Nr 1—2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1 år 1962
1
Nr 1
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rabatter för
folkpensionärer m. fl. vid resor på statens järnvägars
och postverkets busslinjer, om utvidgning av statens
järnvägars rabatter för folkpensionärer och om rabatterade
järnvägsresor för invalidpensionärer m. fl.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
1:4 av herrar Eric Peterson och Nyman samt II: 5 av herr Carlsson i
Huskvarna m. fl. föreslås, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa, att Kungl. Maj :t med vederbörande affärsverk upptar frågan
om att rabattförmåner för folkpensionärer, liknande dem som nu gäller
vid järnvägsresor, införes även på SJ:s och postverkets busslinjer, ävensom
att rabattförmånerna utsträckes till att omfatta förtidspensionärer, blinda,
invalider och vanföra. Vidare hemställer fröken Karlsson m. fl. i en inom
andra kammaren väckt motion II: 23, vilken likaledes hänvisats till utskottet,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t uttalar, att Kungl. Maj :t
måtte bemyndiga järnvägsstyrelsen att ändra bestämmelserna om rabattresor
för folkpensionärer så att rabattkorten gäller för ett obegränsat antal
resor under ett år och att dessa resor även måtte avse SJ :s busslinjer.
Slutligen hemställer herr Landgren i en likaledes inom andra kammaren
väckt motion, II: 117, som även hänvisats till utskottet, att riksdagen ville
låta föranstalta om att även sådana pensionärer som erhåller invalidpension,
änkepension och hustrutillägg måtte få åtnjuta förmånen av rabatterade
biljettpriser å statens järnvägar.
Utskottet har upptagit motionerna till samtidig handläggning.
I motionerna I: 4 och II: 5 redogöres för de bestämmelser, som gäller för
det s. k. 67-kortet med rabatter för folkpensionärer vid resor på statens
järnvägar. Ett kort gäller för endast fyra resor, medan motionärerna anser
det rimligt, att kortet skulle gälla för obegränsat antal resor under ett kalenderår.
Rabatterna har enligt uppgift av kommunikationsministern grundats
på kommersiella kalkyler och haft till enda syfte att förbättra SJ:s lönsamhet.
Folkpensionärsrabatten har alltså för SJ varit en bra affär.
Det är emellertid en brist, att rabattkortet ej gäller på busslinjerna, särskilt
som allt fler järnvägar nedlägges. Utvidgas rabattgivningen till även
SJ:s bussar, aktualiserar det frågan om liknande rabatter på postverkets
busslinjer. Det är troligt, att rabatter även på bussar skulle vara ekonomiskt
väl motiverade.
1 —Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 11 samt. Nr 1—2
2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1 år 1962
Även i motion 11: 23 redogöres för gällande rabattbestämmelser. Billiga
järnvägsresor uppmuntrar till trevliga och stimulerande avbrott i en många
gånger enahanda tillvaro. Äldre personers lust att resa är från hälsosynpunkt
av stort värde och en tilltalande form av terapi. Reseintresset kunde
ytterligare stimuleras genom slopande av bestämmelserna om begränsat
antal resor per kort. Eftersom en sådan åtgärd skulle öka antalet resor,
skulle åtgärden vara företagsekonomiskt motiverad.
Motionärerna anser det självklart, att rabatteringen utsträckes till även
SJ :s busslinjer, särskilt som allt fler järnvägslinjer lägges ned.
I motion II: 117 beklagas att förmånen av rabatterade resor gjorts avhängig
av att resenären uppnått 67-årsåldern. Folkpension kan ju nämligen
utgå även till personer under 67 år i form av invalidpension, änkepension
eller hustrutillägg. Om man utgår ifrån att det varit förmånstagarens
ekonomiska status, som föranlett rabatten, bör dessa kategorier jämställas
med folkpensionärer som uppnått 67 år.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till resp. motioner.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från generalpoststyrelsen
och järnvägsstyrelsen.
Generalpoststyrelsen framhåller, att de ekonomiska betingelserna för bedrivande
av busslinjetrafik på senare år starkt försämrats. De driftsekonomiska
förhållandena lämnar icke utrymme för rabattförmåner, som icke
är helt betingade av kommersiella skäl.
