Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962
1
Nr 19
Bevillningsutskottets betänkande i anledning, av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen om allmän
energiskatt.
(1 :a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna 1:466 av herrar Mattsson och Torsten Andersson
samt 11:546 av herrar Nilsson i Tvärålund och Larsson i Borrby,
vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta om sådan ändring i energiskatteförordningen,
1) att egenproducerad kraft, som alstras genom förbränning av vedbränsle
ej blir föremål för beskattning,
2) att gränsen för borgerlig förbrukning höjes från 40 000 kilowattimmar
till 100 000 kilowattimmar per driftställe,
att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderligt förslag till författningsändring
samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att energiskattens
omläggning till fast avgift per kilowattimme blir föremål för skyndsam
prövning i enlighet med vad i motionerna anförts»; och
II) motion 11:191 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om ändrade grunder
för bestämning av beskattningsvärde vid uttagande av energiskatt på detaljdistribuerad
kraft (elskatt)».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:466, 11:546 och 11:191.
Gällande bestämmelser
Beskattningen av elektrisk kraft regleras genom förordningen den 31 maj
1957 om allmän energiskatt, vilken förordning, såvitt gäller elkraft, trädde
i stället för elskatteförordningen av den 1 juni 1951. Med undantag för kraft,
som används av kommunikationsföretag för bandrift och liknande ändamål,
är i princip all kraftförbrukning inom landet beskattad enligt energiskatteförordningen.
Ikraftträdandet av denna förordning medförde en utvidgning
av beskattningsområdet så till vida att detalj förbrukningen av elkraft,
som varit skattefri sedan 1952, åter beskattades.
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 7 samt. Nr 19
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962
För elektrisk kraft, som förbrukas i industriell rörelse med en förbrukning
av mer än 40 000 kilowattimmar för driftställe och beskattningsår (1
juli—30 juni) utgår skatten med 10 procent av kraftens beskattningsvärde.
För övrig kraft höjdes energiskatten genom beslut av 1958 års A-riksdag
från 5 procent till 7 procent av kraftens beskattningsvärde. Under denna
skattesats faller elektrisk kraft, som detalj distribueras för borgerliga behov,
dvs. hushålls-, jordbruks- och yrkeskonsumtionen, samt kraftförbrukningen
för gatubelysning m. m. Beskattningsvärdet är enligt energiskatteförordningen
i princip lika med summan av de avgifter, som förbrukaren har att
erlägga för kraften.
Skatten för elektrisk kraft erlägges av den som förbrukat kraften. Är förbrukaren
producent av kraften inlevererar han själv skatten till statsverket.
Övriga kraftförbrukare erlägger skatten till kraftleverantören samtidigt med
kraftavgifterna, varefter kraftleverantören har att redovisa och inbetala
skatten till statsverket. För energiskatten på elektrisk kraft är kontrollstyrelsen
beskattningsmyndighet.
Enligt 46 § förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning äger Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl.
Maj :t förordnar, när synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller
återbetalning av skatt.
Frågans tidigare behandling
I en inom finansdepartementet upprättad promemoria angående en allmän
energibeskattning, som låg till grund för 1957 års riksdagsbeslut i ämnet,
förordades en styckeskatt för den borgerliga förbrukningen. I remissyttrandena
över förslaget från de remissinstanser, som representerade distributionsintressena,
nämligen vattenfallsstyrelsen och elverksföreningen, föreslogs
emellertid en värdeskatt med hänsyn till att en dylik skatteform vore
mindre tariffrubbande och därjämte enklare ur uppbörds- och redovisningssynpunkt.
I proposition nr 175 till 1957 års riksdag anförde departementschefen
bl. a. följande.
De önskemål som sålunda uttalats av distributörerna bör enligt min mening
beaktas. Jag förordar fördenskull, att skatten å elektrisk kraft, som
detalj distribueras, uttages såsom värdeskatt. Vid mitt ställningstagande på
denna punkt har jag särskilt tagit fasta på elverksföreningens uttalande, att
kraftavgifterna för olika grupper av förbrukare numera är i hög grad utjämnade.
