JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1961

STOCKHOLM 1961

IVAR HvEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AB

. fi r '' h . s I I JL\

#1* 4*

INNEHALL

Justitie ombudsmannens ämbetsberättelse

Inledning

Sid.

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagar- och
exekutionsväsendet samt fångvården

A. Åtal och disciplinär åtgärd

1) Åtal mot hovrättsassessorn Lars Lindberg för att ha biträtt enskilda personer i rätts liga

angelägenheter, vilket biträde med hänsyn till sin art och omfattning varit
oförenligt med domartjänstens beskaffenhet och delvis innefattat idkande av advokatverksamhet
...............................................................

2) Åtal mot f. d. hovrättsrådet Bengt Scherdin för ärekränkning och åsidosättande av

tjänsteplikt genom att i förklaring över härstädes anförda klagomål av misstag sätta
klaganden i förbindelse med två rättsfallsnotiser rörande rattfylleri och tjuvnadsbrott,
vilka notiser dock avsett andra personer än klaganden ....................

3) Åtal mot häradshövdingen Hugo Söderström för tjänstefel genom att han — sedan
han till vederbörande landsfogde översänt en brottmålsakt för de åtgärder landsfogden
kunde vilja företaga i fråga om undersökning angående osanna vittnesutsagor —
trots sålunda uppkommet jäv handlagt menedsmål mot vittnen i det förra brottmålet

4) Åtal mot landsfiskalsassistenten Nils-Olov Wadner bl. a. för att han — i avsikt att

möjliggöra handräckning för återtagande av gods jämlikt lagen om avbetalningsköp
— uppsökt köparen, som då var intagen på mentalsjukhus, och skaffat hans
godkännande å avbetalningskontrakt utan att Wadner dessförinnan förvissat sig
om att köparen hade rättslig handlingsförmåga ................................

5) Åtal mot landsfiskalen Henning Ödmann för försummelser att såsom utmätningsman

i tid vidtaga exekutiva åtgärder m. ...........................................

6) Åtal mot kriminalassistenten Gösta Nilsson för kränkande yttrande om enskild

person ......................................................................

7) Disciplinär åtgärd mot uppsyningsmannen Anders Gustav Sandberg för att han såsom

t. f. styresman vid fångvårdsanstalt utan tillräckliga skäl tillåtit underåriga flickor att
besöka en i anstalten intagen man ............................................

B. Vissa ärenden som jöranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Befattningshavare vid vattendomstol har ansetts böra — med hänsyn till vikten från
allmän synpunkt att domstolarna undvika allt som kan tänkas rubba förtroendet för
rättskipningen — i princip avstå från att i samband med handläggning av mål deltaga
i måltider som bekostas av part ..........................................

Sid.

2) Fråga om barnavårdsnämnd må vägra tillhandahålla domstol sådan utredning,

som ligger till grund för nämndens yttrande i vårdnadsfråga, eller uppställa villkor
eller förbehåll vid tillhandahållandet. Vissa spörsmål i övrigt om praxis vid barnavårdsnämnd
i sådana ärenden, särskilt beträffande redovisningen av nämndens utredning.
Tillika fråga om domstol bort vägra att till part i vårdnadsmål utlämna
avskrift av barnavårdsnämnds vårdnadsutredning, som inkommit till domstolen____ 111

3) Sedan R. med stöd av läkarutlåtande, enligt vilket han var i behov av vård å
sinnessjukhus, förklarats straffri jämlikt 5 kap. 5§ strafflagen och därefter ytterligare
två gånger friats från ansvar jämlikt samma lagrum, har domstol — fyra år
efter utlåtandet och kort efter det sinnessjuknämnden utskrivit R. från sinnessjukhus,
där han vårdats förklarat honom ånyo straffri utan att undersökning av hans
sinnesbeskaffenhet skedde i målet. R. har följaktligen icke kunnat på grund av
domen intagas å sinnessjukhus jämlikt 47 § sinnessjuklagen. Spörsmål om undersökning
var obehövlig och om domstolen bort beakta angelägenheten att utreda om

R. var i behov av vård å sinnessjukhus ........................................ 130

4) Fråga huruvida domstol i samband med att straff ådömes utlänning, som enligt tidigare
beslut förvisats eller utvisats ur riket med återreseförbud, bör meddela nytt förvisningsbeslut
eller eljest jämka tiden för återreseförbudet. Tillika spörsmål i vad
mån vid prövningen av förvisningsfråga hänsyn må tagas till att utlänningen bedömes
vara politisk flykting. Vidare frågor om tidsbegränsning av återreseförbud och om

den tidpunkt, från vilken sådan begränsning bör gälla .......................... 135

5) Förmyndare har anhållit om fastställande av högre arvode än det sedvanliga. Bör

domstolen före ärendets avgörande bereda den omyndige tillfälle att yttra sig över
ansökningen, om så lämpligen kan ske? ........................................ 154

6) Fråga om dröjsmål vid domstols behandling av växelmål. Sedan gäldenär i sådant mål
förpliktats till betalning och utmätning begärts, har konstaterats, att växeln var förfalskad.
Har utmätningsman vid sådant förhållande ägt låta anstå med verkställigheten
och har överexekutor ägt besluta inhibition? Tillika fråga om utmätnings -

mannen ägt utlämna växeln till förundersökningsledaren i förfalskningsmålet ...... 160

7) Olägenheter vid handläggningen av bördsmål på grund av rådande arbetsbalans å

statens rättskemiska laboratorium i fråga om blodundersökningar ................ 167

8) Allmän åklagare har yrkat ansvar å hyresvärd, som i samband med uthyrning av
lägenhet mottagit visst belopp utöver avtalad hyra, i första hand för ocker och i

andra hand för förseelse enligt hyresregleringslagen. På grund av risk för preskription
av ansvar för förseelsen mot hyresregleringslagen delgavs icke förundersökningen
med den misstänkte före atalet. Da preskriptionstiden för ocker är längre, förelåg icke
risk för att frågan om ansvar för ocker skulle förfalla på grund av preskription. Åtalet
för ocker borde med hänsyn härtill icke ha väckts, innan delgivning skett enligt
23:18 RB .........................................................

9) Under handläggning av åtal mot L. för ocker mot A., som vid huvudförhandling i
malet atertagit vissa vid polisförhör lämnade, graverande uppgifter för L., delger
åklagaren A. misstanke att hans vid polisförhöret lämnade uppgifter innefattade falsk
tillvitelse mot L. Fråga om detta skett i syfte att påverka A. att ändra sina vid
huvudförhandlingen lämnade uppgifter ..............................

10) Frågor om förfarandet vid delgivning av strafföreläggande ......................

11) Fråga huruvida förundersökningsprotokoll i brottmål utlämnats i strid med sekretesslagens
bestämmelser .......................................

12) Åklagare har icke ansetts äga befogenhet att i strafföreläggande föreskriva skvldighet

vid vite att fullgöra trafikförsäkringsplikt ..............................

170

176

178

182

184

Sid.

13) Överexekutors tillämpning av verkställighetsreglerna i 38 § utsökningslagen när fråga

är om domstols förordnande om rätt till umgänge med barn ....................

14) Felaktig tillämpning av 133 § utsökningslagen ..................................

15) Vilka anvisningar böra av polismyndigheten lämnas den som begär att få börja av tjäna

ådömt frihetsstraff, innan verkställighetshandlingama kommit polismyndigheten
till handa? ............................................................

16) Fråga om befogenheten av ett vid fångvårdsanstalt meddelat förbud för de intagna

att läsa vissa veckotidningar ..................................................

17) Dröjsmål med överförande av unga straffångar från sluten till öppen anstalt ......

18) Menliga återverkningar i rättssäkerhetshänseende på grund av Stockholmspolisens

otillräckliga personalresurser ...................................................

187

195

197

200

208

211

C. Framställningar till Konungen

1) Framställning om utfärdande av föreskrift om skyldighet för domstol att till taxerings intendent

översända avskrift av domar i mål om deklarationsbrott. Tillika fråga om
behovet av andra åtgärder för att främja samverkan mellan åklagare och taxeringsintendent
i fråga om beivrandet av deklarationsbrott ............................

2) Enligt gällande bestämmelser har domstol att till körkortsmyndighet översända av skrift

av domar rörande vissa förseelser, som begåtts av körkortsinnehavare. Framställning
om att denna uppgiftsskyldighet utsträckes att avse även förseelser av den, som
fått sitt körkort återkallat ....................................................

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig beskaffenliet

A. Åtal och disciplinär åtgärd

1) Åtal mot länsassessom John Stenström för att i egenskap av t. f. landskamrerare

såsom ordförande i länsprövningsnämnd ha deltagit i prövningen av vissa taxeringar,
oaktat han såsom ordförande i vederbörande taxeringsnämnd tidigare tagit befattning
med samma taxeringar och följaktligen varit jävig att deltaga i prövningsnämndens
handläggning ................................................................ 228

2) Åtal mot t. f. komministern Alf Härdelin för vägran att förrätta vigsel av frånskild 233

3) Disciplinär åtgärd mot t. f. förste poliskonstapeln Arne Larsson och t. f. poliskon stapeln

Bertil Öhrvall för att vid verkställighet av tjänsteförrättning ha avlossat
skrämskott, vilket förfarande ansetts innefatta användande av strängare medel än
förhållandena krävde och följaktligen vara felaktigt .............................. 246

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Om praxis vid tvångsintagningar å sinnessjukhus och om behovet av ändrade bestämmelser
rörande sådana intagningar ............................................. 252

2) Fråga om förutsättningarna för tvångsintagning å sinnessjukhus av alkoholmissbrukare
..................................................................... 273

3) Fråga huruvida viss alkoholmissbrukare, som för vård intagits å sinnessjukhus, var

att anse såsom sinnessjuk och kunde kvarhållas å sjukhuset även mot sin vilja .... 291

4) Sedan veterinärstyrelsen meddelat ett livsmedelsföretag tillstånd att från utlandet införa
vissa köttvaror, har styrelsen — som ansett att företaget i samband med sin importverksamhet
förfarit illojalt — återkallat tillståndet med omedelbar verkan. Fråga
huruvida beslutet om återkallelsen varit grundat på objektivt godtagbara skäl. Tillika
fråga om beslutet bort fattas utan att tillfälle dessförinnan beretts företaget att yttra

sig ..........................................................................

5) Fråga huruvida statistiska centralbyrån äger befogenhet att på grund av namnhävd

godkänna namn, som bäres av annan släkt och som är av mera egenartad beskaffenhet.
Tillika spörsmål om namnhävd kan anses styrkt och om ärendet bort av centralbyrån
avgöras utan att tillfälle beretts innehavare av äldre rätt till namnet att yttra
sig .........................................................................

6) Kan släktnamnet Dannäs anses så likartat eller förväxlingsbart med det äldre släkt namnet

Danäs, att hinder förelegat mot godkännande av det förra namnet? Tillika
fråga om namnärendet bort avgöras innan tillfälle beretts bärare av det äldre namnet
att yttra sig ..........................................

7) Skriftväxling med kammarrätten rörande frågan huruvida besvär i socialhjälpsmål

bör deserteras enbart av den anledningen att de ingivits till kammarrätten i stället
för att — som i 59 § lagen om socialhjälp föreskrives — ingivas till den länsstyrelse,
vars utslag eller beslut överklagats ............................................

8) Utdrag av verksstyrelses protokoll har expedierats innan protokollet blivit justerat.

Fråga om protokolljusteringens och expedieringens betydelse för tidpunkten, då protokoll
blir allmän handling. Tillika fråga om otillbörlig beskyllning för protokollsförfalskning
....................................

9) Vid statlig myndighet tillfälligt anställd befattningshavare har icke av arbetsgivaren

i samband med anställningen mottagit föreskriven erinran om sin skyldighet jämlikt
45 § sjukförsäkringslagen att till allmän sjukkassa anmäla sådan stadigvarande
ändring av arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen. Fråga
bl. a. huruvida berörda underlåtenhet kan tillmätas sådan betydelse att befattningshavaren
kan därå grunda rätt till skadestånd av den för underlåtenheten ansvarige
tjänstemannen ...........................................

10) Tillämpningen av hyresrådets anvisningar om förutsättningarna för fastighetsägare

att få tilläggskompensation för ökade ränteutgifter har i ett fall medfört en beräkning
av räntekostnadsökningen, som framstar sasom obillig. Fråga om anvisningarna med
hänsyn härtill kunde anses stå i strid med grunderna för Kungl. Maj:ts beslut om
tilläggskompensation för ökade ränteutgifter ..............................

11) Icke-ordinarie befattningshavare vid lotsverket har entledigats på grund av bristande

allmän lämplighet för lotstjänst. Fråga huruvida tillfälle bort beredas honom att före
ärendets avgörande yttra sig över framkomna anmärkningar......................

12) Fråga huruvida i lokala ordningsföreskrifter för allmänt läroverk må intagas bestämmelser
rörande elevernas uppförande och ordning utanför skolan ..................

13) Rektor vid allmänt läroverk har själv utsett vissa lärare att verkställa särskild pröv ning

för intagning i läroverket av en son till rektorn, varefter rektorn i intagningsnämnden
och sedermera enligt dess uppdrag beslutat rörande sonens intagning.
Fråga huruvida rektorn varit av jäv hindrad att på sätt skett taga befattning med
frågan om sonens inträde i läroverket ....................................

14) Vissa under länsstyrelses tillsyn stående stiftelser — som enligt sina stadgar äga att
fritt pantsätta tillgångar och att ikläda sig borgensförbindelser med avseende å rörelser
däri stiftelserna ha ekonomiska intressen — ha genom stora sådana engagemang
tillskyndats betydande förluster. Fråga härvid huruvida länsstyrelsen brustit i sin tillsynsskyldighet
genom att underlåta att undersöka huruvida ifrågavarande engage -

Sid.

300

317

323

329

332

336

340

343

345

349

Sid.

mang varit ekonomiskt försvarbara. Tillika fråga, bl. a., huruvida den omständigheten
att landshövdingen var ordförande i stiftelsernas styrelse kunnat innefatta jäv för
länsstyrelsen att ingripa mot stiftelsernas styrelse eller eljest kunnat föranleda begränsning
av länsstyrelsen åliggande tillsynsskyldighet ..........................

15) Onödigt remissförfarande och andra dröjsmål vid ärendes handläggning hos länsstyrelse
........................................................................

16) Alltför vidlyftigt remissförfarande i vissa å länsstyrelses planeringssektion handlagda

ärenden .....................................................................

17) Fråga vilken prövning som bör föregå länsstyrelses åtgärd att — på grundval av dom

i trafikmål — upptaga frågan om återkallelse av vederbörandes körkort och därvid
infordra förklaring av körkortsinnehavaren ....................................

18) Vid körkortsansökan fogat läkarintyg är att anse som offentlig handling, varav envar

äger taga del .........................................................

19) Fråga huruvida — sedan dispens från skyldigheten att anordna skyddsrum givits på
den grund att anordnandet skulle medföra oskäliga kostnader — dispensen må återkallas,
därest med hänsyn till ändrade förhållanden angivna dispensgrund ej längre

kan åberopas ................................................................

20) Fråga i vad mån — vid prövning av ansökan om anstånd med verkställighet av frihetsstraff
— hänsyn må tagas till arbetsgivarintressen ...........................

21) Fråga huruvida den, som jämlikt butikstängningslagen beviljats tillstånd att idka viss

handel utom vanlig affärstid, äger anföra besvär över därefter meddelat tillstånd for
annan att idka samma slags handel ............................................

22) Befattningshavare å landskontor, som tjänstgjort som ordförande i taxeringsnämnd,

bör icke såsom protokollförare biträda prövningsnämnden vid handläggning av besvär
över taxeringar, i vilka han själv deltagit ..................................

23) Innebörden av taxeringsintendents och länsstyrelses prövning av fråga om utdömande
av vite för underlåtenhet av skattskyldig att efterkomma föreläggande att avgiva

självdeklaration ..............................................................

24) Polismän ha placerats för tjänstgöring å en huvudsakligen av försäkringsbolag finan sierad,

under enskild styrelse lydande polisteknisk rådfrågningsbyrå, som tjänar dels
allmänt brottsförebyggande syften, dels vissa enskilda intressen för bolagen. Fråga
huruvida polismännens ianspråktagande på sätt skett kunde anses i allo falla inom
ramen för polisverksamhetens upprätthållande. Tillika fråga om lämpligheten över
huvud taget att polismän äro i sin tjänst verksamma i ett organ som det ifrågavarande
.....................................................................

25) I vilka fall må vid polishandräckning för underårigs överförande till ungdomsvårdsskola
handfängsel tillgripas mot den underårige? ................................

26) På begäran av nykterhetsnämnd har polishandräckning lämnats för överförande till
vårdanstalt av en alkoholmissbrukare, därvid denne utan föregående meddelande
hämtades i sin bostad klockan 4.30. Fråga huruvida den förpassade bort i förväg er -

352

372

375

377

379

380

383

386

388

389

392

401

hålla underrättelse om transporten och om hämtning bort äga rum så tidigt på morgonen
som skedde. Tillika fråga bl. a. i vilken utsträckning polismyndighet bör anlitas

för transporter av förevarande slag ............................................

27) Fn å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare intagen person har kvarhålhts å
anstalten utöver den i lag längst medgivna vårdtiden. Frågor om beräkningen av
vårdtiden med hänsyn till avbrott däri på grund av rymningar och försökspermissio -

ner

412

28) Sedan två personer hos lantbruksnämnd ansökt om förvärvstillstånd avseende samma
fastighet, har nämnden bifallit den enes ansökan och först vid ett senare sammanträde
prövat den andres ansökan, vilken därvid lämnats utan åtgärd under hänvisning
till att förvärvstillstånd redan meddelats annan person. Genom förfarandet
har uppkommit sakligt ogrundad misstanke att den senare otillbörligen gynnats ....

29) Jordbruksfastighet har tvångsförsålts enligt bestämmelserna i 1948 års jordförvärvslag
till pris, som endast obetydligt översteg det värde, som åsatts egendomen av utmätningsmannen
i samråd med lantbruksnämnden och under vilket försäljning icke
fick ske. Fråga om det åsatta värdet understeg det faktiska och om detta berodde på
fel vid värderingen. Tillika fråga om lantbruksdirektören ägde att å lantbruksnämndens
vägnar vid auktionen avgiva anbud enbart i syfte att framdriva högre bud ....

30) Felaktigt förfarande av kommunalnämnd genom att — sedan fullmäktige beslutat be vilja

enskild person ekonomiskt understöd i form av lån, ett beslut som sedermera
efter besvär upphävdes — utbetala lånebeloppet innan beslutet vunnit laga kraft____

31) Felaktigt förfarande av landstingsdirektör genom att företaga ändring i ett justerat

och offentliggjort landstingsprotokoll .....................

32) Felaktigt förfarande av nykterhetsnämnd genom att — på grundval allenast av okon trollerad

andrahandsuppgift av okänd person att en förment alkoholmissbrukare
skulle ha hotat sin hustru med vapen — till vederbörande polismyndighet reservationslost
anmala att sådant hot förekommit, med påföljd att vapnet genast omhändertagits
...............................

33) Erfarenheter rörande JO:s tillsyn över kommunala myndigheter

Sid.

414

417

431

435

442

444

C. Framställningar till Konungen

1) Framställning med förslag till partiell reform inom ramen för gällande förvaltnings förfarande

i syfte att vinna ökat administrativt rättsskydd genom införande av en
allmän regel om principiell skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut
angiva de skäl, å vilka besluten grundas .......................

2) Framställning om utfärdande av föreskrift om förtur vid behandling av skattemål,

vars utgång ar av betydelse för bedömande av vid domstol anhängigt mål om ansvar
för deklarationsbrott ..........................

3) Framställning om ändring av väglagen i syfte att möjliggöra ett förenklat förfarande
vid utfärdande i vissa fall av förbud mot enskilda vägars anslutning till allmänna

Bilagor

I. Vissa tal, hållna vid riksdagens högtidlighållande av JO-ämbetets 150-åriga tillvaro
II. Förteckning o ver ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1960 och vari under år 1960 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte kortfattad
uppgift om ärendenas behandling.........................

Senast upprättade sakregister är intaget i 1957 års ämbetsberättelse.

Till RIKSDAGEN

Jämlikt 18 § i den för riksdagens ombudsmän gällande instruktionen får
jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets förvaltning
under år 1960.

Härvid får jag till en början erinra, att den 1 mars 1960 150 år förflutit
sedan riksens ständers elektorer förrättade det första valet av justitieombudsman
och ämbetet därmed trädde i verksamhet. Minnesdagen högtidlighölls
av riksdagen vid en middag. Vissa därvid hållna tal ha fogats såsom
en bilaga till denna berättelse.

Samma dag förrättades val av justitieombudsman och av ställföreträdare
för honom för den i § 68 riksdagsordningen angivna tiden, därvid omval
skedde.

Jag får vidare meddela, att jag begagnat mig av semester den 3—den 19
mars, den 17 och den 25—den 31 maj samt den 10 oktober—den 4 november
samt åtnjutit ledighet för offentligt uppdrag under tiden den 18—den
24 maj. Under nämnda tider har min av riksdagen utsedde ställföreträdare,
hovrättsrådet Ulf Lund vik, förestått ämbetet. För att fa tillfälle att ägna
erforderlig tid åt de ur principiell synpunkt viktigaste ärendena och för att
nedbringa förefintlig arbetsbalans har jag vidare med stöd av 24 § andra
stycket instruktionen för riksdagens ombudsmän uppdragit åt Lundvik att
under tiderna den 18 januari—den 2 mars, den 29 april—den 16 maj, den
1 augusti—den 9 oktober samt den 5 november—den 21 december förrätta
å ämbetet ankommande göromål med avseende å ärenden, vilkas avgörande
jag icke själv förbehållit mig.

I fråga om den ordinarie personalen vid JO-expeditionen har icke nagon
förändring inträffat.

På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1960 års riksdag uppgick
antalet av de år 1959 till år 1960 balanserade, under handläggning
härstädes varande ärendena till .............................. 269

Antalet under år 1960 diarieförda ärenden har uppgått till 1 225
(mot 1 022 under år 1959 och 1 020 år 1958). Av dessa avsågo 16
JO-ämbetets organisation och dylikt. Av återstående 1 209 under

år 1960 diarieförda ärenden ha anhängiggjorts

genom klagomål .......................................... 933

på grund av tidningsartiklar .............................. 15

på grund av anmärkning vid inspektion eller eljest............ 211

Summa balanserade och inkomna ärenden 1 478

Tabell över de verksamhetsområden som berörts av de under
år 1960 diarieförda ärendena1

V erksamhetsområden	Klagomål	JO:s initiativ	Summa
Domstolsväsendet (utom förvaltningsdomstolar) ..	132	78	210
Åklagarväsendet...................	106	17	123
Polisväsendet ..................	162	28	190
Exekutionsväsendet................	22	18	40
Fångvården.....................	107	4	in
Medicinalväsendet: sinnessjuk vården ......	91	—	91
i övrigt.....................	25	2	27
Nykterhetsvården ....................	14	10	24
Barna- och ungdomsvården........	19	10	29
Byggnadsväsendet ...................	7	2	9
Hyresregleringen ..................	12	_	12
Lantmäteriet ..................	9	1	10
Skolväsendet .................	19	1	20
Taxeringsväsendct...........	24	11	35
Administrationen i övrigt (avseende andra ärenden än de ovan nämnda) centrala statliga verk och nämnder......	36	4	40
länsstyrelser ......................	36	33	69
andra lokala organ...................	40	1	41
Statens affärsdrivande verk.................	8	—	8
Kyrkliga myndigheter .........................	18	2	20
Kommunala myndigheter (i övrigt)............	68	10	78
Kungl. Maj:t i statsrådet och riksdagen ........	10	_	10
Enskilda sammanslutningar och personer ...	56	—	56
Förfrågningar, orediga klagomål 0. d.............	52	—	52

’) Åtskilliga ärenden ha avsett flera verksamhetsområden.

Av ovan omnämnda 1 478 ärenden ha under ar 1960:

1) till annan myndighet överlämnats ........................

2) såsom återkallade avskrivits..............................

3) utan åtgärd avskrivits ...............................

4) efter vederbörandes hörande eller efter annorledes verkställd

utredning avskrivits.....................................

5) till åtal hänvisats (7 åtal i 8 ärenden) ....................

6) hänvisats till disciplinär bestraffning......................

7) föranlett framställningar till Kungl. Maj:t................

8) föranlett rättelse, påpekande, erinran eller annan åtgärd......

263

669

271

och äro vid 1960 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande

eller annan utredning vilande............................. 119

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande........

11) på prövning beroende ................................... 88

Summa 1478

För nedan angivna fel och försummelser i tjänsten har under år 1960
förordnats om åtal mot:

1) en länsskogvaktare för tagande av muta eller tjänstefel;

2) en häradshövding för handläggning av mal oaktat domarjäv förelag,

3) en länsassessor för att han såsom ordförande i prövningsnämnd deltagit
i avgörande av mål, varmed han tidigare tagit befattning sasom ordförande
i taxeringsnämnd;

4) en landssekreterare för försummelse att öva tillsyn över kommissionärs
verksamhet och en landskanslist för försummelse att iakttaga för kommissionär
gällande föreskrifter;

5) en kriminalassistent för ärekränkning i förening med åsidosättande av
tjänsteplikt;

6) en vattenrättsdomare för ärekränkande yttranden till ombud, m.m.;

samt • ..

7) en stadsfiskal för meddelande av förbud för en yngling att uppehalla

sig på vissa gator.

Vidare har åtgärd för disciplinär bestraffning vidtagits mot:

1) två poliskonstaplar för att de genom att vid en tjänsteförrättning bruka
skjutvapen använt strängare medel än förhållandena krävt; och

2) en tillförordnad föreståndare för fangvardsanstalt för att han utan tillräckliga
skäl tillåtit underåriga flickor att besöka en å anstalten intagen
man, in. m.

De till Kungl. Maj:t avlåtna framställningarna ha avsett:

1) ändring av lagen om allmänna vägar i syfte att möjliggöra ett förenklat
förtal ande vid utfärdande i vissa fall av förbud mot enskilda vägars
anslutning till allmänna vägar;

2) utfärdande av föreskrift om skyldighet för domstol att till taxeringsintendent
översända avskrift av domar i mål om deklarationsbrott;

3) utfärdande av föreskrift om förtur vid behandling av skattemål, vars
utgång är av betydelse för bedömande av vid domstol anhängigt mål om
ansvar för deklarationsbrott;

4) sadan ändring av 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen, att där föreskriven
skyldighet för domstol att till körkortsmyndighet översända avskrift
av domar rörande vissa angivna förseelser, som begåtts av körkortsinnehavare,
utsträckes att gälla även i fråga om den, som fått sitt körkort
återkallat; samt

5) förslag till partiell reform inom ramen för gällande förvaltningsförfarande
i syfte att vinna ökat administrativt rättsskydd genom införande
av en allmän regel om principiell skyldighet för förvaltningsmyndigheter
att i sina beslut angiva de skäl, a vilka besluten grundas.

I anledning av brister och otydligheter i lagstiftningen, vilka uppmärksammats
vid prövning av klagomål och i samband med inspektioner, ha
handlingarna i vissa ärenden överlämnats till vederbörande departementschef
eller pågående utredningar för kännedom.

På sätt framgår av de inledningsvis lämnade uppgifterna har antalet
ärenden varit rekordartat stort under år 1960. Under året ha sålunda inkommit
983 klagomål mot 780 under år 1959 och 818 under år 1958. Antalet
ärenden, som upptagits på JO:s initiativ, har uppgått till 226 mot 223
under år 1959 och 189 år 1958. Hela antalet nya ärenden under år 1960
har sålunda uppgått till sammanlagt 1 209 mot 1 003 under år 1959 och
1 007 under år 1958. Under år 1960 ha, på sätt framgår av den förut lämnade
redogörelsen, avgjorts 1 238 ärenden mot 1 084 under år 1959 och
955 under år 1958. Härigenom har antalet vid årsskiftet 1960/61 balanserade
ärenden nedgått till 240 mot 269 vid slutet av år 1959 och 350 vid
årsskiftet 1958/59. Av de till år 1961 balanserade 240 ärendena har 36
inkommit före år 1960.

Under år 1960 har jag inspekterat

länsstyrelserna i Gävleborgs och Blekinge län samt landsfogdarna och
lantbruksnämnderna i samma län;

länsskolnämnden och länsarkitekten i Gävleborgs län samt lantmäterikontoret
i Karlskrona;

rådhusrätterna, magistraterna och överexekutorerna i Gävle, Söderhamn
och Karlskrona;

Gästriklands östra, Gästriklands västra, Sydöstra Hälsinglands, Bollnäs,
Östra och Medelsta, Bräkne och Karlshamns samt Listers och Sölvesborgs
domsagor;

överexekutor i Karlshamn;

stadsfiskalema och stadsfogdarna i Gävle, Söderhamn, Karlskrona och
Karlshamn;

landsfiskalerna i Hofors, Valbo, Storviks, Sandvikens, Ockelbo, Hille,
Norrala, Söderala, Bollnäs, Lyckeby, Jämjö, Nättraby, Ronneby, Bräkne,
Sölvesborgs samt Olofströms distrikt;

poliskamrarna i Gävle och Karlskrona;

uppbördsverket i Gävle;

kommunalborgmästarna i Sandviken, Bollnäs, Ronneby, Karlshamn och
Sölvesborg;

häradsskrivaren i Sölvesborgs fögderi;

distriktslantmätaren i Karlshamns distrikt;

barnavårdsnämnderna och nykterhetsnämndema i Gävle, Sandviken,
Söderhamn, Bollnäs, Karlskrona, Ronneby, Karlshamn och Sölvesborg;

Gullbema sjukhus i Karlskrona;

fångvårdsanstalterna i Gävle och Karlskrona; samt

erkända vårdanstalten för alkoholmissbrukare Pålyckehemmet i Björkeryd.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik har under år 1960
inspekterat

Solna, Stockholms läns västra, Älvdals och Nyeds, Mellansysslets, Södersysslets,
Nordmarks, Jösse, Frvksdals, Västra Hälsinglands och Norra Hälsinglands
domsagor;

stadsfiskalen i Arvika samt stadsfiskalen-stadsfogden i Hudiksvall;

landsfiskalerna i Hammarö, Säffle, Årjängs, Arvika, Sunne, Ljusdals,
Arbrå, Färila och Forsa distrikt;

kommunalborgmästarna i Säffle, Arvika och Hudiksvall samt överexekutor
i Hudiksvall;

häradsskrivarna i Hudiksvalls södra och Hudiksvalls norra fögderier,
ävensom

fångvårdsanstalten i Hudiksvall. I

I fråga om förvaltningen av JO-ämbetet under år 1960 får jag i övrigt
hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen över
inspektioner komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Beträffande ärenden av mera allmänt intresse får jag hänvisa till efterföljande
redogörelse, däri intagits även samtliga framställningar till Kungl.
Maj:t. Av åtalsärendena ha i berättelsen medtagits endast sådana, i vilka
lagakraftägande dom föreligger.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
under år 1960 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

Genom kungörelse den 26 februari 1960 har i enlighet med riksdagens
beslut upphävts det i 18 § instruktionen för riksdagens ombudsmän förut
upptagna stadgandet om skyldighet för JO att till riksdagen överlämna
förteckningar över de ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom
skrivelser från riksdagen, jämte uppgifter om de åtgärder som vidtagits i
anledning av skrivelserna m. m. I enlighet härmed komma några sådana
förteckningar icke att av mig överlämnas till riksdagen.

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagaroch
exekutionsväsendet samt fångvården

A. Åtal och disciplinär åtgärd

1. Domare har gjort sig skyldig till tjänstefel genom att han biträtt
enskilda personer i rättsliga angelägenheter, vilket biträde med
hänsyn till sin art och omfattning varit oförenligt med domartjänstens
beskaffenhet och delvis innefattat idkande av
advokatverksamhet

I min år 1958 till riksdagen avgivna ämbetsberättelse (s. 30 o. f.) redogjorde
jag för ett av advokaten Torsten Ljungquist i Falun härstädes anhängiggjort
ärende, vilket avsåg huruvida assessorn i Svea hovrätt Lars
Lindberg gjort sig skyldig till fel eller försummelser i sin tjänst såsom
assessor genom att tillhandagå direktören J. W. Cliiver i olika rättssaker.
Misstanke hade bl. a. uppkommit att Lindberg medverkat vid tillkomsten
av stämningsansökningar och andra skrifter, vilka av Cliiver ingivits till
olika underrätter, Svea hovrätt och högsta domstolen i där anhängiga mål.
De skrifter, om vilka sålunda var fråga, voro omkring 45 till antalet samt
dagtecknade under tiden den 16 november 1954—den 23 mars 1955.

Sedan utredning verkställts, avgjordes ärendet av mig genom beslut, som
upptogs i en den 25 mars 1957 till Lindberg avlåten skrivelse. Därvid redogjorde
jag till en början för hurusom Lindberg, enligt vad utredningen utvisade,
vid olika tillfällen under tiden sensommaren 1954—januari 1955
tagit kontakt med olika myndigheter och enskilda personer i samband med
rättstvister, i vilka Cliiver var invecklad.

Beträffande frågan huruvida Lindberg medverkat vid tillkomsten av
rättegångsskrifter för Cliivers räkning hänvisade jag i mitt beslut i ärendet
till att Lindberg förnekat sådan medverkan samt att Cliiver och juris kandidaten
Gunnar Gentele — vilken sistnämnde biträtt Cluver i dennes rättstvister
— vid polisförhör vägrat att lämna några upplysningar i saken. Med
anledning av denna vägran hade fråga uppkommit om att fortsätta utredningen
genom vittnesförhör vid domstol med Cluver och Gentele. Förut -

sättning för att dylika förhör skulle kunna äga rum var att Lindberg skäligen
kunde misstänkas för tjänstefel, därest han författat skrifterna eller på
annat sätt medverkat vid deras tillkomst. Vid min prövning härutinnan
fann jag på skäl, vilka upptogos i berörda skrivelse till Lindberg, att en
dylik medverkan från Lindbergs sida visserligen skulle ha varit klart olämplig
men att det vore tveksamt, huruvida den skulle kunna medföra ansvar
för tjänstefel. Härvid beaktade jag, bl. a., att misstanke ej framkommit om
att Lindberg hjälpt annan än Cliiver och att samtliga ifrågakomna skrifter
— av vilka åtskilliga voro korta — härrörde från en begränsad tidsperiod.
Jag ansåg mig därför i dåvarande läge icke böra påkalla vittnesförhör med
Cliiver och Gentele.

Angående det förhållandet att Lindberg i samband med Cliivers rättstvister
tagit kontakt med vissa personer framhöll jag i skrivelsen, att Lindbergs
handlande varit uppenbart olämpligt såsom ägnat att väcka misstanke,
att Lindberg engagerat sig på Cliivers sida. Enär Lindbergs berörda
förfarande emellertid icke syntes vara av beskaffenhet att kunna medföra
ansvar för tjänstefel, lät jag i denna del bero vid vad som förevarit.

Sedan ärendet avgjorts genom min berörda skrivelse till Lindberg, anförde
Carl G. Edquist i en den 15 december 1958 hit inkommen klagoskrift,
att genom vissa av Edquist företagna undersökningar framgått, att Gentele
och en person vid namn Hans Gunnar Ohlsson sedan många år begagnat sig
av Lindberg ej blott som rådgivare utan fastmer som författare till stämningsansökningar
och andra inlagor till olika domstolar. Det kunde med
skäl förmodas, att Lindberg författat icke blott en utan flera äreröriga
skrifter, för vilka annan person blivit straffad eller föremål för enskilt åtal.

Edquist ingav ett antal handskrivna koncept till inlagor samt hemställde,
att JO måtte undersöka huruvida dessa koncept voro skrivna av Lindberg.
Vidare ingav Edquist en arvodesräkning, ett transumt av en utav Ohlsson
undertecknad redovisning och en checktalong, enligt vilka handlingar Lindberg
syntes ha mottagit ersättning för lämnad rättshjälp, enligt räkningen
350 kronor för arbete före den 22 juli 1953, enligt redovisningen tillhopa
950 kronor under tiden den 1 juli 1953—den 19 mars 1954 och enligt checktalongen,
som var daterad den 11 oktober 1954, 300 kronor.

Sedan Edquist i en senare inkommen skrift uppgivit, att Genteles förutvarande
hustru — som var anställd på Genteles byrå — sagt, att hon »flera
gånger varit på väg till JO med liknande koncept för att sanningen skulle
komma fram», blev hon kallad till förhör i saken. Vid förhöret, som ägde
mm å JO-expeditionen den 27 februari 1959, tillfrågades hon, huruvida hon
kände till om Lindberg författat koncept till skrifter, vilka undertecknats
av Gunnar Gentele eller andra personer och ingivits till domstol. Hon förklarade,
att hon kände Lindberg men att hon på grund av reglerna i 36 kap.

5 § RB om tystnadsplikt för vissa vittnen ansåge sig förhindrad att svara
på frågan i övrigt.

Härefter hölls den 2 mars 1959 förhör med Ohlsson a JO-expeditionen.
Ohlsson — som under vissa tider haft hand om ärenden för Gentele — lämnade
vid förhöret uppgifter rörande rättshjälp som Lindberg sades ha tillhandahållit.
Vidare ingav Ohlsson dels kvitton av Lindberg å tillhopa 700
kronor motsvarande de i ovannämnda redovisning upptagna beloppen utom
ett å 250 kronor och dels talonger till två av Ohlsson den 1 september och
den 6 oktober 1954 till Lindbergs order utfärdade checkar å tillhopa 300
kronor.

Sedan Gentele härefter tillfrågats, om han vore villig att ställa sin bokföring
till förfogande för granskning genom auktoriserad revisor för att
utröna om Lindberg mottagit några belopp av Gentele såsom ersättning för
uppsättande av rättegångsskrifter eller konsultationer i dennes juridiska
verksamhet, lämnade Gentele den 11 mars 1959 följande upplysningar:
Lindberg hade av Gentele mottagit under tiden den 10 mars—den 31 december
1954 3 399 kronor 20 öre, under år 1955 1 360 kronor, under år 1956

1 395 kronor och under år 1957 500 kronor. Därefter hade Gentele icke utbetalat
något till Lindberg. De angivna beloppen utgjorde ersättning för
juridiska konsultationer. Gentele ville icke närmare ange arten av det arbete
för vilket Lindberg uppburit ersättning; han ville således icke svara på
frågan om Lindberg för Genteles räkning upprättat koncept till rättegångsskrifter.
Konsultationerna hade avsett olika juridiska uppdrag, som Gentele
haft om hand för klienter. Gentele ville icke uppge, vilka klienter eller vilka
uppdrag det varit fråga om; han ansåge sig ha tystnadsplikt därutinnan.

För Gentele framhölls vid förhöret att det — för att bedöma huruvida
Lindbergs ifrågavarande arbete utgjort led i en icke tillåten verksamhet
från Lindbergs sida — kunde vara av betydelse att utröna huruvida och i
vilken omfattning Lindberg före den 10 mars 1954 lämnat Gentele motsvarande
biträde. Gentele tillfrågades, huruvida han ville lämna uppgifter
därom, förslagsvis för tiden fr. o.m. den 1 januari 1953. Gentele hänvisade
till gällande regler om åtalspreskription och förklarade sig icke villig lämna
dylika uppgifter.

Anmodad att specificera vilka belopp Lindberg uppburit under månaderna
närmast efter den 10 mars 1954 uppgav Gentele, att Lindberg uppburit
sistnämnda dag 295 kronor, den 24 mars 200 kronor och den 27 mars
100 kronor samt i april 1954 200 kronor och i maj 1954 500 kronor. Nagra
datumangivelser för april och maj ville Gentele ej lämna.

Gentele förklarade att han, sedan han nu lämnat de upplysningar han
ansåge kunna begäras av honom, icke vore villig att ställa sin bokföring
till förfogande eller att lämna ytterligare uppgifter i saken. Senare har dock
Gentele upplyst, att Lindberg i ersättning för rättshjälp erhållit under år
1953 tillhopa 3 854 kronor och under tiden den 1 januari—den 9 mars 1954
ett bolopp av 400—500 kronor.

Enär frågan huruvida Lindberg biträtt Cliiver kommit i ett annat liige

2 — Justitieombudsmannen.'') Umbetsberiittclsc till 1961 urs riksdag

genom den nya utredningen, beslöt jag att ånyo låta höra Cliiver. Vid förhör
den 14 mars 1959 å JO-expeditionen uppgav Cliiver, att Lindberg från
någon gång på sommaren 1954 hjälpt Cliiver i dennes rättsliga angelägenheter,
bl. a. genom att skriva rättegångsskrifter. Denna medverkan, som
enligt Cluvers uppfattning inneburit mycket arbete för Lindberg, hade pågått
med vissa avbrott till troligen långt in på året 1956. På fråga huruvida
Lindberg fått ersättning för detta arbete förklarade Cliiver vid förhöret, att
han vägrade att uttala sig av det skälet, att han icke kunde styrka uppgifter
därom och att han riskerade åtal i likhet med vad som hänt honom
i en mängd fall.

Vid förhöret fick Cliiver taga del av samtliga de omkring 45 skrifter, som
berörts i det tidigare ärendet mot Lindberg. Beträffande flertalet av dessa
uppgav Cliiver, att de troligen uppsatts av Lindberg. Vidare gav Cluver
anvisning på vissa ytterligare skrifter, vid vilkas tillkomst Lindberg skulle
ha medverkat.

Sedan dessa skrifter införskaffats från vederbörande domstolsakter, hölls
den 19 mars 1959 förhör med Lindberg å JO-expeditionen. I anslutning till
förhöret underrättades Lindberg, att han vore misstänkt för tjänstefel bestående
i att han genom sin ifrågavarande rättshjälp idkat advokatverksamhet
eller i vart fall genom att rättshjälpen vore oförenlig med domartjänstens
beskaffenhet.

Vid förhöret vitsordade Lindberg, att han skrivit de av Edquist hit ingivna
koncepten, samt erkände, att han i ganska stor omfattning hjälpt
Gentele, Ohlsson och Cluver med uppsättande av rättegångsskrifter och
juridisk rådgivning i övrigt. Han medgav — vid förhöret och under den fortsatta
utredningen — att han av Gentele och Ohlsson uppburit de ovan
angivna ersättningarna, men förklarade, att han icke erhållit någon ersättning
för sitt arbete för Cluver. Lindberg bestred, på sätt skall närmare angivas
i det följande, att han handlade i förvärvssyfte, då han mottog ersättning
av Gentele och Ohlsson.

\ id ett senare förhör upplyste Cluver, att han ersatt Lindberg för vissa
utlägg med högst nagra hundra kronor. Sannolikt hade Lindberg därutöver
erhållit ytterligare 1 000 kronor av Cluver. Enligt dennes uppfattning utgjorde
detta belopp ersättning för Lindbergs arbete för Cluver. Beloppet
hade utbetalats troligen i februari 1955. Cluver ville, enär han icke hade
några bevis, icke uttala sig om huruvida Lindberg av Gentele erhållit någon
ersättning för sitt arbete med Cluvers angelägenheter.

Lindberg har vidgått att han i början av år 1955 fått 1 000 kronor, därav
600—700 kronor avsett betalning för vissa utlägg, som Lindberg haft för
Cluvers räkning; återstoden skulle enligt överenskommelse anses utgöra
ersättning för bilkostnader som Lindberg haft.

Härjämte företogs viss ytterligare utredning, varvid Cluver ingav dels
två kopior av skrifter, vilka enligt Cluver troligen skrivits av Lindberg, och

dels ett antal handskrivna koncept till rättegångsskrifter och andra skrifter
med anknytning till Cliivers rättstvister. Dessa koncept, vilka syntes härröra
från åren 1956 och 1957, voro enligt uppgift av Cliiver skrivna av
Lindberg.

Härpå inkom Lindberg med yttranden över det förebragta utredningsmaterialet.
Härvid yttrade han sig rörande de av Cliiver ingivna handlingarna.
Vidare bestred han pa anförda skäl, att han gjort sig skyldig till
tjänstefel i hänseenden om vilka i ärendet vore fråga.

På begäran av Lindberg skedde viss ytterligare utredning, varav Lindberg
fick taga del.

Under ärendets fortsatta handläggning tillhandahöll Cliiver vissa brev
från Lindberg till Cliiver och ytterligare ett antal koncept. Vid förhör å
JO-expeditionen den 30 april 1959 vitsordade Lindberg att han skrivit dessa.

Sedan Cliiver vid förhör den 25 april 1959 uppgivit, att han vid olika
tillfällen åren 1954 och 1955 lovat Lindberg ersättning till betydande belopp,
därest Cliiver i framtiden bleve återinsatt i sina rättigheter, förklarade''Lindberg
vid förhöret den 30 april, att Cliiver vid ett tillfälle i mars
eller april 1955 spontant yttrat till Lindberg, att han skulle betala Lindberg
ett ganska stort belopp, om Lindberg »klarade det». Lindberg hade dock vid
samtalet med Cliiver avfärdat detta med att säga, att Lindbergs ställning
hindrade honom att mottaga ersättning och att han ej heller gjort sig förtjänt
av en så hög ersättning som Cliiver angivit. Det hade alltså icke varit
någon förutsättning för hjälpen åt Cliiver, att Lindberg senare skulle erhålla
ersättning därför.

Den 4 maj 1959 upplyste Gentele på förfrågan, att av det sammanlagda
arvodesbelopp, som han under tiden fr. o.m. juni 1954 utbetalat till Lindberg
— och vilket Gentele nu angav till 5 595 kronor, varav 2 340 kronor
under juni—december 1954 — tillhopa 1 430 kronor avsett rättshjälp åt
Gentele personligen, 3 320 kronor ett större klientärende (Gunnar André
och medparter) samt 845 kronor fyra eller fem olika klienter i ärenden, vilka
icke föranlett rättegång. I anslutning härtill uppgav Gentele, att han under
maj 1954 utbetalat 540 kronor till Lindberg, nämligen 300 kronor den 3,
25 kronor den 11, 25 kronor den 14 och 190 kronor den 18. — Hörd över de
av Gentele sålunda lämnade uppgifterna förklarade Lindberg sig vitsorda
riktigheten av dessa.

Vidare ingav Edquist den 4 maj 1959 en skrift, i vilken han anförde bl. a.,
att Gentele, på grund av innehållet i en av Lindberg i hithörande delar författad
promemoria den 16 juni 1953 i det s.k. linjebussmålet, dömts till
fängelse två månader för ärekränkning av en advokat, att Gentele, likaledes
på grund av innehållet i inlagor författade av Lindberg, dömts två
gånger till böter jämlikt 9 kap. 5 § RF», ena gången den 26 april 1954 av
Göta hovrätt (otillbörliga uttalanden om viss domstol) och andra gången
vid ett senare tillfälle av Svea hovrätt, att Lindberg, då han den 1 juli 1953

uppsatte visst intyg, vilket därefter underskrevs av fru Annie Broms, icke
genom kontrollfrågor förvissade sig om att hon i själva verket ej ägde någon
kännedom om vad hon skrev under, samt att Lindberg i en skrift, som han i
oktober 1957 uppsatte åt Ohlsson, mot bättre vetande använde smädliga
uttalanden. Edquist funne det förhållandet, att Lindberg sålunda under
åren 1953—1957 systematiskt ägnat sig åt smädande av personer och domstolar,
vara än mera graverande än den omständigheten i och för sig, att
Lindberg lämnat rättshjälp, samt ifrågasatte huruvida Lindberg icke därigenom
gjort sig skyldig till brott som avsågs i 13 och 16 kap. strafflagen.

Hörd häröver uppgav Lindberg följande: Det vore riktigt att han åt
Gentele uppsatt koncept till de skrifter, för vilkas innehåll Gentele enligt det
ovan sagda fällts till ansvar. Beträffande de skrifter, för vilka Gentele dömts
av Göta hovrätt och — någon gång under hösten 1954 — av Svea hovrätt,
kunde Lindberg dock icke vitsorda att han skrivit de såsom brottsliga ansedda
delarna; Gentele hade nämligen omarbetat hans koncept. — Annie
Broms’ intyg hade Lindberg grundat uteslutande på uppgifter, vilka lämnats
av henne. Han hade för henne framhållit det straffansvar som vore
förenat med osant intygande. — Lindberg förstode icke vad som vore smädligt
i den skrift han uppsatt åt Ohlsson eller vad Edquist avsåge med sitt
påstående att Lindberg handlat mot bättre vetande.

Härefter inkommo Edquist och Lindberg med ytterligare skrifter i ärendet.

Med anledning av vad i ärendet förekommit uppdrog jag den 20 maj
1959 åt byråchefen Ivan Wallenberg att väcka och utföra åtal mot Lindberg
enligt en av mig samma dag utfärdad instruktion. I instruktionen anförde
jag följande.

Av utredningen i ärendet framgår, att Lindberg biträtt Gentele i dennes
advokat verksamhet ävensom hjälpt Ohlsson och Cliiver med olika rättsliga
angelägenheter.

Denna Lindbergs verksamhet har, såvitt kunnat utrönas, tagit sin början
under år 1953. Nämnda år har Lindberg för Gentele skrivit ett av Edquist i
detta ärende ingivet koncept till en promemoria rörande bl. a. innehavet
och dispositionen av vissa aktier i Karlsborgs Busstrafik Aktiebolag. Väsentliga
delar av konceptet, som omfattar 25 sidor, ha av Gentele upptagits i en
av honom den 16 juni 1953 upprättad promemoria. Vidare har Lindberg
uppsatt koncept till en av Gentele såsom ombud för två personer den 1 juli
1953 ingiven besvärsskrift till Svea hovrätt i visst vräkningsmål. För
arbete med avseende å vräkningsmålet samt för genomgång av handlingar
och uppsättande av stämningsansökan i ett annat mål har Lindberg i den
av Edquist i detta ärende ingivna arvodesräkningen betingat sig ett arvode
av 350 kronor, varav en post å 50 kronor synes avse vräkningsmålet. I

övrigt har Lindberg under år 1953 för arbete åt Gentele mottagit tillhopa
3 804 kronor. Ytterligare framgår att Lindberg den 1 juli 1953 biträtt med
uppsättande av ett utav Annie Broms undertecknat intyg, vilket fogats vid
en nästfoljande dag av Gentele såsom ombud för bergsingenjören Finn
Söderlund undertecknad och till åklagarmyndigheten i Stockholm ingiven
polisanmälan mot Edquist. För biträde med Söderlunds rättsliga angelägenheter
i nu angivna och andra hänseenden har Lindberg under tiden den
1 juli 1953—den 19 mars 1954 genom Ohlsson mottagit tillhopa 950 kronor,
därav under år 1953 770 kronor.

Beträffande Lindbergs fortsatta biträde åt Gentele personligen och i dennes
juridiska verksamhet är upplyst, att Lindberg såsom ersättning för
juridiska konsultationer mottagit av Gentele under år 1954 minst 4 079
kronor 20 öre — varav 2 340 kronor under tiden juni—december — under
år 1955 1 360 kronor, under år 1956 1 395 kronor och under år 1957 500
kronor.

Det har icke kunnat till fullo utrönas, vilka mål eller ärenden som avsetts
med Lindbergs rättshjälp åt Gentele. Det framgår emellertid att en
mycket betydande del av rättshjälpen gällt direktörerna Gunnar André och
Sven Karlsson. Fr. o. m. maj 1954 har hjälpen enligt Genteles och Lindbergs
uppgifter avsett — förutom Gentele personligen — fyra eller fem
av Genteles klienter. — I anslutning till skrifter, vilka Gentele i egenskap
av ombud för André och Karlsson ingivit till rådhusrätten i Norrköping
och Göta hovrätt i mål mellan dessa personer, målsägande, samt f. d. landskamreraren
Carl Bergstedt jämte fem andra personer, tilltalade, angående
ansvar för grovt egenmäktigt förfarande med avseende a aktierna i ovannämnda
bussbolag — i vilket mål den förut omnämnda promemorian om
bussbolagsaktierna åberopades av målsägandena — har Lindberg vidgått,
att målet varit föremål för samtal mellan honom och Gentele samt att
Lindberg satt upp koncept åt denne i målet. Detta anhängiggjordes i rådhusrätten
den 14 juni 1955 och avgjordes därstädes genom dom den 20
december samma år, varigenom åtalet lämnades utan bifall samt André och
Karlsson dömdes för obefogat åtal att utge vardera 75 dagsböter. Hovrätten
meddelade dom i målet den 19 december 1956 och ändrade därvid rådhusrättens
dom i själva saken allenast såtillvida, att antalet dagsböter för
André bestämdes till 120. — Vidare har Lindberg — i anslutning till skrifter
i Svea hovrätts akt i målet nr B 804/1955 avseende, såvitt här är i fråga,
fullföljd vadetalan av Gentele i en beslagsfråga i mål mellan landsfogden i
Kopparbergs län, å ena, samt Gentele, å andra sidan — förklarat, att
beslagsfrågan varit föremål för diskussion mellan honom och Gentele och
att Lindberg framfört viss tankegång som återfinnes i Gcnteles den 18 juli
1955 dagtecknade vadeinlaga, att han i samma mål uppsatt utkast eller
koncept till en handling av ett innehåll som liknade innehållet i en skrift
den 16 augusti 1955 av Gentele till hovrätten samt att Lindberg under

samtal med Gentele om vissa förhållanden, vilka berördes i en senare skrift
av Gentele, dagtecknad den 19 september 1955, framfört en och annan synpunkt,
som möjligen återfunnes i skriften, samt hänvisat till en i skriften
åberopad uppsats av Harald Hjärne.

Pa begäran av Ohlsson har Lindberg — sedan en person vid namn Agnes
Dahlman den 24 augusti 1954 vid Stockholms rådhusrätts sjätte avdelning
erhållit stämning å Ohlsson med yrkande bl. a. att utge vissa aktier —
skrivit dels koncept till en den 28 september samma år till rådhusrätten
ingiven ansökan om genstämning i målet och dels koncept till två särskilda
ansökningar av Ohlsson om stämning å direktören Allan Forsberg angående
panträtt till de berörda aktierna och å advokaten Rolf Dillen angående
skadestånd på grund av olovligt förfogande beträffande viss aktiepost. De
sistnämnda bada koncepten synes Ohlsson icke ha begagnat för uttagande
av stämning å Forsberg eller Dillén. För arbete, som Lindberg utfört åt Ohlsson,
har Lindberg i september och oktober 1954 uttagit tillhopa 600 kronor i
tre särskilda poster. Vidare har Lindberg hösten 1957 för Ohlsson, vilken vid
denna tid hade hand om en familj er ättslig utredning rörande en familj Graham,
skrivit koncept till fyra skrifter om tillhopa omkring sju sidor, synbarligen
avsedda att ingivas till Stockholms rådhusrätt i vissa ärenden i samband
med berörda utredning. Det är i ett av dessa koncept som Lindberg,
enligt vad Edquist gjort gällande i sin den 4 maj 1959 hit ingivna skrift,
skulle ha använt smädliga uttalanden. Enligt uppgift av Ohlsson ha koncepten
icke kommit till användning för skrifter till rådhusrätten. Mot Lindbergs
bestridande är icke styrkt, att han för uppsättandet av dessa handlingar
mottagit eller betingat sig någon ersättning.

Sammanfattningsvis framgår sålunda, att Lindberg av Gentele och Ohlsson
mottagit i ersättning under 1953 4 924 kronor, under 1954 4 860 kronor,
varav 2 940 kronor under tiden juni—december, under 1955 1 360
kronor, under 1956 1 395 kronor och under 1957 500 kronor. Lindberg har
uppgivit, att han i regel erhållit ersättning efter 25 kronor i timmen. I enlighet
härmed skulle han ha tillsatt nära 200 timmar för sitt arbete under
ettvart av åren 1953 och 1954; motsvarande timantal skulle vara för ettvart
av åren 1955 och 1956 omkring 55 samt för år 1957 20.

Vad härefter angår Lindbergs verksamhet för Cliiver får jag anföra följande.

Under våren eller försommaren 1954 blev Lindberg närmare bekant med
Cliiver. Denne hade vid ifrågavarande tidpunkt Gentele till juridiskt biträde.
Sedan Lindberg efter någon tid av Cliiver utsetts till skiljeman beträffande
vissa Cliivers mellanhavanden med direktörerna Per Danils och
Anders Olsson, började Lindberg sätta sig in i Cliivers olika rättstvister.
Under utredningen i nu förevarande ärende har Lindberg medgivit, att han
för Cliivers räkning i större eller mindre mån bidragit vid tillkomsten av ett
stort antal rättegångsskrifter och andra handlingar. Denna medverkan har

i en del fall bestått i att Lindberg tillhandahållit av honom utarbetade
koncept eller oek utkast med vissa synpunkter. I andra fall har han i anslutning
till spörsmål, vilka Cliiver förelagt honom, lämnat skriftliga eller
muntliga upplysningar och anvisningar till Cliiver.

De äldsta av de ifrågavarande skrifterna härröra från senare delen av år
1954, då Lindberg enligt vad han medgivit medverkat vid tillkomsten av
följande:

1) en den 20 september 1954 dagtecknad skrivelse till riksåklagarämbetet
med begäran om undersökning huruvida bankdirektörerna Helge Åstrand
och Gunnar Gerander samt advokaten Karl Gezelius gjort sig skyldiga till
mened vid huvudförhandling i slutet av augusti 1954 i ett tvistemål mellan
Danils och Cluver;

2) och 3) två särskilda ansökningar av Cluver om stämning å Åstrand,
Gerander och Gezelius vid rådhusrätten i Falun. Den ena, som är dagtecknad
den 27 september 1954, avser skadeståndsanspråk på grund av att
dessa personer skulle ha, på sätt framginge av nyssnämnda framställning till
riksåklagarämbetet, under ed lämnat diktade uppgifter i vissa hänseenden.
Enligt den andra stämningsansökningen, som är dagtecknad den 2 december
1954, påstod Cluver ansvar å Åstrand och medparter för mened, alternativt
osann vittnesutsaga;

4) en den 6 oktober 1954 dagtecknad, av Cluver i sistnämnda tvistemål
ingiven skrift;

5) en skiss eller stomme till inlaga för Cluver i Svea hovrätt, där berörda
tvistemål fullföljts;

6) och 7) koncept, dagtecknade den 20 oktober 1954 till dels ansökan av
Cluver om tilläggsstämning å Stolt Nils Nilsson i mål vid Nås och Malungs
domsagas häradsrätt rörande skadestånd på grund av grovt bedrägeri medelst
förfalskning, dels och skrivelse av Cluver till Nilssons förmyndare,
advokaten Gösta Wennerholm, i anslutning till berörda stämningsansökning;

8) en skrift den 16 november 1954 till högsta domstolen jämte därtill
hörande bilaga, betecknad »Kommentarer till ''Lapp L.S.’», i ärende Cluver
./. Ånders Olsson angående utseende av skiljeman;

9) en skrift den 30 november 1954 till Svea hovrätt i mål Cluver ./. Danils
angående fordringsanspråk;

10) en skrift den 7 december 1954 till Danils angående kungörande av
viss rättegång mellan Cluver och Nilsson samt

11) en ansökan den 17 december 1954 till ovannämnda häradsrätt om
stämning å Nilsson för grovt bedrägeri m. m. mot Cluver.

På talan av allmän åklagare fälldes Cliiver av nyssnämnda häradsrätt
dels i dom den 16 juli 1956 till ansvar för obefogat åtal mot Åstrand,
Gerander och Gezelius genom den under 3) här ovan avsedda stämningsansökningen
den 2 december 1954 och dels i dom den 13 juli 1955 för
obefogat åtal mot Nilsson genom den under 11) berörda stämningsansök -

ningen den 17 december. Svea hovrätt, där Cliiver fullföljde talan mot båda
domarna, fastställde i dom den 5 augusti 1957 häradsrättens domslut, såvitt
i dessa delar var i fråga. Sedan hovrättens dom härutinnan överklagats av
Cliiver i högsta domstolen, har Cliiver i en den 2 mars 1959 dagtecknad
skrift hos högsta domstolen återkallat sin fullföljda talan mot hovrättens
dom i vad han därigenom dömts för obefogat åtal mot Nilsson. Cliivers här
avsedda fullföljda talan i övrigt är beroende på högsta domstolens prövning.

Under år 1955 har Lindberg — enligt vad han likaledes uttryckligen medgivit
— på motsvarande sätt biträtt vid tillkomsten av följande skrifter för
Cliiver, nämligen

12) en ansökan den 12 januari till häradsrätten om stämning å Danils
för grovt bedrägeri mot Cliiver och en skrift den 28 i samma månad i samma
mål;

13) en skrift den 28 februari till Svea hovrätt i ärende Cliiver ./. Danils
angående utseende av likvidator;

14) en skrift den 4 mars till häradsrätten i ärende Cliiver ./. Danils angående
utseende av likvidator;

15) en skrift den 5 mars till häradsrätten i mål landsfogden ./. Cliiver
angående åtal för osann partsutsaga;

16) en skrift den 12 mars till häradsrätten i mål Cliiver ./. Aktiebolaget
Mölnbacka-Trysil och en vid skriften fogad bilaga, innefattande kritik av
ett utav professorn Håkan Nial avgivet utlåtande;

17) —20) två skrifter den 10 mars och två den 22 mars i mål B 25/1955
vid häradsrätten mellan landsfogden och Cliiver angående åtal för grov förskingring
m. m.;

21) och 22) två skrifter den 13 och den 19 februari i mål B 76/1955 vid
häradsrätten mellan landsfogden och Cliiver angående åtal för falskt åtal
för mened;

23) en den 29 juli dagtecknad vadeinlaga — omfattande ett 30-tal
sidor till Svea hovrätt, varigenom Cliiver fullföljde talan mot häradsrättens
dom den 13 i samma månad, i vilken dom Cliiver fällts till ansvar
för vissa brott, däribland obefogat åtal mot Nilsson samt

24) en skrift den 2 augusti till hovrätten i sistnämnda mål.

Beträffande ett 20-tal andra under åren 1954 och 1955 tillkomna skrifter

för Cliiver har Lindberg förklarat, att det vore troligt eller sannolikt att
han på motsvarande sätt som i fråga om de ovan förtecknade skrifterna
medverkat i en omfattning, som av Lindberg för var och en av de nu ifrågavarande
skrifterna angivits till visst procenttal, varierande mellan 30 och
80. Även Cliiver har förklarat, att Lindberg troligen medverkat vid tillkomsten
av de här avsedda skrifterna, vilka äro följande:

25) —28) fyra skrifter den 5 november samt den 15 och den 28 december
1954 och den 7 januari 1955 till häradsrätten i mål B 170/1953 mellan,
bland andra, allmän åklagare och Cliiver angående åtal för bedrägeri;

29) —31) tre skrifter den 2 och den 9 februari samt den 4 mars 1955 i det
förut omnämnda målet B 183/1954 mellan Cliiver och Nilsson angående
åtal för grovt bedrägeri m. m. mot Cliiver;

32) och 33) två skrifter den 26 februari och den 22 mars 1955 i det förut
omnämnda målet B 76/1955 mellan landsfogden och Cliiver angående åtal
för falskt åtal för mened;

34) och 35) två skrifter den 14 och den 18 mars 1955 i mål B 30/1955
vid häradsrätten mellan landsfogden och Cliiver angaende atal för grov förskingring;
„ .

30) —4,3) åtta skrifter, av vilka en odaterad »kronologi» samt Övriga dagtecknade
den 30 januari, den 4 februari (2 stycken) samt den 5, den 17, den
18 och den 23 mars 1955, alla ingivna i mål B 138/1953 vid häradsrätten
mellan landsfogden och Cliiver angaende atal för försök till utpressning,
samt

44) en skrift den 10 mars 1955 till häradsrätten i mål B 24/1955 mellan
landsfogden och Cliiver angaende atal för falskt åtal mot Nilsson m. m.

Vad Lindberg uppgivit med avseende å dessa skrifter särskilt hans
spontana angivande av vissa olika procenttal för hans sannolika medverkan
_ torde i förening med Cluvers uppgifter innefatta tillräcklig anledning
att taga för visst, att Lindberg medverkat vid tillkomsten av skrifterna i
fråga på motsvarande sätt som beträffande de under 1)—24) förtecknade
skrifterna. I varje fall ge Lindbergs uppgifter vid handen, att han lämnat
Cliiver rättshjälp i betydande utsträckning.

Vidare har Lindberg under år 1955 för Cliiver skrivit koncept till följande: 45)

en skrift till häradsrätten i ett tvistemål T 98—99/1954 mellan Cliiver
och Svenska Handelsbanken (viss tankegång i konceptet återfinnes i en
den 1 februari 1955 dagtecknad skrift av Cliiver);

46) en promemoria »rörande Stolt Nilssons svek i fragan om det till
August Eriksson i Särna överlåtna området» (promemorian avsåg det under
11) ovan angivna målet, vilket avgjordes av häradsrätten genom dom den

13 juli 1955); _ . ,

47) en framställning till Konungen om restitution av visst stämpel belopp,
som häradsrätten uttagit av Cliiver för ett den 5 oktober 1955 dagtecknat
slutligt beslut (någon mot detta koncept svarande skrift har icke ingivits
till Kungl. Maj:t) samt

48) en den 12 april dagtecknad tidningsinsändare, vilken icke synes ha
överlämnats till någon tidning.

Även under åren 1956 och 1957 har Lindberg biträtt Cliiver i olika hänseenden.
Härvid har han uppsatt utkast eller koncept till följande:

49) ett den 31 juli 1956 dagtecknat svaromål av Cliiver till Stockholms
rådhusrätts åttonde avdelning i mål B 264/1956 mellan allmän åklagare
och Cliiver angående ärekränkning och missfirmclse mot tjänsteman,

50) och 51) en den 9 januari 1956 dagtecknad skrift till Svea hovrätt i
dess mål B 804/1955 avseende fullföljd talan av Cliiver mot häradsrättens
dom den 13 juli 1955 samt en annan skrift i samma mål (det här ifrågavarande
konceptet, i vilket angives att ett år förflutit efter häradsrättens dom,
synes ha tillkommit tidigast sommaren 1956; någon mot konceptet svarande
skrift har icke kunnat återfinnas i hovrättens akt);

52) en skrivelse till assessorn Lars Bruhn (konceptet ej daterat; synes ha
tillkommit tidigast i juni 1956);

53) —57) en den 1 augusti 1956 dagtecknad vadeinlaga till Svea hovrätt,
varigenom Cliiver fullföljde talan mot häradsrättens dom den 16 juli 1956
i mål mot Cliiver angående åtal för obefogat åtal m.m. och en i september
1956 dagtecknad skrift i samma mål, ytterligare en skrift i samma mål
(någon mot detta koncept svarande skrift har icke kunnat återfinnas i
akten) samt två promemorior, delvis berörande samma förhållanden som
avsågos i skriften i september 1956 (vid vilken tidpunkt dessa promemorior
tillkommit eller på vilket sätt de använts har icke kunnat utrönas);

58) ett brev till advokaten Munck af Rosenschöld, Landskrona (brevet
har tillkommit efter häradsrättens berörda dom den 16 juli 1956);

59) och 60) två korta skrivelser till Hedemora domsaga, den ena i augusti
1956 och den andra någon tid därefter;

61) en den 4 december 1956 dagtecknad ansökan av Cliiver om stämning
å landsfogden Axel Blomér till rådhusrätten i Falun rörande »ersättning för
skada genom olovligt tillgrepp» (ansökningen har icke ingivits till rådhusrätten); 62)

en skrift med rubriken »Förnekande av underskrift» (ifrågavarande
koncept har tillkommit vid obekant tidpunkt under åren 1956 eller 1957;
pa vilket sätt konceptet använts har icke kunnat utrönas);

63) och 64) två skrifter den 23 september och den 3 oktober 1957 till
högsta domstolen i dess mål B 358/1957 avseende av Cluver fullföljd talan
mot Svea hovrätts dom den 5 augusti 1957;

65) en skrivelse den 11 oktober 1957 till Konungen med begäran om viss
utredning samt

66) och 67). två skrifter till Svea hovrätt i dess mål Ö 354/1957 avseende
tvistiga fordringar i konkurs (koncepten synas ha tillkommit det ena efter
den 29 oktober 1957 och det andra efter den 6 december 1957; några mot
koncepten svarande skrifter ha icke kunnat återfinnas i hovrättens akt).

68) och 69) Vidare har Lindberg vid okända tidpunkter dels skrivit en
promemoria med rubriken »Åtalspunkt A» upptagande vissa frågor tvdligen
avsedda att ställas till aklagarna i de mot Cluver vid häradsrätten anhängiggjorda
brottmålen, dels ock medverkat vid tillkomsten av en promemoria
med rubriken »fastställande av skiljeavtal rörande Cannes-affären».

70)—73) Slutligen har Lindberg i fyra brev till Cluver lämnat denne
vissa anvisningar för utförande eller bevakande av talan i olika hänseenden.

Av dessa brev har ett som är odaterat enligt uppgift av Lindberg tillkommit
troligen någon gång under våren 1956. Övriga äro dagtecknade den
1 och den 25 juni 1956 samt den 12 augusti 1957.

Ovannämnda brev den 25 juni 1956 innehåller åtskilliga anvisningar beträffande
förhör med landsfogden Blomér inför häradsrätten, bl. a. följande.

»7. Börja med att säga ungefär följande: Herr Blomér, jag vill börja
med att erinra Er om att Ni som tilltalad inte är skyldig svara på mina
frågor. Jag vill också erinra Er om att Ni som tjänsteman är skyldig att
— om Ni svarar på frågorna — tala sanning. Om Ni yttrar Er, kan Ni
alltså inte urskulda Er med Er ställning som tilltalad, om Ni talar osan 2.

Fortsätt efter denna pepprade inledning med att höra BJomér med
ledning av ''kronologien’. Pumpa honom särskilt pa följande frågor.

a) Har Blomér vid något tillfälle vägrat att effektuera en order om atal
från T. Ljungquist. I så fall, när? I vilket ärende?

b) När fick Blomér av Ljungquist först order om polisatgärder mot
J. W. C.?

c) Var det med Blomérs goda minne som Delleryd i oktober -53 gav
offentlighet åt att polisen arbetade mot J.W.C.? Visste möjligen Blomér
inte ens om det?

i) Hade Blomér, då Ljungquist inlämnade offert på polistrakasserier mot
J. W. C., urskuldat sig med att han icke hade tillräckligt med personal for
ett så stort företag?

l) När lämnade Blomér Ljungquist garanti för att JWC skulle fängslas
den 20/11-53? Ställde Blomér nån säkerhet? Vilken?

m) Under förhöret med Stolt Nils råkade denne försäga sig och avslöjade,
att han förfalskat sin hustrus namnteckning. Stålbandsförhöret avbröts
då genast för att återupptagas vid tillfälle efter häktningsförhandlingen
med JÄV.C. Hur vill Blomér förklara detta? Finns annan förklaring
än°att Blomér var angelägen om att effektuera beställningen på att J.W.C.
skulle berövas friheten?

p) När befallde Blomér Nilsson att ställa sig under förmynderskap av
Wennerholm? \Tilka argument använde Wennerholm för att övertala Biomér? q)

frågor om manipulerandet med protokollen med förhör med Olsson i
början av november. Gav Blomer sin sanktion åt att protokollet över
originalförhöret byttes ut mot ett av Gezelius tillverkat »protokoll»? Etc.

r) Frågor rörande presskonferensen den 20/11-53: Är publicitet det bästa

Blomér vet? Etc. .

s) Gav Blomér order till Encrantz om att denne skulle latsas gora husrannsakan
hos J.W.C. 21/11-53? Gav Blomér särskild order om att gällande
regler för husrannsakan skulle sättas åsido? Var det med Blomérs gillande
som Encrantz för sitt privata bruk förfogade över vissa av de tillgripna
handlingarna genom att överlämna dem till K. Gezelius?»

När det gäller att bedöma, huruvida Lindberg gjort sig skyldig till fel
genom att lämna rättshjälp till Gentele, Ohlsson och Cliivcr, vill jag till en

början framhålla att — av skäl som anfördes i mitt beslut i det förra ärendet
rörande Lindberg — bestämmelsen i 12 kap. 22 § RB jämförd med 3 §
samma kapitel om att lagfaren domare ej må utan tillstånd av Konungen
vara rättegångsbiträde icke torde vara tillämplig på sådan rättshjälp,
varom nu är fråga. De synpunkter, som ligga till grund för förbuden för
domare att vara ombud eller biträde i rättegång och vilka syfta till att
värna domartjänstens integritet, tala emellertid otvivelaktigt för att domare
i regel bör avhalla sig från att biträda part med avfattandet av rättegångsskrifter
eller lämna annan rättshjälp. Självfallet kunna omständigheterna
dock vara sådana, att en dylik rättshjälp icke kan anses förkastlig. Det kan
sålunda icke anses otillåtet att biträda en släkting eller en nära vän med
någon enstaka juridisk angelägenhet.

Vid sin granskning av JO:s ämbetsförvaltning under år 1957 underströk
första lagutskottet -—- i anledning av vad som förekom i det förra ärendet
rörande Lindberg — betydelsen av att en domare avhölle sig från all sådan
verksamhet, som vore ägnad att rubba förtroendet för honom och för domstolarna.
Särskilt betänkligt ur denna synpunkt måste det enligt utskottet
anses vara, om domare — bortsett från enstaka fall av biträde åt anhöriga
eller eljest närstående — inläte sig på sådan verksamhet, som avsåge biträde
åt rättssökande med företagande av åtgärder, som ägde samband med rättegångsmåls
förberedande eller bedrivande. Även till synes mindre omfattande
åtgärder i detta hänseende kunde enligt utskottet mången gång vara ägande
att sätta förtroendet för rättskipningen i fara.

Stadgandet i 25 kap. 4 § strafflagen innefattar också en förpliktelse för
domare att avhålla sig från sådant som är oförenligt med tjänstens beskaffenhet.
Hit hör bl. a. sådan verksamhet som är ägnad att rubba förtroendet
för rättskipningen.

Vetskap eller misstanke att en domare hjälper enskilda parter är — även
om domaren icke deltager i domstolsprövningen av tvisterna, vilket självfallet
icke får förekomma — ägnad att hos vederbörande motparter och hos
allmänheten väcka tvivel om hans opartiskhet vid utövningen av honom
åliggande domaruppgifter i andra mål eller ärenden. Den uppfattningen
kan ock lätt vinna insteg att det är vanligt att domare på motsvarande sätt
engagera sig till förmån för parter i rättstvister och att ovidkommande hänsyn
till följd härav kunna inverka vid domstolarnas avgöranden. En dylik
rättshjälp åt part av en domare kan ock väcka misstanke, att parten genom
domarens försorg kommer i åtnjutande av fördelar som icke stå andra parter
till buds och att domaren icke drager sig för att till parts förmån söka
paverka kamraterna i domstolen eller att till parten förmedla upplysningar
om vad som förekommer i domstolen. Jag vill i detta sammanhang erinra
om att i det föregående ärendet rörande Lindberg upplystes, att presidenten
i hovrätten på förekommen anledning fann sig föranlåten att höra Lindberg,
huruvida denne medverkat till att en av en hovrättsledamot upprättad ar -

betspromemoria med synpunkter på avgörandet av ett av Cliivers mål kommit
i Cliivers hand. I nu förevarande ärende har utretts, att Lindberg hjälpt
Cliiver att i högsta domstolen bemöta innehållet i promemorian. En dylik
medverkan är i hög grad ägnad att i allmänhetens ögon rubba förtroendet
för Lindberg och för rättskipningen.

Det är vidare att märka, att rättshjälp åt part från en ledamot eller
annan befattningshavare lätt kan även hos övriga ledamöter framkalla farhågor
att denne till personer utanför domstolen förmedlar obehöriga upplysningar
om vad som förekommer inom domstolen, t. ex. med ledning av
vad han kan inhämta vid samtal med kolleger eller från utkast eller andra
arbetsanteckningar. Skulle man behöva räkna med att domstolsledamöter
lämna parter rättshjälp i större utsträckning, skulle detta vara i hög grad
menligt för det förtroendefulla samarbetet i de kollegiala domstolarna och
nödvändiggöra särskilda åtgärder för att förhindra att upplysningar som
nu sagts nå part.

Skulle den talan, med avseende å vilken domare lämnar part rättshjälp,
vara av tvivelaktig beskaffenhet, kan följden bli att parten fälles till ansvar
för rättegångsmissbruk eller kanske t. o. m. ärekränkning eller obefogat
åtal. Domares medverkan till åtgärder, vilka medföra dylikt resultat för
den part han hjälpt, är ägnad att i särskilt hög grad rubba förtroendet för
domaren och för domarkåren. I detta sammanhang vill jag erinra om att
Cliiver — med anledning av de utav honom, under viss medverkan av Lindberg,
väckta enskilda åtalen mot Åstrand, Gerander och Gezelius samt mot
Nilsson — fällts till ansvar för obefogat åtal. Vidare har Gentele fällts till
fängelsestraff för innehållet i en skrift — den förut omnämnda promemorian
den 16 juni 1953 — vilken i här relevanta delar enligt vad utredningen
visar författats av Lindberg. Helt visst kan det ofta \ara förenat med
svårigheter att vid tiden för rättshjälpens lämnande överblicka saksammanhangen
och bedöma följderna av viss åtgärd. Detta förhållande belyser ytterligare
angelägenheten av att domare avhaller sig från att lämna rättshjälp
som kan bidraga till ovan angivna skadliga resultat. För domarkårens
anseende är det även i hög grad menligt att en domare nedlåter sig till sådan
rådgivning av tvivelaktig beskaffenhet som innefattas i t. ex. konceptet den
20 oktober 1954 till skrivelse till Wennerholm, konceptet den 12 april 1955
till tidningsinsändare och brevet den 25 juni 1956 till Cliiver (se punkterna
7), 48) och 72) ovan).

Till de ovan anförda synpunkterna bör tilläggas, att rättshjälp, som icke
är .av endast ringa omfattning, är ägnad att försvara för domaren att ägna
tillbörlig tid och kraft åt sina domaruppgifter.

Samtliga ovan anförda synpunkter göra sig gällande, även om rättshjälpen
lämnas utan ersättning.

Att en domare över huvud taget annat än i enstaka undantagsfall engagerar
sig för part genom att lämna honom rättshjälp framstar av nu anförda

skäl sasom synnerligen betänkligt. Är rättshjälpen av mera betydande omfattning
eller lämnas hjälpen till ett flertal parter, äro olägenheterna av
densamma ur allmän synpunkt av så allvarlig art, att sådan rättshjälp måste
anses oförenlig med domartjänstens beskaffenhet.

Med utgångspunkt från Lindbergs egna beräkningar har Lindberg tillsatt
omkring 520 timmar för sitt biträde åt Gentele och Ohlsson under åren
1953—1957, varav nära 120 timmar under tiden juni—december 1954, omkring
55 timmar ett vart av åren 1955 och 1956 samt 20 timmar år 1957.

Vad angår rättshjälpen åt Cliiver ha de rättstvister, i vilka Cluver varit
inblandad och i vilka Lindberg lämnat honom hjälp, som angivits i det föregående,
varit av mycket vidlyftig och invecklad natur. Det biträde Lindberg
lämnat Cluver har haft en högst avsevärd omfattning och sträckt sig över
en tidrymd av flera år. Den har avsett bl. a. ett betydande antal mål och
ärenden mot åtskilliga personer vid ett flertal domstolar, bland dem Svea
hovrätt, där Lindberg tjänstgjorde. Rättshjälp har lämnats Cluver även
med avseende å skrifter, vilka inlämnats till högsta domstolen under den
tid Lindberg tjänstgjorde såsom revisionssekreterare. Lindbergs rättshjälp
åt Cluver har innefattat ett högst betydande mått av arbete från Lindbergs
sida. Icke minst arbetskrävande synes det ha varit att på grundval av tillgängliga
handlingar och uppgifter av Cluver sätta sig in i de förhållanden
som beröras i de under medverkan av Lindberg tillkomna skrifterna.

Vad sålunda anförts ger enligt min mening otvivelaktigt vid handen, att
den av Lindberg lämnade rättshjälpen varit av sådan omfattning, att Lindberg
på ett oförsvarligt sätt äventyrat förtroendet för sig själv såsom domare
och för rättskipningen. Lindbergs ifrågavarande rättshjälp är därför i
enlighet med vad förut sagts oförenlig med domartjänstens beskaffenhet.
Lindberg har följaktligen varit pliktig att avhålla sig från den påtalade
verksamheten. Att Lindberg insett detta framgår bäst av att han i förra
ärendet mot bättre vetande förnekade att han varit Cluver behjälplig med
att uppsätta inlagor i rättegångsmål.

Enligt min mening har Lindberg varit pliktig att avhålla sig från den påtalade
rättshjälpen till Gentele och Ohlsson även av det skälet, att det enligt
uttryckligt stadgande i hovrätternas arbetsordning är sedan den 25 februari
1954 förbjudet för lagfaren ledamot att idka advokatverksamhet. Härutinnan
får jag anföra följande.

Lindbergs verksamhet har haft en avsevärd omfattning och sträckt sig
över en tidrymd av flera år. Den har inneburit att Lindberg uppsatt rättegångsskrifter
och utkast med synpunkter på rättsliga spörsmål samt även
muntligen lämnat upplysningar och anvisningar i dylika sammanhang. Allt
detta är åtgärder vilka äro typiska för den verksamhet som bedrives av
advokat. Härtill kommer, att åtgärderna till huvudsaklig del icke synas ha
skett för Gentele och Ohlsson personligen utan väsentligen avsett Genteles
klienters angelägenheter.

I begreppet idkande av advokatverksamhet torde ligga dels att det sker
i förvärvssyfte, dels oek att den som utövar sådan verksamhet tillhandagår
eller är beredd att tillhandagå flera personer.

Att den sistnämnda av dessa två förutsättningar varit för handen får
anses framgå av att Lindberg under en följd av år biträtt Gentele i dennes
advokatverksamhet och av omfattningen av den hjälp han lämnat Gentele
och Ohlsson.

Beträffande frågan om Lindbergs rättshjälp skett i förvärvssyfte är i
ärendet styrkt, att Lindberg, på sätt framgår av det föregående, av Gentele
och Ohlsson uppburit ersättning för sitt arbete med betydande belopp. Lindberg
har emellertid bestritt, att hjälpen lämnats i förvärvssyfte samt härom
närmare anfört följande: Lindberg mottog visserligen ersättning av Gentele
och Ohlsson, när dessa erbjödo honom sådan. Han ansåg i likhet med Gentele
och Ohlsson att intellektuellt arbete borde betalas. Vidare ville han
undvika att Gentele och Ohlsson skulle komma i tacksamhetsskuld till
honom. Het var dock icke för egen räkning, som Lindberg tog emot de
erbjudna ersättningarna. Ilan hade hela tiden haft för avsikt att övenöra
dessa till det allmänna. Eftersom Lindberg icke ville reglera detta förhållande,
förrän det var klart, vilka hans omkostnader voro och hur stor skatt
skulle komma att utgå, väntade han till i februari 1955. Då räknade han ut
nettot av vad han uppburit, sedan avdrag skett för droskbilskostnader, vilka
han fått vidkännas på grund av arbetet i fråga. Dessa kostnader voro betydande,
eftersom Lindberg vid den aktuella tiden bodde i Margretelund,
48 km från Stockholm. För att få tid att hjälpa Gentele och Ohlsson var
Lindberg nämligen tvungen att åka droskbil i stor utsträckning dels från
hovrätten till Östra stationen och dels från Åkersberga station till Margretelund.
Var och en av dessa resor kostade ungefär 5 kronor. En eller två
gånger i veckan måste Lindberg dessutom åka droskbil från Stockholm till
Margretelund, vilket kostade ungefär 30 kronor per gång. På grund av
dessa extra resekostnader återstod av ersättningen från Gentele och Ohlsson,
när Lindberg skulle deklarera i februari 1955, ett behållet belopp av endast
omkring 1 400 kronor. Lindberg tänkte överföra detta belopp till det allmänna
genom inbetalning till länsstyrelsen men förfor i stället på följande
sätt. Han underlät att deklarera och blev då skönstaxerad för ett belopp,
som med omkring 7 500 kronor översteg vad taxeringen bort bli om han
deklarerat. Därå belöpte en marginalskatt av i runt tal 3 500 kronor. Lindberg
överklagade icke skönstaxer ingen. Han ville nämligen på detta sätt till
det allmänna överföra de ersättningar han uppburit. — I sina under de följande
åren avgivna deklarationer upptog Lindberg de varje år aktuella
ersättningsbeloppen. Han gjorde därvid icke avdrag för några som helst
omkostnader, trots att han haft ganska betydande utlägg för droskbilar.
— Lindberg beräknade, att han — genom att han i enlighet med det sagda
erlagt avsevärt mera i skatt än vad som belöpte å hans skattepliktiga netto -

inkomster — till det allmänna överfört åtminstone 400 kronor mera än han
uppburit från Gentele och Ohlsson.

Med anledning av vad Lindberg sålunda uppgivit vill jag framhålla följande.
Genom att Lindberg mottagit betalning för hjälpen åt Gentele och
Ohlsson har denna hjälp otvivelaktigt haft karaktären av förvärvsverksamhet.
Detta förhållande kan — vilken Lindbergs avsikt än må ha varit med
att icke deklarera och ej heller överklaga skönstaxeringen — icke rubbas av
vad Lindberg anfört.

Av nu anförda skäl finner jag utrett att Lindberg genom sin åt Gentele
och Ohlsson lämnade rättshjälp åsidosatt det sedan den 25 februari 1954
gällande förbudet för lagfaren befattningshavare i hovrätt att idka advokatverksamhet.

Vad därefter angår den mycket omfattande hjälp, som Lindberg lämnat
Cliiver, har denne uppgivit, att ersättning för Lindbergs arbete sannolikt
utgått med ett belopp av 1 000 kronor. Cliiver har vidare förklarat att avsikten
varit att Lindberg framdeles skulle erhålla betalning för sitt arbete
åt Cliiver, om denne vunne vissa skiljetvister och bleve återinsatt i sina
rättigheter.

Lindberg å sin sida har bestritt att han fått någon som helst betalning för
sitt arbete eller att det varit meningen att han framdeles skulle få gottgörelse
för arbetet.

Rörande motivet för att han lämnat Cliiver den ifrågavarande rättshjälpen
har Lindberg uppgivit, att han, när han i samband med skiljemannauppdragen
för Cliiver studerade handlingarna i dennes mål, tyckt att Cliiver
blivit illa behandlad och behövde hjälp, bl. a. eftersom risk förelåg att han
skulle bli dömd för brott vilka han icke begått. Lindberg ansåg, att det med
hänsyn till Cluvers beträngda läge på sätt och vis var en skyldighet för
honom såsom medborgare och anhängare av svenska kyrkans etiska grundsatser
att hjälpa Cliiver.

Utredningen ger icke — även om Cliiver skulle beediga sina uppgifter —
tillräckligt stöd för att antaga att Lindbergs rättshjälp åt Cliiver skett i förvärvssyfte.
Det kan följaktligen, åtminstone f. n., icke göras gällande att
Lindbergs rättshjälp åt Cliiver är att hänföra till idkande av advokatverksamhet.

Sammanfattningsvis finner jag således att Lindberg genom den omfattande
rättshjälp, som han lämnat Gentele, Ohlsson och Cliiver, åsidosatt
honom åliggande förpliktelse att avhålla sig från sådant som är oförenligt
med domartjänstens beskaffenhet. Genom rättshjälpen till Gentele och
Ohlsson har Lindberg tillika överträtt förbudet att idka advokat verksamhet.

Jag beslutar därför att åtal skall väckas mot Lindberg för tjänstefel i
angivna hänseende. Ansvar skall yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen. Åtalet,
som skall avse Lindbergs verksamhet under de senaste fem åren, skall väckas
i högsta domstolen.

Ehuru jag sålunda funnit utredningen redan i dess nu befintliga skick
fullt tillräcklig för väckande av åtal mot Lindberg, är jag medveten om att
omfattningen och den närmare beskaffenheten av Lindbergs rättshjälp åt
Gentele icke med önskvärd klarhet framgå av vad härutinnan kunnat utrönas
i ärendet. Detta sammanhänger med svårigheten att från särskilt
Gentele erhålla närmare upplysningar än denne lämnat. För kontroll av
Genteles uppgifter finner jag också önskvärt att denne ålägges att förete
sin bokföring, varvid även 1953 års bokföring är av intresse för bedömningen
av Lindbergs verksamhet för Gentele. I samband med åtalets väckande
bör därför framställning göras om föreläggande för Gentele att före
huvudförhandling i målet förete sin bokföring för åren 1953—1957. Om så
finnes erforderligt, bör därjämte vittnesförhör påkallas med Gentele och
dennes förutvarande hustru.

Sedan Wallenberg väckt det sålunda beslutade åtalet och därvid yrkat,
att Gentele måtte föreläggas att förete sin bokföring för åren 1953—1957 i
och för kontroll av vilka belopp Lindberg angivna år mottagit av Gentele
för rättshjälp åt denne, förklarade sig Gentele villig att låta sin bokföring
granskas av revisor. Med anledning härav uppdrog jag åt auktoriserade revisorn
Bengt Bångstad att företaga sådan granskning. Efter det granskningen
slutförts och Bångstad inkommit med utlåtande i saken samt Lindberg
och Gentele hörts rörande innehållet i utlåtandet anförde jag i skrivelse
till högsta domstolen den 31 augusti 1959 följande.

Av Bångstads utredning — vars riktighet vitsordats av Lindberg — framgår,
att Lindberg för sitt ifrågavarande arbete åt Gentele uppburit ersättning
med följande belopp, nämligen ar 1953 4 119 kronor 20 öre, ar 1954
5 405 kronor 80 öre — varav efter den 25 maj 3 225 kronor — år 1955
1 200 kronor, år 1956 2 385 kronor och år 1957 900 kronor. Sammanlagda
ersättningsbeloppet utgör sålunda tillhopa 14 010 kronor, varav Lindberg

_vilken den 25 maj 1959 erhöll del av stämning i målet — mottagit 7 710

kronor efter den 25 maj 1954. De genom revisorsgranskningen sålunda framkomna
uppgifterna åberopas nu i målet i stället för de i åtalsinstruktionen
och stämningsansökningen anförda motsvarande uppgifterna, vilka grundats
på tidigare av Gentele lämnade upplysningar. På grund av preskriptionsregeln
i 5 kap. 15 § första punkten strafflagen är visserligen straff förfallet
för den del av Lindbergs ifrågavarande verksamhet som ägt rum före den
25 maj 1954. Den rättshjälp som lämnats och betalats före nämnda dag kan
därför icke omfattas av åtalet men måste självfallet beaktas, när det gäller
att avgöra, huruvida den efter den 25 maj 1954 lämnade rättshjälpen
— som utgör en direkt fortsättning på en redan tidigare påbörjad omfattande
konsultationsverksamhet — är att hänföra till idkande av advokatverksamhet.
(För tydlighets skull påpekas, att till de nu nämnda beloppen

3 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1961 ars riksdag

komma de i åtalsinstruktionen omnämnda, av Ohlsson utbetalade, nämligen
1 550 kronor, varav 600 kronor efter den 25 maj 1954.)

Genteles utbetalningar till Lindberg ha såsom närmare framgår av Bångstads
utredning påförts olika konton i Genteles bokföring. Såvitt avser
tiden efter den 25 maj 1954 fördela sig utbetalningarna på följande sätt.

Konto

År 1954 Direktören G. André ........................... 1 000:

» J. W. Cliiver ........................ 2 200:

Ej namngiven klient............................ 25:_

Summa 3 225: —

År 1955 André ........................................ 755._

Cliiver ........................................ 210-_

Aktiebolaget O. Oskarsson....................... 235:_

Summa 1 200: —

År 1956 André ........................................ 8I5._

Cluver ........................................ 375._

Gentele (31/12) ................................ 500;_

tretton olika klienter............................ 695:_

Summa 2 385: —

År 1957 André ........................................ 500-_

Gentele ....................................... 400:_

Summa 900: —

Den sista utbetalningen till Lindberg har skett den 8 mars 1957.

Beträffande utbetalningar av arvoden som påförts Cluvers konto har
Gentele såväl till Bångstad som ock vid förhör härstädes den 27 augusti
1959 uppgivit, att dessa utbetalningar avsåge rättshjälp åt Gentele personligen.
Bångstad har i sitt utlåtande antecknat, att verifikationerna till dessa
utbetalningar innehölle texten »konsultation i speciellt ärende» e. d. Bokföringsmässigt
hade utbetalningarna i fråga behandlats på enahanda sätt som
övriga underkonsultarvoden, t. ex. i ärendet André.

Vid förhöret härstädes har Gentele närmare uppgivit, att Lindbergs här
ifragavarande arbete gällt rättshjälp åt Gentele personligen i samband med
Cluver-affären. Gentele hade nämligen jämte Cluver åtalats för behörighetsmissbruk
och vidare hade visst beslag skett hos Gentele. I samband därmed
hade Lindberg biträtt Gentele i olika hänseenden.

Lindberg har vid förhör samma den 27 augusti förklarat, att Genteles
uPPgifter voro riktiga, och — såsom tidigare i ärendet — bestämt förnekat,
att han mottagit något belopp i arvode för arbete åt Cluver.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit finner jag mig icke heller efter

den nu företagna utredningen kunna göra gällande, att Lindbergs rättshjälp
åt Cliiver skett i förvärvssyfte.

Såsom framgår av uppställningen här ovan har Lindberg i slutet av år
1956 och i början av år 1957 mottagit tillhopa 900 kronor för rättshjälp åt
Gentele personligen. Av uppgifter, vilka lämnats av Gentele och Lindberg
vid förhöret härstädes, framgår, att hjälpen avsett ett mål mellan Gentele,
kärande, och riksåklagaren Maths Heuman, svarande, angående ersättning
för skada på grund av obefogat åtal. Dom meddelades i detta mål av Stockholms
rådhusrätts trettonde avdelning E den 21 december 1956 och av
Svea hovrätt den 20 juni 1957. Genteles ersättningstalan lämnades utan
bifall. Genom beslut den 30 maj 1958 fann högsta domstolen ej skäl att
meddela Gentele begärt prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom
skulle stå fast. Lindberg har förklarat, att den av honom lämnade rättshjälpen
i angivna mål huvudsakligen torde ha avsett rättegången i hovrätten.

Kungl. Maj:t yttrade i dom den 13 april 1960 följande.

I målet är utrett, att Lindberg efter den 25 maj 1954, medan han tjänstgjorde
såsom ledamot i Svea hovrätt och såsom tillförordnad revisionssekreterare,
lämnat biträde i rättsliga angelägenheter åt Gentele, Ohlsson
och Cliiver under de tider och i de hänseenden som åklagaren angivit.

Av utredningen framgår, att Lindberg mot ersättning biträtt Gentele i
dennes advokatrörelse och att Lindbergs arbetsinsats därvid varit av sådan
art och omfattning att han måste anses ha idkat advokatverksamhet.
Denna bedömning uteslutes icke av att de arbetsuppgifter, varmed Lindberg
biträtt Gentele, hänfört sig till, förutom Gentele personligen, endast
ett fåtal av dennes klienter, än mindre därav att, såsom Lindberg gjort gällande,
han må ha i beskattningsväg åter avhänt sig de mottagna ersättningsbeloppen.
Lindberg har således i detta hänseende överträtt det i arbetsordningen
för rikets hovrätter upptagna förbudet för lagfaren befattningshavare
att idka advokatverksamhet.

Genom det biträde Lindberg lämnat Ohlsson och Cluver kan han visserligen
icke anses ha idkat advokatverksamhet, men även i denna del ha
Lindbergs förfaranden med hänsyn till sin art och omfattning varit uppenbart
oförenliga med domartjänstens krav och ägnade att rubba förtroendet
till rättskipningen.

Genom vad sålunda förekommit har Lindberg av oförstånd åsidosatt vad
honom ålegat enligt författning och tjänstens beskaffenhet samt förskyllt
ansvar för tjänstefel.

Vid bedömandet är att beakta att, då saken först påtalades, Lindberg
vid förhör inför hovrättens president och hos JO i huvudsak förnekade att
han lämnat biträde av den art som i målet avses samt att Lindberg även
därefter fortsatt verksamheten.

På grund av vad sålunda förekommit prövar Kungl. Maj:t lagligt att
jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen döma Lindberg för tjänstefel att utgiva
80 dagsböter å 20 kronor.

Om detta beslut voro fyra av högsta domstolens ledamöter, justitieråden
Lind, Hagbergh, Hedfeldt och Nordström, ense. En ledamot, justitierådet
Karlgren, var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande.

»I målet har lagts Lindberg till last, att han genom sin åt Gentele och
Ohlsson lämnade rättshjälp överträtt det i arbetsordningen för rikets hovrätter
upptagna förbudet för lagfaren befattningshavare att idka advokatverksamhet.
Huruvida åt uttrycket ’idka advokatverksamhet’ må i sammanhanget
givas en så vidsträckt tolkning, att Lindbergs förevarande verksamhet
kan anses innefattad därunder, är emellertid tveksamt. Närmast
kunna kanske de citerade orden läsas såsom avseende de fall, då befattningshavaren
i egen regi eller i kompanjonskap med annan drivit advokatrörelse.
Än vidare har bestämmelsen otvivelaktigt tillämplighet, då vederbörande
— ett fall varom i målet icke kan vara fråga — haft anställning å advokatbyrå
såsom ''biträdande jurist’ i vedertagen mening. Men därifrån och till
att anse en befattningshavare ha idkat advokatverksamhet redan om han i
visst eller vissa juridiska ärenden, mot gottgörelse enbart för vad han i
varje särskilt fall presterat, varit en advokat behjälplig med rättegångsskrifter,
rådgivning m. m. är steget långt, åtminstone när, på sätt här varit
händelsen, de advokatens klienter som befattningshavarens rättshjälp kommit
tillgodo utgjort ett relativt fåtal. Någon större betydelse torde därvidlag
knappast kunna tillmätas den synpunkten, att det vore för advokatsysslan
typiskt, att rättshjälp lämnas i form av rättegångsskrifter. Ty avfattandet
av sådana skrifter är blott ett moment i advokaters verksamhet,
ofta eller oftast ett underordnat moment, och allt annat som kan sägas vara
typiskt för advokatsysslan har det i detta fall blott i ringa grad funnits
någon motsvarighet till.

Under alla omständigheter synes berörda bestämmelse i arbetsordningen
vara så tvetydig och oklar att, även om den nu i tolkningshänseende finnes
ha en så vidsträckt innebörd som från åklagarens sida i målet hävdats, densamma
icke utan vidare bör, till den tilltalades nackdel, vara utslagsgivande
vid avgörandet av om denne begått straffbart tjänstefel. I enlighet med
eljest erkända straffrättsliga grundsatser måste Lindberg fasthellre äga till
sitt fredande göra gällande, att hans missbedömning varit ursäktlig. Jag
finner vid sådant förhållande, att Lindberg icke på nu anförda grund kan
anses ha gjort sig skyldig till förfarande som ådrager honom ansvar.

Åtalet avser emellertid tillika, att Lindberg genom den rättshjälp han
lämnat Gentele och Ohlsson ävensom Cliiver av oförstånd åsidosatt vad som
ålegat honom enligt ''tjänstens beskaffenhet’. Jämväl detta uttryck är vagt

och dunkelt, och stor försiktighet är förvisso påkallad när det gäller att
— utan konkret stöd i lag och på grundval av en mer eller mindre fri bedömning
rörande vad som skall anses följa av tjänstens krav stämpla av
en befattningshavare utom tjänsten vidtagna åtgärder icke blott som i hög
grad olämpliga eller dylikt utan som straffbara, och straffbara just i deras
egenskap av tjänstefel. I all synnerhet kan detta sågas, när den ifrågavarande
åtgärden, såsom författandet av rättegångsskrifter, icke i sig själv
är klandervärd utan i stället må vara, alltefter omständigheterna, gagnelig.
Men av skäl som utvecklas i JO:s åtalsinstruktion synes ofrånkomligt, att
en verksamhet av den natur och omfattning, som Lindberg bedrivit och i
målet lagts honom till last, ej varit förenlig med hans ställning som domare,
särskilt därför att den kunnat vara ägnad att rubba allmänhetens förtroende
till rättskipningen. Att Lindberg själv insett, att verksamhetens förenlighet
med domartjänstens beskaffenhet åtminstone kunnat starkt ifrågasättas,
framgår av att han, då saken först patalades, lämnade sanningslösa uppgifter
i ämnet vid förhör såväl inför hovrättens president som hos JO. Vad
Lindberg till sitt försvar i den delen anfört kan omöjligen godtagas. .

Jag är alltså ense med högsta domstolens övriga ledamöter såtillvida, att
jag på nu senast anmärkta grund finner Lindberg förfallen till ansvar, jämlikt
25 kap. 4 § strafflagen, för visat oförstånd i tjänsten, och förskyller
Lindberg härför, meo voto, 40 dagsböter a 20 kronor.»

2. Domare har i yttrande till JO över klagomål mot domaren åberopat
vissa rättsfallsnotiser i NJA såsom avseende klaganden. Två
av dessa — som gällde straff för rattfylleri och ansökning om återställande
av försutten tid i mål om tjuvnadsbrott — ha i själva
verket icke avsett klaganden utan en person med samma efternamn
och samma initialer i förnamnet. Fråga huruvida domaren — som
utgått från att även dessa notiser gällde klaganden — gjort sig
skyldig till ärekränkning av klaganden i förening med
åsidosättande av tjänsteplikt

I mål mellan juris kandidaten A.W. Nilsson, kärande, och Aktiebolaget
Stockholms spårvägar, svarande, angående skadestånd på grund av trafikolycka,
förpliktade Stockholms rådhusrätt i dom den 11 november 1954 på
anförda skäl bolaget att såsom skadestånd till Nilsson utgiva 17 402 kronor
5 öre jämte ränta.

Sedan bägge parter fullföljt talan mot domen hos Svea hovrätt, tilldelades
målet hovrättens sjätte avdelning och hovrättsrådet Bengt Scherdins
rotel, i följd varav målets beredande ankom på Scherdin i egenskap av
referent.

I en den 14 mars 1955 hit inkommen klagoskrift påtalade Nilsson, att
vissa av honom i hovrätten åberopade vittnen icke kallats till huvudför -

handling och att Nilsson vid ett telefonsamtal, som han i anledning därav
haft med Scherdin, blivit på närmare angivet sätt mycket ohövligt bemött.

Efter huvudförhandling den 24 och den 25 mars 1955, varvid Scherdin
var ordförande samt rättens övriga ledamöter voro hovrättsrådet Kjell
Ericsson, assessorn Lars Simonsson och adjungerade ledamoten Mauritz
Bäärnhielm, meddelade hovrätten den 7 maj 1955 dom i målet. I domen
bestämde hovrätten, med ändring av rådhusrättens dom, på anförda skäl
det belopp, som bolaget hade att utgiva till Nilsson, till 50 kronor jämte
ränta.

Härefter anförde Nilsson i en klagoskrift, som inkom hit den 27 maj 1955,
ytterligare klagomål i närmare angivna hänseenden rörande framför allt
Scherdins åtgärder och uppträdande i samband med huvudförhandlingen
samt dennes befattning med målet i övrigt ävensom beträffande övriga ledamöters
befattning med målet. De nya anmärkningarna mot Scherdin inneburo
bl. a. att Scherdin på olika sätt ådagalagt partiskhet till men för
Nilsson och därvid påverkat övriga ledamöter i rätten samt att Scherdin
uppträtt bryskt och eljest olämpligt, särskilt mot Nilsson och dennes
hustru, som i egenskap av Nilssons vårdarinna varit närvarande vid huvudförhandlingen.
Salunda skulle Scherdin bl. a. ha hindrat Nilsson att behörigen
utföra talan och ställa frågor till vittnena. Dessutom påtalade Nilsson
vissa omständigheter vid samtal, som Scherdin i närvaro av Ericsson haft
med Nilsson före handläggningens början de bägge huvudförhandlingsdagarna.
Vidare anmärkte Nilsson, att protokollet över huvudförhandlingen i
vissa närmare angivna delar icke riktigt återgåve vad vid förhandlingen
förekommit; Nilsson förklarade sig vara övertygad om att protokollföraren
icke kunde lastas för dessa felaktigheter utan att Scherdin vore ensam
ansvarig för förvanskningen av protokollet. Med anledning av vad sålunda
förekommit förmälde Nilsson sig vilja yrka ansvar å Scherdin, Ericsson,
Simonsson och Bäärnhielm i första hand enligt 25 kap. 1 § strafflagen och i
andra hand enligt lagrum, som kunde föranledas av blivande utredning.

I särskild påskrift å klagoskriften bekräftade Nilssons hustru, Signe Elisabet
Nilsson, riktigheten av Nilssons redogörelse i vissa angivna delar.

I anledning av klagomålen avgåvos dels särskilt yttrande av Scherdin
och dels gemensamt yttrande av övriga ledamöter. Yttrandena inkommo
hit den 1 juli 1955.

I ett inledande avsnitt av sitt yttrande anförde Scherdin under rubriken
»Allmänt om Nilssons uppträdande i rättegång in. in.» följande.

Att Nilssons uppträdande med avseende å liksom i rättegång sedan
många år lämnat rum för klander, är känt i vida kretsar, ej minst bland
domstolsjurister. Härutinnan utgjorde vid målets anhängiggörande i hovrätten
varken Scherdin eller Ericsson och Simonsson något undantag, och
Bäärnhielm fick senast några dagar före huvudförhandlingen en orientering i
detta avseende. De tre äldre ledamöterna voro väl förtrogna med Nilssons
egenheter. Scherdin och Ericsson kände — för att hålla sig blott till NJA

avd. I såsom upplysningskälla — till hurusom Nilsson i två särskilda mål
förvägrats att uppträda såsom ombud (1937 B 56; 1954 C 141), liksom ock
att det eljest gått Nilsson emot i åtskilliga mål, bland andra: 1925 B 420;
1930 B 634; 1934 B 435; 1935 B 186, 769 (cfr 1936 B 256), 1057; 1936
A 317; 1936 B 257, 709; 1937 B 138; 1938 B 933; 1943 A 17.

Till Nilssons läggning höra — fortsatte Scherdin — rättshaveri och självgodhet,
vilka egenskaper taga sig starka uttryck i kampen om rätten. Ilärutinnan
anlitar han utomrättsligt — såsom framgår även av akterna i detta
ärende — hot eller anmälan till myndighet mot sakkunniga samt^ anmälan
till myndighet mot sakägare. I sina rättegångsskrifter i detta mål uttalar
sig Nilsson otillständigt om vederparten eller dess försäkringsgivare, om
motpartens ombud, om sitt eget ombud, om vittnen etc. Såsom ett exempel
på Nilssons uppträdande mot domare må åberopas hans telegram den 12
mars 1955 till Scherdin. Nilssons skrifter utmärka sig genom onödig vidlyftighet
och präglas av oreda samt av omotiverade processuella yrkanden,
bland dessa t. ex. om editionsföreläggande beträffande originalet till ett i
bestyrkt avskrift företett läkarintyg och om avvisande av motpartens ombud,
juris kandidaten Rune Curvall. Dessutom har Nilsson vid sina skrifter
fogat handlingar, som ej rätteligen till saken höra, samt inlämnat samma
handling vid flera tillfällen.

Om vad man vid den kommande huvudförhandlingen i hovrätten kunde
vänta sig från Nilssons sida — anförde Scherdin vidare —- höll Scherdin sina

kolleger väl underrättade; särskilt gäller det om Ericsson.-----

Av egen drift voro Scherdin och hans kolleger, de senare dessutom enligt
Scherdins av grundlig motivering åtföljda hemställan° till dem, inställda
på att icke i något, hänseende beträffande detta mål skulle förekomma
något, som av en sådan granskare som Nilsson skulle — låt vara
med orätt — kunna tagas till intäkt för angivelse mot Scherdin och hans
kolleger. Dock voro Scherdin och dessa tillika ense om att något oskickligt
beteende från Nilssons sida under huvudförhandlingen icke skulle tolereras.

I fortsättningen av yttrandet tillbakavisade Scherdin — efter utförlig
redogörelse för vad i saken förekommit — de av Nilsson framställda anmärkningarna
till alla delar.

De övriga ledamöterna anförde i sitt yttrande bl. a., att i Scherdins yttrande
icke förekomme någon av denne lämnad sakuppgift, som motsades
av eller tedde sig osannolik inför ledamöternas egna iakttagelser, såvitt
dessa kunde av ledamöternas minne redovisas. Dessutom förklarade sig ledamöterna
vilja i stöd av sitt minne uttryckligen bekräfta att det väsentliga
av vad Scherdin i vissa angivna punkter och avsnitt uppgivit vore riktigt.
Denna bekräftelse gällde för samtliga bl. a. det ovan intagna inledande avsnittet
av Scherdins yttrande.

I härefter avgivna påminnelser framhöll Nilsson bl. a., att två av de av
Scherdin anförda rättsfallsnotiserna, nämligen NJA 1936 B 257 och 1937
B 138, icke avsåge Nilsson. De angivna notiserna ha följande innehåll.

1936 B 257: »A.W. Nilsson i Oderljunga mot allmän åklagare, om ansvar
för rattfylleri. Norra Åsbo IT. R. u. 24/9 35: Klgdn dömdes jämlikt 1 S
lagen 7/6 34 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon att hållas

i fängelse 1 mån. HovR:n ö. Sk. o. BL, där klgdn besv. sig, u. 25/10 35: ej
ändring. H. D.: ej ändring.»

1937 B 138: »Ansökning av A. W. Nilsson om återställande av försutten
tid för överklagande av ett av Östra Göinge H. R. 9/9 14 meddelat u. i mål
mot Nilsson ang. tjuvnadsbrott. II. D. fann ansökningen icke förtjäna avseende.
»

Vid härstädes företagen genomgång av högsta domstolens akter till samtliga
de av Scherdm anförda notisfallen befanns, att de av Nilsson angivna
fallen icke avsago denne utan andra personer men att övriga rörde Nilsson.

Sedan Scherdin genom remiss den 22 augusti 1955 anmodats att inkomma
med yttrande rörande det förhållandet, att han i sin den 1 juli 1955
inkomna förklaring satt Nilsson i förbindelse med de i NJA 1936 B 257
och 1937 B 138 omförmälda målen, anförde Scherdin i ett den 22 september
1955 dagtecknat yttrande följande.

De två i remissen omförmälda rättsfallen ingå i en av Scherdin verkställd
exempelsamling om 15 nummer, vilka samtliga avse »A. W. Nilsson».
I ärendet är ostridigt, att 13 av dessa nummer angå anmälaren A. W. Nilsmen
efter anmälarens påpekande framstår det numera tydligt, att
iiragavarande två fall icke avse anmälaren utan andra personer med namnet
A. W. Nilsson. Scherdin beklagar, att sålunda fel insmugit sig i hans
exempelsamling. Att Scherdin härvidlag handlat ej med insikt om identitetsfelen
utan i rent förbiseende, är självklart. Här några ord till förklaring
av förbiseendet: På given anledning började Scherdin under sin tjänstgöring
som revisionssekreterare 1925—1935 att i en justitiematrikel —
vilken dock ej upptager Nilsson bland därstädes i tryck redovisade personer
— göra anteckningar om rättsfall, som berörde Nilsson; och Scherdin
har därefter fortsatt med dylika anteckningar. Till svar å justitieombudsmannens
första remiss, som var dagtecknad den 20 juni 1955, gjorde
Scherdm bland annat en sammanställning av rättsfall med ledning av sina
anteckningar och handlade därvid i den föreställningen, att samma anteckrungar
vore identitetsmässigt riktiga, samt att fördenskull någon efterkontroll
härutinnan ej behövde göras. Scherdins tidigare yttrande omfattar 29
sidor; och arbetet därmed påbörjades sent på kvällen den 23 juni 1955.
Scherdin led följaktligen av svårt tidstrång och kom förty att inskränka
sig till att i fråga om varje åberopat rättsfall konstatera, att det rörde
»A. W. Nilsson», och att det gått denne »A. W. Nilsson» emot. Såsom ett
vid arbetet speciellt vilseledande moment kan påpekas, bland annat, att av
fallen NJA 1936 B 256 och 257, vilka efter notiserna båda avse »A. W.
Nilsson», blott det ena angår anmälaren A. W. Nilsson. Till den felaktiga
identifikationen beträffande fallen NJA 1936 B 257 och 1937 B 138, vilka
i första instans handlagts av domstol i Skåne, har medverkat följande biografi
beträffande Nilsson i svensk postmatrikel 1916 s. 219: »Nilsson,
August Wilhelm, post expedit ör i Skurup, f. 87 29/5 i Hälsingborg. — Stud.-ex. 07 Lund, jur. kand. ex. där, eopx 08 19/5, px 13 23/12 Skurup.»

Härefter avgav Nilsson nya påminnelser.

I en sedermera den 17 juli 1956 inkommen klagoskrift framställde Nilsson
anmärkningar i fråga om hovrättens stämpelbeläggning å dess dom — i det

att debitering skett med 75 kronor för rådhusrättens därvid såsom bilaga
fogade dom — samt beträffande det förhållandet att Nilssons exemplar av
domen icke underskrivits av samtliga ledamöter, som deltagit i avgörandet,
utan endast av Scherdin.

I dom den 6 mars 1957 prövade högsta domstolen, hos vilken Nilsson
fullföljt talan mot hovrättens dom den 7 maj 1955, på anförda skäl rättvist
att, med ändring av hovrättens dom i huvudsaken, förplikta bolaget
att till Nilsson utgiva 10 268 kronor 72 öre jämte ränta.

Härefter beredde jag genom resolution den 18 maj 1957 Scherdin tillfälle
att taga del av vad i ärendet förekommit samt att i yttrande till mig
angiva den ytterligare utredning han ansåge sig böra pafordra ävensom anföra
vad han eljest aktade nödigt i det hänseende, som angivits i remissresolutionen
den 22 augusti 1955. Vidare meddelade jag på förekommen anledning
Scherdin i skrivelse den 7 juni 1957, att min remiss den 18 maj
icke avsåge annat än det förhållandet, att Scherdin i sin den 1 juli 1955
hit inkomna förklaring satt Nilsson i förbindelse med de i NJA 1936 B 257
och 1937 B 138 omförmälda målen, samt att Scherdin misstänktes genom
sitt berörda förfarande ha gjort sig skyldig till antingen ärekränkning enligt
16 kap. 7 § tredje stycket eller 11 § strafflagen, varigenom han, på sätt angåves
i 25 kap. 5 § samma lag, åsidosatt sin tjänsteplikt, eller ock tjänstefel
enligt 4 § sistnämnda kapitel.

I anledning härav anförde Scherdin i avgivet yttrande till en början
följande.

Fakta rörande påtalade gärningen

Härutinnan vidhåller Scherdin vad han anfört i sitt yttrande den 22 september
1955 med följande tillägg och förtydliganden.

Arbetet på Scherdins förklaring den 29 juni 1955 påbörjades pa kvallen
den 23 juni, och förklaringen slutjusterades på eftermiddagen den 29 juni.
Till bearbetning hade Scherdin ej blott akten till JO:s remiss, som var dagtecknad
den 20 juni 1955 och den 23 i samma månad överlämnades till
Scherdin under session i hovrätten, utan även akten i tvistemålet, vilken av
Scherdin införskaffades. Aktmaterialet omfattade mer än 1 050 sidor och var
synnerligen svåröverskådligt, därtill i yttre mening besvärligt att hantera.
Det visade sig därför ofrånkomligt att, innan Scherdin toge itu med själva
avfattningen av sin förklaring över remissen den 20 juni 1955, kronologiskt
registrera samtliga handlingar-----• Omskrivna förberedande ar beten

togo i anspråk all Scherdins arbetsförmåga under tiden eftermiddagen
torsdagen den 23 juni—middagen söndagen den 26 juni.

Först på eftermiddagen den 26 juni började Scherdin att, enligt en av
honom i hast upprättad plan, skriva på sin förklaring över remissen. For
att arbetet skulle kunna färdigställas till semesterns inträde den 1 juli 1955,
måste delkoncept — omfattande vartdera cirka 1/3 av förklaringen lämnas
successivt vart för sig till utskrift.

Den första tredjedelen — som omfattade bland annat Scherdins uttalanden
med titeln »Allmänt om Nilssons uppträdande i rättegång m.m.» —
lämnades för utskrift redan den 27 juni. Det däri åberopade rättsfallsmate -

rialet fanns med blyerts av Sclierdin själv antecknat i Scherdins exemplar
av justitiematrikeln för 1928; och den första anteckningen i matrikeln avser
notisen NJA 1930 B 634. Rättsfallen ordnades först kronologiskt med ledning
av anteckningarna i matrikeln; därefter uppletades och lästes i kronologisk
ordning de motsvarande notiserna i NJA samt avdelades materialet
successivt till en grupp mål om vägran för Nilsson att uppträda såsom ombud
och till en grupp omfattande andra mål i vilka det gått Nilsson emot.
innan Scherdin beträffande den senare gruppen läste notiserna 1936 B 257
och 1937 B 138, stötte han på fallen 1935 B 769 och 1936 B 256, vilket förhallande
icke saknar betydelse vid skärskådandet av Scherdins förmenta
brottslighet.

Väl medveten om den skrupulösa noggrannhet, som Scherdin i all sin tid
nedlagt på minnesanteckningar i olika hänseenden såväl som på allt annat
arbete, kunde Scherdin under den oerhörda brådska, varmed arbetet å remissvaret.
måste bedrivas, icke ens drömma om möjligheten, att något identitetsfel
kunde förekomma i hans anteckningar uti justitiematrikeln Ej
heller Scherdins kolleger hade, då de instämde med Scherdin beträffande
ltragavarande avsnitt i dennes förklaring, någon tanke på att identitetsfel
kunde föreligga.

Under arbetet på sin förklaring måste Scherdin försaka vila och sömn i
sadan utsträckning, att han blev alldeles utmattad och ej repade sig därifrån
förrän avsevärd tid efter arbetets slutförande.

Förtal enligt SL 16: 7 st. 3

Till de objektiva rekvisiten för brott räknas, i allt fall numera, frånvaro
av ett i den speciella gärningssituationen skyddsvärt intresse för gärningsmannen,
vilket vid gärningens begående kolliderar med den därav berördes
intresse. Saknas detta rekvisit, föreligger icke i objektiv mening något brott.
Dessa satser omfattas numera allmänt såväl av doktrinen som av rättspraxis.
Särskilt inom förtalsbrottens gebit fmnes utrymme för godtagande
civ diverse intressekollisioner sasom objektiva straffrihetsgrunder. Se härutinnan
bland annat: Thyrén: Kommentar till strafflagen kap. 16 s. 48—53;
Bergendal i del III av lärobok i straffrätt för blivande landsfiskaler (1928) s.
348—349; Nelson: Rätt och ära s. 239—284, särsk. 257—284; SOU 1953: 14
(i det följande kallad Brottsbalken): s. 178—179, 182, 203—212- NJA 1945-723 (åtalsfrågan), 1950: 99 (jfr Brottsbalken s. 207); SvJT 1944 rf s 96
(jfr Brottsbalken s. 209).

I enlighet med vad salunda anförts och aberopats var Scherdin, då han
avgav sm förklaring den 29 juni 1955, i sin fulla rätt att genom framdragande
av Nilsson vidkommande rättsfall med mera klargöra orsakerna till
att Scherdin och hans kolleger före huvudförhandlingen i tvistemålet voro
T- det heter i förklaringen — »inställda på att icke i något hänseende

betrattande detta mål skulle förekomma något, som av en sådan granskare
som Nilsson skulle — låt vara med orätt — kunna tagas till intäkt för angivelse
mot oss».

Olyckshändelsen, att Scherdin bland de 15 rättsfallen angående »A. AV.
Nilsson» medtog 2, som icke avse angivaren A. AV. Nilsson, hade sin grund
1 rerl error facti På en avgörande punkt beträffande det förtalsbrott, för
vaket JO, med åberopande av SB 16: 7 st. 3, förklarat Scherdin misstänkt.

härutinnan ej handlat i dolus, framgår av vad han ovan under
rubriken »Fakta rörande påtalade gärningen» och i sitt yttrande den 22 september
1955 anfört samt har tillika stöd i det förhållandet, att ingen vettig

människa med sådan kännedom om Nilssons egenheter, som Scherdin sedan
länge ägt, kan tänkas ha dolöst tillvitat honom brott ens — såsom i förevarande
fall skedde — i högsta grad indirekt och såsom exemplifiering allenast
å hans böjelse för onödigt och onyttigt processande.

Enligt allmänna straffrättsliga grundsatser beträffande uppsåtliga brott
fordras för straffbarhet, att uppsåtet täcker samtliga för brottets konstituerande
nödiga objektiva rekvisit, både de i straffbestämmelsens brottsbeskrivning
angivna och de blott underförstådda, bland de senare t. ex. frånvaro
av skyddsvärt motintresse, och utesluter en error facti beträffande
något av de objektiva rekvisiten, i allt fall där den är ursäktlig, uppsåtligheten
och därmed gärningens straffbarhet. Se härutinnan bland annat:
Carlén: Kommentar till strafflagen s. 86, 104; Hagströmer: Svensk straffrätt,
första bandet, s. 163—164, 202—207; NJA II 1909 nr 8 s. 30, 34—35
och 1942 s. 560, 582—583; Thyrén: Principerna för en strafflagsreform, del
III, s. 1—2, 50, 162—163; SOU 1923: 9 s. 119—120; Bergendal a.a. s. 146
—147; SOU 1940: 20 s. 51; Agge: Svenska straffrättens allmänna del, häfte
2, s. 133, 196; Thornstedt: Företagareansvar s. 10; Thornstedt: Rättsvillfarelse
s. 26—28, 31—32, 91, 157, 217; Nelson a.a. s. 284, 353—354, 361,
373—379; Brottsbalken s. 114, 375. Från rättspraxis i fråga om verkan av
error facti må här framhållas blott NJA 1940: 739 (jfr Brottsbalken s. 208),
som rör åtal för ärekränkande oriktigt påstående i intressekollision, samt
1956: 66, såvitt rörer åtalet för tablettfylleri.

För tillämpning av SL 16: 7, även dess sista stycke, fordras uppsåt beträffande
samtliga objektiva brottsförutsättningar. Se Bergendal a.a. s. 347
—348 jfr 344; Nelson a.a. s. 209, 370, 390—391; Brottsbalken s. 178 jfr 181.

Vid anförda förhållanden finnes, såvitt angår föreliggande fall, icke utrymme
för tillämpning av SL 16: 7 st. 3.

Emellertid ha tidigare några rättslärde i mer eller mindre svävande ordalag
åt uttrycket »av obetänksamhet» givit den tolkningen, att det finge
anses inbegripa jämväl culpa, därutinnan dock nagot belägg icke står att
uppleta i publicerad rättspraxis. Skulle denna tolkning likväl accepteras,
så bör en sådan culpa ses i belysning av den för allmänna strafflagens speciella
del gällande bestämmelsen i SL 5: 12 st. 1: »För händelse, som prövas
hava mera av våda än av vållande timat, skall ej någon till straff dömas.»
Detta stadgande är tillämpligt, så snart en error facti beträffande något
objektivt brottsrekvisit är ursäktlig. Se i dessa avseenden bland annat:
Hagströmer a.a. s. 164, 214; SOU 1923: 9 s. 135—136; Bergendal a.a. s.
140—144; Beckman in. fl.: Brott mot staten och allmänheten s. 42; Thornstedt:
Företagareansvar s. 10—11; Brottsbalken s. 65 (22: 1), 373, 374—375,
378—379, 344—345. Från rättspraxis hänvisar Scherdin till följande fall,
då friande från ansvar och/eller skadeståndsplikt grundats antingen på
vada: NJA 1900 B 117, 1907: 142, 1931 B 997, 1935 B 509, 1936 B 367,
1938: 196, 1940: 226; SvJT 1942 rf s. 92; eller på mera våda än vållande:
NJA 1904: 100 (intressekollision), 1933: 150, 1935 B 1018, 1937 B 173, 1940
B 985, 1942 B 979, 1943 B 611. —• Angående praxis rörande error facti i
iimbetsmannagärning, se nedan under rubriken »Ämbetsbrott enligt SI/
25: 4», avsnitt 2, stycke 3.

Till slut vill Scherdin framhålla, att det i ärekränkningsinål, liksom i andra
brottmål, i princip ankommer på den misstänktes motpart att styrka
samtliga för gärningens straffbarhet nödiga objektiva och subjektiva rekvisit.
, Ifr Brottsbalken s. 192—193, 195.

Förolämpning enligt SL 16:11

Den av JO åberopade grunden för misstanken, att Scherdin gjort sig
skyldig till brott, är det objektiva faktum, att Scherdin felaktigt satt Nilsson
i förbindelse med två brottmål. Då misstanken såsom ett av flera alternativ
specificeras därhän, att Scherdins brottslighet skulle vara att hänföra
till sadant förolämpningsbrott, som avses i SL 16: 11, kan det ej vara fråga
om annat än förolämpning genom beskyllning för brott, eventuellt konstituerad
eller blott kvalificerad genom smädlig form, och kunna förty i det
följande alla andra arter av förolämpning lämnas ur räkningen.

Beträffande den objektiva sidan av det sålunda konkretiserade förolämpningsbrottet
kan man skilja mellan innehållet, d. v. s. beskyllningen för
brott, å ena, samt formen, å andra sidan. Då innehållet i Scherdins påtalade
yttrande icke är klätt i smädlig form, kan yttrandet icke i anledning av sin
form fylla det objektiva rekvisitet för förolämpningsbrott. Vad angår yttrandets
innehåll, uppfattat såsom en beskyllning för brott, har man''att
såsom objektivt rekvisit för förolämpningsbrott av denna typ räkna frånvaro
av motstående skyddsvärt intresse; detta, i förevarande fall, så mycket
hellre som SL 16: 11 åberopats såsom surrogat för SL 16: 7 st. 3. Att intressekollision
beträffande beskyllning för brott skall beaktas ej blott vid förtal
utan även vid sådan förolämpning, varom här kan vara fråga, är allmänt
erkänt. Se t. ex. Thyrén: Kommentar till strafflagen kap. 16 s. 63, 64; Nelson
a.a. s. 210; Brottsbalken s. 178—179, 212, 213.

Förolämpningsgärnings straffbarhet betingas av uppsåt beträffande samtliga
objektiva brottsförutsättningar.

Att Scherdin vid gärningens begående befann sig i en för hans och det allmännas
del skyddsvärd intressekollision samt, vid utövningen av sin befogenhet
i denna situation, handlade under inflytande av en ursäktlig error
facti, som uteslöt varje form av dolus beträffande det objektiva brottsrekvisitet,
har närmare utvecklats ovan under närmast föregående avsnitt.

Vid anförda och åberopade förhållanden finnes, såvitt angår föreliggande
fall, icke utrymme för tillämpning av SL 16: 11.

Vidare utvecklade Scherdin utförligt sina synpunkter på frågan, huruvida
han asidosatt någon honom åvilande ämbetsplikt genom att på sätt som
skett sätta Nilsson i förbindelse med de båda rättsfallsnotiser, som i själva
verket icke avsågo denne. Scherdin gjorde härvid gällande att denna fråga
måste besvaras nekande.

Härefter avslutade Scherdin sitt yttrande på följande sätt.

Slutord

Sedan Nilsson hos justitieombudsmannen anmärkt på Scherdins oriktiga
uppgift, samt justitieombudsmannens i anledning därav beslutade remiss
jämte handlingar i övrigt kommit Scherdin tillhanda den 25 augusti 1955,
avgav Scherdin — som då efter avslutad semester var i full fart med sitt
arbete i hovrätten — så snart han kunde, eller den 22 september 1955, svar
å remissen, i vilket svar han dels vitsordade felet, dels beklagade att det insmugit
sig i hans förklaring den 29 juni 1955, dels och i det väsentliga klargjorde
orsakerna till det beklagade förhållandet, under framhävande att han

härvidlag handlat i ren error facti samt under svårt tidstrång. I sammanhang
med remissvarets avlåtande återfordrade Scherdin de tva avskrifter
av förklaringen, vilka utlämnats, den ena till den tjänsteman, som fört protokollet
i tvistemålet vid huvudförhandlingen i hovrätten, och den andra
till en vid samma tillfälle tjänstgörande expeditionsvakt, samt verkställde
å avskrifterna i marginalen vid de av Scherdin upptagna rättsfallen följande
anteckning med rött bläck: »Enligt B. S:s förklaring 22/9 1955 till JO avse
notiserna NJA 1936 B 257 och 1937 B 138 olika personer ’A. W. Nilsson’,
av vilka ingendera är identisk med anmälaren jur. kand. A. W. Nilsson.»
Samma anteckning gjorde Scherdin i de avskrifter, som han behållit för
egen räkning; varjämte han gjorde beriktigande kontraanteckningar i den
ovan omförmälda justitiematrikeln. — Scherdin har alltså givit Nilsson
upprättelse och gjort vad han kunnat för att mortificera den oriktiga uppgiften.

Om — mot vad Scherdin i olika sammanhang uttalat om möjligheten att
rubricera Scherdins påtalade förfarande såsom ett åsidosättande av tjänsteplikt
— det skulle förefalla justitieombudsmannen, som om dylikt åsidosättande
förelåge, så måste väl i allt fall av justitieombudsmannen medges,
att fallet är som skapat för att subsumeras under 3 § i den för honom gällande
instruktionen, såsom skett exempelvis i fallen JO 1919:80—82 och
1955: 151—161. , , . ... _T„

Redan med Scherdins yttrande den 22 september 1955 borde saval Nilsson
som justitieombudsmannen hava låtit sig nöja; och så synes för justitieombudsmannens
egen del också hava varit fallet under tiden den 22 september
1955—den 18 maj 1957, eller under en tid av i det närmaste 1 -A ar.
Att döma av justitieombudsmannens skrivelse den 7 juni 1957 har justitieombudsmannen
insett haltlösheten i Nilssons anmärkningar beträffande
Scherdins behandling av tvistemålet. Att justitieombudsmannen skulle komma
att intaga denna attityd, därom har Nilsson säkerligen redan i juli 1955
varit medveten; men för att icke i sin kontrovers med Scherdin helt »iorlora
ansiktet» har han gripit tag i och med så mycket större seghet hållit fast vid
incidensen — Scherdins oriktiga uppgift — i huvudärendet, ehuru han
måste, även om man helt bortser från Scherdins remissvar den 22 september
1955, hava av sig själv förstått, att den oriktiga uppgiften lämnats under
ursäktlig error facti. Enligt Scherdins mening har justitieombudsmannen
full anledning att fråga sig, om det är med det av honom bekladda ämbetets
värdighet förenligt att främja en sådan angivareambition, som nyss
skildrats; och den omständigheten, att Nilsson blåst upp bagatellen till
jättedimensioner, borde icke imponera på någon; tvärtorn. _

Scherdin fruktar visserligen icke i och för sig nagot atal för sm oriktiga
uppgift, ty utgången kan enligt hans välgrundade mening ej bliva nagot
annat än ett frikännande från ansvar; men han tycker, att han redan besvärats
fullt tillräckligt av Nilssons ohemula skriverier, och att Scherdin
därför borde besparas det ytterligare arbete, som skulle föranledas av ett
åtal mot honom och av de å strafflagen stödda riposter, vilka han i sadan
fall skulle insätta.

För att den utredning, som i högsta domstolen förebragts i skadeståndsmålet,
skulle vara tillgänglig vid avgörandet härstädes av Nilssons olika
klagomål, har prövningen av detta ärende ansetts böra ansta i avbidan på
högsta domstolens dom i skadeståndsmålet.

Med anledning av vad sålunda förekommit uppdrog jag den 7 oktober
1957 åt statsåklagaren i Stockholm att väcka och utföra åtal mot Scherdin
enligt en av mig samma dag utfärdad instruktion. I instruktionen anförde
jag följande.

I fråga om de av Nilsson i de bada först inkomna klagoskrifterna framförda
klagomålen mot Scherdin och övriga ledamöter, vilka anmärkningar
av dessa tillbakavisats, finner jag utredningen icke giva vid handen, att
Scherdin eller övriga ledamöter låtit något förfarande komma sig till last
som påkallar vidare åtgärd från min sida.

Ej heller innehållet i Nilssons den 17 juli 1956 inkomna klagoskrift finner
jag — eftersom av Nilsson där påtalade förfaranden överensstämma med
gällande bestämmelser — kunna föranleda någon min vidare åtgärd.

Vidkommande vad Scherdin i det ovan intagna avsnittet av Scherdins
den 1 juli 1955 avgivna yttrande uppgivit om Nilsson får jag anföra
följande.

Genom att hänvisa till de i yttrandet angivna rättsfallsnotiserna rörande
Nilsson har Scherdin lämnat i och för sig riktiga uppgifter dels om att
Nilsson ådömts straff för ärekränkning (NJA 1925 B 420 och 1930 B 634)
och för rättegångsmissbruk (NJA 1934 B 435) ävensom för anstiftan till
falskt åtal och till falska angivelser, å vilka åtal ej följt, samt annan ärekränkning
(NJA 1935 B 769 jfr 1936 B 256), dels om att Nilsson vid två
tillfällen förklarats obehörig att föra annans talan inför rätta (NJA 1937
B 56 och 1954 C 141) och dels om att det även eljest gått Nilsson emot i
några mål (NJA 1935 B 186 och 1057, 1936 A 317 och B 709, 1938 B 933
och 1943 A 17). Vidare har Scherdin — på enahanda sätt genom att hänvisa
till att det gått Nilsson emot även i rättfallen NJA 1936 B 257 och
1937 B 138 — oriktigt gjort gällande, att Nilsson dömts till fängelse för
rattfylleri och gjort sig förfallen till tjuvnadsbrott.

