Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad praxis vid
avgörande av vissa medborgarskapsärenden.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 68 i första kammaren av fru Segerstedt Wiberg
m. fl., och nr 102 i andra kammaren av fröken Wetterström m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte såsom sin mening uttala, att den praxis som för
närvarande synes råda vid avgörande av medborgarskapsansökningar från
sådana flyktingar, vilka genom statliga åtgärder mottagits och kommer att
mottagas för stadigvarande vistelse i landet, måtte ändras, så att varje sådan
flykting utan hänsyn till sitt hälsotillstånd och därav föranledd arbetsoförmåga
naturaliseras så snart den i 6 § lagen den 22 juni 1950 om svenskt
medborgarskap angivna minimitiden förflutit.

Gällande rätt m. m.

Gällande bestämmelser om medborgarskap återfinnes, förutom i 33 § regeringsformen,
i lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap. Lagen
bygger på ett av delegerade för Danmark, Norge och Sverige år 1949 framlagt
betänkande (SOU 1949:45), vilket ligger till grund även för de gällande
danska och norska medborgarskapslagarna.

Enligt 1950 års lag kan svenskt medborgarskap förvärvas bland annat
genom naturalisation. Konungen äger enligt 6 § första stycket på ansökan
till svensk medborgare naturalisera utlänning som fyllt 18 år, sedan sju
år har hemvist här i riket, fört en hederlig vandel samt har möjlighet att
försörja sig och sin familj. Finnes det medföra gagn för riket att sökanden
upptages till svensk medborgare eller har sökanden förut ägt svenskt medborgarskap
eller är sökanden gift med svensk medborgare eller föreligger
eljest med hänsyn till sökandens förhållanden särskilda skäl för dennes
upptagande till svensk medborgare, må enligt 6 § andra stycket naturalisation
beviljas, även om de i första stycket stadgade villkoren ej är uppfyllda.
I fråga om dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare kan även om annat
särskilt skäl ej föreligger avvikelse ske från villkoret om sju års hemvist
här i riket.

Enligt 1924 års lag om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap
fick dispens från kravet på försörjningsförmåga medges endast be Ililiang

till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr 13

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

träffande förutvarande svenska medborgare. De delegerade uttalade i sitt
betänkande, att billigheten krävde att möjlighet till dispens från försörjningsvillkoret
infördes jämväl beträffande sökande, som ej tidigare varit
svensk medborgare. Främst tänkte de delegerade på sådana fall, då sökanden
bott i Sverige mycket lång tid och först då den egna försörjningsförmågan
började avtaga sökte svenskt medborgarskap. Möjligheten till eftergift
borde emellertid närmast betraktas som en säkerhetsventil för undvikande
av uppenbart obilliga resultat och begagnas synnerligen restriktivt.

I anknytning till det nu återgivna uttalandet av de delegerade anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, vid lagrådsremissen
beträffande 1950 års lag bland annat följande: »För min del anser jag
visserligen, att kravet på försörjningsförmåga i princip bör upprätthållas,
men erfarenheten visar, att åtskilliga fall förekomma, där starka billighetsskäl
tala för naturalisation, ehuru sökanden icke fyller detta krav. Jag
tänker därvid, förutom på sådana fall som de delegerade nämnt, särskilt
på kvinnor, som efter mannens död icke kunna försörja sig, och på personer,
som av politiska skäl måst lämna sitt gamla hemland vid relativt hög
ålder.»

Villkoret om viss tids hemvist här i riket upptogs i det riksdagen förelagda
lagförslaget (prop. 1950 nr 217) såsom ett krav på sådant hemvist sedan
»minst sju år». Vid riksdagsbehandlingen fick ordet »minst» utgå.
Första lagutskottet, som förordade denna ändring, anförde (uti. 1950 nr 27)
härvid, att utskottet biträdde propositionens förslag att principiellt kräva
sjuårigt hemvist i Sverige. Utskottets ställningstagande byggde på den uttryckliga
förutsättningen, att denna tid icke förlängdes i praxis, med mindre
en allvarlig skärpning i det internationella läget skulle inträda. Naturalisation
borde sålunda, om övriga förutsättningar förelåg, beviljas så snart sökanden
haft hemvist i Sverige under sju år. Ansökan syntes kunna ingivas
så långt i förväg, att Kungl. Maj :ts beslut kunde träffas strax efter tidens
utgång.

