Bankoutskottets utlåtande nr 18 år 1962

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av väckta motioner om sänkning av riksbankens
diskonto samt om räntan som konjunkturpolitiskt
medel, m. m.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade, likalydande
motioner, nr 284 i första kammaren av herrar Lager och öhman och nr 355
i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle m. fl. har hemställts, att riksdagen
i skrivelse till riksbanksfullmäktige föreslår fullmäktige att efter förhandlingar
med regeringen vidtaga åtgärder i syfte att sänka riksbankens diskonto,
förslagsvis från nu gällande fem till fyra procent.

I två andra inom riksdagen väckta likalydande motioner, nr 476 i första
kammaren av herrar Ferdinand Nilsson och Mattsson och nr 553 i andra
kammaren av herr Björkänge, har föreslagits dels att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville hemställa om att en undersökning verkställes av skäligheten
av de utav banker m. fl. tillämpade marginalerna mellan inlåningsoch
utlåningsräntan i syfte att i möjlig mån nedbringa den stora skillnaden,
dels att därvid även måtte beaktas i vilken mån bankernas utlåning till allmänheten
kan röna inverkan av de likviditets- och kassakvoter som på grund
av gällande bestämmelser tillämpas och de placeringar till lägre ränta som
därvid ifrågakommer samt dels ock att riksdagen härvid även måtte uttala
att åtgärder bör vidtagas dels genom en sänkning av riksbankens diskonto,
dels genom förhandlingar med affärsbankerna för åvägabringande av sänkt
ränta, särskilt på växlar och korta amorteringslån, icke underskridande en
procent, och lättnader beträffande kreditrestriktionerna, som kan komma
mindre företagare till del.

Vidare har i två inom riksdagen väckta, likalydande motioner, nr 287
i första kammaren av herr Sundin och nr 353 i andra kammaren av herr
Börjesson i Falköping m. fl. hemställts, att riksdagen måtte dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning med uppgift att analysera räntans
roll som konjunkturpolitiskt medel samt dess betydelse för sparandet,
dels ock i skrivelse till riksbanksfullmäktige i motionens syfte anhålla om
snar omprövning av förutsättningarna för en penningpolitik med en lägre
räntenivå på längre sikt.

Beträffande motiveringarna för dessa hemställanden hänvisas till dels motion
11:355 och 1:264, dels motion 1:476 samt dels motion 11:353.

Över motionerna har yttrande inhämtats från fullmäktige i riksbanken,
som anfört följande.

I förevarande motioner yrkas bl. a. alt riksdagen skall ta ett initiativ i
syfte att åstadkomma eu sänkning av riksbankens diskonto. Med anledning
härav vill fullmäktige framhålla, att fullmäktige är helt ense med motionärerna
därutinnan att riksbankens diskonto bör anpassas efter förändringarna
i det ekonomiska läget. Huruvida förutsättningar finnes för en föränd 1

llihang till riksdagens protokoll 1962. 8 samt. Nr 18

2

Bankoutskottets utlåtande nr 18 år 1962

ring av diskontot inom den närmaste framtiden, anser sig fullmäktige däremot
inte böra yttra sig om. Det måste nämligen anses ligga i sakens natur
att fullmäktige inte kan inlåta sig på konkreta förhandsdiskussioner rörande
de diskontoförändringar som från tid till annan kan befinnas erforderliga.
Även i fortsättningen måste det få ankomma på fullmäktige att själva
bedöma den lämpliga tidpunkten för och innelrörden av de beslut i räntepolitiskt
avseende som med hänsyn till konjunktursituationens utveckling kan
visa sig vara motiverade.

