Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

1

Nr 17

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa
kreditinrättningar (likviditets- och kassakvotslag),
m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag),
dels ock i ämnet väckta motioner.

I en den 19 januari 1962 dagtecknad proposition, nr 52, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar (likviditets-
och kassakvotslag); samt

2) lag om placeringskvot för vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag).

I en den 30 mars 1962 dagtecknad proposition, nr 143, har vidare Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag).

I samband med nämnda propositioner har utskottet behandlat följande i
ämnet väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner:

de likalydande motionerna I: 67 av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 101 av herr Björkänge m. fl. om viss prioritering av lån för byggande av
vatten- och avloppsanläggningar, och

de likalydande motionerna 1: 286 av herr Harald Pettersson och herr
Jonasson och II: 354 av herrar Hansson i Skegrie och Börjesson i Falköping
om prioritering av garanlilån;

B. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 52 väckta motioner:

de likalydande motionerna I: 563 av herr Ferdinand Nilsson och II: 677
av herrar Elmwall och Grebäck,

de likalydande motionerna I: 571 av herr Torsten Andersson m. fl. och II:
680 av herr Eliasson i Sundborn m. fl. och

de likalydande motionerna 1:572 av herr Schmidt m. fl. och 11:679 av
herr Cassel m. fl.

C. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 143 väckta motioner:

de likalydande motionerna I: 708 av herr Bengtsson m. fl. och II: 865 av
herr Hedlund m. fl. och

1 tiihang till riksdagens protokoll 1962. 8 samt. Nr 17

2

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

de likalydande motionerna I: 709 av herr Schmidt m. fl. och II: 864 av herr
Cassel m. fl.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

Förslag

till

lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar
(likviditets- och kassakvotslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som
fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må Konungen, på
framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet med vad här nedan
stadgas förordna om likviditetskvot eller kassakvot. Förordnande skall avse
viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.

På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras för
tillämpning av förordnandet.

2 §.

Förordnande om likviditetskvot må gälla bankaktiebolagen, sparbankerna,
centralkassorna för jordbrukskredit, postsparbanken eller postgirorörelsen.
Förordnande om kassakvot må gälla bankaktiebolagen, postsparbanken
eller postgirorörelsen.

Beträffande bankaktiebolagen, sparbankerna och centralkassorna må förordnande
begränsas att avse sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning
uppgår till visst belopp, särskilt angivet för varje slag av inrättningar.
När särskilda omständigheter föranleda därtill, må viss kreditinrättning undantagas.

3 §•

Med likviditetskvot avses förhållandet vid viss beräkningstidpunkt mellan
nettobeloppet av kreditinrättningens likvida medel, bestämt enligt 4 §, och
inrättningens samtliga förbindelser med de i 5 § angivna undantagen.

4 §.

Till grund för bestämmandet av nettobeloppet av likvida medel lägges
summan av följande tillgångar:

a) inneliggande kassa jämte medel, som innestå i riksbanken eller riksgäldskontoret,

b) inhemska checkar och postremissväxlar,

c) tillgodohavande hos annan kreditinrättning, som kan underkastas förordnande
om likviditetskvot,

d) av staten utfärdade skattkammarväxlar, obligationer och andra skuldförbindelser,
allt till marknadsvärdet,

e) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom
av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer för
möjliggörande av bostadskreditgivning, allt till marknadsvärdet, samt

f) kortfristig fordran på utländsk bank eller bankir ävensom i riksbanken
rediskonterbara utrikes växlar i den mån de ej rediskonterats eller försålts.

Bankoutskottets utlåtande nr il år 1962

a

Nettobeloppet av likvida medel utgöres av summan enligt första stycket
minskad med:

a) skuld till riksbanken och förpliktelse på grund av växel, som rediskonterats
i riksbanken, dock ej utrikes växel,

b) skuld till annan kreditinrättning, som kan underkastas förordnande
om likviditetskvot, dock med iakttagande i fråga om kreditinrättning, vars
förbindelser huvudsakligen utgöras av inlåning från en särskild grupp av
kreditinrättningar, att sådan inlåning avdrages allenast i den mån tillgodohavande
hos inrättning inom gruppen upptagits såsom tillgång enligt första
stycket c), samt

c) kortfristig skuld till utländsk bank eller bankir.

När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva dels att
även andra tillgångar må inräknas i bruttosumman, dels att i nämnda summa
icke må inräknas tillgångar i utländsk valuta, efter avdrag för skulder
i sådan valuta, med mer än som svarar mot viss de! av kreditinrättningens
samtliga förbindelser med de i 5 § angivna undantagen, dels att viss eller
vissa skuldgrupper enligt andra stycket icke skola avdragas vid bestämmandet
av nettobeloppet.

5§-

Vid beräknandet av likviditetskvoten skola från förbindelserna undantagas:
■ '' U!!

a) skuld, som avdragits enligt 4 §,

b) beviljade men icke disponerade krediter,

c) förlagsbevis, beträffande vilka Konungen jämlikt särskilt stadgande
medgivit, att de icke skola anses såsom inlåning, samt

d) lån, som i samband med återlån och till ett däremot svarande belopp
upptagits hos fondstyrelse för förvaltning av medel, vilka ingå till allmänna
pensionsfonden.

När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva, att
jämväl viss eller vissa andra förbindelser undantagas.

6 §-

Det procenttal, vartill likviditetskvot minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må i fråga om sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit
ej sättas högre än till tjugofem och i fråga om andra kreditinrättningar
ej högre än till femtio.

Där så finnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet gäller,
av riksbanken indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika procenttal.
Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samtliga
förbindelser med de i 5 § angivna undantagen eller efter rörelsens art.

7 §■

Med kassakvot avses förhållandet vid viss beräkningstidpunkt mellan kreditinrättningens
i riksbanken innestående medel och inrättningens samtliga
förbindelser med de i 5 § angivna undantagen.

Det procenttal, vartill kassakvot minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må ej sättas högre än till femton. Vid dess fastställande må tilllämpas
vad i 6 § andra stycket stadgas.

8 §•

Oavsett förordnande enligt denna lag skola bankaktiebolag, sparbank och
centralkassa för jordbrukskredit iakttaga bestämmelserna om kassareserv i
lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasserörelsen.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

9 g.

Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad förordnande enligt
denna lag, är skyldig att på anfordran tillhandahålla riksbanken de uppgifter,
vilka riksbanken anser nödvändiga för bedömande av om förordnande
erfordras samt för kvoternas fastställande och beräknande.

Föreskrift om beräkningstidpunkter samt närmare anvisningar om uppgiftsskyldigheten
meddelas av riksbanken.

10 §.

Har kreditinrättning avvikit från fastställd likviditetskvot eller kassakvot,
skall inrättningen efter föreläggande av riksbanken till statsverket utgiva
ett belopp, som motsvarar ränta å underskottet. Räntan skall avse tiden
från nästföregående beräkningstillfälle eller, där tidigare beräkning ej ägt
rum, från förordnandets ikraftträdande till det beräkningstillfälle, då underskottet
förelåg. Räntesatsen fastställes av riksbanken, i fråga om likviditetskvot
till högst fyra procent för år samt i fråga om kassakvot till högst
tre procentenheter över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av
växlar på högst tre månader.

Riksbanken äger medgiva, att vid tillämpning av första stycket utjämning
må ske mellan överskott och underskott under viss tidrymd (utjämningsperiod).
Räntan skall därvid beräknas å det genomsnittliga underskottet vid
beräkningstillfällena inom utjämningsperioden samt avse denna period.

Har centralkassa för jordbrukskredit avvikit från fastställd likviditetskvot,
må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp,
som avses i denna paragraf, därest samtliga centralkassor sammantagna
uppfyllt likviditetskraven. Vad nu sagts skall, i fråga om såväl likviditetskvot-som
kassakvot, äga motsvarande tillämpning med avseende på postsparbanken
och postgirorörelsen. Då särskilda skäl föranleda därtill, må
riksbanken även eljest medgiva befrielse, helt eller delvis, från skyldighet
som nyss sagts.

11 §•

över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då giltighetstiden utgår för
lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. Lagens
bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på åtgärder
som erfordras för tillämpningen därefter.

3. Den äldre lagens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse beträffande
förhållanden, som hänföra sig till lagens giltighetstid.

4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla längre
än lagen äger giltighet.

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

5

Förslag

till

lag om placeringskvot för vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån på grund av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt
för att tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyggande
må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet
med vad här nedan stadgas förordna om placeringskvot. Förordnande skall
avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.

På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras för
tillämpning av förordnandet.

2 §.

Förordnande om placeringskvot må gälla försäkringsbolagen, sparbankerna,
postsparbanken, postgirorörelsen eller fondstyrelserna för förvaltning
av medel, vilka ingå till allmänna pensionsfonden.

Beträffande försäkringsbolagen och sparbankerna må förordnande begränsas
att avse sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning uppgår
till visst belopp, särskilt angivet för varje slag av inrättningar, eller sådana
inrättningar, vilkas rörelse är av speciell beskaffenhet. När särskilda omständigheter
föranleda därtill, må viss kreditinrättning undantagas.

3 §•

Med placeringskvot avses förhållandet mellan storleksförändringen under
viss i förväg bestämd tidsperiod (beräkningsperiod) av kreditinrättningens
placeringar enligt 4 § (prioriterade placeringar) och storleksförändringen
under samma tid av inrättningens samtliga placeringar med de i 5 § angivna
undantagen. _ ........

