Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 39 dr 1962
1
Nr 39
Utlåtande i anledning av väckt motion angående brevbäringen i
städer och tätorter.
I den till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionen 11:626 av
herrar Rimmerfors och Neländer hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte framhålla, att inga serviceförsämringar i postverkets
brevbäringsformer bör vidtagas, så länge inte hela problemkomplexet varit
föremål för Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning, samt att i motionen anförda
synpunkter på brevbäring i städer och tätorter delgives den arbetande
postutredningen.
I motionen anföres bl. a. att i städer och tätorter sedan länge förekommit
två former av postutdelning; höghusbrevbäring, då mottagaren får posten
inburen till dörren, och villabrevbäring, då posten lämnas i brevlåda vid
tomtgränsen. För några år sedan bestämde generalpoststyrelsen, att villabrevbäring
skulle tillämpas för nytillkomna villor och radhus. En successiv
övergång till villabrevbäring skulle ske för äldre villor och radhus. Denna
försämrade service har väckt missnöje.
En år 1953 tillsatt intern utredning inom posten fick i uppdrag att verkställa
en översyn av brevbäringens organisation och arbetsformer. I utlåtande
år 1955 framlade utredningen tre möjligheter till frågans lösning: 1)
lådbrevbäringen avskaffas helt och ersättes med lokalbrevbäring, 2) lådbrevbäringen
ersättes med lokalbrevbäring endast i städer och större stadsliknande
samhällen, 3) båda utdelningssätten bibehålies sida vid sida och
enhetliga regler skapas för tillämpningen av det ena eller andra sättet. Generalpoststyrelsen
beslöt år 1957 att alternativ 3) skulle tillämpas i fråga
om avgränsningen mellan lokal och lådbrevbäring. År 1959 bestämdes, att
höghusbrevbäring skulle i tätorter anordnas i hus med minst fyra avlämningsställen
och villabrevbäring i princip till villor och andra friliggande
hus med högst tre avlämningsställen. Det har sedermera antytts, att man
kan tänka sig att postutdelning skulle ske endast i bottenplanen av höghusen.
Postverket har angett ekonomiska skäl jämte personalbrist som orsak till
serviceförsämringarna. Pågående postutredning torde komma att beakta
postverkets servicepolitik. Inga åtgärder innebärande försämringar bör företagas
så länge inte Kungl. Maj:t och riksdagen förelagts hela problemet.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från generalpoststyrelsen,
som anför:
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 11 samt. nr 39
2
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 39 år 1962
Postverkets målsättning är att bjuda allmänheten bästa möjliga service
inom den kostnadsram, som bildas av postavgifterna och poströrelsens omfattning.
Denna maximering av postverkets service innebär givetvis avvägningar
i serviceomfattningen mellan poströrelsens olika områden. Följden
av dessa avvägningar kan avläsas bland annat i de skillnader, som råder
mellan tätorter och landsbygd vad beträffar postanstalternas antal och öppethållandetider,
brevbäringsturernas antal, antalet brevlådtömningsturer
och lägenheter för avgående och ankommande post in. m. samt inom tätorterna
bland annat vad beträffar de skillnader, som råder i brevbäringens
utformning till villor och höghus.
Alltsedan 1912 har inom tätorterna funnits två former av postutdelning,
nämligen lokalbrevbäring och lådbrevbäring eller — med nutida benämning
•— höghus- resp. villabrevbäring. Före nämnda tidpunkt förekom brevbäring
— i form av lokalbrevbäring — endast i städernas och i de stadsliknande
samhällenas centrala delar. Höghusbrevbäring innebär, att posten avlämnas
inomhus i postlåda eller postinlägg vid adressatens bostad, i postlåda
uppsatt i husets bottenplan, på kontor, i affärer, e. d. Vid villabrevbäring
avlämnas posten i postlåda, uppsatt utomhus på av postverket anvisad
plats. Villabrevbäring anordnas i princip till villor och andra friliggande
hus med högst tre avlämningsställen. Som villor räknas även s. k.
rad- och kedjehus. Villabrevbäringen (lådbrevbäringen), som infördes 1912
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, var från början avsedd att tillämpas i
mindre samhällen utan postkontor och i tätorternas ytterområden. I och
med att denna utdelningsform infördes, kunde brevbäring anordnas i en
mängd villa- och förstadssamhällen, som dittills varit utan postdistribution.