Möjlighet bör dock, såsom också framhålles av vattenfallsstyrelsen
och elverksföreningen, öppnas för kontrollstyrelsen att förordna om
styckeskatt i fall där en värdebeskattning med hänsyn till särskilda förhållanden
skulle erbjuda tekniska svårigheter. Framställning bör i dylika
fall göras av vederbörande distributör och skattesatsen bör avvägas efter
det genomsnittliga priset för detaljdistributionen.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 47 anslöt sig bevillningsut -
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962
3
skottet till förslaget i propositionen, att skatten å elektrisk kraft, som distribueras
för såväl borgerlig som industriell förbrukning, skulle uttagas
såsom en värdeskatt.
I de likalydande motionerna 1:153 och 11:187 vid 1958 års riksdag anfördes,
att den ursprungligen avsedda skattebelastningen på borgerlig kraft
hade ökat på grund av höjda taxor. Därför yrkades att sådana direktiv måtte
utfärdas för skattens beräkning att densamma inte drabbade detaljabonnenterna
med högre belopp än som ursprungligen avsetts.
Bevillningsutskottet, som behandlade motionerna i sitt av 1958 års A-riksdag
godkända betänkande nr 30, anförde härom följande.
Den i motionerna påtalade konsekvensen av skattens utformning skulle i
och för sig kunna undvikas om man övergår till att beräkna skatten per kilowattimme
i stället för procentuellt. Vid tillkomsten av energiskatteförordningen
prövades ingående vilken av dessa båda beräkningsgrunder som borde
väljas. Det befanns därvid att fördelarna med en procentuell skatt övervägde.
Utskottet finner inte anledning att nu inta en ändrad ståndpunkt och
kan därför inte tillstyrka motionerna.
Vid 1959 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna 1:297 och
11:367, att den nuvarande värdeskatten å 7 procent av de avgifter, som förbrukaren
har att erlägga för kraften, skulle ersättas av en styckeskatt å
1 öre per kilowattimme. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 26
anförde bevillningsutskottet bl. a. följande.
1 motsats till vad motionärerna anfört torde en värdeskatt för ett flertal
elverk och andra distributörer, nämligen de med maskinell debitering av
avgifterna, vara att föredraga ur debiterings- och kontrollsynpunkt och en
genomgripande omläggning av skattesystemet skulle för dessa kraftdistributörers
del medföra betydande kostnader och besvär. Inräknas skatten i
kraftpriset, vilken metod, enligt vad som upplysts, tillämpas av många distributörer,
medför debiteringen av värdeskatten inte något som helst extra
arbete för distributören och det totala skattebelopp, som skall redovisas,
erhålles i en enda uträkning såsom en procentandel av totalt debiterade avgifter.
Om den nuvarande värdeskatten å 7 procent ersättes av en styckeskatt
å 1 öre per kilowattimme, skulle detta dessutom medföra en skattehöjning
för abonnenter såväl på landsbygden som i tätorterna. Utskottet vill
vidare framhålla, att vid energiskatteförordningens tillkomst år 1957 noga
övervägdes vilket beskattningssystem, som var mest ändamålsenligt. Den
vid föregående års riksdag genomförda höjningen av skattesatsen med två
procent är inte av sådan storlek, att den kan påverka det tidigare ställningstagandet
i frågan. Utskottet anser sig därför inte kunna tillstyrka bifall till
de likalydande motionerna 1:297 och 11:367.
I de likalydande motionerna 1:34 och 11:45 vid 1960 års riksdag framställdes
yrkande av samma innebörd som i förenämnda motioner vid 1959
års riksdag. Bevillningsutskottet fann i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 73 icke anledning att frånträda den ståndpunkt som föregående
års riksdag intagit i frågan.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962
Vidare framställdes i de likalydande motionerna 1:199 och 11:248 yrkande
om att, därest den allmänna varuskatten skulle bibehållas, riksdagen
måtte besluta att energiskatten för den s. k. borgerliga elkraftförbrukningen
skulle avvecklas.
