Bankoutskotiets utlåtande nr 13 år 1962
1
Nr 13
Utlåtande angående användande av riksbankens vinst för år 1961
samt utlåtande i anledning av dels framställning av
fullmäktige i riksbanken angående dispositionen av
överskotten från riksbankens rörelse, dels ock i ämnet
väckta motioner.
Enligt § 1 i den för bankoutskottet gällande instruktionen åligger det utskottet
att till riksdagen meddela yttrande och förslag om användande av
den under föregående året upplupna bankovinsten.
I riksstaten för budgetåret 1961/62 har under rubriken Riksbanksfonden
upptagits ett belopp av 50 miljoner kronor.
Enligt den av fullmäktige i riksbanken till utskottet avgivna berättelsen
angående riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1961 uppgick
riksbankens nettovinst för nämnda år till 230 371 801 kronor 21 öre.
Såsom balanserade vinstmedel från föregående år redovisades ett belopp
av 442 320 kronor Öl öre. Till förfogande stående vinstmedel utgör sålunda
230 814 121 kronor 22 öre.
Utskottet har i fråga om bankovinsten för år 1961 inhämtat yttrande från
fullmäktige i riksbanken. I skrivelse den 1 mars 1962 har fullmäktige framfört
förslag rörande användandet av 1961 års vinst. I samband därmed har
fullmäktige i riksbanken i sin skrivelse upptagit till behandling frågan om
riksbankens vinster och förmögenhet i stort och därvid framlagt förslag
rörande dispositionen av från tidigare år ackumulerade vinstmedel.
I riksbanksfullmäktiges skrivelse, vilken såsom bilaga fogats till detta
utlåtande, hemställes sålunda att bankoutskottet ville föreslå riksdagen
besluta
dels att av riksbankens tillgängliga vinstmedel
a) ett belopp av 50 000 000 kronor skall inlevereras till statsverket under
budgetåret 1961/62,
b) ett belopp av 50 000 000 kronor skall överföras till en riksbankens
byggnadsfond,
c) ett belopp av 130 000 000 kronor skall överföras till kursdifferenskontot,
d) återstående belopp 814 121 kronor 22 öre skall kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel;
dels att därefter av de medel som avsatts för särskild nedskrivning på
obligationer och av på kursdifferenskontot innestående medel
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. S samt. Nr 13
2 Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1962
a) ett belopp av 500 000 000 kronor avskrives å riksbankens fordran på
svenska staten, varvid skattkammarväxlar på detta belopp utan likvid
överlämnas till riksgäldskontoret,
b) ett belopp av 250 000 000 kronor i enlighet med vad i skrivelsen sagts
a^ sättes till en särskild riksbankens blivande jubileumsdonation till främjande
av till Sverige anknuten vetenskaplig forskning, att avskild från riksbankens
rörelse i övrigt enligt i skrivelsen angivna riktlinjer förvaltas av
riksbanken,
c) återstående belopp får kvarstå å kursdifferenskontot;
dels ock att i enlighet med vad i skrivelsen anförts uppdraga åt en särskild
riksdagens kommitté att utreda och för riksdagen framlägga förslag till
narmare bestämmelser rörande riksbankens förutnämnda jubileumsdonations
handhavande och utnyttjande.
Rörande motiveringen för ovan anförda förslag hänvisar utskottet till
fullmäktiges här bifogade skrivelse.
I anledning av fullmäktiges i riksbanken skrivelse, som i de delar vilka
icke avsåg användandet av 1961 års vinst var av beskaffenhet att föranleda
anmälan till talmännen jämlikt § 21 riksdagsstadgan, har inom riksdagen
väckts följande till utskottet hänvisade motioner.
I. de likalydande motionerna 1:573 av herr Bergman m.fl. samt II: 691
av herr Antonsson in. fl., vari yrkats
1) att riksdagen måtte avslå bankofullmäktiges förslag om jubileumsfond
under bankens förvaltning;
2) att riksdagen måtte besluta att riksbanken till statsverket skall inleverera
dessa vinstmedel om 250 miljoner samt att desamma skall avsättas för
en särskild Statlig forskningsfond;
3) samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om att
en parlamentarisk kommitté med i motionen angiven sammansättning måtte
tillsättas i stället för den av bankofullmäktige föreslagna riksdagens särskilda
kommitté,
II. motionen II: 692 av herr Helén, vari hemställts att riksdagen i samband
med behandlingen av riksbanksfullmäktiges skrivelse av den 1 mars
1962 till bankoutskottet angående dispositionen av upplupna vinstbelopp
från riksbanken måtte uttala, att kommittén skall vid sin utredning angående
riktlinjerna för den föreslagna donationsfonden särskilt söka åstadkomma
en gränsdragning och arbetsfördelning i förhållande till redan
existerande stödformer, så att garantier så långt möjligt skapas för att
svensk forskning genom den nu föreslagna donationen erhåller ett reellt
nettotillskott från det allmännas sida.
III. motionen 11:693 av herr Svensson i Ljungskile, i vilken föreslagits
att riksdagen måtte besluta
dels att av de medel som avsatts för särskild nedskrivning på obligationer
och av på kursdifferenskontot innestående medel
Bankoutskotlets utlåtande nr 13 år 1962
3
a) ett belopp av 500 000 000 kronor avskrives å riksbankens fordran på
svenska staten, varvid skattkammarväxlar på detta belopp utan likvid överlämnas
till riksgäldskontoret,
b) återstående belopp får kvarstå å kursdifferenskontot;
dels ock att i enlighet med vad i motionen anförts uppdraga åt en särskild
riksdagens kommitté att utreda och för riksdagen framlägga förslag om hur
riksbankens 300-årsjubileum bör firas. Denna kommitté bör jämväl pröva
förslaget om en riksbankens eventuella jubileumsfond.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna II: 691, II: 692 resp. II: 693.
Utskottet
Som belyses i riksbanksfullmäktiges skrivelse har en betydande ökning
av riksbankens vinst skett under senare år. Medan den redovisade vinsten
år 1951 uppgick till 86 miljoner kronor gav riksbankens rörelse 1961 ett
överskott av 230 miljoner kronor. De medel, som från riksbanken årligen
inlevereras till statsverket, begränsades fram till och med 1958 till 15 miljoner
kronor, varefter det till statsverket överförda beloppet uppgått till 50
miljoner kronor. Skillnaden mellan redovisad vinst och inlevererade medel,
vilken sålunda efter hand stigit betydligt, har reserverats i riksbanken. På
så sätt hade vid 1961 års slut de synliga reserverna växt till närmare en
miljard kronor. Då vidare icke oväsentliga nedskrivningar av bokföringsvärdet
å värdepapper och valutor skett, har riksbankens förmögenhetsställning
nått en omfattning som aktualiserat en översyn av vinst- och förmögenhetsdispositionen.
Utifrån överväganden i denna fråga har riksbanksfullmäktige
framställt de ovan anförda förslagen. Innan utskottet tar upp
de olika förslagen till behandling, skall vissa allmänna spörsmål beröras.
Till viss del kan riksbankens vinst sättas i samband med dess ensamrätt
att utgiva sedlar och med de bestämmelser rörande sedeltäckning som gäller.
Tillhandahållandet av betalningsmedel ger visserligen i och för sig ingen
direkt påtaglig avkastning. Men de värden, med vilka stat och allmänhet
tillhandlar sig sedlar från riksbanken, kan ge en lägre eller högre förräntning.
I den mån bankens sedelutgivning motsvaras av en uppläggning av
reserver i guld uppkommer ingen omedelbar vinst av rörelsen. Ett överskott
uppstår däremot då sedlar utbytas mot räntebärande obligationer eller
andra värdepapper. Från dessa utgångspunkter får dels den ökade sedelutgivningen
och dels den relativa förskjutning mot värdepapper, som skett
beträffande riksbankens sedeltäckningstillgångar, tillmätas betydelse för
utvecklingen av bankens vinst.