Storleksförändringarna skola, enligt vad därom stadgas i tillämpningsföreskrifterna,
fastställas efter kontantvärden eller nominella värden eller, där
sådana ej kunna användas, andra värden.

4 §.

Prioriterade placeringar vid beräknandet av placeringskvoten äro:

a) kassa, checkar och banktillgodohavanden, med avdrag för bankskulder,

b) av staten utfärdade obligationer eller andra skuldförbindelser,

c) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom
av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer
för möjliggörande av bostadskreditgivning,

d) lån mot inteckning i fastighet med bebyggelse övervägande för bostäder
eller i tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse, dock skola under tiden
för förordnandet utlämnade lån betraktas som prioriterade allenast i
den mån de avsetts för ny bebyggelse av angivet slag,

e) lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller därmed jämförlig samfällighet
är ansvarig och vilka beviljats för bebyggelse övervägande för bostäder,
dock skola under tiden för förordnandet utlämnade lån betraktas

6 Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

som prioriterade allenast i den mån de avsetts för nv bebyggelse av angivet
slag, samt

t) kreditinrättningen tillhörig fastighet med bebyggelse övervägande för
bostäder samt tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse, efter avdrag för
lån mot inteckning i egendomen, dock skall under tiden för förordnandet
törvärvad egendom betraktas som prioriterad allenast i den mån bebyggelsen
är ny eller förvärvet i värde svarar mot avyttring av fastighet med bebyggelse
övervägande för bostäder eller av tomträtt till fastighet med dylik
bebyggelse.

Lika med lån enligt första stycket e) skall anses till kommun utlämnad
kredit, motsvarande det jämlikt 4 kap. 11 § andra punkten lagen om nyttjanderätt
till fast egendom beräknade värdet av mark, som kommunen upplåtit
med tomträtt för ny bebyggelse övervägande för bostäder.

När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva, att
även andra placeringar må räknas som prioriterade, under förutsättning att
de avse ny bebyggelse övervägande för bostäder.

5 §•

Vid beräknandet av placeringskvoten skola från kreditinrättningens samtliga
placeringar undantagas:

a) skuld, som avdragits enligt 4 §,

b) lån, som utlämnats av livförsäkringsbolag mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev
inom återköpsvärdet,

c) lån, som fondstyrelse i samband med återlån och till däremot svarande
belopp utlämnat till kreditinrättning, vilken beviljat återlånet, samt

d) återlån, som utlämnats av kreditinrättningen.

När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva att jämväl
viss annan placering undantages.

6 §•

Det procenttal, vartill placeringskvot minst skall uppgå, fastställes av Konungen.
Talet må ej sättas högre än till åttio.

Där så finnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet gäller,
av Konungen indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika procenttal.
Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samtliga
placeringar eller efter rörelsens art.

Skulle under beräkningsperioden förändringen av samtliga placeringars
summa innebära, att summan nedgått, skall i stället för den fastställda placeringskvoten
gälla, att de prioriterade placeringarnas andel av samtliga placeringar,
med de i 5 § angivna undantagen, ej får nedgå.

7 §•

Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad placeringskvot, är
skyldig att på anfordran tillhandahålla riksbanken de uppgifter, vilka riksbanken
anser nödvändiga för bedömande av om förordnande erfordras samt
tör kvotens fastställande och beräknande.

Närmare anvisningar om beräkningsperioder och om uppgiftsskyldigheten
meddelas av riksbanken.

8 §. .

Har kreditinrättning avvikit från fastställd placeringskvot eller från vad
i 6 § tredje stycket stadgas, skall inrättningen efter föreläggande av riksbanken
till statsverket utgiva ett belopp, som motsvarar ränta å underskottet
för den beräkningsperiod, då det uppstått. För följande beräkningsperioder
räknas räntan å vad av underskottet alltjämt kvarstår efter avdrag
för överskott, som uppkommit under dessa perioder. Ränta räknas dock icke

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

7

för mer än fem år efter ingången av den beräkningsperiod, för vilken underskottet
redovisades, ej heller för tid efter det förordnandet utlöpt utan att
efterföljas av nytt förordnande. Räntesatsen skall utgöra två procent för år.

Riksbanken äger medgiva att vid tillämpning av första stycket utjämning
må ske mellan överskott och underskott under viss tidrymd (utjämningsperiod).
Har sådant medgivande lämnats, skall utjämningsperiod ersatta beräkningsperiod
vid bestämmande av räntan.

Har postsparbanken eller postgirorörelsen avvikit från fastställd placeringskvot,
må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp,
som avses i denna paragraf, därest inrättningarna sammantagna uppfyllt
placeringskraven. Då särskilda skäl föranleda därtill må riksbanken
även eljest medgiva befrielse, helt eller delvis, från skyldighet som nyss
sagts.

9 §•

Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962 och skall äga giltighet till och
med den 30 juni 1965. Lagens bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet
med avseende på åtgärder som erfordras för tillämpningen dar Cft2.

r Förordnande, som meddelas jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än
lagen äger giltighet.

Förslag

till

Lag

om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån på grund av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt
för att uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verk
samhet, må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, forordna
att vad här nedan stadgas om befogenhet för riksbanken att föreskriva
anmälningsskyldighet, högsta ränta (maximiränta), lägsta ränta (minimiränta)
eller skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av vissa
skuldebrev helt eller delvis skall äga tillämpning.

2 §•

Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som utgör vederlag
vid lån av penningar och som icke enbart utgör ersättning för särskilda
omkostnader i anledning av lånet.

3 §• '' - ''v, äW

Stadgandena i denna lag hava ej avseende på ränta, för vars beräknande
eller fastställande gälla särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan allmän
författning eller eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

8

Bankoutskottels utlåtande nr 17 år 1962

4 §■

„ Föreskrift om anmälningsskyldighet må av riksbanken meddelas att gälla,
såvitt rör inlåning av penningar, för kreditinrättning och annan som bedriver
sådan inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas samt,
såvitt rör utlåning av penningar, för bankaktiebolag, sparbank, centralkassa
lor jordbrukskredit, jordbrukskassa, postsparbanken, postgirorörelsen, försäkringsbolag
samt fondstyrelse för förvaltning av medel, vilka ingå till allmänna
pensionsfonden. Till inlåning som nyss sagts hänföres även förräntning
hos livförsäkringsbolag av försäkringsbelopp, som förfallit till betalmng Anmälningsskyldighet

må avse räntesatser och övriga villkor, som tillämpas
vid inlåning eller utlåning, ävensom ändring av inlåningsränta och höjmng
av utlåningsränta, för vilka sist nämnda fall jämväl må föreskrivas att
anmälan skall göras minst åtta dagar före den avsedda ränteändringen samt
innehålla uppgift om skälen för densamma.

5 §.

Riksbanken äger fastställa maximiränta eller minimiränta för inlåning,
som i 4 § sägs, ävensom maximiränta för utlåning av penningar från sådan
kreditinrättning som i nämnda paragraf angives. För skilda slag av inlåning
eller utlåning må olika räntor fastställas.

Föreskrift som avses i första stycket meddelas att gälla för viss tid, högst
sex månader. Giltighetstiden må förlängas med högst sex månader åt gången.

6 §•

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller andra för
den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej må utgivas utan tillstånd av
riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldebrev, som utgivas av
riksgäldskontoret.

7 §.

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som meddelas med stöd av denna
lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer.

Kreditinrättning eller annan, som är underkastad föreskrift om maximiranta
eller minimiränta, är skyldig att på anfordran tillhandahålla tillsynsmyndigheten
de uppgifter, denna anser nödvändiga för tillsynens utövande.

8 §.

Har kreditinrättning vid utlåning uppburit högre ränta än riksbanken
taststallt såsom maximiränta, skall inrättningen efter föreläggande av riksbanken
till statsverket utgiva två gånger det belopp varmed den uppburna
rantan avvikit från den fastställda maximiräntan.

\a-f- * första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, därest
kreditinrättning eller annan som bedriver inlåning, som i 4 § sägs, vid sådan
inlåning gottgjort ränta vilken överstigit maximiränta eller underskridlt
minimiränta, som fastställts av riksbanken.

Då särskilda skäl föranleda därtill, må skyldighet som nyss sagts helt eller
delvis eftergivas.

9 $•

Utgives i strid mot föreskrift, som meddelats jämlikt 6 §, skuldebrev som
avses i namnda paragraf, skall utgivaren av skuldebrevet efter föreläggande
av riksbanken till statsverket utgiva ett belopp, som utgör en halv iirocent
av hela lönesumman för varje år av den för lånet bestämda längsta löptiden.

i , , *recUe stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om skyldighet som nyss sagts. °

Bankoutskottcts utlåtande nv 17 år 10(12

9

10 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats av anmälan
enligt 4 § eller vid utövande av tillsyn enligt 7 § må ej yppas i vidare mån än
som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda ändamålet.

11 §•

över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

12 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpningen
av denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då giltighetstiden utgår för lagen
den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. in.

2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. Lagens
bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på
åtgärder, som erfordras för tillämpningen därefter.

3. Den äldre lagens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse
beträffande förhållanden som hänföra sig till lagens giltighetstid.

4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla längre
än lagen äger giltighet. Vad i lagen stadgas rörande påföljd vid överträdelse
av föreskrift om maximiränta, minimiränta eller skyldighet att inhämta
tillstånd i fråga om utgivande av vissa skuldebrev samt rörande tystnadsplikt
skall dock äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i övrigt
upphört att gälla.

