Bankoutskottets utlåtande nr 7 är 1962
1
Nr 7
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående
oljehandeln.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade, likalydande
motioner, nr 231 i första kammaren av herr Lage Svedberg m. fl. samt nr
281 i andra kammaren av herr Lundmark m. fl., har föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en skyndsam utredning
för komplettering och översyn av 1947 års utredningsförslag om oljehandeln
och för riksdagen framlägga de förslag som utredningen kan föranleda.
Beträffande motiveringen för detta förslag hänvisas till motionen I: 231.
över motionerna har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande
från kommerskollegium, som vid sitt utlåtande fogat yttrande från Svenska
petroleum institutet.
Kommerskollegium anför i sitt yttrande följande.
Överlämnande ett från Svenska Petroleum Institutet införskaffat utlåtande
i ärendet får kommerskollegium anföra följande.
Motionen, i vilken föreslås en skyndsam utredning för komplettering och
översyn av 1947 års utredningsförslag om oljehandeln, berör två olika spörsmål,
nämligen dels frågan om en utjämning av priset på flytande bränslen
i olika delar av landet, dels frågan om en sänkning av konsumentpriserna på
oljeprodukter.
Beträffande frågan om prisutjämning framhålla motionärerna, att Norrland
i förhållande till andra delar av vårt land finge vidkännas kännbara
merkostnader i fråga om bränn- och motoroljorna. Då bränslekostnaden vore
av väsentlig betydelse för ett företag och skillnaden i bränslepriserna vore
markant mellan norra och södra delarna av landet, hade industrier i norr
börjat flytta söderut. En sådan utveckling finge olyckliga följder för kommunerna
i norra Sverige.
Inledningsvis vill kollegium med följande tablå belysa bränslekostnadernas
andel inom industrien. Uppgifterna äro hämtade ur Sveriges officiella
statistik, industri, och avse året 1958. (Se tablå s. 2)
Såsom framgår av tablån utgör bränslekostnaden i samtliga industrigrenar
genomsnittligt 1,8 procent av salutillverkningsvärdet. Undantagas de företag
som äro förhållandevis bränslekrävande men vilkas lokalisering uppenbarligen
ej är beroende av bränslekostnadernas storlek, utgör för återstående
industrigrenar bränslekostnadernas andel av salutillverkningsvärdet endast
0,9 procent. För snickeriföretagen utgör bränsleandelen blott 0,4 procent.
llihang till riksdagens protokoll 1962. S samt. Nr 7
2
Bankoutskottets utlåtande nr 7 år 1962
Kostnader för bränsle och elenergi i vissa industrigrenar (Källa: SOS, Industri 1958)
Bränsle Elenergi
mkr |
i % av salu-tillverknings-värdet |
mkr |
i % av salu-tillverknings-värdet |
|
Samtliga företag ............ |
805,6 |
1,8 |
1 227,9 |
2,8 |
D:o utom elverk D:o utom elverk, järn- och stål-verk, kalk- och kritbruk, ce-mentfabriker, tegelbruk, träsli-perier, cellulosafabriker, pap-persbruk och pappfabriker |
772,3 |
1,8 |
615,1 |
1,4 |
samt wallboardfabriker |
344,8 |
0,9 |
370,3 |
1,0 |
verkstäder och gjuterier |
70,2 |
0,9 |
61,4 |
0,8 |
keritillverkning ............ |
4,3 |
0,4 |
10,9 |
1,1 |
Livsmedelsindustri .......... |
60,8 |
0,9 |
36,8 |
0,5 |
För att belysa i vad män olikhet i oljepriset kan medföra olika belastning
för företag, lokaliserade till skilda delar av landet, har kollegium från petroleuminstitutet
införskaffat följande uppgifter om priset på olika orter inom
landet å eldningsolja nr 4, den inom industrien företrädesvis använda oljan.