I samband med propositionen behandlade första lagutskottet en motion,
11:383, vari föreslogs riksdagen, »att den ville bemyndiga Kungl. Maj :t att,
när det gäller flyktingar undan regimer, som de icke anse sig kunna leva
under, tillämpa generösare principer för beviljande av svenskt medborgarskap
såväl i fråga om tidens längd som övriga sociala krav, eller, om dessa
nya principer behöva stadfästas av riksdagen, uppdraga åt Kungl. Maj :t att
inkomma till riksdagen med förslag till nya bestämmelser». I anslutning till
denna motion ingick utskottet på frågan om lindringar i naturalisationsvillkoren
i vissa fall. Utskottet syftade på utlänningar, som lämnat sitt hemland
under sådana omständigheter att det med säkerhet kunde antagas, att
de icke kunde återvända dit. Om sådana utlänningar genom att bosätta sig
här, taga anställning samt i övrigt tydligt manifesterat sin vilja att stanna
i landet, kunde ifrågasättas, om de icke tidigare än andra kunde vinna den

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

3

nära anknytning till Sverige, som borde vara förutsättning för naturalisation.
Det vore enligt utskottets mening önskvärt, om dessa synpunkter, för
vilka även humanitära skäl talade, i varje fall under normala tider, kunde
vinna beaktande, då det gällde sådana utlänningars medborgarrättsliga
ställning. Stöd härför fanns i den Kungl. Maj :t medgivna allmänna dispensbefogenheten.

Motionen

I förevarande motion anföres:

Dagens svenska flyktingpolitik bygger i stor utsträckning på de erfarenheter
som vanns under kriget, då ett stort antal flyktingar sökte en fristad
här i landet. Efter kriget har Sverige fortsatt sin humanitära flyktingpolitik
och på ett verksamt sätt bidragit till att minska problemen för primära
asylländer och för enskilda flyktingar genom att mottaga åtskilliga tusental
av dem för varaktig vistelse i riket. Sverige anses på ett föredömligt sätt ha
tagit hand om handicapade flyktingar. Under åren 1950—1961 överfördes
sålunda till vårt land inemot 1 200 flyktingar jämte ungefär lika många anhöriga,
vilka på grund av sjukdom, i första hand tbc, eljest varit nödsakade
stanna kvar i läger i det första asyllandet. Majoriteten av dessa hit överförda
tbc-patienter har återvunnit hälsa och arbetsförmåga. Antalet recidiv har
varit ringa. Efter konvalescens har många kunnat placeras direkt på arbetsmarknaden
under det att andra först måst beredas omskolning eller yrkesutbildning
innan de kunnat arbetsplaceras. Även mottagandet av sjuka
flyktingar har således tillfört landet arbetskraft. Ett mindre antal av de
tbc-sjuka flyktingarna har emellertid icke återvunnit hälsa och arbetsförmåga.
Sedan de icke längre är i behov av vård på sjukvårdsinrättning beredes
de bostad och erhåller understöd i huvudsak enligt gällande praxis inom
socialvården. Utgifterna härför bestrides av statsmedel enligt särskilda
regler.

Då flyktingar i och för bosättning överföres från ett primärt asylland till
annat land garanterar det sistnämnda landet att trygga deras framtid. Flyktingarna
å sin sida räknar med att erhålla en normal tillvaro med den trygghet
som endast fullt medborgarskap innebär.

Enskilda flyktingar och t. ex. den ungerska flyktinggruppen har begärt att
bli beviljade medborgarskap efter kortare tid än sju år. Förkortning av tiden
har medgetts endast undantagsvis. Flyktingar, som är självförsörjande,
upptages — i likhet med personer som uppnått 67 års ålder — efter sju
års vistelse inom landet till svenska medborgare under förutsättning att
särskilda skäl icke talar däremot. Beträffande de ovannämnda icke självförsörjande
flyktingarna synes emellertid längre och varierande tid krävas
innan ansökan om medborgarskap beviljas. Orsaken härtill torde vara att
det icke ansetts lämpligt att redan efter sju års tid bevilja medborgarskap
för personer, vilkas hälsotillstånd är sådant att de kan förväntas söka och
erhålla invalidpension så snart de erhållit medborgarskap. De flyktingar,
vilkas ansökningar om medborgarskap lämnas utan bifall endast på grund
av att de icke kan sörja för sig och de sina, har som regel överförts till
riket just därför att de var sjuka och arbetsoförmögna. Från och med år