5. Föreskrift, som meddelats med stöd av 5 §, skall icke utgöra hinder
mot att ränta som bestämts i avtal om inlåning eller utlåning, vilket slutits
före ikraftträdandet av föreskriften, tillämpas jämväl efter denna tidpunkt,
i fall då rätt att uppsäga avtalet föreligger, under en tidrymd, som
motsvarar uppsägningstiden, samt eljest så länge lånet enligt avtalet löper.
Föreskrift, som avses i 6 §, skall icke äga tillämpning på skuldebrev, vilka
utbjudits till allmänheten innan föreskriften trätt i kraft.

Propositionernas huvudsakliga innehåll

I propositionen nr 52 med förslag till likviditets- och kassakvotslag och
placeringskvotslag föreslås en omläggning och modernisering av den kreditpolitiska
beredskapslagstiftningen mot bakgrund av på området gjorda erfarenheter.
Enligt förslaget skall sålunda den nuvarande kassareservlagen
ersättas av en lag om likviditets- och kassakvoter och en särskild lag om
placeringskvoter införas. Liksom kassareservlagen är de förordade nya lagarna
av beredskapskaraktär, och avsikten är att man, liksom hittills, i
första hand skall söka åstadkomma frivilliga uppgörelser om den restrikti''
i tet som är erforderlig på det kreditpolitiska området.

Den reglering av kreditmarknaden, vartill de föreslagna lagarna ger möjlighet,
överensstämmer i allt väsentligt med riksbankens under senare år i
kreditpolitiskt syfte givna rekommendationer till affärsbankerna, sparbankerna,
centralkassorna för jordbrukskredit och försäkringsbolagen. Lagstiftningen
avses emellertid bli tillämplig även på postbanken och placeringskvotslagen
därjämte på pensionsfondsstyrelserna. Straffbestämmelser före fl

liihang till riksdagens protokoll li)6‘2. 8 saml. Nr 17

10

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

kommer inte i lagarna. Däremot föreskrives skyldighet att erlägga ränta på
belopp, med vilket fastställd kvot underskridits. För lagarna föreslås en
giltighetstid av tre år.

Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1962.

I propositionen nr 143 med förslag till ränteregleringslag föreslås en omläggning
av lagstiftningen om räntereglering och emissionskontroll i anslutning
till den modernisering av den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen
i övrigt, som förordats i den ovannämnda propositionen nr 52. Liksom när
det gäller de båda lagar som föreslås i denna är avsikten med den föreslagna
nya ränteregleringslagen, som också är av beredskapskaraktär, att de allmänna
kreditpolitiska intressena i första hand skall tillgodoses genom samråd
och överenskommelser mellan riksbanken och kreditinrättningarna.

Den nu föreslagna ränteregleringslagen innefattar i jämförelse med den
gällande lagen en vidgad fullmakt för Kungl. Maj:t med avseende på inlåningsräntorna.
Vid inlåning skall sålunda även maximiränta kunna fastställas,
varjämte kretsen av dem, som faller under lagen, något vidgas. Å
andra sidan begränsas i den nya lagen kretsen av utlånare och bestämmelserna
om räntestopp utgår. Straffbestämmelser förekommer inte i den
nya lagen. Däremot föreskrives —- i likhet med vad som föreslagits i de
båda andra lagarna — viss ersättningsskyldighet gentemot statsverket, då
föreskrift som meddelats enligt lagen icke iakttagits.

Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1962. För lagen
föreslås samma giltighetstid som för de nyss nämnda lagarna, eller
sålunda tre år.

Beträffande det närmare innehållet i propositionerna får hänvisas till desamma.

Motionerna

I de förenämnda motionerna har framställts följande yrkanden, nämligen

1) i de likalydande motionerna I: 67 av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 101 av herr Björkänge m. fl. har yrkats att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :ts hemställa om åtgärder varigenom upplåningen för vatten- och
avloppsanläggningar på kreditmarknaden likställes med lån för bostadsbyggande
såväl när det gäller möjligheten att erhålla lånen som beträffande
räntenivån.

2) i de likalydande motionerna I: 286 av herr Harald Pettersson och herr
Jonasson och II: 354 av herrar Hansson i Skegrie och Börjesson i Falköping
har yrkats att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att all
garantilånegivning erhåller samma prioriterade ställning som lånegivning
till bostadsproduktionen.

3) i de likalydande motionerna I: 563 av herr Ferdinand Nilsson och II:
677 av herrar Elmwall och Grebäck har yrkats

att från i proposition nr 52 avsedda särskilda lagstiftning angående likvi -

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

11

ditets- och kassakvoter för kreditinrättningar samt om placeringskvot måtte
undantagas ej blott Kooperativa förbundets och HSB:s inlåningsrörelse utan
även den verksamhet som bedrives av sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit; att

den föreslagna likviditets- och kassakvotslagen ävensom den nya placeringskvotslagen
måtte i enlighet med vad som hittills tillämpats beslutas
för endast ett år; samt

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära fortsatt utredning angående
den s. k. prioriterade lånesektorns omfattning i syfte att bereda bättre lånevillkor
åt kommunernas och åt jordbruksnäringens investeringar samt

att utskottet måtte vidtaga de ändringar i föreslagna lagtexter som av ovan
föreslagna yrkanden kan föranledas.

4) i do likalydande motionerna I: 571 av herr Torsten Andersson m. fl.
och II: 680 av herr Eliasson i Sundborn m. fl. har yrkats

att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 52 måtte

1) avslå i propositionen framlagda förslag till lag om placeringskvoter
för vissa kreditinrättningar;

2) antaga i propositionen framlagda förslag till lag om likviditets- och
kassakvoter för vissa kreditinrättningar, dock med följande ändringar:

»4 §.

e) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom
av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer
för möjliggörandet av kreditgivning för bostäder och mindre företag, allt till
marknadsvärdet, samt

6 §.

Det procenttal, vartill likviditetskvot minst skall uppgå, fastställes av
riksbanken. Talet må i fråga om sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit
ej sättas högre än till aderton och i fråga om andra kreditinrättningar
ej högre än till fyrtio.

Där så finnes----efter rörelsens art.

7 §•

Med kassakvot---angivna undantagen.

Det procenttal, vartill kassakvot minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må ej sättas högre än till tolv. Vid dess fastställande må tilllämpas
vad i 6 § andra stycket stadgas.», samt

3. även i övrigt beakta vad i motionen har anförts och därvid särskilt uttala,
att beredskapslagen angående likviditets- och kassakvoter må komma
till användning endast i konjunkturpolitiskt syfte.

5) i de likalydande motionerna I: 572 av herr Schmidt in. fl. och II: 679
av herr Cassel in. fl. har yrkats

12

Bankoutskottets utlåtande nv 17 år 1962

A. att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 52
måtte

1. avslå Kungl. Maj:ts förslag angående lag om placeringskvot för vissa
kreditinrättningar;

2. för sin del besluta sådan lydelse av den föreslagna lagen om likviditetskvot
och kassakvot för vissa kreditinrättningar

att banks nettoinnehav av utländsk valuta skall som hittills inräknas bland
de likvida medlen,

att garantiförbindelser skall som hittills vara undantagna från krav på
likviditets- eller kassakvot,

att likviditetskvot enligt § 6 i den föreslagna lagen om likviditets- och kassakvoter
må fastställas till högst 35 procent för affärsbanker och till högst
15 procent för sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit,

samt att kassakvot enligt § 7 i samma lag må fastställas till högst 10 procent;
samt

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga
ändringar i författningstexten.

6) i de likalydande motionerna I: 708 av herr Bengtsson in. fl. och II: 865
av herr Hedlund m. fl. har yrkats

I. att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag om att i beredskapslagen
rörande räntereglering och emissionskontroll skall ingå möjligheter
till maximering av inlåningsräntorna, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig
ändring av det i propositionen framlagda lagförslaget;

II. att riksdagen även i övrigt måtte beakta vad i motionen har anförts
och därvid särskilt uttala, att emissionskontroll och maximering av utlåningsräntor
icke må utnyttjas i prioriteringssyfte.

7) i de likalydande motionerna I: 709 av herr Schmidt m. fl. och II: 864
av herr Cassel m. fl. har yrkats att riksdagen måtte avslå proposition nr 143
med förslag till lag om räntereglering och emissionskontroll.

Beträffande motiveringarna för de i motionerna framställda yrkandena
hänvisas till motionerna 1: 67, II: 354, 1: 563, II: 680, II: 679, II: 865 och
II: 864.

Bankoutskoltets utlåtande nr 17 år 1962

13

Utskottet

Det nära samband och inbördes beroende som iöreligger mellan å ena sidan
Kungl. Maj :ts förslag till lag om likviditets- och kassakvoter samt om
placeringskvoter och å andra sidan Kungl. Maj :ts förslag rörande ny lagstiftning
om räntereglering har föranlett utskottet att behandla dessa frågor
i ett sammanhang. Räntepolitik, marknadsoperationer, upplåningspolitik
och krav på kreditinstitutens likviditet och placeringar utgör kreditpolitiska
instrument av olika karaktär, men det sätt varpå ett av medlen utnyttjas
har direkta återverkningar på de krav som ställs på de övriga kreditpolitiska
instrumenten. Utskottet har tidigare i olika sammanhang haft anledning ange
sin allmänna syn på olika kreditpolitiska medel och deras betydelse för
konjunkturstabilisering och för fördelning av samhällets resurser. Inledningsvis
vill dock utskottet för att ange bakgrunden till sin bedömning av
nu föreliggande förslag i korthet erinra om den ställning utskottet intar till

kreditpolitikens allmänna utformning.

