Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

l

Nr 39

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o),
li:o), 16:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj.ts regeringsrätt dels ock i
ämnet väckt motion.

Genom en den 30 mars 1962 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 162, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o), 16:o) och 17:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

I samband med propositionen har utskottet behandlat en i anledning av
densamma i andra kammaren väckt motion, nr 873, av herr von Friesen.

Lagförslaget

Det vid propositionen fogade lagförslaget är av följande lydelse:

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o), 16:o) och 17:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

Härigenom förordnas, att 2 § 4:o), 14:o), 16:o) och 17:o) lagen den 26
maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2

4:o) mål om avlöningsförmåner -—-mål om sådant bidrag eller understöd
av statsmedel, som enligt gällande
författningar må beviljas eller
skall på rekvisition utbetalas av statskontoret
eller tillsynsmyndighet över

§•

--av smitta;

mål om sådant bidrag eller understöd
av statsmedel, som enligt gällande
författningar må beviljas eller
skall på rekvisition utbetalas av statskontoret
eller tillsynsmyndighet över

'' Senaste lydelse av 2 § 4:o) se SFS 1957:266, av 2 § 14:o) se SFS 1960:699, av 2 § 16:o) se
SFS 1960:219 samt av 2 § 17:o) se SFS 1961:311.

1 liihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr 39

2

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

(Gällande lydelse)

registrerade understödsföreningar, eller
av Konungens befallningshavande,
där fråga ej är om bidrag till vägoch
brobyggnadsföretag eller om
skatteersättning i anledning av 1957
års orlsavdragsreform;

14 :o) mål om inmutning----

mål om registrering av luftfartyg,
om utfärdande av, förlängning av
giltighetstid för eller återkallande av
iuftfartscertifikat, behörighetsbevis
för förare av luftfartyg eller sådant
tillstånd, som avses i § 24 c) förordningen
den 26 maj 1922 (nr 383) om
luftfart;

mål om registrering av elektrisk —
16:o) mål om meddelande —--

mål om fördelning — -—----

17 :o) mål om kyrkotukt, om skolpliktiga
barns skiljande från föräldrar
eller målsmän;

mål om befrielse---—- — --

mål om bötesansvar; mål om annat
föreläggande vid vite än sådant,
som må givas enligt författningar rörande
banker eller andra penninginrättningar,
författningar rörande yrkesmässigt
utövande av köp och försäljning
i kommission av aktier, obligationer
och liknande värdepapper,
författningar rörande fondbörsverksamhet,
lagen om polisväsendet i riket,
lagen om uppsikt å jordbruk, lagen
om rätt till fiske, lagen med särskilda
bestämmelser om uppfinningar
av betydelse för rikets försvar eller
folkförsörjningen m. m., brandlagen,
såvitt angår kommuns skyldigheter
enligt samma lag, civilförsvarslagen,
utom såvitt rör inrättandet av
enskilda skyddsrum, lagen med vissa
bestämmelser till skydd för försvaret
m. m., lagen om särskilda skyddsåtgärder
för vissa kraftanläggningar eller
författningar rörande åtgärder för
att trygga tillgången inom riket på
mineralolja; mål om utdömande av

(Föreslagen lydelse)
registrerade understödsföreningar, eller
av Konungens befallningshavande,
där fråga ej är om bidrag till vägoch
brobyggnadsföretag eller om
skatteersättning i anledning av 1957
eller 1961 års orlsavdragsreform;

---föra automobil;

mål om registrering av luftfartyg,
om beslut i särskilda fall rörande certifikat
eller behörighetsbevis för personal
inom luftfarten eller rörande
medgivande att utan certifikat göra
tjänst å luftfartyg;

--andra personalstiftelser;

eller 12 § första stycket;

mål om beslut i särskilda fall rörande
tillstånd eller föreläggande enligt
förordningen om brandfarliga varor; mål

om åtgärd eller ersättning enligt
9 § brandlagen;

