Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

Nr 26

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition rörande
ratifikation av Internationella arbetsorganisationens
konvention (nr 100) angående lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde, m. m., dels
o c k i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 mars 1962 dagtecknad proposition, nr 70, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att godkänna, att Sverige ansluter
sig till den vid Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1951 vid dess trettiofjärde sammanträde antagna konventionen (nr 100)
angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde samt den
vid konferensen år 1958 vid fyrtioandra sammanträdet antagna konventionen
(nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.

I samband med propositionen har riksdagen behandlat följande, vid riksdagens
början väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:28 av herr Lundström m. fl. och 11:54
av herr Ohlin m. fl., såvitt angår frågan om likalönsprincipen,

2) de likalydande motionerna 1:29 av herr Lundström m. fl. och 11:55
av herr Ohlin m. fl., angående likalönsprincipens genomförande inom statsförvaltningen,
samt

3) de likalydande motionerna I: 368 av herr Larsson, Thorsten, och fru
Svenson samt II: 450 av herrar Wahrendorff och Wahlund, angående likalönsprincipen.

I motionerna 1:28 och II: 5b har hemställts [yrkandena under 1. a) och
b)], att riksdagen måtte besluta att uttala sig för att Sverige ratificerar Internationella
arbetsorganisationens konvention nr 100 med ansluten rekommendation
nr 90 angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika
värde, och Internationella arbetsorganisationens konvention nr 111 med ansluten
rekommendation nr 111 angående diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning.

I motionerna I: 29 och II: öö har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning med uppgift alt undersöka under
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 2 avd. Nr 26

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

vilka former och under vilken tid ett genomförande av likalönsprincipen
inom den statliga förvaltningen kan ske så att en plan härom så snart som
möjligt kan föreläggas riksdagen.

I motionerna 1: 368 och II: å50 har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla »att initiativ måtte tagas till överläggningar
mellan å ena sidan företrädare för staten i dess egenskap av arbetsgivare
och å andra sidan företrädare för vederbörliga arbetstagarorganisationer
i syfte att få till stånd systematisk, objektiv arbetsvärdering och förhandlingar
för förverkligande, såvitt avser det statliga lönesystemet, av i ILO:s
konvention nr 100 angivna likalönsprincip;

att härav föranledda förslag måtte föreläggas riksdagen så snart ske
kan; samt

att i samband därmed riksdagen förelägges förslag i frågan rörande ratificering
av ILO:s konvention nr 100 angående lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde».

Motionerna I: 28 och II: 54 behandlas i detta utlåtande endast såvitt de
avser likalönsprincipen. Övriga i motionerna ställda yrkanden har behandlats
i andra utskottets utlåtanden.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionerna II: 54, II; 55 och II: 450.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens antog vid trettiofjärde
sammanträdet år 1951 konventionen (nr 100) angående lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika värde och den därtill anslutna rekommendationen
(nr 90) i samma ämne samt vid fyrtioandra sammanträdet
år 1958 konventionen (nr 111) angående diskriminering i fråga om
anställning och yrkesutövning och den därtill anslutna rekommendationen
(nr 111) i samma ämne.

Dessa konventioner, som tillika med rekommendationerna tidigare förelagts
riksdagen genom propositionerna 1952:47 och 1959:23, har inte
ratificerats av Sverige. Frågan om ratifikation upptages nu åter till provning.

Beträffande texterna till de ifrågavarande konventionerna och rekommendationerna
samt beträffande redogörelse för likalönskonventionens behandling
i internationella sammanhang får utskottet hänvisa till propositionen.

Konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde

Konventionen definierar i artikel 1 begreppet lön samt föreskriver,
att uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde»

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

skall hänföra sig till lönesatser, som fastställes utan åtskillnad på grund
av arbetstagarens kön. Enligt bestämmelserna i artikel 2 förbinder sig vidare
medlemsstaterna att med avseende å alla arbetstagare, på sätt som
är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja
och, i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen
om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Denna
princip må kunna tillämpas genom lagstiftning, genom i lag fastställd eller
erkänd ordning för bestämmande av lön, genom kollektivavtal mellan arbetsgivare
och arbetstagare eller genom angivna utvägar i förening.

