Bevillningsutskottets betänkande nr 17 är 1962

1

Nr 17

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om avveckling av fastighetsbeskattningen, m. m.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:470 av herr Sundin och 11:531 av herr
Andersson i Knäred m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla att förslag rörande avveckling av fastighetsskatten,
i huvudsak grundat på förslag av 1957 års fastighetsskattesakkunniga,
måtte föreläggas innevarande års höstriksdag»; samt

2) motionen 11:607 av herr Larsson i Borrhy, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att möjligheterna
för en mera tillfredsställande fördelning kommuner emellan i vad
det gäller kostnadsbördan för ordnande av fritidsbebyggelse snarast prövas».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:470 och 11:607.

Den kommunala fastighetsskatten brukar karakteriseras som en garantiskatt,
d. v. s. en skatt som åt kommunen garanterar ett visst skatteunderlag.
Bestämmelserna om garantibeskattningen tillkom år 1920 och undergick
en teknisk omarbetning genom beslut av 1953 års riksdag, varvid
ett första steg togs mot avskaffandet av den kommunala beskattningen av
fastighet genom att repartitionstalet sänktes från 5 till 4. Genom beslut vid
1957 års riksdag vidtogs en ytterligare sänkning av repartitionstalet till
nuvarande 2,5.

Enligt gällande bestämmelser bildar fastighet och inkomst tillsammans
det kommunala inkomstskatteunderlaget. För fastighet, som året näst före
taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas garantibelopp till 2,5 procent
av fastighetens taxeringsvärde för förstnämnda år. Vid taxering till kommunal
inkomstskatt lägges detta garantihelopp till summan av den skattskyldiges
till sådan skatt skattepliktiga inkomster av olika förvärvskällor
efter det att från denna summa avräknats de allmänna avdrag, som den
skattskyldige enligt kommunalskattelagens bestämmelser är berättigad till.
Det sålunda framräknade summabeloppet utgör taxerad inkomst. Om inkomsten
av förvärvskällorna, minskad med de allmänna avdragen, skulle
resultera i ett negativt tal, tillåts ett sådant underskott inte reducera ga Bihang

till riksdagens protokoll 11)62. 7 samt. Nr IV

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 dr 1962

rantibeloppet. Den taxerade inkomsten kommer därför alltid att uppgå till
minst garantibeloppets storlek. Den kommunala inkomstskatten uträknas
emellertid på en beskattningsbar inkomst, som utgörs av den taxerade inkomsten
i förekommande fall minskad med ortsavdrag och avdrag för nedsatt
skatteförmåga. I de fall den skattskyldiges inkomst av olika förvärvskällor,
minskad med allmänna avdrag, understiger beloppet av honom tillkommande
ortsavdrag och — i förekommande fall — avdrag för nedsatt
skatteförmåga beskattas alltså garantibeloppet allenast till ett reducerat
belopp eller också inte alls.

Garantibeloppet skall inom den kommun, där fastigheten är belägen, upptas
såsom skattepliktig inkomst för fastighetens ägare. I de fall där fastighet
ligger i annan kommun än fastighetsägarens hemortskommun, måste
därför fastighetsägaren taxeras till kommunal inkomstskatt i varje kommun,
där han äger fastighet. Skattskyldig, som åtnjutit inkomst i annan
kommun än hemortskommunen och vars inkomst i hemortskommunen inte
förslår till utnyttjande vid den kommunala inkomsttaxeringen av ortsavdrag
och sådana allmänna avdrag, som omförmäles i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen,
äger rätt att avräkna återstående del i den andra kommunen.

Vid beräkning av den skattskyldiges inkomst av jordbruksfastighet, annan
fastighet och rörelse får — i den mån fastighet ingår i förvärvskällan
och garantibelopp för fastigheten upptagits såsom skattepliktig inkomst
för den skattskyldige — avdrag (»procentavdrag») göras med belopp motsvarande
garantibeloppet, d. v. s. 2,5 procent av fastighetens taxeringsvärde.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen nr 71 till 1957 års riksdag,
vari bl. a. föreslogs en sänkning av repartitionstalet från 4 till 2,5, väcktes
motionsyrkanden om lägre repartitionstal än föredragande departementschefen
föreslagit.

I sitt betänkande nr 32 anförde bevillningsutskottet bl. a. följande.

