Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1962

1

Nr 7

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motion om införande
i svensk tryckfrihetslagstiftning av den s. k.
genmälesrätten.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade motionen nr 24 i andra kammaren
av herr Börjesson i Falköping hemställes att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära en skyndsam utredning beträffande den s. k.
genmälesrättens införande i svensk tryckfrihetslagstiftning.

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

Gällande rätt. I tryckfrihetsförordningen stadgas straff för yttranden i
tryckt skrift som enligt en i 7 kap. 4 § nämnda förordning intagen brottbeskrivning
skall anses otillåtna. I denna upptages under punkt 6 smädelse
eller annan missfirmlig gärning mot ämbetsman eller därmed i förevarande
hänseende jämställd person samt under punkt 13 ärekränkning mot enskild
person. Om den ansvarige — i regel utgivaren — fälles för sådant brott,
kan enligt 6 § domstolen, då fråga är om periodisk skrift, på yrkande förordna
att domen skall införas i skriften. Bortsett härifrån innehåller vår
tryckfrihetsrätt intet stadgande om rätt för den, som finner sig kränkt
genom framställning i tryckt skrift, att själv eller genom myndighet få infört
i tryckalstret i fråga ett bemötande eller ett beriktigande av den kränkande
artikeln. Det enda lagrum som har avseende på denna i åtskilliga utländska
rättssystem stadgade s. k. genmälesrätt är bestämmelsen i 1 kap.
4 § andra stycket tryckfrihetsförordningen att vid bestämmande av påföljd
för tryckfrihetsbrott skall, då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt
beaktas huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom.

Motionen. Motionären framhåller att tidningspressen ibland utnyttjat sin
ställning gentemot enskilda samhällsmedborgare, organisationer och företag
på ett sätt som måste anses vara oförenligt med det ansvar som är förbundet
med bruket av tryckfriheten. En av anledningarna härtill kan vara
alt den enskilde saknar möjligheter att genom lika effektiva massmedia
dementera eller beriktiga redan spridda uppgifter. Det är en angelägenhet
av största vikt att den enskilde medborgaren ges ett visst skydd mot övergrepp
från pressens sida. Till skillnad från vad fallet är i svensk rätt finnes
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 5 samt. 2 avd. Nr 7

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1962

i vissa främmande länder ett lagstadgat skydd i detta avseende i den s. k.
genmälesrätten, enligt vilken den enskilde ges rätt att i respektive organ beriktiga
eller mera utförligt bemöta felaktiga uppgifter som lämnats i periodisk
skrift. I vårt land har visserligen genom pressens olika organisationer
— bl. a. genom Publicistklubbens publiceringsregler och Pressens opinionsnämnd
— på frivillig väg överenskommits om åtgärder som går längre än
gällande tryckfrihetslagstiftning i fråga om skydd för den enskilde medborgaren.
Dessa överenskommelser erbjuder dock ej garantier för att uppställda
regler alltid efterföljes. Enligt motionärens mening skulle en i lag föreskriven
genmälesrätt även i vårt land ge ett bättre skydd i ifrågavarande avseende.
Dessutom måste den omständliga vägen via anmälan till Pressens
opinionsnämnd vara ett mindre effektivt och mindre lättillgängligt korrektionsmedel
än en omedelbar rätt till genmäle i det organ som kan ha felat.

Historik. Frågan om införande av genmälesrätt i svensk tryckfrihetslagstiftning
har dryftats vid flera tillfällen.

Det år 1912 inom justitiedepartementet framlagda förslaget till tryckfrihetsförordning
upptog ej någon bestämmelse om genmälesrätt. De
kommitterade som utarbetat förslaget anförde gentemot tanken på ett
sådant institut bl. a. att det komme att medföra lolkningssvårigheter och
måhända oftare åberopas till stöd för vägran att införa genmäle än för yrkande
därom samt att det ej skulle lämna något skydd mot redaktionens
kommentarer till genmälet.