Listpris d eldningsolja nr 4 vid leverans i tankbil om minst två m3
(kronor/m3)
Hamnstäder |
Orter i inlandet |
|
Luleå............. |
122 kr. Gällivare ........... |
143 kr. |
Härnösand ....... |
....... 122 » Östersund........... |
..... 141 » |
Gävle ............. |
119 » Jönköping ......... |
..... 132 » |
Norrköping ....... |
....... 117 » |
|
Stockholm 1 |
||
Göteborg 1........ |
in » |
Malmö
Som tablån utvisar föreligger en skillnad i priser mellan norra och södra
delarna av landet. Prisskillnaden för den aktuella oljesorten är mellan s. k.
noll-ort, t. ex. Stockholm, samt annan kuststad högst 11 kronor per m3 —
en förhållandevis oväsentlig prisskillnad. Däremot är skillnaden mera utpräglad
mellan hamnstad och inlandsort. Sålunda är den 21 kronor per m3
vid en jämförelse mellan Luleå och Gällivare samt 15 kronor vid en jämförelse
mellan Norrköping och Jönköping. Fördyringen av oljepriserna uppkommer
framför allt under frakten från hamnstad till ort i inlandet. Såsom
framgår av petroleuminstitutets utlåtande har emellertid en fortlöpande
prisutjämning pågått mellan de olika delarna av landet, beroende bl. a. på
förbilligande av distributionen.
Som ovan nämnts utgjorde bränslekostnaderna i genomsnitt endast 0,4—
0,9 procent av salutillverkningsvärdet inom de industrigrenar, vilkas lokalisering
ej kan uteslutas vara till en del påverkade av bränslekostnaderna.
Vid en jämförelse mellan oljepriserna inom olika delar av landet framkommer
att den största skillnaden är knappt 30 procent, nämligen såvitt
Bankoutskottets utlåtande nr 7 år 1962
3
avser noll-ort och Gällivare, blott cirka 10 procent såvitt avser kuststäder
inbördes och cirka 8—9 procent i fråga om orter i inlandet. Härav följer
att kostnadsfördyringen för de sämst belägna industrierna rymmes inom
i/3 procent av salutillverkningsvärdet. Härtill kommer att det högre bränslepriset
för norrländska företag i viss mån uppvägs av en något lägre elektricitetstaxa
än för företagen i andra delar av landet.
Vad nu anförts giver vid handen att oljepriserna knappast kunna spela
någon roll för frågan om ett industriföretags lokalisering. I allt fall synas
nackdelarna av prisskillnaden ej vara så stora att de motivera ett statligt
ingripande, helst som oljehandeln själv strävar efter att utjämna priserna.
I frågan rörande möjligheten att sänka konsumentpriserna må framhållas
att de olika oljeföretagen i dag kunna fritt konkurrera med varandra.
Konkurrensen yttrar sig i åtgärder å såväl pris- som serviceområdet. Priskonkurrensen
är utan tvivel ekonomiskt fördelaktig för konsumenterna.
Å andra sidan medför kampen om kunderna bl. a. att oljeföretagen, för att
icke förlora dem, stundom tvingas anlägga bensinstation å plats där även
andra företag inrättat sådan och där allmänheten i och för sig skulle kunna
åtnöjas med endast en station. En sådan ordning synes kollegium ur rent
samhällsekonomisk synpunkt vara mindre rationell, men de fördelar ur
prissynpunkt som kunderna vinna vid en fullt fri konkurrens mellan oljeföretagen
torde mer än väl uppväga en dylik nackdel.
Enligt kollegii uppfattning äro de skäl som förebringats i motionen sålunda
ej av sådan vikt att de motivera ett statligt ingrepp i reglerande syfte
på oljemarknaden.
Petroleuminstitutet har anfört följande.
