Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1962
1
Nr 25
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändring av kommunalskattelagens bestämmelser
rörande avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:364 av herr Stefanson och 11:435 av herr
Kollberg m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte — i syfte att underlätta skatteberedningens arbete och skyndsammare
nå resultat —- anhålla att särskilda sakkunniga utses för teknisk
utredning angående rätt till avskrivning på återanskaffningsvärde av maskiner
och inventarier; samt
2) de likalydande motionerna 1:462 av herr Hagberg m. fl. och 11:540 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att värdeminskningsavdrag
i fråga om maskiner och inventarier, avsedda för stadigvarande
bruk i rörelse eller jordbruk som deklareras enligt bokföringsmässiga
principer, skall medgivas i förhållande till återanskaffningsvärdet,
schablonmässigt bestämt till 120 procent av anskaffningsvärdet; samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig ändring
av kommunalskattelagen.
De likalydande motionerna 1:364 och 11:435 upptar även andra yrkanden
än det ovan redovisade. Dessa yrkanden behandlar utskottet i andra sammanhang.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna 11:435 och 11:540.
Gällande rätt
Från bruttointäkt av rörelse får i princip åtnjutas årliga värdeminskningsavdrag
för kostnader för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier. Undantagsvis må sådan anskaffningskostnad
i sin helhet avdragas som omkostnad redan under anskaffningsåret,
nämligen i de fall då tillgången beräknas bli förbrukad inom högst tre år.
De närmare bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av maskiner
och inventarier återfinns i punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 29 § koin
1
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 7 samt. Nr 25
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1962
munalskattelagen. Såvitt här är av intresse innebär bestämmelserna i huvudsak
följande. Vid tillämpning av s. k. planenlig avskrivning bestämmes det
årliga värdeminskningsavdraget normalt enligt avskrivningsplan till viss
procent av tillgångens anskaffningsvärde. Saknas utredning om anskaffningsvärdet,
må avdrag beräknas till viss procent av bokförda värdet eller
av annat lämpligt värde. Huvudregeln för s. k. räkenskapsenlig avskrivning
medger avdrag årligen med högst trettio procent av summan av ingående
bokfört värde å inventariebeståndet och anskaffningskostnaden för
under året inköpta inventarier. Enligt en kompletterande regel får tillgångarna
nedskrivas till ett värde motsvarande restvärdet vid en årlig avskrivning
med tjugu procent av inventariebeståndets anskaffningsvärde. Understiger
inventariebeståndets verkliga värde även det angivna restvärdet,
medges avdrag även för härav betingad ytterligare avskrivning.
Historik
Enligt kommunalskattelagen beräknas således värdeminskningsavdraget i
princip på tillgångens anskaffningsvärde. Frågan om avskrivning å inventarier
på grundval av annat värde än anskaffningsvärdet behandlades av företagsbeskattningskommittén
i dess år 1954 avgivna betänkande med förslag
till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954:19). I betänkandet framlade
kommittén bl. a. förslag till en degressiv avskrivningsmetod, vilket förslag
med vissa jämkningar lades till grund för nu gällande lagstiftning om räkenskapsenlig
avskrivning. I denna del innebar förslaget en främst av konjunkturpolitiska
skäl motiverad begränsning av den för aktiebolag m. fl.
dittills i princip gällande rätten till s. k. fri avskrivning å inventarier.
Beträffande det underlag, varå avskrivningsbeloppen skall beräknas, föreslog
företagsbeskattningskommittén emellertid inte någon ändring i tidigare
gällande bestämmelser om avskrivning på grundval av anskaffningsvärdet.