Vid sidan av förändringar i sedelutgivningen och i fördelningen mellan
räntebärande och icke räntebärande tillgångar i riksbanken påverkas givetvis
vinsten av del allmänna ränteläget, som är bestämmande för avkast1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 8 sand. Nr 13
4
Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1962
ningen på de subsidiära sedeltäckningstillgångarna. Utvecklingen av riksbankens
vinst har under senare tid i konsekvens därmed influerats av det
rådande jämförelsevis höga ränteläget.
Förändringar i riksbankens vinst kan vidare inträda genom bankens
marknadsoperationer. Med de köp och försäljningar av värdepapper, som
för riksbanken utgör ett medel att genomföra dess kredit- och penningpolitiska
uppgifter, kan följa förmögenhetsvinster eller förmögenhetsförluster.
Därav följande återverkningar på riksbankens vinst kan bli av betydande
omfattning.
Som ovan framhållits betingas riksbankens vinst delvis av att den bland
bankens skulder tungt vägande posten »utelöpande sedlar» icke är förenad
med några direkta kostnader, medan de mot denna skuld balanserade tillgångarna
ger en ränteavkastning. Till betydande del utgöres dessa tillgångar
av statsobligationer och skattkammarväxlar, varför sålunda riksbankens
vinst i viss utsträckning kan sägas bestå av från statsverket erlagda
statsskuldräntor. Betraktade man statsverket och riksbanken som en
enhet och sammanförde deras tillgångar och skulder samt därvid såge sedelutgivningen
som en form av statsupplåning, bleve resultatet följande. Den
på så sätt konsoliderade »statsskulden», bleve, om för riksbankens del endast
utelöpande sedlar och däremot svarande tillgångsposter beaktas, till
sitt belopp lika med statsskulden i riksgäldskontorets räkenskaper. Däremot
skulle kostnaderna för statsupplåningen komma att reduceras med
ett belopp motsvarande den del av riksbankens vinst som kan hänföras till
sedelutgivningen.
Det här anförda betraktelsesättet äger inte i allt giltighet beträffande
riksbankens vinst — vinstutvecklingen under senare år har även påkallats
av sådana speciella faktorer som t. ex. insättningar av medel på konton för
investering i rörelse. Den förda diskussionen synes dock tillämplig så till
vida att därav framgår att frågan om disposition av överskotten från riksbankens
rörelse äger ett naturligt samband med redovisningen av statsskulden
och av kostnaderna för statsupplåningen. I förening med de övriga
synpunkter på denna fråga, som anförs i fullmäktiges skrivelse, finner utskottet
detta tala för att man vid inlevererande till statsverket av överskottsmedel
från riksbanken söker finna former därför, som inte medför några
reala effekter utöver dem som sammanhänger med en förändring i statsskuldens
storlek.
En annan av riksbanksfullmäktige berörd fråga, som har betydelse för
bedömningen av fullmäktiges förevarande förslag, är vilka krav på värdepappersportföljens
storlek och sammansättning som bör ställas för att riksbanken
effektivt skall kunna genomföra av dess penning- och kreditpolitiska
uppgifter betingade operationer på marknaden. Utöver det naturliga
konstaterandet att värdepappersportföljens sammansättning och storlek
måste vara sådan att riksbanken kan operera i de mest skilda lägen på kredit
-
Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1962
5
marknaden, kan inga enkla grunder anföras efter vilka kraven på värdepappersportföljen
kan bestämmas. Enligt utskottets mening torde det få
ankomma på fullmäktige att utifrån målsättningen om en effektiv kreditpolitisk
handlingsberedskap bedöma behovet av värdepapper.
Användningen av 1961 års bankovinst
Då utskottet nu övergår till att behandla de skilda förslag rörande dispositionen
av riksbankens överskottsmedel som framförts i fullmäktiges framställning
och i motioner väckta med anledning av denna, skall först upptas
frågan om användandet av bankovinsten för år 1961. I fullmäktiges skrivelse
i denna del föreslås att 50 miljoner kronor skall inlevereras till statsverket,
50 miljoner kronor skall överföras till en riksbankens byggnadsfond,
130 miljoner kronor skall överföras till kursdifferenskontot samt
återstoden av 1961 år vinst, 814 121 kronor 22 öre, skall kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel. I fråga om avsättningen till en riksbankens
byggnadsfond vill utskottet erinra om att frågan om den framtida dispositionen
av riksbankshuset varit föremål för behandling vid innevarande
session. Med hänsyn till att ett tillgodoseende av riksdagens lokalhehov kan
komma att förutsätta ianspråktagande av riksbankshuset, har riksdagen
med bifall till bankoutskottets utlåtande nr 4 bemyndigat fullmäktige i riksbanken
att vidtaga åtgärder för att säkerställa dispositionsrätten till en lämplig
tomt. Mot bakgrund av att riksdagen sålunda bedömt, att det inom en
nära framtid kan bli aktuellt att anskaffa en ny fastighet för riksbanken,
finner utskott lämpligt att medel avsättes för ett sådant ändamål. Utskottet
har ej heller något att erinra mot fullmäktiges övriga förslag i fråga om användande
av bankovinsten för 1961.
Utskottet vill i detta sammanhang till besvarande av en synpunkt som
anförts i motion II: 693 framhålla, alt framtida utskott icke genom att
fullmäktiges förslag till användning av 1961 års vinst nu accepteras kan bli
bundna i fråga om de förslag till användande av bankovinsten, som de till
följd av gällande instruktion för utskottet kan komina att avge till riksdagen.
Nedskrivning av statsskulden
Vad sedan angår fullmäktiges i riksbanken förslag med avseende på de
medel som avsatts för särskild nedskrivning på obligationer och på medel
innestående på kursdifferenskontot hemställes först att ett belopp av 500
miljoner kronor avskrives å riksbankens fordran på svenska staten. Denna
avskrivning skulle ske genom att skattkammarväxlar till nämnda belopp
utan likvid överlämnas till riksgäldskontoret. Den form för inleverans av
överskottsmedel till statsverket, som fullmäktige här föreslagit, tillgodoser
väl de allmänna synpunkter på detta spörsmål som utskottet ovan anfört.
Utskottet tillstyrker därför ett sådant förfarande att genomföras då skatt
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1962
kammarväxlar på ifrågavarande belopp förfaller. I budgettekniskt hänseende
bör denna transaktion följa samma metod som tidigare använts vid
liknande överföringar av fondmedel, exempelvis då folkpensioneringsfonden
tillfördes 550 miljoner kronor budgetåret 1958/59. Minskningen av
statsskulden bör sålunda få återverka på budgetutjämningsfonden i form
av en förbättring av dess balans. Riksgäldsfondens ställning kommer i
konsekvens därmed och via dess avräkning med statsregleringsfonden beträffande
kassaförstärkning åt statsverket inte att undergå någon förändring
i förhållande till läget före nedskrivningen.
Avsättning till en riksbankens jubileumsfond
Med tanke på riksbankens snart förestående 300-års jubileum har fullmäktige
föreslagit, att 250 miljoner kronor avsättes till en särskild riksbankens
jubileumsfond. Beträffande denna fråga vill utskottet först anknyta
till sitt tidigare uttalande vari framhålles, att på fullmäktige bör få
ankomma att bedöma bankens behov i fråga om värdepappersportföljens
storlek och sammansättning. I enlighet därmed anser sig utskottet böra
acceptera och utgå från fullmäktiges i förevarande skrivelse gjorda uttalande
att fullmäktige »mot bakgrunden av överväganden, som redovisats i
dess föregående diskussion av portfölj sbehoven för marknadsoperationer,
för närvarande icke ansett sig kunna gå längre än till angivna 500 milj. kr.
i fråga om ett definitivt ''utsläckande’ av tillgångar i riksbankens värdepappersportfölj».