I anledning härav anförde bevillningsutskottet i ovannämnda betänkande
nr 73 bl. a. följande.
När den allmänna energiskatten infördes fr. o. m. den 1 juli 1957 motiverades
detta med de betydande investeringsbehoven på energiområdet, bl. a. innefattande
upprustning av landsbygdens elnät. Under en femårsperiod uppskattades
investeringskostnaderna för statens del till cirka 600 milj. kr. I
årets statsverksproposition har bruttoinkomsten av energiskatten på elektrisk
kraft för borgerlig förbrukning för budgetåret 1960/61 beräknats till
90,5 milj. kr. Ett slopande av energiskatten på detalj distribuerad kraft skulle
med hänsyn till storleken av skattebortfallet äventyra finansieringen av det
investeringsprogram för energiförsörjningen, om vilket principbeslut fattades
vid 1957 års riksdag och vars genomförande får anses synnerligen angeläget.
Av det anförda framgår att utskottet inte kan tillstyrka bifall till yrkandet
i de likalydande motionerna 1:199 och 11:248 om avveckling av energiskatten
på elektrisk kraft för borgerlig förbrukning.
I de likalydande motionerna 1:32 och 11:55 vid 1961 års riksdag framställdes
yrkanden av samma innebörd som i de förenämnda motionerna
1:277 och 11:367 vid 1959 års riksdag och 1:34 och 11:45 vid 1960 års riksdag.
Bevillningsutskottet fann i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 26
icke anledning frångå den ståndpunkt, som riksdagen under de senaste åren
intagit i frågan. Utskottet fann det emellertid angeläget att nedsättning av
skatten sker i sådana fall, där kraftpriset på grund av specifika förhållanden
är särskilt högt och skattebelastningen därigenom blivit större än vad som
kan anses normalt för landet i övrigt.
Vidare framställdes vid 1961 års riksdag i de likalydande motionerna 1:255
och 11:213 yrkande om att egenproducerad kraft, som alstras genom förbränning
av vedbränsle ej skulle bli föremål för beskattning och att skatt
för industriell förbrukning skulle erläggas endast om den årliga förbrukningen
översteg 100 000 kilowattimmar per driftställe. I anledning härav anförde
bevillningsutskottet beträffande frågan om skattebefrielse för viss
kraftproduktion.
Enligt 2 § energiskatteförordningen utgår inte energiskatt för inhemska
fasta bränslen och inte heller för elektrisk kraft, som framställes av producent,
vilken förfogar över en installerad generatoreffekt av mindre än 50
kilowatt och inte yrkesmässigt distribuerar elektrisk kraft. Distribution av
elektrisk kraft anses såsom yrkesmässig enligt 6 § kungörelsen med tillämpningsföreskrifter
till energiskatteförordningen, om den sker över distributionsnät
med anslutning av flera än 10 förbrukare eller om den distribuerade
kraften utgör mer än 20 000 kilowattimmar per år.
Den ovan återgivna undantagsbestämmelsen för i huvudsak egenproducerad
kraft torde främst ha tillkommit av praktiska skäl, enär det ansetts
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962
5
medföra svårigheter att i dylika fall kontrollera och uppmäta energiförbrukningen.
Vid större förbrukning föreligger enligt utskottets mening inte skäl
att undantaga egenproducerad kraft från beskattning. Därtill kommer svårigheterna
att vid distribution av egenproducerad kraft till andra konsumenter
särskilja denna kraft från annan kraft, som konsumenterna förbrukar.
Av anförda skäl kan utskottet inte tillstyrka ändrad lagstiftning härutinnan.
