Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1962
1
Nr 36
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen för försäkringspremier.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 228 av herrar Ebbe Ohlsson och Arvidson
samt II: 271 av herr Bengtson i Solna m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga följande
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 46 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.
46 §.
2 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket bosatt
under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:
1) för periodiskt —---eller uppfostran;
2) för dels — — — omyndiga barn;
3) för sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift
enligt lagen om allmän sjukförsäkring, som under beskattningsåret
påförts den skattskyldige;
4) för premier och andra avgifter, som skattskyldig erlagt för försäkringar
av följande slag, vilka ägas av honom själv eller, i förekommande
fall, hans make eller hans omyndiga barn, nämligen kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkring
samt sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring, därunder
inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, som ej avses i 33 § och
som ej utgör obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän sjukförsäkring;
samt
5) för belopp--— 1 000 kronor.
Har skattskyldig —----eller underhållsbidraget.
Därest skattskyldig —--nämnda tid.
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 7 samt. Nr 36
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1962
Avdrag, som i första stycket 4) här ovan avses, må ej för skattskyldig
åtnjutas till högre belopp än 400 kronor; dock att, om skattskyldig under
beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, ifrågavarande
avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas med högst 800 kronor.
Avdrag med högst 800 kronor må vidare åtnjutas om skattskyldig under
beskattningsåret varit ogift (varmed jämställes änka, änkling eller
frånskild) och haft hemmavarande barn under 16 år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla vid 1963 års taxering samt i fråga om eftertaxering för
år 1963 eller tidigare år.
2) de likalydande motionerna 1:468 av herrar Schött och Sveningsson
samt II: 550 av herrar Nordgren och Darlin, vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga följande
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagcn den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom., 29 § 1 mom. samt punkt 1 av
anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
22 §.
1 mom. Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må avdrag göras för
omkostnader, såsom för:
allt, som är att hänföra till driftkostnader, såsom lön och underhåll åt
arbetspersonal, som uteslutande eller huvudsakligen använts för jordbruket
eller dess binäringar; anskaffning av levande eller döda inventarier till ersättning
för avyttrade, utrangerade eller genom olycksfall eller kreaturssjukdom
förlorade; reparation och underhåll av byggnader, stängsel, diken
och inventarier; inköp av utsäde, foder, gödselmedel och dylikt; kostnader
för skogs vård och underhåll, såsom förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll,
skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning med mera dylikt,
ävensom, då fråga är om skogsavverkning, kostnader för virkets huggning,
tillredning, utdrivning, flottning med mera; sjuk- och olycksfallsförsäkring
avseende ägaren eller brukaren av fastigheten, försäkring av arbetspersonal,
byggnader, skog, gröda, förråd och inventarier, som ej äro att hänföra till
personlig lösegendom, med mera sådant;
värdeminskning, som----tillhörande fördelningsledningar.
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1962
Har skog---tidigare medgivits.
Har växande---av upplåtelsen.
Hemmavarande barn,--—tillhöra arbetspersonalen.
Har sambruksförening---nämnda gottgörelse.
29 §.
1 mom. Från bruttointäkten---— jämförlig verksamhet;
premier för sjuk- och olycksfallsförsäkring avseende rörelseidkaren,
speciella för---tillhörande fördelningsledningar.
Har skattskyldig---oavskrivna värde.
Anvisningar
till 20 §.
1. Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna paragraf
ej medgives, räknas bland annat premier för egna personliga försäkringar
och avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar, i
vilka den skattskyldige är medlem. Att i vissa speciella fall avdrag dock får
göras för dylika premier och avgifter, framgår av stadgandena i 22 § 1 mom.,
25 § 1 inom., 29 § 1 mom., 33 § och 46 § 2 mom.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Till behandling i förevarande sammanhang har utskottet upptagit de i
anledning av propositionen nr 90 väckta likalydande motionerna I: 649 av
herr Bengtson m. fl. och II: 777 av herr Hedlund m. fl., vilka hänvisats till
bevillningsutskottet i vad motionerna avser särskild avdragsrätt vid beskattningen
för sjukförsäkringsavgift. Härutinnan yrkas i motionerna att frågan
om sådan avdragsrätt skyndsamt måtte prövas och förslag snarast föreläggas
riksdagen. Övriga i motionerna upptagna frågor har hänvisats till behandling
i andra utskott.