De av Scherdin sålunda aberopade notiserna äro otvivelaktigt ägnade
att giva en ofördelaktig bild av Nilsson. Redan de notiser som visa, att
Nilsson adragit sig ansvar för ärekränkning, rättegångsmissbruk samt anstiftan
till falskt åtal och till falska angivelser, giva ett dylikt intryck. Detta
förstärkes av den åberopade omständigheten, att Nilsson i två särskilda
mål förklarats obehörig att föra annans talan inför rätta. Den ofördelaktiga
bild av Nilsson, som dessa rättsfallsnotiser äro ägnade att ge, försämras
ytterligare i hög grad av de Nilsson — med orätt — tillagda brotten rattfylleri
och tjuvnad. Enligt min mening kan det icke råda någon tvekan om
att ifrågavarande uppgifter om Nilsson, såväl tillsammantagna som var
för sig, äro nedsättande för dennes anseende och självkänsla. Härtill kommer,
att vad Scherdin i övrigt anfört rörande Nilsson varit ägnat att framställa
denne såsom en ökänd kverulant,

Scherdins åberopande av rättsfallsnotiserna på sätt som skett innefattar

otvivelaktigt påstående om att Nilsson begått de i notiserna angivna
brotten.

Anledning saknas emellertid helt att betvivla Scherdins uppgift, att han
varit av den uppfattningen, att samtliga åberopade rättsfallsnotiser verkligen
rörde Nilsson. Det framstår vidare för mig såsom självfallet, att Scherdin
icke skulle ha åberopat notiserna rörande rattfylleri och tjuvnadsbrott,
därest han insett att dessa icke avsågo Nilsson.

När det nu gäller att avgöra, huruvida Scherdin genom att — under
antagande att samtliga notiser verkligen rörde Nilsson — i god tro åberopa
desamma gjort sig skyldig till något straffbart, vill jag till en början framhålla,
att lagens ståndpunkt torde — såsom Nelson i sin avhandling Rätt
och ära (s. 131 o. f., 374 och 418) på ett övertygande sätt visat — vara, att
beskyllning för brott är straffbar oavsett om den var sann eller icke, med
det undantaget likväl att beskyllaren går fri från ansvar enligt 16 kap. 7 §
strafflagen, om han kan förete laga dom som visar att beskyllningen var
sann. Förtal över huvud, och icke blott beskyllning för brott, bestraffas
enligt Nelson — till vilkens åsikt Strahl (se SvJT 1951 s. 36) anslutit sig
(jfr ock straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, SOU 1953: 14, s. 178)
— icke på grund av att beskyllningen icke är sann utan på grund av dess
obehörighet. Lagens mening är enligt denna ståndpunkt i princip, att man
icke får straffritt beskylla någon för brott ens om beskyllningen skulle vara
sann; frågan om sanningen av beskyllningen är irrelevant för straffbarheten
och får icke komma under prövning i ärekränkningsmålet. Endast såtillvida
göres undantag, som beskyllaren går fri från ansvar enligt nyssnämnda
lagrum, om han kan förete bevisning genom laga dom. På sätt framgår
bl. a. av rättsfallet i NJA 1950 s. 94 kunna emellertid även sanna beskyllningar
om brott under vissa förhållanden bestraffas såsom smädelse enligt
16 kap. 9 eller 11 § strafflagen.

Scherdin har till stöd för sin invändning, att de av honom genom åberopande
av rättsfallsnotiserna mot Nilsson gjorda tillvitelserna om brott icke
skulle vara för Scherdin straffbara, i första hand åberopat förefintligheten
av s. k. intressekollision.

Framdragandet av faktiska förhållanden, som äro för någon nedsättande,
kan otvivelaktigt mången gång vara betingat av så viktiga intressen, att
straff för ärekränkningsbrott icke kan komma i fråga. Det kan emellertid
med fog ifrågasättas, om en sådan situation förelåg, då Scherdin lämnade de
nedsättande uppgifterna om Nilsson. Väl hade Scherdin ett starkt och berättigat
intresse av att kunna freda sig mot de allvarliga och hätska beskyllningar
för ämbetsbrott som Nilsson riktat mot honom. Det är emellertid
uppenbart att blottandet av vad Nilsson tidigare låtit komma sig till
last varit av mycket ringa betydelse för att tillvarataga intresset att freda
Scherdin mot Nilssons beskyllningar. Då Scherdin bestritt riktigheten av
samtliga mot honom riktade beskyllningar och då han såsom erfaren

domare måste ha insett, att desamma vid en opartisk prövning måste befinnas
helt obestyrkta, förelåg det sakligt sett icke något behov att framdraga
ens de för Nilsson nedsättande omständigheter, vilka ovan angivits
vara med verkligheten överensstämmande. Framdragandet av dylika omständigheter
är ägnat att hos anmälaren framkalla föreställningen att ämbets-
eller tjänstemannen är ovänligt sinnad mot anmälaren och måhända
även att han låtit sig påverkas därav vid handläggningen av den sak som
föranlett anmälningen. En domare har att avhålla sig från sådant som kan
rubba rättssökandes tillit till domstolarnas oväld. Det synes mig vara
mindre väl förenligt med denna förpliktelse att, på sätt som här skett från
Scherdins sida, utan trängande skäl gå till motangrepp mot anmälaren.
Enligt min mening borde Scherdin därför ha avhållit sig från att blottställa
berörda omständigheter.

De av Scherdin lämnade uppgifterna om att Nilsson, trots att denne är
juris kandidat, avvisats såsom ombud och att han dömts för ärekränkning,
anstiftan till falskt åtal m. m. och rättegångsmissbruk — vilka uppgifter
i huvudsak avsågo Nilssons beteende i processuella sammanhang — synas
emellertid ha för Scherdin framstått såsom ägnade att ge en förklaring till
Nilssons uppträdande vid rättegången, på sätt detsamma beskrivits av
Scherdin, och därigenom att stärka tilltron till Scherdins bestridanden av
beskyllningarna och hans upplysningar om Nilssons uppträdande.

Någon sådan ursäkt kan däremot icke åberopas för de av Scherdin lämnade
uppgifterna om de för Nilsson i hög grad diffamerande rattfylleri- och
tjuvnadsmålen. Scherdin har i denna del beskyllt Nilsson för brott, vilka till
sin typ äro helt olika de gärningar, Nilsson enligt det föregående låtit komma
sig till last. Dessa brott sakna varje anknytning till Nilssons processuella
verksamhet. Härtill kommer att det är fråga om händelser, som skulle
ha inträffat, den ena omkring fyra decennier och den andra omkring två
decennier tidigare och som icke upprepats. Scherdins berörda beskyllning
har därför — även om Nilsson gjort sig skyldig till brotten, vilket icke är
fallet — saknat all betydelse för bedömandet av tilltron till Nilssons uppgifter
eller eljest för prövning av Nilssons klagomål. Som domare kan
Scherdin icke ha undgått att inse detta.

Väl anser jag, att Scherdins hänvisningar till rättsfallsnotiserna och dennes
uttalanden i övrigt om Nilssons person icke varit tillräckligt påkallade
av omständigheterna och att Nilsson därigenom blivit kränkt. Jag är ock
angelägen att framhålla, att varje ämbets- eller tjänsteman bör avhålla sig
från att, pa sätt som här skett, utan trängande skäl framställa för anmälaren
förklenande påståenden eller omdömen. Med hänsyn till att det, såsom
nyss sagts, för Scherdin kunnat framstå såsom varande av viss betydelse för
prövningen av Nilssons klagomål att åberopa de notiser, som avsågo ärekränkning,
anstiftan till falskt åtal m. m. och rättegångsmissbruk samt
Nilssons avvisande såsom rättegångsombud, ävensom att framlägga Scher -

dins uppfattning i övrigt om Nilsson, anser jag mig dock böra i förevarande
sammanhang begränsa mig till Scherdins beskyllning för brott, beträffande
vilka någon sådan ursäkt icke kan åberopas.

Härutinnan framgår av det anförda, att Scherdin — utan att detta varit
påkallat av något lagligen berättigat intresse — genom att åberopa rättsfallsnotiserna
NJA 1936 B 257 och 1937 B 138 såsom avseende Nilsson
beskyllt denne för tjuvnads- och rattfylleribrott, som Nilsson icke begått.
Enligt min mening föreligga härigenom samtliga objektiva rekvisit för tilllämpning
av stadgandena i 16 kap. 7 § strafflagen.

I subjektivt hänseende är att fastslå, att Scherdin lämnat uppgifterna i
medvetande om och väl även i syfte att Nilsson härigenom skulle framstå
i en ofördelaktig dager. Uppgifterna ha sålunda lämnats uppsåtligen.

På sätt framgår av det förut sagda har emellertid Scherdin trott, att de
båda rättsfallsnotiserna verkligen avsett Nilsson. Fråga uppkommer då,
vilken betydelse detta misstag må ha, när det gäller att bedöma huruvida
även de subjektiva rekvisiten för ärekränkningsbrott äro för handen.

Härutinnan vill jag vitsorda att det inom doktrinen (se litteraturhänvisningar
hos Nelson s. 143) tidigare hävdats, att det bör vara möjligt för den,
som oriktigt beskyllt annan för brott, att freda sig, därest han ursäktligen
trott, att han skulle kunna prestera bevisning på sätt 16 kap. 13 § strafflagen
medger, nämligen genom att förete fällande dom. Nelson har emellertid
(s. 143 o. f.) påvisat, att det saknas stöd i rättspraxis för denna ståndpunkt
(jfr förslaget till brottsbalk s. 178 och Strahl i SvJT 1951 s. 38 o.f.).
Om man — såsom här i det föregående skett — hävdar att en tillämpning av
ärekränkningsbestämmelserna icke förutsätter, att beskyllningen är osann,
följer härav, att beskyllaren icke kan freda sig från ansvar endast genom
att åberopa att han ursäktligen trodde, att beskyllningen var sann och att
han kunde styrka densamma genom dom. Ett misstag härutinnan avser i
själva verket en omständighet, som icke inbegripes i den straffbelagda gärningens
innehåll. Scherdins goda tro är alltså enligt min mening icke av
beskaffenhet att kunna fria honom från ansvar. Till stöd för denna mening
vill jag även åberopa utgången i rättsfallet NJA 1936 s. 207, där högsta
domstolen fann att en till grund för ärerörigt yttrande liggande personförväxling
icke kunde leda till befrielse från skadeståndsansvar.

Skulle man i motsats till Nelson och Strahl anse, att tillämpningen av
bestämmelserna i 16 kap. 7 § strafflagen förutsätter det objektiva rekvisitet,
att beskyllningen är osann, samt att såsom en följd härav straffrihet
inträder, då man ursäktligen trott sig kunna styrka påståendets sanning
genom dom, uppkommer fråga huruvida Scherdins misstag i detta fall kan
anses ursäktligt (jfr Hagströmer: Svensk straffrätt I s. 163 o.f.). Härutinnan
må framhållas följande.

Ilen förväxling, som förekommit från Scherdins sida, skulle otvivelaktigt
ha undvikits, därest Scherdin verkställt kontroll i högsta domstolens akter

j, — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1901 års riksdag

till de båda målen, något som icke mött några svårigheter för Scherdin att
genomföra. En särskild anledning därtill har förelegat med hänsyn till att
Nilsson har ett vanligen förekommande namn och genom att de brott, som
avsågos i notiserna, äro av en helt annan typ än de gärningar, för vilka
Nilsson enligt vissa av de övriga notiserna ådömts ansvar. Dessa förhållanden
måste ha stått klara för Scherdin. Det synes vara ett måttligt anspråk,
icke minst när det gäller en person i Scherdins ställning, att, innan dylika
llPPgiftcr framställas, nära till hands liggande och lätt genomförbara kontrollåtgärder
vidtagas till utrönande av uppgifternas sanningsenlighet.
Gentemot vad Scherdin anfört därom, att han lidit av svårt »tidstrång» vill
jag framhålla att, då yttrandet den 1 juli 1955 ingavs hit, mer än tre veckor
ännu återstod av remisstiden samt att det icke torde ha varit för
Scherdin obekant, att anstånd med remissens besvarande säkerligen skulle
ha beviljats om begäran därom framställts. Ej heller vad Scherdin i övrigt
i denna del åberopat till sitt fredande finner jag mig kunna godtaga.

Vid här ovan angivna förhållanden kan jag för min del icke anse, att
Scherdins misstag kan ursäktas av de omständigheter som förelegat.

Såvitt angår tillämpligheten i förevarande fall av 16 kap. 7 § strafflagen
må ytterligare framhållas följande.

Anledning synes icke förekomma att göra gällande, att Scherdin lämnat
ifrågavarande uppgifter om Nilsson av arghet på sätt sägs i första stycket
av paragrafen. Scherdin måste emellertid ha insett, att uppgifterna innefattade
påståenden om brottsliga gärningar. Genom att det oaktat under
förevarande omständigheter framlägga desamma har Scherdin enligt min
mening av obetänksamhet ärekränkt Nilsson på sätt angives i paragrafens
tredje stycke.

Därest nämnda lagrum icke skulle befinnas tillämpligt, gäller det att taga
ställning till huruvida Scherdins förfarande innefattar annan ärekränkning.
De lagrum, som härvid kunna komma i fråga äro 16 kap. 9 eller 11 § strafflagen.
Scherdin har gjort gällande, att straffbarhet vore utesluten redan på
grund av att hans påtalade uppgifter icke kl ätts i smädlig form. Som uppgifterna
emellertid till sitt innehåll äro smädliga, måste desamma — oavsett
i vilken form de lämnats — enligt min mening anses i objektivt hänseende
innefatta förolämpning av Nilsson (jfr Nelson: Rätt och ära s. 199 o. f., särskilt
s. 201). Vad angår eventuell intressekollision samt verkan av Scherdins
misstag beträffande uppgifternas sanningsenlighet göra även i fråga
om förolämpningen enahanda synpunkter sig gällande som i sådana hänseenden
av mig anförts i det föregående. Med hänsyn till förolämpningens
svåra beskaffenhet — påstående om tjuvnadsbrott och rattfylleri — synes
med fog kunna göras gällande, att förolämpningen är hänförlig under 9 §.
Skulle så icke anses vara fallet, är dock 11 § i varje fall tillämplig. (Jfr ock
NJA 1950 s. 94 och Nelson i SvJT 1954 s. 23.)

Härefter uppkommer fråga, huruvida Scherdin genom den ärekränkning

av Nilsson — vare sig jämlikt 16 kap. 7 § tredje stycket strafflagen eller enligt
9 eller 11 § i kapitlet — vartill Scherdin enligt det föregående måste
anses ha gjort sig skyldig, åsidosatt någon honom åvilande ämbetsplikt.

Scherdin har i denna del gjort gällande, bl. a., att — enär han i det avsnitt
av sitt yttrande, som upptog de uppgifter vilka enligt min mening innefatta
ärekränkning av Nilsson, icke med ett ord berört de i Nilssons angivelseskrifter
förekommande påståendena samt avsnittet följaktligen låge
utanför de med JO:s remiss avsedda ämnena — det kunde ifrågasättas,
huruvida det mot Scherdin anmärkta förhållandet kunde, ens från det
objektiva rekvisitets synpunkt, betraktas såsom åsidosättande av Seherdins
tjänsteplikt som hovrättsråd. Sin nu angivna ståndpunkt har Scherdin
närmare utvecklat och härvid hänvisat bl. a. till NJA 1883 s. 328 (jfr
JO 1884 s. 4—19) samt till JO 1924 s. 177—184 och 1941 s. 106—112 ävensom
till rättsfallet i SvJT 1927 s. 77. Scherdin har vidare i objektivt hänseende
anfört, att JO — lika litet som varje annan åklagare — äger något
lagligt anspråk på att en misstänkt skall under brottmåls förberedelsestadium
hålla sig till sanningen.

I JO:s ämbetsberättelse år 1924 finnes, i det av Scherdin åberopade fallet,
å s. 183 följande uttalande av JO.

Enligt 6 § i den för JO gällande instruktionen borde JO innan rättegång
anställdes, lämna den eller dem, vilka vore i fråga att tilltalas, tillfälle att
inkomma med de upplysningar, vartill de kunde anse sig befogade. Av ämbetsmännen
i allmänhet ägde han fordra den lagliga handräckning, som de
efter § 99 regeringsformen vore skyldiga att honom lämna.

I § 99 regeringsformen stadgades, att konungens ämbetsmän i allmänhet
vore skyldiga att lämna JO laglig handräckning.

Då klagomål anförts hos JO och desamma utställts till den anmälde
tjänstemannens förklaring, torde det icke lagligen kunna åläggas honom, om
fakta vore fullt klara, att försvara sig eller motivera sitt förfaringssätt. Däremot
måste JO äga ovillkorlig befogenhet att från en tjänsteman, mot vilken
klagomål anförts, infordra upplysningar om faktiska förhållanden eller
huru vid ett visst tillfälle i verkligheten tillgått. Avsåge en från JO utgången
remiss allenast att lämna någon tjänsteman tillfälle att försvara sitt
handlingssätt, hade det ansetts tveksamt, om en avgiven förklaring vore att
jämställa med en vanlig tjänsteskrivelse. Om däremot en tjänsteman hade
att till JO meddela faktiska upplysningar, torde dessa böra anses lämnade
i tjänsten, och hela yttrandet torde därigenom få karaktären av att vara
meddelat å tjänstens vägnar (jfr JO:s årsberättelser 1884 s. 4 o. f. samt
1922 s. 12 o. f.).

Det sålunda angivna stadgandet i regeringsformen har under tiden efter
berörda uttalande icke undergått någon lindring, såvitt här är i fråga. I 8 §
av den vid tiden för avgivandet av Scherdins påtalade yttrande gällande
instruktionen för JO fanns enahanda stadgande som i 6 § av den av JO i
1924 års fall åberopade instruktionen. JO:s i det åberopade fallet angivna
bedömning — vilken vinner stöd av rättsfallen i NJA 1883 s. 328 och 1943

s. 135 samt SvJT 1927 s. 77 (jfr NJA II 1949 s. 52) — står i full överensstämmelse
med vad som städse hävdats från JO-ämbetets sida och med min
egen uppfattning. Jag vill tillägga att prövningen härstädes av anförda
klagomål i väsentlig mån bygger och måste bygga på att tilltro kan såsom
regel fästas till innehållet i de yttranden, som infordrats från vederbörande
tjänstemän. Det nu tillämpade skriftväxlingsförfarandet skulle icke kunna
oförändrat upprätthållas, om icke infordrade yttranden vore avgivna under
tjänstemannaansvar med den säkerhet som detta innebär för att i yttrandena
lämnade uppgifter äro riktiga. Från myndigheternas och tjänstemännens
sida ha härifrån infordrade yttranden ock städse betraktats såsom
tjänsteskrivelser och insänts såsom sådana. Avsikten med remissen till
Scherdin och hovrättsavdelningens övriga ledamöter har — såsom i alla
liknande fall — i första hand varit att erhålla upplysning om de faktiska
förhållandena. Att lämna upplysning härom har på grund av nyssnämnda
stadgande i regeringsformen ålegat Scherdin som en tjänsteplikt. Innehållet
i Scherdins första yttrande avser också i huvudsak de faktiska förhållanden
som beröras av klagomålen. Någon tvekan om att detta yttrande är avgivet
under ämbetsansvar kan därför icke föreligga. Det är ock helt naturligt
att betrakta uppgifterna i fråga såsom en direkt fortsättning av Scherdins
domargärning.

Den omständigheten, att de ärekränkande uppgifterna av Scherdin upptagits
i ett särskilt avsnitt av dennes yttrande, kan icke leda till ett annat
bedömande. Det skulle leda till orimliga konsekvenser om vissa delar av
ett yttrande skulle vara avgivna under ämbetsansvar och andra icke.

Jag finner på nu anförda skäl, att ifrågavarande felaktiga uppgifter rörande
Nilsson lämnats av Scherdin under ämbetsansvar (jfr ock rättsfallet
SvJT 1944 s. 104 och där gjorda hänvisningar till JO:s och MO:s ämbetsberättelser).

När det gäller att avgöra huruvida Scherdin genom att sålunda under
ämbetsansvar lämna felaktiga uppgifter om Nilsson åsidosatt sin ämbetsplikt,
är det uppenbart att tjänstens beskaffenhet krävt, att Scherdin avhållit
sig från att i tjänsteskrivelse kränka enskild person. Då Scherdin
insett att de lämnade uppgifterna om tjuvnads- och rattfylleribrotten varit
nedsättande för Nilssons anseende och självkänsla samt då, såsom förut
framhållits, lämnandet av uppgifterna icke varit påkallat ur saklig synpunkt,
har Scherdin genom vad han sålunda låtit komma sig till last åsidosatt
vad som ålegat honom på grund av tjänstens beskaffenhet. Det har
vidare ålegat Scherdin som en tjänsteplikt att i förhållande till rättssökande
och andra visa sådan återhållsamhet, att tilliten till hans oväld i ämbetsutövningen
icke kan ifrågasättas. Detta har Scherdin underlåtit. Även
det förhållandet, att Scherdin lämnat de för Nilsson graverande uppgifterna
utan att — på sätt lätt kunnat ske — kontrollera riktigheten av uppgifterna
måste anses innefatta ett åsidosättande av ämbetsplikt.

Av anförda skäl finner jag utrett, att Scherdin under åsidosättande av
ämbetsplikt på sätt i 25 kap. 5 § strafflagen sägs gjort sig skyldig till
ärekränkningsbrott mot Nilsson.

Vid övervägande av huruvida jag med avseende å vad som i ärendet ligger
Scherdin till last bör begagna mig av min befogenhet att efterlåta åtal
mot Scherdin har jag väl beaktat, att Scherdin lämnat ifrågavarande uppgifter
om Nilsson i tro att dessa vore riktiga ävensom att Scherdin numera
avgått från sitt ämbete. Scherdin har emellertid — sasom utvecklats i det
föregående — saknat berättigad anledning att framlägga uppgifterna och
varit medveten att uppgifterna varit ägnade att framställa Nilsson i en
mycket ofördelaktig dager. Såsom domare har det alldeles särskilt ålegat
Scherdin att i infordrat yttrande rörande hans domarutövning avhålla
sig från att lämna uppgifter, som åtminstone objektivt sett icke kunnat
tjäna annat syfte än att nedsvärta Nilsson. Härtill kommer, att Nilsson,
vilken genom Scherdins förfarande blivit kränkt, önskar föra talan i anledning
därav. Med hänsyn härtill och då Scherdin gjort gällande, att hans
förfarande var rättsenligt, har jag — särskilt efter vad Scherdin anfört
i sista stycket av sitt senaste yttrande i ärendet — ansett mig icke kunna
underlåta att hänskjuta saken till prövning av domstol.

Under åberopande av det anförda beslutar jag därför, att åtal skall väckas
mot Scherdin. Åtalet skall avse det förhållandet, att Scherdin i sitt den
1 juli 1955 hit inkomna yttrande satt Nilsson i förbindelse med rättsfallen
i NJA 1936 B 257 och 1937 B 138, vilka i själva verket avse andra personer
än Nilsson, samt sålunda — oriktigt — uppgivit, att Nilsson gjort sig skyldig
till rattfylleri och tjuvnadsbrott. Vid åtalet skall göras gällande att
Scherdin, med åsidosättande av tjänsteplikt, ärekränkt Nilsson i första hand
genom att han — på sätt i 16 kap. 7 § tredje stycket strafflagen sägs — av
obetänksamhet pådiktat Nilsson bestämda brott och i andra hand genom
att Scherdin om Nilsson fällt smädliga yttranden av beskaffenhet, som
avses i 9 eller 11 § samma kapitel. Ansvar skall yrkas i första hand jämlikt
16 kap. 7 § tredje stycket strafflagen och 25 kap. 5 § samma lag samt i
andra hand jämlikt 9 §, alternativt 11 §, i förstnämnda kapitel och nyss angivna
lagrum i 25 kap. Åtalet skall väckas vid Stockholms rådhusrätt. ''Tillfälle
skall beredas Nilsson att i målet föra talan.

De ledamöter, som i hovrätten jämte Scherdin deltagit i målet mellan
Nilsson och Aktiebolaget Stockholms spårvägar, nämligen Ericsson, Simonsson
och Bäärnhielm, hade i sitt hit inkomna yttrande förklarat sig bekräfta
riktigheten av vad Scherdin uppgivit bl. a. under det avsnitt, där de ifrågavarande
oriktiga uppgifterna rörande Nilsson förekommo. Av det sammanhang,
i vilket denna bekräftelse gavs, fick man närmast det intrycket, att
med bekräftelsen avsetts endast av Scherdin lämnade sakuppgifter angående
vad som förekommit i samband med målets handläggning. Jag fann

följaktligen vad i denna del förekommit icke föranleda vidare åtgärd från
min sida.

Medan åtalet mot Scherdin var beroende på rådhusrättens prövning avled
Nilsson.

Stockholms rådhusrätt — varest Scherdin å sin sida, under åberopande,
i huvudsak, att åtalet mot honom väckts utan sannolika skäl, yrkade att
rådhusrätten matte med stöd av 31 kap. 2 § RB och grunderna för detta
lagrum tillerkänna honom ersättning av allmänna medel för hans kostnader
a målet yttrade i dom den 28 maj 1958, efter en redogörelse för vad i
målet förekommit, följande.

Åberopandet av notiserna NJA 1936 B 257 och NJA 1937 B 138 innefattar
jämväl med beaktande av att Scherdin icke framlagt desammas
innehåll utan blott i anslutning till angivandet av notisernas beteckningar
hänfört sig till att det i målet gatt Nilsson emot — otvivelaktigt påstående
om att Nilsson gjort sig skyldig till rattfylleri och tjuvnadsbrott.

Då det gäller att avgöra, huruvida Scherdin framkommit med påståendet
i sin tjänst sasom hovrättsråd, är beträffande själva dispositionen av yttrandet
den 29 juni 1955 att märka, hurusom Scherdin efter en kort inledande
framställning indelat detsamma i tio avsnitt, i tur och ordning betitlade
»1) Allmänna synpunkter beträffande hovrättsledamöternas yttranden»,
»2) Allmänt om Nilssons uppträdande i rättegång m. m.», »3) Nilssons telefonsamtal
med Scherdin i mars 1955», »4) Scherdins samtal med Nilsson
före huvudförhandlingen 24/3 1955», »5) Fru Nilssons närvaro i rättssalen
samt hovrättens särskilda hänsyn till Nilssons person», »6) Vittnesförhöret
med fru Rundblad 24/3 1955», »7) Scherdins samtal med Nilsson strax före
huvudförhandlingen 25/3 1955», »8) Nilssons ansatser till avbön 25/3
1955», »9) Övriga anmärkningar mot protokollet, utövningen av ordförandeskapet
m.m.» och »10) Slutord». Vad i yttrandet upptagits under avsnitten
3) 9) utgör enligt fallets natur sådana uppgifter av faktisk art,

å vilka JO haft att grunda beslut i anledning av Nilssons ditintills gjorda
angivelser mot Scherdin. Det kan därför, oavsett att lämnandet av dessa
uPP£>ifter föranletts av remiss pa angivelse mot Scherdin, icke råda tvekan
om att de avgivits i tjänsten. Vad angår Scherdins invändning, att det med
åtalet avsedda avsnittet av hans ifrågavarande skrift legat utanför de av
JO:s remiss omfattade ämnena, så har Scherdin dels i första stycket under
avsnittet 4) anfört, att han rådfört sig »med sina kolleger, om ej — med
hänsyn till vad ovan under 2) anmärkts .—.—.—.— för Nilsson i dennes
eget intresse borde klargöras, att i hovrätten oskickligt beteende inför rätta
icke komme att tillåtas .—.—.—.—.», dels ock i första stycket under avsnittet
7) andragit, att han bestämt sig för att »i samma syften, som antytts
ovan under 4), ånyo giva Nilsson en diskret påminnelse .—.—.—.» Härav

framgår, att avsnitten 4) och 7) icke låta sig läsas utan kännedom om innehållet
i avsnittet 2). Till detta kan läggas, att Scherdin under avsnittet 1)
förklarat sig anse att vad han fortsättningsvis komme att anföra i skriften
skulle utgöra »ett fullt övertygande bemötande» av Nilssons anmärkningar
ävensom att han i avsnittet 10) förmenat sig icke kunna lastas för att i
angivelseärendet ha nödgats avslöja Nilsson. Med hänsyn till vad nu anförts
och då Scherdin själv maste antagas ha avsett, att de av honom utanför
avsnittet 2) lämnade sakupplysningarna skulle ses mot bakgrunden av
vad han i nämnda avsnitt anmärkt beträffande Nilsson, framstar det enligt
rådhusrättens mening som uppenbart, att skriften av den 29 juni 1955 i
dess helhet är att anse såsom avgiven i tjänsten. Scherdin har följaktligen,
då han lämnade de i målet påtalade uppgifterna, handlat under rättsplikt.

Då Scherdin skred att yttra sig i anledning av remissen av den 20 juni
1955 var han utsatt för påståenden om sådana ämbetsfel som, därest påståendena
varit befogade, skulle ha medfört strängt straff, måhända avsättning
från hans domartjänst. Ett sadant resultat var ock, att döma av vad
Nilsson anfört i sin revisionsinlaga, av Nilsson direkt åsyftat. I sina
angivelseskrifter anklagade Nilsson, med stöd av intyg, Scherdin bl. a.
för att ha ådagalagt en till förmån för Nilssons motpart i trafikmålet
partisk inställning, och Nilsson gjorde till yttermera visso i revisionsinlagan
gällande, att det förekommit ett icke tillbörligt samröre mellan Scherdin
och motpartens ombud. Jämväl i övrigt framställde Nilsson beskyllningar
mot Scherdin i stor mängd och av en art, som tydde på en stark
önskan att till varje pris komma Scherdin till livs. För en domare måste
åtminstone sådana beskyllningar som de i revisionsinlagan upptagna uppfattas
såsom i osedvanlig grad kränkande. Och kränkningen riktar sig icke
allenast mot den enskilde domaren utan utgör, rent allmänt sett, även ett
angrepp mot såväl domarkåren i riket som dettas rättsvård. Från dessa
synpunkter har det uppenbarligen förelegat ett starkt intresse av att astadkomma
ett helt och fullt sakligt bemötande av de mot Scherdin och hans
kolleger framförda beskyllningarna. Med hänsyn härtill synes det icke med
fog kunna göras gällande, att Scherdin bort avhalla sig från att beträffande
Nilssons person framlägga sådana förhållanden, som för bedömningen av
beskyllningarnas halt kunde liäntyda på en böjelse hos Nilsson för såsom
Scherdin uttryckt sig — onödigt och onyttigt processande. I enlighet med
denna tankegång kan Scherdins åtgärd att i sitt yttrande av den 29 juni
1955 uppräkna de rättsfall som ostridigt avse Nilsson ingalunda anses
klandervärd utan ter sig fasthellre fullt befogad. Uppräkningen av dessa
rättsfall måste fördenskull antagas ha skett i det av Scherdin angivna syftet
att för JO klargöra orsakerna till att Scherdin och hans kolleger vid
huvudförhandlingen avsågo att vara på sin vakt mot sådana åtgärder från
deras sida som kunde föranleda Nilsson att — lat vara med orätt angiva
dem.

Till bedömande uppställer sig härnäst frågan, huruvida åberopandet av
de oriktiga rättsfallsnotiserna i och för sig utvisat annat och mera än i fråga
om notiserna i övrigt. Härvidlag är visserligen att märka, att båda de med
orätt åberopade fallen till sin natur såtillvida skilja sig från de övriga som
de gälla ansvar för brott av annan beskaffenhet än de gärningar som eljest
föranlett straffpåföljd för Nilsson. De ha emellertid, efter ordalagen i yttrandet
av den 29 juni 1955, framdragits allenast såsom exempel på mål,
däri det gått Nilsson emot. Fallet NJA 1936 B 257 utvisar ock, att anställt
överklagande ej medfört ändring i underrättens dom, och fallet NJA 1937
B 138 har processuellt sett icke annat innehåll än att högsta domstolen funnit
en ansökan om återställande av försutten tid icke förtjäna avseende.
I nu angivna hänseende avvika därför dessa båda rättsfall till sin typ icke
i väsentlig mån från de återstående notiserna. Enär, enligt vad förut anförts,
framdragandet av fallen i övrigt varit motiverat, skulle icke heller åberopandet
av de Nilsson icke gällande rättsfallen, därest dessa i själva verket
avsett honom, ha kunnat anses vara med hänsyn till omständigheterna opåkallat.

Då emellertid sist angivna förutsättning icke är uppfylld, återstår att
undersöka, huruvida gärningen blivit förövad uppsåtligen. Denna undersökning
måste, såvitt rådhusrätten funnit, taga sikte på spörsmålet huruvida
Scherdin under förhandenvarande omständigheter ursäktligt antagit,
att hans påtalade uppgift var sann. Scherdin har i sådant hänseende medgivit,
att han icke någonsin tagit del av högsta domstolens akter till de
båda målen och att en dylik genomgång omedelbart skulle ha givit vid handen,
att malen icke gällde Nilsson. I de femton notiserna omtalas vederbörande
sökande mestadels såsom A. W. Nilsson, i tre fall såsom juris kandidaten
A. . Nilsson, i två fall såsom A. W. Nilsson i Stockholm och i ett
fall, nämligen i NJA 1936 B 257, såsom A. W. Nilsson i Oderljunga. De sålunda
förekommande beteckningarna kunna knappast för en person med
Scherdins kännedom om Nilssons personalia anses ha bort föranleda misstanke
att något av de femton fallen avsåg annan person än de övriga,
åtminstone icke sedan Scherdin efter bearbetning av anteckningarna i justitiematrikeln
utmönstrat vissa rättsfall på grund av avvikande stavning av
förnamn. Med det — av utredningen icke vederlagda — syfte som Scherdin
hade med åberopandet av rättsfallen låg det heller icke påtagligt nära till
hands, att av orden rattfylleri och tjuvnadsbrott misstänka identitetsfel.
Härtill kommer att de av Scherdin anförda skälen för hans önskan att avgiva
svar å remissen av den 20 juni 1955 före semesterns början få tagas
för goda och att avfattandet av yttrandet, enligt vad rådhusrätten funnit,
föregåtts av ett redan i och för sig men främst med hänsyn till den korta
tidrj md som statt till buds synnerligen omfattande förberedande arbete med
registrering av handlingar m. in. På grund av vad sålunda anförts och då
Scherdin, när han översände yttrandet av den 29 juni 1955 till JO. får anses

ha haft det stödet för sin tro att påtalade uppgiften var riktig att hans
kolleger ej uppmärksammade felet, finner rådhusrätten sådana omständigheter
ha förelegat, att det i subjektivt hänseende icke kan läggas Scherdin
till last att felet förelupit.

Vid denna prövning och då enligt svensk rätt ansvar för ärekränkande
gärning kan inträda endast i fall av uppsåtligt brott, kan Scherdin icke
fällas till ansvar i målet.

Vad härefter angår Scherdins yrkande om ersättning för rättegångskostnad,
så enär JO med hänsyn till omständigheterna i malet icke kan anses
ha väckt åtalet utan sannolika skäl, samt ej heller eljest föreligga förhållanden
av beskaffenhet att böra föranleda ersättning åt Scherdin i angivet
hänseende, finner rådhusrätten dennes ifrågavarande yrkande icke kunna
bifallas.

På anförda skäl lämnade rådhusrätten den mot Scherdin förda talan utan
bifall och förordnade, att Scherdin skulle själv vidkännas sina kostnader å
målet.

Vid min prövning av frågan huruvida jag borde fullfölja talan mot rådhusrättens
dom beslöt jag — oaktat jag ansåg och fortfarande anser att
åtalet bort bifallas — att icke föra målet vidare till hovrätten. Det avgörande
skälet för detta mitt ställningstagande var att saken kommit i ett
annat läge genom att Nilsson avlidit. En väsentligt bidragande orsak till
att jag icke redan från början ansåg mig kunna eftergiva åtal mot Scherdin
var att Nilsson önskade föra talan mot denne. När nu Nilsson avlidit och
förutsättning för enskild talan mot Scherdin alltså ej längre fanns, förelåg
icke vidare något enskilt intresse av att talan mot Scherdin fullföljdes. Det
allmännas intresse av att beivra vad Scherdin — som uppenbarligen handlat
utan vrång avsikt och som avgått med pension — låtit komma sig till
last ansåg jag icke vara så starkt, att det framstod sasom nödvändigt att
fullfölja talan och därigenom betunga en arbetsbelastad hovrätt med en
omfattande ärekränkningsprocess.

Emellertid fullföljde Scherdin talan till Svea hovrätt med yrkande om
bifall till sin vid rådhusrätten gjorda hemställan om ersättning av allmänna
medel för rättegångskostnader.

Svea hovrätt, varest Scherdin — ävenledes jämlikt 31 kap. 2 § RB
fordrade ersättning av allmänna medel för kostnad a malet därstädes, fann
genom beslut den SO december 1958 ej skäl att göra ändring i rådhusrättens
dom, såvitt var i fråga, samt förordnade, att Scherdin skulle själv bära sina
kostnader å målet i hovrätten.

Sedan Scherdin besvärat sig i högsta domstolen, fann högsta domstolen
genom beslut den 22 januari 1960 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i
följd varav hovrättens beslut skulle stå fast.

3. Häradshövding har till vederbörande landsfogde översänt en
brottmålsakt för de åtgärder landsfogden kunde vilja företaga i
fråga om undersökning angående osanna vittnesutsagor. Sedan
menedsåtal härefter väckts mot vittnen i det förra brottmålet, har
häradshövdingen handlagt menedsmålet, oaktat han var jävig därtill
på grund av stadgandet i 4 kap. 13 § 9. RB. Fråga
om häradshövdingen härigenom gjort sig
skyldig till tjänstefel

I mål vid Kinds och Redvägs domsagas häradsrätt mellan allmän åklagare
och förre köpmannen Helge Litzell om ansvar för rattfylleri m. m.
ägde huvudförhandling rum den 11 mars 1958 under ordförandeskap av
häradshövdingen Hugo Söderström. Därvid hördes bland andra trädgårdsmästaren
Bertil Emanuelsson och snickaren Arnold Alexandersson såsom
vittnen. Genom dom den 25 i samma månad dömde häradsrätten Litzell
för rattfylleri till fängelse en månad. Sedan Litzell fullföljt talan mot domen,
höll hovrätten för Västra Sverige den 29 augusti 1958 huvudförhandling i
målet, varvid Alexandersson ånyo avgav vittnesmål. Genom dom den 9
september samma år, som vann laga kraft, fastställde hovrätten häradsrättens
domslut.

Enligt en den 20 oktober 1958 i häradsrättens kansli dagtecknad skrivelse
översände Söderström »på rättens vägnar» till landsfogden i Älvsborgs
län häradsrättens akt i rattfyllerimålet för de åtgärder landsfogden kunde
vilja företaga i fråga om undersökning angående osanna vittnesutsagor.

Efter det förundersökning verkställts, väckte landsfogdeassistenten Sten
Malmström enligt två särskilda till häradsrätten ingivna stämningsansökningar
åtal mot Alexandersson för mened vid häradsrätten den 11 mars
1958 i rattfyllerimålet och mot Emanuelsson för ovarsam utsaga vid samma
tillfälle. Ansvarsyrkandet mot Emanuelsson ändrades av åklagaren vid
huvudförhandlingen, som ägde rum den 17 mars 1959, varvid åklagaren förklarade,
att han alternativt yrkade ansvar å Emanuelsson för mened. Genom
dom den 31 mars 1959 dömde häradsrätten på närmare angivna skäl
envar av Alexandersson och Emanuelsson för mened till straffarbete 10
månader. Även i menedsmålet tjänstgjorde Söderström såsom häradsrättens
ordförande.

I en den 11 april 1959 hit inkommen skrift anförde f. d. borgmästaren
greve Carl Vilh. Spens klagomål mot Söderström avseende huvudsakligen
dels att Söderström handlagt menedsmålet, oaktat han varit jävig därtill
genom hänvändelsen den 20 oktober 1958 till landsfogden, och dels att
Söderström vid sammanträffande med åklagaren omedelbart före huvudförhandlingen
föranlett denne att yrka ansvar å Emanuelsson för mened.

Efter remiss avgav Söderström yttrande i ärendet, varjämte Malmström
inkom med upplysningar om vad som förekommit vid Söderströms sam -

manträffande med honom före huvudförhandlingen. Härefter avgav Spens
påminnelser.

Såväl Alexandersson som Emanuelsson fullföljde talan mot domen den
31 mars 1959. Emanuelsson framställde därvid för sin del invändning om
jäv mot Söderström och yrkade återförvisning av målet. Hovrätten meddelade
den 2 juli 1959 beslut i jävsfrågan och fann därvid, att Söderströms
åtgärd att på sätt skett till åklagaren översända handlingarna i rattfyllerimålet
finge anses utgöra en omständighet, som vore ägnad att rubba förtroendet
till Söderströms opartiskhet i menedsmålet. På grund därav fann
hovrätten att Söderström varit jävig att handlägga målet och visade förty,
med undanröjande av häradsrättens dom i vad den avsåg Emanuelsson,
målet i fråga om denne åter till häradsrätten för ny laglikmätig behandling.

Häradsrätten upptog härefter, med annan ordförande, det sålunda återförvisade
målet till huvudförhandling den 1 september 1959, varvid åklagaren
framställde samma ansvarsyrkande mot Emanuelsson som vid huvudförhandlingen
den 17 mars. Genom dom den 15 september fann häradsrätten
på närmare anförda skäl, att Emanuelsson icke kunde dömas för mened
samt att, vad anginge åtalet för ovarsam utsaga, Emanuelsson visserligen
förfarit oaktsamt genom att vittna på sätt han gjort men att oaktsamheten
dock ej kunde anses grov. Häradsrätten ogillade därför åtalet till alla delar.

Mot domen den 15 september fullföljde åklagaren talan med yrkande att
Emanuelsson måtte fällas till ansvar för ovarsam utsaga.

Genom dom den 6 november 1959 fastställde hovrätten häradsrättens
sistnämnda dom i fråga om Emanuelsson. Vidare fann hovrätten genom
dom samma dag — i anledning av Alexanderssons fullföljda talan — på
närmare angivna skäl ej styrkt att den uppgift åtalet i fråga gällde vore
osann, i följd varav hovrätten, med upphävande av häradsrättens dom den
31 mars 1959 i fråga om Alexandersson, ogillade åtalet mot denne. Hovrättens
båda domar vunno laga kraft.

Genom remissresolution den 13 juli 1960 underrättade jag Söderström,
att jag ansåg honom misstänkt för tjänstefel genom att han handlagt åtalet
mot Alexandersson och Emanuelsson, oaktat han, på grund av sin skrivelse
den 20 oktober 1958 till landsfogden, enligt stadgandet i 4 kap. 13 §

9. RB var jävig att handlägga målet. Tillika lämnades Söderström tillfälle
att taga del av utredningen i ärendet och att ange den ytterligare utredning
han ansåge sig böra påfordra ävensom anföra vad han eljest aktade nödigt.

Söderström inkom härefter med slutligt yttrande. På begäran av Söderström
lät jag införskaffa originalet till hans ifrågakomna skrivelse till landsfogden.

Vid min prövning av detta ärende tog jag del av häradsrättens och hovrättens
akter i rattfyllerimålet och menedsmålet.

Med anledning av vad i ärendet förekommit uppdrog jag den 29 augusti
1960 åt byråchefen Wallenberg att väcka och utföra åtal mot Söderström
enligt en av mig samma dag utfärdad instruktion. I instruktionen anförde
jag följande.

Enligt 4 kap. 13 § RB är domare jävig att handlägga mål dels i ett antal
närmare angivna fall, dels ock — enligt punkt 9 — om eljest särskild omständighet
föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet
i målet.

Kallenberg har i Svensk civilprocessrätt I (s. 254 o. f. och 278 o. f.) framhållit
att grunden för jävsreglerna vore nödvändigheten av yttre garantier
för rättskipningens säkerhet. Till dessa garantier hörde att domaren intoge
en fullt opartisk ställning till rättegången; han finge icke på grund av sitt
förhållande till part eller till det rättgången rörde äga ett intresse av målets
utgång, som kunde, medvetet eller omedvetet, påverka hans omdöme eller
vilja vid handläggningen eller avgörandet. Såsom grund för att en domare,
som kunde antagas vara personligen intresserad av ett måls utgång, borde
utestängas från befattning med målet, oavsett huruvida han verkligen läte
sig påverkas eller ej, har Kallenberg vidare åberopat, att en sådan domare
lätt bleve misstänkt för att icke kunna eller vilja fälla en rättvis dom. Då
rättskipningens förmåga att väl fylla sin uppgift vore väsentligen beroende
på det förtroende, varmed den omfattades av allmänheten, förelåge alltså
redan med hänsyn därtill skäl för uppställande i lagen av vissa jävsgrunder.
Till grund för institutet domarjäv låge, såsom sålunda antytts, ett enskilt
och ett allmänt intresse: part hade intresse av att hans domare vore fullt
opartisk, och staten kunde ej underlåta att bereda de i institutet innefattade
garantierna för att rättskipningen handhades av opartiska organ
och av organ, vilkas opartiskhet icke droges i tvivelsmål.

Såsom Kallenberg sålunda funnit avse jävsreglerna icke blott att garantera
en fullt opartisk handläggning i det enskilda fallet utan syfta även till att
förebygga uppkomsten hos allmänheten av misstankar om ovidkommande
hänsynstaganden. Det för jävsfrågan avgörande är alltså, huruvida viss
omständighet i och för sig är ägnad att rubba förtroendet för domarens
opartiskhet.

När nu Alexandersson och Emanuelsson åtalades vid häradsrätten för att
ha avgivit osanna vittnesutsagor vid rattfyllerimålets handläggning i häradsrätten,
hade Söderström att självmant och oberoende av invändning
taga ställning till frågan om han på grund av omständigheterna kunde anses
jävig (jfr 4 kap. 14 § RB).

Spens synes vilja göra gällande att Söderström bort avhålla sig från handläggningen
av menedsmålet redan av det skälet, att protokolleringen av
vittnesutsagorna i rattfyllerimålet skett genom sammanfattande diktamen
av Söderström och att denne sålunda kunde komma i en skev ställning till
de tilltalade i menedsmålet, om de påstode att vittnesmålen blivit fel upp -

Öl

fattade eller fel antecknade. Någon sådan anmärkning mot protokollet
synes icke ha framställts vid förundersökningen. Vid huvudförhandlingen
i menedsmålet gjorde Einanuelsson visserligen gällande, att visst uttryck i
uppteckningen av hans vittnesmål icke överensstämde med vad han yttrat
vid vittnesförhöret. Omständigheterna kring denna protokollsanmärkning
synas dock icke ha varit av sådan beskaffenhet, att det med fog kan göras
gällande att det ålegat Söderström att enbart på grund därav i detta skede
upphöra med sin befattning med målet.

Vad åter angår den andra av Spens åberopade jävsgrunden Söderströms
hänvändelse till åklagaren den 20 oktober 1958 — har Söderström
anfört: I rattfyllerimålet hade åklagaren vid häradsrätten åberopat fyra
vittnen för att styrka Litzells rattfylleri, däribland Alexandersson och Emanuelsson.
Endast ett av vittnena hade vittnat mot Litzell, och denne hade
dömts av häradsrätten för rattfylleri. I hovrätten hade åklagaren ånyo låtit
höra Alexandersson som vittne. Denne hade där avgivit en utsaga helt motstridig
den han avgivit vid häradsrätten. Då Söderström vid läsningen av
hovrättens dom funnit denna Alexanderssons tvärvändning, hade han ansett
det vara sin ämbetsplikt att överlämna akten till landsfogden för de åtgärder
denne kunde vilja företaga i fråga om undersökning angående osanna
vittnesutsagor. Därigenom hade domarjäv ej konstituerats i avseende a
menedsmålet, och i varje fall ej mer jäv än som skulle uppstått, därest
landsfogden hos häradsrätten rekvirerat akten på tillskyndan av hovrätten
eller av landsfiskalen. Söderströms överlämnande av handlingarna till landsfogden
utgjorde icke sådan omständighet, som enligt lagen vore ägnad att
rubba förtroendet till Söderströms opartiskhet i menedsmålet. Alexanderssons
och Emanuelssons offentlige försvarare i målet advokaten Albert
Nilson, Ulricehamn, som ägde vetskap om vem som lagt akten i rattfyllerimålet
under landsfogdens ögon, hade tydligen delat Söderströms mening,
eftersom han ej gjort jäv mot Söderström. Någon skyldighet för Söderström
att anmäla för Nilson vad denne redan visste hade naturligtvis ej
förelegat.

Någon skyldighet för domare att vidtaga en sadan åtgärd som Söderströms
hänvändelse till landsfogden finnes emellertid icke föreskriven och
torde icke heller kunna härledas ur domartjänstens beskaffenhet. Jag är
väl medveten om att det tidigare stundom förekom att domare underrättade
vederbörande åklagare när anledning förekom att brott begåtts (jfr
stadgandet i 4 kap. 1 § sista punkten i gamla rättegångsbalken). En dylik
åtgärd framstår som främmande för och föga förenlig med den moderna
uppfattningen om domarens ställning, sådan den tagit sig uttryck i reglerna
om det ackusatoriska rättegångsförfarandet, och synes åtminstone mig
olämplig. Det är ock att märka att vittnesmålen i det här aktuella fallet
ägde rum i närvaro av vederbörande landsfiskal såsom allmän åklagare
och att denne enligt föreskrift i 10 § 2 mom. landsfiskalsinstruktionen hade

att, om anledning därtill förekom, skyndsamt underrätta landsfogden om
uppkommen misstanke om menedsbrott.

Av det sagda torde framgå att det icke finnes någon ämbetsplikt för
domare att till vederbörande åklagare anmäla misstanke om menedsbrott i
mål som handläggas av domaren. Detta är icke heller praxis. Söderströms
hänvändelse till landsfogden torde fastmera vara en för en domare ovanlig
åtgärd och kan följaktligen icke uppfattas såsom en rutinhandling, som icke
innefattade något ställningstagande och som därför icke behövde vara
ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet vid handläggningen av
menedsmålet.

För allmänheten måste helt visst en dylik av domare »på rättens vägnar»
gjord hänvändelse till åklagare framstå såsom en åtgärd, vilken i likhet med
alla andra viktiga tjänsteåtgärder vidtagits först efter noggrant övervägande
och som därför kan uppfattas som ett visst ställningstagande till och
bedömande av frågan om vissa vittnesuttalanden i betraktande av kända
fakta innefatta menedsbrott. Nu berörda förhållanden kunna lätt hos allmänheten
framkalla tvivel om domarens möjlighet att förutsättningslöst
pröva ett därpå följande menedsåtal. För Alexandersson och Emanuelsson
såsom direkt berörda måste Söderströms hänvändelse till åklagaren i än
högre grad framstå såsom ett uttryck för att han redan tagit viss ställning
till misstanken om menedsbrott och för att han alltså hade en förutfattad
mening i saken. Det är naturligt att vad från Söderströms sida förekommit
måste hos de tilltalade framkalla farhågor för att Söderström kunde ha
svårt att frigöra sig från berörda förhandsinställning, i all synnerhet som
ett frikännande måste åtminstone för de tilltalade framstå såsom ett erkännande
att den å tjänstens vägnar gjorda hänvändelsen till åklagaren icke
var befogad. Det förefaller uppenbart att en tilltalad under sådana förhållanden
icke kan ha något orubbat förtroende för opartiskheten hos en
domare som engagerat sig på detta sätt.

Av nu anförda skäl anser jag att någon tvekan icke kan råda om att
Söderströms åtgärd att överlämna handlingarna i rattfyllerimålet till landsfogden
i förut angivna syfte — vilken åtgärd ledde till åtalet — var ägnad
att rubba förtroendet till Söderströms opartiskhet vid handläggningen och
avgörandet av menedsmålet samt förty medförde, att Söderström jämlikt
det ovan återgivna stadgandet i RB blev jävig att handlägga sistnämnda
mål. Det borde ha stått klart för Söderström, att det var helt oförenligt
med den humana grundsyn, som präglar svensk rätt, att låta de tilltalade
underkasta sig bedömning av en domare, som av dem icke utan fog kunde
befaras ha en förutfattad mening i saken. Genom att det oaktat handlägga
malet har Söderström alltså förfarit felaktigt. Eftersom Söderström genom
sitt berörda förfarande asidosatt väsentliga krav på att domare icke företager
sig något, varigenom tilltron till hans opartiskhet rubbas i allmänhetens
ögon, samt det är av vikt att otillåtligheten av ett sådant förfa -

rande med skärpa understrykes, finner jag mig icke kunna lämna det av
Söderström begångna felet obeivrat. Jag beslutar därför att åtal skall väckas
mot Söderström vid hovrätten för Västra Sverige för tjänstefel i ovan
angivna hänseende. Ansvar skall yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.

I anledning av Spens’ klagomål mot Söderström för att denne skulle ha
föranlett åklagaren att skärpa ansvarsyrkandet mot Emanuelsson får jag
anföra följande.

Söderström har rörande sitt samtal med Malmström omedelbart före
huvudförhandlingen i menedsmålet uppgivit, att han därvid frågat Malmström
varför denne såg mildare på Emanuelssons brott än på Alexanderssons.
Malmström hade därvid antytt, att han ansett ovisst om bevisningen
mot Emanuelsson vore tillräcklig för att få denne fälld för mened. Vid samtalet
hade även berörts, att Malmström genom sin gärningsbeskrivning
stängde rätten från att döma Emanuelsson för mened, därest han övertygades
därom. Vad som avhandlats vid samtalet hade tydligen givit Malmström
en impuls till att utöka åtalet.

Malmström har i ärendet i huvudsak bekräftat Söderströms uppgifter.
Han har härvid tillagt, att någon påtryckning icke förekom vid samtalet.
Anledningen till att Malmström därefter framställt yrkandet om ansvar för
mened hade varit, att han velat ge domstolen fria händer vid bedömningen
av Emanuelssons gärning.

Enligt min mening hade Söderström icke bort på sätt som här skett med
ena parten dryfta uppläggningen av åtalet. Söderströms förfarande synes
mig desto mera olämpligt som samtalet med åklagaren gällde, varför ansvar
icke yrkats enligt ett strängare lagrum, samt ägde rum utan att Emanuelsson
eller hans försvarare var närvarande. Ehuru jag sålunda finner Söderströms
förfarande felaktigt, anser jag dock, att vad i detta hänseende förekommit
icke skäligen bör läggas Söderström till last såsom tjänstefel. Jag
låter därför bero vid vad i denna del av ärendet förekommit.

Hovrätten för Västra Sverige yttrade i dom den 21 november 1960, efter
att ha redogjort för vad i målet förekommit, följande.

I 4 kap. 13 § RB upptagas under punkterna 1—8 jävsgrundande omständigheter,
vilkas förhandenvaro det i regel är tämligen lätt att fastställa.
Punkt 9 har däremot en mera allmän avfattning och kan därigenom ge
anledning till skilda, var för sig försvarliga tolkningar. Spörsmålet huruvida
den omständigheten att en domare av eget initiativ till åklagarmyndighet
översänt akten i ett mål, vari domaren funnit anledning misstänka mened,
jämlikt sistnämnda stadgande gör honom jävig att handlägga ett därav
föranlett mål om ansvar för mened, har enligt vad som är känt för hovrätten
uppkommit i underrätt vid ett flertal tillfällen efter nya RB:s
ikraftträdande och har därvid blivit föremål för olika bedömningar.

Enligt hovrättens mening måste det antagas att den åtgärd varigenom

Söderström översänt akten i rattfyllerimålet kunnat uppfattas som ett ställningstagande
till spörsmålet huruvida mened förekommit och att åtgärden
sålunda varit ägnad att framkalla tvivel — låt vara obefogade — beträffande
en förutsättningslös prövning från hans sida i menedsmålet. Söderströms
förfarande att likväl handlägga menedsmålet kan ej heller anses
stå i god samklang med domarens ställning enligt den gränsdragning som

— i överensstämmelse med den ackusatoriska principen — numera gäller
för hans verksamhet i brottmål. Än vidare kan ett översändande av ifrågavarande
slag — oansett intresset från allmän synpunkt av att brott beivras

— icke betraktas som en domaren åvilande ämbetsplikt.

Med hänsyn till vad nu upptagits och då det uppenbarligen är av största
vikt att rättskipningen omfattas av allmänt förtroende, anser hovrätten
Söderströms översändande av akten hava utgjort sådan jävsgrundande
omständighet som avses i 4 kap. 13 § 9. RB.

Det förhållandet att Söderström icke bedömt jävsfrågan i överensstämmelse
med hovrättens mening utan som ordförande i häradsrätten handlagt
menedsmålet finner hovrätten emellertid med hänsyn till vad ovan anförts
om stadgandets allmänna avfattning och utrymmet för skilda tolkningar
icke böra läggas Söderström till last som försummelse, oförstånd
eller oskicklighet och således icke kunna föranleda ansvar.

Hovrätten lämnar åtalet utan bifall.

För min del anser jag visserligen att på en domare böra ställas sådana
krav på omdöme och känsla för vad som erfordras för att bibehålla allmänhetens
förtroende för opartiskhet och objektivitet i rättskipningen, att
det bör anses innefatta straffbart oförstånd att åsidosätta jäv på sätt som
skett i detta fall. Enär emellertid hovrätten i allo godtagit de av mig i
ärendet framförda principiella synpunkterna och man torde kunna utgå
från att dessa komma att beaktas i praxis, har jag — oaktat hovrätten ansett
Söderström icke kunna fällas till ansvar för tjänstefel — funnit mig
kunna underlåta att fullfölja talan i målet.

Hovrättens dom har alltså vunnit laga kraft.

4. Utmätningsman har — för att möjliggöra handräckning för
återtagande av gods jämlikt lagen om avbetalningsköp — uppsökt
köparen, som då var intagen på mentalsjukhus, och skaffat hans
godkännande å avbetalningskontrakt utan att utmätningsmannen
dessförinnan förvissat sig om att köparen hade
rättslig handlingsförmåga I

I en den 18 juli 1958 till landsfiskalen i Klintehamns distrikt inkommen
ansökan anhöll Gotländska Lantmännens Centralförening u. p. a. om handräckning,
jämlikt 10 § lagen om avbetalningsköp, för återtagande av vissa

lantbruksmaskiner och redskap, vilka föreningen uppgav sig ha sålt till
godsägaren Holger Adolfsson, Klintebys, Klintehamn, enligt sju i ansökningen
såsom avbetalningskontrakt betecknade handlingar. Dessa innehöllo
text till avbetalningskontrakt med sedvanligt äganderättsförbehåll. Emellertid
voro endast fyra av handlingarna undertecknade av Adolfsson, varemot
dennes underskrift saknades å de tre övriga, vilka hade nummerbeteckningarna
1562, 1772 och 2991. Rörande dessa sistnämnda må här upplysas
följande.

Nr 1562: Denna var dagtecknad den 30 april 1955 och rörde köp av en
sladdfjäderharv till ett pris av 1 057 kronor och en konstgödningsspridare
till ett pris av 2 000 kronor. Från dessa belopp skulle avgå 400 kronor för
viss av köparen lämnad bytesvaluta. Återstoden skulle erläggas med hälften
den 1 november 1955 och hälften den 1 november 1956. Uppgift saknades
om det pris, till vilket säljaren skulle varit villig att sälja godset mot kontant
betalning (kontantpriset). — Köparens vid tiden för ansökningen
kvarstående skuld angavs i handräckningsärendet till 853 kronor 80 öre,
varav 573 kronor 80 öre belöpte å spridaren.

Nr 1772: Denna var dagtecknad den 6 maj 1955 och avsåg en begagnad
traktor av märket Massey-Harris, vilken såldes till ett pris av 4 000 kronor.
Därifrån skulle avgå 1 500 kronor för viss bytesvaluta. Återstoden
skulle erläggas med hälften den 1 november 1955 och resten den 1 november
1956. Även här saknades uppgift om kontantpriset. — Köparens kvarstående
skuld angavs i ansökningen till 803 kronor 50 öre.

Nr 2991: Denna var dagtecknad den 30 augusti 1956 och gällde en begagnad
taUriksskumplog, som såldes till ett pris av 2 200 kronor. Likvid
skulle erläggas den 2 januari 1957. Kontantpriset angavs till 2 134 kronor.
— Skulden angavs i ansökningen vara i sin helhet ogulden.

I fråga om de övriga av Adolfsson undertecknade kontrakten — vilka
voro betecknade nr 1862, 1869, 862 och 3261 — må upplysas följande.

Kontraktet nr 1862 var daterat den 11 juni 1955 och avsag tva stallgödselspridare.
Avbetalningspriset — som angavs vara lika med kontantpriset
_ utgjorde sammanlagt 7 650 kronor, att erläggas i två avbetalningar
om vardera 3 825 kronor den 1 november 1955 och den 1 november 1956. —
Köparens kvarstående skuld angavs i ansökningen till 2 459 kronor 40 öre.

Kontraktet nr 1869 var daterat den 18 juni 1955 och gällde en självgående
skördetröska och en s. k. Allgaier-traktor, vilka — efter avdrag för
viss bytesvaluta till icke angivet värde — såldes till ett »mellanskillnadspris»
av 52 500 kronor. Detta belopp skulle erläggas i tre poster, envar å
17 500 kronor, vilka förlollo till betalning den 1 november under ettvart av
åren 1955, 1956 och 1957. Kontantpriset var ej angivet i kontraktet. —
Köparens kvarstående skuld angavs i ansökningen till 28 747 kronor.

Kontraktet nr 862 var dagtecknat den 7 april 1956 och avsag en eambridgevält.
Denna såldes till ett pris av 1 380 kronor, varifrån skulle avgå

5 — Justitieombudsmannens ämbctsberätteUe till 1961 ars riksdag

200 kronor för viss bytesvaluta. Återstoden skulle erläggas den 1 november
1956. I kontraktet angavs att, om full likvid erlades kontant, priset skulle
utgöra 1 180 kronor. — Köparens kvarstående skuld enligt ansökningen utgjorde
760 kronor 30 öre.

Kontraktet nr 3261, dagtecknat den 27 oktober 1956, avsåg en betskördemaskin.
Avbetalningspriset — tillika kontantpriset — var 11 000 kronor
att erläggas med 3 600 kronor den 1 februari 1957, samma belopp den 1
januari 1958 och återstoden den 1 januari 1959. Skulden angavs i ansökningen
vara i sin helhet ogulden.

Den sålunda inkomna ansökningen föranledde uppläggande av sju särskilda
ärenden i utsökningsdiariet, ett för varje köp.

Samma dag som ansökningen inkom — den 18 juli 1958 — undertecknade
landsfiskalen Gunnar Sjöborg sju särskilda underrättelser till Adolfsson, en
för varje ärende, om att handräckning sökts. Underrättelserna avsändes
emellertid icke.

Under tiden den 21—den 26 juli 1958 hade Sjöborg semester. Landsfiskalst
jänsten uppehölls därvid av landsfiskalsassistenten i Slite distrikt
Nils-Olov Wadner.

Den 22 juli 1958 infann sig Wadner å S:t Olofs sjukhus i Visby, där
Adolfsson sedan den 5 i samma månad på egen begäran var intagen för
vård. Enligt vad Wadner uppgivit var syftet med besöket — förutom att
delge Adolfsson de av Sjöborg utfärdade underrättelserna — att fråga
Adolfsson, huruvida avbetalningsköp förelågo i enlighet med de av denne
icke underskrivna köpehandlingarna, och att, om så visade sig vara fallet,
låta Adolfsson underteckna dessa handlingar. Vid besöket tecknade Adolfsson
godkännande å handlingarna, vilket daterades samma dag som besöket
ägde rum.

Senare samma dag verkställde Wadner å Adolfssons gård Klintebys den
begärda handräckningen genom att återtaga samtliga i de sju kontrakten
avsedda maskiner och redskap utom sladdfjäderharven (kontraktet nr 1562),
vilken ej längre var kvar i Adolfssons ägo. Förrättningen skedde i närvaro
av föreningens disponent Carl Gustaf Hallgren, förre försäljaren Sune
Alexandersson och en polisman såsom vittne. Under viss del av förrättningen
var även Adolfssons hustru närvarande. Alexandersson, som var
granne till Adolfsson, hade den 10 juli 1958 av Gotlands domsagas häradsrätt
förordnats att under Adolfssons sjukdom bevaka hans rätt och förvalta
hans egendom. Om detta förordnande synes Wadner emellertid vid denna
tid ha saknat kännedom.

Adolfsson försattes den 14 augusti 1958 i konkurs. De Adolfsson tillhöriga
fastigheterna såldes å exekutiv auktion den 4 november 1958 inför länsstyrelsen
i Gotlands län.

I en den 20 februari 1959 hit inkommen klagoskrift anförde Adolfsson
bl. a. klagomål i fråga om handläggningen av handräckningsärendena. Härvid
påtalade han till en början, att Wadner uppsökt honom på sjukhuset
och förmått honom att underteckna de tre kontrakten nr 1562, 1772 och
2991. Adolfsson uppgav, att han — som själv icke hade något minne av
besöket — vid tillfället befann sig i ett tillstånd av djup depression, i följd
varav han saknade rättslig handlingsförmåga. Adolfsson gjorde vidare gällande,
att förrättningsmannen bort jämlikt 12 § lagen om avbetalningsköp
medgiva anstånd med verkställigheten. I fråga om värderingen av den återtagna
egendomen anmärkte Adolfsson, att Wadner brustit i objektivitet i
det att han följt Hallgrens anvisningar och fastställt för låga värden. Även i
övrigt framställde Adolfsson anmärkningar i olika hänseenden beträffande
förhållanden i samband med förrättningen. Dessa anmärkningar gällde delvis
befattningshavare i föreningen.

Härjämte påtalade Adolfsson, att vid den exekutiva auktionen å fastigheterna
auktionsförrättaren låtit klubban falla strax efter det att ett bud å
325 000 kronor avgivits. Därigenom hade ytterligare bud förhindrats och
fastigheterna slumpats bort till ett pris som låg mer än 140 000 kronor
under taxeringsvärdet.

Adolfsson hemställde, att utredning måtte verkställas och att tillfälle
måtte beredas honom att utföra skadeståndstalan »mot samtliga personer
eller firmor vilka kunna anses förfarit på lagstridigt sätt».

Med anledning av klagomålen inkom Wadner med infordrat yttrande.
Vidare verkställde landsfogden i Gotlands län på min anmodan förundersökning
rörande vissa förhållanden i samband med handräckningen och avgav
yttrande i ärendet. Härefter inkom Sjöborg med begärt yttrande.

Genom remissresolution den 21 augusti 1959 underrättade jag Wadner,
att han vore misstänkt för tjänstefel därutinnan, att han under förhandenvarande
omständigheter förskaffat Adolfssons namnunderskrift under kontrakten
nr 1562, 1772 och 2991 samt att han beviljat handräckning på
grund av dessa kontrakt samt kontrakten nr 1869 och 862, oaktat förutsättningar
enligt lag därför saknats. Tillika lämnades Wadner tillfälle att taga
del av utredningen i ärendet och att i yttrande till mig angiva den ytterligare
utredning han ansåg sig böra påfordra ävensom anföra vad han eljest
aktade nödigt.

Wadner inkom härefter med slutligt yttrande. På begäran av Wadner
verkställdes viss ytterligare utredning.

Beträffande klagomålen i fråga om den exekutiva försäljningen av fastigheterna
inkom länsstyrelsen med upplysningar, varefter Adolfsson avgav
påminnelser. _ I

I en den 17 oktober 1959 till landsfogden i Gotlands län avlåten skrivelse
anförde jag därefter följande.

Till en början vill jag framhålla, att det icke ankommer på JO att beivra
brott, som begåtts av enskilda personer. I den mån klagomålen rikta sig
mot företrädare för föreningen eller andra enskilda kunna klagomålen därför
icke av mig upptagas till prövning.

Vad härefter angår frågan, huruvida anstånd med återtagningen bort
medgivas, gäller enligt stadgande i 12 § lagen om avbetalningsköp, att utmätningsmannen
äger medgiva anstånd med verkställighet, om dröjsmålet
med betalningen finnes bero på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet
eller av annan orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter,
som kunna antagas vara av tillfällig natur. Såsom ytterligare
förutsättning för anstånd gäller, att icke säljarens rätt till godset
äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes. Med hänsyn till vad
som framkommit vid utredningen i ärendet härstädes anser jag utmätningsmannen
icke kunna klandras för att han för sin del icke funnit skäl till
sådant anstånd.

Då den för Adolfsson förordnade gode mannen var närvarande vid förrättningen,
kan den omständigheten att denna företagits utan att Adolfsson
hade möjlighet att själv närvara, icke läggas Wadner till last såsom fel.

Beträffande ärendet i övrigt får jag anföra följande.

1. Wadners åtgärd att skaffa Adolfssons godkännande å vissa kontrakt

Enligt 10 § lagen om avbetalningsköp är det ett villkor för handräckning
att det upprättats en av köparen underskriven handling om avbetalningsköp.
De ovannämnda tre handlingarna nr 1562, 1772 och 2991 voro icke
försedda med Adolfssons namnunderskrift, då de inkommo till landsfiskalskontoret.
Redan av denna anledning — och oavsett huruvida de i annat
hänseende voro ofullständiga — kunde handräckning i detta läge icke beviljas
på grund av desamma.

För att möjliggöra handräckning har Wadner uppsökt Adolfsson å sjukhuset,
där Wadner — jämte det att han delgav Adolfsson underrättelser om
de sökta handräckningsåtgärderna — lät Adolfsson teckna skriftliga godkännanden
å ifrågavarande tre handlingar.

Att såsom skett i föreliggande fall utmätningsmannen träder i förbindelse
med köparen för att genom dennes påskrift å avbetalningskontrakt möjliggöra
en verkställighet, för vilken hinder eljest skulle ha mött, innebär att
utmätningsmannen tillgodoser ena partens intressen. Ett dylikt tillhandagående
åt part — som går vida utöver den hjälp, som tjänsteman har att
lämna enligt servicecirkuläret eller eljest — måste i betraktande av de motstående
partsintressena anses uppenbart olämpligt och framstår såsom betänkligt,
om köparen på grund av förtroende för utmätningsmannens tjänsteställning
godkänner kontrakten utan att till fullo inse rättshandlingens
betydelse för den sökta handräckningen.

Enligt min mening borde Wadner redan av nu anförda skäl ha avhållit sig
från att påkalla Adolfssons godkännande av kontrakten.

Vilken mening man än må ha beträffande frågan om ett sådant förfarande
i och för sig kan anses innefatta tjänstefel, är det dock uppenbart, att en
utmätningsman under inga förhållanden får — för att möjliggöra handräckning
— uppsöka en å mentalsjukhus för vård intagen patient för att
förmå honom att godkänna kontrakt, på grund av vilka handräckning begärts,
utan att utmätningsmannen först förvissat sig om att vederbörande
har rättslig handlingsförmåga. I förevarande fall borde det vid ett objektivt
bedömande ha för Wadner framstått såsom i hög grad tvivelaktigt, huruvida
och i vad mån Adolfsson hade förmåga att själv avgöra, hur han borde
förhålla sig i rättsliga angelägenheter. Wadner har det oaktat icke ens vidtagit
den nära till hands liggande åtgärden att fråga vederbörande läkare,
huruvida Adolfssons tillstånd var sådant att han kunde anses ha rättslig
handlingsförmåga.

Adolfssons hälsotillstånd vid Wadners besök å sjukhuset den 22 juli 1958
har väl icke blivit till fullo klarlagt i ärendet. Adolfssons läkare har i ett av
Wadner åberopat brev upplyst, att Adolfsson vid intagningen å sjukhuset
den 5 i samma månad var confusiös och att han då icke var rättskapabel
ävensom att läkaren »givetvis» icke skulle ha lämnat sitt samtycke till
kontraktens undertecknande.

Även om Wadner själv icke förstod, att Adolfsson saknade rättslig handlingsförmåga,
måste Wadners förfarande att — i avsikt att möjliggöra
handräckning — anskaffa Adolfssons namnunderskrift å de ifrågavarande
tre kontrakten, utan att först förvissa sig om att Adolfsson hade rättslig
handlingsförmåga, i betraktande av omständigheterna anses innefatta ett
allvarligt fel i tjänsten. Wadner har ock vidgått att han handlat felaktigt i
berörda hänseende.

Wadner har gjort gällande, att han, innan han bestämde sig för att uppsöka
Adolfsson, med Sjöborg dryftat, vilka åtgärder som borde vidtagas
med anledning av att vissa av kontrakten ej voro undertecknade av Adolfsson.
Vid detta samtal, som ägde rum å landsfiskalskontoret den 21 juli
1958, skulle Sjöborg ha rått Wadner att uppsöka Adolfsson på sjukhuset
och söka få dennes skriftliga bekräftelse att kontrakten voro riktiga. Detta
råd hade varit avgörande för Wadner, som hyst stor respekt för Sjöborgs
kunskaper om utsökningsväsendet.

Sjöborg å sin sida har förklarat, att han — ehuru han ej hade något
minne av att han besökt kontoret och diskuterat handräckningsärendena
med Wadner — icke ville bestrida att besöket ägt rum. Wadners uppgift
om rekommendationer från Sjöborgs sida med avseende å ärendenas handläggning
måste dock — enligt Sjöborg — vara felaktig. Möjligen kunde det
vara så, att Wadner föreslagit ett besök hos Adolfsson, men det vore ute -

slutet, att Sjöborg skulle ha förordat eller tillstyrkt att underskrifter införskaffades
från en på mentalsjukhus intagen person.

Kanslibiträdet å landsfiskalskontoret Aina Wallin har vitsordat riktigheten
av Wadners uppgift att ett samtal den angivna dagen ägde rum mellan
Sjöborg och Wadner. Hon åhörde emellertid endast vissa yttranden, när
Sjöborg och Wadner i samband med att Sjöborg lämnade kontoret passerade
genom hennes rum. Därvid yttrade Sjöborg, att de tre ifrågavarande
kontrakten skulle kompletteras med Adolfssons underskrift. Enligt vad Aina
Wallin ville påminna sig var det även tal om att Wadner nästföljande dag
skulle uppsöka Adolfsson och tala med denne om underskriften på kontrakten.
Antingen Sjöborg eller Wadner nämnde, att Wadner skulle ringa till
sjukhusets överläkare och fråga om han kunde få träffa Adolfsson. — Aina
Wallin förklarade vidare, att hon på grund av den tid som förflutit efter
händelsen icke kunde påminna sig, vem som kom med förslag i den ena
eller den andra riktningen, men hon hade i varje fall fått den uppfattningen
att Sjöborg och Wadner voro överens om de åtgärder, som dryftades.

Av den sålunda förebragta utredningen framgår visserligen, att Sjöborg
vid samtal med Wadner dryftat handläggningen av handräckningsärendena.
Vad angår den betydelsefulla frågan huruvida Sjöborg rått Wadner att
handla så som han sedan gjorde står emellertid uppgift mot uppgift, varvid
Wadners påstående vinner visst stöd av Aina Wallins berättelse. Att märka
är dock, att Aina Wallin icke åhört annat än vissa yttranden under en
mindre del av samtalet. Vid övervägande av utredningen i denna del anser
jag det icke med erforderlig grad av säkerhet klarlagt, att Sjöborg — genom
råd till Wadner eller eljest — medverkat på sådant sätt, att han kan anses
jämte Wadner ansvarig för åtgärden att anskaffa Adolfssons underskrift å
kontrakten. Å andra sidan måste det, när det gäller att bedöma Wadners
handlingssätt, beaktas, att Sjöborg i varje fall icke synes ha rest någon gensaga
mot att Wadner besökte Adolfsson samt att utredningen över huvud
taget icke vederlägger utan snarare ger stöd åt Wadners påstående om rådgivande
medverkan från Sjöborgs sida.

Även om tillbörlig hänsyn tages till Wadners bristande rutin och erfarenhet
såsom utmätningsman och till de råd, som han uppgivit sig ha fått av
Sjöborg, äro dock omständigheterna sådana, att Wadner borde ha insett, att
han icke finge handla på sätt som skett. Jag finner därför att det tjänstefel,
som Wadner i förevarande hänseende låtit komma sig till last, icke kan ursäktas
av omständigheterna.

2. Bristande förutsättningar för handräckning i vissa fall, i det att
antingen avbetalningsköp ej förelåg eller kontantpriset
ej var angivet i kontraktet

I lagen om avbetalningsköp förstås med dylikt köp avtal, varigenom lösöre
säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola erläggas
efter det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika att
säljaren skall äga rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter vad
honom åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren
intill dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd. Bestämmelser härom
återfinnas i 1 § första stycket i lagen.

Såsom förutsättning för att säljaren skall äga söka handräckning för godsets
återtagande stadgas i 10 § i lagen bl. a., att köpehandlingen upptager
det pris, till vilket säljaren skulle varit villig att sälja godset mot kontant
betalning.

Enligt kontraktet nr 2991 — som är dagtecknat den 30 augusti 1956 men
varå Adolfsson enligt det ovan anförda först den 22 juli 1958 tecknade godkännande
— sålde föreningen till Adolfsson en tallriksskumplog för ett
pris av 2 200 kronor. Likvid skulle erläggas den 2 januari 1957. Enär betalning
sålunda skulle ske i en enda post, var här fråga om ett kreditköp, å
vilket lagen om avbetalningsköp icke var tillämplig. Vid sådant förhållande
kunde handräckning lagligen icke beviljas.

I fråga om kontraktet nr 862, som är försett med underskrift den 7 april
1956 av Adolfsson, är följande att märka. Enligt kontraktet köpte Adolfsson
en cambridgevält av föreningen för ett pris av 1 380 kronor. Från köpesumman
skulle avgå 200 kronor utgörande bytesvärdet av ett redskap, som
Adolfsson lämnade i utbyte. Resterande köpeskilling, 1 180 kronor, skulle
erläggas den 1 november 1956. Enär även den av Adolfsson lämnade bytesvalutan
torde vara att anse såsom en särskild betalningspost och välten följaktligen
kan anses ha sålts mot betalning i särskilda poster samt kontraktet
innehöll förbehåll om föreningens äganderätt till det sålda, synes avbetalningsköp
i lagens mening ha förelegat i detta fall. Vid sådant förhållande
och då även i övrigt förutsättningar för handräckning synas ha varit för
handen, har åtgärden att bevilja handräckning med avseende å detta kontrakt
icke varit felaktig.

Såsom förut nämnts upptogo kontrakten nr 1562, 1772 och 1869 icke det
pris, till vilket säljaren skulle varit villig att sälja godset mot kontant betalning.
På grund härav mötte jämlikt stadgandet i 10 § hinder för handräckning Att

kontraktet nr 2991 i själva verket icke avsåg ett avbetalningsköp
samt att i kontrakten nr 1562, 1772 och 1869 kontantpriset ej var angivet
har icke beaktats vid handläggningen av handräckningsärendena. Wadner
har sålunda — sedan Adolfsson den 22 juli 1958 godkänt de förut om -

nämnda kontrakten — senare samma dag verkställt den begärda handräckningen
även i vad avser angivna fyra kontrakt. Därvid har han, utan laga
stöd, från Adolfsson återtagit följande egendom, nämligen en tallriksskumplog,
en konstgödningsspridare, en begagnad traktor av märket MasseyHarris,
en självgående skördetröska och en Allgaier-traktor. Härigenom har
Wadner gjort sig skyldig till tjänstefel, vilket han ock erkänt.

Wadner liar anfört, att han vid handläggningen påverkats av att även
Sjöborg vid sin tidigare genomgång av handlingarna tydligen icke uppmärksammat
här ifrågavarande brister i kontrakten, vilket tagit sig uttryck i att
Sjöborg dels undertecknat underrättelserna om sökt handräckning och dels
vid samtalet med Wadner den 21 juli 1958 sagt sig anse att hinder av formell
natur mot ärendenas handläggning icke förelåge. De av Wadner sålunda
åberopade omständigheterna ha självfallet icke kunnat fritaga Wadner
från skyldigheten att självständigt pröva förutsättningarna för den
sökta handräckningen och kunna därför enligt min mening icke inverka på
frågan om Wadners ansvar för de av honom vidtagna åtgärderna.

3. Sjöborgs befattning med saken vid lians förberedande
handläggning av ärendena

Såvitt framgår av Sjöborgs egna uppgifter lade han vid sin genomgång av
handlingarna före semestern icke märke till de ovan under 2 angivna bristerna
i kontrakten. Däremot iakttog han, att tre av de åberopade köpehandlingarna
icke voro försedda med Adolfssons namnunderskrift.

Såsom förut nämnts undertecknade Sjöborg samma dag som ärendena
inkommo underrättelser till Adolfsson om sökt handräckning avseende samtliga
sju ärendena. Enligt uppgift av Sjöborg skedde detta innan han företog
någon granskning av handlingarna. Underrättelserna kvarlågo på landsfiskalskontoret
tills Wadner den 22 juli 1958 överlämnade dem till Adolfsson.

Enligt min mening bör utmätningsman icke utfärda underrättelser om
sökt handräckning förrän han vid granskning av ansökningshandlingarna
funnit förutsättningar för bifall till framställningen föreligga (jfr EklundNordström:
Lagen om avbetalningsköp s. 100 o. f. under anm. 8 och anm. 9
första stycket). Sjöborg borde därför ha ingående granskat handlingarna,
innan han skrev under några underrättelser. Om så skett, borde Sjöborg ha
uppmärksammat att hinder mötte för handräckning även därutinnan, att i
ett av ärendena fråga icke var om avbetalningsköp och att i tre av ärendena
kontantpriset icke fanns angivet.

Sjöborg har uppgivit, att han med anledning av att tre av köpehandlingarna
saknade Adolfssons namnunderskrift ringt till föreningens ombud och
påpekat förhållandet (jfr a. a. nederst på s. 100). Ombudet lovade därvid

att vända sig till föreningen och därefter meddela sig med Sjöborg. Denne
hörde emellertid ej av ombudet före sin semester.

Rörande samtalet med ombudet har Sjöborg icke gjort någon anteckning
i utsökningsdagboken eller i handlingarna. Huruvida han omnämnt samtalet
för Wadner framgår icke av utredningen. Sjöborg har förklarat, att han, om
han talat med Wadner om »bristerna i ansökningarna», även torde ha berättat
om denna detalj. Wadner å sin sida har sagt sig icke ha något minne
av att Sjöborg nämnt hänvändelsen till ombudet.

I det läge utredningen sålunda befinner sig på denna punkt må här endast
framhållas, att enligt min mening anteckning lämpligen bör ske angående
sådana åtgärder som t. ex. Sjöborgs påpekande för sökandeombudet att
vissa av köpehandlingarna saknade köparens namnunderskrift. Skulle befattningshavaren
av en eller annan orsak — såsom plötslig sjukdom eller
olycksfall — bli förhindrad att fortsätta handläggningen, bör den som kommer
i hans ställe kunna från tillgängliga handlingar utläsa vad som förekommit.

Vad angår Sjöborgs här ifrågavarande befattning med handräckningsärendena
låter jag bero vid mina ovan gjorda uttalanden.

4. Värderingen av den återtagna egendomen

I samband med återtagningsförrättningen besiktigade Wadner samtliga
berörda maskiner och redskap. Närvarande voro härvid — förutom förrättningsvittnet
— föreningens representant Hallgren samt Alexandersson, vilken
sistnämnde Wadner trodde vara rättare på gården. Wadner hörde sig
för hos Hallgren och Alexandersson rörande deras uppfattning om värdet av
de olika maskinerna och redskapen. Dessa värderades härefter av Wadner
med ledning av Hallbergs och Alexanderssons uttalanden. I samband härmed
lät Wadner, sedan maskinerna och redskapen forslats från Adolfssons
gård, en verkmästare besiktiga desamma och yttra sig rörande Wadners
värdering. Denne verkmästare, vilken var anställd på en mekanisk verkstad,
där lantbruksmaskiner såldes, och som enligt uppgift hade god erfarenhet
av priser å dylika maskiner, ansåg att de av Wadner angivna värdena
— vilka för samtliga de återtagna maskinerna och redskapen utgjorde
41 078 kronor 4 öre — voro rimliga och att värderingen icke i något fall var
för låg.

De av Wadner sålunda åsatta värdena överensstämde beträffande konstgödningsspridaren
(kontrakt nr 1562) med summan av oguldna poster och
förrättningskostnaden samt i fyra andra ärenden — avseende kontrakten
nr 1772, 1862, 1869 och 862 — helt med de belopp, vilka av föreningen
uppgivits utgöra Adolfssons kvarstående skuld.

Rörande anledningen till denna överensstämmelse har Wadner upplyst,
att värdena i dessa fall lågo mycket nära skuldsummorna, i vissa fall något

under och i andra något över dessa. Wadner hade då av praktiska skäl företagit
smärre jämkningar, så att värdena kommo att ansluta sig till skuldsummorna.
Någon nämnvärd inverkan på slutresultatet hade detta icke
medfört.

På Adolfssons begäran lät förvaltaren i hans konkurs i oktober 1958 i
samråd med föreningen verkställa ny värdering genom sakkunnig. Härvid
värderades den återtagna egendomen — utom cambridgevälten (kontrakt
nr 862), vilken av Wadner åsatts ett värde av 760 kronor 30 öre — till
sammanlagt 52 300 kronor enligt närmare angiven specifikation. Mellanskillnaden
enligt de båda värderingarna har enligt uppgift tillgodoräknats
Adolfsson i skuldförhållandet med föreningen. Innan den senare värderingen
ägde rum, hade föreningen låtit utföra reparationer å det återtagna för en
kostnad av 5 101 kronor 89 öre.

Utredningen i ärendet ger icke anledning till antagande, att Wadner vid
sin värdering tagit otillbörlig hänsyn till de från föreningens sida framförda
synpunkterna på värdena eller eljest brustit i objektivitet. Enbart det förhållandet
att Wadner på sätt som skett fastställt lägre värden än dem som
åsattes vid den senare företagna värderingen kan, med hänsyn till det utrymme
för olika meningar, som alltid måste finnas i dylika sammanhang,
uppenbarligen icke läggas Wadner till last såsom fel.

I detta sammanhang vill jag dock framhålla, att det icke torde vara lagens
mening, att värdet å gods, som skall återtagas, får av förrättningsmannen
jämkas i syfte att förenkla vidräkningen mellan säljare och köpare. Enär
emellertid Wadners förfaringssätt i angivna hänseende med hänsyn till omständigheterna
icke synes kunna läggas Wadner till last såsom tjänstefel,
låter jag härutinnan bero vid vad i saken förevarit.

5. Klagomålen i övrigt

Vad i ärendet förekommit ger icke stöd för antagande, att auktionsförrättaren
vid den exekutiva auktionen å Adolfssons fastigheter gjort sig
skyldig till fel eller försummelse i det av Adolfsson angivna hänseendet. Ej
heller i övrigt har — utom i de hänseenden som angivits i det föregående —
utredningen givit vid handen, att befattningshavare som står under JO:s
tillsyn låtit något komma sig till last som kan föranleda ingripande från
min sida.

6. Åtalsbeslut

De tjänstefel, som Wadner enligt vad här anförts låtit komma sig till
last, äro delvis av allvarlig beskaffenhet. Vid prövning av huruvida åtal
skall väckas mot Wadner för dessa tjänstefel är särskilt att beakta, att
Adolfsson kan antagas ha lidit skada genom Wadners förfaranden, ehuru

skadans storlek icke kan bedömas på grundval av den föreliggande utredningen.
Jag finner därför, att de av Wadner begångna felen måste beivras.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
Gotlands domsagas häradsrätt väcka åtal mot Wadner för tjänstefel i de
ovan under 1 och 2 angivna hänseendena. Åtalet skulle sålunda avse dels
att Wadner under de omständigheter, som förelegat, anskaffat Adolfssons
namnunderskrift å de tre kontrakten nr 2991, 1562 och 1772, dels ock att
han verkställt handräckning på grund av kontrakten 2991, 1562, 1772 och
1869, oaktat kontraktet nr 2991 icke avsåg avbetalningsköp och de Övriga
icke innehöllo uppgift om kontantpriset samt förutsättningar enligt lag
sålunda saknades för att bevilja handräckning enligt dessa fyra kontrakt.
Ansvar skulle yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen. Tillfälle skulle beredas
målsäganden att i målet föra talan.

I övrigt föranledde klagomålen icke någon min vidare åtgärd.

Gotlands domsagas häradsrätt, där Wadner biträddes av advokaten Åke
Ljungholm såsom offentlig försvarare, yttrade i dom den 25 februari 1960.

Wadner har bestritt åtalet och anfört: Han vidgår, att fyra av ifrågavarande
kontrakt icke voro i det skick att handräckning lagligen kunnat beviljas
och att den komplettering med avseende å de icke undertecknade
kontrakten som skett varit mindre lämplig. Wadner gör emellertid gällande
att han icke kan fällas till ansvar härför, enär den formella prövningen vid
kontraktens emottagande åvilat landsfiskalen Sjöborg samt Sjöborg även
verkställt denna granskning och lämnat Wadner direktiv om hur ärendena
skulle handläggas.

Närmare hörd över åtalet har Wadner uppgivit i huvudsak följande: Han
vikarierade för Sjöborg under tiden den 21—den 26 juli 1958. När han på
morgonen den första tjänstgöringsdagen kom till landsfiskalskontoret, gick
han igenom en del ärenden tillsammans med kanslibiträdet Aina Vallin,
bland dem ett handräckningsärende, där Centralföreningen var sökande
och Adolfsson gäldenär. Aina Wallin nämnde, att en del av de kontrakt som
lågo till grund för ansökan saknade namnunderskrift, vilket Wadner förvissade
sig om. Vidare nämnde Aina Wallin, att Sjöborg sagt att han den
21 juli skulle komma in på kontoret för att tala med Wadner om handräckningsärendet.
Wadner tittade hastigt igenom ärendet utan närmare
prövning och fann, att ärendet inkommit den 18 juli och att Sjöborg tydligen
granskat ärendet och funnit det exigibelt, eftersom i ärendet funnos av
Sjöborg undertecknade underrättelser om sökt handräckning. I övrigt ägnade
Wadner sig åt andra ärenden, tills Sjöborg kom in på kontoret senare
under dagen. Sjöborg och Wadner talade då med varandra ungefär tre
kvarts timme och under denna tid talade de nästan uteslutande om handräckningsärendet.
Sjöborg förklarade därvid att ärendet var synnerligen

brådskande, att tre av kontrakten saknade namnunderskrift samt att Sjöborg
var av den uppfattningen att avbetalningsköp ändå förelåg. Sjöborg
uppmanade Wadner att taga kontakt med Centralföreningen och Adolfsson
och omtalade, att Adolfsson missbrukat alkohol och genomgick en avvänjningskur
på S:t Olofs sjukhus. Sjöborg tillrådde Wadner att taga kontakt
med Adolfsson och fråga denne om han ansåg avbetalningsköp föreligga och
om han i så fall ville bekräfta detta samt att Wadner samtidigt skulle delge
Adolfsson underrättelserna om sökt handräckning. Vidare förklarade sig
Sjöborg anse att övriga ärenden voro klara. Sjöborg omtalade även att
Adolfssons gård Klintebys sköttes av eu rättare vid namn Alexandersson.
Att Alexandersson var god man för Adolfsson nämnde Sjöborg icke, utan
det fick Wadner reda på först den 21 januari 1959. Wadner kände sig något
tveksam om det lämpliga i att förlägga en tjänsteåtgärd utanför tjänstgöringsområdet,
men han ansåg sig ej böra handla emot en kollegas uttryckliga
önskan och rättade sig därför helt efter vad Sjöborg sagt. Wadner
underkastade icke handlingarna någon granskning. I och med att Sjöborg
undertecknat underrättelserna ansåg Wadner, att Sjöborg prövat ärendet
och att vidare prövning från Wadners sida ej erfordrades av ärendet, som
Wadner ansåg exigibelt. Samma dag — den 21 juli — ringde Wadner två
gånger till S:t Olofs sjukhus. Andra gången han ringde fick han tala med
överläkaren Nordström. För Nordström förklarade Wadner att han önskade
besöka Adolfsson på sjukhuset dels för att fråga Adolfsson, om han var villig
att bekräfta kontrakten genom att underteckna dem, och dels för att delge
Adolfsson underrättelserna om sökt handräckning. Wadner erhöll Nordströms
tillstånd att besöka Adolfsson med besked att han skulle anmäla sig
hos vederbörande sköterska. Utan någon som helst tvekan hade Wadner
för Nordström klargjort att det var fråga om en rättshandling. Nordström
nämnde icke med ett ord, att Adolfsson vistades på sjukhuset såsom psykiskt
sjuk, att han hade god man eller att Adolfsson hade besöksförbud.
Wadner ringde även till Centralföreningen och bad om ett sammanträffande.
Påföljande dag, den 22 juli, uppsökte han Centralföreningens kontor i Visby,
där han sammanträffade med direktören Arne Rabne och disponenten
Hallgren. Då Wadner därvid påpekade att tre av kontrakten saknade
Adolfssons namnunderskrift, förklarade Rabne och Hallgren, att dessa kontrakt
liksom övriga kontrakt med Adolfsson skulle betraktas såsom avbetalningskontrakt
med äganderättsförbehåll samt att avtalet i dessa tre fall
träffats per telefon och att man sedan glömt att få Adolfssons namnunderskrift
på kontrakten. Efter att ha fått detta besked begav sig Wadner till
sjukhuset. Där fick Wadner den uppfattningen, att han var väntad, ty han
blev utan vidare av en sköterska visad till Adolfsson i dennes rum. Inget
vittne var närvarande under Wadners samtal med Adolfsson. Denne verkade
ej psykiskt sjuk utan var sig helt lik så som Wadner mindes honom
från ett ungefär tjugu minuter långt sammanträffande på landsfiskalskon -

toret i Klintehamn tidigare samma år. Vid Wadners besök på sjukhuset
visade Adolfsson, vilken vistades påklädd uppe, ingen affekt. Wadner berättade
om sitt besök på Centralföreningen. Adolfsson bekräftade Rabnes
och Hallgrens uppgifter om att avtalen träffats per telefon och att Adolfsson
glömt underteckna kontrakten samt förklarade sig icke ha något emot
att med sin underskrift bekräfta kontrakten. Adolfsson skrev därpå under
kontrakten, och Wadner delgav honom underrättelserna om sökt handräckning.
Wadner meddelade härefter, att han senare under dagen ämnade återtaga
samtliga maskiner. Adolfsson hade ingenting emot detta och nämnde
heller ingenting om att god man förordnats för honom. Wadner begav sig
sedan till Klintebys tillsammans med en representant för Centralföreningen
och en polisman såsom vittne för att verkställa handräckningen. Där träffade
Wadner Adolfssons hustru och underrättade henne om anledningen till
besöket, varvid hon tillkallade Alexandersson. Icke heller nu fick Wadner
reda på att Alexandersson var god man för Adolfsson. Adolfssons hustru
var närvarande under hela förrättningen. Utan ytterligare genomgång av
handlingarna i ärendet, eftersom Sjöborg förklarat detta exigibelt, förklarade
Wadner maskinerna formellt återtagna. Vid samtalet med Adolfsson
nämnde Wadner ingenting om att anstånd jämlikt 12 § avbetalningslagen
med verkställigheten av handräckningen kunde medgivas; det var ej utan
egen skuld som Adolfsson råkat i betalningssvårigheter, vilka heller icke
kunde antagas vara av tillfällig natur.

Adolfsson har inför häradsrätten förklarat, att han icke har något minne
av att han under vistelsen å S:t Olofs sjukhus sammanträffat och haft något
samtal med Wadner.

Nordström har i ett den 5 juli 1958 utfärdat intyg uppgivit, att Adolfsson
på grund av psykisk sjukdom, som kunde tänkas vara övergående, vårdades
å S:t Olofs sjukhus sedan den 5 juli 1958, att han i följd av denna
sjukdom vore ur stånd att bevaka sin rätt och förvalta sin egendom samt
att sjukdomen ej medförde hinder mot inhämtande av den sjukes samtycke
till förordnande av god man.

I en av åklagaren åberopad skrivelse den 9 mars 1959 från Nordström till
Wadner har Nordström anfört: Adolfsson var vid intagningen å S:t Olofs
sjukhus confusiös efter ett skalltrauma och efter alkoholmissbruk. lian var
vid intagningen givetvis icke rättskapabel och icke i stånd att underteckna
några bindande kontrakt. Jag hade givetvis icke lämnat mitt samtycke till
kontraktens underskrivande — hade så skett hade jag själv bevittnat hans
namnunderskrift. Jag hade däremot ingen anledning att förvägra, att han
delgavs sökt handräckning. Det är riktigt, att han under konvalescensen
fick rättighet att i staden uppsöka diverse personer för att »ordna affärerna»,
vilket var nödvändigt för att häva hans depression. Jag avsåg därmed
att han skulle få tillfälle att framlägga sin sak för fordringsägarna så
gott han i sitt dåvarande psykiska tillstånd kunde men givetvis icke att

han skulle skriva kontrakt eller förbindelser och jag förutsatte, att hustruns
medgivande skulle erfordras. Jag gjorde detta desto mera som jag samtidigt
rekommenderade hustrun, att Adolfsson skulle ställas under god man.
Jag beklagar det missförstånd, som synbarligen ägt rum, men det är mig
omöjligt att vitsorda Adolfssons rättskapacitet samtidigt som jag rekommenderar
gode man. Jag betonar, att jag anser mig ha rätt att begära, att
patienterna på S:t Olofs sjukhus icke underteckna några kontrakt eller förbindelser
utan mitt skriftliga utlåtande, att de äro kapabla därtill.

Åklagaren har vidare åberopat, att Nordström den 7 april 1959 vid förste
kriminalassistenten John Berlings besök å S:t Olofs sjukhus förklarat, att
han inte hade något som helst minne av att Wadner någon gång besökt
honom eller per telefonsamtal begärt att få sammanträffa med Adolfsson
samt att han inte heller hade något minne av något Wadners besök hos
Adolfsson.

Aina Wallin och Rabne ha på framställning av Wadner hörts såsom
vittnen inför häradsrätten, Aina Wallin till utredning angående Sjöborgs
befattning med handräckningsärendena och Rabne rörande bl. a. i målet
förevarande avtals innehåll. Aina Wallins vittnesmål bestyrker Wadners
uppgift att ett samtal den 21 juli 1958 ägt rum mellan honom och Sjöborg
rörande de ifrågavarande handräckningsärendena samt att därvid varit tal
om, att Wadner skulle uppsöka Adolfsson för att dels delge underrättelserna
om ansökningarna och dels få kontrakten kompletterade. Enligt vad Aina
Wallin omvittnat hade vid samtalet även nämnts, att kontakt skulle tagas
med sjukhusstyrelsen vid det sjukhus, där Adolfsson var intagen. Rabne
har berättat bl. a., att Wadner den 22 juli 1958 på morgonen besökt Centralföreningens
kontor i Visby samt att Wadner därvid förklarat sig skola
uppsöka Adolfsson å S:t Olofs sjukhus för att resonera med honom om tre
icke undertecknade kontrakt och eventuellt taga Adolfssons påskrift på
dessa. I övrigt har Rabne icke lämnat några uppgifter av beskaffenhet att
inverka på prövningen av ansvarsfrågorna.

Vad först angår åtalspunkt 1 finner häradsrätten visserligen att Wadners
uppgifter angående händelseförloppet icke blivit vederlagda av den på
åklagarens sida förebragta utredningen; fastmera bestyrker ett av Wadner
åberopat bevis att han den 21 juli 1958 haft två telefonsamtal med S:t
Olofs sjukhus. Även med beaktande härav kan emellertid Wadners under
denna åtalspunkt påtalade handlingssätt icke anses försvarligt. Därvid är
särskilt att beakta att den omständigheten att Wadner må ha fått Nordströms
tillstånd att besöka Adolfsson å sjukhuset, icke fritagit Wadner från
skyldigheten att förvissa sig om att Adolfsson hade sådan rättslig handlingsförmåga,
att hans godkännande av ifrågavarande kontrakt kunde godtagas
i handräckningsärendena. Häradsrätten finner följaktligen att Wadner
genom att under föreliggande omständigheter anskaffa Adolfssons namn -

underskrift å de tre kontrakten nr 1562, 1772 och 2991 gjort sig skyldig till
sådant oförstånd i sin tjänst att han icke kan undgå ansvar för tjänstefel.

Beträffande åtalspunkt 2 har Wadner vidgått, att han verkställt den
sökta handräckningen på grund av kontrakten nr 2991, 1562, 1772 och
1869, oaktat kontraktet nr 2991 icke avsåg avbetalningsköp och de tre
senare kontrakten ej upptogo kontantpriset samt förutsättningar sålunda
saknades för att bevilja handräckning enligt lagen om avbetalningsköp på
grund av dessa fyra kontrakt. Med hänsyn härtill och då den omständigheten
att Sjöborg före Wadners tillträde av landsfiskalstjänsten må ha underkastat
handlingarna i handräckningsärendena en förberedande granskning
och därvid funnit ärendena exigibla icke kan fritaga Wadner från
ansvar för de av honom beslutade handräckningsåtgärderna, finner häradsrätten
att Wadner av oförstånd förfarit felaktigt vid handläggningen av de
med åtalet avsedda handräckningsärendena och därigenom gjort sig skyldig
till tjänstefel.

Häradsrätten dömer Wadner jämlikt 25 kap. 4 § samt 4 kap. 1 och 2 §§
strafflagen för tjänstefel att till kronan utgiva 20 dagsböter å 10 kronor.

För försvaret av Wadner tillerkännes Ljungholm ersättning av allmänna
medel med 98 kronor för kostnader och tidsspillan samt 350 kronor i arvode
eller sammanlagt fyrahundrafyrtioåtta kronor, vilket belopp Wadner förpliktas
att återgälda till statsverket.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

5. Försummelser av utmätningsman att i tid vidtaga
exekutiva åtgärder m. m.

Den 17 februari 1956 ingav ombudsmannen Ingeborg Gra ve till landsfiskalen
i Sigtuna distrikt för verkställighet Stockholms läns västra domsagas
häradsrätts bevis den 11 i samma månad i mål om betalningsföreläggande
mellan entreprenören David Carlsson och sjukvårdaren Karl Gustaf
Nilsson. Av beviset framgick, att Nilsson icke bestritt Carlssons ansökan
om betalningsföreläggande, vilken avsåg utbekommande av fordran hos
Nilsson å 3 348 kronor jämte ränta, i följd varav utmätning för fordringen
och för Carlssons kostnad å målet, 57 kronor, finge omedelbart äga rum.
Ingeborg Grave anvisade för utmätning fastigheten Särsta 362 i Knivsta
socken, å vilken Nilsson hade lagfart, samt förklarade, att med försäljning
av fastigheten skulle anstå tills vidare.

Med anledning härav utmättes fastigheten den 13 april 1956 av landsfiskalen
Henning Ödmann. Härvid värderades fastigheten till 30 000 kronor.
På grund av regeln i 86 § första stycket utsökningslagen förföll emeller -

tid ansökningen om verkställighet den 17 augusti 1956, då den skedda utmätningen
sålunda gick åter.

I skrivelse, som inkom till landsfiskalen den 25 september 1956, begärde
Ingeborg Grave — under åberopande av häradsrättens bevis, vilket kvarlåg
hos Ödmann — att fastigheten ånyo måtte omedelbart utmätas. Någon
sådan utmätning skedde emellertid icke. Anledningen därtill var att Ödmann
erhållit uppgift om att Nilsson den 15 i samma månad sålt fastigheten
till annan person, järnvägstjänstemannen Hans Tingström. Denne sökte
och erhöll den 5 december 1956 lagfart å fastigheten.

I en den 25 mars 1958 hit inkommen klagoskrift framställde Ingeborg
Grave anmärkningar i vissa hänseenden mot Ödmanns handläggning av
ifrågavarande utsökningsmål. Härvid framhöll hon bl. a. — under hänvisning
till innehållet i 82 § utsökningslagen — att, eftersom fastighetens nye
ägare icke sökt lagfart, hinder icke mött för att utmäta fastigheten enligt
hennes begäran därom den 25 september 1956. Vidare åberopade hon, att
Nilsson, enligt vad som framkommit, icke förrän någon gång efter den 16
oktober 1956 undertecknat den köpehandling, varigenom han sålde fastigheten
till Tingström.

I avgivet yttrande vitsordade Ödmann, att han förfarit felaktigt genom
att icke ånyo utmäta fastigheten. Någon ekonomisk skada hade dock enligt
Ödmanns förmenande icke tillfogats Carlsson, enär fastighetens värde vid
den aktuella tidpunkten var lägre än det belopp, för vilket den var belånad.

I ärendet verkställdes ytterligare utredning genom polisförhör med ett
antal personer och förhör med Ödmann å justitieombudsmansexpeditionen.
Härvid bekräftades, att Nilsson först efter den 16 oktober 1956 undertecknat
köpehandlingen till Tingström. Vidare avgåvos påminnelser av Ingeborg
Grave och av hennes ombud, advokaten Thomas Schartau.

Med anledning av en den 9 maj 1957 till länsstyrelsen i länet inkommen
framställning från Ingeborg Grave verkställdes hos länsstyrelsen viss utredning
rörande Ödmanns befattning med ifrågavarande utsökningsmål. Sedan
länsstyrelsen därefter hos landsfogden i länet anhållit om yttrande angående
åtgärd mot Ödmann enligt 10 § utsökningslagen, verkställde dåvarande
t. f. landsfogden Bengt Steen förundersökning i saken. I beslut den 19 juli
1958 fann Steen, att Ödmann visserligen vid handläggningen gjort sig skyldig
till åtskilliga fel och försummelser, av vilka bl. a. hans underlåtenhet att
ånyo utmäta fastigheten framstod såsom särskilt anmärkningsvärd. Vid
övervägande av huruvida åtal skulle väckas fann Steen emellertid — enär
borgenären Carlsson icke syntes ha tillskyndats någon skada samt på skäl
i övrigt, vilka anfördes i beslutet — att de av Ödmann begångna tjänsteförsummelserna
icke vore av svårare beskaffenhet än att de kunde beivras
på disciplinär väg. Sedan utredningen jämte beslutet i åtalsfrågan överlämnats
till länsstyrelsen, prövade länsstyrelsen genom beslut den 27 augusti

1958, som vann laga kraft, med stöd av 10 § utsökningslagen lagligt att för
de försummelser, till vilka Ödmann — enligt vad som närmare angavs i
länsstyrelsens beslut — gjort sig skyldig i förevarande utsökningsmål, tilldela
Ödmann varning. Bland de försummelser, som länsstyrelsen sålunda
lade Ödmann till last, var dennes underlåtenhet att efter Ingeborg Graves
ansökan den 25 september 1956 ånyo taga fastigheten i mät.

Med anledning av vad som framkommit i klagoärendet verkställde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Lundvik i oktober 1958 inspektion hos
landsfiskalen. Härvid granskades bl. a. utsökningsdagboken för tiden
fr. o. m. december 1954 jämte akterna i ett stort antal utsökningsmål. Avsevärda
dröjsmål befunnos ha förekommit vid handläggningen av både
ansökningar om utmätning och ansökningar om handräckning för återtagande
av gods, som sålts enligt lagen om avbetalningsköp. Dröjsmålen kunde,
såvitt dagboken och handlingarna utvisade, icke förklaras av att borgenärerna
lämnat anstånd med betalningen eller, vad angår handräckningsfallen,
av att säljarna medgivit uppskov med återtagningen. Ej heller syntes
uppskov eller anstånd ha beviljats av överexekutor jämlikt 88 c § utsökningslagen
eller av landsfiskalen jämlikt 12 § lagen om avbetalningsköp.

Sålunda hade i över 100 fall utmätning eller försök till utmätning icke
skett förrän efter utgången av den i 162 § utsökningslagen angivna tiden av
två månader från det dom eller annan exekutionsurkund inkom till landsfiskalen.
I ett 40-tal av dessa fall hade dock antingen utmätningsfordringen
täckts genom vad som influtit vid exekutiv försäljning eller ock betalning,
helt eller delvis, erlagts vid utmätningsförrättningen eller senare.

I nära 70 fall hade något försök till utmätning över huvud taget icke
skett. I 46 av dessa hade gäldenärerna dock, mer än två månader efter det
att handlingarna inkommit, erlagt full betalning till landsfiskalen. Viss avbetalning
hade vidare gjorts i 6 fall. I 7 av fallen hade det — mer än två
månader efter det handlingarna inkommo — konstaterats, att gäldenärerna
avflyttat från orten.

I ett 30-tal fall hade landsfiskalen efter verkställd utmätning icke skridit
till försäljning av det utmätta utan avvaktat att gäldenären skulle betala.
Genom förfarandet hade avsevärt dröjsmål uppkommit. I samtliga fall
utom 3 hade gäldenärerna småningom betalat sin skuld.

I ett 25-tal fall voro dröjsmålen så långa, att de med hänsyn till innehållet
i 86 § utsökningslagen ej varit tillåtna även om anstånd hade medgivits
av borgenärerna, vilket ej syntes ha varit fallet.

Vad beträffar ansökningar om handräckning för återtagande av avbetalningsgods
hade i ett 30-tal fall handräckning eller försök därtill icke skett
förrän flera månader efter det begäran därom inkommit. I ett 10-tal fall
hade landsfiskalen, såvitt handlingarna utvisade, efter det att dylik begäran
inkommit låtit ansökningarna ligga flera månader utan annan åtgärd än att

0 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1961 års riksdag

köparna underrättats om ansökningarna. Därefter hade säljarna antingen
återkallat dessa eller ock medgivit köparna uppskov. I ytterligare ett 10-tal
fall syntes landsfiskalen icke ha gjort något försök att återtaga godset utan
i stället ha lämnat köparna rådrum för betalning. Härigenom hade ärendena
uppehållits anmärkningsvärt länge. I samtliga dessa fall utom 2 hade
köparna småningom betalat. I cirka 20 fall, där hinder mött för handräckning
på grund av att köparna avflyttat från orten eller sålt godset eller av
annan dylik anledning, hade förhållandet konstaterats och underrättelse
därom meddelats säljarna först flera månader efter det handlingarna inkommit.

Den vid inspektionen verkställda granskningen av landsfiskalens verksamhet
såsom polischef och åklagare gav icke anledning till någon anmärkning
av beskaffenhet att böra här omnämnas. Någon besvärande arbetsbalans
på dessa områden befanns icke föreligga.

Vid inspektionen framhöll Ödmann, att hans arbetsbörda vore mycket
betungande och att hans hälsotillstånd allt mer försämrats under senare år.

I avgivet yttrande vitsordade Ödmann, att vad som anmärkts i inspektionsprotokollet
vore riktigt. Vidare framhöll han, att enligt hans mening
skada icke i något fall tillfogats sökande eller annan, enär han oftast i ej
antecknade telefonsamtal samrått med sökandena och gäldenärerna. I intet
fall ansåg Ödmann sig kunna eller vilja överflytta ansvaret för sina förfaranden
på vikarie eller annan. Slutligen lämnade Ödmann vissa närmare
upplysningar om arbetsförhållandena på landsfiskalskontoret.

Härefter hördes Ödmann å justitieombudsmansexpeditionen ytterligare
rörande vad som iakttagits vid inspektionen. Härvid uppgav han bl. a., att
han icke kunde närmare ange i huru stor utsträckning muntliga anstånd
eller uppskov lämnats av sökandena.

För fortsatt utredning anmodade tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik landsfogden i Stockholms län att verkställa förundersökning i
saken. Härvid skulle till en början utrönas i vilka fall sökande hade anspråk
mot Ödmann på skadestånd samt besked införskaffas från sökandena eller
deras ombud i vad mån Ödmann samrått med dem beträffande anstånd
med betalningen ( 86 och 162 §§ utsökningslagen) eller, vad avsåg handräckningsfallen,
uppskov med återtagningen av avbetalningsgods (16 §
lagen om avbetalningsköp).

Under förundersökningen utsändes skriftliga förfrågningar i ovan angivna
hänseenden i de fall, där — på grund av att verkställighet icke skett och
full betalning icke heller eljest influtit — skadeståndsanspråk syntes kunna
komma i fråga med anledning av förelupna dröjsmål. Dessa fall voro 129
till antalet, varav 97 utmätningsfall och 32 handräckningsfall. Såsom svar

å förfrågningarna uppgavs i 38 fall att anstånd lämnats för viss tid eller
tills vidare samt i 76 fall — varav 62 utmätningsfall och 14 handräckningsfall
— att anstånd icke förekommit. I övriga fall kunde icke uppgivas, huruvida
anstånd lämnats eller icke. — Ödmann förklarade sig icke ifrågasätta
riktigheten av de sålunda lämnade svaren.

I några fall uttryckte borgenärerna sin belåtenhet över att de genom
landsfiskalens hjälp utfått betalning på ett smidigt sätt. I 13 fall, där anstånd
enligt det nyss anförda icke lämnats, anmälde sökandena emellertid,
att de gjorde anspråk på skadestånd. Ytterligare utredning verkställdes
rörande dessa fall. Härvid bestred Ödmann — med vissa undantag, som
framgå av det följande — på anförda skäl, att han vore skadeståndsskyldig.
Fallen i fråga förtecknas här nedan under 1—13.

1. UD nr 7/1956.

Borgenär: Christiernssons Oljefabriks Aktiebolag, Sveavägen 31, Stockholm.

Gäldenär: åkaren Walfrid Jansson, Fornåsa, Alsike.

Fordran: 252 kronor 16 öre jämte ränta, beräknad till 14 kronor, och kostnadsersättning
40 kronor.

Handlingarna inkommo den 7 januari 1956. Underrättelse om sökt utmätning
delgavs gäldenären den 12 i samma månad. Först den 20 mars
samma år gjordes utmätningsförsök, varvid gäldenären befanns sakna utmätningsbar
tillgång.

Gäldenären uppgav vid förhör under förundersökningen, att han icke
heller tidigare under år 1956 haft några utmätningsbara tillgångar.

Ödmann uppgav, att gäldenären sedan flera år före utmätningsförsöket
saknat sådana tillgångar.

2. UD nr 15/1956.

Borgenär: Aktiebolaget Bergendahl och Höckert, Göteborg.

Gäldenär: Helo Karlsson, Tallbacken, Rosersberg.

Fordran: 650 kronor jämte ränta, beräknad till 19 kronor, och kostnadsersättning
53 kronor.

Handlingarna inkommo den 17 januari 1956. Underrättelse om sökt utmätning
delgavs gäldenären den 26 i samma månad. Först den 25 april
samma år gjordes utmätningsförsök, varvid gäldenären befanns sakna utmätningsbar
tillgång.

Gäldenären har sedermera utflyttat till Australien, varför han icke kunnat
höras i saken.

Ödmann uppgav under förundersökningen, att gäldenären vid den aktuella
tiden hade en maskinstation för utförande av arbete åt lantbrukare.
Ödmann undersökte gäldenärens ekonomiska ställning och kom därvid fram
till att denne häftade i skuld för samtliga maskiner med så stora belopp,
att någon utmätning av maskinerna icke kunde ske. Ej heller i övrigt hade
gäldenären någon utmätningsbar tillgång.

3. UD 7ir U/1956.

Borgenär: advokaten Volrat Ulfvvi, Kungsgatan 29, Stockholm.

Gäldenär: rörmontören Erik Wiik, Rosersberg.

Fordran: 60 kronor jämte ränta, beräknad till 10 kronor, och kostnadsersättning
50 kronor.

Handlingarna inkommo den 14 februari 1956. Underrättelse om sökt utmätning
delgavs gäldenären den 18 i samma månad. Först den 23 april
samma år gjordes utmätningsförsök, varvid gäldenären befanns sakna utmätningsbar
lösegendom.

Gäldenären uppgav vid förundersökningen, att han redan då han mottog
underrättelsen om sökt utmätning saknade utmätningsbart lösöre; däremot
var han ägare till en fastighet.

Ödmann uppgav, att gäldenären sedan flera år före utmätningsförsöket
saknat utmätningsbar lösegendom. Fastigheten hade icke kunnat utmätas,
enär begäran därom icke framställts (63 § utsökningslagen).

4. UD nr 102/1956.

Borgenär: skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län.

Gäldenär: hemmansägaren Nils Söder, Bålsta, Långhundra.

Fordran: 69 kronor 25 öre jämte ränta, beräknad till 4 kronor, och kostnadsersättning
10 kronor.

Handlingarna inkommo den 20 april 1956. Underrättelse om sökt utmätning
delgavs gäldenären den 25 i samma månad. Först den 18 december
samma år gjordes utmätningsförsök, varvid gäldenären befanns sakna utmätningsbar
lösegendom.

Gäldenären uppgav vid förundersökningen, att han på grund av dålig
ekonomi icke kunnat betala skulden. Han var redan vid utmätningsförsöket
ägare till Bålsta gård, som var taxerad till 42 000 kronor och belånad för
39 000 kronor.

Ödmann uppgav, att gäldenären sedan lång tid tillbaka saknat utmätningsbar
lösegendom. Begäran om utmätning av fastigheten hade icke framställts.

5. UD nr 109/1956.

Borgenär: Torsten Isaksson med firma Biltjänst, Märsta.

Gäldenär: Reinhold Holmström, förr i Odensala nu i Uppsala, Vaksalagatan
123.

Fordran: 1 196 kronor 30 öre jämte kostnadsersättning 15 kronor.

Handlingarna inkommo den 23 april 1956. Underrättelse om sökt utmätning
delgavs gäldenären påföljande dag. Sedan det konstaterats att gäldenären
avflyttat från orten, återsändes handlingarna till borgenären med
besked därom den 16 augusti samma år.

Gäldenären uppgav vid förundersökningen, att utmätningsförsök varit
meningslöst, enär han saknade utmätningsbara tillgångar. Lösöret tillhörde
hans hustru enligt äktenskapsförord.

Ödmann vitsordade, att utmätningsförsök ej skett. Troligen hade han
hört sig för hos vederbörande polisman eller nagon förtroendeman i orten
och därvid fått besked, att utmätningsbar tillgång saknades.

6. UDnr 173/1956.

Borgenär: Sven Blomgren, Lava, Håle-Täng.

Gäldenär: Yngve Pettersson, Steninge trädgård, Märsta.

Fordran: 243 kronor 75 öre jämte ränta, beräknad till 16 kronor, och
kostnadsersättning 40 kronor.

Handlingarna inkommo den 12 juli 1956. Underrättelse om sökt utmätning
delgavs gäldenären den 18 i samma månad. Först den 9 oktober samma
år gjordes utmätningsförsök, varvid gäldenären befanns sakna utmätningsbar
tillgång.

Gäldenären uppgav vid förundersökningen, att han redan da han mottog
underrättelsen om sökt utmätning saknade utmätningsbar tillgång. Lösöret
tillhörde hans hustru enligt äktenskapsförord.

Ödmann förklarade, att gäldenären saknat utmätningsbar tillgång, främst
beroende på att det fanns äktenskapsförord mellan makarna Pettersson.
Förhållandet hade varit detsamma även om utmätningsförsöket företagits
inom lagstadgad tid.

7. UD nr 207/1956 och 199/1957.

Borgenär: Sven Lewén & Co. Aktiebolag, Stockholm.

Gäldenär: pensionatsinnehavarinnan Greta Åkerman, Knivsta.

Fordran: 181 kronor 50 öre jämte ränta, beräknad i det förra ärendet till
11 kronor 76 öre och i det senare till 20 kronor, samt kostnadsersättning
54 kronor.

Handlingarna inkommo första gången den 25 augusti 1956 och andra
gången den 3 juli 1957. Underrättelse om sökt utmätning expedierades
första gången samma dag handlingarna inkommit men återkom i retur,
emedan gäldenären icke utlöst försändelsen. Andra gången delgavs dylik
underrättelse gäldenären den 8 juli 1957. Försök till utmätning skedde
första gången den 18 december 1956 och andra gången den 11 december
1957. Båda gångerna befanns — enligt vad Ödmann uppgav i skrivelser till
borgenären vid ärendenas redovisning den 19 december 1956 och den 12
december 1957 — gäldenären sakna utmätningsbar tillgång.

8. UD nr 182/1957.

Borgenär: Handelsbolaget Bråse & Söner konservfabrik, Klädesholmen.

Gäldenär: Greta Åkerman.

Fordran: 164 kronor 50 öre jämte ränta, beräknad till 1 krona 1 öre, och
kostnadsersättning 51 kronor.

Handlingarna inkommo den 8 juni 1957. Underrättelse om sökt utmätning
delgavs gäldenären den 24 i samma månad. Den 7 september 1957
inbetalade gäldenären 4 kronor 22 öre, vilket belopp översändes till borgenären.
Först den 11 december 1957 gjordes utmätningsförsök, varvid — en -

ligt vad Ödmann i skrivelse vid ärendets redovisning påföljande dag meddelade
borgenären — gäldenären befanns sakna utmätningsbar tillgång.

Vid ett första förhör under förundersökningen uppgav Greta Åkerman i
fråga om fallen under 7 och 8 här ovan, att hon vid tiden för här avsedda
utmätningsförsök innehade — förutom viss fast egendom — inventarier till
ett beräknat värde av 15 000 kronor, vilka samtliga hon uppgivit för landsfiskalen.
Denne hade antecknat vad som fanns och värderat inventarierna.

Under den fortsatta förundersökningen framkom följande. För sin pensionatsrörelse
hade Greta Åkerman tillhopa 17 gästrum, varav 3 dubbelrum.
I varje rum funnos sovrumssäng med resårbotten, dyna och sängkläder,
nattduksbord, bord, stol och fåtölj samt tak- och bordsarmatur. Vidare
funnos matsal med bord och stolar, sällskapsrum med piano, radioapparat
och antik soffa samt hall med två bord, två stolar, en radioapparat och en
antik soffa. Vidare funnos bl. a. en antik sekretär och något dussin matskedar
i äkta silver. Samtliga inventarier — vilka Greta Åkerman innehaft
redan vid tiden för utmätningsförsöken — voro rätt nötta med undantag
av borden och stolarna i matsalen. De mera värdefulla av inventarierna
värderades under förundersökningen till sammanlagt 1 650 kronor.

Ödmann förklarade vid ett första förhör, att han —- eftersom numera
framkommit, att utmätningsbara tillgångar funnits — godkände borgenärernas
ersättningsanspråk. Att Ödmann icke tagit inventarierna i mät berodde
på att Greta Åkerman uppgivit sig sakna utmätningsbar egendom,
att Ödmann kände till hennes beträngda ekonomiska läge, att hon hade behov
av inventarierna för rörelsen och att hon lovat att under hand betala
sina skulder till de olika borgenärerna, vilket hon även gjort i ett flertal
fall.

Vid nytt förhör i saken bestred Ödmann, att han — på sätt Greta Åkerman
uppgivit — vid ifrågavarande tillfällen antecknat och värderat inventarierna.
Han hade endast frågat Greta Åkerman om någon förändring
inträtt beträffande inventariebeståndet efter tidigare utmätningsförsök under
åren före 1956 och fått till svar att så icke skett. Vid något av dessa
tidigare utmätningsförsök hade Ödmann gått igenom inventarierna och därvid
funnit deras värden så obetydliga, att en exekutiv försäljning icke skulle
inbringa något att redovisa till borgenären. Denna värdering hade sannolikt
skett efter år 1949. Ödmann hade dock icke något att erinra mot den
under förundersökningen gjorda värderingen av inventarierna. Han vidgick,
att han vid sin egen värdering kunde ha felbedömt inventariernas
värde. Han ansåg emellertid ej att han gjort sig skyldig till tjänstefel genom
att underlåta att utmäta inventarierna. — Ödmann vitsordade, att han i
redovisningsreversal till borgenärerna ifyllt den ruta, som angav, att gäldenären
befunnits sakna utmätningsbar egendom. Eftersom han haft den
uppfattningen att detta överensstämde med verkliga förhållandet, ansåg
han att han icke därigenom kunde ha gjort sig skyldig till osant intygande.

9. VD nr 306/1956.

Borgenär: O. Andersson med firma Cykel & Motor, Hudiksvall.

Gäldenär: Eskil Enfjord, box 336, Sigtuna.

Fordran: 77 kronor 10 öre jämte ränta, beräknad till 7 kronor, och kostnadsersättning
47 kronor.

Handlingarna inkommo den 17 oktober 1956. Underrättelse om sökt utmätning
delgavs gäldenären den 24 i samma månad. Först den 23 januari
1957 gjordes utmätningsförsök, varvid befanns att gäldenären saknade utmätningsbar
tillgång.

Gäldenären uppgav vid förundersökningen, att han redan då han mottog
underrättelsen om sökt utmätning saknade utmätningsbara tillgångar.

Ödmann uppgav, att han genom polispersonalen i Sigtuna blivit underrättad
om att gäldenären icke hade några utmätningsbara tillgångar under
den aktuella tiden.

10. VD nr 65/1957.

Säljare: Sven Erik Ejdesjö med firma Ejdesjös Radio & Maskinaffär, S:t
Persgatan 9, Uppsala.

Köpare: Erik Sporre, Hargs gård, Rosersberg.

Handlingarna, vilka avsågo handräckning enligt lagen om avbetalningsköp
för återtagning av en radioapparat, för vilken köparen häftade i skuld
med 173 kronor, inkommo den 6 mars 1957. Underrättelse om sökt handräckning
utfärdades samma dag men kunde icke delgivas köparen förrän
den 3 april samma år. Först den 29 juli 1957 gjordes återtagningsförsök,
varvid köparen förklarade, att han lämnat apparaten till en okänd reparatör
i Uppsala.

Köparen uppgav vid förundersökningen, att han redan iiman han mottog
underrättelsen om sökt handräckning kastat bort radioapparaten, eftersom
denna var sönderbränd och icke kunde repareras.

Ödmann hänvisade till att ett omgående handräckningsförsök skulle ha
givit samma negativa resultat.

11. VD nr 5/1958.

Borgenär: Mälardalens Lantmannaförbund, förening u.p. a., box 16354,
Stockholm 16.

Gäldenär: Åke Eriksson, Lunda bilverkstad, Tingslunda.

Fordran: 125 kronor 22 öre jämte ränta, beräknad till 12 kronor, och
kostnadsersättning 57 kronor.

Handlingarna inkommo den 8 januari 1958. Underrättelse om sökt utmätning
delgavs gäldenären påföljande dag. Först den 18 mars samma år
gjordes utmätningsförsök, varvid gäldenären befanns sakna utmätningsbar
tillgång.

Gäldenären uppgav vid förundersökningen, att han redan då han erhöll
underrättelsen om sökt utmätning icke hade någon utmätningsbar egendom.

Ödmann uppgav, att han kort tid efter det handlingarna inkommo erhållit
upplysning av vederbörande polisman att gäldenären saknade utmätningsbara
tillgångar.

12. UD nr 3^/1958.

Borgenär: Holsteins Möbelaffär Aktiebolag, Nyköping.

Gäldenär: lantarbetaren Stig Karlsson, Steninge säteri, Märsta.

Fordran: 218 kronor jämte ränta, beräknad till 65 kronor, och kostnadsersättning
53 kronor 10 öre.

Handlingarna inkommo den 10 februari 1958. Underrättelse om sökt utmätning
avsändes till gäldenären den 12 i samma månad men återkom i
retur, enär gäldenären ej utlöst försändelsen. Först den 25 juni samma år
gjordes utmätningsförsök, varvid gäldenären befanns sakna utmätningsbar
tillgång.

Gäldenären uppgav vid förundersökningen, att han redan då han erhöll
underrättelsen om sökt utmätning icke hade någon utmätningsbar egendom.

Ödmann uppgav, att han även i detta fall före utmätningsförsöket inhämtat
upplysningar, som tydde på att gäldenären saknade tillgångar.

13. UD nr 96/1958.

Borgenär: Aktiebolaget Gawes, Liitzengatan 4, Stockholm.

Gäldenär: Gustaf Emanuel Pettersson med firma Gepes Livsmedel, Sigtuna.

Fordran: 51 kronor jämte ränta, beräknad till 50 öre, och kostnadsersättning
50 kronor.

Handlingarna inkommo den 17 april 1958. Underrättelse om sökt utmätning
delgavs gäldenären den 12 i påföljande månad. Försök till utmätning
skedde icke förrän den 25 juni samma år, därvid — enligt vad Ödmann
uppgav i skrivelse till borgenären vid ärendets redovisning påföljande dag

— gäldenären befanns sakna utmätningsbar tillgång.

Vid ett första förhör under förundersökningen uppgav gäldenären, att
hans affärsrörelse upphört den 10 maj 1958 och att han begärt sig i konkurs.
Han ansåg sig icke ha haft några utmätningsbara tillgångar under
tiden den 17 april—den 17 juni 1958.

Med anledning av dessa uppgifter lät tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik från Stockholms läns västra domsagas häradsrätt införskaffa
akten i gäldenärens konkurs. Konkursbouppteckningen, som var dagtecknad
den 10 november 1958, upptog tillgångar till ett värde av 3 140
kronor och skulder till något över 26 000 kronor. Tillgångarna utgjordes av

— förutom möbler och bohag m.m. — bl. a. vissa affärsinventarier, t. ex.
en varudisk, som var upptagen till ett värde av 1 000 kronor.

Under den fortsatta förundersökningen uppgav gäldenären, att han innehaft
dessa inventarier alltsedan den tid då han drev sin affärsrörelse. En
del av dem, däribland varudisken, hade köpts på avbetalning men slutlikvid
hade skett senast år 1954.

Ödmann uppgav, att inventarierna i fråga sannolikt funnos vid utmätningsförsöket.
Såväl vid detta tillfälle som vid tidigare utmätningsförsök hos
gäldenären uppgav denne, att samtliga inventarier i affären köpts på avbetalning
med äganderättsförbehåll för säljaren och att skuldsumman var så stor
att den översteg inventariernas värde. Omkring tiden för det aktuella utmätningsförsöket
hade Ödmann ett ärende angående återtagning av en skrivmaskin,
som gäldenären köpt på avbetalning. Ödmann litade därför på gäldenärens
uppgift i fråga om inventarierna och begärde därför sannolikt icke
att få se några avbetalningskontrakt rörande dessa. Liksom i fallet Greta
Åkerman ansåg Ödmann, att han icke gjort sig skyldig till osant intygande
genom att i redovisningsreversalet till borgenären uppge, att utmätningsbar
egendom saknades.

Under de första två månaderna av de tider, då här nedan angivna utsökningsmål
voro anhängiga hos landsfiskalen, var Ödmann ledig från sin
tjänst under följande perioder, nämligen år 1956 den 19—den 28 maj (UD
nr 102 och 109/1956, se under 4. och 5. ovan), den 3—den 5 september (UD
nr 173 och 207/1956, se under 6. och 7. ovan) och den 13—den 16 oktober
(UD nr 207/1956, se under 7. ovan), år 1957 den 5—den 8 augusti (UD nr
182/1957, se under 8. ovan) och den 5—den 31 augusti (UD nr 199/1957,
se under 7. ovan), ävensom år 1958 den 29 januari (UD nr 5/1958, se under
11. ovan), den 24 mars—den 7 april (UD nr 34/1958, se under 12. ovan)
ävensom den 26—den 28 maj samt den 9 och den 10 juni (UD nr 96/1958,
se under 13. ovan). Landsfiskalstjänsten uppehölls därvid av landsfiskalsassistenten
Ingemar Gilldahl. I fråga om UD nr 199/1957 och 34/1958 —
där ledighet omfattande mera än ett par dagar inträffat i slutet av tvåmånadersfristen
— uppgav Ödmann under förundersökningen, att han icke
för vikarien påvisat att det brådskade med utmätningsåtgärd. Ödmann
framhöll vidare, att han vid sitt återinträde i tjänst haft möjlighet att vidtaga
sådan åtgärd inom laga tid och att han därför ansåg att Gilldahl icke
kunde göras ansvarig för dröjsmålen.

Genom särskilda remissresolutioner den 28 juli 1959 underrättades Ödmann
av JO om att han vore misstänkt för tjänstefel

I) genom att han — sedan Ingeborg Grave den 25 september 1956 ånyo
begärt utmätning av Särsta 302 — försummat att taga fastigheten i mät,

II) genom att han låtit dröjsmål i ovan angivna hänseenden komma sig
till last vid handläggningen av de under 1—13 förtecknade målen samt

III) genom att han, oaktat utmätningsbara tillgångar funnos, försummat
att i målen UD nr 207/1956, 182 och 199/1957 samt 96/1958 verkställa
utmätning hos gäldcnärerna Greta Åkerman och Gustaf Pettersson, varefter
han vid redovisningen till borgenärerna uppgivit, att utmätningsbar
egendom saknades.

Genom samma remissresolutioner lämnades Ödmann vidare tillfälle att
taga del av utredningen samt att i yttrande hit angiva den ytterligare utredning
han ansåg sig böra påfordra ävensom anföra vad han eljest aktade
nödigt.

I härefter inkomna yttranden meddelade Ödmann, att han ansåg sig icke
böra påfordra någon ytterligare utredning och att han i övrigt intet hade att
tillägga.

I en den 14 september 1959 till landsfogden i Stockholms län avlåten
skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik därefter
följande.

I. Försummelsen att ånyo utmäta Särsta 302

Överlåter någon sin fasta egendom till annan, må — jämlikt stadgande i
82 § första stycket utsökningslagen — innan nye ägaren sökt lagfart, överlåtelsen
ej utgöra hinder för egendomens utmätande för förre ägarens gäld.
Sökes å överlåtelse, som före utmätningen skett, lagfart samma dag, då utmätning
verkställes, eller sist å den inskrivningsdag, som näst efter fjorton
dagar från utmätningen infaller, är — enligt stadgande i andra stycket av
samma paragraf — utmätningen ej gällande emot nye ägaren, med mindre
egendomen på grund av inteckning häftar för fordran, som utsökes, eller
fordringen eljest är sådan att, efter ty i lag i övrigt stadgas, egendomen därför
häftar, ändå att den kommit ur gäldenärens hand.

Vid den tidpunkt, då på grund av Ingeborg Graves begäran den 25 september
1956 fråga uppkom om utmätning av Särsta 362 för Nilssons skuld
till David Carlsson, var Nilsson fortfarande lagfaren ägare till fastigheten.
Lagfart för ny ägare, nämligen Tingström, söktes först å inskrivningsdagen
den 5 december samma år.