Accepterandet av fullmäktiges bedömning innebär att
utskottet icke kan tillstyrka den i de likalydande motionerna I: 573 och
II: 691 gjorda hemställan att riksdagen måtte besluta, att riksbanken till
statsverket skall inleverera vinstmedel om 250 miljoner kronor för avsättning
till en särskild statlig forskningsfond.
Av detta utskottets ställningstagande följer även att de ifrågavarande
250 miljonerna bör stå till fullmäktiges disposition för marknadsoperationer.
Detta skulle vara möjligt såväl vid medlens avsättning till en riksbankens
jubileumsfond i enlighet med fullmäktiges förslag som vid avsättning
till kursdifferenskontot på sätt föreslagits i motion 11:693. Utskottet
har ansett att en lösning efter sistnämnda linje skulle ha vissa fördelar,
då den medger större frihet vid prövningen av olika användningssätt
för avkastningen av de reserverade medlen. Utskottet har emellertid
stannat vid att tillstyrka fullmäktiges förslag att medlen avsätts till en
riksbankens jubileumsfond. Riksbanken hör till de äldsta av våra nu verksamma
offentliga institutioner. Som fullmäktige framhåller intar den vidare
internationellt sett en unik position inte blott som den äldsta centralbanken
i världen utan även som den centralbank som haft en speciell och
genom hela sin verksamhetstid i stort sett oförändrad organisation, från
början ägd av och anknuten till landets parlament. Dessa förhållanden anser
utskottet motivera att av riksbankens överskottsmedel avskiljes en sär
-
Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1962 7
skild fond med anknytning till riksbankens år 1968 infallande 300-årsjubileum.
Inrättandet av en sådan fond torde vidare enligt utskottets mening
inte behöva innebära en begränsning av möjligheterna att fritt pröva
olika sätt att använda fondmedlens avkastning.
För att närmare överväga och utforma förslag till riktlinjer för dispositionen
av jubileumsfondens avkastning vill utskottet, med tillstyrkan av
fullmäktiges förslag, föreslå att en särskild kommitté tillsättes. Det synes
lämpligt att statsministern och talmännen anmodas att jämte med av dem
utsedda andra ledamöter i denna kommitté utforma förslag till riktlinjer
att sedermera föreläggas riksdagen. Med intresse har utskottet tagit del
av de i motionerna I: 573 och II: 691 framförda synpunkterna beträffande
angelägenheten av att nå en bättre samordning av stödet åt forskningen
samt av det i motion 11:692 betonade önskemålet att forskningen erhåller
ett reellt nettotillskott från det allmännas sida. Utskottet anser emellertid
att ifrågavarande kommittés övervägande beträffande fondens användning
och sättet för fondavkastningens fördelning icke bör begränsas
genom några uttalanden från utskottets sida. Kommittén bör salunda ha
frihet att självständigt pröva de olika synpunkter på dispositionen av fondmedlen
som anförts i fullmäktiges skrivelse och i nyssnämnda motioner.
Utan att binda kommittén i dess arbete vill utskottet i likhet med fullmäktige
och motionärerna blott uttala sin anslutning till tanken att fondens
avkastning bör användas för stöd åt vetenskaplig forskning.
Beträffande formerna för avsättningen av medel till jubileumsfonden
vill utskottet beröra vissa punkter i fullmäktiges förslag, vilka samtidigt
betingar de utgångspunkter som skall gälla för kommitténs arbete. Utskottet
har intet att erinra mot att de 250 miljoner kronor som skall avsättas
till jubileumsfonden avräknas med användande av de bokförda beloppen
för ifrågakommande värdepapper. Huruvida avkastningen bör läggas
till fondens kapital fram till år 1968 eller redan dessförinnan tagas i
anspråk, bör övervägas av den särskilda kommittén och bli föremål för
riksdagens prövning, när kommitténs förslag förelägges riksdagen. Intill
dess får avkastningen läggas till fondens kapital. Fondens förvaltning bör
handhas av riksbanken som därvid skall tillförsäkras rätt att vid behov
utnyttja fondens värdepappersinnehav för sina marknadsoperationer och
över huvud taget för sådana byten av värdepapper och liknande transaktioner,
som riksbankens rörelse kan göra erforderliga. Sådana transaktioner
skall genomföras utan förfång för jubileumsfondens egendoms- och
avkastningsintressen, sådana dessa marknadsmässigt låter sig bestämma
vid transaktionstillfället.
Åberopande det ovan anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte
I. besluta att av riksbankens tillgängliga vinstmedel
8 Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1962
a) ett belopp av 50 000 000 kronor skall inlevereras till
statsverket under budgetåret 1961/62,
b) ett belopp av 50 000 000 kronor skall överföras till en
riksbankens byggnadsfond,
c) ett belopp av 130 000 000 kronor skall överföras till
kursdifferenskontot,
d) återstående belopp 814 121 kronor 22 öre skall kvarstå
på räkningen för odisponerade vinstmedel;
II. besluta att därefter av de medel som avsatts för särskild
nedskrivning på obligationer och av på kursdifferenskontot
innestånde medel
a) ett belopp av 500 000 000 kronor avskrives å riksbankens
fordran på svenska staten, varvid skattkammarväxlar
på detta belopp utan likvid överlämnas till riksgäldskontoret,
b) med avslag av i motionerna I: 573 och II: 691 under
1) och 2) gjorda yrkanden samt av i motion II: 693 under
b) ställt yrkande ett belopp på 250 000 000 kronor i enlighet
med vad ovan sagts avsättes till en särskild riksbankens
jubileumsfond att avskild från riksbankens rörelse i
övrigt förvaltas av riksbanken,
c) återstående belopp får kvarstå å kursdifferenskontot;
III. med avslag av i motionerna I: 573 och II: 691 under
3) ställt yrkande samt av i motion II: 693 ställt yrkande
rörande tillsättande av kommitté besluta att i enlighet
med vad ovan anförts uppdraga åt en särskild riksdagens
kommitté att utreda och för riksdagen framlägga förslag
till närmare bestämmelser rörande riksbankens jubileumsfonds
handhavande och utnyttjande.
IV. anse motion II: 692 besvarad med vad utskottet ovan
anfört.
Stockholm den 3 april 1962
På bankoutskottets vägnar:
NILS STÄHLE
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle, Fahlander, Schmidt, Aspling*,
Hansson Gustaf Henry, Larsson Nils Theodor*, Gorthon* och Larsson Åke;
från andra kammaren: herr Regnéll*, Sköldin*, Persson i Appuna*,
fru Renström-Ingenäs, herrar Hansson i önnarp, Hagnell*, Carlsson i Tibro
och Larsson i Umeå.
* Ej närvarande vid justeringen.
Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1962
9
Bilaga
Till Riksdagens Bankoutskott
I skrivelse den 6 februari 1962 har bankoutskottet anhållit, att fullmäktige
i riksbanken ville till utskottet inkomma med yttrande angående användande
av bankovinsten för år 1961. Med anledning härav får fullmäktige
anföra följande.
I sitt yttrande över användandet av 1960 års vinst uttalade fullmäktige
sin avsikt att i samband med framläggandet av 1961 års bokslut inkomma
till riksdagen med förslag om den framtida dispositionen av överskotten
från riksbankens rörelse. Fullmäktige kommer därför att i detta sammanhang
behandla icke blott användandet av 1961 års vinst, utan även frågan
om riksbankens vinster och förmögenhet i stort.
Riksbankens bruttovinst har under de senaste åren stigit kraftigt som
ett resultat av en ökad omslutning och en högre förräntning på portföljen
av svenska och utländska värdepapper. En del av bruttovinsten har varje
år använts för nedskrivningar på bankens innehav av svenska obligationer.