Vid sidan av nu berörda yrkanden aktualiseras i förevarande motioner
även en del andra frågor. I motionerna I: 287 och II: 353 hemställes sålunda
om en utredning rörande räntans roll som konjunkturpolitiskt medel samt
om dess betydelse för sparandet. Yrkandet bör bedömas mot bakgrund av att
dessa problem prövats av stabiliseringsutredningen, vars betänkande »Mål
och medel i stabiliseringspolitiken» för närvarande är föremål för remissbehandling.
Penning- och kreditpolitiken och den närstående statliga upplåningspolitiken
behandlas relativt ingående i två av betänkandets kapitel.
Utredningen framhåller särskilt sambandet mellan å ena sidan ränteförändringar
och å den andra kontrollen genom marknadsoperationer och den statliga
upplåningspolitiken av likviditetsläget och bankernas kreditkapacitet. Utredningen
understryker även att statsmakterna med hänsyn till den samhällsekonomiska
utvecklingen på längre sikt måste driva en aktiv räntepolitik.
Det synes föga motiverat alt efter det arbete som utförts av stabiliseringsutredningen,
vari även ingick representanter för de politiska partierna och
för de stora intresseorganisationerna, omedelbart föranstalta om en ny utredning.

Motionerna 1:476 och II: 553 innehåller bl. a. förslag om en undersökning
av bankernas räntemarginaler, varvid också skulle beaktas i vilken mån
räntevillkoren vid bankernas utlåning till allmänheten kan röna inverkan
av de likviditetskvoter som tillämpas. Fullmäktige vill i denna fråga framhålla,
att syftet med de av kreditpolitiska skäl införda likviditetskvoterna —
kassakvoter är för närvarande inte i bruk — varit att öva inflytande på volymen
av bankernas utlåning. Det kan vid genomförandet av en sådan politik
inte undvikas, att den ibland även får effekter på bankernas räntemarginaler.
Emellertid påverkas dessa marginaler även av en rad andra faktorer,
och man kan bl. a. därför inte använda marginalförändringarna som ett
kriterium på huruvida de kreditpolitiska åtgärderna varit ändamålsenliga
eller ej. Vad gäller läget för dagen må erinras om att de under innevarande
är införda nya inlåningsräkningarna med långa uppsägningstider torde komma
att leda till en viss" minskning av räntemarginalerna. Vid introduktionen
av de nya räkningarna, som skedde i samråd med riksbanken, förutsattes
nämligen, att någon kompenserande höjning av utlåningsräntorna icke skulle
komma i fråga. Vad vidare gäller effekten av kassa- och likviditetskvoter på
bankernas utlåningsräntor kan sägas, att en effekt i höjande riktning väl
kunde ha uppstått, om kvotkraven på det av motionärerna antydda sättet
utnyttjats i kombination med strävanden alt hålla nere avkastningen på de
likvida tillgångarna, d. v. s. skattkammarväxlar, korta statsobligationer
o. s. v. Några sådana strävanden har emellertid icke förekommit.

I de fyra sistnämnda motionerna ingår som ett viktigt led i argumentationen,
att kreditåtstramningen och relativt höga räntor särskilt hårt drabbat
småföretagarna, däribland jordbrukarna. Problemet har, närmast i fråga
om andra mindre företagare än jordbrukare, berörts i 1960 års företagskreditutrednings
betänkande. Utredningen anser erfarenheterna från 1950-talets
kreditåtstramningar svårtolkade, men vill inte utesluta, att de mindre företagen
i högre grad än de större fått revidera sina investeringsplaner till följd
av uppkommande finansieringssvårigheter. I vad gäller jordbruket kan einel -

Bankoutskottets utlåtande nr 18 år 1962

3

lertid pekas på att kapitaltillförseln via hypoteksbanken och jordbrukskasserörclsen
visat en betydande ökning under de senaste åren. Den i detta
sammanhang avgörande synpunkten är emellertid att de svårigheter, som
eventuellt kan uppkomma för småföretagarna, inte kan få bli avgörande för
utformningen av den allmänna kreditpolitiken. De kreditproblem, som här
uppstår, synes böra lösas t. ex. genom institutionella förändringar, varigenom
småföretagen beredes lättare tillgång till marknaden.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får fullmäktige avstyrka bifall
till ifrågavarande motioner.

Utskottet. Motioner med i huvudsak samma syfte som de förevarande väcktes
vid föregående års riksdag men föranledde icke någon riksdagens åtgärd.
Med erinran därom och med instämmande i de synpunkter som anförts i
fullmäktiges skrivelse avstyrker utskottet bifall till motionerna. Till viss del
är för övrigt de i motionerna 1:284 och 11:355 samt 1:476 och 11:553
framförda yrkandena tillgodosedda genom den sänkning av riksbankens
diskonto som vidtogs den 5 april.