Frågan övervägdes även i ett betänkande 1935 med förslag till åtgärder
mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935: 8), med hänsyn till den omfattning,
i vilken i de diktatursträvande rörelsernas publikationer användes oriktiga
och vilseledande uppgifter. Införande av genmälesrätt ansågs dock inte
kunna få större betydelse för bekämpande av sådana företeelser.

Även 19M års tryckfrihetssakkunniga, vilkas år 1947 avgivna förslag till
tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60) ligger till grund för nu gällande
tryckfrihetsförordning, undersökte lämpligheten av att införa en genmälesrätt.
De sakkunniga lämnade därvid inledningsvis följande redogörelse
(s. 214):

I vissa främmande länders presslagstiftningar förekommer en rätt till
genmäle, skyddad genom straff för vägrat införande eller genom möjlighet
för domstol att giva vitesförelägganden. Sådan genmälesrätt kan emellertid
vara av två något olika typer. Den ena innebär en vidsträckt rätt för den
som nämnts eller utpekats i en periodisk skrift att ingå i svaromål genom
ett inlägg i skriften. En sådan rätt förekommer i den franska presslagstiftningen.
Den andra mera begränsade typen av genmälesrätt, en rätt att beriktiga
oriktiga uppgifter, tillämpas i övriga nordiska länder. I Danmark infördes
en sådan rätt genom 1938 års presslag. Är ett meddelande i periodisk
skrift, som utkommer minst en gång i månaden, ägnat att vålla någon en
icke oväsentlig skada i ekonomiskt hänseende eller i allmänhetens omdöme,
har han rätt att i skriften få infört ett beriktigande av meddelandet,

Konstilutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1962

3

såvitt angår upplysningar av faktisk karaktär. Beriktigandet skall inskränka
sig till att återgiva faktiska omständigheter, det får icke innehålla
något rättsstridigt och icke giva tredje man rätt att kräva intagande av
beriktigande. Frågan om skyldighet för skriftens redaktör att införa ett
beriktigande kan, då införande vägras, hänskjutas till en särskild nämnd
(Berigtigelsesnaevnet). Underlåtenhet att införa beriktigande, då skyldighet
därtill föreligger, medför bötesstraff. Enligt 1919 års finska tryckfrihetslag
har offentlig myndighet eller enskild person, som finner sig vara i periodisk
tryckskrift kränkt eller önskar beriktiga däri rörande myndigheten eller
personen gjort meddelande, rättighet att få i skriften infört ett genmäle å
det gjorda meddelandet, såvida genmälet är undertecknat av den å vars
vägnar detsamma avgives och icke är av kränkande eller brottsligt innehåll.
För underlåtenhet stadgas böter och rätt för domstolen att ålägga vite. Även i
den norska strafflagen finnes bestämmelse om skyldighet för utgivare av
tidning eller tidskrift att oförändrat intaga genmäle mot uttalanden av
saklig natur, som offentliggjorts i tidningen eller tidskriften. Rätt att begära
intagande av sådant genmäle tillkommer den som uttalandet omedelbart
angår. Genmälet skall begränsa sig till sakliga uttalanden, det får icke
innehålla något straffbart och icke giva tredje man någon genmälesrätt.
Vägran att intaga genmälet medför bötesstraff; vitesföreläggande kan förekomma.

Tryckfrihetssakkunniga yttrade i fortsättningen bl. a.

Enligt vad erfarenheten i andra länder visat vållar tillämpningen av en
lagstadgad genmälesrätt stora svårigheter. En sådan rätt är knappast ägnad
att bereda den enskilde något effektivt skydd mot kränkande uppgifter och
oriktiga framställningar. Därtill kommer att även utan särskilt stadgande
det torde vara vanligt och räknas som god publicistisk sed att tidningar och
tidskrifter i vidsträckt omfattning införa bemötanden och rättelser. Det bör
dock ligga i utgivarens hand att även i sådant hänseende bestämma överskriftens
innehåll. Den enskilde kan ej rimligen berättigas att för genmäle
disponera över något visst utrymme i skriften. En fritt utbildad, på publicistisk
sed grundad genmälesrätt fyller ett ändamål och kan även ur synpunkten
av den enskildes yttrandefrihet vara av värde. En med tvång genomförd
genmälesrätt kan däremot motverka sitt ändamål. De sakkunniga
ha icke funnit skäl att föreslå någon genmälesrätt efter utländsk förebild.