Konventionen föreskriver vidare i artikel 3 första punkten att, såframt
genomförandet av dess bestämmelser därigenom underlättas, åtgärder skall
vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften på grundval
av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter. Punkt 2 av samma artikel
stadgar, att de metoder, som bör anlitas vid sådan värdering av arbetsuppgiften,
må kunna bestämmas av de för fastställande av lönesatser ansvariga
myndigheterna eller, där lönesatserna fastställes genom kollektivavtal,
av vederbörande parter. I punkt 3 av artikel 3 stadgas att skillnader
i lönesatser, vilka — utan hänsynstagande till kön — motsvarar differenser,
som fastställts vid en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift,
som skall utföras, icke må anses såsom oförenliga med likalönsprincipen.
Slutligen föreskriver konventionen i artikel 4, att medlemsstaterna skall
på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer
för genomförandet av konventionens bestämmelser.

Rekommendationen behandlar metoderna för likalönsprincipens
tillämpning. Den innehåller vidare bestämmelser rörande åtgärder från det
allmännas sida för att trygga eller främja principens successiva genomförande.
Olika åtgärder föreslås för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet
samt för att i skilda hänseenden likställa dem med manliga
arbetstagare. Slutligen framhålles att intet bör underlåtas för att inför den
allmänna opinionen klargöra skälen för att principen om lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde bör genomföras.

Likalönskonventionen hade den 1 december 1961 ratificerats av 38 länder,
nämligen Albanien, Förenade Arabrepubliken, Syriska Arabrepubliken,
Argentina, Belgien, Brasilien, Bulgarien, Costa Rica, Cuba, Danmark,
Dominikanska Republiken, Ecuador, Elfenbenskusten, Filippinerna, Frankrike,
Gabon, Guatemala, Haiti, Honduras, Indien, Indonesien, Island, Italien,
Jugoslavien, Kina, Mexico, Norge, Panama, Peru, Polen, Rumänien,
Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina,
Ungern, Vitryssland och Österrike.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 and. Nr 26

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

Konvention (nr 111) och rekommendation (nr 111) angående diskriminering i
fråga om anställning och yrkesutövning

Varje stat, som ratificerar konventionen, skall förbinda sig att
utforma och tillämpa en nationell politik, avsedd att genom metoder, anpassade
efter landets förhållanden och praxis, främja likställdhet med avseende
å möjligheter och behandling i fråga om anställning och yrkesutövning
i syfte att avskaffa varje diskriminering i nämnda hänseende (art.
2). Begreppet »diskriminering» definieras i konventionen såsom avseende
varje åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund av ras, hudfärg, kön,
religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung,
som har till följd, att likställdhet med avseende å möjligheter eller behandling
i fråga om anställning eller yrkesutövning omintetgöres eller beskäres.
Konventionen äger jämväl tillämpning å tillträde till yrkesutbildning, till anställning
och till skilda yrken ävensom å anställningsvillkor (art. 1,).

Rekommendationen anger de områden inom vilka staterna hör
tillämpa en politik av icke-diskriminerande natur ävensom de principer
som bör vara vägledande för de offentliga myndigheterna, arbetsgivarna
och arbetarna samt deras respektive organisationer.