Kommittén erinrade om den kritik, som riktats mot avskrivningsregler innebärande
en periodisering av den historiska anskaffningskostnaden. I tider
med fallande penningvärde medför dylika regler att det sammanlagda beloppet
av gjorda avskrivningar inte svarar mot kostnaden för ett återanskaffande
av en med den avskrivna maskinen likvärdig sådan. Det kan
således göras gällande att i angivna läge en viss förtäring av företagets kapital
äger rum genom beskattningen. Från näringslivets sida har också vid
skilda tillfällen yrkats, att avskrivningarna borde få grundas på maskinens
nuvärde vid varje avskrivningstillfälle. Vid övervägande av frågan om avskrivning
på anskaffningsvärde eller nuvärde fann kommittén, att så starka
invändningar från såväl teoretisk som praktisk synpunkt måste framställas
mot en avskrivning på nuvärdet, att kommittén inte kunde förorda något
förslag i denna riktning. Härvidlag hänvisade kommittén till det förhållandet
att någon enhetlig uppfattning inte råder om det teoretiskt riktiga i en
avskrivning på nuvärdet. Det hävdas nämligen, anförde kommittén, att nå
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1962
3
got godtagbart resultat inte uppnås om man isolerat beaktar prisförändringarna
för allenast en post i balansräkningen. En förlust på tillgångssidan
sammanhängande med en nedgång i penningvärdet kan mycket väl från
företagets synpunkt vara kompenserad genom en vinst på passivsidans skulder.
Det sagda exemplifierades av kommittén med det tänkta fallet att en
maskin helt finansierats med lånade medel och de mot avskrivningarna svarande
beloppen skall användas för amorteringar å lånet. Om avskrivning på
nuvärdet skulle medges i en sådan situation, innebar detta endast att företaget
tillfördes en vinst lika stor som den förlust, vilken långivaren åsamkas.
Kommittén underströk vidare de utomordentliga praktiska svårigheter,
som skulle vara förenade med tillämpningen av en bestämmelse av dylik
innebörd. Härom anförde kommittén följande.
Skulle nuvärdet fastställas för varje tillgång för sig, föreligger merendels
det förhållandet, att på grund av teknikens utveckling den äldre maskinen
ersatts av en ny med helt eller delvis annorlunda konstruktion, varför rätta
jämförelser mellan anskaffningskostnaderna vanligen inte kan göras. En
undersökning och omräkning av antytt slag skulle behöva verkställas för
varje maskin och varje år. En annan möjlighet skulle vara att söka fastställa
ett för vissa grupper av inventarier gemensamt prisindex, men även
ett sådant prisindex är då det gäller det enskilda företaget ofta nog högst
missvisande, beroende på en skiftande sammansättning av inventariebestånd
och maskinernas individuella ålder. Med denna metod skulle alltså nås högst
ojämna resultat samtidigt som ti.llämpningssvårigheterna i det väsentliga
likväl skulle bestå.
Kommittén framhöll tillika, att spörsmålet om avskrivning på anskaffnings-
eller nuvärde i väsentlig mån reducerades till följd av den av kommittén
föreslagna degressiva avskrivningsmetoden, vilken tillät en avskrivning
av mer än 50 procent av anskaffningsvärdet under de två första åren, samt
än ytterligare på grund av kommitténs förslag i fråga om lagstiftningen
rörande investeringsfonder.
Två reservanter inom kommittén uttalade, att de inte kunde godta de
mera teoretiska argument på vilka majoriteten grundat sitt avvisande av
frågan om avskrivning på ett högre värde än anskaffningsvärdet. De betonade
den betydelse den fria avskrivningen haft för företagen i tider av
starkt stigande återanskaffningskostnader på maskiner och inventarier. Om
det i företaget arbetande kapitalet i ett sådant läge skall kunna hållas intakt,
var enligt reservanternas mening en avskrivning på återanskaffningsvärdet
eller i varje fall på de löpande nuvärdena erforderlig.