Utredningen visar, att — oaktat den köpehandling, varigenom Tingström
förvärvade fastigheten, är dagtecknad den 15 september 1956 — denna
handling icke undertecknades av Nilsson förrän någon gång efter den 16
oktober 1956. Även om det vid förhandlingar mellan företrädare för Nilsson,
å ena, och Tingström, å andra sidan, må ha senast den 15 september blivit
överenskommet, att Tingström skulle förvärva fastigheten, har överlåtelse i
laga ordning icke kommit till stånd förrän Nilsson undertecknat köpehandlingen.
Vid förfrågan hos kommunalkamreraren i Knivsta, som ombesörjde
försäljningen, har Ödmann emellertid den 25 september eller strax därefter
erhållit den upplysningen att fastigheten sålts den 15 i samma månad och
att Nilsson avflyttat till Uppsala. På grund härav har Ödmann synbarligen
utgått från att formlig överlåtelse skett och i följd härav antagit att fastigheten
icke kunde utmätas för Nilssons gäld. Även med Ödmanns utgångspunkt,
att fastigheten redan överlåtits, förelåg emellertid, med hänsyn till

reglerna i 82 § utsökningslagen, icke hinder för den begärda utmätningen,
såvida lagfart ej sökts för ny ägare, vilket icke var fallet. Det har förty
ålegat Ödmann att taga fastigheten i mät. Att Ödmann icke gjorde det har
enligt hans uppgift berott på att han ej känt till stadgandet i 82 § första
stycket utsökningslagen. Denna omständighet kan dock ej fritaga Ödmann
från ansvar för det inträffade.

Inom vilken tid Ödmann bort verkställa utmätning är ej helt klart. Av
162 § utsökningslagen följer att utmätning i varje fall måste ske inom två
månader från det landsfiskal emottagit exekutionshandlingarna. Denna regel
gäller även, när utmätning är begärd i fast egendom (se Trygger, Kommentar
till utsökningslagen, 1 uppl. s. 421). Trygger anser att utmätningsman
utan att ådraga sig ansvar för tjänstefel äger utnyttja hela tvåmånadersfristen
(se a. a. s. 421). Samma uppfattning har uttalats av JO i ämbetsberättelsen
till 1911 års riksdag s. 266 o.f. I senare litteratur uttalas dock
en motsatt uppfattning. Sålunda anför Hassler (Utsökningsrätt s. 199), att
utmätning skall förrättas så snart utmätningsmannens tjänsteåligganden i
övrigt medgiva (se också Lundberg, Handledning för exekutorer och stämningsmän,
5 uppl. s. 17, jfr ock Olivecrona, Utsökning, 2 uppl. s. 14.3)..

I förevarande fall har Ödmann åtminstone bort verkställa utmätning senast
den 25 november 1956. Genom sin underlåtenhet att så göra har Ödmann
gjort sig skyldig till tjänstefel (jfr Hassler, a. a. s. 200 not 53, och
Olivecrona, a. a. s. 143).

Vid övervägande huruvida åtal härför bör väckas mot Ödmann är följande
att beakta.

För bl. a. angivna försummelse har länsstyrelsen genom sitt beslut den 27
augusti 1958 tilldelat Ödmann varning. Härvid har länsstyrelsen, på grundval
av den då föreliggande utredningen, utgått från att överlåtelsen av fastigheten
till Tingström skett den dag köpehandlingen är dagtecknad och
således innan utmätning den 25 september 1956 begärdes. I följd härav har
länsstyrelsen i beslutet anfört, att nye ägaren — därest utmätning skett
den 15 september 1956 eller senare — kunnat trygga sitt förvärv genom att
söka lagfart inom tid som stadgas i 82 § andra stycket utsökningslagen. Sedan
länsstyrelsen därefter omnämnt, att fastigheten hösten 1956 var intecknad
för 45 300 kronor, har länsstyrelsen uttalat, att det visserligen icke
kunde uteslutas, att borgenären genom Ödmanns försummelser kunde ha
lidit materiell rättsförlust, men att inträffandet av en sådan förlust såvitt
länsstyrelsen kunde finna skulle ha varit beroende av åtskilliga ovissa omständigheter.

Från borgenärens sida har i klagoärendet härstädes påkallats åtal mot
Ödmann, varvid bl. a. åberopats, att skada uppkommit för borgenären genom
Ödmanns förfarande.

Enligt vad den nu föreliggande utredningen visar, har fastigheten överlåtits
av Nilsson först någon gång efter den 16 oktober 1956. Vid sådant

förhållande har köparen, om fastigheten tagits i mät före överlåtelsen, icke
haft möjlighet att genom att söka lagfart förhindra ett fortsatt exekutivt
förfarande. Huruvida Ödmann varit skyldig att verkställa utmätning redan
före överlåtelsen, är, såsom framgår av det ovan anförda, i viss mån
tveksamt. Utan att här ingå på det bakomliggande teoretiska spörsmålet i
hela dess vidd vill jag framhålla, att det åtminstone med hänsyn till de
säregna omständigheterna i fallet — den tidigare utmätningen synes ha förfallit
till följd av ett missförstånd från Ingeborg Graves sida, varom Ödmann
ej bort vara okunnig, och Ödmann hade fått underrättelse om fastighetens
försäljning — rimligen kunnat krävas att Ödmann företog utmätningsärendet
så snart som möjligt. Skadeståndsfrågan befinner sig under
alla förhållanden i viss män i ett annat läge än länsstyrelsen i sitt beslut förutsatte.
Visserligen kan det, på grund av vad i ärendet blivit upplyst om
fastighetens saluvärde och inteckningsbelastning, likväl synas ovisst, huruvida
skada uppkommit för borgenären genom Ödmanns förfarande. Det
kan dock icke uteslutas att borgenären är berättigad till skadestånd. För
borgenären är det ett påtagligt intresse att få skadeståndsfrågan prövad
i samband med ett åtal mot Ödmann för tjänstefel.

Vidare är att märka, att Ödmann, såsom i det följande skall närmare utvecklas,
i andra utsökningsmål gjort sig skyldig till försummelser av allvarlig
art.

På grund av det anförda beslutar jag, att åtal skall anställas mot Ödmann
för att han underlåtit att, i enlighet med Ingeborg Graves begäran den 25
september 1956, utmäta Nilssons fastighet. II.

II. Dröjsmål i fråga om exekutiva åtgärder i andra fall

I 162 § utsökningslagen stadgas, att om utmätning ej är förrättad och
utmätt egendom — med vissa undantag, om vilka icke är fråga i detta
sammanhang — ej är såld inom två månader, sedan landsfiskal mottagit
exekutionshandlingarna, och inom en månad, sedan stadsfogde mottagit
handlingarna, utmätningsmannen själv skall svara för det belopp, varför
utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa, att skada av dröjsmålet
icke uppkommit. Att underlåtenhet att iakttaga dessa tider även innebär
tjänstefel framgår av det ovan under I. anförda. Styrker utmätningsmannen,
att borgenär lämnat anstånd med betalningen eller att för utmätning
eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat förekomma,
är han från all ansvarighet fri. — Har sådant anstånd lämnats, må — jämlikt
stadgande i 86 § utsökningslagen — målet ej därigenom uppehållas utöver
sex månader från den dag, då utmätningsmannen mottog exekutionshandlingarna.
Fortfar anståndet vid utgången av nämnda tid, förfaller ansökningen
om verkställighet och går verkställd utmätning åter.

När det gäller handräckning för återtagande av avbetalningsgods synes
visserligen 162 § utsökningslagen ej vara tillämplig (jfr NJA II 1953 s. 322

o.ff.). Att dylik verkställighet normalt bör ske med minst samma skyndsamhet
som utmätning följer emellertid av handräckningsinstitutets syfte
och framgår för övrigt indirekt av innehållet i 12 § lagen om avbetalningsköp,
där utmätningsmannen tillagts befogenhet att i vissa närmare angivna
situationer medge anstånd med verkställigheten under begränsad tid, såframt
icke säljarens rätt till godset äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt
åsidosättes. — Även med avseende å sökt handräckning äger borgenären
medge uppskov; har på grund därav verkställighet ej skett inom sex
månader från dagen för ansökningen, förfaller ansökningen (16 § lagen om
avbetalningsköp).

Av utredningen framgår, att Ödmann i ett betydande antal fall försummat
att inom rimlig tid företaga utmätning eller handräckning eller försök
till sådana åtgärder. Härvid har — utan att borgenärerna lämnat anstånd
— den i 162 § utsökningslagen angivna tvåmånadersfristen överskridits i
minst 62 av de 97 utmätningsfall, där borgenärerna nu tillfrågats huruvida
muntligt anstånd lämnats. Motsvarande dröjsmål har förekommit i minst
14 av de 32 handräckningsfall, där dylik förfrågan skett hos säljarna. Jag
vill i detta sammanhang även erinra om att enligt vad som framkom vid
inspektionen dröjsmål synes ha förekommit i ytterligare ett betydande
antal fall, där emellertid — enär skada icke torde ha uppkommit för borgenärerna
— dessa icke tillfrågats om de möjligen muntligen lämnat anstånd
med betalningen eller medgivit uppskov med handräckning.

Såsom framgår av det föregående ha borgenärerna i tretton — ovan förtecknade
— fall, där otillbörliga dröjsmål förekommit, under utredningen
i detta ärende anmält anspråk på skadestånd. Angående de närmare omständigheterna
i dessa fall må här hänvisas till den i det föregående lämnade
redogörelsen därför. För dessa dröjsmål är Ödmann enligt vad som
framgår av uti''edningen ansvarig. — Beträffande fallet nr 8, där handlingarna
inkommo den 8 juni 1957, må visserligen anmärkas, att Ödmann
var tjänstledig under tiden den 5—den 31 augusti 1957. Då emellertid redan
det före den 5 augusti förelupna dröjsmålet måste anses otillåtet ( även försäljningen
skall ju inrymmas inom tvåmånadersfristen) och då Ödmann ej
heller efter återkomsten i tjänst den 1 september 1957 skred till utmätning
förrän den 11 december samma år, måste Ödmann anses ansvarig även i
detta fall. — Omständigheterna äro enligt min mening i samtliga fall sådana,
att Ödmann genom vad i denna del ligger honom till last gjort sig skyldig
till tjänstefel.

Borgenärerna ha såsom nyss framhölls i dessa fall framställt anspråk på
skadestånd. Ödmann har, vid ett första förhör, förklarat sig medgiva skadeståndsanspråken
i fallen 7 och 8. I fallet 13 finnes fog för antagande att
en utmätning kunnat lämna täckning för borgenärens fordran. Med hänsyn
till bevisregeln i 162 § utsökningslagen och då alltför stor lit ej bör
sättas till gäldenärernas egna uppgifter, synes man icke utan vidare kunna

säga, att fog saknas för skadeståndsanspråken i fallen 1—6 samt 9, It och

12. I fallet 10 — där 162 § utsökningslagen icke torde vara tillämplig —
ter det sig visserligen föga sannolikt att borgenären skulle kunna vinna
bifall till ett skadeståndsyrkande. Då emellertid borgenären även i detta
fall begärt skadestånd, finner jag åtal böra väckas mot Ödmann i samtliga
tretton fall.

På grund av det anförda beslutar jag, att åtal skall väckas mot Ödmann
för tjänstefel bestående i att han i de angivna tretton fallen försummat att
inom rimlig tid vidtaga de exekutiva åtgärder som voro påkallade.

Vid bedömningen av vad Ödmann i denna del låtit komma sig till last
bör beaktas att Ödmann, såsom förut påpekats, i ytterligare ett stort antal
fall — där, främst på grund av att borgenärerna icke fordrat skadestånd,
åtal funnits kunna underlåtas — gjort sig skyldig till motsvarande försummelser.
Å andra sidan är jag angelägen att framhålla, att anledning saknas
till annat antagande än att Ödmanns handlingssätt förestavats av en önskan
att, genom att ge gäldenärerna tid på sig att betala, åstadkomma för ömse
parter i skuldförhållandet bästa möjliga resultat. Utredningen visar också
att Ödmann i ett stort antal fall, som icke omfattas av åtalet, lyckats bra
i denna sin strävan. Vidare är att märka, att Ödmann haft en betungande
arbetsbörda och att hans krafter enligt uppgift varit nedsatta på grund av
sjuklighet. III.

III. Underlåtenheten att verkställa utmätning hos Greta Åkerman och
och Gustaf Pettersson

Av utredningen framgår, att Ödmann vid utmätningsförsök hos Greta
Åkerman den 18 december 1956 (UD nr 207/1956) samt den 11 december
1957 (UD nr 182 och 199/1957) ävensom hos Gustaf Pettersson den 25
juni 1958 (UD nr 96/1958) funnit utmätningsbar egendom saknas, varefter
han i redovisningsskrivelser underrättat borgenärerna därom. Emellertid
har vid den nu verkställda förundersökningen framkommit, att gäldenärerna
i angivna fall innehaft lösöre till icke obetydligt värde.

Beträffande Greta Åkerman är sålunda utrett, att hon ägde inventarier
till en av henne driven pensionatsrörelse omfattande 17 gästrum. Vid förundersökningen
värderades de mera värdefulla inventarierna till sammanlagt
1 650 kronor. Härvid medräknades emellertid icke utrustningen till de
17 gästrummen och ej heller glas, porslin, silver och köksutrustning. Även
med en ytterst försiktig värdering måste man komma till att inventarierna
sammanlagt voro värda över 2 000 kronor. Det kan starkt ifrågasättas om
samtliga inventarier varit att bedöma såsom nödiga lösören i den mening
uttrycket har i 65 § utsökningslagen. Även med accepterande av att inventarier
till ett värde av tillhopa 1 500 kronor fingo undantagas såsom utmätningsfria
kommer man till att utmätningsbar tillgång uppenbarligen funnits.
Ödmann har därför icke ägt underlåta att verkställa utmätning. Hans för -

farande kan endast förklaras därigenom att han icke ägnat ärendena tillbörlig
uppmärksamhet.

Vad angår Gustaf Pettersson framgår av utredningen att han ägt möbler,
bohag samt butiksinventarier till ett sammanlagt värde av 3 140 kronor,
däribland en varudisk uppskattad till 1 000 kronors värde. Ödmann har
hävdat, att Gustaf Pettersson för honom uppgivit, att butiksinventarierna
tillhörde annan person på grund av äganderättsförbehåll i avbetalningskontrakt.
Utredningen tyder på att något äganderättsförbehåll icke förekom
vid utmätningstillfället. Det har självfallet ålegat Ödmann att i anledning
av Petterssons påstående anmoda denne att förete de åberopade avbetalningskontrakten.
Då dessa av utredningen att döma icke uppvisats vid förrättningen,
har Ödmann icke lagligen kunnat underlåta att för tillgodoseende
av borgenärens fordran utmäta erforderlig del av inventarierna.

Av anförda skäl finner jag, att Ödmann genom att icke verkställa utmätning
hos Greta Åkerman och hos Gustaf Pettersson i de angivna fallen
gjort sig skyldig till tjänstefel. Jag beslutar, att åtal skall väckas mot Ödmann
i berörda hänseende. Det förhållandet, att Ödmann vid redovisningen
till borgenärerna meddelat att utmätningsbar egendom saknades, kan —
under de omständigheter som förelegat — icke anses innefatta särskilt
brott.

Under åberopande av det ovan anförda uppdrog tjänstförrättande
justitieombudsmannen Lundvik åt landsfogden att vid Stockholms läns
västra domsagas häradsrätt väcka åtal mot Ödmann för tjänstefel i de hänseenden
som framgå av det föregående. Ansvar skulle yrkas jämlikt 25 kap.
4 § strafflagen. Tillfälle skulle beredas målsägandena att i målet föra talan.

Stockholms läns västra domsagas häradsrätt — varest vissa av målsägandena
i det av landsfogden anhängiggjorda brottmålet förde talan om ersättning
av Ödmann, vilken talan emellertid av rätten utbröts till handläggning
i särskild rättegång — yttrade i dom den 5 april 1960, efter redogörelse
för ansvarsyrkandena, följande.

Ödmann medger till alla delar ansvarspåståendena.

Åtalet styrkes av vederbörliga akter i handräcknings- och utsökningsärenden
samt av utmätningsmannen förda dagböcker och JO:s inspektionsprotokoll
den 17 oktober 1958 rörande försummelse att inom rimlig tid
företaga exekutiva åtgärder.

Såsom mildrande omständigheter åberopar Ödmann stor arbetsbörda,
sviktande hälsa och det förhållandet att ingen eller ringa skada uppstått för
rättssökande. Han anför: Beträffande åtalspunkten A (underlåtenheten att
ånyo utmäta Särsta 302) är att märka att den fastighet, som skulle utmätas,
var intecknad över verkliga värdet. Beträffande åtalspunkterna B 1—9
och 11—13 (försummelsen att inom rimlig tid företaga utmätning eller försök
till utmätning i fallen 1—9 och 11—13 ovan) har Ödmann genomgående

sökt i godo förmå vederbörande gäldenär att i mån av förmåga göra avbetalningar.
Beträffande åtalspunkten B 10 (avseende dröjsmålet med att
göra försök till handräckning i fallet 10 ovan) var den radioapparat, som
skulle återtagas, förstörd redan innan handräckningsansökningen kom till
utmätningsmannen. Beträffande åtalspunkten C — vad avser försummelsen
att verkställa utmätning hos Greta Åkerman — har Ödmann bedömt
värdet av de avsedda lösörena betydligt lägre än vad värderingsman sedermera
har gjort. Beträffande slutligen samma åtalspunkt — vad gäller försummelsen
att göra utmätning hos Gustaf Pettersson — har Ödmann vilseletts
av felaktiga uppgifter av gäldenären om äganderättsförbehåll.

Landsfogden vitsordar att Ödmann skött övriga tjänsteåligganden, viktigast
bland dem åklagargöromålen, med nit och intresse.

Häradsrätten finner att Ödmann, på sätt landsfogden påstått och Ödmann
medgivit, har gjort sig skyldig till försummelse i angivna hänseenden.
I den mån skada för rättssökande har uppkommit, är den, såvitt visats, icke
av någon betydande omfattning. Har Ödmann haft större arbetsbörda än
att den med tillgänglig personal har kunnat bemästras, har det ankommit
på honom att hos vederbörande överordnade myndighet söka utverka rättelse.
Med hänsyn till den långa tid försummelserna pågått och till det
avsevärda antalet fall av försening och annan försummelse bör straffet ej
bestämmas alltför lågt men med hänsyn till de mildrande omständigheterna
ej heller alltför högt.

Häradsrätten dömer jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen Ödmann för tjänstefel
att böta 25 dagsböter om 25 kronor.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

6. Kränkande yttrande av polisman om enskild person

Sedan boktryckaren Karl Erik Eriksson härstädes anfört klagomål i skilda
hänseenden mot polisen i Landskrona m. fl., verkställde stadsfiskalen i
Landskrona efter uppdrag utredning i ärendet. Vid denna uppgåvo makarna
Helge och Selma Maria Lundgren i Landskrona, att kriminalassistenten
Gösta Nilsson vid ett besök hos makarna Lundgren någon gång under vintern
1959/60 yttrat, att Eriksson »ljuger som en häst travar». Nilsson förklarade
vid utredningen, att han icke kunde erinra sig, att han vid besök hos
makarna Lundgren yttrat sig på sätt dessa påstått.

Tjänstförättande justitieombudsmannen Lundvik underrättade därefter
Nilsson om att utredningen syntes giva vid handen att Nilsson fällt det
påstådda yttrandet, som vore för Eriksson kränkande, att Nilsson genom
yttrandet finge anses ha satt aktningen för polistjänsten i fara, samt att
Nilsson ägde angiva huruvida han påkallade ytterligare utredning. I en

därefter hit inkommen skrivelse förnekade Nilsson att han yttrat sig om
Eriksson på sätt makarna Lundgren uppgivit. Nilsson påkallade icke ytterligare
utredning.

I en den 8 oktober 1960 till stadsfiskalen avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Lundvik härefter följande.

Nilssons besök hos makarna Lundgren var föranlett därav att Nilsson —
som privat känner makarna Martin och Inger Olsson, vilka äro grannar
till makarna Lundgren — av Martin Olsson fatt höra att någon i familjen
Lundgren skulle ha kastat brinnande tändstickor mot makarna Olssons
hund. Såväl Nilsson som makarna Lundgren ha uppfattat besöket som privat.
Riktigheten härav kan dock ifrågasättas. Vad Nilsson fått höra om
hunden borde ha givit anledning till misstanke om att djurplågeri begåtts.
En polisman, som gör undersökning med anledning av ett sådant påstående,
lärer icke kunna anses handla privat utan i tjänsten.

Frågan, om Nilssons besök hos makarna Lundgren var av privat natur
eller icke, är dock ej av avgörande betydelse. Enligt 4 § andra stycket allmänna
polisinstruktionen åligger det nämligen polisman att såväl i som
utom tjänsten uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning.
Det påstådda yttrandet är smädligt och för Eriksson kränkande och kan
icke anses ursäktligt med hänsyn till omständigheterna. Om Nilsson fällt
yttrandet — vilket synes vara att bedöma såsom sådan gärning som avses
i 16 kap. 11 § strafflagen — har han därför åsidosatt sin tjänsteplikt.

Frågan huruvida Nilsson fällt det påstådda yttrandet är beroende av tilltron
till makarna Lundgrens uppgifter. Prövning härav kan icke ske på
annat sätt än genom rättegång.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik åt stadsfiskalen att vid rådhusrätten i Landskrona i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Nilsson för ärekränkning
i förening med åsidosättande av tjänsteplikt, varvid ansvar skulle yrkas
jämlikt 16 kap. 11 § och 25 kap. 5 § strafflagen. För åklagares behörighet
att väcka åtal i förevarande fall skulle åberopas 25 kap. 12 § strafflagen.

Tillfälle skulle beredas Eriksson att föra talan i målet.

Rådhusrätten i Landskrona, varest Nilsson biträddes av advokaten Lage
Ivnöös såsom offentlig försvarare, yttrade i dom den 29 november 1960
följande.

Nilsson har bestritt åtalet under invändning, att han icke fällt av åklagaren
angivet eller något annat liknande yttrande.

Nilsson har uppgivit följande: Han har endast en gång besökt makarna
Lundgrens bostad. Besöket ägde rum den 17 eller den 18 november 1959

7 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1961 års riksdag

på eftermiddagen. Nilsson hade tidigare anskaffat en hund till makarna
Martin och Inger Olsson, vilka voro grannar till makarna Lundgren. Hälsovårdsinspektören
i staden hade för Nilsson uppgivit, att makarna Lundgren
hos hälsovårdsnämnden framfört klagomål över att makarna Olssons hund
störde makarna Lundgren genom att den skällde. Nilsson besökte makarna
Olsson för att tala med dem om hunden. Fru Olsson uppgav därvid, att
makarna Lundgrens son kastade brinnande tändstickor mot hunden från
familjen Lundgrens fönster. Med anledning därav uppsökte Nilsson familjen
Lundgren och frågade, om fru Olssons uppgift var riktig. Makarna Lundgren
förklarade, att uppgiften var felaktig. Sonen var vid tillfället icke närvarande.
Selma Lundgren upplyste på fråga av Nilsson, att sonen ej var
hemma. Sannolikt omtalade hon, att han var i militärtjänst. Det var vid
tillfället ej tal om Eriksson. Under samtalet som huvudsakligen fördes mellan
Nilsson och Selma Lundgren uppehöll sig Nilsson i samma rum som
makarna Lundgren. Nilsson stod vid dörren, medan Selma Lundgren stod
mellan Nilsson och Helge Lundgren. Den sistnämnde satt i en stol.

I målet har såsom vittnen hörts makarna Lundgren och deras son grovarbetaren
Bertil Lundgren. Dessa ha uppgivit följande

Selma Lundgren: En lördagskväll i slutet av november eller början av
december 1959 kom Nilsson på besök. Nilsson frågade, om makarna Lundgren
blevo störda av familjen Olssons hund. Vittnet svarade, att det förhöll
sig så. Nilsson framhöll då, att hunden skällde antingen på grund av att
makarna Lundgrens son brukade kasta brinnande tändstickor på hunden
eller på grund av att grannens katt sprang på taket. Vittnet kallade ned
sonen, som uppehöll sig på övre våningen. Sonen förklarade, att han icke
kastat tändstickor på hunden samt yttrade, att det var endast deras och
Erikssons fönster, som vette mot gården. Nilsson yttrade då »ja Eriksson,
han skall man inte tro på, för han ljuger som en häst travar». — Vittnet
säger sig »aldrig ta’ de orden tillbaka».

Helge Lundgren: Vid Nilssons besök frågade denne, om de blevo störda
av familjen Olssons hund. Vittnet svarade, »ja, det blir vi, för den skäller
både natt och dag». Nilssons framhöll, att hunden blev irriterad antingen
av att makarna Lundgrens son kastade ned tändstickor på hunden eller av
att grannens katt sprang på taket. Vittnets hustru, som också uppehöll sig
i rummet under Nilssons besök och därvid huvudsakligen förde ordet, kallade
på sonen, som uppehöll sig på övre våningen. Sonen förnekade, att
han kastat ned tändstickor från fönstret samt yttrade, att det endast var
två fönster, familjen Lundgrens och Erikssons, som vette åt gården. Sedan
Nilsson på fråga upplysts om att Eriksson var identisk med den person
som innehade ett tryckeri, yttrade Nilsson »han skall man inte tro, för
han ljuger som en häst travar».

Bertil Lundgren: En lördagskväll, då han befann sig i övre våningen i
föräldrarnas bostad, blev han nedkallad av sin moder och tillfrågad, om

han kastat tändstickor på makarna Olssons hund. I lägenheten befunno sig
förutom vittnet och hans moder jämväl vittnets fader och Nilsson. Vittnet
bestred, att han kastat tändstickor på hunden. Nilsson yttrade, att hundens
beteende kunde bero på antingen att tändstickor kastats på honom
eller att grannens katt sprang på taket. Vittnet framhöll, att endast två
fönster vette åt gården, nämligen familjen Lundgrens och Erikssons. Vittnet
nämnde även, att det var tänkbart att tändstickor kastades från Erikssons
fönster »för där springer så många». Nilsson yttrade då, att Eriksson ljuger
som en häst travar.

Rådhusrätten finner att vittnenas samstämmiga uppgifter framgå, att
Nilsson vid tillfället fällt det av åklagaren angivna yttrandet. Detta måste
anses vara kränkande för Eriksson. Genom att uttala sig som skett har
Nilsson åsidosatt honom såsom polisman åliggande skyldighet att uppträda
på ett sätt, som inger förtroende och aktning. Nilsson är förty förvunnen
till ansvar i enlighet med åklagarens talan.

Rådhusrätten dömer Nilsson jämlikt 16 kap. 11 § och 25 kap. 5 § strafflagen
för ärekränkning i förening med åsidosättande av tjänsteplikt till 20
dagsböter om 12 kronor att tillfalla kronan.

Knöös tillerkännes för försvaret av Nilsson arvode med 300 kronor.

Det åligger Nilsson att till statsverket återgälda dels nyssnämnda ersättning
och dels ersättningen till vittnena Selma Lundgren och Bertil Lundgren
med 40 kronor.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

7. Felaktigt förfarande av styresman vid fångvårdsanstait genom
att utan tillräckliga skäl tillåta underåriga flickor att besöka en i
anstalten intagen man. Tillika bl. a. fråga om tillsynen

över besöken I

I tidningspressen förekommo i början av oktober 1959 uppgifter rörande
vissa förhållanden vid fångvårdsanstalten i Karlstad. Enligt dessa uppgifter
hade en i anstalten intagen person — i det följande kallad F. — i anstaltens
besöksrum »haft mottagning» för såväl tonårsflickor som en yngre fru och
därvid fotograferat dem i starkt dekolleterad klädsel och utmanande attityder.
Med en av kvinnorna uppgavs F. ha haft intimt umgänge vid hennes
besök. Avsikten med fotograferingen skulle ha varit att utröna kvinnornas
möjligheter att bli »stjärnmannekänger» eller fotomodeller eller att instruera
dem för dylika uppgifter. I en av tidningarna uppgavs, att F. kommit i
förbindelse med kvinnorna genom annonser, i vilka han sökte elever till en
mannekängskola. Det framgick av tidningsartiklarna, att landsfogden i
Värmlands län påbörjat en utredning om de påtalade förhållandena, sedan
en av kvinnorna gjort polisanmälan mot F. för bedrägeri.

100

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag genom remissskrivelse
den 7 oktober 1959 landsfogden att, efter utredning rörande frågan
om eventuellt tjänstefel av befattningshavare vid fångvården, hit ingiva
utredningen jämte eget yttrande. I samband med utredningen inhämtade
landsfogden yttrande från fångvårdsstyrelsen. I yttrandet, som avgavs
den 2 maj 1960, uttalade styrelsen på anförda skäl den meningen, att anstaltens
styresman gjort sig skyldig till närmare angivna tjänsteförsummelser,
vilka doek med hänsyn till omständigheterna icke vore av svårare
slag än att påföljden kunde av styrelsen avgöras i disciplinär väg.

I ett den 20 maj 1960 hit inkommet yttrande — vid vilket landsfogdens
utredning och fångvårdsstyrelsens yttrande voro fogade — meddelade
landsfogden, att han delade styrelsens ovan återgivna uppfattning i saken.

Med hänsyn till att två personer, nämligen föreståndaren Nils Emil Gottfrid
Skog och uppsyningsmannen Anders Gustav Sandberg, under den i
ärendet aktuella tiden under skilda perioder tjänstgjort såsom styresmän
vid anstalten samt då det av fångvårdsstyrelsens yttrande till landsfogden
icke klart framgick, vad som enligt styrelsens mening låge envar av Skog
och Sandberg till last, anmodade jag styrelsen att inkomma med närmare
utlåtande härom.

Sedan styrelsen avgivit det begärda utlåtandet, beredde jag genom remissresolution
den 30 juni 1960 Skog och Sandberg tillfälle att taga del av
vad i ärendet förekommit samt att angiva den ytterligare utredning de
ansåge sig böra påfordra ävensom anföra vad de eljest aktade nödigt.

Skog och Sandberg inkommo härefter var för sig med yttranden i ärendet.

På begäran av Skog inhämtade jag vidare yttrande från fångvårdsdirektören
för säkerhetsgruppen, Gunnar Marnell.

Härefter avgåvo Skog och Sandberg nya yttranden i ärendet.

Med anledning av vad i ärendet framkommit anförde jag i en den 13
oktober 1960 till fångvårdsstyrelsen avlåten skrivelse följande.

F. dömdes den 26 november 1958 för bl. a. bedrägeribrott till förvaring
med en minsta förvaringstid av två år. Han överfördes den 11 maj 1959
från fångvårdsanstalten i Kalmar till anstalten i Karlstad. Befattningen
såsom styresman vid sistnämnda anstalt uppehölls under tiden den 19 maj
—den 15 juni 1959 av ordinarie styresmannen Skog samt i övrigt under
den i ärendet ifrågakomna tiden efter F:s ankomst av Sandberg såsom vikarie
för Skog under dennes semester och sjukledighet.

Vid den i ärendet verkställda utredningen har undersökning skett dels
beträffande omständigheterna kring de i tidningsartiklarna påtalade besöken
och dels rörande en av F. under vistelsen i anstalten utan fångvårdsmyndigheternas
tillstånd bedriven rörelse inom fotobranschen.

Vad först angå de ifrågavarande besöken skall här upptagas följande.

101

I ärendet är upplyst att de i fångvårdsanstalten i Karlstad intagna vid
någon tidpunkt före F:s ankomst till anstalten erhöllo tillstånd att bilda en
fotoklubb, i samband varmed viss utrustning, bl. a. en förstoringsapparat,
inköptes på fångvårdens bekostnad. Medlemmarna i klubben skulle även
kunna, efter beslut av styresmannen i varje särskilt fall, erhålla tillstånd
att medtaga kamera vid besök för att fotografera den besökande. Avsikten
härmed var att bereda de intagna tillfälle att skaffa sig fotografier av sina
närstående och att uppmuntra deras hobbyverksamhet.

Av utredningen framgår, att F., sedan han överförts till anstalten i Karlstad,
mottagit besök därstädes av Margit L., som är född den 7 augusti
1941, och av Rose-Marie E., född den 28 september 1943.

Margits första besök inträffade den 18 maj 1959. Därefter skedde ytterligare
besök under tiden fram till någon gång efter midsommarhelgen samma
år. De första gångerna åtföljdes Margit av sin syster. Under vissa av
besöken tog F. ett antal fotografier av Margit, av vilka, enligt vad som
framkom vid polisutredningen, några voro av utmanande slag. På en del av
fotografierna var Margit bunden till händer och fötter. Den här angivna
olämpliga fotograferingen skedde enligt uppgift av Margit vid hennes sista
besök.

Rose-Maries första besök hos F. ägde rum omkring den 8 augusti 1959,
då hon, som rest från sin bostad i Rasbo i Uppland enkom för detta ändamål,
besökte F. flera gånger under loppet av några dagar. Hon återvände
sedan till Uppland. Kort därpå reste hon ånyo till Karlstad och besökte
därefter regelbundet F. under tiden fram till den 3 september 1959, då sista
besöket ägde rum. Vid Rose-Maries besök under hennes första vistelse i
Karlstad tog F. ett stort antal fotografier av Rose-Marie. En del av dessa
fotografier voro, enligt vad som framkom vid polisutredningen, av utmanande
slag. Åtminstone vid några av besöken hade F. samlag med RoseMarie.

1 vidare mån än nu sagts har vid utredningen i ärendet icke framkommit
att F. haft besök av kvinnor i anstalten.

Regler beträffande besök hos intagen återfinnas i 35 § lagen om verkställighet
av frihetsstraff m. in. Enligt dessa regler må intagen i den mån det är
förenligt med ordningen inom anstalten mottaga besök av make, trolovad,
föräldrar, barn, syskon eller andra närstående, om det ej av särskild anledning
kan verka skadligt. I övrigt må intagen efter styresmannens prövning
mottaga besök av bland andra sin försvarare och av annan person, når det
med hänsyn till den intagnes fostran, utbildning eller utkomstmöjligheter
eller eljest finnes vara till gagn. I fråga om besök av annan än ledamot av
anstaltsnämnd må styresmannen förordna, att tjänsteman vid anstalten
skall vara tillstädes.

Varken Margit eller Rose-Marie var släkt med F. och deras bekantskap
med F. inskränkte sig till att de några år tidigare träffat honom i samband

102

med kortare mannekäng- eller fotomodellkurser, som anordnats under
medverkan av F. Margit deltog såsom elev vid en sådan kurs i Karlstad
och Rose-Marie som elev vid en kurs i Uppsala. Närmast före besöken i anstalten
förekom därjämte viss brevväxling, som F. började. Enligt flickornas
uppgifter var det deras förhoppning att erhålla utbildning till fotomodeller
e. d. som föranledde dem att, på F:s förslag, uppsöka honom på
anstalten.

Enligt min mening är det ägnat att ingiva mycket allvarliga betänkligheter
att det över huvud taget var möjligt för F. att under de förutsättningar
som här förelågo få mottaga besök i anstalten av den knappt 16-åriga Rose-Marie och den endast 2 år äldre Margit. Jag finner det vidare
anmärkningsvärt att — när nu besöken likväl ansågos böra tillåtas — det
icke bedömdes nödvändigt att ordna betryggande tillsyn över vad som förekom
vid besöken. Att sådan tillsyn icke skett framgår klart av vad i ärendet
framkommit om könsförbindelsen mellan F. och Rose-Marie och om den
i hög grad olämpliga form av fotografering som ägt rum vid vissa av
Margits och Rose-Maries besök. Sådana ytterst beklagliga förhållanden som
här blottats få givetvis icke förekomma.

I det följande skall jag till behandling upptaga frågan om det inträffade
berott på tjänsteförsummelse från någon befattningshavares sida. I detta
hänseende må framhållas följande.

Styresmannens beslut att låta F. mottaga besök av Margit och RoseMarie Margits

och Rose-Maries besök hos F. inträffade — med ett par undantag
— under tid då Sandberg såsom t. f. styresman förestod anstalten.
Undantagen gällde några av Margits besök, vilka ägde rum i slutet av maj
och i början av juni 1959, då Skog uppehöll sin tjänst som styresman.

Sandberg har uppgivit att F., innan han den 18 maj 1959 första gången
fick tillstånd att mottaga besök av Margit, omtalat för Sandberg att han
tidigare haft någon kurs i Karlstad och då blivit bekant med Margit och
hennes syster. Om Rose-Marie har F., innan Sandberg första gången tillät
att hon besökte F., sagt till Sandberg att hon var hans fästmö och 19 år
gammal. Sandberg hörde sig vidare för hos anstaltens kurator, som upplyste
att F. haft en livlig brevväxling med Rose-Marie. Av denna korrespondens
framgår emellertid, såsom fångvårdsstyrelsen framhållit, att fråga var
om modellfotografering och sålunda en verksamhet som uppenbarligen icke
bort tillåtas inom anstalten.

Framför allt med hänsyn till flickornas ungdom var det, när F. första
gången framställde begäran att få mottaga besök av Margit och RoseMarie,
enligt min mening av största vikt att noggrant utröna arten av deras
bekantskap med F. och anledningen till att de ville besöka honom. Rörande

103

sin tidigare kontakt med Margit synes F. ha lämnat sanningsenliga uppgifter
till Sandberg. Dessa voro dock på intet sätt av beskaffenhet att
motivera bifall till F:s begäran. Om nu Sandberg icke ville utan vidare
avslå denna, borde han, för närmare utredning om förutsättningarna för
ett bifall, i varje fall ha hört sig för icke blott hos F. utan även hos Margit
om anledningen till att hon ville besöka F. — De uppgifter F. lämnat Sandberg
om Rose-Marie voro däremot oriktiga, och Sandberg borde med hänsyn
till föreliggande omständigheter ha förstått, att han icke utan vidare
kunde godtaga uppgiften att Rose-Marie var F:s fästmö. Även Rose-Marie
borde därför ha tillfrågats av Sandberg om sitt förhållande till F. och om
anledningen till att hon ville träffa denne. Eftersom flickorna voro underåriga
kan det också ifrågasättas, om Sandberg icke bort taga kontakt med
deras målsmän. — Jag anser mig böra utgå från att Sandberg icke skulle
ha tillåtit besöken, om han fått klart för sig hur flyktig F:s bekantskap med
flickorna i själva verket var och att avsikten med besöken var att F. skulle
söka lära upp dem till fotomodeller.

Av det ovan anförda framgår, att Sandberg — såsom ock fångvårdsstyrelsen
i ärendet framhållit — visat en anmärkningsvärd slapphet när det
gällt att utröna, i vilket förhållande flickorna stodo till F. och varför de
ville besöka honom. Härigenom har Sandberg kommit att grunda sin tillåtelse
till besöken på ett alltför bristfälligt underlag. Sandbergs försummelse
i angivna hänseende är, såsom ock styrelsen uttalat, av sådan beskaffenhet
att den måste beivras.

Såsom redan nämnts har även Skog vid ett par tillfällen medgivit F. att
mottaga besök av Margit, varvid hon — åtminstone den första gången —
åtföljdes av sin äldre syster. Enligt min mening har den omständigheten,
att Margit redan tidigare efter tillåtelse av Sandberg besökt F., icke i princip
fritagit Skog från skyldigheten att själv pröva huruvida förutsättningar
förelågo att bevilja nya besök. Det synes emellertid naturligt om Skog ansåg
sig icke böra göra samma efterforskningar som skulle ha erfordrats om
fråga varit om Margits första besök. Vilken undersökning Skog företog före
besöket i slutet av maj framgår ej av utredningen. Då flickorna nämnda dag
infunno sig begav sig Skog emellertid till besöksrummet. Han frågade härvid
vem av flickorna som var F:s »fästmö» men erhöll icke något tillfredsställande
svar. En vid anstalten tjänstgörande överkonstapel har uppgivit,
att han på order av Skog talat närmare med flickorna i samband med samma
besök och att det därvid framkommit att den ena av dem besökte F.
»för att han skulle fotografera henne» och att den andra flickan var med
som sällskap för att det inte skulle vara »något skumt», eftersom fotograferingen
skedde inom anstalten. Jag finner det anmärkningsvärt att Skog,
efter vad sålunda förekommit, beviljade tillstånd till ytterligare ett besök.
Med hänsyn till att Skog sagt sig ha fått ett mycket gott intryck av Margits
syster och måhända utgick från att hon skulle medfölja även vid det

104

senare tillfället, finner jag emellertid att den omständigheten att Skog icke
förbjöd detta senare besök icke innefattar ett fel av så allvarlig art att det
bör medföra ansvar för Skog. Jag låter därför bero vid vad i denna del av
saken förevarit.

Tillsynen vid besöken

Såsom förut angivits stadgas i 35 § straffverkställighetslagen bl. a., att
styresmannen må i fråga om besök av annan än ledamot av anstaltsnämnd
förordna, att tjänsteman vid anstalten skall vara tillstädes. Vid tillämpningen
av detta stadgande är det alltså fråga om en bedömning från fall till
fall huruvida och i vilken utsträckning bevakning bör förekomma.

Vid den prövning i angivna hänseende som ankom på Skog och Sandberg
— envar med avseende å de av honom beviljade besöken — var det
enligt min mening framför allt att beakta, att både Margit och Rose-Marie
voro mycket unga. Härtill kom, att ingen av dem ens vid en mycket liberal
tolkning av besöksreglerna kunde anses vara närstående till F. När nu
trots allt besöken ansågos böra tillåtas, var det enligt min mening av hänsyn
till flickorna nödvändigt att anordna sådan tillsyn vid besöken, att
något olämpligt icke kunde förekomma.

När det gäller att bedöma, i vad mån även risken för olämplig fotografering
bort inverka på frågan om tillsyn vid besöken, må framhållas följande.
I och för sig var den omständigheten, att F. medförde kamera vid
besöken enligt min mening ägnad att påkalla skärpt uppmärksamhet. Vad
angår frågan om Skog och Sandberg visat försumlighet härvidlag är att
märka, att F. vid de flesta tillfällen, då han medförde sin kamera, såvitt
framgår av utredningen icke hade styresmannens tillstånd därtill. Enligt
Skogs och Sandbergs uppgifter i ärendet har F. sålunda haft dylikt tillstånd
endast två gånger, nämligen vid de tillfällen i slutet av maj och början av
juni, då han med Skogs tillåtelse hade besök av Margit. Vid dessa tillfällen
har någon olämplig fotografering icke ägt rum. Sandberg — under vilkens
tid som styresman den huvudsakliga delen av fotograferingen skedde —
har för sin del uppgivit, att han över huvud taget icke förrän i samband med
polisutredningen fått veta att F. fotograferat Margit och Rose-Marie inom
anstalten. Anledning finnes icke att betvivla denna Sandbergs uppgift. Det
framgår ock, att Sandberg, då han den 8 augusti 1959 fick rapport om att
F. samma dag vidtagit vissa förberedelser för fotografering av Rose-Marie
i besöksrummet, förbjöd F. att medtaga sin kamera. I anslutning därtill
meddelade Sandberg vaktpersonalen att dylikt förbud i fortsättningen
skulle gälla samtliga intagna. Därefter synes fotografering icke ha skett.

Med hänsyn till det ovan anförda kan det enligt min mening icke anses,
att Sandberg för sin del haft anledning räkna med att fotografering skulle

105

ske vid flickornas besök hos F. Sandberg har sålunda icke kunnat förutse,
att bevakning kunde vara erforderlig för att hindra olämplig fotografering.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört får det emellertid anses ha
ålegat Sandberg att ordna med viss tillsyn vid besöken redan på grund av
flickornas ålder i förening med det förhållandet att ingen av dem var att
betrakta såsom närstående till F. Utifrån denna synpunkt har Sandberg
alltså enligt min mening i angivna hänseende förfarit oriktigt. När det gäller
att bedöma om felet bör medföra ansvar för Sandberg måste beaktas,
att besök hos intagna i allmänhet anses böra äga rum utan mera ingripande
tillsyn. Det har också under förarbetena till straffverkställighetslagen
framhållits, att bevakning vid besök borde komma till användning endast
när det vore erforderligt ur ordnings- och säkerhetssynpunkt eller av andra
särskilda skäl (se första lagutskottets utlåtande nr 52/1945 s. 70). Vad i
förevarande hänseende ligger Sandberg till last är sålunda att han i det
aktuella fallet icke bedömde förhållandena vara sådana att ett avsteg pakallades
från vad i vanliga fall anses böra gälla i fråga om tillsyn vid besök.
Uppenbart är också att Sandberg icke rimligtvis kunde förutse, att det förtroende
han visade F. genom att icke ordna med bevakning vid besöken
skulle missbrukas på ett så flagrant sätt som här skett. I detta sammanhang
må nämnas, att det vid behandlingen av de intagna anses betydelsefullt
att icke onödigtvis utsätta dem för inskränkningar som äro uttryck
för bristande förtroende.

Mot bakgrunden av det ovan anförda anser jag för min del, att den felbedömning
rörande behovet av tillsyn vid besöken, vartill Sandberg gjort sig
skyldig, icke innefattar tjänsteförsummelse av beskaffenhet att böra för
honom medföra ansvar. Jag finner mig därför kunna låta bero vid vad
i denna del av saken förevarit, med en allvarlig erinran om vikten av att
den prövning som i förevarande hänseende åvilar styresman icke sker slentrianmässigt
utan med tillbörligt beaktande av föreliggande omständigheter.

Vad härefter angår Skog ger utredningen icke vid handen att något otillbörligt
förekommit vid de tillfällen då Margit och hennes syster efter tillstånd
av Skog besökte F. Det framgår ock, att en vaktkonstapel var tillstädes
vid den fotografering som skedde vid ett av dessa besök. Med hänsyn
till det sagda kan det icke anses, att Skog i fråga om bevakningen vid de
av honom beviljade besöken brustit i sina åligganden på sådant sätt att
tjänsteförsummelse ligger honom till last.

Vad angår de vaktkonstaplar, som tjänstgjorde vid besöken, synes det
mig icke skäligt att klandra dem för att de icke av eget initiativ utövade
någon närmare kontroll av F:s och flickornas förehavanden. Det synes mig
emellertid betänkligt, att vaktkonstapalarna i vissa fall liito F. medföra
kamera vid besöken utan att han hade vederbörligt tillstånd därtill.

106

Borde Skog — i samband med att han, före F:s vistelse i anstalten, började
lämna de intagna tillstånd att fotografera vid besök — ha utfärdat
föreskrifter om kontroll vid fotografering?

I likhet med vad fångvårdsstyrelsen i ärendet anfört anser jag, att det
varit lämpligt, om Skog — i samband med att han började medge i anstalten
intagna tillstånd att fotografera vid besök — utfärdat kontrollföreskrifter
att iakttagas av vaktpersonalen vid dylik fotografering. Att märka är
emellertid att avsikten med dylika tillstånd var att bereda de intagna tillfälle
att fotografera sina närstående. Skog synes också ha förutsatt, att fotografering
skulle ske endast efter prövning av styresmannen i varje särskilt
fall. Vid angivna förhållanden har faran för missbruk av möjligheten till
fotografering enligt min mening icke varit så framträdande, att Skog
genom underlåtenhet att utfärda kontrollföreskrifter kan anses ha gjort sig
skyldig till tjänsteförsummelse av beskaffenhet att böra medföra ansvar.

Frågan om fel begåtts från anstaltsledningens sida i samband med den
rörelse inom fotobranschen som F. bedrivit under vistelsen i anstalten i
Karlstad

Innan F. i november 1958 intogs i fångvårdsanstalt, innehade han i
Stockholm en rörelse inom fotobranschen m. m. under viss firmabeteckning.
I skrivelse den 7 april 1959 till styresmannen vid fångvårdsanstalten i Kalmar,
där F. då var intagen, meddelade fångvårdsstyrelsen på förekommen
anledning närmare föreskrifter beträffande avveckling av sistnämnda rörelse.
Dessa bestämmelser inneburo, att F. skulle ha rätt att — med anlitande
av en namngiven person utanför anstalten — på närmare angivet sätt
och under kontroll av styresmannen försälja vissa hos firman befintliga
fotografier efter anbud till de personer som fotografierna avsågo. Av skrivelsens
innehåll erhöll F. del den 14 april 1959.

Av utredningen i ärendet framgår, att F. — oaktat han under vistelsen
i anstalten i Karlstad endast hade tillstånd att på sin fritid utföra fotoarbete
för någon firma i Karlstad eller på annan ort och således icke att
bedriva självständig verksamhet — i slutet av maj 1959 återupptog sin
tidigare rörelse inom fotobranschen i delvis nya former och med en ny
firmabeteckning. Härvid anlitade F. personer utanför anstalten såsom ombud.
Dessa begagnade F. i huvudsak dels för att till kunder och andra förmedla
hans affärspost, som han själv iordningställde inom anstalten, och
dels för att mottaga brev och inbetalningar till firman. Själva fotograferingen
skedde genom personer, med vilka F. kom i förbindelse genom annonser
som han införde. Dessa fotografer, vilka av firman tillförsäkrades fri
film och viss ersättning för försålda fotografier, skickade sina exponerade
filmer till firmans adress i en ort utanför Stockholm, där de mottogos av
F:s ombud, som vidarebefordrade dem till F. Framkallning och kopiering

107

ombesörjde F. inom anstalten, varefter han sände fotografierna i brev till
ombudet för vidarebefordran till kunderna. — Genom verksamheten i fråga
har F. ådragit sig ekonomiska förpliktelser av icke obetydlig omfattning
gentemot sina fotografer och leverantörer.

Någon korrespondens eller annat material, varav klart framgick att F.
bedrev den ifrågavarande verksamheten såsom firmans verkliga innehavare,
har, såvitt utredningen i ärendet ger vid handen, icke gått genom censuren
vid anstalten. En hel del post mellan F. och hans ombud har visserligen
passerat censuren men av denna korrespondens har rätta förhållandet tydligen
icke kunnat utläsas. På grund av vissa omständigheter uppkom dock
inom anstalten misstanke att det var F. som ägde firman. Anstaltens kurator
satte sig fördenskull vid flera tillfällen under sommaren 1959 i förbindelse
med de personer, som F. angav vara firmans ägare. Dessa lämnade
emellertid uppgifter av innebörd att F. icke hade något juridiskt ansvar för
firman.

Det lyckades alltså för F. att dölja för anstaltsledningen att han på ett
flagrant sätt missbrukade det honom lämnade tillståndet att utföra fotoarbete
för annan, i det att han övergått till att bedriva egen ekonomisk verksamhet
i en efter förhållandena ganska betydande omfattning. Att F. icke
utan medgivande av styresmannen fick syssla med sådant arbete framgår
av stadgandet i 65 § första stycket sista punkten straffverkställighetslagen.

Att den nya firman ägdes av F. blottades genom den utredning som polisen
i september 1959 igångsatte med anledning av Rose-Maries anmälan
mot F. och varvid ytterligare anmälningar gjordes mot F. såväl av vissa
utav hans fotografer som ock av andra personer, som haft affärsförbindelser
med firman. Härvid framkom bl. a., att F. på visst sätt anlitat Rose-Marie
såsom biträde i verksamheten och att han hade långt framskridna planer på
att upprätta en filial i Karlstad. Vid husrannsakan i F:s bostadscell påträffade
polisen material, som klart och otvetydigt visade, att F. ånyo börjat
syssla med egen verksamhet i fotobranschen under den nya firmabeteckningen.

Ej minst med hänsyn till att F. vid verksamhetens bedrivande måste
ådraga sig betalningsförpliktelser, vilka kunde befaras leda till förluster för
hans leverantörer och andra, framstår det såsom i hög grad otillfredsställande
att anstaltsledningen icke på ett tidigt skede av verksamheten kunde
avslöja vad som försiggick. Såsom fångvårdsstyrelsen framhållit hade verksamheten
kunnat avbrytas tidigare än i samband med polisutredningen,
därest från anstaltsledningens sida utövats en effektiv kontroll av F:s förehavanden.
Det synes anmärkningsvärt, att den under sommaren 1959 uppkomna
misstanken att F. i själva verket var ägare av firman i fråga —
vilken misstanke grundades bl. a. på att F. gjorde omfattande beställningar
för firman — icke synes ha lett till en så nära till hands liggande åtgärd
som en noggrann undersökning av F:s bostadscell. Om så skett torde

108

rätta förhållandet ha avslöjats genom att korrespondens och annat material
som fanns i cellen kom i dagen.

Ansvaret för att kontrollen i förevarande hänseende sålunda varit bristfällig
åvilar Sandberg, vilken från och med den 16 juni 1959 under Skogs
sjukledighet uppehöll tjänsten såsom styresman. I likhet med fångvårdsstyrelsen
anser jag, att Sandberg — genom att underlåta att vidtaga erforderliga
kontrollåtgärder med avseende å den verksamhet F. bedrev och genom
att Sandberg sålunda icke tillsett att verksamheten icke sträckte sig
utöver det lämnade tillståndet — gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten
av beskaffenhet att böra beivras.

Såsom framgår av det anförda ha åtskilliga missförhållanden blottats i
detta ärende och jag har vid min prövning av ärendet funnit, att tjänsteförsummelser
i olika hänseenden av beskaffenhet att böra beivras ligga Sandberg
till last. Dessa försummelser måste visserligen ses i belysning av att
personalväxling förekommit i anstaltsledningen, vilket i viss mån kan ha
medfört svårigheter att överblicka förhållandena. Det har också uppgivits,
att Sandberg under den ifrågavarande tiden haft en tung arbetsbörda, vilket
kan ha bidragit till att tillräcklig uppmärksamhet icke kommit att
ägnas åt F:s förhållanden. Med hänsyn härtill och då jag utgår från att de
framkomna missförhållandena utgöra enstaka företeelser, anser jag i likhet
med fångvårdsstyrelsen, att åtal icke är påkallat utan att det är tillräckligt
att försummelserna i fråga beivras i disciplinär väg.

På grund av vad sålunda anförts överlämnade jag, under åberopande av
1 § instruktionen den 30 juni 1960 för fångvårdsstyrelsen och 23 § allmänna
verksstadgan, handlingarna i ärendet till fångvårdsstyrelsen för de åtgärder
mot Sandberg, som kunde finnas påkallade.

Fångvårdsstyrelsen yttrade i beslut den 29 oktober 1960 följande.

Styrelsen, som finner att Sandberg gjort sig förfallen till ansvar i de hänseenden
som angivits i JO:s skrivelse den 13 oktober 1960, dömer Sandberg,
jämlikt 54 § 2. instruktionen den 21 juni 1946 för fångvårdsstyrelsen och
fångvårdsanstalterna, för försummelse i tjänsten till mistning av avlöningsförmåner
för fem dagar.

Fångvårdsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

109

1. Befattningshavare vid vattendomstol har ansetts böra — med
hänsyn till vikten från allmän synpunkt att domstolarna undvika
allt som kan tänkas rubba förtroendet för rättskipningen — i princip
avstå från att i samband med handläggning av mål deltaga i
måltider som bekostas av part

I en den 4 april 1960 hit inkommen skrift anförde Harald Jörgensen i
samråd med ett 30-tal andra personer, vilka uppträtt såsom sakägare i ett
vid Nedre Norrbygdens vattendomstol under ordförandeskap av vattenrättsdomaren
Torgil Mellgard handlagt mål om Hornavans reglering, klagomål
mot Mellgard i vissa närmare angivna hänseenden. Över klagomålen
avgav Mellgard yttrande, varefter Jörgensen inkom med påminnelser.

Vissa delar av klagomålen upptogos av mig till behandling i annat sammanhang.
Här behandlas endast frågan, huruvida Mellgard och andra befattningshavare
vid vattendomstolen genom att mottaga middagsinbjudningar
m. m. från sökande i vattenmål gjort sig skyldiga till något otillbörligt.
I denna del anförde Jörgensen följande.

Sökanden har efter sammanträden och syner frikostigt inviterat vattenrättsdomare,
vattenrättsingenjörer, vattenrättssekreterare, vattenrättsnämndemän
och av domstolen utsedda sakkunniga jämte andra i sjöregleringsmålen
förekommande personer till middagar med efterföljande fortsättning
på sökandens kontor. Det allmänt kända förhållandet, vilket också flitigt
penetrerats i tidningarna, att vattendomstolen in corpore ansett sig utan
betänkligheter kunna acceptera sökandens frikostighet, trots att domstolen
avgör ärenden, som för sökandeparten ha de största ekonomiska konsekvenser,
har gjort ett mycket olustigt intryck på sakägarna, som synas ifrågasätta
om förhållandet skall betraktas som tagande av muta eller annan otillbörlighet.

I sitt yttrande i ärendet anförde Mellgard följande.

Vid rikets samtliga vattendomstolar torde det vara vanligt — särskilt i
större mål där sammanträde eller syn pågår i flera dagar — att sökanden
någon av dagarna inbjuder domstolens befattningshavare samt sakägarnas
representanter och andra i förrättningen deltagande till en gemensam måltid.
Företrädesvis förekommer detta när förrättningarna äga rum å platser,
där möjligheterna till avkoppling efter arbetsdagens slut är o obefintliga
eller mindre goda. Sådana måltider ha även förekommit i samband med
förrättningarna i Hornavanmålet. Vid dessa måltider ha sakägarnas i förrättningen
deltagande ombud och/eller ledande kommunalmän (Arjeplogs
kommun är sakägare i målet) deltagit. Närvaron av nämnda personer har
av Mellgard — i likhet med vad praxis torde vara vid andra vattendomstolar
— uppställts som villkor för deltagande. Fortsättning på regleringsför -

eningens kontor av samvaron har Mellgard veterligen icke förekommit. Ej
heller någon av domstolens övriga befattningshavare känner till att sådan
fortsättning skulle ha ägt rum. Däremot har vid några tillfällen efter arbetsdagens
slut och sedan var och en intagit aftonmåltid på sitt håll bridgespel
ägt rum i en lokal i anknytning till regleringsföreningens kontor med deltagande
av en eller flera av domstolens befattningshavare (dock icke Mellgard,
som ej är kortspelare).

Trots att Mellgard regelbundet följer ortspressen har han icke sett måltidssamvaron
berörd där.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Såsom Mellgard uppgivit torde det vara vanligt vid vattendomstolarna
— särskilt i fråga om större mål där sammanträde eller syn pågår flera
dagar—att sökanden någon av dagarna inbjuder domstolens befattningshavare
samt sakägarnas representanter och andra i förrättningen deltagande
till en gemensam måltid. Såsom villkor för deltagande har, enligt vad jag har
mig bekant, vattendomstolarna regelmässigt uppställt kravet på närvaro
av sakägare eller representanter för dessa. En inbjudan till samtliga sakägare
är i de flesta fall ogörlig på grund av deras stora antal.

Det förhållandet, att befattninghavare vid vattendomstol sålunda på
sökandens bekostnad deltaga i sällskaplig och kamratlig samvaro med sökandens
representanter, kan i vissa situationer ge upphov till misstanke hos
sakägare att domstolen kan låta sig påverkas av sökandens gästfrihet.
Dylika samkväm kunna alltså vara ägnade att förringa tilltron till domstolens
objektivitet. Med hänsyn till vikten från allmän synpunkt att domstolarna
undvika allt som kan tänkas rubba förtroendet för rättskipningen,
anser jag därför för min del i princip att befattningshavare vid vattendomstol
icke böra deltaga i måltider som bekostas av part.

I vilka fall undantag härifrån kan anses försvarliga kan naturligtvis vara
föremål för delade meningar. Även om Mellgard i samband med syner och
sammanträden i mal vid vattendomstolen accepterat sådana inbjudningar
av endera parten, vilka icke varit förenliga med vad som enligt min mening
bör gälla i detta hänseende, finner jag — icke minst i betraktande av vad
som varit brukligt vid vattendomstolarna — vad i förevarande ärende blivit
upplyst om den gästfrihet, som Mellgard accepterat från parts sida, icke
vara av beskaffenhet att kunna läggas honom till last såsom fel. Jag vill
emellertid kraftigt understryka angelägenheten av att domare i rättskipningens
intresse avst ar från att i samband med handläggningen av mål mottaga
sådan gästfrihet från parts sida som kan ge anledning till — låt vara
sakligt obefogat — prat om att domaren i sin ämbetsutövning påverkats av
dylik gästfrihet.

Ärendet i denna del var därmed av mig slutbehandlat.

2. Fråga om barnavårdsnämnd må vägra tillhandahålla domstol
sådan utredning, som ligger till grund för nämndens yttrande i
vårdnadsfråga, eller uppställa villkor eller förbehåll vid tillhandahållandet.
Vissa spörsmål i övrigt om praxis vid barnavårdsnämnd
i sådana ärenden, särskilt beträffande redovisningen av nämndens
utredning. Tillika fråga om domstol bort vägra att till part i vårdnadsmål
utlämna avskrift av barnavårdsnämnds vårdnadsutredning,
som inkommit till domstolen

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten Sven Celander i
Stockholm härstädes anhängiggjort ärende framgår följande.

I en den 19 mars 1958 till Ångermanlands norra domsagas häradsrätt
inkommen stämningsansökan väckte fru Anastasia L. talan mot sin man
Ove L. angående hemskillnad. Härvid yrkade hon bl. a., att häradsrätten
måtte tillerkänna henne vårdnaden om parternas dotter Ann-Christin, född
den 19 november 1956. Detta yrkande bestreds av mannen, som själv begärde
att få vårdnaden om dottern. I andra hand hemställde mannen, att
vårdnaden måtte anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

På begäran av häradsrätten avgav barnavårdsnämnden i Sundsvall yttrande
i vårdnadsfrågan och uttalade därvid att nämnden funnit hustrun
vara den av makarna, som vore mest lämplig att handhava vårdnaden om
barnet. Yttrandet inkom till häradsrätten den 23 maj 1958 och grundade
sig på en av assistenten Doris Hjorth för nämndens räkning verkställd utredning,
som var upptagen i en den 26 april 1958 dagtecknad promemoria.

Sedan hustruns rättegångsombud hos häradsrätten hemställt, att även
berörda utredning måtte införskaffas, insände barnavårdsnämnden den 22
juli 1958 utredningen till häradsrätten. Genom skrivelse dagen därpå underrättade
häradsrätten parternas rättegångsombud att utredningen i fråga
funnes tillgänglig på domsagans kansli. Celander, som var ombud för mannen,
gjorde härefter förfrågan hos häradsrätten om han kunde få låna utredningen
under några dagar. Skulle detta icke vara möjligt, hemställde
Celander om besked hur mycket en avskrift av utredningen i dess helhet
kostade.

Med anledning av denna förfrågan meddelade tingsdomaren Sven Brehmer
— vilken handlade målet i häradsrätten — i skrivelse den 29 juli 1958
till Celander, att barnavårdsnämnden, som hyste principiella betänkligheter
mot att iiver huvud taget utlämna utredningen, ställt som villkor för utlåningen
till häradsrätten att handlingen ej finge avlägsnas från domsagans
kansli, ej heller avskrivas.

I en den 5 augusti 1958 hit inkommen klagoskrift hemställde Celander,
att JO måtte utreda, huruvida barnavårdsnämnden förfarit riktigt, då den
ställt berörda villkor för överlämnandet av utredningen till häradsrätten.
Celander framhöll härvid bl. a., att han ansåge sig icke kunna belasta sin

112

huvudman med kostnader för resa till häradsrättens kansli i Örnsköldsvik
för att studera utredningen, detta så mycket mindre som nämndens villkor
tydligen även innebure att Celander icke finge ens som stöd för sitt minne
avskriva delar av utredningen.

Efter remiss avgav Brehmer yttrande och anförde därvid — till svar å en
i remissresolutionen framställd fråga — att hans skrivelse den 29 juli 1958
vore att fatta såsom ett häradsrättens beslut att vägra att till Celander utlämna
avskrift av barnavårdsnämndens utredning. Orsaken till detta beslut
var barnavårdsnämndens vid utlåningen till häradsrätten uppställda villkor,
vilket Brehmer ansåg sig sakna anledning åsidosätta utan ytterligare kontakt
med barnavårdsnämnden, som syntes ha stöd i 14 § sekretesslagen för
sitt handlande. — Brehmer framhöll vidare, att han för sin del ej givit
barnavårdsnämndens villkor sådan tolkning att minnesanteckningar ej
skulle få göras vid studium av utredningen.

I härefter avgivna påminnelser framhöll Celander, att Brehmers berörda
vägran medfört ökade kostnader för Celanders huvudman, i det att Celander
nödgats anlita andra personer för att å ort och ställe taga del av barnavårdsnämndens
utredning. Celander påpekade också bl. a., att det vore av
allra största vikt för rättssäkerheten i vårdnadsmål, att parterna erhölle
oinskränkt rätt att taga del av hela vårdnadsutredningen. Vidare framhöll
Celander, att han med klagomålen avsett framför allt att få fastslaget, att
barnavårdsnämnden icke ägt uppställa det ifrågavarande villkoret i samband
med att nämnden överlämnade sin utredning till häradsrätten.

Sedan inom JO-expeditionen upprättats en promemoria rörande innebörden
av ifrågakomna bestämmelser i sekretesslagen, avgav barnavårdsnämnden
yttrande i ärendet, varjämte Brehmer inkom med nytt yttrande och
Celander med nya påminnelser. Barnavårdsnämnden gjorde i sitt yttrande
bl. a. vissa uttalanden innefattande en del allmänna synpunkter på utredningen
hos barnavårdsnämnd i vårdnadsfrågor och därmed sammanhängande
förhållanden.

Vidare avgåvo styrelsen för Sveriges advokatsamfund och socialstyrelsen

— på framställning av mig — utlåtanden i ärendet. Till utredning om
Stockholms stads barnavårdsnämnds praxis i fråga om utlåtanden till domstolar
i vårdnadsmål bifogade socialstyrelsen ett yttrande härom från
nämnden, i vilket denna hänförde sig till en av barnavårdsdirektören IvarlErik
Granath lämnad redogörelse.

Barnavårdsnämnden i Sundsvall anförde i sitt yttrande följande.

Vid utlämnandet av utredningar i ärenden som röra barn och ungdom

— dit även vårdnadsärenden få räknas — anser sig barnavårdsnämnden ha
fullt stöd i 14 § sekretesslagen om vissa förbehåll göras i samband med utlämnandet
såsom också skett i detta mål. Huruvida dessa förbehåll sedan
komma att respekteras eller ej är en annan fråga. Nämnden har endast klart
uttalat ett visst önskemål, när den begärda utredningen effektuerades.
Nämnden anser sig t. o. m. ha stöd i sekretesslagen att helt vägra utlämna

113

de utredningar som i bl. a. vårdnadsärenden ligga till grund för ett nämndbeslut.
Celanders anmälan finner barnavårdsnämnden således helt obefogad.

Beträffande frågan huruvida utredningar, som röra barn och ungdom och
som helt eller delvis legat till grund för ett nämndbeslut, överhuvudtaget
böra utlämnas, får nämnden anlägga följande principiella synpunkter.

Nämnden vill då till en början erinra om att domstolarna i vårdnadsärenden
begära barnavårdsnämndens yttrande endast rörande vilken av makarna,
som kan anses mest lämplig som vårdnadshavare för de minderåriga
barnen, och icke den utredning som helt eller delvis ligger till grund för
yttrandet. Själva framställningen från domstolarna giver således inte ens
sken av att nämnden behöver styrka sitt yttrande med en viss utredning.
Detta skulle nämnden givetvis uppfatta som en inkompetensförklaring. Om
utredningens existens få domstolarna, parterna och partsombuden kännedom
genom barnavårdsnämndens protokoll så som dessa nu äro avfattade.
Borttages i protokollen upplysningen om den förefintliga utredningen, torde
knappast någon få anledning efterlysa denna. Barnavårdsnämnden har anledning
förmoda, att utredningarna som regel infordras först sedan någon
av parterna gjort framställning därom.

Det är uppenbart att de verkställda utredningarna som regel ligga till
grund för nämndbesluten, men barnavårdsnämnden vill å andra sidan
också med skärpa framhålla, att ledamöterna med sin stora personkännedom
vid sammanträdena ofta lämna sådana värdefulla upplysningar, att
nämndens slutliga ståndpunktstagande icke alltid överensstämmer med den,
vartill utredningarna kommit. Då barnavårdsnämnden icke för diskussionsprotokoll,
komma dessa upplysningar ej heller att protokollföras. Det är
därför icke självklart, att den i det enskilda ärendet ingivna skriftliga utredningen,
hur korrekt och uttömmande den än må vara, undantagslöst
ligger till grund för nämndens beslut. Vid utlämnandet av utredningar
kunna därför många synnerligen viktiga detaljer undgå såväl domstolarna,
parterna som partsombuden. Den sammanfattning som barnavårdsnämnden
låter intaga i sitt protokoll av vad som framkommit vid utredningarna
och överläggningarna, anser nämnden därför vara tillfyllest för domstolarna
och parterna. Om någon av parterna eller deras ombud icke anser sig kunna
acceptera barnavårdsnämndens yttrande, som grundar sig på en i ärendet
verkställd allsidig utredning, är det ej heller troligt att utredningen som
sådan skulle godtagas. Parterna böra i så fall ombesörja sin egen utredning
och inkalla de vittnen, som kunna anses ha någonting av vikt att upplysa i
målet. Få partsombuden del av barnavårdsnämndens utredningar är det ej
heller uteslutet, att ombuden taga förnyad kontakt med de sagesmän, som
lämnat mindre fördelaktiga uppgifter om deras klienter. Dessutom anser
sig barnavårdsnämnden icke böra vara ett utredningsorgan åt parter och
partsombud. Längre vill barnavårdsnämnden icke yttra sig i denna del.

Det iir mycket vanligt att vid utredningar just i vårdnadsärenden, som
till sin karaktär äro synnerligen ömtåliga, uppgiftslämnarna helt enkelt avkräva
utredningsmännen försäkringar om att deras berättelser få stanna
inom nämnden och icke delgivas de olika parterna i målet. I sådana situationer
måste utredningsmännen taga ställning till att antingen respektera
sagesmiinnens krav eller också avstå från deras berättelser hur betydelsefulla
dessa än kunna vara. Givcs sådant löfte av utredningsmännen, anser

8 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1961 års rilcsdag

114

sig nämnden också böra respektera detta och anser sig också ha stöd i
sekretesslagen vid vägran att utlämna en sådan utredning. Barnavårdsnämnden
kan givetvis lösa denna fråga på så sätt att endast sådana uppgifter
tagas in i utredningarna, som kunna utlämnas, under det att nämnden
muntligen delgives de till utredningsmännen i förtroende lämnade upplysningarna
från deras minnesanteckningar. Dessa anteckningar anser
nämnden ostridigt vara utredarnas enskilda egendom och kunna således
icke avfordras dem. Anledningen till att uppgiftslämnarna avkräva utredarna
dessa löften är att de i annat fall befara att bli utsatta för obehag
eller annan påtryckning. Erfarenheten har visat att så skett i många fall.
Då barnavårdslagen icke lämnar några klara direktiv om hur en utredning
skall verkställas och vad som skall intagas i denna, är barnavårdsnämnden
givetvis obetagen att själv fatta beslut därom. Kommer det att bli praxis
att utredningar mera allmänt infordras från barnavårdsnämnden, anser sig
nämnden också tvingad att vidtaga vissa åtgärder för att skydda sina
sagesmän.

Advokatsamfundets styrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

Barnavårdsnämnden har gjort gällande, att nämnden med stöd av sekretesslagen
vore befogad att helt vägra att utlämna en utredning av ifrågavarande
slag ävensom att nämnden på grund av innehållet i 14 § sekretesslagen
ägde rätt att i samband med ett utlämnande av sådan utredning göra
vissa förbehåll, såsom också skett i förevarande fall. Även Brehmer har i
sitt första yttrande uppgivit, att barnavårdsnämnden synts honom ha stöd
i 14 § sekretesslagen för sitt handlande.

Styrelsen kan icke se annat än att dessa uttalanden bygga på en missuppfattning
av sekretesslagens innebörd. Det närmare "innehållet i den
handling som avses i ärendet — Doris Hjorths skriftliga rapport till barnavårdsnämnden
— är icke känt för styrelsen, men omständigheterna synas
icke ge anledning till annat antagande än att handlingen i och för sig är
sådan att den enligt 14 § sekretesslagen icke må utlämnas till envar. Huruvida
andra stycket andra punkten i detta stadgande skulle ha kunnat åberopas
av barnavårdsnämnden till stöd för en vägran att utlämna handlingen
till parterna själva eller deras ombud, är ett spörsmål som i förevarande
sammanhang torde vara utan betydelse. För barnavårdsnämndens
vidkommande har i det aktuella fallet icke varit fråga om ett utlämnande
av handlingen till enskild person utan om ett tillhandahållande av handlingen
åt domstolen, vars åtgärd att infordra handlingen synes ha inneburit
ett begagnande av den rätt som jämlikt 38 § andra stycket sekretesslagen
tillkommer domstol. Då bestämmelserna i 14 § sekretesslagen reglera allenast
frågan om de i stadgandet angivna handlingarnas utlämnande till
enskilda men däremot icke spörsmålet om handlingars tillhandahållande åt
annan myndighet, och då vidare 38 § andra stycket sekretesslagen icke tillerkänner
den myndighet från vilken domstol infordrat en hemlig handling
någon befogenhet att uppställa villkor eller förbehåll vid handlingens tillhandahållande
åt domstolen, är det enligt styrelsens mening tydligt att
barnavårdsnämnden icke haft stöd i sekretesslagen för sin åtgärd att uppställa
det ifrågavarande villkoret såsom förutsättning för handlingens
överlämnande till domstolen.

115

Däremot har häradsrätten enligt 39 § andra stycket sekretesslagen haft
befogenhet att pröva huruvida utlämnande av handlingen borde vägras
eller — vid utlämnande — något förbehåll göras. Rätten har därvid haft att
göra en avvägning mellan å ena sidan partens intresse att utfå handlingen
och å andra sidan det sekretessintresse som skulle kunna motivera en vägran
att utlämna handlingen eller ett uppställande av förbehåll vid utlämnandet.

Vid en sådan avvägning böra enligt styrelsens mening följande synpunkter
vara vägledande.

Partens intresse att få del av utredningen är uppenbart. Värdet av en
barnavårdsnämnds yttrande kan icke bedömas utan tillgång till det material
på vilket yttrandet grundats. De uppgifter som av olika personer lämnats
till barnavårdsnämnden eller till den person som å dess vägnar gjort utredningen,
kunna vara medvetet eller omedvetet felaktiga, och de kunna
också ha missuppfattats eller blivit antecknade på ett sätt som icke överensstämmer
med vad uppgiftslämnaren sagt eller avsett att säga. Parten
har ett självklart intresse att få veta vad olika uppgiftslämnare enligt
utredningen yttrat, så att han får tillfälle att påvisa och styrka eventuella
fel eller brister i det material som innefattas i utredningen. Ur rättssäkerhetssynpunkt
utgör detta ett mycket tungt vägande skäl att icke vägra
parten tillgång till utredningen.

Det sekretessintresse som skulle kunna åberopas häremot är enligt styrelsens
mening icke tillnärmelsevis lika påtagligt. Man torde i förevarande
sammanhang i regel icke ha anledning att räkna med annat sekretessintresse
än det som till äventyrs kan vara förestavat av en risk för att parten skulle
till skada för annan person missbruka den kännedom han vinner genom att
få del av utredningen. En jämförelse med stadgandet i 14 § andra stycket
andra punkten sekretesslagen kan här vara på sin plats. Detta stadgande,
som bereder myndighet viss möjlighet att vägra utlämnande av en handling
även till den vars personliga förhållanden avses i handlingen, är i sin nu
gällande lydelse tillämpligt å vissa handlingar i ärenden rörande samhällets
barnavård eller ungdomsskydd eller rörande behandling av alkoholister. Av
förarbetena (se SOU 1935: 5 s. 63—65) framgår att stadgandet tillkom i
anledning av yttranden från socialstyrelsen samt barnavårdsnämnderna i
Stockholm, Göteborg och Malmö och att den risk man främst hade i tankarna,
åtminstone då det gällde alkoholistvården, var risken för att den
person om vilken anmälan gjorts skulle begå våldshandlingar mot anmälaren,
om han finge kännedom om dennes namn. Såvitt angår barnavården
influerade måhända även andra synpunkter, men man synes ha anledning
att utgå ifrån att de ärenden som lagstiftaren åsyftat vid stadgandets utformning
voro de egentliga alkoholistvårds- och barnavårdsärendena, i vilka
nykterhetsnämnd respektive barnavårdsnämnd själv kan besluta om åtgärder,
som kunna leda till frihetsberövande eller annat allvarligt ingripande
i den enskildes liv. I fall av den art varom i förevarande ärende är
fråga — då det alltså endast gäller en utredning som barnavårdsnämnd
verkställt i och för avgivande av yttrande till domstol i ett mål rörande
vårdnaden om barn i äktenskap — har uppgiftslämnarnas intresse av
sekretesskydd icke på långt när samma styrka som i de nyss omnämnda
fallen. Risken för våldshandlingar är förhållandevis ringa, och den är i
varje fall icke större än i de fall där en person såsom vittne i rättegång eller

116

vid förundersökning, personundersökning eller sinnesundersökning i brottmål
lämnat för en part oförmånliga uppgifter. Mot våldshandlingar eller
andra övergrepp innehåller lagstiftningen särskilda korrektiv. Den omständigheten
att en parts kännedom om vad andra människor yttrat kan leda
till misshälligheter eller ovänskap utgör uppenbarligen icke något bärande
motiv för sekretess och allra minst för en sekretess, som skulle göra intrång
i partens självklara intresse att få kännedom om det material som legat till
grund för barnavårdsnämndens yttrande.

Styrelsen förmenar alltså att det är angeläget att domstolarna vid en avvägning
av den art varom här är fråga i första hand tillgodose rättssäkerhetsintresset
och partens berättigade anspråk på att få del av utredningen
i dess helhet. Endast i sällsynta undantagsfall kan domstolen ha giltig anledning
att vägra att till part utlämna utredningen eller avskrift därav. I
detta sammanhang må erinras om att parten under alla omständigheter har
ett obetingat krav på att vid förhandling eller annan handläggning utan
inskränkning erhålla kännedom om alla omständigheter som åberopas till
bevis.

I det mål som föranlett Celanders hänvändelse till JO har rätten icke
vägrat parterna tillgång till utredningen men däremot gjort det förbehållet
att partsombuden endast ägde å domarkansliet taga del av densamma
och i enlighet därmed vägrat att till Celander utlämna avskrift av
utredningen. Såvitt saken kan bedömas på grundval av de till styrelsen
remitterade handlingarna, anser styrelsen denna inskränkning i parts rätt
att utbekomma handlingar opåkallad. Häradsrättens förfarande var dessutom
ur sekretessynpunkt meningslöst, eftersom det icke utgjorde något
hinder för Celander att genom andra personer taga del av utredningen,
vilket också skedde. Enda konsekvensen av rättens beslut var alltså att det
förorsakade Celander besvär och kostnader. Omständigheterna synas för
övrigt ge anledning till antagande att beslutet icke utgjort resultatet av
någon mera ingående prövning av frågan utan närmast innefattat ett
effektuerande av det villkor som barnavårdsnämnden uppställt. Att nämnden
saknade laga stöd för uppställande av detta villkor synes rätten icke ha
insett.

Vidare anförde advokatsamfundets styrelse följande.

Barnavårdsnämndens yttrande vittnar om en beklaglig brist på förståelse
för kraven på rättssäkerhet i rättskipningen. Nämndens argumentering
innefattar delvis rena prestigesynpunkter, vilka uppenbarligen sakna all
betydelse vid bedömandet av de spörsmål som aktualiserats i ärendet. Så
är fallet med nämndens tal om »inkompetensförklaring» av barnavårdsnämnden
samt det i och för sig alldeles opåkallade uttalandet att nämnden
icke anser sig böra vara »ett utredningsorgan åt parter och partsombud».
När nämnden skall beskriva de olägenheter som kunna bli följden av att
parterna och deras ombud få del av utredningen, gör nämnden ett uttalande,
som tyder på en oriktig uppfattning. Det framhålles sålunda att det
icke är uteslutet att ombuden ta förnyad kontakt med de sagesmän som
lämnat mindre fördelaktiga uppgifter om deras klienter, och nämnden menar
tydligen att ett sådant förfarande i och för sig skulle vara otillbörligt.
Så är givetvis icke fallet. Förutsatt att obehörig påverkan eller försök där -

117

till icke förekommer, finnes intet att anmärka mot att ett ombud sätter sig
i förbindelse med en uppgiftslämnare för att kontrollera att utredningen
riktigt återger vad denne sagt och för att undersöka om vederbörande kan
lämna ytterligare uppgifter av betydelse i målet. Skulle ombudet göra sig
skyldig till obehörig påverkan eller försök därtill, kan hans handlande leda
till straffrättslig och — om ombudet är advokat — även disciplinär påföljd.

Barnavårdsnämnden säger sig ha anledning förmoda att utredningarna
som regel infordras först sedan någon av parterna gjort framställning därom.
Med anledning av detta uttalande vill styrelsen upplysa att det i stor
utsträckning förekommer att barnavårdsnämnderna utan särskild anmaning
foga avskrift eller kopia av utredningen såsom bilaga till sitt yttrande till
domstolen. Så är exempelvis fallet i Stockholm.

Barnavårdsnämnden framhåller att dess ledamöter med sin stora personkännedom
vid sammanträdena ofta lämna sådana värdefulla upplysningar
att nämndens slutliga ståndpunktstagande icke alltid överensstämmer med
det resultat vartill utredningarna kommit. Styrelsen betvivlar icke riktigheten
av barnavårdsnämndens uppgift men vill framhålla att det är en
brist att de upplysningar som sålunda lämnas icke antecknas på sådant sätt
att domstolen och parterna få samma möjlighet att kontrollera uppgifterna
som om dessa lämnats av andra personer.

I likhet med barnavårdsnämnden är styrelsen övertygad om att beredvilligheten
att lämna uppgifter till nämnden eller dess utredningsmän blir
mindre, om vederbörande vet att parterna få kännedom om vad han säger,
än om han utgår ifrån att hans uppgifter icke bli kända för parterna.
Barnavårdsnämndens inställning till detta problem är emellertid i högsta
grad ensidig. I själva verket är en minskad beredvillighet att lämna uppgifter
både av godo och av ondo. Det råder icke något tvivel om att de
uppgifter som lämnas till barnavårdsnämnderna ofta äro felaktiga eller
innebära framförande av löst skvaller och förtal, stundom i direkt syfte att
skada endera parten. Om uppgiftslämnaren vet att hans uppgifter bli kända
för parterna, kan detta verksamt bidraga till att minska frekvensen av
dylika fall, och uppenbarligen är detta uteslutande en fördel. Å andra sidan
måste man också räkna med den nackdelen att åtskilliga personer, som
kunnat lämna sanna och vederhäftiga uppgifter, icke vilja göra detta, om de
veta att uppgifterna bli kända för parterna. Motivet är säkerligen i allmänhet
icke rädsla för våldsgärningar eller obehöriga påtryckningar, utan
det räcker med att vederbörande »icke vill bli inblandad» och icke vill utsätta
sig för partens misshag eller ovänskap. Här gäller det alltså att väga
fördelar och nackdelar mot varandra. Hur denna avvägningsfråga bör lösas
kan enligt styrelsens mening icke vara föremål för tvekan. Rättssäkerheten
kräver att man så långt som möjligt söker undvika att avgörandena grundas
på felaktiga premisser. Ur denna synpunkt måste parterna ha möjlighet att
få kännedom om de uppgifter som lämnats till barnavårdsnämnden. I den
män detta leder till att vissa riktiga och vederhäftiga uppgifter icke bli
lämnade, är detta i och för sig eu olägenhet, men denna är (lock icke större
iin att den regelmässigt kan avhjälpas genom förhör med vittnen i processen,
och i varje fall är den betydligt mindre än olägenheten av att målens
avgörande skall kunna obehörigen påverkas av yttranden grundade på ett
felaktigt och bristfälligt material som undanhållits parterna.

118

Barnavårdsnämnden säger sig »givetvis» kunna lösa frågan genom vissa
i yttrandet skisserade åtgöranden beträffande handlingarna i ärenden av
förevarande art. Man skulle sålunda i utredningarna endast ta in sådana
uppgifter »som kunna utlämnas». I övrigt skulle nämnden endast »muntligen»
delges de av utredningsmännen införskaffade upplysningarna med stöd
av »minnesanteckningar», som skulle utgöra utredarnas »enskilda egendom».
Styrelsen hemställer att JO ville vid ärendets avgörande ägna särskild
uppmärksamhet åt vad nämnden sålunda synes betrakta som tillåtligt.
Vad nämnden i detta hänseende anfört är av sådan art att det aktualiserar
frågan huruvida icke lagstiftning är nödvändig för att förhindra barnavårdsnämnderna
att genom dylika åtgöranden äventyra rättssäkerheten »för att
skydda sina sagesmän».

I det vid socialstyrelsens utlåtande fogade yttrandet av barnavårdsnämnden
i Stockholm upplystes, att till ledning för de av nämnden anlitade
utredarna i vardnadsfrågor upprättats en promemoria av följande innehåll.

Enligt 40 kap. 1 § RB äger domstol infordra yttrande från barnavårdsnämnden
i mål angaende vårdnaden om barn. Stockholms stads barnavårdsnämnd
uppdrager i sin tur åt särskilda utredningsmän att verkställa utredning,
som skall ligga till grund för barnavårdsnämndens yttrande.

Till ledning vid denna utredning må följande framhållas.

Inom nämndens expedition undersökes först, huruvida parterna eller
deras barn tidigare förekommit hos nämnden. Vidare rekvireras från socialregistret
dess barnavårdsakt och uppgifter ur socialvårdsakten. De från
rätten mottagna handlingarna, socialregisteruppgifterna och sådana handlingar
ur barnavårdsakten, som kunna få betydelse för utredningen, översändas
därefter till utredningsmannen.

Personer, som vid domstol hörts såsom vittnen i målet, böra icke ånyo
höras a,v utredningsmannen. Däremot bör denne sätta sig i förbindelse med
myndigheter och institutioner, som enligt socialregistret eller barnavårdsnämndens
anteckningar eller handlingarna i målet haft att göra med familjen,
ävensom med barnens lärare.

Vidare bör utredningsmannen uppsöka eller kalla till sig ''parterna själva
för att söka bilda sig en uppfattning om deras levnadsförhållanden och
personliga egenskaper. Dessutom kan det vara lämpligt att tala med deras
närmaste anhöriga. Utredningsmannen bör söka bilda sig en åsikt om barnets
vård och uppfostran samt de förhållanden, under vilka det kommer
att vistas, i händelse den ena eller andra av föräldrarna eller eventuellt
någon tredje person får vårdnaden. Såvitt möjligt bör utredaren för den
skull bereda sig tillfälle att iaktta barnen tillsammans med föräldrarna.
I fråga om större barn kan det därjämte vara lämpligt, att utredningsmannen
talar med dem på tu man hand. Vad nu sagts om personliga samtal
med parterna m. fl. förutsätter givetvis, att vederbörande vistas i Stockholm
eller dess närhet.

Någon skyldighet att därjämte höra personer, som parterna eller deras
ombud önska att utredningsmannen skall tala med, har icke ansetts böra
föreskrivas, utan detta är helt överlåtet åt utredningsmannens eget bedömande.
Att en arbetsgivare eller annan person i liknande ställning på partens
begäran av utredningsmannen tillfrågas, måste dock anses naturligt.

119

Barnavårdsnämndens yttrande skall avse parternas lämplighet att ha
vårdnaden om barnen och vad som i detta avseende kan anses vara bäst för
barnen. Det är därför angeläget, att utredningen ger en så klar bild av föräldrarna
och barnens reaktioner gentemot dem som möjligt. Däremot har
barnavårdsnämnden icke att yttra sig om vem som huvudsakligen bär skulden
till sammanlevnadens hävande. Parternas beskyllningar mot varandra
böra sålunda i utredningen beröras endast i den mån föräldrarnas lämplighet
eller olämplighet såsom förmyndare och vårdnadshavare därigenom klarare
framträder.

Såsom förut nämnts inhämtas barnavårdsnämndens yttrande av domstolen
med stöd av 40 kap. 1 § RB. Nämnden anlitas sålunda såsom sakkunnig,
och dess yttrande är ett särskilt bevismedel i processen. Enligt 7 § i samma
kap. skall sakkunnigutlåtande angiva de skäl och omständigheter, på vilka
det däri givna omdömet är grundat. Utredningsmannen bör avsluta sin
utredning med ett förslag till motiverat yttrande från nämnden. Detta
förslag bör således innefatta såväl förslag till nämndens yttrande som ock
de »skäl och omständigheter», varå det föreslagna yttrandet enligt utredningsmannens
mening bör grundas.

Vad slutligen angår frågan, huruvida utredningsman är pliktig att vittna
i vederbörande mål, så torde nog dylik skyldighet föreligga. I överensstämmelse
härmed har utredningsmannen att hörsamma en av domstolen utfärdad
vittneskallelse. Huruvida utredningsmannen bör villfara en parts under
hand framställda begäran, att utredningsmannen utan att vara kallad av
av rätten skall inställa sig för att vittna i målet, får väl bero på ett övervägande
av de skäl, parten kan angiva för en dylik begäran. Om utredningsmannen
mottager och finner sig böra villfara en sådan underhandsbegäran,
bör han i förväg underrätta domstolen och partens motpart härom.

Av barnavårdsnämnden anlitad utredningsman bör göra sig förtrogen
med innehållet i 6 kap. föräldrabalken.

I anslutning härtill anförde barnavårdsdirektören Granath, att utredarna,
ehuru skyldighet därtill ej ansetts böra föreskrivas, i mycket stor utsträckning
brukade höra personer enligt parternas önskan.

Granath, vars yttrande åberopades av barnavårdsnämnden i Stockholm,
anförde vidare.

De vårdnadsärenden, vilka av domstol överlämnas till barnavårdsnämnd
för utlåtande, torde få anses vara mera svårbedömda fall. Det kan i dessa
ärenden uppkomma betydande svårigheter att avgöra vilka av ett flertal,
ofta motstridande uppgifter med hänsyn till trovärdighet och betydelse i
sakfrågan böra medtagas i utredningen. Frågan kompliceras av att uppgiftslämnarna
oftast äro nära anhöriga till parterna eller på annat sätt stå i
relation till dem. Det förekommer därför ibland att uppgiftslämnare, när
han får klart för sig att parterna efter framställning regelmässigt få ta del
av utredningarna, ej önskar få en till utredaren lämnad uppgift redovisad i
utredningen. Nämnda förhållande kan utgöra en i viss utsträckning hindrande
faktor när det gäller att få fram för ärendets bedömning väsentliga
sakuppgifter.

Frågan om utformningen av vårdnadsutredningarna har i anslutning till
behandlingen av enskilda ärenden med hänsyn till antydda svårigheter

120

tidigare varit föremål för diskussion såväl inom nämnden som mellan
representanter för Stockholms rådhusrätt och barnavårdsförvaltningen.
Med utgångspunkt från synpunkter som härvid framkommit eftersträvas
att i utredningarna medtaga endast sådana för ärendet betydelsefulla
sakuppgifter, vilka uppgiftslämnarna — dessa namngivas alltid i utredningarna
— om så erfordras, äro beredda att bekräfta inför rätten. Även
om ett sådant förfarande till följd av minskad benägenhet från sagesmännens
sida att lämna uppgifter till utredningen kan medföra, att uppgifter
av betydelse i ärendet ej komma att medtagas vid barnavårdsnämndens och
senare även i domstolens bedömning i ärendet, kan med fog antagas att
frekvensen av ej helt objektiva uppgifter i utredningarna väsentligt minskas.
Härigenom undvikes också i största möjliga utsträckning att en lämnad
uppgift återtages inför rätten. Barnavårdsnämndens ställningstagande
i ärendet grundar sig på de i utredningen redovisade uppgifterna samt läkarutlåtande
i de fall utredningen kompletterats med sådant utlåtande.

Vad beträffar frågan om utlämnande till domstolen och parterna eller
deras ombud av vårdnadsutredningen må anföras, att domstolen från barnavårdsnämnden
i Stockholm alltid erhåller det material, på vilket nämnden
grundat sitt ställningstagande. Utredningen ävensom eventuellt utfärdat
läkarutlåtande intagas såsom bilaga i barnavårdsnämndens protokoll.
Detta skall enligt 10 § barnavårdslagen upptaga nämndens beslut och
skälen härför. Vid ärendets expediering översändas dessa handlingar jämte
nämndens yttrande till domstolen.

För egen del anförde socialstyrelsen i sitt utlåtande följande.

Enligt 38 § andra stycket sekretesslagen äger domstol förordna, att handling,
som inte må utlämnas till envar, skall tillhandahållas domstolen, om
handlingen kan antagas vara av betydelse som bevis i rättegång. Stadgandet
tillerkänner inte den myndighet, från vilken domstol infordrar sådan hemlig
handling, någon befogenhet att uppställa villkor eller förbehåll i samband
med att handlingen tillhandahålles domstolen. Vid sådant förhållande
torde barnavårdsnämnden i Sundsvall ha överskridit sina befogenheter, då
nämnden vid överlämnandet till häradsrätten av den begärda utredningen
gjorde det förbehållet, att utredningen inte finge avlägsnas från domstolens
kansli och inte heller avskrivas.

För att i en sådan situation, som den förevarande, söka tillvarataga de
intressen, som sekretesslagen avser att skydda, har bestämmelser utfärdats
dels om utvidgning av möjligheten att hålla domstolsförhandling inom
stängda dörrar, dels om begränsning i parts rätt att utfå handlingar från
domstol eller annan myndighet. Av 39 § andra stycket sekretesslagen, där
bestämmelser i sistnämnda hänseende meddelats, framgår, att domstol äger
vägra part tillgång till annan handling än dom eller beslut med stöd av
stadgandet i sekretesslagen, endast om av hänsyn till allmänt eller enskilt
intresse det befinnes vara av synnerlig vikt att innehållet i handlingen inte
uppenbaras. Vid tillämpningen av denna bestämmelse tilldrager sig särskild
uppmärksamhet stadgandet i 14 § andra stycket sekretesslagen, att utlämnande
av handling, utvisande vem som gjort anmälan i ärenden rörande
bland annat samhällets barnavård och ungdomsskydd eller vem som eljest

121

lämnat upplysning i sådant ärende, må vägras, om grundad anledning finns
att antaga att den, om vilken anmälan gjorts eller upplysningar lämnats,
skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.
För en barnavårdsnämnd föreligger självfallet intet hinder att under
hänvisning till dessa stadganden erinra domstolen om att en begärd utredning
inte är offentlig i syfte att rikta domstolens uppmärksamhet på ifrågavarande
bestämmelser; en sådan erinran kan tvärtom ofta vara på sin plats.

Vad därefter beträffar de av barnavårdsnämnden i Sundsvall och advokatsamfundet
framförda principiella synpunkterna vill socialstyrelsen först
uppehålla sig vid frågan, huruvida domstol i ett fall sådant som det förevarande
bör utnyttja den lagstadgade möjligheten att få del av det utredningsmaterial,
som legat till grund för barnavårdsnämndens utlåtande till
domstolen.

Barnavårdsnämnden i Sundsvall har i denna fråga till en början erinrat
om att domstolarna i vårdnadsärenden begär endast nämndens yttrande
rörande vilken av makarna, som kan anses mest lämplig såsom vårdnadshavare,
men inte därutöver den utredning, som helt eller delvis ligger till
grund för yttrandet. Själva framställningen från domstolarna ger således
— framhåller nämnden — inte ens sken av att nämnden skulle behöva
styrka sitt yttrande med viss utredning, och en sådan långtgående framställning
skulle nämnden givetvis uppfatta såsom en inkompetensförklaring.

Häremot genmäler advokatsamfundet, att partens intresse av att få del
av utredningen är uppenbart. Värdet av en barnavårdsnämnds yttrande
kan nämligen inte bedömas utan tillgång till det material, på vilket yttrandet
grundats. De uppgifter, som av olika personer lämnats till barnavårdsnämnden,
kan vara medvetet eller omedvetet felaktiga, och de kan också
ha missuppfattats eller blivit antecknade på ett sätt, som inte stämmer
överens med vad uppgiftslämnaren sagt eller avsett att säga. Parten måste
få tillfälle att påvisa och styrka eventuella fel eller brister i det material,
som innefattas i utredningen. Ur rättssäkerhetssynpunkt utgör detta ett
mycket tungt vägande skäl att inte vägra parten tillgång till utredningen.
Enligt advokatsamfundets mening är det sekretessintresse, som skulle
kunna åberopas häremot, inte tillnärmelsevis lika påtagligt. Under erinran
om förarbetena till 39 § sekretesslagen, vilka endast i sällsynta undantagsfall
kan åberopas såsom giltig anledning för domstol att vägra part få del av
utredningen, förmenar samfundet, att det är angeläget att domstolarna vid
en avvägning av den art, varom här är fråga, i första hand tillgodoser
rättssäkerhetsintresset och partens berättigade anspråk på att få tillgång
till utredningen i dess helhet.

Socialstyrelsen får i anslutning till vad sålunda anförts framhålla, att
barnavårdsnämnd enligt 40 kap. 1 § RB är skyldig att i ett vid domstol
anhängiggjort vårdnadsmål lämna domstolen begärt yttrande i vårdnadsfrågan.
Den i paragrafen stadgade rätten för domstol att inhämta yttrande
av myndighet såsom sakkunnig är inte begränsad till indispositiva mål. I
mål som rör vårdnaden om barn iir det enligt sakens natur särskilt angeläget
att domstolen tillser, att den sakkunskap på området, som barnavårdsnämnden
äger, kommer domstolen till godo. Barnavårdsnämnderna
anlitas också i stor utsträckning och böra enligt styrelsens mening som regel
anlitas såsom sakkunniga i vårdnadsmål.

122

Enligt 10 § barnavårdslagen skall vid barnavårdsnämnds sammanträde
föras protokoll, upptagande nämndens beslut och skälen härför. Denna
bestämmelse korresponderar i förevarande fall med 40 kap. 7 § RB, vari
stadgas att sakkunnigutlåtande skall ange de skäl och omständigheter, på
vilka det däri givna omdömet är grundat. I och för sig lär barnavårdsnämnd
uppfylla dessa bestämmelser genom att i själva utlåtandet ge en
uttömmande motivering för sin ståndpunkt och samtidigt ange de olika
faktiska omständigheter, varpå motiveringen vilar. Som regel torde barnavårdsnämnderna
emellertid foga utredningen såsom bilaga till utlåtandet, i
vilket fall det är tillräckligt att i själva utlåtandet endast redovisa nämndens
bedömning av utredningen jämte den slutsats, vartill nämnden har
kommit.

Även om nämnden begagnar det förstnämnda förfaringssättet, bör enligt
socialstyrelsens mening också utredningen överlämnas till domstolen. Till
stöd härför kan först och främst framhållas, att utredningen utgör ett
sådant bevismaterial, vilket nämnden enligt vad som tidigare anförts jämlikt
38 § sekretesslagen är skyldig att på begäran tillhandahålla domstolen.
Endast genom att utredningen överlämnas till domstolen skapas dessutom
garantier för att domstolen får tillgång till allt det material, varpå nämnden
har grundat sitt ställningstagande. Under inga förhållanden bör det få
förekomma, att utlåtandet ges en sådan avfattning, att domstolen felaktigt
bibringas den föreställningen, att någon utredning utöver vad som redovisats
i utlåtandet inte existerar.

Såsom framgår av det från Stockholms stads barnavårdsnämnd i detta
ärende inhämtade yttrandet har också inom denna nämnd utbildats en
praxis i överensstämmelse med socialstyrelsens uppfattning, att utredningen
skall överlämnas till domstolen utan anmaning. Styrelsen kan i allt väsentligt
ansluta sig till de synpunkter, som barnavårdsnämnden i Stockholm
framfört i saken, och vill i fortsättningen endast beröra några speciella
frågor, sammanhängande med den ståndpunkt som barnavårdsnämnden i
Sundsvall intagit.

Barnavårdsnämnden i Sundsvall har utöver vad som tidigare anförts i
huvudsak åberopat tre skäl för sin mening, att endast utlåtandet men däremot
inte utredningen bör överlämnas till domstolen. För det första skulle
ledamöterna i nämnden med sin stora personkännedom vid sammanträdena
ofta. lämna sådana värdefulla upplysningar, att nämndens slutliga ställningstagande
inte alltid överensstämmer med den, vartill utredaren kommit.
Då nämnden inte för diskussionsprotokoll, protokollföres inte dessa
upplysningar, och utredningen såsom sådan kan därför bli missvisande. För
det andra anser sig barnavårdsnämnden inte böra vara ett utredningsorgan
åt parterna och deras ombud. För det tredje avkräver uppgiftslämnarna inte
sällan utredningsmännen försäkringar om att deras berättelser stannar inom
nämnden och inte delges de olika parterna i målet. Skulle praxis utvecklas
därhän, att utredningar mera allmänt infordras från barnavårdsnämnden,
anser sig nämnden tvingad att vidtaga vissa åtgärder för att skydda sina
sagesmän.

Socialstyrelsen kan inte finna något av de sålunda åberopade argumenten
bärande, och i viss utsträckning vilar de till och med på en missuppfattning
av hithörande lagars innebörd. I fråga om vad barnavårdsnämnden anfört

123

om betydelsen av ledamöternas personkännedom må erinras om den tidigare
angivna skyldigheten för nämnden att i utlåtandet redovisa skälen för
sin ståndpunkt. Fullgöres denna skyldighet i stadgad utsträckning, lär det
inte behöva befaras att den jämte utlåtandet överlämnade utredningen ger
en felaktig bild av förhållandena. Vad beträffar barnavårdsnämndens ställning
såsom utredningsorgan bör denna ses i relation till domstolen och inte
till parterna eller deras ombud. Därav att domstolen både äger och bör
anlita nämndens sakkunskap i ett vårdnadsmål följer, att nämnden har att
ombesörja den utredning, som är erforderlig för att möjliggöra ett objektivt
ställningstagande från nämndens sida. Objektiviteten torde dessutom bli
bättre tillgodosedd genom att domstolen får tillgång till nämndens utredning
och följaktligen inte blir helt hänvisad till att åt parterna överlämna
att förhöra de vittnen som dessa finner gott. Nämndens utredning är på så
sätt ägnad att ge bättre garantier för ett riktigt domslut i överensstämmelse
med det intresse för barnets bästa, som barnavårdsnämnden har att bevaka.

Däremot får barnavårdsnämnden anses beröra en mera ömtålig situation,
då den åberopar uppgiftslämnarnas av utredningsmännen avkrävda försäkringar.
Enligt socialstyrelsens mening bör emellertid här tagas till föredöme
den praxis, som utvecklats inom Stockholms stads barnavårdsnämnd och
som innebär, att man eftersträvar att i utredningarna endast medtaga
sådana för ärendet betydelsefulla sakuppgifter, vilka uppgiftslämnarna
— de namnges alltid — om så erfordras, är beredda att bekräfta inför
rätten. Även om ett sådant förfarande till följd av minskad benägenhet från
sagesmännens sida att lämna uppgifter till utredningen kan medföra, att
uppgifter av betydelse inte kommer att medtagas vid barnavårdsnämndens
och senare även vid domstolens bedömning i ärendet, ansluter sig styrelsen
till barnavårdsnämndens i Stockholm uppfattning, att det måste anses
viktigare, att inte helt objektiva uppgifter utelämnas och att man i görligaste
mån söker undvika, att en lämnad uppgift återtages inför rätten.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I mål angående vårdnaden om barn skall avgörandet i princip träffas
efter vad som är lämpligast med hänsyn till barnets bästa. När det gäller
tvister av detta slag, står domstolen ofta inför en mycket svår uppgift,
vilken är desto ömtåligare som beslutet i saken medför ingripande verkningar
för framtiden för barnet och dess närmaste. Det är därför naturligt
att domstolarna i dylika fall i mycket stor utsträckning — på yrkande av
part eller av eget initiativ — inhämta yttranden från barnavårdsnämnderna
för att på detta sätt kunna tillgodogöra sig deras sakkunskap på området.
Domstolarnas formella befogenhet härutinnan grundas på reglerna i 35 kap.
6 § och 40 kap. 1 § RB.

För ett riktigt avgörande av tvistiga vårdnadsfrågor är det givetvis av
största vikt att de förhållanden, som inverka vid bedömningen, bli allsidigt
och objektivt klarlagda.

124

I enlighet härmed är det vanligt att barnavårdsnämnd, som har att avgiva
begärt yttrande i vårdnadsfråga, föranstaltar om särskild utredning
avsedd att i första hand tjäna såsom grundval för nämndens eget ställningstagande
i saken. För sådana utredningar anlitas i allmänhet befattningshavare
vid nämnden eller annan lämplig person. Denne inhämtar erforderliga
uppgifter från olika personer, vilka ha kännedom om parternas förhållanden,
och framlägger sedan utredningsresultatet skriftligen i en rapport
till nämnden jämte sin egen uppfattning i saken.

Den sålunda verkställda utredningen är självfallet av betydelse icke
blott för barnavårdsnämndens ställningstagande utan även vid målets fortsatta
handläggning inför domstolen. Åtskilliga barnavårdsnämnder bruka
också vid avgivande av yttrande i vårdnadsfråga självmant tillställa domstolen
det utredningsmaterial varå yttrandet bygger. Andra nämnder överlämna
detta material till domstolen endast om begäran därom framställes.

Eftersom domstolarna, sedan yttrande jämte därtill hörande utredning
inkommit, regelmässigt låta parterna eller deras ombud taga del av dessa
handlingar, få parterna tillfälle att om anledning finnes bemöta uppgifter i
utredningen och förebringa kompletterande bevisning. Tillgång till nämndens
utredning är likaså nödvändig för att domstolen skall kunna veta de
skäl och omständigheter, på vilka nämndens rekommendationer i vårdnadsfrågan
äro grundade. Detta är av betydelse särskilt i de fall, då nämndens
bedömning är grundad på uppgifter, som vid målets handläggning i domstolen
visa sig vara felaktiga. Det torde för övrigt över huvud icke vara
möjligt att bedöma värdet av nämndens rekommendationer utan tillgång
till det material på vilket dessa grundats.

Att barnavårdsnämndens utredning i vårdnadsfråga inges till domstolen
är alltså betydelsefullt från rättssäkerhetssynpunkt. I likhet med advokatsamfundets
styrelse och socialstyrelsen anser jag därför, att dylika utredningar
i förekommande fall regelmässigt böra överlämnas till domstolen.
Den lämpligaste ordningen härvid synes vara att nämnden utan särskild
begäran fogar utredningen vid sitt yttrande, när detta insändes till domstolen.

Barnavårdsnämnderna ha också i praxis i regel tillmötesgått domstolarnas
önskemål att få tillgång till dylika utredningar. Av vad barnavårdsnämnden
i Sundsvall i detta ärende anfört synes emellertid framgå, att nämnden för
sin del är av den meningen att barnavårdsnämnd icke skulle ha någon
ovillkorlig skyldighet att tillhandahålla domstol sin utredning i vårdnadsfrågor
och därför skulle, om nämnden finner skäl därtill, kunna vägra att
hörsamma domstolens begäran härom.

Barnavårdsnämnden i Sundsvall synes förmena att en dylik vägran skulle
kunna grundas på innehållet i 14 § sekretesslagen.

125

Det sålunda åberopade lagrummet reglerar bl. a. under vilka förutsättningar
handling rörande barnavårdsnämnds verksamhet ma utlämnas. Salunda
stadgas, att dylik handling, i vad den angår enskilds personliga förhållanden,
icke må utan dennes samtycke till annan utlämnas tidigare än
70 år efter handlingens datum. Även utan sådant samtycke skall dock
handling av detta slag utlämnas, om, med hänsyn till det ändamål för
vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan
anses vara för handen, att den ej kommer att missbrukas till skada eller
förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller
för hans nära anhöriga. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.
Vidare stadgas, att utbekommande av handling utvisande vem som gjort
anmälan i ärende rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller
vem som eljest lämnat upplysningar i sådant ärende, må vägras, om grundad
anledning finnes att antaga att den, om vilken anmälan gjorts eller
upplysningarna lämnats, skulle missbruka kännedom i berörda hänseende
till skada för annan person.

Barnavårdsnämnds utredning i vårdnadsfråga torde visserligen utgöra en
sådan handling, å vilken stadgandena i 14 § i och för sig äga tillämpning
och som sålunda icke får utan vidare utlämnas till envar. Det är emellertid
att märka att nämnda lagrum reglerar allenast frågan om handlingars utlämnande
till enskilda men däremot icke spörsmålet om dylika handlingars
tillhandahållande myndigheter emellan (se t. ex. SOU 1935:5 s. 39 o.f.,
konstitutionsutskottets utlåtande nr 21/1937 s. 4 samt sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande nr 1/1947 s. 10). Reglerna i
14 § äro följaktligen icke tillämpliga i det fall, då fråga är om att överlämna
handlingar från barnavårdsnämnd till domstol.

Frågan om domstols befogenhet att från annan myndighet, exempelvis
barnavårdsnämnd, utbekomma sekretessbelagda handlingar är uttryckligen
reglerad genom ett annat stadgande i sekretesslagen, nämligen 38 § andra
stycket. Kan handling, som ej må utlämnas till envar, antagas vara av
betydelse som bevis i rättegång, äger domstol, där rättegången föres, jämlikt
detta stadgande — som tillkom i samband med reglerna om editionsplikt
i 38 kap. RB — förordna, att handlingen skall tillhandahållas domstolen.
Stadgandet syftar till att bereda parterna och domstolen tillgång
till vissa myndigheters hemliga handlingar, vilka kunna antagas äga betydelse
såsom bevis. — Att märka är dock att vissa slags handlingar undantagits
från stadgandets tillämpningsområde; om dylika handlingar är emellertid
i detta ärende icke fråga.

Eftersom barnavårdsnämnds utredning i vårdnadsfråga innefattar själva
de grundläggande förutsättningarna för nämndens yttrande med dess re -

126

kommendationer rörande vårdnaden, synes något tvivel icke råda därom,
att även utredningen såsom sådan har betydelse som bevis i vårdnadsmålet.

På grund av det anförda — och då stadgandet i 38 § andra stycket icke
inrymmer någon prövningsrätt för den myndighet, till vilken domstol riktar
här avsedd begäran (jfr prop. nr 260/1947 s. 23 o. f., särskilt s. 24 överst och
s. 28 överst) — kan det utan tvekan fastslås, att domstolen äger ovillkorlig
rätt att få handling som upptager barnavårdsnämnds utredning i vårdnadsfråga
till sig överlämnad. Barnavårdsnämnden har med andra ord icke
någon laglig möjlighet att vägra domstolen tillgång till dylik handling eller
att uppställa villkor för utlämnandet. Genom nämnda stadgande tillgodoses
det viktiga rättssäkerhetsintresset att det material som ligger till grund för
nämndens ställningstagande också kan bli föremål för domstolens och
parternas bedömande. Det är angeläget att domstolarna regelmässigt begagna
sig av sin berörda befogenhet genom att infordra här avsedda utredningar
i de fall då dessa icke utan särskild begäran överlämnas.

Barnavårdsnämnden i Sundsvall har — från sin angivna utgångspunkt
att 14 § sekretesslagen var tillämplig i detta fall — anfört vissa synpunkter,
vilka enligt nämndens mening syntes tala för att utredningar av ifrågavarande
slag icke borde överlämnas till domstolen. Eftersom gällande rätt,
såsom ovan påvisats, intager den ståndpunkten, att barnavårdsnämnd icke
äger vägra att tillhandahålla domstolen dylik utredning, ha de av barnavårdsnämnden
sålunda anförda argumenten visserligen icke någon betydelse
i det av nämnden åberopade hänseendet. Det oaktat är det nödvändigt
att här något beröra desamma, eftersom de förhållanden, till vilka nämndens
argumentering anknyter, delvis äro av betydande intresse från principiell
och praktisk synpunkt. Mot ifrågavarande av barnavårdsnämnden
anförda synpunkter — särskilt beträffande redovisningen av barnavårdsnämnds
utredning — ha advokatsamfundets styrelse och socialstyrelsen i
sina utlåtanden i ärendet framställt tungt vägande invändningar. För egen
del vill jag i allt väsentligt ansluta mig till dessa invändningar och vad till
stöd därför anförts. I samband härmed vill jag särskilt framhålla följande.

Från rättssäkerhetssynpunkt är det, på sätt framgår av det förut sagda,
betydelsefullt, att de omständigheter, å vilka barnavårdsnämnds yttrande
bygger, komma till parternas och domstolens kännedom. I de fall, då det
förekommer att nämndledamot utifrån sin personliga kännedom om parterna
lämnar nämnden upplysningar rörande omständigheter vilka kunna
inverka på ställningstagandet i vårdnadsfrågan, är det därför enligt min
mening angeläget att dessa omständigheter skriftligen redovisas antingen
i själva yttrandet eller eljest på sådant sätt att domstolen och parterna
kunna taga del därav. Jag vill i detta sammanhang erinra om stadgandet i

127

40 kap. 7 § tredje stycket RB om att sakkunnigutlåtande skall angiva de
skäl och omständigheter, på vilka det däri givna omdömet är grundat.
Detta gäller i princip även yttrande av barnavårdsnämnd i vårdnadsfråga.
Under inga omständigheter får det förekomma att barnavårdsnämnd — för
att undvika att utredningsmaterial av beskaffenhet att böra inverka på
nämndens ställningstagande kommer till domstolens och parternas kännedom
— använder det enligt min mening icke blott felaktiga utan även klart
otillbörliga tillvägagångssättet, att i den skriftliga redogörelsen över den
verkställda utredningen medtages endast sådant, som anses kunna utlämnas
till domstolen och parterna, och att övriga relevanta omständigheter muntligen
delgivas nämnden. Det kan således av rättssäkerhetsskäl icke tillåtas
att barnavårdsnämnd grundar sitt ställningstagande på fakta som äro undandragna
domstolens och parternas insyn. För att parter och domstol icke
skola sväva i tvivelsmål om vilken utredning som ligger till grund för
nämndens yttrande bör vidare — om nämndens utredningsmaterial icke,
såsom jag finner lämpligast, bifogas yttrandet när detta översändes till
domstolen — besked lämnas i yttrandet om vilken utredning som föreligger.
Såsom socialstyrelsen med skärpa framhållit får det under inga förhållanden
förekomma, att åt yttrande ges en avfattning, som är ägnad att
felaktigt bibringa parterna och domstolen den föreställningen, att någon
utredning utöver vad som redovisats i yttrandet icke existerar.

I anslutning till vad i ärendet upplysts rörande praxis hos barnavårdsnämnden
i Stockholm vid behandlingen av vårdnadsfrågor vill jag vidare
framhålla, att jag i likhet med socialstyrelsen finner berörda praxis ändamålsenlig
och efterföljans värd. Jag är således ense med socialstyrelsen även
därutinnan, att en utredare i vårdnadsärende lämpligen bör i sin utredningsrapport
och redogörelse för nämnden medtaga endast sådana för ärendet
betydelsefulla sakuppgifter, som uppgiftslämnarna — dessa böra även enligt
min mening alltid namnges — äro beredda att bekräfta inför domstolen
om så erfordras. Detta förfaringssätt synes innebära den bästa säkerheten
för att icke nämnden och domstolarna grunda sin bedömning på ovederhäftiga
uppgifter. Jag vill också instämma i vad advokatsamfundets styrelse
anfört därom, att det icke kan anses otillbörligt att partsombuden i
kontrollsyfte sätta sig i förbindelse med uppgiftslämnare, förutsatt att
obehörig påverkan eller försök därtill icke förekommer.

För att härefter övergå till de förhållanden som direkt beröras av Celanders
klagomål i detta ärende är att märka, att barnavårdsnämnden i Sundsvall
icke har vägrat häradsrätten tillgång till sin ifrågavarande utredning
utan har på begäran överlämnat denna till häradsrätten. Av vad i ärendet
förekommit synes emellertid framgå, att nämnden därvid har uppställt det

128

villkoret eller förbehållet att utredningen ej finge avlägsnas från domsagans
kansli och ej heller avskrivas.

Att nämnden icke var berättigad att på grund av innehållet i 14 § sekretesslagen
föreskriva någon inskränkning beträffande häradsrättens förfogande
över utredningen följer av det förhållandet att stadgandet i fråga
— såsom utvecklats i det föregående — icke äger tillämpning i de fall då
myndighet tillhandahåller handlingar till annan myndighet. Ej heller kunde
ur stadgandet i 38 § andra stycket sekretesslagen härledas någon befogenhet
för nämnden att uppställa något villkor eller förbehåll vid överlämnandet
till häradsrätten. Nämndens ifrågavarande åtgärd har alltså saknat stöd i
gällande lag. — En annan sak är att hinder icke mötte för nämnden att på
annat sätt än genom villkor eller förbehåll fästa häradsrättens uppmärksamhet
på att utredningen icke var offentlig handling för att häradsrätten
skulle ha detta i åtanke om någon hos domstolen begärde handlingens utlämnande.
En dylik erinran kan, när den är påkallad av utredningens innehåll,
vara en lämplig åtgärd.

Med dessa uttalanden låter jag, vad angår klagomålen mot barnavårdsnämnden
i Sundsvall, bero vid vad i ärendet förekommit.

Vad härefter angår Brehmers åtgärd att vägra att till Celander såsom
ombud för svaranden utlämna avskrift av den utredning som inkommit från
barnavårdsnämnden i målet vid häradsrätten får jag anföra följande.

Av allmänna processrättsliga regler följer, att part vid domstol under
alla omständigheter äger vid förhandling eller arman handläggning utan
inskränkning erhålla kännedom om alla omständigheter som åberopas till
bevis (jfr prop. nr 260/1947 s. 30 och sammansatta konstitutions- och
första lagutskottets utlåtande nr 1/1947 s. 11). I vad mån part därjämte
äger få sekretessbelagd handling till sig utlämnad av domstolen regleras i
39 § sekretesslagen.

Första stycket i angivna paragraf innehåller, såvitt här är i fråga, en
erinran om att vad i sekretesslagen stadgas icke länder till inskränkning i
parts rätt att i mål och ärenden hos domstol utbekomma dom, beslut och
andra handlingar. Enligt paragrafens andra stycke gäller dock viss inskränkning
i berörda rätt. Finnes av hänsyn till allmänna eller enskilda
intressen vara av synnerlig vikt att innehållet i annan handling än dom
eller beslut icke uppenbaras, må nämligen — enligt andra stycket — med
stöd av stadgande i sekretesslagen utlämnande av sådan handling till parten
vägras; vid utlämnande skola erforderliga förbehåll göras.

Med hänsyn till den sålunda i andra stycket stadgade inskränkningen
har domstol, när part begär att utfå en i och för sig sekretessbelagd hand -

129

ling, att i enlighet med berörda stadgande göra en avvägning mellan å ena
sidan partens intresse att utfå handlingen och å andra sidan sekretessintresset.
Av lagtexten framgår att sekretessintresset, om utlämnande till
part skall kunna vägras, måste vara av synnerlig vikt. Under förarbetena
har också betonats, att utlämnande till part bör vara det normala (se prop.
nr 260/1947 s. 30 samt sammansatta konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 1/1947 s. 11). Vidare har påpekats, att möjligheten att utlämna
handlingar med förbehåll, vars brytande medför straff, begränsar
behovet av att helt vägra utlämnande, i varje fall till advokat som företräder
parten (se nyssnämnda prop. s. 31).

Brehmer har i det aktuella fallet icke vägrat parterna att taga del av
utredningen men har gjort det förbehållet med avseende å tillhandahållandet
av utredningen åt parterna, att han hållit utredningen tillgänglig för
partsombuden i domsagans kansli samt — under åberopande av det utav
barnavårdsnämnden uppställda villkoret — vägrat att till Celander utlämna
avskrift av utredningen. Till följd härav har Celander måst anlita
andra personer för att erhålla del därav, varigenom enligt Celander ökade
kostnader uppkommit för hans huvudman.

Advokatsamfundets styrelse har i sitt utlåtande i ärendet på anförda
skäl funnit, att den av Brehmer sålunda beslutade inskränkningen — att
icke låta Celander erhålla avskrift av utredningen — ej var påkallad av
omständigheterna och dessutom var meningslös ur sekretessynpunkt. Vad
styrelsen sålunda anfört överensstämmer med min egen åsikt i saken. Jag
anser således att tillräckliga skäl saknades att vägra Celander den berörda
avskriften. — Såsom styrelsen vidare framhållit torde Brehmers ställningstagande
i själva verket sammanhänga med att han icke med erforderlig
omsorg övervägt spörsmålet från rättsliga och praktiska synpunkter. I stället
synes Brehmer, utan tillräckligt begrundande, ha ansett sig böra respektera
det av barnavårdsnämnden uppställda villkoret att utredningen ej
finge avlägsnas från domsagans kansli och ej heller avskrivas.

Vad i angivna hänseende ligger Brehmer till last synes mig emellertid icke
vara av sådan beskaffenhet, att det skulle kunna medföra ansvar för
tjänstefel eller skyldighet för Brehmer att ersätta den merkostnad som må
ha uppkommit för Celanders huvudman genom att andra personer måste
anlitas för att taga del av utredningen i fråga. Jag låter därför bero vid
vad i saken förevarit.

Ärendet var därmed av mig avslutat.

9 — Justitieombudsmannens ämb et sb er ätt cl se till 1961 års riksdag

130

3. Sedan R. med stöd av läkarutlåtande, enligt vilket han var i
behov av vård å sinnessjukhus, förklarats straffri jämlikt 5 kap.
5 § strafflagen och därefter ytterligare två gånger friats från
ansvar jämlikt samma lagrum, har domstol — fyra år efter utlåtandet
och kort efter det sinnessjuknämnden utskrivit R. från sinnessjukhus,
där han vårdats — förklarat honom ånyo straffri utan
att undersökning av hans sinnesbeskaffenhet skedde i målet. R.
har följaktligen icke kunnat på grund av domen intagas å sinnessjukhus
jämlikt 47 § sinnessjuklagen. Spörsmål om undersökning
var obehövlig och om domstolen bort beakta angelägenheten att
utreda om R. var i behov av vård å sinnessjukhus

I ett vid Folkare tingslags häradsrätt anhängigt mål mellan allmän
åklagare och arbetaren E.L. R. angående förmögenhetsbrott förordnade
häradsrätten den 10 juni 1952 jämlikt 41 § sinnessjuklagen om undersökning
av R:s sinnesbeskaffenhet. Sinnesundersökningen verkställdes av överläkare
Eva Lagerwall, som i utlåtande den 22 december 1952 förklarade att
R. var en kronisk alkoholist, som företedde tecken på sinnessjukdom (demens
av traumatisk och toxisk upprinnelse), vilken varit bestående före
tiden för de brott, som då åtalats. Enligt utlåtandet var R. i behov av vård
på sinnessjukhus. Utlåtandet granskades hos medicinalstyrelsen utan åtgärd.
I dom den 10 februari 1953 förklarade därefter häradsrätten R. saker
till snatteri och grov stöld men förklarade honom jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
fri från straff. Genom domar den 27 september 1955 och den 10 september
1956 förklarades R. av andra domstolar saker till bl. a. olika förmögenhetsbrott
men friades jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen från ansvar för
gärningarna. Enligt ett läkarintyg, som avgivits i det genom domen den
27 september 1955 avgjorda målet, uttalades att det icke fanns skäl att
underkasta R. stor sinnesundersökning. Enligt intyget var R. i behov av
vård på sinnessjukhus.

Under hösten 1956 var R. intagen å Säters sjukhus för vård. I skrivelse
den 6 november 1956 till utskrivningsnämnden vid sjukhuset anmälde dåvarande
överläkaren därstädes, att han ej fann R. i behov av vård på
sinnessjukhus. Utskrivningsnämndens majoritet fann dock ej skäl att utskriva
R. från sjukhuset. Sedan överläkaren underställt frågan sinnessjuknämndens
prövning, beslöt denna nämnd den 27 november 1956 att utskriva
R. från sjukhuset.

R. blev härefter på nytt ställd under åtal inför häradsrätten för vissa
förmögenhetsbrott (B 65/1957). I dom den 11 april 1957 fann häradsrätten
under ordförandeskap av tingsdomaren Lars-Gudmund Lindencrona — under
hänvisning till Eva Lagerwalls utlåtande, de tidigare straffriförklaringarna
och vad övrigt i målet förekommit — att R. begått de brottsliga gärningar,
om vilka i målet var fråga, under inflytande av sinnessjukdom eller annan

131

själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom. I domslutet fann häradsrätten R. saker till egenmäktigt
förfarande beträffande en cykel, värd 50—60 kronor, och till snatteri beträffande
ett armbandsur, värt 20 kronor. Häradsrätten förklarade emellertid
R. fri från ansvar jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen. Någon läkarundersökning
av R. ägde icke rum vid målets handläggning i häradsrätten.

Såväl åklagaren som R. fullföljde talan mot häradsrättens dom den 11
april 1957 i Svea hovrätt, som förordnade om sinnesundersökning av R.
Vederbörande undersökningsliikare fann i utlåtande den 6 november 1957
att R. begått gärningarna under inflytande av själslig abnormitet, som var
så djupgående att den hade sinnessjukdoms karaktär, samt att han var i
behov av vård på sinnessjukhus. I dom den 2 december 1957 fastställde
hovrätten det slut häradsrättens dom innehöll.

Sistnämnda mål uppmärksammades vid tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundviks inspektion av Hedemora domsaga i september 1958,
därvid i inspektionsprotokollet antecknades följande: Den utredning som
förelåg vid huvudförhandlingen i häradsrätten var ofullständig. Att grunda
straffriförklaringen på ett mer än 4 år gammalt läkarutlåtande kunde icke
vara riktigt i all synnerhet som R. därefter varit intagen på sinnessjukhus
och — enligt egen ehuru obestyrkt uppgift — sedermera utskrivits såsom
frisk. För R:s fortsatta behandling hade varit av vikt att ha tillgång till
ett utlåtande i frågan, huruvida R. var i behov av vård å sinnessjukhus.
För bedömande av denna fråga — som dock icke ankom på domstolens
prövning — måste 1952 års utlåtande anses klart otjänligt.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen efterlyste också anledningen till
att häradsrätten — oaktat R. var häktad — icke i domen meddelat något
uttalande i häktningsfrågan.

I anledning härav inkom Lindencrona med infordrat yttrande, däri han
anförde följande: När häradsrätten den 10 februari 1953 straffriförklarade
R., var Lindencrona ordförande i domstolen. Därefter hade Lindencrona vid
ett tillfälle i egenskap av suppleant för ordföranden i utskrivningsnämnden
vid Säters sjukhus handlagt fråga om R:s utskrivning. Vid huvudförhandlingen
i det sist handlagda målet (B 65/1957) hade Lindencrona därför icke
obetydlig kännedom om R. och hans mentala beskaffenhet. Vidare kände
några av nämndens ledamöter R. och hans personliga förhållanden. Lindencrona
hade därjämte ett minne av att han före huvudförhandlingen i målet
talat med utskrivningsnämndens ordförande eller en av överläkarna vid
sjukhuset angående R. — Vid huvudförhandlingen övervägde häradsrätten
om ny sinnesundersökning av R. var erforderlig. Vid sitt ställningstagande
i denna fråga beaktade häradsrätten att en sinnesundersökning skulle på
grund av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets överbelastning taga
avsevärd tid i anspråk. Denna tid, varunder R. såsom häktad skulle vara
berövad friheten, skulle bli oskäligt lång i förhållande till R:s i och för sig

132

ringa brottslighet i målet. Häradsrätten tog jämväl hänsyn till vad som i
förarbetena till 41 § sinnessjuklagen uttalats rörande de situationer, i vilka
sinnesundersökning kunde underlåtas (NJA II 1946 s. 320). Dessa skäl
talade enligt häradsrättens uppfattning mot förordnande om ny sinnesundersökning.
Vidare fann häradsrätten — med hänsyn särskilt till vad
som i 1952 års sinnesutlåtande uttalats rörande R. — ej anledning antaga
att någon förändring av hans psykiska abnormitet skett efter sinnesundersökningen
av honom nämnda år. Lindencrona ansåg — på nu anförda skäl —
att häradsrättens underlåtenhet att förordna om ny sinnesundersökning av
R. var försvarlig.

I häktningsfrågan hade häradsrätten — uppgav Lindencrona vidare —
icke gjort något uttalande eftersom med R. skulle förfaras enligt 47 §
sinnessjuklagen. En erinran om dylikt förfarande hade måhända bort inryckas
i domslutet. I likartade fall hänvisade Lindencrona numera till innehållet
i nämnda lagrum.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 41 § sinnessjuklagen skall domstol förordna om sinnesundersökning,
om det föreligger anledning antaga att den, som är misstänkt för
brott, begått brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet eller
tillfälligt rubbad själsverksamhet, som avses i 5 kap. 5 § strafflagen. Sinnesundersökning
kan emellertid underlåtas, om domstolen av särskilda skäl
finner sådan undersökning obehövlig. Denna uppmjukning av den tidigare
gällande ovillkorliga skyldigheten för domstolar att före straffriförklaring
inhämta sinnesutlåtande rörande den åtalade infördes — efter förslag av
strafflagberedningen — genom lagändring den 22 juni 1945. I motiven till
förslaget uttalade beredningen, att det i en del fall finge anses överflödigt
att ställa till med en undersökning enligt sinnessjuklagens regler, samt anförde
vidare: Brottet kan ha begåtts av en notoriskt sinnessjuk person, t. ex.
en förrymd sinnessjukhuspatient, och nödig utredning om den tilltalades
sinnesbeskaffenhet lärer i dylikt fall vara för domstolen tillgänglig eller
kunna införskaffas utan den omgång och tidsutdräkt som ett förordnande
om sinnesundersökning medför. Ett annat, i praxis icke ovanligt fall är att
den tilltalade tidigare, kanske flera gånger, varit föremål för sinnesundersökning
och därvid befunnits lida av en konstitutionell psykisk abnormitet,
som ej kan antagas ha undergått någon förändring under den tid som förflutit
efter undersökningen. Ofta gäller detta om personer, som ådömts förvaring
och efter utskrivning därifrån ånyo begått brott. I sådana fall som nu
nämnts bör domstolen kunna bedöma den tilltalades sinnesbeskaffenhet på
grundval av det föreliggande materialet utan att förordnande om ny sinnesundersökning
skall behöva meddelas.

Departementschefen framhöll i propositionen, att regeln om förordnande

133

av sinnesundersökning borde, på de av strafflagberedningen anförda skälen,
icke vara ovillkorlig.

Dessa uttalanden ge vid handen att undantagsstadgandet avsetts för
alldeles klara och uppenbara fall av sådan själslig abnormitet, som avses
i 5 kap. 5 § strafflagen (jfr NJA II 1954 s. 321).

I förevarande fall var det för häradsrätten bekant, att R. vid sinnesundersökning
år 1952 befunnits vara en kronisk alkoholist, som företedde
tecken på sinnessjukdom, samt att R. straffriförklarats — förutom i domen
den 10 februari 1953 — jämväl i två domar åren 1955 och 1956. Vidare
hade det upplysts, att R. efter vård å sinnessjukhus utskrivits därifrån i
slutet av år 1956 eller början av år 1957.

Det av Eva Lagerwall avgivna sinnesutlåtandet rörande R. var vid
huvudförhandlingen i nu ifrågavarande mål mer än fyra år gammalt. Vad
däri anförts om R:s sinnesbeskaffenhet synes icke utesluta möjligheten av
att hans psykiska tillstånd under den tid, som förflutit efter undersökningen,
undergått förändring. Det förhållandet att R. blott några månader
före huvudförhandlingen i förevarande mål av sinnessjuknämnden utskrivits
från sinnessjukhus var, objektivt sett, ägnat att ifrågasätta om icke
hans psykiska tillstånd förändrats efter 1952 års sinnesundersökning. Med
hänsyn till dessa omständigheter kan det enligt min uppfattning icke anses
ha varit så uppenbart, att R. begått de då åtalade gärningarna under inflytande
av sinnessjukdom eller annan själslig abnormitet, att han kunnat förklaras
straffri utan föregående ny undersökning av hans sinnesbeskaffenhet.

Jag finner därför — lika med tjänstförrättande justitieombudsmannen —
att den utredning om R:s sinnesbeskaffenhet, som förelåg vid huvudförhandlingen,
var ofullständig.

Vid sitt övervägande huruvida ny sinnesundersökning av R. skulle äga
rum eller ej beaktade häradsrätten — enligt vad Lindencrona upplyst — det
förhållandet, att en sådan undersökning skulle på grund av den beräknade
långa undersökningstiden innebära ett längre frihetsberövande och större
obehag för R. än det straff domstolen kunde tänkas komma att utmäta.
Dessa skäl äro onekligen beaktansvärda men kunde uppenbarligen icke få
leda till att prövningen av frågan om straffrihet grundades på en otillräcklig
utredning. Enligt min mening borde häradsrätten — för att vinna en mera
tillförlitlig utredning huruvida det förelåg ett uppenbart fall av straffrihet
— åtminstone ha låtit en psykiater avgiva sådant intyg rörande It:s
sinnesbeskaffenhet, som avses i 4 § lagen om personundersökning i brottmål.

Även om man skulle kunna anse att ett sådant intyg i förening med vad
som eljest var upplyst i målet skulle ha innefattat tillräcklig utredning för
att bedöma frågan om straffrihet, vill jag likväl för min del starkt ifrågasätta
lämpligheten ur allmän synpunkt av att nämnda fråga i ett fall
sådant som det förevarande prövas utan sedvanlig, fullständig undersökning
av den åtalades sinnesbeskaffenhet. Härutinnan får jag anföra följande.

134

47 § sinnessjuklagen reglerar huru skall förfaras med den misstänkte
efter sinnesundersökningen. Lagrummet innebär bl. a. att en straffriförklarad,
som »enligt infordrat utlåtande» är i behov av vård å sinnessjukhus,
blir intagen för vård på sådant sjukhus. Detta sker på grundval av domen
och utlåtandet. Uttrycket »infordrat utlåtande» avser tydligen sådant utlåtande,
som avgivits över en i målet verkställd undersökning jämlikt sinnessjuklagen.
Har en åtalad blivit förklarad straffri jämlikt 5 kap. 5 §
strafflagen med stöd av ett i ett tidigare mål avgivet sinnesutlåtande eller
ett i målet jämlikt 4 § lagen om personundersökning i brottmål avgivet
intyg, kan den dömde, även om han i sådant utlåtande eller intyg befunnits
vara i behov av vård, därför icke intagas på sinnessjukhus jämlikt 47 §
sinnessjuklagen (se NJA II 1954 s. 321). Intagning måste i dessa fall ske
enligt bestämmelserna i 2 kap. sinnessjuklagen.