Diskrimineringskonventionen hade den 1 december 1961 ratificerats av
följande 31 stater, nämligen Förenade Arabrepubliken, Syriska Arabrepubliken,
Bulgarien, Dahomey, Danmark, Elfenbenskusten, Filippinerna, Gabon,
Ghana, Guatemala, Guinea, Honduras, Indien, Irak, Israel, Jugoslavien,
Liberia, Libyen, Madagaskar, Mexico, Norge, Pakistan, Polen, Portugal,
Schweiz, Sovjetunionen, Tunisien, Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina,
Ungern och Vitryssland.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om Sveriges anslutning till likalönskonventionen har
vid flera tillfällen varit under riksdagens prövning. Första gången så var
fallet var år 1952 (prop. 47; L2U 21; rskr 93), då i enlighet med vad som
åligger Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen konventionen
underställdes riksdagen för yttrande. Härvid ansåg riksdagen —
i enlighet med vad som föreslagits i propositionen och i anslutning till de
uttalanden som under remissbehandlingen gjorts av bl. a. arbetsmarknadens
huvudorganisationer — att Sverige icke borde tillträda konventionen.
Såsom skäl härför anförde riksdagen, att en ratificering skulle innebära
ett frångående av den dittills allmänt godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens
parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar
träffa överenskommelser om löneförhållanden. Detta skäl
upprepades, då frågan i anledning av väckta motioner återkom vid 1956 års
riksdag (L2U 37), 1958 års B-riksdag (L2U 8) och 1959 års riksdag (L2U 2).

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

Vid 1960 års riksdag upptogs frågan ånyo motionsvägen. Samma skäl
åberopades även denna gång mot ratificering (L2U 58). Emellertid uttalades
samtidigt att, ehuru förutsättningar ännu saknades för ratificering, det likväl
vore önskvärt att ratificeringsfrågan fördes närmare sin lösning. Härutinnan
hade betydande framsteg gjorts under senare år. Främst åsyftades härvid
den våren 1960 mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige träffade centrala löneuppgörelsen, varvid de båda huvudorganisationerna
enats om att med utgångspunkt från principen lika lön
för likvärdig arbetsinsats rekommendera de anslutna förbunden att under en
övergångsperiod av fem år ändra avtalen så, att beteckningarna män och
kvinnor ersättes med ensartade gruppbeteckningar. Även år 1961 uttalade
sig riksdagen i anledning av motioner i ämnet mot ratificering under hänvisning
till att — sedan frågan senast prövats av riksdagen vid höstsessionen
1960 — intet inträffat, som borde föranleda ett ändrat ställningstagande
(L2U 4).

Frågan om en svensk ratificering av diskrimineringskonvent
i o n e n förelädes, såsom tidigare nämnts, första gången riksdagen år
1959 (prop. 23; L2U 2; rskr 83). I propositionen uttalades, att konventionen
gav uttryck för grundsatser, som sedan länge varit omfattade i vårt land.
Vidare yttrades i departementschefsanförandet följande.

Något hinder för ratifikation från svensk sida skulle heller knappast föreligga,
om inte konventionstexten vid den slutliga behandlingen i ett avseende
fått en utformning, som för Sveriges — liksom för flera andra staters —-vidkommande förorsakar svårigheter med hänsyn till den i dessa länder
gällande principen om arbetsmarknadsparternas frihet att utan statlig inblandning
träffa överenskommelser i lönefrågor. Såsom delegationen för
det internationella socialpolitiska samarbetet framhåller torde nämnda
princip inte låta sig förena med de förpliktelser att främja lika lön för män
och kvinnor, som en ratifikation av konventionen skulle ålägga statsmakterna.
Motsvarande gäller i fråga om 1951 års konvention angående lika lön,
vilken på grund härav inte ratificerats av Sverige. Ehuru jag finner det mycket
önskvärt, att Sverige genom att ratificera den nu förevarande konventionen
kunde ge uttryck för "sin fulla anslutning till de däri upptagna grundsatserna,
anser jag mig av de förut anförda skälen inte kunna tillstyrka svensk
ratifikation av densamma.

Till vad sålunda uttalats anslöt sig sedermera riksdagen.

Vid 1960 och 1961 års riksdagar väckta motioner om ratificering av konventionen
avslogs av riksdagen (L2U 1960: 58 och 1961: 4).