Företagsbeskattningskommitténs förslag i nu berörda del förelädes 1955
års riksdag genom Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
I anledning av propositionen framställdes motionsvis yrkanden i huvudsakligt
syfte att bibehålla den fria avskrivningsrätten. Motionärerna erinrade
i anslutning därtill om att hos statens järnvägar avskrivningarna beräknades
på återanskaffningskostnaderna och framhöll sambandet mellan den
2 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 7 sand. Nr 25
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1962
skattemässiga och den företagsekonomiska bedömningen av avskrivningsproblemen,
vilket förhållande talade för den fria avskrivningsrättens bibehållande.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 45 tillstyrkte utskottet
på anförda skäl en lagstiftning om räkenskapsenlig avskrivning i huvudsaklig
anslutning till det i propositionen framlagda förslaget. De i ämnet väckta
motionerna avstyrktes av utskottet under uttalande bl. a. att den omständigheten
att avskrivningarna hos statens järnvägar beräknas på återanskaffningskostnaden
inte hade något egentligt samband med frågan hur de taxeringsmässiga
avskrivningarna skall beräknas. Att avskrivningarna vid järnvägsdriften
beräknas på återanskaffningskostnaden fann utskottet sammanhänga
med det sätt på vilket järnvägstaxorna kalkyleras men var också
motiverat av anslagstekniska skäl. Det stod självfallet även enskilda näringsföretag
fritt att vid prissättningen kalkylera priserna med hänsyn till
återanskaffningskostnaden. Utskottet fann därav dock inte följa att samma
princip skall tillämpas vid den skattemässiga inkomstberäkningen.
Förevarande spörsmål har därefter vid flera tillfällen varit föremål för
riksdagens behandling, senast vid 1961 års riksdag. På hemställan av bevillningsutskottet
i betänkande nr 28 avslogs då motionsvis framställda yrkanden
om skrivelse till Kungl. Maj.t med begäran att allmänna skatteberedningen
skulle få i uppdrag att särskilt uppmärksamma frågan om avskrivning
på återanskaffningsvärdet beträffande maskiner och inventarier
i rörelse. Utskottet uttalade därvid bl. a. följande.
Någon tvekan torde i och för sig inte råda därom att det i motionerna
behandlade spörsmålet är en sådan fråga, som faller inom ramen för allmänna
skatteberedningens utredningsuppdrag. Det torde också kunna förutsättas
att med hänsyn till den centrala betydelsen av denna fråga för
företagsbeskattningen den kommer att ägnas uppmärksamhet vid utredningsarbetets
bedrivande. Någon anledning synes därför inte föreligga för
riksdagen att i särskild skrivelse till Kungl. Maj :t påpeka att frågan bör
ägnas speciell uppmärksamhet eller att utredningen bör fästa särskild vikt
vid möjligheterna att vid beskattningen anknyta avskrivningen till återanskaffningsvärdet
av maskiner och andra inventarier. Utskottet anser sig
således böra avstyrka av motionärerna begärda riksdagsskrivelser.
Motionerna
Av innehållet i de förevarande motionerna må bär återges följande.
I motionerna 1:364 och 11:435 uttalas att rätten att göra avskrivning på
återanskaffningsvärdet å inventarier är av betydelse för företagens rationaliseringsmöjligheter.
Den är även berättigad ur företagsekonomisk synvinkel.
I annat fall kommer avskrivningen ej att förslå till att återanskaffa
en utrangerad tillgång, och en kapitalförtäring skulle i realiteten inträffa.
Vidare erinras i motionerna om att man redan i förarbetena till kommunalskattelagen
uppmärksammade frågan i vad mån hänsyn i skattelagstift
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1962
5
ningen bör tas till penningvärdets förändringar. 1924 års skatteutredning
ansåg att denna fråga borde tas upp till förnyad behandling om penningvärdet
i framtiden skulle förete mera betydande växlingar. Under den tid
den fria avskrivningsrätten gällde reducerades behovet av avskrivning på
återanskaffningsvärdet men nu har frågan åter fått aktualitet. För att underlätta
möjligheterna att snabbt få frågan utredd bör den överlämnas till
särskilda sakkunniga, vilka uteslutande skall ha till uppgift att utarbeta
en tekniskt tillfredsställande lösning. Deras förslag kunde sedan — om så
skulle befinnas erforderligt — överlämnas till skatteberedningen för dess
slutgiltiga övervägande.
Till stöd för yrkandet i motionerna I.A62 och 11:5AO anföres att gällande
avskrivningsmetoder inte i samma utsträckning som den fria avskrivningsrätten
medger företaget att genom skattefria avsättningar begränsa verkningarna
av ökade återanskaffningskostnader och därigenom motverka den
snedvridning av det skattemässiga vinstresultatet som blir följden om
hänsyn inte tas till återanskaffningskostnaderna.