— och behandling;

för läkare;

mål om bötesansvar; mål om annat
föreläggande vid vite än sådant,
som må givas enligt författningar rörande
banker eller andra penninginrättningar,
författningar rörande yrkesmässigt
utövande av köp och försäljning
i kommission av aktier, obligationer
och liknande värdepapper,
författningar rörande fondbörsverksamhet,
författningar rörande brandförsvaret,
såvitt angår kommuns åligganden
på detta område, lagen om
polisväsendet i riket, lagen om uppsikt
å jordbruk, lagen om rätt till
fiske, lagen med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. in., civilförsvarslagen,
utom såvitt rör inrättandet av enskilda
skyddsrum, lagen med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret
m. m., lagen om särskilda skyddsåtgärder
för vissa kraftanläggningar
eller författningar rörande åtgärder
för att trygga tillgången inom riket

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vite enligt andra än nämnda författ- på mineralolja; mål om utdömande
ningar; av vite enligt andra än nämnda för fattningar; mål

om häktads-------i brottmål;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, såvitt avser ändringen i 2 §
16 :o) och de i 2 § 17 :o) vidtagna ändringarna angående mål om kyrkotukt
och om vitesföreläggande, samt i övrigt den 1 juli 1962.

Lagrådsremisser!

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling:

»1. Enligt 2 § 4:o) regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten
att upptaga och avgöra bl. a. mål om sådant bidrag eller understöd av statsmedel,
som enligt gällande författningar må beviljas eller skall på rekvisition
utbetalas av, jämte andra myndigheter, länsstyrelse, där fråga ej är om
bidrag till väg- och brobyggnadsföretag eller om skatteersättning i anledning
av 1957 års ortsavdragsreform.

Skatteersättning i anledning av 1957 års ortsavdragsreform utgår enligt
kungörelse den 16 maj 1957, nr 205. Ersättningen avser att ge kompensation
för skattebortfall på grund av den höjning av de kommunala ortsavdragen,
som beslöts av 1957 års riksdag, och den beräknas på grundval av ett av staten
tillskjutet skatteunderlag. För kommuner, vilkas skattekraft understiger
60 procent av den genomsnittliga skattekraften i rikets samtliga landskommuner,
köpingar och städer, motsvarar det tillskjutna skatteunderlaget i
princip hela det skatteunderlagsbortfall som uppkom genom ortsavdragsreformen.
För övriga kommuner sker en successiv reduktion av det tillskjutna
skatteunderlaget. I skatteersättning i anledning av 1957 års ortsavdragsreform
har inordnats den provisoriska skatteersättning, som tidigare utgick i
anledning av 1950 års ortsavdragsreform enligt en förordning den 1 juni
1951, nr 568. Ersättningsbestämmelserna avser åren till och med 1965. Storleken
av det av staten tillskjutna skatteunderlaget bestäms senast den 10
september årligen av länsstyrelse för nästföljande år. över länsstyrelsens
beslut må ändring sökas hos Kungl. Maj :t genom besvär.

Mål om provisorisk skatteersättning i anledning av 1950 års ortsavdragsreform
undantogs från regeringsrättens handläggning för att i stället prövas
av Kungl. Maj.''t i statsrådet. Såsom skäl härför anfördes, i samband med
att regeringsrättslagen ändrades på denna punkt år 1951, att avgörandet av
dessa mål i betydande utsträckning torde komma att influeras av skälighetssynpunkter
och att målen dessutom ofta var av brådskande natur, eftersom
utgången kunde bli avgörande för de kommunala utdebiteringsbesluten år
1951. Motsvarande skäl åberopades år 1957 vid ändring av regeringsrälts lf

llihang till riksdagens protokoll 1062 . 0 samt. 1 avd. Nr 39

4

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

lagen, varigenom mål om skatteersättning i anledning av 1957 års ortsavdragsreform
undantogs från regeringsrättens prövning.

År 1961 beslöt riksdagen ytterligare höjning av de kommunala ortsavdragen.
I proposition (nr 69) till innevarande års riksdag har Ivungl. Maj:t hemställt
om bemyndigande att, enligt i propositionen närmare angivna grunder,
utfärda föreskrifter rörande statsbidrag för åren 1962—1965 till kommunerna
i anledning av 1961 års ortsavdragsreform. Efter mönster av skatteersättningen
i anledning av 1957 års ortsavdragsreform föreslås kompensationen
utformad såsom ett statsbidrag med tillskjutet skatteunderlag. Storleken
av skatteunderlaget avses skola bestämmas av länsstyrelse år 1962 på
grundval av en omräkning av det antal skattekronor, som jämlikt bestämmelserna
i kommunalskattelagen påföres de skattskyldiga vid 1962 års taxering.
Det sålunda bestämda skatteunderlaget skall i princip utgöra grunden
för statsbidraget för bidragsåren 1962—1965.