Styrelsen anför härom:
Busstrafikföretagen bör därför icke heller -— vare sig de bedrives i statlig
eller enskild regi — åläggas att befordra resande eller transportera gods
av visst slag mot nedsatta avgifter, huru angelägen åtgärden än kan synas
ur humanitär synpunkt. Därest viss kategori av trafikanter, exempelvis förtidspensionärer,
blinda, invalider och vanföra, anses sakna ekonomisk möjlighet
att företaga bussresor, synes resekostnaderna böra helt eller delvis
täckas med tillgängliga sociala anslagsmedel.
Styrelsen anför vidare:
Benägenheten att i olika sammanhang jämföra järnvägs- och busstrafiken
i fråga om bl. a. taxesättning, särskilt i vad det gäller rabattbiljetter
av olika slag, kan vid ett ytligt betraktande anses naturlig. Alla sådana
jämförelser måste dock bli haltande, då grundförutsättningarna är helt
olikartade. Inom järnvägstrafiken är det sålunda ur driftekonomisk synpunkt
fördelaktigt att genom rabatterbjudanden söka utfylla under lågtrafikperioder
disponibelt utrymme, som — om så erfordras — inom vissa
jämförelsevis vida gränser kan utan särskilda kostnader anpassas efter
eventuella fluktuationer i resandetillströmningen. För busstrafiken, som i
landsbygdstrafik utföres med fordon om — beroende på linjens karaktär —
20—50 passagerarplatser, är förhållandena helt annorlunda. Visserligen
ligger det lika mycket i busstrafikföretagens som i statens järnvägars intresse
att nyttiggöra överskottskapaciteten men villkoren för de rabatter,
som eventuellt anses böra medgivas i trafikvärvande syfte, måste utformas
så, att trafikanttillskottet icke överstiger bussarnas i jämförelse med järn
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1 år 1962
3
vägen mycket begränsade marginalkapacitet. Om nämligen antalet resande
till följd av rabattmedgivanden ökar — även om det sker blott vid enstaka
tillfällen — i sådan omfattning, att turen icke kan utföras med enbart ordinarie
fordon, blir kostnaderna för de åtgärder, som måste vidtagas för trafikens
avveckling, avsevärt högre än motsvarande merintäkter. Det förhållandet
att järnvägsstyrelsen ansett sig kunna medgiva folkpensionärer avsevärd
rabatt vid järnvägsresor under vissa tider av året, kan sålunda icke
rimligen tagas till intäkt för att samma rabatt därmed även skall tillämpas
inom busstrafiken. Busstrafikföretagen — även de statliga — måste lämnas
full frihet att utan avseende till vilka åtgärder, som vidtages för järnvägstrafikens
vidkommande, ur kommersiell synpunkt bedöma om rabattförmåner
bör beviljas.
Försök med viss rabatt i trafikvärvande syfte har gjorts i samråd med
bussföretagen i enskild regi i Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands
län. Rabatten innebär, att person som fyllt 67 år äger företa tur- och
returresa mot avgift för enkel biljett med en lägsta rabatterad avgift om 7
kr. Försöken har gjorts under tiden 10 nov.—15 dec. 1960 samt 16 okt.—15
dec. 1961 och pågår för tiden 15 jan.—31 mars i år. Hittills vunnen erfarenhet
synes visa, att en mindre intäktsökning ernåtts på vissa linjer, men
någon klar tendens har ännu icke kunnat utläsas.
Järnvägsstyrelsen anför, att reseerbj udandet med 67-kortet vilar på en
klar och otvetydig kommersiell bedömning. För kortväga reseavstånd föreligger
helt andra efterfrågeförhållanden än för de längre varjämte järnvägarna
i fråga om huvuddelen av den kortväga persontrafiken arbetar
under utpräglat ogynnsamma lönsamhetsförhållanden.