Betydelsen av att avskrivningarna anpassas till en företagsekonomiskt
riktig princip kommer självfallet att ytterligare markeras, i den mån det
svenska näringslivets konkurrensförmåga ställs på än hårdare prov än hittills.
Så synes bl. a. bli följden i den mån de nya europeiska marknaderna
utvecklas. För en framgångsrik konkurrens erfordras uppenbarligen att
rationaliseringstakten i det svenska näringslivet är minst lika snabb som
i de länder med vilka vi har att konkurrera. Detta i sin tur ställer stora
och ökade krav på företagens kapitalbehov. Möjligheterna till ökad självfinansiering
skulle uppenbarligen förbättras genom en övergång till avskrivning
på återanskaffningsvärdet eller i vart fall nuvärdet.
Att avskrivning på återanskaffningsvärdet även av statsmakterna ansetts
vara en riktig princip illustreras därav, att sådan avskrivning sedan länge
tillämpats vid postverket, televerket och statens järnvägar samt, under senare
år, jämväl i fråga om avskrivning på vattenbyggnadsverkets förrådsfond.
Enligt motionärernas mening är denna fråga av så stor betydelse att
den om möjligt bör lösas redan nu. Detta torde också kunna ske om man
tillgriper ett förenklat schablonförfarande. I stället för att i efterhand beräkna
den slutgiltiga stegringen av anskaffningskostnaden för en viss maskin
eller en viss grupp maskiner torde man kunna nöja sig med att utgå
ifrån en schablonmässigt beräknad förändring i prisnivån. Erfarenheten visar
nämligen att konsumtionsprisindex under en maskins eller ett inventariums
ekonomiska varaktighetstid genomsnittligt sett torde stiga med 20
å 25 %. Någon anledning att antaga, att prisnivån för maskiner och inventarier
skulle stiga i långsammare takt torde knappast föreligga, liksom det
inte heller finns skäl till antagande att den framtida utvecklingen av konsumtionsprisindex
i någon högre grad skulle komma att avvika från den
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1962
stegring som i genomsnitt ägt rum sedan slutet av andra världskriget. Med
hänsyn härtill synes det möjligt att schablonmässigt fastställa prisstegringen
för en maskin eller ett inventarium med en varaktighetstid av minst tre
år till åtminstone 20 % av den ursprungliga anskaffningskostnaden.
Sådant avdrag bör få åtnjutas vid sidan av ordinarie avskrivning, vare
sig denna sker enligt plan eller i form av räkenskapsenlig avskrivning. Någon
motsvarande avskrivning i räkenskaperna bör icke fordras. Avdrag
skulle således i praktiken få åtnjutas med 120 % av anskaffningskostnaden,
vilket under de gjorda antagandena skulle motsvara återanskaffningskostnaden.
För att förhindra att avdraget utnyttjas av flera företag beträffande ett
och samma inventarium synes böra stadgas, att avdrag icke får åtnjutas för
begagnade maskiner och inventarier. Några särskilda regler torde i så fall
inte erfordras vid försäljning av maskiner och inventarier.
Avslutningsvis redogöres i motionerna för de system med liknande avdragsregler
som tillämpas på vissa håll utomlands. Därvid nämnes förhållandena
i Holland, England och Belgien såsom exempel.
Utskottet
Vid beräkning av rörelseinkomst är skattskyldig i princip berättigad till
avdrag för kostnad för anskaffning av maskiner och inventarier för stadigvarande
bruk i rörelsen i form av värdeminskningsavdrag. För bestämmande
av avdragets storlek anvisar bestämmelserna i kommunalskattelagen
olika avskrivningsmetoder. Dessa har det gemensamt att hela anskaffningskostnaden
får avskrivas under kortare eller längre tid. I regel får avdrag
ske årligen med en på visst sätt beräknad del av anskaffningskostnaden,
men i vissa fall kan hela kostnaden för en tillgång avdras på en gång det
år under vilket tillgången i fråga anskaffats. Motsvarande bestämmelser
gäller beträffande värdeminskningsavdrag å maskiner och inventarier i
jordbruk med bokföringsmässig inkomstberäkning.
