Bevillningsutskottets betänkande nr 21 år 1962

1

Nr 21

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om
undantagande av alkoholhaltiga drycker från rätten till
avdrag vid beskattningen för representationskostnader.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, I: 454,
av herr Bengtson har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer att föreskrifter utfärdas så att kostnader för alkoholhaltiga drycker
icke godkännes som omkostnadsavdrag vid beskattningen”.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.

Vad angår inkomst av rörelse stadgas i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen,
att från bruttointäkten av rörelse avdrag må göras för allt, som är att anse
som driftkostnad.

Enligt 33 § samma lag må från intäkt av tjänst avdrag göras för samtliga
utgifter, vilka är att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten, såvitt
inte för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som ej skall upptas såsom
intäkt. I 32 § 3 mom. stadgas, att såsom intäkt inte skall räknas vad av staten
anvisats till bestridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade
kostnader. Hit räknas bl. a. bidrag till representationskostnader. Är däremot
vid kommunal eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med
tjänsten förenade kostnader, skall jämlikt 4 mom. sistnämnda paragraf denna
ersättning redovisas såsom intäkt. Häremot svarar att de omkostnader, som
skall bestridas med ersättningen, får avföras såsom kostnader för tjänsten eller
uppdraget. Om därvid ersättningen inte förslår till kostnadernas gäldande, får
bristen avräknas mot intäkten av tjänsten i övrigt. Beträffande statstjänstemän
gäller däremot att avdrag för kostnader, som är förenade med tjänsten, i regel
inte medges även om anvisat anslag inte varit tillräckligt för kostnadernas
bestridande.

Genom beslut den 30 juni 1960 har Kungl. Maj:t givit skattelagssakkunniga
i uppdrag att utreda frågan om ändrade bestämmelser rörande avdrag vid
inkomsttaxeringen för representationskostnader m. m. I utredningsdirektiven
har chefen för finansdepartementet bl. a. anfört följande.

Från statsmakternas sida har man på olika sätt sökt förbättra taxeringskontrollen,
främst genom att utrusta taxeringsmyndigheterna med väsentligt

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 7 samt Nr 21

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 21 år 1962

större befogenheter och med ökade personella resurser. Den skärpta kontrollen
avser givetvis även avdrag för representation, gåvor o. dyl. Även vid en noggrann
taxeringskontroll kan det emellertid i vissa fall vara svårt att avgöra
om t. ex. en utgift för representation utgör kostnad för intäktens förvärvande
eller om den helt eller delvis är att anse som en icke avdragsgill levnadskostnad.
Det bör heller inte undanskymmas, att vad som går under beteckningen
”representation” stundom har sådan karaktär att det — oavsett vem som
njuter förmån därav — från skilda synpunkter framstår som stötande att
avdrag kan erhållas vid inkomsttaxeringen. Det ligger i sakens natur, att
kontroll och prövning av hithörande avdragsposter aldrig kan bli fullständig
utan måste ha karaktären av mer eller mindre omfattande stickprov. Förekommande
missbruk av rätten till avdrag för kostnader för representation
o. dyl. torde därför endast i begränsad omfattning kunna motverkas genom
ytterligare skärpt kontroll.

I det föregående har antytts att svårigheter ofta föreligger att avgöra om en
utgift för representation utgör kostnad för intäktens förvärvande eller är att
anse som levnadskostnad eller eljest av sådan karaktär att avdrag vid taxeringen
skäligen inte bör ifrågakomma. Såvitt gäller kostnader för representation
i hemmet upprätthålles i praxis starka krav på bevisning rörande sambandet
mellan representationen och förvärvsverksamheten. Det torde i regel
få anses ankomma på den skattskyldige att visa att den i hemmet utövade
representationen inte haft karaktär av levnadskostnad. Beträffande representation
som utövas på restaurang eller eljest utom hemmet ställes däremot
mindre krav på bevisning från den skattskyldiges sida. Det synes därför icke
uteslutet att en önskvärd begränsning i avdragen skulle uppnås om genom
lagstiftningsåtgärder strängare bevisregler blir tillämpliga även på representation
som utövats utom hemmet. Det är tänkbart att en sådan bevisningsregel
av praktiska skäl kan böra förbehållas de fall, där representationskostnaderna
överstiger någon schablonmässigt bestämd gräns. En annan väg, som enligt
min mening kan diskuteras i detta sammanhang, är att från avdragsrätt utesluta
kostnaderna för vissa former av representation, såsom gåvor och liknande.