Frågan om avdragsrätt för sjukförsäkringsavgift har även berörts i de i
anledning av nyssnämnda proposition väckta likalydande motionerna I: 657
av herr Lundström m. fl. och II: 785 av herr Ohlin m. fl., dock utan att särskilt
yrkande framställes.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i
det följande, hänvisa till motionerna II: 271, II: 550 och II: 777.
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1962
Gällande bestämmelser
Vid beskattningen av försäkringstagare tillämpas i de svenska skattelagarna
endera av två metoder. Enligt den ena metoden medgives rätt till
avdrag för erlagda försäkringspremier, men beskattas å andra sidan hela
det utfallande försäkringsbeloppet. Enligt den andra metoden föreligger
i princip icke avdragsrätt för erlagda premier, men utfallande försäkringsbelopp
blir helt skattefria eller beskattas endast då beloppet utgår i form av
livränta.
Den först angivna metoden tillämpas sedan år 1951 bl. a. med avseende
å alla försäkringar, som enligt anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen
är hänförliga till pensionsförsäkringar. Ersättning som utfaller på
grund av sådan försäkring beskattas således men å andra sidan föreligger
avdragsrätt för erlagda premier. Samma metod har även kommit till användning
vid beskattningen av ersättning på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
som tagits i samband med tjänst.
Har sjuk- eller olycksfallsförsäkring tagits i samband med tjänst, blir
således livränta eller annan ersättning som utgått på grund av försäkringen
i sin helhet beskattad; undantag gäller dock för ersättning som
avser sjukvårds- eller läkarekostnader, vilken ersättning beskattas endast i
den mån den utgått efter förmånligare grunder än motsvarande förmåner
till statliga befattningshavare. Enligt 33 § kommunalskattelagen är den anställde
berättigad till avdrag för avgifter, som han erlagt för sjuk- eller
olycksfallsförsäkring tagen i samband med tjänst. Har arbetsgivaren helt
eller delvis bestritt kostnaden för premier för dylik försäkring, äger han vid
taxeringen göra avdrag för kostnaden, om den är att hänföra till omkostnad
i förvärvskälla.
Förutsättningarna för att en försäkring skall anses ha tagits i samband
med tjänst är angivna i sista stycket av punkt 1 av anvisningarna till 31 §
kommunalskattelagen. Sålunda erfordras att enligt anställningsavtalet skyldighet
föreligger för arbetstagaren att ha sådan försäkring eller att, om sådan
skyldighet icke föreligger, premier för försäkringen skall gäldas av arbetsgivaren
eller av denne jämte arbetstagaren. Beträffande sjuk- eller
olycksfallsförsäkring erfordras dessutom, alt anmälan angående nyssnämnda
förhållanden skett hos försäkringsanstalten. Försäkring i allmän sjukkassa
eller enligt lagen om yrkesskadeförsäkring anses icke såsom försäkring
tagen i samband med tjänst.
Enligt 19 § kommunalskattelagen gäller vidare att till skattepliktig inkomst
icke skall räknas ersättning, som på grund av försäkring i allmän
sjukkassa eller enligt yrkesskadeförsäkringslagen tillfallit den försäkrade.
Från skatteplikt har vidare undantagits ersättning, vilken vid sjukdom eller
olycksfall tillfallit någon på grund av annan försäkring, som icke tagits i
samband med tjänst. Utgår ersättningen i de nu nämnda fallen i form av
pension eller livränta utgör den dock skattepliktig inkomst.
Avdrag är i princip icke medgivet för premier för sjuk- eller olycksfalls -
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1962 5
försäkring, som icke tagits i samband med tjänst. Av sociala skäl har dock
medgivits viss avdragsrätt för sådana premier, nämligen inom ramen för
det s. k. försäkringsavdraget. Efter den av 1961 års riksdag beslutade höjningen
av detta avdrag utgör detsamma fr. o. m. årets taxering högst 400
kronor för ogift skattskyldig och högst 800 kronor sammanlagt för äkta
makar. För avdraget gäller också ett minimibelopp. Avdrag medges nämligen
alltid med minst 150 kronor för ogift skattskyldig och 300 kronor för äkta
makar tillsammans.
Avgift för försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen, som arbetsgivare
erlägger för den anställde, är avdragsgill för arbetsgivaren, om kostnaden
är hänförlig till någon av de i kommunalskattelagen upptagna förvärvskällorna.
I annat fall är avgiften icke avdragsgill för arbetsgivaren.
