Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1962
1
Nr 9
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om åtgärder för stimulans av näringslivets utveckling
och differentiering i avfolkningsregioner.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:19 av herr Bengtson m. fl. och 11:43 av herr Hedlund m. fl. har
hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att frågan
om särskilda åtgärder för stimulans av näringslivets utveckling och
differentiering i avfolkningsregioner hlir föremål för särskild med största
skyndsamhet bedriven prövning i enlighet med vad i motionerna anförts.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det
följande, hänvisa till motionen 11:43.
Enligt 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning
äger svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar skattefritt
avsätta vinstmedel för framtida investeringsändamål. Avsättning får ske till
investeringsfond för skogsbruk med högst tio procent av den för beskattningsåret
redovisade bruttointäkten av skogsbruk och till investeringsfond
för rörelse med högst fyrtio procent av årsvinsten före skatt. Avdrag får
dock åtnjutas endast under förutsättning att ett belopp motsvarande fyrtiosex
procent av den gjorda avsättningen inbetalats till ett särskilt räntelöst
konto i riksbanken. Inbetalningen skall ha verkställts senast den dag, då företaget
haft att avge allmän självdeklaration för det beskattningsår, då avsättning
till investeringsfond skett. Enligt ett vid 1961 och 1962 års taxeringar
gällande extraordinärt förfarande får avsättning ske med större belopp
än fyrtio procent av årsvinsten. Därvid fordras emellertid för avdragsrätt
att etthundra procent av avsättningen inbetalas till riksbanken.
Arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta, att investeringsfond under visst
eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget på arbetsmarknaden
påkallar, skall eller må tas i anspråk för sitt ändamål. Beslutet
kan vara generellt, d. v. s. avse samtliga företag eller företag av viss beskaffenhet,
eller ock gälla visst eller vissa företag. Om sådant beslut meddelats,
äger företaget från riksbanken utfå fyrtio procent eller, om uttag sker av
medel, som inbetalats efter den 30 juni 1960, fyrtiosex procent av det belopp
av investeringsfonden, som skall eller må tas i anspråk. Investerings
1
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 7 samt. Nr 9
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 9 År 1962
fond för skogsbruk får användas för skogsvårdande arbeten i vidsträckt bemärkelse
och investeringsfond för rörelse för avskrivning å byggnader och
maskiner, för nedskrivning av varulager och för vissa kostnader för arbeten
i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet in. m. Fråga skall i princip
vara om investeringar, som verkställts eller kostnader som uppkommit
under det beskattningsår, då fonden tas i anspråk. Då avdrag medgivits vid
inkomsttaxeringen för avsättningen till investeringsfond, följer därav att
avdrag icke får åtnjutas för avskrivningar m. m., som verkställes med anlitande
av fonden.
För att stimulera till avsättningar har föreskrivits, att trettio procent av
fondavsättningen får utan tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen och efter
företagets eget bedömande fritt tas i anspråk efter fem år. Sedan fem år
förflutit från ingången av det år, varunder inbetalningen i riksbanken verkställts,
äger företaget sålunda att efter uppsägning hos riksbanken utta
högst trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet. Även denna
»fria sektor» av investeringsfonden skall tas i anspråk för sådana ändamål,
som tidigare angivits.
I syfte att ytterligare stimulera till avsättningar har föreskrivits, att om
investeringsfond i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens beslut tagits i anspråk
för sitt ändamål, ett extra avdrag (investeringsavdrag) medges vid
inkomsttaxeringen. Investeringsavdraget utgör tio procent av ianspråktagna
fondmedel. Sådant avdrag åtnjutes inte, när företaget utan arbetsmarknadsstyrelsens
tillstånd utnyttjar den fria sektorn.
Företag, som gjort avsättningar enligt det vid 1961 och 1962 års taxeringar
tillämpade extraordinära förfarandet, kan medges ett extra avdrag
vid nämnda års taxeringar till statlig inkomstskatt med åtta eller tolv procent
av avsättningen, beroende på när inbetalningen i riksbanken skett.