Emellertid kan en alltför stor sänkning av repartitionstalet inte nu genomföras
utan att vissa kommuner blir i behov av kompensation. Frågan
när sådan skall förekomma och i vad form eventuell kompensation bör ges
har inte varit föremål för närmare utredning. Under sådana förhållanden
kan man enligt utskottets åsikt inte redan nu sänka repartitionstalet mer
än som föreslagits i propositionen. Det torde inte heller vara lämpligt att
i rådande läge ha ett lägre repartitionstal för skogsfastigheter. Vid detta
sitt ställningstagande har utskottet förutsatt att fastighetsbeskattningen avvecklas
inom en mycket nära framtid; kan så ske torde huvudsyftet med
förevarande motioner vara tillgodosett. Med det anförda tillstyrkes bifall
till propositionen i denna del och avstyrlces motionsyrkandena om lägre
repartitionstal än 2,5.

Vidkommande frågan om en slutlig avveckling av fastighetsbeskattningen
anförde utskottet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1962

3

Enligt vad departementschefen framhållit synes utvecklingen gå i den
riktningen att det inom en tämligen nära framtid torde bli möjligt att avskaffa
denna beskattning. Departementschefen har förutsatt att en särskild
utredning företas, bl. a. beträffande frågan om kompensation i någon form
till de kommuner, som är i hög grad beroende av fastighetsbeskattningen.

Utskottet vill i detta sammanhang starkt understryka angelägenheten av
att fastighetsbeskattningen avskaffas så snart förutsättningar därför föreligger.
Detta torde emellertid inte vara möjligt, utan att dessförinnan frågan
om kompensation åt vissa kommuner undersöks. I vilka fall och i vilken omfattning
sådan kompensation kan bli erforderlig undandrar sig utskottets
bedömande. Innan behovet av kompensation undersökts är det svårt att närmare
ange formen och villkoren för kompensationen. Utskottet finner det
önskvärt att denna fråga — i den mån den inte kan lösas i samband med
den förut omnämnda utredningen rörande fördelningen av inkomst från vattenfallsfastighet
— blir föremål för skyndsam utredning. Utskottet förvantar
att senast 1960 års riksdag bereds tillfälle att ta ställning till frågan om
en slutlig avveckling av fastighetsbeskattningen, under förutsättning att
erforderliga undersökningar till denna tidpunkt kan slutföras. Utskottet
föreslår därför att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att förslag
om fastighetsbeskattningens slutliga avveckling måtte föreläggas senast
1960 års riksdag samt att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa härför
erforderlig utredning.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

År 1957 uppdrogs åt särskilda sakkunniga — 1957 års fastighetsskattesakkunniga
— att utreda frågan om fastighetsbeskattningens avveckling. I
sitt den 20 januari 1960 avgivna betänkande, SOU 1960:4, ansåg sig de sakkunniga
icke kunna förorda en fullständig avveckling av fastighetsbeskattningen,
enär en total avveckling skulle medföra att skillnaderna i skattetryck
mellan kommunerna komme att kraftigt skärpas och att i vissa kommuner
en betydande omfördelning av skattebördan från juridiska personer
till fysiska personer komme atl äga rum. De sakkunniga föreslog därför en
fortsatt partiell avveckling av fastighetsbeskattningen. Sålunda föreslogs
att fastighetsbeskattningen skulle avvecklas dels för samtliga fastigheter,
som äges av fysiska personer, och dels beträffande fastigheter, som tillhör
bostadsföreningar, bostadsaktiebolag eller allmännyttiga bostadsföretag.
Däremot skulle fastighetsbeskattningen i sin nuvarande form bibehållas för
fastigheter, som tillhör övriga juridiska personer (vanliga aktiebolag, ekonomiska
föreningar m. fl.) samt för det allmännas fastighetsinnehav. För
atl tillgodose sommarstugekommunernas anspråk på visst skatteunderlag
från sommarstugorna föreslogs att dessa kommuner skulle få tillgodoräkna
sig ett skatteunderlag, som i princip motsvarade nuvarande garantibelopp
för fastigheterna. Skatten på delta belopp skulle tillföras kommunerna i
samband med statsverkets utbetalning av kommunalskatt. I gengäld skulle
staten behålla den kommunalskatt, som i hemortskommunen belöpte på
sommarstugor.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1962