Beträffande den i de sistnämnda motionerna väckta frågan om höjning
av gränsen för industriell kraftförbrukning från enligt energiskatteförordningen
gällande 40 000 till 100 000 kilowattimmar för driftställe under helt
beskattningsår anförde utskottet.
Ett bifall till förslaget i motionerna skulle innebära att ett betydligt större
antal företagare än för närvarande finge erlägga energiskatt efter den lägre
skattesatsen. Detta skulle otvivelaktigt medföra ett icke oväsentligt skattebortfall.
Man torde heller inte kunna bortse ifrån att en ny gränsdragning
medför vissa rubbningar i konkurrensförhållandena olika företag emellan.
Utskottet är därför inte berett att tillstyrka ändrad lagstiftning i berörda
hänseende.
Utöver nämnda motioner hänvisades till utskottet vid 1961 års riksdag de
likalydande motionerna 1:466 och 11:570 vari hemställdes, att riksdagen
måtte besluta, att energiskatten på elektrisk kraft fr. o. m. den 1 juli 1961
måtte sänkas till hälften. Beträffande denna fråga anförde utskottet i sitt
av riksdagen godkända betänkande nr 26.
I årets statsverksproposition beräknas nettoinkomsten av energiskatt på
såväl industriell som borgerlig förbrukning av elektrisk kraft för budgetåret
1961/62 till omkring 152 milj. kr. En sänkning av skatten till hälften skulle
således medföra ett årligt skattebortfall på ca 76 milj. kronor.
De spörsmål, som behandlas i motionerna, är av betydande räckvidd och
sammanhänger med det problemkomplex, som företagsskatteutredningen har
att ta ställning till vid sina överväganden rörande den framtida företagsbeskattningen.
Det har nämligen i direktiven för utredningen förutsatts, att
denna skall undersöka vilka verkningar beskattningssystemet kan väntas få
bl. a. i fråga om prisutvecklingen, konkurrensförhållandena olika företag
och branscher emellan och i förhållande till utlandet samt i fråga om tänkbara
strukturförändringar inom näringslivet. Med hänsyn härtill anser sig
utskottet inte böra tillstyrka bifall till de likalydande motionerna 1:466 och
11:570.
Motionerna
Som motivering för yrkandena i de likalydande motionerna 1:466 och
11:546 anföres bl. a.
Vad först beträffar den egenproducerade kraften bör uppmärksammas att
den svenska trä- och sågverksindustrien ofta har egenproduktion av elektrisk
kraft. Därvid tillvaratas sågavfall, såsom bark, spån m. m. Från nationalekonomisk
synpunkt måste det anses riktigt att så sker, och energibeskattningen
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962
kan redan av det skälet ifrågasättas. Motiveringen för energibeskattningen är
att skapa resurser för utbyggnad av landets kraftresurser. Detta utgör ett
skäl att undanta egenproduktion av nämnt slag från beskattningen, emedan
de nuvarande kraftresurserna inte utnyttjas av dem som har dylik egenproduktion.
Ett måhända ännu starkare skäl utgörs av omständigheten att vedbränslen,
som är den primära energikällan vid denna egenproduktion, inte omfattas
av energibeskattningen. Om det vid en trä- eller sågverksindustri produceras
egen energi genom ångmaskin, eldad med nämnda avfallsprodukter,
och överföringen till företagets maskiner sker mekaniskt, t. ex. genom lindrift,
utgår följaktligen inte energiskatt. Motionärerna förordar därför, att
energiskatteförordningen ändras så att egenproducerad elektrisk kraft inte
beskattas, om kraften alstras genom förbränning av vedbränsle.
Vad energibeskattningen av industriellt förbrukad elektrisk kraft beträffar
bör den gällande gränsen 40 000 kilowattimmar årlig förbrukning höjas.