Chefen för finansdepartementet har enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 5 april 1957 uppdragit åt särskilda sakkunniga att verkställa utredning
rörande lokalisering till orter utanför Stockholmsområdet av statliga ämbetsverk
och annan statlig verksamhet. Vidare har chefen för socialdepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 december 1959 tillkallat
särskilda sakkunniga för att utreda och framlägga förslag rörande
den samhälleliga lokaliseringsverksamheten. I direktiven för utredningen
erinras bl. a. om att 1959 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit om
skyndsam utredning och förslag rörande statsmakternas möjligheter att påverka
näringslivets lokalisering. Vidare anföres i direktiven följande.
Den av riksdagen begärda utredningen synes nu böra komma till stånd.
Utredningen bör bedrivas förutsättningslöst. Det finns därför ingen anledning
att närmare utveckla några synpunkter på utredningsuppdraget. Jag
vill inskränka mig till att framhålla följande.
De dominerande problemen är självfallet utflyttningen från landsbygden
och storstädernas tillväxt. Med dessa problem sammanhänger en rad andra
Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1962
3
spörsmål, som kräver uppmärksamhet. I många regioner finns ett utpräglat
behov av ett mera differentierat näringsliv för att området skall bli mindre
konjunkturkänsligt, för att såväl kvinnor som män skall få arbete och för
att ungdomarna skall få vidgade möjligheter i sitt yrkesval. Nedläggning av
industriföretag kan ofta skapa svåra problem som kräver lokaliseringspolitiska
insatser. Från försvarssynpunkt har lokaliseringsfrågan även betydelse.
Utredningen bör lägga fram material, som är ägnat att från samhällsekonomiska
och företagsekonomiska synpunkter belysa förutsättningarna för
näringslivets lokalisering till olika delar av landet. På grundval härav bör
såvitt möjligt preciserade riktlinjer för lokaliseringsverksamheten utarbetas.
Rådgivnings- och upplysningsverksamheten och dess utformning för framtiden
bör övervägas. Möjligheterna och lämpligheten att genom olika positiva
åtgärder stimulera företag att etablera sig på orter, där detta från samhällets
synpunkt anses angeläget, hör prövas. Frågan om att genom lagstiftning
påverka näringslivets lokalisering bör undersökas. Vid övervägandena
av vilka medel, som skall användas i lokaliseringsverksamheten, kan
erfarenheter inhämtas från andra länder, som bedriver en aktiv lokaliseringspolitik.
Det lokaliseringsarbete som hittills bedrivits har haft karaktären av en
försöksverksamhet. Till frågan om organisationen av verksamheten har
slutlig ställning inte tagits. Utredningen bör även utreda och framlägga förslag
rörande lokaliseringsverksamhetens organisation.
Då den nu aktuella utredningen skall behandla frågor som berör hela
näringslivets lokalisering synes det mig inte vara lämpligt att uppdraga
åt lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet att verkställa den
nu aktuella utredningen. Det är emellertid nödvändigt att arbetet bedrives
1 samråd med ifrågavarande utredning.
Näringslivets lokalisering är av avgörande betydelse för bostadsbyggandet
och bebyggelseplaneringen. Samarbete bör därför upptagas med de utredningsmän
som, enligt vad jag anmält förut denna dag, skall behandla vissa
bostadsfrågor in. m.
Yrkanden av samma innebörd som de nu förevarande framställdes i motionerna
1:98 och 11:124 samt motionerna 1:251 och 11:212 vid 1961 års
riksdag, som på hemställan av bevillningsutskottet i betänkande nr 34 avslog
desamma. I betänkandet anförde utskottet bl. a. följande.
Utskottet vill till en början framhålla att utskottet givetvis finner del
vara ett angeläget samhällsintresse att företagsamheten på orter med vikande
sysselsättningstendenser i möjligaste mån befrämjas. Utskottet ställer
sig således i och för sig positivt till det syfte som uppbär motionerna.
Emellertid anser utskottet inte att stimulansen bör ske genom lättnader vid
beskattningen på sätt yrkats i motionerna. Häremot talar för det första rent
principiella skäl. Det måste nämligen anses stridande mot de principer, på
vilka vårt skattesystem vilar, att tillämpa särskilt gynnsamma regler för
företag, som etableras på viss ort.
