Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 40 år 1962
1
Nr 40
Utlåtande i anledning av väckt motion om effektivare åtgärder
mot ocker.
I en inom andra kammaren väckt och till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion, 11:4, av herr Börjesson i Falköping hemställes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam och allsidig
utredning huruvida och på vad sätt effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning
kan vidtagas samt om framläggande för riksdagen av det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.
I motionen anföres bl. a., att ocker under senare år förekommit i ökad
och mycket betydande omfattning. Exempel ges på därvid betingade räntor.
En anledning till att ockerverksamheten ökat kan antagas vara kreditåtstramningen
i banker och kreditinrättningar. Någon anledning till kritik
mot nuvarande strafflagstiftning mot ocker finns knappast. Det möter
emellertid stora svårigheter att komma till rätta med ockerverksamheten,
varför frågan om effektivare åtgärder bör utredas. Motionären anför avslutningsvis
:
Utredningen bör vara allsidig och förutsättningslös. Vi vill dock som en
möjlig åtgärd framhålla, att särskilt tillstånd bör kunna krävas för rätt till
utlåning av pengar enligt annons eller annan hänvändelse till allmänheten.
Kontrollen kan lämpligen ske genom bankinspektionen. Uppgiftsskyldighet
bör övervägas för såväl långivaren som låntagaren. Vidare bör långivaren
vara skyldig att föra kontobok.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från riksåklagarämbetet,
Svenska bankföreningen och Sveriges advokatsamfund.
Riksåklagarämbetet anför:
Ämbetet finner det svårt att bedöma vilken effekt ett sådant kontrollsystem
kan få i kampen mot ockrarna. Det kan emellertid icke uteslutas,
att åtgärder i den av motionären antydda riktningen kunna bidraga till en
sanering av den privata lånemarknaden. Ämbetet vill därför tillstyrka bifall
till motionen.
I vissa av de utav ämbetet införskaffade yttrandena ha ifrågasatts ändringar
av de nuvarande straffbestämmelserna om ocker. Man har sålunda
funnit det böra övervägas att införa en bestämmelse om straff för kreditgivare,
som väl icke insett att låntagaren handlade under inflytande av en
ockersituation men som haft skälig anledning antaga att sådan förelåg.
Frågan om införande av straff för ocker av oaktsamhet var föremål för be
Bihang
till riksdagens protokoll 1962. 11 sand. Nr 40
2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr AO år 1962
handling vid tillkomsten av 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott.
Man fann det då ej tillrådligt att i detta hänseende utvidga det straffbara
området. Ämbetet finner det för sin del i hög grad tveksamt, om anledning
nu föreligger att på nytt upptaga frågan om införande av straff för ocker
av oaktsamhet. I detta sammanhang må framhållas, att enligt gällande rätt
straff inträder redan vid eventuellt uppsåt. Det är sålunda tillräckligt, att
gärningsmannen räknat med möjligheten, att den andre handlade under
inflytande av en ockersituation och att gärningsmannen tillika har en sådan
inställning, att han måste antagas ha berett sig förmånen även om han
insett, att medkontrahenten låtit bestämma sig av ockersituationen.
Bankföreningen uttalar följande:
Bankföreningen känner icke närmare till, i vilken utsträckning ocker
vid försträckning förekommer. Av tidningsuppgifter och domstolsavgöranden
att döma är företeelsen emellertid icke helt sällsynt. Det är måhända
icke uteslutet att en förbättring skulle kunna åstadkommas, om någon form
av offentlig kontroll infördes över sådan yrkesmässig utlåning som direkt
tar sikte på den stora allmänheten. Ehuru det är av vikt att lojal kreditgivning
för angelägna ändamål icke försvåras genom reglerande ingrepp har
bankföreningen därför ingenting att erinra mot att en utredning av den art
motionären förordat kommer till stånd.
Advokatsamfundet avstyrker däremot motionen och anför:
Enligt motionärens uttalande kan det knappast bestridas att ockerverksamheten
ökat under senare år till följd av kreditåtstramningen i banker
och andra kreditinrättningar. Det är självfallet svårt att få säkra belägg för
riktigheten av denna uppfattning, men det är i och för sig tänkbart att kreditåtstramningen
bidragit till att skapa gynnsamma förutsättningar för ockrarnas
verksamhet.
Om skadligheten av denna verksamhet kan icke råda mer än en mening,
och styrelsen ansluter sig i detta avseende helt till de synpunkter som anförts
i motionen. Det är utan tvivel ett allmänt intresse av stor vikt att ockrarnas
verksamhet stävjas så långt detta är möjligt.