Förslaget beräknades medföra att den effektiva fastighetsbeskattningen
skulle minska med ca 72 procent, innebärande i absoluta tal ett skattebortfall
för kommunerna av ca 93 milj. kronor. Den genomsnittliga primärkommunala
utdebiteringshöjningen beräknades av de sakkunniga till 22 öre.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges
följande.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1-A70 och 11:531 om
avveckling av fastighetsbeskattningen anföres bl. a. Den i vårt land förekommande
fastighetsbeskattningen kan inte anses förenlig med i övrigt
gällande principer för beskattning. Fastighetsskatten utgår till följd av sin
karaktär av garantiskatt oberoende av om beskattningsobjektet lämnat överskott
eller givit upphov till förlust under beskattningsåret. Under gången
tid har skäl funnits för en sådan ordning, emedan de i allmänhet bäst ekonomiskt
ställda, d. v. s. de ägande, därigenom kom att svara för ett minimiskatteunderlag.
Numera finns inte fog för en sådan ordning. Fastighetsägarna
som grupp kan inte anses ha någon större skattekraft än andra. Det skatteunderlag,
som garanteras genom fastighetsskatten, spelar allmänt sett
en underordnad roll. Några bärande skäl för en allmän beskattning av denna
art föreligger inte under numera rådande förhållanden. I vissa kommuner
skulle dock en avveckling av fastighetsbeskattningen medföra avsevärda
utdebiteringshöj ningar. Detta gäller främst kommuner, där t. ex. skogar
och vattenkraftsanläggningar av betydande värde äges av juridiska personer,
som har sitt säte i annan kommun, samt vissa kommuner med omfattande
sommarstugebebyggelse. En avveckling av fastighetsbeskattningen
måste uppenbarligen ske på sådant sätt att dessa kommuner i rimlig utsträckning
hålles skadeslösa.

Frågan om fastighetsskattens avveckling har prövats av 1957 års fastighetsskattesakkunniga,
vilka även framlagt betänkande med förslag om en
avveckling (SOU 1960:4). De sakkunnigas förslag är enligt motionärernas
mening väl avvägt och bör till sina huvuddrag kunna läggas till grund för
avveckling av fastighetsskatten. Då det är angeläget, att en avveckling snarast
kommer till stånd, föreslår motionärerna, att riksdagen anhåller om
förslag i frågan till innevarande års höstriksdag.

I motionen 11:607, vari hemställes om riksdagsskrivelse med begäran om
prövning av frågan om fördelningen av kommunalskatten mellan skattskyldigs
mantalskrivningsort och fritidsvistelseort, anföres följande. Den allmänna
standardhöjningen i vårt land har bl. a. medfört att allt flera medborgare
i ökad utsträckning har möjlighet att planlägga och utnyttja sin
fritid för vistelse i för rekreation lämplig miljö. Denna utveckling är att
hälsa med den allra största tillfredsställelse med hänsyn till de alltmer
ökade krav, som vårt förändrade samhälle ställer på medborgarna. Det är

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1962

5

en för »fritidsinnevånare» och kommuner gemensam angelägenhet att kommunerna
verkligen har möjlighet att erbjuda en för fritidsvistelse lämpad
miljö med godtagbar allmän service, vilket emellertid kan kräva betydande
ekonomiska engagemang för kommunerna.

Då den nuvarande utformningen av den kommunala beskattningen icke
innebär någon tillfredsställande fördelning mellan den skattskyldiges mantalsskrivningsort
och den kommun där vederbörande har sin fritidsvistelse
under en måhända icke oväsentlig del av året, synes det angeläget att frågan
om möjligheterna för en riktigare fördelning av kommunalskatten upptages
till prövning.

Utskottet

Utskottet behandlar till en början yrkandet i de likalydande motionerna
1:470 och 11:531 om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag
till innevarande års höstriksdag rörande avveckling av fastighetsbeskattningen
i huvudsaklig överensstämmelse med 1957 års fastighetsskattesakkunnigas
förslag i ämnet.