Härtill kommer att utskottet ställer sig tveksamt till värdet av de föreslagna
åtgärderna för det avsedda ändamålet. Vad gäller nystartade företag
torde det i allmänhet förhålla sig så att vinstmöjligheterna under de första
verksamhetsåren är starkt begränsade. Inte sällan torde verksamheten under
denna tid vara förlustbringande — ett förhållande som utgjorde ett av
2 Hihanfi till riksdagens protokoll 1!)C>2. 7 sand. Nr ''.)
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1962
skälen till den av 1960 års riksdag beslutada lagstiftningen om rätt till förlustutjämning.
Under sådana förhållanden kan utskottet inte finna att en
skatteeftergift av det slag som förordats i motionerna 1:98 och 11:124 kan
ha en så stimulerande effekt på viljan att starta nya företag som motionärerna
velat göra gällande. Det bör även beaktas att det torde stöta på mycket
stora svårigheter att utforma ur praktisk synpunkt och med hänsyn till
rimliga rättvisekrav godtagbara regler för den frihet från förmögenhetsskatt,
som motionärerna avsett att införa för kapital som insättes i nystartade
eller utvidgade företag.
Vad gäller yrkandet i motionerna 1:251 och 11:212 om förhöjt investeringsavdrag
får utskottet erinra om att endast aktiebolag och ekonomiska föreningar
har möjlighet att göra avsättningar till konjunkturinvesteringsfonder.
Vidare må påpekas att någon nämnvärd stimulans till nyföretagsamhet
inte synes kunna erhållas på denna väg, eftersom förordningen förutsätter
att företag i samband med fondavsättning insätter visst belopp i riksbanken
och investeringsavdrag medges först då företaget tar fondavsättningen
i anspråk.
I de förevarande motionerna lämnas inledningsvis vissa sifferuppgifter till
belysande av den nu pågående befolkningsomflyttningen. Vidare framhålles
att det ur samhällets synpunkt måste göras en klar skillnad mellan befolkningsomflyttning
inom en näringsgeografisk region och mellan regionerna.
Omflyttningen inom regionen är en konsekvens av strukturutvecklingen
inom näringslivet och får följaktligen accepteras, i den mån den förenas
med en lämplig differentiering och lokalisering av näringslivet. Omflyttningen
mellan regionerna kan däremot enligt motionärernas uppfattning
inte accepteras, i varje fall inte som en nära nog kontinuerlig företeelse.
Skälen härtill kan sammanfattningsvis sägas vara, att en fortgående uttunning
av de befolkningsmässiga resurserna har en multiplikatoreffekt på
snart sagt samhällslivets alla områden.
Samhällspolitiken står i dessa frågor vid en skiljeväg. Den ena vägen innebär,
att man i huvudsak accepterar utvecklingen sådan den hittills kommit
till uttryck och som en konsekvens därav också att samhället svarar
för de successivt ökade kostnader det kommer att medföra att upprätthålla
en med övriga regioner jämförlig standard inom dessa områden.
Den andra vägen innebär även ett betydande ansvarstagande från samhällets
sida men kan sägas karaktäriserad av ett kraftigare initialstöd till
utvecklingen av näringslivet. Samhällets hittillsvarande politik på detta område
har när det gäller lokaliseringspolitiken tagit fasta på att utreda förutsättningarna
för en omlokalisering av samhällets egna organ. Dessutom pågår
utredning rörande näringslivets lokalisering. Till samhällets konkreta
åtgärder bör även räknas det tekniska och ekonomiska stöd och de kreditgarantier
som lämnas hantverk och småindustri. Under senare år har dessutom
en betydande utredningsverksamhet kommit till stånd genom s. k.
länsutredningar och genom inrättande av särskilda utredningsbefattningar
vid länsstyrelserna. En för framtiden synnerligen betydelsefull åtgärd var
Bevillningsutskottets betänkande nr 9 är 1962 5
säkerligen även inrättandet av Norrlandsfonden och Malmfonden för forsknings-
och utvecklingsarbete, vilka kan beräknas komma i verksamhet under
innevarande år.