De förevarande motionerna gäller frågan om avdrag för värdeminskning
av maskiner och inventarier bör kunna medges på grundval av tillgångarnas
återanskaffningsvärde i stället för det värde till vilket de faktiskt anskaffats.
Därvid yrkas i motionerna 1:364 och 11:435 skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran att särskilda sakkunniga tillsättes med uppgift att verkställa
en teknisk utredning rörande förevarande fråga. I motionerna 1:462
och 11:540 åter yrkas lagstiftning av innebörd att värdeminskningsavdrag
för maskiner och inventarier i rörelse och jordbruk med bokföringsmässig
inkomstberäkning skall medges efter ett schablonmässigt bestämt återanskaffningsvärde,
beräknat till 120 procent av anskaffningsvärdet.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen var frågan om avskrivning
på återanskaffningsvärdet föremål för uppmärksamhet redan i samband
med 1955 års riksdagsbeslut rörande företagsbeskattningen. I det till
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1962 7
grund för beslutet liggande kommittébetänkandet uttalade majoriteten att
mot ett sådant avskrivningssystem kunde riktas starka såväl principiella
som praktiska invändningar, varför systemet inte kunde förordas. Riksdagsbeslutet
innebar också att avskrivningsrätten liksom dittills grundades
på den historiska anskaffningskostnaden.
Vid föregående års riksdag underströk bevillningsutskottet i betänkande
nr 28 att förevarande fråga med hänsyn till dess centrala betydelse för företagsbeskattningen
skulle komma att ägnas uppmärksamhet av allmänna
skatteberedningen. I motionerna 1:364 och 11:435 utgår också motionärerna
från att frågan faller inom ramen för beredningens utredningsuppdrag. Motionärerna
förordar emellertid att densamma på gnind av sin särskilda natur
brytes ut åtminstone för en förberedande behandling.
Utskottet vill erinra om att man då det gäller avskrivning på återanskaffningsvärdet
har att skilja mellan olika mer eller mindre långtgående system.
Enligt en metod bör till grund för avskrivningen läggas vederbörande
tillgångs nuvärde, d. v. s. det värde, som vid beskattningstillfället motsvarar
kostnaden för att anskaffa en ny likvärdig tillgång. En annan metod är
att beräkna ett framtida återanskaffningsvärde för tillgången och grunda
avskrivningsrätten på detta värde.
I motionerna 1:364 och 11:435 har spörsmålet om vilket värde, som bör
vara grundläggande för avskrivningen, lämnats öppen, medan yrkandet i
motionerna 1:462 och 11:540 bygger på ett system med schablonmässigt bestämt
återanskaffningsvärde.
Utskottet är inte berett att på nu föreliggande material ta ställning till
om en reform av rådande avskrivningssystem i den riktning motionärerna
begärt är påkallad, än mindre till frågan efter vilka principer ett ändrat
system bör byggas upp. Utskottet kan således inte tillstyrka lagstiftningsvrkandet
i motionerna 1:462 och 11:540. Såsom nyss nämnts ingår frågan
i allmänna skatteberedningens utredningsuppdrag. Enligt utskottets mening
bör densamma prövas i sammanhang med beredningens överväganden rörande
företagsbeskattningen i sin helhet. Vad angår utredningsyrkandet i
motionerna 1:364 och 11:435 vill utskottet framhalla, att värdesäkringskommittén
— enligt vad utskottet erfarit — vid sina överväganden även uppmärksammat
frågan om avskrivning av maskiner och inventarier pa grundval
av tillgångarnas återanskaffningsvärde. Enligt utskottets mening bör
inte för närvarande någon ytterligare prövning av frågan i särskild ordning
äga rum. Utskottet vill i detta sammanhang understryka att de i Sverige
gällande reglerna för avskrivning av maskiner och inventarier som helhet
framstår såsom tämligen liberala i förhållande till vad som tillämpas i andra,
med vårt land jämförbara länder. Särskilt gäller detta om man vid beskattningen
också beaktar att svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar genom
att utnyttja lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder har möjlighet
att på en gång avskriva nu ifrågavarande tillgångar.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1962
Utskottet anser sig också här böra upprepa vad utskottet i annat sammanhang
uttalat, nämligen att 1955 års beslut rörande företagsbeskattningen
bl. a. innebar en viss liberalisering av avskrivningsrätten å maskiner och
inventarier för enskilda företagare. Dessa jämställdes då i detta hänseende
med företag som drives i aktiebolagsform. Tidigare hade enskilda företagare
endast haft rätt att avskriva dylika tillgångar efter plan. Genom 1955 års
lagstiftning erhöll samtliga rörelseidkare rätt till s. k. räkenskapsenlig avskrivning.