Motionen behandlar två från varandra skilda ämnen, av vilka det första
— utjämning av priserna på petroleumprodukter i olika delar av landet —
tidigare varit föremål för riksdagens övervägande ett flertal gånger under
1950-talet och senast under vårriksdagen 1961. Det andra i motionen berörda
ämnet — förstatligande av oljehandeln — har utretts av 1945 års
oljeutredning, vilken efter omfattande och noggrann remissbehandling icke
föranlett vidare åtgärd. Institutet vill här nedan framlägga sina synpunkter
på de olika frågorna var för sig.
1. Prisutjämning, särskilt med avseende å övre Norrland
De av petroleumbranschen tillämpade s. k. zontilläggen byggde ursprungligen
på de självkostnader som under andra världskriget fastställdes i ett av
Priskon trollnämnden godkänt ramavtal mellan statliga myndigheter och
oljeföretagen. Genom pristillägg av visst antal öre per liter skulle ersättning
utgå för de verkliga kostnader, som uppkom för varans transport från
central importhamn — s. k. 0-zon — till kunden. Zonerna, som efter örestillägget
benämnes 1-zon, 2-zon etc., har till köparnas förmån genomgått
omfattande och fortlöpande ändringar, allteftersom utbyggnad av lagringsoch
transportkapaciteten möjliggjort en billigare distribution. Vad bär anförts
beträffande 1-zon, 2-zon etc. avser motordrivmedlen. Motsvarande
gäller även eldningsolja, där s. k. ortstillägg i kr/m1 * 3 uttages. Även dessa
ortstillägg har efter andra världskriget undergått mycket betydande reduktioner.
Sålunda har ortstillägget sänkts för Vilhelmina från 82:— kr/m3
till 36: — kr/m3, för Gällivare från 82: — kr/m3 till 31: — kr/m3, för Luleå
från 43: — kr/m3 till 11: — kr/m* och för Hudiksvall från 52: — kr/in3 till
4
Bankoutskottets utlåtande nr 7 år 1962
17:— kr/m3. Betydande kostnadsbesparingar har härigenom kommit Norrlands
befolkning till godo.
Bakgrunden till dessa stora prissänkningar är följande. Sedan 1950 har
oljeföretagen i övre Norrland investerat med än 90 mkr i oljehamnar, som
därigenom blivit i stånd att mottaga stora tankfartyg med per lastad enhet
låga frakter. En konsekvens härav har blivit, att t. ex. Luleå, Skellefteå,
Umeå, Örnsköldsvik, Härnösand och Sundsvall blivit 1-zoner med därav
följande prisreduktioner i de områden som furneras från dessa hamnar.
Transportförhållandena gör å andra sidan att 2- och 3-zoner alltjämt
förekommer även i stora delar av Svealand och Götaland. Zonsystemet användes
i de flesta länder, enär det allmänt anses giva ett rättvist uttryck åt
varans förhöjda värde, genoin att den blivit föremål för dyra transporter.
I detta sammanhang kan även nämnas, att motsvarande prisdifferentiering
sker även i fråga om andra varor, där transportkostnaderna innebär en betydande
del av slutpriset. Exempel härpå utgör löscement, som har den
egenskapen gemensamt med petroleumprodukterna, att den måste forslas
i specialbyggda transportredskap.
För oljelagring i Norrland måste man räkna med genomsnittligen längre
lagringstid än annorstädes, till följd av att de norrländska hamnarna långa
perioder är stängda genom is. Räntekostnaden för den härigenom förlängda
lagringen uppgår till relativt stora belopp, eftersom stora kapital ligger bundna
i oljelagren.
En norrländsk oljeimport, som är oberoende av zontilläggen, är emellertid
den direktimport i hela fartygslaster, som många storindustrier — icke
minst i övre Norrland — genomför. Det är bekant, att dessa för det norrländska
näringslivet betydelsefulla importer kunnat ske till mycket gynnsamma
priser.