Gränsdragningen mellan de båda utdelningsformerna skulle således ske efter
geografisk indelning, och utdelningsformen var icke beroende av bebyggelsens
art. Inom ett och samma område resp. inom en och samma ort skulle
endast en form av brevbäring förekomma, antingen höghusbrevbäring (lokalbrevbäring)
eller villabrevbäring (lådbrevbäring). Utvecklingen har emellertid
blivit helt annorlunda. Den avgränsning, som man tydligen hade räknat
med från början, har efter hand suddats ut. Det beror främst på att
klara och entydiga direktiv från början saknats för de lokala postmyndigheterna
men också av andra orsaker. Gränsdragningen mellan de båda utdelningsformerna
har med tiden blivit mycket varierande såväl från en ort
till en annan som inom en och samma ort. Detta förhållande framstod för
allmänheten som en orättvisa och väckte på många håll missnöje och irritation.
I samband med den omorganisation och översyn av brevbäringen,
som gjordes på grundval av de resultat och förslag, som lämnades av den
i motionen omnämnda, av generalpoststyrelsen år 1953 tillsatta interna utredningen
med uppdrag att verkställa en översyn av hrevbäringens organisation
och arbetsformer, befanns det nödvändigt att skapa en enhetlig ordning
för poslutdelningen till villor och radhus. Generalpoststyrelsen övervägde
därvid först möjligheten att helt slopa villabrevbäringen på tätorterna
och ersätta den med höghusbrevbäring. Styrelsen ansåg sig emellertid
inte böra genomföra en sådan reform, dels med hänsyn till att den skulle
krävt ett betydande personaltillskott vid en tidpunkt då efterfrågan på arbetskraft
var i starkt stigande och därigenom skulle blivit till förfång för
andra mera angelägna serviceförbättringar, dels därför att den skulle definitivt
omöjliggjort eu med hänsyn till den ökade villa- och radhusbebyggel
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 39 år 1962
3
sen önskvärd inotorisering av brevbäringen inom de större villa- och radhusområdena.
Styrelsen beslöt därför, att båda utdelningsformerna skulle
bibehållas, och fastställde samtidigt enhetliga riktlinjer för tillämpning av
den ena eller andra formen.
Postverket är ett allmännyttigt serviceföretag, som i kameralt avseende
organiserats som ett affärsdrivande verk, vilket får disponera inflytande
inkomster för att täcka driftutgifterna. Sedan gammalt har man i vårt land
ansett, att poströrelsen skall vara självbärande i ekonomiskt avseende och
att postavgifterna bör vara avpassade så att de sammanlagda intäkterna
täcker de sammanlagda kostnaderna. För att postavgifterna, som önskvärt är,
skall kunna hållas stabila under längre perioder samt för att generalpoststyrelsen
skall erhålla erforderlig rörelsefrihet i utövandet av sin uppgift,
bör dessutom en viss marginal finnas mellan inkomster och utgifter. Detta
överskott bör enligt styrelsens uppfattning inte vara så stort att postavgifterna
får karaktären av en indirekt beskattning av postverkes kunder. Under
angivna omständigheter blir storleken av det överskott som inlevereras
till statskassan beroende icke blott av avgiftsnivå och kostnadsbetingelser
utan även av verkets förmåga att ekonomisera med de till verkets disposition
ställda resurserna. Generalpoststyrelsens ställningstagande i frågan angående
brevbäringens utformning får ses mot bakgrunden härav. Den omständigheten
att poströrelsen vid en viss tidpunkt eller under en följd av år
lämnar ett visst överskott kan självfallet i och för sig inte få utgöra motiv
för en utvidgning av postverkets serviceåtaganden som vid en senare tidpunkt
måhända inte kan rymmas inom ramen för verkets ekonomi.