Först vill då utskottet med instämmande erinra om det departementschefens
uttalande i propositionen nr 52, vari denne ansluter sig till vad stabiliseringsutredningen
i sitt nyligen avlämnade betänkande uttalat om önskvärdheten
av en politik som syftar till en ökning av kapitalmarknadens funktionsduglighet.
I en så inriktad ekonomisk politik måste enligt utskottets
mening räntepolitiken vara ett nödvändigt inslag, och de räntepolitiska åtgärderna
måste anpassas efter förändringar i det ekonomiska läget. Vid bestämmandet
av räntenivån måste givetvis även ständigt beaktas att sådana
skadliga verkningar undvikes som skulle uppstå vid en räntenivå som på
längre sikt är ur balans med marknadsläget. En anpassning av räntepolitiken
efter det ekonomiska läget innebär även att räntestrukturen exempelvis
skillnaden mellan inlåningsräntor och värdepappersräntor, mellan
räntesatserna för kortfristiga och långfristiga placeringar etc. - tillätes undergå
fortlöpande förändringar. En sådan rörlig räntepolitik är nödvändig
för att man med marknadsoperationer och genom statsupplåningen skall
kunna uppnå de effekter i fråga om likviditeten på marknaden som bedöms
angelägna. I sina utlåtanden över granskningen av riksbankens och riksgäldskontorets
förvaltning under de senaste åren har utskottet uttalat sin
tillfredsställelse över vederbörande organs strävanden att med anlitande av
nu nämnda medel söka åstadkomma en mer effektivt fungerande kreditmarknad.

Beträffande kreditpolitikens förhållande till andra sidor av den ekonomiska
politiken och speciellt då till finanspolitiken vill utskottet beröra en
aspekt, som hänför sig till frågan om prioritering av vissa finansieringsbehov.
Den speciella ställning som i gällande och nu föreslagna likviditets- och
placeringsregler ges åt utlåning till staten och för finansiering av bostadsbyggande
betingas av förhållanden som huvudsakligen liggei utanför kreditpolitiken.
Beslut om hur stor del av samhällets resurser som skall ägnas

14

Bankoutskoltets utlåtande nr 17 år 1962

åt statliga ändamål och åt bostadsbyggande fattas av riksdagen. För de organ
som handhar de kreditpolitiska instrumenten är dessa beslut ett faktum
som måste tagas till utgångspunkt för handlandet. Medel för dessa ändamål
får förutsättas komma att uppbådas under alla förhållanden. Den i detta
fall eventuellt ifrågakommande statliga upplåningen får dessutom förutsättas
vara i viss mening okänslig för ränteförändringar. Riksdagen har
nämligen redan i sina utgifts- och bevillningsbeslut, som bestämmer upplåningsbehoven,
att beakta statsupplåningens eventuella effekter på räntebildningen
och därmed på statsmakternas egna upplåningskostnader.

För åstadkommande av en effektiv kreditpolitik är det av vikt att de sektorer
för vilka nyssnämnda speciella förhållanden gäller klart avgränsas
och ej vidgas genom införlivande i dem av vissa närliggande sektorer. Det
är mot den bakgrunden som utskottets avstyrkande av olika under senare
år framförda förslag om en prioritering av vissa ytterligare kreditbehov får
ses. Då utskottet sålunda är av den bestämda uppfattningen att någon prioritering
i den snävare mening som här angetts icke bör ske inom kreditpolitiken
kan det ej tillstyrka de i motionerna I: 67 och II: 101 samt i motionerna
I: 286 och II: 354 ställda yrkandena om prioritering av vissa kreditbehov.

Det är utifrån här anförda allmänna syn på de kreditpolitiska medlen
som utskottet prövat föreliggande förslag till lagar om likviditets- och kassakvoter,
placeringskvoter samt räntereglering. Det bör understrykas att de
föreslagna lagarna är beredskapslagar. De är sålunda utformade med tanke
på att sådana extraordinära förhållanden, då de sedvanliga kreditpolitiska
medlen inte är tillräckliga, kan inträda på kreditmarknaden. Ställning till
lagförslagen måste tagas utifrån dels vilken verkningsgrad man tillmäter
de ordinära kreditpolitiska instrumenten, dels hur extrema lägen man tror
kan inträda. Den bedömning, som utskottet ur dessa synpunkter har gjort,
kommer i det följande alt redovisas särskilt för vart och ett av lagförslagen.

Likviditets- och kassakvotslag

Alltsedan 1937 har det funnits möjligheter att med stöd av eu beredskapslagstiftning,
kassareservlagen, ställa krav på affärsbankernas likviditet och
kassahållning. Lagstiftningen har dock tillämpats endast åren 1950—1952.
Därefter har likviditetskvoter för affärsbankerna fastlagts genom rekommendationer
från riksbankens sida.

Ltskottet finner skäl föreligga att det även i framtiden bör finnas möjlighet
att som ett komplement till de sedvanliga kreditpolitiska medlen ställa
ki av på kreditinstitutens likviditet och kassahållning. Som inledningsvis berörts
anser utskottet att kreditpolitiken sa långt möjligt bör grundas på
räntepolitiska medel och marknadsoperationer. Då emellertid sådana lägen,
i
tänkas uppkomma, tillstyrker utskottet en beredskapslagstiftning om likviditets-
och kassakvoter.

Föreliggande förslag till likviditets- och kassakvotslag är i huvudsak av

Dankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

15

samma utformning och innebörd som nu gällande lagstiftning. Det avviker
från denna främst i följande hänseenden.

Den nya lagstiftningen föreslås — i vad gäller kravet på likviditetskvot

__omfatta samtliga kreditinstitut som mottar inlåning från allmänheten

medan den nuvarande kassareservlagen endast gäller affärsbanker. Även
sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit och postbanken innefattas således
i den nya lagen.

Den nuvarande kassareservkvoten är maximerad till 45 procent av bankens
förbindelser exklusive inlåning på sparkasseräkning och garantiförbindelser.
Propositionen innebär en höjning av likviditetskvoten för affärsbanker
till högst 50 procent av bankens förbindelser, varvid samtidigt föreslås
att inlåning på sparkasseräkning samt garantiförbindelser skall inräknas i
förbindelserna. Samma högsta procenttal föreslås för postbanken, bör sparbankerna
och centralkassorna för jordbrukskredit föreslås en likviditetskvot
av liögst 25 procent.

Enligt nuvarande lagstiftning ingår likvida utländska tillgångar i likviditetskvoten.
Lagförslaget inrymmer inte något direkt stadgande, varigenom
en ändring av nuvarande förhållanden skulle ske. Riksbanken föreslås emellertid
få rätt att när omständigheterna föranleder därtill i tillämpningsföreskrifterna
föreskriva, att tillgångar i utländsk valuta icke skall mraknas
bland likvida tillgångar med mer än som svarar mot viss del av kreditinrättningens
samtliga förbindelser.

Den nu föreslagna kassakvoten, beräknad som förhållandet mellan kreditinrättningens
i riksbanken innestående medel och inrättningens på visst
angivet sätt beräknade förbindelser föreslås i den nya lagen maximerad till
15 procent.

Gentemot de förändringar i förhållande till nuvarande lagstiftning, som
förslaget till likviditets- och kassakvotslag innebär, bar utskottet erinringar
på vissa punkter.

I hittills gällande penningpolitiska kassareservregler har som nyss nämnts
förutom inlåning på sparkasseräkning garantiförbindelser varit undantagna
vid bestämmandet av kvotens nämnare. Med hänsyn till att bankerna i
en ansträngd likviditetssituation kan utnyttja vissa garantier på ett sätt
som minskar likviditetsreglernas effekt kan skäl anföras för att man skulle
frångå denna beräkningsgrund. För den större delen av bankernas garantiförbindelser
gäller emellertid att de icke möjliggör lånetransaktioner som
bidrar till en ökning av kreditvolymen. En garantirörelse av normal omfattning
och inriktning synes sålunda ej behöva omfattas av likividitetsreglerna.
All låta förhållanden som endast gäller för eu mindre del av garantiförbindelserna,
vilken dessutom svårligen låter sig avgränsas, vara avgörande
för behandlingen av alla garantier anser utskottet, i likhet med kreditmarknadsutredningen,
knappast vara påkallat. Utskottet får sålunda med bifall
till motionerna I: 572 och II: 679 och med avslag på propositionen i förevarande
del föreslå att garantiförbindelser icke medräknas i likviditetskvotens
nämnare. Ett stadgande härom får då intagas i 5 §.