Återstoden, riksbankens redovisade vinst, har sedan disponerats så
att enligt riksdagens beslut en del inlevererats till statsverket och återstoden
använts till en förstärkning av riksbankens reserver genom avsättning
till ett kursdifferenskonto. Det till statsverket årligen inlevererade beloppet
utgjorde länge 15 milj. kr. men har de båda sista åren fastställts till
50 milj. kr. Vid dispositionen av 1960 års vinst beslöts dessutom, att 70
milj. kr. skulle användas för en särskild nedskrivning av portföljen av
svenska obligationer.
Dispositionen av riksbankens vinst under de senaste åren visas närmare
i nedanstående sammanställning (belopp i milj. kr.).
Verksamhetsår |
Vinst |
Till statsverket |
Till kursdiff.-kontot |
Till särskild |
Kursdiff.-kontot 31/12 |
1951 |
86 |
15 |
71 |
_ |
182 |
1952 |
66 |
15 |
51 |
— |
235 |
1953 |
80 |
15 |
65 |
— |
302 |
1954 |
51 |
15 |
36 |
— |
341 |
1955 |
29 |
15 |
13 |
— |
356 |
1956 |
31 |
15 |
16 |
— |
373 |
1957 |
45 |
15 |
31 |
— |
405 |
1958 |
145 |
15 |
129 |
— |
534 |
1959 |
133 |
50 |
83 |
— |
615 |
1960 |
195 |
50 |
75 |
70 |
686 |
1961 |
230 |
•• |
* * |
Vid bedömningen av utvecklingen av riksbankens vinst måste man taga
hänsyn till att den under de senaste åren påverkats av tillfälliga faktorer
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 8 samt. Nr 13
10
Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1962
och att man därför inte kan draga slutsatsen att den under de närmaste
åren kommer att ligga kvar vid sin nuvarande höga nivå. Den starka stegringen
sedan 1955 kan till stor del återföras till den höga förräntningen
på svenska statsobligationer och andra statsskuldförbindelser, insättningen
av s. k. steriliserade statsmedel på särskilda konton i riksbanken, insättningarna
å konton för investering i rörelse, samt slutligen vinsten å utrikesrörelsen,
som de senaste åren legat exceptionellt högt till följd av den
goda avkastningen på valutareserven.
De särskilt insatta statsmedlen uppgick vid utgången av 1955 till 110
milj. kr. och hade vid utgången av 1958 stigit till 1 090 milj. kr. Därefter
reducerades de under 1959 till 90 milj. kr. och försvann under 1960. Nedgången
kompenserades småningom av en ökning av insättningarna å konton
för investering i rörelse; behållningarna å dessa har stigit från 7 milj.
kr. 1955 till 282 milj. kr. 1959, 1 144 milj. kr. 1960 och 1 230 milj. kr. vid
slutet av år 1961. Det är de senaste årens möjligheter till särskilda skatteförmåner
vid insättning av investeringsfondsmedel i riksbanken som lett
till ansvällningen av dessa konton. De nämnda formerna av särskild inlåning
i riksbanken har ökat riksbankens omslutning och vinst med betydande
belopp. Det förtjänar i detta sammanhang nämnas att detta förhållande
är fullt förenligt med att insättningarna på investeringskonton inneburit
en avsedd reduktion av bankernas och allmänhetens likviditet; effekten
har varit att likvida tillgångar överflyttats till riksbanken från affärsbankerna,
där de kunde ha legat till grund för en ökad kreditgivning och,
denna process har även bidragit till affärsbankernas tidvis stora skuldsättning
till riksbanken.
De höga vinsterna under de senare åren av 1950-talet har gjort det möjligt
att företaga nedskrivningar och göra avsättningar till reserver med
följd att riksbankens förmögenhetsställning i motsvarande grad stärkts.
Innehavet av svenska obligationer bokföres till kurser, som ligger under
de på marknaden noterade köpkurserna, varför här finnes en betryggande
dold reserv mot kursfluktuationer.
Innehavet av utländska valutor bokföres till den av riksbanken noterade
lägre marginalkursen. Genom att marknadskurserna, bestämda t. ex. som
affärsbankernas mot allmänheten noterade köpkurser, ligger högre, finnes
även här en viss dold reserv, som dock icke är av någon väsentlig storleksordning.
Ett större kursfall på utländska valutor skulle därför få
täckas ur kursdifferenskontot.
Bland de synliga reserverna märks främst kursdifferenskontot. Uppbyggnaden
av detta konto tog sin början år 1946. I fullmäktiges skrivelse till
bankoutskottet den 23 februari 1950 hänvisas till de förlustrisker, som
följer av att riksbanken i sin penningpolitik måste bedriva omfattande
affärer med och inneha avsevärda behållningar av utländska valutor och
svenska värdepapper. Kursdifferenskontot skulle betraktas som en allmän
reserv för att möta eventuella förluster på handeln med valutor och värdepapper.
Den tidigare nämnda särskilda nedskrivningen å obligationer, som företogs
vid dispositionen av 1960 års vinst, har icke påverkat obligationsportföljens
bokförda värde, utan är upptagen bland »Övriga skulder» i riksbankens
balansräkning.
Riksbankens grundfond och reservfond, för vilka bestämmelser återfinnes
i 3 och 4 §§ riksbankslagen, bör givetvis också inräknas bland reserverna;
Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1962
11
slutligen tillkommer balanserade vinstmedel och, för andra tidpunkter än
årsslutet, under året ackumulerad vinst. Från pensionsfonderna torde man
i detta sammanhang kunna bortse. Avbetalningslånefonden har förts som
en skuldpost. Den skall enligt principbeslut av 1952 års riksdag återföras
till statsverket.
Storleken av riksbankens redovisade reserver utgjorde enligt balansräkningen
den 31 december 1961 1 057 milj. kr.:
Tillgångar........................................... 10 135
Guld.............................................. 934
Valutor........................................... 2 396
Skattkammarväxlar................................ 4 105
Svenska obligationer................................ 1 597
Övriga tillgångar................................... 1 103
Skulder.............................................. 9 078
Utelöpande sedlar.................................. 6 870
Checkräkning...................................... 374
Andra inlåningsräkningar............................ 1 254
Avbetalningslånefond............................... 65
Övriga skulder.................. 515
Reserver............................................. 1 057
Kursdifferenskonto................................. 687
Särskild nedskrivning å obligationer.................. 70
Grundfond......................................... 50
Reservfond........................................ 20
1961 års vinst...................................... 230
Innan fullmäktige ingår på sina konkreta överväganden och förslag, vill
fullmäktige anföra en del mera allmänna synpunkter på spörsmålet om
en centralbanks ställning, vad avser dess vinster och förmögenhetsställning.
Det behöver inte sägas, att frågan om verksamhetens vinst och rent räntabilitetsmässiga
avkastning för en centralbank aldrig kan få ses på samma
sätt som för andra företag. En centralbank är inte till för att ge vinst
utan för att i sista hand svara för kreditförsörjningen i samhället och därmed
sammanhängande angelägenheter. Där andra företag kan utgå från
ett vinstsyfte och i den uppnådda vinsten har en mätare på sin effektivitet,
kan en centralbank på motsvarande sätt varken finna en målsättning
för sin verksamhet och politik eller ett mått på i vad mån denna varit effektiv
och riktig. En i en given situation riktig och välmotiverad politik
från centralbankens sida kan ena gången leda till ökning av dess vinst
men andra gången till en minskning av den. Värdepappersaffärer som
led i medvetna marknadsoperationer, s. k. open market-operations, syftande
till att i någon riktning påverka likviditetsläget i kreditsystemet,
måste t. ex. som regel leda till bokföringsmässiga vinster eller förluster,
men dessa kan i sig aldrig leverera några kriterier för en bedömning av
åtgärdernas riktighet. Inom givna gränser, beroende på sammansättningen
av dess tillgångar m. m., påverkas centralbankens vinstutfall av den räntenivå,
som upprätthålles. Men det behöver inte påpekas, att räntepolitiken
aldrig kan få påverkas av hänsyn till sådana överväganden.