Detta avskrivningssystem motsvarar — låt vara med något begränsad
avskrivningsrätt — den tidigare s. k. fria avskrivningen, vilken endast
fick tillämpas av aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Avslutningsvis vill utskottet även något beröra uttalandet i vissa av motionerna
att avskrivning på återanskaffningsvärdet tillämpas av de statliga
affärsdrivande verken, t. ex. SJ. Såsom tidigare uttalats från bevillningsutskottets
sida har detta förhållande inte något egentligt samband med frågan
hur de taxeringsmässiga avskrivningarna bör beräknas. Att avskrivningarna
vid järnvägsdriften sker på återanskaffningskostnaden sammanhänger
med det värde på vilket järnvägstaxorna kalkyleras men är även
motiverat av anslagstekniska skäl. Det står givetvis även enskilda näringsföretag
fritt att vid prissättningen kalkylera priserna med hänsyn till återanskaffningsvärdet.
Med det anförda avstyrker utskottet de förevarande motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:364 av herr Stefanson
och II :435 av herr Kollberg m. fl. angående företagsbeskattningen,
såvitt motionerna avser frågan om avskrivning av
maskiner och inventarier, samt
2) de likalydande motionerna 1:462 av herr Hagberg
m. fl. och 11:540 av herr Heckscher m. fl. angående avdrag
vid beskattningen för värdeminskning å maskiner och inventarier,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 27 mars 1962
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 är 1962
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson. Hagberg, Einar Eriksson,
Erik Jansson, Gustaf Elofsson, Wärnberg, Lundström, Gösta Jacobsson
och Billman; samt
från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Gustafson i
Göteborg, Nilsson i Svalöv, Kärrlander, Vigelsbo, Engkvist, Christenson i
Malmö, Magnusson i Borås och Kristenson i Göteborg.
Reservationer
I) av herrar Hagberg, Gösta Jacobsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vilka under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna
1:462 av herr Hagberg m. fl. och 11:540 av herr Heckscher m. fl. ansett, att
utskottet under punkten 2 bort hemställa,
att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att punkt 3 c samt punkt 4 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
Anvisningar
till 29 §.
3 c. Värdeminskningsavdrag med---särskilda bestämmelser.
Jämkning av---i räkenskaperna.
Har skattskyldigs — ---- för utskylder.
Ådagalägger skattskyldig, — — -— bokförda värdet.
Har ett — ---återstående beloppet.
Skattskyldig må utöver avdrag enligt bestämmelserna i denna punkt åtnjuta
avdrag för beräknad framtida prisstegring med ett belopp, motsvarande
en femtedel av anskaffningskostnaderna för sådana under beskattningsåret
anskaffade maskiner och andra inventarier, vilka vid utgången
av beskattningsåret fortfarande tillhörde rörelsen. Vid tillämpning av denna
bestämmelse skall iakttagas, att kostnader för anskaffning av maskiner och
inventarier med en varaktighetstid av högst tre år samt av begagnade inventarier
icke må medräknas samt att, då fråga är om inventarier, som av
den skattskyldige förvärvats från rörelseidkare med vilken han är förbunden
i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, anskaffningskostnaden må
medräknas endast om tillgången tillverkats under beskattningsåret.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1962
4. Skattskyldig må,--— undgå taxering.
Avdrag för ----tillgångarna anskaffats.
Hava under ---lägre belopp.