Styrelsen är benägen att instämma med motionären även därutinnan att
det ur de synpunkter varom här är fråga knappast finnes anledning att rikta
någon kritik mot nuvarande strafflagstiftning mot ocker, vare sig i fråga
om brottsbeskrivning eller straff. Strafflatituden bereder domstolarna möjlighet
att i grova fall döma till strängt straff, och att höja minimistraffet
vore enligt styrelsens uppfattning icke välbetänkt, eftersom även lindriga
fall kan förekomma.
Den väsentliga orsaken till att samhället i viss utsträckning saknar möjlighet
att komma till rätta med ockerverksamheten ligger, såsom motionären
anfört, säkerligen i svårigheten att åstadkomma bevisning, och det är
knappast möjligt att genom lagstiftningsåtgärder åstadkomma någon förbättring
i detta avseende. Från något håll har ifrågasatts den lösningen att
man skulle straffbelägga icke blott uppsåtligt kreditocker utan även vårdslöshet.
Straff skulle alltså drabba även den som icke insett men bort inse
att låntagaren befann sig i trångmål etc. Från en sådan lösning måste styrelsen
dock bestämt avråda. Den som söker lån framställer nästan alltid
sin ekonomiska situation i så fördelaktig dager som möjligt. Om det sedermera
visar sig att han i själva verket befann sig i trångmål, är det risk för
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 40 år 1962 3
att en domstol på alltför svaga grunder anser sig kunna konstatera att långivaren
bort inse låntagarens verkliga situation. Ur rättssäkerhetssynpunkt
kan en kriminalisering av vårdslöshet i detta fall därför icke godtagas.
De åtgärder som motionären föreslagit (tillstånd av offentlig myndighet
för rätt att utlåna pengar enligt annons eller annan hänvändelse till allmänheten,
kontroll genom bankinspektionen, uppgiftsskvldighet för såväl långivaren
som låntagaren samt skyldighet för långivaren att föra kontobok
skulle enligt styrelsens uppfattning icke vara lämpliga. De skulle å ena sidan
skapa onödiga svårigheter även för den fullt lojala låneverksamhet som förekommer
och å andra sidan vara mycket ineffektiva såsom medel i kampen
mot ockrarna. Den som icke av straffbestämmelsen mot ocker låter avhålla
sig från att begå detta brott lärer icke heller draga sig för att överträda föreskrifter
om tillstånd, tillsyn eller bokföringsskyldighet.
Till riksåklagarämbetets yttrande var fogade utlåtanden av statsäklagaren i
Stockholm, åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Föreningen
Sveriges landsfogdar och Föreningen Sveriges stadsfiskaler. I nämnda
utlåtanden har anförts synpunkter såväl för som emot motionärens tanke
på åtgärder vid sidan av strafflagstiftningen mot ocker. Delade meningar
har likaså uttryckts beträffande den i motionen icke förordade åtgärden
att vidga straffområdet för ocker.
Förslaget om utredning av frågan om tillståndstvång, kontroll, uppgiftsskyldighet
o. dyl. tillstyrkes sålunda av riksåklagarämbetet, statsäklagaren
i Stockholm och åklagarmyndigheterna i Stockholm och Göteborg. Förslaget
avstyrkes av Sveriges advokatsamfund, åklagarmyndigheten i Malmö,
Föreningen Sveriges landsfogdar och Föreningen Sveriges stadsfiskaler.
Tanken på skärpning av strafflagstiftningen mot ocker biträdes, dock delvis
med vissa förbehåll, av statsäklagaren och åklagarmyndigheten i Stockholm,
som ansett att även viss oaktsamhet bör medföra straff, av åklagarmyndigheten
i Göteborg, dock med stor tveksamhet, samt av Föreningen
Sveriges stadsfiskaler, som likväl framhållit att straff vid oaktsamhet ej
vore lämpligt. Åtgärder av detta slag avstyrkes av riksåklagarämbetet och
advokatsamfundet. De övriga har icke uttalat sig i denna fråga.
I några yttranden har vidare berörts möjligheten att effektivisera kampen
mot ockrarna genom att giva polis och åklagare förbättrade resurser.
Statsäklagaren och åklagarmyndigheten i Stockholm anför sålunda att det
vore önskvärt med en intensifiering åtminstone tidvis av polis- och åklagarverksamhetens
befattning med speciellt ockerbrott. Tillgång är härvid nödvändig
till tillräcklig och specialutbildad personal. Åklagarmyndigheten i
Malmö framhåller betydelsen av en effektivare spanings- och utredningsverksamhet
och uttalar vidare att i Stockholm, Göteborg och Malmö bör utses
en kvalificerad kriminalman och helst också en taxeringsman för att
sammanföra, penetrera och sammanställa material. De bör utföra spaning,
informera åklagare och taxeringsmyndigheter och lämna råd och anvisningar
till kolleger. En sådan organisation torde även verka förebyggande
och motverka mammuträttegångarna.