Utvecklingen har särskilt under den tid som förflutit efter det senaste
världskriget karakteriserats av kontinuerliga stegringar av verkets kostnader.
Av särskild betydelse i detta sammanhang är personalkostnaderna,
över vilka generalpoststyrelsen i stort sett inte kan råda på annat sätt än
genom att i all möjlig mån anpassa personalstyrkans storlek efter rörelsens
skiftande behov. Då möjligheterna till så väl rationaliseringar som portohöjningar
är begränsade, har utvecklingen medfört, att marginalen mellan
inkomst och utgifter successivt minskat därhän att den under de två
sistförflutna budgetåren utgjorde endast 4,2 resp. 2,4 procent av driftinkomsterna.
Förhållandet har varit likartat i stort sett under hela efterkrigsperioden.
Som jämförelse kan nämnas att överskotten under 1930- och 1940-talen procentuellt var vida större (åren 1935—1940 varierande mellan 14,7
och 29,5 procent).
Med hänsyn till de kostnadsstegringar för postdriften, som kan förutses
— bland annat väntade lönehöjningar fr. o. in. 1.1.1962 — är postverkets
nuvarande överskott otillräckligt och ger inte utrymme för serviceförbättringar
av det slag som motionärerna föreslår.
Såsom av framställningen här ovan framgår, är villabrevbäringen ingen
nyhet. Cirka 75 % av städernas och tätorternas villor och radhus får sin
post i låda vid tomtgränsen eller på annan av postverket anvisad plats, och
de allra flesta av dem har aldrig fått sin post på annat sätt. För deras vidkommande
kan man alltså inte tala om någon serviceförsämring. Motionärernas
påstående, att riskerna för stöld ur postlådor uppsatta vid tomtgränsen
skulle vara särskilt stora, kan gencralpoststyrclscn inte verifiera.
Postutdelningen är postverkets mest personal- och kostnadskrävande arbetsuppgift.
Framför allt för brevbäringen till villor oc radhus åtgår lång
4
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 39 år 1962
tid och erfordras stor personal. Villabrevbäringen blir därför, trots den något
sämre service den bjuder korrespondenterna, relativt sett betydligt dyrbarare
än höghusbrevbäringen.
Ovanstående faktum illustreras bäst genom följande. I höghusbebyggelse
— 2- och 3-trappshus utan hissar ävensom i fastigheter med fyra, fem eller
flera trappor, där hiss finns — betjänar en brevbärare i genomsnitt 180
hushåll per arbetstimme. I områden med villor och radhus, där brevbäringen
är anordnad som villabrcvbäring, betjänas under samma tidsenhet
145 hushåll och i villa- och radhusområden, där postutdelningen sker vid
ytterdörrarna (som höghusbrevbäring), betjänas blott 95—100 hushåll per
arbetad timme, i eu del äldre villastäder och villastadsdelar, som alltjämt
bär höghusbrevbäring, är utdelningskapaciteten ändå mycket lägre. Sålunda
medhinner eu brevbärare i turarbetet per arbetstimme endast 48 hushåll i
Djursholm och 70 i örgryte i Göteborg. Uppgifterna avser den tid, som åtgår
under turarbetet, men inkluderar inte tiden för brevbärarens färd till och
från distriktet.
Ett generellt slopande av villabrevbäringen och en övergång till höghusbrevbäring
även inom villaområden skulle i dagens läge åsamka postverket
ökade utgifter med omkring fyra och en halv miljon kronor per år och fordra
anställning av ytterligare cirka 400 brevbärare. I ett läge som kännetecknas
av en inte minst för postverket synnerligen besvärande arbetskraftsbrist,
kan det inte anses tillrådligt eller försvarligt att vidtaga en så personal- och
kostnadskrävande åtgärd för att åstadkomma eu serviceförbättring vars
angelägenhetsgrad väl får bedömas som skäligen ringa.