Har ett---av anskaffningsvärdet.
Har skattskyldig — --anskaffade tillgångar.
Oaktat vad — ---en skattskyldig.
Då tillgångar,---till 28 §.
Finnes skattskyldig ----fråga verkställdes.
Den omständigheten — — — tredje stycket.
Har före---tillgodoräknats honom.
Vad i punkt 3 c sista stycket stadgas om extra avdrag på grund av prisstegring
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om maskiner och andra
inventarier, för vilka avdrag för avskrivning åtnjutes enligt bestämmelserna
i denna punkt.
Har aktiebolag — ---följande åren.
Angående avdrag----till 41 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1963 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1963 eller tidigare år. I samband härmed skall iakttagas följande.
Oaktat bestämmelserna i punkt 3 c sista stycket samt i punkt 4
elfte stycket av anvisningarna till 29 § skola för de beskattningsår, beträffande
vilka taxering verkställes åren 1964—1966, extra avdrag för beräknad
framtida prisstegring medgivas med i det följande angiven procentuell andel
av anskaffningskostnaderna för under vederbörande beskattningsår anskaffade
maskiner och andra inventarier, nämligen
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
år 1964, fem procent av anskaffningskostnaderna,
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
år 1965, tio procent av anskaffningskostnaderna, samt
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
år 1966, femton procent av anskaffningskostnaderna.
II) av herrar Lundström, Billman, Gustafson i Göteborg och Christenson i
Malmö, vilka ansett att utskottet bort anföra och hemställa följande:
Vid beräkning--— (= utskottet s. 6 rad 19 uppifrån — rad 4 nedifrån)
---— av anskaffningsvärdet.
Frågan om avskrivning på återanskaffningsvärdet har som framhållits i
motionerna länge varit uppmärksammad i skattediskussionen utan att den
funnit någon praktisk lösning. 1924 års skatteberedning underströk önskvärdheten
av att hänsyn kunde tas till penningvärdets förändring och an
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1962 11
såg att frågan borde tas upp till förnyad behandling om penningvärdet i
framtiden skulle förete mera betydande växlingar. Den fria avskrivningsrätten,
som genomfördes 1938, medförde att behovet av avskrivning på återanskaffningsvärde
blev mindre. Men i och med 1955 års beslut om nya avskrivningsregler
blev frågan på nytt aktuell. Den kraftiga penningvärdeförändringen
under efterkrigstiden har givetvis ytterligare understrukit behovet
av avskrivningsregler för maskiner och inventarier, som möjliggör avskrivning
på återanskaffningsvärdena.
Som påpekas i motionerna bör ur företagsekonomisk synvinkel avskrivning
ske på återanskaffningsvärdet. Det belyses för övrigt av att statliga affärsverk
tillämpar denna avskrivningsprincip. Utskottet anser för sin del
principiella skäl tala för att man även i beskattningshänseende medger avskrivning
på återanskaffningsvärde. De tekniska problem som sammanhänger
med utformningen av skattebestämmelserna på detta område är
emellertid betydande. Utskottet är därför icke berett att omedelbart tillstyrka
en lagstiftning med den schablonmetod som föreslagits i motionerna 1:462
och 11:540.
Allmänna skatteberedningens utredningsuppdrag är synnerligen omfattande.
Tanken att genom en särskild utredning av teknisk art underlätta
skatteberedningens arbete på detta område finner utskottet välmotiverad.
Utskottet har emellertid inhämtat att värdesäkringskommittén vid sina överväganden
även uppmärksammat frågan om avskrivning av maskiner och inventarier
på grundval av tillgångarnas återanskaffningsvärde. Utskottet förutsätter
att kommittén inom den närmaste framtiden kan redovisa resultatet
av sitt arbete. Vid sådant förhållande kan enligt utskottets mening detta
utredningsarbete avvaktas.
Utskottet hemställer därför,
att riksdagen måtte anse motionerna 1:364 och 11:435 —
såvitt gäller frågan om avskrivning på återanskaffningsvärde
å maskiner och inventarier — samt motionerna 1:462 och
11:540 besvarade med vad utskottet anfört.