Det föregående visar, att en centralbank, oavsett hur ointresserad av
vinstaspekten på sin verksamhet den än må vara, kan komma i situationer,
då den kan råka ut för både stora vinster och stora förluster och måste ha
möjlighet att »tolerera» båda delarna. Det är i och för sig ingenting som
12
Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1962
kan betecknas som onormalt eller påkalla särskilda åtgärder, att en centralbank
gör stora vinster. Lika litet vore det onormalt eller oroande, om
den någon gång träffades av stora förluster. Den enda omedelbara och
ofrånkomliga praktiska konsideration, som båda möjligheterna kan ge
anledning till är, att centralbanken i tillräcklig grad bör tillåtas att ackumulera
vinster för att kunna bära förlusterna.
Till sin samhällsekonomiska innebörd och effekt kan centralbankens
vinst närmast jämställas med effekten av statens beskattning. Eftersom
centralbankens vinst måste bestridas av någon, representerar den en indragning
av köpkraft och en reduktion av den eljest möjliga efterfrågan
i samhället. Denna samhällsekonomiska effekt har uppnåtts i och med att
vinsten uppstått i centralbanken, och den påverkas icke av att vinsten
eventuellt därefter överföres till statsverket. Oavsett andra skäl, som eventuellt
kan anses tala för att vinsten bör redovisas över statsbudgeten, kan
det sägas, att det ur samhällsekonomiska synpunkter är helt likgiltigt, om
vinsten stannar hos centralbanken eller inlevereras till statsverket. Att vinsten
inlevereras till statsverket och upptages som inkomst på statens budget,
betyder inte så att säga att den ännu en gång med sitt belopp reducerar
den totala efterfrågan i samhället, med andra ord att den gör budgeten
samhällsekonomiskt sett starkare än vad denna utan denna speciella statsinkomst
skulle ha varit. Att utgå från något annat är närmast att göra sig
skyldig till vad som skulle kunna kallas en dubbelräkning av centralbanksvinstens
samhällsekonomiska effekt. Vinst från centralbanken, som inlevereras
till statsverket, betyder aldrig, att vid givna och oförändrade statsutgifter
dettas behov av övriga inkomster minskar. Lika litet betyder en
sådan inkomstökning, som från centralbanken inlevererad vinst utgör, att
statsverket vid givna och oförändrade övriga inkomster får utrymme för
en ökning av sina utgifter. Det är — även applicerat på svenska förhållanden
— fullt korrekt att säga, att varje statsbudget, som på inkomstsidan
upptagit en post av från centralbanken inlevererad vinst, vid oförändrade
övriga inkomster och oförändrade utgifter skulle ha varit lika »stark»,
d. v. s. skulle ha haft exakt samma effekt på den totala samhällsekonomin,
även om de ifrågavarande vinstinleveranserna aldrig skett, alltså även om
budgeterna därigenom formellt uppvisat en lägre balanseringsgrad. Inte
heller skulle vid en sådan politik själva det förhållandet, att de ifrågavarande
vinstbeloppen behållits hos centralbanken, ha haft någon annan reell
innebörd, än att dennas bokföringssiffror blivit annorlunda och att den
efter hand kommit att uppvisa en eventuellt ur andra synpunkter obehövlig
och onödigt stark förmögenhetsställning.
För en centralbanks penningpolitiska handlingsmöjligheter och rörelsefrihet
kan frågan om dess förmögenhetsställning och tillgångar få betydelse
i främst ett avseende. Det är här centralbankens behov att ackumulera och
fortlöpande hålla en för dess marknadsoperationer och övriga värdepappersaffärer
tillräckligt stor och tillräckligt sorterad värdepappersportfölj,
som står i förgrunden.
Det är givetvis främst behovet att effektivt kunna utnyttja det instrument
för kreditpolitiken, som marknadsoperationerna erbjuder, som kvantitativt
ställer mer avsevärda anspråk på storleken av en nutida centralbanks
värdepappersportfölj. Men det förtjänar påpekas, att även de övriga
mer eller mindre regelbundet förekommande värdepappersaffärer, som
en centralbank får vara beredd att bedriva, även utan att syftet därmed
Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1962
13
i första hand är att utöva något egentligt likviditetsreglerande inflytande
på marknaden, också måste nämnas i detta sammanhang. En centralbank
har anledning att bedriva sådana affärer inte bara som en allmän service
åt värdepappershandeln och åt de kreditinstitut, som är engagerade i denna,
utan i hög grad utifrån ett kreditpolitiskt intresse. Centralbankens uppgift
är här att lämna ett bidrag till vad som med en anglosaohsisk term kallas
debt management och över huvud taget att »sköta marknaden» för att
verka utjämnande på denna, undvika ojämn kursutveckling och störningar
i fråga om enstaka papper o. s. v. Även om det är riktigt, att dessa normala
värdepappersaffärer icke i första hand och direkt ställer alltför betydande
kvantitativa krav på portföljen, ställer de uppenbara krav på dennas
sortering och därmed indirekt på dess storlek.
Ser man till de portföljkrav, som i varje fall en mera ambitiöst bedriven
likviditetsreglerande politik med marknadsoperationer ställer, blir de kvantitativa
aspekterna givetvis helt andra. Även här blir anspråken på portföljens
storlek i hög grad bestämda och förstorade av kraven på portföljens
sortering. Om det också är riktigt, att det i utlandet finns skolor,
som företräder den meningen, att marknadsoperationer kan begränsas till
den allra kortaste marknaden torde det med hänsyn till vårt lands förhållanden
stå klart, att en sådan begränsad inriktning av politiken icke i alla
lägen skulle ge acceptabla resultat. För att kunna medge effektiva operationer
över hela fältet, måste portföljen ha — och över perioder som kan
innefatta transaktioner, berörande enbart vissa papper, vidmakthållas vid
— en sammansättning, som i varje läge är tillräckligt sorterad och differentierad
med hänsyn till lånetyper, löptider, konverteringstidpunkter och
nominalräntesatser. Med dessa differentieringskrav tillgodosedda bör portföljen
sedan totalt sett vara så omfattande, att ibland mycket stora transaktioner
skall vara möjliga, även om de måste koncentreras till en begränsad
typ av papper. Det sagda gäller redan i fall, då open market-politikens
ambitioner begränsar sig till att söka nå en allmän likviditetseffekt. I samma
mån som man skulle vilja driva ambitionerna längre än så, t. ex. för
att primärt söka lokalisera likviditetseffekten till vissa sektorer av samhällsekonomin
eller vissa slag av likviditetsbehållningar, skulle de antydda
anspråken bli än mer uttalade.
Applicerar man överväganden som dessa på våra aktuella svenska förhållanden,
är det väl berättigat att säga, att riksbankens värdepappersportfölj
för närvarande och sedan någon tid tillbaka rätt väl motsvarar de
anspråk, som en open market-politik med i varje fall hittillsvarande ambitioner
ställer. Har man konstaterat detta, är det också på sin plats att säga,
att omdömet inte utan vidare kan göras vidsträcktare än så.
Alla omdömen om eu given värdepappersportföljs tillräcklighet eller otillräcklighet
för marknadsoperationernas behov måste — även om man, såsom
här och i det följande sker, utgår ifrån de rättsliga och institutionella
förutsättningarna som givna — med nödvändighet bli relativa. Om eu portfölj
är tillräcklig eller inte blir beroende inte bara direkt av politikens
ambitionsgrad utan givetvis även indirekt av sådana förhållanden som en
oviss framtida ekonomisk utveckling, framtida konjunkturförlopp, vilken
roll kreditpolitiken kommer att spela i den framtida ekonomiska politiken,
o. s. v. I mera begränsad mening blir svaret på frågan beroende av sådana
förhållanden som utformningen och handhavandet av statens fortlöpande
upplåningspolitik, nämligen i vad mån denna kan samordnas med och
14
Bankoutskotlets utlåtande nr 13 år 1962
tillgodose även kortsiktigare behov av likviditetsreglering, med andra ord
själv fungera som en open market-politik.