De problem som uppstår i avfolkningsregionerna är inte unika för vårt
land. Snart sagt varje industrination har att kämpa med samma problem
och har även sökt finna lösningar på dessa frågor. I USA har samhällets åtgärder
framför allt tagit sikte på att stimulera utvecklingen i avfolkningsregioner
genom att säkra tillgången på riskvilligt kapital. Den nederländska
politiken har inriktats på att skapa balans mellan skilda regioner och undvika
en alltför långtgående befolkningskoncentration till vissa regioner. I
Storbritannien beviljas lån till utvecklingsåtgärder i särskilda s. k. stödområden.
Lokaliseringspolitiken i Finland har särskilt tagit sikte på att uppmuntra
näringslivets utveckling i områden i norra Finland, där varaktig
arbetslöshet funnits. År 1958 antogs en lag, som medger skattelättnader för
nyetablerad eller utvidgad industri i sådana områden.
De norska åtgärderna för utvecklingen av näringslivet i Nordnorge erbjuder
kanske ur svensk synpunkt de intressantaste aspekterna i frågan.
Utbyggnadsprogrammet för Nordnorge antogs av stortinget 1952. För de
ekonomiska resurserna svarar Utbyggnadsfonden för Nordnorge, som uppgår
till 400 milj. nkr. Vissa skattelättnader har dessutom beviljats för investeringar
i denna del av Norge, och dessutom har kapital i stor omfattning
tillskjutits på »reguljära» vägar.
Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att det norska programmet för
utveckling av Nordnorges näringsliv varit framgångsrikt och desutom haft
en betydande psykologisk betydelse och skapat en för närings- och samhällslivets
utveckling positiv atmosfär, vilket torde vara den inte minst betydelsefulla
vinsten.
Samhällets åtgärder för industrins decentralisering och näringslivets differentiering
i avfolkningsregioner måste nu intensifieras. Därvid bör särskilt
två åtgärder bli föremål för statsmakternas prövning. Dels bör företagsinvesteringar
i områden med permanent undersysselsättning eller eljest
vikande sysselsättningsmöjligheter främjas genom ett extra eller förhöjt
investeringsavdrag. I de fall investeringsfonderna kan komma till utnyttjande
enligt dessa grunder hör det bli en för samhället jämförelsevis billig
form för sysselsättningsfrämjande åtgärder. Möjligheterna till ett höjt investeringsavdrag
bör avse relativt stora områden, inom vilka företagen fritt
kan lokalisera sina investeringar. På vilket sätt avdragsrätten skall graderas
efter behovet av sysselsättningsstärkande åtgärder och/eller skattekraft
inom olika regioner bör bli föremål för närmare prövning. Huruvida såväl
det redan tillåtna avdraget som det nu föreslagna bör få utnyttjas samtidigt,
bör självfallet prövas med hänsyn till de konjunkturmässiga förhållandena
i övrigt. För upprätthållandet av beredskapen mot konjunkturväxlingar
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1962
av mera allmän karaktär synes emellertid det här avsedda avdraget böra
läggas till det som redan nu kan utgå, d. v. s. i form av förhöjt investeringsavdrag.
Beträffande avdragets storlek och eventuella gradering kan framhållas,
att det för det första bör bli tillräckligt stort för att uppnå den stimulerande
effekt det är avsett att få. En höjning av investeringsavdraget med 10—15
procent av de i anspråk tagna fondmedlen bör här vara lämplig, men för de
särskilt angelägna områdena kan en högre avdragsprocent vara motiverad,
lämpligen 20 25 procent. Alltför många graderingar bör dock undvikas.
Den andra vägen att stimulera till ökat företagande i avfolkningsregioner
är att medge skattelindring för nystartat företag under ett visst antal år.
Med nystartat företag bör därvid jämställas utvidgat företag till den del
som motsvaras av utvidgningen. Även i detta sammanhang måste tillämpningen
följa arbetsmarknadsstyrelsens regionindelning. Inom region med
undersysselsättning och som en följd därav befolkningsutflyttning av väsentlig
omfattning bör skattenedsättning få åtnjutas för inkomst under det
år företaget startats eller utvidgats och t. ex. följande fem år. Sådan skattebefrielse
bör även medges under motsvarande tid beträffande förmögenhetsskatt
för i dylikt företag investerat kapital. De i motionerna skisserade
vägarna till stimulans av näringslivet i ifrågavarande regioner liksom andra
tänkbara lösningar bör bli föremål för särskilt skyndsam prövning utan hänsynstagande
till redan pågående utredning om lokaliseringsfrågan ur principiell
och allmän synpunkt.