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, har anfört:

»Det torde med anspråk på giltighet för ett mycket stort antal länder,
både sådana som kommit långt i ekonomisk och social utveckling och så -

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

dana som befinner sig i ett mindre framskridet utvecklingsskede, kunna
sägas att lönesättningen inom de flesta yrken länge utmärkts av en åtskillnad
mellan manlig och kvinnlig arbetskraft, så att de manliga lönerna i
allmänhet överstigit de kvinnliga. I själva verket torde en sådan skillnad
ännu vara mycket vanlig. Allteftersom kvinnorna gjort sig mer och mer
gällande på arbetsmarknaden har dock tanken att arbetet bör betalas lika,
vare sig det utföres av en man eller en kvinna, vunnit allt större utbredning.
bör att främja en tillämpning i praktiken av denna likalönsprincip
har lagstiftningsåtgärder vidtagits i vissa länder. Frågan har också tilldragit
sig intresse hos olika internationella organ, bland dem Internationella
arbetsorganisationen. Organisationens allmänna konferens antog år 1951
en konvention (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde. Vidare antog konferensen år 1958 en konvention (nr 111) angående
diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning, vilket
dokument bl. a. föreskriver lika behandling av män och kvinnor i lönehänseende.
Till vardera konventionen är anknuten en rekommendation. Det må
vidare nämnas att Romfördraget angående upprättande av den europeiska
ekonomiska gemenskapen innehåller en artikel om att medlemsstaterna skall
genomföra och upprätthålla principen om lika lön för män och kvinnor för
samma arbete.

I Sverige har utvecklingen förlöpt på likartat sätt som i många andra
jämförbara länder. Från att tidigare betydande skillnader förelegat mellan
den lön som tillkommit en man och den lön som för samma arbete utgått
till en kvinna har skillnaderna alltmera minskat och på vissa områden helt
utplånats. Ett avgörande steg mot likställdhet mellan män och kvinnor i
lönehänseende har tagits genom en mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen i Sverige år 1960 träffad överenskommelse. Enligt
denna överenskommelse förklarar sig parterna ense om principen att lika
lön bör gälla för likvärdig arbetsinsats. Parterna rekommenderar vidare
sina anslutna förbund att under en övergångsperiod på fem år ändra kollektivavtalen
så att beteckningarna män och kvinnor ersättes med ensartade
gruppbeteckningar. Vid uppgörande av nya kollektivavtal skall man undanröja
sådana bestämmelser, som förhindrar likställighet mellan män och
kvinnor när det gäller att utföra vissa arbetsuppgifter. Denna rekommendation
har godtagits av berörda förbund och dess genomförande har påbörjats
enligt de uppdragna riktlinjerna.

Sverige tillhör den grupp av länder för vilka det ter sig främmande att
staten genom ingripande i form av lagstiftning eller eljest skulle söka påverka
arbetsmarknadsparterna i deras handhavande av lönebildningsprocessen
på den privata arbetsmarknaden. Skälet till att Sverige inte ratificerat
likalönskonventionen, trots att kvinnorna i vårt land hunnit längre
på vägen mot lönelikställighet med männen än i många andra jämförbara
länder, är också att söka i att konventionen ansetts ålägga staten vissa med

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

grundsatsen om arbetsmarknadens frihet oförenliga förpliktelser all ingripa
till förmån för likalönsprincipens genomförande.

Frågan om ratifikation av likalönskonventionen blir mot bakgrunden av
det anförda i hög grad beroende av arbetsmarknadsparternas inställning till
likalönsfrågan. Sedan likalönskonventionen och diskrimineringskonventionen
första gången genom proposition underställdes riksdagens prövning
har de närmast berörda av arbetsmarknadens huvudorganisationer träffat
den nyssnämnda överenskommelsen om att de särskilda kvinnolönerna
skall vara avskaffade efter en femårsperiod. Ett avgörande steg mot den
utjämning av lönesatserna för män och kvinnor, som överenskommelsen
syftar till, har tagits genom en rad kollektiva överenskommelser under 1962
års avtalsrörelse. Arbetsmarknadens parter har alltså själva antagit en plan,
vars fullföljande kommer att leda till att likalönsprincipen på tämligen kort
tid blir genomförd i vårt land. Sedan arbetsmarknadsparterna på detta sätt
i de för en fri arbetsmarknad övliga formerna utan statlig inblandning iklätt
sig garanti för likalönsprincipens genomförande, föreligger de faktiska förutsättningarna
för Sveriges anslutning till likalönskonventionen. Det handlingsprogram
som arbetsmarknadsparterna bundit sig för gör att konventionsbestämmclsernas
tillämpning i vårt land är säkerställd utan att några
statliga ingripanden på arbetsmarknaden behöver ifrågasättas. Under sådana
omständigheter föreligger inte längre några invändningar från parternas
sida mot en ratifikation av konventionen. Att arbetsmarknadens huvudorganisationer,
som i Internationella arbetsorganisationen är direkt företrädda
jämte regeringen, tidigare motsatt sig ratifikation, har för statsmakterna
varit avgörande.