4
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 40 år 1962
Utskottet
Vid 1947 års riksdag väcktes en motion med exakt samma yrkande som
i den här föreliggande. I utskottsutlåtandena över motionen (första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13 och andra kammarens
törsta tillfälliga utskotts utlåtande nr 5) anfördes bl. a. att trots att utskotten
vore medvetna om att problemet kunde visa sig svårlöst och komplicerat
de icke ville motsätta sig en utredning på området. Riksdagen beslöt
i enlighet med utskottens förslag att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående åtgärder mot ocker vid försträckning och om
framläggande av de förslag som kunde föranledas härav.
Det är icke möjligt för utskottet att bilda sig någon uppfattning rörande
omfattningen av ockerverksamheten eller rörande frågan om denna under
senare tid kan ha ökat och om vilken roll förhållandena på den öppna kreditmarknaden
spelat i detta sammanhang. Det har, oavsett detta, på grund
av de uppgifter utskottet erhållit stått klart att ocker i samband med utlåningsverksamheten
är en allvarlig företeelse i dagens samhälle och att de
sociala skadorna härav är betydande. Utskottet vill starkt understryka vikten
av att frågan om möjligheterna att bekämpa denna brottsliga verksamhet
ägnas uppmärksamhet. Delade meningar synes emellertid råda om vilka
medel som kan anses mest ändamålsenliga för detta syfte. I debatten i frågan
har, såvitt utskottet kunnat finna, tre olika slag av åtgärder diskuterats.
Sålunda har i enlighet med motionens motivering framförts tanken
på att införa tillståndstvång för rätt till utlåning enligt annons eller
annan hänvändelse till allmänheten och att föreskriva viss kontroll samt
uppgiftsskyldighet, den senare gällande såväl långivare som låntagare. Vidare
har, ehuru motionären förklarat sig icke finna anledning till kritik mot
nuvarande strafflagstiftning mot ocker, i vissa remissyttranden ifrågasatts
en utvidgning av straffbarhetsområdet för ocker, väsentligen innebärande
att även ocker av oaktsamhet skulle straffbeläggas. Slutligen har framförts
förslag som syftar till att genom ökade personella resurser giva polisen och
åklagarmyndigheterna större möjligheter att uppspåra och beivra ockerbrott.
Icke heller denna fråga har behandlats i motionen.
Vad först gäller i motionen berörda slag av åtgärder får utskottet anföra
att, enligt vad utskottet erfarit, de i riksdagens skrivelse av år 1947
framförda önskemålen vid upprepade tillfällen övervägts i såväl justitiesom
finansdepartementet. Detta har lett till bl. a. att skrivelsen överlämnats
till två efter varandra verksamma utredningar, nämligen 1945 års
bankkommitté och 1949 års banklagssakkunniga. Den prövning som sålunda
skett har icke föranlett utredningarna att framlägga något förslag i
ämnet och ärendet har i slutet av år 1956 avskrivits från vidare handläggning.
Vad sålunda förekommit torde, såvitt utskottet kunnat finna, innebära
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr hO år 1962 5
att de i motionen angivna åtgärderna bedömts såsom icke ändamålsenliga
för syftet att förebygga ockerverksamhet. Liksom år 1947 har även i remissyttrandena
över årets motion framkommit olika meningar om önskvärdheten
och behovet av en utredning. En sadan avstyrkes direkt i ett flertal
yttranden och nu som då uttalas även i vissa av de till motionärens utredningsförslag
positiva yttrandena tveksamhet i fråga om möjligheten att
åstadkomma ett effektivt registrerings- och kontrollsystem. En viss tveksamhet
kom också till uttryck redan i de av riksdagen godkända utskottsuttalandena
år 1947.
Utskottet har för egen del vid sina överväganden i denna fråga kommit
till den uppfattningen att ett system som det av motionären antydda med
tillståndstvång, kontroll och uppgiftsskyldighet m. m. icke kan bli ett verkningsfullt
medel i kampen emot ockerverksamheten. Som advokatsamfundet
framhållit torde den som icke av straffbestämmelsen mot ocker avhåller
sig från detta brott icke heller draga sig för att överträda föreskrifter
om tillstånd, tillsyn eller bokföringsskyldighet. Systemet skulle enligt
utskottets mening innebära en ordning som icke motverkar ockerföreteelsen
men för såväl de lojala långivarna som berörda myndigheter medför
onödigt, administrativt krångel.