4

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

1950 har genom ett flertal särskilda beslut av statsmakterna handicapade
flyktingar mottagits i Sverige för varaktig vistelse, sedan de i läger på kontinenten
uttagits av speciellt utsända svenska tjänstemän. De har således
icke kommit hit på eget initiativ eller av en slump.

Följden av att flyktingar, som saknar försörjningsförmåga och skulle
kunna erhålla invalidpension, vägras bli svenska medborgare, är att de under
många år framåt nödgas hos vederbörande socialnämnd anhålla om
understöd till sitt uppehälle. De kan icke, såsom de vilka uppnått folkpensionsålder,
på postanstalt utkvittera de medel som huvudsakligen täcker
kostnaderna för deras uppehälle. Icke heller kan de resa till annat land i
förhoppning om att där erhålla det skydd ett medborgarskap medför. Sverige
måste i enlighet med sitt åtagande alltjämt sörja för dem.

Denna praxis att vid bedömning av medborgarskapsansökningar räkna
med olika tider för flyktingar, vilka genom statliga åtgärder överförts till
riket, synes oss inkonsekvent. Det rimmar dessutom illa med de humanitära
avsikter, som legat till grund för statsmakternas beslut att taga emot
sjuka personer, att vägra bifall till ansökan om erhållande av svenskt medborgarskap
på grund av deras handicap.

Utskottet

Svenskt medborgarskap kan förvärvas bland annat genom naturalisation.
Enligt lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap äger Konungen
på ansökan naturalisera utlänning, som fyllt 18 år, sedan sju år
har hemvist här i riket, fört en hederlig vandel samt har möjlighet att försörja
sig och sin familj. Finnes det medföra gagn för riket att sökanden
upptages till svensk medborgare eller har sökanden förut ägt svenskt medborgarskap
eller är sökanden gift med svensk medborgare eller föreligger
eljest med hänsyn till sökandens förhållanden särskilda skäl för dennes
upptagande till svensk medborgare, kan naturalisation beviljas även om de
angivna villkoren icke är uppfyllda.

I förevarande motioner erinras om att under tiden efter andra världskriget
ett stort antal sjuka flyktingar genom svenskt, statligt initiativ förts
till Sverige för vård och varaktig vistelse här i riket. Flertalet av dessa flyktingar
har återvunnit hälsan och kunnat placeras i arbetslivet. Ett mindretal
är emellertid på grund av fortsatt ohälsa ur stånd att försörja sig själva.
Motionärerna föreslår, att riksdagen skall till Kungl. Maj :t framföra önskemål
om en sådan praxis i medborgarskapsärenden, att ifrågavarande flyktingar
utan hänsyn till sitt hälsotillstånd och därav föranledd arbetsoförmåga
naturaliseras, så snart de haft hemvist i riket sedan sju år.

Enligt vad utskottet inhämtat torde Kungl. Maj:ts praxis i nu avsedda
ärenden kunna sammanfattas på följande sätt. I fråga om sökande, som
uppnått sådan ålder att naturalisation medför att de blir berättigade till
ålderspension, har dispens meddelats från kravet på självförsörjningsförmåga.
Arbetsoförmögna i något lägre ålder, som kunnat med läkarintyg styrka,
att sådan varaktig nedsättning i arbetsförmågan förelegat att förutsättning

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

5

funnits för beviljande av invalidpension, har behandlats på liknande sätt.

I dessa fall har emellertid fordrats något längre tids hemvist i Sverige, i
allmänhet minst tio år. Även en åldersgräns vid omkring sextio år har härvid
uppställts, såframt det ej varit uppenbart, att sökanden aldrig skulle
återfå sin arbetsförmåga. Undantagsvis har naturalisation beviljats i fråga
om personer, som varit beroende av socialvård utan att tillhöra de rena
ålders- eller invalidpensionsfallen, nämligen då vederbörande vistats här i
riket alldeles särskilt lång tid. Framställningar om särbehandling av hela
flyktinggrupper har bifallits endast i ett par utomordentliga fall.