Vill man belysa storleksgraden av de transaktioner och därmed av de
portföljbehov det kan bli fråga om även under sådana väl relativt normala
förhållanden, som vi redan haft erfarenhet av, ligger det nära till hands
att peka på ett par ännu aktuella, nyss genomförda operationer, som i hög
grad är relevanta i sammanhanget, 1960 års investeringsfondsavsättningar
och den parallellt därmed genomförda stora direkta statsupplåningen. Investeringsfondsavsättningarna,
som under loppet av några månader inbragte
och primärt reducerade marknadens likviditet med inemot 900 milj.
kr., var i realiteten till allt utom till namnet en stor marknadsoperation,
genomförd i stället för av riksbanken av finansdepartementet och med kostnaderna
i form av speciella skattekoncessioner belastande statsverket. Den
samtidiga statsupplåningen, inalles inbringande mer än 1 200 milj. kr.,
fyllde likaledes, inte bara i den formella meningen att den långt översteg
stadsbudgetens på perioden i fråga belöpande lånebehov, samma likviditetsindragande
funktion. Om det skulle ha gällt att åstadkomma eu motsvarighet
till den genom dessa båda operationer åvägabragta likviditetsindragningen
genom marknadsoperationer av centralbanken ensam — något som
i och för sig icke skulle ha varit otänkbart — kan det konstateras, att för
operationer av denna omfattning får även riksbankens eljest rikliga portfölj
anspråkslösare dimensioner.
Det låter sig säga, att operationer av den nyss exemplifierade storleksordningen
under förutsättning av en adekvat politik i övrigt knappast annat
än undantagsvis skall behöva bli nödvändiga. Men det går samtidigt lätt
att peka på skäl, som gör det sannolikt, att anspråken på en framtida likviditetsreglerande
open market-politik allmänt sett snarast kan väntas bli
större och vanskligare att motsvara än tidigare. Dit hör inte bara en sådan
generell synpunkt, som att ambitionsgraden för den samlade ekonomiska
politiken har stegrats med åtföljande stegrade anspråk på alla dess utnyttjade
instrument. För speciellt de framtida kraven på en sådan likviditetsreglerande
politik, som marknadsoperationer utgör, måste det komma att
få en särskild betydelse, att den totala stocken av värdepappersbehållningar
i samhället och därmed av den sekundära likviditet, som skall manövreras,
för närvarande och med all sannolikhet även fortsättningsvis växer i en
takt, som otvivelaktigt kommer att göra uppgiften i framliden även relativt
sett större än den redan nu är. Enbart en sådan omständighet som
ATP-fondernas tillkomst och förutsebara ökning kan efter hand väntas
medföra problem och uppgifter i detta sammanhang, som kanske i dag
icke kan närmare överblickas men som knappast kan negligeras. Skulle nu
aktuella överväganden och förestående förhandlingar leda till, att vårt land
intimare inlemmades i det europeiska ekonomiska samarbetet med bl. a.
friare och framför allt mer omfattande kapitalrörelser mellan även vårt
land och omvärlden som följd, skulle också därigenom kraven på vår interna
likviditetsreglering stegras och kompliceras.
Slutligen får i detta sammanhang observeras, att vad som här sagts om
open market-politikens portföljbehov får ses i kombination med gällande
sedeltäckningsbestämmelser, som ställer vissa krav på bl. a. riksbankens
värdepappersportfölj. Den utelöpande sedelmängden måste nämligen, till
den del den icke motsvaras av riksbankens guldbehållning, täckas av utländska
valutor, svenska skattkammarväxlar och obligationer och den be
-
Bankoutskottets utlåtande nr 13 är 1962
15
loppsmässigt mindre betydande utlåningen i form av inrikes växlar, hypotekslån
och lån i checkräkning, överskottet av sådana täckningsgilla tillgångar
uppgick vid utgången av 1961 till 2 157 milj. kr. Med hänsyn bl. a.
till sedelomloppets starka variation över året och till att riksbankens tillgångar
kan påverkas av förändringar i andra skuldposter än utelöpande
sedlar, måste en viss och icke alltför obetydlig säkerhetsmarginal av täckningsgilla
tillgångar normalt alltid finnas.
Vad som ovan anförts kan sammanfattas på följande sätt. Riksbankens
vinster och uppbyggandet av reserver inom banken kan icke bedömas på
samma sätt som i vanliga affärsdrivande företag. Själva överförandet av
vinstmedel från riksbanken till staten är, under förutsättning att de inte
i övrigt påverkar statsverkets vare sig övriga inkomster eller utgifter, neutralt
ur samhällsekonomisk synpunkt, men en vinstöverföring skulle verka
samhällsekonomiskt försvagande på budgeten, om den ledde antingen till
en ökning av statens utgifter eller till en minskning av dess övriga inkomster.
Riksbanken behöver reserver för att i allmänt accepterade former kunna
bokföringsmässigt möta förluster, som kan uppstå i rörelsen, och uppbyggandet
av reserverna bidrager även till att skapa den nödvändiga marginalen
vid uppfyllandet av sedeltäckningsbestämmelserna. Den sakligt
viktigaste synpunkten i detta sammanhang är emellertid, att riksbanken
måste till sitt förfogande ha en tillräckligt stor och differentierad värdepappersportfölj
för genomförandet av marknadsoperationer. Flera skäl talar
för att kraven i detta avseende i framtiden blir större, än vad som hittills
varit fallet.
När fullmäktige efter föregående allmänna diskussion gått att konkret
ta ställning till den fråga, som riksbankens vinstutveckling aktualiserat,
har fullmäktige kommit till att det finns anledning att nu företaga en
översyn av den vinst- och förinögenhetsredovisning, som riksbanken efter
de senaste årens bokslut lämnar. Redan den absoluta storlek, som riksbanksvinsten
nu uppnått, är sådan att den i mer än ett avseende kan te
sig anmärkningsvärd och även inbjuda till missförstånd och felföreställningar,
som det rent allmänt kan vara anledning att söka förebygga. Andra
speciella skäl att nu upptaga frågan kan anföras. Dels har, som inledningsvis
anfördes, under den period, som de senaste åren utgjort, riksbanksvinsten
påverkats av särskilda omständigheter, som kan innebära att dess
nuvarande storlek bör ses som mer eller mindre tillfällig. Dels har med de
bokförings- och vinstdispositionsprinciper, som tillämpats, konventionella
avskrivningar och reservavsättningar genomförts i eu utsträckning, som
gör det tveksamt, om man kan fortsätta med en reservuppbyggnad i vart
fall i hittillsvarande former. En del av de överskott, som riksbanken under
senare år redovisat, är vidare hänförliga till förhållanden — följdeffekter
av de tidigare s. k. steriliseringsavsättningarna av statsmedel och av investeringsfondsinsättningarna
— som kan sägas inte innefattas av centralbanksverksamhet
i traditionell mening och för den skull kunde motivera,
att motsvarande vinstbelopp betraktades för sig vid bedömningen av den
föreliggande frågan. Även om fullmäktige i det föregående sökt kvalificera
bedömningarna av behoven av värdepapper för riksbankens operationer,
står det slutligen klart, att den andel av dess nuvarande portfölj, som
skal t kammarväxlarna representerar, är onödigt stor och kan nedbringas.