En straffriförklaring utan föregående fullständig sinnesundersökning medför
således att den åtalade icke kan omhändertagas enligt 47 § sinnessjuklagen
och alltså måste genast släppas, även om omständigheterna äro
sådana, att rätten har anledning antaga, att han på grund av sin abnormitet
kommer att fortsätta sin brottsliga verksamhet och att det därför föreligger
behov att taga vård om honom på sinnessjukhus. I ett fall, där man
har anledning att räkna med sådant vårdbehov, kan det icke vara ur rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande eller eljest ändamålsenligt, att strafffriförklaring
beslutas utan föregående sinnesundersökning, med påföljd att
den straffriförklarade får tillfälle att fortsätta sin brottsliga verksamhet.
Även om det enligt gällande bestämmelser icke kan anses ankomma på
domstolen att tillse, att den, som straffriförklaras, blir omhändertagen för
den vård, som kan vara erforderlig till skydd för honom själv och omgivningen,
synes det dock ur rättssäkerhetssynpunkt påkallat att hänsyn till
frågan om eventuellt vårdbehov tages, när domstolen överväger om strafffrihetsförklaring
bör meddelas utan att den åtalade i målet undergått sinnesundersökning.
Ett sådant hänsynstagande skulle helt visst stå i god
överensstämmelse med grunderna för gällande bestämmelser om förfarandet
vid prövning av fråga om utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarade
och av med dem jämställda. Vid tillkomsten av nämnda bestämmelser
framhöll vederbörande riksdagsutskott, att en straffriförklarad icke kunde
utskrivas blott utifrån medicinska vårdsynpunkter. Det gällde enligt utskottet
att med utgångspunkt från den intagnes psykiska hälsotillstånd
verkställa en avvägning mellan å ena sidan den intagnes anspråk på att icke
utan tvingande skäl bli berövad friheten och å andra sidan samhällets krav
på skydd mot nya brottsliga gärningar från den intagnes sida.

I förevarande fall har häradsrätten i domen den 11 april 1957 erinrat om
att 11. enligt Eva Lagerwalls utlåtande var i behov av vård på sinnessjukhus.
Hennes utlåtande hade emellertid ej avgivits i nu ifrågavarande mål
och kunde därför ej utgöra grund för omhändertagande av R. jämlikt 47 §

135

sinnessjuklagen. Med hänsyn härtill och då häradsrätten med sin uppfattning
om R:s sinnesbeskaffenhet borde ha räknat med att R. — oaktat
denne ganska kort tid förut utskrivits av sinnessjuknämnden från sinnessjukhus
— kunde vara i behov av vård å sinnessjukhus, anser jag för min
del, under hänvisning till nyss anförda allmänna synpunkter, att omständigheterna
i målet voro sådana, att häradsrätten icke bort begagna sig av
den möjlighet, som sinnessjuklagen gav, att pröva frågan om straffrihet
utan att fullständig sinnesundersökning skett.

Förordnande att någon skall hållas häktad gäller icke längre än till dess
rätten meddelar dom i målet. Rätten har därför att i samband med målets
avgörande pröva, huruvida den häktade skall kvarbliva i häkte eller frigivas.
På sätt framgår av stadgandet i 24 kap. 21 § RB kunde R. — sedan
häradsrätten förklarat honom fri från ansvar — icke längre hållas häktad
i målet.

Om anledningen till att häradsrätten i domen icke uttalade sig i häktningsfrågan
har Lindencrona förklarat, att häradsrättens underlåtenhet härutinnan
berott på att med R. skulle förfaras enligt 47 § sinnessjuklagen.

Såsom tidigare framhållits kunde domen den 11 april 1957 icke läggas till
grund för en intagning av R. å sinnessjukhus jämlikt 47 § sinnessjuklagen.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden skulle häradsrätten i sin dom ha
förklarat, att R. omedelbart skulle försättas på fri fot.

De erinringar mot Lindencronas handläggning av målet mot R. som det
anförda innefattar voro icke av beskaffenhet att kunna läggas Lindencrona
till last såsom tjänstefel. Jag lät därför bero vid mina här gjorda påpekanden.

4. Fråga huruvida domstol i samband med att straff ådömes utlänning,
som enligt tidigare beslut förvisats eller utvisats ur riket
med återreseförbud, bör meddela nytt förvisningsbesiut eller eljest
jämka tiden för återreseförbudet. Tillika spörsmål i vad mån vid
prövningen av förvisningsfråga hänsyn må tagas till att utlänningen
bedömes vara politisk flykting. Vidare frågor om
tidsbegränsning av återreseförbud och om den tidpunkt,
från vilken sådan begränsning bör gälla

Vid inspektion under år 1956 av länsstyrelsen i Malmöhus län uppmärksammade
jag, i anslutning till granskning av ärenden om utvisning enligt
utlänningslagen, att länsstyrelsen icke i något av de granskade utvisningsbesluten
förordnat att förbudet för utlänningen att återvända till riket
skulle vara begränsat till att gälla viss tid. Jag ifrågasatte — under hänvisning
till vad i förarbetena till utlänningslagen därutinnan uttalats —

136

huruvida icke sådan tidsbegränsning åtminstone i vissa av de handlagda
ärendena bort meddelas. Jag framhöll härvid, att vid inspektion av andra
länsstyrelser och av domstolar iakttagits, att återreseförbud vid beslut om
utvisning eller förvisning ofta tidsbegränsats, ehuru praxis i fråga om tidslängden
syntes vara tämligen skiftande.

Länsstyrelsen upplyste i avgivet yttrande till en början, att det övervägande
antalet utvisningsbeslut, som meddelats av länsstyrelsen, grundats
på bestämmelserna i 29 § 4) utlänningslagen, d. v. s. utomlands ådömd bestraffning.
Av de 48 utvisningsbeslut, som meddelats under år 1956, grundades
sålunda 44 på nämnda bestämmelser, under det att i tre fall 29 § 3)
åberopades och i ett fall 29 § 1). I samtliga berörda fall vore det, anförde
länsstyrelsen vidare, fråga om personer, beträffande vilka länsstyrelsen —
med anledning av vad som utrönts icke blott angående deras brottslighet
utan även om deras personliga förhållanden i övrigt — funnit graden av
samhällsfarlighet och risken för återfall i brott så betydande, att begränsning
av tiden för återreseförbudet lämpligen icke borde ifrågakomma för
dem.

I fråga om domstolarnas praxis vid beslut om förvisning inhämtade jag
från verkställighetshandlingarna hos en annan länsstyrelse, att i de fall, där
förbudet att återvända till riket tidsbegränsats, den tid som avsågs med
förbudet ibland fastställts att gälla från dagen för domstolens dom, där
beslutet om förvisning var intaget, och ibland skulle räknas från tidpunkten
för förvisningens verkställande. Länsstyrelsen hade för sin del tillämpat
sistnämnda beräkningsgrund i visst fall, där länsstyrelsen beslutat utvisa en
utlänning som i sitt hemland dömts till frihetsstraff för stöld. I andra sammanhang
iakttog jag, att domstolen stundom angivit förbudet skola gälla
intill en i beslutet angiven dag.

Med anledning av vad sålunda förekommit avgav statens utlänningskommission
infordrat utlåtande, därvid kommissionen till en början anförde
följande.

Enligt den utlänningslag, som gällde före den 1 juli 1954, var det — förutom
kommissionen — endast länsstyrelserna, som kunde meddela beslut
om kriminella utlänningars tvångsvisa avlägsnande från riket. Länsstyrelses
beslut meddelades i form av utvisning. Dylikt beslut skulle alltid innehålla
förbud för utlänningen att återvända till riket utan särskilt tillstånd
(återreseförbud). Förbudet kunde icke begränsas till tiden. Därest särskilda
skäl förelåge, kunde förbudet sedermera på framställning upphävas av
Kungl. Maj:t. I 1954 års utlänningslag ha de tidigare bestämmelserna om
utvisning ändrats på så sätt att utlänning, som här i riket begått brott av
viss svårighetsgrad, i samband med lagföring må meddelas förvisningsbeslut
av domstol, medan utlänning, som dömts för brott utom riket, alltjämt
må meddelas utvisningsbeslut av vederbörande länsstyrelse. Förvisningsbeslut
skall liksom utvisningsbeslut alltid vara förknippat med återreseförbud.
Detta kan emellertid numera — i motsats till tidigare — begränsas
till tiden. Vid bedömande av frågan om återreseförbudets giltighets -

137

tid bör, enligt vad föredragande departementschefen uttalat vid frågans
behandling i riksdagen, hänsyn tagas till utlänningens samhällsfarlighet och
risken för hans återfall i brott. Uppehåller sig utlänning, för vilken äterreseförbud
gäller, utan tillstånd i riket, skall han straffas med fängelse i
högst 6 månader (66 § utlänningslagen).

För att få en fullständig uppfattning om i vilken utsträckning vederbörande
myndigheter tillämpat sin befogenhet att tidsbegränsa återreseförbud
i samband med meddelande av utvisnings- och förvisningsbeslut har
kommissionen gjort en sammanställning av under tiden den 1 juli 1954 —
den 15 maj 1957 meddelade sådana beslut.

Denna sammanställning ger vid handen, att domstolarna meddelat tidsbegränsade
förbud i större utsträckning än länsstyrelserna. Under ifrågavarande
tidsperiod ha domstolarna meddelat 674 förvisningsbeslut, varav
254 eller 37,7 % innefatta tidsbegränsat förbud. För länsstyrelserna äro
under samma period motsvarande siffror 296 resp. 35 eller 11,8 %. Det
framgår vidare av sammanställningen att finska medborgare, som blivit
föremål för beslut om utvisning eller förvisning, i förevarande avseende behandlats
mera liberalt än motsvarande danska medborgare, trots att enligt
kommissionens uppfattning de förra icke torde vara mindre samhällsfarliga
än de senare.

Återreseförbud får enligt kommissionens mening främst ses som ett skydd
mot svenska intressen. De utlänningar, som bli föremål för utvisnings- eller
förvisningsbeslut, äro nämligen i allmänhet kriminella eller asociala personer,
vilka icke kunna anpassa sig efter ordnade förhållanden. Enligt kommissionens
mening är det nödvändigt att sådana utlänningars personliga förhållanden
bli föremål för prövning, innan de tillåtas återvända till riket.
Särskilt betydelsefull är en sådan prövning, då fråga är om utlänningar,
som genom upprepade brottsliga handlingar framstå som vaneförbrytare.
I dylika fall torde det vara sakligt motiverat att meddela återreseförbud
utan tidsbegränsning. En annan sak är att den omständigheten, att det stora
flertalet utlänningar, som bli föremål för förvisnings- eller utvisningsbeslut,
tillhöra kategorien vaneförbrytare, med en sådan tillämpning av bestämmelserna
kan resultera i att den förteckning över förvisnings- och utvisningsbeslut,
vilken begagnas vid utlänningskontrollens utövande, bleve alltför omfångsrik
och därmed ohanterlig. Bäst torde man komma till rätta med detta
problem genom att tid efter annan företaga utgallringar av^äldre beslut
med icke tidsbegränsade förbud. Så har tidigare skett genom Kungl. Maj:ts
på framställning av kommissionen den 18 december 1953 meddelade beslut,
vari förordnats om generellt upphävande av sådana beträffande nordbor
meddelade beslut, som voro äldre än 15 år, och sådana beträffande övriga
utlänningar meddelade beslut, som voro äldre än 25 år.

Införandet år 1952 av passfriheten för danska, finska och norska medborgare
vid resor mellan Sverige samt Danmark, Finland och Norge och de
i samband därmed tillskapade s. k. skandinavingångarna bär i hög grad
möjliggjort för icke önskvärda utlänningar av dessa nationaliteter att obehindrat
inresa i Sverige. Verkningarna härav ha blivit särskilt kännbara för
de gränsområden, som ha den livligaste trafiken med grannländerna. Speciellt
utsatt är Malmöhus län, som har direkta förbindelser med storstaden
Köpenhamn. Kommissionen vill vitsorda, att polismyndigheterna i länet
på grund av ovannämnda förhållanden ha ett synnerligen krävande arbete
med utlänningskontrollen och att det därför är önskvärt att de få erfor -

138

derligt stöd av länsstyrelsen. Kommissionen vill emellertid ifrågasätta om
det icke varit möjligt att i något av de sammanlagt 169 beslut om utvisning,
som länsstyrelsen meddelat efter den 1 juli 1954, tidsbegränsa återreseförbudet.

Beträffande spörsmålet vid vilken tidpunkt ett tidsbegränsat återreseförbud
skulle börja gälla framhöll utlänningskommissionen, att praxis hos
domstolar och länsstyrelser växlade. Eftersom ett olovligt återvändande i
princip vore förenat med straffansvar, vore det givetvis — fortsatte kommissionen
— av synnerlig betydelse såväl för utlänningen själv som för
vederbörande myndigheter, att den dag, före vilken utlänningen icke ägde
återvända, vore angiven på sådant sätt att någon tvekan därom ej kunde
uppstå.

Av utlänningskommissionens redogörelse framgick, att — vid sidan av
de i det föregående angivna förfaringssätten — det förekom, att återreseförbudet
fastställdes att gälla från den dag, då beslutet om förvisning resp.
utvisning vunnit laga kraft. Kommissionen upplyste, att den för sin del hos
chefen för inrikesdepartementet — i yttrande den 8 juni 1956 med anledning
av remiss rörande viss framställning från statens kriminaltekniska anstalt —
förordat det sistnämnda alternativet samt föreslagit att domstolarna och
länsstyrelserna genom cirkulärskrivelse måtte anmodas att vid meddelande
av tidsbegränsade återreseförbud i samband med förvisnings- och utvisningsbeslut
alltid avfatta besluten därom så, att dagen för beslutets lagakraftvinnande
lades till grund för återreseförbudets giltighet. — I sitt berörda
yttrande den 8 juni 1956, varav avskrift var fogad vid kommissionens
till mig avgivna utlåtande, utvecklade kommissionen närmare sin ifrågavarande
ståndpunkt.

Den 16 september 1958 utfärdade inrikesdepartementet en så lydande
cirkulärskrivelse i ämnet.

I skrivelse den 30 september 1954 har statens kriminaltekniska anstalt
fäst uppmärksamheten på att tidsbegränsade återreseförbud, som meddelas
i samband med beslut om förvisning eller utvisning, ibland avfattats på
sådant sätt att svårigheter uppkommit att bestämma förbudstiden. Sålunda
har den dag, från vilken förbudstiden skall räknas, i vissa fall angivits till
dagen för beslutets verkställande. Det har ofta visat sig svårt eller omöjligt
att fastställa, vilken dag förvisnings- eller utvisningsbeslut verkställts, och
bestämt besked om giltighetstiden för återreseförbud har därför i en del
fall icke kunnat lämnas de tillämpande myndigheterna. Sedan passkontrollen
vid de intemordiska gränserna enligt överenskommelse mellan Sverige,
Danmark, Finland och Norge numera upphävts, är det att befara att en avfattning
av återreseförbud på nyssnämnda sätt ännu oftare kommer att
medföra komplikationer.

För att undgå berörda olägenheter bör förbudstiden icke bestämmas med
utgångspunkt från förvisnings- eller utvisningsbeslutets verkställande.
Lämpligast synes vara att utgå från den dag beslutet vunnit laga kraft.

139

I sitt hit avgivna utlåtande anlade utlänningskommissionen vidare vissa
synpunkter på domstolarnas tillämpning av reglerna om förvisning i ett
antal närmare angivna fall, vilka av kommissionen angåvos såsom typexempel.
Gemensamt för dessa fall var, att domstol förordnat om förvisning
av utlänning, för vilken utvisnings- eller förvisningsbeslut tidigare
meddelats med icke tidsbegränsat återreseförbud. I några av fallen hade i
de sist meddelade besluten återreseförbudet tidsbegränsats.

Kommissionen förklarade sig vilja påtala den tendens, som sålunda förekomme
hos vederbörande myndigheter att beträffande samma utlänning
meddela flera beslut om utvisning och förvisning. Direkt felaktigt torde
detta — enligt vad kommissionen framhöll — vara då fråga vore om utlänning,
som redan meddelats utvisningsbeslut med ännu gällande återreseförbud;
dylikt beslut kunde nämligen upphävas endast av Konungen i
administrativ väg. Enligt kommissionens mening borde myndigheterna, i
stället för att meddela ett nytt beslut, i utslaget erinra om det tidigare
meddelade beslutet, varefter detta på nytt skulle verkställas.

Härjämte redogjorde utlänningskommissionen för ett fall, där en domstol
funnit sig icke kunna förvisa en utlänning, som bedömdes vara att anse
som politisk flykting.

I anslutning till de angivna fallen anförde kommissionen följande.

Tillkomsten av förvisningsinstitutet och bestämmelserna om tidsbegränsade
återreseförbud ha medfört vissa olägenheter, vilka icke förutsetts vid
lagstiftningens utformning. För att komma till rätta med dessa olägenheter
synes det nödvändigt att vederbörande myndigheter på lämpligt sätt instrueras
om att de, innan de meddela beslut om förvisning eller utvisning av
utlänning, böra göra sig underkunniga om huruvida tidigare sådant beslut
föreligger beträffande den ifrågavarande utlänningen, och, därest så är
fallet, huruvida det tidigare beslutet verkställts. Detta torde enklast kunna
ske genom en förfrågan hos kommissionen, som författningsenligt blir underrättad
om meddelade förvisnings- och utvisningsbeslut ävensom när
sådana beslut verkställts. Härigenom blir kommissionen även i tillfälle att
lämna andra upplysningar om vederbörande utlänning, vilka kunna vara
av värde vid bedömandet av frågan om hans förvisning eller utvisning.

Redogörelse för de sålunda ifrågakomna fallen lämnas här nedan under
A—F.

Fall A. Genom beslut den 28 juli 1953 förordnade länsstyrelsen i Malmöhus
län att norske medborgaren Kjell Torbjörn Farsen, född den 28 mars
1931, skulle utvisas samt meddelade förbud för honom att utan särskilt
tillstånd återvända till riket. Den 4 juli 1956 dömdes Farsen av rådhusrätten
i Halmstad för förseelse mot utlänningslagen (han hade utan tillstånd
inrest vid sidan av passkontrollort), osant intygande, grov stöld och försök
till grov stöld till straffarbete 1 år 2 månader. Härjämte förordnade rådhusrätten
om förvisning av Farsen med förbud för honom att återvända till
riket före den 1 januari 1958.

140

I avgivet yttrande anförde borgmästaren Åke Svensson, som var rättens
ordförande i detta fall, följande.

Rådhusrätten i Halmstad saknade vid handläggning av målet kännedom
om utvisningsbeslutet beträffande Larsen. Av utredningen i målet framgick
ej ens, att Larsen tidigare uppehållit sig i Sverige. För vinnande av erforderliga
upplysningar beträffande en tilltalad, som är utländsk medborgare,
kommer rådhusrätten i enlighet med det uttalande, som i remissärendet
gjorts av utlänningskommissionen, att framdeles inhämta kommissionens
yttrande, innan beslut om förvisning meddelas.

Fall B. Sedan finske medborgaren Erkki Armas Lindfors, född den 6 mars
1928, av Ångermanlands mellersta domsagas häradsrätt den 22 februari
1951 dömts för förskingring, olovlig försäljning av rusdrycker, fylleri, våldsamt
motstånd, grov stöld och förseelse mot hotell- och pensionatsstadgan
till straffarbete 5 månader, meddelade länsstyrelsen i Västernorrlands län
den 6 juli 1951 beslut om hans utvisning. Beslutet verkställdes den 7
augusti 1951.

Den 1 november 1951 dömdes Lindfors av samma häradsrätt för olovligt
återvändande till riket, olovlig befattning med spritdrycker, egenmäktigt
förfarande, stöld, grov stöld och försök till grov stöld till straffarbete 6
månader. Efter strafftidens utgång verkställdes det tidigare meddelade utvisningsbeslutet
på nytt den 28 april 1952. Den 28 september 1956 dömdes
Lindfors av Västerbergslags domsagas häradrätt för olovligt återvändande
in. in. till straffarbete 10 månader. Sedan Lindfors avvikit från den straffanstalt,
där han avtjänade detta straff, påträffades han den 5 februari 1957
och dömdes därefter av Folkare tingslags häradsrätt den 12 april 1957 för
stöld och försök till grov stöld till straffarbete 3 månader. Härjämte beslöt
häradsrätten, att han skulle förvisas och förbjöd honom att återvända före
den 1 januari 1961.

Även i fråga om detta fall upplystes av rättens ordförande — tingsdomaren
L. G. Lindencrona — att uppgift om utvisningsbeslutet icke förelegat
i målet. Orsaken till att rätten i detta fall tidsbegränsat återreseförbudet
hade framför allt varit, att Lindfors hade nära anförvanter i Sverige.
Vidare anförde Lindencrona, att någon erinran icke torde kunna göras mot
utlänningskommissionens uttalande att i fall som det förevarande det av
länsstyrelsen meddelade icke tidsbegränsade utvisningsbeslutet alltjämt
gällde.

Fall C. Finske medborgaren Toivo Ilmari Laukkarinen, född den 10
augusti 1925, blev av Stockholms rådhusrätt den 31 december 1953 förklarad
saker bland annat till grovt egenmäktigt förfarande samt missbruk
av urkund men befanns jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen strafflös. Då han därtill
i hemlandet undergått omedelbart ådömda frihetsstraff, beslöt överståthållarämbetet
den 23 april 1954, att han skulle utvisas ur riket. Beslutet
verkställdes den 10 juni 1954.

Den 31 december 1954 dömde Stockholms rådhusrätt Laukkarinen för
grov stöld, försök till grov stöld, rån och grovt häleri till straffarbete 8 år.
Härjämte beslöt rådhusrätten, att Laukkarinen skulle förvisas ur riket och
att han skulle vara förbjuden att återvända.

141

Beträffande detta fall anförde t.f. assessorn Harald Nordin, som var
rättens ordförande i målet, i avgivet yttrande följande.

Utlänningskommissionen har i sitt utlåtande påtalat en tendens hos vederbörande
myndigheter att beträffande samme utlänning meddela flera
beslut om utvisning och förvisning samt uttalat, att ett dylikt förfarande
torde vara direkt felaktigt då fråga är om utlänning som redan meddelats
utvisningsbeslut med ännu gällande återreseförbud.

Med den generella avfattning kommissionen givit sitt uttalande kommer
den uppfattning, åt vilken kommissionen sålunda givit uttryck, att avse
även sådana fall, där det tidigare utvisningsbeslutet grundats på annan
omständighet än brott, varom utlänningen vid domstol här i riket övertygats.
Enligt min mening kan en domstol i dylika fall icke låta bero vid att
enbart erinra om utvisningsbeslutet.

Även om kommissionen med sitt uttalande avsett endast sådana fall, då
ett tidigare utvisningsbeslut meddelats i anledning av att utlänningen här
i riket dömts för brott, är jag icke beredd att ansluta mig till kommissionens
uppfattning. Den tidigare brottsligheten kan ha varit så jämförelsevis ringa
eller ligga så långt tillbaka i tiden att den domstol, som har att bedöma den
nya brottsligheten, måste räkna med möjlighet för utlänningen att inom
viss tid få tillstånd att återvända hit. Om domstolen då finner, att utlänningen
genom nya brott ådagalagt sådan samhällsfarlighet att han icke bör
få vistas i riket, synes domstolen icke böra underlåta att på nytt döma till
förvisning och meddela förbud för utlänningen att återvända.

Med hänsyn till bestämmelserna i utlänningslagen kan jag icke finna, att
domstol över huvud skulle vara förhindrad att i fall, där administrativt
organ beslutat om utvisning, vid ny brottslighet döma till förvisning. Ett
dylikt förfaringssätt står väl i överensstämmelse med den vid 1954 års lagstiftning
uttalade principen, att domstol i ett sammanhang skall taga ställning
till frågan om förvisning och till övriga påföljder för brottet. Det sagda
utesluter enligt min mening icke, att domstol måste vara berättigad att i
stället för att döma till förvisning erinra om tidigare beslut angående utvisning,
därest domstolen anser detta i det särskilda fallet vara till fyllest.

Vad härefter särskilt angår den under mitt ordförandeskap den 31 december
1954 meddelade domen avseende Laukkarinen må framhållas följande.

Visserligen hade överståthållarämbetets beslut den 23 april 1954 om utvisning
av Laukkarinen grundats på bland annat att denne i dom av
Stockholms rådhusrätt den 31 december 1953 förklarats saker till brott men
såsom sinnesslö jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen icke kunnat fällas till ansvar.
Emellertid blev i det den 31 december 1954 avgjorda målet — såsom upptagits
i domen — klarlagt, att Laukkarinen vid sinnesundersökning i det
1953 avgjorda målet simulerat sinnesslöhet och att skäl för tillämpning av
5 kap. 5 S strafflagen icke förelåg. Vid angivna förhållande hade det enligt
min mening varit direkt felaktigt om rådhusrätten i domen 1954 icke på
annat sätt beaktat den inverkan Laukkarinens synnerligen grova brottslighet
borde ha på hans rätt att vistas i riket än genom att erinra om utvisningsbeslutet.

I detta sammanhang bör även framhållas, att någon motsvarighet till
bestämmelsen i 1945 års utlänningslag om utvisning av utlänning som befunnits
strafflös jämlikt 5 kap. 5 S strafflagen icke upptagits i 1954 års
utlänningslag samt att departementschefen därom i propositionen anfört,
att frågan om avlägsnande ur landet av utlänning, som avses i 5 kap. 5 !;

142

strafflagen och som är i behov av vård på sinnessjukhus, bör prövas i den
ordning som gäller för hemsändning av sinnessjuka.

På grund av vad sålunda anförts måste enligt min mening utlänningskonunissionens
berörda uttalande i vad det innefattar kritik av den under
mitt ordförandeskap meddelade domen anses sakna fog.

Slutligen vill jag för att fullständigt ange min inställning till det uppdragna
spörsmålet nämna, att i en å Stockholms rådhusrätts åttonde avdelning
med mig såsom ordförande den 12 januari 1955 meddelad dom angående
danske medborgaren Erik Robert Poulsen rådhusrätten i överensstämmelse
med den uppfattning jag ovan angivit anfört, att Poulsen genom
beslut den 18 augusti 1953 av länsstyrelsen i Malmöhus län utvisats
ur riket och att vid sådant förhållande något rådhusrättens yttrande angående
förvisning icke erfordrades.

Fall D. Sedan Stockholms rådhusrätt den 8 juni 1954 dömt finske medborgaren
Arne Ingemar Flöjt, född den 17 februari 1925, för brukande av
falsk urkund till straffarbete 2 månader, förordnade överståthållarämbetet
den 13 juli 1954 med tillämpning av den äldre utlänningslagens bestämmelser,
att Flöjt, som under de senast fem förflutna åren utom riket undergått
honom omedelbart ådömda frihetsstraff för brott, för vilka utlämning finge
ske, skulle utvisas ur riket.

Flöjt avvek från den straffanstalt, där han avtjänade sitt straff.

Den 31 augusti 1954 dömdes han av Stockholms rådhusrätt för stöld och
egenmäktigt förfarande till straffarbete 6 månader, varjämte rådhusrätten
förvisade honom ur riket med förbud att återvända.

I infordrat yttrande åberopade rättens ordförande, rådmannen Knut
Ljungberg, de av Nordin i dennes yttrande anförda principiella synpunkterna.

Fall E. Rådhusrätten i Landskrona dömde den 2 september 1955 norske
medborgaren Arne Birger Torleif Johansen, född den 3 april 1935, för grov
stöld till straffarbete 3 månader, villkorlig dom. Härjämte förordnade rådhusrätten
att Johansen skulle förvisas med förbud för honom att återvända.
Beslutet verkställdes den 6 september 1955.

I dom den 15 juni 1956 förklarade Hallands mellersta domsagas häradsrätt
den villkorliga domen förverkad samt dömde med undanröjande av
straffmätningen i förstnämnda dom Johansen för överträdelse av förbud
att återvända till Sverige, osant intygande i ett fall, stöld i sex fall, snatteri
i sex fall, grov stöld i tio fall samt försök till grov stöld i ett fall till straffarbete
10 månader. Härjämte beslöt häradsrätten att Johansen skulle förvisas
och förbjöd honom att återvända till riket. Förbudet skulle gälla till
den 16 juni 1966.

Utlänningskommissionen anförde i anslutning till detta fall, att det av
häradsrätten meddelade, till tiden begränsade återreseförbudet enligt kommissionens
mening finge anses tillämpligt i detta fall, där straffbestämningen
i den tidigare domen undanröjts. Det vore dock att märka, att återreseförbudet
av häradsrätten tidsbegränsats, trots att Johansen genom nya brott
ytterligare ådagalagt sin samhällsfarlighet.

I avgivet yttrande anförde tingssekreteraren Jan-Eric Jagander, vilken

143

var ordförande i det vid häradsrätten handlagda målet mot Johansen, följande.

Utlänningskommissionen har, tydligen utan någon större tveksamhet, uttalat,
att det av häradsrätten meddelade till tiden begränsade förbudet
finge anses tillämpligt.

I 26 § tredje stycket andra punkten utlänningslagen stadgas, att därest
domstol enligt 4 kap. strafflagen förordnar om förändring av påföljd, som
ådömts jämte förvisning, domstolen jämväl må meddela det beslut i fråga
om förvisningen, som därav påkallas. I förarbetena till lagen har förevarande
fall direkt berörts i ett uttalande av departementschefen (NJA II
1954 s. 159).

Åberopande lagstadgandet och uttalandet av departementschefen finner
jag, att häradsrätten handlat riktigt, då den på nytt upptagit frågan, om
förbudet att återvända till riket skulle begränsas till att avse viss tid.

Vidkommande spörsmålet om häradsrätten förfarit rätt, då den meddelat
tidsbegränsat återreseförbud, oaktat rådhusrätten tidigare förordnat om
icke tidsbegränsat förbud och Johansen genom att begå nya brott ytterligare
ådagalagt sin samhällsfarlighet, synes denna fråga, liksom lämplighets-
och omdömesfrågor i allmänhet, kunna bli föremål för skiftande bedömanden.

Vid sitt ställningstagande i frågan har häradsrätten haft att beakta såväl
Johansens samhällsfarlighet och den risk som förefunnes för återfall som
ock den särskilda betydelse det kunde ha för Johansen att återreseförbudet
icke bleve till tiden helt obegränsat. Ehuru det icke utsagts i domen, har
häradsrätten uppenbarligen fäst särskild vikt vid att Johansen vore norrman
och till yrket sjöman samt att han vid tiden för häradsrättens dom
icke var mer än 21 år gammal.

Fall F. Tjeckiske medborgaren Ladislav Kvasnieka, född den 27 juni
1934, har vid olika tillfällen av skilda domstolar ådömts frihetsstraff för
svårare brott. Den 19 oktober 1956 dömdes han av Stockholms rådhusrätt
för förberedelse till grov stöld och häleri till straffarbete 8 månader. Åklagarens
i målet gjorda yrkande om att Kvasnieka måtte förvisas ur riket
fann sig rådhusrätten icke kunna bifalla gentemot Kvasnickas påstående
att han vore politisk flykting och statslös.

Då Kvasnickas uppehållstillstånd utgick den 19 mars 1957, tog utlänningskommissionen
upp frågan om hans förpassning. Utlänningsnämnden
avgav den 29 maj 1957 följande enhälliga yttrande: »Nämnden anser
Kvasnieka vara politisk flykting. Emellertid anser nämnden att det genom
Kvasnickas upprepade grova brottslighet och hans asociala levnadssätt
blivit ådagalagt att Kvasnickas kvarblivande här i riket skulle innebära
en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet, och då den fara som kan
hota honom i hans hemland icke torde innebära fara för hans liv och ej
heller — med beaktande av hela den föreliggande situationen — torde
kunna anses vara av särskilt svår beskaffenhet, finner nämnden övervägande
skäl tala för att förpassningsbeslut meddelas beträffande Kvasnieka
och att hemlandsklausul icke fogas till beslutet.»

Kommissionen beslöt den 18 juni 1957 att avslå Kvasnickas ansökan om
uppehållstillstånd samt att Kvasnieka skulle förpassas ur riket. Jämlikt 58 §
sista stycket utlänningslagen skulle frågan om beslutets verkställande underställas
Konungen.

144

I anslutning till detta fall ifrågasatte utlänningskommissionen, huruvida
domstol borde underlåta att ådöma förvisning i det fall domstolen ansåge
vederbörande utlänning vara att betrakta som politisk flykting. Enligt
kommissionens mening borde domstolen i sådant fall, då förutsättningar i
övrigt förelåge, ådöma förvisning, varefter frågan om verkställigheten av
beslutet vore att pröva i den ordning utlänningslagen föreskreve.

I avgivet yttrande anförde assessorn O. Wetterlundh, som var rättens
ordförande i målet mot Kvasnicka, följande.

Den brottslighet varom Stockholms rådhusrätt fann Kvasnicka övertygad
samt Kvasnicka tidigare här i riket ådömda bestraffningar föranledde
till antagande, att Kvasnicka här i riket komme att fortsätta brottslig
verksamhet. Sådana omständigheter vore jämväl i övrigt för handen,
att förutsättningar för meddelande av förvisningsbeslut i och för sig måste
anses föreligga.

Emellertid hade Kvasnicka i målet bestritt åklagarens yrkande om förvisning
under åberopande av att han vore statslös och politisk flykting
samt att han i följd därav skulle komma att utsättas för politisk förföljelse
och fara för livet därest han sändes till sitt hemland. I förevarande
hänseende förebragtes i målet viss utredning. Från åklagarens sida gjordes
gällande, att någon fara för politisk förföljelse och för Kvasnickas liv icke
skulle vara för handen, därest han återsändes till sitt hemland. Åklagaren
ifrågasatte även huruvida Kvasnicka vore att anse som politisk flykting.
Rådhusrätten fann emellertid sannolika skäl tala för riktigheten av Kvasnickas
uppgifter samt fann sig i följd därav icke kunna bifalla åklagarens
yrkande om förvisning av Kvasnicka.

I utlänningslagen gives intet direkt stadgande av innehåll att domstol
skulle vara betagen möjligheten att i samband med yrkande om förvisning
till prövning upptaga invändningar om politiskt flyktingskap och därmed
sammanhängande spörsmål; och även om verkställigheten av ett domstolsbeslut
om förvisning sedermera kan prövas i enlighet med bestämmelserna i
53—62 §§ utlänningslagen, torde det kunna anses vara för domstolen
mindre tilltalande att, i fall, där omständigheterna giva vid handen att
vederbörande är politisk flykting, lämna denna fråga och de följder, som
härav kunna uppstå, utan avseende och besluta om förvisning. Det torde
även kunna ifrågasättas, huruvida den i 26 § utlänningslagen givna bestämmelsen,
att det men vederbörande lider genom ett förvisningsbeslut skall
beaktas vid annan påföljd för brottet, är förenlig med den tolkning att
domstolen icke skall pröva invändningar varom nu är fråga.

Emellertid får beaktas att frågor om politiskt flyktingskap och följderna
härav regelmässigt torde kräva vidlyftig och tidsödande utredning samt att
i mål där fråga om förvisning uppkommer vederbörande i regel hållas häktade.
Bland annat på grund härav kan det likväl ifrågasättas huruvida invändningar
varom nu är fråga skola prövas av domstol. En möjlig lösning
av spörsmålet vore att bestämmelser meddelades därom att, då vid domstol
invändning mot yrkande om förvisning göres under åberopande av politiskt
flyktingskap eller annorledes fråga härom uppkommer vid domstol, denna
prövar allenast huruvida på grund av ådagalagd brottslighet förutsättningar
för förvisning föreligga och med uttalande härom överlämnar till utlänningskommissionen
att meddela beslut i ärendet.

145

I sitt utlåtande redogjorde utlänningskommissionen för ytterligare ett
fall, där Askims och Mölndals domsagas häradsrätt i dom den 24 maj 1957
meddelat beslut om förvisning. Yttrande rörande detta fall avgavs av häradshövding
Manne Zuhr, vilken bifogade yttrande av tingsdomaren Nils
Källoff.

Härefter avgav utlänningskommissionen — i anledning av vad som i remissvaren
anförts beträffande fallen C, D och F — nytt utlåtande i ärendet
samt anförde därvid följande.

Det har ansetts vara ett samhälleligt intresse att i görligaste mån skapa
skydd mot utlänningar, vilka genom sina handlingar i respektive hemland
eller i Sverige gjort sig kända för kriminalitet och asocialitet och därför icke
kunna tänkas vilja inordna sig under normala svenska förhållanden. Detta
är enligt kommissionens mening ytterst motivet till bestämmelserna i utlänningslagen
om förpassning, utvisning och förvisning med tillhörande förbud
för vederbörande utlänning att återvända utan tillstånd. Av lämplighetsskäl
har det överlåtits åt domstolarna att meddela förvisning i samband
med att utlänning dömes för i Sverige begånget brott. Verkningarna av utvisningsbeslut
och förvisningsbeslut äro emellertid alldeles desamma för
utlänningen och detsamma gäller de med de olika besluten förknippade förbuden.

Som kommissionen redan i sitt tidigare utlåtande framhållit är det vidare
endast Kungl. Maj:t som kan upphäva beslut om utvisning och förvisning,
vilka vunnit laga kraft. Vid prövning av ansökan om upphävande av sådana
beslut tager Kungl. Maj:t hänsyn till alla de omständigheter som kunna ha
blivit kända om utlänningens levnadsförhållanden efter det att beslutet
verkställts. Den omständigheten, att utlänningen begått brott utomlands
eller i Sverige efter det beslutet verkställts, påverkar naturligtvis ansökningsärendet
i för utlänningen negativ riktning.

Det är sålunda enligt kommissionens uppfattning meningslöst att meddela
en utlänning beslut om förvisning eller utvisning med tidsbegränsat
förbud då ett lagakraftvunnet förvisnings- eller utvisningsbeslut med förbud
utan tidsbegränsning föreligger. Det senare meddelade beslutet upphäver
icke verkningarna av det förra.

Det sätt på vilket utvisnings- och förvisningsinstituten i vissa fall tilllämpas
tjänar endast till att skapa förvirring och svårigheter för såväl
vederbörande utlänning som för de myndigheter, vilka ha att tillse att besluten
verkställas och efterlevas.

Till belysande av detta vill kommissionen nämna det fall att en utvisad
eller förvisad utlänning reser till Sverige medan ett förbud för honom alt
återvända ännu gäller men efter det att ett senare meddelat tidsbegränsat
förbud upphört att gälla. Det torde då vara synnerligen tveksamt om han
kan straffas för olovligt återvändande. Utlänningen måste med visst fog
kunna göra gällande, att han haft den uppfattningen att det senare meddelade
förbudet vore avgörande för honom och att han följaktligen var i god
tro då han återvände.

Fn följd av att samme utlänning meddelas två eller flera beslut om avlägsnande
med förbud gällande för olika lång tid är också att den förteckning
över förpassade, utvisade och förvisade utlänningar, som tjänar till
underlag för underordnade myndigheters kontroll av utlänningarna, icke

10 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclsc till 1001 års riksdag

146

kan göras tillräckligt exakt och entydig. Efter det gemensamma nordiska
passkontrollområdets genomförande skall en för berörda stater gemensam
sådan förteckning upprättas. Olägenheterna komma då att göra sig gällande
även för utlänningsmyndigheterna i Danmark, Finland och Norge.

Kommissionen anser sålunda att något nytt beslut om utvisning eller
förvisning i allmänhet icke bör meddelas en utlänning då ett sådant beslut
redan föreligger. Endast för det fall att skäl prövas föreligga för meddelande
av ett längre förbud än det gällande bör nytt beslut om utvisning respektive
förvisning givas. Av denna anledning är det, såsom kommissionen redan
i sitt tidigare utlåtande framhållit, angeläget att länsstyrelser och domstolar
instrueras om att hos kommissionen efterhöra huruvida utvisningsrespektive
förvisningsbeslut föreligger beträffande den ifrågavarande utlänningen.

Beträffande slutligen det förslag som framlagts av Wetterlundh i hans
yttrande över fallet Kvasnicka vill kommissionen anföra, att ett sådant
förfarande icke torde vara förenligt med stadgandet i 26 § tredje stycket utlänningslagen.
Därest domstolen icke meddelar beslut om förvisning, kan
den givetvis icke vid utmätandet av straff för brott taga hänsyn till att utlänningen
möjligen kan komma att bli förvisad — eller, som i fallet Kvasnicka,
förpassad — genom beslut av kommissionen. Fn annan sak som talar
för att domstolen icke bör underlåta att meddela förvisning är att förhållandena
i utlänningens hemland snabbt kunna undergå förändringar av sådan
art att utlänningen icke längre kan anses vara politisk flykting. Möjligen
kan också förvisningsbeslutet verkställas genom utlänningens sändande till
annat land än hemlandet. Kommissionen anser därför, att domstolen bör
meddela beslut om förvisning, därest förutsättningar härför föreligga trots
att utlänningen av domstolen bedömes vara politisk flykting. Först på verkställighetsstadiet
kan nämligen med tillräcklig säkerhet bedömas, huruvida
politiskt flyktingskap lägger hinder i vägen för förvisningsbeslutets verkställande.
Visserligen skulle med ett sådant förfarande vederbörande utlänning,
i det fall att förvisningsbeslutet icke komme att verkställas, kunna
sägas ha fått ett för lågt straff, men denna omständighet torde med hänsyn
till det ringa antal fall det här är fråga om icke böra tillmätas betydelse. I

I en till utlänningskommissionen avlåten skrivelse anförde jag följande.

Praxis i fråga om tidsbegränsning av återreseförbud vid beslut om förvisning
och utvisning

Enligt stadganden i 28 och 32 §§ utlänningslagen skola dom eller beslut
om förvisning samt beslut om utvisning innehålla förbud för utlänningen
att återvända till riket. Dylikt förbud må begränsas till att gälla viss tid.

Vad angår sådan tidsbegränsning vid förvisning föreligga — såsom i ärendet
påpekats — vissa uttalanden av departementschefen under förarbetena
till lagen. Departementschefen framhöll sålunda (se NJA II 1954 s. 159),
att det icke torde vara möjligt att närmare angiva några grunder för bestämmandet
av tidslängden, då domstol begagnade sig av befogenhet att
begränsa tiden för återreseförbudets giltighet. I allmänhet kunde dock tidslängden
knappast ha en sådan betydelse för utlänningen att det vore möj -

147

ligt att anlägga straffmätningssynpunkter på denna fråga. Man torde alltså
få nöja sig med ett mera schematiskt avgörande. I huvudsak finge utlänningens
samhällsfärlighet och återfallsrisken vara avgörande. Det borde
beaktas — framhöll departementschefen vidare — att tidslängden kunde
ha större betydelse för medborgare i de nordiska grannländerna än för utlänning,
vars hemland vore mera avlägset och som sannolikt icke återvände.
Även för sjömän kunde tidslängden spela stor roll.

Beträffande motsvarande spörsmål vid utvisning saknas uttalanden i propositionen
och under lagstiftningsärendets fortsatta behandling. I sitt år
1951 framlagda betänkande med förslag till utlänningslag m. m. framhöll
1949 års utlänningskommitté — som väckte förslaget om tidsbegränsning
av återreseförbud — att myndigheterna därigenom skulle få bättre möjlighet
att anpassa reaktionen mot en utlänning, som misskött sig, efter vad
omständigheterna i det särskilda fallet påkallade. En sådan befogenhet
skulle också — fortsatte kommittén — vara värdefull ur den synpunkten, att
de förteckningar, som upprättades till ledning vid inresekontrollen, lättare
skulle kunna hållas aktuella och därigenom bli mindre omfattande (se SOU
1951:42 s. 113 o.f.).

Det ligger i sakens natur att i de situationer, där beslut meddelas om förvisning
eller utvisning av utlänning, förhållandena växla avsevärt från fall
till fall. Detta gäller såväl beskaffenheten av utlänningens kriminella eller
i övrigt asociala belastning som ock den sociala prognosen i fråga om
honom. Även anknytningen till Sverige varierar i hög grad för olika utlänningar.
Med hänsyn härtill är det icke förvånande att praxis i vad avser
tidpunkten, när förvisade eller utvisade personer böra få återvända hit,
företer betydande skiljaktigheter, i all synnerhet som regeln om tidsbegränsning
funnits endast under ett fåtal år. Det är att märka, att dylika bedömningsfrågor
även vid en objektiv prövning ofta lämna utrymme för olika
meningar. Angeläget är emellertid, att domstolar och länsstyrelser vid sin
prövning av dessa frågor bemöda sig om att i varje enskilt fall noggrant
väga samtliga föreliggande omständigheter, så att å ena sidan sinsemellan
likartade fall — där sådana förekomma — erhålla i möjligaste män lika
bedömning och att å andra sidan i lindrigare fall återreseförbudet fastställes
att gälla under kortare tid än vad som anses påkallat i mera svårartade
fall. Här liksom eljest inom rättskipningen och förvaltningen är det av
största vikt att undvika slentrianmässiga avgöranden.

Vad särskilt angår länsstyrelsens i Malmöhus län tillämpning av hithörande
bestämmelser finner jag väl anmärkningsvärt, att länsstyrelsen icke
i något av de av utlänningskommissionen omnämnda 109 fallen funnit möjligt
att tidsbegränsa återreseförbudet. Vad härutinnan i ärendet blivit upplyst
ger dock icke vid handen, att länsstyrelsen låtit fel komma sig till last
i förevarande hänseende. Jag låter därför bero vid mina här gjorda uttalanden.
Härvid förutsätter jag dock att utlänningskommissionen — med

148

hänsyn till den tendens till oenhetliga bedömanden, som enligt det åberopade
utredningsmaterialet synes förefinnas på detta område — uppmärksamt
följer utvecklingen i praxis samt vidtager de åtgärder som må finnas
påkallade (jfr 2 § allmänna verksstadgan).

Spörsmålet från vilken tidpunkt tidsbegränsat återreseförbud bör gälla
Såsom framgår av det föregående har inrikesdepartementet i cirkulärskrivelse
den 16 september 1958 på anförda skäl uttalat, att giltighetstiden
för tidsbegränsat återreseförbud icke bör bestämmas med utgångspunkt
från förvisnings- eller utvisningsbeslutets verkställande och att det syntes
vara lämpligast att utgå från den dag beslutet vunne laga kraft. Efter vad
sålunda förekommit finner jag — som delar den uppfattning som uttalats i
berörda skrivelse och som förutsätter att uttalandet efterföljes i praxis —
någon vidare åtgärd från min sida i anledning av vad som uppmärksammats
vid inspektionerna icke vara påkallad. Självfallet måste den sålunda förordade
utgångspunkten för förbudstiden i varje särskilt fall anges i förvisnings-
eller utvisningsbeslutet.

Frågan om ny förvisning eller utvisning efter tidigare beslut om utvisning
eller förvisning

Av utredningen i ärendet framgår, att i de ovan under A, B, C och D
angivna fallen dömts till förvisning, oaktat där avsedda utlänningar tidigare
meddelats beslut om utvisning med till tiden icke begränsat återreseförbud.
I fallen A och B har det på grund av förvisningsbeslutet gällande
återreseförbudet därvid av domstolen begränsats att avse viss tid. I fallet
E, där utlänningen genom tidigare dom förvisats utan tidsbegränsning, har
domstolen ånyo beslutat förvisning, varvid återreseförbudet tidsbegränsats.
I sistnämnda fall förelåg dock den speciella situationen, att domstolen
jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen undanröjde straffbestämningen i den tidigare
domen och dömde utlänningen till, jämte förvisning, gemensamt straff för
samtliga i de båda domarna avsedda brott.

Utlänningskommissionen har i ärendet framhållit, att beslut om förvisning
eller utvisning i princip icke borde meddelas utlänning, om vars förvisning
eller utvisning beslut redan förelåge och som följaktligen på grundval
av det beslutet skulle avlägsnas ur riket. Endast i det fall, att skäl prövades
föreligga att fastställa återreseförbud för längre tid än som gällde
enligt det tidigare beslutet, borde enligt kommissionen nytt beslut om förvisning
eller utvisning komma i fråga. Sin berörda principiella ståndpunkt
har kommissionen i huvudsak motiverat med att verkningarna av ett gällande
förvisnings- eller utvisningsbeslut icke kunde ändras genom att ett
nytt sådant beslut meddelades beträffande samme person; det vore nämligen
endast Kungl. Maj:t som — efter vederbörlig prövning — ägde upphäva
lagakraftvunnet förvisnings- eller utvisningsbeslut (se 51 § första
stycket utlänningslagen). Det må här inskjutas, att Kungl. Maj:t äger

149

befogenhet att även i nådeväg upphäva beslut om förvisning eller nedsätta
den tid, inom vilken utlänningen enligt förvisningsbeslut icke äger återvända
till riket (jfr NJA 1954 s. 450). Vidare har utlänningskommissionen —
beträffande fall där tidslängden för återreseförbudet enligt ett senare beslut
vore kortare än enligt ett tidigare beslut beträffande samme utlänning —
hänvisat till att svårighet kunde uppkomma för verkställighets- och övervakningsmyndigheterna
samt för utlänningen själv när det gällde att avgöra,
vilket beslut som skulle gälla.

I utlänningskommissionens uttalanden — som synas välgrundade — kan
jag i princip instämma.

Med denna ståndpunkt framstår det såsom angeläget att man, innan
beslut meddelas om förvisning eller utvisning, utreder huruvida det redan
föreligger ett dylikt beslut beträffande utlänningen i fråga. Visar sig detta
vara fallet och erfordras icke en längre återreseförbudstid än den som redan
gäller enligt beslutet, är ett nytt beslut — som ju icke kan få någon självständig
verkan — meningslöst. Härjämte skulle i vissa fall, såsom kommissionen
framhållit, praktiska olägenheter kunna uppkomma. — Finnes däremot
vad som återstår av återreseförbudets giltighetstid, med hänsyn till
vad som vid den nya prövningen ligger utlänningen till last, icke vara till
fyllest, bör givetvis erforderlig förlängning ske i samband med nytt förvisnings-
eller utvisningsbeslut.

I detta sammanhang bör nämnas, att Kungl. Maj:t, innan beslut meddelas
om upphävande av förvisning eller utvisning, införskaffar utredning
om bl. a. förekomsten av eventuell ny brottslighet från utlänningens sida.
Risk föreligger alltså icke att dylik brottslighet ej skulle beaktas vid prövning
av fråga, som må uppkomma om upphävande av förvisnings- eller utvisningsbeslut.

Under alla förhållanden måste det enligt min mening vara uppenbart felaktigt
att — såsom skett i några av de i detta ärende ifrågakomna fallen
— genom nytt beslut fastställa en kortare tid för återreseförbudet än som
gäller enligt tidigare beslut beträffande samme utlänning.

Vad ovan sagts är dock icke tillämpligt i vissa undantagsfall, vilka avses
i 26 § tredje stycket andra punkten utlänningslagen. Där stadgas att, om
domstol enligt 4 kap. strafflagen förordnar om förändring eller förening av
påföljd, som ådömts jämte förvisning, domstolen må meddela det beslut i
fråga om förvisningen som därav påkallas. Vad i stadgandet avses är de
fall, då det genom lagakraftvunnen dom dömts till förvisning jämte frihetsstraff
och fråga uppkommer antingen om förändring av detta straff jämlikt
4 kap. 3 § strafflagen — en sådan situation har förelegat i det ovan
omförmälda fallet E — eller ock om straffets förening med annat straff
jämlikt 4 § samma kapitel. I dessa fall äger domstolen, om så påkallas av
omständigheterna, antingen förlänga eller — såsom skett i fallet E — förkorta
den tid, under vilken utlänningen icke må återvända (jfr Björling

150

m. fl.: Utlänningslagen s. 78). Finnes en sådan åtgärd påkallad, bör den —
i enlighet med sin sakliga innebörd — i domen eller beslutet anges såsom
en jämkning av den tidigare beslutade förvisningen och icke såsom ett helt
nytt förvisningsbeslut.

I de närmast här ovan avsedda fallen, där 4 kap. 3 eller 4 § strafflagen
tillämpas, framgår det av innehållet i de ifrågakomna tidigare domarna,
huruvida förvisning ådömts genom dessa. I övriga fall, där fråga om förvisning
eller utvisning uppkommer, kan upplysning, huruvida förvisningseller
utvisningsbeslut redan meddelats utlänningen, enklast vinnas genom
hänvändelse till utlänningskommissionen. Förfrågan härom bör, såsom förut
framhållits, ske i varje sådant fall.

När det gäller utlänning, som misstänkes för brott som kan föranleda förvisning,
bör det enligt min mening närmast ankomma på åklagaren att före
åtalsbeslutet framställa sådan förfrågan hos kommissionen (jfr JO:s ämbetsberättelse
1959 s. 101 o.f.). Visar det sig härvid, att ett förvisningseller
utvisningsbeslut redan föreligger och finner åklagaren längre återreseförbudstid
än den som redan gäller ej vara erforderlig, bör han icke framställa
yrkande om förvisning. Denna sin ståndpunkt bör han lämpligen ange
i stämningsansökningen (se riksåklagarämbetets cirkulärskrivelse den 23
december 1957, som återgivits i JO:s ämbetsberättelse 1959 s. 100).

Enligt min mening är det angeläget, att åklagarnas uppmärksamhet fästes
på att de böra — innan yrkande om förvisning framställes — undersöka,
huruvida förvisnings- eller utvisningsbeslut redan meddelats utlänningen
och om återreseförbudet därvid fastställts att gälla under tillräckligt
lång tid. Jag kommer därför att till riksåklagarämbetet överlämna en avskrift
av denna skrivelse, med hemställan att ämbetet måtte överväga huruvida
en cirkulärskrivelse bör utfärdas till åklagarna rörande ovan angivna
förhållanden.

Politiskt flyktingskaps inverkan på fråga om förvisning

I ärendet har — i anslutning till fallet F här ovan — fråga uppkommit,
huruvida domstol bör beträffande utlänning, som bedömes vara politisk
flykting, meddela beslut om förvisning därest förutsättningar eljest föreligga
för ett sådant beslut. Kommissionen har för sin del — av skäl som upptagits
i dess senaste utlåtande i ärendet — uttalat, att ett eventuellt politiskt
flyktingskap icke borde inverka på domstolens prövning utan beaktas först
på verkställighetsstadiet. — För detta spörsmål synas bl. a. utlänningslagens
verkställighetsregler vara av intresse.

Enligt stadgande i 53 § gäller den huvudregeln, att utlänning icke får
vid verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning befordras
till land, där han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, och
ej heller till land, där han icke åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land,
i vilket han löper sådan risk. Att märka är, att stadgandet är tillämpligt

151

icke blott å sådan utlänning som i sitt hemland löper risk för politisk förföljelse
(politisk flykting) utan även å annan utlänning som riskerar sådan förföljelse
i annat land än hemlandet. Angående vad som i utlänningslagen
menas med politisk förföljelse må hänvisas till vad härom sägs i 2 §.

Från huvudregeln i 53 § göres i 54 § visst undantag, enligt vilket hinder
för verkställighet icke skall föreligga i vissa särskilt kvalificerade fall, där
politisk flykting och därmed i 53 § likställd utlänning alltså må — efter
prövning av Kungl. Maj:t (se 58 § sista stycket) — avlägsnas ur riket under
närmare angivna förutsättningar.

Den verkställighetsprövning enligt 53 § som i förekommande fall erfordras
ankommer i princip på utlänningskommissionen, som har att därvid höra
utlänningsnämnden. Jämlikt stadgande i 58 § andra stycket skall nämligen
verkställighetsärende underställas kommissionen i egenskap av central utlänningsmyndighet,
om utlänningen påstår att han genom den avsedda
verkställigheten skulle utsättas för risk, som avses i 53 §, och påståendet
icke är uppenbart oriktigt. Underställning skall dock ej ske, om påståendet
enligt det beslut som förekommer till verkställighet redan är prövat. Att
märka är, att även denna tidigare prövning — vid vilken likaledes utlänningsnämnden
skall höras — i princip ankommer på kommissionen, nämligen
såvitt avser avvisning och utvisning till följd av underställningsreglerna
i 20 § andra stycket och 30 § andra punkten samt såvitt avser förpassning
genom att beslut om sådan åtgärd, enligt stadgande i 23 §, alltid skall
fattas av kommissionen. Vad angår ådömande av förvisning — där av naturliga
skäl befogenheten att besluta icke kan av domstolen underställas
kommissionen — uttalas i Björlings in. fl. ovannämnda kommentar till utlänningslagen
(s. 117), att dom på förvisning aldrig kan innebära sådan
prövning av fråga om politiskt flyktingskap, som gör att underställning av
verkställighetsfrågan ej skall ske. Detta uttalande — som står i god samklang
med vad som gäller beträffande övriga reaktionsformer vilka syfta till
att avlägsna utlänning ur landet — är uppenbarligen riktigt.

Av det ovan anförda framgår att, enligt utlänningslagens allmänna ståndpunkt,
avgörandet av frågor om politiskt flyktingskap tillkommer utlänningskommissionen,
som sålunda har att tillse att politiska flyktingar erhålla
det skydd som enligt utlänningslagen tillkommer dem. Kommissionen
torde ock ha de bästa förutsättningarna att med största möjliga sakkunskap
bedöma hithörande ofta i hög grad ömtåliga och invecklade förhållanden.
Genom de angivna verkställighetsreglerna ha goda garantier tillskapats för
att utlänning, som meddelats beslut å förvisning — lika litet som den som
enligt meddelat beslut skall avvisas, förpassas eller utvisas — ej avlägsnas
ur landet under sådana omständigheter att han löper risk för politisk förföljelse
i utlandet.

Det nu anförda utgör otvivelaktigt stöd för åsikten att domstol vid prövning
av förvisningsfrågor icke bör — genom att enbart på grund av politiskt

152

flyktingskap underlåta att döma till förvisning — föregripa den prövning av
hithörande förhållanden, som enligt det sagda bör ankomma på utlänningskommissionen.
Härtill kommer att, såsom kommissionen framhållit, förhållandena
i utlänningens hemland kunna undergå sådan ändring, att risken för
politisk förföljelse ej längre är för handen. Vidare måste det vid domstolsprövningen
vara vanskligt att bedöma, huruvida möjligheten att sända utlänningen
till annat land än hemlandet är utesluten (jfr 55 § första stycket
andra punkten). Över huvud taget torde det vara svårt att redan vid tiden
för förvisningsfrågans prövning vid domstol — eller sålunda ofta flera år
innan verkställande av ett eventuellt förvisningsbeslut skulle kunna bli
aktuellt — med någon större grad av säkerhet bedöma, om ett sådant beslut
kan bli verkställbart.

Emellertid har i propositionen till utlänningslagen gjorts vissa uttalanden,
vilka knappast kunna ges annan tolkning än att föredragande departementschefen
för sin del icke stod främmande för tanken att en domstol
skulle äga taga hänsyn till förekomsten av verkställighetshinder. Departementschefen
anförde (se NJA II 1954 s. 155): »Ett skäl mot att överföra
utlänningsärendena till domstol är att denna stundom icke kan i förväg
bedöma möjligheterna att verkställa ett beslut om utlänningens avlägsnande
ur riket. Särskilt om utlänningen kan åberopa politiskt flyktingskap,
kan det alltså föreligga en ovisshet rörande beslutets verkställbarhet. Samma
olägenhet föreligger emellertid redan nu; länsstyrelse och högsta domstolen
fatta beslut om utvisning utan att samtidigt pröva frågan om verkställighet
av beslutet. I sådana fall då verkställighetshindret är notoriskt, och detta
torde praktiskt sett gälla om politiska flyktingar, vållar det icke större svårigheter
för domstol än för annan myndighet att redan i förväg taga hänsyn
därtill.»

I den förut nämnda kommentaren av Björling m. fl. (s. 81) säges — i
anslutning till berörda uttalanden — att en utlännings politiska flyktingskap
vore en jämte övriga i 26 § andra stycket utlänningslagen åsyftade
förhållanden beaktansvärd omständighet och att, om det måste bedömas
utsiktslöst att verkställa en förvisning, detta torde vara ett vägande skäl
att underlåta att döma till förvisning. Det finge dock — heter det vidare i
kommentaren — icke förbises, att möjlighet till verkställighet kunde yppa
sig senare; ett förvisningsbeslut kunde ock, även om verkställighet ej kunde
ske, vara av betydelse för att bryta ett för utlänningen meddelat bosättningstillstånd
och ställa honom under skarpare kontroll än denna tillståndsform
medgåve (jfr 51 § första stycket utlänningslagen). — Fortsättningsvis
framhålles emellertid i kommentaren, att det ur nyss anförda synpunkter
kunde synas som om det vore lämpligast att domstol, om den funne anledning
till ådömande av förvisning föreligga, också ådömde sådan påföljd,
även om man utginge från att förvisningen under rådande förhållanden icke
kunde verkställas. Frågan komplicerades — påpekas det vidare — emeller -

153

tid med hänsyn till regeln om att det men utlänningen lede genom förvisning
skulle beaktas vid bestämmande av annan påföljd för brottet. Denna
regel medförde att domstol vid ådömande av förvisning, ehuru den icke hade
att direkt taga ställning till frågan om möjligheten att verkställa förvisningen,
dock icke kunde gå förbi detta spörsmål. Härvid borde domstolen
beakta icke blott 53 § utan även 54 § utlänningslagen. Med hänsyn till det
nu anförda och särskilt till svårigheten för domstol att bedöma innebörden
av ett påstående från utlänningens sida att han i sitt hemland hotades av
politisk förföljelse torde det — framhålles slutligen i kommentaren — i de
fall, då utlänningen under förundersökningen åberopade sadant hinder mot
förvisning, vara lämpligt, att åklagaren före huvudförhandling i målet från
utlänningskommissionen införskaffade utredning angående utlänningens
påstående om politiskt flyktingskap.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts i propositionen och kommentaren
till utlänningslagen torde det visserligen icke i och för sig kunna sägas
vara felaktigt om domstol, då fråga uppkommer om förvisning, i vissa fall
tar hänsyn till frågan om verkställighetshinder. För min del anser jag dock
— av skäl som i huvudsak framgå av vad jag redan anfört — att förvisning
i regel icke bör underlåtas enbart på den grund, att i 53 § utlänningslagen
avsett hinder för verkställighet väntas uppstå. Det synes mig ändamålsenligast
att prövningen rörande förekomsten av dylikt hinder sker
centralt hos utlänningskommissionen och vid den senare tidpunkt när verkställigheten
aktualiseras, vilket vid långvariga frihetsstraff blir avsevärd
tid efter domen. Först vid denna senare tidpunkt torde det vara möjligt att
med tillräcklig grad av säkerhet överblicka de förhållanden som inverka på
verkställigheten. Underlåter domstol, på grund av att utlänning bedömes
vara politisk flykting, att döma till förvisning och visar sig denna bedömning
— t. ex. genom att förhållandena sedermera ändrats — icke vara hållbar,
blir följden den att möjligheterna att avlägsna utlänningen ur landet
bli beroende av om förutsättningar för utvisning eller förpassning föreligga
på annan grund än de här i riket begångna brotten.

Det i kommentaren berörda spörsmålet i vad mån ovissheten i fråga om
möjligheten att verkställa dom å förvisning skall i det enskilda fallet inverka
på straffmätningen i domen är naturligt nog mycket invecklat och
svårbedömt. I praktiken torde svårigheten att bemästra detta problem i
förekommande fall ej sällan vara så avsevärd, att domstolen — enligt regeln
in dubio mitius — synes böra utmäta straffet utan hänsyn till att det
är ovisst om samtidigt ådömd förvisning kan verkställas.

Såsom jag i skrivelsen till utlänningskommissionen angav överlämnade
jag en avskrift av berörda skrivelse till riksåklagarämbetet med hemställan
att ämbetet måtte överväga huruvida en cirkulärskrivelse till åklagarna
borde utfärdas rörande de av mig i skrivelsen närmare angivna förhål -

154

landena, avseende åklagarnas ställningstagande till frågan i vilka fall yrkande
om förvisning bör framställas. Riksåklagarämbetet har den 19 augusti
1960 utfärdat cirkulärskrivelse i enlighet med mina i saken gjorda uttalanden.

5. Förmyndare har anhallit om fastställande av högre arvode än
det sedvanliga. Bör domstolen före ärendets avgörande bereda den
omyndige tillfälle att yttra sig över ansökningen,
om så lämpligen kan ske?

På ansökan av vederbörande överförmyndare förklarade Hallands mellersta
domsagas häradsrätt genom dom den 5 april 1957 med stöd av 10
kap. 1 § 1. föräldrabalken (FB) Ellis Larsson omyndig. Enligt åberopat
läkarintyg, dagtecknat den 9 mars 1957, vore Larssons hörande i målet utan
gagn; han blev icke heller hörd i målet. Till förmyndare för Larsson förordnades
advokaten Ingvar Skogh.

I en den 12 september 1958 dagtecknad ansökan, som kompletterades
med en den 13 oktober samma år till häradsrätten ingiven skrift, anhöll
Skogh pa anförda skäl och med åberopande av vissa redovisningshandlingar,
att häradsrätten måtte fastställa särskilt arvode med närmare angivna
belopp för hans arbete med förmynderskapet åren 1957 och 1958.
Framställningen tillstyrktes av överförmyndaren. Häradsrätten höll förhandling
i ärendet den 13 november 1958. Genom beslut samma dag tillerkände
häradsrätten Skogh arvode dels för år 1957 med yrkat belopp,
1 885 kronor, och dels för år 1958 med skäliga ansedda 400 kronor »utöver
vad han sedan räkenskapsåret utgått kan komma att vara berättigad till
enligt bestämmelserna i 15 kap. 19 § föräldrabalken».

I en den 29 november 1958 hit inkommen klagoskrift anförde Larsson,
att protokollsutdrag upptagande häradsrättens berörda beslut kommit honom
till handa så sent, att överklagande i vanlig ordning var uteslutet.
Larsson anmärkte, att han — som icke vetat om ansökningen förrän han
erhöll protokollsutdraget — ej blivit hörd i ärendet; ej heller hade god man
förordnats att i ärendet föra hans talan och tillvarataga hans rätt. Det oaktat
hade Larsson blivit ålagd att utge betydande belopp. Larsson anhöll
därför, att JO måtte vidtaga den åtgärd, vartill ärendets handläggning kunde
föranleda.

I avgivet yttrande anförde tingssekreteraren Svante Boman, som handlagt
ärendet såsom häradsrättens ordförande, följande.

Vid ärendets behandling syntes det till en början vara av vikt att taga
ställning till om domstolen som tillsynsmyndighet över det vid rätten inskrivna
förmynderskapet hade att pröva ärendet på den av förmyndaren
förebragta utredningen utan inblandning av myndlingen. Att så icke borde

155

ske utan att man vid ärendets avgörande liade att betrakta förmyndaren
såsom sökande och myndlingen såsom dennes motpart tyckte Boman sig
finna stöd för i det hovrättsavgörande, som refererats i SvJT 1942 s. 80.
Av detta framgår att hovrätten, efter av myndlingen förd besvärstalan,
prövat frågan om förmyndararvodet. Då Boman således fann, att myndlingen
skulle intaga ställning av motpart, uppkom frågan om förmyndarens
ansökan skulle kommuniceras med myndlingen eller dennes närmaste fränder.
Med hänsyn till de uppgifter, som lämnats om honom i målet rörande
hans omyndigförklaring den 5 april 1957 och då särskilt, att han till följd
av sitt sinnestillstånd ansågs vara ur stånd att vårda sin egendom, bedömde
Boman det ur utredningssynpunkt som helt meningslöst att höra
honom i ärendet. Ej heller fann Boman någon anledning att höra myndlingens
närmaste fränder, vilka dessutom, enligt uppgift av förmyndaren,
icke önskade att taga befattning med den omyndigförklarades angelägenheter
(jfr SvJT 1935 ref. s. 79). Någon tanke på att i denna situation förordna
en god man, som skulle kunna tillvarataga myndlingens intresse i
saken, hade Boman icke, så mycket mindre som Boman icke kunde finna
någon entydig bestämmelse härom i 18 kap. FB. Den omyndigförklarades
rätt ansåg Boman skulle bli tillgodosedd, dels genom att överförmyndaren
granskat och tillstyrkt förmyndarens framställning och dels genom att ärendet
utsattes till muntlig förhandling vid vilken överförmyndaren och förmyndaren
skulle bli i tillfälle att redogöra för sina synpunkter om de funno
skäl härtill. Vid förhandlingen var förmyndaren tillstädes och sedan beslut
fattats var det Bomans avsikt att låta den omyndigförklarade, som i beslutet
meddelats fullföljdshänvisning, få kännedom om rättens avgörande.
Genom att Boman sedan icke i tillräcklig grad var uppmärksam å alla de
expeditioner, för vilka han efter ordförandeskap i häradsrätten under tingsdagar
den It, 13, 14 och 20 november var ansvarig, kom protokollsavskriften
till den omyndigförklarade ej att tillställas honom förrän den 25 november.
Besvärstiden utgick den 27 i samma månad. Boman medgiver, att det
kan synas inkonsekvent att meddela besvärshänvisning för den omyndigförklarade
och — ehuru mycket sent — tillställa honom ett exemplar av
häradsrättens beslut för att han icke skulle förlora rätten att föra talan mot
detsamma samtidigt som hans hörande i ärendet ansetts som meningslöst
och skäl ej heller befunnits föreligga att utse en god man.

Härjämte anlade Boman ytterligare vissa synpunkter på handläggningen
av ärenden av detta slag. Härvid anförde han följande.

Enligt Bomans förmenande bör man först taga .ställning till om rätten
såsom tillsynsmyndighet skall handlägga ärendet utan att den omyndigförklarade
ens skall betraktas såsom part. Ehuru hovrättsfallet 1942 icke
tyder härpå, torde vägande skäl kunna anföras för att rättens ställning vid
prövning av förmyndararvode bestämmes av officialprincipen. Det är icke
förmyndarens förvaltningsåtgärder i och för sig, som skola bedömas, utan
huruvida och i vilken utsträckning han skall vara berättigad till ersättning
för av honom utfört arbete, då detta arbete varit av sådan omfattning att
det, även med beaktande av iormynderskapets karaktär av förtroendeuppdrag,
icke blir ersatt genom det procentberäknade arvodet. Möjligheten för
en omyndigförklarad att i ett sådant ärende sätta sig in i det arbete en
förmyndare utfört och andra ga vägande synpunkter torde väl i så gott som
alla fall icke förefinnas. Då uppkommer frågan om en god man skall utses

156

av domstolen för att bevaka myndlingens rätt. 18 kap. FB lämnar härvidlag
icke något klart besked. Den punkt i 18 kap. 2 § där det heter
»--eller fråga uppstår om rättegång mellan den omyndige och förmyndaren
---» utgör väl det stadgande, som skulle kunna åberopas. Det

torde vara vanskligt att säga, att det genom arvodesärendets anhängiggörande
uppstått rättegång mellan förmyndaren och dennes myndling. Skulle
så emellertid vara fallet, synes ändå ett godemansförordnande icke vara på
sin plats vid prövning av ett arvodesärende. En eventuell god man måste
åtminstone besitta samma kvalifikationer som förmyndaren för att på ett
verksamt sätt kunna bidraga till utredningen. Sedan blir följden att den
eventuella godemannen i sin tur reser krav på ersättning enligt 18 kap.
11 § FB. Att slutligen myndlingen skulle betraktas såsom part enbart för
att arvodesfrågan via honom skulle kunna komma under prövning av en
överinstans synes varken konsekvent eller rimligt. Därest dessa synpunkter
kunna anses vägledande, skall rätten i kraft av sin ställning som tillsynsmyndighet
över förmynderskapet handlägga arvodesärendet utan att man
behandlar myndlingen såsom part och utan rätt för honom eller någon
honom närstående att föra talan mot domstolens avgörande. Stadgandet
i 17 kap. 6 § FB visar vägen för den omyndige att granska förmyndarens
förvaltning, och i en rättegång bör väl den omyndige icke bara kunna få
pröva riktigheten av själva förvaltningsåtgärderna utan även den ekonomiska
skada, han kan ha blivit utsatt för genom att förmyndaren uppburit
ersättning för dessa förvaltningsåtgärder. (Hänvisning kan här ske till
NJA II 1924 s. 522 o. f. och SvJT 1935 ref. s. 79).

Efter remiss inkom Stockholms rådhusrätts förmynderskapsavdelning
med utlåtande i frågan och anförde däri följande.

Till förmynderskapsavdelningen inkomma årligen något hundratal ansökningar
från förmyndare och gode män om fastställande av arvode. Dessa
ärenden, vilka avdelningen har att upptaga i egenskap av förmynderskapsdomstol,
ha betraktats såsom förmynderskapsärenden. Sålunda ha de i
lagen om handläggning av domstolsärenden, protokollskungörelsen samt
stämpel- och lösenförordningarna för sådana ärenden givna bestämmelserna
ansetts tillämpliga.

Processuella regler rörande förmynderskapsärenden återfinnas främst i
20 kap. FB. Av intresse i nu förevarande sammanhang äro kapitlets 28 och
29 §§, vilka behandla befogenheten att föra talan i förmynderskapsärenden.
Emellertid synes ingen av dessa paragrafer vara direkt tillämplig på arvodesärenden.
I fråga om den omyndiges ställning i sådana ärenden ger lagstiftningen
sålunda icke någon omedelbar ledning. Ej heller förarbetena till
nyss anförda lagrum eller till 15 kap. 19 § FB beröra frågan.

Emellertid har en viss praxis utbildats vid avdelningen. Avdelningen har
ansett av grunderna för 15 kap. 19 § FB följa, att arvodesärendena, i likhet
med andra förmynderskapsärenden, så till vida behärskas av officialprincipen,
att förmynderskapsdomstolen har att ex officio sörja för fullständig
utredning och särskilt har att tillse, att myndlingens rätt tillvaratages. Avdelningen
infordrar sålunda regelmässigt yttranden från Stockholms stads
överförmyndarnämnd, och ofta införskaffas kompletterande upplysningar
från förmyndaren och andra personer. I flertalet fall avgöras ärendena utan
förhandling men i åtskilliga fall förekommer sådan.

Redan ur utredningssynpunkt är det ofta erforderligt att höra även

157

myndlingen. Emellertid har avdelningen ansett, att myndlingen — därest
han fyllt 16 år — om möjligt alltid bör höras. Till stöd härför kunna till
en början åberopas grunderna för 13 kap. 5 § FB, enligt vilket lagrum förmyndaren
bör, om det lämpligen kan ske, höra myndlingen i angelägenheter
av vikt. Vidare talar härför, att rätten i ärenden om tillstånd jämlikt
15 kap. 16 § FB har att höra den omyndige samt att dessa ärenden så till
vida ha släktskap med arvodesärendena, att i båda fallen fråga är om åtgärder,
som direkt beröra den omyndiges egendom och ansetts vara av sådan
vikt, att rättens prövning funnits böra krävas. Härtill kommer den betydelsefulla
omständigheten, att i arvodesärendena förmyndaren icke handlar
i myndlingens utan i eget intresse. Slutligen är att beakta, att enligt såvitt
känt oomstridd rättspraxis den omyndige tillerkänts befogenhet att föra
talan mot förmynderskapsdomstols beslut i arvodesärende. Det är då naturligt,
att den omyndige redan i underrätten får tillfälle att yttra sig.

Från den principiella regeln om myndlingens hörande i förmynderskapsärenden
har avdelningen i allmänhet—med analogisk tillämpning av 20 kap.
17 § FB — undantagit endast sådana fall, då myndlingen omyndigförklarats
på grund av rubbad själs verksamhet och det kunnat antagas, att hans
hörande varit utan gagn. Vid tillämpningen av denna undantagsregel har
givetvis måst beaktas, att den omyndiges sinnestillstånd kan ha undergått
förändringar sedan tiden för omyndighetsförklaringen. Dessutom har i viss
utsträckning förekommit, att myndlingen av hänsyn till sin höga ålder eller
sjuklighet icke blivit hörd eller att hans hörande underlåtits, sedan det upplysts
att han av annan orsak, exempelvis alkoholism, skulle kunna menligt
påverkas därav. Enbart den omständigheten, att myndlingen — såsom ofta
är fallet — har en negativ inställning till förmyndaren personligen eller
förmynderskapet som sådant bör däremot icke föranleda till att han hålles
i okunnighet om en arvodesansökan.

Det av Larsson ifrågasatta tillvägagångssättet att i arvodesärende, vari
den omyndige icke själv höres, förordna god man för denne att föra hans
talan i ärendet har veterligen aldrig tillämpats vid avdelningen. Såvitt avdelningen
kan finna är stadgandet i 18 kap. 2 § första stycket FB icke tilllämpligt.
Ehuru även paragrafens andra stycke närmast torde taga sikte
på fall, då förmyndaren skall företaga rättshandling å den omyndiges vägnar
— varom här icke är fråga — är det med hänsyn till lagrummets ordalydelse
måhända möjligt att under däri angivna förutsättningar förordna
god man för den omyndige i arvodesärenden.

Emellertid synas fördelarna med ett sådant förfarande icke överväga
nackdelarna. De rättssäkerhetsintressen, som främst skulle motivera förfarandet,
tillgodoses i första hand genom domstolens officialprövning och
genom att överförmyndaren höres. Med hänsyn härtill torde utseende av
god man åtminstone i allmänhet endast innebära onödig omgång och tidsutdräkt
samt risk för ytterligare kostnader för den omyndige i form av
ersättning till gode mannen. Det kan förtjäna framhållas, att ett kontradiktoriskt
förfarande i regel icke ens förekommer i mål om omyndighetsförklaring,
när hörandet av den, om vars försättande i omyndighet är fråga,
kan antagas vara utan gagn. Denne får ju icke kännedom om det mot honom
inledda förfarandet och blir härigenom ej heller i tillfälle att begiira
biträde enligt 20 kap. 19 § FB, och av naturliga skäl måste det höra till
sällsyntheterna, att rätten i dessa fall finner anledning att ex officio förordna
biträde.

158

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Regler om arvode åt förmyndare återfinnas i 15 kap. 19 § FB. Dessa regler
innebära, såvitt nu är i fråga, att förmyndare äger årligen uppbära
arvode med belopp, som kan anses skäligt med hänyn till förvaltningens
omfattning. Arvodet får ej, med mindre rätten annorlunda förordnar, överstiga
för år räknat ett belopp, motsvarande 5 % av den omyndiges behållna
inkomst enligt årsräkning eller sluträkning, med visst avdrag för avgift
som må ha erlagts för vård av den omyndiges värdehandlingar.

Såsom rådhusrättens förmynderskapsavdelning framhållit i sitt utlåtande
avse FB:s processuella bestämmelser icke direkt ärenden om förmyndararvode.
Förarbetena till bestämmelserna i FB innehålla ej heller några uttalanden
som omedelbart beröra de genom Larssons klagomål aktualiserade
rättsfrågorna.

Av allmänna rättsgrundsatser måste emellertid anses följa, att domstol
även i arvodesärenden av förevarande slag har att sörja för fullständig utredning
och att tillse, att den omyndiges rätt iakttages (se 12 kap. 22 §
numera upphävda förmynderskapslagen och Walin: Föräldrabalken s. 42-1

o. f.). Att så sker är desto angelägnare eftersom förmyndaren i dylika ärenden
handlar i eget intresse och icke i myndlingens.

I sådant hänseende bör domstolen, innan den avgör arvodesfrågor, höra
överförmyndaren, som det åligger att utöva tillsyn över förmyndarens förvaltning
och som därvid torde ha att tillse bl. a., att förmyndaren icke tillgodoför
sig högre arvode än som kan anses skäligt med hänsyn till förvaltningens
omfattning (se Walin a. a. s. 376). Att höra överförmyndaren i
arvodesfrågor torde ock, såvitt jag har mig bekant, vara allmän praxis vid
domstolarna. Härigenom är väl sörjt för att den omyndiges intressen behörigen
tillvaratagas.

Enligt åtskilliga lagrum i FB skall i vissa frågor den omyndige, om han
uppnått viss ålder och så lämpligen kan ske, höras innan beslut meddelas.
Även om någon uttrycklig föreskrift härom icke meddelats beträffande
arvodesfrågor, synas vägande skäl tala för att så i allmänhet sker även i
sådana ärenden, där så är möjligt. Såsom avdelningen påpekat torde myndlingens
hörande i dessa ärenden ofta vara erforderligt redan ur utredningssynpunkt.
Till stöd för att i arvodesfrågor regelmässigt höra myndlingen
kan även åberopas den princip, som kommit till uttryck i 13 kap. 5 § FB,
däri stadgas att förmyndaren, om myndlingen fyllt 16 år och det lämpligen
kan ske, bör höra myndlingen rörande hans mening i angelägenheter av vikt.
Lidare må framhållas att den omyndige enligt rättspraxis anses äga fullfölja
talan i ärende angående arvode åt förmyndaren (se rättsfallet NJA
1959 s. 230). I betraktande av vad nu sagts finner jag i likhet med avdelningen
naturligt att domstol, innan den meddelar beslut i arvodesärende,
bör bereda den omyndige tillfälle att yttra sig.

159

Om anledning finnes till antagande att icke något är att vinna genom
att höra den omyndige, saknas dock skäl att låta honom yttra sig.

Sålunda torde det ofta vara meningslöst att inhämta yttrande från personer,
som omyndigförklarats på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten (jfr 20 kap. 17 § FB). Frågan
härom måste dock bedömas från fall till fall med hänsyn till den omyndiges
sinnestillstånd vid tiden för arvodesärendet. Icke sällan, särskilt då omyndigförklaring
skett helt nyligen, torde det i målet därom åberopade läkarintyget
kunna tjäna till ledning. I övrigt torde erforderliga upplysningar
i regel utan svårighet kunna inhämtas från vederbörande läkare eller anstaltsföreståndare,
om den omyndigförklarade är intagen på sjukhus eller
annan anstalt, eller ock från överförmyndaren eller annan myndighetsperson.

Vad beträffar personer, som äro omyndiga på grund av underårighet,
anser jag det vara en ändamålsenlig ordning att, såsom sker i praxis vid
Stockholms rådhusrätt, regelmässigt inhämta yttrande i arvodesärende
från den omyndige om han fyllt 16 år.

Angående spörsmålet i vad mån god man bör förordnas att bevaka omyndigs
rätt i arvodesärende delar jag den uppfattning som kommit till uttryck

1 utlåtandet från rådhusrättens förmynderskapsavdelning. Jag anser sålunda,
att sådant förordnande i regel icke är påkallat. Såsom redan framhållits
— och även påpekats av avdelningen — åligger det nämligen domstolen
att sörja för att utredningen blir fullständig och att den omyndiges
rätt icke eftersättes. Härtill kommer, att utseende av god man skulle ådraga
den omyndige risk för ytterligare kostnader i form av arvode till gode
mannen. Jag vill emellertid framhålla, att enligt min mening hinder icke
möter för att i undantagsfall, när särskilda omständigheter det påkalla,
förordna god man för den omyndige i dylikt ärende med stöd av 18 kap.

2 § andra stycket FB.

Vad härefter angår häradsrättens handläggning av Skoghs arvodesansökning
får jag anföra följande.

När ansökningen prövades av häradsrätten hade så pass lång tid som ett
år och åtta månader förflutit från det läkarintyget, som låg till grund för
omyndigförklaringen, utfärdades. Vidare var i arvodesansökningen upplyst
att Larsson — som i juli 1957 intogs å S:ta Maria sjukhus — i januari 1958
var så återställd, att han kunde utskrivas från sjukhuset. Under dessa förhållanden
voro förutsättningarna för bedömningen av frågan om Larsson
borde höras icke desamma i arvodesärendet som i målet om hans omyndighetsförklaring.
Enligt min mening hade häradsrätten i arvodesärendet bort
lämna Larsson tillfälle att avge yttrande eller i vart fall bort inhämta närmare
upplysningar om hans aktuella hälsotillstånd. Eftersom emellertid
uttryckliga regler i detta hänseende saknas och då spörsmålet om Larsson
bort höras är en bedömningsfråga, som lämnar utrymme för olika me -

160

ningar, anser jag dock uppenbart, att häradsrättens underlåtenhet att höra
Larsson i ärendet icke kan läggas häradsrätten till last såsom fel.

Att häradsrätten icke förordnade god man åt Larsson i ärendet kan enligt
min mening icke ge anledning till någon anmärkning.

Någon skyldighet för häradsrätten att underrätta Larsson om arvodesbeslutet
har icke förelegat (jfr 9 § andra stycket lagen om handläggning
av domstolsärenden). Även om — när nu beslutet likväl tillställdes Larsson
— detta lämpligen bort ske i god tid före fullföljdstidens utgång, kan
det därför icke läggas någon befattningshavare till last såsom fel att beslutet
först två dagar före fullföljdstidens utgång avsändes till Larsson.

På grund av det ovan anförda och då anledning saknas till antagande, att
Skogh genom häradsrättens beslut erhållit större ersättning än som borde
tillkomma honom, finner jag klagomålen icke föranleda någon min vidare
åtgärd.

I anledning av vad i ärendet iakttagits vill jag dock påpeka, att behandlingen
vid domstol av ärenden om förmyndararvode bör ske i den för förmynderskapsärenden
föreskrivna ordningen. Detta innebär bl. a., att dylikt
arvodesärende upptages i förteckningen över förmynderskapsärenden (29 §
protokollskungörelsen) och icke i den i 20 § protokollskungörelsen omförmälda
dagboken, att arvodesansökningar icke stämpelbeläggas (8 § stämpelförordningen
under rubriken Ansökning, andra stycket), samt att kostnaden
för expeditioner uttages efter vad som gäller i fråga om förmynderskapsärenden.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

6. Fråga om dröjsmål vid domstols behandling av växelmål. Sedan
gäldenär i sådant mål förpliktats till betalning och utmätning begärts,
har konstaterats, att växeln var förfalskad. Har utmätningsman
vid sådant förhållande ägt låta anstå med verkställigheten och
har överexekutor ägt besluta inhibition? Tillika fråga om utmätningsmannen
ägt utlämna växeln till förundersökningsledaren

i förfalskningsmålet I

I stämningsansökan, som den 16 januari 1957 genom advokaten H.
B unger ingavs till Västra Värends domsagas häradsrätt, anförde advokaten
Richard Zacharias följande. Sedan Aktiebolaget HB-produkter till Zacharias
såsom likvid för annan persons skuld överlämnat en växel per den 1
januari 1957 å 13 918 kronor, accepterad av bolaget samt utställd och
transporterad av fröken Florence Stephens, hade överenskommelse träffats,
att växeln — under förutsättning att amorteringen skedde rättidigt —
skulle få amorteras med 1 500 kronor i kvartalet jämte ränta och kostnader

161

med början den 1 januari 1957. Växeln hade därefter inlämnats till AB
Göteborgs bank. Någon amortering och någon av Florence Stephens utställd
växel hade emellertid icke inlämnats vare sig till banken eller till Zacharias.
Med anledning därav anhöll Zacharias om stämning å bolaget och Florence
Stephens personligen med yrkande, att bolaget och Florence Stephens måtte
solidariskt förpliktas att genast till Zacharias mot återbekommande av
växeln utgiva 13 918 kronor jämte ränta m. m.

Den 18 januari 1957 utfärdade häradsrätten på denna ansökan stämning
— med förordnande om skriftlig förberedelse — vilken den 29 januari 1957
delgavs Florence Stephens.

Sedan Bunger i brev den 6 februari 1957 meddelat Zacharias, att häradsrätten
förordnat om skriftlig förberedelse, begärde Zacharias i brev den
8 februari, att Bunger skulle hos rätten yrka, att rätten måtte i enlighet
med 94 § växellagen utsätta målet att förekomma påföljande dag.

I brev till Zacharias den 9 februari 1957 anmärkte Bunger, att Biinger
i brist på instruktion därom ej begärt snabbutredning av målet enligt 94 §
växellagen. Vidare anförde Bunger, att han talat med häradshövdingen i
domsagan angående stämningsproceduren. Häradshövdingen hade anfört,
att han, då Zacharias i stämningen åberopat den bakomliggande överenskommelsen
om amortering av skulden, ej betraktat målet som ett rent
växelmål. Med hänsyn härtill och för att lämna svarandena tillfälle inkomma
med yttrande hade beslutats skriftlig förberedelse. Tiden därför skulle
utgå den 12 februari och om svaromål ej inkom eller käromålet bestreds
skulle målet utsättas till näst påföljande dag.

Den 14 februari 1957 meddelade häradsrätten tredskodom i anledning av
ifrågavarande stämningsansökan. I domen förpliktades svarandena att
genast mot kvitto och erhållande av växeln till käranden utgiva 13 918
kronor jämte ränta m. m.

Den 23 februari 1957 blev Florence Stephens omyndigförklarad av häradsrätten.
Till förmyndare förordnades bankdirektören E. Westborg och
advokaten O. Malmquist.

Den 25 februari 1957 avlämnade Bunger såsom ombud för Zacharias
domen jämte växeln till landsfiskalen i Älmhults distrikt Olof Hjorth för
utmätning.

Sedan förmyndarna hos Zacharias hemställt om anstånd med den sökta
verkställigheten, ägde under mars månad 1957 skriftväxling rum mellan dels
förmyndarna och Zacharias och dels Zacharias och Bunger.

För uttagande av fordringen jämte exekutionskostnaden utmätte Hjorth
den 10 april 1957 en å Huscby bruk befintlig 5-kuttrig hyvel med tillhörande
elektriska motorer, fläktanordning med elektrisk motor och oljepådrag,
värderad till 15 000 kronor.

Härefter ägde under april och maj månader 1957 ytterligare skriftväxling
rum mellan dels förmyndarna och Zacharias och dels Zacharias och Bunger.

Il — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1961 års riksdag

162

Sedan stadsfiskalen O. A. Robert meddelat Hjorth, att växeln kunde
misstänkas vara förfalskad, överlämnade Hjorth den 6 juni 1957 på Roberts
begäran växeln till honom för äkthetsundersökning.

Den 18 juni 1957 översände Bunger till Hjorth kopia av ett brev av den
17 juni, vari Zacharias — med hemställan om ärendets påskyndande —
förklarat sig ha svårt att förstå, att Hjorth hade rätt att dröja med verkställighetsärendet
i avvaktan på polisutredningen.

Med hemställan om skriftlig uppgift om de hinder, som mött för verkställigheten,
samt om meddelande, när exekutiv auktion kunde äga rum,
översände Bunger den 13 juli 1957 till Hjorth kopia av ett brev av den
12 juli från Zacharias, vari denne — efter att ha hemställt om besked hur
långt verkställigheten framskridit — anfört bl. a. följande: Såvitt Zacharias
kunde förstå, torde det sakna betydelse, om växeln var falsk eller icke, eftersom
det förelåg en lagakraftvunnen dom och eftersom Florence Stephens
haft alla möjligheter att göra invändningar i målet men underlåtit att så
göra.

I skrivelse till Bunger den 16 juli 1957 anförde Hjorth följande: Som
grund för ett uppskjutande av exekutiv auktion åberopade Hjorth vad
Hassler å s. 81—82 i sin bok Utsökningsrätt (I uppl.) anfört beträffande
materiella förutsättningar för verkställighet. Hjorth hade samma dag underställt
överexekutor sin handläggning av ärendet och densamma hade ansetts
vara riktig. Hjorth komme sålunda att avvakta resultatet av den utredning
som pågick sedan någon tid beträffande växelns äkthet, och hade redan
tidigare begärt skyndsammast möjliga undersökning. Hjorth var angelägen
understryka, att utmätning verkställts redan den 10 april 1957, vilket förhållande
Zacharias helt tycktes ha förbisett. Hans fordran var således helt
säkerställd.

På förfrågan av Zacharias meddelade Biinger i brev den 1 augusti 1957,
att Bunger icke erhållit någon framställning om eller beviljat något anstånd
med verkställigheten, att ej heller hos Bunger gjorts någon framställning
om tillstånd att utlämna växeln för skriftexpertis samt att Bunger erhållit
kännedom om att växeln utlämnats för dylikt ändamål vid ett samtal med
Malmquist den 13 juni 1957.

Den 18 november 1957 utfärdade Hjorth kungörelse, enligt vilken den
utmätta egendomen komme att försäljas genom offentlig auktion, som,
därest laga hinder icke mötte, skulle förrättas den 14 december 1957.

I en den 4 december 1957 till länsstyrelsen i Kronobergs län inkommen
skrift anförde Malmquist och Westborg i egenskap av likvidatorer i Aktiebolaget
HB-produkter och förmyndare för Florence Stephens besvär över
utmätningen, varjämte de hemställde om omedelbar inhibition av den utsatta
auktionen. Till grund härför åberopades följande: Den 16 juli 1957
hade de i skrivelse från t. f. kriminalkommissarien Tage Leander i Stockholm
erhållit besked om att den i målet åberopade växeln varken accepte -

163

rats av Florence Stephens såsom firmatecknare i bolaget eller utställts och
överlåtits av henne. Sedan polisutredning verkställts genom den s. k. Husebykommissionens
försorg, hade sedermera framkommit, att Florence Stephens’
namnteckning å växeln skrivits av en f. d. kassör. Denne hade vid
förhör inför Leander den 31 juli 1957 erkänt förfalskningen. Framhållas
borde, att växeln ursprungligen avsåg en direktören Berl Gutenbergs arvodesskuld
till Zacharias. Slutligen ville Malmquist och Westborg framhålla,
att de under åberopande av 58 kap. 1 § 2 mom. rättegångsbalken hos Kungl.
Maj:t ansökt om resning.

Genom beslut den 4 december 1957 förordnade länsstyrelsen om inställande
tills vidare av fortsatta åtgärder för verkställighet av tredskodomen.

Den 14 december 1957 ingåvo Malmquist och Westborg underdånig ansökan
om resning i det genom tredskodomen avgjorda målet.

I yttrande över besvären den 13 januari 1958 anförde Hjorth bl. a. följande:
Malmquist hade strax efter utmätningen gjort gällande, att växeln
kunde misstänkas vara falsk. Han hade då av Hjorth uppmanats att hos
länsstyrelsen ansöka om inhibition och att söka resning. Vidtagande av
dessa åtgärder hade emellertid uteblivit trots ett flertal löften härom.
Zacharias och hans ombud hade vid upprepade tillfällen påfordrat fortsatt
handläggning av ärendet. Då Malmquist alltjämt underlåtit vidtaga ovannämnda
åtgärder, hade Hjorth ansett sig tvingad att utsätta exekutiv auktion
till den 14 december 1957. Enär resningsansökan numera ingivits och
ärendet komme att återförvisas till häradsrätten för förnyad handläggning
borde vidare exekutiva åtgärder inställas i avvaktan å slutligt beslut i
ärendet.

Den 3 april 1958 beviljade Kungl. Maj:t resning. Samtidigt förordnade
Kungl. Maj:t för tiden till dess häradsrätten ånyo avgjort målet, att vidare
åtgärd för verkställighet av tredskodomen ej fick äga rum.

I utslag den 21 april 1958 fann länsstyrelsen besvären icke kunna upptagas
till prövning enär den i 201 § utsökningslagen stadgade tiden för
klagan försuttits och inom samma tid icke visats laga förfall. Enär genom
Kungl. Maj:ts beslut den 3 april 1958 verkställighet av tredskodomen för
det dåvarande ej fick äga rum, föranledde det hos länsstyrelsen gjorda
yrkandet om inställande av vidtagna åtgärder för verkställighet icke något
länsstyrelsens vidare yttrande.

I en den 8 mars 1958 hit inkommen skrift anförde Zacharias klagomål i
saken. Sålunda påtalade Zacharias, att häradsrätten icke behandlat målet,
som vore att anse som ett växelmål, tillbörligt snabbt. Mot Hjorth anförde
Zacharias bl. a., att denne dröjt otillbörligt länge med utmätning och åtgärd
för försäljning samt utan fog lämnat växeln ifrån sig. Länsstyrelsen
ville Zacharias lägga till last, att länsstyrelsen beslutat inhibition utan att
ha kontrollerat uppgiften att resning sökts.

Över klagomålen avgåvos yttranden dels av t. f. häradshövdingen i Västra

164

Värends domsaga Lars-Olof Uebel, vilken samrått med häradshövdingen
Arnold Herrlin som var sjukledig, dels ock av länsstyrelsen, som bifogade
yttranden av Hjorth och länsassessorn Åke Eklöf. Därefter avgav Zacharias
påminnelser.

Vid avgörandet av ärendet gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lund vik följande uttalanden.

Enligt 94 § andra stycket växellagen skall rätten på framställning av
käranden, om synnerligt hinder ej möter och svaranden är så till hands att
han kan infinna sig, utsätta första inställelse till samma dag som stämning
sökes eller nästfoljande dag.

Någon framställning i avseende å tiden för målets utsättande fanns icke
intagen i Zacharias’ stämningsansökan. Biinger har vitsordat, att ej heller
i samband med stämningsansökans ingivande den 16 januari 1957 gjorts
någon sådan framställning. Först den 9 februari 1957 har Biinger vid samtal
med vederbörande befattningshavare i domsagan berört frågan angående
stämningsproceduren. Något formellt åsidosättande av bestämmelserna i
94 § växellagen har sålunda icke skett vid stämningens utfärdande den
18 januari 1957.

Då det gäller att bedöma huruvida ett beaktande av 94 § växellagen
bort föranleda en ändring av de dispositioner i målet, som redan funnos
vidtagna vid nyssnämnda tidpunkt den 9 februari 1957, bör beaktas, att
en ansökan om Florence Stephens’ omyndigförklarande då förelåg och att
det på grund härav och med hänsyn till övriga omständigheter, som måste
ha varit för rätten kända i fråga om förhållandena vid Huseby, kan te sig
rimligt att rätten sökt vinnlägga sig om ett mindre bryskt förfaringssätt
och dragit sig för brådstörtade åtgärder. Enahanda synpunkt torde ock
kunna andragas som förklaring till att rätten vid stämningens utfärdande
förordnat om skriftlig förberedelse, ett förfaringssätt som eljest otvivelaktigt
måste betraktas som olämpligt i växelmål.

På anförda skäl vill jag icke lägga någon befattningshavare vid häradsrätten
till last såsom fel att målet icke utsatts förrän till dag efter den
12 februari 1957, då förklaringstiden utgick. I fråga om tiden därefter har
det uppenbarligen icke förevarit något oskäligt dröjsmål i avseende å målets
handläggning vid häradsrätten.

Enligt 162 § utsökningslagen har landsfiskal — då utmätningen gäller
lösöre — att inom två månader, sedan han mottagit exekutionshandlingarna,
icke blott förrätta utmätning utan även försälja den utmätta egendomen.
Han är dock fri från all ansvarighet, om han styrker, att borgenär
lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller att för utmätning eller
försäljning mött hinder, som han ej kunnat förekomma. Möter sådant hin -

165

der, bör det, vid äventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas
i den dagbok, som skall av utmätningsmannen hållas.

I det föreliggande fallet synes Hjorth såsom förklaring till att genom
försäljning fullbordad utmätning icke kommit till stånd inom föreskriven
tid vilja andraga till viss del att borgenären lämnat anstånd med betalningen
och i övrigt att hinder mött genom att fordringsbeviset misstänkts
vara och senare ock visats vara förfalskat.

Jag kan icke finna, att Hjorth styrkt, att Zacharias lämnat anstånd med
betalningen. Något till Hjorth ställt skriftligt anståndsbesked från Zacharias
eller dennes ombud föreligger otvivelaktigt icke. Väl har Hjorth fått del
av vissa till gäldenärerna ställda brev, vari Zacharias förklarat sig vilja
lämna anstånd under vissa villkor. Men dessa brev ha icke haft sådant
innehåll, att Iljorth varit berättigad att på grund av desamma låta anstå
med verkställigheten utan att efterhöra, om villkoren blivit uppfyllda, eller
att eljest hos utmätningssökanden få bekräftelse på att verkställigheten
skolat anstå. Icke heller har Hjorth kunnat förebringa tillfredsställande
bevis att muntligt anstånd lämnats. Härtill kommer, att någon anteckning
om lämnat anstånd, efter vad länsstyrelsen säger sig under hand ha inhämtat,
icke gjorts i dagboken. Det är därför enligt gällande lag icke möjligt att
räkna Hjorths dröjsmål befogat på grund av lämnat anstånd. I viss mån
förmildrande omständigheter synas mig dock föreligga. I likhet med länsstyrelsen
finner jag den i ärendet förda korrespondensen giva vid handen,
att vissa underhandlingar förts om anstånd och frivillig uppgörelse. Jag
förutsätter, att Hjorth för sin del trott, att han tjänade utmätningssökandens
intressen genom att låta de exekutiva åtgärderna anstå i avvaktan å
dessa underhandlingar.

Vidkommande därefter frågan, huruvida hinder mött för utmätning och
realisation därför att växeln var förfalskad, må till en början framhållas, att
utsökningslagen saknar regler om i vad mån utmätningsman äger ingå i
prövning av det i exekutionsurkunden angivna anspråkets existens. Huvudregeln
måste helt visst vara, att anspråkets existens är fastslagen genom
exekutionsurkunden på ett för utmätningsman bindande sätt. Allmänt antages
dock, att huvudregeln vidkännes några undantag. Vissa av dem hänföra
sig till det fall, att utmätning begäres på grund av enskild exekutionsurkund,
alltså icke dom, och detta fall skall här liimnas åt sidan. I övrigt
anses uppenbart, att utmätningsman har att beakta omständighet, som
inträffat sedan anspråket utdömts. Det antages också, att utmätningsman
må beakta omständighet, som inträffat efter förhandlingens avslutande men
före domen (se Olivecrona, Domen i tvistemål s. 174; jfr Ilassler, Utsökningsrätt
II uppl. s. 101). Förmodligen får man härutöver kräva att omständigheten
icke kunnat av part bringas till rättens kännedom (jfr NJA
1905 s. 455). Att verkställighet skulle kunna vägras därför att ett fordringsbevis,
som legat till grund för domen, visat sig vara förfalskat, bär däremot,

166

såvitt jag kunnat finna, ingenstädes antagits i litteraturen. Tvärtom uttalar
Trygger, Kommentar till utsökningslagen, II uppl. s. 225, att materiella
invändningar få av utmätningsman beaktas endast såvitt de ej bort framställas
i det utmätningen föregående rättegångsförfarandet (se ock Olivecrona
a. a. s. 174). Det förtjänar framhållas, att svarandeparten i rättegången
kan ha haft särskilda skäl att icke framdraga förfalskningen. Ett
sådant skäl kan vara, att svaranden faktiskt häftar i skuld till käranden
med det yrkade beloppet. Att fordringsbeviset är falskt behöver därför icke
med nödvändighet betyda, att domen är i sak felaktig. För övrigt liknar
situationen vid en förfalskning i hög grad den som föreligger vid andra fall
av presumerat eller konstaterat fel i domen. Man kan tänka på det fall,
att det konstaterats att ett vittne begått mened. Utmätningsman kan
enligt svensk rätt icke ingå i prövning av om en dom i nu antydda fall är
riktig eller ej. För svaranden stå andra, fullt effektiva rättsmedel till buds.
I ett fall som det förevarande, där exekutionsurkunden var en tredskodom,
kan återvinning sökas och, sedan tiden därför utgått, kan resning begäras.
I samband därmed kan förbud utverkas mot verkställighet av domen, se
49 § första stycket utsökningslagen och 58 kap. 6 § sista stycket rättegångsbalken.
I detta sammanhang vill jag ock fästa uppmärksamheten på stadgandet
i 49 § tredje stycket utsökningslagen, varav framgår att ansökan om
resning i och för sig ej hindrar doms fullbordan.

Av det anförda följer, att Hjorth enligt min mening ej ägt uppehålla
ärendet därför att den åberopade växeln var förfalskad. Till Hjorths försvar
talar dock, att han uppenbarligen låtit sitt handlingssätt dikteras av
hänsyn till vad han ansett den materiella rättvisan kräva.

Mot Hjorths handläggning av utsökningsmålet kan vidare anmärkas, att
han icke synes ha givit Zacharias erforderliga besked om sina avsikter.
Hjorth hade — med den, låt vara felaktiga, uppfattning han hyste — bort
meddela ett formligt beslut, att han på grund av vad som framkommit angående
växeln tills vidare icke komme att föranstalta om godsets försäljning.
Detta beslut borde ha delgivits Zacharias tillika med besked om
möjligheten att häröver klaga hos överexekutor.

Hjorth har genom sitt dröjsmål med målets handläggning enligt min mening
förfarit klart felaktigt. Jag finner emellertid, att Hjorth får anses ha
handlat av ovarsamhet utan vrång avsikt. Härtill kommer att jag inhämtat,
att Malmquist, under hänvisning till tredskodomen, den 9 april 1959 jämlikt
39 § utsökningslagen hos länsstyrelsen nedsatt ett sammanlagt belopp
av 16 589 kronor 89 öre, varav kapital 13 918 kronor, bankkostnader 11
kronor 90 öre, rättegångskostnader 154 kronor 75 öre samt ränta till den
1 januari 1960, beräknad till 2 505 kronor 24 öre, vilket sammanlagda belopp,
enär Zacharias icke erbjudit säkerhet för beloppets lyftande, enligt
länsstyrelsens förordnande nedsatts i Sveriges Kreditbank för att där mot
ränta innestå till dess länsstyrelsen annorlunda förordnar. Med hänsyn till

167

att Zacharias’ fordran sålunda blivit säkerställd finner jag mig i fråga om
det påtalade dröjsmålet med hänsyn till omständigheterna kunna låta bero
vid vad i saken förevarit.

Hjorth har som utmätningsman icke ägt att till Robert utlämna den i
målet ingivna växeln utan att för redovisningen i utsökningsmålet ha i utbyte
mottagit ett bevis att växeln blivit i vederbörlig ordning beslagtagen
av befattningshavare, som varit till sådan åtgärd behörig. Med hänsyn till
omständigheterna kan det emellertid vara förklarligt att Hjorth genom
förbiseende icke hållit isär vad han haft att iakttaga som utmätningsman
och vad han som polisman kunnat företaga för att underlätta den under
Roberts ledning pågående polisutredningen. På grund härav vill jag icke
lägga Hjorth till last såsom tjänstefel att han utlämnat växeln, oaktat densamma
icke tagits i beslag.

Vad Zacharias i övrigt velat lägga Hjorth till last finner jag icke motivera
något mitt inskridande eller uttalande.

Även länsstyrelsen synes ha förbisett, att det enligt uttrycklig lagbestämmelse
(49 § tredje stycket utsökningslagen) icke ankommer å utsökningsmyndighet
utan å högsta domstolen att pröva om det finnes tillräckliga skäl
att inställa vidare exekutiva åtgärder, när resning begärts. Jag kan icke dela
länsstyrelsens uppfattning att länsstyrelsen handlade på ett från rationell
synpunkt riktigt sätt, när länsstyrelsen den 4 december 1957 förordnade
om inställande tills vidare av fortsatta åtgärder för verkställighet av
tredskodomen. Försäljningen av den utmätta egendomen var icke utsatt att
äga rum förrän den 14 december 1957 och svarandena hade alltså ännu tid
att utverka inhibition i högsta domstolen.

Med hänsyn till att ett högsta domstolens inhibitionsbeslut sedermera
meddelades finner jag mig dock kunna låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

7. Olägenheter vid handläggningen av bördsmål på grund av rådande
arbetsbalans å statens rättskemiska laboratorium i fråga
om blodundersökningar

Vid min inspektion den 29 september 1959 av rådhusrätten i Jönköping
upplyste civilrådmannen därstädes, att blodprovsundersökningarna i bördsmål
togo mycket lång tid i anspråk; ofta dröjde det ända till 9 månader
innan utlåtande inkom.

Efter remiss inkom statens rättskemiska laboratoriums blodgruppsserologiska
avdelning med yttrande. Härefter avgav medicinalstyrelsen den 25

168

februari 1960 utlåtande i ärendet, varvid var fogat ett yttrande av avdelningens
föreståndare, professorn Birger Broman.

Medicinalstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

Upptäckten av nya blodgruppssystem samt tillkomsten av nya metoder
inom blodgruppsserologins område, vilka nödvändiggjort ett ökat antal
kvalificerade och tidskrävande undersökningar, ha medfört en allt större
arbetsbelastning å den blodgruppsserologiska avdelningens rättsserologiska
sektion. Denna belastning i förening med personalbrist har lett till en alltmera
besvärande arbetsbalans å sektionen och till att tiden för avgivande
av utlåtanden i faderskapsmål undan för undan förlängts; den genomsnittliga
tiden för ärendenas behandling uppgår för närvarande till cirka 9 månader.

Såväl avdelningens föreståndare som medicinalstyrelsen har i olika sammanhang
under 3e senaste åren fäst statsmakternas uppmärksamhet på
den å sektionen rådande arbetsbalansen, bl. a. i samband med den årliga
beräkningen av anslagsbehovet för laboratoriets personal. Efter det laboratoriet
omorganiserats år 1957 har medicinalstyrelsen i sina anslagsframställningar
under åberopande av arbetsbalansen vid sektionen årligen framlagt
förslag om personalförstärkningar och löneregleringar, vilka endast
delvis bifallits. Sålunda föreslog styrelsen i petitum för budgetåret 1958/59
inrättande av en assistenttjänst och en tjänst som laboratoriebiträde med
halvtidstjänstgöring, förstnämnda tjänst för att avlasta den på överassistenten
och laboratorieassistenten vilande arbetsbördan. Förslagen biföllos
i så måtto att 10.000 kronor anvisades för deltidsanställning av en assistent.
För budgetåret 1959/60 föreslog styrelsen inrättande vid sektionen av en
tjänst som förste laboratoriebiträde och två tjänster som laboratoriebiträde
ävensom lönegradsuppflyttning av laboratorieassistenten. Endast inrättande
av en tjänst som laboratoriebiträde bifölls. I anslagsframställningar för
budgetåret 1960/61 har styrelsen i fråga om rättsserologiska sektionen hemställt
om dels utbyte av tjänsten som överassistent mot en tjänst som laborator,
dels inrättande av en extra ordinarie tjänst för vissa kemiska arbetsuppgifter
och två tjänster som laboratoriebiträde, dels ock vissa lönegradsuppflyttningar.
I statsverkspropositionen till 1960 års riksdag har föredragande
departementschefen tillstyrkt de av styrelsen sålunda framlagda förslagen
om personalförstärkningar för budgetåret 1960/61 med undantag
av inrättande av en laboratoriebiträdestjänst. Förslagen till löneregleringar
ha ännu icke prövats. På framställning av medicinalstyrelsen har Kungl.
Maj:t genom beslut den 30 december 1959 ställt medel till styrelsens disposition
för anställande redan under innevarande budgetår av en laborator,
en befattningshavare med kemisk utbildning och ett laboratoriebiträde.
Tjänsterna ha utannonserats och torde komma att tillsättas inom kort.

I fråga om den aktuella personalsituationen å rättsserologiska sektionen
samt vad som erfordrades för nedbringande av arbetsbalansen hänvisade
medicinalstyrelsen till innehållet i Bromans yttrande, vari anföres bl. a. följande.

Nyanställd personal kan ej vara behjälplig med balansens avarbetande
förrän den kunnat sätta sig in i laboratoriets speciella arbetsproblem. Detta
torde vara uppenbart när man vet att arbetsbalansen, »flaskhalsen», ligger

169

vid det kvalificerade arbetet med bedömning och utarbetande av utlåtande
i ärendena.

Den planerade förstärkningen av sektionen kan dock äventyras genom
den av statsmakterna 1959 genomförda reglerade befordringsgången för
laboratoriebiträden. Denna har visat sig medföra stora svårigheter för statslaboratorierna
att erhålla sökande till laboratoriebiträdesbefattningarna
och när sökande erhållas är det ofta de minst kvalificerade.

Den enda åtgärden för att söka säkra lämplig personal för balansens avarbetande
och i någon mån påskynda arbetet därmed torde vara följande.
Den av departementschefen till den 1 juli 1960 föreslagna förstärkningen
med ett laboratoriebiträde i högst lgr Ae 9 omändras till en laboratorieassistent
i lgr Ae 13 och får tillsättas redan under våren. Om ett dylikt
arrangemang är möjligt, skulle man därigenom mera sannolikt kunna påräkna
en laboratoriekraft tillräckligt kvalificerad för att kunna uppläras
till att assistera vid arbetet med bedömning och utlåtanden. Dessutom
skulle tidpunkten för denna assistents effektiva insats för balansens avarbetande
bli tidigare än vad gäller det föreslagna laboratoriebiträdet.

Härjämte anförde medicinalstyrelsen följande.

Såsom avdelningsföreståndaren framhållit är det på grund av arbetsuppgifternas
art icke möjligt att med hjälp av nyanställd personal snabbt åstadkomma
någon nedskärning av balansen. Man torde emellertid kunna räkna
med en successiv minskning av densamma allteftersom ytterligare personal
kommer att ställas till sektionens förfogande, särskilt sedan den
ifrågavarande laboratorstjänsten kunnat besättas. Frågan om de eventuella
ytterligare åtgärder, som därefter kunna bli erforderliga för balansens nedbringande,
torde böra anstå till dess laboratorstjänsten någon tid varit
besatt. Styrelsen kommer givetvis att med uppmärksamhet följa den vidare
utvecklingen beträffande arbetsbalansen å sektionen. I

I en den 25 april 1960 till statens rättskemiska laboratorium ställd skrivelse
anförde jag följande.

Den avsevärda försening, som uppkommit i fråga om avgivande av blodprovsutlåtanden
i bördsmål, har till följd att domstolsbehandlingen av
dessa mål i motsvarande mån fördröjes. Detta innebär i sin tur avsevärda
olägenheter av skilda slag, av vilka några skola angivas i det följande.

I de mål, där muntlig bevisning erfordras, medför dröjsmålet sålunda
ökade svårigheter för parter och vittnen att vid huvudförhandlingen med
tillräcklig grad av säkerhet erinra sig de omständigheter, som äro av betydelse.
Härigenom blir domstolens bedömning av bevisningen vanskligare
än som skulle vara fallet om målen tidigare kunde upptagas till huvudförhandling.
Att detta från rättssäkerhetssynpunkt är högst otillfredsställande
ligger i öppen dag.

Vidare är — vad angår målen om fastställande av faderskap till barn
utom äktenskap — att miirka att i de fall, diir domstolen vid den förberedande
handläggningen icke finner tillräckliga skäl föreligga att genom interimistiskt
beslut ålägga svaranden att utge underhållsbidrag och barnet

170

följaktligen icke lieller kan erhålla bidragsförskott av allmänna medel, dröjsmålet
kan medföra svårigheter för barnet och dess moder. Meddelas å andra
sidan interimistiskt förordnande om underhållsbidrag, ligger det i svarandens
intresse att blodprovsundersökningen icke drager onödigtvis långt ut
på tiden; det kan ju genom undersökningen i fråga visa sig att svaranden
icke kan vara fader till barnet. Att under tiden fram till domstolens dom
eller slutliga beslut utgiva underhållsbidrag är en ekonomisk börda, som i
många fall kan vara betungande för svaranden, låt vara att han senare kan
erhålla gottgörelse av allmänna medel för erlagda bidragsbelopp jämte
ränta, om domstolen slutligen skiljer sig från saken utan att han finnes
vara underhållsskyldig.

Det nu sagda må vara tillräckligt för att belysa olägenheterna av arbetsbalansen
med avseende å blodprovsundersökningarna hos laboratoriet. Mot
bakgrunden härav framstår det såsom i hög grad angeläget att snarast möjligt
avhjälpa de nu rådande missförhållandena. Dessa äro emellertid välbekanta
för statsmakterna bl. a. genom åtskilliga framställningar från medicinalstyrelsen.
Under senare tid ha vidare några domstolar i skrivelser till
vederbörande departementschef ytterligare fäst uppmärksamheten vid förhållandena
i fråga. Saken har också nyligen gjorts till föremål för en interpellation
i riksdagen. Med hänsyn härtill och till den förstärkning av laboratoriets
organisation, som redan beslutats eller varom förslag väckts vid
årets riksdag, finner jag anledning f. n. icke föreligga för en framställning
i saken från min sida. Givetvis kommer jag emellertid även i fortsättningen
att med uppmärksamhet följa den vidare utvecklingen på detta område.

En avskrift av skrivelsen överlämnades till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet för kännedom.

8. Allmän åklagare har yrkat ansvar å hyresvärd, som i samband
med uthyrning av lägenhet mottagit visst belopp utöver avtalad
hyra, i första hand för ocker och i andra hand för förseelse enligt
hyresregleringslagen. På grund av risk för preskription av ansvar
för förseelsen mot hyresregleringslagen delgavs icke förundersökningen
med den misstänkte före åtalet. Då preskriptionstiden för
ocker är längre, förelåg icke risk för att frågan om ansvar för ocker
skulle förfalla på grund av preskription. Åtalet för ocker borde med
hänsyn härtill icke ha väckts, innan delgivning
skett enligt 23: 18 RB

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten Torsten Ljungquist
i Falun härstädes anhängiggjort ärende framgår, förutom annat som icke
är av beskaffenhet att böra här redovisas, följande.

171

Enligt hyreskontrakt den 21 december 1955 uthyrde direktören Karl
Hallvarez till filosofie licentiaten Johan van Dyck en bostadslägenhet inom
Uppsala stad för en årlig hyra av 1 664 kronor och på villkor i övrigt som
angåvos i kontraktet.

I en den 11 december 1957 till kriminalpolisen i Uppsala inkommen
skrift anmälde van Dyck, att Hallvarez i samband med hyresavtalet betingat
sig och erhållit en ytterligare ersättning å 2 000 kronor utöver vad
som följde av bestämmelserna i kontraktet. Van Dyck upplyste i skriften
att han och hans hustru den 1 december 1955 blivit uppsagda till avflyttning
från sin förutvarande bostad den 1 januari 1956 och att hustrun vid
angivna tid var i långt framskridet havandeskap. »Situationen var förtvivlad
för oss.» — Beloppet 2 000 kronor hade van Dyck — uppgav han
vidare — fått genom lån från sin svärfader.

Förundersökning inleddes omedelbart. Härvid hördes till en början makarna
van Dyck och ytterligare några personer genom kriminalpolisens försorg.
Av makarna van Dycks uppgifter att döma hade Hallvarez mottagit
beloppet å 2 000 kronor den 4 januari 1956.

Den 17 december 1957 hölls i Rättvik förhör med Hallvarez, som förnekade
att han mottagit något belopp »under bordet» av van Dyck. Hallvarez
yrkade vid förhöret att få biträde av sin jurist, Ljungquist, innan han
slutligt yttrade sig i ärendet.

I en den 20 december 1957 dagtecknad skrivelse till stadsfiskalen i Uppsala
anmälde Ljungquist sig såsom försvarare för Hallvarez samt hemställde
att skyndsammast erhålla avskrift av polisanmälningen och förhörsprotokollen
i ärendet.

Dagen därpå, den 21 december, väckte biträdande stadsfiskalen B. G.
Gilmark å tjänstens vägnar åtal mot Hallvarez vid rådhusrätten i Uppsala.
Gilmark yrkade i första hand ansvar för ocker jämlikt 21 kap. 5 § strafflagen.
Han gjorde därvid gällande att Hallvarez begagnat sig av det trångmål,
vari van Dyck befann sig då han saknade bostad och hans hustru
väntade barn. I andra hand yrkade Gilmark ansvar jämlikt 3 och 23 § §
hyresregleringslagen.

Rådhusrätten utfärdade samma den 21 december stämning å Hallvarez
med kallelse till huvudförhandling den 16 januari 1958, vilken förhandling
emellertid senare inställdes på begäran av Ljungquist.

Sedan viss ytterligare förundersökning ägt rum, överlämnades samtliga
handlingar med skrivelse den 21 december 1957 från kriminalpolisen i Uppsala
till landsfiskalen i Rättviks distrikt med begäran om slutförhör med
Hallvarez och delgivning jämlikt 23 kap. 18 § RB. Förhör ägde härefter
rum med Hallvarez den 8 januari 1958 i närvaro av Ljungquist.

Förundersökningsprotokollet i fullständigt skick inkom till stadsfiskalen
den 21 januari 1958. Ett exemplar därav översändes därefter till Ljungquist.

172

I skrivelse den 6 februari 1958 till Gilmark hemställde Ljungquist bl. a.
om komplettering av förundersökningen genom utredning om van Dycks
ekonomiska förhållanden. Härmed avsåg Ljungquist att belysa, att van
Dyck, då han anmälde Hallvarez för polisen, var i stort behov av pengar.
Vidare begärde Ljungquist förhör med samtliga hyresgäster i Hallvarez tillhöriga
fyra fastigheter i Falun och Rättvik för att få fastslaget att Hallvarez
icke regelmässigt förfore på sådant sätt som avsåges med åtalet.

Sedan Ljungquist i skrift till rådhusrätten anhållit om föreläggande för
åklagaren att verkställa den kompletterande utredning, varom han hemställt
i skrivelsen den 6 februari 1958, fann rådhusrätten i beslut den 15
augusti 1958 ej skäl att bifalla framställningen.

Efter huvudförhandling den 28 augusti 1958 meddelade rådhusrätten den
11 september 1958 dom i målet mot Hallvarez, varvid rådhusrätten på det
sätt biföll åtalet, att Hallvarez dömdes jämlikt 3 § första stycket och 23 §
hyresregleringslagen att utge 80 dagsböter om 30 kronor. Domen vann laga
kraft.

I en den 14 augusti 1958 hit inkommen klagoskrift anförde Ljungquist
klagomål i vissa hänseenden mot Gilmarks handläggning av ärendet mot
Hallvarez. Klagomålen avsågo — såvitt här är i fråga — att åtalet — i
strid med föreskriften i 23 kap. 18 § första stycket sista punkten RB —
beslutats utan att Hallvarez fått taga del av utredningen och ange önskemål
om eventuell komplettering därav.

Med anledning av klagomålen inkom Gilmark med infordrat yttrande.
Vid detta voro fogade bl. a. förundersökningshandlingarna i målet mot
Hallvarez och en av stadsfiskalen Gustaf Ljungström upprättad redogörelse,
varav framgick, att Gilmark samrått med Ljungström bl. a. i frågan, om
åtal borde väckas för att avbryta preskription.

Gilmark anförde i sitt yttrande följande.

Anledningen till att åtal måste väckas, så snart sannolika skäl därtill
kunde anses föreligga, var att Gilmark med hänsyn till risken för preskription
icke vågade vänta till dess förundersökningen fullständigats. Härvid
räknade Gilmark med att preskription skulle kunna inträda den 4 januari
1958, därest gärningen komme att bedömas som brott mot hyresregleringslagen.

Hallvarez var emellertid då hörd av polisen i Rättvik den 17 december
1957 och han hade haft tillfälle taga del av allt som hörde till ärendet.
Gilmark ansåg därmed saken vara så pass utredd, att han kunde ingiva
stämningsansökan för att hindra preskription. Detta var så mycket mera
angeläget som det led mot jul- och nyårshelgen och det kunde tänkas uppstå
svårigheter med delgivningen på grund härav.

När Hallvarez därefter hördes ånyo i närvaro av Ljungquist den 8 januari
1958, visade det sig att han icke hade något i sak att anföra utöver vad han
tidigare sagt. Ej heller har senare något i sak nytt av nämnvärd beskaffenhet
kommit fram. Varken Hallvarez eller Ljungquist har bidragit med nå -

173

gonting till utredningen, som kunnat tjäna till vägledning för sakens bedömande.

Gilmark framhöll vidare, att det utredningsmaterial, varav Hallvarez
fick taga del vid förhöret den 17 december 1957, innehöll allt väsentligt i
saken, varför Ljungquists ifrågavarande anmärkning syntes vara av rent
formellt slag.

I avgivna påminnelser hemställde Ljungquist, att JO måtte pröva huruvida
Ljungström vore jämte Gilmark ansvarig för åtalsbeslutet. Ljungquist
anmärkte också, att Hallvarez överhuvudtaget icke bort åtalas för
ocker. I den delen behövdes icke några förhastade stämningsåtgärder för
avbrytande av preskription. Med prövningen av denna fråga kunde ha fått
anstå. Vad som från Gilmarks sida förevarit i saken — fortsatte Ljungquist
— syntes ur rättssäkerhetssynpunkt vara av så allvarligt slag, att
det borde beivras vid domstol.

Vidare avgav riksåklagarämbetet utlåtande i ärendet och anförde däri
följande.

Frågan om tillbörligheten av att — till undvikande av preskriptionsinträde
— med åsidosättande av föreskriften i 23 kap. 18 § RB meddela beslut
i åtalsfrågan är behandlad i JO:s ämbetsberättelse år 1956, s. 85 o. ff.
Ytterligare är spörsmålet belyst av strafflagberedningen i dess betänkande
med förslag till skyddslag (SOU 1956: 55) s. 370 o. ff. Ämbetet anser sig
därför kunna begränsa sitt utlåtande till frågan, om omständigheterna i det
föreliggande fallet voro sådana, att Gilmark ägt att eftersätta bestämmelserna
i nyssnämnda lagrum.

Anmälan i ärendet gjordes av målsäganden den 11 december 1957 och
föranledde ett omedelbart inledande av förundersökning med förhör redan
samma dag och närmast påföljande dagar genom kriminalpolisens i Uppsala
försorg med målsäganden och av honom anvisade personer. Sedan genom
skrivelse den 13 december 1957 hos landsfiskalen i Rättviks distrikt begärts
omgående förhör med Hallvarez, hördes han därstädes den 17 december
1957.

Sedan Gilmark fått del av protokollet rörande detta förhör, har det för
honom varit vanskligt att avgöra, huruvida han till undvikande av preskription
i fråga om det misstänkta brottet mot hyresregleringslagen skulle
nödgas med åsidosättande av regeln i 23 kap. 18 § RB omedelbart besluta
om åtal och expediera ansökan om stämning å Hallvarez. För en sådan åtgärd
talade otvivelaktigt det förhållandet att om Hallvarez erhållit begärt
rådrum — vilket rimligen måst omfatta tiden till någon dag efter julhelgen
— endast någon vecka återstått till preskriptionstidens utgång. Bland annat
med hänsyn till den mcllankommande nyårshelgen samt det förhållandet
att Hallvarez befann sig å annan ort förelåg det uppenbarligen risk för att
Hallvarez genom en i och för sig naturlig bortovaro från hemorten kunde
undgå delgivning. Med hänsyn härtill synes Gilmarks åtgärd i och för sig
icke kunna bedömas såsom felaktig. Emellertid synes härvid dock böra
beaktas, att den brottslighet Gilmark i åtalsbeslutet lade Hallvarez till last
omfattade förutom brott mot hyresregleringslagen jämväl ocker. I fråga om
sistnämnda brott förelåg icke någon preskriptionsfara. Vid sådant förhållande
och med beaktande av detta brotts infamerande natur synes det som

174

om Gilmark bort inskränka sitt åtalsbeslut att avse allenast talan om ansvar
enligt hyresregleringslagen. Med åtalsbeslutet, varigenom talan fördes
jämväl för ocker, synes alltså ha bort få anstå intill dess Hallvarez fått
åtnjuta den rätt som tillförsäkrats den misstänkte genom nämnda lagrum.
Ett särskilt skäl härför finner ämbetet föreligga i den omständigheten att
Gilmark, som icke själv hållit förhöret med Hallvarez den 17 december
1957 eller närvarit därvid, måst ha vid granskningen av protokollet över
förhöret varit osäker om i vilken utsträckning Hallvarez fått klarlagt för
sig att ansvar även för ocker vore i fråga. Av förhörsprotokollets avfattning
torde framgå, att Hallvarez icke hörts om den omständighet som av
målsäganden angivits såsom stöd för att en ockersituation skulle ha förelegat.

Riksåklagarämbetet framhöll avslutningsvis, att vad som förekommit
icke vore av allvarligare beskaffenhet än att i saken kunde bero vid en erinran
till Gilmark.

Härefter inkom Ljungquist med nya påminnelser.

I en den 4 april 1960 till Gilmark avlåten skrivelse anförde jag — såvitt
här är i fråga — följande.

Allteftersom förundersökning fortskrider skola — i enlighet med bestämmelser
i 23 kap. 18 § första stycket RB — den misstänkte och hans försvarare
erhålla tillfälle att taga del av vad vid förundersökningen förekommit
och yttra sig om det förebragta materialet samt ange den ytterligare
utredning som de anse önskvärd. En förutsättning därför är dock att det
kan ske utan men för utredningen. Innan åtal beslutas, skall emellertid —
enligt föreskrift i sista punkten av första stycket — sådant tillfälle alltid
beredas den misstänkte och försvararen.

Såsom angivits i riksåklagarämbetets utlåtande har min företrädare såsom
JO i sin ämbetsberättelse år 1956 (s. 85 o. ff.) redogjort för ett ärende,
som gällde, huruvida sistnämnda föreskrift är obligatorisk även då risk för
preskription föreligger. Riksåklagaren gjorde i ärendet det principiella uttalandet
att en åklagare enligt hans mening borde vara berättigad att, när
risk för omedelbar preskription förelåge, besluta om åtal och inge stämningsansökning,
även om detta skulle innebära att bestämmelsen i fråga
måste eftersättas. Under hänvisning till vad första lagutskottet i sitt utlåtande
nr 59/1946 anfört i fråga om möjlighet för en åklagare att, ehuru
brottsutredningen ej är avslutad, väcka åtal för att avbryta preskription
förklarade JO vid ärendets avgörande, att någon gensaga icke syntes kunna
riktas mot riksåklagarens berörda principuttalande. Till denna mening vill
jag ansluta mig.

Med denna ståndpunkt är frågan, huruvida Gilmark förfarit felaktigt
i förevarande hänseende, beroende av om omständigheterna i detta fall voro
sådana, att åtalsbeslutet var försvarligt, oaktat bestämmelserna i 23 kap.
18 § RB icke iakttagits.

175

Enligt den vid tidpunkten för Gilmarks åtalsbeslut — den 21 december
1957 — föreliggande utredningen kunde Hallvarez misstänkas ha mottagit
beloppet 2 000 kronor av van Dyck den 4 januari 1956. Åtalet avsåg i första
hand ocker och i andra hand brott mot 23 § hyresregleringslagen. Ocker
straffes högst med straffarbete i två år och brott mot hyresregleringslagen
med dagsböter eller fängelse. Enligt reglerna i 5 kap. 14 § 4. och 5. strafflagen
utgör preskriptionstiden således för ocker fem år och för brott mot
hyresregleringslagen två år.

Om Hallvarez’ förfarande var att bedöma allenast såsom brott mot hyresregleringslagen,
återstod sålunda den 21 december 1957 endast två veckor
av preskriptionstiden. Med hänsyn till julhelgen skulle omkring en vecka
ha erfordrats för att bereda Hallvarez tillfälle att avge slutligt yttrande.
Den tid som därefter skulle ha återstått — och som omfattade bl. a. nyårshelgen,
då Hallvarez kunde tänkas vara bortrest — skulle måhända ha varit
alltför knapp för att stämning skulle hinna delgivas Hallvarez. Mot Gilmarks
bedömning — att risk förelåg att Hallvarez på grund av preskription
skulle kunna undgå ansvar enligt hyresregleringslagen, om Gilmark
beredde honom rådrum för slutligt yttrande före åtalet — anser jag därför
någon anmärkning icke kunna riktas. I likhet med riksåklagarämbetet finner
jag alltså det icke kunna läggas Gilmark till last såsom fel att han
under de föreliggande förhållandena väckte åtal mot Hallvarez för brott
mot hyresregleringslagen.

Vad däremot angår det av Gilmark samtidigt — och i första hand —
beslutade åtalet för ocker är att märka, att någon preskriptionsfara därutinnan
icke förelåg. Vid sådant förhållande förfor Gilmark enligt min mening
klart felaktigt genom att i denna del besluta åtal utan att tillfälle dessförinnan
lämnats Hallvarez och Ljungquist att taga del av den verkställda
utredningen i dess helhet samt att yttra sig däröver och ange den ytterligare
utredning de ansågo önskvärd. Gilmarks åtgärd att i den föreliggande
situationen besluta om åtal för ocker framstår såsom desto mera anmärkningsvärd,
eftersom det — såsom riksåklagarämbetet framhållit — vid hans
granskning av protokollet över förhöret den 17 december 1957 med Hallvarez
måste ha tett sig ovisst i vad mån denne fått klart för sig att han
riskerade att bli åtalad för ocker.

Beträffande frågan, om det fel till vilket Gilmark sålunda gjort sig skyldig
bör beivras, kan man emellertid icke bortse från att vad som från Hallvarez’
sida anfördes efter det han fått del av förundersökningsmaterialet
varken enligt Gilmarks eller rådhusrättens bedömande ansågs böra föranleda
någon kompletterande utredning. Den angivna bedömningen av Hallvarez’
framställning om ytterligare utredning kan enligt min mening icke
ge fog för någon anmärkning. Det torde ej heller kunna göras gällande att
skäl saknades för ockeråtal mot Hallvarez. Med hänsyn till nu angivna förhållanden
och till omständigheterna i övrigt anser jag mig kunna låta bero

176

vid mina här gjorda uttalanden och med en allvarlig erinran om vikten ur
rättssäkerhetssynpunkt av att beslut om åtal icke fattas utan att den misstänkte
haft tillfälle att i enlighet med bestämmelserna i 23 kap. 18 § RB
yttra sig över förundersökningen.

Vad i ärendet förekommit ger icke anledning till antagande, att Ljungström
på sådant sätt medverkat vid Gilmarks åtalsbeslut att han kan anses
ha blivit jämte Gilmark ansvarig för detsamma. Någon min åtgärd mot
Ljungström kan följaktligen icke komma i fråga.