Frågornas tidigare behandling
Frågan om sjukförsäkringsavgiftens behandling i skattehänseende har
vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning, senast vid 1961
års vårriksdag. Därvid behandlades motionsyrkanden av samma innebörd
som de nu förevarande. Yrkandena avstyrktes av bevillningsutskottet i dess
av riksdagen godkända betänkande nr 63. Rörande yrkandet att medge särskilt
allmänt avdrag för sjukförsäkringsavgiften utlalade utskottet bl. a.
Vad beträffar förslaget att bryta ut den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften
från försäkringsavdraget vill utskottet framhålla, att därigenom skulle
tillskapas ytterligare en avdragsform, vilken skulle ändra principerna för
beskattningen av försäkringstagare. Utskottet vill även erinra om att anledningen
till att försäkringsavdragets maximibelopp år 1955 höjdes från 200
resp. 400 kr. till 300 resp. 600 kr. var att — även sedan premier för den
obligatoriska sjukförsäkringen blev avdragsgilla inom ramen för försäkringsavdraget
— bibehålla utrymmet för frivilliga försäkringar vid genomsnittligt
sett samma belopp som tidigare.
Vad angår yrkanden om särskild behandling av företagares försäkringsavgifter
anförde 1961 års bevillningsutskott i huvudsak följande.
Den olikhet som föreligger sammanhänger med den konstruktion man valt
i fråga om beskattningen av utfallande försäkringsbelopp. Då bestämmelserna
antogs diskuterades huruvida den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
skulle i beskattningshänseende behandlas på samma sätt som annan försäkring
tagen för olycksfall i arbete, d. v. s. arbetstagaren skulle skatta fullt
för utfallande belopp, och i den mån han själv haft någon kostnad för premie
få göra avdrag under inkomst av tjänst för sådan kostnad. Givetvis hade
det varit möjligt att göra en sådan konstruktion även beträffande den obligatoriska
sjuk- och yrkesskadeförsäkringen. Det hade emellertid då varit
nödvändigt att höja ersättningsbeloppen till sådan nivå att den anställde
efter skatteavdrag fått samma nettobelopp som nu. Fn sådan konstruktion
skulle självfallet ha medfört att premiekostnaderna stigit avsevärt. Vilket alternativ
man valde spelade för den anställde i princip ingen roll; han skulle
i båda fallen få samma nettobehållning. Eftersom premiekostnaderna skulle
åvila arbetsgivaren hade inte heller dessas storlek någon betydelse för den
anställde.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1962
En följd av att den anställde icke själv behöver svara för sitt försäkringsskydd
mot olycksfall blir, att han får något större utrymme under försäkringsavdraget
för premier för försäkringar av annan art än den, som själv
måste bekosta premier för olycksfallsförsäkring. Att med utgångspunkt från
detta förhållande vidtaga en ändring i den riktning motionärerna yrkat finner
utskottet emellertid inte böra ifrågakomma. Beskattningen av en företagares
sjuk- eller olycksfallsförsäkring sker icke efter andra grunder än
som gäller för flertalet andra försäkringar av denna art. Utskottet anser sig
därför böra avstyrka bifall till de föreliggande motionerna.
Yrkandet om slopandet av den schablonmässigt bestämda delen av försäkringsavdraget
avstyrktes av utskottet under hänvisning till att en sådan
åtgärd skulle leda till skatteskärpningar för de grupper skattskyldiga vilka
har inga eller små kostnader för försäkringspremier. Utskottet var inte heller
övertygat om att ett slopande av schablonavdraget skulle medföra någon
fördel ur förenklingssynpunkt.
I sitt i maj 1961 avgivna betänkande (SOU 1961: 29) om förtidspensionering
och sjukpenningförsäkring in. in. föreslog 1958 års socialförsäkringskommitté
bl. a. att avdragsrätten för avgift till den obligatoriska sjukförsäkringen
borde brytas ut från försäkringsavdraget och att avdrag skulle medges
vid sidan av detta. Kommittén anförde därom i huvudsak följande (s.
306 ff.).
Den varierande skatterättsliga behandlingen av förmånerna från sjukförsäkringen
och pensioneringen försvårar en rationell samordning mellan
dessa förmåner. Här kan också erinras om att den sjuklön, som i många
fall utgår till anställda, i regel är skattepliktig inkomst i motsats till sjukpenningen.