Vid 1953 års riksdag beslutades en teknisk omläggning av den kommunala
beskattningen av fastighet. I samband därmed togs ett första steg mot
avskaffandet av denna skatteform genom att repartitionstalet sänktes från
5 till 4. Genom beslut av 1957 års riksdag ägde en fortsatt successiv avveckling
av fastighetsbeskattningen rum genom en ytterligare sänkning av repartitionstalet
till nuvarande 2,5. I sitt av 1957 års riksdag godkända betänkande
nr 32 underströk bevillningsutskottet angelägenheten av att fastighetsbeskattningen
avvecklades så snart förutsättningar därför förelåg
och hemställde att en utredning skulle igångsättas för att klargöra de frågor,
som sammanhängde med den slutliga avvecklingen. I anledning därav tillkallades
samma år särskilda sakkunniga — 1957 års fastighetsskattesakkunniga
— med uppdrag att utreda frågan om fastighetsbeskattningens avveckling.

I sitt den 20 januari 1960 avlämnade betänkande (SOU 1960: 4) konstaterade
de sakkunniga, att en total avveckling av fastighetsbeskattningen
skulle medföra att skillnaderna i skattetryck mellan kommunerna skulle
komma att ytterligare skärpas och att i vissa kommuner en betydande omfördelning
av skattebördan från juridiska till fysiska personer skulle äga
rum. Ett fullständigt avskaffande av fastighetsbeskattningen skulle enligt
de sakkunnigas beräkningar medföra ett årligt inkomstbortfall för kommunerna
av cirka 130 milj. kronor. För att motverka ett skattebortfall av
denna storlek skulle kommunernas utdebiteringar genomsnittligt behöva
höjas med omkring 40 öre per skattekrona. De sakkunniga fann vidare
att ett system med statsbidrag inte skulle bli en ändamålsenlig och lämplig
a nordning till förebyggande av olägenheterna med avvecklingen. Med hän -

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 77 år 1962

syn härtill ansåg sig de sakkunniga endast kunna förorda en fortsatt partiell
avveckling. Förslaget innebär att fastighetsbeskattningen skulle avvecklas
för samtliga fastigheter, som ägs av fysiska personer, och för fastigheter,
som tillhör bostadsföreningar, bostadsaktiebolag eller allmännyttiga
bostadsföretag. För att tillgodose sommarstugekommunernas anspråk på
visst skatteunderlag för sommarstugorna föreslogs att dessa kommuner
skulle få tillgodoräkna sig ett skatteunderlag motsvarande nuvarande garantibelopp
för fastigheterna i samband med statsverkets utbetalning av
kommunalskatt. Förslaget beräknades medföra ett skattebortfall för kommunerna
av cirka 93 milj. kronor, innebärande en genomsnittlig primärkommunal
utdebiteringshöjning av 22 öre per skattekrona.

Utskottet anser de skäl mot ett bibehållande av den nuvarande fastighetsbeskattningen,
som tidigare framförts i olika sammanhang och som jämväl
motionärerna åberopat, alltjämt i princip bärande. Utskottet kan därför
ansluta sig till den av 1957 års bevillningsutskott uttalade meningen, att
det är angeläget att denna beskattningsform avskaffas så snart förutsättningar
därför föreligger. Emellertid talar enligt utskottets mening i dagens
läge vissa skäl för ett temporärt uppskov med avvecklingen. Även om fastighetsskatteunderlagets
procentuella andel av det totala skatteunderlaget fortgående
minskat, skulle en sådan fortsatt partiell avveckling av fastighetsbeskattningen,
som motionärerna förordat, i många fall få menliga verkningar
på kommunernas skatteunderlag. Trots inte oväsentliga inkomstökningar
kämpar åtskilliga kommuner för närvarande med betydande svårigheter
att finansiera sin verksamhet. Mot bakgrunden härav bör inte utan
tvingande skäl genomföras en åtgärd, som är ägnad att i betydande grad
minska det kommunala skatteunderlaget. Med hänsyn till de utdebiteringshöjningar,
som skulle bli följden även av en i begränsad omfattning genomförd
avveckling av fastighetsbeskattningen, är utskottet för sin del inte berett
att för närvarande tillstyrka en sådan åtgärd.

Utskottet vill emellertid framhålla, att därest det förslag om översyn av
rikets indelning i borgerliga primärkommuner, som för närvarande är föremål
för riksdagens prövning, genomföres, detta på längre sikt torde komma
att möjliggöra en förstärkning av de sämst ställda kommunernas ekonomiska
resurser. Det aviserade ökade statliga stödet till de skattetyngda kommunerna
och de förslag, som skatteutjämningskommitténs fortsatta överväganden
kan leda till, torde komma att få samma effekt.