De av motionärerna gjorda yrkandena har föranlett fullmäktige till vissa
principiella uttalanden, till vilka utskottet i detta sammanhang önskar anknyta.

Fullmäktige anför således bl. a.: »Huruvida förutsättningar finnes för en
förändring av diskontot inom den närmaste framtiden, anser sig fullmäktige
däremot inte böra yttra sig om. Det måste nämligen anses ligga i sakens
natur att fullmäktige inte kan inlåta sig på konkreta förhandsdiskussioner
rörande de diskontoförändringar som från tid till annan kan befinnas erforderliga.
» Utskottet ansluter sig helt till fullmäktiges uppfattning.

Åberopande det ovan anförda får utskottet hemställa, att

1) motionerna I: 284 och II: 355 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

2) motionerna I: 476 och II: 553 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

3) motionerna I: 287 och II: 353 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1962

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle*, Fahlander*, Schmidt, Aspling,
Gustaf Henry Hansson, Nils Theodor Larsson*, Gorthon och Palm; samt

från andra kammaren: herrar Regnéll, Sköldin, Persson i Appuna,
Hoija, fru Renström-Ingenäs*, herrar Hansson i önnarp, Hagnell* och Larsson
i Umeå.

* Ej närvarande vid justeringen.

4

Bankoutskottets utlåtande nr IS år 1962

Reservation

av herrar Nils Theodor Larsson och Hansson i önnarp vilka ansett, att
utskottets utlåtande borde haft följande lydelse:

»Genom den sänkning av riksbankens diskonto, som vidtogs den 5 aprii,
har kravet på en av konjunkturläget motiverad ränteanpassning delvis tillgodoselts.
Den vida räntemarginal, som också gällt under de senaste åren,
har vidare i viss utsträckning krympts samman genom att kreditinstituten
beretts möjligheter att införa långfristiga inlåningsräkningar med högre
räntesatser.

Utskottet finner det naturligt, att fullmäktige i riksbanken inte anser
sig böra yttra sig om sin bedömning i fråga om möjligheterna för förändring
av diskontot inom den närmaste framtiden. För utskottet är det
dock angeläget att ge till känna sin uppfattning om den nuvarande räntepolitiken.
De nu aktuella räntesatserna är enligt utskottets mening alltjämt
för höga i förhållande till konjunkturlägets krav. Det synes också vara skäl
för bedömningen, att räntemarginalen bör kunna minskas ytterligare för
främjande av sparande och investeringar.

Frågan om räntans roll som konjunkturpolitiskt medel har diskuterats
principiellt särskilt i motionerna 1:287 och 11:353. I anledning härav vill
utskottet framhålla betydelsen av att räntan användes på ett smidigt och
konjunkturanpassat sätt. Räntevapnets värde som konjunkturpolitiskt medel
måste dock enligt utskottets uppfattning anses vara relativt ringa i nuvarande
samhällsekonomi. Hela bostadsmarknaden kommer vid nuvarande
politik i stort sett utanför effekten av en ränteförändring. Detsamma måste
sägas om den offentliga verksamheten. Räntepolitiken får på grund av
dessa förhållanden sin mest framträdande effekt inom den enskilda sektorn,
där de mindre företagen med i regel svagare likviditet är särskilt
känsliga. Mot bakgrunden härav vill utskottet understryka angelägenheten
av att huvudvikten i den ekonomiska politiken lägges vid andra medel än
räntan, främst vid finanspolitiken.

I de nyssnämnda motionerna förordas en särskild utredning med uppgift
att analysera räntans roll som konjunkturpolitiskt medel liksom dess
betydelse för sparandet. Såsom motionärerna framhållit har stabiliseringsutredningen
behandlat bl. a. räntans roll i konjunkturpolitiken. Motionerna
syftar emellertid till en fullständigare analys. I anslutning till vad ovan
anförts vill utskottet som sin mening framhålla, att en mera ingående analys
av räntans betydelse än vad stabiliseringsutredningen hade tillfälle att
göra kan ha sin betydelse för utformningen av den ekonomiska politiken.
För närvarande anser sig utskottet dock inte böra hemställa om åtgärder
i syfte att få till stånd en sådan utredning.»

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620681