Att medge rabattresor även under sommarmånaderna skulle innebära
ett klart avsteg från den avgörande grundtanken i hela rabattformen. Det
skulle kräva ökad vagninsats under högtrafikperioder och därmed innebära
en så pass stor belastning för rabattformen, att den med all säkerhet
skulle försvinna.
I fråga om rabatt på busslinjerna anför styrelsen:
De nedsättningar i biljettavgifterna, som för närvarande är medgivna
i järnvägstrafiken, har styrelsen icke i något fall ansett sig kunna överflytta
på busslinjerna. Taxenedsättningar av allmän karaktär skulle, som styrelsen
i tidigare sammanhang framhållit, komma att för busstrafiken medföra
ett försämrat lönsamhctsläge. Busstrafiken skiljer sig från järnvägstrafiken
bl. a. därigenom att busstrafiken arbetar med betydligt mindre
driftsenheter, som ifråga om fordonsstorlek och fordonsantal per tur bättre
än järnvägen kan anpassas och i verkligheten också anpassas efter resefrekvensen.
En ökad belastning på busstrafiken genom allmänna taxenedsättningar
utlöser därför kostnadsökningar betydligt snabbare än vad fallet
är vid järnvägstrafiken, där man som förut nämnts periodvis har en viss
överskottskapacitet att arbeta med.
Med hänsyn till de små eller obefintliga vinstmarginaler, som bussföretagen
har alt räkna med på de korta resor, som i allmänhet företages i
busstrafiken, kan denna icke bära eu så kraftig rabatt som 50 %. En nedsättning
av här ifrågavarande art kan således inte medgivas med mindre
1* — Biliang till riksdagens protokoll 1962. 11 sand. Nr 1- 2
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1 år 1962
än att kompensation för de minskade intäkterna erhålles genom höjda biljettpriser
för andra trafikantgrupper. En sådan taxenedsättning kan styrelsen
dock icke förorda utan vill fastmera, så långt detta är möjligt med
hänsyn till biltrafikens driftskostnader, eftersträva enhetliga och så låga
taxor som möjligt, lika för alla trafikantgrupper.
Utskottet
Utskottet vill till en början erinra om att frågan om folkpensionärernas
särskilda förmåner vid resor å statens järnvägar sedan år 1957 årligen
varit föremål för riksdagens behandling. Väckta motioner, vilka hänvisats
till utskottet, har i samtliga fall avstyrkts av utskottet och icke föranlett
någon riksdagens åtgärd (senaste utlåtandet nr 3/1961).
Järnvägsstyrelsen har i tidigare yttranden intagit den ståndpunkten att
endast sådana förmåner kan medgivas som är företagsekonomiskt motiverade,
därest SJ icke erhåller ersättning av andra medel. Statsmakterna
har anslutit sig till denna princip. I sitt i år avgivna yttrande vidhåller
styrelsen sin tidigare intagna ståndpunkt.
Generalpoststyrelsen intar samma principiella ståndpunkt. Styrelsen omnämner
emellertid också vissa försök med bussrabatter som gjorts i några
län. Någon bestämd erfarenhet av hur dessa försök slagit ut synes dock
ännu ej ha vunnits, men utskottet utgår ifrån att försöken fortsätter och
att taxesättningen baseras på de vunna erfarenheterna.
Utskottet vidhåller i övrigt sin tidigare uttalade uppfattning i förevarande
frågor och anser sig kunna förutsätta att trafikverken tillvaratar möjligheterna
till rabattering av resorna för i motionerna berörda grupper
inom ramen för de riktlinjer, som skall gälla för verkens taxesättning, och
får därför hemställa,
att de likalydande motionerna 1: 4 och II: 5 samt motionerna
11:23 och 11:117 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 20 februari 1962
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Möller, Nestrup, Sörlin, Axel Emanuel
Andersson, Hedström, Olofsson, Hellebladh, Ringaby, Tage Johansson,
Bengt Gustavsson*, Schött och Eric Peterson;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Jacobsson
i Sala, Dickson, fru Jäderberg, fru Thunvall, herrar Nilsson i Bästekille,
Lundmark, Björkänge, Keijer*, Lundkvist*, Berglund och Larsson i Borrby.
Ej närvarande vid justeringen.