Med anledning av den i vissa remissyttranden berörda frågan om ändring
av de straffrättsliga reglerna i fråga om ocker, vill utskottet erinra om
att straffet för ocker under de senaste årtiondena vid ett par tillfällen väsentligt
skärpts. Ockerbestämmelserna i strafflagen har senast prövats i
samband med det för årets riksdag framlagda förslaget till brottsbalk, vari
såsom en nyhet förordats införande av ett minimistraff av sex månaders
fängelse vid grov brottslighet. Med hänsyn till att frågan så nyligen prövats
och då motionären f. ö. icke ansett gällande straffregler otillräckliga
samt vägande betänkligheter i vissa remissyttranden anförts emot en utvidgning
av straffområdet för ocker finner utskottet icke tillräckliga skäl
föreligga för en omprövning av de straffrättsliga reglerna.
Vad slutligen beträffar det tredje av de inledningsvis nämnda slagen avåtgärder,
att giva polisen och åklagarmyndigheterna ökade resurser för
uppdagande och beivrande av ockerbrott, vill utskottet framhalla, att detta
synts utskottet vara en väg som bör kunna leda till praktiska resultat.
Spörsmålet har behandlats i yttrandena av statsåklagaren i Stockholm samt
av åklagarmyndigheterna i Stockholm och Malmö. Bl. a. har sistnämnda
myndighet förordat att i de största städerna skulle inrättas en särskild
avdelning, vari skulle ingå en kvalificerad kriminalman och helst också
en taxeringsexpert, med uppgift att sammanföra, penetrera och sammanställa
material, utföra spaning och informera åklagare och taxeringsmyndigheter
m. fl. Det är utskottets mening att resurser för en utvidgad och
intensifierad polis- och åklagarverksamhet i fråga om ockerbrotten skulle
kunna få effekt inte minst när det gäller de i detta sammanhang viktigaste
6
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 40 år 1962
syftena, nämligen att förebygga sådana brott och att bemästra de vid denna
brottstyp särskilt påtagliga svårigheterna att frambringa tillräcklig bevisning.
Av yttrandena framgår att myndigheterna uppmärksammat spörsmålet
och utskottet förutsätter att de framförda tankegångarna kommer
att fullföljas varför någon särskild utredning i ämnet icke synes påkallad.
Utskottet får sammanfattningsvis anföra, att utskottet delar motionärens
uppfattning om ockerverksamhetens allvarliga innebörd för såväl de
enskilda individerna som för samhället och om nödvändigheten att stora
ansträngningar göres för att stävja denna brottsliga verksamhet. Utskottet
kan emellertid icke finna att den av motionären föreslagna utredningen
skulle kunna leda till effektiva åtgärder i detta syfte. Enligt utskottets mening
torde en framkomlig väg vara att förutsättningar skapas för en intensifierad
polis- och åklagarverksamhet i fråga om ockerbrotten.
Utskottet får under åberopande av vad ovan anförts hemställa,
att motion 11:4 i den mån den icke kan anses besvarad
med vad utskottet ovan anfört icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 april 1962
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Möller, Sörlin, Axel Emanuel Andersson'',
Hedström*, Olofsson, Hellebladh, Tage Johansson och Gunnar Pettersson,
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Jacobsson i Sala,
Hamrin i Jönköping*, fru Jäderberg, fru Thunvall, herrar Nilsson i Bästekille,
Lundmark*, Björkänge, Gustafsson i Uddevalla, Keijer*, herrar Börjesson
i Glömminge och Edlund.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering
Reservation
av herrar Axel Emanuel Andersson, Björkänge och Börjesson i Glömminge,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
Vid 1947 års — — — (lika med utskottet i första stycket)---kunde
föranledas härav. Frågan har i anledning härav prövats av två utredningar,
nämligen 1945 års bankkommitté och 1949 års banklagssakkunniga, vilka
emellertid inte framlade något förslag i ämnet.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr AO år 1962 7
Det är givetvis svårt att bilda sig en uppfattning rörande omfattningen
av ockerverksamheten. Många eller kanske t. o. m. flertalet fall av ocker
torde, såsom motionären framhållit, aldrig komma till myndigheternas kännedom.