De nuvarande beskattningsreglerna medför olika ekonomiska
resultat för de försäkrade beroende bl. a. på civilstånd, andra inkomster
och förmögenhet etc. Ur samordningssynpunkt skulle det därför vara önskvärt
med enhetliga beskattningsregel- för såväl sjukpenning som sjuklön
och pension. Beskattningsfrågan blir jämväl av större betydelse ju större
förmånerna är.
Skulle sjukpenningen betraktas såsom skattepliktig inkomst, uppkommer
emellertid frågan, huruvida skattskyldighet bör föreligga för samtliga utbetalade
sjukpenningbelopp oavsett deras storlek eller huruvida förmåner
understigande visst belopp per år eller belöpande på viss kortare tid bör undantagas
från beskattning. En begränsning på ena eller andra sättet skulle
säkerligen bli nödvändig. Skulle sjukpenningen anses som skattepliktig
inkomst, måste sjukkassorna bli skyldiga att åtminstone i viss omfattning
göra avdrag för källskatt och att lämna taxeringsmyndigheterna uppgift om
utbetalade belopp. Sådan skyldighet skulle medföra ett avsevärt merarbete
för sjukkassorna. Praktiska skäl talar sålunda mot att beskatta sjukpenningen.
Mot beskattning av sjukpenningen talar vidare att det skulle bli erforderligt
att väsentligt höja sjukpenningbeloppen i sjukpenningskalan. En sådan
höjning skulle såväl öka de försäkrades avgifter till sjukpenningförsäkringen
som kräva en höjning av arbetsgivarens bidrag till denna.
Kommittén anser på grund av det anförda övervägande skäl tala för ett
bibehållande av sjukpenningens nuvarande skatterättsliga behandling. Den
av kommittén förordade sjukpenningskalan har utformats med utgångs
-
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1962
punkt från att någon ändring av gällande bestämmelser rörande skattefrihet
för sjukpenningen inte skall ske.
Sjukförsäkringsavgiften är för närvarande avdragsgill inom ramen för
försäkringsavdraget. Kommitténs tidigare framlagda förslag angående förbättrade
förmåner inom sjukförsäkringen och om de egna företagarnas anslutning
till den obligatoriska tilläggssjukpcnningförsäkringen medför höjda
avgifter till sjukförsäkringen. Detta gäller samtliga kategorier försäkrade
men blir särskilt påtagligt i fråga om företagare, som har att själva erlägga
hela avgiften för tilläggssjukpenningen. Avgifterna är nu avdragsgilla endast
i den mån de rymmes inom det fastställda försäkringsavdraget. De höjda avgifterna
får till följd att försäkringsavdraget i större utsträckning än tidigare
konsumeras av vederbörandes sjukförsäkringsavgifter, varför utrymmet
krymper för övriga avdragsgilla försäkringsavgifter. Kommitténs förslag aktualiserar
därför frågan om avdragsrätten för sjukförsäkringsavgiften. Begränsas
denna avdragsrätt, liksom hittills, till vad som rymmes inom ramen
för försäkringsavdraget, torde en höjning av maximibeloppet för detta avdrag
böra ske. En höjning av försäkringsavdragets maximum utgör emellertid
enligt kommitténs mening inte någon tillfredsställande lösning av
frågan, ty dels varierar avgifterna med hänsyn till omfattningen av sjukförsäkringen
och till avgiftsnivån i de olika sjukkassorna och dels har företagarna
att själva bestrida hela kostnaden för sin tilläggssjukpenningförsäkring.
För de anställda bestrides omkring 60 procent av denna kostnad
genom arbetsgivarbidraget. Företagarna kommer alltså i fråga om rätten
till avdrag för försäkringsavgifter i ett ogynnsammare läge än de anställda
i alla de fall försäkringsavdraget är otillräckligt för avdragsgilla avgifter.
På grundval av bl. a. socialförsäkringskommitténs berörda betänkande har
i proposition nr 90 till årets riksdag framlagts förslag av innebörd att sjukoch
moderskapsförsäkringen, folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
fr. o. in. den 1 januari 1963 sammanföres i en lag om allmän försäkring.
Avsikten är därvid att skapa ett enhetligt system, som ger den enskilde
skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom och barnsbörd, ålderdom, invaliditet
och försörjarens frånfälle. I det sålunda framlagda förslaget, vars genomförande
bl. a. förutsättes medföra en viss höjning av sjukförsäkringsavgifterna,
lämnas principerna för de olika försäkringsgrenarnas finansiering orubbade.