Den allmänna utvecklingen inom näringsliv och arbetsmarknad ställer
en serviceverksamhet som postverkets inför svårlösta problem. Det förhållandet
att postarbetet måste delvis utföras på tid, som för allt större grupper
i samhället betraktas som obekväm gör postarbetet mindre attraktivt. Dagens
situation visar också tydligt postverkets svårigheter att hävda sig i
konkurrensen om duglig arbetskraft. Företagsamheten i allmänhet kännetecknas
av en långt driven rationalisering, som väsentligt ökat produktiviteten
och håller driftskostnaderna nere. Möjligheterna inom postverket att
genom rationalisering hålla arbetskraftsbehovet tillbaka är relativt små.
Postarbetet måste alltjämt bygga på manuell hantering. Framför allt är
detta fallet vad beträffar brevbäringen. Förutsättningarna för en rationalisering
av postutdelningen i höghusområdena med bibehållande av nuvarande
utdelningsformer är små. I villa- och radhusområden är det dock möjligt
att skapa en effektivare brevbäring, om postutdelningen organiseras på
sådant sätt att fordon — bilar, mopeder eller cyklar — kan komma till effektiv
användning.
Av det ovan anförda torde framgå att postverket inte kan avhända sig de
förutsättningar till rationalisering av postutdelningen, som genomförandet
av en riktigt ordnad villabrcvbäring utgör. Det är ej heller möjligt att — såsom
motionärerna föreslår — tills vidare i avvaktan på postutredningens
kommande betänkande upphöra med postverkets åtgärder att införa villabrevbäring
till fastigheter, där sådan enligt styrelsens direktiv skall vara anordnad.
Det framgångsrika arbete som nedlagts på detta område skulle med
all säkerhet spolieras, om brevbäringen till nytillkommande villor och radhus
finge fullgöras som höghusbrevbäring. Många av de korrespondenter — och
det är det stora flertalet av villa- och radhusägarna — som lojalt följt post
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 39 år 1962 5
verkets anvisningar och placerat postlådorna vid tomtgränsen eller på annan
av postverket anvisad plats, kommer säkerligen att ompröva sitt ställningstagande
och påfordra höghusbrevbäring.
Styrelsen har ansett, att de medel som kunnat anslås till serviceförbättringar,
i första hand bör komma landsbygdens befolkning till del. Sålunda
har postverket under senare år nedlagt omkring en halv miljon kronor om
året i ökade kostnader på landsbygdens postanordningar och därigenom påtagligt
förbättrat betjäningen där genom att bland annat motorisera lanlbrevbäringslinjerna,
varigenom linjernas omfattning kunnat utsträckas till
att omfatta byar och gårdar, som tidigare saknat postutdelning samtidigt
som turtätheten kunnat ökas så att postutdelningen numera i stora delar av
landet sker med söckendaglig postgång. Mot slutet av 1960-talet bör den
pågående utbyggnaden av lantbrevbäringen vara klar och då bör varje lanthushåll
vid farbar väg erhålla posten i låda vid tomtgränsen varje vardag.
Utskottet
I motionen hemställes att riksdagen måtte för Kungl. Maj :t framhålla, att
inga serviceförsämringar i brevbäringsformerna bör vidtagas innan hela
problemkomplexet prövats av Kungl. Maj :t och riksdagen och att i motionen
anförda synpunkter måtte delgivas den sittande postutredningen.