1957 års bevillningsutskotts uttalande om angelägenheten av att fastighetsbeskattningen
avskaffades avsåg en fullständig avveckling av denna
skatt. Av skäl, för vilka ovan i korthet redogjorts, ansåg sig 1957 års fastighetsskattesakkunniga
inte kunna tillstyrka ett fullständigt avskaffande
utan förordade för sin del en fortsatt partiell avveckling. Delade meningar
kan ur principiell synpunkt självfallet råda om lämpligheten av att endast

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1962

i begränsad omfattning avveckla denna skatt. Med hänsyn till att ett bibehållande
av fastighetsbeskattningen i dess nuvarande utformning åtminstone
tills vidare måste anses vara av väsentlig betydelse för åtskilliga kommuner
anser sig utskottet inte nu böra taga ställning till detta spörsmål.

Av vad ovan anförts framgår att utskottet för närvarande inte är berett
att tillstyrka, att fastighetsbeskattningen helt eller delvis avvecklas. Utskottet
avstyrker således bifall till de likalydande motionerna 1:470 och
II: 531.

I detta sammanhang behandlar utskottet även motionen II: 607, vari hemställes
om riksdagsskrivelse med begäran om prövning av frågan om fördelningen
av kommunalskatt mellan skattskyldigs mantalsskrivningskommun
och frilidsvistelsekommun. Som motivering för yrkandet har bl. a. anförts,
att det är angeläget att kommunerna kan erbjuda en för fritidsvistelse
lämpad miljö med godtagbar service, vilket emellertid kräver betydande
ekonomiska engagemang från kommunernas sida. Den nuvarande
utformningen av den kommunala beskattningen innebär enligt motionärens
mening inte en tillfredsställande fördelning av skatten mellan den skattskyldiges
mantalsskrivningskommun och den kommun, där han vistas under
sin fritid.

De i motionen anförda synpunkterna är enligt utskottets mening värda
beaktande. Enligt direktiven för 1958 års skatteutjämningskommitté skall
emellertid kommittén bl. a. pröva möjligheterna till en annan fördelning
än den nuvarande av beskattningsföremalen olika kommuner emellan. Det
torde därvid kunna förväntas att den i motionen aktualiserade frågan finner
sin lösning i ett vidare sammanhang. Under sådana förhållanden anser
utskottet skäl inte föreligga att tillstyrka riksdagsskrivelse i ämnet. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motionen II: 607.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 470 av herr Sundin och
II: 531 av herr Andersson i Knäred m. fl. om avveckling av
fastighetsskatten, samt

2) motionen II: 607 av herr Larsson i Borrby angående
fördelningen av kommunalskatt mellan skattskyldigs mantalsskrivningsort
och fritidsvistelseort,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 februari 1962

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år W62

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Erik Jansson, Söderquist, fröken Ranmark*, herrar Oscar Carlsson,
Stefanson, Yngve Nilsson och Sundin; samt
från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Gustafson i
Göteborg*, Kärrlander, Vigelsbo, Wiklund i Öjebyn*, Engkvist, Christenson
i Malmö*, Stiernstedt* och Björkman.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Sundin och Vigelsbo, vilka ansett att utskottet bort anföra och
hemställa följande:

Utskottet behandlar---(= utskottet s. 5 rad 12 uppifrån — s. 6 rad

11 uppifrån)---per skattekrona.

Utskottet anser de skäl mot ett bibehållande av den nuvarande fastighetsbeskattningen,
som tidigare framförts i olika sammanhang och som jämväl
motionärerna åberopat, alltjämt bärande. Utskottet ansluter sig således till
den av 1957 års bevillningsutskott uttalade meningen, att det är angeläget,
att denna beskattningsform avskaffas så snart förutsättningar därför föreligger.
Av vikt är att det inkomstbortfall som inträffar för kommunerna i
ett sådant sammanhang ägnas särskild uppmärksamhet. Härvid vill utskottet
erinra om att de kommuner, som nu har betydande skatteintäkter
genom fastighetsbeskattningen av t. ex. kraftverk och skogar, vilka äges av i
annan kommun beskattade juridiska personer, eller sommarstugor, som
äges av i annan kommun beskattade personer, ej berövas detta skatteunderlag
vid en avveckling enligt de sakkunnigas förslag. Inkomstbortfallet för
kommunerna vid ifrågavarande avveckling blir enligt utskottets mening
ej större än att det bör kunna kompenseras på lämpligt sätt, t. ex. genom
höjning av statliga anslag till vissa kommunala ändamål eller på något
längre sikt vid ett införande av grundbidragsprincipen. Det bör sålunda
kunna undvikas att nämnda avveckling över huvud taget leder till några
kommunala utdebiteringshöjningar. Utskottet finner sig därför böra tillstyrka
motionsyrkandet om förslag till innevarande års höstriksdag rörande
avveckling av fastighetsbeskattningen i huvudsaklig överensstämmelse med
1957 års fastighetsskattesakkunnigas förslag i ämnet. Utskottet förutsätter
härvid att förslag samtidigt framlägges rörande kompensationen till kommunerna
för inkomstbortfallet och att avvecklingen skall gälla från och
med beskattningsåret 1963.