Motionerna
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.
I såväl motionerna I: 228 och II: 271 som i motionerna I: 468 och II: 550
uttalas att löntagare reellt sett kommer i åtnjutande av högre avdrag för
försäkringspremier än enligt bestämmelserna om försäkringsavdraget. Arbetsgivaren
svarar nämligen för en del av den anställdes premier för sjukoch
olycksfallsförsäkring. De belopp arbetsgivaren sålunda erlägger för den
anställde utgör givetvis eu del av dennes lön. Han behöver emellertid inte
deklarera för denna inkomstdel, och han åtnjuter därför i princip avdragsrätt
härför. Den egna företagaren får själv betala hela sin premie för sjuk- och
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1962
olycksfallsförsäkring, både den som motsvarar löntagarens premie och vad
som utgör »arbetsgivarandelen». Båda dessa delar skall för hans del rymmas
inom ramen för försäkringsavdraget. Följaktligen är han i detta avseende
sämre ställd än löntagaren.
Vidare anföres i motionerna I: 22S och II: 271 att ett jämställande i förevarande
avseende mellan företagare och löntagare kan ske antingen på det
sättet att man beträffande företagaren särskiljer »arbetsgivarandelen» och
medger avdrag härför under vederbörlig förvärvskälla eller också så att
sjukförsäkringspremien får avdragas vid sidan av det nuvarande försäkringsavdraget.
Den förra metoden kan sägas vara den logiskt riktiga. Å andra
sidan skulle den medföra komplikationer vid uppdelningen samt nödvändiggöra
speciell kontroll. Den andra metoden är uppenbarligen väsentligt enklare
och förordas av motionärerna till genomförande.
I motionerna I: b68 och II: 550 förordas däremot metoden att medge
företagaren särskilt avdrag under vederbörlig förvärvskälla. Härom anföres
bl. a. att eftersom arbetsgivarandelen i premien vad angår löntagare
är avdragsgill för företaget, så borde motsvarande anordning genomföras för
egna företagare. Dessa borde alltså få rätt att å rörelsebilagan till sin självdeklaration
göra avdrag för premierna för erforderliga kompletterande personliga
sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Motsvarande bör gälla i fråga om
jordbrukarna.
Slutligen framföres i motionerna I: 228 och II: 271 också yrkande om
att den nuvarande bestämmelsen om rätt för skattskyldig att under alla
förhållanden avdraga 150 eller 300 kronor skall slopas. Något skäl att medge
avdrag för nämnda belopp när det t. ex. gäller skattskyldiga, som inte betalar
andra försäkringspremier än för sjukförsäkringen, föreligger enligt motionärernas
mening inte.
I fråga om utredningsyrkandet rörande sjukförsäkringsavgiftens beskattning
i motionerna I: 6U9 och II: 777 uttalar motionärerna att de anser en
åtgärd i den riktning som socialförsäkringskommittén föreslagit vara väl
motiverad. Skall en likvärdig behandling av olika skattskyldiga ske, oavsett
formen för försäkringen, synes dock böra övervägas att beträffande sjukoch
olycksfallsförsäkringsavgifter över huvud taget förfara på det sätt som
socialförsäkringskommittén föreslagit. Eljest kan en kategoriklyvning uppkomma,
särskilt mellan företagare och anställda.
Utskottet
Som närmare framgår av den föregående redogörelsen tillämpas vid beskattningen
av försäkringstagare endera av två metoder. Enligt den ena
metoden medges rätt till avdrag för erlagda försäkringspremier, men beskattas
å andra sidan hela det utfallande försäkringsbeloppet. Enligt den
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1962
andra metoden föreligger i princip inte avdragsrätt för erlagda premier, men
utfallande försäkringsbelopp blir helt skattefria eller beskattas endast om
fråga är om livränta.
Den sistnämnda av dessa metoder tillämpas på sjuk- och olycksfallsförsäkringar,
som inte tagits i samband med tjänst. Hit räknas alltid försäkring
i allmän sjukkassa eller enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Detta
innebär bl. a. att de skattskyldiga i princip inte medges avdrag för egna
avgifter till den allmänna sjukförsäkringen. Avdrag kan dock i viss utsträckning
ifrågakomma under det sociala avdraget för försäkringspremier,
i fortsättningen benämnt försäkringsavdraget. Å andra sidan räknas utfallande
belopp inte till skattepliktig inkomst annat än om beloppet utgår i
form av livränta. Svarar arbetsgivaren för kostnaden för anställds försäkringsskydd,
t. ex. enligt yrkesskadeförsäkringslagen, får arbetsgivaren avdrag
för premien i den mån kostnaden är hänförlig till utgift i förvärvskällan.