Utskottet
De i förevarande betänkande behandlade motionerna gäller frågan om
stimulans av näringslivet i områden med sysselsättningssvårigheter. Motionärerna
anser att befolkningsomflyttningar mellan olika näringsgeografiska
regioner av olika skäl inte kan accepteras på lång sikt. De förordar att staten
lämnar ett kraftigt initialstöd åt företagsamheten inom avfolkningsområden
i syfte att förhindra eller minska avflyttning från orten. Såsom lämpliga
sådana åtgärder nämner motionärerna lättnader i beskattningen i två
hänseenden för företag som etableras eller utvidgas i de berörda områdena.
Den ena åtgärden innebär en påbyggnad av lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder.
För närvarande erhåller företag, som tar dylik fond i
anspråk för investering enligt arbetsmarknadsstyrelsens medgivande, ett särskilt
s. k. investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen. Motionärerna föreslår
att förhöjt investeringsavdrag medges företag som tar berörda fonder i anspråk
för investeringar i sysselsättningssvaga områden. Den andra av motionärerna
förordade åtgärden går ut på att företag, som nystartats eller
utvidgats på orter med sysselsättningssvårigheter, skulle medges frihet från
inkomstskatt under visst antal år. Även möjligheterna till skattefrihet vid
förmögenhetsbeskattningen under viss tid för det därvid investerade kapi
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1962
7
talet borde enligt motionärernas mening övervägas. Motionärerna begär riksdagsskrivelse
med anhållan om skyndsam utredning i berörda hänseenden.
I stort sett samma yrkanden var föremål för prövning vid föregående års
riksdag, som på hemställan av bevillningsutskottet i betänkande nr 34 avslog
yrkandena. Utskottet uttalade därvid bl. a. att rent principiella skäl
talade emot ett bifall till yrkandena. Vad angår den förordade skattefriheten
för nyetablerade företag ifrågasatte utskottet starkt dess stimulerande
effekt på viljan att starta nya företag med hänsyn till att vinstmöjligheterna
under de första verksamhetsåren i allmänhet är begränsade. Inte sällan är
verksamheten under denna tid förlustbringande. Även praktiska skäl talade
enligt utskottets mening emot ett bifall till motionsyrkandena. Beträffande
möjligheten till förhöjt investeringsavdrag framhölls att endast aktiebolag
och ekonomiska föreningar skulle kunna komma i åtnjutande därav. Anordningen
förutsatte vidare att företaget gjorde en fondavsättning, varmed följde
skyldighet att insätta visst belopp i riksbanken. Det förhöjda avdraget
skulle medges först då företaget tog fondavsättningen i anspråk.
I likhet med föregående års bevillningsutskott anser utskottet det inte
vara sannolikt att ett medgivande av de i motionerna avsedda skatteförmånerna
på ett så verksamt sätt skulle stimulera till företagsamhet att det kan
anses motiverat att man trots de principiella och praktiska betänkligheterna
däremot ändock bör genomföra desamma. För att stimulera näringslivet på
sysselsättningssvaga orter bör enligt utskottets mening andra mer effektiva
former väljas.
Såsom motionärerna framhållit har frågan om hur en sådan stimulans
bör åstadkommas vunnit en allt större uppmärksamhet under senare år,
inte minst från det allmännas sida. Denna har tagit sig uttryck dels i en
omfattande utredningsverksamhet och dels även i konkreta statliga åtgärder
i det syfte som uppbär motionerna. I förstnämnda hänseende må nämnas
att utredning för närvarande pågår rörande näringslivets lokalisering.
Då utredningen enligt sina direktiv har till uppgift att förutsättningslöst
undersöka statsmakternas möjligheter att påverka näringslivets lokalisering
kan det förutsättas att även de i motionerna berörda spörsmålen kommer
att uppmärksammas av utredningen. Bland annan utredningsverksamhet i
ämnet må nämnas att ett flertal s. k. länsutredningar ägt rum.