Mål om skatteersättning i anledning av 1961 års ortsavdragsreform synes
böra följa den instansordning, som gäller för mål rörande motsvarande ersättning
i anledning av 1957 års reform. I enlighet härmed bör — under förutsättning
att riksdagen antager förslaget om den nya skatteersättningen —
ändring vidtagas i 2 § 4:o) regeringsrättslagen. Ändringen torde böra träda
i kraft den 1 juli 1962.

2. Luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)1 har den 1 januari 1962 trätt
i kraft i de delar den icke redan tidigare skolat tillämpas. Numera är således
hela luftfartslagen gällande. Genom lagen har bl. a. förordningen den 26 maj
1922 (nr 383) om luftfart upphävts. Vissa tillämpningsbestämmelser till
luftfartslagen är upptagna i luftfartskungörelsen den 24 november 1961 (nr
558).

Luftfartslagen och luftfartskungörelsen innehåller föreskrifter, enligt vilka
det bl. a. kräves bevis om viss behörighet eller särskilda tillstånd för personal,
som är sysselsatt inom luftfarten. Till bevis om behörighet att vara
förare eller att förrätta viss annan tjänst å luftfartyg utfärdar luftfartsstyrelsen
luftfartscertifikat. Detta, som gäller för viss tid, kan förnyas. Det kan
även återkallas. För tjänstgöring av ifrågavarande slag å luftfartyg fordras
som regel innehav av svenskt luftfartscertifikat eller av utländskt certifikat,
vilket i vissa fall skall vara godkänt av luftfartsstyrelsen. Godkännande av
utländskt certifikat kan förnyas och godkännandet kan också återkallas.
Luftfartsstyrelsen äger i vissa fall lämna medgivande för den som saknar
luftfartscertifikat att göra viss tjänst å luftfartyg. (4 kap. luftfartslagen och

—45 §§ luftfartskungörelsen.) Vidare äger luftfartsstyrelsen föreskriva,
att innehavare av luftfartscertifikat ej får utöva viss verksamhet å luftfartyg,
med mindre han erhållit särskilt bevis angående sin behörighet, s. k. behörighetsbevis.
Även sådant bevis kan både förnyas och återkallas. Luftfartsstyrelsen
äger därjämte meddela närmare föreskrifter om godkännande här
i riket av utländskt behörighetsbevis. (47—49 §§ luftfartskungörelsen, jfr
även 141 och 164 §§.) Jämväl i fråga om behörighet att inom markorganisa 1

Se prop. 1957:69; L''U 28; Rskr 310.

5

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

tionen eller eljest förrätta viss tjänst, som icke utövas å luftfartyg, finnes
bestämmelser. Om certifikat och behörighetsbevis för sådan personal gäller
regler, motsvarande dem som givits beträffande personal å luftfartyg. (6 kap.
15 § luftfartslagen och 80—83 §§ luftfartskungörelsen.)

De berörda stadgandena om behörighetshandlingar för markpersonal utgör
en principiell nyhet jämfört med den äldre regleringen pa detta område,
som endast ägde avseende å flygande personal. I övrigt finnes motsvarigheter
i de äldre bestämmelserna. Det bör emellertid beaktas, att den terminologi
som tidigare använts ej återkommer oförändrad i den nya lagstiftningen.