Utskottet vill uttala sin sympati för den humanitära inställning som föranlett
motionärernas yrkande. Det synes naturligt och önskvärt att för
flyktingar, som genom statliga åtgärder eller på initiativ av enskilda organisationer
omhändertagits och förts till Sverige för vård, underlätta deras
inlemmande i vårt samhälle som svenska medborgare.

Gällande medborgarskapslag uppehåller emellertid ett principiellt krav på
självförsörjningsförmåga som förutsättning för naturalisation. Ändring härutinnan
har ej ifrågasatts av motionärerna. Det får därför förutsättas att
Kungl. Maj:t alltjämt såsom dispensmyndighet skall bära ansvaret för att
nämnda krav efterges eller mildras i den mån särskilda omständigheter föranleder
därtill. Det torde ej ha varit möjligt för Kungl. Maj :t att generellt
åsidosätta villkoret rörande försörjningsförmåga, såvitt gäller den kategori
av flyktingar som motionärerna åsyftar. En sådan tillämpning, vilken vore
ägnad att framkalla uppfattningen att andra grupper missgynnats, skulle
säkerligen icke anses stå i överensstämmelse med grunderna för den åt
Kungl. Maj :t lämnade dispensbefogenheten. Mot denna bakgrund framstår
det som tillfredsställande att Kungl. Maj :t inom ramen för en enhetlig praxis
kunnat i jämförelsevis stor utsträckning tillgodose önskemålet att svenska
insatser i flyktinghjälpen kompletteras med en generös behandling i
fråga om beviljandet av svenskt medborgarskap. Det är uppenbart att en
strävan i den antydda riktningen kommer att prägla Kungl. Maj :ts tillämpning
jämväl i fortsättningen. Vid angivna förhållanden föreligger, såvitt utskottet
kunnat finna, icke bärande skäl för en sådan hänvändelse till Kungl.
Maj :t som motionärerna föreslagit.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:68 och 11:102, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1962

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

6

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Arvidson, fröken Mattson,
herrar Alexanderson, Wikner och fru Segerstedt Wiberg;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,
herrar östrand, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås
och Fröding.

Reservation

av fru Segerstedt Wiberg och herr Gustafsson i Borås, vilka ansett att utskottets
utlåtande och hemställan bort erhålla följande lydelse:

»Sverige har alltsedan andra världskrigets slut genom en humanitär flyktingpolitik
verksamt bidragit till att lösa framför allt det europeiska flyktingproblemet.
Genom statliga initiativ har tusentals flyktingar erhållit fristad
i Sverige. Vårt land anses på ett föredömligt sätt ha tagit hand om
dessa hårt drabbade människor.

Dessa flyktingar, som tagits hit efter att de utvalts av speciellt utsända
tjänstemän, har kommit för att stanna. Detta markeras också genom den
dispenspolitik som förts i fråga om medborgarskap. Praxis har varit att
Kungl. Maj :t medgivit dispens för kravet på självförsörjningsförmåga då
sökanden fyllt 67 år eller om sökanden vid 60 års ålder vistats i landet cirka
10 år. Även för vissa kategorier flyktingar under detta åldersstreck har undantag
gjorts. Andra åter har inte medgivits dispens när de trots skötsamhet
saknat förmåga att försörja sig själva. De senare har hänvisats till socialvården.
Många av dem har upplevt förfarandet som uttryck för att de
inte är önskvärda eller som uttryck för ovisshet om deras fortsatta vistelse
i landet. Även om detta är en mycket subjektiv upplevelse kan den vålla
onödigt lidande.

Den nu varierande tillämpningen av dispensgivningen förefaller inte helt
överensstämma med de statliga avsikterna. Utskottet förordar därför att
samtliga på statligt initiativ hitförda flyktingar naturaliseras så snart den
minimitid förflutit som anges i 6 § lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap
utan hänsyn till att hälsotillstånd eller likartade orsaker föranlett
arbetsoförmåga.

På grund härav får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:68
och 11:102, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet ovan anfört.»

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1962
620298