Under sin prövning av föreliggande och för frågans bedömning relevanta
omständigheter har fullmäktige kommit till att vissa engångsdispositioner
16
Bankoutskottets utlåtande nr 13 är 1962
med avseende på riksbankens nuvarande förmögenhetsställning och därmed
på dess framtida vinstkapacitet är försvarliga och motiverade, och
fullmäktige framlägger i det följande förslag härom. Vid utformningen
av dessa förslag har fullmäktige eftersträvat, att de föreslagna dispositionerna
i minsta möjliga grad skall inverka begränsande på riksbankens
framtida penningpolitiska rörelsefrihet och på de i fortsättningen disponibla
resurserna för dess operationer. Både av skäl, som framgått av det
föregående och med hänsyn till ovissheten, huruvida en sådan höjning
kunde bli bestående över någon längre tid, har fullmäktige avvisat tanken
på en direkt höjning av det till statsverket årligen inlevererade beloppet
av riksbankens vinst. Fullmäktige har ansett, att det över statsbudgeten
inlevererade årliga vinstbeloppet bör hållas i görligaste mån stabilt och i
varje fall för närvarande icke höjas utöver nuvarande nivå. Fullmäktige
föreslår emellertid en annan åtgärd, som indirekt verkar minskande på
statens ränteutgifter och som så till vida är liktydig med en engångsfastställd
men permanent ökning av det inlevererade vinstbeloppet, lika
stor som den ifrågavarande räntelättnaden.
Förslaget är, att riksbanken sättes i tillfälle, att genomföra en engångsavskrivning
av sin fordran på staten med 500 milj. kr., så utformad att vid
ett tillfälle då skattkammarväxlar för nämnda belopp förfaller, sådana
växlar utan motprestation överlämnas till riksgäldskontoret. Det framgår
redan av vad fullmäktige förut anfört om den samhällsekonomiska innebörden
av en vinst- och förmögenhetsöverflyttning från centralbanken till
statsverket, att fullmäktige ansett, att det ifrågavarande beloppet icke bör
överföras som eu över statsverkets driftbudget redovisad vanlig vinstinleverans.
Ehuru fullmäktige i och för sig bedömt det möjligt att genom dispositioner
av nu ifrågavarande slag acceptera en viss ytterligare begränsning av
riksbankens framtida vinster, har fullmäktige mot bakgrunden av överväganden,
som redovisats i dess föregående diskussion av portföljbehoven
för marknadsoperationer, för närvarande icke ansett sig kunna gå längre
än till angivna 500 milj. kr. i fråga om ett definitivt »utsläckande» av tillgångar
i riksbankens värdepappersportfölj.
Under prövningen av det föreliggande ärendet har för fullmäktige aktualiserats
en annan fråga, som synts kunna sammankopplas med den här
föreliggande på ett sätt, som kunde underlätta ett tillgodoseende av de
båda syften som är aktuella. Sveriges Riksbank kan inom några få år,
1968, fira sitt 300-årsjubileum. Den hör till de äldsta av våra nu verksamma
offentliga institutioner, och den intar även internationellt en unik position
inte blott som den äldsta centralbanken i världen utan även som den
centralbank som haft en speciell och genom hela sin verksamhetstid i stort
sett oförändrad organisation, från början ägd av och anknuten till landets
parlament. Även med all vederbörlig hänsyn tagen till att det knappast
i första hand tillkommer nutida, mer eller mindre tillfälliga företrädare för
riksbanken att uttala sig om dess roll och insatser under 300 år av vårt
lands historia, och till att en sådan värdering inte hör hemma i ett sammanhang
som detta, bör det kunna tagas som givet att ett så speciellt jubileum,
som det här är fråga om, bör bli uppmärksammat och celebrerat på
något sätt, som är riksbankens ställning och långa historia värdigt. Det
skulle vara en tilltalande tanke, att till bankens jubileum avdela och reservera
en ansenlig del av det vinstöverskott, som riksbanken i dag kan
Bankoutskotlets utlåtande nr 13 år 1962
17
sägas förfoga över, för att grunda en stor donation till hugfästande av riksbankens
300-åriga tillvaro och samtidigt till främjande av ett angeläget
nationellt ändamål. Förverkligad på ett med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna adekvat sätt, skulle en sådan tanke kunna bidraga till
att åvägabringa den vinstreglering för riksbankens vidkommande, som förhållandena
aktualiserat, och samtidigt gå fri från invändningar, som andra
alternativa vinst- och förmögenhetsdispositioner skulle möta.
Med hänsyn till sin tidigare bedömning finner fullmäktige det emellertid
nödvändigt, att riksbanken behåller en åtminstone supplementär dispositionsrätt
över de värdepapperstillgångar, som komine att bilda den tänkta
donationen. Dispositionen finge därför genomföras på ett sätt, som tillgodoser
detta krav. Riksbanken kunde redan nu avdela sådana tillgångsposter,
motsvarande donationsbeloppet, men förvaltningen av dem, ehuru avskild
från riksbankens övriga rörelse och bokföring, borde även i fortsättningen
handhavas av riksbanken, som därvid skulle tillförsäkras rätt att vid behov
utnyttja den ifrågavarande portföljen för sina marknadsoperationer och
över huvud taget för sådana byten av värdepapper och liknande transaktioner,
som riksbankens rörelse kunde göra erforderliga. Självfallet skulle formerna
för riksbankens supplementära dispositionsrätt till den blivande
donationens värdepappersportfölj göras sådana, att den icke kunde lädera
donationens vare sig förmögenhets- eller avkastningsintressen.
En förmögenhets- och vinstdisposition av detta slag skulle ha — förutom
det ideella värde, som knyter sig till den därigenom möjliggjorda jubileumsdonationen
— den fördelen, att riksbanken icke definitivt berövades möjligheten
att vid behov utnyttja den mot donationen svarande värdepappersportföljen.
Den skulle därtill — om, som här förutsättes, donationens medel
icke började utnyttjas förrän tidigast från och med jubileumsåret —
dessförinnan icke ge upphov till några som helst inkomsteffekter i samhället.
Genom att de blivande donationsmedlen genast flyttades ut ur riksbankens
rörelse och bokföring, skulle emellertid bankens tillgångar och
vinst omedelbart påverkas i sänkande riktning. Om de avdelade medlen
hölles placerade i samma slags tillgångar som riksbankens egen värdepappersportfölj
omfattar och deras avkastning fram till 1968 oavkortad lades
till kapitalet, skulle hela transaktionen ej heller ur kreditpolitiska synpunkter
medföra några komplikationer. Om slutligen som också förutsättes,
donationen efter 1968 disponerades så, att endast högst dess löpande
avkastning årligen utnyttjades, skulle även efter denna tidpunkt inkomsteffekterna
vara begränsade och i varje fall med nuvarande tidsdistans
negligerbara.
Utifrån nu angivna synpunkter har fullmäktige sålunda funnit sig böra
föreslå, att, jämte förut föreslagna engångsavskrivning av riksbankens
skattkammarväxelfordran på staten med 500 milj. kr., värdepapper ur riksbankens
portfölj för ytterligare 250 milj. kr. avdelas för att fram till 1968
av riksbanken förvaltas i särskild ordning i syfte att då, till hopa med under
tiden ackumulerad avkastning å beloppet, bilda en donation i samband med
riksbankens 300-årsjubileum. Bankofullmäktige bör därvid bemyndigas att
efter överväganden rörande den lämpliga sammansättningen av bankens
egen värdepappersportfölj, till den blivande donationen överlämna även
andra värdepapper än skattkammarväxlar, varvid av praktiska skäl avräkningen
bör ske till riksbankens gällande bokföringskurser, även om i vissa
fall dessa kommer att något avvika från de aktuella marknadsvärdena.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. S sand. AV 13
18
Bankoutskottets utlåtande nr 13 är 1962
De avdelade medlen bör enligt fullmäktiges mening såväl före som efter
1968 förvaltas av riksbanken och hållas placerade i samma slags svenska
värdepapper som riksbanken håller i sin egen portfölj. Bankoutskottet och
riksdagen skall äga samma rätt till kontroll över denna förvaltning som
över riksbankens egen rörelse. Från och med att donationen 1968 gjorts
tillgänglig för sitt ändamål, får högst den årliga avkastningen disponeras
av en särskild styrelse som utses och enligt bestämmelser som fastställes
i en ordning, vartill fullmäktige i det följande återkommer.