Mot luf tf artsstyrelsens beslut får talan föras hos Kungl. Maj:t. Besvärsmål,
som rör frågor av det slag som här berörts, hör jämlikt stadgande i 2 §
14 :o) regeringsrättslagen till regeringsrättens upptagande och prövande.
Detta stadgande bör nu jämkas så, att det omfattar samtliga de mål av förevarande
slag, som kan förekomma enligt den nya luftfartslagstiftningen. I
stadgandet synes kunna angivas mål om beslut i särskilda fall rörande certifikat
eller behörighetsbevis för personal inom luftfarten eller rörande medgivande
att utan certifikat göra tjänst å luftfartyg. Stadgandet kommer därigenom
att omfatta bl. a. mål om utfärdande, förnyelse eller återkallelse av
de olika förekommande certifikaten och luftfartsbevisen liksom av godkännande
här i riket av utländskt certifikat eller behörighetsbevis. Lagändringen
torde böra träda i kraft den 1 juli 1962.

3. Den 1 januari 1963 träder förordningen den 1 december 1961 (nr 568)1
om brandfarliga varor i kraft och ersätter därvid förordningen den 7 oktober
1921 (nr 876) angående eldfarliga oljor.

Enligt den nya förordningen fordras i vissa fall tillstånd av myndighet för
befattning med brandfarliga varor. Detta gäller sådana fall, där verksamhet
på grund av mängden brandfarlig vara eller sättet för befattning därmed ansetts
innebära sådana faromoment, att det allmänna bör utöva viss kontroll.
Krav på tillstånd uppställes sålunda under vissa förutsättningar beträffande
förvaring av brandfarliga varor i upplag eller förråd (25 §), för yrkesmässig
hantering (tillverkning eller bearbetning) av brandfarlig vara (33 §),
för transport av brandfarlig vätska medelst rörledning (37 §) samt för yrkesmässig
försäljning av brandfarlig vara 145 §). Meddelat tillstånd kan i
vissa fall återkallas (16 § 3 mom.). Den som avser att nyttja eller åt annan
upplåta visst område för förvaring av större mängder brandfarliga varor
kan på ansökan erhålla förhandsbesked, huruvida området är lämpligt för
ändamålet (27 §).

Fråga om tillstånd och förhandsbesked enligt den nya förordningen skall
prövas av byggnadsnämnd (16 §). Såsom enda undantag från denna regel
gäller, att länsstyrelsen eller Kungl. Maj :t skall pröva ärende om tillstånd
för transport medelst rörledning, som sträcker sig genom mera än en kommun
(53 § 2 inom.). Detta undantag beräknas icke bli av praktisk betydelse
under de närmaste åren. Tillstånd till förvaring, hantering eller försäljning
av brandfarlig vara eller till transport medelst rörledning får icke utnyttjas,

1 Se prop. 1961:173; L!U 48; Rskr 369.

6

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

innan de för tillståndet avsedda anordningarna avsynats samt besked lämnats,
att de får tagas i bruk. Avser tillståndet hantering av brandfarlig vara,
kan emellertid brandchef medgiva, att försöksdrift får äga rum utan hinder
av att avsyning ej verkställts (34 §). För transport medelst rörledning
gäller att försöksdrift får äga rum efter medgivande av sprängämnesinspektionen
(38 §). Har anläggning uppförts eller annan åtgärd vidtagits utan erforderligt
tillstånd eller har meddelat tillstånd upphört att gälla, äger tillståndsmyndigheten
meddela föreläggande för ägaren att ändra eller undanröja
det utförda (65 §).

över byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt förordningen om
brandfarliga varor må klagan föras hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens
beslut föres talan hos Kungl. Maj :t. Sprängämnesinspektionens beslut kan
överklagas hos kommerskollegium. Besvär över beslut av kommerskollegium
anföres hos Kungl. Maj:t.

Enligt gällande förordning angående eldfarliga oljor skall erforderliga
tillstånd lämnas av polismyndighet och länsstyrelse. Valet av byggnadsnämnd
såsom tillståndsmyndighet enligt den nya förordningen om brandfarliga
varor har motiverats bl. a. med att många anordningar för befattning
med brandfarliga varor, t. ex. de stora oljecisternerna, bensinstationer och
fabriker för tillverkning av petroleumprodukter, är byggnadsföretag, för vilka
byggnadslov kräves. Avsikten är att handläggningen av frågan om byggnadslov
och frågan om tillstånd enligt förordningen om brandfarliga varor,
vilka frågor plägar ha ett nära samband, i sådana fall skall samordnas. Även
tillståndsärende, som ej har direkt anknytning till ärende om byggnadslov,
brukar röra byggnader eller iordningställande i byggnad av anordningar av
sådant slag, som uppmärksammats i byggnadslagstiftningen.