Vad angår de direkta statliga stödåtgärderna må först erinras om 1961 års
riksdags beslut om inrättandet av Norrlandsfonden och Malmfonden för
forsknings- och utvecklingsarbete. Särskilt den förstnämnda fonden, som
har till uppgift att bl. a. främja näringslivets framtida utveckling i Norrland
med tonvikten på företagsamheten i Norrbotten, bör därvid bli ett
verksamt hjälpmedel för lösande av de i motionerna behandlade problemen,
vilka främst torde ha aktualitet för Norrland. Det må nämnas att fonderna,
som till en början avses skola tillföras 25 milj. kronor årligen, därav 15
milj. kronor belöper på Norrlandsfonden, beräknats komma i verksamhet
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1962
från och med ingången av år 1962. Enligt de i propositionen nr 77 till 1961
års riksdag uppdragna riktlinjerna för Norrlandsfondens verksamhet skall
stödet till industriell utbyggnad i första hand ges i form av medellånga eller
långfristiga lån och avse finansieringen av anläggningar, inventarieanskaffning
o. d. till bestämda projekt. Dessa projekt skall baseras huvudsakligen
på förädling och vidarebearbetning av norrländska råvaror. Lånen bör under
en tid av högst tio år kunna vara ränte- och amorteringsfria. Amortering
bör, såvitt inte särskilda skäl föreligger, fullgöras inom tjugu år, räknat
från dagen för lånets utbetalning.
I detta sammanhang vill utskottet också erinra om det statliga kreditstöd
med uppgift att främja hemslöjd, hantverk och småindustri, som utgår i
form av hantverks- och industrilan, samt om den statliga garantigivningen
för lån till mindre företag. Även dessa stödformer torde — såsom även
motionärerna understrukit — ha stor betydelse i förevarande hänseende.
Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat motionerna I: 19 och
II: 43.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1:19 av herr Bengtson m.fl.
och II: 43 av herr Hedlund m. fl. om åtgärder för stimulans
av näringslivets utveckling och differentiering i avfolkningsregioner
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 mars 1962
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar
Eriksson, Erik Jansson, Söderquist, fröken Ranmark, herrar Gustaf Elofsson,
Oscar Carlsson, Gösta Jacobsson och Billman; samt
från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Gustafson
i Göteborg, Kärrlander, Engkvist, Christenson i Malmö, Magnusson i
Borås, Darlin, Andersson i Essvik och Fälldin.
Reservationer:
I) av herrar Gustaf Elof sson och Fälldin, vilka ansett, att utskottets yttrande
och hemställan bort ha följande lydelse:
De i förevarande betänkande behandlade motionerna gäller frågan om
en effektivare stimulans av näringslivet i avfolkningsregionerna. Såsom
motionärerna framhåller har denna fråga vunnit en allt större uppmärk
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1962 9
samhet under senare år. Vad angår de direkta stödåtgärderna må först erinras
om det statliga kreditstöd med uppgift att främja hantverk, småindustri
och hemslöjd, som utgår i form av hantverks- och industrilån,
samt statlig lånegaranti. Stor betydelse i nämnda avseende vill utskottet
även tillmäta 1961 års riksdags beslut om inrättande av Norrlandsfonden
och Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete. Särskilt den förstnämnda
fonden, som har till uppgift att bl. a. främja näringslivets framtida
utveckling i Norrland med tonvikten på företagsamheten i Norrbotten,
bör därvid bli ett verksamt hjälpmedel. Det må nämnas, att fonderna, som
till en början avses skola tillföras 25 milj. kronor årligen, därav 15 milj.
kronor faller på Norrlandsfonden, beräknats komma i verksamhet från och
med ingången av år 1962. Enligt de vid riksdagsbeslutet uppdragna riktlinjerna
för Norrlandsfondens verksamhet skall stödet till industriell utbyggnad
i första hand ges i form av medellånga eller långfristiga lån och avse
finansieringen av anläggningar, inventarieanskaffning o. d. till bestämda
projekt.