Ifrågavarande transaktioner uppgöres oftast utan vittnen, skuldebreven
anges ofta på större belopp än det utlämnade lånebeloppet, kvitton
å transaktionerna torde sällan förekomma och klienten befinner sig ofta
i den situationen, att han ej vill ha lånehandlingen bekantgjord. Det kan
därför vara mycket svårt för myndigheterna att —- sedan misstanke om
ockerbrott uppstått —- få material för bedömning av vad som verkligen
skett. Oftast bringas ockerfall i dagen först sedan klienten kommit på obestånd
och kanske åtalats för falsarier, som föranletts av ockerbrott. Såsom
motionären framhållit finns det skäl för uppfattningen, att ockerbrott
förekommer i betydande omfattning och att denna brottsliga verksamhet
ökats under senare år. En medverkande orsak härtill kan ha varit kreditåtstramningen
i banker och andra kreditinrättningar. Många kreditsökande,
som normalt borde kunna tillgodoses med lån från bank eller annan
kreditinrättning men till följd av kreditåtstramningen inte kunnat få lån
den vägen, har vänt sig till s. k. privatdiskontörer och därvid i många fall
blivit utsatta för ocker.
Motionären har anfört exempel på de oskäligt höga räntor, som kan förekomma
i fall av grovt ocker. Enligt vad utskottet har sig bekant har det
under senare år förekommit åtal i ockerfall, där vederbörande privatdiskontör
tillgodogjort sig en ränta på 600 procent och däröver. I ett visst
fall hade privatdiskontören för ett kortfristigt lån betingat sig en ränta på
9 000 procent. Det kan hållas för sannolikt, att långivning i betydande utsträckning
sker till en ränta av 20 och upptill 50 procent. En sådan långivning
torde till stor del förmedlas genom annonser i tidningspressen. I
första hand har ockerverksamheten helt naturligt inriktats på personer,
som råkat i tillfälligt ekonomiskt nödläge och därvid inte kan ställa sådan
säkerhet, att de kan få lån på den reguljära lånemarknaden. I många sådana
fall har ockerbrottet föranlett konkurs för låntagaren. Utskottet delar
sålunda motionärens uppfattning om ockerverksamhetens allvarliga innebörd
för såväl de enskilda individerna som för samhället och om nödvändigheten
av att stora ansträngningar göres för att stävja denna brottsliga
verksamhet.
Motionen syftar till en skyndsam och allsidig utredning rörande effektivare
åtgärder mot ocker vid försträckning. Såsom motionären framhållit
möter det stora svårigheter att komma till rätta med ockerverksamheten.
Det förhållandet att ockerbrotten i så stor utsträckning inte torde uppdagas
liksom den ökade omfattning, som ockerverksamheten synes ha fått
under senare år, motiverar enligt utskottets uppfattning, att frågan upptages
till skyndsam prövning. Härför talar också de delade meningar, som
synes råda om vilka medel som kan anses mest ändamålsenliga för stäv
-
8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr AO år 1962
jande av ockerverksamheten. Majoriteten av de remissinstanser, som yttrat
sig över motionen, har tillstyrkt utredning av frågan. Även utskottet tillstyrker
motionsyrkandet härom.
Motionären har särskilt framfört tanken på att införa tillståndstvång för
rätt till utlåning enligt annons eller annan hänvändelse till allmänheten och
på att i samband härmed föreskriva viss kontroll samt uppgiftsskyldighet,
den senare gällande såväl långivare som låntagare. I ett par remissyttranden
har ifrågasatts en utvidgning av straffbarhetsområdet för ocker. Från
vissa remissinstanser har vidare framförts förslag, som syftar till att genom
ökade personella resurser giva polisen och åklagarmyndigheterna större
möjligheter att uppspåra och beivra ockerbrott. Dessa olika alternativ bör
givetvis prövas. Andra frågor, som ytterligare bör klargöras, gäller exempelvis
vad som skall falla under strafflagstiftningen mot ocker, vilken räntesats
som skall vara att beteckna som ocker, hur bevisning skall kunna
ske beträffande utnyttjande av låntagarens trångmål och oförstånd, ockerverksamhetens
omfattning etc. Såsom motionären framhållit bör utredningen
emellertid vara allsidig och förutsättningslös.
Vissa åtgärder i motionens syfte bör kunna vidtagas utan att utredningsresultatet
avvaktas. Det gäller särskilt en utvidgad och intensifierad polis-
och åklagarverksamhet i fråga om ockerbrotten. Utskottet vill understryka
angelägenheten av att ökade resurser snarast möjligt ställes till förfogande
härför.
Utskottet får under åberopande av vad ovan anförts hemställa,
att riksdagen med bifall till motionen 11:4 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam och allsidig
utredning rörande effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning
samt om framläggande för riksdagen av de förslag,
som utredningen kan föranleda.
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1962
620506