I detta (= utskottet s. 7 rad 9 — 19 uppifrån)-----sin fri tid.

De i motionen anförda synpunkterna är enligt utskottes mening värda

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1962 9

beaktande. Enligt direktiven för 1958 års skatteutjämningskommitté skall
kommittén bl. a. pröva möjligheterna till en annan fördelning av beskattningsföremålen
olika kommuner emellan. Utskottet vill emellertid framhålla
att här berörda spörsmål icke är en fråga allenast om skatteutjämning i vanligen
avsedd bemärkelse. Det kan i åtskilliga fall gälla frågan om en fördelning
av beskattningsrätten mellan kommuner med i princip likvärdigt
skatteunderlag. Med hänsyn till att även den frågan får allt större räckvidd
finner utskottet det angeläget att spörsmålen blir föremål för prövning även
till den del de ej äger samband med skatteutjämningen i vanligen avsedd
bemärkelse.

Av det anförda torde framgå att utskottet tillstyrker bifall till motionsvrkandet
om prövning av fördelning av beskattningsrätten mellan mantalsskrivningskommun
och fritidskommun.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

1) med bifall till de likalydande motionerna 1:470 av
herr Sundin och 11:531 av herr Andersson i Knäred in. fl.
om fastighetsskattens avveckling anhålla att förslag rörande
avveckling av fastighetsskatten, i huvudsak grundat
på förslag av 1957 års fastighetsskattesakkunniga, måtte
föreläggas innevarande års höstriksdag; samt

2) med bifall till motionen 11:607 av herr Larsson i Borrby
angående fördelningen av kommunalskatt mellan skattskyldigs
mantalsskrivningsort och fritidsvistelseort anhålla
att prövning måtte företagas rörande beskattningsrättens
fördelning mellan mantalsskrivningskommun och fritidsvistelsekommun.

Särskilt yttrande

av herrar Hagberg, Yngve Nilsson, Stiernstedt och Björkman, vilka anfört
följande.

Från högerpartiets sida har sedan lång tid tillbaka hävdats, att garantibeskattningen
av fastighet borde upphöra. Denna skatteform är unik för vårt
land. Den överensstämmer icke med de principer på vilka vår beskattning
i övrigt bygger. Skattskyldig som på grund av låg skuldsättning eller i övrigt
gynnsamma förhållanden får en god inkomst av sin fastighet drabbas icke
alls av garantiskatten. Denna drabbar i stället skattskyldig som har hög
skuldsättning, som på grund av sjukdom eller eljest nedsatt arbetsförmåga
inte kunnat utvinna så gott resultat av fastighetens skötsel eller som på
grund av ogynnsamma konjunkturer — för en jordbrukares del olämpliga
skördeförhållanden — eller eljest olyckliga omständigheter fått en låg in -

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1962

komst av sin fastighet. Garantiskatten står alltså i direkt strid med skatteförmågeprincipen.
Det vore därför en rättvis åtgärd att avskaffa garantiskatten.

Från vårt håll har under senare år icke framställts yrkande om ett omedelbart
slopande av garantibeskattningen. Anledningen härtill är att riksdagen
i princip uttalat sig för en avveckling av denna skatteform. Redan då
repartitionstalet för den kommunala fastighetsbeskattningen genom beslut
av 1953 års riksdag sänktes från 5 till 4 %, godkändes ett uttalande i propositionen
att detta vore att betrakta »som ett led i en successiv avveckling av
garantiskattesystemet». År 1957 underströks ytterligare angelägenheten av
att fastighetsbeskattningen avvecklades så snart förutsättningar därför förelåge.