Den anställdes beskattning påverkas i sådant fall inte.
Yrkandena i motionerna I: 228 och II: 271 samt I: 468 och II: 550 grundar
sig främst på det förhållandet att anställda, vilka inte själva behöver svara
för hela sitt försäkringsskydd mot sjukdom och olycksfall, får större utrymme
för avdrag för premier inom ramen för försäkringsavdraget än företagare
och andra skattskyldiga, som själva måste bekosta samtliga premier
för nämnda försäkringar. Då motionärerna finner nu nämnda förhållande
otillfredsställande föreslås lagstiftning i syfte att fullt likställa arbetsgivare
och arbetstagare i förevarande hänseende. Två möjligheter finns att uppnå
detta mål. Antingen kan arbetsgivarens premie för den egna försäkringen
förklaras avdragsgill under vederbörlig förvärvskälla eller också kan nu
ifrågavarande försäkringspremier utbrytas ur försäkringsavdraget och
samtliga skattskyldiga fysiska personer medges ett särskilt allmänt avdrag
för dessa försäkringsavgifter på samma sätt som redan nu gäller för t. ex.
folkpensionsavgiften. Den förra metoden förordas i motionerna I: 468 och
II: 550, medan metoden med ett särskilt allmänt avdrag rekommenderas i
motionerna I: 228 och II: 271.
Utskottet vill till en början understryka det förhållandet att den avdragsrätt,
som för närvarande förefinnes för sjuk- och olycksfallsförsäkringspremier
under försäkringsavdraget, inte är principiellt betingad utan motiveras
av önskemålen att uppmuntra till försäkringssparande. Den med försäkringsavdraget
förenade avdragsrätten kan med hänsyn härtill inte likställas
med den generella avdragsrätt som skulle följa av en utbrytning av
sjuk- och olycksfallsförsäkringspremierna till ett särskilt allmänt avdrag.
Gentemot de framförda förslagen att medge sådant allmänt avdrag kan
anföras att detta skulle strida mot den princip, efter vilken beskattningen
av berörda försäkringar är upplagd. Enligt de inledningsvis angivna principerna
för beskattning av försäkringstagare bör åtgärden kombineras med
ändring av lagstiftningen även på intäktssidan så att utfallande försäkrings
-
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1962
belopp blir skattepliktig inkomst i motsats till vad nu vanligen är fallet. De
ifrågavarande försäkringarna skulle i så fall komma att skattemässigt
behandlas på samma sätt som t. ex. pensionsförsäkringar. I och för sig är
en dylik konstruktion av den obligatoriska sjuk- och olycksfallsförsäkringen
givetvis möjlig. Vid dessa försäkringsformers införande prövades också ingående
efter vilken av de båda i vårt land gällande principerna för beskattning
av försäkringar, som nu berörda försäkringsformer skulle behandlas.
Därvid avvisades emellertid alternativet med avdragsrätt för premierna och
skatteplikt för försäkringsersättningarna, främst med hänsyn till att detta
alternativ förutsatte en höjning av ersättningsbeloppen till sådan nivå att
försäkringstagaren efter skatteavdrag skulle få samma nettobelopp som
nu. Åtgärden skulle självfallet ha medfört att premiekostnaderna stigit avsevärt.
Såsom framgår av det föregående har senare socialförsäkringskommittén
vid sina överväganden funnit en utökad beskattning av utfallande sjukoch
olycksfallsförsäkringsersättningar inte lämplig.
Vad beträffar den i motionerna I: 468 och II: 550 förordade metoden att
medge företagare särskilt avdrag för egna sjuk- och olycksfallsförsäkringsavgifter
i vederbörlig förvärvskälla skulle detta innebära att dessa obligatoriska
försäkringar fick en principiellt inte motiverad konstruktion för en
speciell kategori skattskyldiga. Utskottet anser sig inte kunna tillstyrka en
lagstiftning av sådan innebörd.