En genomgående tendens i fråga om såväl orts- som zontilläggen är, att
desamma till följd av rådande hårda konkurrens mellan oljeföretagen fortlöpande
hålles nere, så att de vid varje tid utgående tilläggen nätt och
jämnt täcker de verkliga transportkostnaderna.
Av vad ovan anförts framgår, att en utjämning av kostnaderna i Norrland
för petroleumprodukter av olika slag oavbrutet pågått sedan andra
världskriget. Denna utjämningstrend kommer säkerligen att fortsätta. En
fullständig utjämning skulle — som Institutet i tidigare yttranden framhållit
—• innebära ökade priser i 0-zon och icke kunna genomföras utan
stöd av en statlig reglering och med stora statsbidrag. En sådan clearing
skulle medföra stor administrationsapparat och bör enligt Institutets uppfattning
icke ifrågakomma. Icke heller kan enhetliga priser genom differentiering
av skatterna på petroleumprodukter tillstyrkas, enär principen
om lika skatt i skilda delar av riket icke utan stora vådor torde kunna
frångås.
En fullständig »utjämning av de ekonomiska villkoren mellan olika delar
av vårt land» torde slutligen vara en utopi. Frågan om event. erforderliga
särskilda åtgärder i Norrland för att minska levnadskostnaderna eller för
att främja näringslivets utveckling synes böra upptagas i annat sammanhang.
2
2. Förstatligande av oljehandeln
1945 års oljeutrednings betänkande föranledde i slutet av 1940-talet en
livlig debatt, under vilken åtskilliga myndigheter och en enhällig opinion
Bankoutskottets utlåtande nr 7 är 1962
5
inom det fria näringslivet bestämt avstyrkte ett förstatligande. Den argumentering,
som då fördes från näringslivets sida, står alltjämt i det stora
hela oemotsagd. De många stora olj ef öretagen konkurrerar hårt på den
svenska marknaden, med påföljd att de svenska priserna på petroleumprodukter
— bortsett från skattebelastningen — är bland de lägsta i Europa.
Detta har också medfört att vårt lands energiförsörjning numera till övervägande
del baseras på petroleumprodukter. Erfarenheter från andra länder
synes giva vid handen att ett statsmonopol, som arbetar utan konkurrens,
lätt leder till ökade kostnader och försämrad service för dess kunder.
En väsentlig aspekt i dessa sammanhang är beredskapsfrågorna. I händelse
av krig eller krisläge på den internationella oljemarknaden måste ett
statligt monopol icke minst av politiska skäl ha betydligt svårare att bistå
sina kunder än de stora internationella oljeföretagen. Flerfaldiga gånger har
dessa i liknande situationer visat både vilja och förmåga att effektivt tillgodose
sina dotterföretag i Sverige. Samtliga svenska olj ef öretag har numera
överenskommit om att i händelse av krig eller kris samarbeta med
Överstyrelsen för Ekonomisk försvarsberedskap genom branschens gejnensamma
organ Drivmedelscentralen AB, som i ett dylikt läge skulle
övertaga samtliga lager och distributionsanordningar.
Slutligen vill Institutet framföra den uppfattningen, att det just i samband
med Sveriges planerade inträde i en gemensam europeisk marknad
skulle vara synnerligen olyckligt att igångsätta en ny monopolutredning
om landets försörjning med flytande bränslen. Den gemensamma marknadens
princip torde tvärtom vara, att fri konkurrens skall gälla inom hela
området; en utredning om inrättande av ett nytt statsmonopol på försörjningen
med internationellt betydelsefulla produkter skulle sannolikt icke
stärka den svenska framställningen om associering.
På grund av vad i denna del framkommit, får Institutet avstyrka kravet
på ny utredning angående oljehandelns förstatligande.
Utskottet. I förevarande motion berörs två olika spörsmål, nämligen dels
frågan om en utjämning av priset på flytande bränslen i olika delar av landet,
dels frågan om en sänkning av konsumentpriserna på oljeprodukter genom
att staten skulle svara för lagring och handel med de flytande bränslena.