Till följd av taxesättning m. in. har nämligen energibeskattningen relativt
sett blivit tyngre för de mindre företagen. Beskattningsvärdet utgörs nämligen
av samtliga debiterade avgifter, således även de fasta avgifterna, som
för mindre företag utgör en större andel av kraftkostnaderna än för större
företag. För sådana mindre företag blir inte endast den egentliga kraftkostnaden
utan också energiskatten särskilt oförmånlig.
En för de mindre företagen mera rättvis ordning skulle erhållas, om den
nämnda gränsen för borgerlig förbrukning höjdes. Motionärerna förordar
därför, att gränsen för borgerlig förbrukning höjs från nuvarande 40 000
kilowattimmar per år till 100 000 kilowattimmar per år.
Av innehållet i motion 11:191 må här återges följande.
Med anledning av att någon enhetlig eltariff inte existerar medför uttagandet
av elskatten såsom värdeskatt, att abonnenter som betalar höga elavgifter
även får betala en hög elskatt. Då tarifferna på landsbygden i regel
är högre än i städer och andra tätorter medför detta, att elabonnenterna på
landsbygden får betala den högsta elskatten. Denna uppenbara orättvisa
borde kunna helt elimineras om elskatten i stället uttogs som en styckeskatt
med t. ex. 1 öre/kWh. I de relativt få fall som lågspänd elkraft försäljes
efter specialtariffer med mycket låga energiavgifter och en styckeskatt skulle
kunna medföra en högre skattebelastning än den nuvarande värdeskatten
efter 7 %, borde det vara möjligt att med stöd av gällande förordning medgiva,
att elskatten alltjämt uttages som en värdeskatt.
Om en allmän övergång från värdeskatt till styckeskatt å lågspänd elkraft
icke omedelbart kan genomföras, borde en gradvis utjämning av elskatten
mellan landsbygd och tätorter kunna åstadkommas genom att beskattningsvärdet
endast beräknas efter den i de olika eltaxorna ingående energiavgiften.
Visserligen uttages energiavgifter av olika storlek inom eldistributions
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962
7
företagen på landsbygden och i tätorterna, men dessa avgifter uppvisar
dock mindre variationer än de grundavgifter som förekommer.
I en till beredningsutskottet hänvisad motion 1:508 (likalydande med
motion 11:589) har herrar Mattsson och Andersson under åberopande av
vad som anförts i motion 1:466 hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att frågan om mindre företags försörjning med elektrisk
energi och den allmänna taxesättningen där blir föremål för skyndsam
prövning i enlighet med vad i ovannämnda motion anförts.
Utskottet
Utskottet behandlar till en början de yrkanden, som framställts angående
en omläggning av energiskatten från nuvarande system med värdeskatt
till ett system med styckeskatt.
I de likalydande motionerna 1:466 och 11:546 har bl. a yrkats en omläggning
av energiskatten till fast avgift per kilowattimme och i motionen
11:191 har hemställts om ändrade grunder för bestämmande av beskattningsvärdet
vid uttagande av energiskatt på detalj distribuerad kraft.
I sistnämnda motion föreslås härvid i första hand en omläggning av skatten
till fast avgift per kilowattimme, och, därest en omedelbar övergång
till styckeskatt å lågspänd kraft icke kan genomföras, att beskattningsvärdet
endast beräknas efter de i de olika eltaxorna ingående energiavgifterna.
Till stöd för yrkandena har i motionerna anförts, att nuvarande system
med värdeskatt dels medför en hårdare skattebelastning för landsbygden
än för tätorterna och dels att priset på den elektriska energin och därmed
även skatten är högst varierande mellan t. ex. små och stora företag.
Utskottet vill till en början erinra om att skatt å elkraft för borgerlig
förbrukning uttagits sedan år 1957. I samband med införandet prövades
ingående efter vilket system skatten lämpligen borde uttas. Vad angår det
system som nu förordas i motionerna med en fast avgift per kilowattimme,
förelåg viss praktisk erfarenhet rörande dess lämplighet. Tidigare hade nämligen
under en begränsad period, budgetåret 1951/52, skatt uttagits å detaljdistribuerad
elkraft därvid man följt ett sådant system. Under denna
period utgick sålunda skatten som en styckeskatt med 1 öre per kilowatttimme.