9. Under handläggning av åtal mot L. för ocker mot A., som vid
huvudförhandling i målet återtagit vissa vid polisförhör lämnade,
graverande uppgifter för L., delger åklagaren A. misstanke att hans
vid polisförhöret lämnade uppgifter innefattade falsk tillvitelse
mot L. Fråga om detta skett i syfte att påverka A. att ändra sina
vid huvudförhandlingen lämnade uppgifter

I en den 4 mars 1959 hit inkommen skrift riktade direktören L. vissa
anmärkningar mot en förundersökning som med början i november 1953
inleddes mot honom och vilken sedermera föranledde åtal mot honom.

Med anledning av klagomålen infordrades bl. a. rådhusrättens i Malmö
och hovrättens över Skåne och Blekinge akter i målet mot L. Vid granskningen
av dessa akter uppmärksammades följande, av klagomålen icke berörda
förhållande.

Vid huvudförhandling inför rådhusrätten yrkade stadsfiskalen H. Hågeman
ansvar å L. för, jämte annat, ocker mot köpmannen A. i två fall, nämligen
dels i augusti 1953 och dels i oktober samma år. L. bestred att han
gjort sig skyldig till ocker. På Hågemans begäran hördes A. såsom målsägande.
Vid förhöret, som ägde rum den 3 januari 1955, lämnade A. uppgifter,
vilka i viss mån avveko från de uppgifter han lämnat vid polisförhör
i bl. a. november 1953. De nya uppgifterna utgjorde icke stöd för åtalet.

Den 20 januari 1955 — innan rådhusrätten ännu meddelat dom i målet
emot L. — hördes A., enligt vad förundersökningsprotokollet utvisar, på
av Hågeman såsom förundersökningsledare given order. Vid förhöret delgavs
A. underrättelse att han vore misstänkt för falsk tillvitelse och att han
vore berättigad anlita juridiskt biträde. Såsom grund för misstanken åberopades,
att A. vid förhöret inför rådhusrätten frångått sina tidigare vid
polisförhör lämnade uppgifter i så hög grad, att han måste anses ha gjort
sig skyldig till åtminstone falsk tillvitelse av obetänksamhet.

Rådhusrättens dom i målet mot L. meddelades den 10 mars 1955. Rådhusrätten
fann styrkt att L. gjort sig skyldig till ocker mot A. i augusti
1953 men lämnade åtalet för ocker mot A. i oktober 1953 utan bifall. Sedan
L. vädjat mot domen fann hovrätten i dom den 4 juni 1956 ej skäl att
ändra densamma i denna del, och Kungl. Maj:t fann genom beslut den 24
juni 1957 ej skäl att bevilja prövningstillstånd i följd varav hovrättens dom
skulle stå fast.

177

Med anledning av de gjorda iakttagelserna, vilka i huvudsak upptogos i
en här upprättad promemoria, infordrades yttrande från Hågeman, varvid
denne uppmanades att angiva huru A. kunde delgivas misstanke om falsk
tillvitelse om ocker samtidigt som Hågeman i rättegången förde talan mot
L. för ocker samt huruvida avsikten med förhöret var att förmå A. att
frångå sina inför rådhusrätten lämnade uppgifter.

I ett den 15 januari 1960 hit inkommet yttrande anförde Hågeman.
bl. a., följande:

I målet mot L. hördes A. som målsägande beträffande två åtalspunkter,
varvid han ändrade sina uppgifter i den andra åtalspunkten rörande en
transaktion i oktober 1953 så att hans uppgifter ej utgjorde stöd för åtalet.
Hågeman vidhöll dock åtalet mot L. i denna del. Detta torde dock ej ha
inneburit att Hågeman kände sig säker på vilken av A:s versioner som var
riktig. Det var av intresse att om möjligt få ytterligare utrett vilken av A:s
versioner som var den riktiga. Hade A. vidgått, att han av visst motiv beljugit
L. vid polisförhör torde möjlighet ha funnits att återkalla talan mot
L., ehuru målet var överlämnat till rättens prövning. Möjligheten att
erhålla resning till L:s förmån hade alltid funnits. Att Hågeman ej bortsåg
från denna möjlighet framgick därav, att han, enligt vad han erinrade sig,
från början räknade med att A. vid en sådan eventualitet borde få åtalseftergift
med hänsyn till det långvariga frihetsstraff, som han tidigare
ådömts. Hågeman bedömde det tydligen olämpligt att avvakta ett lagakraftvinnande
av domen, vilket kunde förväntas dröja.

På grund av dessa synpunkter förordnade Hågeman om förhör med A.
Objektivt sett kunde A. på grund av vad han själv uppgivit först vid
polisförhör och därefter vid rådhusrätten angående affären med L. i oktober
1953 anses vara misstänkt för falsk tillvitelse, och han borde därför
enligt vad Hågeman då bedömde med hänsyn till RL>:s bestämmelser delgivas
misstanken härom med de följder detta kunde medföra för honom
om rätt till offentlig försvarare in. m. Detta hade för Hågeman varit det
vägledande och utslagsgivande, varvid han uppenbarligen ej tillbörligt beaktat
att de olika ställningstagandena möjligen kunde framstå som inkonsekventa.
Som nämnts voro Hågemans åtgärder föranledda av att ovisshet
rådde om vad som var sanning i A:s olika uppgifter.

Vid ett efterhandsbedömande kunde möjligen sägas, att talan mot L.
borde ha återkallats beträffande den andra åtalspunkten om ocker mot A.,
men ett sådant ställningstagande var ej så lätt att taga under den intensiva
rättegången.

Någon avsikt att påverka A. i viss riktning genom att delgiva honom
misstanke om brott hade givetvis ej förelegat, utan detta var eu direkt följd
av ovannämnda ståndpunktstagande att den misstänkte borde underrättas
om misstanken. Syftet med förhöret var att söka få fram sanningen. Ingenting
tyder heller på att förhöret hållits på något provocerande sätt.

Protokollet ger ej klart besked om att den delgivna misstanken om brott
avsåg transaktionen med I,. i oktober 1953. Så var dock fallet, och A. torde
också haft detta klart för sig, enär han endast beträffande den transaktionen
vid rätten ändrade sig pa relevanta punkter.

Vid förhöret med A. framkom intet nytt som kunde antagas påverka
utgången av målet mot L. Åtalet mot L. ogillades i ifrågavarande avsnitt.

12 — Justiticombud.rmanncTis ämbetsberättdse till 1961 års riksdag

178

För fullständighetens skull ingavs dock protokollet till hovrätten, som jämväl
upplystes om att åtal ej anställts mot A. Efter det rådhusrätten meddelat
dom hade Hågeman nämligen, efter att ha konstaterat att A. måste
anses ha gjort sig skyldig till falsk tillvitelse åtminstone av grov oaktsamhet,
meddelat A. åtalseftergift jämlikt 20 kap. 7 § första stycket andra
punkten RB. _

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Den omständigheten att A. vid huvudförhandlingen i brottmålet mot L.
lämnade andra uppgifter än vid polisförhöret i november 1953 gav otvivelaktigt
Hågeman anledning att genom nytt förhör söka utröna, om de i
november 1953 lämnade uppgifterna voro oriktiga och kunde anses innefatta
falsk tillvitelse. Mot själva förhöret den 20 januari 1955 kan därför
någon erinran icke riktas.

Det förhållandet att A. vid huvudförhandlingen lämnade andra uppgifter
än de vid polisförhöret i november 1953 utgjorde uppenbarligen icke
skäl att antaga, att hans först lämnade uppgifter voro oriktiga och innefattade
falsk tillvitelse. Vad som förekom i brottmålet utgjorde fastmera stöd
för riktigheten av A:s först lämnade uppgifter. Hågeman vidhöll också åtalet
mot L. trots A:s uppgifter vid huvudförhandlingen.

Enligt min mening hade misstanken mot A. för falsk tillvitelse icke sådant
objektivt stöd, att han vid polisförhöret den 20 januari 1955 kunde
anses skäligen misstänkt för dylikt brott. I 23 kap. 18 § RB stadgas att
— då förundersökning fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes
för brott — han skall, när han höres, underrättas om misstanken. Eftersom
misstanken mot A. icke kan anses ha haft sådan styrka som nyss sagts,
saknades enligt min mening anledning att på sätt som skedde vid förhöret
den 20 januari 1955 delgiva A. underrättelse enligt 23 kap. 18 § RB att
han var misstänkt för falsk tillvitelse. I förevarande fall förelåg — eftersom
Hågeman alltjämt vidhöll det med misstanken mot A. oförenliga åtalet
mot L. — särskild anledning att iakttaga försiktighet. Hågeman borde
nämligen ha räknat med att A. kunde uppfatta delgivningen av den mot
honom framförda misstanken såsom ett hot i syfte att förmå honom att
ånyo ändra sina uppgifter.

Hågeman har emellertid försäkrat, att han icke avsett att öva påtryckning
mot A. utan endast eftersträvat att utforska sanningen. Med hänsyn
härtill har jag funnit mig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

10. Frågor om förfarandet vid delgivning av strafföreläggande

I en den 21 september 1959 hit inkommen skrift anförde biträdande
landsfiskalen K. B. Möllersten, som då var t. f. landsfiskal i Olofströms
distrikt i Blekinge län, att praxis hos olika åklagare i länet växlade i fråga

179

om förfarandet då utfärdade strafförelägganden skulle överlämnas till den
misstänkte för eventuellt godkännande. Själv brukade Möllersten i sin
tjänst såsom biträdande landsfiskal i Ronneby distrikt i förekommande
fall översända strafföreläggandet direkt till den misstänkte i vanligt tjänstebrev.
Om godkännande ej därefter inkom och formlig delgivning alltså erfordrades,
brukade Möllersten använda postdelgivning och icke delgivning
genom stämningsman. Andra åklagare i länet — anförde Möllersten vidare
— tillämpade däremot den praxis, att de efter utfärdandet alltid expedierade
föreläggandet till stämningsman för delgivning med den misstänkte.
Eftersom detta förfaringssätt medförde, att polisen onödigtvis besvärades
med delgivningsuppdrag, hemställde Möllersten, att JO måtte pröva om
förfaringssättet överensstämde med gällande regler.

Med anledning av innehållet i Möllerstens berörda skrift inkom landsfogden
Stig Kaijser med upplysningar. Vid dessa voro fogade uppgifter från
distriktsåklagarna i länet rörande deras praxis i förevarande hänseende.
Härefter inkom Möllersten med ytterligare en skrift i ärendet.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande uttalanden.

Strafföreläggande, som ej godkännes omedelbart, skall enligt 48 kap. 3 §
andra stycket RB delgivas den misstänkte på sätt om stämning i brottmål
är stadgat. Enligt 2 § kungörelsen den 19 december 1947 med närmare föreskrifter
om strafföreläggande bör den misstänkte erhålla tillfälle att, när
strafföreläggande utfärdas i hans närvaro eller särskilt delgives honom, omedelbart
godkänna föreläggandet och fullgöra vad däri förelagts honom.

Det torde i praktiken vara ganska ovanligt att den misstänkte är närvarande,
då strafföreläggande utfärdas, och sålunda genast erhåller del av
föreläggandet. I regel utfärdas strafföreläggande i den misstänktes frånvaro.
Spörsmålet i vilken ordning föreläggandet i dylikt fall bör överlämnas
till den misstänkte berördes i en inom justitiedepartementet i juni 1946 upprättad
promemoria, som lades till grund för nyssnämnda kungörelse den 19
december 1947. I promemorian anfördes, att man kunde utgå ifrån att
strafföreläggandena i de flesta fall komme att utfärdas på grundval av rapporter,
som från polispersonalen inkommit till åklagaren, och alltså utan att
den misstänkte vore närvarande vid utfärdandet. 1 åtskilliga fall behövde
åklagaren ej hysa någon tvekan om att den misstänkte komme att omedelbart
godkänna föreläggandet. Att under sådana förhållanden tillgripa formligt
delgivningsförfarande blott av den anledningen att föreläggandet ej
kunnat uppsättas i den misstänktes närvaro och genast överlämnas till honom
syntes ej erforderligt. Åklagaren borde därför äga begagna sig av den
enklare utvägen att med posten i vanligt brev översända föreläggandet till
den misstänkte för godkännande.

180

Om detta tillvägagångssätt anfördes ytterligare i promemorian: »Uppenbart
är att denna metod måste användas med en viss försiktighet eftersom,
om den misslyckas, formlig delgivning måste ske och tid har förlorats. Av
hänsyn till nödvändigheten att undvika dröjsmål måste också den tid, inom
vilken godkännande skall ske och föreläggandet återsändas, sättas mycket
kort. På det uppgjorda blankettutkastet har den angivits till fyra dagar
från mottagandet av föreläggandet. I städer och tätorter torde tiden stundom
kunna sättas än kortare. Skulle den misstänkte undantagsvis anse sig
behöva ytterligare anstånd, t. ex. för att överlägga med en advokat, bör
åklagaren vara oförhindrad att, där skäl föreligga, bevilja sådant. Något
uttryckligt stadgande härom torde icke vara erforderligt. Med den synnerligen
goda personkännedom som åklagarna, särskilt de på landsbygden och
i de mindre städerna, äga inom sina distrikt torde man kunna räkna med
att metoden skall fungera tillfredsställande. Det förutsättes nämligen att
den skall tillämpas i huvudsak endast beträffande misstänkta, bosatta inom
åklagarens tjänstgöringsområde. Skulle åklagaren i något fall hysa tvekan,
huruvida godkännande kommer att lämnas, bör han givetvis där så ske kan
efterhöra hos den misstänkte, åtminstone om denne kan anträffas per telefon,
hur han kommer att ställa sig till föreläggandet. I de allra största
åklagardistrikten kommer tillvägagångssättet givetvis att bli mera schematiskt.
»

Dessa uttalanden återgåvos även i en, efter kungörelsens utfärdande, inom
departementet upprättad promemoria, vilken omkring årsskiftet 1947—
48 tillställdes åklagarna.

Det rekommenderade tillvägagångssättet — som innebär att strafföreläggande
översändes i vanligt tjänstebrev med posten till den misstänkte och
att delgivning genom polis- eller stämningsman användes endast om förfarandet
misslyckas — har kommit till vidsträckt användning i praxis. Det
medför ock betydande fördelar både för det allmänna och för dem som
erhålla strafförelägganden. Sålunda behöver polispersonal icke tagas i anspråk
i onödan. Även ur den misstänktes synpunkt torde förfarandet i
regel vara att föredraga framför delgivning genom polis- eller stämningsman.
Några egentliga olägenheter av förfarandet synas icke ha försports i
vidare mån än att, då den misstänkte icke låter sig avhöra, ny utskrift av
strafföreläggandet erfordras för delgivning med honom. Det merarbete som
härigenom uppkommer torde dock vara förhållandevis obetydligt jämfört
med den arbetsbesparing systemet i övrigt medför. Från några håll har
vidare anförts, att de misstänkta ha svårt att förstå föreläggandets innebörd
och att det därför är bättre att föreläggandet överlämnas genom poliseller
stämningsman, som vid behov kan lämna upplysningar. Erfarenheten
från andra distrikt talar dock för att de misstänkta i allmänhet förstå föreläggandets
innebörd och konsekvenser.

Genom kungörelse den 25 oktober 1957 ha åklagare erhållit möjlighet att

181

för delgivning enligt RB använda postdelgivning i den ordning, som alltsedan
RB:s införande gällt i fråga om delgivning genom domstols försorg
enligt 33 kap. 5 § RB och delgivningskungörelsen den 10 juli 1947. Förslag
om rätt för åklagare att använda postdelgivning framfördes av 1951 års
rättegångskommitté i en promemoria den 25 juli 1956. Kommittén uttalade
härvid, att detta delgivningssätt torde komma att användas huvudsakligen
vid sådan delgivning, som enligt 33 kap. 4 § RB ankomme på åklagare,
men endast i undantagsfall vid delgivning av strafförelägganden; kommittén
förutsatte nämligen, att det vid delgivning av strafföreläggande tillämpade
förfaringssättet att översända föreläggandet med posten i vanligt brev
till den sökte alltjämt skulle tillämpas i minst samma utsträckning som
tidigare. Kommittén framhöll vidare att, om strafföreläggande som översänts
i brev ej återställdes med erkännande av mottagandet, det i regel
syntes lämpligast att anlita stämningsman eller polisman för delgivningen.
Kommittén hänvisade härvid till att den misstänkte när strafföreläggande
särskilt delgåves honom borde — enligt stadgandet i 2 § ovannämnda kungörelse
den 19 december 1947 — erhålla tillfälle att omedelbart godkänna
föreläggandet och fullgöra vad däri förelagts honom. — Vad kommittén
föreslagit tillstyrktes eller lämnades utan erinran vid den efterföljande remissbehandlingen.
Statskontoret och generalpoststyrelsen underströko, att
översändande av delgivningshandlingar i vanligt brev borde användas i
minst samma utsträckning som tidigare.

Av det nu sagda framgår, att det icke varit avsett att införandet av rätt
för åklagare att använda postdelgivning skulle medföra ändring i rådande
praxis att utsända strafförelägganden för godkännande i vanliga brev. Även
sådant förfarande är för övrigt att betrakta som en form av delgivning,
se 4 § delgivningskungörelsen, vilken dock endast avser domstolsdelgivning,
samt 33 kap. 14 § RB. För min del är jag också av den meningen, att det
angivna tillvägagångssättet är ändamålsenligt och i hög grad arbetsbesparande
— även i jämförelse med den egentliga postdelgivningen, som är betungande
för postverket — samt att det därför i regel är att föredraga i de
fall, då åklagaren icke redan från början har befogad anledning räkna med
att den misstänkte icke kommer att godkänna föreläggandet.

Jag är emellertid angelägen om att framhålla, att det givetvis icke kan
.anses felaktigt om en åklagare med hänsyn till föreliggande förhållanden finner
det nödvändigt att anlita formlig delgivning i något större utsträckning
iin som må vara fallet på andra håll. Sålunda kan det, om anledning finnes
till antagande att den misstänkte saknar förutsättningar att rätt förstå
föreläggandets innebörd och konsekvenser, vara önskvärt att den misstänkte
i samband med delgivning erhåller möjlighet att få närmare upplysningar
härom av den som förrättar delgivningen. För att delgivningen skall
kunna fylla detta syfte bör den givetvis ske genom polis- eller stämningsman
och icke genom posten.

182

I ärendet är upplyst, att det på sina håll befunnits ändamålsenligt att
icke utsända strafföreläggande till den misstänkte med posten utan i stället
hålla föreläggandet under en kortare tid tillgängligt för honom på närmaste
polisstation, varom han underrättas per telefon eller i brev så att han kan
inställa sig för att godkänna föreläggandet. Vid besöket på polisstationen
kan den misstänkte då av personalen därstädes erhålla närmare upplysningar
om föreläggandet. Under förutsättning att man vid underrättelsen
till den misstänkte icke inger honom den uppfattningen att han är skyldig
att infinna sig på polisstationen för att taga del av föreläggandet, anser jag
någon erinran icke kunna riktas mot förfaringssättet i fråga. Detta torde
emellertid böra komma i fråga endast då avståndet mellan den misstänktes
bostad eller arbetsplats och polisstationen är relativt kort. Vid underrättelsen
till den misstänkte bör han upplysas om att han i stället för att infinna
sig på polisstationen kan få föreläggandet översänt med posten.

Slutligen vill jag framhålla, att i de fall, då den misstänkte icke återsänder
till honom översänt strafföreläggande och särskild delgivning alltså bör
äga rum, denna i regel bör — såsom angivits i rättegångskommitténs ovannämnda
promemoria — ske genom stämningsman eller polisman, så att den
misstänkte erhåller tillfälle att, om han så önskar, omedelbart vid delgivningen
godkänna föreläggandet och fullgöra vad däri förelagts honom.

Ärendet var med dessa uttalanden slutbehandlat.

11. Fråga huruvida förundersökningsprotokoll i brottmål utlämnats
i strid med sekretesslagens bestämmelser

Efter verkställd förundersökning väcktes den 14 november 1957 vid
Göteborgs rådhusrätt åtal mot en förste bilinspektör för bl. a. grovt bedrägeri,
därvid åklagaren lade bilinspektören till last att denne vid några tillfällen
skulle ha vilselett Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
(NTF) att till honom utbetala ersättningar för resekostnad, traktamente
och löneförlust, till vilka ersättningar bilinspektören icke skulle ha varit
berättigad. I januari 1958 nedlades emellertid åtalet i denna del. Den 21
mars 1958 meddelade rådhusrätten dom i målet.

Vid riksdagens andra kammares sammanträde den 11 april 1958 anförde
riksdagsmannen Sigvard Rimås, att det vid förundersökning i ett brottmål
i Göteborg framkommit att en statlig bilinspektör, som tillhörde styrelsen för
NTF, i ett flertal fall fått ut dubbla rese- och traktamentsersättningar för
tjänsteresa, som företagits i samband med sammanträde i NTF. Sådana
ersättningar skulle därvid ha utbetalats av bl. a. NTF. Rimås anhöll om
kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa frågan, huruvida statsrådet ville medverka till att

183

såsom villkor för statsbidrag till NTF föreskrevs att riksräkenskapsverket
bereddes möjlighet att.granska föreningens räkenskaper i deras helhet.

I en den 24 maj 1958 hit inkommen skrift gjorde bilinspektören gällande,
att Rimås med sin interpellation avsåg förhållanden, som framkommit vid
förundersökningen rörande honom, samt att Rimås haft tillgång till förundersökningsprotokollet,
fastän å detta funnits anbragt en stämpel, att
protokollet var underkastat bestämmelserna i 1937 års lag om inskränkning
i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Bilinspektören hemställde
därför om utredning dels på vad sätt Rimås erhållit tillgång till protokollet
och dels huruvida Rimås brutit mot bestämmelserna i sekretesslagen.

Med anledning av klagomålen inkom poliskammaren i Göteborg med
infordrade upplysningar i vad klagomålen avsågo utlämnande av förundersökningsprotokollet.
Klaganden avgav därefter påminnelser, i vilka hemställdes
om förhör med Rimås.

I ärendet tog jag därjämte del av förundersökningsprotokollet samt rådhusrättens
akt i målet.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Klagandens hemställan om utredning huruvida Rimås brutit mot sekretesslagen
kan icke föranleda någon min åtgärd, enär de åtgärder, som eu
riksdagsman vidtager i denna sin egenskap, icke stå under JO:s tillsyn. Vad
jag i förevarande ärende kan pröva är endast huruvida någon under JO:s
tillsyn stående befattningshavare gjort sig skyldig till brott mot sekretesslagen
genom att obehörigen utlämna förundersökningsprotokollet till
Rimås.

Poliskammaren har upplyst, att någon framställning om utlämnande av
protokollet icke gjorts hos poliskammaren, och att poliskammaren icke
kände till att någon obehörig person tillåtits taga del av protokollet.

Hinder för utlämnande av handlingarna från förundersökningen får anses
ha förelegat fram till dess åtalet väcktes mot klaganden. Förundersökningsprotokollet
måste emellertid därefter anses ha varit offentligt. Sedan åtalet
väckts, fanns enligt min uppfattning ej laga skäl att vägra ett utlämnande
av protokollet. Innehållet i 10 § sekretesslagen kan nämligen då icke anses
ha utgjort hinder för utlämnande; ej heller fanns anledning antaga att förhandling
i målet vid domstolen skulle komma att äga rum inför stängda
dörrar. Den omständigheten att å protokollet fanns en anteckning — tydligen
gjord före åtalets väckande — om att protokollet var underkastat
bestämmelserna i sekretesslagen har icke i och för sig haft någon rättslig
betydelse vid avgörande av frågan huruvida protokollet efter åtalets väckande
kunnat utlämnas.

Såsom tidigare anförts väcktes åtalet den 14 november 1957, medan
Rimås’ interpellation ägde rum den 11 april 1958. Det finnes icke någon

184

som helst anledning misstänka att, därest förundersökningsprotokollet verkligen
utlämnats till Rimås, detta ägt rum innan åtalet väcktes.

Med hänsyn härtill och till vad jag tidigare framhållit om förundersökningsprotokollets
offentlighet efter åtalets väckande saknas stöd för antagande
att protokollet utlämnats till Rimås i strid med sekretesslagen. Jag
finner därför ej skäl att låta verkställa ytterligare utredning i saken.

Med hänvisning till det sagda lämnade jag klagomålen utan vidare
åtgärd.

12. Åklagare har icke ansetts äga befogenhet att i strafföreläggande
föreskriva skyldighet vid vite att fullgöra
trafikförsäkringsplikt

I anslutning till min inspektion i september 1959 av myndigheter i Jönköpings
län besökte byråchefen Georg Blomqvist på mitt uppdrag även
landsfiskalskontoret i Lidhults distrikt för granskning av handlingar i där
handlagda ärenden. Härvid uppmärksammades ett antal strafförelägganden,
avseende underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikt enligt lagen om
trafikförsäkring å motorfordon. Jämte det böter ålagts vederbörande fordonsägare
hade dessa personer i strafföreläggandena jämväl blivit vid vite
förelagda att fullgöra försäkringsplikten (jfr 25 § första stycket angivna
lag). Vidare uppmärksammades att uppgift om sålunda förelagda viten
upptagits i saköreslängden.

Jag lät till det vid inspektionen förda protokollet anteckna, att dylikt
vitesföreläggande icke syntes kunna meddelas genom strafföreläggande
(jfr 48 kap. 1 § RB) och ej heller skulle upptagas i saköreslängd.

Efter remiss inkom landsfogden B. v. Steyern med yttrande av dåvarande
landsfiskalen L. Simonson och med eget yttrande.

Simonson anförde bl. a. följande:

Vid tolkning av 25 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon hade han
utgått ifrån att då straff för underlåten försäkring utmättes genom straffföreläggande
åklagaren även hade behörighet att ålägga vederbörande vid
vite att fullgöra sin försäkringsplikt. Om så icke skulle vara förhållandet
skulle ärendena av detta slag medföra ett dubbelarbete för åklagaren, i det
han utöver strafföreläggande för den underlåtna försäkringen även måste
instämma vederbörande till domstol för att försäkra sig om att försäkringen
bleve tecknad. Simonson hade i samtliga fall av ifrågavarande slag
ålagt vederbörande att vid vite fullgöra försäkringsplikten. Frågan om utdömande
av vite hade däremot hänskjutits till domstol i de fall sådant kom
i fråga.

Sedan godkännande inkommit beträffande strafföreläggande av ifrågavarande
slag hade Simonson efter någon tid undersökt, huruvida vederbörande
fullgjort sin försäkringsplikt och om vederbörande borde instäm -

185

mas till domstol med yrkande om utgivande av det förelagda vitet. Simonson
medgav, att anteckning om förelagt vite icke hade bort upptagas i
saköreslängd.

Vidare upplyste Simonson, att Sunnerbo domsagas häradsrätt genom
dom den 28 januari 1960 utdömt ett vite, som Simonson enligt strafföreläggande
förelagt en person jämlikt 25 § trafikförsäkringslagen.

v. Steyern anförde i sitt yttrande följande.

Såvitt v. Steyern kunnat finna får det anses oklart, huruvida en åklagare
äger behörighet att förelägga vite beträffande trafikförsäkring^ av motorfordon.
Det måste vara av allmänt intresse att den, som underlåtit att försäkra
sitt fordon, tillhålles att så snart som möjligt fullgöra sin försäkringsplikt
och detta torde vara grunden till stadgandet i 25 § trafikförsäkringslagen
om domstols rätt att förelägga vite. När åklagare beträffande ärenden,
som beivras genom strafföreläggande, träder i domstols ställe beträffande
utdömande av straffet för underlåten försäkring, synes det också i
varje fall lämpligt att han gives behörighet att förelägga vite.

Härefter inkom häradshövdingen i Sunnerbo domsaga Lars Munck af
Rosenschöld med yttrande av tingsnotarien Erland Strömbäck och med
eget yttrande.

Strömbäck, som var ordförande i häradsrätten vid meddelandet av domen
den 28 januari 1960, anförde följande.

Ordalydelsen i 48 kap. 1 § första stycket RB ger i och för sig icke stöd för
uppfattningen att åklagarens behörighet att förutom straff förelägga »egendoms
förverkande eller annan sådan påföljd» skulle innefatta rätt att förelägga
sådant vite, varom förmäles i 25 § första stycket trafikförsäkringslagen.
Ett vitesföreläggande kan icke betraktas som en påföljd för brott i
vedertagen mening. Den ifrågavarande vitesbestämmelsen är emellertid för
sin tillämpning beroende av att den försäkringspliktige samtidigt med vitesföreläggandet
ådömes ansvar jämlikt 24 § första stycket samma lag. Härigenom
har vitesföreläggandet fått karaktären av ett accessorium till straffet
i de fall då ett fullgörande av försäkringsplikten bör framtvingas. Lagstiftaren
har icke avsett att tvångsmedlet skall kunna tillgripas utan samband
med straff. Ur denna synpunkt är vitesföreläggandet att jämställa
med en påföljd för brott. I fråga om utdömande av straffet är åklagaren
behörig att träda i domstolens ställe. En snäv tolkning av dessa regler leder
till att åklagaren, då han finner att straffet bör kombineras med vitesföreläggande,
är betagen möjligheten att utfärda strafföreläggande. Detta synes
vara en opraktisk konsekvens av att lagstiftningen icke beaktat en i många
fall uppkommande situation. Någon fara ur rättssäkerhetssynpunkt torde
icke vara förenad med att åklagaren gives rätt att utfärda vitesföreläggandet.
Det finns ingen anledning ifrågasätta att åklagaren företager prövning
med hänsyn till omständigheterna i varje förekommande fall. Om utdömande
av vitet påkallas, kommer dessutom domstolen att verkställa förnyad
prövning av grunden för föreläggandet. I de flesta fall motiverar också förseelsens
karaktär en skyndsam handläggning, vilken befordras om såväl
straff som vite kan föreläggas av åklagaren i ett sammanhang.

Visserligen får av det sagda anses framgå, att häradsrättens godtagande
av åklagarens vitesbeslut icke kan grundas å uttryckligt lagstadgande, men

186

avsevärda skäl tala för att förfarandet bör jämlikt grunderna för 18 kap.
1 § RB vara tillåtet. I allt fall torde frågan vara så tveksam att ett auktoritativt
uttalande är synnerligen önskvärt.

Munck af Rosenschöld förklarade i sitt yttrande sig kunna dela de synpunkter,
som framförts av Strömbäck, samt upplyste att det av Simonson
praktiserade förfarandet tillämpades av flera åklagare i Kronobergs län.

I härefter avgivet utlåtande anförde riksåklagarämbetet följande.

Enligt 48 kap. 1 § tredje punkten RB skall vid meddelande av strafföreläggande,
där brottet, är förenat med egendoms förverkande eller annan
sådan påföljd, den misstänkte föreläggas även den påföljden till godkännande.

Straffet för underlåtenhet att fullgöra den försäkringsplikt som föreskrives
i lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon är dagsböter.
Därest någon fälles till ansvar för sådan underlåtenhet äger domstolen ock
enligt 25 § nämnda lag förelägga honom vid vite att fullgöra försäkringsplikten.

Till sin karaktär är detta vite ett s. k. påbudsvite, d. v. s. ett vite varigenom
man vill framtvinga ett visst handlande. Det synes uppenbart att
vitet, ehuru det stipuleras i anledning av underlåtenhet att fullgöra viss förpliktelse
och i samband med åläggande av straff för dylik underlåtenhet,
icke är att hänföra till sådan påföljd för brott, som avses i 48 kap. 1 § tredje
punkten RB (jfr SOU 1938:44 s. 499). Nämnda lagrum kan alltså icke
åberopas som stöd för att i ett strafföreläggande, som avser underlåtenhet
att fullgöra trafikförsäkringsplikten, upptaga ett föreläggande av vite. Vad
angår frågan om grunderna för institutet strafföreläggande kunna anses
göra en dylik åtgärd tillåten, förhåller det sig visserligen så, såsom i något
yttrande framhållits, att användningen av strafföreläggande i princip innebär,
att åklagaren såvitt avser det aktuella brottet övertar domstolens
dömande funktion. Det är emellertid att märka, att vitesföreläggande enligt
trafikförsäkringslagen torde få anses utgöra en ren förvaltningsakt (jfr
Fahlbock: Förvaltningsrättsliga studier s. 34) och dess föreläggande framstår
såsom en rent administrativ funktion, genom lag tillagd domstolen vid
sidan om dess rent judiciella uppgift. Att utan stöd av lag överföra denna
administrativa funktion å åklagaren endast därför att han — på grund av
innehållet i 48 kap. RB — kan sägas i viss utsträckning ha övertagit domstolens
judiciella funktion, synes icke kunna ifrågakomma.

Om alltså ämbetet har den meningen att åklagare icke äger att i anslutning
till strafföreläggande för underlåten försäkringsplikt föreskriva skyldighet
vid vite att fullgöra försäkringsplikten återstår att besvara spörsmålet,
huruvida praktiskt behov föreligger av en lagändring, som kunde
medföra en sådan möjlighet för åklagaren. I detta hänseende kan å ena
sidan såsom skäl för en lagändring anföras att en sådan lagstiftning givetvis
skulle innebära en viss lättnad i det processuella förfarandet därigenom att
ett eljest obligatoriskt domstolsförfarande i åtskilliga bagatellmål kunde
undvikas. Det må anmärkas att den endast torde avse möjligheten att förelägga
vitet; frågan om vitets utdömande skulle alltjämt ankomma på domstol.
Å andra sidan kan med fog antagas, att den begränsning av möjligheten
att vid ifrågavarande slags förseelser använda strafföreläggande, som
den av ämbetet nu biträdda ståndpunkten i realiteten innebär, icke är av
alltför stor praktisk betydelse. Det må i detta hänseende till en början fram -

187

hållas, att i åtskilliga fall, där en person fälles till ansvar för underlåtenhet
att i föreskriven ordning fullgöra försäkringsplikten, försäkringspremien
redan torde vara erlagd vid tidpunkten för bötesfällandet. Sådana fall böra
givetvis avgöras genom strafföreläggande, om ej särskilda skäl tala däremot,
och komma alltså ej att belasta domstolarna. Härtill kommer att,
såvitt ämbetet har sig bekant, målen om ansvar för underlåtenhet att fullgöra
trafikförsäkringsplikten, torde svara för en förhållandevis mycket ringa
del av den totala arbetsbelastningen i domstolarna. Detta förhållande har,
såvitt gäller Stockholms rådhusrätts 16:de avdelning, som handlägger mal
av detta slag, bestyrkts vid en förfrågan hos domstolens kansli. Med hänsyn
till vad nu anförts är ämbetet av den uppfattningen, att en lagändring
icke är påkallad av något uttalat praktiskt behov.

Ämbetet anser sig slutligen böra beträffande det ärende, som givit anledning
till frågans upptagande till bedömning, uttala, att vederbörande åklagare,
även om han genom att i strafföreläggandet inrycka ett vitesföreläggande
torde ha förfarit oriktigt, enligt ämbetets mening icke kan anses ha
gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att medföra ansvar.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I enlighet med vad riksåklagarämbetet anfört anser jag, att åklagare enligt
gällande lag icke äger att i anslutning till strafföreläggande för underlåten
försäkringsplikt enligt trafikförsäkringslagen föreskriva skyldighet
vid vite att fullgöra försäkringsplikten. I de fall åklagare anser vitesföreläggande
erforderligt har han alltså att — samtidigt med ansvarsyrkande
vid domstol för förseelsen i fråga — begära sådant föreläggande hos domstolen.
Jag är också ense med riksåklagarämbetet därutinnan, att jag finner
en lagändring i detta hänseende icke vara påkallad av något uttalat praktiskt
behov.

Ehuru jag sålunda är av den uppfattningen, att vederbörande landsfiskal
i de i ärendet ifrågakomna fallen icke ägt meddela vitesföreläggande som
nyss sagts och att häradsrätten ej heller bort, såsom skett i domen den 28
januari 1960, utdöma dylikt av landsfiskalen utan stöd av lag förelagt vite,
finner jag vad som förekommit icke vara av beskaffenhet att skäligen böra
läggas landsfiskalen eller häradsrätten till last såsom fel. Jag låter därför
bero vid vad som förevarit.

13. Överexekutors tillämpning av verkställighetsreglerna i 38 §
utsökningslagen när fråga är om domstols förordnande om
rätt till umgänge med barn

Vid min inspektion den 15 mars 1958 av överexekutor i Örebro uppmärksammade
jag följande.

Genom dom den 5 juni 1957 i mål mellan skogsarbetaren August R. och
hans hustru Aino R. angående hemskillnad förordnade Västernärkes dom -

188

sagas häradsrätt bland annat, att Aino R. skulle under heinskillnadstiden
ha vårdnaden om makarnas dotter Anna-Marie Anastasia, född den 11
november 1955, samt att August R. skulle vara berättigad att ha dottern
hos sig varannan söndag och två veckor varje år i samband med sin semester.

I en den 28 januari 1958 till överexekutor inkommen ansökan anförde
August R., att det trots upprepade försök icke lyckats att lösa umgängesfrågan
och att Aino R. vägrade August R. umgängesrätt med dottern.
August R. anhöll därför om handräckning och föreskrift om sättet för hur
denna skulle ske. Aino R. avgav yttrande i ärendet, varefter August R.
mötte med påminnelser.

I utslag den 26 februari 1958 yttrade överexekutor, efter redogörelse för
vad parterna anfört, följande.

»Enär August R. genom Västernärkes häradsrätts lagakraftvunna dom
den 5 juni 1957 berättigats att ha dottern Anna-Marie Anastasia hos sig
varannan söndag samt två veckor varje år i samband med hans semester
samt förty jämlikt 38 § utsökningslagen äger påkalla överexekutors förordnande
om verkställighet av domen, förklarar överexekutor med stöd av
nämnda lagrum sökanden berättigad att efter anmälan hos vederbörande
utmätningsman erhålla handräckning för utfående av nämnda dotter.

Utmätningsmannen erinras om innehållet i cirkuläret den 18 april 1955
till de exekutiva myndigheterna angående förfarandet vid verkställighet av
beslut om överlämnande av barn.»

Jag lät till det vid inspektionen förda protokollet anteckna följande.

Enligt 38 § utsökningslagen ankommer det i ett fall som detta på överexekutor
att förordna om sättet för verkställigheten. Därvid har överexekutor
att, i den mån bestämmelser därom icke finnas i domen, bestämma
tid och plats för verkställigheten. I regel torde det vara lämpligast att i
första hand använda vitesföreläggande (jfr NJA 1926 s. 523). Visar sig detta
icke tillräckligt, har överexekutor att uppdraga åt utmätningsman att ombesörja,
att barnet överlämnas till sökanden. 1 praxis förekommer även
att överexekutor till en början nöjer sig med att, utan vitesföreläggande
eller förordnande om handräckning, bestämma tid och plats, vid vilken
sökanden skall få träffa barnet; först om vederbörande icke ställer sig dylikt
beslut till efterrättelse, förordnas om vite eller handräckning. Tydligt är,
att varje gång verkställighet ifrågakommer förordnande därom måste ges
av överexekutor. Fråga är nämligen vid varje tillfälle om verkställighet
av dom. (Se Hassler: Utsökningsrätt, 1952, s. 117 o. f. samt Olivecrona:
Utsökning, 2:a uppl., s. 52 o. f.).

I förevarande fall har överexekutor i fråga om sättet för verkställigheten
icke meddelat annan föreskrift än att handräckning skulle, efter anmälan
av August R., lämnas av vederbörande utmätningsman. Därigenom har
överexekutor i själva verket uppdragit åt utmätningsmannen att närmare
bestämma om sättet för verkställigheten, något som innefattade överexekutors
uteslutande befogenhet. Förfarandet var desto mera betänkligt som
utslaget icke avsåg några vissa tillfällen, då verkställighet skulle ske, utan
omfattade varje verkställighet, som i framtiden kunde komma i fråga i anledning
av domen.

I avgivet yttrande anförde rådmannen Nils Lundmark — som i egenskap
av överexekutor meddelat utslaget den 26 februari 1958 — följande.

189

I ett fall som det föreliggande skall överexekutor jämlikt 38 § utsökningslagen
förordna om verkställighet av domen samt om sättet därför. Vad uttrycket
»sättet därför» innebär framgår ej av lagtexten eller dess motiv.
Ej heller har Trygger i sin kommentar till utsökningslagen upptagit denna
fråga till behandling. Man synes kunna ifrågasätta, huruvida icke det citerade
uttrycket avser enbart det sätt, på vilket verkställigheten skall äga
rum, nämligen ett förordnande ntan vitesföreläggande, ett förordnande med
vitesföreläggande eller ett förordnande, varigenom sökanden berättigas att
erhålla handräckning av vederbörande utmätningsman. Ändamålet med
förordnandet är i samtliga fall, att barnet kommer att överlämnas till den
vårdnadsberättigade. Till stöd för denna tolkning synes kunna åberopas
vad Hassler i Utsökningsrätt s. 117 o.f. uttalat i fråga om sättet för verkställigheten,
där han angiver vitesföreläggande och handräckning av utmätningsman
såsom två möjliga sätt men ej nämner något om bestämmande
av tid och plats utan endast uttalar, att utmätningsmannen bör inställa
sig på den plats, där barnet vistas, i sällskap med sökanden eller ombud
för denne och tillse att barnet överlämnas till sökanden eller ombudet.
Enligt Hassler bör vidare verkställigheten ske på samma sätt vare sig förordnandet
grundar sig på dom eller tillkommit genom utslag i summarisk
process med tillämpning av 191 § utsökningslagen. I den mot överexekutor
riktade anmärkningen har framhållits, att överexekutor genom sitt förordnande
i själva verket uppdragit åt utmätningsmannen att närmare bestämma
om sättet för verkställigheten, något som innefattade överexekutors
uteslutande befogenhet. I samtliga de rättsfall, som avse förordnande
om överlämnande av barn med tillämpning av 191 § utsökningslagen, har
högsta domstolen endast föreskrivit att sökanden berättigas att av utmätningsmannen
erhålla handräckning för utfående av barnet.

I det av överexekutor avgjorda målet, som enligt gällande bestämmelser
handlagts som skriftlig process, har något yrkande om tid och plats för
barnets överlämnande ej framställts. Därest överexekutor skulle förordnat
även om tid och plats, skulle överexekutor nödgats träffa ett avgörande,
som sedermera vid verkställigheten på grund av rådande förhållanden måhända
blivit otjänligt för det avsedda ändamålet. Det syntes därför överexekutor
praktiskt och ändamålsenligt att låta utmätningsmannen inom
ramen för domen avgöra när och under vilka omständigheter överlämnandet
skulle ske, därvid vederbörlig hänsyn till parternas önskningar och
bostadsförhållanden kunde tagas.

Genom kungl. cirkuläret den 15 april 1955 till de exekutiva myndigheterna
angående förfarandet vid verkställighet av beslut om överlämnande
av barn, till vilket cirkulär överexekutor i sitt utslag hänvisat, har framhållits
angelägenheten av att överlämnandet sker under sådana former och
vid en sådan tidpunkt att fara ej uppstår för barnets hälsa, varjämte utmätningsman
ålagts att i den mån så kan anses behövligt höra barnavårdsnämnd
och läkare samt kalla dem till förrättningen. Utmätningsmannen
har sålunda erhållit en självständig prövningsrätt i hithörande frågor.

Enligt vad stadsfogden i Örebro upplyst har sökanden i målet en gång
hos stadsfogden påkallat handräckning enligt utslaget. Sedan stadsfogden
satt sig i förbindelse med modern, förklarade hon, att hon vore villig utlämna
barnet till fadern, varefter genom stadsfogdens och barnavårdsnämndens
bemedling överenskommelse träffades mellan parterna om alt utlämnandet
av barnet skulle ske en viss bestämd söndag. Därefter liar umgänges -

190

rätten utövats störningsfritt. Stadsfogden har vidare uppgivit, att det i
praktiken visat sig, att när ett utslag om verkställighet av dom om barn
meddelats av överexekutor och parterna därigenom fått reda på att den
vårdnadsberättigade erhållit möjlighet att framtvinga ett överlämnande
av barnet, överenskommelse i saken i de allra flesta fall träffats mellan parterna.
Enligt stadsfogdens åsikt försvåras verkställigheten, om beslutet
innefattar tidsbegränsning. Det kan nämligen vara nödvändigt för utmätningsmannen
att under en längre eller kortare tid underhandla med parterna
och barnavårdsnämnden om tidpunkten för barnets överlämnande
och därmed sammanhängande spörsmål.

Den tankegång som varit vägledande vid överexekutors avgörande av
målet har medfört, att överexekutors utslag kommit att omfatta varje begäran
om verkställighet, som kan ifrågakomma på grund av domen, vilket
enligt Hassler ej är riktigt. Då ifrågavarande, den 5 juni 1957 meddelade
dom reglerar faderns umgängesrätt med barnet endast under hemskillnadstiden,
torde emellertid överexekutor, därest ansökningen uttryckligen
avsett de söndagar, som enligt utslaget återstode under en hemskillnadstid
av normal längd, ha varit oförhindrad att förordna om verkställighet av
domen beträffande alla dessa dagar.

Lundmarks ställningstagande i frågan har, även om vissa formella invändningar
skulle kunna framställas mot detsamma, dikterats av en strävan
att medverka till att tvisten mellan parterna skulle kunna lösas i samförstånd
och på det för barnet bästa sättet.

Sedan jag härefter anhållit att överståthållarämbetet med ledning av sin
erfarenhet ville avgiva utlåtande rörande innebörden, i hithörande fall, av
bestämmelsen i 38 § utsökningslagen om överexekutors skyldighet att förordna
om verkställighet och sättet därför, inkom ämbetet med yttrande av
förste stadsfogden i Stockholm och med eget utlåtande. I sitt utlåtande
anförde ämbetet följande.

Överståthållarämbetet begränsar sig till att i huvudsak behandla tillämpningen
av nämnda lagrum i det vanligast förekommande fallet, nämligen
vid beslut på ansökan av den umgängesberättigade av ett barns föräldrar.
Till en början vill ämbetet ur praktiska ändamålsenlighetssynpunkter beröra
de två frågor, som behandlas i inspektionsprotokollet. Den ena frågan
gäller innebörden av bestämmelsen i nämnda lagrum att överexekutor skall
förordna om sättet för verkställigheten och den andra huruvida särskilt
förordnande bör krävas för varje gång verkställighet ifrågakommer.

I fråga om sättet för verkställigheten har överexekutor till att börja med
att välja mellan vitesföreläggande och handräckning genom utmätningsman.
Såsom en tredje möjlighet lärer även erbjuda sig att överexekutor
endast beslutar att barnet skall utlämnas utan att en sådan föreskrift förknippas
med ekonomiskt eller fysiskt tvång. Detta tredje alternativ har
dock icke kommit till användning i överståthållarämbetets praxis och ämbetet
ifrågasätter om detta alternativ utgör ett tjänligt medel för verkställigheten
i en situation då motsättningarna mellan parterna dock nått sådan
styrka, att överexekutors ingripande påkallats. Om ej särskilda skäl tala i
annan riktning, bör därför enligt ämbetets mening detta alternativ, trots
den mjukhet i handläggningen som utmärker detsamma, icke utnyttjas, då
det icke tillgodoser sökandens anspråk på att snabbt få sin rätt exekverad.

191

Stundom är frågan om, vilkendera av de övriga två vägarna som skall
väljas, icke aktuell, enär sökanden begränsat sitt yrkande till att avse vitesföreläggande.
Därest överexekutor har att välja mellan vitesföreläggande
och handräckning, torde valet i allmänhet utfalla så att vitesföreläggande
ges i första hand. Endast undantagsvis, såsom när det föreligger fara i dröjsmål,
torde beslut om handräckning utan föregående vitesföreläggande
ifrågakomma. Ett vitesföreläggande får jämlikt 53 § utsökningslagen verkställas
utan hinder av att det icke äger laga kraft. Ämbetet brukar ålägga
sökanden att exempelvis senast tre dagar innan utlämnandet av barnet
skall ske ha delgivit beslutet med motparten.

I allmänhet innehåller domen uppgift å icke blott de dagar utan även de
klockslag, då barnet skall utlämnas till och återlämnas av den umgängesberättigade.
Stundom saknas sådan uppgift och därvid bör det ankomma
på överexekutor att i verkställighetsbeslutet fastställa tiderna för umgängesrätt
ens utövande. Någon gång förekommer att domen i andra hänseenden
ger anledning till tvekan. Sålunda har förekommit att umgängesrätt
tillerkänts fader under »julhelgen». Även i sådana fall bör överexekutor
fixera dagar och tider. I vitesfallen bör även den plats fastställas, där
överlämnandet skall ske. Stundom kunna omständigheterna ge anledning
föreskriva överlämnande genom annan persons förmedling eller via barnavårdsnämnd.

Vad angår beslut om handräckning erfordras givetvis i samma utsträckning
som vid vitesförelägganden att överexekutor, i den män domen icke
innehåller bestämmelse härom, fastställer dagar och tider för umgängesrättens
utövande. Härvidlag bör sålunda angivas icke blott vid vilken tidpunkt
handräckningsåtgärden för barnets överförande till sökanden skall
vidtagas utan även när sökanden skall återlämna barnet till motparten.
Vad åter angår platsen för handräckningens verkställande kan den ju icke
vara annan än den, där barnet vistas. Därest i handräckningsbeslutet viss
plats skulle fastställas, kunde detta leda till att beslutet icke kan verkställas
på grund av att barnet vistas på annan plats, icke ens om denna är
belägen inom samma utmätningsmannadistrikt. Härav torde följa att platsen
icke bör angivas i handräckningsbeslut. (I ett av en länsstyrelse nyligen
meddelat handräckningsutslag på ansökan av en moder hade föreskrivits,
att verkställigheten skulle ske inom viss ort i länet, där barnet vistades hos
sina farföräldrar. Så snart fadern, som bodde i Stockholm, fick vetskap
härom, tog han barnet till sig, och någon verkställighet på utslaget kunde
ej äga rum.) För att lämna vårdnadshavaren rådrum att överväga situationen
och inrätta sig efter överexekutors beslut bör lämpligen uppdragas
åt utmätningsman att senast någon dag före verkställigheten delgiva beslutet
med vårdnadshavaren.

Den andra frågan, som aktualiserats i förevarande ärende — fortsatte
överståthållarämbetet — är såsom nämnts den, huruvida särskilt förordnande
bör krävas för varje gång verkställighet ifrågakommer. Omständigheterna
kunna därvidlag vara sådana, att det framstår såsom lämpligt att
meddela beslut för mera än ett verkställighet stillfälle. På grund av förklarandens
uppenbart negativa inställning til! att sökanden får utöva en domlast
umgängesrätt kan det ofta befinnas uppenbart att hos sökanden föreligger
en tredska, som — om något tvångsmedel ej föreligger -— kommer
att bestå även vid senare tillfällen, då umgängesrätt föreligger. Om den
som tillerkänts umgängesrätt för varje umgängcstillfälle skall på nytt an -

192

söka om vitesföreläggande, kan han med fog anse sig undandragen det stöd
av de exekutiva myndigheterna, som han bör kunna göra anspråk på. Förklaranden
kan näppeligen anses lida någon beaktansvärd olägenhet av att
vitet icke gäller endast för det närmaste tillfället. Å andra sidan bör ett
vitesföreläggande icke gälla utan tidsbegränsning med hänsyn till den ändring
förhållandena kunna undergå. När det gäller handräckning har man
anledning att ställa sig mera tveksam inför lämpligheten av ett beslut, som
avser mer än ett tillfälle. Det framstår såsom sannolikt att en existerande
tredska lättare brytes av det kraftiga ingripande, som en handräckningsåtgärd
innebär, och att det därför finnes större skäl än vid vitesföreläggande
att avvakta förklarandens inställning till umgängesrättens utövande vid
senare tillfälle.

Såvitt överståthållarämbetet kan erinra sig har det icke förekommit, att
ämbetet meddelat beslut om handräckning för mera än ett bestämt tillfälle.
Vitesföreläggande avseende umgängesrätt någon eller några gånger i månaden
har ämbetet däremot i flera fall låtit omfatta samtliga sådana tillfällen
intill nästa sommar eller, om föreläggandet meddelats under senare
halvåret, nästa julhelg.

Överståthållarämbetet ingick härefter på frågan, huruvida de ovan redovisade
synpunkterna på överexekutors verkställighetsbeslut läte sig förena
med tolkningen av 38 § utsökningslagen. Ämbetet anförde.

I inspektionsprotokollet synes givas uttryck åt den uppfattningen att det
närmare bestämmandet om'' sättet för verkställigheten innefattar överexekutors
uteslutande befogenhet.

Uppdelningen av verkställighetsfallen mellan överexekutor och utmätningsman
har uppenbarligen skett från den synpunkten, att utmätningsman
tillerkänts kompetens för sådana fall, då verkställigheten i allmänhet
är av enkel beskaffenhet. Härav bör följa, att överexekutors befattning med
verkställighetsansökningen icke bör inskränkas till en prövning av verkställbarheten
och, om sådan anses föreligga, meddelande av beslut, som
innefattar förklaring härom. Det skulle icke ligga i linje med den allmänna
kompetensregleringen i utsökningslagen om överexekutor lämnade åt utmätningsmannen
att helt på egen hand taga ställning till svårbedömbara
frågor om hur verkställigheten bör ske i de i 38 § utsökningslagen avsedda
fallen. Som ett uttryck härför har överståthållarämbetet fattat föreskriften
att överexekutor skall förordna om sättet för verkställigheten.

Emellertid vill ämbetet häri ej inlägga skyldighet för överexekutor att
i varje verkställighetsärende meddela sådana detalj förskrifter att utmätningsmannen
endast har att i handling omsätta givna order. Överexekutor
är icke något på fältet verksamt organ och saknar därför möjlighet att anpassa
verkställighetsföreskrifterna efter de mer eller mindre oväntade situationer
som kunna möta vid det praktiska genomförandet av en beordrad
verkställighet.

Vad nu sagts kan sammanfattas så att överexekutor icke får undandraga
sig att genom meddelandet av föreskrifter om sättet för verkställigheten
lämna utmätningsmännen erforderlig handledning, men att denna hans
skyldighet å andra sidan icke bör utnyttjas till att så klavbinda utmätningsmännen,
att genomförandet av verkställigheten riskeras. Hur ämbetet
i sin praxis behandlat denna avvägningsfråga har belysts i det föregående.
Det må tilläggas, att ett verkställighetsförordnande av överexekutor, i vil -

193

ket några föreskrifter om sättet för verkställigheten ej lämnats, enligt ämbetets
mening icke utan vidare innebär, att överexekutor ej fullgjort vad som
ålegat honom. Huruvida så är fallet beror alltså på omständigheterna.

Beträffande frågan huruvida särskilt förordnande av överexekutor bör
krävas för varje gång verkställighet ifrågakommer säges i inspektionsprotokollet
att, enär vid varje tillfälle fråga vore om verkställighet av dom,
förordnande måste ges varje gång verkställighet ifrågakommer. Överståthållarämbetet
kan för sin del icke finna det sålunda åberopade argumentet
bärkraftigt. Sin verkställighetsbefogenhet enligt 38 § utsökningslagen bör
överexekutor visserligen icke få använda på så sätt, att han med utgångspunkt
från nuläget ger utmätningsmannen fria händer att ombestyra verkställigheten
även i fråga om de prestationer som kunna bli aktuella i en
oviss framtid. Men lagstiftarens intresse av att verkställighetsprövningen
är anförtrodd en kvalificerad myndighet behöver icke antagas leda så långt,
att verkställigheten av tätt återkommande periodiska prestationer äventyras,
vilket emellertid blir fallet om exempelvis en till umgänge med barnen
vartannat veckoskifte berättigad fader tvingas varje gång utverka överexekutors
förordnande. En annan sak är att 38 § och ej 191 § utsökningslagen
bör tillämpas jämväl vid de förordnanden som följa efter det första
förordnandet.

Hur den avvägningsfråga som uppkommer om dessa riktlinjer följas brukat
bedömas inom överståthållarämbetet har redovisats i det föregående.
Ehuru därav framgår, att ämbetet ej brukar meddela handräckning för
mera än ett bestämt tillfälle, synes anmärkning i och för sig ej kunna riktas
mot att handräckningsförordnandet utsträckes till mera än ett tillfälle.
Däremot kan ämbetet ej finna det vara med utsökningslagens kompetensfördelning
överensstämmande att i fråga om dom som föreskriver regelbundet
under lång tid framåt återkommande prestationer låta verkställighetsförordnandet
omfatta varje verkställighet som kan komma i fråga i
anledning av domen.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

De synpunkter överståthållarämbetet på grundval av sin omfattande
erfarenhet av hithörande frågor framfört i sitt utlåtande finner jag vara väl
grundade. Jag instämmer därför i allt väsentligt i vad ämbetet anfört.

Enligt min mening kan således stadgandet i 38 § utsökningslagen att
överexekutor har att förordna om verkställighet och sättet därför icke anses
innebära att det i fall som det ifrågavarande — där tiderna för umgängesrättens
utövande icke voro exakt fixerade i domen — skulle vara tillräckligt
att överexekutor bestämmer allenast huruvida verkställigheten skall
ha formen av vitesföreläggande eller om handräckning skall ske. Det förtydligande
av domens föreskrifter, som vid verkställighet i dylika fall måste
ske genom fastställande av mellan vilka klockslag umgängesrätten må
utövas, torde vara ett avgörande som principiellt bör ankomma på överexekutor.
Att överlämna detta avgörande till utmätningsmannen överensstämmer
enligt min mening mindre väl med vad som eljest gäller i fråga
om kompetensfördelningen mellan överexekutor och utmätningsman.

13 — Justitieombudsmannens ämb et sb er ät t el se till 1901 års riksdag

194

Vid angivna förhållanden anser jag, att Lundmark i det ifrågakomna
fallet bort, vad avser den August R. medgivna rätten till umgänge med
barnet varannan söndag, lämna utmätningsmannen besked om tiderna för
umgängesrättens utövande. Vid vitesföreläggande torde ofta vara lämpligt
att ange även platsen, varest vårdnadshavaren skall tillhandahålla barnet.
Är fråga om handräckning, bör förordnandet härom givetvis icke så bindas
vid platsen, att förordnandet icke kan verkställas, om barnet förts till
annan plats.

Såsom redan nämnts hade August R. i domen berättigats ha barnet hos
sig vid regelbundet återkommande tillfällen under hemskillnadstiden, nämligen
varannan söndag, samt dessutom två veckor varje år i samband med
sin semester. Fråga uppkommer då huruvida förordnande om verkställighet
bort — såsom skett — meddelas att omfatta varje sådant tillfälle eller om
förordnandet bort på något sätt begränsas. I detta hänseende har jag i
inspektionsprotokollet — i anslutning till Hassler (a. a. s. 118 not. 94) —
uttalat, att det vore tydligt, att varje gång verkställighet ifrågakomme förordnande
därom måste ges av överexekutor. Detta uttalande har fått en
alltför onyanserad avfattning. Med hänsyn till de praktiska sidorna av
saken bör i fråga om dom å umgängesrätt hinder i princip icke möta för att
på en gång meddela vitesföreläggande beträffande flera, med korta mellanrum
återkommande tillfällen (jfr NJA 1957 C 518). Såsom överståthållarämbetet
påpekat bör dock — med hänsyn till att förhållandena kunna
ändra sig sedan vitesföreläggande gällt någon tid — sådant föreläggande
icke fastställas att gälla utan någon tidsbegränsning. — I fall där överexekutor
väljer att icke förelägga vite utan att förordna om handräckning
torde — emedan ett sådant förordnande är i högre grad ägnat att bryta
vårdnadshavare^ motstånd — mera sällan skäl föreligga att låta förordnandet
avse mer än ett tillfälle.

På grund av det nu anförda anser jag — som ej finner anledning till
erinran mot att överexekutor i det aktuella fallet föredrog att förordna om
handräckning i stället för vitesföreläggande — att det meddelade förordnandet
icke borde ha givits sådant generellt innehåll, att det omfattade hela
den återstående delen av hemskillnadstiden, vars yttersta gräns var beroende
av parternas egna åtgärder. Enligt min uppfattning hade det varit
lämpligast om förordnandet inskränkts till att avse endast en söndag, varefter
på Aino R:s inställning till umgängesfrågan fått bero om ytterligare
förordnande erfordrades.

Slutligen vill jag framhålla att, med den räckvidd förordnandet i detta
fall faktiskt erhöll, detsamma gällde även den period om två veckor, då
August R. enligt föreskrift i domen skulle vara berättigad att ha barnet
hos sig i samband med sin semester. Enligt min mening borde överexekutor
i detta hänseende icke ha överlämnat åt utmätningsmannen att närmare

195

bestämma när verkställighet skulle ske. Undantag för angivna period synes
därför, oavsett förordnandets omfattning i övrigt, ha bort ske i förordnandet.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

14. Felaktig tillämpning av 133 § utsökningslagen

Av handlingarna i ett av direktören C. G. Olsson härstädes anhängiggjort
ärende inhämtas följande.

Den 27 november 1959 inropade Olsson å exekutiv auktion den för Knut
Einar Jansson lagfarna stadsägan nr 733 i Norrtälje. Köpebrev å fastigheten
utfärdades för Olsson den 8 januari 1960.

Sedan Olsson medgivit Jansson att få kvarbo å fastigheten till i slutet av
mars 1960 men Jansson ej visat tecken att vilja avflytta, begärde Olsson
den 23 mars 1960 hos landsfiskalen i Norrtälje distrikt handräckning för
Janssons avhysande. Vid förrättning den 19 april 1960 lämnade e.o. landsfiskalen
Bertil Ivarsson den begärda handräckningen, därvid emellertid
Jansson — som uppgav sig icke kunnat erhålla annan bostad — för tiden
till nästa fardag för avträdande av förhyrd lägenhet anvisades bostad i en
lägenhet å fastigheten om två rum och kök jämte källarutrymme.

Olsson besvärade sig hos länsstyrelsen i Stockholms län under yrkande att
länsstyrelsen måtte upphäva Ivarssons åtgärd att anvisa Jansson utrymme
i fastigheten samt förordna om Janssons avhysning.

Länsstyrelsen yttrade i utslag den 14 maj 1960:

Enär landsfiskalen icke mot stadgandet i 133 § första stycket utsökningslagen
ägt anvisa Jansson bostad i fastigheten för tiden efter den 1 april
1960, prövar länsstyrelsen lagligt upphäva landsfiskalens beslut i denna del.
Landsfiskalen har att upptaga handräckningsärendet till fortsatt handläggning.

Sedermera blev fastigheten utrymd.

I en skrift, som inkom hit den 23 april 1960, anförde Olsson klagomål
dels över att Ivarsson icke företog förrättningen förr än den 19 april 1960
och dels över att Ivarsson anvisade Jansson utrymme i fastigheten till den
1 oktober samma år, vilket medfört skada för Olsson.

Över klagomålen avgav Ivarsson infordrat yttrande, varefter Olsson
mötte med påminnelser.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande uttalanden.

I 133 § utsökningslagen stadgas, att köpare av exekutivt såld fastighet
äger tillträda denna, när han fullgjort sin betalningsskyldighet. Utmät -

196

ningsinan skall, om så fordras, giva handräckning därtill. Vidare heter det:
»Har ej gäldenär annat hemvist att tillgå, an vise utmätningsmannen honom
nödiga rum; och må han efter försäljningen sitta i dem kvar till näst
infallande fardag för avträdande av förhyrd lägenhet.»

Vad först angår påståendet att Ivarsson icke företagit förrättningen med
erforderlig snabbhet är att märka att förrättningen enligt 193 § utsökningslagen
— som här måste anses vara tillämplig — icke kunnat företagas
med mindre underrättelse om att verkställighet sökts meddelats Jansson
sist fyra dagar före vräkningen. Vidare har ytterligare anstånd kunnat medgivas
Jansson under högst sex dagar. Jansson erhöll underrättelse om den
begärda verkställigheten den 29 mars 1960 och medgavs sedermera anstånd
i sex dagar utöver fyra-dagars-fristen. Ivarsson har uppgivit att Olsson vid
telefonsamtal med Ivarsson den 7 april 1960 gick med på Ivarssons förslag
att vräkningen — med hänsyn till den mellankommande påskhelgen —
skulle uppskjutas till den 19 april. Detta Ivarssons påstående vederliigges
icke av utredningen och måste därför godtagas. Vid angivna förhållanden
finnes icke fog för påstående att Ivarsson efter den 29 mars otillbörligt fördröjt
ärendet. Vad angår tiden dessförinnan kan väl hävdas, att Ivarsson,
icke minst med hänsyn till den stundande påskhelgen, bort påskynda delgivningen.
Det dröjsmål, som här förelupit, är dock icke sådant att det kan
läggas Ivarsson eller annan till last såsom tjänstefel.

Vidkommande därefter frågan, huruvida Ivarsson ägt anvisa Jansson
nödig bostad å fastigheten, ehuru den laga fardag, som infallit näst efter
den exekutiva auktionen, eller alltså den 1 april 1960, redan var förliden,
delar jag länsstyrelsens uppfattning att Ivarsson icke ägt så göra. Lagens
ord (må han efter försäljningen sitta i dem kvar) tyda på att fråga är om
fardagen näst efter auktionen, icke fardagen efter vräkningsförrättningen.
Att föreskriften att utmätningsmannen skall anvisa gäldenären nödiga rum
icke uttryckligen begränsats till fall, då tid ännu återstår till fardagen,
synes bero på att man räknat med att vräkning skall begäras tämligen omgående.
Att tiden skall räknas från auktionen antages också av Trygger i
Kommentar till utsökningslagen, 1 uppl. s. 362, och Skarstedt i Nya jordabalken,
3 uppl. s. 423. Samma uppfattning redovisas i Flensburg, Advokaten,
5 uppl. s. 1282, medan de uttalanden, som på förevarande punkt göras
i Norstedts juridiska handbok, 6 uppl. s. 1082, och av Eilard i Svensk
exekution i lagstiftning och rättstillämpning s. 141, lämna utrymme för
skilda tolkningar.

Om jag alltså icke kan dela Ivarssons uppfattning, kan jag dock icke
finna att han genom sitt förfarande ådragit sig ansvar för tjänstefel. Lagens
ord äro icke så klara, att varje utrymme för tvekan saknas. Något prejudikat
finnes veterligen icke och ej heller har problemet, såvitt jag kunnat
finna, närmare behandlats i allmänt anlitad nyare litteratur på utsökningsrättens
område.

197

Olsson har velat göra gällande, att Ivarssons åtgärd att anvisa Jansson
bostad å fastigheten varit felaktig även därutinnan att Jansson bort kunna
skaffa annan bostad i Norrtälje. Vad Ivarsson anfört häremot synes mig
dock till fyllest visa att Jansson, såsom lagen säger, ej haft annat hemvist
att tillgå. Jag finner därför icke fog för klagomålen i denna del.

Ärendet var därmed slutbehandlat.

15. Vilka anvisningar böra av polismyndigheten lämnas den som
begär att få börja avtjäna ådömt frihetsstraff, innan verkställighetshandlingarna
kommit polismyndigheten till handa?

Av handlingarna i ett ärende, som anhängiggjorts härstädes genom
klagomål av en lantbrukare i Norrbotten, inhämtas följande.

På talan av allmän åklagare dömde Luleå tingslags häradsrätt den 30
juni 1959klaganden för våld mot tjänsteman,olovlig jakt samt olaga vapeninnehav
till fängelse en månad tio dagar. Klaganden vädjade till hovrätten
för Övre Norrland. I dom den 18 november 1959 ändrade hovrätten på det
sätt häradsrättens domslut att hovrätten lämnade åtalet för olovlig jakt
och olaga vapeninnehav utan bifall samt dömde klaganden för våld mot
tjänsteman till fängelse en månad. Hovrättens dom vann laga kraft vid
fullföljdstidens utgång den 16 december 1959. Den 28 i samma månad inkom
till fångvårdsstyrelsen bevis om att talan ej fullföljts mot domen.
Den 29 december 1959 översände fångvårdsstyrelsen verkställighetshandlingarna
rörande klaganden till fångvårdsdirektören vid norra anstaltsgruppen,
på vilken det ankom att bestämma, i vilken anstalt inom gruppen
klaganden skulle intagas för verkställighet av straffet, och att vidarebefordra
domen till polischefen i Boden. Fångvårdsdirektören beslöt den 4
januari 1960 att klaganden skulle intagas å kolonien Sörbyn, Håknäs, och
översände med besked därom handlingarna till polischefen. Denne, som
mottog handlingarna den 5 januari 1960, sände den 9 januari 1960 till klaganden
i rekommenderad försändelse föreläggande att senast den 18 januari
1960 inställa sig på kolonien Sörbyn för straffets undergående. Klaganden
utkvitterade försändelsen den 20 januari 1960 och inställde sig på kolonien
den 15 februari 1960, vilken dag straffverkställigheten började.

I en skrift, som inkom hit den 23 januari 1960, klagade den dömde över
att han icke fått börja avtjäna straffet tidigare. Han anförde: Den 16 december
1959 anhöll han att få börja avtjäna straffet påföljande dag men
fick till svar att domen var överklagad »så det var att invänta ny rättegång».
Han hade velat börja avtjäna straffet den 17 december, emedan
hans son, som fullgjorde värnpliktstjänstgöring, då skulle få tre veckors

198

ledighet. Nu fick hans hustru, med hjälp endast av tre minderåriga barn,
taga hand om jordbruket.

Med anledning av klagomålen inhämtades upplysningar från polischefen
i Boden, landsfiskalen P. E. Berg, som anförde bl. a. följande. I skrivelse
den 30 november 1959 hemställde åklagaren i målet mot klaganden hos
riksåklagarämbetet, att ämbetet ville fullfölja talan mot hovrättens dom.
Den 17 december 1959 erhölls muntligt besked av statsåklagaren i länet,
att riksåklagarämbetet icke funnit skäl föra målet vidare. Såvitt Berg nu
kunde erinra sig begärde klaganden någon gång efter hovrättsdomens avkunnande
telefonledes hos Berg att få avtjäna sitt straff. Dagen för denna
begäran kunde Berg inte erinra sig, men det kunde mycket väl ha varit
den 16 december 1959 som klaganden påstod. Berg upplyste klaganden om
att åklagaren hos riksåklagarämbetet hemställt om målets fullföljande i
högsta domstolen och att verkställighetshandlingar icke inkommit till polismyndigheten.

På begäran avgav fångvårdsstyrelsen utlåtande i ärendet och anförde
därvid — efter att ha erinrat om att bestämmelser om straffdoms befordran
till verkställighet finnas intagna i 2 kap. lagen om verkställighet av frihetsstraff
m. m., kungörelserna den 21 juni 1946 angående översändande av
domar i vissa brottmål m. m. och angående straffdoms befordran till verkställighet
ävensom fångvårdsstyrelsens cirkulär den 21 december 1956 nr 7
— i huvudsak följande.

Ifrågavarande bestämmelser innebära bland annat (13 § jämförd med
6 § straffverkställighetslagen) att straffdomen, om särskilt verkställighetshinder
ej föreligger, skall befordras till verkställighet när den dömde icke
inom föreskriven tid fullföljt talan i målet såvitt angår honom ådömt ansvar
och att detta skall ske utan hinder av fullföljd på åklagarens eller målsägarens
sida. Härifrån brukar i praxis göras det undantaget att åtgärd för
befordran till verkställighet tills vidare ej vidtages när åklagaren fullföljt
talan till den dömdes förmån. De ifrågavarande bestämmelserna medföra,
även om verkställigheten ej av särskild anledning uppskjutes, att en viss
tid kommer att förflyta mellan den dag då domen blir verkställbar och den
tidpunkt då, efter olika åtgärder från domstolens, fångvårdsmyndigheternas
och polismyndigheternas sida, den dömde blir intagen i fångvårdsanstalt
för straffets undergående.

Den dömde kan emellertid själv taga initiativ till straffverkställighetens
inledande vid tidigare tidpunkt än som eljest blir fallet. Före fullföljdstidens
utgång kan detta ske genom avgivande av nöjdförklaring. Klaganden i detta
fall hade för sin del möjlighet att under fullföljdstiden och alltså senast
den 16 december 1959 med avlämnande av hovrättens dom eller av hovrätten
utfärdat domsbevis avgiva nöjdförklaring inför polischefen i Boden
eller annan polischef eller inför styresman vid fångvårdsanstalt t. ex. fångvårdsanstalten
i Luleå eller kolonien Sörbyn. Om han icke själv innehade
dom eller domsbevis och domen ej fanns tillgänglig hos den myndighet där
nöjdförklaringen skulle avgivas, hade han sannolikt haft möjlighet att anskaffa
domen från sin i Boden boende offentlige försvarare. Det skulle ha

199

ålegat den myndighet som upptagit nöjdförklaring att befordra domen till
verkställighet.

Efter fullföljdstidens utgång, alltså från och med den 17 december 1959,
kunde nöjdförklaring ej avgivas men klaganden hade då möjlighet att själv
inställa sig på fångvårdsanstalt där intagning kunde äga rum, t. ex. någon
av ovannämnda anstalter, med begäran att omedelbart få börja undergå
det genom den lagakraftvunna domen ådömda straffet. Även om han ej
själv medfört domen, hade det då ålegat styresmannen att, efter telefonkontroll
med fångvårdsstyrelsen och eventuellt hovrätten att verkställbar
dom förelåg, intaga honom i anstalten för straffets undergående.

Av vad styrelsen sålunda anfört framgår att straffverkställigheten skulle
ha kunnat påskyndas, därest klaganden vid ovannämnda hänvändelse till
polischefen fått underrättelse om de för honom föreliggande möjligheterna
att åvägabringa straffverkställighet.

Vid ärendets avgörande anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande.

Mot fångvårdsmyndigheternas handläggning av förevarande straffverkställighetsfråga
kan någon anmärkning icke riktas. Ej heller giva Bergs
åtgärder efter den 5 januari 1960, då han mottog verkställighetshandlingarna,
anledning till kritik.

Bergs tidigare befattning med saken föranleder mig emellertid att framhålla
följande. Klaganden hade utan tvivel ett beaktansvärt intresse att få
börja avtjäna straffet den 17 december. Då han — förmodligen den 16 december
— vid telefonsamtal med Berg begärde att få avtjäna straffet, hade
Berg bort underrätta klaganden om vilka åtgärder denne kunde vidtaga
för att påskynda verkställigheten. Det besked, som Berg, efter vad han
själv uppgivit, lämnade klaganden var missvisande, i det att varken fullföljd
från åklagarens sida eller den omständigheten att verkställighetshandlingar
ännu icke inkommit till polismyndigheten utgjorde något hinder för
domens verkställande. Såsom fångvårdsstyrelsen framhållit hade klaganden
eventuellt ännu möjlighet att med företeende av domen eller domsbevis
avgiva nöjdförklaring, varefter verkställighet skulle ha följt. Vidare hade
klaganden möjlighet att efter fullföljdstidens utgång självmant inställa sig
i fångvårdsanstalt för straffets undergående. Härom borde Berg ha underrättat
klaganden.

Ehuru jag således finner att Bergs förfarande icke går fritt från anmärkning,
vill jag dock — med hänsyn till att Berg synes ha handlat av obetänksamhet
eller okunnighet om gällande bestämmelser och icke i ond avsikt
— låta bero med dessa mina uttalanden.

Ärendet var härmed slutbehandlat.

200

16. Fråga om befogenheten av ett vid fångvårdsanstalt meddelat
förbud för de intagna att läsa vissa veckotidningar

I en den 8 januari 1959 inkommen skrift anförde en person, som då var
intagen i fångvårdsanstalten i Malmö, klagomål i vissa hänseenden rörande
förhållandena vid anstalten. Han påtalade härvid, att man icke tillät honom
att röka av ett parti cigarretter, som tillhörde honom sedan tiden före
anstaltsvistelsen och som förvarades i anstalten. I klagomålen berördes
vidare — förutom annat — det förhållandet, att tidningarna Se och Året
Runt voro förbjudna vid anstalten.

Fångvårdsdirektören Einar Svensson framhöll i avgivet yttrande, som
inkom hit samtidigt med klagomålen, bl. a. att klaganden såsom varande
straffånge icke hade rätt att på annat sätt än genom inköp, som gjordes
för intjänade arbetspremier, förfoga över tobaksvaror eller andra s. k. premievaror.
Svensson vitsordade, att tidningarna Se och Året Runt icke voro
tillåtna vid anstalten; anledningen därtill vore, att det i dessa tidningar då
och då förekommit sådana reportage rörande straffverkställighetsförhållanden,
som vore ägnade att äventyra ordning och säkerhet i fångvårdsarbetet.

I härefter avgivet utlåtande redogjorde fångvårdsstyrelsen för stadgandet
i 31 § straffverkställighetslagen om intagens rätt att inneha bl. a. tidskrifter
och tidningar samt för förarbetena till detta stadgande. Vidare berörde
styrelsen den fritidsverksamhet, som — enligt intentionerna i strafflagberedningens
motivering till straffverkställighetslagen — bedreves vid
fångvårdsanstalterna bl. a. i syfte att väcka de intagnas intresse för värdefull
litteratur för att därigenom om möjligt söka höja deras bildningsnivå
och omskola deras sociala attityder. Styrelsen framhöll, att styrelsen i överensstämmelse
med denna målsättning hade uppmanat styresmännen vid
fångvårdsanstalterna att, vid sidan av ordningssynpunkter och anstaltsorganisatoriska
förhållanden, beakta den nämnda målsättningen vid medgivande
åt intagna att skaffa sig eller mottaga böcker, tidskrifter o. d.
Styrelsen hade ansett det av praktiska skäl omöjligt att genom cirkulär
e. d. ange vilka tidskrifter den intagne borde få mottaga; de s. k. veckotidningarna
syntes nämligen vara av mycket skiftande beskaffenhet. — Slutligen
anförde styrelsen följande.

\ ad tidningen Se angår, är den efter tillrådan av fångsvårdsstyrelsen förbjuden
vid centralanstalterna å Långholmen och i Malmö; förbud överväges
vid anstalten å Härianda. Styresmännen vid dessa anstalter hävdar
den meningen, att i Se gång efter annan förekommit reportage, som har en
menlig inverkan på de intagna och därför är ägnat att störa ordningen
inom anstalten. Det bör härvid beaktas, att större anstalter merendels omhänderhar
det mera svårhanterliga och labila klientelet. Även Året Runt
innehåller, såvitt styrelsen kunnat utröna, stundom reportage av samma
typ som det nu påtalade; kritiken mot denna tidning är emellertid av

201

mindre skärpa. Förbud mot tidningen tycks f. n. endast gälla vid fångvårdsanstalten
i Malmö.

I anslutning till en inom JO-expeditionen upprättad promemoria anmodade
jag härefter fångvårdsstyrelsen att ånyo avgiva utlåtande i ärendet.
Med anledning härav inkom styrelsen med nytt yttrande av Svensson och
med eget utlåtande, vari styrelsen anförde bl. a. följande.

I den till ledning för besvarandet av den senaste remissen upprättade
promemorian har bl. a. dels efterlysts konkreta exempel på de reportage i
tidskrifterna Se och Året Runt som befunnits äventyra ordning och säkerhet
i fångvårdsarbetet och dels, under den förutsättningen att sådana reportage
förekommit, ifrågasatts huruvida ett generellt förbud mot tidskrifterna
kan vara befogat; det syntes enligt promemorian möjligt att efter föregående
granskning endast de nummer som innehåller olämpliga artiklar drabbas
av förbud.

I sitt senaste yttrande vidhåller Svensson sin tidigare inställning. Han
anger ett bestämt reportage i Se 1951 (har visat sig vara 1952) och ett i
Året Runt (troligen också 1952), vilka reportage »i förening med de sensationella
artiklar om brott, prostitution och anstaltsförhållanden som tidskrifterna
brukade innehålla» orsakat förbuden. Frånsett det nu föreliggande
klagomålet har Svensson icke avhört något missnöje med anledning
av förbuden; en övergång till censur nummer för nummer skulle medföra
mycken möda och orsaka ständiga fastigheter.

Vid en bedömning av innehållet i Se ur de synpunkter, som fångvårdsstyrelsen
har att bevaka, skulle det — fortsatte styrelsen — naturligtvis
vara av värde att kunna systematiskt genomgå tidskriftens samtliga nummer
under en längre tid, såsom de sista tio åren. Styrelsen har emellertid ej
funnit sig kunna lösgöra arbetskraft för ett så tidsödande företag. Därför
har styrelsen i huvudsak måst inskränka sig till att studera vissa redan tidigare
observerade artiklar i tidningen. Härvid har i första hand kommit i
fråga dels en artikel år 1949, dels de artiklar, som enligt uppgifter från
vederbörande styresmän legat till grund för förbuden mot Se vid fångvårdsanstalterna
i Malmö och å Långholmen.

I nr 25 (för den lö—22 juni) 1949 förekom en artikel med rubriken »Mördarens
ansikte» och underrubriken »Psykologisk undersökning för Se av
professor David Ivatz». Texten innehåller en kortfattad psykologisk utredning
av professor Katz, som bland annat med hänvisning till i artikeln
publicerade fotografier av tio mördares och dråpares ansikten finner att
man ej kan utläsa av en persons utseende om han är mördare. De tio fotografierna
var alla identifierade med namn. Dessutom angavs för varje
brottsling de huvudsakliga omständigheterna vid brottet och i regel tidpunkten
för brottets begående. Alla brott hade skett inom Sverige, men tre
av brottslingarna var utländska medborgare. Av de tio brottslingarna tillhörde
en kriminalhistorien. Fyra av brottslingarna hade nyligen åtalats
eller dömts för sina brott; det är sannolikt att deras bilder i samband
därmed förekommit på många håll även i den dagliga pressen. Två (en taximördare
och en s. k. koffertmördare) hade straffriförklarats 1945 och överförts
till sinnessjuk vården. De tre återstående befann sig vid tidpunkten
för artikelns publicering sedan åtskillig tid på fångvårdsanstalt för att undergå
straff eller annan påföljd.

202

När fångvårdsstyrelsen fick kännedom om artikeln protesterade styrelsen
hos redaktionen mot att denna under vetenskaplig täckmantel hänsynslöst
utlämnat till offentligheten personer, som kunde göra anspråk på att
vara glömda och ej tillskyndas onödiga lidanden. Särskilt avsåg styrelsen
härvid de tre, som ännu stod under styrelsens vårdnad. Att redaktionen ej
på förhand försäkrat sig om tillåtelse av vederbörande brottsling att publicera
hans namn och bild framgick av den omständigheten, att en av de
tre på fångvårdsanstalt intagna begärde skadestånd av redaktionen, vilket
han också fick.

Det som utlöste förbudet mot Se vid fångvårdsanstalten i Malmö har
befunnits vara ett reportage i nr 35 (för den 28 augusti—3 september) 1952,
betitlat »Ensam med sin livrem och sin förtvivlan». Bakgrunden var följande.
En ung fånge hade den 10 juni 1952 uppträtt bråkigt och insatts i
isoleringscell under motstånd. När man efter någon timme öppnade cellen
för att ge honom mat, befanns det att han hängt sig i sin livrem. Upplivningsförsök
misslyckades. Polisutredning och obduktion skedde. Anhöriga,
som fick se den döde, fann sår på hans händer och ansikte och greps av
misstanken, att han kunde ha varit misshandlad. En medarbetare i Se tog
upp saken. I texten till reportaget kritiserades personalens åtgöranden, särskilt
att den intagne ej berövats sin livrem och att han lämnats utan nödig
tillsyn. Det sades klart ifrån, med stöd av obducentens uttalanden, att
någon misshandel ej skett utan att såren uppkommit när den intagne fördes
in i cellen eller genom hans egna rörelser vid hängningen. I reportaget ingick
även tre bilder, nämligen ett fotografi av den intagne i livet, ett foto
av den dödes händer och ett foto av den dödes ansikte med ett sår.

Av handlingar, som förvaras hos fångsvårdsstyrelsen, framgår, att styrelsen
efter att ha tagit del av polisutredningen och obduktionsprotokollet ej
fann skäl till åtgärd mot befattningshavare vid anstalten samt vidare att
saken — på anmälan av en intagen — varit föremål för JO:s prövning; i
skrivelse till styrelsen den 30 september 1952 fann JO klagomålen ej föranleda
åtgärd.

Den styresman, som på grund av nu berörda artikel utfärdade förbudet
mot Se vid Malmöanstalten, är numera avliden. Tydligen hade styresmannen
ansett, att reportagets uppläggning oroat andra intagna.

Av biträdande fångvårdsdirektören vid fångvårdsanstalten å Långholmen
har fångvårdsstyrelsen inhämtat att det vid Långholmsanstalten gällande
förbudet mot Se utfärdades den 11 november 1958 närmast på grund
av vissa artiklar som under andra halvåret 1958 förekommit i tidningen.
För att bedöma grunderna för detta förbud har styrelsen låtit granska samtliga
nummer av Se under andra halvåret 1958. Därvid har observerats följande
artiklar m. m. som berör kriminalvården.

I nr 27 förekommer en insändare med rubriken »Brev från ett fängelse»,
undertecknad med signaturen »De profundis». Insändaren besvarar tydligen
ett tidigare inlägg av signaturen »Fångknekt» och angriper i skarpa
ordalag vaktpersonalen vid Långholmsfängelset för lättja samt — enligt
fångvårdsstyrelsens mening icke utan fog — den bristande hygienen vid
detta gamla och ständigt överbelagda fängelse. Omedelbart efter denna
insändare är införd en redaktionell kommentar, som i besk ton kritiserar
överdrifter i inlägget av »De profundis» men vädjar till fångvårdsstyrelsen
att se över de hygieniska förhållandena vid anstalten.

I nr 30 publiceras två insändare, som riktar sig mot »De profundis».

203

I nr 39 har intagits ett reportage med bilder av en rymmare från en fångvårdsanstalt
på Gotland. Rymlingen greps av polis, sedan han tagit sin
tillflykt till en bergknalle och försvarat sig med stenkastning. Ingen kritik
riktas mot fångvårds- eller polismyndighet.

I nr 40 finns en redaktionell artikel »Lås för sjuk drift». Den behandlar
en anonym sexualförbrytare i fängelse, underkänner frihetsstraffet såsom
åtgärd mot sexualförbrytare och kräver en effektiv terapi. Som blickfång
för artikeln finns ett helsidesfoto av en man; det framgår ej om fotot avser
den närmast berörda personen.

I nr 41 (för den 17—22 oktober) förekommer en insändare undertecknad
»F. d. fångvaktare». Den skildrar fängelselivet på ett sakligt sätt och berör
personalens svårigheter. Tonen mot de intagna är varmhjärtad.

I samma nummer har införts ett reportage från fångvårdsanstalten å
Långholmen med rubriken »Så rymmer de». Här skildras i ord och bild de
intagnas möjligheter att rymma och hur rymningar från anstalten skett.
Skildringen är saklig; man kan dock göra gällande att en intagen, som läser
skildringen, skulle kunna få ett eller annat uppslag om tillvägagångssätt
vid avvikande.

I nr 45 förekommer en artikel med rubriken »5 fönster, 5 liv». En bild
återger fem gallerfönster. I artikeln skildras fem fångars — eller f. d. fångars
— levnadsöden. Fångarna är anonyma, tonen är saklig. Vilket material författaren
bygger på är svårt att säga. En del anhöriga tycks ha lämnat stoff.
Möjligen har alla de skildrade intervjuats och lämnat sitt medgivande till
publiceringen. Om så ej varit fallet, skulle det med fog kunna göras gällande
att deras rätt till diskretion blivit kränkt.

För att få en uppfattning om tidningens aktuella innehåll och redigering
har styrelsen granskat samtliga de nummer, som utkommit under tiden
23 juli—1 oktober 1959, nr 30—40. Beträffande de reportage i dessa nummer,
som berör kriminalvården, vill styrelsen särskilt peka på två.

I nummer 39 finns en artikel »Dom blev mördare---», vilken bland

annat presenterar ansiktena på sex mycket unga mördare och rånare i
USA. Texten under bilderna anger i korthet omständigheterna vid deras
ogärningar. Åtminstone denna del av reportaget präglas av en brutal realism,
som torde kunna jämställas med vad som i fortsättningen sägs om
orsakerna till ungdomsbrottsligheten i USA: »Där finns skräck- och våldsfilmerna
som ständigt matas ut genom TV och där stora ekonomiska intressen
ligger bakom---, produkterna försvaras med att de ger ungdo marna

tillfälle att avreagera sej sin latenta brutalitet.» Slutet av reportaget
utgöres av en redogörelse för vissa vetenskapliga undersökningar.
Reportaget i dess helhet är ett exempel på de dubbelbottnade artiklar som
styrelsen tyckt sig rätt ofta finna i Se: å ena sidan det ohöljt sensationella
i såväl bild som text, å andra sidan sansat och objektivt framförda sociala
synpunkter.

I nr 40 finns ett reportage, betitlat »Telegram. Härnösand: Fem för att
fånga finne.» Reportaget skildrar i två bilder och en kort text hur en från
fångvårdsanstalten i Härnösand förrymd finsk medborgare grips av fångvårdspersonalen
i närheten av anstalten, varvid personalen har att övervinna
ett hårt motstånd från rymlingens sida. Det görs i reportaget på intet
sätt gällande att personalen använde större våld än nöden krävde. Men
genom det drastiska i bilderna och i skildringen i övrigt måste ett sådant
reportage, om det läses av interner på fångvårdsanstalt, verka uppskär -

204

rande och i värsta fall inge hatiska känslor mot personalen. Dessutom torde
det inte stämma väl överens med gällande publicistiska regler att — såsom
skett — yppa namnet på rymligen, liksom på en annan intagen som avvek
samtidigt, när båda kunde gripas av anstaltens personal utan att efterlysning
behövde ske. Genom samtal med redaktionen för Se har styrelsen
erfarit, att reportaget hämtats ur en ortstidning samt att redaktionen fått
uppbära förebråelser från finskt håll därför att rymmarnas egenskap av
finska medborgare särskilt framhållits.

Medan styrelsen sålunda har anledning till kritik mot de två senast berörda
artiklarna, må det också erkännas att i de av styrelsen granskade
numren 30—40 år 1959 även finns artiklar med en i det hela oantastlig
social och upplysande tendens, såsom den ledande artikeln i nr 37 »Goda
nämndekvinnor» och artikeln i nr 40 »Så går det om dom stjäl din bil».

Av de exempel, som lämnats ovan, framgår det — anförde styrelsen
vidare — att tidningen ej alltid respekterat den enskilde brottslingens eller
brottsmisstänktes personliga integritet och människovärde. När det gäller
brottslighetens orsaker och den brottsliges problem synes dock tidningen
i regel anlägga en förstående syn liksom när fråga är att bevaka hans legitima
rättigheter gentemot det straffande samhället. Ofta har tidningen
varit förespråkare för en upprustning av kriminalvården. Den kritik som
stundom riktats mot straffverkställigheten har väl stundom skjutit över
målet men i åtskilliga fall varit berättigad.

Av innehållet i tidningen Se och av redaktionella uttalanden beträffande
tidningens program framgår, att tidningen strävar efter att i första hand
genom bilderna göra tidningen attraktiv; att denna strävan uppskattas
framgår av upplagornas storlek, men säger i och för sig icke mycket om kvaliteten
av det stoff som tillhandahålles läsaren genom bilderna. Ur de synpunkter
styrelsen har att företräda torde det vara begripligt att styrelsen
vid bedömandet av frågan om tidningen fyller en uppgift inom anstalterna
måste fästa särskild vikt vid vad bilderna har att säga och hur det säges.
En låt vara ofullständig genomgång av bildmaterialet efterlämnar intrycket,
att bilderna ofta är drastiska och i många fall syftar till att väcka sensation
eller att chockera. I det föregående har styrelsen av naturliga skäl
uppehållit sig vid reportagen om brott, brottslingar och straff m. m. men
vill också peka på de ganska regelbundet återkommande bilderna av unga
kvinnor i ofta utmanande attityder. Sådant har väl knappast annat ändamål
än att fylla ut ett tomrum i fritiden. Aid institutioner, som har att i
uppfostrande syfte ta hand om människor, vilka haft svårt att inordna sig
under reglerna för människornas samliv, är frågan om fritidens utnyttjande
särskilt aktuell. Man uppmuntrar de intagna till läsning av värdefull litteratur
— sådan tillhandahålles numera åt anstalterna från de offentliga
biblioteken — och till korrespondensstudier. På en anstalt för unga män
hade man märkt att korrespondensstudierna avtagit, sedan de stora biblioteken
börjat låna ut böcker till anstalten. Med glädje konstaterade man
emellertid, att dessa unga människor, ofta ovana vid annat än slappläsning
av veckotidningar, fångades av den mera krävande lektyr som nu stod dem
till buds; tydligen hade den efterlämnat något av den »djupa glädje», som
i folkbildningsverksamheten många gånger framhållits såsom ett kriterium
på en läsning som »uppbygger».

Frågan om läsning har fått en särskild aktualitet i det nutida samhället,
statt i ständig förändring av ofta djupgående natur. En för något år sedan

205

publicerad undersökning beträffande idealbildning och intresseinriktning
hos 15 000 ungdomar i Frankrike (refererad i tidskriften Skogsindustriarbetaren
nr 22/1959) ger en bild som domineras av bland annat ideell utarmning,
brist på tändande idéer och en växande passivitet när det gäller allmänna
angelägenheter. Även om läget i vårt land förefaller mindre bekymmersamt,
saknas icke iakttagelser av denna, i många fall skrämmande art,
på sistone uppmärksammade även i skönlitteraturen. Att ökningen av
brottsligheten hos oss har en av sina orsaker i detta ideella vakuum är sannolikt.
Detta gäller särskilt ungdomsbrottsligheten men även åldersgrupper
däröver och kan delvis förklaras av det förhållandet, att lagöverträdarna
ofta kommer från kulturellt torftiga miljöer, där de som barn eller
halvvuxna fått ringa vägledning beträffande normerna för mänskligt samliv
och lämnats utan råd i vad angår t. ex. fritidens rätta användning.
Detta påpekande torde vara tillräckligt för att motivera fångvårdsstyrelsens
uppfattning, att anstaltsvistelsen bland annat genom att bereda den
intagne tillfälle till studier av olika slag skall kunna göra något för att
öppna hans ögon för värden, som han dittills stått främmande för.

Därmed är styrelsen framme vid frågan, huruvida en tidning av Ses
karaktär bör få läsas på fångvårdsanstalterna. I det allmänna utbildningsoch
fostringsprogram, som fångvårdsstyrelsen har att söka genomföra —
och för vilket redogjorts jämväl i styrelsens tidigare yttrande i ärendet —
har Se knappast någon plats. Under sådana förhållanden återstår att avgöra
om Se bör betraktas såsom en nyhets- och förströelsetidning, som bör
få förekomma vid sidan av andra dylika, eller om dess allmänna läggning
och speciellt dess artiklar om brott, brottslingar och fångvård kan anses
ha ett så ogynnsamt eller oroande inflytande på de vid fångvårdsanstalt
intagna, att "den bör vara helt eller delvis förbjuden vid fångvårdsanstalterna.

Såsom ovan nämnts har styrelsen sökt klarlägga de omständigheter, som
på sin tid utlöst förbuden vid Malmöanstalten och anstalten på Långholmen.
I det förra fallet är det säkert att det reportage, som närmast fördömdes,
kunnat vålla — eventuellt även vållat — oro hos vissa intagna;
de hade bland annat kunnat få den föreställningen att hård behandling av
deras kamrater kunde opåtalt få ske i skymundan. Långholmsförbudet har
enligt vad biträdande fångvårdsdirektören bekräftat föranletts dels av meningsutbytet
på insändaravdelningen om förhållanden på anstalten, men
dels och framför allt av artikeln om rymningar och rymningsmöjligheter,
vilken kunde stimulera de intagna till rymningar. Det är obestritt att rymningsfaran
länge varit en stor belastning för den överbelagda och svårskötta
Långholmsanstalten.

De styresmän, som utfärdat och bibehållit förbuden, har emellertid hänvisat
ej blott till en eller annan enstaka artikel, som särskilt berört den
anstalt, för vilken de varit närmast ansvariga, utan även åberopat tidningens
allmänna läggning och särskilt de nu och då återkommande diskutabla
brottsreportagen. De beslutande styresmännen har ansett mest praktiskt
att inte konfiskera enstaka nummer av tidningen utan i stället uppehålla
ett generellt förbud.

Med hänsyn till de erinringar, som styrelsen och styresmän vid fångvårdsanstalter
sålunda haft att rikta mot artiklar i Se, och med beaktande av att
en tidning av den typ som Se representerar av skäl styrelsen anfört i det
föregående knappast har någon plats i det allmänna undervisnings- och

206

fostringsarbete, som bedrivs bland de intagna, borde styrelsen möjligen i
konsekvensens namn ha tillrått ett generellt förbud för Se vid fångvårdsanstalterna.
Styrelsen har emellertid — såsom redan framhållits — inskränkt
sig till att rekommendera styresmännen att gentemot Se inta en
restriktiv hållning och har godkänt de förbud, som genomförts vid fångvårdsanstalterna
i Malmö och å Långholmen. I övrigt har styrelsen icke
ansett sig böra binda de enskilda styresmännens handlingsfrihet.

På grund av den utredning om innehållet i Se, som styrelsen nu företagit,
och de synpunkter som anförts i JO:s promemoria, är styrelsen trots vissa
betänkligheter beredd att jämka sin tidigare ståndpunkt.

Härvid har styrelsen icke låtit sig påverka av något antagande att tidningens
allmänna innehåll skulle ändras i en riktning som ur de av styrelsen
hävdade synpunkterna kunde anses som en förbättring. Alltjämt torde
man få räkna med artiklar och reportage som kan bedömas som menliga för
de personer, som är eller varit intagna vid fång vårdsanstalt, antingen så att
vad som publiceras kränker någon intagens eller f. d. intagens anonymitet
eller övriga berättigade intressen eller så att det sprider oro bland andra
intagna. Styrelsen vill dock notera, att tidningens redaktion för styrelsen
framhållit att tidningen under senare år sökt visa rimlig försiktighet vid
reportage, som berör fångvården och dess klientel.

Även om ett generellt förbud ej skulle uppehållas, kan det vara påkallat
att enstaka nummer av tidningen förbjudes. Styrelsen är medveten om att
ett sådant delförbud i praktiken är vanskligt att genomföra med avsedd
effekt. Någon fortlöpande granskning av varje utkommande nummer av Se
kan inte utföras i styrelsen av brist på tid och arbetskraft och knappast heller
genom anstalternas styresmän. I regel torde förbudet inte hinna utfärdas
förrän något exemplar av tidningen nått in i anstalten. Ett förbud kan
också utlösa nyfikenhet bland de intagna, som då på smygvägar söker åtkomma
tidningen eller den eller de artiklar, som utlöst förbudet. Trots dessa
svagheter hos ett delförbud är styrelsen beredd att företrädesvis pröva
denna utväg, om ett ingripande överhuvudtaget visar sig nödvändigt.

Samma synpunkter som nu lagts på Se bör givetvis gälla också alla andra
veckotidningar, däribland den i ärendet berörda Året Runt, rörande vars
innehåll styrelsen ej funnit anledning att göra närmare undersökning.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts ämnar styrelsen till styresmännen
vid fångvårdsanstalterna utsända ett cirkulär av i huvudsak följande
innehåll. De vid fångvårdsanstalt intagna må, om de så önskar,
skaffa sig eller såsom gåva mottaga tidningen Se liksom andra jämförliga
veckotidningar. Om emellertid styresman finner, att ett nummer av tidningen
innehåller något som vid prövning enligt 31 § verkställighetslagen
bedömes såsom olämpligt, må innehav av numret förbjudas. Anmälan om
sådant förbud skall ske till styrelsen. Därest styresman anser att ett mera
vittgående förbud bör införas, skall han hänskjuta frågan till styrelsens
prövning. Med hänsyn till den omgång som det i regel skulle innebära att
verkställa granskning av varje utkommande nummer av Se — eller annan
tidning som kan behöva särskilt observeras — vill styrelsen icke anbefalla
sådan granskning men rekommendera att den kommer till stånd, när omständigheterna
så tillåter.

207

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt stadgandet i 31 § lagen om verkställighet av frihetsstraff må intagen
i den utsträckning det kan ske utan olägenhet skaffa sig eller mottaga
böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom lämplig sysselsättning
under fritid ävensom äga tillgång till lån ur anstaltens bibliotek;
vidare stadgas att tillfälle till tidningsläsning bör beredas intagen.

När det gäller för styresman vid fångvårdsanstalt att bedöma, i vad mån
här angivna förmåner skola beredas den intagne, har styresmannen — såsom
uttalats under förarbetena till lagen (se SOU 1944: 50 s. 34) — att taga
hänsyn till ordningssynpunkter och anstaltsorganisatoriska förhållanden.
I detta sammanhang är vidare att beakta stadgandet i lagens 25 § andra
stycket, enligt vilket styresmannen, om det erfordras för upprätthållande
av ordning och säkerhet inom anstalten, äger besluta om inskränkning i
de förmåner som enligt lagen tillkomma intagen.

Såsom fångvårdsstyrelsen funnit är det önskvärt, att de intagna intresseras
för annan och värdefullare läsning under fritiden än den som i huvudsak
endast lämnar förströelse för stunden. Styrelsens och övriga fångvårdsmyndigheters
strävanden att genom anordnande av kurser och tillhandahållande
av litteratur av mera värdefullt slag bereda de intagna möjlighet
att på ett nyttigt sätt tillvarataga fritiden äro därför värda allt erkännande.
I straffverkställighetslagens 30 § har ock angivits, att intagen bör uppmuntras
till självstudier och annan lämplig fritidssysselsättning. Emellertid ge
nämnda lag och dess förarbeten, såvitt jag kunna finna, icke stöd för att man
skulle kunna, såsom skäl för att vägra intagen att läsa t. ex. vissa veckotidningar,
åberopa annat än ordnings- och säkerhetssynpunkter och anstaltsorganisatoriska
förhållanden. I detta sammanhang må hänvisas till att i strafflagberedningens
kommentar till de bestämmelser som i lagen återfinnas i 31 §
framhållits, att det icke vore något krav att litteraturen skulle vara av vad
man plägade kalla fostrande eller undervisande innehåll; även ren underhållningslitteratur
borde kunna ifrågakomma, därest den ej kunde anses
olämplig (se SOU 1944: 50 s. 34).

Med den angivna utgångspunkten — att ordnings- och säkerhetssynpunkter
och organisatoriska förhållanden skola vara avgörande vid den
ifrågavarande bedömningen — kan jag icke finna, att tillräcklig anledning
förekommit att uppehålla generella förbud för de intagna å vissa anstalter
att läsa tidningarna Se och Året Runt. Däremot är jag ense med fångvårdsstyrelsen
att vissa av de artiklar i Se, som av styrelsen omnämnts i dess
senaste utlåtande i ärendet, voro av den beskaffenheten, att de nummer
av tidningen i vilka artiklarna funnos icke bort vara tillgängliga för de
intagna.

Fångvårdsstyrelsen har numera förklarat sig ämna utfärda ett cirkulär
till styresmännen vid fångvårdsanstalterna av innebörd, att det för framtiden
skulle vara tillåtet för de intagna att skaffa sig tidningen Se liksom

208

andra jämförliga tidningar och att det skulle ankomma på styresmännen
att, med hänsyn till innehållet i varje särskilt tidningsnummer, pröva om
detta finge läsas av de intagna. Eftersom de i ärendet påtalade generella
förbuden sålunda nu upphävts och åtgärder vidtagits för att åstadkomma
en principiellt sett riktigare ordning i framtiden, finner jag mig i denna del
av ärendet kunna låta bero vid vad i saken förevarit.

Vad angår klagomålen i övrigt har jag icke funnit, att personalen vid
fångvårdsanstalten i Malmö låtit något fel komma sig till last. Vad klaganden
härutinnan anfört kan förty icke föranleda någon min åtgärd.

Ärendet var därmed av mig avslutat.

17. Dröjsmål med överförande av unga straffångar
från sluten till öppen anstalt

Genom dom den 13 juni 1957 dömdes Karl Göte E., född år 1935, till
straffarbete ett år tre månader för grova stölder m. m. Den 15 i samma
månad påbörjades verkställigheten av straffet. Genom beslut den 22 juli
1957 ålades E. av styresmannen vid fångvårdsanstalten å Långholmen,
där straffet verkställdes, visst disciplinstraff för rymningsförsök den 13 i
samma månad, varjämte fångvårdsstyrelsen i beslut den 28 augusti 1957
för samma förseelse ålade E. särskilt straff genom förlängning av verkställighetstiden
med 12 dagar. Av säkerhetsskäl förvarades E. på anstaltens
isoleringsavdelning från rymningsförsöket till den 2 oktober 1957.

I en den 29 januari 1958 hit inkommen skrift klagade E. över att han
alltsedan straffverkställighetens början varit intagen å sluten avdelning
å fångvårdsanstalten å Långholmen och att av honom vid upprepade tillfällen
gjorda ansökningar om förflyttning till kolonien Åby icke bifallits.
I sin skrift anförde E. vidare klagomål över de disciplinstraff, som ådömdes
honom i anledning av rymningsförsöket, samt över intagningen av honom
å anstaltens isoleringsavdelning m. m.

I samband med insändande av klagoskriften lämnade fångvårdsdirektören
Gunnar Rudstedt upplysningar i saken.

Med anledning av klagomålen inkom fångvårdsstyrelsen med infordrat
utlåtande. Efter förnyad remiss inkom därefter styrelsen med utredning om
hur stadgandet i 44 § sista punkten lagen om verkställighet av frihetsstraff
m. m. tillämpats under tiden från och med den 1 maj 1957 till och med den
30 april 1958. I ärendet tog jag vidare del av behandlingsjournalen rörande
E. m. m. I

I 44 § straffverkställighetslagen givas bestämmelser om straffångars fördelning
å öppen och sluten anstalts vård. Enligt detta stadgande skall straff -

209

fånge börja undergå straffet i sluten anstalt men kan efter tre månader
överföras till öppen anstalt. Äro särskilda skäl därtill, må lian överföras till
sådan anstalt även före utgången av nämnda tid. I paragrafens sista punkt
stadgas, att fånge, som vid verkställighetens början ej fyllt 25 år, bör, såframt
ej annat föranledes av hänsyn till hans yrkesutbildning eller andra
särskilda skäl, så snart ske kan överföras till öppen anstalt.

Den av fångvårdsstyrelsen verkställda utredningen rörande tillämpningen
av 44 § sista punkten straffverkställighetslagen avsåg de män, som påbörjat
straffarbete under tiden den 1 maj 1957—den 30 april 1958 och som
vid verkställighetens början voro under 25 år. Det sammanlagda antalet
sådana män var 992. Undersökningen avsåg förhållandena den 1 november
1958, alltså när minst sex månader förflutit från intagningen i fångvårdsanstalt.
Vid förberedelserna till utredningen befanns, att det i 18 fall förelåg
svårigheter att utan särskild omgång införskaffa handlingar rörande
verkställigheten. Undersökningsmaterialet reducerades därför till 974 personer.

Styrelsens utredning visar, att av dessa manliga straffångar endast 242
överförts till öppen anstalt inom en månad från verkställighetens inledande.
Av återstoden hade 55 överförts till öppen anstalt under andra månaden,
42 under tredje månaden, 35 under fjärde månaden, 26 under femte månaden,
9 under sjätte månaden samt 32 efter mer än sex månader. 417 personer
hade frigivits före den 1 november 1958 utan att ha blivit överförda
till öppen anstalt. Resterande del av undersökningsmaterialet, 116 personer,
var den 1 november 1958 kvar i sluten anstalt. Enligt uppgift av fångvårdsstyrelsen
var det möjligt att ytterligare några av dessa därefter förflyttats
till öppen anstalt; huruvida så skett hade icke kontrollerats av styrelsen.

I utredningen redovisade fångvårdsstyrelsen även anledningen till att
överflyttning till öppen anstalt blivit fördröjd över en månad eller ej alls
kommit till stånd. Av denna redovisning framgår, att anledningen varit
i 156 fall att lämplig yrkesutbildning kunnat erhållas endast i sluten anstalt,
i 107 fall att vid sluten anstalt anordnad arbetsträning befunnits
lämpligare än arbete vid öppen anstalt, i 111 fall att rymningsrisk förelegat,
i 102 fall att behov av fortsatt observation (inkl. behandlingsundersökning)
förefunnits samt i 97 fall att dålig prognos i övrigt förelegat. Vidare visar
redovisningen, att orsakerna till dröjsmål med överförande i övrigt varit den
intagnes hälsotillstånd (46 fall), väntan på polisutredning m. m. (10 fall)
samt egen begäran att få kvarstanna vid sluten anstalt (62 fall). Vidare
hade i 41 fall redan före utgången av den första månaden beslutats, att förflyttning
till öppen anstalt skulle ske; fördröjning hade dock inträtt på
grund av brist på lämplig öppen vårdplats eller därför att transport ej
medhunnits.

I sin utredning redogjorde fångvårdsstyrelsen vidare för de resurser,
som under tiden den 1 maj 1957—den 30 april 1958 och tiden närmast där 14

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1961 års riksdag

210

efter stodo till buds för omhändertagande på särskilt avdelade anstalter
för unga straffångar. Enligt styrelsens uppfattning var ungdomsgruppens
sektion för de till tidsbestämt straff dömda då ännu mycket ofullkomligt
utbyggd, vilket i praktiken måste tillmätas stort avseende vid fördelningen
av klientelet mellan slutna och öppna anstalter.

Av handlingarna i ärendet framgår vidare, att E. den 8 april 1958 placerades
i Långholmsanstaltens skogslag samt att han frigavs villkorligt
den 12 juli 1958.

I förarbetena till straffverkställighetslagen fann strafflagberedningen —
med hänsyn till de menliga verkningarna av det enformiga och förslöande
livet på slutna fångvårdsanstalter — det vara ett önskemål att i vidgad
utsträckning införa öppna vårdformer. Beredningen framhöll, bl. a., att
det visat sig att det friskare och mera härdande livet på en öppen anstalt
har haft ett synnerligen välgörande inflytande på de intagna och har motverkat
faran för skadlig påverkan från medintagna. Beträffande yngre
fångar ansåg beredningen, att det fick anses särskilt angeläget att dessa
behandlades i de naturligare och mera härdande former som äro för handen
på öppna anstalter. Undantagsvis kunde det dock enligt beredningen vara
lämpligare att låta en yngre fånge kvarstanna på sluten anstalt, t. ex.
emedan han där kunde erhålla bättre yrkesutbildning.

Yngre fånge, varmed i detta sammanhang avses den, som vid strafftidens
början ej fyllt 25 år, bör således — för att bli föremål för den mest ändamålsenliga
behandlingen under strafftiden — i allmänhet överföras till
öppen anstalt så snart ske kan. Av fångvårdsstyrelsens utredning framgår,
att av de unga straffångarna hade endast omkring 25 % överflyttats till
öppen anstalt inom en månad från verkställighetstidens början och att
ytterligare blott omkring 20 % av klientelet därefter överflyttats.

I anslutning till den totalbild, som den företagna utredningen ger i förhållande
till intentionerna i 44 § sista punkten straffverkställighetslagen,
anförde fångvårdsstyrelsen följande.

Det bör framhållas, att strafflagberedningen, efter vad erfarenheten numera
visat, något överskattade möjligheterna att hålla unga straffångar
på öppen anstalt. Man hade vid tiden för förarbetena till verkställighetslagen
varken räknat med så många eller så besvärliga unga straffångar. I
detta sammanhang må framhållas att den hårdnande brottsligheten bland
unga lagöverträdare även lett till att ungdomsvårdsskolorna är i färd med
att utbygga den slutna anstaltsvården.

Det torde numera vara klart att unga straffångar knappast kan hållas
på öppen anstalt i större utsträckning än till ungdomsfängelse dömda;
tvärtom måste det anses att ungdomsfängelseklientelet inrymmer ett stort
antal ganska lättbehandlade fall, medan de unga straffångarna (under 25
år) till avsevärd del rekryteras bland dem som varit dömda till ungdomsfängelse
men visat sig föga eller icke alls mottagliga för denna vårdform.
Det må nämnas, att vid tidpunkten för undersökningen, den 1 november
1958, 299 till ungdomsfängelse dömda män var intagna i ungdomsanstalt

211

och av dessa 174 i sluten och 125 i öppen anstalt. Procenten öppenvårdsfall
var sålunda 42. Som en jämförelse kan tagas de vid undersökningen
föreliggande siffrorna: av det grundläggande undersökningsmaterialet 974
personer blev sammanlagt 441 (242 inom en månad och 199 därefter) överförda
till öppen anstalt. Procenten öppenvårdsfall var alltså här 45. Jämförelsen
är givetvis ej strikt; bland annat torde det vara tämligen säkert att
åtskilliga av de till ungdomsfängelse dömda varit placerade på öppen anstalt
men återtagits till sluten. Så mycket torde dock jämförelsen ge vid
handen att möjligheterna att med utsikt till framgång placera unga strafffångar
på öppen anstalt inom en för sådant ändamål dåligt utbyggd organisation
för närvarande ej är väsentligt sämre än att placera till ungdomsfängelse
dömda på öppen anstalt inom en — såsom ovan framhållits —
tämligen väl utbyggd organisation.

Att överförande av unga straffångar till öppen anstalt icke skett i större
utsträckning och betydligt tidigare än som enligt fångvårdsstyrelsens utredning
varit fallet synes utgöra ett avsteg från vad som var avsett när stadgandet
i 44 § sista punkten straffverkställighetslagen infördes och är därför
— även med beaktande av styrelsens här ovan återgivna synpunkter —
enligt min mening ägnat att ingiva betänkligheter. Jag anser mig emellertid
kunna utgå från att fångvårdsmyndighetema efter bästa förmåga och inom
ramen för tillgängliga resurser i fråga om platser i öppna anstalter bemödat
sig om att icke onödigtvis kvarhålla unga fångar i sluten anstalt. Med hänsyn
härtill och till vad fångvårdsstyrelsen upplyst om anledningarna till att
det övervägande flertalet fångar icke överförts till öppen anstalt inom en
månad efter intagningen, synes det uppenbart, att de dröjsmål som förekommit
icke kunna läggas någon befattningshavare vid fångvården till last
såsom fel. Jag vill i detta sammanhang understryka angelägenheten av att
fångvårdsmyndighetema även i fortsättningen beflita sig om att söka förverkliga
den målsättning, som angivits i nyssnämnda stadgande.

Vad angår E:s klagomål över att han icke erhållit överflyttning till kolonien
Åby kunna besluten om att ej bifalla hans ansökningar härom — med
hänsyn till vad som i ärendet upplysts om skälen för besluten — icke anses
vara av beskaffenhet att böra föranleda någon min åtgärd.

Ej heller vad E. i övrigt anfört är av beskaffenhet att påkalla mitt ingripande.

Jag lämnade därför E:s klagomål utan vidare åtgärd.

18. Menliga återverkningar i rättssäkerhetsliänseende på grund av
Stockholmspolisens otillräckliga personalresurser I

I en den 25 januari 1958 hit inkommen skrift anförde styrelsen för Sveriges
advokatsamfunds Stockholmsavdelning, att de rättsvårdande myndigheterna
i Stockholm — främst polisen — till följd av rådande förhållanden
icke längre mäktade på ett tillfredsställande siitt fullgöra sina uppgifter att

212

bereda medborgarna skydd till person och egendom. Brottsligheten hade utvecklats
på ett synnerligen oroande sätt. Den tilltagande rättslösheten vore
i mycket hög grad en följd av att polisen icke tillnärmelsevis förfogade över
erforderliga personalresurser för brottslighetens bekämpande. Styrelsen hemställde,
att JO måtte överväga lämpliga åtgärder för åstadkommande av ett
effektivt rättsskydd i Stockholm.

Styrelsen hänvisade i sin framställning till att den i skrivelse den 13
februari 1956 till Stockholms stadsfullmäktige anhållit, att stadsfullmäktige
måtte snarast besluta åtgärder för en effektiv förbättring av rättsvården i
huvudstaden, varvid styrelsen sammanfattningsvis åberopat, att enligt gällande
lag begånget brott skulle föranleda förundersökning genom polis- och
åklagarmyndigheternas försorg, att brott skulle beivras inför domstol, att
detta enligt lagens bestämmelser skulle ske utan sådan tidsutdräkt, att
effektiviteten därigenom äventyrades, samt att den lagstadgade skyndsamheten
sålunda icke vore ett självändamål utan syftade till att skapa respekt
för de rättsvårdande organen. I skrivelsen till stadsfullmäktige redovisade
styrelsen vissa från kriminalpolisintendenten erhållna uppgifter, av vilka
framgick bl. a., att antalet balanserade ärenden vid kriminalpolisavdelningen
den 1 oktober 1955 uppgick till 4 970 — vilket vore en skrämmande hög
siffra — samt att spaningsarbetet på grund av personalbrist i hög grad måst
eftersättas. Styrelsen angav, att brott i många fall redan till följd av bristande
spaning aldrig bleve uppklarade och att det i en mängd andra fall
dröjde så länge, innan saken kom till behandling inför domstol, att utredning
och bevisning därstädes i allra högsta grad försvårades.

I sin framställning till JO framhöll styrelsen bl. a., att de påtalade förhållandena
under tiden efter styrelsens hänvändelse till stadsfullmäktige
förvärrats i stället för att förbättras. Styrelsen uttalade, att det obestridligen
förhölle sig så, att ett mycket stort antal allvarliga brott och förseelser
icke bleve beivrade. Av de anmälningar om stöld och inbrott, som inkommit
till stockholmspolisen under år 1956, blevo endast 12—13 procent uppklarade.
De övriga blevo i stor utsträckning icke ens föremål för utredning.

I ärendet inkom polismästaren i Stockholm med yttranden av ordningspolisintendenten
och kriminalpolisintendenten i Stockholm och med eget
yttrande. Vidare avgåvos utlåtanden av Stockholms stads rätts- och polisdirektion
och av överståthållarämbetet. Styrelsen för advokatsamfundets
stockholmsavdelning inkom härefter med påminnelser. I

I en härefter den 22 december 1960 till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
avlåten skrivelse anförde jag följande.

Den sålunda verkställda utredningen synes klart bekräfta, att skyddet för
medborgarnas säkerhet till person och egendom under senare år alltmer försämrats
i Stockholm.

213

Vad angår den brottsförebyggande verksamheten har såväl ordningspolisintendenten
som kriminalpolisintendenten understrukit de svårigheter som
vore förenade med den rådande underbemanningen av poliskåren. För ordningspolisens
del medför personalbristen bl. a. att patrullering icke kan anordnas
i önskvärd omfattning. Kriminalpolisintendenten har för sin del
konstaterat, att brottsförebyggande åtgärder nästan helt måste eftersättas.
Nuvarande personalbesättning medgåve icke någon kontinuerlig spaning
och övervakning av kända brottslingar, lösdrivare, soutenörer och andra
asociala personer. Tillräcklig uppmärksamhet kunde icke heller ägnas de
småhotell, kaféer och andra platser, dit det aktuella klientelet sökte sig och
där ungdom kunde löpa risk att dragas in i brott, spritmissbruk etc. Det
vore — framhöll kriminalpolisintendenten — särskilt angeläget att unga
lagöverträdare ertappades innan de fått tillfälle att under längre tid ägna
sig åt brottslig verksamhet. Över huvud taget vore det viktigt, att asociala
personer finge en känsla av att de vore föremål för uppmärksamhet och att
risken för upptäckt vore stor.

Även beträffande uppdagade brott har framgått av kriminalpolisintendentens
uppgifter, att situationen blivit högst otillfredsställande. Sålunda
upplystes bl. a., att personaltillgången icke medgåve möjlighet att verkställa
brottsplatsundersökningar i erforderlig omfattning eller med den skyndsamhet
och noggrannhet som i varje särskilt fall borde ske. Vid källar- och
vindsinbrott hade dylika undersökningar under senare år icke kunnat företagas
annat än undantagsvis. Även i vissa andra fall hade brottsplatsundersökningar,
främst vid inbrott i automater, kiosker och kolonistugor, i avsevärd
omfattning icke medhunnits. Kriminalteknisk undersökning av stulna
bilar för säkrande av fingeravtryck och andra spår hade kunnat ske
endast i ringa utsträckning. Yttre spaning, kontroll, övervakning och skuggning
av personer, vilka på goda skäl misstänktes för brott av skilda slag,
kunde likaledes utföras endast i undantagsfall. Någon fortlöpande effektiv
kontroll för efterspaning av tjuvgods hos personer, vilka erhållit tillstånd
till handel med begagnade saker, läte sig icke heller göra med nuvarande
personaltillgång.

Mot bakgrunden av dessa uppgifter synes det icke ägnat att förvåna, att
en avsevärd arbetsbalans med åtföljande fördröjning av ärendenas handläggning
uppkommit hos polisen samt att — enligt vad i ärendet redovisats
— uppklaringsprocenten i Stockholm i fråga om brott, som kommit till polisens
kännedom, är otillfredsställande och dessvärre företer en allmänt sett
nedgående tendens. Detta belyses i följande tablå, som redovisar uppklaringsprocenten
dels för samtliga brott, som kommit till polisens kännedom,
och dels för vissa grupper av förmögenhetsbrott. För jämförelsens skull lämnas
för år 1955 motsvarande uppgifter för riket i dess helhet samt för Göteborg
och Malmö.

214

A. Uppklaringsprocenten för samtliga kända brott

År	Stockholm	Hela riket	Göteborg	Malmö
1950	............. 35,0
1955	............. 28,0	42,7	44,1	36,0
1959	............. 22,9
	B. Uppklaring sprocenten fö	r samtliga kända tillgreppsbrott
År	Stockholm	Hela riket	Göteborg	Malmö
1950	............. 16,3
1955	............. 14,2	24,8	25,7	22,1
1959	............. 11,8
	C. Uppklaring sprocenten för tillgrepp	av motorfordon
År	Stockholm	Hela riket	Göteborg	Malmö
1950	............. 20,7
1955	............. 11,3	28,6	29,6	34,6
1959	............. 11,4
	D. Uppklaring sprocenten för inbrottsstölder
År	Stockholm	Hela riket	Göteborg	Malmö
1950	............. 14,6
1955	............. 15,0	31,1	31,0	32,5
1959 .	............ uppgift saknas

Jag skall här icke närmare ingå på orsakerna till det ovan beskrivna tillståndet
i Stockholm — vilket såsom framgått kännetecknas av betänkliga
brister i upprätthållandet av lag och ordning — utan inskränker mig till
att konstatera, att polisen, vars personella resurser icke tillnärmelsevis utökats
i takt med den alltmer tilltagande brottsligheten, visserligen synes ha
gjort allt vad den kunnat för att med tillgänglig personal komma till rätta
med den uppkomna situationen men med hänsyn till sina bristande resurser
icke förmått bemästra läget på ett tillfredsställande sätt. För att bryta
den synnerligen olyckliga utvecklingen och åstadkomma en påtaglig ändring
till det bättre torde kraftfulla åtgärder vara oundgängligen nödvändiga. Hur
det angivna målet skall kunna nås är ett spörsmål med många, delvis svårbedömbara
aspekter.

En grundläggande förutsättning för framgång i strävandena att komma
till rätta med brottslighetsproblemet i Stockholm torde vara, att verksamma
åtgärder vidtagas i syfte att åstadkomma en betydande ökning av polispersonalen,
så att den brottsförebyggande verksamheten kan upptagas i er -

215

forderlig utsträckning samt polisen får möjlighet i praktiken att med
erforderlig snabbhet och effektivitet uppdaga och utreda begångna brott.

De i detta ärende berörda förhållandena äro emellertid redan föremål för
statsmakternas uppmärksamhet och ha behandlats bl. a. i statsrådets interpellationssvar
i riksdagen den 2 december 1960. Statsrådet förklarade därvid,
att man inom inrikesdepartementet, bl. a. på grundval av redan färdiga
utredningar berörande polisverksamheten, arbetade med konkreta förslag
till åtgärder som avsåges att om möjligt framläggas för vårriksdagen 1961.
Inom Stockholms stads förvaltning har vidare nyligen tillsatts en utredning
med sikte på bl. a. nya uppslag till rationalisering av polisverksamheten.

Med hänsyn till att statsrådet sålunda hade sin uppmärksamhet riktad
på saken och hade för avsikt att framlägga förslag i ämnet, fann jag det
hos mig anhängiggjorda ärendet icke för närvarande föranleda annan åtgärd
från min sida än att handlingarna i ärendet, vilka syntes kunna vara
av intresse vid statsrådets fortsatta överväganden i saken, överlämnades till
denne för kännedom.

C. Framställningar till Konungen

1. Framställning om utfärdande av föreskrift om skyldighet för
domstol att till taxeringsintendent översända avskrift av domar i
mål om deklarationsbrott. Tillika fråga om behovet av andra åtgärder
för att främja samverkan mellan åklagare och taxeringsintendent
i fråga om beivrandet av deklarationsbrott I

I en till Konungen avlåten framställning anförde jag följande:

Vid min inspektion i mars 1958 av länsstyrelsen i Örebro län uppmärksammades
följande.

Taxeringsintendenten hade enligt anteckning i taxeringsdiariet till åklagarmyndigheten
i Örebro anmält en person W. såsom misstänkt för brott
mot skattestrafflagen. Ärendet var vid inspektionstillfället icke avslutat.
Sedermera inhämtades att W. ställts under åtal vid rådhusrätten i Örebro,
därvid ansvar yrkats å W. jämlikt 2 § skattestrafflagen för vårdslös deklaration,
att rådhusrätten den 13 mars 1957 meddelat dom i målet, därvid
åtalet ogillats, att mot domen icke anförts vad, samt att taxeringsintendenten
delgivits utgången av målet först den 19 mars 1958. — Ytterligare uppmärksammades,
att taxeringsintendenten till åklagarmyndigheten i Örebro
gjort anmälan mot en annan person N. som misstänkt för brott mot skattestrafflagen.
Ärendet var vid inspektionstillfället icke avslutat. Sedermera
inhämtades, att ärendet av åklagarmyndigheten i Örebro översänts till

216

landsfiskalen i Orsa distrikt för vidare åtgärd, att denne ställt N. under
åtal vid Mora och Orsa tingslags häradsrätt, att häradsrätten den 17 januari
1957 jämlikt 2 § skattestrafflagen dömt N. att böta 600 kronor för vårdslös
deklaration samt att ärendet åter redovisats till länsstyrelsen först den
20 mars 1958 efter det länsstyrelsen framställt särskild förfrågan angående
ärendet.

Med anledning härav lät jag till det över inspektionen förda protokollet
anteckna följande.

Det ålåge visserligen åklagaren att, sedan anmälan om misstanke om
brott mot skattestrafflagen skett, självständigt pröva huruvida åtal mot
vederbörande skattskyldig skulle anhängiggöras. Likaledes hade åklagaren
att pröva huruvida skäl kunde föreligga att fullfölja talan mot beslut som
gått honom emot. Det låge emellertid i sakens natur att åklagaren här
ofta ställdes inför skatterättsliga spörsmål av betydelse för brottmålets
bedömande, som gjorde samråd med skatteexpertis önskvärt. Likaså kunde
taxeringsintendenten tänkas vara intresserad av utgången av brottmålet
och opåmint delgiva åklagaren synpunkter av värde för åtalsfrågans bedömande.
Utifrån här antydda betraktelsesätt vore det naturligt med ett
otvunget samarbete mellan myndigheterna, och att som ett led härutinnan
åklagaren städse borde hålla taxeringsintendenten underrättad om brottmålets
behandling. En direkt anledning för åklagaren att underrätta taxeringsintendenten
om utgången av brottmålet låge även däri, att intendenten
regelmässigt vid åtalsanmälans översändande plägade hemställa om att
bliva underrättad, så snart dom fallit i målet, och att det hörde till god
administrativ ordning att beakta en sådan begäran om att hållas underrättad
om ärendets gång. I förevarande fall hade någon sådan kommunikation
mellan åklagarmyndigheten och länsstyrelsen icke skett.

På den blankett, som taxeringsintendenten brukade använda, vid översändande
av åtalsanmälningar, fanns tecknat följande hemställan.

Jag anhåller, att ärendet handlägges så skyndsamt som möjligt, samt
att de härvid fogade handlingarna återställas till mig med besked om utgången,
så snart vederbörande underrätt meddelat slutligt utslag (OBS! Det
är ej till fyllest vred meddelande först när vadetiden utlupit) eller förklarat
målet _ vilande eller ock Ni vid prövning funnit åtal icke böra anställas.
Taxeringssakkunnigt utlåtande eller biträde vid utredningen kan, i den
mån så är erforderligt, erhållas från länsstyrelsens taxeringssektion efter
hänvändelse till mig.

Sedan jag med anledning av vad vid inspektionen iakttagits infordrat
yttranden från stadsfiskalen i Örebro och landsfiskalen i Orsa distrikt inkommo
stadsfiskalen Nils Åkhagen och landsfiskalen Gustaf Giltze med
yttranden i ärendet.

Åkhagen androg i huvudsak följande.

Åklagaren har, som påpekats i remisskrivelsen, att självständigt pröva
åtalsfrågan och frågan huruvida fullföljd av talan skall ske mot underrättens
dom. Taxeringsintendenten här i länet översänder för sin del deklarationsakten
och har därvid fogat en stencilerad remisskrivelse vederbörligen
ifylld och med angivande av vari den oriktiga deklarationen består

217

och ofta efter vilket lagrum — 1 eller 2 § skattestrafflagen — ansvar synes
böra yrkas, detta utan att förundersökning inletts. Intendenten hemställer
jämväl, att underrättens »slutliga utslag» översändes tillsammans med återställande
av de av honom överlämnade handlingarna. Sedan förundersökningen
avslutats och åklagaren ej funnit skäl för åtal, återställes översända
akten med förundersökningsprotokoll och åklagarens beslut. I de ärenden,
där åtal väckes, överlämnas deklarationsakten jämte intendentens skrivelse
till rådhusrätten. Rådhusrätten överlämnar domen i målet och återställer
deklarationsakten. Därest åklagaren finner skäl rådgöra med intendenten i
ogillade åtalsärenden, ser han givetvis till att det domsexemplar han själv
anskaffar, kommer under dennes bedömande för samråd i fullföljdsfrågan.
Såvitt jag kunnat finna, har med detta förfaringssätt icke varit förenade
några olägenheter. Att taxeringsintendenten, som icke bereds eller beretts
tillfälle ta del av vad vid förundersökningen eller vid domstolsförhandlingen
förekommit, skulle opåmint finna skäl delgiva aklagaren synpunkter av
värde för åtalsfrågans bedömande, förefaller verklighetsfrämmande. Skäl
för taxeringsintendentens underrättande om deklarationsärendens behandling
utöver här rådande praxis synes mig därför icke vara för handen. Skulle
man däremot finna anledning tillskapa en sådan tingens ordning, att taxeringsmyndigheten
bleve tillsynsmyndighet över åklagarnas verksamhet i
vad avsåg deklarationsärendenas handläggning, skulle givetvis underrättelseplikt
införas för åklagarna. Nu synes mig emellertid bevisprövningen i
taxeringsmål och brottmål vara alltför olika för att tillskapandet av en
administrativ överinstans i dessa fall skall vara lämpligt.

Giltze framhöll, att anmärkta brister i handläggningen av ärendet rörande
N. berodde på ett beklagligt förbiseende. I fråga om förfarandet vid redovisningen
av handlingar i åtalsmål angående deklarationsbrott anförde Giltze
vidare.

I de remisser, som länsstyrelserna översända till åklagarna vid överlämnandet
av taxeringsmål för åtal, brukar regelmässigt stå utskriven en begäran
om att originalhandlingarna efter det domen vunnit laga kraft skola
återställas till länsstyrelsen. Jag har regelmässigt brukat begära att återfå
handlingarna från domstolen. Därutöver åtföljer ju alltid länsstyrelsens
skrivelse stämningshandlingarna till domsagan, vari den förut nämnda begäran
om handlingarnas återbekommande finnes intagen. I de allra flesta
fall komma handlingarna i retur från domsagan utan påminnelser, men
någon gång har det förekommit att man måst påminna. Då handlingarna
återkommit, återställas de till länsstyrelsen, varjämte jag brukat underrätta
länsstyrelsen om domslutet. I något fall har givetvis anledning kunnat
finnas att omedelbart efter domen kontakta taxeringsintendenten, därest
domen icke varit tillfredsställande ur åklagarens synpunkt.

I infordrat yttrande anförde taxeringsintendenten i Örebro län Erik
Johansson följande.

I den stencilerade remisskrivelse, som regelmässigt bilägges deklarationsakt
i samband med att anmälan göres till åklagare, bär intagits en anhållan
att taxeringsintendenten måtte underrättas om utgången så snart vederbörande
underrätt meddelat utslag. Därvid har särskilt betonats, att det
ej vore till fyllest med meddelande först när vadetidcn utlupit. Sistnämnda
passus har jag intagit i remisskrivelsen för några år sedan av den anledning

218

att det i ett flertal fall visat sig1, att underrätterna enligt min mening visat
för stor återhållsamhet vid straffmätningen och att vederbörande åklagare
icke ansett sig behöva underställa målen prövning hos hovrätten. Deklarationsmål
äro tyvärr ej särskilt omtyckta av vare sig domstolar eller åklagare,
varför de kanske icke alltid ägnas sådant intresse som företrädarna
för det allmänna på skatteområdet anser önskvärt. Vid flera tillfällen har
jag därför med vederbörande åklagare eller landsfogden i länet upptagit
diskussion, huruvida icke visst mål borde underställas hovrätten. Understundom
har dessa diskussioner föranlett åklagaren att spontant eller efter
påstötning från landsfogden fullfölja talan mot underrätternas utslag. För att
så skall kunna ske måste emellertid taxeringsintendenten uppenbarligen
erhålla meddelande angående underrättens utslag i god tid före vadetidens
utgång. Från underrätten erhåller taxeringsintendenten ej del av några
domar i vart fall ej förrän domarna vunnit laga kraft. Taxeringsintendentens
enda möjlighet att hålla sig å jour med åtalsmålen är därför att vederbörande
åklagare underrättar honom om meddelade utslag så snart de föreligga.
Med detta förfarande har icke, som stadsfiskal Åkhagen synes förmena,
avsetts att göra taxeringsmyndigheten till någon slags tillsynsmyndighet
över åklagarnas verksamhet vad avser deklarationsärendenas behandling.