Den förstnämnda frågan var senast vid föregående års vårsession föremål
för riksdagens behandling. I två till allmänna beredningsutskottet hänvisade
motioner (1:64 och 11:78) hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en utredning med uppdrag att förutsättningslöst
pröva möjligheterna att ernå en utjämning av priserna på flytande
drivmedel mellan olika delar av landet, så att främst de särskilda
pristillägg som uttages i Norrland skulle kunna elimineras. Allmänna beredningsutskottet
framhöll i sitt utlåtande (29/1661) att den i motionerna
upptagna frågan redan var under prövning genom en sittande utredning. Utskottet
hade nämligen vid behandlingen av en liknande framställning vid
1960 års riksdag ansett att frågan om en utjämning av drivmedelspriserna
kunde betraktas som ett lokaliseringsproblem och därför hemställt att motionerna
och utskottsutlåtande t skulle överlämnas till den då nyligen tillsatta
kommittén för näringslivets lokalisering, vilket även blev riksdagens
6
Bankoutskottets utlåtande nr 1 år 1962
beslut. Med hänsyn till ovan anförda förhållanden finner bankoutskottet föreliggande
motioner i nu förevarande del icke påkalla någon ytterligare riksdagens
åtgärd.
Vad beträffar frågan om åtgärder varigenom staten skulle komma att
svara för lagring och handel med de flytande bränslena vill utskottet erinra
om att den utredning från 1947 som behandlade dessa spörsmål icke föranledde
några statliga åtgärder. Den utveckling soin skett under de senaste 15
åren har inneburit att oljan kommit att få en allt större betydelse för samhället.
I mycket stor omfattning har man övergått från kol till olja för kraftalstring
och uppvärmning. Samtidigt har den totala bränsleförbrukningen
vuxit starkt. På transportområdet har förbrukningen av flytande drivmedel
stigit i takt med den växande motorismen. Oljan börjar också bli allt viktigare
såsom råvara för den kemiska industrien.
Med den roll oljan således kommit att spela är det väsentligt att våra
importbehov kan tillgodoses och att distributionsapparaten är rationellt och
ekonomiskt väl utformad. Inga svårigheter föreligger för närvarande att få
vårt oljeimportbehov tillgodosett. Sedan 1947 har flera nya faktorer av
betydelse för prissättningen på den svenska marknaden tillkommit. Den
internationella konkurrensen har medverkat till en stark press på priserna.
Genom pris- och kartellnämndens medverkan har förhållandena på rabattområdet
förbättrats. Det kan förutsättas att nämnden fortlöpande följer utvecklingen
på oljemarknaden med avseende på pris- och konkurrensförhållanden
och vidtar de åtgärder den kan finna erforderliga för att säkerställa
konsumentintressena. I detta sammanhang bör också noteras tillkomsten
av ett nytt konsumentägt oljedistributionsföretag på den svenska
marknaden. Genom internationellt samarbete söker företaget säkerställa
egna oljekällor och i övrigt genom rationell distribution pressa distributionskostnaderna.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om att en vid
föregående års riksdag väckt motion angående placering av bensinstationer
(se: II: 601 och LSU 17) överlämnats till 1960 års vägsakkunniga. Utskottet
har för sin del ej funnit några sådana omständigheter föreligga att motionerna
heller i denna del bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer utskottet,
att de likalydande motionerna 1:231 och 11:281 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 27 mars 1962
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Bankoutskottets utlåtande nr 7 år 1962
7
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle, Fahlander, Schmidt, Aspling,
Gustaf Henry Hansson, Nils Theodor Larsson, Åke Larsson och Nordenson*;
från andra kammaren: herrar Regnéll, Sköldin, fru Renström-Ingenäs,
herrar Hagnell, Carlsson i Tibro, Larsson i Umeå, Lindkvist och Börjesson
i Falköping.
* Ej närvarande vid justeringen.