På grund av de därvid gjorda erfarenheterna valde statsmakterna
att 1957 utforma skatten som en värdeskatt. Skälen härtill var främst att
denna skatteform ansågs vara mindre tariffrubbande samt enklare ur uppbörds-
och redovisningssynpunkt. Skattesatsen fastställdes till 5 procent
av kraftens beskattningsvärde, vilket värde motsvarar summan av de avgifter,
som förbrukaren har att erlägga för kraften. Genom beslut av 1958
års A-riksdag höjdes skattesatsen till 7 procent. 1957 års beslut har se
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962
nare omprövats av riksdagen vid flera tillfällen på grund av väckta motioner
av samma innebörd som de nu förevarande. Riksdagen har emeilertid
avvisat motionsyrkandena under hänvisning till att frågan ingående prövats
i samband med energiskattens införande och att skillnaden i skattebelastningen
mellan landsbygd och tätorter inte är av nämnvärd betydelse.
Enligt utskottets mening föreligger inte heller nu anledning för riksdagen
att frånträda 1957 års riksdags ståndpunkt beträffande sättet för energiskattens
uttagande. I detta sammanhang vill utskottet dock erinra om
föreskriften i 15 § 2 mom. energiskatteförordningen, enligt vilken kontrollstyrelsen
äger medgiva förbrukare inom distributionsområde med onormalt
höga kraftavgifter eller anslutningsavgifter nedsättning av skalten.
Beträffande det i motionen 11:191 alternativt framställda yrkandet att
beskattningsvärdet skulle bestämmas inte som nu med utgångspunkt från
de totala avgifter, som erläggs för kraften, utan med utgångspunkt från
de rörliga avgifterna, anser sig utskottet böra framhålla, att de skattskyldiga
— med hänsyn till svårigheterna att bestämma hur stor del av kostnaden
som skall anses motsvara fast resp. rörlig avgift —- efter en sådan
övergång kan påverka skattens storlek genom minskning av de rörliga avgifterna
och en motsvarande ökning av de fasta avgifterna.
Av det anförda framgår att utskottet inte ansett sig kunna biträda de
önskemål om omläggning av metod för skattens uttagande, som uttalas i
de likalydande motionerna 1:466 och 11:546 samt i motionen 11:191.
I de likalydande motionerna 1:466 och 11:546 yrkas även sådan ändring
i energiskatteförordningen att elektrisk kraft, som alstras genom förbränning
av vedbränsle, inte blir föremål för beskattning. Motionärerna har
bl. a framhållit, att om den genom förbränning av vedbränslet alstrade
energin tillvaratages genom mekanisk överföring via ångmaskin utgår icke
skatt. Skatt utgår däremot om den alstrade energin omvandlas till elektrisk
kraft.
Det i motionerna framställda yrkandet och skälen för skattebefrielse
överensstämmer helt med det yrkande och de skäl, som anfördes i de likalydande
motionerna 1:255 och 11:213 vid 1961 års riksdag. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 26 fann utskottet icke skäl tillstyrka det
då framställda yrkandet. Utskottet hänvisade därvid bl. a. till svårigheterna
att vid distribution av den kraft, varom här är fråga, särskilja denna
kraft från annan distribuerad kraft.
I de förevarande motionerna har inte förebragts några nya skäl, som
kan föranleda ett frånträdande av den ståndpunkt, som riksdagen tidigare
intagit i frågan. Utskottet anser sig på grund härav icke kunna biträda
det i förevarande motioner framförda önskemålet om skattebefrielse
för elektrisk kraft, som alstras genom förbränning av vedbränsle.