16

Bankoutskottets utlåtande nr 11 ar 1!)62

I bestämmelserna i 10 § rörande sanktioner, då kreditinrättning ej iakttagit
stadgandena i kassa- och likviditetslagen, synes en ändring böra vidtagas.
I sitt yttrande över förslaget till ränteregleringslag föreslog lagrådet
ett visst förtydligande av däri ingående sanktionsbestämmelser av den innebörden
att stadgandet om befogenhet att nedsätta eller eftergiva påföljd
skulle utformas så att därav tydligt framgår att denna befogenhet även tillkommer
domstol. Den av lagrådet föreslagna ändringen har intagits i det av
departementschefen för riksdagen framlagda lagförslaget. Lagrådet framhöll
i sitt yttrande att motsvarande ändringar lämpligen borde ske i de riksdagen
törelagda förslagen till likviditets- och kassakvotslag samt till placeringskvotslag,
vilka innehåller liknande sanktionsbestämmelser. Utskottet finner
detta motiverat och föreslår sålunda en ändring av 10 § i enlighet därmed.
Såsom lagrådet och departementschefen framhållit är det emellertid uppenbart,
att domstol endast i sällsynta undantagsfall bör utnyttja den befogenhet
som ges genom ifrågavarande ändring.

Vad angår motionsledes framlagda förslag, som utskottet icke kunnat tillstyrka,
vill utskottet anföra följande. I motionerna I: 563 och II: 677 föreslås
vad beträffar stadgandena i 2 § att sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit
ej bör omfattas av lagstiftningen. I likhet med såväl kreditmarknadsutredningen
som departementschefen anser utskottet likviditets- och kassakvotslagen
böra äga tillämpning på nämnda kreditinstitut främst med tanke
på lagstiftningens effektivitet men också med hänsyn till den konkurrens
som råder mellan de olika slagen av kreditinstitut. Utskottet yrkar sålunda
i denna punkt avslag på förevarande motioner.

Beträffande lagförslagets 4 § första stycket e) har i motionerna I: 571 och
II: 680 föreslagits en ändring varigenom obligationer för möjliggörandet av
kreditgivning till mindre företag även skulle få inräknas bland likvida tillgångar.
Med hänvisning till vad som inledningsvis anförts beträffande prioritering
inom kreditpolitiken finner sig utskottet icke kunna tillstvrka detta
yrkande.

Den möjlighet som i 4 § sista stycket lämnas riksbanken att när omständigheterna
därtill föranleder föreskriva att bland likvida tillgångar icke må
medräknas tillgångar i utländsk valuta med mer än som svarar mot viss del
av kreditinrättningens samtliga förbindelser föreslås i motionerna 1:572
och H: 679 skola utgå. Utskottet ansluter sig i denna fråga till departementschefens
uppfattning att det ur valutapolitik synpunkt är en fördel om man
i vissa lägen genom likviditetskvoterna kan öka möjligheterna att samla
landets valutatillgångar i riksbanken.

I fråga om likviditets- och kassakvotstalens höjd föreligger från propositionen
avvikande förslag i såväl motionerna I: 572 och II: 679 som i motionerna
I: 571 och II: 680. Utskottet vill i denna punkt erinra om att likviditets-
och kassakvot slagen är en bcredskapslagstiftning, som är avsedd alt
behöva tillämpas endast i speciella svårare lägen. Med beaktande av detta
förhållande finner utskottet det ej rimligt att så som föreslås i de förstnämnda
likalydande motionerna för exempelvis affärsbankerna bestämma

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

17

maximum för likviditetskvoten så, att detta uppnås redan under mer normala
förhållanden. Ej heller de kvottal som föreslås i de sistnämnda motionerna
anser utskottet ge det handlingsutrymme som ur beredskapssynpunkt
är påkallat. Utskottet förordar sålunda att maxima för likviditets- och kassakvoterna
bestämmes till de i propositionen föreslagna talen.

I motionerna I: 563 och II: 677 har slutligen föreslagits att den nya likviditets-
och kassakvotslagen skulle äga giltighet endast under ett år i stället
för under tre år som föreslås i propositionen. Enligt utskottets mening
lorde mer än ett års erfarenheter rörande behovet och användbarheten av
den nu förevarande lagstiftningen vara behövlig innan en förnyad prövning
av lagstiftningen sker. Utskottet tillstyrker därför den i propositionen
föreslagna giltighetstiden av tre år.

Placeringskvotslag

Som inledningsvis framhållits vill utskottet ej betrakta den speciella ställning
som vid likviditetsreglernas utformning ges åt utlåning till staten och
i viss utsträckning för finansiering av bostadsbyggande såsom en inom
kreditpolitikens ram fallande prioritering. Med det betraktelsesätt utskottet
givit uttryck åt har det synts befogat att vid likviditetskvoternas bestämning
inräkna statspapper och av hypoteksinstitut för bostadsfinansiering
emitterade obligationer bland vad som kallas likvida tillgångar. Den styrning
av kreditinstitutens placeringsinriktning som på så sätt kan åstadkommas
i speciella lägen betingas av riksdagens utgifts- och bevillningsbeslut.
Att märka är emellertid att vissa kapitalmarknadsinstitut ej berörs av dessa
placeringspåverkande regler. Detta gäller beträffande t. ex. ATP-fonderna
och försäkringsbolagen. För andra institut såsom sparbanker och centralkassor
för jordbrukskredit äger visserligen likviditetsreglerna tillämpning
men har dock ej samma verkan som för affärsbankernas del.

Någon lagstiftning varigenom placeringsinriktningen hos kapitalmarknadsinstituten
kunnat påverkas har hittills inte förelegat. Utskottet finner
skäl saknas att i detta avseende vidtaga någon förändring. Då behov hittills
förelegat att tillförsäkra staten och bostadsbyggandet en ökad del av försäkringsbolagens
och sparbankernas ullåningsresurser har riksbanken uppnått
detta genom överenskommelser med och rekommendationer till nämnda institut.
Erfarenheterna av detta tillvägagångsätt kan inte sägas ge vid handen
att en lagstiftning om placeringskvoter skulle vara behövlig. Tages vidare
hänsyn till den tveksamhet som departementschefen givit uttryck åt
beträffande möjligheterna att klart bestämma de beräkningsregler och strikt
tillämpa de krav som uppställs i förslaget till placeringskvotslag, finner
utskottet att förevarande förslag ej bör bifallas. Utskottet får sålunda med
bifall till i motionerna 1:572 och 11:679 samt 1:571 och 11:680 ställda
yrkanden föreslå att riksdagen måtte avslå propositionens förslag i förevarande
del.

Med den ställning utskottet intagit i denna fråga saknas anledning alt
pröva de förslag beträffande placeringskvotslagcn som ställts i motionerna

18

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

1:563 och 11:677. Utskottet föreslår sålunda att nämnda motioner i nu
ifrågavarande delar icke måtte föranleda någon riksdagen åtgärd.

Ränteregleringslag

En beredskapslagstiftning rörande räntereglering och emissionskontroll
har funnits sedan 1951. De skäl departementschefen anför rörande behovet
av en sådan lagstiftning även i framtiden finner utskottet bärande. Utformningen
av det framlagda lagförslaget synes väl motsvara de behov som
föreiigger att, då utomordentliga omständigheter så föranleder, nå inflytande
över ränte- och placeringsförhållandena på kreditmarknaden. Utskottet
ser med tillfredsställelse att man vid översynen av ränteregleringslagen
haft som princip att utmönstra sådana regleringsåtgärder som i praktiken
skulle ställa sig svåra att genomföra och som inte synes oundgängligen
nödvändiga för att realisera de mål som uppställts för en räntereglering.
Ett resultat av detta är att bestämmelser om räntestopp inte upptagits i
lagförslaget samt att tillämpningsområdet för regleringen av utlåningsräntorna
begränsats.

Den nu föreslagna ränteregleringslagen ger till skillnad från den gällande
lagen Kungl. Maj :t fullmakt att meddela föreskrifter om maximiränta
vid inlåning. Departementschefen har som skäl härför anfört, att konkurrensen
om inlåningsmedlen mellan olika grupper av kreditinstitut kan medföra
en ränteglidning uppåt på inlåningssidan vilken i sin tur ger ett incitament
för bankerna att söka en kompensation i högre utlåningsräntor.
Detta innebär, framhåller departementschefen vidare, en press uppåt på
räntenivån, och svårigheter kan härvid uppstå för sparbanker och centralkassor,
som inte har samma möjligheter som affärsbankerna att söka kompensation
i en högre förräntning på utlåningssidan. Utskottet vill understryka
dessa synpunkter och för sin del framhålla, att den föreslagna möjligheten
till maximering av inlåningsräntorna måste ses som ett väsentligt
led i en lagstiftning som syftar bl. a. till att öka statsmakternas inflytande
över utvecklingen på ränteområdet för att därigenom minska riskerna för
okontrollerade och spekulativa räntestegringsprocesser. Den får alltså ses
som ett medel att i extrema lägen tillgodose det i motionerna I: 708 och II:
865 framställda önskemålet att »penningpolitiken får en sådan utformning
att pressen på utlåningsräntorna så långt möjligt reduceras». De farhågor
beträffande oförmånliga återverkningar för småsparare av maximibestämmelserna
i fråga om inlåningsräntorna, som uttrycks i motionerna 1:708
och II: 865, synes utskottet heller ej befogade. Som departementschefen
framhåller ökar förefintligheten av lagen möjligheterna för småspararna
att erhålla en relativt högre förräntning för sparmedel som verkligen placeras
på längre sikt, samtidigt som man undviker att en mycket hög ränteavkastning
lämnas på medel i stora poster, som kan disponeras omedelbart
eller med kort tids uppsägning. Mot att tillämpningsområdet för regleringen
av inlåningsräntorna utvidgas till sådan inlåningsrörelse som bedrives av
Kooperativa förbundet och HSB samt livförsäkringsbolagens inlåning av för -

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

19

fallna försäkringsbelopp har utskottet intet att erinra. Inte heller föranleder
förändringarna jämfört med gällande lagstiftning vad avser reglerna rörande
påföljder, då föreskrift som meddelats enligt lagen icke iakttagits, någon
utskottets erinran.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 67 och II: 101 samt

2) motionerna I: 286 och II: 354

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

B. i vad avser det genom propositionen nr 52 framlagda
förslaget till likviditets- och kassakvotslag, att riksdagen —
med förklaring, att riksdagen funnit viss ändring böra företagas
i lagförslaget — måtte, med bifall till motionerna I:
572 och II: 679 i vad gäller frågan om undantagande av garantiförbindelser
från kravet på likviditets- och kassakvot,
men med avslag å sagda motioner i övrigt i vad de gäller
nämnda lagförslag ävensom å motionerna I: 563 och II: 677
samt motionerna I: 571 och II: 680, i vad motionerna avser
nämnda lagförslag, för sin del antaga lagförslaget med de
ändringar av 5 och 10 §§ som framgår av vid detta utlåtande
fogad bilaga.