I regel har jag väl numera erhållit underrättelse angående underrätternas
utslag i den ordning jag begärt. Understundom har väl underrättelse
uteblivit, men har jag hittills antagit detta berott på tillfälliga förbiseenden.
Av vad stadsfiskal Åkhagen, som nyligen tillträtt sin tjänst i Örebro, anfört
synes emellertid framgå, att han för sin del icke anser sig böra följa den
praxis som utbildat sig på detta område i länet. När fråga är om deklarationsmål
i Örebro stad skulle taxeringsintendenten sålunda i fortsättningen
icke kunna paräkna att omgående erhalla underrättelse om rådhusrättens
utslag. Jag anser detta för min del vara olyckligt och ägnat att ytterligare
minska taxeringsmyndigheternas möjligheter att få underrätternas utslag
prövade i högre instans.

I ärendet avgåvos vidare yttranden av Föreningen Sveriges taxeringsintendenter
— efter hörande av förste taxeringsintendenten i Stockholm,
taxeringsintendenten hos mellankommunala prövningsnämnden och taxeringsintendenterna
i samtliga län utom Örebro län — samt av Föreningen
Sveriges landsfogdar.

Av taxeringsintendenternas yttranden framgår bl. a. att taxeringsintendenterna
vanligen påkalla ett flertal åtgärder från åklagarnas sida i syfte
att erhålla information om sakens fortskridande. På flertalet länsstyrelser
synes härvid ett för ändamålet avsett blankettformulär komma till användning
(länstrycket Ser. I Avd. T nr 86). Detta formulär har i hithörande
delar denna lydelse:

Avskrift av rättens utslag med anledning av anställt åtal torde med
återställande av remissakten hit insändas jämte meddelande, huruvida
talan mot utslaget fullföljts eller kommer att fullföljas. Därest mål förklaras
vilande i avbidan på utslag i anledning av anförda taxeringsbesvär, anhålles
att deklarationshandlingarna återställas hit.

o Därest behov skulle anses föreligga av sakkunnigt biträde vid rättegångens
utförande, bör hänvändelse härom göras till undertecknad.

219

I den män formuläret icke användes växlar innehållet i remisskrivelserna
högst betydligt från, å ena sidan, en allmän begäran att i sinom tid erhålla
besked om ärendets vidare utveckling till, å andra sidan, exempelvis det
ovan intagna, i Örebro län använda formuläret. Det sistnämnda avviker
från länstryckets formulär huvudsakligen däri, att besked om dom i åtalsmål
önskas i god tid före vadetidens utgång, att besked begäres i fall att
åtalsprövningen lett till att åtal icke skall anställas och att taxeringssakkunnigt
biträde erbjudes under hela utredningen, alltså icke endast vid
eventuell rättegång. Variationerna i remisskrivelsernas utformning synas
till en del sannolikt kunna sättas i samband med att särskilda överenskommelser
på sina håll träffats eller viss praxis eljest utbildat sig med avseende
å samarbetet mellan taxerings- och åklagarmyndigheterna och att det vid
sådant förhållande ej ansetts erforderligt med någon utförligare framställning
i denna angelägenhet.

Även när det gäller kontakterna från åklagarsidan med taxeringsmyndigheterna
redovisa yttrandena naturligt nog i hög grad skiftande förhållanden.
I flera yttranden påtalades med eftertryck — och i anslutning till de av
Johansson framförda synpunkterna — att taxeringsintendenten ofta erhölle
besked om meddelad dom i deklarationsmål alltför sent. I något yttrande
framhölls, att av sådan anledning talan mot dom icke kunnat fullföljas till
högre rätt, ehuru taxeringsintendenten för sin del ansett uppenbart att så
bort ske. En taxeringsintendent påpekade att han kunnat utverka fullföljd
mot och ändring av friande dom i ett deklarationsmål, sedan han av »tillfällighet
och på omväg» fått kännedom om utgången av målet. Samme intendent
hade i ett annat fall kunnat hos riksåklagarämbetet utverka åtal, sedan
han av en tillfällighet fått reda på att åklagaren fattat beslut att åtal icke
skulle väckas.

I några yttranden framhölls att taxeringsintendenten i syfte att hålla
kontakt med målen om deklarationsbrott vidtagit särskilda åtgärder, såsom
att hos domstolarna i länet utverka avskrift av domar i mål om deklarationsbrott
eller att upprätthålla visst samarbete med landsfogden. Det
övervägande flertalet taxeringsintendenter har ansett behov föreligga av
särskilda åtgärder i syfte att tillgodose önskemålet om att taxeringsintendent
snarast underrättas om resultatet av gjord anmälan, vare sig denna
föranlett åtal eller icke. En del taxeringsintendenter ha därvid uttalat, att
skyldighet borde åläggas åklagarna att underrätta om domar och andra
beslut i mål om deklarationsbrott, medan andra intendenter ansett dylik
skyldighet böra åvila domstolarna.

De i taxeringsintendenternas yttranden framförda kritiska synpunkterna
och önskemålen hänförde sig, såsom torde framgå av det ovan anförda, icke
till förundersökningen. I den mån uttalanden i denna del gjorts, vilket skett
i ett antal yttranden, har i allmänhet understrukits värdet av ett otvunget
samarbete mellan taxeringsmyndighet och åklagare även på detta stadium

220

och att de erfarenheter man haft av sådant samarbete i förekommande fall
varit goda. I något yttrande uttalades dock, att åklagarna tyvärr i alltför
ringa utsträckning begagnade sig av möjligheten att samråda med taxeringsexpertis
vid utredningen om deklarationsbrott.

Från något håll ifrågasattes om icke taxeringsintendenten kunde betecknas
som målsägande å det allmännas vägnar i mål angående deklarationsbrott.

Taxeringsintendenternas förening anförde följande.

Förekommer anledning att brott mot skattestrafflagen förövats, skall
taxeringsintendenten i länet härom göra anmälan till åklagare. Det tillhör
en god administrativ rutin att sådant ärende icke skall anses avslutat av
taxeringsintendenten förrän denne erhållit besked om resultatet av anmälningen.
Beskedet kan innefatta att åklagaren icke väcker åtal, att rätten
dömt vederbörande för brottet eller att rätten frikänt honom. Bakom kravet
på att taxeringsintendenten skall få kännedom om domens innehåll i
god tid före vadetidens utgång ligger naturligen den tanken, att taxeringsintendenten
i förekommande fall skall kunna verka för att domen överklagas.
Detta kan ske genom hänvändelse till åklagaren eller — undantagsvis
— till dennes närmaste förman. Ett motsvarande läge uppstår, om åklagaren
beslutat att icke väcka åtal. För sådant fall föreligger intresse av att
åklagarens beslut blivit fattat i god tid innan preskription inträder. Från
något håll har gjorts gällande att taxeringsintendenten bör kunna övertaga
åtalet såsom representant för målsäganden. Föreningen anser tveksamt om
denna väg lämpligen bör beträdas. Att taxeringsintendenten i förekommande
fall skall kunna verka för domens överklagande — eller för ändring
av åklagarens beslut att ej åtala — innebär icke att taxeringsintendenten
tillägges förmansställning gentemot åklagaren. Såsom framhålles i flera
yttranden utgör ett friktionsfritt samarbete mellan taxeringsintendenten
och åklagaren den bästa garantien för att hithörande, ofta mycket svåra
ärenden kunna utan onödigt dröjsmål slutföras på bästa sätt.

Föreningen vill ifrågasätta om icke de framställda önskemålen bäst skulle
kunna tillgodoses genom föreskrift för domstolen att i god tid före vadetidens
utgång översända avskrift av domen direkt till taxeringsintendenten.
Föreningen utgår från att åklagarna äro så hårt arbetstyngda att de helst
böra befrias från denna underrättelseplikt.

Föreningen Sveriges landsfogdar uttalade i sitt yttrande följande.

När taxeringsintendent till allmän åklagare gör anmälan rörande misstanke
om brott ankommer det givetvis på åklagaren att självständigt och
på eget ansvar ta ställning till frågan om förundersökning och åtal. Detsamma
gäller helt naturligt även i fråga om fullföljd av talan i förekommande
fall. Härvid är dock att märka att distriktsåklagare är skyldig att
på visst sätt underställa statsåklagaren fråga om fullföljd av talan mot
underrätts dom; landsfiskalsinstruktionen 13 § 1 mom., stadsfiskalsinstruktionen
11 § 1 mom. Att döma av vissa handlingar i ärendet vill det synas
som om åklagarens självständiga ställning icke alltid stått klar för vederbörande
taxeringsmyndighet. Enligt föreningens mening synes särskild
föreskrift varigenom åklagare ålägges rapporteringsplikt till taxeringsmyndighet
icke vara lämplig.

Såsom JO framhållit i sitt inspektionsprotokoll ligger det i sakens natur

221

att ett otvunget samarbete bör äga rum mellan taxerings- och åklagarmyndigheterna.
Ett sådant samarbete torde vara nödvändigt för att åklagaren
skall kunna utnyttja den expertis i skatterättsliga frågor m.m. som
finnes att tillgå inom länsstyrelsen. Av särskild betydelse torde detta vara
när det gäller förundersökning och åtal. Givetvis är även i fullföljdsfrågor
en god kontakt mellan åklagare och taxeringsintendent av stor betydelse,
och föreningen förutsätter att åklagarna i tveksamma fullföljdsärenden ha
intresse av att hålla en sådan kontakt. På detta sätt torde taxeringsmyndigheten
åtminstone i de fall då det kan antagas ha praktisk betydelse
komma att få underrättelse om underrätts dom före vadetidens utgång.
För övrigt torde det, vilket också framhållits i ovannämnda protokoll, höra
till god ordning att underrätta taxeringsmyndigheten om utgången av ett
ärende endast av den anledningen att taxeringsmyndigheten hemställt att
få sådan underrättelse. Någon särskild föreskrift i detta hänseende torde
enligt föreningens mening knappast vara erforderlig.

Härefter avgav riksskattenämnden utlåtande i ärendet och anförde därvid
följande.

De remitterade handlingarna liksom riksskattenämndens egen erfarenhet
utvisar, att i åtskilliga fall brister vidlåda samarbetet mellan taxeringsintendenterna
och åklagarmyndigheterna vid handläggningen av mål rörande
ansvar för brott mot skattestrafflagen. Såvitt riksskattenämnden
kan bedöma, delas den uppfattning i frågan, som kommit till uttryck i
stadsfiskalen Åkhagens yttrande i ärendet, även av vissa andra åklagare.
Härav har icke sällan följt att effektiva åtgärder icke kunnat vidtagas mot
konstaterade fall av klar olikformighet vid tillämpningen av skattestrafflagen.
Riksskattenämnden, som instruktionsenligt åligger att främja en
likformig taxering, finner det angeläget att åtgärder vidtagas i syfte att
härutinnan uppnå en bättre ordning. Enligt riksskattenämndens mening
tala övervägande skäl för att det mest ändamålsenliga tillvägagångssättet
skulle vara, att domstolarna ålades att ofördröjligen tillställa den taxeringsintendent,
som till åklagare gjort anmälan om brottet, avskrift av domen i
målet eller av beslut om vilandeförklaring i avbidan på att taxeringsfrågan
vunnit laga kraft. Icke minst i sistberörda fall är det angeläget att intendenten
skyndsamt erhåller underrättelse om domstolens beslut, så att intendenten
kan verka för en snabb handläggning av taxeringsmålet, varigenom
onödigt uppskov med brottmålet kan undvikas. Riksskattenämnden skulle
därför hälsa med tillfredsställelse om JO toge initiativ till föreskrift om
dylik underrättelseskyldighet. Riksskattenämnden anser sig även böra
ifrågasätta om det icke vore lämpligt att — eventuellt genom cirkulärskrivelse
från riksåklagaren till samtliga åklagare i riket — framhölles angelägenheten
av att åklagarna i sådana mål, där skatterättslig expertis är
erforderlig, hölle kontakt med vederbörande taxeringsintendent såväl i
fråga om åtalsbeslut som beträffande talans utförande och eventuellt överklagande
till högre rätt.

Beträffande förslaget att domstol skulle vara skyldig att underrätta
taxeringsintendenten om domar och beslut om vilandeförklaring i mål om
deklarationsbrott anförde riksåklagarämbetet i infordrat utlåtande följande.

Det är uppenbart, att en taxeringsintendent, vilken hos åklagare anmält
en skattskyldig såsom misstänkt för deklarationsbrott, bär ett berättigat

222

intresse att få kännedom om i saken meddelad dom i så god tid, att taxeringsintendenten
får rådrum överväga, huruvida han hos åklagaren vill
framföra synpunkter i fråga om en eventuell fullföljd av talan. Det kan
rimligen icke begäras, att taxeringsintendenten skall nödgas själv kontinuerligt
bevaka ifrågavarande mål vid domstolarna. Likaledes har taxeringsintendenten
ett tjänsteintresse att utan omgång få underrättelse om av7
domstol meddelat beslut om vilandeförklaring av mål om deklarationsbrott.
Riksåklagarämbetet delar riksskattenämndens mening, att den mest ändamålsenliga
lösningen är, att domstolarna åläggas att till vederbörande taxeringsintendent
redovisa domar ävensom beslut om vilandeförklaring i mål
av ifrågavarande beskaffenhet. Så länge dylika föreskrifter för domstolarna
ej utfärdats, synes det emellertid böra ankomma på åklagaren att ntan
dröjsmål lämna taxeringsintendenten underrättelse om domar och beslut
som nyss sagts.

Angående förhållandet i övrigt mellan taxeringsintendenten och åklagaren
uttalade riksåklagarämbetet i sitt utlåtande följande.

Vad härefter angår beslut, som åklagare i åtalsärende angående deklarationsbrott
meddelar, att förundersökningen skall nedläggas eller att åtal
ej skall väckas, har tydligen den taxeringsintendent, genom vilkens anmälan
ärendet anhängiggjorts, ett berättigat intresse att bli underrättad om
beslutet snarast möjligt och i vart fall i god tid före preskriptionstidens
utgång. Därigenom sättes han i tillfälle att överväga, om han skall draga
beslutet under högre åklagares prövning. Väl föreligger icke någon uttrycklig
föreskrift om underrättelseskyldighet för åklagare i nu avsedda fall.
I 14 § förundersökningskungörelsen föreskrives emellertid att, när förundersökning
nedlägges eller beslut meddelas att åtal ej skall väckas, underrättelse
därom bör lämnas, jämte annan, målsägande, vilken angivit brottet.
Bakom stadgandet torde bland annat ligga den synpunkten, att målsäganden
genom underrättelsen blir i tillfälle att underställa åtalsfrågan högre
åklagares bedömande. Taxeringsintendenten är visserligen icke att betrakta
som målsägande eller målsägandeombud, men han intager, såsom företrädare
för det allmänna på skatteområdet, i förhållande till åklagaren en
ställning liknande en målsägandes. Grunderna för 14 § förundersökningskungörelsen
synas sålunda tala för att det bör ankomma på åklagaren att
om beslut av nu ifrågavarande beskaffenhet utan dröjsmål underrätta den
taxeringsintendent, som påkallat åklagaråtgärd i ärendet.

Beträffande förhållandet i övrigt mellan åklagarmyndigheten och taxeringsintendenten
synes det ämbetet självfallet att en åklagare i mål om
deklarationsbrott, där skatterättslig expertis är erforderlig, bör söka kontakt
med vederbörande taxeringsintendent, genom vilkens förmedling sådan
expertis kan förväntas bli tillgänglig. Det sagda gäller givetvis såväl förundersökningen
som åtalsprövningen och domstolsbehandlingen, allt i den
män behov av sådan expertis uppkommer. En kontakt av detta slag med
den myndighet, som främst har att bevaka kronans fiskaliska intressen i
saken, kan enligt ämbetets mening rimligen icke innebära något rubbande
av åklagarens självständiga ställning i förhållande till taxeringsmyndigheten.

Riksåklagarämbetet uttalade vidare att ämbetet avsåge att i cirkulärskrivelse
till åklagarna i riket bringa de av ämbetet i utlåtandet anförda
synpunkterna till kännedom i och för iakttagande.

223

För att ge eftertryck åt kravet på ärlighet och noggrannhet vid upprättande
av deklarationer och för att hos allmänheten väcka insikt om det
moraliskt förkastliga i att lämna oriktiga uppgifter till ledning för taxering
är det ur allmän synpunkt av största vikt, att förseelser mot skattestrafflagen
beivras med kraft. Som ett led i strävandena att bekämpa skattefusk
har i 118 § andra stycket taxeringsförordningen stadgats skyldighet för
taxeringsintendent att göra anmälan till åklagare, om anledning förekommer
att deklarationsbrott förövats. Taxeringsintendenten i sin tur erhåller
i första hand kännedom om misstänkt brottslighet av här ifrågavarande
slag genom taxeringsnämnderna, vilkas ordförande enligt nyssnämnda lagrum
ålagts att underrätta taxeringsintendenten härom.

Taxeringsintendents befattning med beivrandet av deklarationsbrott bör
emellertid icke vara inskränkt till berörda skyldighet att till åklagaren
anmäla dylika brott, vilka upptäckas av honom eller eljest komma till
hans kännedom. Bedömningen av fråga huruvida en skattskyldig gjort sig
skyldig till deklarationsbrott kräver ofta ingående överväganden av såväl
straffrättslig som skatteteknisk art. På grund härav är uppenbarligen en
viss samverkan mellan taxerings- och åklagarmyndigheterna erforderlig och
ofrånkomlig. Behovet härav har i de i ärendet avgivna yttrandena understrukits
från såväl taxerings- som åklagarhåll.

Vad i ärendet förekommit ger klart vid handen att vissa brister förefinnas
i samarbetet mellan taxerings- och åklagarmyndigheterna i fråga om
beivrandet av deklarationsbrotten. Även om åtskilliga lokala initiativ synas
ha tagits för att motverka sådana brister, kvarstå dock dylika i viss utsträckning.
Dessa brister ha särskilt på taxeringshåll känts besvärande och
på många håll utlöst krav på åtgärder i syfte att åvägabringa bättre förhållanden.

De av taxeringsintendenterna framställda önskemålen gälla endast i ringa
mån förundersökningarna. Tvärtom har i flera av taxeringsintendenternas
yttranden vitsordats att ett på det hela taget gott samarbete råder mellan
taxerings- och åklagarmyndigheter i denna del. Självfallet föreligger här
också ett ömsesidigt intresse av att brottsutredningarna bli så fullständiga
som förhållandena medgiva. Några särskilda åtgärder för att inskärpa vikten
av att, där så erfordras, ett förtroendefullt samråd kommer till stånd
vid förundersökningen — liksom vid åtalsprövningen — synas icke behöva
vidtagas utöver de klarläggande uttalanden härutinnan, som riksåklagaren
förklarat sig ämna tillställa åklagarna i riket.

Av utredningen i ärendet framgår tydligt, att det ofta förekommit att
vederbörande taxeringsintendent icke underrättats om beslut av åklagare
att förundersökning om deklarationsbrott nedlagts eller att åtal icke skall
väckas. De påtalade bristerna härutinnan torde såsom riksåklagaren påpekat
främst få tillskrivas avsaknaden av uttryckligt stadgande om att
åklagaren skall underrätta taxeringsintendent om sådana beslut. Även om

224

föreskrift härom icke meddelats, måste dock åklagare anses skyldig att
besvara taxeringsintendents anhållan att bli underrättad om åklagarens
beslut i ärende, som taxeringsintendenten jämlikt skatteförfattningarna
anmält till åklagaren. I förevarande hänseende har riksåklagaren nu i sitt
utlåtande uttalat, att åklagarna böra, jämlikt grunderna för 14 § förundersökningskungörelsen,
utan dröjsmål underrätta den taxeringsintendent, som
påkallat åklagaråtgärd i ärendet, om beslut att nedlägga förundersökningen
eller att åtal ej skall väckas. Då man torde kunna förutsätta att åklagarna
skola förfara i enlighet med vad riksåklagaren sålunda uttalat, torde vidare
åtgärd härutinnan icke vara påkallad.

Vad man från taxeringsintendenternas sida framför allt pekat på är
angelägenheten av att utan dröjsmål erhålla del av domar i mål om deklarationsbrott.
Syftet härmed är att taxeringsintendent bör få kännedom om
dom i mål om deklarationsbrott i så god tid, att han får tillfälle att överväga
om han bör hos vederbörande åklagare göra framställning om att talan
mot domen fullföljes. Härigenom skulle taxeringsintendenten kunna verka
för en mera likformig bedömning av åtalen för deklarationsbrott och för att
straffen för dylika brott bestämmas på ett sådant sätt att de skattskyldiga
bli klart medvetna om att falskdeklaration och vårdslös deklaration utgöra
allvarliga lagöverträdelser. En dylik uppgift för taxeringsintendent är väl
förenlig med den honom av statsmakterna ålagda uppgiften att tillse att
beskattningen blir i möjligaste mån likformig och rättvis. Vidare är det
önskvärt att taxeringsintendenten får tillfälle att i god tid före fullföljdstidens
utgång bevaka att skattetekniska synpunkter tillmätts tillbörligt
beaktande vid bedömningen av målet. — Från taxeringshåll har därjämte
framhållits vikten av att taxeringsmyndigheterna utan tidsutdräkt erhålla
underrättelse om att deklarationsmål förklarats vilande i avvaktan på
slutlig prövning av taxeringsfrågan. Syftet härmed är att taxeringsintendenten
omedelbart skall kunna vidtaga åtgärder för beskattningsmålets slutförande
så snabbt som möjligt.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen anser såväl riksskattenämnden
som riksåklagarämbetet den lämpligaste åtgärden för att tillgodose
önskemålen om att taxeringsintendenterna underrättas om dom och
beslut i deklarationsmål vara att domstolarna åläggas att till vederbörande
taxeringsintendent översända domar samt beslut om vilandeförklaring i mål
om deklarationsbrott. Denna uppfattning kan jag helt biträda. Det merarbete,
som härigenom skulle åläggas domstolarna, synes oväsentligt och
torde i varje fall — sett från allmän synpunkt — väl uppvägas av de
betydande fördelar man vinner i andra hänseenden. På grund härav anser
jag att föreskrift bör utfärdas om skyldighet för domstol att skyndsamt till
taxeringsintendent översända avskrift av dom i mål om deklarationsbrott
och av beslut att förklara sådant mål vilande.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för

225

riksdagens ombudsmän, får jag härigenom, med överlämnande av handlingarna
i ärendet, framlägga ovanberörda spörsmål för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Riksåklagarämbetets här återgivna uttalanden rörande förhållandet mellan
åklagare och taxeringsmyndigheterna med avseende å förundersökning
och åtal för deklarationsbrott ha sedermera av riksåklagarämbetet genom
cirkulärskrivelse den 28 november 1960 bringats till samtliga åklagares kännedom
i och för iakttagande.

2. Enligt gällande bestämmelser har domstol att till körkortsmyndighet
översända avskrift av domar rörande vissa förseelser, som
begåtts av körkortsinnehavare. Framställning om att denna uppgiftsskyldighet
utsträckes att avse även förseelser av den,
som fått sitt körkort återkallat

Den 14 december 1960 avlät jag följande framställning till Konungen:

I 80 § 2 mom. första stycket vägtrafikkungörelsen stadgas att — om
körkortsinnehavare ådömts straff för förseelse, begången vid förande av
motordrivet fordon, eller för olovligt tillgrepp av sådant fordon eller för
förseelse mot 11 kap. 10 § eller 26 kap. 15 § strafflagen, eller därest straff
ådömts honom för det han brutit mot 26 kap. 13 eller 14 § nämnda lag och
därvid varit berusad, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller
därest han dömts till straffarbete eller fängelse eller ungdomsfängelse eller
till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt för brott mot stadgande
i 10 kap. 1—4 §§, 14 kap. 1—18 §§, 15 eller 19 kap. eller 20 kap. 5 § sagda
lag — åligger det domstolen eller, där straffet ådömts av befattningshavare
vid krigsmakten, denne att ofördröjligen översända avskrift av domen eller
beslutet jämte uppgift om numret å den dömdes körkort till den länsstyrelse,
som utfärdat detta. Motsvarande skyldighet åvilar domstol, som eljest
meddelat dom eller beslut i mål, vari lägre domstol eller befattningshavare
vid krigsmakten ådömt straff som nyss sagts.

Enligt stadgandets ordalydelse gäller skyldigheten att översända avskrift
av dom eller beslut endast med avseende å den som innehar körkort.

Vid min inspektion i oktober 1959 av Östbo och Västbo domsaga uppmärksammades
bl. a. att i ett mål angående grov olovlig körning anteckning
ej gjorts i akten om att avskrift av domen översänts till vederbörande länsstyrelse.
Beträffande frågan huruvida avskrift av domen i målet bort översändas
till länsstyrelsen anförde jag vid inspektionen följande.

I fall, då körkortet definitivt återkallats, kan ifrågasättas om stadgandet
i 80 § vägtrafikkungörelsen är tillämpligt. Ordalagen tyda närmast på att
så icke kan anses vara fallet. Otvivelaktigt tala emellertid starka skäl för
att i körkortsregistret antecknas förseelser, begångna även under tid då

13 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 1961 års riksdag

226

körkortet är återkallat. Att alla hithörande förseelser antecknas i registret
synes vara av intresse framför allt för domstolarna.

Sedan jag begärt att få del av häradshövdingens synpunkter på denna
fråga, anförde häradshövdingen i domsagan F. Folkard von Scherling i avgivet
yttrande bl. a., att starka skäl torde föreligga att i körkortsregistret
antecknades förseelser, begångna även under tid då körkortet vore återkallat.
Kännedom om sådana förseelser vore av intresse ej blott för domstolarna
utan även för länsstyrelserna, då fråga uppkonnne om utfärdande
av nytt körkort. Det vore därför önskvärt, att stadgandet i 80 § 2 mom.
vägtrafikkungörelsen om domstols skyldighet att översända meddelanden
till körkortsmyndigheten ändrades därhän, att sådan skyldighet ålades
domstolarna även då fråga vore om f. d. körkortsinnehavare.

På begäran avgavs utlåtande i ärendet även av länsstyrelsen i Jönköpings
län. Vid utlåtandet fanns fogat yttrande av länsavdelningen i Jönköpings
län av Föreningen Sveriges landsfiskaler. I sitt yttrande förklarade länsavdelningen
sig dela de i ärendet framförda synpunkterna om behovet av
en utvidgad underrättelseskyldighet.

Länsstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

Ordalydelsen i 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen tyder närmast på att
underrättelseskyldighet icke föreligger, då vederbörandes körkort återkallats
genom slutligt beslut. Länsstyrelsen har emellertid gjort den erfarenheten
att stadgandet av de flesta domstolar och åklagare tolkas så, att avskrift
av dom eller strafföreläggande även i sådant fall skall översändas till körkortsmyndigheten.
En person, vars körkort återkallats, torde i sinom tid
som regel ansöka om nytt körkort. För bedömandet av sådan ansökan är
det av största vikt för körkortsmyndigheten att genom anteckning i körkortsregistret
erhålla kännedom även om förseelser, som begåtts under tid,
då körkortet varit återkallat. Om behovet av underrättelse torde därför icke
behöva råda någon tvekan. Länsstyrelsen tillstyrker, att förslag väckes om
sådan ändring av stadgandet att därav klart framgår, att underrättelseskyldighet
föreligger även då fråga är om f. d. körkortsinnehavare.

För domstol är det vid prövning av åtal för trafikförseelse av betydelse
— särskilt ur straffmätningssynpunkt — att äga kännedom om de förseelser
av liknande slag, som den tilltalade tidigare låtit komma sig till last.
Upplysning härom inhämtas i allmänhet genom utdrag ur körkortsregistret.
För att de uppgifter, som domstolen sålunda inhämtar, skola vara så fullständiga
som möjligt är det önskvärt, att anteckning i körkortsregistret sker
även beträffande förseelser som begåtts under tid, som körkortet varit indraget.

Även för länsstyrelse är kännedom om sådana förseelser av betydelse vid
prövning av fråga om nytt körkort för den som fått äldre sådant återkallat.
Visserligen torde länsstyrelsen i allmänhet genom remissbehandlingen av
ansökningen om nytt körkort få upplysning om förseelse, som begåtts efter

227

det att körkortet återkallades. Är emellertid förseelsen okänd för den lokala
polismyndighet, som höres i ärendet, och innehåller icke körkortsregistret
uppgift härom, kan ansökningen om nytt körkort komma att avgöras utan
att hänsyn tages till sådan förseelse.

Av anförda skäl synes anteckning i körkortsregistret böra ske även beträffande
förseelse som begåtts av den, för vilken körkort återkallats. I stor
utsträckning torde ock domstolarna — ehuru skyldighet härtill icke uttryckligen
föreskrivits — till körkortsmyndigheten insända avskrift av domar
beträffande dylika förseelser.

För att anteckning härom alltid skall kunna ske i körkortsregistret synes
mig stadgandet i 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen böra ändras därhän,
att där föreskriven skyldighet för domstol att till körkortsmyndigheten översända
avskrift av domar rörande vissa angivna förseelser utsträckes att
gälla även i fråga om den, som fått sitt körkort återkallat.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

228

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig
beskaffenhet

A. Åtal och disciplinär åtgärd

1. Länsassessor har i egenskap av t. f. landskamrerare såsom ordförande
i länsprövningsnämnd deltagit i prövningen av vissa taxeringar,
oaktat han såsom ordförande i vederbörande taxeringsnämnd
tidigare tagit befattning med samma taxeringar och följaktligen
varit jävig att deltaga i prövningsnämndens handläggning

Vid en av mig i maj 1959 förrättad inspektion av länsstyrelsen i Hallands
län fann jag vid granskning av mål och ärenden, som avgjorts av länsprövningsnämnden,
anledning att rikta uppmärksamheten på vissa jävsfrågor.
Därvid iakttog jag bl. a. följande.

På grund av länsstyrelsens förordnanden tjänstgjorde vid 1956 och 1957
års taxeringar länsassessorn John Stenström som ordförande i den särskilda
taxeringsnämnden för taxering av skattskyldiga, vilka skola upptagas i
avdelningarna B och C av inkomstlängden med undantag för aktiebolag
(taxeringsnämnden i det s.k. föreningsdistriktet).

Denna taxeringsnämnd taxerade Fastighetsföreningen Hermes u. p. a. i
Varbergs stad år 1956 till kommunal inkomstskatt för 6 000 kronor, beskattningsbar
inkomst.

Hos länsprövningsnämnden framställde taxeringsintendenten följande yrkande
beträffande föreningens taxering år 1956:

Föreningen har genom utköpshandling av den 10 juni 1955 jämlikt 7 §
förordningen om fondskatt utsålt fastigheten nr 20 i kvarteret Siken i Varberg
till andelsägaren, revisorn Håkan Karlsson, Göteborg, för en köpeskilling
av 143.500 kr. Föreningen förvärvade ifrågavarande fastighet den 15
januari 1946 för ävenledes 143.500 kr.

Föreningen har anhållit bliva taxerad för en skattepliktig realisationsvinst
(återvunna värdeminskningsavdrag) vid fastighetens överlåtelse av
1.615 kr. på sätt en till härvarande taxeringssektion den 25 juni inkommen
allmän självdeklaration utvisar.

Då de återvunna värdeminskningsavdragen allenast torde hava utnyttjats
i statligt avseende vid tidigare års taxeringar, yrkar jag, att föreningen
endast vid taxeringen till statlig inkomstskatt taxeras för en uppkommen
skattepliktig realisationsvinst av 1.615 kr.

229

Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt bör slutligen föreningen påföras
garantibelopp för fastighet med 2.660 kr., avseende tiden 1/1—10/6
1955, i stället för 6.000 kr. enligt taxeringsnämndens beslut.

Vid sammanträde den 14 november 1956 beslöt prövningsnämnden, under
§ 852 i protokollet, i enlighet med taxeringsintendentens hemställan.

Vidare taxerades Veddige Nya Handelsförening u. p. a i Veddige kommun
år 1957 till statlig inkomstskatt för 6 810 kronor, beskattningsbar inkomst.
Därvid vägrade taxeringsnämnden föreningen ett med 1 068 kronor
vid statsbeskattningen yrkat avdrag, avseende år 1955 debiterad och erlagd
investeringsavgift. Häröver anförde föreningen besvär hos länsprövningsnämnden.
Genom beslut den 13 september 1957, § 188, avslog prövningsnämnden
besvären.

Sedan föreningen hos kammarrätten anfört besvär över prövningsnämndens
beslut fann kammarrätten genom utslag den 6 april 1959 ej skäl göra
ändring i överklagade beslutet.

Vid prövningsnämndens sammanträden den 14 november 1956 och den
13 september 1957 tjänstgjorde Stenström i egenskap av tillförordnad landskamrerare
såsom ordförande och handlade därvid ifrågavarande besvärsmål.

I det över inspektionen upprättade protokollet anmärkte jag att — enär
Stenström handlagt frågan om föreningarnas taxering i taxeringsnämnden
— Stenström varit jävig att deltaga i målens handläggning jämväl i prövningsnämnden
och därför bort avhålla sig därifrån.

I avgivet yttrande medgav Stenström, att han förfarit felaktigt i påtalat
hänseende, vilket berott på förbiseende. Stenström ansåg att det saknades
anledning antaga, att målen skulle ha avgjorts på annat sätt än som skett,
därest ojävig person fungerat som prövningsnämndens ordförande. Han
vore väl medveten om vikten av att jävsbestämmelserna noggrant iakttoges
och förklarade sig skola noga ställa sig dessa bestämmelser till efterrättelse
för framtiden. På grund härav hemställde Stenström att ärendet icke måtte
föranleda någon min vidare åtgärd.

Därefter inkom länsstyrelsen med infordrat yttrande. Däri upplyste länsstyrelsen,
bl. a., att Stenström tjänstgjort vid berörda sammanträden med
prövningsnämnden på grund av dåvarande landskamrerarens semesterledighet,
att Stenström därvid handlagt samtliga utsatta mål och ärenden, samt
att anteckning i protokollen om jäv för Stenström icke skett. Länsstyrelsen
fann att Stenström — såsom han själv vidgått — förfarit felaktigt i påtalat
hänseende. Förfarandet kunde enligt länsstyrelsen knappast bero på annat
än ett rent förbiseende. Det vore enligt länsstyrelsens mening uppenbart,
att målen icke skulle ha fått annan utgång om de handlagts av en ojävig
ordförande. Länsstyrelsen uttalade vidare:

Länsstyrelsen är väl medveten om att jävsbestämmelserna i taxeringsförordningen
böra noggrant iakttagas. I annat sammanhang har länsstyrelsen
funnit sig kunna instämma i den av Eder uttalade meningen att dessa be -

230

stämmelser böra — utöver sin ordalydelse — tillämpas beträffande föredragande
och protokollförare, vilket också sker vid prövningsnämnden i länet.
Det föreligger därför all anledning att anta att dessa bestämmelser i fortsättningen
komma att noggrant iakttagas.

Under åberopande av vad sålunda anförts och då någon skada icke kan
ha vållats de skattskyldiga, får länsstyrelsen för sin del hemställa, att vad
Stenström låtit komma sig till last icke måtte föranleda någon vidare
åtgärd.

Från prövningsnämndens kansli lät jag inhämta, att vid de nu aktuella
sammanträdena med nämnden anteckning enligt 111 § 3 mom. 1928 års
taxeringsförordning skett om att ledamot avträtt på grund av jäv i tillhopa
fem mål, upptagna under §§ 839 och 840 för den 14 november 1956 och
under §§ 87, 199 och 239 för den 13 september 1957. I samtliga fall hade
grunden till jävet varit att ledamoten tidigare deltagit i handläggningen av
den skattskyldiges taxering i taxeringsnämnden.

I slutpåminnelser androg Stenström därefter följande.

Vid de i anmärkningen berörda sammanträdena har handlagts tillhopa
660 (339 -j- 321) mål och ärenden. Enligt protokollet för sammanträdet
den 14 november 1956 har en ledamot i två fall anmält jäv på grund av att
han i taxeringsnämnden deltagit i behandlingen av de aktuella taxeringarna,
och vid sammanträdet den 13 september 1957 har en ledamot i två fall
och en annan ledamot i ett fall anmält sådant jäv. Det kan måhända hävdas,
att jag genom dessa anmälningar om jäv bort bli uppmärksamgjord på
min skyldighet att anmäla jäv i de nu aktuella målen. Härtill må framhållas,
att vid sammanträdet den 13 september 1957 endast ett av de mål,
i vilka sådan anmälan skett, föredragits före det, i vilket jag var jävig,
samt att mellan dessa båda mål handlagts ett hundratal mål. Vid sammanträdet
den 14 november 1956 har visserligen målet rörande Veddige Nya
Handelsförenings taxering, såvitt av föredragningslistan framgår, handlagts
i tämligen nära anslutning efter de mål, i vilka jävsanmälan skett — mellan
dessa behandlades ett dussintal mål — men å andra sidan bör framhållas,
att målet om föreningens taxering på föredragningslistan upptagits som nr
234 och således bör ha handlagts relativt sent på dagen. Det är därför
tänkbart, att mitt förbiseende att inte anmäla jäv har sin orsak i den trötthet,
som mot slutet av ett pressande prövningsnämndssammanträde oundvikligen
då och då måste göra sig gällande.

På grund av vad sålunda förekommit uppdrog jag åt byråchefen Georg
Blomqvist att väcka och utföra åtal mot Stenström för tjänstefel. I den därvid
utfärdade åtalsinstruktionen anförde jag följande.

I 111 § 1 mom. 1928 års numera upphävda taxeringsförordning fanns
angivet i vilka fall ordförande eller ledamot i beskattningsnämnd var av
jäv förhindrad att taga befattning med visst taxeringsärende. Sålunda upptogos
i första stycket för samtliga beskattningsnämnder gemensamma föreskrifter
om skyldighet för ordförande eller ledamot att avträda, exempelvis
till följd av jävsgrundande skyldskap, ställföreträdarskap eller annat ut -

231

präglat intresse i saken. I andra stycket av samma moment stadgades därjämte
skyldighet för ordförande eller ledamot i prövningsnämnd att avträda,
då fråga förekom om taxering, i vars behandling inom annan beskattningsnämnd
han tidigare deltagit.

Då för ordförande eller ledamot i beskattningsnämnd här omförmält hinder
förelåg, skulle enligt 111 § 3 mom. taxeringsförordningen anteckning
härom ske i nämndens protokoll. I 111 § 2 mom. föreskrevs bl. a. att, då
landskamrerare, som författningsenligt är ordförande i prövningsnämnd, på
grund av vad i 1 mom. stadgades var hindrad att i prövningsnämnden
deltaga i behandling av visst taxeringsärende, i hans ställe skulle inträda
den befattningshavare hos länsstyrelsen, som av länsstyrelsen förordnats att
i denna del fullgöra landskamrerarens åligganden.

I ärendet är utrett, att Stenström såsom av länsstyrelsen förordnad ordförande
i den särskilda taxeringsnämnden för taxering av skattskyldiga,
vilka skola upptagas i avdelningarna B och C av inkomstlängden med undantag
för aktiebolag (taxeringsnämnden i det s.k. föreningsdistriktet),
deltagit vid taxering i första instans dels år 1956 vid taxering av Fastighetsföreningen
Hermes u. p. a. och dels år 1957 vid taxering av Veddige Nya
Handelsförening u. p. a. Vidare är upplyst, att Stenström vid sammanträden
med länsprövningsnämnden den 14 november 1956 och den 13 september
1957 i egenskap av tillförordnad landskamrerare såsom ordförande i prövningsnämnden
deltagit i behandlingen av samma taxeringar. Jämlikt 111
§ 1 mom. andra stycket 1928 års taxeringsförordning — vilken förordning
var tillämplig å handläggningen i prövningsnämnden av ifrågavarande taxeringar
— var emellertid Stenström jävig att handlägga angivna ärenden i
prövningsnämnden och sålunda skyldig att avträda. Genom att i strid häremot
deltaga i ärendenas handläggning har Stenström — som han själv vidgått
— förfarit felaktigt.

Stenström har uppgivit att han förbisett, att fråga var om skattskyldiga,
vilkas taxering han tidigare varit med om att handlägga i taxeringsnämnden.
Till förklaring av dessa förbiseenden har Stenström åberopat, att vid
båda sammanträdena ett stort antal mål ankom på prövningsnämndens
handläggning. Det är emellertid att märka att av de förteckningar, med
ledning av vilka målen handlades vid sammanträdena, liksom av föredragningspromemorior
och andra handlingar tydligt framgick, att de båda
aktuella taxeringarna voro beslutade av den särskilda taxeringsnämnden i
föreningsdistriktet och gällde ekonomiska föreningar. I länet fanns endast
ett sådant särskilt taxeringsdistrikt för taxering av föreningar in. fl. skattskyldiga,
i vilket distrikt Stenström var ordförande. Taxeringen i första
instans av samtliga föreningar i länet behandlades ifrågavarande år inom
berörda taxeringsdistrikt. Dessa omständigheter borde ha riktat Stenströms
uppmärksamhet på jävsfrågan redan vid den första — om än aldrig så
flyktiga — konfrontationen med målen, som måste ha skett redan före

232

sammanträdena. I varje fall har Stenström vid själva sammanträdena —
även om antalet därvid förekommande mål var stort — icke rimligen kunnat
undgå att märka, att de båda taxeringarna avsågo föreningar och kommo
från föreningsdistriktet.

Vid båda sammanträdena förekom vidare, att annan ledamot av prövningsnämnden
avträdde på grund av jäv, enär vederbörande tidigare deltagit
i taxeringsfrågans behandling i taxeringsnämnden. Sådana fall av jäv
förekom vid båda de nu förevarande sammanträdestillfällena, innan de mål
företogos till handläggning, i vilka Stenström var jävig. Härigenom har
Stenström blivit särskilt påmind om det hinder som förelåg för honom att
handlägga de mål, i vilkas behandling han själv tidigare deltagit.

Stenströms invändning att de förelupna felen ha sin grund i ursäktligt
förbiseende från hans sida kan följaktligen icke godtagas.

Reglerna om jäv äro av grundläggande betydelse för den offentliga verksamheten.
De avse icke blott att i det enskilda fallet garantera en opartisk
handläggning utan syfta även att förebygga uppkomsten hos allmänheten
av ogrundade misstankar om ovidkommande hänsyn. För att icke rubba
allmänhetens förtroende till myndigheternas objektivitet är det därför av
vikt, att givna bestämmelser om jäv strikt iakttagas. Även i fall, där —
såsom här är fallet — målens beskaffenhet är sådan, att misstanke om ovidkommande
hänsyn icke borde kunna uppkomma, är det angeläget att
jävsreglerna noggrant iakttagas för att icke hos allmänheten skall kunna
uppkomma den föreställningen, att betydelsefulla föreskrifter kunna av
myndigheterna godtyckligt och opåtalt åsidosättas. Det sagda gäller självfallet
i alldeles speciell grad i fråga om skattemålen. En riktig handläggning
av dessa mål är av betydelse för alla medborgare. Härtill kommer att överträdelse
av jävsbestämmelserna kan medföra undanröjande av taxering och
återförvisning. Statsmakterna ha också särskilt understrukit vikten av att
jävsreglerna iakttagas vid handläggning av skattemål genom den i 30 §
i 1928 års taxeringskungörelse upptagna föreskriften om att dessa regler
skola uppläsas vid varje beskattningsnämnds första sammanträde. Skyldigheten
att noggrant iakttaga dessa bestämmelser måste givetvis med skärpa
hävdas med avseende å tjänstemän i chefsställning. När en ordförande i en
länsprövningsnämnd på ett flagrant sätt bryter mot de i taxeringsförordningen
meddelade jävsbestämmelserna, kan detta därför icke av samhället
lämnas obeivrat.

Jag finner således det tjänstefel, som Stenström låtit komma sig till last,
icke kunna undgå beivran.

Lnder åberopande av det anförda förordnar jag att talan om ansvar skall
väckas mot Stenström för att han, då han i egenskap av tillförordnad landskamrerare
såsom ordförande deltog i länsprövningsnämndens i Hallands län
sammanträden den 14 november 1956 och den 13 september 1957, underlät
att avträda ur nämnden vid handläggningen den 14 november 1956 av

233

taxering år 1956 av Fastighetsföreningen Hermes u.p. a. och den 13 september
1957 av taxering år 1957 av Veddige Nya Handelsförening u. p. a.,
oaktat Stenström såsom ordförande i vederbörande taxeringsnämnd tidigare
deltagit i behandlingen av samma taxeringar och förty jämlikt 111 § 1 mom.
andra stycket 1928 års taxeringsförordning var jävig att deltaga i prövningsnämndens
handläggning såvitt nu är i fråga. Ansvar skall yrkas enligt
25 kap. 4 § strafflagen.

Hovrätten jör Västra Sverige yttrade i dom den 20 maj 1960.

Genom Stenströms eget erkännande och vad i övrigt i målet förekommit
är utrett, att Stenström förfarit på sätt åklagaren angivit. Härigenom har
Stenström gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten.

Hovrätten dömer Stenström jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§ samt 25 kap.
4 § strafflagen för tjänstefel att till Kronan utgiva 20 dagsböter om 20
kronor.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

2. Vägran av präst att förrätta vigsel av frånskild

Med anledning av innehållet i en i Svenska Dagbladet för den 21 juni
1959 intagen artikel med rubrik »Ny vigselvägran av sörmlandspräst»
infordrade jag upplysningar från den i artikeln omnämnde prästen, t.f.
komministern i Öja pastorat Alf Härdelin.

I en därefter inkommen skrift anförde Härdelin bl. a. följande.

Den 12 juni 1959 uppsöktes jag av svetsaren Stig L., född år 1937, och
hans hushållerska Sonja M., född år 1936, vilka önskade uttaga lysning.
De ha ett barn tillsammans och vänta det andra. Stig var tidigare gift, och
något papper om lagakraftvunnen skilsmässa hade ännu icke kommit pastorsämbetet
till handa. Stig företedde emellertid vid besöket skilsmässohandlingen
från Nyköpings domsagas häradsrätt, varav framgick, att domen
den 8 juni 1959 vunnit laga kraft.

På grund av ovan angivna omständigheter fann jag det nödvändigt att,
för att fullgöra mina åligganden som präst, undervisa paret om det kristna
äktenskapets oupplöslighet enligt Skriften och om att omgifte efter skilsmässa
uttryckligen strider mot Guds ord (se t. ex. Mark. 10: 7—12). På min
fråga, om de förstodo, att vad de nu stodo i begrepp att göra var stridande
mot Guds bud, gav Stig ett jakande svar. Jag konkretiserade så min principiella
utläggning genom att säga, att eftersom jag som präst var bunden vid
Guds klara ord, kunde jag icke viga dem. Att detta var en naturlig konsekvens,
sade sig Stig även förstå.

Då emellertid varken vid detta samtal eller vid något annat tillfälle någon
begäran om vigsel framställts till mig och jag sålunda icke heller vägrat
att tillmötesgå en sådan begäran, kan jag i detta fall svårligen anses ha
gjort mig skyldig till överträdelse av giftermålsbalkens 4 kap. 3 §. Jag har

234

endast efter bästa förstånd och samvete sökt fullgöra vad som åligger mig i
egenskap av präst i Svenska Kyrkan. Som av min ovanstående framställning
framgår, är jag visserligen medveten om att den mig i prästvigningen
ålagda bundenheten vid Guds ord kan bringa mig i konflikt med gällande
lag, men en sådan konflikt synes i detta fall icke ha uppstått.

På min anmodan lät landsfogden i Södermanlands län därefter inhämta
upplysningar från de lvsningssökande angående vad som förekommit vid
deras samtal med Härdelin. Paret hade den 4 juli 1959 ingått äktenskap
med borgerlig vigsel, förrättad av landsfiskalen i Rekarne distrikt. Båda
voro boende och skrivna i Västermo församling.

Stig L. uppgav enligt i ärendet upprättad polisrapport följande.

Han ingick äktenskap första gången år 1956. Äktenskapet upplöstes genom
äktenskapsskillnad enligt dom, som troligen meddelades i maj 1959.
Skilsmässan kom till stånd på begäran av hustrun och grundade sig på otrohet
från Stigs sida. Han hade nämligen under äktenskapets bestånd upptagit
förbindelse med Sonja, med vilken han före sitt första äktenskap en tid
sällskapat. I juli 1958 födde Sonja ett barn, till vilket Stig vore fader. Han
hade sammanbott med Sonja alltsedan november 1958, då han avslutade
sin värnpliktstjänstgöring. Sonja väntade nu ytterligare ett barn, till vilket
han vore fader. I sitt tidigare äktenskap hade Stig två barn, som hans förra
hustru hade vårdnaden om. Alltsedan det blev bestämt om skilsmässa mellan
Stig och hans förra hustru, hade han och Sonja varit beslutna att gifta
sig med varandra, så fort skilsmässan var klar. Sedan dom i målet fallit,
blev det aktuellt med lysning och vigsel mellan Stig och Sonja. Den 5 juni
ringde han till Härdelin och frågade om han och Sonja fick komma och
taga ut lysning, emedan de ämnade gifta sig med varandra. Stig frågade
vidare om det kommit några papper från domsagan i Nyköping angående
hans skilsmässa. Härdelin svarade, att det ännu icke kommit några sådana
papper. Härdelin framhöll, att han icke tyckte det var någon brådska med
det tillämnade giftermålet, eftersom Stig endast var 22 år gammal och därför
skulle »hinna gifta om sig många gånger».

Sedan Stig hos domsagan utlöst skilsmässodomen, ringde han fredagen
den 12 juni till Härdelin och frågade ånyo, om papperen på skilsmässan
kommit. Härdelin svarade att så inte var fallet. Stig omtalade då, att han
själv löst domen och att han hade denna. Härdelin trodde dock icke att det
skulle räcka därmed men föreslog Stig, att han skulle »komma upp» så Härdelin
fick se papperen.

Samma dags kväll gick Stig tillsammans med Sonja till pastorsexpeditionen
i Västermo, som var öppen den tiden. De togs emot av Härdelin.
Stig överlämnade till Härdelin det utdrag av domstolens utslag, som han
fått från domsagan. Härdelin läste igenom detta, varpå han vänd till Stig
sade: »Det här är fula papper.» Han syftade troligen på att det i domen
stod att Stig brutit sitt äktenskap med hor. Stig svarade Härdelin att »allt
inte kommit med i domen». Härpå svarade Härdelin: »Det kan hända, men
det blir inte vackrare för det.» Därpå satt Härdelin tyst en stund och skrev,
varpå han frågade, om det verkligen var deras avsikt att taga ut lysning.
Såväl Stig som Sonja svarade, att detta var deras avsikt. Härdelin sade då:
»Det vill jag redan från början tala om för Er, att viga Er kommer jag inte
att göra.» Möjligen sade han »absolut» före orden »inte att göra». Härefter

235

tilläde han: »Jag vet att Ni kan tvinga mej att viga genom att gå till domkapitlet,
men jag kommer inte att göra det i alla fall.» Varken Stig eller
Sonja hade dessförinnan framställt någon begäran till Härdelin att denne
skulle viga dem. Detta hade de inte hunnit, ehuru det hade varit bådas avsikt
att framföra ett sådant önskemål under samtalet med Härdelin. Detta
hade de nämligen kommit överens om, innan de gick till pastorsexpeditionen.
De hade varit litet tveksamma om att framföra en sådan begäran,
emedan de kände till att Härdelin vid ett tidigare tillfälle vägrat att viga
ett par, där barn fötts före äktenskapets ingående, men de hade tyckt att de
ändå kunde försöka. På grund av Härdelins ovan relaterade inställning blev
något önskemål om att han skulle viga dem icke framfört under samtalet.
När nu Härdelin bestämt förklarade, att han inte skulle komma att viga
dem, frågade Stig om han kunde få ut något papper, som berättigade någon
annan präst att viga dem. Härdelin svarade att det visserligen gick att göra
på det sättet, men han tyckte inte de skulle göra detta. Han sade: »Det
finns ingen präst som tycker det är roligt att viga Er.» Härdelin ansåg, att
de genom att vända sig till annan präst skulle tvinga denne att ljuga, emedan
han »inte kunde välsigna» ett nytt äktenskap för Stigs del, och han tilllade:
»Gud kan inte förlåta den synd som Ni har del i.» Härdelin höll sedan
en moralpredikan för att de »tagit ut äktenskapet i förskott», som Härdelin
uttryckte sig. Stig var dock så uppretad över Härdelins uppträdande, att
han icke närmare hörde på vad denne sade. Under samtalets gång framhöll
Härdelin, att han tidigare vägrat vigsel för ett par och som motiv härför
framhöll han: »Jag kan inte lyda världsliga lagar utan måste rätta mig efter
Guds lagar.» Stig frågade under samtalet om de i stället kunde gå till landsfiskalen
och bli vigda. Härpå svarade Härdelin att detta var det bästa,
emedan »ingen då behövde välsigna dem».

Stig blev mycket uppbragt över Härdelins sätt att uppträda. Han uppfattade
det som om Härdelin genom att själv föra vigseln på tal ville förekomma
en begäran härom från kontrahenternas sida. Stig anser att Härdelin
under samtalet måste ha förstått, att det varit hans och hans fästmös
avsikt att framställa önskemål om att Härdelin skulle viga dem, ehuru
detta på grund av omständigheterna icke blev utsagt.

Såväl Stig som hans fästmö blevo högeligen överraskade över att en präst
i svenska kyrkan kunde uppträda på sätt som Härdelin gjorde.

Sonja L. berättade.

Hon och Stig hade varit överens om att gifta sig med varandra, sedan
Stig fått skilsmässa. Efter det domen fallit, hade de resonerat om att gå
till Härdelin och taga ut lysning samt att framställa begäran till Härdelin
att denne skulle viga dem. Emellertid dröjde det någon tid, innan papperen
angående skilsmässan var klara. Först sedan Stig själv anskaffat handlingarna,
kunde de göra allvar av sina föresatser. Fredagen den 12 juni 1959
vid 18-tiden inställde de sig tillsammans i pastorsexpeditionen, som då var
öppen för allmänheten. De togs emot av Härdelin, som tidigare per telefon
blivit underrättad om deras avsikt att ingå äktenskap. Stig lämnade fram
de handlingar, som han fått från domsagan. Härdelin läste igenom dessa och
sade sedan: »Det är väldigt fula papper det här», och syftade dä på att det
i domen angavs att Stig varit otrogen i äktenskapet. Omedelbart härpå
tilläde Härdelin: »Det vill jag säga redan från början, att jag kommer under
inga omständigheter att viga Er.» Stig höll med om alt det var »fula

236

papper» men framhöll, att allt inte kommit med i domen och att han själv
med lika stor rätt kunde ha tagit ut skilsmässa. Härdelin svarade härpå att
det inte hade någon betydelse vem som begärt skilsmässa, »det är lika fult
i alla fall». Härdelin fortsatte med att säga att det stod i bibeln: »Du skall
taga Dig endast en hustru och älska henne intill döden.» Han framhöll att
det därför var synd att gifta om sig. Vid något tillfälle under samtalet och
troligen efter det sist relaterade sade Härdelin: »Kunde jag vägra Er
lysning så skulle jag göra det, men det kan jag inte. Men jag lyser inte för
Er som präst utan som statstjänsteman.» Härdelin förebrådde dem vidare
för att de »tagit ut äktenskapet i förskott» och ansåg att det under sådana
omständigheter »inte behövdes någon vigsel».

I samband med att Härdelin sade, att han inte under några omständigheter
skulle komma att viga dem, frågade Stig om de kunde gå till någon
annan präst och bli vigda. Härtill svarade Härdelin: »Varför skall Ni göra
det? Varför skall Ni be en präst att välsigna det som är synd?» Stig frågade
då om det var bättre att de lät viga sig borgerligt. Härdelin svarade att
det vore bättre. Sedan Stig fått löfte av Härdelin att få hämta lysningsbevis
om tre veckor, avlägsnade de sig.

Varken Stig eller Sonja hade hunnit att framställa begäran om att Härdelin
skulle viga dem, ehuru det varit deras avsikt att göra detta. Sedan
Härdelin sagt, att han inte under några omständigheter skulle komma att
viga dem, så fann ingen av dem det vara lönt att framställa en dylik begäran.
Eftersom Stig under samtalet frågade Härdelin, om han kunde vända
sig till en annan präst för vigsel, måste Härdelin åtminstone då ha förstått
att det varit Stigs och Sonjas avsikt att begära, att Härdelin skulle viga
dem.

Hon fann det mycket överraskande, att en präst kunde uppträda på det
sätt som Härdelin gjorde. Hon hade visserligen av grannar hört talas om,
att Härdelin vid något tillfälle tidigare skulle ha vägrat att viga ett par,
men hon hade ändå inte trott att han skulle uppträda på det sätt som han
gjorde.

Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll jag, att domkapitlet i
Strängnäs ville efter hörande av Härdelin inkomma med utlåtande i saken.

I ett till domkapitlet därefter avgivet yttrande anförde Härdelin följande.

Jag finner ingen anledning att i detalj granska makarna L:s berättelser,
vilka ju på vissa punkter ha olika uppgifter om vad jag skulle ha sagt. Beträffande
vad som faktiskt förekommit konstaterar jag, att mina uppgifter
i skrivelsen till justitieombudsmannen, 1) att någon begäran om vigsel icke
framställdes och 2) att jag, på grund av äktenskapets oupplöslighet, förklarade
mig icke kunna viga dem, bekräftas av paret.

Knappast något av de yttranden, som genom direkta citat läggas i min
mun, äro till ordalydelsen fullt korrekt återgivna utan ofta starkt förgrovade,
varigenom en felaktig uppfattning om tonen vid vårt samtal erhålles.
Allt är icke ens i sak riktigt uppfattat eller återgivet, och somligt saknar
varje grund. Jag inskränker mig till att påpeka följande sakliga fel:

Enligt Stig skulle jag ha sagt: »Jag vet att Ni kan tvinga mig att viga
genom att gå till domkapitlet, men jag kommer inte att göra det i alla fall.»
Vad jag har sagt är, ehuru jag icke exakt kan erinra mig ordalagen: »Jag
vet, att jag enligt den världsliga lagen (möjligen »enligt giftermålsbalken»)
är skyldig att viga, men som präst måste jag först och främst rätta mig

237

efter Guds ord» (möjligen med tillägget: »som jag genom prästvigningen har
lovat att söka följa»). Stigs misstag med domkapitlet kan måhända bäst
förklaras av, att han sammanblandat innehållet i vårt samtal med vad han
senare läst i ortstidningarna.

Att Stigs uppgift att jag »vid ett tidigare tillfälle vägrat att viga ett par,
där barn fötts före äktenskapets ingående», är helt felaktig, är bekant för
Domkapitlet.

Angående frågan om annan präst vore villig att viga sade jag ungefär
följande: »Jag vet, att det finns präster, som är beredda att viga frånskilda,
men varför skall ni gå till en präst? Han kommer då också i en svår situation,
ty de är ju alla liksom jag bundna vid Guds ord. Om ni skall gifta er,
är det bättre, att ni går till landsfiskalen.»

Det oerhörda påståendet, att jag sagt: »Gud kan inte förlåta den synd
som ni har del i», har jag redan genom korta insändare i ortstidningarna
kraftigt tillbakavisat. Insändaren hade följande lydelse: Då det i tidningarna
funnits uppgifter om, att jag skulle ha sagt, att Gud icke kan förlåta
skilsmässa, vill jag härmed eftertryckligt försäkra, att jag, bunden av Guds
ord (t. ex. Matt. 12: 31—32 och 1. Joh. 1: 9), givetvis icke har sagt, ja icke
ens kunnat säga, detta.»

Det är icke riktigt, att jag »höll en moralpredikan» för att de »tagit ut
äktenskapet i förskott». Även här synes Stig ha sammanblandat vad som
verkligen förevarit med vad som stod att läsa i ortspressen i anledning av
mitt förra fall.

Beträffande Sonjas uppgifter är ytterligare att säga, att det givetvis är
felaktigt att jag »fortsatte med att säga att det stod i Bibeln: ’Du skall taga
Dig endast en hustru och älska henne intill döden’.»

Angående hennes yttrande att jag skulle sagt, att jag även skulle vägra
lysning, om jag kunde, torde vad jag sagt vara: »Jag kan inte vägra att ge
er lysning, eftersom ni ju måste ha det också för borgerlig vigsel.»

Domkapitlet anförde i sitt utlåtande följande.

En präst har rätt och skyldighet att tala med sina församlingsbor om
äktenskapets helgd och dithörande frågor och lämna klart besked om de
kristna normerna. Självfallet skall detta ske med takt, omdöme och kärlek.
Samtalet bör föras så, att de som söka prästen, kunna förstå och respektera
hans inställning, även om de ha en avvikande mening, och att de kunna gå
från samtalet utan misstämning och agg. Samtalet i föreliggande fall mellan
Härdelin och de lysningssökande har fått ett olyckligt förlopp, och det synes
domkapitlet — såvitt av handlingarna i ärendet med deras i vissa fall motstridande
uppgifter framgår — som om Härdelin icke i allo uppfyllt nyssnämnda
självklara krav på takt, omdöme och kärlek. Beträffande frågan
om tjänstefel förelegat av Härdelin anser domkapitlet denna fråga vara
ytterligt svårbedömbar. Med hänsyn till att justitieombudsmannen redan
upptagit ärendet till behandling, anser domkapitlet skäl för närvarande icke
föreligga att upptaga ärendet såsom disciplinmål enligt 13 § 2 mom. lagen
om domkapitel och därigenom föregripa justitieombudsmannens handläggning.

Tillfälle bereddes därefter Härdelin att taga del av handlingarna i ärendet
samt att angiva den ytterligare utredning, som han kunde finna önskvärd,
och att eljest anföra vad han aktade nödigt. I anledning härav inkom

238

Härdelin med en skrift, däri han förklarade sig anse lämpligt att — eftersom
åtal för tjänstefel syntes komma att anställas mot honom — eventuell
ytterligare utredning finge framläggas för domstolen. Härdelin framhöll
därjämte, att det för honom — liksom för ett stort antal svenska präster,
vilka veterligen handlade såsom Härdelin, och för andra, som utan att
handla så dock betraktade en ovillkorlig vigselskyldighet såsom stridande
mot Bibelns och Kyrkans lära om äktenskapet — framstode som en angelägenhet
av största vikt, att frågan om innebörden av prästs vigselskyldighet
slutgiltigt bleve prövad av domstol.

I en till landsfogden i Södermanlands län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Enligt 4 kap. 1 § giftermålsbalken ingås äktenskap med kyrklig eller
borgerlig vigsel. Kyrklig vigsel må enligt 2 § äga rum inom svenska kyrkan,
om de trolovade eller en av dem tillhör kyrkan.

I 3 § samma kapitel stadgas, att de trolovade till vigsel inom svenska
kyrkan äga välja den präst inom kyrkan de själva åstunda; dock vare annan
ej skyldig viga än präst i församling, av vilken endera är medlem.

Den i sistnämnda lagrum intagna föreskriften om prästs skyldighet att
viga har överförts till giftermålsbalken från lagen den 12 november 1915
om äktenskaps ingående och upplösning och har ägt motsvarighet även i
tidigare lagstiftning. I olika sammanhang har sedan lång tid tillbaka, alltsedan
mitten av 1800-talet, framställts yrkanden om en uppmjukning av
sålunda föreskriven skyldighet, särskilt med avseende å vigsel av frånskild.
Härvid har anförts, att vigsel av frånskild i många fall stode i strid mot
kyrklig ordning och kyrkans uppfattning om äktenskapet såsom ett i princip
oryggligt förbund, i anledning varav vissa präster hyste samvetsbetänkligheter
mot att viga frånskild. De framförda förslagen om lagändring
i sådant syfte ha emellertid icke lett till resultat. Yrkande härom framfördes
även vid tillkomsten av 1915 års lag men vann icke riksdagens bifall. I
samband med att förslaget till nyssnämnda lagstiftning prövades av 1915
års kyrkomöte yrkades jämväl rätt för präst att vägra viga frånskild. Ej
heller här vann yrkandet om lagändring bifall. Som skäl anförde kyrkolagutskottet
bl. a. att — om yrkandet vunne beaktande — pliktkollisionen för
prästen syntes bli svårare än då han enligt såväl den gällande som den föreslagna
lagen hade att, utan tillfälle till val, på ämbetets vägnar förrätta
dylik vigsel. Förslaget antogs i oförändrat skick av kyrkomötet såsom
kyrkolag.

Av vad vid lagstiftningsarbetet sålunda förekommit framgår otvetydigt,
att stadgandet i 4 kap. 3 § giftermålsbalken om prästs skyldighet att viga
har den innebörd — vilket även ordalydelsen klart ger vid handen — att
församlingspräst är skyldig att på anmodan förrätta vigsel utan rätt till

239

prövning av förekomsten av andra vigselhinder än de, som uttryckligen angivits
i giftermålsbalken. Föreligger icke sådant hinder, är det sålunda en
tjänsteplikt för prästen såsom innehavare av allmän befattning att förrätta
vigsel. I denna egenskap äger han icke — under hänvisning till att han för
sin del anser att ett äktenskap icke skulle vara religiöst eller etiskt berättigat
— undandraga sig att fullgöra vad lagen ålägger honom.

Åt denna uppfattning rörande innebörden av prästs skyldighet att viga
har även min företrädare såsom JO givit uttryck i ett år 1951 anhängiggjort
mål, vilket slutligt avgjordes av hovrätten för Västra Sverige genom dom
den 8 april 1952. Rörande de närmare omständigheterna i detta mål — som
avsåg åtal för tjänstefel av präst som av samvetsskäl vägrat vigsel av frånskild
— må hänvisas till JO:s ämbetsberättelser 1952 s. 51 o. f. samt 1953
s. 12 o. f. I likhet med JO fann hovrätten, att det ålåg församlingspräst att
utan rätt till prövning av andra vigselhinder än de, som uttryckligen angivits
i giftermålsbalken, förrätta kyrklig vigsel. I målet framställd invändning
att prästen på grund av kyrkans bekännelse varit förhindrad att förrätta
den begärda vigseln befanns därför sakna grund. Hovrätten förklarade
förty, att prästen förfarit felaktigt, men fann — under hänvisning till
att viss oklarhet rått rörande prästs skyldighet att viga frånskild — att
det felaktiga förfarandet skäligen icke kunde tillräknas den åtalade såsom
försummelse, oförstånd eller oskicklighet.

Genom det av JO sålunda anbefallda åtalet och hovrättens prövning därav
har lagens ståndpunkt i förevarande hänseende klart fastslagits även i
rättstillämpningen. Efter detta domstolsavgörande — som torde vara väl
känt i prästerliga kretsar — kan icke som skäl för straffrihet rimligen åberopas,
att oklarhet fortfarande skulle råda angående innebörden av prästs
vigselskyldighet. För egen del har jag också haft anledning att tidigare i två
ärenden rörande ifrågasatt vigselvägran — därvid dock framkom att sådan
vägran ej skett — erinra om innebörden av gällande rätt i fråga om prästs
skyldighet att viga. Av ärendena, som avgjordes av mig genom skrivelser
den 7 september 1957 och den 12 juni 1959, avsåg för övrigt det senare
Härdelin.

Det må tilläggas, att frågan om prästs skyldighet att viga varit föremål
för behandling även vid innevarande års vårriksdag. Därvid framställdes
motionsvägen yrkande om utredning i syfte bl. a. att åstadkomma sådan
lagändring, att präst befriades från ovillkorlig skyldighet att viga frånskilda
eller att viga, då detta stode i strid mot kyrklig ordning. Vid sidan
därav framfördes även tanken på att inom gällande lagstiftnings ram vidtaga
sådana åtgärder, att präst icke riskerade åtal för vägran att viga frånskild.
Motionerna föranledde icke någon riksdagens åtgärd. I sitt utlåtande
i anledning av motionerna framhöll första lagutskottet bl. a. (utlåt, nr
16/1959), att åtskilligt talade för antagandet att en uppmjukning av prästs
vigselskyldighet icke kunde i någon form genomföras inom ramen för nu

240

gällande lagstiftning, utan att spörsmålet härom för att kunna lösas måste
upptagas i ett vidare sammanhang. Utskottet erinrade därvid bl. a. om det
år 1958 inledda vittomfattande utredningsarbetet avseende förhållandet
mellan stat och kyrka samt framhöll att, i den mån framdeles en omgestaltning
av relationerna mellan stat och kyrka komme till stånd, även vigselpliktens
fortbestånd eller omfattning måste beröras därav. Beträffande den
framförda tanken på att vidtaga sådana åtgärder att präst icke skulle
riskera åtal för vigselvägran framhöll utskottet, att det icke borde ifrågakomma
att på straffrättslig väg införa en särreglering beträffande prästs
åsidosättande av tjänsteplikt.

Av handlingarna i före varande ärende framgår, att Härdelin den 12 juni
1959 uppsöktes å pastorsexpeditionen i Västermo av ett trolovat par, som
därvid framställde begäran om lysning till äktenskap. De trolovade — av
vilka mannen var frånskild — hade för avsikt att samtidigt be Härdelin att
förrätta vigseln. Sedan Härdelin erfarit, att mannen var frånskild, förklarade
Härdelin för de lysningssökande — innan dessa ännu hunnit framföra sitt
önskemål i fråga om vigseln -— att han icke ämnade viga dem. Uttalandet
härom fälldes, enligt vad de lysningssökande uppgivit, i ungefär dessa ordalag:
»Det vill jag redan från början tala om för Er, att viga Er kommer jag
inte att göra.» Med hänsyn till detta uttalande ansågo de lysningssökande
det icke heller lönt att framföra sitt önskemål.

Härdelins ifrågavarande uttalande har grundats på hans uppfattning att
omgifte efter skilsmässa strider mot Guds ord. Eftersom han såsom präst
vore bunden vid Ordet, hade han i det föreliggande fallet — såsom han
uppgivit — icke kunnat viga de trolovade.

I enlighet med vad jag tidigare framhållit är emellertid präst — med hänsyn
till kyrkans ställning som statskyrka och innehållet i gällande, med
kyrkomötets godkännande tillkomna lagbestämmelser — icke berättigad
att på nyss angiven grund vägra vigsel. Lagen tillförsäkrar medborgarna
rätt att av församlingsprästen erhålla vigsel, såframt hinder enligt giftermålsbalken
icke möter. Det ingår sålunda icke i den uppgift, som ankommer
på prästen i egenskap av vigselförrättare, att bedöma, huruvida ett
äktenskap mellan de vigselsökande är berättigat ur religiösa eller etiska synpunkter.
En sådan bedömning kan självfallet framstå som kränkande för
parterna. Föreligger icke något i giftermålsbalken angivet hinder, är det
enligt gällande rätt en tjänsteplikt för prästen såsom innehavare av allmän
befattning — som han mottagit i medvetande om de förpliktelser som följa
därmed — att förrätta den begärda vigseln.

I förevarande ärende har Härdelin icke ens påstått, att hinder av sistnämnd
art mött mot äktenskap mellan de trolovade. Att sådant hinder icke
heller förelegat, torde framgå därav att dessa sedermera vigdes av lands -

241

fiskalen i distriktet. Härdelin hade alltså i detta fall varit skyldig att på
begäran förrätta vigsel.

Någon direkt begäran om vigsel har visserligen icke framförts av de trolovade,
som med hänsyn till Härdelins ovanberörda uttalande funno sådan
begäran meningslös. Härdelins uttalande innebar emellertid, att denne förklarade
sig icke ha för avsikt att — om så påfordrades — viga de trolovade.
Av innehavare av tjänst, varmed följer skyldighet att på begäran förrätta
vigsel, måste uppenbarligen krävas, att denne icke oåtspord förklarar sig
komma att vägra fullgöra sin i lag stadgade skyldighet att viga och därigenom
föranleder vederbörande att icke heller framställa någon begäran
om vigsel. Genom sitt berörda uttalande har Härdelin följaktligen åsidosatt
vad som ålegat honom enligt tjänstens beskaffenhet och förty gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Vad Härdelin i ärendet anfört synes giva vid handen, att han icke heller
framdeles har för avsikt att ställa sig lagens föreskrifter till efterrättelse.
Vid sådant förhållande och då det här gäller vidmakthållandet av en allmän
medborgerlig rättighet — som vid upprepade tillfällen varit föremål för
statsmakternas prövning och som funnits böra bestå — kan Härdelins förfarande
icke undgå beivran. Denna beivran bör ske vid allmän domstol.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår vidare, att Härdelin
vid samtalet med de lysningssökande fällt vissa andra uttalanden, som
dessa uppfattat såsom kränkande och som — på sätt uttalandena återgivits
— otvivelaktigt måste anses i hög grad olämpliga med hänsyn till Härdelins
ställning som vigselskyldig präst. Vid mitt ståndpunktstagande i den
förut avhandlade frågan har jag emellertid ansett mig kunna lämna åsido,
huruvida Härdelin jämväl i sistberört hänseende gjort sig skyldig till
tjänstefel.

Under åberopande av det anförda uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra åtal mot Härdelin för tjänstefel
i enlighet med vad jag förut angivit. Ansvar borde yrkas jämlikt 25 kap.
4 § strafflagen.

Åtalet väcktes vid Livgedingets häradsrätt, därvid Härdelin som i målet
åtnjöt fri rättegång biträddes av advokaten Sigurd Gustafsson såsom offentlig
försvarare. I dom den 29 november 1960 yttrade häradrätten följande.

Härdelin har beträffande vad som förekommit mellan honom och de lysningssökande
närmare uppgivit bl. a.: Före det personliga sammanträffandet
hade han, som visste att ett besök för sökande av lysning skulle komma
att äga rum, genom kyrkoböckerna och på annat sätt gjort sig underrättad
om kontrahenternas civilstånd och förhållanden i övrigt av intresse

16 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1061 års riksdag

242

för honom inför utfärdandet av lysningssedel. Sökandena voro skrivna i
Västermo församling. Härigenom visste Härdelin bl. a., att mannen under
tidigare äktenskaps bestånd fått barn med den kvinna, som han nu ämnade
gifta sig med, och att de väntade ytterligare ett barn tillsamman. Vid besöket
hade mannen med sig en lagakraftvunnen dom utvisande att han erhållit
äktenskapsskillnad från sin hustru. Härdelin frågade dem — efter att
ha tagit del av domens innehåll och innan de framställt någon begäran om
vigsel — om de hade klart för sig, att deras tillämnade handlingssätt stred
mot Guds ord. Han ansåg, att det var hans plikt att upplysa dem om vad
Nya Testamentet innehöll i denna fråga. Då de vidhöllo sin önskan om
lysning, förklarade han, att de icke kunde bliva vigda av honom med hänsyn
till vad han lovat vid sin prästvigning. På deras fråga vem som skulle
kunna utföra vigseln upplyste han, att alla präster voro bundna vid Guds
ord och att kontrahenterna lämpligen borde vända sig till borgerlig vigselförrättare.
Något samtal härutöver förekom icke med de sökande. Något i
giftermålsbalken angivet hinder mot det tillämnade äktenskapet förelåg ej.

Härdelin har vidare förmält, att det enligt hans åsikt för frågan om ingående
av nytt äktenskap icke kunde göras någon åtskillnad på vilken
grund skillnad vunnits, att han skulle ha misskött sitt gudomliga kall, därest
han medverkat vid detta omgifte, att envar biskop för sitt stift hade att
tolka vad som utgjorde kyrkans lära och bekännelse samt att han i förevarande
fråga icke rådgjort med biskopen i Strängnäs stift.

Genom vad som upplysts angående Härdelins tjänst, sökandenas kyrkobokföringsort
samt frånvaron av i giftermålsbalken angivna äktenskapshinder
är utrett, att Härdelin jämlikt 4 kap. 3 § första stycket nämnda balk
varit skyldig att — därest så påfordrats — förrätta vigseln.

Härdelins uttalanden till kontrahenterna får emellertid anses ha inneburit,
att han ämnade åsidosätta denna skyldighet något som medförde,
att dessa kände sig förhindrade att hos församlingsprästen framställa begäran
om kyrklig vigsel.

Häradsrätten finner Härdelins förfarande stå i strid mot den honom i
sistnämnda lagrum ålagda tjänsteplikten.

Häradsrätten upptager härefter till bedömande huruvida, som Härdelin
påstått, den kollision, som skulle kunna uppstå i fall som det förevarande
mellan borgerlig lag, å ena, samt Guds ord och kyrkans bekännelse, å andra
sidan, kan få medföra, att prästen har rätt att beakta även andra än i
giftermålsbalken angivna hinder för äktenskap.

Gällande stadgande om prästs vigselskyldighet har samma lydelse som i
lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning. Vad
beträffar sistnämnda lag godkände riksdagen med vissa ändringar, om vilka
nu ej är fråga, lagberedningens förslag av år 1913 och beslöt Kungl. Maj:t

243

därefter att inhämta 1915 års kyrkomötes yttrande, huruvida mötet godkände,
bl. a., »vad riksdagens förslag till lag om äktenskaps ingående och
upplösning i fjärde kapitlet innehåller om rätt till erhållande av vigsel inom
svenska kyrkan och om sådan vigsels förrättande.»

Vid kyrkomötet anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Berndt Hasselrot, angående den skyldighet att förrätta vigsel, som ålåg
prästen som ämbetsman: »Då äktenskapsskillnad är tillåten enligt den borgerliga
lagen, och det uppenbarligen måste tillkomma den borgerliga lagen
att bestämma de villkor, under vilka äktenskapsskillnad må kunna ske,
framstår det för mig såsom klart, att så länge vår svenska kyrka är statskyrka,
så länge kunna prästerna, vilka i sin egenskap av ämbetsmän måste
vara världslig ordning undergivna, icke äga anspråk på rätt att undandraga
sig att förrätta vigsel, då den i behörig ordning påkallas av därtill enligt
borgerliga lagen berättigade personer. Denna grundsats om prästs ovillkorliga
vigselskyldighet har också med kyrkomötets bifall fastslagits i
gällande lag, och den grundsatsen kastas ju icke över ända, därest nu föreliggande
förslaget avslås.» — Beträffande den pliktkollision, som kunde
uppkomma för en präst i detta avseende, tilläde statsrådet: »För övrigt vill
jag här öppet erkänna, att jag icke kan förstå det myckna talet om samvetsnöd
uti ifrågavarande hänseende. Det lärer nämligen icke kunna förmenas
själasörjaren att på ett för en själasörjare värdigt sätt för vederbörande
framhålla de betänkligheter, som enligt hans mening kunde resa
sig mot det tilltänkta äktenskapet. Finnes någon anledning tro, att vigsel
skall påfordras, sedan prästen förklarat sig ogilla äktenskapet? Det överensstämmer
helt visst ej med svenskmannasinnet att mottaga välsignelse
från dens läppar, vars hjärta måhända är färdigt till välsignelsens motsats.
Kan ett enda exempel anföras, då präst verkligen tvingats att förrätta
vigsel?»

Kyrkomötet antog i oförändrat skick som kyrkolag vad förslaget i 4 kap.
1, 2, 3 och 8 §§ innehöll men tilläde i sin skrivelse till Konungen: »Tillika får
kyrkomötet i underdånighet anhålla om åtgärders vidtagande för att icke
kyrkans medverkan till äktenskaps avslutande må påfordras i de fall, där
god kyrklig ordning och kyrkans värdighet skulle därpå lida.»

I promulgationsformeln till förutberörda 1915 års lag förklarades, att vad
4 kap. 1, 2, 3 och 8 §§ innehöllo om äktenskaps ingående medelst vigsel inom
svenska kyrkan och om sådan vigsels förrättande var av kyrkolags natur.
Detta uttalades ej uttryckligen vid införandet av 1920 års giftermålshalk
beroende på att kyrkolagsbestämmelserna i 1915 års lag oförändrade
intogos i den nya lagen.

Vad däremot bestämmelserna om äktenskapshindren beträffar, äro dessa
icke av kyrkolags natur utan allenast civillag, något som även underströks
av 1915 års kyrkomöte.

244

Emellertid förefinnes en från den borgerliga lagen statsrättsligt skild
kyrkolag. I denna upptages dock icke någon bestämmelse direkt avseende
äktenskapshinder.

Frågan om skyldighet för präst inom svenska kyrkan att som vigselförrättare
medverka vid omgifte har därefter behandlats vid ett stort antal
kyrkomöten fram till 1957 och därvid har ett flertal förslag framlagts om
lättnad i eller ändring av giftermålsbalkens bestämmelser i detta hänseende,
vilket föranlett olika kyrkomöten att hos Konungen begära utredningar i
frågan.

I denna fråga har även dissenterlagskommittén i betänkande 1949 med
förslag till religionsfrihetslag m. m. förordat, att 4 kap. 3 § första stycket
giftermålsbalken skulle erhålla följande lydelse: Till vigsel inom svenska
kyrkan äga de trolovade välja den präst inom kyrkan de själva åstunda;
dock vare annan ej skyldig viga än präst i församling, av vilken endera är
medlem. Präst vare ej heller skyldig viga därest någon av de trolovade icke
tillhör något trossamfund eller är frånskild och andre maken i tidigare
äktenskap lever.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Herman Zetterberg, har i yttrande
över betänkandet, såvitt avser denna fråga, uttalat: »Det synes förhålla
sig så att ett mindre antal bland prästerna känner samvetsbetänkligheter
mot att, åtminstone i vissa fall, viga frånskild, under det att det stora
flertalet anser att den kyrkliga välsignelsen icke bör vägras någon som begär
denna. Av viss betydelse i detta sammanhang är, hur man skall uppfatta
vigselförrättarens medverkan vid äktenskapets ingående. Enligt äldre
såväl kyrklig som världslig rätt, vilken alltjämt kommer till uttryck i vårt
nu gällande kyrkliga vigselformulär, tänkas kontrahenterna själva inför vigselförrättaren
och i närvaro av församling eller vittnen träffa en överenskommelse
om äktenskap. Den rättsliga innebörden av vigselförrättarens
uppgift är således att offentligen konstatera att överenskommelsen föreligger;
till hans förklaring härom, stadfästelsen, anknyta rättsverkningarna.
Därefter har han att, vid det viktiga steg kontrahenterna tagit, giva dem
den kyrkliga välsignelsen. Kyrkans medverkan vid vigseln innefattar således,
enligt den nu angivna uppfattningen icke något bedömande av det tillämnade
äktenskapet ur religiösa eller etiska synpunkter; det ankommer på
kontrahenterna själva att i sådant hänseende taga ståndpunkt till sitt äktenskap.
»

Någon ytterligare av Kungl. Maj:t tillsatt utredning med uppdrag att utreda
denna fråga har icke tillkommit.

Biskopen i Strängnäs stift Gösta Lundström, som alltsedan 1951 varit
ledamot av kyrkolagsutskottet och som deltagit vid olika kyrkomötens
handläggning av denna fråga, har, hörd som sakkunnig i målet, uttalat som

245

sin uppfattning, att en församlingspräst enligt gällande lagstiftning har
ovillkorlig skyldighet att viga frånskilda.

Av den för 1915 års lag ansvarige departementschefens uttalande om innebörden
av lagens stadgande om vigselskyldighet finner häradsrätten
uppenbart, att lagstiftarens avsikt varit en ovillkorlig vigselskyldighet utan
rätt till prövning av förekomsten av andra vigselhinder än de, som uttryckligen
angivits i giftermålsbalken.

Dissenterlagskommitténs utredning och förslag samt Zetterbergs ställningstagande
härtill utgöra även stöd för att efterföljande lagstiftare och
justitieminister på enahanda sätt uppfattat skyldigheten.

Genom 1915 års kyrkomötes antagande av denna del av lagen och de
efterföljande kyrkomötenas diskussioner och förslag till ändring i skyldigheten,
vilka förslag hittills lämnats utan avseende av Kungl. Maj:t, är
likaledes uppenbart, att det lagstiftande kyrkliga organet, som givetvis
även haft att pröva lagens förenlighet med kyrklig lag och ordning, godtagit
bestämmelsen.

Lundströms uttalande får med hänsyn till de befogenheter 1686 års
kyrkolag 24 kap. 1 och 2 §§ giva biskoparna, var för sitt stift, anses vara
av synnerlig betydelse för målets avgörande.

Häradsrätten finner utrett, att någon denna fråga påverkande konflikt
mellan borgerlig och kyrklig lag ej är för handen.

Det kan ej heller — oavsett att den blivande prästen, innan han erhåller
sitt ämbete, i sitt prästlöfte, som till lydelsen är stadfäst av Kungl. Maj:t,
förpliktat sig, bl. a., »att efter bästa förstånd och samvete, rent och klart
förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga skrift, och så som
vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna» — tillkomma envar församlingspräst
att ur denna synpunkt i varje särskilt fall pröva huruvida kontrahenternas
tillämnade äktenskap, oberoende av om det uppfyller den borgerliga
lagens krav, överensstämmer med Guds ord och kyrkans bekännelse.

Vad Hasselrot uttalat i sitt förutberörda yttrande angående tvång mot
präster samt att det vid olika kyrkomöten rått synnerligen skiljaktiga meningar
i denna fråga kan numera icke förtjäna avseende vid ansvarsfrågans
prövning.

Den av Härdelin anförda grunden för bestridandet av ansvar kan förty
icke vinna beaktande utan hade det ålegat honom att ställa sig bestämmelsen
om vigselskyldighet till efterrättelse.

Härdelins förfarande skall bedömas såsom tjänstefel.

Vid straffmätningen beaktar häradsrätten å ena sidan, att domkapitlet
i Strängnäs på anfordran av häradsrätten uttalat, att — i det fall tjänstefel
skulle anses föreligga — detta borde bedömas vara av lindrig beskaffenhet,
samt å andra sidan, att Härdelin — utan att rådgöra med biskopen i Sträng -

246

näs stift, vilket det i förevarande fall får anses ha ålegat honom — på ett
enligt vad utredningen visar omilt sätt redogjort för sin uppfattning inför
de lysningssökande kontrahenterna.

Häradsrätten dömer Härdelin jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen att för
tjänstefel till kronan böta 25 dagsböter å 3 kronor.

Gustafsson tillerkännes av allmänna medel ersättning för försvaret av
Härdelin med 2 028 kronor, varav 1 700 kronor i arvode.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

3. Polismän ha vid verkställighet av tjänsteförrättning avlossat
skrämskott. Förfarandet har ansetts innefatta användande av
strängare medel än förhållandena krävde och följaktligen

vara felaktigt

I tidningen Norrländska Socialdemokraten för den 30 juli 1960 var intagen
en insändare under rubriken »Varför? Varför? Varför?» Insändaren
var undertecknad »Sigurd Sandberg». I artikeln uppgavs bl. a.: Sandberg
hade under en promenad en vårkväll 1960 i Bodentrakten hejdats av ett
par personer, som uppgivit sig vara polismän. Enär han trott, att det icke
var polismän, som ropat till honom, utan gangsters eller andra sådana personer,
hade han genast i panik sprungit från platsen. Polismännen hade då
uppmanat honom att stanna, enär de annars skulle skjuta. Sandberg hade
emellertid icke åtlytt uppmaningen utan fortsatt sin flykt. Polismännen
hade då avlossat ett par pistolskott. Sandberg hade en stund senare gripits
och införts till polisarresten i Boden. Han hade där fått kvarstanna
till påföljande dag utan att få taga kontakt med sina anhöriga. Hans önskan
om att bli släppt i sådan tid, att han skulle kunna passa sitt arbete, hade
nonchalerats. På fråga hade han upplysts om att anledningen till omhändertagandet
av honom hade varit hans mystiska beteende och utseende.

Sedan jag i anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodat landsfogden
i Norrbottens län att inkomma med upplysningar, inkom landsfogden
Hans Fjelner med eget yttrande och yttrande från e. o. landsfiskalen i
Bodens distrikt Kurt Landberg jämte viss i anledning av händelsen verkställd
utredning.

Av utredningen framgick följande.

Den person, som undertecknat insändaren i tidningen, var tygarbetaren
Sigurd Sandberg från Sävast. Denne har vid polisförhör uppgivit: Strax
efter klockan 21 den 4 april 1960 tog han en promenad längs landsvägen
från Sävast järnvägsstation mot Grubban. Vid tillfället var det månsken
och några köldgrader samt skarsnö. Under promenaden tog han en genväg
över några fält. Det visade sig dock, att skaren icke bar honom, varför

247

han beslöt sig för att begiva sig upp på landsvägen igen. När han då närmade
sig arrendatom Arvid Nilssons bostad, riktades en bilstrålkastare
mot honom. Han ändrade då riktning och fortsatte ungefär parallellt med
landsvägen. När han sedan kommit upp på denna väg, fortsatte han ett
stycke på den men vände därefter och gick landsvägen tillbaka. Han passerades
därvid två gånger av en bil, som bländade honom. För att icke bli
bländad och för att skydda ansiktet mot stenskott hade han hållit ena
handen för ansiktet, när bilen passerade honom.

Arrendatorn Arvid Nilsson har vid polisförhör berättat: När han klockan
omkring 21.45 ifrågavarande kväll kommit ut på sin gårdsplan, såg han
en man ligga i snön ungefär 250 meter från gården. Mannen reste sig upp
och plumsade fram i snön mot Nilssons gård. När han fann sig iakttagen,
lade han sig ned igen invid en lada. Nilsson tyckte, att mannen betedde sig
underligt, och misstänkte, att denne var ute i olovliga ärenden eller att
han ej kunde taga vara på sig själv. Nilsson riktade därför strålkastarna
på sin bil mot mannen. Denne lade sig då åter ned i snön. Han reste sig
sedan och fortsatte över gärdet, parallellt med landsvägen. Nilsson telefonerade
då till polisen och omtalade vad han sett samt bad polisen undersöka
förhållandet. Nilsson tog därefter sin bil för att genskjuta mannen. Han
passerade honom därvid två gånger. Mannen försökte dölja ansiktet med
ena armen, tydligen därför att han ej ville bli igenkänd.

Av utredningen i ärendet framgår vidare: Med anledning av Nilssons anmälan
begåvo sig t. f. förste poliskonstapeln Arne Larsson och t. f. poliskonstapeln
Bertil Öhrvall, båda i Överluleå-Edefors polisdistrikt, till Nilssons
bostad i bil. De foro därefter i riktning mot den plats där den eftersökte
mannen enligt Nilssons uppgift skulle befinna sig.

Om vad som därefter inträffade ha Larsson och Öhrvall uppgivit följande
i en av dem till landsfiskalen den 5 april 1960 ingiven promemoria: När de
färdats ett stycke upptäcktes mannen, som gick på vänster sida av vägen
i färdriktningen. När billysena slogo mot mannen, tog han upp händerna
och höll för ansiktet. Larsson körde då upp jämsides med mannen i avsikt
att få ett samtal med honom, men så fort denne såg, att bilen skulle stanna,
gjorde han en hastig vändning och började att springa åt motsatt håll. Öhrvall
kastade sig då ut ur bilen och började springa efter mannen. Härvid
medförde han Larssons tjänstepistol, som var laddad. Larsson kastade sig
också ut ur bilen och började springa i samma riktning som den flyende
mannen. När konstaplarna sprungit ett stycke, ropade de till mannen: »Det
är från polisen, stanna!» Mannen tog dock ingen notis om detta utan ökade
bara hastigheten. Larsson sade då till Öhrvall, att denne skulle skjuta i
luften för att se om mannen då skulle reagera. Öhrvall sköt då först ett
skott och sedan ett till. Innan detta gjordes, hade Larsson ropat till man -

248

nen, att han skulle stanna, annars skulle de skjuta. De två skott, som Öhrvall
avlossade, riktades snett uppåt och till höger med beräkning att de
skulle ramla ned i skogen till höger om vägen. När inte mannen stannade
inför detta argument, ryckte Larsson till sig pistolen och avlossade ännu
ett skott med samma riktning. Skotten voro således ej avsedda att gå i
närheten av mannen på något sätt och voro icke s. k. slumpskott utan riktades
åt ett håll långt ifrån den flyende mannen, endast för att skrämma
honom till att stanna. Ytterligare skottlossning förekom inte.

Sandberg har om händelseförloppet kring skottlossningen uppgivit, att
han blev rädd, när bilen stannade intill honom, samt tvärvände och sprang
in på en skogsväg i avsikt att undkomma dem som — enligt vad han trodde
— förföljde honom i någon illvillig avsikt. Sandberg hörde, har han vidare
uppgivit, att det small några skott bakom honom; han kunde dock icke tro
att det var polisen, som sökte honom.

I ärendet har därjämte upplysts: När Larsson och Öhrvall icke kunde
hinna ifatt Sandberg, tillkallade de polisförstärkning. Strax efter kl. 24.00
kunde Sandberg gripas. Han befann sig vid en ladugård 400—500
meter från landsvägen. Vid omhändertagandet kunde han genast identifieras.
Såvitt polismännen visste, var han icke misstänkt för brott. Hans uppträdande
var emellertid enligt polismännens uppfattning underligt; han var
virrig i sitt tal, svarade knappt på frågor och kunde icke giva någon förklaring
till sitt beteende under kvällen. Han fördes därför till polisstationen
i Boden. E. o. landsfiskalen Kurt Landberg beslöt därefter, att Sandberg
skulle kvarhållas i arresten till påföljande morgon, enär Sandbergs sinnestillstånd
var sådant, att han svårligen kunde taga vara på sig själv. Efter
förhör på morgonen den 5 april 1960 fick Sandberg, som då föreföll lugn
och fattad, lämna polisstationen kl. 9.45.

De två poliskonstaplar, som hade vakttjänst på polisstationen då Sandberg
infördes dit, ha uppgivit, att de icke hört Sandberg uttala någon
önskan om att bli släppt i sådan tid, att han kunde passa sitt arbete. De
kunde ej heller erinra sig att Sandberg gjort någon framställning om att få
telefonera hem.

I ett till landsfogden avgivet yttrande har Landberg anfört bl. a.: Det
vore fullt klart, att skjutvapnets användande i förevarande fall icke ägde
stöd i gällande författning, även om skotten närmast varit att betrakta som
skrämskott. Emellertid borde det skedda ses mot bakgrunden av en del mycket
svåra våldsdåd, som under senare år begåtts inom Bodens och ett angränsande
landsfiskalsdistrikt. Dessa våldsdåd hade fullt naturligt medfört,
att polismännen i distriktet blivit särskilt misstänksamma. Det vore därför
förståeligt, om nerverna och därmed omdömet kunde klicka i vissa situationer.

249

Fjelner har i sitt hit ingivna yttrande anfört: Det skedda hade utspelats
inom Bodens fästnings skyddsområde och i omedelbart grannskap till för
fästningen betydelsefulla försvarsanläggningar. I arbetsuppgifterna för
polispersonalen inom skyddsområdet inginge att bevaka och utöva tillsyn
av militära anläggningar. Med hänsyn till betydelsen av Bodens fästning
hade denna uppgift i det dagliga arbetet tillmätts stor betydelse. I samband
därmed hade det ansetts nödvändigt att nedlägga ett betydande
arbete på kontroll av främlingar och okända personer. Mot bakgrunden av
dessa förhållanden syntes ett ingripande mot Sandberg försvarligt. Sandbergs
uppträdande hade onekligen i betydande grad avvikit från vad som
kunde anses normalt. I likhet med polischefen ansag Fjelner det dock klart
att bruk av skjutvapen icke varit motiverat. Att Sandberg, med hänsyn till
sin egen säkerhet, kvarhållits till morgonen efter omhändertagandet syntes
Fjelner med hänsyn till hans förvirrade uppträdande försvarligt.

Fjelner har slutligen framhållit, att det enligt hans uppfattning icke funnes
anledning till anmärkning i annat hänseende än rörande polismännens
bruk av skjutvapen, vilken del av ärendet borde handläggas i disciplinär
väg.

Larsson och Öhrvall ha härstädes i infordade yttranden uppgivit, att de
under bilfärden till Nilssons bostad diskuterat vad det kunde vara för person,
som enligt Nilsson betett sig så underligt. De hade därvid kommit till
den slutsatsen att mannen sannolikt var sinnesrubbad. När mannen börjat
springa, så snart de stannat intill honom och skulle tala med honom, hade
Larsson, enligt vad han uppgivit, blivit övertygad om att det var något
fel på mannens förstånd.

Öhrvall har därjämte upplyst, att han och Larsson vid tillfället voro
uttröttade av olika besvärliga utryckningar under det senaste dygnet, varför
deras omdöme möjligen blivit något avtrubbat. I

I en till landsfiskalen (polischefen-åklagaren) i Bodens distrikt avlåten
skrivelse anförde jag därefter följande.

Otvivelaktigt måste Sandbergs uppträdande å det snötäckta fältet utanför
Nilssons bostad och när Nilsson passerade honom i bilen ha tett sig underligt
för denne, särskilt med hänsyn till att händelserna ägde rum i omedelbart
grannskap till betydelsefulla försvarsanläggningar.

Med hänsyn till dessa iakttagelser, vilka Nilsson vidarebefordrat till Larsson
och Öhrvall, och till Sandbergs beteende, när polisbilen stannade intill
honom, kunna Larsson och Öhrvall, objektivt sett, icke anses ha saknat
fog för att gripa Sandberg i syfte att fastställa hans identitet och kontrollera
hans förehavanden på platsen.

250

Kungl. Maj:t har i cirkulär den 7 december 1945 till länsstyrelserna och
polismyndigheterna meddelat vissa anvisningar angående bruket av skjutvapen
i polistjänsten. Enligt punkt 1 i dessa anvisningar är begagnande av
skjutvapen att betrakta såsom en yttersta utväg, vilken får komma i fråga endast
då andra medel befinnas vara otillräckliga. Enligt punkt 3 i anvisningarna
må polisman i fall, som avses i 5 kap. 10 § strafflagen, under beaktande
av vad under 1 sagts, använda skjutvapen bl. a. dels för att infånga den
som på sannolika skäl misstänkes ha begått brott av allvarlig beskaffenhet
och söker undkomma med sådant fortskaffningsmedel att det är föga utsikt
att på annat sätt gripa honom, dels för att omhändertaga sinnessjuk,
om omedelbar fara för annan person föreligger, eller annan som på grund
av särskilda omständigheter (innehav av vapen som kan befaras bliva missbrukat
eller dylikt) uppenbarligen är farlig för säkerheten, dels ock för
annan viktig uppgift av jämförlig beskaffenhet.

Larsson och Öhrvall ha uppgivit, att de under bilfärden till Sävast kommit
till den uppfattningen, att den mystiske mannen sannolikt var sinnessjuk.
Larsson har därjämte tillagt, att han blev övertygad härom, när mannen
sprang undan, så snart polismännen ville tala med honom.

Larsson och Öhrvall synas sålunda ha haft den uppfattningen att de hade
att göra med en sinnessjuk person. Det hade dock icke framkommit någon
som helst anledning antaga, att mannen var farlig för annan person eller
att han innehade vapen eller på annat sätt uppenbarligen var farlig för
säkerheten. Ej heller förelåg skälig misstanke att han gjort sig skyldig till
sådan brottslighet, som enligt övriga anvisningar i cirkulärets punkt 3 kunnat
motivera ett begagnande av skjutvapen.

Det är sålunda uppenbart att omständigheterna vid tillfället icke voro
sådana, att de båda polismännen enligt anvisningarna varit berättigade att
använda skjutvapen.

Det förhållandet att de skott som avlossades icke utgjorde verkningseld
utan allenast skrämskott torde vara utan betydelse vid bedömande av lagligheten
av polismännens handlande. Enligt min mening få skrämskott eller
varningsskott icke avlossas annat än då förutsättningarna för bruk av
skjutvapen föreligga enligt cirkuläret, som enligt sin ordalydelse icke begränsats
till verkningseld utan avser bruk av skjutvapen i tjänsten.

Det är vidare och framför allt att märka att polisman vid verkställande
av tjänsteåtgärd, enligt 11 § allmänna polisinstruktionen, ej får använda
strängare medel än förhållandena kräva. Omständigheterna i förevarande
fall ha icke varit sådana, att andra och lindrigare medel än begagnande av
skjutvapen varit otillräckliga för att gripa Sandberg. Larsson och Öhrvall
ha redan på grund härav icke ägt använda skjutvapen. Fastmera framstår
det såsom i hög grad olämpligt att söka skrämma en person, som antages
vara sinnessjuk och beträffande vilken man icke har några som helst objektiva
skäl att misstänka att han begått brott eller är farlig för annans säker -

251

het. Användningen av skjutvapen i en dylik situation är olämplig även
med hänsyn till risken för att annan kan skadas av skrämskotten.

Av anförda skäl anser jag att Larsson och Öhrvall genom sitt ifrågavarande
handlingssätt i så hög grad åsidosatt dem jämlikt 11 § allmänna polisinstruktionen
åvilande förbud att vid verkställande av tjänsteåtgärd använda
strängare medel än förhållandena kräva, att beivran därav icke kan
underlåtas.

Den uppkomna situationen har emellertid otvivelaktigt krävt ett snabbt
handlande. Larsson och Öhrvall ha därför råkat i en situation, där de icke
haft tillfälle att närmare överväga hur de borde handla. De ha vidare vid
skottens avlossande sökt undvika risk för skada å person och egendom. I
betraktande härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt finner jag
det fel, som de låtit komma sig till last, bör kunna beivras i disciplinär väg.
Enligt min mening bör närmast varning komma i fråga.

Enär Sandberg genom sitt uppträdande före och efter gripandet synbarligen
gav anledning till antagande att hans sinnestillstånd vid tillfället var
sådant, att han icke kunde taga vård om sig själv, får polisen anses ha haft
fog för sin åtgärd att föra honom till polisarresten i Boden och kvarhålla
honom över natten.

Vad slutligen angår Sandbergs påståenden om att han icke fick taga kontakt
med anhöriga och ej heller tilläts lämna arresten å sådan tid, att han
kunde passa sitt arbete, saknar jag stöd för antagande att någon befattningshavare
i dessa hänseenden låtit fel komma sig till last.

På grund av vad jag sålunda anfört överlämnade jag, under åberopande
av innehållet i 31 § första stycket och 33 § polisreglementet, handlingarna
i ärendet till landsfiskalen för den åtgärd mot Larsson och Öhrvall, som han
kunde finna påkallad.

Landsfiskalen (polischefen-åklagaren) i Bodens distrikt yttrade i beslut
den 19 november 1960 följande.

Genom sitt ifrågavarande handlingssätt ha Larsson och Öhrvall åsidosatt
dem jämlikt 11 § allmänna polisinstruktionen åvilande förbud att vid verkställande
av tjänsteåtgärd använda strängare medel än förhållandena
kräva. Därigenom ha de visat oförstånd i tjänsten.

På grund härav meddelas Larsson och Öhrvall, med stöd av 31 § första
stycket och 33 § polisreglementet, varning.

Landsfiskalens beslut har vunnit laga kraft.

252

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. Om praxis vid tvångsintagningar å sinnessjukhus och om
behovet av ändrade bestämmelser rörande sådana intagningar

Intagning å sinnessjukhus kan enligt gällande lag ske dels för vård och
dels för observation.

Förutsättning för intagning för vård är enligt sinnessjuklagen — om man
bortser från den särskilda möjlighet till vård utan kvarhållningsrätt som
tillskapats genom lagstiftning år 1959 — att den sjuke lider av sinnessjukdom
samt att han är i behov av vård å sinnessjukhus (jfr 8, 10 och 12 §§
sinnessjuklagen). Med sinnessjukdom jämställes enligt uttryckligt stadgande
i lagen sinnesslöhet. Enligt vedertagen praxis kan intagning ske även
i vissa svårare fall av psykopati, förutsatt att vårdbehov föreligger. Behörighet
att ansöka om intagning för vård tillkommer den sjuke själv, vissa
honom närstående personer ävensom vissa myndigheter.

Intagning för observation kan likaledes ske såväl på vederbörandes egen
begäran som tvångsvis. Mot vederbörandes vilja kan observationsintagning,
på begäran av bl. a. polismyndighet, äga rum, då av någons uppträdande
uppenbarligen framgår, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller
eget liv, och anledning finnes till antagande, att han är sinnessjuk. Mellan
intagning för vård och intagning för observation på ansökan av annan än
den sjuke föreligger således den principiella skillnaden, att intagning för
vård kan ske endast under förutsättning att sinnessjukdom eller därmed
jämförligt tillstånd konstaterats föreligga, medan däremot för observationsintagning
endast kräves, att misstanke föreligger om sinnessjukdom.

För intagning annorledes än på den sjukes egen begäran, vare sig det
gäller intagning för vård eller observationsintagning, erfordras alltid medverkan
av läkare. Denna sker genom utfärdande av vårdattest, intyg som
omförmäles i 11 § 2 mom. sinnessjuklagen eller observationsattest. I vårdattest
skall vederbörande läkare intyga, att den undersökte är i behov av
vård å sinnessjukhus. Med hänsyn till kravet å sinnessjukdom är emellertid
uppenbart, att ett sådant uttalande ej må göras, med mindre den undersökte
bedömes lida av sådan sjukdom. I intyg enligt 11 § 2 mom., vilket är
avsett att kunna användas vid brådskande fall, då ansökan om intagning
för vård göres av polismyndighet, skall intygas, att den undersökte på
grund av sinnessjukdom är farlig för annans personliga säkerhet eller eget
liv. Observationsattest slutligen skall innehålla försäkran, att anledning
finnes till antagande, att den undersökte är sinnessjuk.

253

För att belysa tillämpningen av sinnessjuklagens bestämmelser om intagning
å sinnessjukhus och i syfte att undersöka, huruvida åtgärder kunde
anses erforderliga för att förstärka den enskildes rättsskydd mot misstag vid
intagningar, granskades under år 1957 å JO-expeditionen handlingarna
rörande ett stort antal personer, vilka intagits å sinnessjukhus på begäran
av annan än dem själva. Vid granskningen uppmärksammades, såvitt nu är
i fråga, följande 11 fall, vilka alla avse personer som vid vederbörande sjukvårdsläkares
prövning enligt 12 § sinnessjuklagen befunnits icke vara i
behov av vård å sinnessjukhus.

Fall 1. Lokföraren H.J., född 1916. Intagen 7/10 1955 på ansökan av
hustrun. Ansökan dagtecknad 6/6 1955.

Vårdattest 24/9 1954: Har haft psykiska rubbningar i perioder sedan
1952. Besvär sedan slutet av juni i år. Började med otrivsel i arbetet och
sedermera förföljelsekänsla. — Status praesens: Uppträder tämligen normalt.
Anser sig vara förföljd med förtal. Har blivit aggressiv. Anser sig icke
kunna arbeta. För närvarande inga säkra tecken till att han skulle vara
farlig för eget eller andras liv, men skapar otrevnad i hemmet.

Påskrift å vårdattesten 1/6 1955: Har gått hemma och uträttat föga. Har
nu ett par dagar på försök fått syssla med litet lätt utom säkerhetstjänst på
S.J., men det går icke. Uppträder hotande mot förman och kamrater, så
att de måst avhysa honom från arbetsplatsen. Skryter med sin styrka.
Vårdbehovet nu trängande.

Intyg 7/10 1955 av den vårdattestskrivande läkaren: Vårdbehovet nu
trängande. J. har förbjudits att använda vapen och hans gevär har omhändertagits,
men han har skaffat sig ett hagelgevär i alla fall och ämnar sig
ut på älgjakt. Uppträder aggressivt och hotar med advokat.

Journal: Patienten har varit exspektant vid sjukhuset en längre tid utan
att avhöras. Nu inför älgjakten ringer dock landsfiskalen, emedan patienten
sökt återfå sitt skjutvapen. Hustrun intygar dock för landsfiskalen, att
patienten är bättre än någonsin. — 8/10: Inga som helst sjukdomssymtom
förmärkas. Torde ha varit ett fall som kunnat utredas polikliniskt för länge
sedan. Utskrives.

Fall 2. Försäljaren Å. E., född 1923. Intagen 25/6 1955 på ansökan av
polismyndighet.

24/6 1955 gjorde fru L., med vilken E. sammanbott sedan november
1954, polisanmälan mot E. för misshandel. I anmälan uppgav fru L.: E.,
som hade ett mycket häftigt humör, hade vid flera tillfällen misshandlat
fru L. På kvällen 19/6 1955 hade fru L. och E. tillsammans besökt en
restaurang. E. hade åkt hem före fru L. Då fru L. kom hem, hade gräl
uppstått mellan fru L. och E. Denne hade tilldelat fru L. 7 a 8 knytnävslag.
E. hade yttrat, att han komme att mörda fru L., när hon icke längre ville
veta av honom. Fru L. kunde icke yttra sig om huruvida E. kunde sätta
sina hotelser i verket, men hon vore rädd för honom på grund av hans uppträdande
mot henne. Fru L. hade dagen före anmälan förbjudit E. att
längre bo hos henne. Sedan hon satt in nytt lås i lägenheten, hade dock E.
försökt komma in genom att skruva bort ett beslag runt låsvredet.

E. hördes av polisen dagen efter anmälan. Han erkände därvid, att han
lindrigt misshandlat fru L. Vid grälet hade E. knuffat fru L., så att hon

254

åkt mot väggen. Efteråt hade fru L. sagt, att det inte var så farligt. E. hade
icke någon gång hotat fru L. till livet.

Vårdattest 25/6 1955: Varit tillsammans med en kvinna, som anmält
honom för misshandel 19/6. Hon är rädd för sitt liv. — Status praesens:
Sinnesstämning lugn. Gott uppträdande. Trängande vårdbehov. Farlig för
annans säkerhet.

Journal: Vid intagningen fullt ordnad, lugn, lucid. — 27/6: Uppträder
fullt korrekt. Inga tanke- och sinnesvillor framkomma. Utskrives. Sjukdomsform:
Ej psykiskt sjuk.

Fall 3. Reparatören J. S., född 1896. Intagen 26/1 1956 på ansökan av
hustrun.

Vårdattest 26/1 1956: Syfilis 1942. Epilepsianfall 1954. Tidvis missbrukat
sprit, i synnerhet sista året. Vårdad på psykiatrisk klinik 1942 och på Lillhagens
sjukhus 1952. Sedan 1954 synnerligen besvärlig för familjen. Bor i
pannrummet. Driver omkring i staden. De anhöriga äro rädda för honom
och kunna ej prata med honom. — Status praesens: Uppträder ordnat när
han anträffas i pannrummet. Retlig. Vårdbehovet trängande eftersom
patientens levnadssätt är sådant, att fara föreligger att han skall skada sig
själv och sin familj.

Journal: Vid intagningen klar och ordnad. — 27/1: Uppträder ordnat.
Svarar formellt adekvat med normal latens. Inte ovänlig men låter litet
vresig då han berättar om sina förhållanden. Bortsett från de sociala egenheterna
får man icke fram något klart psyko-patologiskt och ingenting som
skulle tyda på någon aktuell psykos. Förnekar att han skulle ha hotat. —
7/2: Hustrun och sonen besöka i dag överläkaren med anledning av ifrågasatt
utskrivning. Det är uppenbart, att motsättningarna mellan patienten,
å ena, samt hustrun och sonen, å andra sidan, äro mycket djupa. Hustrun
och sonen äro oresonligt partiska. De ha satt sig i sinnet, att patienten ej
skall härifrån. Jämfört med den andra parten är patienten avsevärt mera
balanserad, redig och försonlig. Kan ej anses farlig på något sätt. Utskrives.
Icke sinnessjuk.

Fall 4- F. kontoristen E. H., född 1888. Intagen 23/3 1955 på ansökan av
hustrun. Ansökan dagtecknad 4/8 1954.

Vårdattest 6/8 1954: Konsumerat pilsner i stora mängder och även brännvin.
Intagen på ålderdomshem under tiden 21/10 1953—18/1 1954. Diagnos:
Arteriosclerosis cerebri. Sedan början av våren 1954 har svartsjukans
demon behärskat H. Hustrun är 63 år men skulle ändå ha ett förhållande
dels med en granne på 40 år och dels med en systerson, likaledes 40-årig.
Allt beror på omtöekningen och är alkoholistens dikt, jämställd med delirium
tremens. Denna idé behärskar honom dagligen och hustrun fruktar,
att det kan bli våldshandlingar. — Status praesens: Uppträdandet är typiskt
för en arteriosclerotiskt sjuk pilsnergubbe. Deprimerad och avtrubbad.
Svartsjukeidéerna om hustruns otrohet äro fixerade.

En svärson till H. anmälde 22/3 1955 till vederbörande polismyndighet,
att H. uppträdde på sådant sätt i sitt hem, att han utgjorde en fara för
sin hustru. Vid utredning i ärendet uppgav hustrun, att mannens svartsjuka
under den senaste tiden tilltagit och att han misshandlat henne vid tre tillfällen
under de senaste fjorton dagarna. H. medgav vid förhör, att han slagit
hustrun, samt förklarade, att han icke kunde »lägga band» på sig. En
distriktssköterska, som även hördes, vitsordade hustruns uppgifter om att

255

mannens svartsjuka tilltagit under de senaste veckorna och att han vid
flera tillfällen misshandlat hustrun.

Journal: Vid intagningen helt orienterad. Säger att han efter sjukhusvistelse
1953 började känna en tilltagande misstro mot hustrun. Inbillade
sig att hon hade förhållanden med andra män, speciellt en granne. Vid ett
tillfälle slog han till henne för att hon varit inne hos grannen. Säger att det
nog är inbillning, men kan ej komma ifrån det. — 24/3: Psykiskt föreligger
ej särskilt grava rubbningar. Klart medveten om att han varit svartsjuk i
onödan. Vänligt inställd till hustrun. Fäst vid hemmet. Man får ett klart
intryck av att hustrun överdriver väsentligt. — 7/4: Försynt och trevlig.
Har bra reda på sig. För länge sedan meddelad att vårdbehov ej föreligger,
men har föredragit att kvarstanna litet, då hustrun avvikit från hemmet
utan att lämna adress. Inga som helst tecken till gravare psykisk skada. —
16/4: Utskrives såsom ej vårdbehövande. Hustrun synnerligen egendomlig.
Hon medger, att hon själv ej anser mannen sinnessjuk, men hon tyckte, att
han blev tjatig och hon var trött på honom.

Fall 5. Fru Lilly A., född 1906. Intagen 14/3 1955 på ansökan av fattigvårdsstyrelsens
ordförande. Ansökan dagtecknad 6/7 1954.

Vårdattest 4/3 1953: Vårdad å Västra Marks sjukhus 26/2 1942—12/10
1946 såsom N-patient. Diagnos: Imbecillitas. Äktenskap 1931, olyckligt
redan efter tre år. Under tiden före äktenskapet känd för lösaktighet, slarvighet
och opålitlighet. Efter hemkomsten från Västra Marks sjukhus
syntes allt gå bra under första året. Snart började hon emellertid åter visa
sig opålitlig med sanningen och började då och då avvika från hemmet.
Blir borta längre eller kortare tider. Avvek senast i november 1952. Så
småningom längtar hon hem igen. — Status praesens: Har varit på ålderdomshemmet
sedan medio januari. Längtar hem. Sinnesstämningen något
labil. Gör ett trögt och undermåligt intryck. Bör fortfarande betecknas som
intellektuellt undermålig. Inga tecken till psykos. Kan väl ej betecknas som
farlig för annans personliga säkerhet, men synes ha stora svårigheter att på
egen hand klara sig. Avviker utan att någon har möjlighet att veta var hon
finnes. I behov av omhändertagande på grund av sin omdömeslöshet. Stannar
ej på öppen anstalt.

Tillägg till vårdattesten: 15/6 1954 i särskild skrivelse: Vistats hos en son
21/1—31/3 1954. Har därefter haft kortvariga anställningar på upp till en
vecka, varefter hon givit sig i väg. Tidvis vet man icke var hon finnes.
Psykiskt ordnad och svarar adekvat. Ganska ordrik och debilt pratsam.
Sedan lång tid visat bristande uthållighet och oförmåga att stanna på en
plats. Hon kan visserligen icke bedömas som sinnessjuk, men hon är debil
och har psykiska abnormdrag som underlag för sitt beteende. Hennes oförmåga
att inordna sig i en ordnad livsföring är så markerad, att jag anser
henne i behov av omhändertagande för senare försöksutskrivning med fastställd
placering. — 29/6 1954, tecknat å vårdattesten: Vid förnyad personlig
undersökning 9/6 1954 anser jag vårdbehovet oförändrat enligt ovanstående.

Journal: Vid intagningen lugn och ordnad. — 17/3: Trög, indolent, förnekar
allt för henne nedsättande. Prövning verkställd enligt 12 § sinnessjuklagen.
Ej vårdbehov. — 25/4: Patienten är ordnad men verkar efterbliven
och är mycket primitiv samt något stel. Förmyndaren borde hämta
henne och placera henne annorstädes. — 7/6: Redig och ordnad. Ger
adekvata svar, verkar förhållandevis omdömesgill och visar inga symtom på

256

aktiv psykos. Hemresa så snart arbete ordnats. — 27/6: Utskriven. Ej sinnessjuk
(lösdriverska, bör omhändertagas å arbetshem eller dylikt). Ehuru
ej direkt vårdbehövande å sinnessjukhus fick patienten kvarstanna en tid
av sociala skäl.

Fall 6. F. hushållerskan Anna J., född 1908. Intagen 18/10 1955 på ansökan
av fattigvårdsstyrelsens ordförande. Ansökan dagtecknad 19/2 1955.

Vårdattest 1 /2 1955: Genomgått vanlig folkskola. Efter skolgången vistades
hon i hemmet. Har enligt en broder aldrig visat någon lust för arbete
och har aldrig visat tendenser att skaffa sig något arbete utom hemmet.
Sedan modern avlidit 1950 hushållade den sjuka för brodern. Den 22/4

1952 attacker med ångest och hjärtklappning. Vårdad på medicinsk avdelning
vid lasarett 23/4—6/5 1952. Sedan dess har den sjuka varit så gott
som helt arbetsoförmögen. För närvarande intagen på ålderdomshem. År
uppbrusande och häftig såväl mot internerna som mot personalen. De tidigare
beskrivna ångestattackerna finnas inte längre. — Status praesens: Ingen
riktigt tillfredsställande affektiv kontakt med den sjuka. Någon psykos
synes inte föreligga. Det synes röra sig om ett syndrom med ångest och
hjärtklappning, vari den sjuka fastnat. Det är naturligtvis ovisst, om man
kan få i gång henne, men någon form av terapi bör väl bjudas henne. Är
hon möjligen lämplig för familjevård?

Journal: Efter föräldrarnas död och efter det att brodern sålt sin gård

1953 måste patienten försörja sig själv. Det är efter denna tid som det
blivit alltmera klart, att patienten inte varit kapabel att på självständigt
och effektivt sätt anpassa sig i det sociala sammanhanget. Preliminärt synes
det gälla en kvinna med från början dåligt utrustad personlighet, som, inte
minst på grund av sin debilitet, haft svårt att klara sig utan stöd av anhöriga.
Sedan detta bortfallit har hon under en tid reagerat med ångestmanifestationer,
vilka dock försvunnit. Hon synes vara ett typiskt fall för
länspsykiaterverksamheten, men definitivt ställningstagande bör måhända
anstå till dess man hunnit att ytterligare observera henne under någon
vecka. — 24/10: Utskrives. Hämtas av fattigvårdsstyrelsen. Ej sinnessjuk
(Reaktiv insufficiens hos individ med lesionellt defekttillstånd). Ej i behov
av vård vid intagningen.

Fall 7. F. d. estländske medborgaren fräsaren E.R., född 1921. Intagen
25/4 1955 på ansökan av moder.

Vårdattest 25/4- 1955: Har vistats i Sverige omkring 10 år. Suicidalförsök
1952. Hade då sedan tre år tillbaka haft förföljelseidéer. Vid skilsmässoförhandlingar
i januari detta år anklagade han hustrun för att förgifta barnen.
Hade sexuella vanföreställningar. Enligt modern lär han hallucinera för
hörseln. Säger att alla människor är tokiga o. s. v. men sköter för övrigt sitt
arbete. Har nu skaffat papper genom Sovjets konsulat och tänker i morgon
avresa till Sovjet. Har aldrig uttalat några kommunistiska sympatier. —
Status praesens: Uppträder artigt och korrekt. Ler omotiverat och stereotypt.
Svarar ytterst knapphändigt och oftast får man till svar, att det är en
privatsak. Säger vid ett tillfälle att han endast följer lagen och därför måste
resa. Anser sig fullt frisk och förklarar, att han inte ämnar följa med till
sjukhus utan Sovjetlegationens medgivande. Vårdbehovet bedömes som
trängande, enär R. kan antagas vara ur stånd att taga hand om sig själv.

Journal: Vid intagningen lugn och ordnad. — 26/4: Uppträder formellt
korrekt och emotionellt anmärkningsvärt oberört. Vidhåller att han önskar

257

resa. Får han icke göra det nu, kommer han att göra det senare. Han anser
resan helt riskfri. — 30/4: Då R. icke kan anses vara i behov av medicinsk
vård — och sådan för övrigt principiellt lika väl kan meddelas honom i
Sovjetunionen — samt då han icke heller kan anses farlig för eget liv genom
fysiskt suicidium eller farlig för annan, måste man konkludera, att han icke
mot sin vilja kan kvarhållas på sinnessjukhus, utan skall utskrivas omedelbart.
Utskrives såsom ej i behov av vård. Sjukdomsform: Psychopathia
paranoides (Schizofreni ? ? P).

Fall 8. Kontrollanten L. S., född 1909. Intagen 19/6 1956 på ansökan
av polismyndighet.

Intyg 19/6 1956 enligt 11 § 2 mom. sinnessjuklagen: 18/6 1956 gick S.
in i en fruktaffär. Var våldsam och bråkig, varvid affärens två biträden blev
chockskadade. S. infördes till sjukstuga och företedde då tecken på ett
epileptiskt anfall. Medvetslös i flera timmar. Tidigare behandlad för psychoneuros
och blev för cirka två år sedan lobotomerad. Måste för närvarande
anses ur stånd att taga vård om sig själv.

Journal: Tidigare vårdad å sinnessjukhus i fem olika omgångar. Vid
intagningen något dimmig men annars lugn, klar och väl orienterad. —
20/6: Mera lugn och ordnad än vid föregående vistelser å sjukhuset. Icke
ett spår till psykiska symtom. Tydligen ett offer för olyckliga omständigheter.
— 21/6: Klart att patienten fått ett epileptiskt anfall i affären. Allt
var över vid intagningen, varför han utskrives såsom ej vårdbehövande.

Fall 9. Trädgårdsanläggaren O. K., född 1908. Intagen 23/10 1955 på
ansökan av polismyndighet.

Vårdattest 23/10 1955: Sedan två månader tillbaka svår värk i höger ben
med peronneuspares. Envist gått i arbete, vilket förvärrat värken samt gjort
det svårt för honom att sova. Sista dagarna varit nedstämd och grubblande.
Kom 22/10 efter spritförtäring på tanken, att det vore bäst, att han
tog livet av sig och sina två barn för att bespara de senare lidande. Senare
släppte han dock tanken på att göra barnen något illa. I syfte att styrka
sig före självmordsförsöket gick han till en krog, belägen mitt emot polisstationen.
Efter att ha förtärt en del sprit lämnade han restaurangen. Väl
utkommen drog han upp en revolver och avlossade ett skott mot sig själv,
vilket dock missade och i stället gick in genom ett fönster till polisstationen.
— Status praesens: Vid undersökning 22/10 något spritpåverkad men lugn
och samlad. Berättade öppet vad han omtalat för polisen och gjorde inga
försök att bagatellisera vad som hänt eller sina avsikter. Var ej särskilt
djupt deprimerad och företedde lika litet som vid undersökning denna dag
några tecken på sinnessjukdom. Har intet emot att undergå sinnesundersökning.
På grund av självmordsförsök samt uppgivet hot mot två egna
barn föreligger trängande vårdbehov.

Journal: Vid intagningen lugn och ordnad. — 24/10: Inga tecken till
sinnessjukdom. Uppträder normalt. Uppger att det icke var meningen att
han skulle taga livet av sig. — 26/10: Utskrives till medicinsk avdelning.
Ej i behov av vård å sinnessjukhus. Sjukdomsform: Reaktiv insufficiens
på grund av smärta? peronneuspares.

Fall 10. Studeranden Barbro W., född 1937. Intagen 9/3 1956 på ansökan
av fattigvårdsstyrelsens ordförande.

Vårdattest 9/3 1956: Sista tiden retlig. Blev djupt deprimerad 7/3, tyst
och hämmad, dessemellan gråtattacker. — Status praesens: Ligger tyst,

17 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrätteJse till 1961 års riksdag

258

svarar endast sällan på tilltal och då endast enstavigt. Starkt hämmad.
Trängande vårdbehov.

Journal: Vid intagningen tyst och sluten. Verkade trött och rädd. Talade
om att hon blivit »så här» i onsdags (7/3). — 10/3: Naturlig och talar
om att det kom över henne liksom en stark trötthetskänsla. — 12/3: Lugn
och ordnad, fullt klar och redig. Varken subjektivt eller objektivt framkomma
några abnormpsykiska drag. — 13/3: Utskriven ej i behov av vård.

Fall 11. Brittiske medborgaren T. C., född 1875. Intagen 26/6 1956 på
ansökan av systerdotter.

Vårdattest 26/6 19-56: Bott de sista åren på något ungkarlshotell i
Schweiz. Inga vänner eller bekanta där. Har i Sverige sin gamla syster och
hennes dotter. Inga andra släktingar någonstans. — Bott i Sverige tre
veckor, i början hos sin syster, där han dock var alltför besvärlig. Sprang
ute på nätterna. Hittades sovande i trappan, skräpade ner. Flyttade sedan
till något skumt hotell på Kungsholmen, där han delar rum med tre andra.
Har en sällsam oordning på sina tillhörigheter. Kan inte sköta sina pengar.
Äter inte. Har nu fått för sig att han till varje pris i morgon skall flyga till
Schweiz. — Status praesens: Astenisk avmagrad gammal man. Sjaskiga
ovårdade kläder. Negativistisk och tjurig. Tycks ej vara orienterad till
tiden. Vägrar i allmänhet att svara på frågor. — Uppenbart ur stånd att ta
vara pa sig själv. Tänker åka till Schweiz, där han inte har några anhöriga
och där han säkert ej skulle klara sig. Trängande vårdbehov.

Journal: 29/6: Patienten är klar och ordnad och redogör ganska väl för
sig. Han är förargad över att vara intagen på sjukhuset. Fullt rums- och
tidsorienterad, ehuru han upprepade gånger kallar sjukhuset för hotell. —
6/7: På dagarna brukar patienten vistas ute på stan, dit han åker med
taxi på morgnarna. Han ser mycket ovårdad ut. Har dock aldrig visat
tecken på sinnessjukdom, demens eller oförmåga att klara sig själv. — 9/7:
Biljett och plats för återflygning till Bern är ordnad i dag. Utskrives. Sjukdomsform:
Ej psykiskt sjuk. Senilitas.

I anledning av vad som framkommit vid utredningen anförde jag i skrivelse
den 8 juli 1957 till medicinalstyrelsen följande.

Intagning å sinnessjukhus hade i de återgivna fallen ägt rum, ehuru intagningshandlingarna
syntes kunna ge anledning till tvekan, huruvida den
intagne lidit av sinnessjukdom eller befunnit sig i därmed jämförligt tillstånd.
Det genomgångna materialet hade sålunda givit vid handen, att de
uppgifter vårdattesterna innehöllo angående den undersöktes psykiska tillstånd,
i betraktande av kravet på sinnessjukdom såsom villkor för intagning
ä sinnessjukhus, i åtskilliga fall framstodo såsom otillräckliga för att läggas
till grund för utfärdandet av vårdattest. Endast i ett av de utvalda fallen,
nr 8, där för övrigt intyg enligt 11 § 2 mom. sinnessjuklagen utfärdats i
stället för vårdattest, hade den undersökande läkaren, dock utan att närmare
motivering lämnats därför, uttalat att sinnessjukdom förelåg. I övriga
fall förekom icke något direkt uttalande därom och i några fall, nris 5 och 9,
innehöll vårdattesterna tvärtom yttranden av innebörd, att tecken på
psykisk sjukdom icke kunnat förmärkas. Det syntes kunna ifrågasättas,
huruvida det av lagen uppställda kravet på sinnessjukdom såsom villkor
för intagning å sinnessjukhus blivit tillräckligt beaktat vid utfärdandet av
vårdattest i de berörda fallen. Det syntes ock kunna ifrågasättas, huruvida
icke från sjukhusens sida intagning bort vägras i de fall, där bristen i vård -

259

attesten varit uppenbar. I åtskilliga fall, varpå nris 1, 2, 6 och 10 utgjorde
exempel, saknade vårdattesterna helt uttalande om patientens sinnestillstånd
eller innehöllo mycket knapphändiga uppgifter därom. Efter intagning
å sinnessjukhus hade i nyssnämnda fall snabbt konstaterats, att patienten
icke varit sinnessjuk, och utskrivning hade ägt rum efter någon eller några
dagar. Det ville synas som om tillräckliga skäl icke förelegat för utfärdandet
av vårdattest i sistnämnda fall. Beträffande övriga särskilt anmärkta fall,
nris 3, 4, 7 och 11, var den bild som lämnades i vårdattesten av den undersöktes
psykiska tillstånd något fylligare, ehuru det även i dessa fall kunde
sättas i tvivelsmål, huruvida vid utfärdandet av vårdattesten tillräckligt
underlag funnits för att bedöma den undersökte såsom sinnessjuk.

Utfärdandet av oriktig vårdattest kunde för den enskilde medföra vittgående
konsekvenser. Ur rättssäkerhetssynpunkt var därför av synnerlig
vikt, att garantier skapades mot obehörigt intagande å sinnessjukhus. Det
syntes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke läkare, som utfärdade vårdattest,
vid beskrivningen av förekommande sjukdomstillstånd borde med
betydligt större mått, av klarhet och exakthet än som för närvarande vanligtvis
skedde angiva sjukdomens förlopp och yttringar. Vidare kunde
ifrågasättas huruvida icke föreskrift borde meddelas om skyldighet för
läkare att i vårdattest direkt uttala, att den undersökte enligt hans mening
var sinnessjuk, och tillika, om så var möjligt, ange vilken sinnessjukdom
vederbörande led av. Det syntes böra övervägas, huruvida icke en omarbetning
av formuläret till vårdattest i förening med närmare direktiv från
medicinalstyrelsen rörande formulärets ifyllande skulle kunna medföra
säkrare garantier mot att vårdattest utfärdades utan att sinnessjukdom
förelåg.

Även beträffande läkarnas slutsatser i vårdattesterna angående förefintligheten
av behov av vård å sinnessjukhus kunde erinringar göras. I
åtskilliga fall syntes det sålunda tvivelaktigt, huruvida sådant vårdbehov
verkligen förelegat. Särskilt tydligt framträdde detta i fall nr 5, där läkaren
enligt särskilt tillägg till vårdattesten förklarat sig anse patienten i behov
av omhändertagande för senare försöksutskrivning med fastställd placering.
Uttalandet om behovet av vård å sinnessjukhus hade i detta fall huvudsakligen
grundats på att patienten, som haft svårt att finna sig i en ordnad
livsföring, ansetts i behov av viss tillsyn och övervakning. Såsom särskilt
anmärkningsvärt måste även betecknas fall nr 6, där det i vårdattesten
ifrågasattes, huruvida patienten, som vistades på ålderdomshem, möjligen
kunde anses lämplig för s. k. familjevård. För att en person, som icke var i
stånd att taga vård om sig själv, skulle kunna intagas å sinnessjukhus,
syntes det befogat att uppställa krav på att lämplig vård icke kunde
beredas honom annorstädes. I sist berörda fall åtnjöt patienten betryggande
vård på ålderdomshemmet och tillriickliga skäl för att föranstalta om intagning
å sinnessjukhus syntes knappast ha förelegat. Såsom ytterligare exempel
kunde i detta sammanhang hänvisas till fall nr 10, där en 18-årig kvinnlig
folkhögskoleelev under ett lättare depressionstillstånd intogs å sinnessjukhus,
till synes utan närmare övervägande om eventuellt förefintligt
vårdbehov kunnat tillgodoses på annat siitt.

Mot vårdattesternas innehåll kunde ytterligare anmärkningar göras. Ej
sällan var vårdbehovet otillräckligt motiverat. Detta gällde särskilt fall
nr 1. T detta fall uttalades i ett tillägg till vårdattesten, att den undersökte
uppträtt hotande mot omgivningen och att vårdbehovet därför var träng -

260

ande. Såvitt av handlingarna kunde bedömas hade emellertid det hot som
förekommit icke varit av allvarligare beskaffenhet och anledning hade tydligen
saknats att befara, att det skulle sättas i verkställighet. Uttalandet
om trängande vårdbehov föreföll därför icke ha varit befogat. Även i ytterligare
några av de medtagna fallen, nris 2 och 3, förelåg anledning att ifrågasätta
riktigheten av uttalandena i vårdattesterna om farlighet och trängande
vårdbehov. Likaledes hade det knappast varit motiverat att i fall nr 8,
där intyg enligt 11 § 2 mom. utfärdades, beteckna den undersökte såsom
farlig.

Frågan huruvida behov av vård å sinnessjukhus förelåg var givetvis ofta
av ömtålig natur. Det måste emellertid beaktas, att utfärdandet av vårdattest
ofta medförde ett frihetsberövande, varför särskild omsorg var påkallad
vid undersökningen, därvid särskilt borde tillses, att den utredning,
varpå omdömena grundades, var så fullständig och tillförlitlig som omständigheterna
medgåvo. Vikten av att läkaren före utfärdandet av vårdattest
sökte såvitt möjligt kontrollera de uppgifter, å vilka attesten grundades,
framträdde särskilt mot bakgrunden av vad som förekommit i fall nr 4, där
intagningen skett på ansökan av hustrun, vilken efter intagningen för sjukhusläkaren
medgivit att hon själv ej ansett mannen sinnessjuk men tyckt,
att han blivit tjatig, och därför varit trött på honom. Med hänsyn till de
erfarenheter som vunnits under utredningen kunde i förevarande sammanhang
ifrågasättas, huruvida icke i rättssäkerhetens intresse vederbörande
läkare borde åläggas att noggrant redovisa de uppgifter, varpå vårdattesten
byggde, och även mera utförligt än nu ofta skedde motivera, varför vårdbehov
ansågs föreligga och i förekommande fall betecknades som trängande.