Vad sålunda sagts om sambandet mellan frågor om byggnadslov och frågor
om tillstånd enligt förordningen om brandfarliga varor talar även för att
till Kungl. Maj:t fullföljda mål, som rör sådana tillstånd, bör handläggas i
samma ordning som gäller för mål om byggnadslov. I propositionen (nr 173)
till 1961 års riksdag, varigenom förordningen om brandfarliga varor underställdes
riksdagen för yttrande, förutsattes också, att — liksom f. n. gäller
i fråga om mål om byggnadslov — mål om tillstånd enligt nämnda förordning
borde tillhöra regeringsrättens prövning. Denna ordning synes böra gälla
även för mål om förhandsbesked, som utgör ett led i tillståndsförfarandet,
och om brandchefs eller sprängämnesinspektionens medgivande till försöksdrift,
vilket är en särskild form av tillstånd. Jämväl mål om föreläggande
enligt förordningen torde vara av beskaffenhet att böra prövas i regeringsrätten.

Vad här anförts bör föranleda sådan ändring av regeringsrättslagen, att
mal om beslut i särskilda fall rörande tillstånd eller föreläggande enligt förordningen
om brandfarliga varor kommer att tillhöra regeringsrättens upptagande
och avgörande. En föreskrift av denna innebörd kan lämpligen införas
i 2 § 16: o) regeringsrättslagen. Lagändringen torde böra träda i kraft
den 1 januari 1963.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

7

4. I proposition (nr 12) till årets riksdag har framlagts förslag till ny
brandlag, avsedd att fr. o. m. den 1 januari 1963 ersätta 1944 års brandlag.
Såsom en principiell nyhet i jämförelse med gällande lag innehåller lagförslaget
en bestämmelse att anordning, som erfordras för det kommunala
brandförsvaret, må anbringas å annan tillhörig mark eller byggnad. Detta
får ske, såframt oskäligt intrång inte orsakas därigenom. Beslut om åtgärden
meddelas av kommunens brandstyrelse (9 § första stycket), över brandstyrelsens
beslut får besvär anföras hos länsstyrelsen (15 §). Kommunen
skall svara för kostnad och skada, som åsamkas genom åtgärden. Vid ersättningens
bestämmande skall hänsyn tagas till den nytta åtgärden kan medföra
för den ersättningsberättigade; är kostnaden eller skadan ringa utgår
ej ersättning. Kan kommunen och den ersättningsberättigade ej enas om ersättningen,
skall denna fastställas av länsstyrelsen (9 § andra stycket). Talan
mot länsstyrelsens beslut, avseende åtgärd eller ersättning av förevarande
slag, föres hos Kungl. Maj :t (15 §).

Till Kungl. Maj:t fullföljda mål om anbringande av anordningar för det
kommunala brandförsvaret å annan tillhörig mark eller byggnad torde böra
tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande, särskilt med hänsyn till
att de rör ingrepp i enskilds rätt. Mål av detta slag synes vara att hänföra
till de mål, som enligt gällande stadgande i 2 § 16: o) regeringsrättslagen
skall handläggas av regeringsrätten. Enligt detta lagrum hör nämligen mål
om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt
författningar och föreskrifter rörande bl. a. brandförsvaret, med undantag
av mål som avser kommuns skyldigheter enligt brandlagen, under regeringsrättens
prövning.