C. i vad avser det genom propositionen nr 52 framlagda
förslaget till placeringskvotslag,

1) att riksdagen med bifall till motionerna I: 572 och II:
679 samt motionerna I: 571 och II: 680 ävensom med avslag
å motionerna I: 563 och II: 677, såvitt de avser förenämnda
lagförslag, måtte avslå lagförslaget,

2) att motionerna I: 563 och II: 677, i vad de avser viss
utredning, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

D. i vad avser det genom propositionen nr 143 framlagda
förslaget till ränteregleringslag,

1) att riksdagen måtte avslå motionerna I: 709 och II:
864,

2) att riksdagen med avslag å motionerna 1:708 och II:
865 för sin del måtte antaga förenämnda lagförslag.

20

Bankouiskottets utlåtande nr 17 år 1962

E. att motionerna I: 571 och II: 680 i den mån de icke kan
anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1962

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande

vid behandlingen av förslag till likviditets- och kassakvolslag med undantag
av 6 och 7 §§:

från första kammaren: herrar Fahlander*, Schmidt, Aspling, Gustaf
Henry Hansson, Nils Theodor Larsson, Gorthon, Åke Larsson och Augustsson; från

andra kammaren: herrar Regnéll, Sköldin, Persson i Appuna,
fru Renström-Ingenäs, herrar Hansson i önnarp, Hagnell*, Carlsson i Tibro
och Larsson i Umeå;

vid behandlingen av 6 och 7 §§ förslag till likviditets- och kassakvotslag
samt förslag till placeringskvotslag ävensom motionerna 1: 67 och II: 101
samt I: 286 och II: 35b:

från första kammaren: herrar Fahlander*, Schmidt, Aspling, Gustaf
Henry Hansson, Nils Theodor Larsson, Gorthon, Palm och Augustsson;

från andra kammaren: herrar Regnéll, Sköldin, Persson i Appuna,
Boija, fru Renström-Ingenäs, herrar Hansson i önnarp, Hagnell* och Larsson
i Umeå;

vid behandlingen av förslag till ränteregleringslag:

från första kammaren: herrar Fahlander*, Schmidt, Aspling, Gustaf
Henry Hansson, Nils Theodor Larsson, Gorthon, Palm och Augustsson;

från andra kammaren: herrar Regnéll, Boija, fru Renström-Ingenäs,
herrar Hagnell*, Bengtsson i Landskrona, Berglund, Lindahl och Börjesson
i Glömminge*.

*Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

I. Inledningen

Beträffande motiveringen och hemställan under A

Av herrar Nils Theodor Larsson och Hansson i önnarp, vilka ansett
a) att den del av utskottets utlåtande, som börjar på sid. 13 med orden
»Beträffande kreditpolitikens förhållande» och slutar på sid. 14 med orden
»av vissa kreditbehov», bort ha följande lydelse:

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

21

»Beträffande kreditpolitikens förhållande till andra sidor av den ekonomiska
politiken och speciellt då till finanspolitiken vill utskottet särskilt beröra
frågan om prioritering av vissa finansieringsbehov. Gällande likviditets-
och kassaregler liksom riksbanksrekommendationer ger en favoriserad
ställning åt statens och bostadsbyggandets upplåningsbehov. Denna prioritering
hirr, såsom framhållits i motionerna I: 571 och II: 680, inneburit betydande
intrång för så väsentliga ändamål som industriens, jordbrukets,
hantverkets, kommunernas och utbildningens lånebehov. Enligt Kungl.
Maj :ts förslag skall dock den favoriserade ställningen för statens och bostadsbyggandets
upplåningsbehov bibehållas och ytterligare förstärkas i beredskapslagstiftningen.

Utskottet ansluter sig helt till den principiella uppfattning, som uttryckts
i de nyssnämnda motionerna. Det bör sålunda vara en angelägen uppgift för
statsmakterna att medverka till att kreditgivningen sker i överensstämmelse
med de behov, som föreligger i samhälle och näringsliv. Särskilt viktigt måste
härvid anses vara att beakta investeringsområden, som släpar efter i kreditförsörjning.
En prioritering och dirigering, innebärande att vissa investeringsområden
konstant favoriseras i en särställning på bekostnad av andra,
kan enligt utskottets mening inte godtagas. Beträffande den statliga utgiftspolitiken
vill utskottet framhålla, att en anpassning av statsutgifterna efter
konjunkturläget bör anses utgöra ett nödvändigt led i en aktiv konjunkturpolitik.
Vad utskottet här uttalat avser såväl den aktuella ekonomiska politiken
som beredskapslagstiftningen på området. Utskottet anser sålunda, att
kreditmarknaden bör frigöras från den nuvarande prioriteringspolitiken så
snart ske kan och att beredskapslagstiftningen inte bör få användas i prioritering-ssyfte
i ovannämnd bemärkelse.

I motionerna I: 286 och II: 354 har hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall anhålla, att all garantilångivning skall erhålla samma
ställning som långivning till bostadsproduktionen. En sådan speciell stälning
för garantilånen skulle enligt motionärerna gälla så länge vi har en
prioriterad bostadssektor. I motionerna I: 67 och II: 101 har förordats, att
upplåningen för vatten- och avloppsanläggningar skall erhålla samma ställning
på kreditmarknaden som lån för bostadsbyggande.

Utskottet finner sig böra utgå från att avvecklingen av prioriteringen av
bostadssektorn måste ske successivt. Redan för den övergångstid, som sålunda
måste förutsättas, hör det vara angeläget att tillse, att kreditfördelningen
anpassas bättre efter föreliggande behov i samhälle och näringsliv.
Vad beträffar garantilånen vill utskottet framhålla, att statsmakterna alltid
bör söka medverka till att dessa lån kan erhållas i den utsträckning som avsetts
vid rambesluten, eftersom de avser lånebehov, som släpar efter i kreditförsörjningen.
Med den starka eftersläpning, som drabbat dessa behov
under senare år till följd av prioriteringen av statens och bostadsbyggandets
upplåningsbehov, är det enligt utskottets mening eu nödvändig åtgärd, att
garantilånen ställes innanför den s. k. prioriterade ramen. Härigenom åstadkommes
inte någon favorisering för vissa investeringsområden utan tvärtom

22

Ilankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

en minskning av eftersläpningen för de lånebehov, som drabbats särskilt
hårt av kreditåtstramningen, inom exempelvis jordbruket, trädgårdsnäringen,
småindustrien och hantverket, och därmed en förbättrad balans på kreditmarknaden
mellan olika investeringsområden. Utskottet tillstyrker sålunda
motionerna I: 286 och II: 354. Vad i motionerna I: 67 och II: 101 förordats
beträffande samma ställning för upplåningen för vatten- och avloppsanläggningar
som för lån till bostadsbyggande måste givetvis betraktas som riktigt
vid en bestående prioriteringspolitik. Det skulle dock innebära en utökning
av den favoriserade upplåningen. Då strävandena enligt utskottets mening
bör inriktas på att frigöra kreditmarknaden från prioriteringspolitiken,
finner sig utskottet inte böra tillstyrka sistnämnda motionsyrkande.»
b) att utskottets hemställan under A. bort ha följande lydelse:

»A. 1) att motionerna I: 67 och II: 101 må anses besvarade
med vad utskottet ovan anfört;

2) att riksdagen med bifall till motionerna I: 286 och II:
354 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om åtgärder i
syfte att ge all långivning mot statliga kreditgarantier samma
ställning på kreditmarknaden som långivningen till bostadsproduktionen
i enlighet med vad utskottet ovan anfört.
»

II. Förslaget till likviditets- och kassakvotslag
Till 4 § första st. e)

Av herrar Nils Theodor Larsson och Hansson i önnarp, vilka ansett

a) att det stycke i utskottets utlåtande på sid. 16, som börjar med orden
»Beträffande lagförslagets» och slutar med orden »tillstyrka detta yrkande»,
bort ha följande lydelse:

»Beträffande lagförslagets 4 § första stycket e) har i motionerna I: 571
och II: 680 föreslagits den ändringen, att obligationer för möjliggörande av
kreditgivning till mindre företag även skall få inräknas bland likvida tillgångar.
De särskilda kreditsvårigheter, som regelmässigt drabbar de mindre
företagen i ett konjunkturläge, då likviditets- och kassakvotslagen befinnes
böra sättas i kraft, bör så långt möjligt motverkas. I anslutning till
vad utskottet i det föregående anfört måste det vidare eftersträvas, att beredskapslagstiftningen
får en sådan utformning, att kreditgivningen kan
tillgodose olika behov i samhälle och näringsliv. Bland de likvida tillgångarna
bör därför inräknas obligationer, utfärdade för kreditförsörjningen
åt de mindre företagen. Härigenom bör åtminstone i viss utsträckning de
nämnda svårigheterna för de mindre företagen kunna bemästras och en
önskvärd förbättring uppnås i balansen på kreditmarknaden mellan näringslivet
och de på statliga beslut grundade investeringarna. Utskottet tillstyrker
sålunda ifrågavarande motionsyrkande och förordar, att av AB Industrikredit
och av AB Företagskredit utgivna obligationer skall få inräknas
bland de likvida tillgångarna på samma sätt som hypoteksbankens obligationer.
»

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

23

b) att utskottet bort hemställa att riksdagen med bifall till motionerna I:
571 och II: 680 för sin del måtte antaga 4 § första stycket e) i följande lydelse: »e)

av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan, Aktiebolaget Industrikredit och
Aktiebolaget Företagskredit utfärdade obligationer ävensom av hypoteksaktiebolag
efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer för möjliggörandet
av bostadskreditgivning, allt till marknadsvärdet, samt»

Till 4 § sista st.