I samband med nu berörda spörsmål syntes den i annat ärende väckta
frågan, huruvida det kunde anses påkallat att föreskriva tjänstemannaansvar
för läkarundersökning enligt 10 § sinnessjuklagen, böra upptagas till
närmare övervägande.

Vid granskningen av intagningshandlingarna hade uppmärksammats, att
vårdattesten i en del fall varit utfärdad relativt lång tid före intagningen.
Då särskilt lång tid förflutit från vårdattestens utfärdande till dagen för
intagningen å sjukhuset, hade dock som regel en påskrift skett å vårdattesten
med uppgift om att vårdbehovet var oförändrat. Av hänsyn till rättssäkerheten
borde dock tagas under övervägande, huruvida anledning förelåg
att till tiden begränsa giltigheten av vårdattester.

Under åberopande av det anförda hemställde jag om medicinalstyrelsens
utlåtande beträffande de i skrivelsen upptagna spörsmålen.

Med anledning härav inkom styrelsen med utlåtande i ärendet. Vid utlåtandet
funnos fogade yttranden av dels de läkare, som tagit befattning
med de särskilda fallen, dels ock direktionerna för S:t Lars, Sidsjöns och
S:t Jörgens sjukhus, styresmännen för Beckomberga, Långbro och Lillhagens
sjukhus, ledamoten av styrelsens vetenskapliga råd i psykiatri docenten
Gunnar Lundquist samt Svenska psykiatriska föreningen.

Även sinnessjuknämnden har efter remiss avgivit utlåtande i ärendet.

Medicinalstyrelsen anförde i sitt utlåtande bl. a.

I fråga om avgränsningen av begreppet sinnessjukdom finnas inga klart
vedertagna normer. Begreppet innefattar såväl lätta och snabbt övergående
tillstånd som långvariga och i personligheten djupt ingripande förändringar.

261

Varken den vetenskapliga litteraturen eller läroböckerna i psykiatri ge den
praktiskt arbetande läkaren ledning vid bedömandet, huruvida ett visst
psykiskt sjukdomstillstånd kan rubriceras som sinnessjukdom eller ej. Ur
det praktiska handlandets synpunkt har denna fråga icke heller någon avgörande
betydelse. Sedan den nuvarande lagen utarbetades synes också en
viss glidning ha ägt rum i fråga om uppfattningen vilket klientel, som kan
bli föremål för behandling på sinnessjukhus. Frågan hur detta klientel lämpligen
bör avgränsas har ur rättslig synpunkt utförligt diskuterats, då det
gäller diagnosgruppen psykopati. I Wahlbäcks kommentar till sinnessjuklagen
angives, att psvkopati enligt förarbetena till lagen icke anses vara
innefattad i begreppet sinnessjukdom och att icke ens uppenbart _ farliga
psykopater skulle få intagas å sinnessjukhus annat än efter straffriförklaring.
Vid rättstillämpningen har man emellertid icke kunnat fasthålla vid
en strikt gränsdragning mellan sinnessjukdom och annan själslig abnormitet
utan i angelägna fall analogt utnyttjat sinnessjuklagens bestämmelser även
å psykopater. Denna praxis torde enligt Wahlbäck få anses så fast rotad,
att dess överensstämmelse med lagen ej längre bestrides.

Det har i olika sammanhang framhållits, att sinnessjukhusen i landet äro
beredda att taga emot och ha behandlingsmetoder även för lindriga psykiska
sjukdomstillstånd. Såsom i det föregående framhållits kan inbegreppet
sinnessjukdom också inräknas lätta och snabbt övergående sådana tillstånd.
Det förekommer sålunda, att en person kan uppvisa symtom på sinnessjukdom
den ena dagen och vara fri från sådana symtom påföljande dag.
Även relativt svårartade akuta omtöekningstillstånd med t. ex. epileptisk
eller hysterisk genes kunna vara snabbt övergående och ibland försvinna på
några timmar. Samma förhållande gäller om en del förgiftningstillstånd,
exempelvis delirium tremens, men i synnerhet om förstadierna till sistnämnda
tillstånd. Då ett sådant tillstånd debuterar eller pågår, är det ofta
omöjligt att avgöra, huru långvarigt det kommer att bli. För den på det
praktiska verksamhetsfältet sysselsatte läkaren uppställer sig emellertid
icke främst spörsmålet, huruvida det sjukdomstillstånd en viss patient företer
kan karakteriseras som sinnessjukdom eller ej, utan i stället frågan,
var patienten kan få den lämpligaste vården. I det praktiska sjukvårdsarbetet
ha därför vård- och behandlingssynpunkterna kommit att framstå
som mera betydelsefulla än avgränsningssynpunkterna. Såsom docenten
Lundquist i sitt yttrande framhållit kan man nog säga, att den praxis utbildat
sig, att till sinnessjukhus remitteras sådana sjuka, som äro i behov
av sjukhusvård och ej kunna erhålla dylik — eller i varje fall lika kvalificerad
sådan — annorstädes än å sinnessjukhus. Av stor betydelse för bedömningen
av de aktuella spörsmålen är vidare det förhållandet, att det möter
stora praktiska svårigheter för en läkare i den öppna vården — ofta utan
psykiatrisk specialutbildning — att med den tid och de resurser, som stå
honom till buds, komma fram till en säker och riktig uppfattning om att
patienten lider av sinnessjukdom och att han därför är i behov av vård å
sinnessjukhus. Det är helt naturligt, att en sådan uppfattning i många fall
först kan vinnas efter undersökning av psykiatriskt skolad läkare och med
tillgång till ett sjukhus’ diagnostiska resurser. Förhållandet är ingalunda
enastående inom medicinen. Inom kroppssjukvården möta samma svårigheter
för den öppna vårdens läkare att diagnostisera vissa sjukdomar. För
att en patient skall bli intagen och undersökt på kroppssjuklms är det emellertid
fullt tillräckligt, att den inremitterande läkaren anger att misstanke

262

föreligger om sjukdom, som kräver sjukhusvård. Läkaren behöver sålunda
icke ha konstaterat sådan sjukdom. Om en patient misstänkes lida av psykisk
sjukdom, blir han emellertid icke intagen å sinnessjukhus, försåvitt han
icke själv gör ansökan därom eller är farlig. Detta föranleder, att läkare i
den öppna vården många gånger se sig mer eller mindre tvingade att göra
påstående om sinnessjukdom och vårdbehov eller i varje fall om det senare
för att få patientens tillstånd ordentligt undersökt och utrett. Funnes möjlighet
att få sådan undersökning och utredning till stånd utan ett så bestämt
påstående om sinnessjukdom och vårdbehov som sinnessjuklagen nu
förutsätter, skulle läkarna säkerligen många gånger uttrycka sig mindre
kategoiåskt i vårdattesterna och de i ärendet påtalade diskrepanserna mellan
vårdattesterna och sjukhusläkarnas bedömning minskas och kanske i
stort sett försvinna. Ur dessa synpunkter är det önskvärt, att möjligheterna
att få till stånd intagning för observation vidgas.

De framförda anmärkningarna kunna sammanfattas under två huvudgrupper,
nämligen dels sådana som beröra vårdattesterna och de läkare som
utfärdat dessa, dels sådana som beröra de intagningsförrättande läkarna.
Beträffande den först angivna huvudgruppen ifrågasättes till en början
huruvida kravet på sinnessjukdom såsom villkor för intagning å sinnessjukhus
blivit tillräckligt beaktat vid utfärdande av vårdattest i de berörda
fallen. På grund av de synnerligen stora svårigheter som enligt vad ovan
anförts föreligga att avgränsa begreppet sinnessjukdom och den praxis som
utvecklat sig kan enligt styrelsens mening några väsentliga anmärkningar i
detta hänseende icke riktas mot de läkare som utfärdat vårdattesterna.

Vidare ifrågasättes huruvida icke läkare, som utfärdar vårdattest, med
betydligt större mått av klarhet och exakthet än som för närvarande sker,
bör angiva sjukdomens förlopp och yttringar. Det ifrågasättes också, huruvida
icke föreskrift bör meddelas om skyldighet för läkare att i vårdattest
direkt uttala, att den undersökte enligt hans mening är sinnessjuk och tilllika,
om så är möjligt, ange vilken sjukdom vederbörande lider av. Styrelsen
vill beträffande nu angivna spörsmål hänvisa till och åberopa ett av
styrelsen den It oktober 1957 i en liknande fråga avgivet remissvar. I detta
anförde styrelsen, att man av en undersökande läkare icke kunde kräva så
ingående utredningar och undersökningar, som skulle erfordras för en fullständig
klarläggning av fallet och en definitiv diagnos av sjukdomen. Ett
dylikt krav skulle nämligen innebära, att det för sådana undersökningar
måste stå till förfogande en omfattande arsenal av diagnostiska resurser.
Icke heller kunde en så utförlig redovisning av undersökningsresultaten
krävas som vid upprättandet av en sjukjournal på sjukhus. Den mera fullständiga
undersökningen och redovisningen måste ske på sjukhus och med
de resurser sjukhuset förfogade över. Styrelsen hyser dock uppfattningen,
att det är önskvärt med mera fylliga beskrivningar och motiveringar vid utfärdande
av vårdattest. Att det är angeläget, att ett läkarintyg alltid utvisar,
vilket material och vilken undersökning intyget grundar sig på, har
styrelsen i skilda sammanhang understrukit. Ett cirkulär till läkarna, vari
detta krav särskilt framhölls, har utfärdats den 22 mars 1949. Ehuru påpekandena
i nämnda cirkulär icke alltid iakttagas på ett tillfredsställande sätt.
synes det dock icke påkallat att för närvarande utge nya generella föreskrifter.
Styrelsen beaktar därvid, att intagningsförfarandet beträffande
mentalsjukhusen är föremål för särskild utredning och att ändrade eller helt
nya regler inom en nära framtid kunna bli aktuella.

263

Såvitt angick frågan om vårdbehov förelegat vid de inremitterande läkarnas
undersökningar anförde styrelsen, att detta icke kunde anses ha varit
förhållandet i fall nr 2. Vidare syntes i vissa andra fall knappast ha förefunnits
mera än misstanke om vårdbehov, t. ex. i fall nr 1 (misstanke om
kroniskt sjukdomstillstånd), i fall nr 3 (misstanke om dementia paralytica)
och i fall nr 7 (misstanke om schizofreni). Därest så varit möjligt hade i
dessa fall attest för observation varit det önskvärda framgångssättet. Även
i fall nr 9 hade näppeligen förelegat mer än misstanke om vårdbehov. Här
hade också intagning för observation varit möjlig enligt gällande lag.

Styrelsen anförde vidare.

Beträffande frågan, huruvida från sjukhusens sida intagning bort vägras
i de fall, där brister i vårdattesten varit uppenbara, är att beakta, att den
mottagande sjukvårdsläkaren som regel haft att taga ställning till fallen
först några timmar eller någon dag efter attestens utfärdande. De mest
akuta symtomen ha då ofta hunnit gå över, och fallet har kanske därför tett
sig på annat sätt än vid den inremitterande läkarens undersökning. I ett
och annat fall kan det också tänkas, att själva intagningen på sjukhus medfört
en sådan psykologisk omställning hos patienten, att symtomen snabbt
försvunnit. Vid s.k. psykogena sjukdomstillstånd är en sådan mekanism
vanlig. Av remissvaren från sjukvårdsläkarna torde framgå, att de uppmärksammat
bristerna i vårdattesterna men att kompletterande uppgifter
varit tillgängliga för dem genom telefonsamtal eller på annat sätt. För
bedömningen av en patients tillstånd har man vidare, såsom av vederbörande
sjukv&rdsläkare framhållits i anslutning till fall nr 9, icke blott att
taga hänsyn till det i vårdattesten redovisade psykiska tillståndet utan också
till anamnesen. De inremitterande läkarna beakta också ställningstagandet
till vårdbehovet, på sätt sjukvårdsläkaren i fall nr 5 uttalat, såsom i
första hand en medicinsk fråga och ej en juridisk.

Inom sjukvården föreligger en strävan att närma kroppssjukvård och
sinnessjukvård till varandra och att åstadkomma likartade standard- och
vårdförhållanden inom bägge kategorierna av sjukvård. Det är i hög grad
önskvärt, att en omarbetning av sinnessjuklagen snarast kommer till stånd
och att bestämmelserna bringas i närmare överensstämmelse med den praktiska
medicinska verksamhetens krav på att ett akut vårdbehov snabbt och
adekvat skall kunna tillgodoses utan att rättssäkerheten därigenom trädes
för när.

I de yttranden, vilka fogats vid styrelsens utlåtande, framkommo åtskilliga
synpunkter med avseende å de spörsmål som aktualiserats genom min
skrivelse.

Från flera håll underströks, att betydande svårigheter förelåge att mera
exakt avgränsa sinnessjukbegreppet samt att någon skyldighet därför icke
borde föreskrivas för läkare att vid utfärdande av vårdattest intyga förefintligheten
av sinnessjukdom. Uttalanden i angiven riktning gjordes av
docenten Lundquist ävensom av överläkaren vid S:t Lars sjukhus docenten
Bo Gerle, överläkaren vid S:t Jörgens sjukhus med. dr Joen Björnberg och
psykiatriska föreningen.

Lundquist framhöll i sitt yttrande, att uttrycken »sinnessjukdom» och

264

»därmed jämförliga tillstånd» vore föråldrade begrepp, som icke täckte kliniskt
klart avgränsbara tillstånd. Många läkare, som ställts inför uppgiften
att bedöma en persons behov av vård på sinnessjukhus, hade gjort detta
med den praktiska frågeställningen, om det förelegat behov av vård eller
behandling på ett sinnessjukhus, oberoende av en mer eller mindre specificerad
diagnos. I de fall, där läkaren tvekat om det psykopatologiska tillståndets
art, hade han framför allt tagit hänsyn till om det förelegat en
sannolik farlighet, suicidalrisk eller behov av skyndsam medicinsk behandling,
och han hade oftast avstått från att åsätta patienten den numera
tämligen meningslösa etiketten »sinnessjuk». Enligt Lundquist hade därför
— såsom omnämndes vid återgivandet av medicinalstyrelsens utlåtande —
den praxis utvecklat sig, att till sinnessjukhus remitterades sådana sjuka,
som vore i behov av sjukhusvård och ej kunde erhålla dylik — eller i varje
fall lika kvalificerad sådan — annorstädes än å sinnessjukhus.

Även psykiatriska föreningen uttalade, i likhet med Lundquist, att sinnessjukbegreppet
måste anses föråldrat, samt framhöll vidare, att det för de
flesta psykiatrer knappast längre funnes behov av att laborera med begreppet.
Björnberg förklarade i sitt yttrande, att sinnessjukbegreppet endast
kunde betecknas som en rubricering av vissa beteendemässigt och i
anseende till miljöanpassningsförmågan svårare former av rubbningar i de
livsprocesser, som komme till uttryck inom den psykiska företeelsesfären.

Vad angick innehållet i vårdattesterna anslöto sig flertalet av de läkare,
vilka beretts tillfälle att yttra sig, till de av mig framförda önskemålen om
tydligare och mera exakta beskrivningar av vederbörande sjukdomstillstånd
och dess yttringar samt utförligare motivering till uttalandena om
vårdbehov. Överläkaren vid Långbro sjukhus docenten Erik Goldkulil
framhöll sålunda i sitt yttrande, att det torde vara önskvärt, att medicinalstyrelsen,
i nära anslutning till mina önskemål, lämnade vissa direktiv
angående utfärdandet av vårdattest. Vidare förklarade överläkaren vid
Beckomberga sjukhus Eric Abrahamson, att han i nämnda hänseenden
reservationslöst instämde med mig, samt framhöll, att de alltmera kortfattade
vårdattesterna icke kunde anses tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Enligt Abrahamson borde uppgifterna i läkarens status lämna
täckning för att sinnessjukdom, sinnesslöhet eller svårartad psykopati förelåge.
Önskemålet om klarare och utförligare vårdattester underströks även
av Lundquist, som dock framhöll, att detta förutsatte ökat antal läkare
med bättre psykiatrisk utbildning.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till medicinalstyrelsen
följande.

Enligt sinnessjuklagen kan icke någon, som på ansökan av annan för vård
intagits å sinnessjukhus, kvarhållas där utan att vårdbehovet prövats av

265

två av varandra fullt oberoende läkare. För tvångsvis kvarhållande kräves
sålunda enligt gällande lag, att vårdbehovet konstaterats dels av den läkare,
som utfärdat den vårdattest på grund av vilken intagning skett, dels ock
av vederbörande sjukvårdsläkare vid prövning enligt 12 § sinnessjuklagen.
I denna prövning av två läkare såg man under förarbetena till sinnessjuklagen,
på sätt uttryckligen framhölls, en betydelsefull garanti mot obefogade
kvarhållanden å sinnessjukhus.

Utfärdandet av vårdattest är, med hänsyn till de rättsverkningar som
äro knutna till densamma, icke att jämställa med en vanlig läkarremiss till
kroppssjukhus. Det är därför av synnerlig vikt att vårdattest grundas på
en omsorgsfull prövning och icke utfärdas utan att vederbörande läkare
blivit övertygad om att vårdbehov föreligger.

På sätt klart framgår av bestämmelserna i 8, 10 och 12 §§ sinnessjuklagen
kräves — såsom förut nämnts — för att tvångsintagning för vård
skall få ske, att sinnessjukdom föreligger. Med sinnessjukdom jämställes
sinnesslöhet och enligt praxis med sinnessjukdom jämförligt abnormtillstånd.
Vårdattest enligt 10 § 1. sinnessjuklagen med förklaring att någon
är i behov av vård å sinnessjukhus må sålunda lagligen utfärdas endast
beträffande den som vid personlig undersökning av läkare befunnits vara
sinnessjuk eller sinnesslö eller befinner sig i ett med sinnessjukdom jämförligt
abnormtillstånd.

Enligt gällande rätt måste således en läkare för att kunna utfärda vårdattest
vara övertygad om att ifrågavarande förutsättning är uppfylld. De
skäl på vilka läkaren grundar sin övertygelse böra noggrant redovisas i
vårdattesten. I denna bör sålunda uttömmande redogöras för de symtom
på psykisk sjukdom den undersökte företer och de omständigheter som i
övrigt tala för att han är sinnessjuk.

För den undersökande läkaren kan det ej sällan innebära ett svårt ställningstagande
att avgöra, huruvida den undersökte är sinnessjuk, och den
därmed intimt sammanhängande frågan huruvida han är i behov av vård å
sinnessjukhus. Mången gång torde dessa spörsmål icke kunna med större
grad av säkerhet avgöras av andra än erfarna psykiatrer. Läkare i den
öppna vården sakna även de undersökningsresurser som stundom erfordras
för att fastställa förefintligheten av sinnessjukdom. Ställningstagandet försvåras
vidare av att begreppen »sinnessjukdom» och »behov av vård å
sinnessjukhus» icke blivit i lagen eller dess förarbeten i önskvärd grad
preciserade.

De svårigheter, vilka sålunda ej sällan möta en läkare, som anmodats
utfärda vårdattest, få naturligtvis icke leda till att läkaren bortser från de
i lagen angivna förutsättningarna för intagning å sinnessjukhus och utfärdar
vårdattest, endast på misstanke om sinnessjukdom. Ett konstaterande
att den undersökte är sinnessjuk och i behov av vård måste vara
grundat på objektiva omständigheter. Ur rättssäkerhetssynpunkt är otvi -

266

velaktigt av största vikt, att ifrågavarande bedömande sker med all den
omsorg som är möjlig och att läkaren i vårdattesten tydligt anger de skäl,
varför han anser vårdbehov föreligga.

Om läkaren varken på grund av sina egna iakttagelser eller med stöd av
vad han i övrigt inhämtat anser sig kunna fastslå att den undersökte är
sinnessjuk utan endast att anledning finnes till antagande att så är förhållandet,
bör han enligt gällande rätt nöja sig med att utfärda observationsattest,
förutsatt givetvis att de villkor i övrigt som gälla därför äro
uppfyllda. Den praxis som enligt medicinalstyrelsens utlåtande utvecklat
sig att över huvud icke tillmäta kravet på sinnessjukdom självständig
betydelse, står otvivelaktigt ej i överensstämmelse med gällande lag och
rubbar den garanti mot misstag vid intagningar å sinnessjukhus som åsyftades
med sinnessjuklagens bestämmelser i förevarande hänseende. För att
sinnessjukvården i det allmänna medvetandet skall så mycket som möjligt
likställas med kroppssjukvården har det sin stora betydelse, att utrymme
icke finnes för misstanke att någon kan tvångsvis intagas på sinnessjukhus
utan att i lag uppställda förutsättningar härför föreligga.

Beträffande de vårdattestgivande läkarnas uttalanden angående förefintligheten
av behov av vård å sinnessjukhus synes utredningen ge vid
handen, att en viss benägenhet föreligger att göra dylika uttalanden, ehuru
vad som framkommit rörande det psykiska tillståndet hos den undersökte
knappast ger anledning till ett bestämt påstående i nämnda hänseende.
Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att läkare i den öppna
vården ofta se sig mer eller mindre tvingade att göra påstående om vårdbehov
för att därigenom få den sjukes tillstånd närmare undersökt å sinnessjukhus
samt att de många gånger säkerligen skulle uttrycka sig mindre
kategoriskt i vårdattesterna, därest möjlighet fanns att få en sådan undersökning
till stånd utan ett så bestämt påstående om vårdbehov som sinnessjuklagen
förutsätter. En dylik praxis är dock icke förenlig med gällande
bestämmelser. Även om ändamålsenligheten av dessa bestämmelser kan
med visst fog ifrågasättas, framstår det dock som betänkligt att läkare i
vårdattest — i syfte att framtvinga en i och för sig behövlig och önskvärd
undersökning på mentalsjukhus — sålunda, på sätt medicinalstyrelsen
framhållit, gör uttalanden om vårdbehov, vilka icke äro grundade på undersökningsresultatet
och som icke överensstämma med läkarens egen uppfattning.

De uppgifter som vårdattesterna i de inledningsvis återgivna fallen innehålla
om den undersöktes psykiska tillstånd kunna, i betraktande av kravet
på sinnessjukdom som villkor för intagning på sinnessjukhus, knappast
anses tillräckliga för att läggas till grund för utfärdande av vårdattest. Uppgifterna
synas sålunda i de flesta fall icke vara tillräckliga för att draga
någon säker slutsats om att den undersökte var sinnessjuk. I ett par fall
har t. o. m. uttalats att tecken på psykisk sjukdom icke kunnat förmärkas.

267

I några av fallen ha förelegat fullgoda skäl för utfärdande av attest för
intagning för observation men icke för utfärdande av vårdattest. Medicinalstyrelsen
har efter utredning funnit, att vårdbehov icke förelegat i ett fall
och att i fyra fall förelegat endast misstanke om vårdbehov. Vederbörande
sjukvårdsläkare har icke i något av de 11 fallen funnit behov av vård å
sinnessjukhus föreligga.

Nu berörda fall torde böra ses mot bakgrunden av de förut omnämnda
svårigheterna för de vårdattestgivande läkarna att avgöra om den undersökte
är sinnessjuk och i behov av vård å sinnessjukhus. Hänsyn bör även
tagas till att praxis vid utfärdande av vårdattest påverkats av att sinnessjuklagens
bestämmelser om intagning å mentalsjukhus knappast motsvara
det praktiska livets krav. Vidare torde många läkare icke ha klart för sig,
att det enligt lagen fordras sinnessjukdom för att tvångsintagning för vård
skall få ske, och detta förhållande framgår för övrigt ej av formuläret till
vårdattest. I detta lämnas ej heller några upplysningar rörande innebörden
av vårdbehovsbegreppet. Med hänsyn till nu anförda förhållanden och till
omständigheterna i de särskilda fallen ger vad i ärendet blivit upplyst icke
anledning vidtaga någon särskild åtgärd mot de läkare som utfärdat vårdattesterna.
Jag vill dock i detta sammanhang framhålla angelägenheten ur
rättssäkerhetssynpunkt av att läkare vid utfärdande av vårdattest — till
förekommande av misstag vid intagningar — vinnlägga sig om att utförligare
än nu ofta sker motivera, varför de anse vårdbehov föreligga.

Jag är angelägen framhålla, att några vittgående slutsatser av de återgivna
11 fallen icke böra dragas. Dessa fall utgöra endast en försvinnande
liten del av alla intagningar. Jag har vid mina inspektioner och i anledning
av klagomål kunnat konstatera, att intagningarna på sinnessjukhus i regel
ske på fullgoda skäl.

I min skrivelse till medicinalstyrelsen har jag även upptagit frågan,
huruvida icke i de fall, där bristen i vårdattesten varit uppenbar, intagning
bort vägras från sjukhusens sida. Att vederbörande sjukvårdsläkare icke
ansett sig kunna ta på sitt ansvar att förfara på sådant sätt framstår
emellertid såsom förståeligt, särskilt i de fall då vårdbehovet angivits vara
triingande. Det synes dock naturligt, att sjukvårdsläkaren, då vårdattesten
är bristfällig, om så låter sig göra, genom underhandskontakt med den
läkare, som utfärdat handlingen, söker inhämta kompletterande upplysningar
till ledning för sitt ställningstagande i intagningsfrågan. I viss utsträckning
synes detta även ha skett i de aktuella fallen, och av utredningen
i ärendet framgår icke att någon sjukvårdsläkare vid intagningarna låtit
något komma sig till last som kan betraktas såsom fel eller försummelse i
tjänsten.

Vad i ärendet blivit upplyst ger emellertid anledning ifrågasätta ändamålsenligheten
i vissa hänseenden av gällande bestämmelser rörande intagning
å sinnessjukhus. Härutinnan får jag anföra följande.

268

Att var och en som på grund av psykisk sjukdom är i behov av sjukhusvård
bör ha möjlighet att erhålla sådan är självfallet. Härav följer dock
icke, att förefintligt vårdbehov utan inskränkningar skall kunna tillgodoses
medelst tvång. Till förhindrande av obefogade ingripanden är fastmera av
största vikt, att vissa begränsningar upprätthållas i fråga om möjligheterna
till tvångsintagning å sinnessjukhus. Vid fastställande av dessa begränsningar
måste beaktas, å ena sidan, angelägenheten av att den sjuke underkastas
vård och behandling och, å andra sidan, önskvärdheten av ett visst
utrymme för den personliga friheten. Vid den förestående revisionen av
sinnessjuklagen synes sålunda böra eftersträvas att uppbygga ett regelsystem,
som icke blott motsvarar det praktiska livets krav utan även skapar
garantier för att den enskilde icke utan vägande skäl kan berövas sin
frihet. Till förekommande av misstag vid tillämpningen är av väsentlig
betydelse, att förutsättningarna för intagning angivas så uttömmande, att
vårdattestskrivande läkare och läkare som ha att besluta om intagning å
sinnessjukhus komma att erhålla tillräcklig ledning för sina bedömanden.
Betydande svårigheter torde dock föreligga att tillgodose ifrågavarande
önskemål.

Åtskilliga av de frågor, till vilka ställning måste tagas vid en revision av
sinnessjuklagstiftningen, ha i hög grad belysts av den inom JO-expeditionen
verkställda utredningen och de i ärendet under remissbehandlingen avgivna
yttrandena. Av dessa frågor må följande närmare beröras.

Sinnessjukdom såsom förutsättning för tvångsintagning

Rörande innebörden av begreppet sinnessjukdom finnes i förarbetena till
nuvarande lagstiftning icke några uttalanden. I enlighet med det allmänna
språkbruket torde emellertid därmed ha avsetts vissa psykiska sjukdomstillstånd
av mera allvarlig art. Något behov av en närmare precisering av
begreppet förelåg knappast vid tiden för lagens tillkomst. Med hänsyn till
de begränsade behandlingsmöjligheterna och det relativt ringa antalet
vårdplatser som då stod till buds var det nämligen varken lämpligt eller
möjligt att å sinnessjukhusen mottaga andra patienter än sådana, vilka
voro allvarligt psykiskt sjuka och således utan tvekan föllo under nämnda
begrepp.

Under den tid sinnessjuklagen varit i kraft ha emellertid förhållandena
på ett genomgripande sätt förändrats. I detta sammanhang må endast
framhållas, att antalet vårdplatser i det närmaste fördubblats ävensom att
ytterst betydelsefulla framsteg gjorts inom psykiatrin under framför allt de
senaste årtiondena, varigenom behandlingsmöjligheterna utökats och vårdtiderna
avsevärt förkortats. Genom den utveckling som sålunda ägt rum
ha förutsättningar skapats för att i en helt annan utsträckning än tidigare
bereda psykiskt sjuka vård å sinnessjukhus. Detta har i främsta hand fört

269

med sig, att personer med lättare psykiska sjukdomar i betydande omfattning
själva sökt sig till sinnessjukhusen. Även vid intagning å sinnessjukhus
mot den sjukes vilja har emellertid tillämpningen av lagen gått utöver vad
som från början torde ha varit avsett. I praxis har sålunda begreppet sinnessjukdom
efter hand fått en vidare innebörd. Därmed har även jämställts
vissa s. k. psykopater ävensom andra vårdbehövande personer med psykiska
särdrag.

Att personer med lättare psykiska sjukdomar efter egen ansökan kunna
beredas vård å sinnessjukhus måste betraktas såsom en naturlig och för den
allmänna mentalsjukvården önskvärd utveckling. Uppenbart är emellertid,
att det i dylika fall icke är påkallat, att den sjuke skall vara beroende av
läkarens tillstånd för att kunna lämna sjukhuset. Genom 1959 års lagstiftning
om vård utan kvarhållningsrätt har detta även beaktats. Det torde
därför kunna förutsättas, att den nya intagningsformen kommer till användning
i nu avsedda fall.

Då det gäller intagning å sinnessjukhus mot den sjukes vilja kan icke
bortses från att den utvidgning av begreppet sinnessjukdom som ägt rum i
tillämpningen medfört en viss grad av osäkerhet. Ett förtydligande av bestämmelserna
i nu berörda hänseende framstår därför ur rättssäkerhetssynpunkt
såsom synnerligen angeläget. Ofrånkomligt är dock att svårigheter
föreligga att på ett helt tillfredsställande sätt ange de krav som i
fråga om det psykiska tillståndet böra uppställas för att tvångsintagning
skall få äga rum. Från många håll har med bestämdhet hävdats, att sinnessjukbegreppet
icke går att fixera och att det därför ej bör bibehållas i lagstiftningen.
Medicinalstyrelsen har i sitt förut återgivna utlåtande framhållit,
att inga klart vedertagna normer finnas i fråga om avgränsningen av
begreppet samt att varken den vetenskapliga litteraturen eller läroböckerna
i psykiatri ge den praktiskt arbetande läkaren ledning vid bedömandet,
huruvida ett visst psykiskt sjukdomstillstånd kan rubriceras som sinnessjukdom
eller ej.

Självfallet kan icke bestridas, att den exakta innebörden av begreppet sinnessjukdom
icke är otvetydig. Därmed synes dock ej nödvändigtvis böra
följa, att begreppet måste frångås såsom förutsättning för intagning å sinnessjukhus.
Jag vill sålunda framhålla, att begreppet nyttjas på flera håll inom
lagstiftningen och att det även inom medicinskt språkbruk har en vidsträckt
användning. Vid tillämpningen av gällande tillräknelighetsbestämmelser
i strafflagen har vidare en tämligen fast praxis skapats på detta område.
Det är därför icke uteslutet, att man kan bibehålla begreppet — eventuellt
med förtydligande bestämningar — såsom en förutsättning för intagning
å sinnessjukhus. Huruvida det över huvud är möjligt att frambringa ett
begrepp, som är mera lämpligt och ur rättssäkerhetssynpunkt godtagbart,
framstår för övrigt såsom tveksamt. Utan att åtföljas av en intagningsförutsättning,
som anknyter till den sjukes psykiska tillstånd, blir begreppet be -

270

hov av vård å sinnessjukhus så obestämt till sin innebörd, att det måste anses
otjänligt som indikation för intagning. Såsom ensam intagningsförutsättning
skulle vårdbehovsbegreppet, åtminstone i sin nuvarande utformning,
medge intagning när helst så av olika orsaker befunnes lämpligt med stor
ojämnhet i praxis och en betydande rättsosäkerhet för de enskilda medborgarna
såsom följd. Det är därför till förekommande av alltför stor oenhetlighet
i praxis vid intagningar å mentalsjukhus av vikt, att det psykiska sjukdomstillstånd,
som skall kunna föranleda intagning även mot den sjukes vilja,
angives så klart som möjligt i lagen. Vad i förevarande ärende förekommit
understryker behovet härav. Anmärkas må att i ett nyligen genom proposition
till stortinget framlagt norskt förslag till lov om psykiatrisk omsorg
begreppet alvorlig sinnslidelse uppställts såsom förutsättning för tvångsintagning
å mentalsjukhus. Enligt uttalande i propositionen avses nämnda
begrepp skola ha samma innebörd som det nuvarande sinnssykdomsbegreppet.

Det ligger emellertid i sakens natur, att en avgränsning av sinnessjukbegreppet
i flera hänseenden är vansklig att göra, ett förhållande som sammanhänger
med de allmänna diagnostiska svårigheterna inom psykiatrin.
Ett visst gränsområde måste sålunda alltid finnas, inom vilket olika uppfattningar
kunna göra sig gällande i fråga om bedömningen av ett visst
psykiskt sjukdomstillstånd.

Om begreppet behov av vård

Liksom i fråga om sinnessjukbegreppet saknas i förarbetena till lagen
uttalanden angående innebörden av begreppet behov av vård å sinnessjukhus.
Därmed torde dock ursprungligen ha åsyftats att ett på medicinska
skäl grundat vårdbehov, vilket ej kan på tillfredsställande sätt tillgodoses
annorledes än genom intagning å sinnessjukhus, skolat föreligga. Begreppet
har emellertid efter hand erhållit en synnerligen vidsträckt tolkning, och
under detsamma har i tillämpningen inbegripits situationer av olika slag,
då vård å sinnessjukhus ansetts vara till nytta eller fördel för den sjuke.
Vårdbehov å sinnessjukhus har emellertid i viss omfattning även ansetts
föreligga i sådana fall, då den sjukes omhändertagande å sinnessjukhus i
främsta hand funnits påkallat av hänsyn till andra personer.

Det anförda ger vid handen, att begreppet behov av vård å sinnessjukhus
till sitt innehåll är alltför obestämt och därför icke ger läkarna tillräcklig
ledning vid deras bedömanden. Vad i ärendet förekommit ger klart vid
handen att nämnda begrepp i tillämpningen stundom givits en alltför vidsträckt
innebörd. Av hänsyn till rättssäkerheten är det därför otvivelaktigt
ett angeläget intresse, att ifrågavarande förutsättning för intagning i en ny
lagstiftning närmare preciseras. De förhållanden, som i detta avseende särskilt
böra beaktas, torde vara frågorna om den sjuke kan med framgång

271

behandlas å sjukhuset, om han är ur stånd att taga vård om sig själv, om
han är grovt störande för omgivningen samt om han är farlig för sig själv
eller andra. Nu nämnda förutsättningar för intagning å sinnessjukhus synas
i lagtexten böra komma till uttryck på ett annat och tydligare sätt än
genom indikationen behov av vård å sinnessjukhus.

Vad bör vårdattest innehålla vid tvång sintag ning?

Enligt sinnessjuklagen skall i vårdattest intygas, att den undersökte är i
behov av vård å sinnessjukhus. Någon uttrycklig skyldighet föreligger däremot
icke för läkaren att uttala sig angående arten av det sjukdomstillstånd
den undersökte företer. Kravet på sinnessjukdom har härigenom — på sätt
framgår av det förut sagda — i tillämpningen kommit att alltmer skjutas i
bakgrunden. Denna utveckling skulle givetvis kunna hejdas, om — såsom
jag i min skrivelse till medicinalstyrelsen ifrågasatte — föreskrift meddelades
om skyldighet för läkare att i vårdattest direkt uttala, att den undersökte
enligt hans mening är sinnessjuk och tillika, om så är möjligt, ange
vilken sinnessjukdom vederbörande lider av. En dylik reform skulle givetvis
vara ägnad att fästa vederbörande läkares uppmärksamhet på lagens innehåll
i förevarande hänseende. Emellertid torde av andra skäl en sådan
anordning knappast böra genomföras. Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande
framhållit, att det möter stora praktiska svårigheter för en läkare i
den öppna vården — ofta utan psykiatrisk specialutbildning — att med den
tid och de resurser som stå honom till buds komma fram till en säker och
riktig uppfattning om att patienten lider av sinnessjukdom och därför är i
behov av vård å sinnessjukhus. En sådan uppfattning kan i många fall
vinnas först efter undersökning av psykiatriskt skolad läkare och med tillgång
till ett sjukhus’ diagnostiska resurser. Med hänsyn till vad styrelsen
sålunda anfört måste det anses mindre lämpligt att av läkare, vilka utfärda
vårdattest, kräva bestämda uttalanden angående frågor, som ofta äro svårbedömbara
och i många fall fordra ingående överväganden. Beaktansvärda
skäl torde därför kunna åberopas för att i det hänseende, varom är fråga,
icke fordra mer av den läkare, som har att taga ställning till om vårdattest
skall utfärdas, än att han på i vårdattesten närmare angivna skäl funnit
skälig anledning till antagande, att den undersöktes psykiska tillstånd motsvarar
det krav lagen uppställer för att kvarhållande å sinnessjukhus skall
få äga rum.

Även om den läkare, som utfärdar vårdattest, icke bör vara skyldig att
direkt uttala sig angående arten av den undersöktes psykiska tillstånd
måste likväl uppställas krav på att den beskrivning av sjukdomstillståndet
som lämnas i vårdattesten är tillräckligt uttömmande för att kunna läggas
till grund icke endast för läkarens eget bedömande utan även för sjukvårdsläkarens
ställningstagande i intagningsfrågan. Såsom jag redan i min skri -

272

velse till medicinalstyrelsen anförde är det otvivelaktigt ett angeläget intresse,
att läkare vid utfärdande av vårdattest vinnlägga sig om att med
betydligt större mått av klarhet och exakthet än nu vanligtvis sker redogöra
för sjukdomens förlopp och dess yttringar. Till denna uppfattning ha för
övrigt under remissbehandlingen flera läkare anslutit sig. Medicinalstyrelsen
synes ej heller ha något att erinra däremot. Jag vill dock, i enlighet med vad
styrelsen i annat sammanhang framhållit, understryka, att det givetvis av
vårdattestskrivande läkare icke kan krävas så ingående undersökningar och
utredningar som skulle erfordras för ett fullständigt klarläggande av fallet.

Då det gäller frågan om vårdbehov å sinnessjukhus föreligger göra sig
liknande synpunkter gällande. Läkarens prövning bör sålunda, såsom jag
tidigare framhållit, ske med all den omsorg som är möjlig, och det bör
åligga honom att utförligt motivera, varför han anser vårdbehov föreligga.
Uppställas detaljerade intagningsindikationer, såsom i det föregående ifrågasatts,
bör sistnämnda önskemål lättare kunna tillgodoses.

Tjänstemannaansvar för vårdattestgivare

Läkare, som vid utfärdandet av vårdattest försummar att iakttaga synnerlig
omsorg och samvetsgrannhet, kan enligt allmänna läkarinstruktionen
straffas härför med dagsböter (59 § ll:o och 61 §). Såsom jag i min skrivelse
till medicinalstyrelsen berörde synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke
ur rättssäkerhetssynpunkt det skulle kunna anses påkallat att föreskriva
tjänstemannaansvar för läkarundersökning enligt 10 § sinnessjuklagen. Vikten
av att dylik undersökning sker med största möjliga omsorg skulle därigenom
otvivelaktigt ytterligare inskärpas. Att så sker synes motiverat med
hänsyn till de vittgående konsekvenser utfärdandet av en oriktig vårdattest
kan medföra för den enskilde. Det må även framhållas, att sjuk vårdsläkaren
vid den preliminära intagningen regelmässigt måste utgå från att den
bedömning som gjorts i vårdattesten är riktig. För själva frihetsberövandet
är således denna av avgörande betydelse, och sjukvårdsläkaren torde endast
undantagsvis ha möjlighet att underlåta att intaga den sjuke på sjukhuset.
Frågan om utfärdandet av vårdattest bör vara förenat med visst tjänstemannaansvar
synes mig med hänsyn till det anförda böra upptagas till
närmare övervägande i samband med den pågående revisionen av sinnessjuklagen.

Hur gammal bär en vårdattest få vara för att kunna ligga till grund

för tvång sintagning?

Enligt 10 § 1 mom. första stycket 1) sinnessjuklagen skall den undersökning,
varå vårdattest grundas, ha verkställts högst en månad före den
dag då ansökningen om intagning göres. Genom systemet med exspektantlistor
kan understundom lång tid förflyta från det vårdattest utfärdas till

273

dess intagning sker. Bland de ovan omnämnda fallen finnas flera exempel
därpå. Då det föreföll tvivelaktigt, huruvida en dylik ordning kunde anses
tillfredsställande, väckte jag frågan, om giltigheten av vårdattester lämpligen
borde begränsas på annat sätt. Medicinalstyrelsen framhöll i anledning
härav i sitt utlåtande, att enär exspektanter till sjukhusen blevo föremål för
regelbundna undersökningar genom vederbörande hjälpverksamhet det icke
syntes föreligga något skäl att begränsa giltigheten av vårdattester från det
handlingen insänts till sjukhuset och den sjuke antecknats som exspektant.
Det torde dock icke överallt vara regel att exspektant undersökes av läkare
vid hjälpverksamheten. När behovet av vård aktualiseras, lär intagning
vanligtvis ske utan att någon sådan undersökning ägt rum. Frågan om
ändrade regler beträffande giltigheten av vårdattester synes mig därför
böra närmare övervägas.

Då vad i förevarande ärende förekommit syntes vara av intresse vid pågående
revision av sinnessjuklagstiftningen, överlämnade jag handlingarna i
ärendet till sinnessjuklagstiftningskommittén för beaktande vid fullgörandet
av det kommittén anförtrodda uppdraget.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

2. Fråga om förutsättningarna för tvångsintagning å sinnessjukhus
av alkoholmissbrukare

Såsom jag i närmast föregående ärende närmare utvecklat fordras enligt
sinnessjuklagen för intagning å sinnessjukhus med rätt att mot den sjukes
vilja kvarhålla honom å sjukhuset för vård, att den sjuke lider av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet och att han är i behov av vård å sinnessjukhus,
därvid i enlighet med vedertagen praxis med sinnessjukdom jämställts vissa
svårare fall av psykopati.

I förenämnda ärende berörde jag — under hänvisning till elva vid en inom
JO-expeditionen företagen utredning rörande intagningar å sinnessjukhus
uppmärksammade fall — vissa rättsfrågor rörande tillämpningen av nyssnämnda
i sinnessjuklagen uppställda förutsättningar för tvångsintagning.

Vid utredningen — som skedde i syfte att belysa rådande praxis vid
tvångsintagning och att undersöka, huruvida åtgärder kunde anses erforderliga
för att förstärka den enskildes rättsskydd mot misstag vid intagningar
— uppmärksammades även, såvitt nu är i fråga, att alkoholmissbrukare
i förhållandevis stor utsträckning intagits å sinnessjukhus för vård,
ehuru intagningshandlingarna syntes kunna ge anledning till tvekan, huruvida
den intagne lidit av sinnessjukdom eller sådan form av psykopati,
som kan föranleda intagning å sinnessjukhus för vård.

18 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1061 ars riksdag

274

Såsom exempel på sådan intagning utvaldes ur det undersökta materialet
13 olika fall. I de flesta av dessa hade hustrun eller annan nära anhörig till
alkoholmissbrukaren hos polismyndigheten anmält denne såsom farlig alkoholist,
varefter polismyndigheten omhändertagit vederbörande, föranstaltat
om läkarundersökning och gjort ansökan om tvångsintagning. I de utfärdade
vårdattesterna fästes det största avseende vid patientens alkoholmissbruk
och vid de yttringar av farlighet, som missbruket medfört. I några fall
angavs såsom diagnos uttryckligen alkoholism eller kronisk alkoholism. I
ett fall antecknade läkaren därjämte, att den undersökte senare, efter genomgång
på sjukhus, kanske borde komma till alkoholistanstalt, men direkt
intagning där ansågs ej lämplig. Någon motivering för sistnämnda uttalande
lämnades icke. I ett annat fall förklarades i vårdattesten, att patienten
utan tvekan kunde betraktas som en avancerad, svår alkoholist med
risk för desperat handling.

I de 13 särskilt utvalda fallen förekommo icke, möjligen med ett undantag,
uttryckliga uttalanden i vårdattesten, att den undersökande läkaren
ansett sinnessjukdom föreligga. I flera fall innehöllo vårdattesterna tvärtom
uttalanden, som syntes innebära, att psykisk sjukdom icke kunnat konstateras,
såsom anteckningar att några säkra alkoholpsykotiska symtom ej
kunnat påvisas och att intet i uppträdandet talade för sinnessjukdom. I ett
fall antecknades, att läkaren vid undersökningstillfället icke fann några
anmärkningsvärda psykiska defekter och i ett annat att, sedan patienten
sovit ruset av sig, man vid undersökningen icke kunde finna något särskilt
anmärkningsvärt. Som regel voro patienterna vid undersökningen för intagning
fullständigt nyktra samt formellt ordnade och rediga.

I ett av fallen hade polismyndigheten låtit för läkarundersökning föra
alkoholmissbrukaren till det sjukhus, där intagning sedermera skedde. Den
undersökande läkaren, som var psykiater, ansåg emellertid, att förutsättningar
för intagning icke förelågo, och ville därför icke utfärda vårdattest.
Senare samma dag tillkallades emellertid en annan läkare — icke psykiater
— vilken utfärdade vårdattest, varefter intagning ägde rum.

I ett annat fall hade den sjuke någon månad före den aktuella intagningen
varit intagen å sinnessjukhus under omkring tre veckor. I samband
med utskrivningen hade överläkaren meddelat, att den utskrivne borde stå
under sträng kontroll av nykterhetsnämnden och i händelse av återfall i
spritmissbruk omedelbart intagas å alkoholistanstalt. Då den utskrivne
kort därefter ånyo började missbruka sprit, gjordes åter ansökan om intagning
å sinnessjukhus. I ansökningen, som gjordes av polismyndighet, uppgavs
att den sjuke enligt länsstyrelsens beslut skulle intagas på allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, så snart plats kunde beredas honom på sådan
anstalt. I vårdattesten antecknades: Trängande vårdbehov, då han ej
för närvarande kan intagas å alkoholistanstalt på grund av platsbrist.

I samtliga 13 fall blev den intagne efter kort tid — varierande mellan

275

1—14 dagar — utskriven såsom icke i behov av vård å sinnessjukhus. Såsom
sjukdomsform antecknades i journalen i åtskilliga fall alkoholism, i ett
fall psykopati och i två fall psykopat i jämte kronisk alkoholism.

I en del fall skedde efter utskrivningen omhändertagande för nykterhetsvård.
I ett fall angavs i vårdattesten, att den sjuke sista veckan tidvis varit
helt desorienterad samt att han dagen före undersökningen kollaberat totalt
och varit medvetslös. Efter samtal å sjukhuset dagen efter intagningen
uppringdes enligt anteckning i journalen nykterhetsnämnden och meddelades,
att patienten icke företedde några tecken på sinnessjukdom utan var
att anse såsom alkoholist. Patienten omhändertogs därefter samma dag av
nykterhetsnämnden.

I ett av de utvalda fallen antecknades dagen efter intagningen i journalen,
att patienten samma dag anmälts till nykterhetsnämnden såsom farlig
alkoholist och att han fick kvarstanna tills vidare i avvaktan på nämndens
åtgärd. Utskrivning till särskilt anskaffad bostad skedde å trettonde
dagen efter intagningen. I sjukkasseintyg för vårdtiden antecknades:
»Observation för ev. psykisk ohälsa.» I ett annat fall antecknades tredje
dagen efter intagningen i journalen: »Hustrun får veta, att vi ej kommer att
kvarhålla pat. längre än 14 dagar, och hon accepterar detta utan invändning.
» Utskrivning skedde 13 dagar efter intagningen.

Under åberopande av vad sålunda framkommit vid utredningen upptog
jag i skrivelse den 8 juli 1957 till medicinalstyrelsen vissa frågor, beträffande
vilka jag hemställde om styrelsens utlåtande.

Sålunda framhöll jag, att den verkställda undersökningen syntes ge vid
handen, att alkoholmissbrukare i tämligen stor omfattning intoges å sinnessjukhus,
ehuru icke i samband med vårdattestens utfärdande sinnessjukdom
kunnat konstateras. Detta framträdde särskilt tydligt i sådana fall,
vari i vårdattesten uttryckligen angivits, att tecken på psykisk sjukdom
icke kunnat påvisas. Jag framställde här frågan, huruvida i dessa fall, där
endast alkoholmissbruk och därav föranledd farlighet utgjort grunden för
intagningen, sinnessjuklagens krav på sinnessjukdom såsom förutsättning
för intagning kunde anses uppfyllt och, om så enligt praxis ansåges vara
fallet, huruvida en sådan tolkning av begreppet sinnessjukdom kunde anses
överensstämma med den innebörd begreppet hade i annan lagstiftning,
exempelvis strafflagens tillräknelighetsbestämmelser.

Jag berörde vidare spörsmålet, om icke i sådana fall, där omhändertagande
enligt sinnessjuklagen ansetts erforderligt, sådant i stället bort äga rum
med tillämpning av stadgandena i nykterhetsvårdslagen, vilka erbjuda möjlighet
att snabbt omhändertaga farliga alkoholmissbrukare. I samband härmed
ställde jag frågan, huruvida icke — där omhändertagande av farliga
alkoholmissbrukare ansåges kunna ske enligt såväl sinncssjuklagen som
lagen om nykterhetsvård — ur rättssäkerhetssynpunkt vore önskvärt att

276

omhändertagandet i allmänhet skedde enligt lagen om nykterhetsvård med
tanke på att vederbörandes farlighet för annan eller sig själv kunde utredas
på ett mera betryggande sätt än vid intagningsförfarande enligt sistnämnda
lag.

Jag framhöll ytterligare, att i åtskilliga av de fall, som omfattades av
undersökningen, den sjuke efter en kort vistelse å sinnessjukhus omhändertagits
genom nykterhetsvården, samt frågade, om en sådan kortvarig vistelse
å sinnessjukhus kunde anses ha varit till nytta för den intagne och om
det icke varit lämpligare, att omhändertagandet skett direkt genom nykterhetsvården.
Jag ifrågasatte även om med hänsyn till den rådande stora
platsbristen å våra sinnessjukhus det kunde anses försvarligt, att alkoholmissbrukare
upptoge plats på sinnessjukhusen till förfång för sinnessjuka,
som ej kunnat mottagas för vård.

I skrivelsen upptogs jämväl spörsmålet om rådande praxis att i viss omfattning
intaga alkoholmissbrukare å sinnessjukhus kunde antagas sammanhänga
med bristande resurser hos nykterhetsvården med avseende å
antalet vårdplatser eller med avseende å möjlighet att lämna erforderlig
medicinsk vård. I samband härmed ställde jag vissa frågor rörande gränsdragningen
mellan sinnessjukvård och nykterhetsvård.

I anledning av min skrivelse har medicinalstyrelsen inhämtat yttranden av
de läkare, som i de särskilda fallen vidtagit inremittering och beslutat om intagning.
Styrelsen har även infordrat yttranden från direktionerna för S:t
Lars, Sidsjöns och S:t Jörgens sjukhus, från styresmännen för Beckomberga,
Långbro och Lillhagens sjukhus samt från ledamoten av Styrelsens vetenskapliga
råd i psykiatri, docenten Gunnar Lundquist. Styrelsen har därefter
med bifogande av nämnda yttranden avgivit utlåtande i ärendet.

Efter remiss ha jämväl socialstyrelsen och sinnessjuknämnden avgivit utlåtanden
i ärendet. Vid sinnessjuknämndens utlåtande ha fogats av nämnden
infordrade yttranden från utskrivningsnämnderna vid Ulleråkers, S:ta
Maria, Malmö östra, Sidsjöns, Lillhagens och Beckomberga sjukhus.

Yttrande i ärendet har även inkommit från Svenska psykiatriska föreningen.

Medicinalstyrelsen framhöll i sitt utlåtande till en början, att från medicinskt
håll sedan länge hävdats, att alkoholism i sina utvecklade former
vore en sjukdom. Till alkoholism i medicinsk mening hänförde styrelsen
kronisk alkoholism och s. k. alcohol addiction, varvid med kronisk alkoholism
avsågs sådana tillstånd, där kroppsliga eller psykiska förändringar
uppkommit i anslutning till långvarigt missbruk av alkoholhaltiga drycker,
och med alcohol addiction tillstånd, där ett okontrollerbart begär efter alkohol
med oförmåga att avbryta eller moderera konsumtionen föreligger. Alkoholism
i medicinsk mening kunde således enligt styrelsens mening anses ha
manifesterat sig, då symtom på kronisk alkoholism eller alcohol addiction
uppträdde.

277

Styrelsen anförde i anslutning härtill.

Från alkoholism i denna mening bör man skilja alkoholmissbruk av tillfällig
eller mera konstant natur. Överdriven alkoholkonsumtion får icke i
och för sig betraktas som sjukdom, men en sådan konsumtion kan orsaka
förgiftningstillstånd, ibland av allvarlig natur, vilka måste behandlas som
sjukdom. Vidare kan hos många alkoholmissbrukare så småningom utvecklas
ett behov efter alkohol och därmed hela den symtombild, som är karakteristisk
för alcohol addiction. Långvarigt alkoholmissbruk kan också medföra
sådana kroppsliga eller psykiska sjukdomstillstånd, som ingå i sjukdomsbegreppet
kronisk alkoholism. Mellan alkoholmissbruk och alkoholism
i medicinsk mening finnas sålunda flytande övergångar.

Förespråkare finnas för uppfattningen att — förutom den kroniska alkoholismen
och alcohol addiction — jämväl det akuta ruset bör betraktas som
en sjukdom. Tillämpning i praktiken av denna mycket vida uppfattning
av begreppet sjukdom skulle dock medföra, att ett avsevärt antal vårdplatser
på sjukavdelning för akuta förgiftningsfall måste inrättas samt att
en utbyggnad av de sociala hjälporganen för alkoholister måste komma till
stånd.

Det är en allmän uppfattning bland läkare, som intressei åt sig för hithörande
klientel, att detta borde i ökad omfattning omhändertagas å sjukhus
för att komma i åtnjutande av den vård, som i varje enskilt fall erfordras.
Läkarna ha vidare i allt större utsträckning genom den vetenskapliga
litteraturen eller på annat sätt bibringats den fullt riktiga uppfattningen,
att särskilt de psykiatriska sjukvårdsinrättningarna ha goda förutsättningar
att ge hjälp åt såväl patienter med alkoholförgiftningar som åt patienter
med alkoholproblem av annat slag. Det är också påtagligt, att på senare år
tillkommit medicinska behandlingsmetoder, vilka förbättrat möjligheterna
att behandla och bota de akuta och kroniska förgiftningstillstånden. Även
när det gäller att klarlägga de bakomliggande orsaksfaktorerna till alkoholmissbruk
och alkoholism kunna ofta värdefulla bidrag framkomma vid behandlingen
å sjukhus. Mot bakgrunden härav ter det sig för många läkare,
såsom Lundquist i sitt yttrande betonat, från klinisk utgångspunkt ofta
meningslöst att diskutera, huruvida en alkoholmissbrukare är sinnessjuk
eller icke. Vad som framstår som viktigast är i stället frågan, huruvida fysiska
eller psykiska alkoholskador uppstått och vilken behandling, som
i det aktuella fallet bör meddelas.

Vissa grupper av alkoholsjukdomar torde enligt styrelsens mening utan
tvekan kunna hänföras till sinnessjukdom, såsom delirium tremens, alkoholhallucinos
och alkoholparanoia. Beträffande andra grupper kan tveksamhet
råda. Vid kronisk alkoholism med psykisk avtrubbning kan det sålunda diskuteras,
huruvida avtrubbningen fortskridit så långt, att tillståndet kan
rubriceras som sinnessjukdom eller anses jämställt med sådan sjukdom. I
fråga om det akuta ruset blir tillståndet särskilt svårbedömbart, när höggradig
omtöckning och svåra beteenderubbningar inträda. I dylika fall kan
det vara svårt att avgöra, huruvida tillståndet kommer att övergå i en alkoholpsykos
eller icke, hur långt den psykiska rubbningen fortskridit samt
om psykiska sjukdomstillstånd av annat slag förefinnas oberoende av alkoholförgiftningen.
Till den ifrågavarande gruppen alkoholsjukdomar kan slutligen
hänföras många tillstånd, som ha karaktären av alcohol addiction.

Behandling för nämnda sjukdomar kan enligt styrelsen ges på internmedicinska
lasarcttsavdelningar, på psykiatriska lasarettsavdelningar och i

278

vissa fall på sinnessjukhus. Vid akuta alkoholförgiftningar kan det vara nödvändigt,
att patienten tages om hand på sinnessjukhus för att förebygga, att
hans alkoholbegär tvingar honom att fortsätta att förgifta sig med alkohol
och på så sätt ytterligare förvärra sitt tillstånd. Det kan sålunda vara erforderligt,
att patienten underkastas den övervakning, som sinnessjukhusen
förfoga över, med hänsyn till att symtom på alkoholpsykos kunna befaras
uppträda.

Sinnessjuk vården synes ha på ett i stort sett ändamålsenligt sätt tagit
hand om ett växande antal alkoholister, och det finns enligt styrelsens uppfattning
inga medicinska skäl att frångå denna utveckling. Till belysande av
utvecklingen kan nämnas, att antalet å sinnessjukhus intagna alkoholister
och alkoholmissbrukare ökat betydligt, särskilt efter motbokssystemets slopande.
Under första halvåret 1954 intogos sålunda på landets sinnessjukhus
sammanlagt 741 manliga patienter, tillhörande diagnosgruppen alkoholsjukdomar,
medan under första halvåret 1956 motsvarande siffra stigit till
1.670. Bland de kvinnliga patienterna uppgick motsvarande grupp under
första halvåret 1954 till 37 patienter och under första halvåret 1956 till 81
patienter. Inom den nämnda diagnosgruppen förekommo hos manliga patienter
55 fall av delirium tremens under första halvåret 1954 och 332 fall
under första halvåret 1956. Bland de kvinnliga patienterna voro motsvarande
siffror 0 och 13.

I fråga om de av mig särskilt uppmärksammade fallen anförde medicinalstyrelsen
bl. a.

Fallen kunna uppdelas i två huvudgrupper. Beträffande den ena gruppen
har intagningen å sinnessjukhus föregåtts av svåra uppträden med påstådd
och i vissa fall ådagalagd farlighet. Sedan på grund härav polisingripande
skett, har patienten omhändertagits och underkastats psykiatrisk
undersökning. Denna undersökning har i de flesta fall icke ägt rum, förrän
åtskilliga timmar förflutit efter omhändertagandet, i ett par fall först efter
ett eller annat dygn. Patienten har då som regel blivit nykter och icke företett
några mera alarmerande sjukdomssymtom. Karakteristiskt har i de
flesta fall varit, att patienten saknat eller endast haft diffusa minnesbilder
av den händelse, som föregått omhändertagandet. Vid intagningen på sinnessjukhuset
har patienten som regel uppträtt lugnt och balanserat, och
endast i enstaka fall ha psykiska sjukdomssymtom eller personlighetsavvikelser
av mera betydande art kunnat konstateras. I samtliga fall har
ytterligare förbättring i patientens tillstånd inträtt genom sjukhusvården.
Ingen av patienterna har veterligt beklagat sig över intagningen. I några
av fallen föreligga uppgifter om hur patientens tillstånd utvecklat sig efter
utskrivningen från sjukhuset. Sålunda har i ett av fallen patienten uttryckt
tacksamhet över den erhållna vården, varemot i ett annat fall, där vistelsen
på sjukhuset endast varat några dygn, en ogynnsam utveckling ägt rum
med svåra sociala komplikationer och hustrumisshandel som följd.

I de till den andra gruppen hörande fallen har psykiska sjukdomssymtom
förelegat, ofta såsom resultat av alkoholförgiftning. Patienterna ha företett
predelirösa eller delirösa symtombilder, i några fall med psykisk depression
och suicidalförsök i anamnesen. I intet av dessa fall har emellertid dokumenterad
farlighet förelegat.

Av särskilt intresse är ett till denna grupp hörande fall, som under en
längre tid vårdats och observerats på en psykiatrisk lasarettsavdelning, där

279

resurserna beträffande tillsynen icke varit tillräckliga för att förhindra
patienten från att förtära alkohol. Tillståndet försämrades under lasarettsvistelsen
och karakteriserades av en tilltagande oro, rastlöshet, aggressivitet
och störande uppträdande. Under vistelsen på sinnessjukhus, dit patienten
sedermera överflyttades, företedde han hela tiden symtom på psykisk insufficiens,
och hans tillstånd krävde noggrann övervakning. På den anstalt
för alkoholmissbrukare, dit han efter sistnämnda sjukhusvistelse överfördes,
kunde han icke erhålla lämplig behandling utan måste överflyttas till
annan sådan anstalt. Under försökspermission från denna senare anstalt
inställde han sig på den psykiatriska lasarettsavdelningen i alkoholpåverkat
tillstånd. Enligt medicinalstyrelsens uppfattning råder ingen tvekan om
att behov av vård på sinnessjukhus förelåg i fråga om denna patient.

Beträffande den i min skrivelse ställda frågan, huruvida i de av den
verkställda undersökningen omfattade fall, där endast alkoholmissbruk
och därav föranledd farlighet utgjort grunden för intagning å sinnessjukhus,
sinnessjuklagens krav på sinnessjukdom såsom förutsättning för intagning
kunde anses uppfyllt har medicinalstyrelsen anfört följande.

Den utveckling i fråga om intagning och vård av alkoholister på sinnessjukhusen
i landet, som under senare tid ägt rum, har otvivelaktigt inneburit
en utvidgning av sinnessjuklagens tillämpningsområde, som lagstiftarna
icke torde ha förutsett. Detta beror på flera olika omständigheter. Behandlingsmöjligheterna
inom psykiatrin ha väsentligt förbättrats och därmed
även allmänhetens förtroende för sinnessjukhusen. I fråga om alkoholister
liksom för övrigt inom hela det psykiatriska området har skett en
utveckling mot intagning även av lättare fall. Vidare har den omständigheten
inverkat, att andra vårdmöjligheter knappast stått till buds. Under de
sista åren har visserligen tillskapats psykiatriska lasarettsavdelningar vid
flera centrallasarett, men platstillgången på dessa avdelningar har icke varit
tillräcklig. På åtskilliga internmedicinska avdelningar har intresset för behandlingen
av alkoholsjukdomar likaledes successivt stegrats. Icke heller
där har emellertid platstillgången varit tillräcklig. Därtill kommer, att åtskilliga
fall varit så svårbehandlade, att de icke kunnat beredas vård på
dessa avdelningar.

Enligt styrelsens uppfattning borde emellertid intagningarna i flertalet
fall rätteligen ha skett under andra enligt sinnessjuklagen medgivna former
än som varit fallet. Sålunda borde man i de till den första av de förut
nämnda huvudgrupperna hörande 8 fallen ha valt intagning för observation
enligt 28 § sinnessjuklagen i stället för intagning för vård. Om så skett, torde
några anmärkningar knappast ha kunnat riktas mot intagningen av dessa
fall. I de till den andra huvudgruppen hörande 5 fallen ha vissa psykiska
sjukdomssymtom förelegat med delirösa eller predelirösa symtombilder. I
några av dessa fall ha symtomen emellertid varit så föga uttalade, att intagning
för observation tett sig naturligare än intagning för vård. Att observationsvägen
ej anlitats torde ha berott på att denna intagningsform under
trycket av den tilltagande platsbristen visat sig allt mindre effektiv.

Genom den förut redovisade utvecklingen har vid tillämpning av bestämmelserna
i sinnessjuklagen begreppet sinnessjukdom fått en vidsträcktare
tolkning än exempelvis vid bedömningen av otillräknelighet enligt strafflagen.
Avgörande har därvid varit det växande behovet av att a sinnessjukhus
kunna emottaga alkoholister och alkoholmissbrukare.

280

Med avseende å frågan om gränsdragningen mellan sinnessjukvård och
nykterhetsvård anförde medicinalstyrelsen följande.

Styrelsen anser för sin del, att omhändertagande av en farlig alkoholist
sker snabbare med anlitande av sinnessjuklagen än med anlitande av nykterhetsvårdslagen.
Styrelsen håller också före, att patientens farlighet och
behov av vård därigenom klarlägges snabbare, utan att rättssäkerhetens
krav fördenskull i praktiken åsidosättas. Bedömningen av en alkoholists
farlighet är ofta en mycket grannlaga uppgift. Graden av farlighet kan
nämligen icke bedömas enbart med ledning av ådagalagt våld eller uttalat
hot. Hänsyn måste också tagas till patientens psykologiska beskaffenhet
samt till eventuella befintliga psykiska sjukdomssymtom.

Styrelsen vill också erinra om att en person icke får intagas på alkoholistanstalt,
för den händelse vederbörande företer tecken till sinnessjukdom.
För att avgöra, om så möjligen är fallet, erfordras ibland observation på
sinnessjukhus under flera dagar. Enligt styrelsens mening bör sålunda i
första hand intagning av alkoholist i omedelbart behov av vård ske på
sjukhus, varvid yårdteknisk utrustning och platstillgång få avgöra, vilken
sjukvårdsinrättning som är den lämpligaste. Därest lång tids omhändertagande
blir erforderligt, bör samarbete ske med nykterhetsvårdande myndigheter
och efter sjukhusvistelsen eventuellt överflyttning äga rum till någon
av nykterhetsvårdens anstalter. Vidare kan en mera effektiv övervakning
och efterbehandling komma till stånd genom att de lokala nykterhetsvårdande
organen anlitas efter utskrivningen från sjukhuset.

Ur medicinsk synpunkt torde ofta även en kortare tids vård på sinnessjukhus
vara av stort värde. I ett par av de aktuella fallen har emellertid
vårdtiden uppgått till endast en eller två dagar. Denna tid är uppenbarligen
för kort såväl för åstadkommande av en tillförlitlig observation av
den intagnes psykiska tillstånd som för genomförandet av en behandling.
En vårdtid på en eller annan vecka betraktas emellertid av de flesta medicinska
sakkunniga såsom tillräcklig för att behandla ett tillstånd av alkoholförgiftning
samt för att påbörja den medicinska andelen i den sjukes
rehabilitering. Det torde dock i en del fall vara nödvändigt med ännu
längre vårdtider.

Vårdbehovet för en alkoholist, som befinner sig i en alkoholperiod, kan
ur medicinsk synpunkt vara lika trängande som vårdbehovet för en person
med andra psykiska sjukdomssymtom. Det går därför icke att som
generell regel uppställa, att andra psykiskt sjuka än alkoholmissbrukare
alltid skola äga företräde, då det gäller intagning för vård på sinnessjukhus.
Enahanda avvägning måste ske vid intagning för observation av farliga
alkoholister. Däremot bör naturligtvis en alkoholist, som icke behöver vistas
på sinnessjukhus, utan onödigt dröjsmål överföras till annan vårdform,
exempelvis till nykterhetsvårdens anstaltsorganisation. Ibland förflyter
emellertid alltför lång tid, innan en sådan åtgärd kan verkställas.

Självfallet har den under senare år accentuerade bristen på vårdplatser
inom alkoholistvården bidragit till den stegrade intagningen å sinnessjukhus
av ifrågavarande kategori sjuka. Men å andra sidan torde de förbättrade
behandlingsmetoder och resultat, som kunnat redovisas från sjukvårdens
sida, med större styrka ha verkat i samma riktning. Även om alkoholistanstalternas
möjligheter att bereda de alkoholskadade tillfredsställande
medicinsk vård skulle förbättras, föreligger enligt styrelsens mening ett
klart behov att bibehålla de möjligheter för alkoholsjukas omhändertagan -

281

de och observation, för vilka tidigare närmare redogjorts. Angeläget är
också, att dessa sjuka snarast möjligt erhålla en för deras tillstånd avpassad
eftervård. Styrelsen anser det därför önskvärt, att sinnessjuklagens bestämmelser
om förutsättningarna för intagning på sinnessjukhus förtydligas
därhän, att de klart medgiva intagning för såväl vård som observation
av alkoholmissbrukare med psykiska symtom.

I sitt utlåtande har sinnessjuknämnden framhållit, att svaret på frågan,
vad som vid sinnessjuklagens tillkomst ansågs hänförligt under begreppet
sinnessjukdom finge sökas med ledning av begreppsbestämningarna inom
dåtida vetenskaplig litteratur inom psykiatrin. Det vore givet, att dessa
begreppsbestämningar icke vore oföränderliga tiderna igenom, och även
vid bortseende från utvecklingen genom praxis vore därför omfattningen
av gällande lagstiftning icke helt statisk. Beträffande spörsmålet, i vilka fall
alkoholsjukdomar kunde inbegripas under begreppet sinnessjukdom, instämde
nämnden i vad medicinalstyrelsen härutinnan anfört. Det hade
riktats kritik mot obestämdheten i olika lagars, bl. a. sinnessjuklagens, indikationer
för frihetsberövanden. Den tveksamhet, som delvis vidlådde medicinalstyrelsens
uttalanden och som sinnessjuknämnden icke såge sig i stånd
att undanröja, kunde sägas utgöra belägg för riktigheten av kritiken.
Nämnden vore dock av den uppfattningen, att det icke vore realistiskt att
i detta sammanhang sätta sig det målet före, att indikationerna skulle kunna
göras och för framtiden förbli helt entydiga och tveklösa. Om rättssäkerhetskravet
i fråga om de psykiskt sjukas omhändertagande lagstiftningsmässigt
dreves för hårt, komme detta säkerligen att hindra en fortsättning
av den hittillsvarande utvecklingen hän mot ett raserande av den gamla
uppfattningen om sinnessjukhusvård såsom något för vederbörande diffamerande.

Beträffande frågan, i vad män vedertagen praxis förändrat innebörden
av gällande rätt med avseende å förutsättningarna för intagning å sinnessjukhus,
framhöll nämnden, att sinnessjuklagen beträffande de materiella
förutsättningarna för dylik intagning icke gjorde någon skillnad mellan intagning
på egen och på annans ansökan, vilket sammanhängde med att även
den som intoges på egen ansökan bleve underkastad retentionsrätt. Nämnden
bortsåg härvid från reglerna om intagning utan retentionsrätt, vilka
vid tiden för yttrandets avgivande ännu icke lagfästs. Nämnden uppgav
dock, att i praxis skillnad gjordes mellan de båda kategorierna och hänvisade
till ett uttalande av överläkaren vid Beckomberga sjukhus, professorn
S. Izikowitz, som uppgivit, att ungefär hälften av de patienter, som
årligen intogos vid detta sjukhus, icke lede av psykos och att man i gemen
vid sinnessjukhusen på egen ansökan mottoge sådana alkoholmissbrukare
för vård, som vore i klart behov av psykiatrisk specialistvård på sjukhus
men som dock icke lede av sinnessjukdom i meningen psykos eller med
psykos jämförbara mentala sjukdoms-, defekt- eller abnormitetstillstånd.

282

Sinnessjuknämnden framhöll, att det med hänsyn till den utvidgning av
lagen, som nämnda intagningsförfarande innebure, och då den som skreve
egen ansökan ofta ej torde känna till att han kunde bli föremål för retentionsrätt
det vore ett rimligt rättssäkerhetskrav — såsom ock Izikowitz
anser — att ingen sådan patient kvarhölles mot sin vilja.

I fråga om intagning å sinnessjukhus av alkoholmissbrukare på ansökan
av annan hänvisade sinnessjuknämnden till sin uppfattning om vilka grupper
av alkoholsjukdomar, som kunde hänföras till sinnessjukdom, och anförde,
att det vore tydligt, att praxis många gånger gått därutöver. Även
i fråga om övriga kategorier alkoholmissbrukare kunde goda skäl finnas
för deras intagande å sinnessjukhus. För de ansvariga myndigheterna —
polisen, tjänsteläkare, socialvårdsmyndigheter m. fl. — kunde de faktiska
omständigheterna vara så pressande, att omhändertagande på sinnessjukhus
framstode som enda utvägen ur ett prekärt läge. Subjektivt kunde tillvägagångssättet
måhända icke tillräknas någon som fel, nämligen om det
psykiatriska klarläggandet krävde någon tids fackmannamässigt penetrerande
av patienten. Senast vid prövning enligt 12 § sinnessjuklagen måste
dock ett ansvarigt definitivt ställningstagande ske. Objektivt sett vore
sinnessjuknämnden av den uppfattningen att, även vid hänsynstagande till
att intagande på annans ansökan av nu ifrågavarande kategori sinnessjuka i
praxis ej torde vara sällsynt, ett inordnande av dem under begreppet sinnessjuka
i sinnessjuklagens mening icke vore rättsenligt.

I de av läkare i ärendet avgivna yttrandena ha olika meningar framkommit.
Docenten Lundquist har — såsom omnämnts i medicinalstyrelsens utlåtande
— framhållit att det från klinisk synpunkt vore meningslöst att
diskutera, huruvida en alkoholmissbrukare vore »sinnessjuk» eller icke. Vad
som hade betydelse vore i stället frågan om fysiska och psykiska alkoholskador
uppstått och vilken behandling som borde ges i ett aktuellt fall.
Överläkaren vid S:t Lars sjukhus, docenten Bo Gerle, har anfört, att gränsen
mellan sinnessjukdom och psykiska abnormtillstånd ofta vore svår att
draga även för fackmannen liksom gränsen mellan neuros och sinnessjukdom.
Han har vidare uttalat, att diskussionen om alkoholism contra sinnessjukdom
vore ofruktbar och föga fotad på medicinskt tänkande samt att
många fall av alkoholism på grund av abnorma alkoholreaktioner eller så
småningom skeende psykisk nedbrytning vore att betrakta som former av
sinnessjukdom, vilket gällde ej minst de fall, där på grund av förmodad
farlighet intagning på sinnessjukhus begärdes.

Professorn Torsten S:son Frey och överläkaren vid Lillhagens sjukhus
Gayler White ha yttrat, att sinnessjuklagen ej längre kunde tillämpas enligt
vid dess tillkomst föreliggande förutsättningar, enär det praktiska livets
krav och den medicinskt psykiatriska utvecklingen medfört helt förändrad
syn på mentalsjukvården både hos specialisten och allmänheten. Enligt
dessa läkare föreligger ur medicinsk synpunkt icke någon principiell skill -

283

nåd mellan alkoholsjuka och andra, men både bland de alkoholskadade och
andra finnes för närvarande ett stort antal personer, som borde kunna beredas
psykiatrisk vård utanför sinnessjuklagens ram. Till dessa uttalanden
har överläkaren vid Lillhagens sjukhus, docenten Hakon Sjögren anslutit

sig.

Överläkaren vid S:t Jörgens sjukhus, med. dr Joen Björnberg har beträffande
vården av alkoholister framhållit, att denna vore betungande för
mentalsjukhusen och att det otvivelaktigt vore en lättnad för sjukhusen,
om det kunde ordnas annan, medicinskt tillfredsställande vård för dessa
fall.

Överläkaren vid Långbro sjukhus, docenten Erik Goldkuhl har anfört
bl. a.

Alkoholistvårdens bristande resurser äro otvivelaktigt den främsta orsaken
till att ett växande antal alkoholister tvingas över på sinnessjukhusen,
där läkarna med sin humanitära inställning icke ansett sig kunna eller ens
vilja vägra omhändertagande. Givetvis är detta fullt riktigt, i den mån det
gäller alkoholpsykoser eller personer, som blivit alkoholister på grund av
psykisk sjukdom eller grövre psykisk abnormitet eller slutligen mentalt tydligt
alkoholskadade personer. Men när det gäller den stora procent missbrukare,
som icke företer dylika drag, är uppfattningen, att dessa i första
hand böra hänvisas till de nykterhetsvårdande organen, otvivelaktigt riktig.
En utbyggnad av nykterhetsvårdens resurser är därför en brådskande
social angelägenhet. Men till dess så sker, torde det vara nödvändigt att
omhändertaga besvärliga alkoholistfall på sinnessjukhus.

Överläkaren vid Beckomberga sjukhus Eric Abrahamson har berört frågan
om vården av psykopater och därvid anfört.

Dessa göra sig ofta skyldiga till våldshandlingar av olika slag samt visa
stundom sådan hotfullhet, att deras omgivning känner sig otrygg och därav
blir nervöst nergången. Nämnda uppföranderubbningar äro mestadels
icke av sådan beskaffenhet, att tillkallad polis äger rätt att kvarhålla den
agerande, fast man anser ett omhändertagande erforderligt. Eftersom det
med skäl kan antagas, att vederbörande är allvarligt psykiskt skadad och
därigenom farlig för egen eller annans personliga säkerhet, tillkallar polisen
läkare, som åtminstone i de mest alarmerande fallen finner vårdbehov å
sinnessjukhus vara för handen. Samhället torde icke godkänna, att dessa
fall utan vidare släppas på fri fot, innan åtminstone någon försäkran om
deras ofarlighet erhållits. Eftersom man icke förfogar över annan möjlighet
till ett erforderligt omhändertagande än mentalsjukhusen, ha dessa i praktiken
tvingats att taga emot ifrågavarande psykopater. Huvudparten av
nämnda patienter utgöras av s. k. farliga alkoholister. Det må medgivas, att
sinnessjuklagen i sin nuvarande utformning egentligen icke giver täckning
för intagning av dessa patienter. Intagning a alkoholistanstalt i stället för
å sinnessjukhus är visserligen en åtgärd, som är i full överensstämmelse med
gällande lagstiftning. Detta är emellertid icke realiserbart på grund av
platsbristen på alkoholistanstalterna. Det måste också med skärpa framhållas,
att dessa anstalter varken äro eller kunna tänkas inom en nära framtid
bli så utrustade, att de lämpligen kunna omhändertaga de mycket ofta

284

svårt derangerade farliga alkoholisterna, som i stor utsträckning kräva omfattande
medicinsk behandling, vilken de flesta gånger kan bli kortvarig.
På de orter, där s. k. poliskliniker inrättas, kan denna medicinska terapi
givas, varefter den alkoholskadade kan överföras till alkoholistanstalt.
Skulle erforderligt antal alkoholist sjukhus inrättas, skulle en intagning å
dessa kunna ske. Tills så blivit fallet böra de farliga alkoholister, som av
läkare intygats vara i behov av vård å sinnessjukhus, också intagas på
dessa och bli föremål för den undersökning, som medgives i 12 § sinnessjuklagen,
samt givetvis också erhålla erforderlig medicinsk behandling. En lagändring
torde dock behövas för att farliga alkoholister och besvärliga psykopater
utan vägande invändningar skola kunna intagas och vårdas på
sinnessjukhus.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande anfört bl. a.

Styrelsen anser det av principiella skäl var riktigt, att alkoholmissbrukare,
som på grund av abnorm eller komplicerad alkoholreaktion måste
omhändertagas av polisen, bli intagna å sinnessjukhus för avgiftning, medicinsk-psykiatrisk
penetration samt läkarbedömning, innan frågan om deras
fortsatta behandling blir föremål för avgörande. Dylika fall äro ofta svåra
att snabbt diagnostisera, även om vårdbehovet kan vara både uppenbart
och trängande. Trots pågående strävanden att förstärka nykterhetsvårdens
anstaltssystem med medicinska vårdresurser torde nykterhetsvården icke
inom överskådlig tid bli i stånd att påtaga sig ansvaret för akutvård och
diagnostisering av nämnda kategorier av alkoholmissbrukare. Socialstyrelsen
anser för övrigt, att dessa uppgifter i huvudsak principiellt böra åvila
sinness j ukvår den.

Vad angår frågan om rättssäkerheten vid omhändertagande å sinnessjukhus
av alkoholmissbrukare, kan styrelsen icke avgöra, huruvida sinnessjuklagen
varit tillämplig å de intagningsfall, som det remitterade ärendet avser.
För den händelse det skulle befinnas, att lagen icke varit tillämplig beträffande
några eller samtliga av dessa intagningar, måste styrelsen påyrka
åtgärder för en sådan ändring av sinnessjuklagen, att denna ger uttryckligt
stöd åt intagning av dylika fall för akutbehandling, undersökning och diagnostisering.
Överhuvud synes ett klarläggande av gränserna mellan sinnessjukvård
och nykterhets vård vara erforderligt. Formerna i stort för det
angelägna samarbetet mellan sinnessjukvården och nykterhetsvården synas
också erfordra en viss laglig nyreglering. Då sinnessjuklagen är föremål för
revision genom sinnessjuklagstiftningskommittén, synes frågan om de ändringar
av och tillägg till denna lag, som erfordras för en bättre samordning
mellan sinnessjukvården och nykterhetsvården, lämpligen böra ankomma på
denna kommitté.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till medicinalstyrelsen
följande.

Uppfattningen att allvarligare former av alkoholism böra betraktas såsom
sjukdom och att vården härav bör ges en i första hand medicinsk inriktning
har under senare tid hävdats med allt större styrka. Vid tillkomsten
av gällande nykterhetsvårdslag betonades i överensstämmelse härmed
vikten av medicinskt inflytande inom nykterhetsvården (jfr SOU 1948: 23

285

s. 45 ff och 94 ff samt prop. 159/1954 s. 60). Nykterhetsvårdslagen innehåller
också bestämmelser, som syfta till att möjliggöra sådant inflytande,
såsom bestämmelser om läkares medverkan i nykterhetsnämnd, om läkarundersökning
av alkoholmissbrukare samt om skyldighet för nykterhetsnämnd
att i förekommande fall söka förmå alkoholmissbrukare att rådfråga
läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka lämplig vård.

Nykterhetsvårdslagen upptager emellertid inga medicinska indikationer
för tvångsingripanden mot alkoholmissbrukare. Tvärtom betonade 1946
års alkoholistvårdsutredning, att tvångsåtgärder mot alkoholmissbrukare
endast borde vidtagas av sociala skäl (SOU 1948: 23 s. 57). Däremot åsyftades,
såsom berörts, att medicinsk vård av alkoholmissbrukare borde på
ett så tidigt stadium som möjligt åstadkommas på frivillighetens väg.

Medicinsk vård för alkoholsjukdomar kan, såsom framgår av medicinalstyrelsens
yttrande, meddelas bl. a. på kroppssjukhus, på psykiatriska lasarettsavdelningar
och på sinnessjukhus. De två förstnämnda formerna av
vård kunna beredas endast med den sjukes fria samtycke, medan vård å
sinnessjukhus i viss omfattning kan meddelas utan sådant samtycke. Vid
intagning för vård efter skriftlig ansökan såväl av den sjuke själv (s. k. ansökan
I) som av annan därtill behörig (ansökan II) föreligger sålunda rätt
att med tvång kvarhålla den intagne å sjukhuset. Genom vissa ändringar
i sinnessjuklagen, som trätt i kraft den 1 juli 1959 — således efter det de
i detta ärende aktuella intagningarna ägde rum — har emellertid tillkommit
möjlighet till intagning under friare former utan särskilda intagningshandlingar,
den s. k. fria intagningen, vilken i princip innebär, att den sjuke
äger när han så önskar lämna sjukhuset.

Sådan intagning å sinnessjukhus som är förenad med kvarhållningsrätt
innebär inskränkningar i den intagnes personliga frihet. Detta gäller särskilt
intagning efter ansökan av annan än den sjuke själv. Liksom vid andra
frihetsberövanden kan intagning äga rum endast om vissa i lagen angivna
förutsättningar föreligga. Dessa äro enligt sinnessjuklagen, såsom inledningsvis
nämnts, att den sjuke lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och
är i behov av vård å sinnessjukhus. Enligt långvarig praxis jämställes med
sinnessjukdom vissa svårare fall av psykopati.

Nu nämnda förutsättningar gälla givetvis även för intagning av alkoholister
å sinnessjukhus. Sådan intagning har i viss omfattning förekommit
under lång tid och beaktades under förarbetena till nykterhetsvårdslagen
(jfr SOU 1948:23 s. 110). Att olika förutsättningar skulle gälla för dylik
intagning och för intagning av andra sjuka ifrågasattes icke vid nykterhetsvårdslagens
tillkomst.

På sätt framgår av sinnessjuknämndens utlåtande ha alkoholmissbrukare
under senare år i betydande utsträckning på egen ansökan intagits å sinnessjukhus
utan att vederbörande varit att anse såsom sinnessjuk. Ur allmän
synpunkt kan någon erinran icke riktas mot att sådan alkoholist på

286

egen ansökan beredes vård å mentalsjukhus. Detta har även beaktats genom
1959 års lagstiftning om vård utan kvarhållningsrätt. Vad i det följande
sägs avser endast intagning på ansökan av annan än alkoholmissbrukaren.

För intagning av alkoholister å sinnessjukhus efter ansökan av annan än
den sjuke är det på sätt framgår av det sagda icke tillräckligt att konstatera,
att alkoholism är för handen, utan härutöver fordras enligt gällande
lag, förutom att vårdbehov finnes, att det psykiska tillståndet är sådant,
att kravet på sinnessjukdom (eller psykopati) är uppfyllt.

Det är förenat med avsevärda svårigheter att uttömmande ange, vilka
alkoholsjukdomar, som äro av beskaffenhet att böra hänföras under begreppet
sinnessjukdom och som sålunda enligt gällande rätt kunna medföra
intagning på sinnessjukhus även mot den sjukes vilja. I fråga om
vissa grupper av dylika sjukdomar, där det psykiska sjukdomstillståndet
är påtagligt, de s. k. alkoholpsykoserna, föreligger icke tvekan i nu nämnt
hänseende. Medicinalstyrelsen nämner såsom sådana sjukdomar delirium
tremens, alkoholhallucinos och alkoholparanoia. Intagning bör ock kunna
äga rum, om det psykiska tillståndet bedömes vara sådant att allvarlig
fara för uppkomsten av en alkoholpsykos föreligger. Åtskilliga former av
kronisk alkoholism torde också såsom styrelsen framhållit vara att hänföra
till sjukdomar, som kunna medföra tvångsintagning å sinnessjukhus. Avgörande
härför bör enligt styrelsen vara, om psykiska skador av så allvarlig
art, att de äro att jämställa med sinnessjukdom, ha inträffat. Jämväl
många tillstånd, som ha karaktären av alcohol addiction kunna, på sätt
styrelsen uttalat, vara att hänföra till sinnessjukdom. Om den sjuke bedömes
vara farlig för sig själv eller andra, framstår behovet av omhändertagande
med särskild styrka.

Om däremot någon psykisk defekt icke kan konstateras hos den alkoholsjuke,
kan alkoholismen som sådan enligt gällande lag icke föranleda
tvångsintagning på sinnessjukhus. Detsamma gäller, om den sjuke företer
psykiska förändringar av endast mindre omfattning. Alkoholist som visat
aggressivitet utan allvarligare psykiska defektsymtom kan alltså, om han
ej frivilligt söker vård på sinnessjukhus, omhändertagas endast i den ordning
som i nykterhetsvårdslagen stadgas med avseende å farlig alkoholmissbrukare.

Vid bedömande av här föreliggande frågor uppkomma givetvis liksom
eljest i dylika fall gränsdragningsspörsmål, som kunna innefatta svåra avgöranden.
Det ligger i sakens natur, att dylika spörsmål icke kunna undvikas
och att deras avgörande får överlämnas åt rättstillämpningen. Därvid
bör från fall till fall bedömas, huruvida sjukdomen är att anse som sinnessjukdom
eller icke.

Sinnessjuklagen ger emellertid viss möjlighet att i tveksamma fall intaga
alkoholist på sinnessjukhus för observation. Förutsättning härför är dock

287

att av hans uppträdande uppenbarligen framgår, att han är farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv, och att anledning finnes till antagande
att han är sinnessjuk.

Mot bakgrunden av vad här sagts om förutsättningarna för att alkoholist
skall kunna mot sin vilja intagas på sinnessjukhus för vård är det
uppenbart att — på sätt ock framgår av medicinalstyrelsens och sinnessjuknämndens
yttranden — i flertalet av de inledningsvis omnämnda 13
fallen av intagningar å sinnessjukhus sådana psykiska symtom icke iakttagits,
som medgivet utfärdande av vårdattest. De intagna ha också i samtliga
fall inom 14 dagar utskrivits såsom icke i behov av vård. Utfärdandet
av vårdattest framstår såsom särskilt anmärkningsvärt i de fall, där den
undersökande läkaren uttryckligen förklarat sig icke ha funnit tecken på
psykisk sjukdom eller psykisk defekt.

Det påtalade förfarandet torde emellertid ha sin förklaring däri att de
läkare, som utfärdat vårdattesterna, ansett intagning böra ske för närmare
undersökning. För denna uppfattning har fog icke saknats. I flertalet
av de 13 fallen torde sålunda, såsom medicinalstyrelsen funnit, intagning för
observation ha kunnat ske i stället för intagning för vård. Observationsintagning
torde dock lagligen icke kunnat ske i de fall, i vilka i vårdattesten
uttryckligen förklarats, att vid undersökningen tecken på psykisk sjukdom
icke kunnat påvisas. I dessa fall synes nämligen knappast kunna göras gällande,
att anledning fanns till antagande att vederbörande var sinnessjuk.

Utfärdandet av vårdattest, trots att sinnessjukdom icke konstaterats,
torde vidare sammanhänga med en benägenhet i praxis att icke tillmäta
kravet på sinnessjukdom för intagning å sinnessjukhus självständig betydelse.
Såsom jag framhållit i annat ärende1 står denna praxis icke i överensstämmelse
med gällande lag.

I betraktande av omständigheterna anser jag dock någon åtgärd mot de
läkare som utfärdat vårdattesterna i de 13 fallen icke påkallad.

Vad i ärendet förekommit ger mig emellertid anledning anföra följande.

Det är givetvis angeläget, att — då samhället ingriper mot alkoholmissbrukare
i syfte att återföra dem till ett normalt samhällsliv — de åtgärder
vidtagas, som synas bäst lämpade för att nå nämnda syfte. Såsom sinnessjuknämnden
framhållit framstår ofta beträffande alkoholister sinnessjukvården
från vårdsynpunkt som den bäst lämpade och differentierade, vilket
gäller såväl den slutna vården som eftervården. Att det varit möjligt att i
vidgad omfattning omhändertaga alkoholister inom sinnessjukvården bör
därför betraktas med tillfredsställelse. Det kan icke vara föremål för tvekan
att i den mån psykisk sjukvård framstår såsom lämpligare för alkoholister
än omhändertagande inom nykterhetsvården förstnämnda form av
vård i allmänhet är att föredraga.

1 Se s. 266.

288

Det är också uppenbart, att mentalsjukhusen äro skickade att lämna den
psykiska sjukvård som finnes påkallad.

Att den som lider av sådan alkoholsjukdom, som är att anse såsom sinnessjukdom,
bör kunna beredas den härför erforderliga vården å sinnessjukhus,
även om han själv icke inser vårdbehovet, framstår såsom självfallet
och står i full överensstämmelse redan med gällande lag.

I flera i ärendet avgivna yttranden har emellertid starkt betonats behovet
av att kunna å sinnessjukhus för vård mottaga även åtskilliga andra
kategorier av alkoholsjuka än dem som enligt medicinalstyrelsens gränsdragning
äro att anse såsom sinnessjuka. Detta behov kan numera i betydande
grad tillgodoses genom den s. k. fria intagningen utan kvarhållningsrätt,
varom bestämmelser år 1959 upptagits i sinnessjuklagen. Ur allmän synpunkt
är önskvärt att sådana alkoholsjuka, om vilka nu är fråga, förmås
att i så stor utsträckning som möjligt frivilligt ingå på sinnessjukhus för
att få den psykiska sjukvård, av vilken de äro i behov och som bäst lämnas
på sådant sjukhus.

Så långt torde alla vara ense. Vad som däremot synes vara föremål för
olika meningar är, huruvida behövlig vård å mentalsjukhus för alkoholsjukdom,
som icke är att hänföra till sinnessjukdom, bör kunna beredas den
sjuke även mot hans vilja.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande funnit det av principiella skäl riktigt
att alkoholmissbrukare, som på grund av abnorm eller komplicerad alkoholreaktion
måste omhändertagas av polisen, bli intagna å sinnessjukhus
för avgiftning, medicinsk psykiatrisk penetration samt läkarbedömning,
innan frågan om deras fortsatta behandling blir föremål för avgörande. Till
stöd härför har anförts, att dylika fall ofta vore svåra att diagnostisera,
även om vårdbehovet kunde vara både uppenbart och trängande.

Att i fall, där tveksamhet råder om en alkoholmissbrukare är sinnessjuk
eller icke, viss möjlighet bör finnas att även mot hans vilja intaga honom
på sinnessjukhus för observation, synes även mig befogat. Möjlighet härtill
finnes enligt gällande lag endast för det fall att alkoholisten är att anse
såsom farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. I annat sammanhang1
har jag för min del förordat, att intagning å sinnessjukhus för observation
och slutlig prövning av vårdbehovet skall kunna ske, om den inremitterande
läkaren funnit skälig anledning antaga, att den undersöktes
psykiska tillstånd motsvarar det krav lagen uppställer för att kvarhållande
å sinnessjukhus får äga rum, därvid jag dock förutsatt, att det nuvarande
vårdbehovsbegreppet skall i lagen närmare preciseras och i viss mån begränsas.
Därest möjligheterna till intagning för observation vid den förestående
revisionen av sinnessjuklagstiftningen vidgas på angivet sätt och
frigöres från den nuvarande begränsningen till dem, som äro farliga för

1 Se s. 271.

289

annans personliga säkerhet och eget liv, torde socialstyrelsens önskemål
om intagning av svåra alkoholmissbrukare å mentalsjukhus för diagnostisering
kunna tillgodoses i den utsträckning som kan anses erforderlig.

Med avseende å frågan huruvida alkoholmissbrukare, som icke är att
anse såsom sinnessjuk, bör kunna även mot sin vilja intagas och kvarhållas
på sinnessjukhus för att beredas erforderlig psykisk vård — något som icke
är möjligt enligt gällande lag — har i yttranden framhållits, att svårare
alkoholmissbrukare, när de omhändertagas av polisen, kunna vara så »nedgångna»
att de äro i trängande behov av psykisk sjukvård.

Till stöd för att i samband med revisionen av sinnessjuklagstiftningen avskaffa
det i gällande lag uppställda villkoret om sinnessjukdom såsom förutsättning
för tvångsintagning för vård å sinnessjukhus har anförts, att begreppet
sinnessjukdom är så obestämt till sin innebörd, att vid intagningen
ringa hänsyn kan tagas till kravet på sinnessjukdom såsom förutsättning
för intagning; i stället borde huvudvikten läggas vid vårdbehovsbegreppet.

Rörande innebörden av begreppet sinnessjukdom — vilket vid tillkomsten
av gällande sinnessjuklag tillädes en snävare innebörd än enligt nu tilllämpad
praxis — vill jag hänvisa till vissa av mig gjorda uttalanden i annat
ärende1 angående intagning å sinnessjukhus av personer, som icke varit
alkoholmissbrukare. Jag har därvid framhållit, att ehuru den exakta innebörden
av begreppet icke är otvetydig, detta likväl nyttjas på flera håll
inom lagstiftningen och även inom medicinskt språkbruk har en vidsträckt
användning samt att det icke är uteslutet, att man kan bibehålla begreppet
— eventuellt med förtydligande bestämningar — såsom en förutsättning
för intagning å mentalsjukhus.

Såsom i nyssnämnda ärende framhållits, blir begreppet behov av vård å
sinnessjukhus utan att åtföljas av en intagningsförutsättning, som anknyter
till den sjukes psykiska tillstånd, så obestämt till sin innebörd, att det
måste anses otjänligt som indikation för intagning. Såsom ensam intagningsförutsättning
skulle vårdbehovsbegreppet, åtminstone i sin nuvarande utformning,
medge intagning när helst så av olika orsaker befunnes lämpligt
med stor ojämnhet i praxis och en betydande rättsosäkerhet för de enskilda
medborgarna såsom följd. Ur principiell synpunkt framstår det därför såsom
betänkligt att frångå kravet på sinnessjukdom såsom förutsättning för
tvångsintagning på sinnessjukhus.

Härtill kommer att det praktiska behovet av en dylik reform icke kan
anses klart ens med avseende å svåra alkoholmissbrukare. Det är att märka
att sinnessjuklagen, såsom förut nämnts, ger möjlighet att på frivillighetens
väg bereda alkoholist, som icke är att anse såsom sinnessjuk, erforderlig
sjukvård på sinnessjukhus. Överläkaren vid Långbro sjukhus, docenten
Curt Åmark, har från sin erfarenhet för mig uppgivit, att det i allmän -

1 Se s. 268 o. f.

10 — Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 19G1 års riksdag

290

het är möjligt för sjukvårdsläkare att i samverkan med vederbörande nykterhetsnämnd
förmå sådan alkoholmissbrukare att frivilligt låta sig intaga
på sinnessjukhus och att kvarstanna där så länge vårdbehov föreligger.
För alkoholisten torde omständigheterna ofta vara sådana att han har att
välja mellan att frivilligt underkasta sig erforderlig sjukhusvård och tvångsintagning
på vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts framstår det som tveksamt, om
det i yttrandena i ärendet framförda önskemålet om vidgade möjligheter
att tvångsvis underkasta alkoholmissbrukare erforderlig vård å mentalsjukhus
är motiverat av något verkligt behov. Jag förutsätter emellertid,
att frågan härom blir föremål för övervägande inom sinnessjuklagstiftningskommittén.

Jag förutsätter vidare, att även de övriga gränsdragningsproblem för
sinnessjukvården och nykterhetsvården, vilka berörts i åtskilliga yttranden,
bl. a. av socialstyrelsen, bli föremål för övervägande inom sinnessjuklagstiftningskommittén.
Därvid torde vad i yttrandena anförts och i övrigt
förekommit i ärendet kunna vara till god vägledning.

Vad härvid särskilt angår frågan, om icke ur rättssäkerhetssynpunkt omhändertagande
enligt lagen om nykterhetsvård är att föredraga av den anledningen
att vederbörandes farlighet för annan eller sig själv kan utredas
på ett mera betryggande sätt vid intagningsförfarande enligt nämnda lag,
vill jag framhålla följande. För förfarandet vid länsstyrelsen i ärenden angående
tvångsintagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare finnas
i nykterhetsvårdslagen tämligen utförliga regler i syfte att befrämja utredningen.
Den om vars intagning är fråga äger sålunda på begäran rätt att
bli personligen hörd inför länsstyrelsen, om ej särskilda skäl tala däremot.
Länsstyrelsen äger också höra annan person, som förväntas kunna lämna
upplysning av betydelse för ärendets bedömande. Min erfarenhet från inspektioner
av olika länsstyrelser är också, att de möjligheter till grundlig
utredning, som sålunda föreligga, genomgående utnyttjas av länsstyrelserna
och att sakförhållandena i allmänhet bli på ett ur rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande sätt utredda, innan ett intagningsärende avgöres. Vid intagning
enligt sinnessjuklagen är sjukvårdsläkaren beträffande de faktiska
omständigheterna i fallet hänvisad till uppgifter i polisrapporter och andra
skriftliga handlingar, vilka enligt vad erfarenheten visar kunna vara mindre
tillförlitliga. I samband med den undersökning som sker efter intagningen
brukar sjukvårdsläkaren visserligen i viss utsträckning inhämta upplysningar
av nära anhöriga till den intagne och andra närstående, men svårigheter
torde ofta möta att därvid erhålla så fullständiga uppgifter rörande
de faktiska omständigheterna som vid den undersökning som i regel föregår
en intagning å allmän vårdanstalt. Den av sinnessjuklagen anvisade möjligheten
till utredning genom förhör vid domstol nyttjas icke alls i praktiken.
I anledning av klagomål och vid inspektioner har jag granskat sjuk -

291

husens intagningshandlingar rörande många personer, som misstänkts vara
farliga sinnessjuka, och därvid funnit att utredningen om vederbörandes
farlighet genomgående är mindre uttömmande än vad som är regel i de av
länsstyrelserna handlagda ärendena om farliga alkoholister. Däremot torde
man kunna utgå från att erfarna sjukvårdsläkare ha större förutsättningar
än länsstyrelserna att på grundval av en fullständig utredning bedöma
frågan om farlighet. I samband med revision av sinnessjuklagstiftningen
synes mig därför böra övervägas, huruvida icke åtgärder böra vidtagas för
att tillse att vid intagningar å sinnessjukhus utredningen om eventuell
farlighet blir så tillfredsställande som möjligt.

Då vad i detta ärende förekommit syntes vara av intresse vid pågående
revision av sinnessjuklagstiftningen, överlämnade jag — under hänvisning
till vad här anförts — handlingarna i ärendet till sinnessjuklagstiftningskommittén
för beaktande vid fullgörandet av det kommittén anförtrodda
uppdraget.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

3. Fråga huruvida viss alkoholmissbrukare, som för vård intagits
å sinnessjukhus, var att anse såsom sinnessjuk och kunde
kvarhållas å sjukhuset även mot sin vilja

Maskinteknikern S. I. M. i Stockholm blev den 1 augusti 1958 för vård
intagen på Beckomberga sjukhus. Intagningen skedde efter ansökningar
dels av polisen och dels av M. själv. Till stöd för polisens ansökan låg en av
polisläkaren G. Beander samma dag utfärdad vårdattest, enligt vilken vårdbehovet
var trängande, enär M. icke kunde taga vård om sig själv och vore
farlig för sin fästmös och möjligen också andras personliga säkerhet.

I den beträffande M. på sjukhuset förda journalen antecknades under
den 9 augusti 1958, att vederbörande sjukvårdsläkare, professorn S. Izikowitz,
funnit M. under vistelsen på sjukhuset icke ha företett några aktuella
tecken till sinnessjukdom. Som emellertid M. kort före intagningen skulle
ha gjort sig skyldig till misshandel av sin fästmö, blev frågan om utskrivning
av M. — såsom s. k. O-fall — hänskjuten till utskrivningsnämnden vid
sjukhuset. Utskrivningsfrågan behandlades därefter av nämnden vid sammanträden
den 13 och den 27 augusti samt den 10 september 1958. Sistnämnda
dag beslöt nämnden på yrkande av Izikowitz, som ansåg: att M.
såsom icke sinnessjuk borde utskrivas, att hänskjuta utskrivningsfrågan till
sinnessjuknämndens prövning. I beslut den 23 i samma månad fanrt sinnessjuknämnden
ej skäl att då besluta om utskrivning eller försöksutskrivning
av M.

292

Dessförinnan anhöll Stockholms stads nykterhetsnämnd i en den 11
augusti 1958 dagtecknad ansökan hos ÖÄ, att ämbetet måtte meddela förordnande,
att M. skulle intagas å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
Till stöd för ansökningen åberopades att M. vore hemfallen åt alkoholmissbruk
och befunnits i följd därav vara farlig för sin fästmös personliga
säkerhet samt vara ur stånd att taga vård om sig själv. ÖÄ med dåvarande
underståthållaren Martin Wahlbäck såsom beslutande fann i resolution den
25 september 1958 visserligen utrett, att M. vore hemfallen åt alkoholmissbruk
och till följd därav farlig för annans personliga säkerhet, men enär M.
vårdades å sinnessjukhus samt såväl vården därstädes som den efterföljande
tillsynen uppenbarligen syftade till att söka dels få M. att avhålla sig från
alkoholmissbruk, dels ock trygga M:s omgivning mot risker i avseende å den
personliga säkerheten, fann ämbetet anledning ej föreligga att omhändertaga
honom för vård jämväl i före varande ordning och lämnade därför
ansökningen utan bifall. Kungl. Maj:t, varest M. sökte ändring i ÖÄ:s
resolution, fann i utslag den 13 november 1958 att M. icke kunde anses
äga behörighet att föra talan mot resolutionen och att besvären därför icke
kunde upptagas till prövning.

I en den 20 oktober 1958 hit inkommen skrift anförde M. — under framhållande
att han från början själv önskat en kortare tids vistelse på sjukhuset
för vila och behandling för sin nervositet — klagomål över att han
ännu nära tre månader efter intagningen kvarhölles å sjukhuset, oaktat han
icke vare sig vid intagningen eller senare under vistelsen å sjukhuset lidit
av sinnessjukdom. M. anmärkte vidare på att ÖÄ, sedan Stockholms stads
nykterhetsnämnd hos ämbetet ansökt om intagning av M. å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, lämnat ansökningen utan bifall. M. ifrågasatte
också lämpligheten av att ärendet hos ÖÄ handlagts av Wahlbäck,
vilken i egenskap av ordförande i sinnessjuknämnden även handlagt frågan
om M:s kvarhållande å sinnessjukhuset.

Sedan klagomålen remitterats till sinnessjuknämnden, avgav nämnden
— efter att ha hört ledamöterna i utskrivningsnämnden — yttrande i ärendet
den 25 augusti 1959.

Rörande handläggningen av utskrivningsfrågan efter den 20 oktober
1958, då klagomålen anfördes, fram till dagen för sinnessjuknämndens yttrande
utvisa handlingarna följande. Frågan behandlades åter av utskrivningsnämnden
den 13 november 1958. Därvid funno nämndens ordförande,
hovrättsrådet, numera justitierådet Erland Conradi och ledamoten lektorn
Marja Almqvist, att M. borde utskrivas på försök t.o.m. den 31 mars
1959 med början vid tidpunkt, som sjukvårdsläkaren bestämde, sedan arbete
och bostad ordnats. M. skulle under försöksutskrivningen stå under
övervakning och avhålla sig från bruk av alkoholhaltiga drycker. Izikowitz
ansåg emellertid, att M. borde definitivt utskrivas, enär han icke vore
sinnessjuk och nykterhetsnämnden därför borde helt övertaga ansvaret för

293

erforderliga åtgärder beträffande M. Utskrivningsnämnden beslöt med hänsyn
till de skiljaktiga meningarna hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens
prövning. I beslut den 18 november 1958 fann sinnessjuknämnden
ej skäl att definitivt utskriva M. men förordnade, att M. skulle
på försök utskrivas från sjukhuset för tiden t.o.m. den 31 mars 1959
på av utskrivningsnämndens majoritet angivna villkor. Två ledamöter av
sinnessjuknämnden — generaldirektören Arthur Engel och docenten Gunnar
Lundquist — anmälde emellertid avvikande mening och funno, att
sjukvårdsläkaren hade fog för sin uppfattning att M. icke för det dåvarande
vore sinnessjuk eller i högre grad abnorm och därför icke borde vårdas å
sinnessjukhus. Nämnda ledamöter ansågo vidare, att M. måste hänföras till
kategorien »farlig alkoholist», som vore svårt hemfallen åt alkoholmissbruk
och därför borde omhändertagas inom nykterhets vården, och funno i likhet
med Izikowitz det vara riktigast att M. bleve definitivt utskriven från
sjukhuset.

På grund av bl. a. svårigheter att uppfylla de i sinnessjuknämndens
beslut angivna villkoren för försöksutskrivning kunde någon försöksutskrivning
i enlighet med beslutet ej ske förrän den 11 juni 1959. Efter återfall i
spritmissbruk återkom M. till sjukhuset den 27 i samma månad. Den
1 augusti 1959 blev M. definitivt utskriven från sjukhuset. Dessförinnan
hade emellertid ÖÄ den 2 juli 1959 förordnat att M. skulle intagas å vårdanstalt
såsom hemfallen åt alkoholmissbruk och ur stånd att taga vård om
sig själv. Med verkställighet av detta beslut lämnades anstånd tills vidare.
Den 25 februari 1960 intogs M. på statens vårdanstalt å Venngarn för
alkoholmissbrukare. Fyra dagar senare överfördes M. till Beckomberga
sjukhus. Enligt journalen visade han vid intagningen symtom på alkoholhallucinos.
Påföljande dag tog sjukdomen karaktär av typisk delirium tremens.
Den 22 mars 1960 återfördes M. till Venngarn såsom psykiskt och
somatiskt symtomfri.

I gemensamt yttrande den 1 juni 1959 i anledning av M:s klagomål
anförde utskrivningsnämndens lekmannaledamöter Conradi och Marja Almqvist
följande.

M. finge betecknas som ett gränsfall. Det vore tveksamt både om han
skulle betraktas som sinnessjuk i sinnessjuklagens mening eller ej och om
han för sitt alkoholmissbruk lämpligen borde erhålla vård på sinnessjukhus
eller omhändertagas inom nykterhets vården. M. vore en mytoman, opålitlig,
omogen och potentiellt farlig psykopat, som haft åtminstone ett anfall
av delirium tremens. Conradi och Marja Almqvist ansåge det motiverat att
betrakta honom, även utan samband med alkoholpåverkan, såsom jämställd
med sinnessjuk i sinnessjuklagens mening. M. hade vid intagningen
den 1 augusti 1958 varit i sådant skick, att han under någon tid måste
tvångsvis avhållas från bruk av alkohol. Detta hade kunnat ske antingen
genom vård på sinnessjukhus eller genom intagning på alkoholistanstalt.
Lekmannaledamöterna i nämnden hade föredragit behandling på sjukhuset
såsom mera adekvat. I enlighet härmed hade M. bedömts vara i behov av

294

vård å sinnessjukhus. M. hade vid tiden för intagningen själv önskat vård
på sinnessjukhus och icke på alkoholistanstalt. Lekmannaledamöterna hade
räknat med att M. som O-fall borde, när utskrivning bleve aktuell, kunna
såsom försöksut skri ven ställas under övervakning genom utskrivningsnämndens
försorg. Då han vid tidigare tillfällen utskrivits efter vård på sjukhuset,
hade någon övervakning icke ordnats, vilket i och för sig ur samhällets
och hans egen synpunkt finge betraktas som en brist. Senare hade
emellertid situationen i viss mån förändrats. M. hade vid ett par tillfällen
efter sinnessjuknämndens beslut trots att han varit intagen på sjukhuset
missbrukat alkohol. Han hade genom beslut av utskrivningsnämnden den
22 maj 1959 beviljats utsträckt frigång i den omfattning sjukvårdsläkaren
bestämde. Om försöket härmed misslyckades, torde knappast återstå annan
möjlighet än att ånyo söka få M. intagen på alkoholistanstalt. Sjukhuset
syntes nämligen härmed ha uttömt sina resurser i fråga om M. Det vore
knappast rimligt att en person, som sålunda icke vore mottaglig för den
vård sjukhuset kunde bereda, finge upptaga en plats på sjukhuset. Detta
bedömande av den inträdda situationen skulle vara liktydigt med att M.
— som vid intagningen var i behov av vård å sinnessjukhus — icke längre
ansåges vara i behov av sådan vård.

I särskilt yttrande den 27 maj 1959 anförde Izikowitz bl. a.

IM. hade vid det aktuella vårdtillfället intagits vid sjukhuset på egen
ansökan. Vid intagningen hade dessutom medföljt polisansökan, polisförhörsprotokoll
och vårdattest. Läkarna vid avdelning M I, där M. intogs,
hade vid intagningen haft en synnerligen god kännedom om hans personlighetsstruktur,
mentala reaktionssätt, sjukdomsyttringar in. in., i det han
från mars 1955—maj 1958 vid icke mindre än sju olika tillfällen varit inskriven
för vård å sjukhuset, samtliga gånger på egen ansökan. M. hade vid
dessa vårdtillfällen vårdats för alkoholism och andra följdtillstånd efter
alkoholmissbruk; vid några vårdtillfällen under åren 1956 och 1957 hade
han lidit av mycket snabbt övergående psykotiska följdtillstånd till intensivt
alkoholmissbruk (alkoholhallucinos, resp. delirium tremens). Vid de
fem sista vårdtillfällena före intagningen i augusti 1958 hade M. vårdats på
sjukavdelningar inom sjukhuset, som sorterade under Izikowitz i egenskap
av ansvarig sjukvårdsläkare. M. hade vid dessa vårdtillfällen ägnats betydande
omsorger. I visst avseende hade sjukhusets terapeutiska strävanden
haft framgång, i det M. vid återfall i alkoholmissbruk frivilligt sökt vård
vid sjukhuset, varvid allvarligare följdtillstånd eller icke önskvärda sociala
komplikationer kunnat förebyggas eller manifesta följdtillstånd snabbt hävts.
I andra avseenden hade emellertid behandlingen givit negativa resultat, i
det M. av och till återfallit i alkoholmissbruk. Vid det vårdtillfälle, som
avslutades i maj 1958, hade Izikowitz liksom samtliga övriga läkare vid
sjukavdelningen på grund av sin kännedom om M. och hans sätt att reagera
varit fullt övertygad om att den bästa hjälpåtgärden vid eventuellt återfall
i alkoholmissbruk — under förutsättning att M. icke led av sinnessjukdom
eller av annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den kunde
anses jämställd med sinnessjukdom — vore att i anslutning till frivillig vård
vid Beckomberga sjukhus söka resolution för hans intagande å alkoholistanstalt,
enär en resolution möjligen skulle kunna få M. att bättre inse vikten
av att helt avstå från alkohol eller åtminstone skulle kunna tänkas
reducera risken för återfall. Läkarna ansågo nämligen, att M. icke var

295

tillräckligt mottaglig för den vård sjukhuset kunde ge honom och att
kraftigare åtgärder än de som varit möjliga inom sjukhuset försöksvis borde
vidtagas. — I samband med intagningen den 1 augusti 1958 hade M. påstått,
att han då hallucinerat i alkoholpåverkat tillstånd. Vid intagningen
hade han emellertid varit klar, ordnad och orienterad och icke röjt några
tecken till sinnes- eller tankevillor eller till svårare emotionella förändringar.
Han hade svettats lätt och haft obetydlig fingertremor, men dessa symptom
hade försvunnit mycket snabbt. Han hade vid intagningen halvt skämtsamt
yttrat, att han hade »låtsat» att han hade hallucinerat samt att han hade
»spelat litet hos polisen», därför att han varit rädd för att eljest omedelbart
bli överförd till alkoholistanstalt. Genom att simulera »hallucinationer»
hade han hoppats att snabbt bli intagen på Beekomberga sjukhus i stället
för att komma till alkoholistanstalt. Intet motsade, att M:s påståenden, att
han simulerat, vore riktiga; sjukdomsförloppet inom sjukhuset den närmaste
tiden efter abstinensens införande talade närmast i den riktningen
att han simulerat. Varken vid intagningstillfället eller vid något enda tillfälle
under de nio och en halv månader, som M. därefter vårdats å_ sjukhuset,
hade Izikowitz eller de övriga läkare, som tjänstgjort på avdelningen,
kunnat iakttaga mentala symptom eller symptomkonstellationer (syndrom)
hos M. som enligt läkarnas förmenande med berättigande kunde anses utgöra
tecken till sinnessjukdom (= psykos) eller därmed jämställda psykopatologiska
tillstånd. Icke heller hade läkarna hos M. under det pågående
vårdtillfället kunnat konstatera sådana psykopatologiska egenskaper eller
yttringar, att M. av läkarna kunde betraktas som ett »gränsfall» i den meningen,
att tvekan kunde råda om M. lede eller icke lede av klinisk sinnessjukdom
(psykos) eller av därmed jämförbara tillstånd. Han hade under
hela vårdtillfället från augusti 1958 varit och vore alltjämt enligt läkarnas
mening klart icke sinnessjuk och klart icke jämförbar med sinnessjuk. Skulle
M. under sin vistelse å sjukhuset anses ha lidit av sinnessjukdom eller något
därmed jämförbart tillstånd, förlorade enligt läkarnas mening ordet sinnessjuk
och sinnessjukdom all praktisk betydelse i sinnessjukläkarens fältarbete
och i dennes försök att tillämpa sinnessjuklagen. M. vore en alkoholmissbrukare
lidande av alkoholism, och han hade under alkoholens inflytande
visat sig kunna bli i viss mån aggressiv. Hans farlighetsgrad hade
ditintills visat sig vara relativt ringa. Izikowitz veterligt lede M. icke heller
av någon periodiskt återkommande sinnessjukdom, från vilken han varit
symptomfri under det då pågående vårdtillfället. Icke heller kunde Izikowitz
hävda, att M. vid eventuellt återfall i alkoholmissbruk och som följd
därav komme att uppvisa psykossymptom eller därmed jämförbara psykopatologiska
företeelser.

Izikowitz hade redan den 9 augusti 1958 låtit en av underläkarna å avdelningen
till nykterhetsnämnden insända läkarintyg enligt formulär, som
avser person, för vilken ifrågasättes intagning å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare. Nykterhetsnämndens åtgärd i ärendet hade begärts,
och i intyget hade bl. a. angivits, att trängande behov av sluten psykiatrisk
sjukhusvård icke förcfanns beträffande M. samt att denne vore en psykoinfantil,
något subsolid, normovalid samt normokapabel alkoholmissbrukare.
Denna åtgärd hade vidtagits för att påskynda ärendets behandling.

Vad angår uppgiften i lckmannaledamöternas yttrande, att M. vid tidigare
utskrivningar från sjukhuset icke ställts under övervakning framhöll

296

Izikowitz, att M. vid samtliga dessa utskrivningar enligt Izikowitz’ mening
varit helt fri från symtom på sinnessjukdom eller därmed jämförbara tillstånd,
varför möjligheter saknats att försöksutskriva M. eller att påtvinga
honom övervakning från sjukhusets sida. M. hade emellertid kunnat förmås
att prestera en relativt god kontakt med sjukhuset på frivillighetens
väg, och dessutom hade M. under en betydande tidrymd stått under övervakning
från nykterhetsnämndens sida, vid flera tillfällen på anmodan av
sjuk vårdsläkaren vid Beckomberga sjukhus.

Sinnessjuknämnden anförde i sitt yttrande följande.

Vid den överläggning, som hade föregått nämndens beslut den 23 september
1958, hade nämnden kommit till den uppfattningen — ursprungligen
framförd av den bland nämndens psykiatrer som besitter särskild erfarenhet
om alkoholsjukdomar — att M:s fall utgjorde ett gränsfall. Denna slutsats
hade givetvis grundats på en samlad bedömning av M:s beteenden vid
olika tillfällen, och det hade icke synts erforderligt att motivera densamma
närmare än med en hänvisning'' till de utförliga beskrivningar, som återfunnes
i handlingarna. Hade nämnden ansett klagandens fall ligga utanför
gränsområdet mot sinnessjukdom, skulle nämnden ha ansett sig skyldig
meddela beslut om definitiv utskrivning av honom. Efter nämndens klassificering
av M. hade å andra sidan det beslut, varvid nämnden stannat, icke
varit det enda möjliga. Skäl för utskrivning — definitivt eller på försök —
hade kunnat föreligga av den anledningen, att han ej längre ansetts vara i
behov av vård å sinnessjukhus. För utskrivning talade därvid, att vederbörande
överläkare förklarat, att M. under vistelsen på sjukhuset icke visat
tecken på psykos. Vad först anginge frågan om definitiv utskrivning, innebure
en sådan — om några särartade förhållanden ej förelåge — att den
utskrivne bleve helt undandragen övervakning eller tillsyn. M. hade vid
flera tillfällen visat sig så farlig för annans personliga säkerhet och i sitt
umgänge med sprit varit så opålitlig, att det måste anses uteslutet att ställa
honom helt utan övervakning eller tillsyn. Icke heller någon syntes under
ärendets behandling ha påfordrat detta. Däremot hade diskuterats möjligheten
av att M. kunde definitivt utskrivas men ändock icke bli ställd utan
övervakning eller tillsyn, eventuellt icke ens komma på fri fot, varvid ansvaret
för hans fortsatta behandling skulle läggas å nykterhetsnämnden.
Beträffande patienter, som intagits på sinnessjukhus på grund av till sinnessjukdom
hänförlig alkoholsjukdom, torde det höra till vanligheten, att
det i och för sig skulle låta sig göra att efter någon tid utbyta sinnessjukvården
mot vård på anstalt för alkoholmissbrukare eller att låta övervakning
enligt nykterhetsvårdslagen träda i stället för försöksutskrivning och
därtill knuten övervakning. En sådan övergång från förfarande enligt sinnessjuklagen
till förfarande enligt nykterhetsvårdslagen vore emellertid icke
regel. Främsta anledningen härtill torde vara, att sinnessjukvården från
vårdsynpunkt såväl i fråga om den slutna vården som eftervården ofta
framstode som den bäst lämpade och differentierade. En annan anledning
torde vara, att det vore föga rationellt att en vårdorganisation, som hade
resurser att föra fallet fram till bättring, överläte det fortsatta ansvaret till
en annan vårdorganisation, vars tjänstemän först måste göra sig förtrogna
med fallet och dess enskildheter. Det hade varit överväganden av antydd
art, som lett till att sinnessjuknämnden icke stannade för den meningen,

297

att M. borde utskrivas definitivt med nykterhetsnämnden såsom ansvarig
för de åtgärder, som borde vidtagas mot M. Det kunde tilläggas, att den
senaste underrättelse som sinnessjuknämnden haft om M:s egna önskemål
hade varit den som innehållits i en skrivelse den 17 september 1958 från
ordföranden i utskrivningsnämnden, enligt vilken M. själv önskade fortsatt
vård under någon tid på sinnessjukhus. Slutligen hade sinnessjuknämnden
haft att taga ställning till alternativet med försöksutskrivning. Sinnessjuknämnden
hade ej kunnat ansluta sig till en av en ledamot i utskrivningsnämnden
uttalad mening att M. borde försöksutskrivas till annan ort än
Stockholm. Mot alternativet med försöksutskrivning i Stockholm talade
— bortsett från att ingen av ledamöterna i utskrivningsnämnden väckt förslag
härom — följande synpunkter. Det hade varit åttonde gången på
mindre än tre och ett halvt år som M. för vård intagits å Beckomberga
sjukhus. Även tidigare än i samband med omhändertagandet den 1 augusti
1958 hade M. gjort sig skyldig till svårartad misshandel. Vård å sjukhuset
hade därför bort beredas M. så lång tid, att grundad förhoppning kunde
hysas om att han icke redan kort efter det han lämnat sjukhuset återfölle i
alkoholmissbruk och beginge våldshandlingar. Så sent som den 8 september
1958 hade M. avvikit från sjukhusområdet och återkommit spritpåverkad.
Enligt nämnda skrivelse den 17 september 1958 hade M. själv önskat fortsatt
vård på sinnessjukhus.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till sinnessjuknämnden
följande.

För att någon skall kunna mot sin vilja intagas för vård å sinnessjukhus
och kvarhållas därstädes kräves enligt sinnessjuklagen — såsom ock torde
framgå av de i ärendet avgivna yttrandena — att han är sinnessjuk och i
behov av vård å sinnessjukhus. För frågan huruvida M., sedan han den
1 augusti 1958 efter eget medgivande intagits å Beckomberga sjukhus,
kunde mot sin vilja kvarhållas å sjukhuset är därför i första hand av betydelse,
huruvida han under vistelsen å sjukhuset led av sinnessjukdom eller
annan psykisk abnormitet av så djupgående natur att den borde jämställas
med sinnessjukdom. I denna fråga har, såsom framgår av de refererade yttrandena,
uttalats skilda meningar. Sinnessjuknämnden och utskrivningsnämndens
lekmannaledamöter ha ansett, att M:s fall utgjorde ett gränsfall,
som fölle innanför gränsområdet till sinnessjukdom. Lekmannaledamöterna
ha därvid uttryckligen förklarat, att de betraktat M., även utan samband
med alkoholpåverkan, såsom jämställd med sinnessjuk i sinnessjuklagens
mening. Den för M:s vård ansvarige sjuk vårdsläkaren har däremot med
skärpa framhållit, att han och övriga å avdelningen tjänstgörande läkare
varken vid intagningen eller därefter kunnat hos M. iakttaga tecken på
sinnessjukdom eller därmed jämställda psykopatologiska tillstånd. Enligt
Izikowitz hade M:s fall ej heller varit att anse såsom ett gränsfall.

Beträffande innebörden i begreppet sinnessjukdom har jag i två samtidigt
härmed avgjorda ärenden gjort vissa uttalanden, till vilka jag här hänvisar.
Beträffande frågan, vilka alkoholsjukdomar som iiro att hänföra till sinnes -

298

sjukdom, har jag anslutit mig till ett av medicinalstyrelsen i ärendet gjort
uttalande, enligt vilket detta utan tvekan är förhållandet beträffande vissa
grupper av alkoholsjukdomar såsom delirium tremens, alkoholhallucinos och
alkoholparanoia, medan beträffande andra grupper tveksamhet kan råda,
huruvida sjukdomen eller den mentala avtrubbningen fortskridit så långt,
att tillståndet kan betecknas som sinnessjukdom eller jämställt med sådan
sjukdom. I den av medicinalstyrelsen sålunda uttalade uppfattningen har
även sinnessjuknämnden instämt.

I förevarande ärende har icke från något håll gjorts gällande, att M.
skulle lidit av sådan alkoholsjukdom, som enligt vad medicinalstyrelsen sålunda
anfört utan tvekan är att hänföra till sinnessjukdom. Beträffande
frågan huruvida M:s psykiska tillstånd ändock varit att hänföra till sinnessjukdom
eller jämställd psykisk abnormitet får jag anföra följande.

Vid intagningen å sjukhuset den 1 augusti 1958 var M. enligt anteckning
i journalen ej synbart spritpåverkad. Han var fullt klar, ordnad och orienterad.
Några tecken på hallucinos framkommo icke. Dagen därefter var han,
enligt journalanteckning, litet nervös och bekymrad över sin tillkrånglade
situation, rädd för hotande anstaltsvård men eljest i tillfredsställande skick.
Han hade en knappt iakttagbar finvågig tremor i fingrarna men inga
akuta följdsymtom till alkoholmissbruk i övrigt. Den 5 augusti antecknades
i journalen bl. a.: »I gott skick i fysiskt avseende men alltjämt nervös och
bekymrad för situationen. Orienterad, klar, redig, inga sinnes- eller tankevillor,
minne utan anmärkning; inga tecken till sinnessjukdom (psykos).
Tillståndet ej jämförbart med sinnessjukdom.» Under den 9 augusti antecknades,
att M. möjligen under inflytande av sinnessjukdom begått en
våldsam handling mot en annan person men att han under vistelsen å
sjukhuset icke visat tecken till psykos. Den 27 augusti anmärktes i journalen
att M. sedan 14 dagar av och till varit dysforisk och rastlös, att han
plågades av att icke ha frigång samt oroade sig för framtiden och eventuell
anstaltsvård samt att han icke företedde några som helst psykotiska symtom.
Den 10 september har i journalen såsom sjukvårdsläkarens uppfattning
antecknats, att M. under sin vistelse å sjukhuset icke varit och icke
vore sinnessjuk (icke lede av psykos) och icke heller under sin vistelse uppvisat
något mentalt tillstånd, som vore att jämställa med sinnessjukdom.
Vidare antecknades att M. vid samtal föregående dag med sjukvårdsläkaren
förnekat alla tecken till sinnesvillor och tankevillor, att han var fullt orienterad
till tid och rum samt att minnet var utan anmärkning liksom också
uppfattning och uppmärksamhet. Sinnesstämningen var adekvat i förhållande
till situationen. I samband härmed antecknades, att M. icke heller
förut under denna sin vistelse å sjukhuset visat pathopsykiska symtom, som
utgjorde eller kunde jämställas med psykos.

Vad sålunda antecknats i journalen talar med styrka för riktigheten av
Izikowitz’ uppfattning, att M. under den vistelse å sjukhuset, varom i detta

299

ärende är fråga, icke led av sinnessjukdom (psykos) eller därmed jämställt
psykiskt abnormtillstånd.

Å andra sidan är här fråga om en person, som visat sig vara svårt hemfallen
åt alkoholmissbruk och som i alkoholpåverkat tillstånd visat sådan aggressivitet,
att han torde böra hänföras till kategorien »farliga alkoholister».

Utskrivningsnämndens lekmannaledamöter ha gjort gällande att M. skulle
vara psykopat. Dessa ledamöter ha framhållit att M. vore »en mytoman,
opålitlig, omogen och potentiellt farlig psykopat», och ansett det motiverat
att betrakta hans psykiska tillstånd, även utan samband med alkoholpåverkan,
såsom jämställt med sinnessjukdom. Varken dessa ledamöter eller
sinnessjuknämnden ha emellertid pekat på något som objektivt tyder på
att M. är i högre grad psykiskt abnorm. Sinnessjuknämnden har grundat
sitt ställningstagande »på en samlad bedömning av klagandens beteenden
vid olika tillfällen» och icke ansett erforderligt att motivera bedömningen
närmare än med en hänvisning till de utförliga beskrivningar som återfunnes
i handlingarna. Vid min genomgång av handlingarna har jag emellertid
icke kunnat finna några anteckningar eller beskrivningar, som tyda på att
M. — särskilt om man bortser från hans alkoholsjukdom — skulle vara i
högre grad psykiskt abnorm.

Vid ett övervägande av vad sålunda och i övrigt blivit i ärendet upplyst
har jag kommit till den uppfattningen att den alkoholsjukdom, som M. led
av under den sjukhusvistelse, varom nu är fråga, icke är att hänföra till
sinnessjukdom (psykos) i sinnessjuklagens mening och att han icke heller
eljest då led av sinnessjukdom eller därmed jämställd psykisk abnormitet.
Vid detta bedömande har jag icke kunnat undgå att fästa särskilt avseende
vid att varken Izikowitz eller någon av de övriga psykiatriker, som under
längre tid haft tillfälle att iakttaga och undersöka M., icke funnit något
objektivt som tytt på sinnessjukdom eller därmed jämställd psykisk
abnormitet. Till samma uppfattning ha även två av sinnessjuknämndens
fem ledamöter kommit.

M:s intagning på sjukhuset, varom han även själv gjort ansökan, kan
icke ge anledning till någon som helst kritik. I enlighet med den uppfattning
om M:s sinnesbeskaffenhet, åt vilken Izikowitz givit uttryck och
till vilken jag anslutit mig, borde emellertid M. såsom icke sinnessjuk ha
utskrivits, när han yrkade härpå. Visserligen har genom utredningen blivit
till fullo klarlagt, att vid ifrågavarande tid ett fortsatt omhändertagande av
M. var påkallat på grund av hans hemfallenhet åt alkoholmissbruk. Det
härav betingade tvångsvisa omhändertagandet borde emellertid enligt min
mening ha skett i den ordning nykterhctsvårdslagen anger. Det är helt visst
icke förenligt med gällande lag och synes icke heller ändamålsenligt att å
sinnessjukhus kvarhålla en person, som icke är sinnessjuk och som icke
heller är i behov av den medicinska vård, som bäst ges å sådant sjukhus,
endast för att tvångsvis hindra honom att missbruka sprit. Från allmän

300

synpunkt framstår såsom mera ändamålsenligt att en sådan person omhändertages
på vårdanstalt för alkoholmissbrukare och att han vid försöksutskrivning
står under vederbörande nykterhetsnämnds tillsyn.

Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om M:s svåra hemfallenhet
åt alkoholmissbruk, hans farlighet och hans egenskaper i övrigt kunna utskrivningsnämnden
och sinnessjuknämnden icke anses ha saknat skäl för
sin uppfattning att M. vore att anse såsom ett gränsfall, som borde behandlas
på mentalsjukhus. Utrymme finnes alltså även för en annan bedömning
än den som hävdats av Izikowitz och här. Det kan därför icke göras gällande,
att utskrivningsnämndens och sinnessjuknämndens flertal förfarit
felaktigt, då de i enlighet med sin övertygelse om graden av M:s abnormitet
icke ansågo sig kunna bifalla M:s begäran om omedelbar utskrivning. M:s
klagomål häröver kunna därför icke föranleda någon min åtgärd.

M:s klagomål i övrigt ha ej heller givit mig anledning till något ingripande.

Vad i detta ärende förekommit ger mig anledning framhålla att sinnessjuklagen
förutsätter att vid bedömning av frågor om intagning och kvarhållande
å sinnessjukhus självständig betydelse tillägges begreppet sinnessjukdom
vid sidan av vårdbehovsbegreppet. Izikowitz har i sitt yttrande
anfört, att förevarande ärende synes aktualisera kravet på en precisering av
vad som i sinnessjuklagen skall avses med begreppet sinnessjukdom. Denna
fråga är redan föremål för sinnessjuklagstiftningskommitténs övervägande
och jag saknar därför anledning att göra någon framställning i saken.

Enär emellertid vad som förekommit i ärendet syntes vara av intresse
vid revisionen av sinnessjuklagstiftningen, överlämnade jag handlingarna i
ärendet till sinnessjuklagstiftningskommittén för beaktande vid fullgörandet
av kommitténs uppdrag.

Vid prövningen av detta ärende samrådde jag med ledamoten av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd, docenten Curt Åmark, som förklarat sig
biträda den mening, åt vilken jag här givit uttryck.

4. Sedan veterinärstyrelsen meddelat ett livsmedelsföretag tillstånd
att från utlandet införa vissa köttvaror, har styrelsen — som
ansett att företaget i samband med sin importverksamhet förfarit
illojalt — återkallat tillståndet med omedelbar verkan. Fråga huruvida
beslutet om återkallelsen varit grundat på objektivt godtagbara
skäl. Tillika fråga om beslutet bort fattas utan att tillfälle
dessförinnan beretts företaget att yttra sig

Enligt 2 § 1 mom. förordningen den 30 september 1921 angående kontroll
vid införsel till riket av köttvaror och djurfett — senast ändrad genom
kungörelse den 17 juni 1955 — må vara som avses i förordningen ej, utom i

301

vissa i 2 § 2 mom. angivna fall, införas i riket utan att vara åtföljd av
intyg av visst innehåll. Varan skall enligt 1 mom. dessutom ha undersökts
enligt bestämmelserna i förordningen och därvid godkänts till införsel. I
förordningens 4 § finnas närmare bestämmelser om sådan undersökning.
Enligt 5 § 1 mom. må vid undersökningen bl. a. färskt kött av nötkreatur,
får, get eller svin icke godkännas till införsel, med mindre köttet befinnes
vara på visst sätt styckat och i övrigt i sådant skick, varom närmare förmäles
i bl. a. 8 och 9 §§.