Såsom tidigare uttalats från bevillningsutskottets sida, då förevarande
fråga varit föremål för prövning i riksdagen, är det en följd av att den anställde
inte själv behöver svara för sitt försäkringsskydd mot olycksfall, att
han får något större utrymme under försäkringsavdraget för premier för
andra försäkringar än den, som själv måste bekosta premier för olycksfallsförsäkring.
Att med utgångspunkt från detta förhållande vidta de av
motionärerna begärda ändringarna i skattelagstiftningen i strid mot de
principer, varpå beskattningen av försäkringstagare uppbyggts, finner utskottet
inte böra ifrågakomma. Beskattningen av en företagares sjuk- eller
olycksfallsförsäkring sker efter samma grunder som gäller för flertalet andra
försäkringar av denna art. I detta sammanhang vill utskottet erinra om att
försäkringsavdragets maximibelopp efter den senaste höjningen, vilken
skedde vid föregående års riksdag, numera uppgår till 400 kronor för ensamstående
och 800 kronor för äkta makar tillsammans. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till de framställda lagstiftningsyrkandena i förevarande
del.
Rörande frågan om särskild avdragsrätt för sjukförsäkringsavgiften föreligger
också ett utredningsyrkande, nämligen i motionerna 1: 649 och
II: 777. Av vad utskottet ovan anfört framgår att utskottet inte anser sig
kunna tillstyrka ett omedelbart införande av sådan särskild avdragsrätt
med hänsyn till de nu gällande principerna för beskattning av försäkrings
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1962 11
tagare. Utskottet är emellertid medvetet om att de aktuella strävandena att
sammanföra de olika socialförsäkringsgrenarna till ett enhetligt system
kan komma att påverka beskattningsreglerna på området. Dessa strävanden
har i dagarna kommit till uttryck i det i propositionen nr 90 framlagda
förslaget till lag om allmän försäkring, därvid emellertid de nuvarande olika
principerna för socialförsäkringarnas finansiering lämnats orubbade — något
som inte minst sammanhänger med beskattningsreglerna. Såsom framgår
av vad utskottet anfört i betänkande nr 44 är frågan om socialförsäkringarnas
finansiering för närvarande föremål för överväganden inom allmänna
skatteberedningen. Enligt utskottets mening bör inte vid sidan av
skatteberedningen tillsättas en särskild utredning för prövning av den speciella
frågan om sjukförsäkringsavgiftens behandling i beskattningshänseende.
Utskottet avstyrker på grund härav utredningsyrkandet i motionerna I: 649
och II: 777.
I motionerna I: 228 och II: 271 yrkas vidare att den nuvarande bestämmelsen
om rätt för skattskyldig att under alla förhållanden avdra 150 eller
300 kronor skall slopas. Utskottet får i anslutning härtill framhålla att
ifrågavarande avdrag tillkommit som ett led i åtgärder för att förenkla
deklarations- och taxeringsförfarandet. Ett slopande av den schablonmässigt
bestämda delen av försäkringsavdraget skulle leda till skatteskärpningar
för de grupper skattskyldiga, vilka på grund av låga inkomster eller
eljest har inga eller små kostnader för försäkringspremier, däribland den
stora gruppen pensionärer. Enligt utskottets mening bör en åtgärd som får
sådana konsekvenser inte genomföras. Utskottet avstyrker med hänsyn härtill
motionerna även i denna del.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 228 av herrar Ebbe Ohlsson
och Arvidson samt II: 271 av herr Bengtson i Solna
in. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 468 av herrar Schött och
Sveningsson samt 11:550 av herrar Nordgren och Darlin,
ävensom
3) de likalydande motionerna I: 649 av herr Bengtson
m. fl. och II: 777 av herr Hedlund in. fl., sistnämnda motioner
i vad de behandlas i detta betänkande,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 april 1962
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1962
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Söderquist,
fröken Ranmark, herrar Oscar Carlsson, Wärnberg, Lundström, Gösta
Jacobsson, Hellebladh* och Sundin; samt
från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Nilsson i Svalöv,
Kärrlander, Christenson i Malmö, Magnusson i Borås, Andersson i Essvik,
Forsberg, Kristenson i Göteborg, Larsson i Umeå* och Fälldin.