Vad gäller prövning av fråga om rätten till ersättning för kostnad och
skada, som åsamkas genom här ifrågavarande anordningar för brandförsvaret,
må erinras om att ersättningsfrågor av liknande slag, vilka prövas i administrativ
ordning, i allmänhet avser fall då ersättningen skall utgå av
statsmedel. Till Kungl. Maj:t fullföljda mål om ersättning, som enligt gällande
författningar utgår av statsmedel, hör enligt 2 § 4:o) regeringsrättslagen
i regel under regeringsrättens prövning. Hit hör bl. a. mål om ersättningsanspråk,
som är betingade av att egendom tagits i anspråk för det allmännas
räkning eller att enskild genom det allmännas ingripande i annat
avseende tillskyndats skada eller förlust. Det anförda torde leda till att även
mål om ersättning i anledning av att anordningar för det kommunala brandförsvaret
anbringas å annan tillhörig mark eller byggnad bör tillhöra regeringsrättens
upptagande och avgörande. Under förutsättning att riksdagen
antager den föreslagna lagen torde regeringsrättslagen följaktligen böra jämkas
i enlighet härmed. Sambandet mellan beslut om åtgärden och ersättningsfrågan
talar för att jämkningen göres på så sätt, att i 2 § 16: o) regeringsrältslagen
införes en föreskrift rörande mål om ersättning enligt 9 §
andra stycket brandlagen. Den här avsedda lagändringen bör träda i kraft
den 1 januari 1963.

5. Enligt 2 § 17: o) regeringsrättslagen hör mål om kyrkotukt till rege -

8

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

ringsrättens upptagande och avgörande. Bestämmelser om kyrkotukt finnes
för närvarande i 41 § första stycket a)—c) och 42 § lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om församlingsstyrelse och i 45 § första stycket a)—c) och 46 §
lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

I lagen den 2 juni 1961 (nr 436)1 om församlingsstyrelse finnes icke någon
motsvarighet till nämnda bestämmelser. Genom denna lag, som skall
träda i kraft den 1 januari 1963, upphäves 1930 års lagar. Föreskriften i 2 §
17: o) regeringsrättslagen att mål om kyrkotukt hör till regeringsrättens
upptagande och avgörande bör därför utgå. Lagändringen torde böra träda i
kraft den 1 januari 1963.

6. Enligt 2 § 17 :o) regeringsrättslagen hör även mål om skolpliktiga
barns skiljande från föräldrar eller målsmän till regeringsrättens upptagande
och avgörande. Denna bestämmelse går tillbaka på föreskrifter, som
fanns redan i 1842 års folkskolestadga och som innebar att, om föräldrarna
tredskades och trots varning försummade att hålla sina barn i skola,
barnen kunde skiljas från föräldrarna och överlämnas till vård av andra
personer samt kostnaderna härför uttagas av föräldrarna. Motsvarighet
till denna föreskrift saknas i gällande lagstiftning (jfr prop. 1958:93 s. 35
och 1960: 155 s. 8—9) och har ej heller införts i det förslag till skollag* som
Kungl. Maj :t genom beslut den 23 februari 1962 underställt lagrådets
granskning och vilket avses skola framläggas i proposition till årets riksdag.

Sistnämnda föreskrift i regeringsrättslagen bör nu utgå. Den här avsedda
lagändringen torde böra träda i kraft samtidigt med den föreslagna
skollagen eller den 1 juli 1962.»

Beträffande lydelsen av det till lagrådet remitterade lagförslaget får utskottet
hänvisa till propositionen s. 10—11.

Lagrådet

Lagrådet yttrade:

»I proposition nr 12 till årets riksdag med förslag till ny brandlag och
brandstadga upptages i 9 § första stycket brandlagen bestämmelse, att
brandstyrelse äger besluta att för det kommunala brandförsvaret erforderlig
anordning må anbringas å annan tillhörig mark eller byggnad, såframt
oskäligt intrång icke orsakas därigenom. Mål härom föreslås nu skola
tillhöra regeringsrättens prövning. Därvid ha målen ansetts vara att hänföra
till de i 2 § 16 :o) regeringsrättslagen upptagna mål, som röra meddelande
i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt författningar
och föreskrifter angående bl. a. brandförsvaret. Emellertid torde
de ifrågavarande målen icke vara av den art att de kunna hänföras till den
nyssnämnda gruppen mål. De böra därför upptagas som en särskild grupp
under 16 :o) tillsammans med mål om ersättning enligt 9 § andra stycket
brandlagen.

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år J962

9

Enligt 2 § 17 :o) i dess nuvarande lydelse äro från regeringsrättens prövning
undantagna mål om föreläggande vid vite enligt brandlagen, såvitt
angår kommuns skyldigheter enligt samma lag. I förenämnda proposition
nr 12 har föreslagits att bestämmelse om vitesföreläggande mot kommun
icke skall såsom för närvarande upptagas i brandlagen utan i brandstadgan.
Kommer den föreslagna lagstiftningen till stånd, bör stadgandet i regeringsrättslagen
jämkas i enlighet härmed.»