Under framhållande att det dock vore angeläget att oriktiga uppgifter
rättades i erforderlig omfattning föreslog tryckfrihetssakkunniga därefter
den sedermera i 1 kap. 4 § andra stycket tryckfrihetsförordningen intagna
föreskriften att rättelse skall beaktas vid bestämmande av påföljd för missbruk
av tryckfriheten. Därmed avsåg de sakkunniga icke blott att sörja för
ett rättvist hänsynstagande till dylik omständighet utan även att giva en
anvisning om att rättelser på lämpligt sätt borde ske, då oriktiga uppgifter
meddelats.

De sakkunnigas ståndpunkt blev föremål för delade meningar under remissbehandlingen
av förslaget till tryckfrihetsförordning. Å ena sidan ansåg
Publicistklubben och Sveriges advokatsamfund alt stadgandet att rättelse
skulle beaktas vid bestämmande av påföljd för tryckfrihetsbrott kunde an -

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1962

tagas erbjuda tillräckligt skydd för den enskilde i förevarande avseende. Å
andra sidan gav Svea hovrätt, förste stadsfiskalen i Stockholm, rådhusrätten
i Halmstad, Landsorganisationen och Svenska journalistföreningen uttryck
för uppfattningen att införande av en lagstadgad genmälesrätt skulle fylla
ett praktiskt behov.

I proposition till 1948 års riksdag med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m. anförde departementschefen beträffande ifrågavarande spörsmål
(prop. 230/1948 s. 114 f):

En genmälesrätt kan givas en så vidsträckt omfattning att den som beröres
av omdömen eller upplysningar, vilka influtit i periodisk skrift, oavsett
deras karaktär bär rätt att få disponera ett utrymme i skriften för att
utveckla sina synpunkter i samma ämne. Något sådant torde icke åsyftas i
de nyss återgivna yttrandena; alla torde vara ense om att skriftens utgivare
måste ha bestämmanderätten över införandet av sådana diskussionsinlägg
i skriften. Vad som avses torde vara en rätt att få felaktiga sakuppgifter
beriktigade och vidare torde den förutsättningen vara åsyftad att dessa
sakuppgifter skola vara kränkande eller åtminstone av en viss vikt för den
som beröres därav.

I och för sig kan det vara ett berättigat önskemål att, då felaktiga uppgifter
influtit i skriften, utgivaren låter beriktiga dessa eller i varje fall bereder
utrymme för ett beriktigande inlägg av den som beröres av uppgifterna.
Att så sker, åtminstone i viss utsträckning, torde också betraktas som god
publicistisk sed. Frågan gäller emellertid om det kan anses lämpligt att genom
ett lagstadgande tillförsäkra den av uppgifterna berörde rätt att få ett
sådant beriktigande till stånd. Det är förenat med stora svårigheter att angiva
förutsättningarna för genmälesrätten på sådant sätt att bestämmelserna
icke inbjuda till tvist. Vilka uppgifter som böra berättiga till genmäle
och vad detta får innehålla äro frågor som ej väl ägna sig för lagstiftning.
Den senaste lagstiftningen på detta område, den danska, har för att lösa
dessa frågor nödgats inrätta ett förfarande inför ett särskilt organ, berigtigelsesnsevnet.
En sådan anordning synes icke vara lämplig för svenska
förhållanden. Därtill kommer att ej heller det summariska förfarandet inför
detta organ, annat än i uppenbara fall, är ägnat att lösa spörsmålet,
huruvida med hänsyn till de meddelade uppgifternas felaktighet genmälesrätt
skall föreligga. Med den valda utgångspunkten att genmälesrätten skall
avse ett beriktigande av felaktiga uppgifter föreligga endast två möjligheter.
Antingen måste genmälesrätten göras så vidsträckt att den som beröres av
uppgifterna äger beriktiga dessa, så snart han själv finner dem felaktiga,
eller också måste det anförtros åt domstol att efter bevisning pröva, vilka
uppgifter som äro sanningsenliga. De nordiska lagstiftningarna, i huvudsak
även den danska, synas ha valt den förra utvägen. Med en sådan genmälesrätt
befrämjas icke vad som i detta sammanhang främst kan vara av betydelse,
nämligen att utgivaren, då uppenbara misstag och felaktigheter förekommit
beträffande förhållanden av någon vikt, ställer sin egen auktoritet
bakom ett beriktigande. Vad angår det andra av de båda angivna alternativen,
nämligen att för genmälesrättens genomförande anordna ett domstolsförfarande
med möjlighet att föra bevisning om de framförda uppgifternas
oriktighet, måste detta anses alldeles olämpligt. Domstolsprövning
av innehållet i tryckt skrift bör förbehållas de fall, då fråga är om tryckfrihetsbrott.
Jag delar alltså de sakkunnigas betänkligheter mot att i svensk

