................................ 257

Reservationer........................ 267

Vid A. i utskottets hemställan (med direkt anknytning till de i propositionen
framlagda författningsförslagcn)....................................... 267

Förslaget till förordning om ändring i förordningen den 4 juni 1954 angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel............................... 267

I. Till 3 § (avser karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen)............ 267

Förslaget till lag om allmän försäkring.................................. 268

II. Till 2 kap. 5 § (avser ersättning för resor i anledning av tandläkarvård

inom moderskapsförsäkringen)...................................... 268

III. Till 3 kap. 2 § (avser rätt för företagare, som står utanför tilläggspensioneringen,
att tillhöra försäkringen för tilläggssjukpenning)................ 269

IV. Till 3 kap. 12 § (avser barntillägg till moderskapspenning)............. 275

V. Till 6 kap. 1 och 2 §§ samt 12 kap. 1 och 2 §§ (avser sammankopplingen av

folkpensioneringen och tilläggspensioneringen i fråga om förtida och uppskjutet
uttag av ålderspension)..................................... 276

VI. Till 19 kap. 2 och 6 §§ (avser inkomstgränsen för påförande av avgift till

sjukvårdsförsäkringen)............................................. 278

Förslaget till lag angående införande av lagen om allmän försäkring......... 279

VII. Till 16 § (avser inkomstprövning av änkepensioner i övergångsfallen) .. 279

Förslaget till lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension 281

VIII. Till 4 § (avser inkomstprövning av hustrutillägg och kommunalt

bostadstillägg).................................................... 281

Förslaget till lag om finansiering av folkpensioneringen.................... 281

IX. Till 2 och 3 §§ (avser inkomstgränsen för påförande a\ folkpensionsavgift).
.......................................................... 281

X. Vid 6 § (avser kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
fr. o. m. år 1963)............................................ 282

Vid E. i utskottets hemställan (utan direkt anknytning till de i propositionen framlagda
författningsförslagen)........................................... 283

XI. (avser utredning om införande av änklingspension inom tilläggspensioneringen)
..................................................... 283

Vid F. i utskottets hemställan (utan direkt anknytning till de i propositionen

framlagda lagförslagen).............................................. 284

XII. (avser behovsprövade modersbidrag till ensamstående mödrar)...... 284

XIII. (avser barntillägg till tilläggssjukpenning i anledning av barnsbörd).. 284

XIV. (avser invaliditetsbegreppet beträffande de blinda)................. 284

XV. (avser självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar)........ 284

XVI. (avser de hemarbetande husmödrarnas ställning i socialförsäkringssystemet)
........................................................ 285

XVII. (avser åldersgränsen för invaliditetsersättning och invaliditetstillägg) 286
XVIII, (avser indexreglering av invaliditetsersättning och invaliditetstillägg) 286

XIX. (avser invalidernas ställning inom pensioneringen).................. 287

XX. (avser standardhöjning av folkpensionerna under år 1963)............ 288

XXI. (avser standardhöjning av folkpensionerna efter år 1968)............ 290

XXII. (avser att folkpensionerna uttryckes som procentdelar av basbeloppet) 291

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1962 309

XXIII. (avser fickpengar till folkpensionärer)........................... 291

XXIV. (avser folkpension åt hemmadöttrar)............................ 291

XXV. (avser valfrihet inom tilläggspensioneringen)...................... 292

XXVI. (avser tilläggspension åt svenska medborgare, som arbetar i grannländerna)
........................................................ 293

XXVII. (avser samband mellan avgifter och förmåner inom tilläggspensioneringen
beträffande korttidsanställda arbetstagare)................... 293

XXVIII. (avser samband mellan avgifter och förmåner inom tilläggspensioneringen
beträffande utländsk medborgare, som ej är mantalsskriven här
i riket)........................................................... 294

XXIX. (avser preliminära avgiftsskalor för arbetsgivaravgifter till socialförsäkringen)
..................................................... 294

XXX. (avser samband mellan avgifter och förmåner inom sjukförsäkringen) 294

XXXI. (avser tilläggspensioneringen och låglönegrupperna)............... 294

XXXII. (avser allmänt ombud)....................................... 295

XXXIII. (avser kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna för

år 1962)......................................................... 296

XXXIV. (avser hemställan till Kungl. Maj:t om förslag till ändrade regler

för kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna)............. 297

XXXV. (avser frivillig statlig pensionsförsäkring)........................ 301

XXXVI. (avser personlig frivillig tilläggspensionering).................... 301

XXXVII. (avser beroende uppdragstagare)............................. 301

Särskilda yttranden.................................................. 302

I. (avser lägre pensionsålder för vissa grupper).......................... 302

II. (avser åldringsvårdsfrågor av allmän natur).......................... 302

III. (avser åldringsvårdsfrågor av allmän natur)......................... 303