Av herrar Regnéll, Schmidt, Gustaf Henry Hansson, Nils Theodor Larsson,
Gorthon, Hansson i önnarp, Carlsson i Tibro och Larsson i Umeå, vilka ansett a)

att det stycke i utskottets utlåtande å s. 16, som börjar med orden
»Den möjlighet» och slutar med orden »i riksbanken», bort ersättas med text
av följande lydelse:

»Vad gäller behandlingen av bankernas innehav av utländska tillgångar
gäller för närvarande att bankernas nettoinnehav inräknas bland de likvida
tillgångarna. I propositionen föreslås en ändring av detta förhållande, så till
vida att riksbanken skulle ges rätt att föreskriva att tillgångar i utländsk
valuta icke skulle få inräknas bland likvida tillgångar med mer än som svarar
mot viss del av kreditinrättningens samtliga förbindelser. Denna ändring
har inte på något sätt motiverats av penningpolitiska överväganden. De syften
som likviditetsreglerna är avsedda att tjäna kan tvärtom bättre tillgodoses
om valutatillgångarna utan begränsningar ingår i likviditetskvotens täljare.
De utländska valutorna är mycket likvida tillgångar och kan lätt utbytas mot
andra likvida medel. Till följd av detta förhållande medför en nerräkning
av valutorna vid likviditetskvotens bestämmande att lagreglernas effektivitet
ur likviditetssynpunkt försämras. Departementschefen berör icke denna försvagning
av lagstiftningen men bedömer uppenbarligen olägenheten därav
som mindre betydande än den fördel som eventuellt kan vinnas ur valutapolitisk
synpunkt genom att behandla valutatillgångarna på föreslaget sätt.
Utskottet kan ej dela denna uppfattning. Enligt utskottets mening bör ej lagstiftningen
på en enstaka punkt utformas utifrån ett syfte som inte gäller för
lagreglerna i övrigt. Som ovan framhållits leder den ifrågasatta bestämmelsen
till att huvudändamålet med lagen blir svårare alt uppnå.

Med hänsyn till anförda förhållanden får utskottet med bifall till motionerna
I: 572 och II: 679 föreslå att propositionen avslås i förevarande del.»

b) att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:572 och 11:679 i vad gäller behandlingen av utländska valutor
enligt det genom propositionen nr 52 framlagda förslaget till likviditets- och
kassakvotslag, för sin del antaga 4 § sista stycket i förenämnda lagförslag i
följande utformning.

»När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva dels
att även andra tillgångar må inräknas i bruttosumman, dels att viss eller vis -

24

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

sa skuldgrupper enligt andra stycket icke skola avdragas vid bestämmandet
av nettobeloppet.»

Till 6 §.

Av herr Hagnell.

Till 6 och 7 §§.

Av herrar Regnéll, Schmidt, Gustaf Henry Hansson, Nils Theodor Larsson,
Gorthon, Boi ja, Hansson i önnarp och Larsson i Umeå, vilka ansett

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar å s. 16 med orden
»Utskottet vill» och slutar å s. 17 med orden »föreslagna talen», bort ersättas
med text av följande lydelse.

»Utskottet har funnit där framförda skäl mot den skärpning av lagstiftningens
kvotregler som propositionen innehåller värda beaktande. Med hänsyn
till att bl. a. inlåningen på sparkasseräkning skall ingå i nämnaren och
vidare till de olägenheter som riskeras med alltför höga likviditetskrav anser
utskottet att likviditetskvoten bör bestämmas till högst 40 procent för
affärsbankerna och till högst 18 procent för sparbankerna och centralkassorna
för jordbrukskredit. Kassakvoten föreslår utskottet maximerad till 10
procent.»

b) att utskottet bort hemställa, att riksdagen för sin del måtte antaga 6
och 7 §§ i förslaget till likviditets- och kassakvotslag i följande lydelse.

»6 §.

Det procenttal, vartill likviditetskvot minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må i fråga om sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit
ej sättas högre än till aderton och i fråga om andra kreditinrättningar
ej högre än till fyrtio.

Där så--- — rörelsens art.

7 §•

Med kassakvot------angivna undantagen.

Det procenttal, vartill kassakvot minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må ej sättas högre än till tio. Vid dess fastställande må tilllämpas
vad i 6 § andra stycket stadgas.»

III. Förslaget till placeringskvotslag

Av herrar Fahlander, Aspling, Palm, .1 ugustsson, Sköldin, Persson i Appuna,
fru Renström-Ingenus och herr Hagnell, vilka ansett

a) att det avsnitt i utskottets utlåtande som börjar å s. 17 med orden »Utskottet
finner skäl saknas» och slutar a s. 18 med orden »riksdagens åtgärd»,
bort ersättas med text av följande lydelse.

»Genom överenskommelser och rekommendationer har riksbanken i vissa
lägen sökt tillförsäkra staten och bostadsbyggandet en som den bedömt erforderlig
andel av försäkringsbolagens och sparbankernas utlåningsresurser.
Utskottet vill i likhet med departementschefen understryka önskvärdheten

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

25

av att denna väg för alt i ansträngda lägen nå här diskuterade syften så
långt möjligt även i fortsättningen kommer att användas. Som departementschefen
framhåller måste emellertid beaktas det faktum att redan ett
enda kreditinstitut genom att vägra att ansluta sig till en överenskommelse
kan förhindra åt! en lösning åstadkommes på frivillig väg liksom att erfarenheterna
från de senaste åren pekar på att överenskommelser icke alltid ger
ett tillfredsställande resultat. Med hänsyn härtill är utskottet, med avstyrkande
av motionerna I: 571 och II: 680 samt motionerna I: 572 och II: 679,
berett förorda den föreslagna beredskapslagstiftningen om placeringskvoter,
som kan tillgripas som en yttersta resurs. Ett ytterligare skäl för en sådan
beredskapslagstiftning är att, som utskottet ovan nämnt, vissa kapitalmarknadsinstitut
inte alls eller endast i mindre mån berörs av de placeringspåverkande
regler som förekommer. Ur effektivitetssynpunkt och med hänsyn
till önskemålet att icke rubba konkurrensförhållandena mellan olika kreditinstitut
synes det därför motiverat att möjlighet föreligger att ge kreditgivningen
till stat och för bostadsbyggande ungefär samma speciella ställning
inom ifrågavarande kapitalmarknadsinstitut som genom likviditetskvotsreglernas
utformning gäller för affärsbankernas del.

Den utformning placeringskvotslagen erhållit i propositionen föranleder
ingen erinran från utskottets sida utom i vad gäller sanktionsbestämmelserna
i 8 §, vilka bör ges en utformning motsvarande dem som utskottet i det
föregående föreslagit med avseende på likviditets- och kassakvotslagen. Utskottet
är sålunda inte berett att tillstyrka de i motionerna I: 563 och II: 677
framställda yrkandena i här ifrågavarande delar.»

b) att utskottet i vad avser det genom propositionen nr 52 framlagda förslaget
till placeringskvotslag under Cl) bort hemställa, att riksdagen — med
törklaring, att riksdagen funnit viss ändring böra företagas i lagförslaget
måtte, med avslag å motionerna I: 563 och II: 677, såvitt de avser lagförslaget,
motionerna I: 572 och II: 679 samt motionerna I: 571 och II: 680,
för sin del antaga lagförslaget med den ändringen att 8 § erhåller nedan
angivna lydelse.

»8 §.

Har kreditinrättning---för år.

Riksbanken äger---—av räntan.

Har postsparbanken eller postgirorörelsen avvikit från fastställd placeringskvot,
må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp,
som avses i denna paragraf, därest inrättningarna sammantagna uppfyllt
placeringskraven.

Då särskilda skäl föranleda därtill, må även eljest skyldighet som ovan
sagts helt eller delvis eftergivas.»

IV. Förslaget till ränteregleringslag

1. Av herrar Regnéll, Schmidt, Gustaf Henry Hansson, Gorthon, Boi ja och
Berglund, vilka ansett att utskottet, med instämmande i vad som anförts i
motionerna I: 709 och II: 864 bort hemställa att

26

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

riksdagen med bifall till motionerna I: 709 och II: 864 och med avslag å
motionerna I: 708 och II: 865 måtte avslå proposition nr 143 med förslag till
lag om räntereglering och emissionskontroll.