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1962

5

rätt införa en lagstadgad genmälesrätt efter utländsk förebild. Att på detta
område främja god publicistisk sed bör vara en uppgift för pressens egna
organisationer och den av dem tillsatta Pressens opinionsnämnd.

Ett stöd för bruket att beriktiga oriktiga uppgifter, ej allenast genom införande
av genmälen utan även, då så är påkallat, genom redaktionella uttalanden,
vinnes även genom det av: de sakkunniga föreslagna stadgandet
angående beaktande av rättelse vid bestämmande av påföljd för tryckfrihetsbrott.

I sitt utlåtande (nr 30/1948) i anledning av propositionen fann konstitutionsutskottet
skälen för införandet av en genmälesrätt efter förebild
av bestämmelserna härom i övriga nordiska länders lagstiftningar värda
beaktande men ansåg sig icke, mot vad departementschefen anfört, böra
framställa något förslag härom. I samband härmed föreslog utskottet den
i 7 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen nu intagna föreskriften om skyldighet
att i vissa fall införa dom i tryckfrihetsmål i periodisk skrift.

Utskottet. Av den föregående redogörelsen framgår att tanken på införande
i svensk tryckfrihetslagstiftning av ett stadgande om rätt att få felaktiga
uppgifter i periodisk skrift beriktigade blev föremål för ingående överväganden
under förarbetena till nu gällande tryckfrihetsförordning. De skäl
som därvid från tryckfrihetssakkunnigas och vederbörande departementschefs
sida anfördes gentemot tanken på en lagstadgad genmälesrätt befanns
dock vara så starka att bestämmelser härom icke ansågs böra intagas i
tryckfrihetsförordningen. Utskottet anser för sin del att dessa skäl äger
samma bärkraft i dagens läge som då de framlades. En dylik genmälesrätt
är såsom de sakkunniga framhållit knappast ägnad att bereda den enskilde
något effektivt skydd mot kränkande uppgifter och oriktiga framställningar.
Att åvägabringa en god praxis i förevarande hänseende bör i första
hand vara en uppgift för pressens egna organisationer. Bl. a. den verksamhet
som den av dessa tillsatta Pressens opinionsnämnd utövar för främjande
av god publicistisk sed har medverkat till att tidningarna i allmänhet
numera anser sig böra bereda plats för genmälen. Utskottet anser sig därför
icke ha anledning att nu tillstyrka en utredning i motionens syfte. Med hänvisning
till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen nr II: 24 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 mars 1962

På konstitutionsutskottets vägnar:
TORSTEN ANDERSSON

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år l!)f>2

Närvarande ■''

från första kammaren: herrar Torsten Andersson, Damström» Georg
Pettersson*, Sveningsson*, Kronstrand, Erik Olsson, Dahl*, Isacson och
Billman*; samt ,.. ;

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von
Friesen*, Magnusson i Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i
Halmstad, Nilsson i Östersund, Hammai* och Braconier*.

— r . I . ..... 4, f. .„5 **)''.''*

* Ej närvarande vid justeringen.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62
201951