En begränsning i rätten till avdrag för ifrågavarande kostnader enligt här
antydda riktlinjer har närmast till riktpunkt att göra bestämmelserna bättre
ägnade att fylla sin ursprungliga uppgift. Den framstår därför icke såsom
någon egentlig skatteskärpning. Det bör tillika framhållas, att det här i regel
rör sig om avdragsposter, om vilkas berättigande — även ur rent ekonomiska
synpunkter — delade meningar kan hysas. Vidare bör beaktas, att det är fråga
om utgifter som den skattskyldige i betydande utsträckning har möjlighet att
begränsa.

I den förevarande motionen erinras om att den övervägande delen av representationskostnaderna
torde gå till bestridande av utgifterna för middagar och
andra måltider, medan en mindre del användes för uppvaktningar o. d. Av
kostnader för representationsmåltider torde utgifterna för alkoholhaltiga
drycker utgöra en betydande och högst diskutabel del. De missbruk som förekommit
i fråga om representationsavdragen har säkerligen i flertalet fall
orsakats av höga spritkostnader och icke av kostnader för maten. På så sätt
kommer skattepengar att användas för spritkostnader, vilket icke kan anses
försvarbart.

Bevillningsutskottets betänkande nr 21 år 1962

3

Utskottet

I den mån praxis medger avdrag för representationskostnader i rörelse anses
denna rätt följa av den allmänna regeln att avdrag från bruttointäkten må
göras för allt som är att räkna som driftkostnad. Likaså grundar sig den avdragsrätt
i detta hänseende, som kan föreligga i förvärvskällan tjänst för andra
än statligt anställda, på bestämmelsen att avdrag må göras för samtliga utgifter
som är att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten.

I den förevarande motionen yrkas skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om föreskrifter av innebörd att kostnad för alkoholhaltiga drycker inte blir
avdragsgilla vid beskattningen. Av motiveringen för yrkandet framgår att
motionären främst tänkt sig en begränsning av rätten till avdrag för representationskostnader.

Otvivelaktigt utgör representationskostnadsavdragen en av de mera svårbedömbara
posterna i de skattskyldigas deklarationer. Å ena sidan torde knappast
kunna bestridas att i vissa fall utövandet av representation står i så nära
sammanhang med den bedrivna verksamheten att principiell avdragsrätt bör
föreligga. Å andra sidan är det uppenbart att möjligheten till sådant avdrag
inbjuder till försök från de skattskyldigas sida att få avräkna personliga levnadskostnader
vid beskattningen. Huruvida missbruk av avdragsrätten kan
ske är emellertid i hög grad en fråga om vilka kontrollmöjligheter som står till
taxeringsmyndigheternas förfogande. Härutinnan vill utskottet erinra om de
förstärkningar av taxeringsorganisationen, som vidtagits under senare år och
varom ytterligare beslut fattades vid vårriksdagen år 1961. Jämsides härmed
har ökade befogenheter givits taxeringsorganen. Målsättningen har härvid
bl. a. varit att intensifiera granskningen av mer svårkontrollerade deklarationer.
De sålunda vidtagna åtgärderna bör vara ägnade att förbättra taxeringsmyndigheternas
möjlighet till effektiv granskning av yrkade avdrag för representationskostnader.

Även med de förbättringar av kontrollmöjligheterna som sålunda ägt rum
kan emellertid den frågan ställas om gällande bestämmelser rörande rätt till
avdrag för representationskostnader är utformade på ett ändamålsenligt sätt.
Utskottet är medvetet om att det måste stöta på stora svårigheter att söka
genom närmare föreskrifter reglera avdragsrätten. Den av motionären förordade
lösningen att genom lagstiftning föreskriva att vissa utgifter i samband
med representation inte skulle vara avdragsgilla, är utskottet i varje fall inte
berett att tillstyrka på nu föreliggande material.

Utskottet vill avslutningsvis erinra om att frågan om ändrade bestämmelser
på förevarande område — såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen
— för närvarande är föremål för utredning av skattelagssakkunniga. Enligt
uppgift i årets riksdagsberättelse avser de sakkunniga att i början av innevarande
år framlägga förslag rörande behandlingen i beskattningshänseende
av representationskostnader m. m. Med det anförda avstyrker utskottet motionen
I: 454.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 21 år 1962

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen I: 454 av herr Bengtson om undantagande av
alkoholhaltiga drycker från rätten till avdrag vid beskattningen
för representationskostnader icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 februari 1962

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Erik Jansson, Söderquist,
fröken Ranmark, herrar Oscar Carlsson, Stefanson, Yngve Nilsson, Wärnberg,
Sundin och Nordenson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Engkvist,
Magnusson i Borås, Rydén, Darlin, Andersson i Essvik, Eriksson i Bäckmora,
Carlstein och Larsson i Umeå.

Rotopress 1962