Vissa åtgärder har sålunda vidtagits av betydelse för företagsamheten i
avfolkningsregionerna. De stora svårigheter, som man i nämnda områden
har för upprätthållande av en god sysselsättning, gör det emellertid klart,
att strävandena i ifrågavarande syfte måste intensifieras. Såsom motionärerna
framhåller har den aktuella politiken alltför mycket inriktats på kortsiktiga
konjunkturpolitiska åtgärder, såsom omskolning av arbetskraft och
skilda åtgärder syftande till en stimulans av arbetskraftens rörlighet icke
blott mellan näringar inom regionerna utan även mellan regionerna. Det är
enligt utskottets mening angeläget, att åtgärderna i första hand inriktas på
upprätthållande av sysselsättningen inom regionerna i fråga.
För närvarande pågår utredning rörande näringslivets lokalisering. En
huvuduppgift härvid måste givetvis förutsättas vara att på olika vägar skapa
en effektiv stimulans för näringslivet i de områden, som nu har svårigheter
med sysselsättningen. Då utredningen emellertid torde ta ytterligare
åtskillig tid i anspråk, har motionärerna förordat, att en särskild del av
frågekomplexet, nämligen ett initialstöd genom lättnader i beskattningen,
utbrytes och prövas skyndsamt i särskild ordning.
Motionärerna förordar lättnader i beskattningen i två hänseenden för företag
som etableras eller utvidgas i de berörda områdena. Den ena åtgärden
innebär en påbyggnad av lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder.
För närvarande erhåller företag, som tar dylik fond i anspråk för investering
enligt arbetsmarknadsstyrelsens medgivande, ett särskilt s. k. investeringsavdrag
vid inkomsttaxeringen. Motionärerna föreslår, att ett extra
eller förhöjt investeringsavdrag skall medges företag, som tar berörda fonder
i anspråk för investeringar i sysselsättningssvaga områden. Det förhöjda
avdraget bör enligt motionärerna kunna graderas efter behovet i ifrågavarande
regioner.
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1962
Den andra av motionärerna förordade åtgärden går ut på att företag,
som nystartats på orter med sysselsättningssvårigheter, skulle medges frihet
från inkomstskatt under visst antal år, förslagsvis under det år företaget
startats och följande fem år. Motsvarande skulle gälla för utvidgning
av företag. Även möjligheterna till skattefrihet vid förmögenhetsbeskattningen
under viss tid för det därvid investerade kapitalet bör enligt motionärerna
övervägas.
Utskottet delar motionärernas uppfattning, att ett initialstöd i form av
viss skattefrihet bör på ett effektivt sätt kunna främja företagsamheten i de
sysselsättningssvaga områdena. Såsom redovisats i motionerna medges sådana
skattelättnader i t. ex. Finland och Norge. Mot bakgrunden av de
sysselsättningssvårigheter, som avfolkningsregionerna har att möta, synes
avsaknaden av motsvarande möjligheter i vårt land motivera, att frågan
på sätt i motionerna förordats prövas skyndsamt i särskild ordning. Utskottet
tillstyrker sålunda motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte — med bifall till de likalydande motionerna
1:19 av herr Bengtson m. fl. och 11:43 av herr Hedlund
m. fl. — i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att frågan
om särskilda åtgärder för stimulans av näringslivets utveckling
och differentiering i avfolkningsregioner måtte
prövas skyndsamt i enlighet med vad utskottet ovan anfört.
II) av herrar Hagberg, Söderquist, Gösta Jacobsson, Billman, Gustafson i
Göteborg, Christenson i Malmö, Magnusson i Borås och Darlin, vilka ansett
att utskottets yttrande fr. o. m. det stycke, som börjar å s. 7 med orden
»I stort sett», bort ha följande lydelse:
Utskottet vill erinra om att de problem som sammanhänger med avfolkningen
i vissa landsdelar är föremål för utredning i skilda sammanhang.
Av särskild betydelse är härvid det utredningsarbete som pågår rörande näringslivets
lokalisering. Denna utredning har till uppgift att förutsättningslöst
belysa statsmakternas möjligheter att inom ramen för företagsekonomiska
förutsättningar påverka näringslivets lokalisering till olika delar av
landet. Motionernas syfte är enligt utskottets mening härmed tillgodosett.
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1962
620174