Med den inställning till likalönsfrågan som sålunda dokumenterats på
den svenska arbetsmarknaden bör principen om arbetsmarknadens frihet
inte anses oförenlig med en svensk ratifikation av likalönskonventionen.

I det föregående har jag inte berört statens ställning som arbetsgivare
i förhållande till sina anställda. Likalönsprincipen är på det statliga området
genomförd sedan flera år tillbaka. Lönerna i de olika tjänsterna är desamma,
vare sig tjänstens innehavare är en man eller en kvinna. De önskemål
som kan finnas om uppflyttning av vissa tjänster, vilka företrädesvis
innehaves av kvinnor, är att hänföra till förliandlingsfrågor av den art som
förekommer även på arbetsmarknaden i övrigt.

Jag förordar alltså att Sverige ratificerar Internationella arbetsorganisationens
konvention angående lika lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde. Härigenom bortfaller det skäl som hittills förelegat mot svensk
ratifikation av organisationens konvention angående diskriminering i fråga
om anställning och yrkesutövning. Även denna konvention bör därför ratificeras
av Sverige. I fråga om de till konventionerna anslutna rekommendationerna
torde något ställningstagande från statsmakternas sida inte nu
böra påkallas.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

Utskottet

I förevarande proposition föreslås, att riksdagen godkänner att Sverige
ansluter sig till de av Internationella arbetsorganisationen antagna konventionerna
angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde
samt angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.

Frågan om Sveriges anslutning till likalönskonventionen har vid upprepade
tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Såsom skäl mot att
tillträda konventionen har därvid huvudsakligen anförts, att en ratificering
skulle innebära ett frångående av den dittills allmänt godtagna principen
om rätt för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna
genom fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden.
År 1960 togs emellertid ett avgörande steg mot likställdhet mellan
män och kvinnor i lönehänseende genom en detta år ingången överenskommelse
mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i
Sverige. Enligt denna överenskommelse förklarade sig parterna ense om
principen att lika lön bör gälla för likvärdig arbetsinsats. Genom en rad kollektiva
överenskommelser under 1962 års avtalsrörelse har arbetsmarknadsparterna
till förverkligande av 1960 års överenskommelse tagit ett steg mot
utjämning av lönesatserna för män och kvinnor. Avsikten är att likalönsprincipen
inom fem år efter det 1960 års överenskommelse ingicks skall
vara helt genomförd. Sedan arbetsmarknadsparterna på detta sätt iklätt sig
garanti för likalönsprincipens genomförande föreligger de faktiska förutsättningarna
för Sveriges anslutning till likalönskonventionen. Sedan denna
konvention ratificerats föreligger icke längre hinder mot tillträde till diskrimineringskonventionen.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att frågan om Sveriges anslutning
till likalönskonventionen och diskrimineringskonventionen sålunda kommit
i det läget att ratificering nu kan ske. Därmed är yrkandena i motionerna
I: 28 och II: 54 om svensk anslutning till likalönskonventionen och diskrimineringskonventionen
samt yrkandet om svensk anslutning till likalönskonventionen
i motionerna I: 368 och II: 450 tillgodosedda.