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962
9
Enligt energiskatteförordningen beskattas industriell kraftförbrukning
efter 10 procent av kraftens beskattningsvärde om den årliga förbrukningen
överstiger 40 000 kilowattimmar per driftställe. Uppgår förbrukningen
däremot till högst 40 000 kilowattimmar utgår skatten efter 7 procent av
beskattningsvärdet.
I motionerna 1:466 och 11:546 har även framställts yrkande om att nyssnämnda
gränstal skall höjas till 100 000 kilowattimmar. En sådan ändring
anser motionärerna motiverad av att energiskatt på elektrisk kraft på grund
av taxesättning blivit relativt sett mera betungande för de mindre företagen
än för de större.
I enlighet med vad utskottet anfört i betänkande nr 26 år 1961 finner
utskottet — med hänsyn till det skattebortfall och de rubbade konkurrensförhållanden,
som skulle uppstå därest gränsen för industriell förbrukning
höjes — sig icke kunna tillstyrka ändrad lagstiftning i förevarande
hänseende.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:466 av herrar Mattsson
och Torsten Andersson samt 11:546 av herrar Nilsson i
Tvärålund och Larsson i Borrby, ävensom
2) motionen 11:191 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 februari 1962
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Erik Jansson, Söderquist,
fröken Ranmark, Oscar Carlsson, Stefanson, Yngve Nilsson, Wärnberg,
Sundin och Nordenson; samt
från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Engkvist,
Magnusson i Borås, Rydén, Darlin, Andersson i Essvik, Eriksson i
Bäckmora, Carlstein och Larsson i Umeå.
Reservation
av herrar Sundin och Eriksson i Bäckmora, vilka ansett att utskottets yttrande
och hemställan bort ha följande lydelse:
»Utskottet behandlar ----- (= utskottet s. 7 rad 10 uppifrån — rad
16 nedifrån)--- — stora företag.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962
Utskottet vill till en början erinra om att skatt å elkraft för borgerlig
förbrukning uttagits sedan 1957. I samband med införandet övervägdes
efter vilket system skatten lämpligen borde uttas. Vad angår det system
som nu förordas i motionerna med en fast avgift per kilowattimme förelåg
viss praktisk erfarenhet rörande dess lämplighet. Tidigare hade nämligen
under en begränsad period, budgetåret 1951/52, skatt uttagits å detaljdistribuerad
elkraft, därvid man följt ett sådant system. Under denna
period utgick sålunda skatten som en styckeskatt med 1 öre per kilowattimme.
I den departementspromemoria, som låg till grund för riksdagsbeslutet
1957, förordades, att skatten å elektrisk kraft för borgerligt
bruk skulle utgå med visst belopp för kilowattimme (styckeskatt). Med
de mellan olika delar av landet ganska varierande elpriserna kunde det,
framhölls det i promemorian, inte vara lämpligt, att de debiterade elkraftavgifterna
lades till grund för skattens bestämmande. En värdeskatt skulle
medföra, att redan förut höga kraftavgifter, exempelvis på landsbygden,
skulle stiga mera än kraftavgifterna å de orter, där kraften av olika omständigheter
kunnat hållas billig. Statsmakterna beslutade dock att utforma
skatten som en värdeskatt.
De erfarenheter, som sedan vunnits från elbeskattningen, har bekräftat,
att värdeskatten såsom framhölls i den nämnda promemorian medför en
orättvis skatteskärpning främst för landsbygden. Såsom uttalats i motionerna
bör denna orättvisa kunna elimineras genom en omläggning till
styckeskatt. Utskottet delar därför uppfattningen, att en sådan omläggning
av energiskatten å elkraft skyndsamt bör prövas. I de relativt fä fall,
då lågspänd elkraft försäljes efter specialtariffer med mycket låga energiavgifter
och en styckeskatt skulle kunna medföra en högre skattebelastning
än den nuvarande värdeskatten efter 7 procent, bör det såsom
framhållits av motionärerna vara möjligt att med stöd av gällande förordning
medgiva, att energiskatten alltjämt uttages som värdeskatt.