Som generalpoststyrelsen framhållit i sitt yttrande över motionen anses
för postverket såsom affärsdrivande verk böra gälla att poströrelsen skall
vara ekonomiskt självbärande och att postavgifterna bör vara avpassade
så att intäkterna täcker kostnaderna varjämte ett visst överskott bör finnas
för att kunna hålla avgifterna stabila under längre perioder och för att
lämna verket en viss rörelsefrihet. Styrelsen har vidare anfört att det nuvarande
överskottet är otillräckligt och inte ger utrymme för serviceförbättringar
av den art motionärerna föreslagit. Härtill kommer att bristen på
arbetskraft f. n. är mycket besvärande.
Såvitt utskottet kunnat bedöma eftersträvar postverket att åstadkomma
bästa möjliga service för allmänheten inom ramen för de resurser som
står verket till buds och med iakttagande av sin skyldighet att genom rationaliseringsåtgärder
nedbringa kostnaderna. Utskottet har beaktat att styrelsen
ansett de medel som kunnat anslås till serviceförbättringar i första
hand böra komma landsbygdens befolkning till del. Härigenom har kunnat
vinnas bl. a. att många byar och gårdar som tidigare helt saknat postutdelning
numera fått sådan. Det torde icke finnas någon anledning till erinran
mot att de begränsade resurserna använts på angivna sätt och enligt utskottets
mening bör det i denna riktning pågående arbetet fullföljas. Utskottet
finner under rådande förutsättningar vad motionärerna anfört icke
utgöra tillräckliga skäl för att nu föreslå ingripanden i någon form från
statsmakternas sida beträffande postverkets handhavande av brevbäringen
och därmed sammanhängande angelägenheter.
Utskottet får sålunda hemställa,
6
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 39 dr 1962
att motion 11:626 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 26 april 1962
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Carl Albert Anderson* Sörlin, Axel
Emanuel Andersson*, Hellebladh, Tage Johansson, Eric Peterson och Gunnar
Pettersson;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Jäderberg, herr
Svensson i Kungälv*, fru Thunvall, herrar Björkänge, fru Gunne*, herrar
Börjesson i Glömminge, Lundkvist, Berglund, Westberg och Edlund.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
Av herrar Berglund och Westberg, vilka ansett att utskottet bort anföra
och hemställa följande:
I motionen---(= utskottet, första stycket)---den sittande
postutredningen.
Som motionärerna framhåller har generalpoststyrelsens beslut om brevbäringens
former inneburit att den ur servicesynpunkt mindre önskvärda
lådbrevbäringen fått en allt större utbredning. Härigenom har missnöje
väckts hos den allmänhet, som bor i villor eller radhus. Utskottet delar den
oro som motionärerna hyser inför en fortsatt försämring i postverkets brevbäringsformer.
Generalpoststyrelsen har i yttrande över motionen anfört att det nuvarande
överskottet är otillräckligt och inte ger utrymme för serviceförbättringar
av den art, som motionärerna föreslagit, och att de resurser, som
står till verkets förfogande för serviceförbättringar i första hand bör komma
landsbygdens befolkning till del. Det torde icke finnas någon anledning till
erinran mot att det pågående arbetet att förbättra postverkets service på
landsbygden fullföljes. Vad motionärerna begärt är emellertid att tills vidare
inga serviceförsämringar bör ske. Utskottet finner att detta krav bör kunna
tillgodoses inom ramen för de resurser, som postverket förfogar över.
På längre sikt bör enligt utskottets mening en förbättring av servicen komma
till stånd. Utskottet anser därför att motionärernas förslag bör av riksdagen
godtagas.
Utskottet får sålunda hemställa,
att riksdagen i anledning av motion II: 626 måtte i skri -
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 39 år 1962
7
velse till Kungl. Maj :t dels framhålla, att inga serviceförsämringar
i postverkets brevbäringsformer bör vidtagas, så
länge inte hela frågan om brevbäringens organisation varit
föremål för riksdagens prövning, och dels begära att de i
motionen angiva synpunkterna på brevbäring i städer och
tätorter delgives den arbetande postutredningen.