I de ovannämnda motionerna I: 28 och II: 54 påkallas ställningstagande
även beträffande de till konventionerna anslutna rekommendationerna. Såsom
departementschefen anfört bör emellertid något ställningstagande från
statsmakternas sida nu icke ske i fråga om rekommendationerna.

I motionerna I: 29 och II: 55 begäres en utredning med uppgift att undersöka
under vilka former och under vilken tid ett genomförande av likalönsprincipen
inom den statliga förvaltningen kan ske så att en plan härom så
snart som möjligt kan föreläggas riksdagen. I motionerna I: 368 och 11: 450
hemställes, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla att initiativ tages
till överläggningar mellan å ena sidan företrädare för staten i dess egenskap
av arbetsgivare och å andra sidan företrädare för vederbörliga arbetstagar -

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

organisationer i syfte att få till stånd en systematisk, objektiv arbetsvärdering
och förhandlingar för förverkligande, såvitt avser det statliga lönesystemet,
av likalönsprincipen. Motionärernas hemställan får ses mot bakgrunden
av att vissa tjänster, som huvudsakligen eller uteslutande rekryteras
med kvinnor, är placerade i lägre lönegrad än den s. k. bottenlönegraden
för tjänster som huvudsakligen rekryteras med män.

Departementschefen har i propositionen berört frågan om statens ställning
som arbetsgivare i förhållande till sina anställda och har därvid uttalat,
att likalönsprincipen på det statliga området är genomförd sedan
flera år tillbaka. Lönerna i de olika tjänsterna är desamma, vare sig tjänstens
innehavare är en man eller en kvinna. De önskemål som kan finnas
om uppflyttning av vissa tjänster, vilka företrädesvis innehaves av kvinnor,
är enligt departementschefens uppfattning att hänföra till förhandlingsfrågor
av den art som förekommer även på arbetsmarknaden i övrigt.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att dylika frågor i framtiden
lämpligen bör behandlas i samband med övriga problem angående de statsanställdas
löner.

Med hänsyn till det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna 1: 28 och
II: 54 såvitt de avser likalönskonventionen och diskrimineringskonventionen
samt med bifall till motionerna 1:368
och 11:450 såvitt de avser likalönskonventionen — måtte
bifalla förevarande proposition, nr 70; samt

B. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:28 och 11:54 såvitt de avser likalönsrekommendationen
och diskrimineringsrekommendationen,
samt

2) motionerna 1:29 och 11:55 samt motionerna 1:368
och II: 450, såvitt de avser arbetsvärdering,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1962

På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1962

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru HamrinThorell,
fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, fröken Nordström, herrar Magnusson
och Enarsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fru
Ekendahl, herr Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, fröken Wetterström,
herrar Fredriksson* och Gustavsson i Alvesta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

till utskottets hemställan under B. 2)

av fru Hamrin-Thorell, fru Gärda Svenson, fröken Nordström, herrar
Enarsson, Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fröken Wetterström och herr
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett

a) att det stycke i utskottets utlåtande å sid. 9 som börjar med orden
»Utskottet ansluter» och slutar med orden »biträda motionerna» bort ersättas
med text av följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört och vill framhålla
att frågan om olika tjänsters inplacering i lönegrad, såsom andra
lagutskottet vid tidigare behandling av motioner med samma syfte anfört,
är av sådan art att den, liksom sker på den enskilda arbetsmarknaden, bör
lösas genom förhandlingar mellan parterna. Staten bör dock som förhandlingspart
taga initiativ till förhandlingar om arbetsvärdering som grundval
för lönesättning i överensstämmelse med artikel 3 i likalönskonventionen.
Denna utskottets mening synes böra bringas till Kungl. Maj :ts
kännedom.

b) att utskottet under B. 2) bort hemställa,

I. att riksdagen, i anledning av motionerna 1:29 och
11:55 samt motionerna 1:368 och 11:450, såvitt de avser
arbetsvärdering, i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
angående arbetsvärdering, samt

II. att motionerna 1:29 och 11:55 samt motionerna
1:368 och 11:450, såvitt de avser arbetsvärdering, i den
mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
under I hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62
202623