Tiden är nu enligt vår mening mogen att fullfölja avvecklingen av fastighetsbeskattningen
eller i vart fall att gå ett steg ytterligare på väg mot en
sådan avveckling. Trots detta anser vi oss inte kunna tillstyrka bifall till de
föreliggande motionerna. Dessa tar nämligen sikte på en avveckling av garantiskatten
endast beträffande en del fastighetsägare. Inom gruppen juridiska
personer beröres sålunda av förslaget blott bostadsföreningar, bostadsaktiebolag
och s.k. allmännyttiga bostadsföretag. Fastigheter tillhörande övriga
juridiska personer, däribland bostadsfastigheter som tillkommit i syfte att
bereda bostäder åt anställda inom ett företag, kan alltjämt belastas med
garantiskatt. En sådan ordning stämmer enligt vår uppfattning icke med
principen om jämlikhet i beskattningen.

Vi förutsätter, att Kungl. Maj :t med anledning av tidigare uttalanden från
riksdagen har frågan under övervägande och inom kort kommer att förelägga
riksdagen förslag i anslutning härtill. Vi vill understryka angelägenheten
av att garantiskatten avskaffas beträffande alla fastigheter. Den nuvarande
ordningen innebär att de sämst ställda fastighetsägarna får betala
kommunalskatt på ett högre skatteunderlag än som motsvarar den verkliga
inkomsten och att övriga fastighetsägare liksom andra skattebetalare därigenom
får en i och för sig icke motiverad lättnad. En utjämning härutinnan
är, även om den måste ske till priset av en något högre kommunal utdebitering,
ytterst önskvärd. Att märka är nämligen att de fastighetsägare som
nu drabbas av effektiv garantiskatt reellt sett får betala kommunalskatt efter
en i många fall väsentligt högre skattesats än den nominella. Att på dessa
skattedragares bekostnad halla utdebiteringen nere kan förvisso icke betraktas
som någon gemensam kommunal angelägenhet.

En väsentlig förutsättning för fastighetsskattens avskaffande är att man
samtidigt därmed vidtager åtgärder med avseende på fördelningen av företagens
kommunala skatter i de fall då företagen bedriver sin verksamhet
inom flera kommuner. Sasom vi från var sida framhöll redan i samband med
sänkningen av repartitionstalet från 5 till 4 %, innebar detta att fastighets -

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1962

11

kommunerna fick en minskad andel av den skatt som sådana företag hade
att erlägga. De gällande fördelningsreglerna är nämligen uppgjorda med utgångspunkt
från att fastighetskommunen i första hand skulle såsom skatteunderlag
få tillgodoräkna sig all inkomst av fastighet intill dess inkomsten
översteg 5 % av taxeringsvärdet. Så länge nuvarande fördelningsregler bibehålies,
bör därför den kompletterande bestämmelsen införas att fastighetskommunerna
—- i den mån inkomsten därtill förslår — skall få tillgodogöra
sig inkomst motsvarande 5 % av taxeringsvärdet, innan ytterligare fördelning
av inkomsten äger rum.

Särskild uppmärksamhet har ägnats kommuner med ett betydande antal
s.k. sommarstugor. Det är också angeläget att dessa kommuner inte åsamkas
stora kostnader för sommarstugorna utan att erhålla ersättning härför. Ersättningen
bör emellertid icke givas formen av en beskattning som icke motsvarar
inkomsten å sommarstugorna. I stället bör ett avgiftssystem tillämpas.
Där sålunda kommunen exempelvis anlägger vatten = eller avloppsledningar
till gagn för vederbörande ägare, bör kommunen tillgodogöra sig ersättning
härför dels i form av en lämpligt avvägd grundavgift, dels i form av en avgift
i förhållande till det årliga utnyttjandet av anläggningarna. På motsvarande
sätt bör kommunen, där den för dessa sommargästers räkning anlägger
vägar och gator — och detta alltså ej sker genom bildande av en särskild
vägförening -— med tillämpande av särskilda gatukostnadsbestämmelser
skaffa sig ersättning för sina verkliga kostnader i detta sammanhang.

Därest vad här sagts beaktas, bör en total avveckling av fastighetsskatten
kunna ske utan nämnvärda störningar i kommunernas ekonomi.