För att bereda riksbanken tillfälle att vid behov för sin rörelse och sina
marknadsoperationer utnyttja i donationens portfölj ingående värdepapper,
skall riksbanken efter egen diskretion vid varje tidpunkt såväl före som
efter 1968 äga rätt att genom byten mot andra värdepapper eller på annat
sätt, inklusive mot egna räntebärande förbindelser, förvärva värdepapper
från donationens portfölj, allt med iakttagande av att varje sådan transaktion
skall genomföras utan förfång för den blivande donationens egendoms-
och avkastningsintressen, sådana dessa marknadsmässigt låter sig
bestämma vid transaktionstillfället. Genom riksbankens operationer eller
övriga kreditpolitiska åtgärder föranledda förändringar i marknadsvärdet
av donationens portfölj skall icke i någondera riktningen kunna utgöra
grund för kompensations- eller liknande anspråk i mellanhavandena mellan
riksbanken och den särförvaltade donationen.
Beträffande den föreslagna donationens ändamål, önskar fullmäktige —
som i det följande avger förslag om den ordning, i vilken närmare bestämmelser
härom och om donationens framtida handhavande i övrigt, alltså
vad gäller annat än riksbankens handhavande av dess medelsförvaltning,
skall utarbetas och fastställas — i detta sammanhang endast föreslå följande.
Donationens framtida avkastning bör användas till att i vidsträcktaste
mening, utan begränsningar till vissa ämnesområden eller vissa slag av kostnader,
främja och understödja till Sverige anknuten vetenskaplig forskning,
varmed avses antingen i Sverige av svenskar och utlänningar eller
i utlandet av svenskar bedriven sådan forskning. Fullmäktige, som i sitt
ställningstagande här vägletts enbart av riktpunkten, att den föreslagna
donationen i sista hand bör komma hela vårt land till godo och samtidigt
avse ett ändamål, i fråga om vilket en insats av detta speciella slag både
kan motiveras vid sidan om existerande parallella ansträngningar och lova
att ge märkbara och påtagliga resultat, anser sig kunna avstå från att i
vidare mån motivera detta sitt förslag.
Fullmäktige anser, att det bör ankomma på en vidare krets av personer
än fullmäktige själva att närmare utforma riktlinjer och bestämmelser för
den föreslagna donationen, och föreslår att riksdagen vid bifall i övrigt till
fullmäktiges här anmälda förslag ville besluta uppdraga åt en särskild
riksdagens kommitté att utarbeta och framlägga förslag till sådana riktlinjer
och bestämmelser. Med hänsyn till den särskilda nationella karaktär,
fullmäktige önskat ge åt den föreslagna jubileumsdonationen, tar sig fullmäktige
friheten föreslå, att statsministern kallas att vara ordförande för
denna kommitté, och att därjämte ytterligare någon företrädare för regeringen
får ingå i kommittén. Med hänsyn vidare till den nödvändiga samordningen
av riksbankens medelsförvaltning för donationens räkning med
donationens handhavande i övrigt synes jämväl någon eller några företrädare
för bankofullmäktige böra ingå i kommittén.
Enligt fullmäktiges mening bör den föreslagna kommittén icke bindas av
Bankoutskottets utlåtande nr 13 dr 1962
19
särskilda direktiv i vidare mening än som framgått av denna framställning
och som natnrligen följer av uppdragets art att framlägga erforderliga förslag
beträffande donationens framtida utnyttjande och handhavande. Kommittén
bör redovisa sina förslag direkt till riksdagen, på vilken det hör
ankomma att fatta beslut i frågan.
Fullmäktige har intet att erinra mot att eventuella kostnader i samband
med kommitténs arbete belastas riksbanken.
Fullmäktige vill i detta sammanhang erinra om att 1952 års riksdag
(BoU:s utlåtande nr 35) godkände ett principförslag från fullmäktige om
att avbetalningslånefonden skulle avvecklas som statlig lånefond och att
låneverksainheten i stället, liksom tidigare varit fallet, skulle bestridas med
riksbankens egna medel. Av olika skäl har någon återbetalning av över
fonden anvisade medel icke kommit till stånd. Fullmäktige har för avsikt
att nu ånyo pröva frågan om en återbetalning till statsverket av ifrågavarande
medel och när så skett återkomma med förslag i ärendet.
I samband med dispositionen av 1961 års vinst vill fullmäktige slutligen
erinra om att frågan om riksbankshusets framtida användning aktualiserats
bl. a. genom uttalande av riksdagens revisorer, och att man bör räkna
med möjligheten att riksbanken inom en relativt nära framtid blir tvingad
att anskaffa en ny fastighet för huvudkontoret. Med tanke på de betydande
kostnader som kan uppkomma härvid, vill fullmäktige föreslå att redan
av 1961 års vinst 50 milj. kr. avsättes till en byggnadsfond.
De av fullmäktige ovan föreslagna åtgärderna torde lämpligen kunna
genomföras på följande sätt. 1961 års bankovinst disponeras i sedvanliga
former, varvid 50 milj. kr. inlevereras till statsverket, 50 milj. kr. överföres
till den nyssnämnda byggnadsfonden och 130 milj. kr. överföres till kursdifferenskontot.
För avskrivning av riksbankens fordran på staten och avsättning
till den blivande jubileumsdonationen disponeras den 1961 gjorda
avsättningen för särskild nedskrivning å statspapper och ett erforderligt belopp
av å kursdifferenskontot stående medel. Efter avskrivning på 500
milj. kr. och fondavsättning på 250 milj. kr. skulle på kursdifferenskontot
kvarstå ca 140 milj. kr. Åtgärderna i samband med användandet av föregående
års bankovinst får vidtagas i vanlig ordning, då riksdagens beslut
föreligger, och övriga här nämnda dispositioner så snart som möjligt därefter,
sedan erforderliga förberedelser hunnit vidtagas.
Under hänvisning till det anförda får fullmäktige hemställa, att bankoutskottet
ville föreslå riksdagen besluta
dels att av riksbankens tillgängliga vinstmedel
a) ett belopp av 50 000 000 kronor skall inlevereras till statsverket under
budgetåret 1961/62,
b) ett belopp av 50 000 000 kronor skall överföras till eu riksbankens
byggnadsfond,
c) ett belopp av 130 000 000 kronor skall överföras till kursdifferenskontot,
d) återstående belopp 814 121 kronor 22 öre skall kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel;
dels att därefter av de medel som avsatts för särskild nedskrivning på
obligationer och av på kursdifferenskontot innestående medel
20
Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1962
a) ett belopp av 500 000 000 kronor avskrives å riksbankens fordran på
svenska staten, varvid skattkammarväxlar på detta belopp utan likvid överlämnas
till riksgäldskontoret,
b) ett belopp på 250 000 000 kronor i enlighet med vad som ovan sagts
avsättes till en särskild riksbankens blivande jubileumsdonation till främjande
av till Sverige anknuten vetenskaplig forskning, att avskild från riksbankens
rörelse i övrigt enligt ovan angivna riktlinjer förvaltas av riksbanken,
c) återstående belopp får kvarstå å kursdifferenskontot;
dels ock att i enlighet med vad ovan anförts uppdraga åt en särskild riksdagens
kommitté att utreda och för riksdagen framlägga förslag till närmare
bestämmelser rörande riksbankens förutnämnda jubileumsdonations
handhavande och utnyttjande.
Stockholm den 1 mars 1962
Å Fullmäktiges vägnar:
PER EDVIN SKÖLD
/ Karin Winberg
IDUNS TRVCKERI. ESSELTE. STHLM 62
202237