Om en allmän övergång från värdeskatt till styckeskatt å lågspänd elkraft
inte kan genomföras omedelbart, bör enligt motionen 11:191 en första
utjämning av elskatten mellan landsbygd och tätorter kunna åstadkommas
genom att beskattningsvärdet beräknas endast efter den i de olika eltaxorna
ingående energiavgiften. Utskottet anser, att under i motionen angivna
förutsättningar en sådan omläggning bör alternativt övervägas under ett
övergångsskede.
Av det anförda framgår att utskottet biträder de önskemål om omläggning
av metoden för skattens uttagande, som uttalats i de likalydande motionerna
1:466 och 11:546 samt i motionen 11:191.
I de — —• — (= utskottet s. 8 rad 19 — rad 13 nedifrån) — — —
elektrisk kraft.
Motiveringen för energibeskattningen är att densamma skall skapa resurser
för utbyggnad av kraftförsörjningen. Härvid har dock vedbränsle
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962
11
undantagits från beskattning. Om det vid en trä- eller sågverksindustri
produceras egen energi genom ångmaskin, eldad med t. ex. sågavfall, och
överföringen till företagets maskiner sker mekaniskt, t. ex. genom lindrift,
utgår sålunda inte energiskatt. Om ångmaskinen däremot driver en generator
som alstrar elektrisk ström, vilken överföres till företagets maskiner,
skall energiskatt utgå. Utskottet delar motionärernas uppfattning, att energiskatteförordningen
bör ändras, så att egenproducerad elektrisk kraft inte
beskattas, om kraften alstras genom förbränning av vedbränsle.
Enligt energiskatteförordningen---(= utskottet s. 9 rad 1 — rad
10 uppifrån)---de större.
En för de mindre företagen mera rättvis ordning skulle erhållas, om den
nämnda gränsen för borgerlig förbrukning höjdes på sätt som föreslagits
i motionerna. Utskottet tillstyrker sålunda, att gränsen för borgerlig förbrukning
höjes från nuvarande 40 000 kilowattimmar per år till 100 000 kilowattimmar
per år.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
I. att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
1:466 av herrar Mattsson och Torsten Andersson samt
11:546 av herrar Nilsson i Tvärålund och Larsson i Borrby
måtte antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 74 § 1 inom.
förordningen den 31 maj 1957 (nr 262) om allmän
energiskatt.
Härigenom förordnas, att 14 § 1 mom. förordningen
den 31 maj 1957 om allmän energiskatt skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
14 §.
1 mom. Skatten utgår
a) för elektrisk kraft, som förbrukas i industriell rörelse
med en förbrukning av mer än 100 000 kilowattimmar
för driftställe under helt beskattningsår, med tio procent
av kraftens beskattningsvärde och
b) för annan---kraftens beskattningsvärde.
Såsom driftställe---huvudsak gemensam.
Med beskattningsår---30 juni.
Beskattningsvärdet är---icke skatt.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1962
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.
II. att riksdagen måtte
a) med bifall till motionen 11:191 av herr Eriksson i
Bäckmora m. fl. och de likalydande motionerna
1:466 av herrar Mattsson och Torsten Andersson samt
11:546 av herrar Nilsson i Tvärålund och Larsson i
Borrby i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om prövning
angående ändrade grunder för bestämning av
beskattningsvärdet vid uttagande av energiskatt på
detalj distribuerad elkraft i enlighet med vad utskottet
anfört;
b) i anledning av de likalydande motionerna 1:466 av
herrar Mattsson och Torsten Andersson samt 11:546
av herrar Nilsson i Tvärålund och Larsson i Borrby
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om prövning
rörande undantagande från energibeskattningen av
egenproducerad elkraft, som alstras genom förbränning
av vedbränsle, i enlighet med vad utskottet
anfört.»
in J''-!>?* J t»-»''
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1962
620219