Lagförslaget har ändrats i enlighet med lagrådets hemställan.

De ovan berörda propositionerna nr 12 och nr 69 har numera bifallits av
riksdagen.

Motionen

I den i anledning av propositionen väckta motionen anföres bl. a., att hela
spörsmålet om skolmålens fördelning mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och
regeringsrätten kommer i ett nytt läge i och med att den genom propositionen
nr 136 föreslagna skollagen träder i kraft den 1 juli 1962. I denna lag
fastslås, heter det i motionen, på ett helt annat sätt än tidigare å ena sidan
envars rätt till undervisning och å andra sidan den barnen åvilande skolplikten.
Det är under sådana omständigheter uppenbart, att också regeringsrättslagen
måste omarbetas i de delar, som gäller skolmålen, och anpassas med
hänsyn till de nya målgrupper, vartill skollagen ger upphov. — I den mån
huvudfrågan i mål, som börjar hos skolstyrelse och enligt nuvarande regler
går till Kungl. Maj :t i statsrådet, gäller tillämpning av i skollagen tillerkända
rättigheter eller ålagda plikter, tillhör de regeringsrättens avgörande enligt
gällande principer för fördelningen av besvärsmål mellan regeringsrätten
och Kungl. Maj :t i statsrådet. Enklast kunde enligt motionären frågan lösas
så att mål om fullgörande av skolplikt tillädes regeringsrättens kompetens.

Beträffande den anförda motiveringen får utskottet i övrigt hänvisa till
motionen.

Motionen utmynnar i hemställan att riksdagen vid behandlingen av det i
förevarande proposition intagna förslaget om ändrad lydelse av 2 § 17 :o) regeringsrättslagen
ville besluta de ändringar i lagtexten, som föranledes av
vad i motionen anförts.

Utskottet

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag.

I den i anledning av förevarande proposition väckta motionen föreslås i
anslutning till propositionen nr 136 med förslag till skollag in. in. sådan ändring
i regeringsrättslagen att mål rörande skolplikt i större omfattning hänföres
till regeringsrättens kompetensområde.

10

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1962

Av förevarande proposition framgår ej om Kungl. Maj:t i samband med
nu föreslagna ändringar i regeringsrättslagen eller eljest tagit under övervägande,
huruvida ytterligare ändringar kan bliva påkallade med anledning
av den ännu icke antagna skollagen.

Beträffande ändringar av mera rutinmässig karaktär torde det ankomma
på Kungl. Maj :t att i vanlig ordning framlägga förslag sedan skollagen slutbehandlats
i riksdagen. Vad angår den av motionären aktualiserade tanken på
ändringar av mera principiell innebörd bör beaktas, att Kungl. Maj:t den 14
mars 1962 tillkallat sakkunniga för att utreda frågan om den administrativa
rättskipningens omfattning och organisation. Utredningens uppdrag omfattar
bl. a. att pröva olika till buds stående medel för att nedbringa regeringsrättens
arbetsbörda. I direktiven för utredningen har framhållits, att regeringsrätten
redovisar en oroande arbetsbalans och att det för närvarande ej
är möjligt att ens efter sträng angelägenhetsgradering genomföra i och för
sig önskvärda reformer i fråga om kompetensfördelningen mellan Kungl.
Maj :t i statsrådet och regeringsrätten.

Med hänsyn till den pågående utredningen och regeringsrättens arbetsförhållanden
synes frågan om en reform i den av motionären angivna riktningen
böra ställas på framtiden. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t vid
lämplig tidpunkt ägnar frågan erforderlig uppmärksamhet.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att förevarande proposition, nr 162, måtte av riksdagen
bifallas, samt

B. att förevarande motion, 11:873, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 maj 1962

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist*, Nyström*, Erik Svedberg*,
Arvidson, fröken Mattson*, herrar Ferdinand Nilsson, Alexanderson* och
Hilding;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,
herrar Östrand, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås*
och Fröding*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620738