* Ej närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer
I) av herrar Hagberg, Söderquist, Lundström, Gösta Jacobsson, Nilsson i
Svalöv, Christenson i Malmö, Magnusson i Borås och Larsson i Umeå, vilka
ansett att utskottet bort tillstyrka förslaget om att sjukförsäkringspremier
skall få avdragas vid sidan av det nuvarande försäkringsavdraget med det
belopp, som faktiskt erlagts, och att utskottet alltså bort hemställa,
att riksdagen -— med bifall till de likalydande motionerna
I: 228 av herrar Ebbe Ohlsson och Arvidson samt II: 271 av
herr Bengtson i Solna m. fl. och i anledning av de likalydande
motionerna 1:468 av herrar Schött och Sveningsson
samt II: 550 av herrar Nordgren och Darlin ävensom de likalydande
motionerna 1:649 av herr Bengtson m. fl. och
II: 777 av herr Hedlund m. fl., sistnämnda motioner i vad de
behandlas i detta betänkande — måtte antaga följande
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 46 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.
46 §.
2 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket bosatt
under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:
1) för periodiskt —---eller uppfostran;
2) för dels---omyndiga barn;
3 a) för sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift
enligt lagen om allmän sjukförsäkring, som under beskattningsåret
påförts den skattskyldige;
b) för premier och andra avgifter, som skattskyldig erlagt för försäkringar
av följande slag, vilka ägas av honom själv eller, i förekommande fall, hans
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1962
make eller hans omyndiga barn, nämligen kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkring
samt sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring, därunder inbegripen
avgift till sjukkassa för begravningshjälp, som ej avses i 33 § och som ej
utgör obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän sjukförsäkring; samt
4) för belopp--- 1 000 kronor.
Har skattskyldig---eller underhållsbidraget.
Därest skattskyldig----— nämnda tid.
Avdrag, som i första stycket 3 b) här ovan avses, må ej för skattskyldig
åtnjutas till högre belopp än 400 kronor; dock att, om skattskyldig under
beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, ifrågavarande
avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas med högst 800 kronor.
Avdrag med högst 800 kronor må vidare åtnjutas om skattskyldig under
beskattningsåret varit ogift (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild)
och haft hemmavarande barn under 16 år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla vid 1963 års taxering samt i fråga om eftertaxering för
år 1963 eller tidigare år.
II) av herrar Sundin och Fålldin, vilka ansett att utskottet bort tillstyrka
sådan ändring av kommunalskattelagen, att sjukförsäkringsavgiften skall
få avdragas vid sidan av det nuvarande försäkringsavdraget, och att alltså
utskottet bort hemställa,
att riksdagen — i anledning av de likalydande motionerna
I: 228 av herrar Ebbe Ohlsson och Arvidson samt II: 271
av herr Bengtson i Solna m. fl., de likalydande motionerna
1: 468 av herrar Schött och Sveningsson samt II: 550 av
herrar Nordgren och Darlin ävensom de likalydande motionerna
I: 649 av herr Bengtson in. fl. och II: 777 av herr
Hedlund m. fl., sistnämnda motioner i vad de behandlas i
detta betänkande — måtte antaga följande
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 46 § 2 mom.
„en
tember 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.
den 28 sep -
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1962
46 §.
2 mom. 1 hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket bosatt
under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:
1) för periodiskt--— eller uppfostran;
2) för dels----omyndiga barn;
3 a) för sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift
enligt lagen om allmän sjukförsäkring, som under beskattningsåret
påförts den skattskyldige;
b) för premier och andra avgifter, som skattskyldig erlagt för försäkringar
av följande slag, vilka ägas av honom själv eller, i förekommande fall,
hans make eller hans omyndiga barn, nämligen kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkring
samt sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring, därunder
inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, som ej avses i 33 § och
som ej utgör obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän sjukförsäkring;
samt
4) för belopp--- 1 000 kronor.
Har skattskyldig — — — eller underhållsbidraget.
Därest skattskyldig —---nämnda tid.
Avdrag, som i första stycket 3 b) här ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra maken, för dem båda gemensamt till
ett belopp av minst 300 kronor. Härjämte skall gälla, att nu avsett avdrag
ej må för skattskyldig åtnjutas till högre belopp än 400 kronor; dock att,
om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med
andra maken, ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas
med högst 800 kronor. Avdrag med högst 800 kronor må vidare åtnjutas om
skattskyldig under beskattningsåret varit ogift (varmed jämställes änka,
änkling eller frånskild) och haft hemmavarande barn under 16 år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla vid 1963 års taxering samt i fråga om eftertaxering för
år 1963 eller tidigare år.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62
201939