2. Av herrar Nils Theodor Larsson och Börjesson i Glömminge, vilka ansett a)

att den del av utskottets utlåtande, som börjar på sid. 18 med orden
»En beredskapslagstiftning rörande» och slutar på sid. 19 med orden »någon
utskottets erinran», bort ha följande lydelse:

»En beredskapslagstiftning rörande räntereglering och emissionskontroll
har funnits sedan 1951, innefattande möjligheter till maximering av utlåningsräntorna,
minimering av inlåningsräntorna och emissionskontroll.
Med den motivering, som anförts i motionerna I: 708 och II: 865, finner utskottet
en sådan beredskapslagstiftning nödvändig även i fortsättningen och
anser sig kunna tillstyrka den utformning, som i dessa avseenden föreslagits
i propositionen. I överensstämmelse med vad som anförts i de nyssnämnda
motionerna vill utskottet emellertid framhålla, att emissionskontroll
och räntereglering inte bör få användas i syfte att favorisera investeringar,
som grundar sig på beslut av statsmakterna, framför andra kreditbehov.
Det måste tvärtom anses vara en angelägen uppgift för statsmakterna
att i sin ekonomiska politik främja en kreditfördelning, som kan anses
motsvara behovet inom olika delar av samhälle och näringsliv. I ett kritiskt
kreditmarknadsläge kan det enligt utskottets mening vara nödvändigt,
att en maximering av utlåningsräntorna fastställes för en kortare tid, så att
en från samhällets och näringslivets synpunkt otillfredsställande kreditfördelning
kan förhindras.

Den i propositionen föreslagna utvidgningen av ränteregleringslagen till
att omfatta även maximering av inlåningsräntorna kan utskottet däremot
inte tillstyrka. För de lägen, som lagstiftningen avser, måste det tvärtom anses
angeläget, att sparandet så långt möjligheterna medger främjas genom
ränteförmåner. En maximering av inlåningsräntorna, innebärande att bankerna
ej tillätes betala räntor som allmänheten finner tillfredsställande för
konjunkturläget, måste befaras leda till att innehavare av spar- och andra
överskottsmedel söker sig placeringsformer utanför bankerna. I första hand
måste det befaras, att större placerare skulle söka sig sådana vägar. En
maximering av inlåningsräntorna skulle sålunda på så sätt särskilt drabba
småspararna. Förslaget synes också anmärkningsvärt så till vida, att det
innebär en ytterligare konkurrensbegränsning i bankverksamheten, något
som enligt utskottets mening inte bör förekomma.

Departementschefen har som skäl för förslaget om maximering av inlåningsräntorna
anfört, att konkurrensen mellan olika grupper av kreditinstitut
kan medföra en ränteglidning uppåt på inlåningssidan, vilken i sin tur
skulle ge ett incitament för bankerna att söka en kompensation i högre utlåningsräntor.
Härigenom skulle enligt departementschefen svårigheter kunna
uppstå för sparbanker och centralkassor, som inte har samma möjligheter
som affärsbankerna att söka kompensation i en högre förräntning på
utlåningssidan. Även enligt utskottets mening kan sådana spekulativa ten -

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

27

denser befaras framträda. De olägenheter, som en maximering av inlåningsräntorna
kan medföra i enlighet med vad utskottet ovan anfört, framstår
emellertid som väsentligt allvarligare för småspararna. Men framför allt
vill utskottet framhålla, att en sådan ränteglidning uppåt på inlåningssidan,
att en press uppstår på utlåningsräntorna, bör kunna bemästras genom
maximering av utlåningsräntorna med utnyttjande av de möjligheter till
differentiering, som lagen erbjuder.

Utskottet tillstyrker sålunda motionsyrkandet om avslag på propositionen
i den del den innefattar maximering av inlåningsräntorna.»

b) att utskottet under D. 2) bort hemställa, att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra företagas i lagförslaget — i anledning
av motionerna I: 708 och II: 865 måtte för sin del antaga lagförslaget
med den ändringen att 5 och 8 §§ erhåller nedan angivna lydelse.

»5 §.

Riksbanken äger fastställa minimiränta för inlåning, som i 4 § sägs, ävensom
maximiränta för utlåning av penningar från sådan kreditinrättning
som i nämnda paragraf angives. För skilda slag av inlåning eller utlåning
må olika räntor fastställas.

Föreskrift som------åt gången.

8 §•

Har kreditinrättning —-----fastställda maximiräntan.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, därest
kreditinrättning eller annan som bedriver inlåning som i 4 § sägs, vid sådan
inlåning gottgjort ränta vilken underskridit minimiränta, som fastställts av
riksbanken.

Då särskilda----— delvis eftergivas.»

Särskilt yttrande

Av herrar Nils Theodor Larsson och Hansson i önnarp:

»I utskottets utlåtande förekommer även utanför de delar, som omfattas
av våra reservationer, vissa värderingar och bedömningar, som vi inte kunnat
godtaga. Av tekniska skäl har vi emellertid inte ansett oss höra reservera
oss på varje sådan punkt. Vi vill framhålla, att vi i fråga om den principiella
inställningen till heredskapslagstiftningen och den ekonomiska politiken
i övrigt helt delar de synpunkter, som anförts i motionerna I: 571 och
II: 680 samt I: 708 och II: 865. Det gäller exempelvis räntevapnets roll i förhållande
till andra konjunkturpolitiska medel. Vår uppfattning härvidlag
har dessutom anförts i reservation från vårt håll till utskottets utlåtande nr
18. Vidare gäller det bl. a. den s. k. prioriteringspolitiken. Enligt vår mening
måste i en aktiv konjunkturpolitik ingå även att investeringar, som grundar

28

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

sig på statsmakternas beslut, anpassas till vad som kan anses konjunkturpolitiskt
motiverat. Beredskapslagstiftningen bör inte få utnyttjas till favorisering
av vissa kreditbehov framför andra. Det bör vara en angelägen uppgift
för statsmakterna att främja en kreditgivning, som kan anses motsvara
behovet inom olika delar av näringsliv och samhälle.

Vi vill även erinra om att i motionerna I: 571 och II: 680 har anförts vissa
synpunkter rörande sparbankernas skyldighet till rapportering över utvecklingen
av likviditetsställningen. Vi förutsätter en sådan utformning av föreskrifterna
på området, att konkurrensförhållandet inte därigenom rubbas.»

K.

it K

: 11

Lur!

iS''/>. B

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1962

29

Bilaga

Förslag

till

lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar
(likviditets- och kassakvotslag)

(Kungl. Maj:ts förslag)

5 §•

Vid beräknandet av likviditetskvoten
skola från förbindelserna undantagas: a)

skuld, som avdragits enligt 4 §,

b) beviljade men icke disponerade
krediter,

c) förlagsbevis, beträffande vilka
Konungen jämlikt särskilt stadgande
medgivit, att de icke skola anses såsom
inlåning, samt

d) lån, som i samband med återlån
och till ett däremot svarande belopp
upptagits hos fondstyrelse för
förvaltning av medel, vilka ingå till
allmänna pensionsfonden.

När omständigheterna föranleda
därtill, må riksbanken föreskriva, att
jämväl viss eller vissa andra förbindelser
undantagas.

10 §.

Har kreditinrättning---tre

månader.

Riksbanken äger — — — denna
period.

Har centralkassa för jordbrukskredit
avvikit från fastställd likviditetskvot,
må riksbanken medgiva befrielse
från skyldighet att utgiva belopp,
som avses i denna paragraf, därest
samtliga centralkassor sammantagna
uppfyllt likviditetskraven. Vad nu
sagts skall, i fråga om såväl likviditetskvot
som kassakvot, äga motsvarande
tillämpning med avseende på
postsparbanken och postgirorörelsen.
Då särskilda skäl föranleda därtill,
må riksbanken även eljest medgiva
befrielse, helt eller delvis, från skyldighet
som nyss sagts.

(Utskottets förslag)

5 §•

Vid beräknandet av likviditetskvoten
skola från förbindelserna undantagas: a)

skuld, som avdragits enligt 4 §,

b) beviljade men icke disponerade
krediter,

c) garantiförbindelser,

d) förlagsbevis, beträffande vilka
Konungen jämlikt särskilt stadgande
medgivit, att de icke skola anses
såsom inlåning, samt

e) lån, som i samband med återlån
och till ett däremot svarande belopp
upptagits hos fondstyrelse för förvaltning
av medel, vilka ingå till allmänna
pensionsfonden.

När omständigheterna föranleda
därtill, må riksbanken föreskriva, att
jämväl viss eller vissa andra förbindelser
undantagas.

10 §.

Har kreditinrättning---tre

månader.

Riksbanken äger — — — denna
period.

Har centralkassa för jordbrukskredit
avvikit från fastställd likviditetskvot,
må riksbanken medgiva befrielse
från skyldighet att utgiva belopp,
som avses 4 denna paragraf, därest
samtliga centralkassor sammantagna
uppfyllt likviditetskraven. Vad nu
sagts skall, i fråga om såväl likviditetskvot
som kassakvot, äga motsvarande
tillämpning med avseende på
postsparbanken och postgirorörelsen.

Då särskilda skäl föranleda därtill,
må även eljest skyldighet som ovan
sagts helt eller delvis eftergivas.

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620G85