Från sålunda givna bestämmelser rörande villkor för godkännande av
kött till införsel må enligt 24 § veterinärstyrelsen — därest särskilda skäl
därtill äro — medgiva undantag. Denna dispensrätt var före 1955 års författningsändring
vidsträcktare och förelåg då »skäl därtill äro». I den
utredning, som låg till grund för författningsändringen, uttalades, att styrelsen
alltjämt borde ha dispensrätt men att undantag endast borde medges,
när alldeles speciella skäl förelågo härtill och då det var uppenbart, att
bestämmelsernas åsidosättande saknade betydelse ur sanitär synpunkt. I
enlighet härmed föreslogs den ändringen av 24 §, att styrelsen skulle kunna
medge undantag från i paragrafen angivna bestämmelser endast då särskilda
skäl förelågo därtill.

I en den 20 november 1958 till veterinärstyrelsen inkommen ansökan anhöll
Aktiebolaget Hemköp om styrelsens medgivande till import från Danmark
av »vissa styckningsdetaljer av kött». I ansökningen upplystes, att
importen avsågs omfatta styckningsdetaljer av oxkött, kalvkött och svinkött,
samt att vederbörande danska exportör endast saluförde köttvaror,
som styckats hos visst angivet slakteri i Danmark.

I anledning av denna ansökan utfärdade styrelsen den 21 november 1958
ett tillståndsbevis, enligt vilket styrelsen medgav att från berörda slakteri
till Hemköp anländande »styckat kött av nöt, kalv (dock ej spädkalv) samt
svin av danskt ursprung» fick — direkt eller efter transitförsändning —
före den 1 mars 1959 införas till riket över Stockholm, Göteborg, Malmö
eller Hälsingborg utan hinder av vissa i förordningens 8 § 1 mom. givna
bestämmelser rörande sättet för köttets styckning m. m. Såsom villkor föreskrevs,
bl. a., att varorna vid föreskriven undersökning befunnos kunna,
jämlikt bestämmelserna i övrigt i förordningen och av styrelsen i ämnet
meddelade särskilda beslut, godkännas för införsel.

Enligt särskilda medgivanden av veterinärstyrelsen förlängdes tiden för
ifrågavarande införsel fram till den 1 juni 1959.

I skrivelse den 27 april 1959 till veterinärstyrelsen anförde Hemköp
följande.

Den 21 november 1958 erhöll Hemköp veterinärstyrelsens tillstånd att
från Danmark importera styckningsdetaljer av oxkött, kalvkött och svinkött.
Tillståndet förutsatte att vissa villkor beträffande läkarundersökning

302

av leverantörens personal och veterinärbesiktning av vederbörande företag
skulle uppfyllas.

Som eu följd av att ett omfattande förberedelsearbete krävdes, kunde
leveranser i större omfattning upptagas först i mars månad 1959. Detta förberedelsearbete
avsåg utformning av sortiment, arrangemang i tillverkningen
så att denna kunde ske med, enligt de svenska bestämmelserna,
speciellt läkarundersökt personal etc.

Vi har vid de underhandskontakter, som förekommit, fått den uppfattningen
att vi kunnat påräkna att tillståndet automatiskt skulle förnyas.
Givetvis förutsattes härvid att vi uppfyllde alla de krav, som veterinärstyrelsen
kan ha anledning att ställa på en hygieniskt fullgod behandling
av de importerade varorna såväl i ursprungslandet som i Sverige. Vi har
redan bundit betydande investeringar med direkt utgångspunkt från importen
av danskt kött, varjämte speciellt den danske leverantören kommer
att nedlägga icke obetydliga ytterligare investeringar i utvecklingsarbete av
produkterna. Med hänsyn härtill hemställer vi om bekräftelse på att tillståndet
kommer att förlängas under förutsättning att vi strikt iakttar de
veterinärhygieniska åtgärder som veterinärstyrelsen kan finna anledning
att kräva.

I två den 21 maj 1959 dagtecknade skrivelser anhöll Hemköp därefter
om nya införseltillstånd. Ansökningarna voro så lydande.

Undertecknat företag får härmed anhålla om veterinärstyrelsens medgivande
till import från Danmark av vissa styckningsdetaljer (ej malda) av
kött. Importen avses omfatta styckningsdetaljer av oxkött, kalvkött och
svinkött. Som exportör i Danmark står firma Crown Meat Packing Co.,
Vejle. Denna exportorganisation saluför endast köttvaror, som styckats hos
firma Vejle og Omegns Andelsslagteri.

Vårt nuvarande tillstånd att importera styckningsdetaljer av kött utlöper
den 1 juni d. å.

Undertecknat företag får härmed anhålla om veterinärstyrelsens medgivande
till import från Danmark av djupfryst malet kött (oxkött, kalvkött
och svinkött). Som exportör i Danmark står firma Crown Meat Packing
Co., Vejle. Denna exportorganisation saluför endast köttvaror, som styckats
hos firma Vejle og Omegns Andelsslagteri.

Vi vill i sammanhanget framhålla, att vi givetvis är beredda att påtaga
oss de kontrollåtgärder, som kan erfordras för att det malda köttet i fråga
om bakteriehalt och i andra avseenden, som kan vara av betydelse för de
intressen, som veterinärstyrelsen har att bevaka, uppfyller de krav, som
styrelsen anser sig kunna ha anledning att ställa.

Den 23 maj 1959 utfärdade veterinärstyrelsen i anledning av den härovan
först intagna ansökningen ett nytt tillståndsbevis, enligt vilket styrelsen
medgav att till Hemköp från Danmark anländande »benfritt kött
(ej malet) av nöt, kalv (dock ej spädkalv) och svin av danskt ursprung»
fick — direkt eller efter transitförsändning — före den 1 september 1959
utan hinder av bestämmelserna i 8 § 1 mom. ifrågavarande förordning införas
till riket i den ordning och under de villkor som tidigare föreskrivits.

Den andra av Hemköp gjorda ansökningen — avseende införsel av djup -

303

fryst malet kött — fann veterinärstyrelsen genom beslut den 25 maj 1959
icke skäl bifalla.

I en den 4 juni 1959 dagtecknad, till verkställande direktören i Hemköp
ställd skrivelse meddelade styrelsen därefter följande.

Då det kommit till veterinärstyrelsens kännedom att Ni — i strid mot
Kungl. Maj:ts kungörelse av den 17 juni 1955 och av veterinärstyrelsen
meddelade direktiv — inom landet försäljer konsumentförpackat malet kött
av danskt ursprung, indrages härigenom med omedelbar verkan samtliga
Eder av veterinärstyrelsen meddelade införselbevis rörande köttvaror av
danskt ursprung.

Härigenom indragna införseltillstånd skola till veterinärstyrelsen omgående
återsändas.

Skrivelsen var undertecknad av dåvarande överdirektören G. A. Bouveng
samt byråveterinären H. Edlund.

Över veterinärstyrelsens beslut den 25 maj och den 4 juni 1959 anförde
Hemköp besvär hos Kungl. Maj:t, därvid i besvärsskriften anfördes följande.

I början av år 1958 upptog vårt företag samarbete med ett svenskt företag,
som specialiserat sig på styckning och djupfrysning av kött. Hösten
1958 kunde vi, som ett resultat av ett omfattande förberedelsearbete, lansera
ett sortiment djupfrysta köttvaror i konsumentförpackning. Kort tid
efter det att köttet förts ut på marknaden erhöll vi meddelande från vederbörande
leverantör att man, efter att ha erhållit ett ultimativt krav från
sin övriga kundkrets, såg sig nödsakad att upphöra med leveranserna till
Hemköp.

I denna situation tog vi kontakt med ett ledande danskt exportslakteri
för ett samarbete beträffande djupfryst kött i konsumentförpackningar.
Sedan uppgörelse träffats sökte vi och erhöll också veterinärstyrelsens tillstånd
till import i november 1958.

I telefonsamtal, som utväxlades den 21 och den 22 april erhöll vi från
veterinärstyrelsen meddelande om att man från styrelsens sida ifrågasatte
att vårt importtillstånd icke vid en förlängning skulle avse konsumentförpackade
köttvaror (endast konsumentförpackade varor hade över huvud
taget haft något intresse för oss). I detta sammanhang uttalades vissa betänkligheter
mot distribution av malet kött, varvid dock framkom att
veterinärstyrelsens betänkligheter icke avsåg vår distribution utan den
prejudicerande betydelse som tillståndsgivningen kunde få. Det framkom
f. ö. att importen från Danmark icke kunde anses nr hygienisk synpunkt
mera riskfylld än en alternativ distribution av i Sverige producerade varor.

Veterinärstyrelsen utfärdade den 23 maj tillstånd för införsel av styckat
kött (ej malet) samt den 25 maj avslag på ansökan om införsel av malet
kött.

I skrivelse daterad den 4 juni 1959 meddelade veterinärstyrelsen oss att
man återkallat det den 23 maj lämnade tillståndet med motivering att vi
brutit mot vcterinärstyrelsens direktiv genom saluförandet av malet kött.

Det av oss saluförda köttet står på en ur hygienisk synpunkt oantastlig
nivå. Genom att köttet styckas vid ett av Danmarks ledande export slakterier
med mycket hög hygienisk standard och djupfryses omedelbart efter
styckningen samt fryskedjan ej brytes under distributionen, torde garantier

304

för uppfyllande av alla rimliga hygieniska krav ha skapats på ett helt annat
sätt än vid gängse distribution av kött enligt traditionella metoder.

Utöver de normala åtgärder det danska slakteriet vidtagit för att garantera
den hygieniska standarden tillkommer att man dessutom på begäran
av de svenska myndigheterna vidtagit speciella kontrollåtgärder, som åtminstone
delvis icke torde ha någon motsvarighet i svenska slakterier. Vi
har dessutom i våra ansökningshandlingar förklarat oss beredda att svara
för att de ytterligare åtgärder, som veterinärstyrelsen kan anse erforderliga
för upprätthållande av de hygieniska krav, som styrelsen kan ställa, blir
genomförda.

Veterinärstyrelsen har motiverat återkallandet av det givna tillståndet
med att vi skulle ha handlat i strid med av veterinärstyrelsen givna direktiv
genom importen av djupfryst malet kött. Gentemot detta vill vi påpeka att
vi, redan vid importtillståndets erhållande på sakkunnigt håll kontrollerade
att köttfärs räknades in under beteckningen styckat kött. Vi vill för övrigt
hänvisa till att på Slakteriförbundets prislistor för styckade varor tas upp
malet kött, vilket torde få ses som ett uttryck för att malet kött enligt
branschens terminologi inräknas till denna kategori.

Ohållbarheten i veterinärstyrelsens motivering för återkallandet av tillståndet,
nämligen att vi skulle ha överträtt veterinärstyrelsens direktiv,
framgår klarast av förhållandet, att varje importleverans granskats av en
veterinär, som utsetts av vederbörande hälsovårdsmyndigheter och som
haft till uppgift att övervaka att veterinärstyrelsens direktiv följts samt
försett varje transportförpackning med påstämpling om införselns godkännande.
Vi har givetvis icke haft anledning att ifrågasätta att dessa veterinärer
icke skulle kunna tolka styrelsens direktiv och att det på oss skulle
ankomma att i annan ordning pröva innebörden av de lämnade direktiven.
Vi vill ytterligare framhålla, att då fråga uppkommit att vid förlängning av
importtillståndet undantaga malet kött, har vid våra samtal med veterinärstyrelsen
från styrelsens sida aldrig ifrågasatts att vi icke skulle ha rätt att
försälja de malda köttprodukter, som importerats med stöd av det tidigare
tillståndet. Första gången ett dylikt försäljningsstopp ifrågasattes var vid
ett telefonsamtal med överdirektör Bouveng den 5 juni 1959.

Veterinärstyrelsens beslut innebär synnerligen allvarliga konsekvenser för
vår rörelse. Vi har gjort betydande investeringar i frysrum och anordningar
för frysdistribution speciellt med tanke på distribution av de djupfrysta
köttprodukterna. Även vår danske leverantör har nedlagt betydande investeringar
i speciella arrangemang för denna tillverkning.

Sammanfattningsvis vill vi framhålla:

1. Ingen som helst veterinärhygienisk anmärkning har framställts mot de
av oss importerade köttvarorna. Tvärtom torde de hygieniska synpunkterna
vara väsentligt bättre tillgodosedda än vid köttdistribution i traditionell
form.

2. Av veterinärstyrelsen uppgivet motiv för indragning av redan lämnat
tillstånd att vi skulle ha överskridit styrelsens direktiv saknar all grund.

3. Veterinärstyrelsens indragning av lämnat tillstånd vållar såväl oss som
vår leverantör synnerligen allvarlig ekonomisk skada.

4. Konsumenternas intresse av att erhålla ett ur alla synpunkter högklassigt
kött skadas genom att importen förhindras.

305

5. Veterinärstyrelsens beslut kan lätt uppfattas som en högst omotiverad
kritik av den hygieniska standarden hos dansk livsmedelsindustri och
därigenom verka störande på de goda relationerna med Danmark.

Vid besvärsskriften fanns fogat bl. a. dels en av Sveriges slakteriförbund
den 29 maj 1959 utfärdad prislista å »Styckade varor», i vilken lista bl. a.
fanns upptaget »Kalvfärs» och »Fläskfärs», dels utskrift av vissa telefonsamtal,
som upptagits på talregistreringsapparat.

I ett över besvären avgivet utlåtande anförde veterinärstyrelsen bl. a.
följande.

Kontrollen vid införsel till riket av köttvaror regleras av förordningen
den 30 september 1921 (nr 581) angående kontroll vid införsel till riket av
köttvaror och djurfett. Författningens ändamål är att ge de importbevakande
organen möjlighet att skydda de inhemska konsumenterna mot införsel
av infekterat eller eljest hälsovådligt kött. Enligt 8 § ifrågavarande
förordning må kött icke vara styckat i mindre delar än, huvudet oberäknat,
fjärdedels kropp, där köttet härrör från större nötkreatur än kalv, eller halv
kropp, där köttet härrör från får, get, svin eller kalv.

Endast då särskilda skäl därtill äro må veterinärstyrelsen medgiva undantag
från dessa bestämmelser. Med särskilda skäl torde avses försörjningssvårigheter
eller andra exceptionella förhållanden. Emellertid brukar tillstånd
medgivas för styckad vara, som undergått sådan behandling, att
risken för överförande av Salmonella eller annan smitta kan anses eliminerad.
Ett exempel härå är skivad bacon.

Utvecklingen på det kyltekniska området har lett till att allt oftare önskemål
framställs om tillstånd för införsel av benfritt kött, fruset i block
och avsett främst för den svenska charkuteritillverkningen. Erfarenhetsmässigt
är den bakteriologiska kontrollen av dylik vara en omständlig
procedur och ger aldrig absolut säkerhet. Ett exempel härpå är den Salmonella-epidemi,
som för cirka två år sedan åstadkoms av djupfryst nyzeeländskt
kalvkött. Då vid charkuteritillverkningen varorna regelbundet
underkastas värmebehandling och eventuella Salmonella-bakterier som följd
härav avdödas, har med nyssnämnda beklagliga undantag ifrågavarande
import i stort sett icke medfört olägenheter i hygieniskt avseende. I samråd
med veterinärstyrelsens vetenskapliga råd och medicinalstyrelsen ha
för övrigt nu gällande regler för import av grossistförpackad benfri djupfryst
köttvara utarbetats. Som huvudvillkor gäller att varorna skola nedskäras
av personal, som står under läkarkontroll. Import av kött av spädkalv
medgives ej.

På senare år har från ett flertal importörer gjorts framställning om att
erhålla tillstånd för införsel även av konsumentförpackade djupfrysta styckningsdelar
av nöt, svin och kalv. Då för införsel av dylika varor ej kunnat
åberopas särskilda skäl samt med hänsyn till att en effektiv bakteriologisk
kontroll vid införseln ställer sig praktiskt taget ogörlig, ha dessa ansökningar,
oavsett exportlandet, regelmässigt avslagits och, såvitt veterinärstyrelsen
har sig bekant, ha vederbörande importörer lojalt ställt sig detta
till efterrättelse — utom i ett fall — Hemköp.

Våren 1959 inrapporterades till veterinärstyrelsen gång på gång, att
Hemköp saluförde konsumentförpackade djupfrysta importerade köttvaror
av olika slag. Vid kontroll visade sig så även vara fallet och veterinär 20

— J tis f it ico m b i läs mannen s ämbctsbcrultclse till 1961 års riksdag

306

styrelsen meddelade vid upprepade samtal bolagets verkställande direktör
att ifrågavarande införsel var författningsstridig, samt att veterinärstyrelsen
såg speciellt allvarligt på införsel av köttfärsen. Efter vad som framkommit
har importen dock fortsatt. Trots att bolaget sålunda månad efter
månad bedrivit en konsekvent obstruktionspolitik mot gällande importföreskrifter
och av veterinärstyrelsen meddelade direktiv, beviljades bolaget
den 23 maj 1959 förnyat tillstånd för införsel av benfritt kött, dock under
förutsättning att ej malen vara infördes. Till yttermera visso konfirmerade
veterinärstyrelsen i ytterligare en skrivelse den 25 maj, att införsel av malet
kött ej vore tillåten. I trots av att ärendet sålunda författningsmässigt och
sakligt var fullständigt klarlagt, fortsatte bolaget sin importverksamhet
som om ingenting inträffat. Under sådana förhållanden ansåg veterinärstyrelsen
sig ej längre kunna ikläda sig ansvaret för bolagets import utan
indrog av denna anledning för detsamma utfärdade införseltillstånd, ett
förfaringssätt som regelmässigt tillgripes vid dylika tillfällen. Importörerna
fritas härigenom från risken att binda sig vid importaffärer, som sedermera
ej kunna effektueras. Genom direktkontakt med vederbörande firma brukar
sedan uppstådda problem klarläggas och korrigeras. Vanligen utfärdas därefter
nya införseltillstånd, givetvis med annan lydelse än de förverkade.

Den andra utvägen som står veterinärstyrelsen till buds, att via samtliga
tullstationer — för närvarande ett 40-tal — stoppa införsel av dylik vara,
är knappast praktiskt tillämplig som rutinåtgärd och medför därjämte för
importören den nackdelen, att han först i andra hand får del av veterinärstyrelsens
beslut.

Beträffande import av malet kött vill styrelsen i detta sammanhang
framhålla, att köttfärs sedan decennier manifesterat sig som ett av de
vanligaste medierna för överförande av Salmonella-smitta. Erfarenhetsmässigt
vet man vidare att sommarmånaderna alltid bruka giva en ökning av
antalet Salmonelloser. Att under sådana förhållanden och med kännedom
om svårigheterna att särskilt vid längre transporter vidmakthålla fryskedjan
och genom uraktlåtet ingripande sanktionera en import av det slag
Hemköp bedriver, vore därför ej försvarligt eller förenligt med veterinärstyrelsens
instruktionsenliga skyldigheter.

I besvärsärendet ingav Hemköp ytterligare en skrift, däri anfördes bl. a.
följande.

1. Vid Hemköps kontakter med veterinärstyrelsen har under april—juni
månader 1959 vid upprepade tillfällen från veterinärstyrelsens sida ifrågasatts
att importerat kött ej skulle få vara konsumentförpackat. Någon
veterinärhygienisk motivering härför har aldrig givits, tvärtom har en
tjänsteman i veterinärstyrelsen medgivit att det måste vara ett ur hygienisk
synpunkt sämre förfaringssätt att först tina upp det importerade frysta
köttet och först därefter distribuera det.

2. Veterinärstyrelsen har likaså under april—juni månader 1959 vid
upprepade tillfällen framfört betänkligheter mot distribution av importerat
djupfryst malet kött.

Ingen i dessa frågor insatt person torde bestrida att en distribution, där
varan under hela distributionsförloppet förvaras djupfryst (vid en temperatur
understigande — 20° Celsius) innebär en ur hygienisk synpunkt väsentligt
säkrare distributionsform än köttdistribution i traditionell form.

Av Hemköp erhållet införseltillstånd är begränsat att avse ett visst

307

danskt slakteri. Den hygieniska standarden vid detta slakteri garanterar,
att varan före infrysningen är i bästa skick. Denna uppfattning har vitsordats
av den tjänsteman i veterinärstyrelsen, som tidigare handlagt tillståndsgivningen
till Hemköp.

3. Enligt förordningen får införsel av köttvaror endast ske sedan varorna
undersökts av hos hälsovårdsnämnden anställd legitimerad veterinär,
som förordnats av veterinärstyrelsen. I förordningen stadgas särskilt att
beträffande sådana köttvaror, för vilka särskilt tillstånd för införsel erfordras,
åligger det vederbörande veterinär att tillse att av veterinärstyrelsen
meddelat tillstånd finnes.

De köttvaror, som av Hemköp införts före den 5 juni 1959 har genomgående
utan anmärkning godkänts av vederbörande veterinär och i enlighet
med förordningens bestämmelse försetts med påstämpling om godkännande.
Därmed torde Hemköp ha full rätt att fritt saluföra de enligt förordningens
bestämmelse införda köttvarorna.

Från veterinärstyrelsens sida har ifrågasatts att när man i tillståndsbeviset
angivit »styckat kött av nöt, kalv( dock ej spädkalv) samt svin av
danskt ursprung» skulle denna bestämning ej avse malet kött. De veterinärer,
som godkänt importen skulle efter detta betraktelsesätt ha gjort sig
skyldiga till ett fel, då importen godkänts.

När Hemköp ursprungligen sökte tillstånd till införsel gjordes det fullt
klart vilket varusortiment Hemköp önskade införa. När besked erhölls från
veterinärstyrelsen om att tillstånd skulle komma att beviljas, antyddes icke
att någon begränsning av varusortimentet var avsedd.

I gällande författningar torde någon distinktion mellan styckat kött och
malet kött icke förekomma. Enligt gängse terminologi i branschen användes
beteckningen »styckat kött» som en sammanfattande benämning på andra
köttvaror än hela djurkroppar resp. charkuterivaror. Det den 21 november
utfärdade införseltillståndet för Hemköp torde ursprungligen ha varit avsett
att omfatta malet kött och även getts en sådan utformning att malet kött
verkligen inkluderades i tillståndet. Detta tillstånd gällde fram till den 1
juni 1959.

4. Veterinärstyrelsen har utan varsel återkallat ett redan för viss tid
lämnat tillstånd. Med stöd av det lämnade tillståndet har Hemköp den
5 juni infört varor till riket. Sedan Hemköp samma dag erhållit meddelande
att tillståndet indragits, har varorna icke kunnat godkännas för
införsel och har därmed icke kunnat saluföras. Rent orimliga förhållanden
kan uppstå om en statlig myndighet först utfärdar tillstånd för viss tid och
därefter godtyckligt åter annullerar detta med påföljd att avtal, som
träffats med stöd av tillståndet icke kan fullföljas.

Besvären prövades den 11 juni 1959, därvid Kungl. Maj:t icke fann skäl
att göra ändring i veterinärstyrelsens den 25 maj 1959 meddelade beslut att
avslå Ilemköps ansökan om tillstånd att införa malet kött. Vidkommande
besvären i övrigt fann Xungl. Maj:t — enär tillräckliga skäl icke förelegat
för styrelsen att återkalla sitt den 23 maj 1959 utfärdade tillståndsbevis,
vilket finge anses omfatta jämväl konsumentförpackad vara — skäligt
undanröja styrelsens den 4 juni 1959 meddelade beslut.

På därom gjord ansökan medgav veterinärstyrelsen den 19 augusti 1959
Hemköp att till riket införa vid det ifrågavarande danska slakteriet »slak -

308

tat och därstädes konsumentförpackat samt djupfryst kött (med undantag
för kött av spädkalv) och fläsk av danska djur», under villkor bland andra
att införseln skedde före den 31 december 1959 samt att varan vore »styckad
eller skivad men ej mald eller hackad».

I en den 8 juni 1959 hit inkommen skrift anförde Hemköp klagomål över
veterinärstyrelsens handläggning av ifrågavarande tillståndsärenden, varvid
Hemköp ifrågasatte huruvida styrelsen låtit sig påverkas av ovidkommande
motiv och om styrelsen ägde befogenhet att såsom bestraffningsåtgärd återkalla
meddelat tillstånd.

På begäran inkom veterinärstyrelsen med yttrande i anslutning till en
härstädes upprättad promemoria. I denna erinrades om att styrelsen i sitt
återkallelsebeslut den 4 juni 1959 som skäl anfört, att det kommit till
styrelsens kännedom att Hemköp inom riket försålde malet kött av danskt
ursprung, under det att styrelsen i sitt utlåtande till Kungl. Maj:t anfört,
att skälet var att bolaget fortsatte sin importverksamhet »som om ingenting
inträffat». I promemorian efterfrågades vidare vilken utredning som
— därest skälet för återkallelsebeslutet var att Hemköp efter den 23 maj
fortfarande importerade malet kött — legat till grund för antagandet därom.

I sitt yttrande anförde veterinärstyrelsen — efter en redogörelse för hithörande
författningsbestämmelser — bl. a. följande.

En påtaglig för att ej säga hårdhänt erinran om nödvändigheten att med
försiktighet tillämpa dispensbefogenheterna erhölls hösten 1956. Närmast
med anledning av i riket rådande brist på kalvkött medgavs införsel från
New Zeeland av ett betydande parti benfritt kalvkött. Dispens gavs därvid
från bestämmelserna i såväl 8 § 1 mom. som 9 §. Vid den rutinmässiga
bakteriologiska införselkontrollen kunde intet misstänkt konstateras. En
Salmonella-epidemi med koncentration till Örebro och Värmlands län utbröt
emellertid. Den avklingade först på nyåret 1957 samt orsakade betydande
förluster för enskilda och avsevärda utgifter för epidemidistrikten och
i sista hand även för statsverket.

Erfarenheterna av importen av det nyzeeländska kalvköttet föranledde
överdirektören att giva direktiv därom för det första att dispens från bestämmelserna
i 9 § över huvud icke finge ifrågakomma vid import av färskt
kött. Beträffande import av benfritt sådant kött skulle vidare sådana villkor
beträffande hygienen vid det exporterande företaget vara uppfyllda, att
största möjliga trygghet vunnes för att importen icke borde medföra epidemiologiska
skadeverkningar. De nu av veterinärstyrelsen tillämpade villkoren
äro godtagna av statsepidemiologen.

Grunden till att styrelsen — trots de ogynnsamma erfarenheter av importen
av kött, från vilket benen avlägsnats, som närmast lågo till grund
för utredningen om effektivisering av köttkontrollen, samt trots följderna
av importen av det nyzeeländska kalvköttet — gått med på att under vissa
villkor medgiva import av från benen befriat kött har varit följande. I varje
fall tidigare inom riket rådande brist på nöt- och kalvkött ävensom prisrelationerna
ha föranlett de företag, som sälja kött för eller själva bedriva
charkuteritillverkning, att täcka sitt behov genom import, huvudsakligen

309

från Danmark. Kan köttet därvid importeras utan ben, slipper man betala
frakt för en i det närmaste värdelös vara. Därtill kommer att varan kan
direkt, alltså utan föregående benurdragning, användas i fabrikationen, en
omständighet av icke oväsentlig betydelse i betraktande av här rådande
höga arbetskostnader.

När veterinärstyrelsen här talat om benfritt kött är det för styrelsen
angeläget betona, att därmed icke åsyftats s. k. konsument- eller kanske
riktigare portionsförpackade färska köttvaror. Och att styrelsen skulle ha
avsett medgiva import av köttfärs, d. v. s. hackat eller malet kött, faller på
sin egen orimlighet. Ett sådant medgivande skulle inneburit ett flagrant
åsidosättande av de grunder, varpå den styrelsen i 24 § 1921 års förordning
tillerkända dispensrätten vilar.

Inga av de andra företag inom kött- och charkuterivarubranschen, som
voro intresserade av import av portionsförpackade färska varor, ha tolkat
sina innehavda tillståndsbevis för införsel av färskt kött utan ben så, att
desamma skulle berättiga till import även av portionsförpackat färskt kött.
Erhållna besked att sådan import icke komme att av veterinärstyrelsen
medgivas ha lojalt accepterats.

Vad Hemköp beträffar lärer man, i varje fall efter de samtal dess verkställande
direktör Sven Millqvist i maj månad hade med byråveterinären
Edlund, sakna skäl att tala om god tro beträffande innebörden av det den
23 maj utfärdade tillståndsbeviset. Däremot synes det veterinärstyrelsen i
anslutning till ett ingående samtal, som överdirektören den 17 juni hade
med direktör Millqvist, måhända befogat anse, att bolaget från början trott
att de erhållna tillståndsbevisen omfattat portionsförpackade varor, detta
enär bolaget varit övertygat om att arten av bolagets rörelse, som karaktäriserades
bl. a. av att bolaget icke bedreve någon egen styckningsverksamhet,
vore allmänt bekant. Att denna så att säga partiella goda tro skulle
avsett även köttfärs anser styrelsen dock uteslutet. Varje person med någon
erfarenhet i köttvarubranschen bör veta, att import av sådan vara icke
medgives. Den av Hemköp gjorda hänvisningen till Sveriges slakteriförbunds
prislista kan veterinärstyrelsen ej taga på allvar.

Veterinärstyrelsen har ansett sig böra så utförligt som skett behandla
och belysa bakgrunden till konflikten mellan styrelsen och Hemköp i förhoppning
att därav må framgå det berättigade i styrelsens krav på att av
styrelsen medgivna dispenser från föreskrifterna i köttimportkontrollförordningen
icke utnyttjas annorledes än som varit avsett. Ett ytterligare skäl
är, att den bakteriologiska provtagning, som utgör ett moment i den i förordningens
4 § föreskrivna undersökningen, aldrig ger full säkerhet. Allraminst
är detta fallet med djupfrysta varor av den art Hemköp importerat,
beträffande vilka cn bakteriologisk kontroll av vanligen tillämpad omfattning
skulle få till följd att »fryskedjan» bleve bruten för ett betydande antal
förpackningar med därav följande sanitära vådor. Därest styrelsen finner,
att cn importör icke lojalt tillämpar erhållet införseltillstånd, brukar styrelsen,
för att komma till tals med vederbörande, hota med att återkalla tillståndet.
I de flesta fall har detta haft effekt. I fallet Hemköp ansåg styrelsen
sig sakna anledning att kunna hoppas på att så skulle bliva förhållandet.
Att denna förmodan icke saknade grund finner styrelsen framgå av vad
bolaget såsom första punkt andragit mot styrelsen i bolagets anmälan nämligen
insinuationen, att styrelsen skulle låtit sig påverka av motiv, som äro
ovidkommande för styrelsens ämbetsutövning i förevarande frågor.

310

Emellertid vill veterinärstyrelsen förklara, att någon indragning av Hemköps
för tiden den 1 juni—Kien 31 augusti löpande tillståndsbevis aldrig
skulle kommit på tal, därest styrelsen icke blivit underkunnig om att bolaget
alltfort försålde importerad köttfärs. Det är alltså detta förhållande som
legat till grund för indragningen.

Att veterinärstyrelsen i sin förklaring över bolagets besvär — för vilken
förklarings avgivande en och en halv dag stod styrelsen till buds — uppehållit
sig vid bolagets sätt att utnyttja sina tillståndsbevis berodde på att
styrelsen i likhet med vad som gjorts i denna förklaring till justitieombudsmannen
ville visa, att bolaget utnyttjat sina tillståndsbevis på ett sätt, som
styrelsen icke avsett, då styrelsen utfärdade desamma. Att bolagets besvär
i vad de avsågo styrelsens vägran att medgiva tillstånd till import av köttfärs
skulle ogillas ansåg för övrigt styrelsen så självklart, att styrelsen fann
vidlyftigare argumentering i den saken överflödig.

Hur veterinärstyrelsen fick kännedom om, att Hemköp ännu i juni månad
försålde importerat målet eller hackat kött framgår av ett av biträdande
statsinspektören Tore Andrén avgivet intyg. Någon utredning om att
bolaget efter den 25 maj importerat sådant kött förelåg ej. Så som veterinärstyrelsen
ser saken, måste det nämligen få anses ankomma på en importör,
vilken får besked om att han icke får införa viss vara, att hos
styrelsen begära tillstånd eller i varje fall råd och anvisningar hur han skall
förfara med till äventyrs redan importerad dylik vara. Detta var bl. a. ändamålet
med direktör Millqvists besök hos överdirektören den 17 juni. På vad
mellan överdirektören och direktör Millqvist därvid överenskoms saknar
veterinärstyrelsen anledning att här ingå; någon förlust torde bolaget därigenom
icke ha tillfogats. Vid samtalet framkom f. ö. att ett mindre parti
— cirka 700 kg — hackat kött importerats efter den 25 maj.

När styrelsen jämlikt 24 § köttimportkontrollförordningen dispenserar
från bestämmelser i förordningen, måste styrelsen såsom ovan antytts
bygga sitt beslut på att vederbörande tillståndshavare lojalt skall rätta sig
efter vad dispensen omfattar. När nu bolaget, trots styrelsens beslut den
25 maj, fortsatte försäljningen av importerat hackat och malet kött och
därmed visade, att bolaget icke ens beträffande denna vara ville ställa sig
styrelsens intentioner till efterrättelse, ansåg styrelsen sig tvungen att på
ett tillräckligt tydligt sätt manifestera att så finge det inte fortgå. Det var
alltså ej fråga om en bestraffningsåtgärd. Det visade sig också, dock först
sedan ett icke överklagbart beslut i saken förelåg, att det gick att samförståndsvägen
på ett tillfredsställande sätt avveckla bolagets innehav av
hackat och malet kött.

Vid veterinärstyrelsens yttrande funnos fogade följande intyg.

På anmodan intygas härmed att direktör Millqvist under våren 1959
gjort upprepade framställningar i syfte att erhålla tillstånd att från Danmark
införa köttfärs. Framställningarna ha i samtliga fall av mig avvisats.

Att direktör Millqvist, efter de klarläggande samtal vi haft i frågan,
skulle ha fortsatt importen i god tro, anser jag uteslutet. Stockholm i Kungl.
Veterinärstyrelsen den 26 september 1959. Hans Edlund. Byråveterinär.

Härmed intygas att undertecknad, som en av de första dagarna i juni
detta år tillsammans med byråveterinärerna Edlund och Wretlind besökte
AB Hemköps försäljningsställe vid Hötorget, därvid tillsammans med dessa
konstaterade att firman ifråga i sin frysbox förvarade och enligt uppgift

311

även från densamma saluförde djupfryst, portionsförpackad dansk köttfärs.
Stockholm den 28 september 1959 i Kungl. Veterinärstyrelsen. T.
Andrén, bitr. statsinspektör.

I anslutning till veterinärstyrelsens yttrande inkom överdirektören Bouveng
med en särskild skrift, varefter Hemköp avgav påminnelser. Däri anfördes
följande.

Som framgår av veterinärstyrelsens redogörelse för bestämmelserna rörande
införsel av kött, underkastas allt kött som införes i Sverige speciell
undersökning vid tullbehandlingen. Denna undersökning företages av en av
veterinärstyrelsen förordnad veterinär, som har att tillse att det importerade
köttet uppfyller de krav som uppställts i författningarna och att tillståndsbevis
finnes i de fall särskilda tillstånd erfordras för importen och
att därvid de speciella villkor som stipuleras i tillståndsbevisen uppfylles
vid importen.

Givetvis har alla köttvaror som importerats av Hemköp underkastats
kontroll enligt gällande bestämmelser. Vid varje importtillfälle har tillståndsbeviset
företetts och vederbörande veterinär har efter undersökning
konstaterat att ingen anledning till anmärkning funnits och därefter försett
varje förpackning med en påstämpling om att förpackningen ifråga godkänts
för import. Det kan särskilt påpekas att det inte rört sig om någon
slentrianmässig kontroll. De olika veterinärer som har haft till uppgift att
undersöka Hemköps köttimport har vid importtillfällena särskilt rest ut till
det frysrum dit partiet skulle intagas, noggrant genomgått partiet samt
uttagit prover för fortsatt analys.

Mot denna bakgrund ter sig veterinärstyrelsens uttalande att Hemköp ej
skulle kunnat vara i »god tro» beträffande införande av köttfärs till de
varor som medgetts i importtillståndet som högst anmärkningsvärt. Veterinärstyrelsen
säger att »varje person med någon erfarenhet i köttvarubranschen
bör veta att import av sådan vara icke medgivits». Denna kritik
synes drabba vederbörande besiktnings veterinärer hårdare än Hemköp. I
själva verket torde såväl besiktnings veterinärerna som Hemköps personal
ha tolkat tillståndsbeviset på sätt som ursprungligen varit veterinärstyrelsens
avsikt, nämligen att tillståndet gällt allt »styckat kött» varvid styckat
kött ställes i motsatsförhållande till kött i hela kroppar och omfattar även
malet kött. Det kan påpekas att begreppet »malet kött» inte synes vara
infört i några av de författningar som reglerar köttimporten eller kötthanteringen
inom landet. Man synes däremot kunna draga den slutsatsen att
begreppet »styckat kött» i författningarna måste innefatta även malet kött.

Veterinärstyrelsen säger i sin skrivelse »att styrelsen skulle ha avsett
medgiva import av köttfärs, d. v. s. hackat eller malet kött, faller på sin
egen orimlighet. Ett sådant medgivande skulle ha inneburit ett flagrant
åsidosättande av de grunder varpå den styrelsen i 24 § av 1921 års förordning
tillerkända dispensrätten vilar.» Man synes av sammanhanget kunna
draga den slutsatsen att uttrycket »flagrant åsidosättande» av dispensrättens
grunder avser att import av köttfärs skulle medföra alltför stora
hygieniska risker. Som framgår av Hemköps tillståndsbevis av den 21 november
1958 har tillstånd erhållits för import från ett visst namngivet
ledande danskt exportslakteri, varvid dessutom vissa speciella kontrollåtgärder
föreskrivits, som saknar motsvarigheter i de hygieniska föreskrifterna
för svenska slakterier. Veterinärstyrelsen synes göra gällande att im -

312

port av köttfärs från detta namngivna danska slakteri skulle inneburit ett
flagrant åsidosättande av dispensrättens grunder. Enligt vår uppfattning är
detta en lika oberättigad som ogrundad kritik av den hygieniska standarden
hos dansk slakteriindustri i allmänhet och detta speciella slakteri i synnerhet.

Veterinärstyrelsen förklarar att indragningen av redan beviljat tillstånd
berodde på att Hemköp efter den 1 juni försålde importerad köttfärs. Denna
köttfärs hade importerats med stöd av tidigare gällande tillstånd och från
veterinärstyrelsens sida hade före den 4 juni aldrig vid något tillfälle ifrågasatts
att Hemköp icke skulle få saluföra de varor som redan intagits till
landet och som vid importtillfället godkänts av vederbörande besiktningsveterinär.

Vi vill ytterligare framhålla att om veterinärstyrelsen ifrågasatt att det
fanns några reella hygieniska risker som gjorde det motiverat att stoppa
försäljningen av redan importerade köttvaror skulle vi givetvis omedelbart
ha upphört med försäljningen av dessa varor.

Eftersom några som helst anmärkningar mot det av oss importerade köttet
aldrig framställts uppfattade vi med rätt eller orätt de ifrågasatta ändringarna
i vårt importtillstånd som ett nytt resultat av de olika aktioner
som från konkurrentorganisationers sida genomförts för att försvåra varuförsörjningen
för vårt företag. Vi ansåg oss därför inte bara ha formell
juridisk utan också moralisk rätt att utnyttja tidigare lämnade tillstånd
så länge dessa gällde, d. v. s. till den 1 juni. Det mindre parti om 700 kilo
hackat kött som enligt veterinärstyrelsen importerats efter den 25 maj
anlände till landet samma dag som vi erhöll del av veterinärstyrelsens avslag
om fortsatt tillstånd efter den 1 juni för import av malet kött. Partiet
var alltså avsänt från Danmark innan detta avslag meddelades. Redan
innan företaget erhöll del av avslaget hade för övrigt det tidigare till 1 juni
gällande tillståndsbeviset överlämnats till besiktningsveterinär i samband
med förtullningen av här berörda parti. Sammanfattningsvis vill vi framhålla: 1.

Veterinärstyrelsen har fortfarande inte anfört några veterinärhygieniska
motiv för sina åtgärder.

2. Veterinärstyrelsen har inte kunnat påvisa att vi vid något tillfälle
överträtt av veterinärstyrelsen lämnade direktiv. Vi har omöjligen kunnat
uppfatta veterinärstyrelsens antydningar om kommande avslag på vår
ansökan om förnyelse av tillståndet som ett direktiv att upphöra med försäljningen
av redan importerade varor.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Vad först angår veterinärstyrelsens den 25 maj 1959 meddelade beslut i
anledning av Hemköps ansökan om dispens för införsel av malet kött, kunde
sådan dispens författningsenligt icke lämnas med mindre särskilda skäl voro
därtill. Enligt vad som framhölls vid tillkomsten av ifrågavarande dispensbestämmelse
borde dispens givas allenast då det var uppenbart att undantag
från föreskrifternas iakttagande saknade betydelse ur sanitär synpunkt.
Med hänsyn härtill och till vad i ärendet upplysts rörande de smittorisker,
som i allmänhet äro förenade med införsel av malet kött, hade styrelsen

313

uppenbarligen fog för sitt beslut att icke bifalla dispensansökningen. På
grund av vad sålunda anförts lämnar jag Hemköps klagomål i denna del
såsom ogrundade utan vidare åtgärd.

Beträffande härefter veterinärstyrelsens beslut den 4 juni 1959 att med
omedelbar verkan indraga det för Hemköp den 23 maj 1959 utfärdade tillståndsbeviset
får jag anföra följande.

Till en början må framhållas, att styrelsen såsom dispensgivande myndighet
— oaktat uttrycklig föreskrift därom icke givits i förordningen —
otvivelaktigt äger befogenhet att under vissa förutsättningar aterkalla tidigare
given dispens. Med hänsyn till det starka allmänna intresse, som uppbär
förordningens bestämmelser om kontroll vid införsel till riket av köttvaror
m. m., är det av väsentlig betydelse att dispens från dessa bestämmelser
endast lämnas företagare, som kan antagas komma att noggrant
iakttaga givna föreskrifter och villkor. Om det skulle visa sig att sådan företagare
vid importverksamhetens bedrivande brister härutinnan eller eljest
förfar på sätt som ger anledning ifrågasätta hans lämplighet som dispensberättigad
importör, är styrelsen befogad — och skyldig — att överväga
frågan om dispensens återkallande. Vid denna prövning måste emellertid
beaktas, att den enskilde företagaren i förlitan på den beviljade dispensen
kan ha iklätt sig affärsmässiga engagemang av betydande ekonomisk räckvidd.
En återkallelse av dispensen kan sålunda för denne innebära ett mycket
allvarligt ingripande och medföra svårt ekonomiskt avbräck. Med hänsyn
härtill måste prövningen ske med varsamhet och återkallelse icke beslutas
med mindre verkligt vägande skäl därför befinnas föreligga. Det är
härvid att märka, att ett åsidosättande från importörens sida av givna
föreskrifter och direktiv kan bero på ursäktlig feltolkning eller ha sin grund
i förklarliga förbiseenden. Varje sådant åsidosättande är därför icke av
beskaffenhet att böra medföra återkallelse av meddelad dispens. För en
sådan åtgärd bör fordras — i den mån såsom orsak åberopas att importören
missbrukat sin ställning — att det föreligger starka, objektivt godtagbara
skäl för misstanken att han kommer att förfara illojalt även i fortsättningen.

När det gäller att från dessa principiella synpunkter bedöma styrelsens
åtgärd att återkalla det för Hemköp utfärdade tillståndsbeviset, är av betydelse
att klarlägga huruvida det med hänsyn till Hemköps förfarande
fanns fog för antagandet att företaget skulle komma att missbruka tillståndet.
Härutinnan har från styrelsens sida i olika skeden av ärendet lämnats
skiljaktiga uppgifter om vad som i fråga om Hemköp ansetts utgöra
grunden för sådant antagande. I återkallelsebeslutet åberopades sålunda att
Hemköp, i strid med förordningens bestämmelser och styrelsens direktiv,
inom landet försålde konsumentförpackat malet kött från Danmark. I sitt
utlåtande över Hemköps besvär över återkallelsebeslutet har styrelsen
såsom skäl angivit, att företaget även efter den 23 maj 1959 fortsatte im -

314

porten av sådant kött. Och i sitt till mig avgivna yttrande anför styrelsen
som grund för återkallelse^ att Hemköp — utan att hänvända sig till styrelsen
för erhållande av besked huru företaget borde förfara med redan importerat
malet kött — fortsatte försäljningen därav inom landet.

Vad veterinärstyrelsen sålunda åberopat hänför sig till Hemköps förfarande
efter utfärdandet av tillståndsbeviset den 23 maj 1959. Av handlingarna
framgår emellertid, att styrelsen ansett att Hemköp även dessförinnan
uppträtt illojalt. Även om sistnämnda omständighet icke direkt åberopats
såsom grund för återkallelsebeslutet, har den dock tydligen i viss
mån inverkat på styrelsens ställningstagande och utgör för övrigt bakgrunden
till den senare händelseutvecklingen. Det finns därför anledning
att först beröra denna fråga.

Den importverksamhet, som sålunda nu avses, grundade sig på det den
21 november 1958 utfärdade tillståndsbeviset. I detta angavs tillståndet
avse »styckat kött» av viss beskaffenhet. Till skillnad från vad som skedde
i senare utfärdade bevis angavs icke i det nu ifrågavarande, att köttet ej
fick vara malet eller hackat. Icke heller gjordes undantag i fråga om kött,
som förpackats i särskilda portioner, s. k. konsumentförpackat kött.

Det sålunda avfattade tillståndsbeviset har, såsom av handlingarna framgår,
givit anledning till olika tolkningar. Hemköp har sålunda för sin del
ansett, att tillståndet icke utgjorde hinder mot import av styckat kött i
konsumentförpackning och att under begreppet styckat kött även kunde
hänföras malet eller hackat sådant. Styrelsen har för sin del hävdat, att tillståndet
icke avsetts omfatta konsumentförpackat kött över huvud taget
och att det vore alldeles uteslutet att under tillståndet inrymma malet eller
hackat kött.

I sitt yttrande till mig har styrelsen icke velat göra gällande, att Hemköp
genom att över huvud taget importera varor i konsumentförpackat
skick skulle ha medvetet handlat i strid med styrelsens intentioner. Det
spörsmål, som i förevarande sammanhang är av intresse, avser därför
frågan huruvida Hemköp haft fog för sin uppfattning att även malet eller
hackat kött kunde omfattas av tillståndet eller om Hemköp härutinnan
handlat mot bättre vetande.

Att under begreppet »styckat kött» föra in även kött, som är malet eller
hackat, står onekligen i mindre god överensstämmelse med vanligt språkbruk.
Några allmänt vedertagna definitioner, som skulle ha gjort en så
vidsträckt tolkning befogad, synes icke heller finnas. Hemköp har tydligen
också, åtminstone till en början, självt hyst tvivel härutinnan och gjort
vissa förfrågningar i saken. Med hänsyn till vikten ur allmän synpunkt av
att givna tillstånd icke begagnas utöver sin avsedda innebörd — och till de
konsekvenser för företaget självt som kunde vara förenade med en oriktig
tolkning — hade Hemköp enligt min mening, innan importen påbörjats,
bort hos styrelsen på ett otvetydigt sätt förvissa sig om den avsedda inne -

315

börden av tillståndet. Om så skett, hade tydligen ifrågavarande import
aldrig kommit till stånd och den senare inträffade konfliktsituationen kunnat
undvikas.

Även om det sålunda kan anses, att Hemköp i samband med tillståndets
erhållande bort såsom ansvarskännande importör iakttaga större försiktighet,
har emellertid därefter förekommit en omständighet som av företaget
åberopats till stöd för dess goda tro och som otvivelaktigt också talar till
dess förmån. Härmed avses det förhållandet, att nu ifrågavarande varor,
efter hand som de införts till landet, blivit i samband med tullbehandlingen
i föreskriven ordning undersökta av veterinär och därvid godkända för
införsel. Icke i något fall har, såvitt utredningen ger vid handen, erinran
därvid framförts eller saken ens givit upphov till diskussion. Oavsett vad
anledningen härtill må ha varit — enligt styrelsens mening borde varje
person med någon erfarenhet i köttvarubranschen känna till att dylik import
vore förbjuden — har nämnda omständighet, sedd ur Hemköps synpunkt,
onekligen varit ägnad att befästa företaget i dess uppfattning i förevarande
tolkningsfråga. Därtill kommer, enligt vad som framgår av i ärendet
åberopade uppteckningar från ett samtal mellan Hemköps företrädare
och en chefstjänsteman hos styrelsen — att man hos styrelsen åtminstone i
april månad 1959 fick kännedom om att Hemköp importerade malet kött,
utan att någon åtgärd från styrelsens sida vidtogs i syfte att förhindra
pågående import.

Vid nu angivna förhållanden kan enligt min mening icke med fog göras
gällande, att Hemköp genom att under tiden fram till omkring den 23 maj
1959 importera malet kött avsiktligt eller eljest på ett anmärkningsvärt
sätt missbrukat sitt av styrelsen givna tillstånd.

Jag övergår härefter till frågan rörande Hemköps förfarande efter nämnda
tidpunkt, vilket av veterinärstyrelsen åberopats såsom den direkta
grunden till beslutet att återkalla tillståndet av den 23 maj 1959.

I sistnämnda tillstånd — som gällde från och med den 1 juni 1959 —
var särskilt angivet, att malet kött icke avsågs. Den av Hemköp särskilt
gjorda ansökan om införsel av sådant kött avslogs av styrelsen den 25 maj.
Därigenom var fullt klarlagt, att dylik införsel icke kunde medgivas av
styrelsen.

I sitt till mig avgivna yttrande har veterinärstyrelsen såsom skäl för
återkallelsen icke längre åberopat, att Hemköp skulle ha missbrukat tillståndet
av den 23 maj 1959. I stället har lagts företaget till last, att detta
efter den 25 maj, då ansökningen i fråga om malet kött avslogs, fortsatt att
inom landet försälja sådant kött av de kvantiteter, som redan tidigare importerats.
Enligt styrelsens mening utvisade detta förfarande, att Hemköp
icke ens beträffande angivna vara ville ställa sig styrelsens intentioner till
efterrättelse.

Denna styrelsens bedömning grundar sig tydligen på uppfattningen att

316

Hemköp, med hänsyn till styrelsens ställningstaganden den 23 och den 25
maj, bort icke blott omedelbart avbryta sin import av målet kött utan även
upphöra med sin försäljning inom landet av redan importerad sådan vara.
Härvid har styrelsen — såsom styrelsen slutligt angivit sin ståndpunkt —
icke lagt Hemköp till last, att försäljningen skett i strid med något av
styrelsen uttryckligen lämnat direktiv eller annat besked. Sådant besked
har icke heller, såvitt visats, lämnats företaget. I stället har styrelsen gjort
gällande, att det måste anses ankomma på en importör, som får reda på att
han ej får införa viss vara, att — vilket Hemköp underlåtit — hänvända
sig till styrelsen för besked om huru han skall förfara med vad som till
äventyrs redan importerats.

I ett dylikt fall är det emellertid enligt min mening knappast importören
som i första hand har att taga initiativ i berörda hänseende. Vad som bör
åtgöras med redan importerad vara — som anses medföra risk för utbredande
av smittosam sjukdom — utgör tydligen en fråga som faller inom
veterinärstyrelsens ämbetsområde och som styrelsen själv har att bevaka
med hänsyn till föreskrifterna i livsmedelsstadgan. Därvid torde bl. a.
— under vissa förutsättningar — kunna ifrågakomma att genom vederbörande
hälsovårdsnämnd meddela föreläggande eller förbud i fråga om varans
saluhållande.

I före varande fall har Hemköp visserligen genom besluten den 23 och den
25 maj fått fullt klart för sig, att styrelsen på grund av sanitära risker icke
kunde medgiva import av malet kött. Därmed har emellertid icke i och för
sig utsagts, hur Hemköp borde förfara med kvarvarande partier av redan
importerad sådan vara. Det är härvid att märka, att styrelsen redan före
meddelandet av ovannämnda beslut ägt kännedom om att Hemköp importerade
och försålde malet kött utan att styrelsen på ett tydligt sätt, t. ex.
genom ändring av tidigare utfärdat tillståndsbevis, vidtagit åtgärd för importens
och därmed också försäljningens upphörande. I samband med besluten
den 23 och den 25 maj lämnade styrelsen icke heller, vare sig skriftligen
eller muntligen, något besked angående de kvarvarande partierna.
Frågan härom synes över huvud taget icke ha diskuterats med Hemköp.
Om styrelsen haft den uppfattningen, att dessa partier borde — till förekommande
av smittorisk — försäljas eller behandlas i viss särskild ordning,
har Hemköp med fullt fog kunnat förutsätta att styrelsen också på något
sätt skulle ha berört saken. Vid angivna förhållanden kan det icke läggas
Hemköp till last som illojalt förfarande att företaget — som icke delade
styrelsens uppfattning rörande varornas smittofarlighet och även överklagade
beslutet härutinnan — icke självt gjorde någon hänvändelse till
styrelsen för erhållande av särskilda direktiv.

På sätt jag tidigare framhållit måste prövningen av fråga om återkallelse
av lämnat importtillstånd ske med varsamhet och återkallelse icke beslutas
med mindre det föreligger starka, objektivt godtagbara skäl för misstanke

317

att importören kommer att obehörigen utnyttja tillståndet. I fråga om
Hemköp ha emellertid, i enlighet med vad härovan anförts, sådana skäl
icke förelegat. Beslutet om återkallelsen — ett beslut som senare upphävdes
av Kungl. Maj:t — har följaktligen varit felaktigt.

Det är vidare att märka, att återkallelsebeslutet fattats utan att tillfälle
dessförinnan beretts Hemköp att yttra sig över vad som från veterinärstyrelsens
sida lades företaget till last. Härigenom har styrelsen — låt vara
att uttrycklig föreskrift därom icke givits i nu ifrågavarande förordning —
förfarit i strid med en allmänt vedertagen, betydelsefull förvaltningsrättslig
princip. Förfarandet framstår som desto mera anmärkningsvärt som det här
gällde ett allvarligt ingripande mot företaget och omständigheterna knappast
voro sådana att företagets yttrande icke kunnat avvaktas.

Det är emellertid tydligt — och handlingarna i ärendet ge klart belägg
härför — att veterinärstyrelsen vid sin prövning icke letts av ovidkommande
motiv utan handlat i överensstämmelse med vad styrelsen ansett
påkallat ur allmän synpunkt. Den felbedömning, som förelupit, synes
väsentligen sammanhänga med att styrelsen icke tillräckligt beaktat hur
saken gestaltade sig från Hemköps utgångspunkter. En sådan felbedömning
är icke i och för sig av beskaffenhet att påkalla beivran. Det begångna
felet har också, efter anförda besvär, rättats efter mycket kort tid.
Det finns vidare anledning antaga, att styrelsen framdeles kommer att ägna
frågor av liknande beskaffenhet noggrann prövning under beaktande av vad
jag härovan framhållit. Med hänsyn härtill anser jag mig i fråga om styrelsens
berörda beslut kunna låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

Vad i ärendet förekommit utvisar med all önskvärd tydlighet vikten av
att veterinärstyrelsen i sina tillståndsbevis använder klara begreppsbestämningar
och i övrigt avfattar bevisen på sätt som, såvitt möjligt, utesluter
missuppfattningar. Härutinnan lämna de tidigare för Hemköp utfärdade
tillståndsbevisen utrymme för erinringar. Numera synas emellertid bevis av
detta slag givas en tydligare avfattning. Jag kan därför begränsa mig till
att understryka vikten av att styrelsen fortlöpande har sin uppmärksamhet
fästad vid nu berörda fråga.

5. Fråga huruvida statistiska centralbyrån äger befogenhet att
på grund av namnhävd godkänna namn, som bäres av annan släkt
och som är av mera egenartad beskaffenhet. Tillika spörsmål om
namnhävd kan anses styrkt och om ärendet må av centralbyrån
avgöras utan att tillfälle beretts innehavare av äldre rätt
till namnet att yttra sig

Med anledning av en framställning från direktören Per Appeltofft meddelade
en tjänsteman vid statistiska centralbyrån i skrivelse den 18 september
1950 till Per Appeltofft, att släktnamnet Appclto//t jämte namnet Ebel -

318

toft antecknats i ett å centralbyråns avdelning för namnärenden fört
register över släktnamn, rörande vilka innehavare av namnen särskilt anhållit
om skydd eller protesterat mot att namnen godkändes för annan
person. I skrivelsen uttalades vidare att släktnamnet därefter komme att
bevakas så att ansökning om godkännande av namnet icke företoges till
prövning utan att tillfälle bereddes Per Appeltofft att dessförinnan yttra
sig i ärendet.

I en till centralbyrån den 6 juni 1956 inkommen ansökan anhöllo fabriksarbetaren
Åge Rolf Gunnar Karlsson, född 1927, och dennes broder, mekanikern
Ugo Nils Viktor Karlsson, född 1933, ävensom den sistnämndes
hustru att få såsom släktnamn antaga namnet Appelto/t. Till stöd för ansökningen
åberopades utredning om att namnet använts av bröderna så
länge de levat och dessförinnan av deras fader sedan år 1908. Utan att
dessförinnan höra Per Appeltofft bifölls ansökningen av centralbyrån genom
beslut den 4 juli 1956.

I skrift den 16 januari 1958 anhöll Per Appeltofft, att centralbyrån måtte
upptaga namnärendet till förnyad prövning och därvid återkalla godkännandet
av namnet Appeltoft. Till stöd härför åberopades att namnet Appeltofft
vore av egenartad beskaffenhet och sedan nära 300 år burits av den
släkt han tillhörde och att godkännandet förty stode i strid mot bestämmelserna
i § 3 släktnamnsförordningen.

Med anledning härav meddelade centralbyrån i skrivelse den 14 februari
1958 till Per Appeltofft, att beslutet den 4 juli 1956 stode i överensstämmelse
med den praxis, som tillämpades av centralbyrån och tidigare av
Kungl. Maj:t, samt att yrkandet om återkallelse av godkännandet lagligen
icke kunde bifallas.

I en den 10 juli 1958 hit inkommen skrift anhöll Per Appeltofft — under
åberopande av här återgiven skriftväxling med centralbyrån — att JO måtte
pröva lagligheten av centralbyråns omförmälda praxis.

Centralbyrån inkom efter remiss med yttrande över klagomålen samt anförde
därvid bl. a. följande.

Genom beslut den 4 juli 1956 har centralbyrån godkänt släktnamnet
Appeltoft för två bröder med namnet Karlsson, sedan i ärendet funnits utrett,
att det sökta namnet använts såsom tillnamn av dem sedan barndomen
och därjämte av deras fader sedan år 1908.

Klaganden anför, att den praxis som därvid följts står i strid mot § 3
släktnamnsförordningen och hemställer att frågan om dess lagenlighet måtte
prövas av JO.

Denna praxis, vilken även innebär att ärendena avgöras utan att de som
redan bära namnet enligt kyrkoböckerna beredas tillfälle att yttra sig,
förelåg fullt utbildad hos Kungl. Maj:t, då namnärendena den 1 juli 1946
överfördes till centralbyrån och har såsom prejudicerande fortsatts av verket.
Enligt den tradition, som centralbyrån fick övertaga, angavs en 40-årig
hävdetid som riktpunkt, och minst så långvarigt brukande av namnet har
också i allmänhet krävts av centralbyrån. Det har emellertid förekommit

319

att även mindre långvarig hävd godtagits av Kungl. Maj:t. En redogörelse
för denna praxis har offentliggjorts genom Svensk namnbok 1954 (s. 14).
Av skäl som framgår av det där anförda tillämpas numera icke en 40-årsregel
utan kräves en oavbruten användning av namnet sedan tid före 1912.
Genomgående kräves, att sökanden bär son-namn och att det sökta namnet
är egenartat.

Genom att under en lång följd av år bestämda riktlinjer följts vid avgörandena
har det vid sidan av namnförordningen utbildat sig rättsregler,
som måste anses förbindande för centralbyrån i dess verksamhet såsom
namnmyndighet. Sedan handläggningen av namnärendena överförts från
länsstyrelserna till Kungl. Maj:t är det förenat med svårighet att påvisa
i vad mån dessa regler ansetts innebära en tolkning eller en modifiering av
namnförordningens bestämmelser. Från tiden dessförinnan finner man däremot
i regeringsrättens årsbok talrika fall, i vilka regeringsrätten jämlikt
§ 3 förordningen fastställt länsstyrelsens avslagsbeslut därför att det sökta
namnet bars av annan släkt och Kungl. Maj:t i statsrådet därefter, på
hemställan av regeringsrätten, medgivit sökanden att antaga namnet. Detta
synes icke kunna innebära annat än att, om en privaträtt till släktnamn
överhuvudtaget erkänts, denna i varje fall icke ansetts så oinskränkt som
§ 3 i förordningen synes giva vid handen.

Per Appeltofft avgav därefter påminnelser.

Enligt § 1 förordningen den 5 december 1901 angående antagande av
släktnamn må anteckning i kyrkobok därom att någon antagit nytt släktnamn
ske — förutom i ett antal familj er ättsligt betonade fall samt ett
specialfall rörande dem som sakna släktnamn — endast då Kungl. Maj:t
för särskilt fall förordnat om det nya namnets antagande (punkt 1) eller då
särskilt godkännande av det nya namnet blivit meddelat enligt släktnamnsförordningen
(punkt 5).

Ansökan om godkännande enligt § 1 punkt 5 må enligt § 3 första stycket
ej bifallas, där det nya namnet, såvitt känt är, bäres av annan släkt och
tillika är av mera egenartad beskaffenhet.

Godkännande enligt § 1 punkt 5 meddelades under åren 1902—1919 av
länsstyrelserna, under åren 1920—1946 av Kungl. Maj:t i statsrådet samt
sedan mitten av år 1946 av statistiska centralbyrån. Under den tidrymd
länsstyrelserna hade befattning med dessa ärenden kunde deras beslut överklagas.
Däremot må enligt uttryckligt stadgande i § 3 andra stycket klagan
ej föras över centralbyråns beslut i ärende om godkännande av släktnamn.

Bestämmelsen i § 3 första stycket — att ansökan om godkännande av
släktnamn ej må bifallas, där det nya namnet bäres av annan släkt och
tillika är av mera egenartad beskaffenhet — synes under den tidsperiod,
då godkännande i första instans meddelades av länsstyrelserna, ha tolkats
enligt sin ordalydelse. I samtliga till regeringsrätten fullföljda ärenden angående
sådant namn har ansökan avslagits. I åtskilliga fall, i vilka besvären
avslagits, har emellertid regeringsrätten, med tillstyrkan om bifall, över -

320

lämnat ärendet till Kungl. Maj:t i statsrådet, som med stöd av § 1 punkt 1
släktnamnsförordningen ägt möjlighet att »för särskilt fall» förordna om det
nya namnets antagande. När sedermera ärendena angående godkännande
av släktnamn enligt § 1 punkt 5 kommo att handläggas av Kungl. Maj:t
synes man ej ha upprätthållit skillnaden mellan sådant godkännande och
förordnande enligt § 1 punkt 1. Man kan således icke av ett Kungl. Maj:ts
beslut i namnärende från perioden 1920—1946 se, om ett bifall till ansökning
om nytt släktnamn har karaktären av ett godkännande eller förordnande.
Författningsenligt torde emellertid beviljande av ansökan om släktnamn,
som redan bars av annan släkt och var egenartat, ha kunnat ske
endast med stöd av § 1 punkt 1.

Under nyss angivna period — åren 1920—1946 — utbildades i olika
hänseenden en viss praxis med avseende å beviljande av nytt släktnamn.
När prövningen av ansökningar om godkännande år 1946 överflyttades till
statistiska centralbyrån, synes en tyst förutsättning ha varit, att centralbyrån
skulle fullfölja den praxis som utbildats av Kungl. Maj:t.

Före släktnamnsförordningens tillkomst erhölls efternamn genom anmälan
till pastorsämbetet. Namn kunde då antagas utan hinder av att det bars
av annan släkt. Erfarenheten har visat, att släktnamnsförordningens föreskrifter
om sättet för antagande av nytt släktnamn först så småningom
trängt igenom på landsbygden. Om före namnförordningens ikraftträdande
den 1 januari 1902 eller under en övergångsperiod därefter ett borgerligt
namn brukats såsom efternamn av sökande eller den, efter vilken han bär
efternamn, utan att ha blivit infört i kyrkoböckerna som släktnamn, har
det ansetts skäligt att vederbörande skulle få namnet godkänt, även om
detta är egenartat och bäres av annan person (se Svensk namnbok, SOU
1954:1 s. 14). Under perioden 1920—1946 biföll Kungl. Maj:t i många fall
på grund av hävd ansökningar om släktnamn, som burits sedan första
decenniet under 1900-talet, oaktat namnet bars av annan släkt. År 1925
godkändes sålunda på grund av hävd ett släktnamn som burits sedan 1910.
Vid slutet av nu ifrågavarande period (1946) gällde såsom hjälpregel i
hävdefall, att namnet skulle ha brukats av vederbörande i ca 40 år.

Statistiska centralbyrån har, sedan godkännande av ansökan om släktnamn
enligt § 1 punkt 5 år 1946 överflyttats på centralbyrån, fortsatt och
utvecklat Kungl. Maj:ts praxis att på grund av namnhävd bevilja ansökningar
om släktnamn, oaktat detta bars av annan släkt och var egenartat.
Enligt den praxis som numera tillämpas av centralbyrån kräves, på sätt
framgår av dess yttrande, en oavbruten användning av namnet sedan tid
före år 1912.

Denna praxis står, såsom ock regeringsrätten i ett flertal fall funnit,
otvivelaktigt, formellt sett, i strid med § 3 första stycket släktnamnsförordningen
och har, på sätt framgår av det förut sagda, endast kunnat uppkomma
med stöd av Kungl. Maj:ts befogenhet enligt § 1 punkt 1 samma

321

förordning. Då denna Kungl. Maj:t alltjämt tillkommande befogenhet icke
överfördes å centralbyrån i samband med decentraliseringen år 1946 av
ärenden enligt § 1 punkt 5 samma förordning, torde centralbyrån ha saknat
författningsenligt stöd för att fortsätta Kungl. Maj:ts praxis i namnhävdsärenden,
såvitt nu är i fråga. Strängt formellt borde sådana ansökningar,
vilkas beviljande stod i strid med förenämnda stadgande i § 3 första stycket,
ha i överensstämmelse med regeringsrättens praxis under länsstyrelseperioden
överlämnats till Kungl. Maj:t för avgörande med stöd av Kungl. Maj:ts
befogenhet enligt § 1 punkt 1.

Praktiska skäl ha emellertid ansetts tala för att även namnärenden av
förevarande slag prövades och avgjordes av centralbyrån. Någon erinran
mot centralbyråns praxis härutinnan har veterligen aldrig tidigare anförts.
Fastmera har redogörelse för denna praxis utan kritik lämnats i Svensk
namnbok 1954, och Kungl. Maj:t har genom brev till centralbyrån den
9 april 1954 överlämnat exemplar av namnboken och därvid anbefallt
byrån att vid behandling av ärenden angående släktnamn tillämpa de principer
för byte av släktnamn, namnbildning in. in., som angivits i boken.

I betraktande av det anförda anser jag, att centralbyrån icke rimligen
bör lastas för att den — ehuru formellt författningsenligt stöd saknats —
ansett sig kunna tillämpa av Kungl. Maj:t tidigare utbildad praxis att på
grund av visad namnhävd godkänna egenartat släktnamn, som redan bars
av annan släkt.

Mot det sätt varpå denna praxis närmare utformats av centralbyrån
— innebärande att namnhävd anses föreligga, om namnet brukats av
sökanden eller den, efter vilken han bär efternamn, sedan tiden före 1912
års utgång — synes i och för sig icke vara något att erinra.

I förevarande fall har centralbyrån genom sitt beslut den 4 juli 1956
godkänt namnet Appeltoft för sökandena — två bröder med namnet Karlsson.
Beslutet har grundats på att centralbyrån funnit utrett, att namnet
Appeltoft brukats såsom tillnamn av sökandena sedan barndomen och
dessförinnan av deras fader sedan år 1908 samt att sökandena således visat
hävd till namnet enligt tillämpad praxis. I handlingarna finnes skriftligt
belägg för att sökandenas moder år 1919 benämnts Appeltoft. Vidare har
pastorsämbetet i Hofmanstorps församling intygat att »Fadern Karlsson
var kyrkoskriven här från 1912 till sin död men intet spår finnes i kyrkoböckerna
av det tillnamn Appeltoft, varunder han bevisligen här mestadels
nämndes». I ansökningsärendet företeddes därjämte en anteckningsbok,
där sökandenas fader nedtecknat visor; varje sådan nedteckning är daterad
och undertecknad. Dateringarna hänförde sig i de flesta fall till år 1908, och
vid undertecknandet hade sökandenas fader i de flesta fall använt sig av
namnet Appeltoft. Det kan naturligtvis ifrågasättas om den sålunda i namnärendet
åberopade bevisningen kan anses tillräcklig såsom bevis för att
namnet Appeltoft allmänt använts av sökandena och deras fader sedan

21 — J ustiticovibmlsmannens ämbet sberättelse till 1961 års riksdag

322

tiden före år 1912. Av intyget från pastorsämbetet framgår icke vilket
sakligt underlag som finnes för däri upptaget påstående. När det i ett fall
som det förevarande gäller att pröva om ett namn, som brukas av annan
släkt, bör i strid mot släktnamnsförordningens ordalydelse godkännas på
grund av namnhävd, bör enligt min mening kravet på bevisning om att
namnet allmänt brukats såsom tillnamn sedan före år 1912 sättas tämligen
högt, så att icke annan persons äldre rätt till namnet åsidosättes. Även om
jag för min del är benägen anse, att den åberopade bevisningen är väl
knapp för att anse namnhävd styrkt, finner jag dock uppenbart att centralbyråns
motsatta bedömning av ärendet icke kan läggas centralbyrån till
last såsom fel.

Vad härefter angår centralbyråns förfarande att — i enlighet med tilllämpad
praxis — avgöra namnärendet utan att tillfälle dessförinnan beretts
Per Appeltofft eller annan bärare av dennes släktnamn att yttra sig i
ärendet, saknas visserligen uttrycklig föreskrift om skyldighet att i namnärende
höra dem, som redan bära namnet. Under den tid, då Kungl. Maj:t
prövade namnärendena, skedde icke heller sådan kommunicering. Även om
det med hänsyn till vad nu sagts icke kan läggas centralbyrån till last som
fel, att byrån fortsatt denna praxis, tala dock enligt min mening starka skäl
för att, i överensstämmelse med eljest erkända förvaltningsrättsliga grundsatser,
kommunicering i ärenden av förevarande slag i allmänhet kommer
till stånd. Det är härvid att beakta det starka intresse, som ärendet kan
ha för dem, vilkas släkt sedan kanske mycket lång tid tillbaka burit det
ifrågasatta namnet, ett intresse som ofta kan föranleda vederbörande att
närmare belysa frågan om namnhävd och i övrigt tillföra ärendet nytt
material av beskaffenhet att främja ett riktigt avgörande. Under alla
omständigheter bör sådan kommunicering ske i fall, då — såsom i förevarande
namnärende var förhållandet — begäran om skydd framförts och
registrerats. Även med utgångspunkt från centralbyråns praxis hade den
omständigheten, att klaganden tidigare skriftligen fått besked från byrån
om att han i förekommande fall skulle höras, bort medföra att yttrande
inhämtats från honom eller i varje fall att han fått något meddelande om
den gjorda ansökningen.

På sätt framgår av det anförda kan handläggningen och avgörandet av
bröderna Karlssons ansökan om godkännande för dem av släktnamnet
Appeltoft visserligen icke läggas centralbyrån till last såsom fel. Tillämpad
praxis synes dock, i enlighet med vad ovan sagts, mindre tillfredsställande
och delvis oförenlig med bestämmelserna i släktnamnsförordningen.

Förutom att denna praxis knappast kan anses tillräckligt beakta den
rätt, som tillkommer äldre innehavare av det namn varom fråga är, synes
densamma även medföra risker för den person, som får ansökan om godkännande
av nytt släktnamn för sig bifallen. Rättsläget på förevarande
område är nämligen så svävande, att det f. n. icke med säkerhet kan be -

323

dömas vilken namnrätt en person förvärvar genom att få nytt släktnamn
för sig godkänt. Frågan, huruvida hans rätt kan angripas, därest annan
redan tidigare förvärvat samma namn, besvaras nämligen icke i släktnamnsförordningen
utan måste lösas med stöd av allmänna rättsprinciper. Något
avgörande i högsta instans föreligger icke på denna punkt, men från åren
1936 och 1946 föreligga dock domar, vilka utgå från att namnhavare med
äldre namnrätt principiellt äger få namnmyndighetens avgörande prövat
av domstol (se SOU 1960: 5 s. 65). Varumärkes- och firmautredningen har
i sitt år 1958 avgivna betänkande (SOU 1958:10 s. 226) uttalat, att den
räknar med att en privaträttslig ensamrätt även till icke adligt släktnamn
får anses vara för handen. Om denna uppfattning godtages, kan namnmyndighetens
nuvarande praxis tydligen leda till rättsförlust för namnsökande.

Då ny lagstiftning är att förvänta på grundval av namnrättskommitténs
nyligen framlagda betänkande, saknas anledning för mig att göra någon
framställning i ämnet. I avvaktan på sådan lagstiftning synes mig dock
namnmyndigheten böra, med tillbörligt beaktande av vad jag härovan
anfört, iakttaga en viss varsamhet vid godkännande av släktnamn i fall
som det före var ande.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

6. Kan släktnamnet Dannäs anses så likartat eller förväxlingsbart
med det äldre släktnamnet Danäs, att hinder förelegat mot godkännande
av det förra namnet? Tillika fråga om namnärendet bort avgöras
innan tillfälle beretts bärare av det äldre
namnet att yttra sig

Genom beslut den 28 april 1950 godkände statistiska centralbyrån namnet
Danäs såsom släktnamn för redaktören Sune Danäs och hans hustru.
Den 9 april 1957 godkände centralbyrån namnet Dannäs såsom släktnamn
för ett flertal sökande, vilka voro syskon.

I brev den 4 maj 1957 till centralbyrån gjore Sune Danäs gällande, att
godkännandet av namnet Dannäs innebure intrång i hans namnrätt, och
yrkade att godkännandet skulle återkallas.

I svarsskrivelse den 7 maj 1957 anförde centralbyrån följande.

Då centralbyrån till behandling hade ansökningen om godkännande av
namnet Dannäs har centralbyrån begärt yttrande från byråns språkvetenskapsman
angående likheten med det förut befintliga namnet Danäs. Enligt
språkvetenskapsmannens yttrande utgjorde ej förekomsten av namnet
Danäs hinder mot godkännande av Dannäs som släktnamn, enär besvärande
likhet icke kunde anses föreligga. På grund härav har centralbyrån
bifallit framställningen om godkännande av namnet Dannäs som släktnamn.

324

Med anledning härav inkom Sune Danäs med ytterligare en den 24 maj
1957 dagtecknad skrift, däri han upprepade sin begäran om återkallande av
beslutet den 9 april 1957.

I en den 22 april 1958 hit inkommen skrift har Sune Danäs anhållit om
prövning, huruvida centralbyrån vid sitt godkännande av namnet Dannäs
förfarit riktigt, samt, om så ej skulle vara fallet, vidtaga åtgärder för att
åvägabringa rättelse och undanröja möjlighet för ett återupprepande.

Med anledning av klagomålen inkom centralbyrån med infordrat yttrande,
däri anfördes följande.

Jämlikt § 2 kungl. förordningen den 5 december 1901 angående antagande
av släktnamn skola ansökningar om godkännande av sådana namn
prövas av statistiska centralbyrån. Enligt § 3 må ansökan om godkännande
av släktnamn ej bifallas, där det nya namnet, såvitt känt är, bäres av annan
släkt och tillika är av mera egenartad beskaffenhet. Detsamma gäller enligt
praxis då det nya namnet är alltför likt ett redan existerande namn. I § 3
stadgas vidare, att klagan ej må föras över statistiska centralbyråns beslut
i ärende om godkännande av släktnamn.

Sedan 1952 års släktnamnskommitté i »Svensk Namnbok 1954» (SOU
1954: 1) dragit upp vissa riktlinjer för namnbildning m. m., har Kungl.
Maj:t enligt skrivelse till centralbyrån den 9 april 1954 anbefallt centralbyrån
att vid behandlingen av släktnamnsärendena »tillämpa de principer
för byte av släktnamn, namnbildning m. m., som angivits av släktnamnskommittén».

Då handläggningen av släktnamnsärendena överflyttades från justitiedepartementet
till centralbyrån (se prop. 1946:266), bemyndigades verket
att som rådgivare anlita en språkvetenskapsman — sedan åtskilliga år professorn
Ivar Lundahl — vilken borde taga del av alla ansökningar om nytt
släktnamn. Beslut fattas av överdirektören efter föredragning av en förste
byråsekreterare, innehavare av en för ändamålet inrättad tjänst, och i närvaro
av byråchefen på folkbokföringsavdelningen. Handläggningsordningen
är i övrigt väsentligen densamma som i justitiedepartementet.

Anmärkningar mot centralbyråns beslut besvaras som regel av föredraganden.
Om så erfordras, föredragas klagomålen i ämbetsverket. Beslutet
och skälen för beslutet meddelas sedermera klaganden efter omständigheterna
genom en skrivelse av föredraganden, en verksskrivelse eller, i vissa
fall, en skrivelse av överdirektören.

Enligt allmänna rättsgrundsatser äger centralbyrån ej återkalla ett givet
godkännande på begäran av annan än den som fått namnet godkänt (se
Westerberg. Om rättskraft i förvaltningsrätten s. 241 o. f. och 288 samt 447;
jfr dock s. 314 och 320).

Ett av namnmyndigheten godkänt släktnamn anses även till stavningen
bestämt genom det utfärdade namnbeviset (jfr Westerberg a.a. s. 820).
Någon rätt att stava namnet annorlunda kan ej härledas av att den nuvarande
lagstiftningen icke anvisar något rättsmedel mot den som bryter
häremot.

Som allmän regel vid godkännande av släktnamn gäller att stavningen
bör följa vanliga stavningsregler. Uttalet av ett namn blir emellertid under
alla förhållanden bärarens ensak (Svensk namnbok 1954 s. 26). Vid prövningen
av släktnamnsansökningar beaktas namnlikhet ex officio med led -

325

ning av förda register. Det är ej praxis och i många fall — på grund av att
erforderlig kännedom om namnbärarna ej kan vinnas ur registren — ej
heller möjligt att utställa ansökningarna till delgivning med personer som
bära liknande namn. Som norm lägges det uttal som kan anses vara det
normala i nutida svenskt språkbruk (jfr Svensk namnbok 1954 s. 19).

Centralbyrån åberopade i detta sammanhang de riktlinjer för prövning
av frågor om namnlikhet, som av släktnamnskommittén angivits i Svensk
namnbok 1954 s. 19 och som byrån genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 april
1954 anbefallts att följa. Det åberopade uttalandet i namnboken är av följande
innehåll.

Vid vår behandling av frågan om namnlikheter, vilken utgör ett av
namnmyndighetens svåraste problem, har vi konstaterat att det knappast
är möjligt att uppställa allmängiltiga regler och att man för övervägande
antalet ansökningar är hänvisad till att avgöra detta spörsmål från fall till
fall. Några exempel kunna emellertid belysa frågan i vad mån olikheter i
uttal och stavning av släktnamn äro sådana att varianterna skola betraktas
som olika namn.

Som norm har vi härvid lagt det uttal som kan anses vara det normala
i nutida svenskt riksspråk.

Dubbelskrivning av konsonant. — Namn som skilja sig från varandra endast
genom dubbelskrivning av konsonant ha tidigare ansetts icke kunna
godkännas vid sidan av varandra. Praxis har dock på senare år blivit mera
liberal på grund av synpunkter som framförts från språkvetenskapligt håll.
Som exempel på namnbildningar som godkänts såsom skilda släktnamn
kunna nämnas Gränö och Grännö, Osmark och Ossmark, Otsjö och Ottsjö
samt Tenby och Tennby. Namnen Gränö, Osmark, Otsjö och Tenbv ha
sålunda ansetts vara åtskilda från namnen Grännö, Ossmark, Ottsjö och
Tennby. Däremot ha namn av typen Andal och Anndal samt Hamberg
och Hammberg ansetts vara för lika och ha därför icke godtagits bredvid
varandra. Vi ansluta oss till denna praxis.

Centralbyrån anförde vidare i sitt yttrande.

Namnen Danäs och Dannäs ha olika förleder. Förleden i det första namnet
är Da som i namnen Daberg och Dabäck. Förleden i det andra namnet
kan vara Dan eller Dann.

Frågan om likhet med namnet Danäs anmärktes i vederbörlig ordning
på den föredragningslista som upptog ansökningen om namnet Dannäs och
som granskades av den språkvetenskaplige rådgivaren. Denne yttrade att
besvärande namnlikhet ej kunde anses föreligga och att ansökningen tillstyrktes.

Härvid tillämpades regeln att i normalt svenskt språkbruk ett kort
n-ljud mellan vokaler skrives med ett n medan det långa n-ljudet mellan
vokaler skrives med två n och att detta medför olikhet i uttalet av den
första vokalen (jämför å ena sidan Ina och Stina, å andra sidan Anna och
Hanna). Genom dubbelskrivning av n mellan vokalerna i namnet Dannäs
blir uttalet alltså normalt skilt från uttalet av Danäs. Enligt normala
svenska uttalsvanor äro namnen Danäs och Dannäs därför klart åtskilda.

Som en parallell kan nämnas att det år 1940 godkända namnet Grannäs
var upptaget bland namnförslagen i Svensk namnbok 1939 (SOU 1939:4),
ehuru namnet Granäs finns i den över befintliga släktnamn utgivna förteck -

326

ningen Sveriges familjenamn 1920. Exempel på tillämpning av den anförda
språkregeln i Kungl. Maj:ts praxis äro bl. a. Danö, Dannö, Danås, Dannås,
Danestam och Dannestam, som godkänts bredvid varandra, samt Danå,
som godkänts, ehuru Dannå fanns i den nyssnämnda förteckningen. I
Svensk namnbok 1940 (SOU 1940: 10) voro Dannås, Danås, Dannö och
Danö upptagna som släktnamn bredvid varandra.

Enligt den princip, som sålunda länge tillämpats vid likhetsprövningen,
kan klaganden icke anses ha lidit intrång i sitt namn genom att namnet
Dannäs godkänts för annan sökande.

I härefter avgivna påminnelser anförde Sune Danäs följande: För klaganden
som reklamman och frilansjournalist hade hans efternamn ett oomtvistligt
värde såsom kvalitetsstämpel och ursprungsbeteckning — fullt
jämförbart med ett varumärkes- eller firmanamns. Om namnet Danäs
varit inregistrerat såsom varu- eller firmanamn hade ett intrång genom
namnformen Dannäs med all säkerhet kunnat beivras på rättslig väg. Det
måste anses stå i strid med lagstiftarens avsikt om ett släktnamn skulle
vara sämre skyddat mot intrång än ett varu- eller firmanamn. I vart fall
strede det mot vad namninnehavaren med skäl kunde förmoda vara »allmänt
rättsmedvetande». — Det vore uppenbart, att frågan om »besvärande
likhet» måste bedömas objektivt — men lika givet vore att endast den, som
lede »besväret», kunde avgöra om »besvär» verkligen uppstode. Fallet hade
dock avgjorts utan att denne besvärslidande part alls hörts — och ej ens
fått kännedom om ärendet förrän det slutbehandlats inom byrån. Att rättsinnehavaren
ställdes helt utanför avgörandet i ett mål som berörde hans
— låt vara immateriella — egendom torde vara unikt i svenskt rätts- och
förvaltningsväsende. Klaganden förutsatte att detta unikum icke berodde
på lag och förordning utan på felaktig tolkning — vilken borde följas av
lämplig räfst och rättelse. — I centralbyråns yttrande hänvisade man till
en rad fall där »den princip, som länge tillämpats vid likhetsprövningen»,
utvecklades genom citat av likheterna Danö/Dannö, Danås/Dannås och
Danestam/Dannestam m. fl. Klaganden bestrede att denna »princip»
kunde betraktas som prejudicerande — och därmed hindrande för en rättelse
i hans speciella fall. Dessutom hade centralbyrån själv angett en
mycket trolig orsak till att ämnet ej redan tidigare tagits upp till en
grundlig — och möjligen princip-ändrande — debatt: »Det är ej praxis ...
att utställa ansökningarna till delgivning med personer som bära liknande
namn.» Det vore med andra ord högst sannolikt, att många av de tidigare
drabbade ej känt till — och kanske ännu ej kände till — att de fått »dubbelgångare».
— Gentemot vad byrån sade ville klaganden hävda, att just
förstavelsen Dan- vore speciell i fråga om uttalet — jämför exempelvis
Danmark, Danvikstull (vilka båda uttalas med kort a) med banmästare
eller fanvakt (där första stavelsens a vore långt). Och klaganden ville som
speciellt märkligt anföra, att av dem som såge hans namn första gången i
tryck eller skrift uttalade de allra flesta det som Dannäs — d. v. s. med

327

kort a. Centralbyrån påstode att ett godkänt släktnamn icke kunde få
stavas annorlunda än vad namnbeviset sade. Detta kunde ej vara riktigt

— ty därigenom skulle innehavaren av ett på administrativ väg godkänt
släktnamn och hans arvingar på manssidan (liksom ogifta kvinnliga ättlingar)
ställas i en annan situation än innehavaren av ett »icke taget»
namn och hans ättlingar. Anderson vore en godtagen variant av Andersson

— trots att s-et i det första namnet måste betraktas som första bokstaven
i -son och därför icke gärna kunde vara genitiv-s eller ens slut-s i Anders.
Men klagandens barn skulle inte få stava Darmäs — ens om det vore för
att »följa upp» omgivningens uttal med kort a!?

Enligt § 3 släktnamnsförordningen må ansökan om godkännande av nytt
släktnamn ej bifallas, där det nya namnet, såvitt känt är, redan bäres av
annan släkt och tillika är av mera egenartad beskaffenhet. Detta stadgande
har ansetts utgöra hinder för godkännande av ej blott identiskt samma
namn utan även namn, som är »likartat» eller »förväxlingsbart» därmed
(se SOU 1960: 5 s. 163, jfr RÅ 1918 not E 38).

Såsom anförts i centralbyråns yttrande har släktnamnskommittén i sitt
betänkande Svensk namnbok 1954 uppdragit vissa riktlinjer för att bedöma
frågan huruvida visst föreslaget namn har sådan likhet med äldre namn,
att det förra icke kan godkännas. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 9 april
1954 skola dessa riktlinjer tillämpas av centralbyrån. Kommittén har utformat
dessa riktlinjer på språkvetenskapliga — etymologiska och fonetiska
— grunder, därvid kommittén beträffande uttal utgått från vad som
kan anses vara det normala i nutida svenskt riksspråk.

Frågan huruvida ett existerande namn på grund av namnlikhet med föreslaget
nytt namn innefattar hinder för godkännande av det senare torde
främst böra bedömas med hänsyn till den språkliga förväxlingsrisken. Härvid
har — såsom namnrättskommittén uttalat i sitt betänkande med förslag
till namnlag (SOU 1960: 5 s. 165) — den språkvetenskapliga värderingen
av de båda namnen den största betydelse. Det gäller — anförde namnrättskommittén
— att fastställa huruvida olikheterna mellan de jämförda
namnen uppbäras av språkelement, som äro tillräckligt distinktiva för
att namnen skola kunna uppfattas som skilda i vanligt vårdat tal.

Vid bedömande av fråga om namnlikhet synes enligt min mening synnerlig
hänsyn böra tagas till den enskilde namnhavarens intresse av att hans
namn verkligen fyller sin egentliga funktion av individualiseringsmedel.
Härvid är särskilt att märka att två namn — vilka vid språkvetenskaplig
bedömning enligt förenämnda grunder kunna anses såsom skilda — vid den
praktiska användningen såsom individualiseringsmedel kunna visa sig lätt
förväxlingsbara. Vid prövning av namnlikhetsfråga bör därför hänsyn tagas
även till förväxlingsrisk av annat slag än språklig. Att så sker är av särskild

328

betydelse då det sökta namnet liknar ett allmänt känt existerande namn.
I fråga om förväxlingsrisker är även att beakta att allmänhetens uttalsvanor
på många orter ej sällan skiljer sig från vad som i centralbyråns
yttrande kallas normalt svenskt språkbruk.

När det nu gäller att bedöma, huruvida namnet Dannäs är förväxlingsbart
med det äldre namnet Danäs, har klaganden gjort gällande att det
förra namnet endast är en stavningsvariant av det senare. Enligt centralbyråns
mening innefattar emellertid dess godkännande av släktnamn även
ett fastställande av stavningen för namnet, vilket skulle innebära att den,
för vilken namnet godkänts, ej utan nytt godkännande kunde ändra stavningen.
Det synes mig också ligga i sakens natur, att ett nyskapat namn
endast kan föreligga i en bestämd form. Om stavningsändring av nytt
namn vore tillåten, skulle detta tydligen kunna leda till besvärande likhet
med annat namn. Ett nybildat släktnamn, som godkännes av centralbyrån,
kan därför enligt min mening ha endast en enda, av byrån fastställd stavning.
Det kan med hänsyn härtill icke råda något tvivel om att Danäs och
Dannäs i och för sig äro olika namn.

Centralbyråns språkvetenskaplige expert har förklarat, att enligt hans
mening besvärande likhet mellan namnen ej kan anses föreligga. Enligt
normalt svenskt språkbruk är också uttalet av förlederna i de båda namnen
otvivelaktigt så olika, att dessa ur språklig synpunkt icke kunna anses
förväxlingsbara. Centralbyråns bedömning härav synes ock stå i fullständig
överensstämmelse med de riktlinjer för namnlikhetsbedömning, som uppdragits
av släktnamnskommittén och som enligt Kungl. Maj :ts beslut den
9 april 1954 skola tillämpas av centralbyrån.

Å andra sidan kan man icke bortse från att uttalsvanorna på sina håll
äro sådana, att risk för förväxling finnes. Även eljest torde de båda namnen,
brukade sida vid sida, kunna förväxlas. Vilken betydelse nu berörda förhållanden
bort tillmätas vid prövningen av ansökan om godkännande av
namnet Dannäs är en bedömningsfråga, om vilken delade meningar kunna
råda. Vilken mening man än må ha härutinnan — och klaganden har
otvivelaktigt anfört vägande skäl för sin uppfattning, som för övrigt har
visst stöd i tidigare regeringsrättsavgöranden — är det dock uppenbart, att
centralbyråns bedömning av namnlikhetsfrågan icke kan läggas byrån till
last såsom fel. Någon erinran kan följaktligen icke heller riktas mot centralbyrån
för att klagandens yrkande om omprövning av namnärendet lämnats
utan bifall. Därmed har jag dock icke tagit ställning till frågan huruvida
Sune Danäs äger få namnmyndighetens avgörande prövat av domstol (se
härom SOU 1960: 5 s. 165).

Vad därefter angår det förhållandet, att centralbyrån — i enlighet med
tillämpad praxis — avgjort namnärendet utan att tillfälle dessförinnan
beretts Sune Danäs att yttra sig i ärendet, saknas uttrycklig föreskrift om
skyldighet att i namnärende höra dem som redan bära namnet. Under den

329

tid då Kungl. Maj:t prövade namnärendena skedde icke heller sådan kommunicering.
Med hänsyn till vad nu sagts kan det icke läggas centralbyrån
till last såsom fel att byrån fortsatt denna praxis. Enligt min mening tala
dock starka skäl för att, i överensstämmelse med eljest erkända förvaltningsrättsliga
grundsatser, kommunicering, där sådan är möjlig, sker i fall,
där bedömningen av namnlikhetsfråga framstår såsom tveksam. Kommunicering
i ett fall som det förevarande är ägnat att föranleda vederbörande
att belysa namnlikhetsfrågan och att tillföra ärendet nytt material av beskaffenhet
att främja ett riktigt avgörande.

I anledning av klagandens yrkande om åtgärder för att förekomma ett
upprepande av det inträffade vill jag erinra om namnrättskommitténs nyligen
framlagda betänkande med förslag till namnlag. Då härigenom frågan
om ändrade bestämmelser på förevarande område redan bragts under
Kungl. Maj:ts prövning, finner jag icke påkallat att göra någon framställning
i ämnet i anledning av vad som framkommit i detta ärende.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

7. Skriftväxling med kammarrätten rörande frågan huruvida
besvär i socialhjälpsmål bör deserteras enbart av den anledningen
att de ingivits till kammarrätten i stället för att — som i 59 § lagen
om socialhjälp föreskrives — ingivas till den länsstyrelse,
vars utslag eller beslut överklagats

I kammarrättens årsbok för år 1958, avd. II, refererades å sidan 20 ett
socialvårdsmål under följande rubrik: »Direkt till Kammarrätten inkomna
besvär över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i socialhjälpsmål upptagas
icke till prövning. — Besvären skola ställas till Kammarrätten samt
ingivas eller insändas till den länsstyrelse, som dömt i målet.»

Rörande ifrågavarande mål innehöll referatet följande.

Hos länsstyrelsen i Västerbottens län yrkade Nikolina L. — under uppgift
att socialnämnden i Lövångers kommun utan hennes kännedom utbetalat
socialhjälp för hemhjälp, som lämnats Nikolina L. av en grannfru —
att socialnämndens beslut att utgiva socialhjälp måtte undanröjas.

Efter det socialnämnden och socialvårdskonsulenten i trettonde distriktet
blivit i målet hörda, fann länsstyrelsen enligt resolution den 23 april 1958
framställningen icke föranleda någon vidare åtgärd, varjämte Nikolina L.
hänvisades att, därest hon ej åtnöjdes med beslutet, hos kammarrätten anföra
besvär, vilka skulle inom viss angiven tid efter erhållen del av resolutionen
vara inkomna till länsstyrelsen.

I besvär över länsstyrelsens resolution, vilka besvär inkoinmo direkt till
kammarrätten, fullföljde Nikolina L. sin föronämnda talan.

330

Kammarrätten yttrade i utslag den 1 oktober 1958: Enär jämlikt 59 §
lagen om socialhjälp samt meddelad besvärshän visning förevarande besvär
skolat ingivas till länsstyrelsen, men besvären inkommit direkt till kammarrätten,
alltså kan vad Nikolina L. härstädes anfört och yrkat icke komma
under prövning.

Med anledning av detta rättsfallsreferat tog jag del av handlingarna till
kammarrättens utslag i målet. I skrivelse till kammarrätten den 22 februari
1960 anförde jag därefter följande:

Av handlingarna framgår, att Nikolina L:s besvärsskrift inkom till kammarrätten
den 17 maj 1958 eller sålunda å sista dagen av den för besvärs
anförande utsatta tiden, varför skriften — om densamma av kammarrätten
omgående översänts till länsstyrelsen — icke kunnat vara denna till handa
inom besvärstiden. Nämnda förhållande synes emellertid, åtminstone av utslagets
formulering att döma, icke ha varit avgörande för utgången. I stället
har utslaget, enligt dess avfattning, den innebörden att besvär, som i socialhjälpsmål
inkomma direkt till kammarrätten, av denna — oavsett när besvären
inkomma — avvisas utan saklig prövning.

Detta kammarrättens avgörande synes icke stå i överensstämmelse med
den praxis, som för motsvarande fall tillämpas av hovrätterna, som städse
bruka till vederbörande underrätt översända till hovrätt direkt inkomna
besvär. Avgörandet synes icke heller stå i överensstämmelse med den ordning,
som tillämpas inom vissa delar av förvaltningen. I fråga om taxeringsmål
— i vilka till kammarrätten ställda besvär likaledes skola insändas till
den lägre instans, vars beslut överklagas — utgör den omständigheten att
besvärsskriften i stället inkommer direkt till kammarrätten icke hinder för
prövning av besvären.

Det synes mig med visst fog kunna hävdas, att mål om socialhjälp i formellt
hänseende icke böra behandlas strängare än andra mål. Skäl synes
mig tvärtom tala för att i fråga om dylika mål kravet på iakttagande av
formföreskrifter uppmjukas.

Med hänsyn till nu åberopade synpunkter har kammarrättens ifrågavarande
avgörande givit mig anledning att till övervägande upptaga frågan,
om en annan ordning för behandling av till kammarrätten direkt inkomna
besvär bör tillämpas än den som kommit till uttryck i nyssnämnda avgörande
och om en författningsändring är nödvändig härför.

På grund härav får jag anhålla, att kammarrätten ville till mig inkomma
med yttrande rörande här avhandlat spörsmål och därvid tillkännagiva, om
kammarrätten anser den av mig antydda ordningen för behandlingen av till
kammarrätten direkt inkomna besvärsskrifter i socialhjälpsmål nödvändigtvis
kräva ändring av bestämmelserna i lagen om socialhjälp.

Till svar härå erhöll jag från kammarrätten ett den 2 juni 1960 dagtecknat
yttrande, därvid kammarrätten fogade utdrag av ett vid sammanträde
i plenum med vederbörande divisioner samma dag fört protokoll. Enligt
detta protokoll förekom hos kammarrätten följande:

Vid behandling å dömande avdelning av de besvär, Gerd Margareta J.
anfört över länsstyrelsens i Stockholms län utslag den 19 januari 1960 i mål
angående skyldighet för klaganden att utgiva ersättning för vård och under -

331

håll åt klagandens minderåriga dotter Ingrid Lorraine Copeland hade den
å avdelningen rådande meningen om tillämpning av 59 § lagen om socialhjälp
befunnits avvika från rättsgrundsatser, som antagits av kammarrätten
genom utslag den 1 oktober 1958 på besvär av Nikolina L. över iänsstyrelsens
i Västerbottens län resolution den 23 april 1958 i mål angående
socialhjälp åt klaganden.

På grund härav hade beslutats, att till plenum hänskjuta följande frågor:

1) Skola besvären deserteras enbart av den anledningen, att de ingivits
till kammarrätten i stället för att — såsom i 59 § lagen om socialhjälp
föreskrives — ingivas till den länsstyrelse, vars utslag eller beslut överklagats; samt,

därest denna fråga besvaras med nej,

2) skola besvären i omförmälda fall anses hava inkommit i rätt tid, därest
de ingivits till kammarrätten före besvärstidens utgång?

Vid behandling av nämnda frågor besvarades den första frågan av kammarrätten
enhälligt nekande.

Den andra frågan besvarades jakande.

Från beslutet om besvarande av den andra frågan voro fyra av de deltagande
femton ledamöterna skiljaktiga. Dessa fyra ledamöter besvarade frågan
nekande.

I sitt yttrande anförde kammarrätten:

Ehuru det i plenum fattade beslutet lärer komma att medföra, att direkt
till kammarrätten inom föreskriven tid inkomna besvär komma att behandlas
som om de ingivits till vederbörande länsstyrelse, finner kammarrätten
att det likväl skulle vara tacknämligt att åtgärder vidtoges för sådan ändring
av författningstexten att därav framgår, att den omständigheten att
besvären ingivits eller insänts direkt till kammarrätten ej må utgöra hinder
för målets prövning. Kammarrätten vill i detta sammanhang framhålla
lämpligheten av att sådan likformighet åvägabringas i bestämmelserna om
anförande av besvär till kammarrätten jämväl i de författningar å hithörande
områden, där så ej redan skett.

I en till kammarrätten ställd skrivelse anförde jag därefter följande.

Av skäl som angivits i min föregående skrivelse till kammarrätten syntes
mig den rättsgrundsats, som kommit till uttryck i det förenämnda refererade
målet — innebärande att direkt till kammarrätten inkomna besvär i
socialhjälpsmål deserteras enbart av den anledningen att besvären icke,
enligt given föreskrift, ingivits till vederbörande länsstyrelse — innefatta
en alltför sträng bedömning ur formella synpunkter. Jag fann mig därför
böra till övervägande upptaga frågan om åtgärder för åstadkommande av
en ändring härutinnan.

På sätt framgår av kammarrättens plenibeslut den 2 juni 1960 har kammarrätten
numera beslutat att i socialhjälpsmålen frångå nyssnämnda rättsgrundsats
och icke desertera besvär på ovan angiven grund. Någon lagstiftningsåtgärd
erfordras följaktligen icke för vinnande av önskvärd ändring
av kammarrättens praxis i förevarande hänseende. Vid sådant förhål -

332

lande påkallar ärendet ur angiven synpunkt icke vidare åtgärd från min
sida.

Kammarrätten har emellertid i sitt yttrande ifrågasatt ett förtydligande
av socialhjälpslagen i fråga om prövningen av besvär, som ingivits eller
insänts direkt till kammarrätten. Därjämte har kammarrätten framhållit
lämpligheten av att sådan likformighet åvägabringas i bestämmelserna även
i andra författningar på hithörande områden. Med anledning härav får jag
framhålla att berörda spörsmål — liksom den av kammarrätten upptagna
frågan huruvida direkt till kammarrätten ingivna besvär skola anses ha
inkommit i rätt tid, därest de ingivits före besvärstidens utgång — synas
mig vara av beskaffenhet att böra upptagas till övervägande i ett större,
principiellt sammanhang. På grund härav och då spörsmålen rörande det
administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande ämnen äro
föremål för utredning av besvärssakkunniga, kommer jag att till de sakkunniga
överlämna en avskrift av denna skrivelse för kännedom.

8. Utdrag av verksstyrelses protokoll har expedierats innan protokollet
blivit justerat. Fråga om protokolljusteringens och expedieringens
betydelse för tidpunkten, då protokoll blir allmän handling.
Tillika fråga om otillbörlig beskyllning för protokollsförfalskning

I en den 18 juni 1958 hit inkommen skrift anförde sekreteraren vid styrelsen
för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök Carl-Göran Brandel
klagomål mot generaldirektören Sam. B. Norup. Brandel gjorde därvid
gällande, att Norup i egenskap av vice ordförande i styrelsen vid ett sammanträde
den 21 november 1957 beskyllt Brandel för »uppenbar protokollsförfalskning»
.

Sedan Norup avgivit infordrade upplysningar, inkom Brandel med påminnelser
och därefter med ytterligare skrifter.

Av handlingarna framgår följande: Vid sammanträde den 22—23 oktober
1957 beslöt styrelsen med Norup såsom tjänstförrättande ordförande
att förordna agronomen Karl Eric Lennart Norrman till assistent i lönegrad
Ae 17 vid statens husdjursförsök. Över beslutet, som redovisades under
§ 404 i protokollet, anförde en av de övriga sökandena, e. o. assistenten
Erik Walter Cagell, besvär hos Kung], Maj:t. Vid sammanträdet den 21
november 1957 hade styrelsen att avgiva av Kungl. Maj:t anbefallt utlåtande
över besvären. Därvid uppmärksammades bland Cagells besvärshandlingar
en avskrift av ett å högskolans kansli av kanslibiträdet IngMarie
Wallsten bestyrkt utdrag av § 404 i protokollet, i vilket utdrag angivits
att Norup justerat protokollet. Någon sådan justering hade emellertid
ännu ej ägt rum. Detta förhållande anmärktes under § 448 i protokollet.
Vid samma sammanträde beslöts, att sekreterarens konceptprotokoll

333

från styrelsesammanträde skulle färdigställas inom sju dagar efter detsamma.
Vid sammanträde den 20 december 1957 lät styrelsen i protokollet anteckna,
att vid färdigställandet av styrelsens protokoll en mycket betydande eftersläpning
varit rådande samt att denna eftersläpning, som vore oförsvarlig,
icke finge upprepas. I ett av styrelsen den 4 juni 1958 till Kungl. Maj:t avgivet
yttrande uttalade styrelsen beträffande omförmälda utdrag av § 404
i protokollet följande: »Vad härefter angår utdraget av protokollet står det
ostridigt fast, att fungerande ordförandens namn insatts, innan protokollet
justerats. Någon reservation att protokollet ej justerats fanns ej. Att detta
förfarande är oriktigt är självklart, likaså att ansvaret för transumeringen
innan protokollen justerats måste åvila styrelsens sekreterare.»

Brandel gjorde i ärendet gällande, att han i fråga om protokollens färdigställande
och expediering följt den praxis, som gällt redan innan han anställdes
vid styrelsen. Enligt denna praxis hade styrelseärendenas expediering
löpt jämsides med och ofta före protokollens justering. Bestyrkta protokollsutdrag
granskades icke av sekreteraren, innan de utsändes. Vederbörande
kanslibiträde brukade efter protokollsjustering, ofta på eget initiativ, utsända
en mängd utdrag. Dessutom förekonnne att utdrag av ej justerade
protokoll beställdes. Detta hade Cagell gjort i förevarande fall. Givetvis
vore det i dylika fall av särskild vikt, att ordförandens namn ej medtoges.
När det felaktiga protokollsutdraget uppmärksammades vid sammanträdet
den 21 november 1957, hade Brandel icke känt till felet.

Sedan Brandel anmodats att angiva om han för vederbörande kanslipersonal
klargjort, att av protokollsutdrag borde framgå huruvida protokollet
justerats, anförde Brandel följande.

Han hade såväl i början av sin anställning vid högskolan som senare för
personalen framhållit vikten av att ordförandens namn ej finge förekomma
å protokollsutdrag innan ordföranden justerat protokollet. Han hade även
konstaterat att personalen, som han icke tvekade att kalla rutinerad, kände
väl till detta förhållande. Med hänsyn till den långa tid, som nu förflutit
sedan Brandel gjorde personalen uppmärksam på saken, kunde han icke
erinra sig exakt när det skedde.

Tjänstetillsättningsärendena påkallade givetvis särskild uppmärksamhet
från sekreterarens sida. Att Brandel icke gav några särskilda direktiv i det
nu aktuella fallet berodde på att det i ärendet fattade beslutet tidigare
offentliggjorts genom kungörelse på högskolans anslagstavlor. Det ålåg
nämligen sekreteraren att, utan avvaktande av protokollets färdigställande,
så snart som möjligt kungöra styrelsens beslut i tjänstetillsättningsärenden.
I det aktuella fallet måste kungörandet ha skett någon av de närmaste
dagarna efter den 23 oktober.

Aled hänsyn till åliggandet för sekreteraren att kungöra beslut i tjänstetillsättningsärenden
ville Brandel ifrågasätta om icke protokollet i vad anginge
sådana ärenden måste, ehuru uttryckligt beslut därom ej brukade
fattas, anses omedelbart justerat.

Kanslibiträdet Ing-Alarie Wallsten anförde i infordrat yttrande.

334

Under hela hennes anställningstid hade protokollsutdrag gjorts endast
efter order av sekreteraren, som lämnat ut protokoll eller koncept till protokoll
och angivit vilka utdrag som skulle expedieras. Någon praxis enligt
vilken skrivbyrån på eget initiativ skulle expediera protokollsutdrag fanns
icke. Varken Brandel eller någon annan hade klargjort vikten av att utdraget
klart utvisade att protokollet icke justerats. Hon hade själv skrivit
utdraget ifråga och fick, om hon mindes rätt, endast den del av konceptprotokollet,
som behövdes för utskriften. Huruvida hon också skrivit konceptprotokollet
kunde hon ej erinra sig.

Sedan Brandel fått del av vad Ing-Marie Wallsten anfört, vidhöll han
vad han tidigare uppgivit.

Rörande hos myndighet förda protokoll och därmed jämförliga anteckningar
gäller som huvudregel enligt 2 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, att
sådana handlingar skola anses upprättade — och därmed i princip tillgängliga
för envar — då de av myndigheten justerats eller eljest blivit färdigställda.
Denna regel i fråga om tidpunkten för handlings offentlighet har
emellertid icke avseende å myndighets beslut, som enligt vad därom är
stadgat skall avkunnas eller expedieras, samt till sådant beslut hörande protokoll
och liknande anteckningar. Enligt särskilt stadgande i 2 kap. 6 §
andra stycket tryckfrihetsförordningen skola sålunda sistnämnda handlingar
anses upprättade först då beslutet avkunnats eller expedierats. Detta
stadgande är att se mot bakgrunden av det förhållandet, att fattat beslut
ansetts kunna i allmänhet av myndigheten ändras icke blott i fråga om
avfattningen utan även i materiellt hänseende intill dess expediering skett
(jfr Westerberg: Om rättskraft i förvaltningsrätten s. 38).

I de fall myndighet har att expediera meddelat beslut bli sålunda till
beslutet hörande protokoll och jämförliga anteckningar allmänna handlingar
i och med att expediering sker. Härav följer, att det rörande beslutet
förda protokollet först skall vederbörligen färdigställas hos myndigheten,
innan expediering får äga rum. Såvitt gäller statliga nämnder och styrelser
torde det vara vanligt, att sådant färdigställande sker genom att protokollet
över samtliga vid visst sammanträde förekommande ärenden blir i ett
sammanhang justerat av ordföranden.

Emellertid möter icke hinder — då fråga är om brådskande ärende, vars
expediering icke lämpligen kan anstå i avbidan på att sammanträdesprotokollet
blir i dess helhet färdigställt — att myndigheten redan vid sammanträdet
beslutar att protokollet rörande visst ärende skall anses omedelbart
justerat. I sådana fall kan vara lämpligt att protokollföraren till
sammanträdet medfört ett utkast till protokoll. I ärenden av mera rutinmässig
beskaffenhet kan en sådan ordning måhända vara överflödig och
protokollet i förevarande del — oaktat utkast icke företetts — anses som
omedelbart justerat, därvid förutsättes att detsamma avfattas på veder -

335

taget sätt. I nu angivna fall möter således icke hinder att — i enlighet med
myndighetens särskilda beslut eller praxis — expediera protokollsutdrag
eller att eljest lämna underrättelse om behandlat ärende, oaktat sammanträdesprotokollet
i dess helhet icke justerats och försetts med påskrift
därom.

Av utredningen i förevarande ärende framgår, att färdigställande av
protokollen från styrelsens sammanträden — vilka protokoll enligt tilllämpad
ordning skola justeras av fungerande ordföranden — i icke obetydlig
utsträckning försenats i vad avser under år 1957 hållna sammanträden
samt att därvid meddelade beslut i flera fall expedierats genom utfärdande
av protokollsutdrag, innan protokollet blivit justerat. Vidare är
utrett, att på ett av dessa utdrag angivits att protokollet justerats av
Norup, oaktat så icke skett.

I enlighet med vad jag tidigare angivit framstår det i och för sig icke
såsom anmärkningsvärt att expediering skett, innan sammanträdesprotokollet
i dess helhet justerats. En sådan expediering förutsätter dock, såsom
ovan framhållits, särskilt medgivande från myndighetens sida. Enligt vad
utredningen ger vid handen har emellertid styrelsen i de fall, varom här är
fråga, icke medgivit att protokollet rörande nu ifrågavarande ärenden
skulle anses omedelbart justerat. Med hänsyn härtill har det varit felaktigt
av Brandel att, på sätt skett, expediera utdrag av protokoll, som ännu icke
justerats. Även om sådant utdrag saknar påteckning om justering, ger det
uppenbarligen läsaren intryck av att fråga är om utdrag av ett justerat
protokoll.

Med hänsyn till omständigheterna finner jag mig i fråga om Brandels nu
berörda förfarande — som enligt Brandel skulle ha förekommit redan innan
han tillträdde tjänsten som styrelsens sekreterare — kunna låta bero vid
mina nu gjorda uttalanden.

Vad härefter angår expedieringen av det utdrag av protokoll, som angivits
vara justerat av Norup, oaktat någon justering icke ägt rum, har ifrågavarande
oriktiga anteckning — uppenbarligen av rent förbiseende —
verkställts av Ing-Marie Wallsten. Att Brandel — som det åligger att ombesörja
expedieringen av styrelsens beslut — till viss del anförtrott expedieringsarbetet
åt kanslipersonal kan icke anses möta hinder under förutsättning
att vederbörande erhåller erforderliga instruktioner. Av Brandels
yttranden att döma synes emellertid varken Ing-Marie Wallsten eller övrig
biträdespersonal ha fått erforderliga anvisningar. Härutinnan må framhållas,
att personalen bort instrueras att vid expediering av utdrag av icke
justerade protokoll — ett förfarande som enligt vad nyss sagts är oriktigt
— tillse, att utskriften skedde på sådant sätt att därav klart framginge
att fråga blott vore om konceptprotokoll.

336

Ehuru Brandels förfarande i nu förevarande hänseende sålunda icke kan
gå fritt från anmärkning, anser jag mig även härutinnan kunna låta bero
vid vad i saken förevarit.

Beträffande slutligen det av Brandel påtalade yttrandet av Norup att
utskriften av sistnämnda protokollsutdrag skulle vara »uppenbar protokollsförfalskning»
har Norup vitsordat, att han vid ifrågavarande sammanträde
fällt ett yttrande av denna eller liknande innebörd. Norup har icke
saknat fog för att reagera mot det fel som förelupit därigenom att protokollet
angivits vara justerat av honom, oaktat så icke skett. Hans kritik
härav har emellertid skett på ett olämpligt och onödigt tillspetsat sätt. Det
är dock uppenbart, att Norup med sitt yttrande icke velat göra gällande
att Brandel skulle ha gjort sig skyldig till brottslig gärning. På grund härav
och med hänsyn till omständigheterna i övrigt finner jag vad härutinnan
förekommit rimligen icke vara av beskaffenhet att föranleda annat än ett
understrykande av vikten att all kritik från överordnad till underordnad
bör framföras med hovsamhet.

Ärendet var med dessa uttalanden av mig slutbehandlat.

9. Vid statlig myndighet tillfälligt anställd befattningshavare har
icke av arbetsgivaren i samband med anställningen mottagit föreskriven
erinran om sin skyldighet jämlikt 45 § sjukförsäkringslagen
att till allmän sjukkassa anmäla sådan stadigvarande ändring
av arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.
Fråga bl. a. huruvida berörda underlåtenhet kan tillmätas
sådan betydelse att befattningshavaren kan därå grunda rätt till
skadestånd av den för underlåtenheten ansvarige tjänstemannen

Enligt 1 § förordningen den 21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för
arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning är arbetsgivare,
som anställer arbetstagare, skyldig att lämna uppgift härom. Är anställningen
avsedd att vara högst fyra veckor, föreligger dock ej uppgiftsskyldighet,
med mindre anställningen varar längre tid. Upphör arbetstagares
anställning, åligger det arbetsgivaren att lämna uppgift härom, såframt anställningen
varat längre tid än fyra veckor eller, om den varat kortare tid,
uppgift lämnats angående arbetstagarens anställande. Uppgifterna skola
lämnas till allmän sjukkassa. Enligt 2 § äger Kungl. Maj:t bestämma, att
statliga verk och inrättningar ävensom kommuner skola, helt eller delvis,
undantagas från uppgiftsskyldighet. I kungörelse den 10 december 1954
(nr 784) med vissa föreskrifter angående tillämpningen av nämnda förordning
har Kungl. Maj:t under 1 § förordnat, att statliga verk och inrättningar
samt landsting, kommuner, församlingar, särskilda skoldistrikt, muni -

337

cipalsamhällen och kommunalförbund skola undantagas från uppgiftsskyldigheten
såvitt angår sådana arbetstagare i statens eller samfällighetens
tjänst, vilkas anställningsvillkor reglerats genom författning, utfärdad av
Kungl. Maj:t, eller bestämmelse, som beslutats av samfälligheten. Dock
skall — enligt kungörelse den 25 februari 1955 — uppgiftsskyldighet föreligga,
då arbetstagaren avgår från tjänsten och i samband därmed kommer
i åtnjutande av pension. I samband med att arbetstagare, som avses i 1 § i
tillämpningskungörelsen, anställes eller sådan arbetstagares anställning
upphör ankommer det — enligt 2 § i kungörelsen — på arbetsgivaren att
erinra arbetstagaren om hans skyldighet enligt 45 § lagen om allmän sjukförsäkring
att till allmän sjukkassa anmäla sådan stadigvarande ändring i
arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen enligt
nämnda lag.

Av handlingarna i ett efter klagomål av Annie J. härstädes upptaget
ärende inhämtas följande.

Vid inskrivning av klaganden såsom medlem i Uppsala allmänna sjukkassa
blev hon fr. o. m. den 1 januari 1955 i enlighet med avgiven inkomstuppgift
för den allmänna sjukförsäkringen allenast sjukvårdsförsäkrad enligt
lagen om allmän sjukförsäkring.

Under tiden den 25 juni—den 15 augusti 1956 var klaganden anställd
vid Uppsala universitets kansli.

Den 20 augusti 1956 erhöll klaganden anställning som skrivbiträde vid
lantbrukshögskolans och statens lantbruksförsöks kansli med placering i
lönegrad Cg 4. Denna anställning upphörde den 8 november 1956. Samma
dag blev klaganden anställd hos enskild arbetsgivare, vilken i vederbörlig
ordning underrättade sjukkassan om anställningen.

Sedan klaganden av sjukkassan anmanats att lämna uppgift om sina
arbetsinkomster, anmälde hon den 28 november 1956 till kassan, att hon
fr. o. m. den 1 oktober 1956 tills vidare beräknade sin årliga nettoinkomst
av tjänst till omkring 7 200 kronor. På grund härav beslöt kassan, att hon
fr. o. m. den 1 december samma år skulle tillhöra sjukpenningklass 9.

Klaganden, som fött barn den 8 juni 1957, gjorde i samband med nedkomsten
hos kassan framställning om tilläggspenning enligt lagen om
moderskapshjälp.

Enär klaganden icke omedelbart före nedkomsten eller den beräknade
tidpunkten därför under minst tvåhundrasjuttio dagar i följd varit obligatoriskt
försäkrad för tilläggssjukpenning, beslöt kassan att icke utgiva tillläggspenning
till henne. Häröver anförde klaganden besvär hos riksförsäkringsanstalten.

Enligt beslut den 8 augusti 1957 fann anstalten besvären ej föranleda
någon åtgärd. I detta beslut fann Kungl. Maj:t den 9 maj 1958,efter besvär
av klaganden, ej skäl att göra ändring.

22 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1961 urs riksdag

338

I skrivelse den 17 maj 1958 till lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
anförde klaganden följande. Enligt 2 § förenämnda tillämpningskungörelse
den 10 december 1954 hade det ålegat högskolan att vid
klagandens anställning erinra henne om hennes skyldighet enligt 45 § i
sjukförsäkringslagen att till sjukkassan anmäla ändring i arbetsinkomsten.
Sådan erinran hade icke lämnats klaganden, vare sig vid hennes anställning
eller därefter. Hon hade härigenom kommit att kvarstå i sjukpenningklass
1, trots att hennes inkomster rätteligen bort föranleda uppflyttning
till sjukpenningklass 8. Klagandens framställning om tilläggspenning hade
avslagits, enär hon icke under erforderlig tid — eller under minst tvåhundrasjuttio
dagar före den 8 juni 1957 — varit obligatoriskt försäkrad för tillläggssjukpenning.
På grund av sin anställning hos högskolan hade hon
emellertid bort vara på sådant sätt försäkrad den 8 september 1956. Att
hon icke blivit detta hade berott på högskolans underlåtenhet att erinra
henne om hennes nyssnämnda skyldighet enligt sjukförsäkringslagen. Under
den tid, då klaganden bort erhålla tilläggspenning, hade hon varit placerad
i sjukpenningklass nr 9, där tilläggssjukpenningen utgjorde 9 kronor
per dag. Hennes förlorade tilläggspenning uppgick sålunda för 90 dagar
till 810 kronor. På grund av det vid hennes anställande vid högskolan förelupna
felet hade hon åsamkats en förlust, uppgående till detta belopp. Hon
hemställde om besked, huruvida högskolan vore villig att till henne utgiva
ersättning med nämnda belopp.

I skrivelse den 25 juli 1958 meddelade högskolans sekreterare — C. G.
Brandel — att styrelsen för högskolan beslutat avvisa klagandens anspråk.
Såsom skäl härför anfördes följande. Av 1 § i förordningen om skyldighet
för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning framgick att,
om anställningen var avsedd att vara högst fyra veckor, stadgad uppgiftsskyldighet
ej förelåg med mindre anställningen varade längre tid än nyss
sagts. Då klaganden anställdes, var anställningen ej avsedd att vara fyra
veckor. Hon kom emellertid att kvarstanna längre tid. Senast då fyra veckor
förflutit från anställningens början eller sålunda den 17 september
1956 borde alltså erinran om hennes skyldighet enligt 45 § sjukförsäkringslagen
ha gjorts. Så hade visserligen formellt ej skett, men en erinran vid
nämnda datum hade ej kunnat leda till tilläggspenning under havandeskapstiden.
En utebliven erinran från arbetsgivaren fritoge ej arbetstagaren
från skyldigheten att själv anmäla ändring i arbetsinkomsten. Anledningen
till att erinran jämlikt åberopad föreskrift ej lämnats klaganden torde närmast
ha varit, att hon tidigare varit anställd vid Uppsala universitet och
att högskolan räknat med att hon där erhållit sådan erinran.

I en den 27 januari 1959 hit inkommen skrift påkallade klaganden min
prövning av saken, därvid hon bl. a. anmärkte, att hennes anställning vid
lantbrukshögskolan redan från början var avsedd att vara permanent.

339

Sedan därefter riksförsäkringsanstalten inkommit med yttrande och klaganden
med påminnelser, avgav styrelsen för lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök infordrat yttrande, varvid fogades särskilt yttrande
av Brandel. Styrelsen framhöll för sin del, att klagandens anställning var
tillfällig. Av styrelsens yttrande framgick vidare, att erinringar om skyldigheten
att till sjukkassan anmäla stadigvarande ändring i arbetsinkomsten
av styrelsens kansli i allmänhet lämnats muntligen men att i samband
med vissa allmänna löneförbättringar cirkulär med erinran om skyldigheten
utsänts till samtliga anställda.

Den i 2 § förenämnda tillämpningskungörelse meddelade föreskriften om
att arbetsgivare har att i samband med anställning av arbetstagare erinra
denne om hans skyldighet att till sjukkassan anmäla sådan stadigvarande
ändring av arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen,
gäller — såsom riksförsäkringsanstalten framhållit i sitt yttrande i
ärendet — oberoende av anställningens varaktighet. Det ålåg följaktligen
lantbrukshögskolan att i samband med att klaganden anställdes vid högskolan
erinra henne om hennes skyldighet att till vederbörande sjukkassa
meddela sådan ändring i arbetsinkomsten som nyss sagts.

Brandel har vitsordat, att han vid den tidpunkt, då klaganden anställdes,
var den befattningshavare vid högskolan, på vilken det ankom att
erinra henne om hennes ifrågavarande skyldighet, och att han icke påmint
henne härom. Genom sin underlåtenhet härutinnan har Brandel följaktligen
åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten.

När det gäller att bedöma Brandels förfarande är att märka, att föreskriften
om att myndighet har att erinra arbetstagare om dennes skyldighet
att göra anmälan till vederbörande sjukkassa enligt 45 § sjukförsäkringslagen
meddelats i en författning, som Brandel icke eljest haft anledning
tillämpa, och att det därför var lätt att förbise föreskriften. Även om Brandel
ägde kännedom om föreskriften, framstod det icke såsom något aktuellt
behov att erinra klaganden om ifrågavarande skyldighet, eftersom hon omedelbart
förut haft anställning vid Uppsala universitet i samma lönegrad
och det således vid hennes anställning vid lantbrukshögskolan icke var
fråga om sådan ändring av arbetsinkomsten, som borde anmälas till sjukkassan.
I betraktande härav och med hänsyn jämväl till att klagandens
anställning vid högskolan måste antagas ha varit avsedd att vara endast
mycket kort tid framstår Brandels försummelse som tämligen ursäktlig.
Jag vill vidare påpeka, att skyldigheten att göra anmälan till sjukkassan
ålåg klaganden oberoende av om hon blev påmind om denna skyldighet
eller ej, och att Brandels underlåtenhet att iakttaga berörda ordningsföreskrift
— låt vara att denna tillkommit i arbetstagarnas intresse — enligt
min mening icke synes kunna tillmätas sådan betydelse i orsakssamman -

340

lianget, att klaganden kan å den uteblivna påminnelsen grunda rätt till
skadestånd av Brandel. Av nu anförda skäl anser jag mig kunna låta bero
vid vad i saken förevarit och vid en erinran om vikten av att berörda föreskrift
i förekommande fall iakttages. Jag vill emellertid framhålla, att det
står klaganden fritt att — om hon icke delar min mening i fråga om hennes
rätt till skadestånd — själv i mån av befogenhet vid vederbörande domstol
föra talan mot Brandel om ersättning för den uppgivna skadan.

Då det icke var för mig bekant huruvida åläggandet för myndigheterna
att erinra arbetstagare om hans skyldighet enligt 45 § sjukförsäkringslagen
ofta förbisetts av myndigheterna, ansåg jag mig icke ha tillräckliga skäl att
göra framställning om att Kungl. Maj:t måtte genom cirkulär fästa myndigheternas
uppmärksamhet på nämnda erinringsskyldighet. En avskrift
av den skrivelse, däri mina uttalanden i ärendet upptogos, överlämnade jag
emellertid för kännedom till chefen för socialdepartementet.

10. Tillämpningen av hyresrådets anvisningar om förutsättningarna
för fastighetsägare att få tilläggskompensation för ökade ränteutgifter
har i ett fall medfört en beräkning av räntekostnadsökningen,
som framstår såsom obillig. Fråga om anvisningarna med
hänsyn härtill kunde anses stå i strid med grunderna för Kungl.

Maj:ts beslut om tilläggskompensation för ökade ränteutgifter

Fru Ella Hansson är ägare till en i Malmö belägen bostadsfastighet, som
är belastad med olika inteckningslån. Bottenlånet, vilket löd å 283 000 kronor,
var den 31 december 1954 placerat hos ett visst försäkringsbolag mot
en fast räntesats av 3,1 %. Detta lån var bundet till den 16 november
1957. Den 31 december 1954 uppgingo räntebeloppen å inteckningslånen
enligt de räntesatser, som den dagen gällde för de olika lånen, till sammanlagt
13 804 kronor. Bottenlånet uppsades till förfallodagen den 16 november
1957 av långivaren, som i stället erbjöd Ella Hansson ett nytt, under 10 år
bundet lån mot en ränta av 5,35 %. Då Ella Hansson emellertid räknade
med att ränteläget skulle sjunka under den kommande 10-årsperioden, var
hon icke villig att binda lånet för så lång period. Hon lyckades i stället få en
sparbank att övertaga lånet »på för sparbanken normala villkor». Lånet
överfördes därför den 16 november 1957 från försäkringsbolaget till sparbanken.
Räntan å sparbankslånet var 5,75 %. Den 1 januari 1959 uppgingo
de sammanlagda räntebeloppen å inteckningslånen till 22 572 kronor
enligt de då för lånen gällande räntesatserna.

Genom beslut den 28 november 1958 medgav Kungl. Maj:t jämlikt 5 §
hyresregleringslagen att avtal i vissa fall finge för tiden den 1 januari—den
31 december 1959 träffas om hyreshöjning utöver grundhyran intill vissa

341

närmare angivna procent av denna. Enligt beslutet kunde dessutom — utöver
denna generella hyreshöjning — tilläggskompensation för ökade ränteutgifter
under vissa omständigheter få uttagas. En förutsättning härför var
att hyresnämnd efter ansökan funnit, att de årliga ränteutgifterna för lån
mot säkerhet i inteckning ökats så mycket under tiden den 31 december
1954—den 1 januari 1959, att ökningen, beräknad på visst sätt i förhållande
till hyrorna, översteg ett visst tröskeltal. För Ella Hanssons fastighet var
detta tröskeltal 16,6. — Till bedömande av huruvida rätt till tilläggskompensation
förelåg skulle med tröskeltalet jämföras det kvottal, som erhölls
genom att räntekostnadsökningen under åren 1955—1958 å de inteckningslån,
som den 31 december 1954 belastade fastigheten, multiplicerades med
talet 100, varefter den erhållna produkten dividerades med summan av de
hyresbelopp, exklusive bränslekostnader, som sistnämnda dag gällde inom
fastigheten. Om det då erhållna kvottalet överskred vederbörande tröskeltal,
skulle tilläggskompensation få uttagas av hyresgästen. Den 10 december
1958 utfärdade statens hyresråd i cirkulär nr 98/1958 tillämpningsföreskrifter
till Kungl. Maj:ts beslut. I dessa uttalades bl. a.: Beträffande lån,
som belastade fastigheten den 31 december 1954 men därefter inlösts, skall
såsom räntesats den 1 januari 1959 tillämpas räntesatsen som gällde den
31 december 1954 med tillägg för det antal procentenheter, som motsvarar
skillnaden i riksbankens diskonto vid nämnda tidpunkt och den 1 januari
1959. I cirkuläret meddelades vidare, att diskontot den 1 januari 1959 var
1,75 % högre än den 31 december 1954.1 cirkulär nr 104/1959, dagtecknat
den 29 maj 1959, lämnade hyresrådet viss komplettering av cirkuläret nr
98/1958. Hyresrådet meddelade därvid — såvitt nu är i fråga — att om
ett lån efter den 31 december 1954 återbetalats till långivaren och nytt lån
i stället upptagits hos annan långivare, borde beräkningen av räntekostnadsökningen
ske enligt de regler, som i cirkuläret nr 98/1958 angivits för
inlöst lån. Vidare anfördes, att skäl till annat bedömande dock kunde föreligga
om lån hos bl. a. försäkringsbolag återbetalats på grund av upphörandet
av kreditinstitutets långivande verksamhet.

I en till hyresnämnden i Malmö i januari 1959 ingiven ansökan anhöll
Ella Hansson om prövning, huruvida förutsättning för uttagande av tillläggskompensation
beträffande lägenheterna i hennes fastighet förelåg.

I beslut den 16 mars 1959 avslog hyresnämnden Ella Hanssons ansökan.
Nämnden ansåg nämligen, att inteckningslånet å 283 000 kronor skulle
bedömas såsom inlöst samt att räntesatsen å detta lån den 1 januari 1959
skulle i enlighet med cirkuläret nr 98/1958 beräknas till summan av räntan
å lånet den 31 december 1954, 3,1 %, och den därefter inträffade diskontohöjningen,
1,75%, eller 4.85 %. Till följd därav kom räntekostnadsökningen
icke att uppgå till sådant belopp, att fastighetens kvottal överskred
tröskeltalet 16,6. Sedan Ella Hansson anfört besvär över nämndens beslut,
fann hyresrådet i utslag den 2 juli 1959 ej skäl göra ändring i beslutet. T eu

342

i november 1959 till Konungen ingiven skrift gjorde Ella Hansson framställning
om sådan ändring av hyresrådets tillämpningsföreskrifter till
Kungl. Maj:ts beslut den 28 november 1958, att en fastighetsägare genom
byte av kreditinstitut icke skulle komma i ett sämre ekonomiskt läge vid
bedömandet av förutsättningarna för tilläggskompensation. Efter inhämtande
av utlåtande från hyresrådet beslöt Kungl. Maj:t den 29 januari 1960
att Ella Hanssons framställning ej skulle föranleda någon åtgärd.

I en den 7 juli 1960 hit inkommen skrift fäste Ella Hansson JO:s uppmärksamhet
på förhållandena samt anförde därjämte bl. a.: Fastighetens
kapitalkostnadsökning under åren 1955—1958 uppgick till 8 768 kronor,
vilket motsvarade ett kvottal av 22,24. Även om räntesatsen å bottenlånet
beräknades den 1 januari 1959 uppgå till den av försäkringsbolaget erbjudna,
5,35 %, skulle fastighetens kvottal överskrida tröskeltalet. Fastigheten
var under åren 1955—1958 icke vid någon tidpunkt löst från något
av inteckningslånen eller del därav. Enbart genom den omständigheten, att
samma kreditinstitut icke stod som långivare den 31 december 1954 som
den 1 januari 1959, hade rätten till tilläggskompensation frånhänts Ella
Hansson. Hyresrådets bedömande av förevarande sak stred enligt hennes
uppfattning mot grundtanken i Kungl. Maj:ts beslut den 28 november 1958
och hade i hennes fall medfört orimliga konsekvenser. Hon hemställde därför,
att JO måtte taga ställning till huruvida hyresrådets i cirkuläret nr
104/1959 gjorda tolkning av begreppet inlösen av lån kunde »anses vara i
överensstämmelse med svensk rättstradition och giva full rättssäkerhet
även i vart enskilt fall».

För tillämpning av Kungl. Maj:ts beslut den 28 november 1958 var det
av naturliga skäl erforderligt med föreskrifter om hur räntekostnadsökningen
skulle beräknas, när något lån, som belastade en fastighet den 31
december 1954, hade inlösts före den 1 januari 1959. De anvisningar härom,
som lämnades i cirkuläret nr 98/1958, stå i överensstämmelse med vad
som föreslagits av utredningen av vissa hyresfrågor, vars betänkande legat
till grund för Kungl. Maj:ts beslut.

I det utlåtande till Kungl. Maj:t, som hyresrådet avgav i anledning av
Ella Hanssons i november 1959 gjorda framställning, förklarade hyresrådet,
att det, enär det visat sig att tvekan uppstått vid tolkningen av
begreppet inlöst lån, fann erforderligt att utfärda ytterligare anvisningar i
frågan. I dessa anvisningar, som lämnades i cirkuläret nr 104/1959, meddelade
hyresrådet — såsom tidigare berörts — att om ett lån återbetalats
till långivaren och nytt lån i stället upptagits hos annan långivare, borde
beräkningen av räntekostnadsökningen ske enligt de regler som i cirkulär
nr 98 angivits för inlöst lån.

343

Det kan givetvis vid tillämpningen av denna anvisning förekomma fall,
där regeln medför en beräkning av räntekostnadsökningen som ur fastighetsägarens
synpunkt är mindre tillfredsställande och kan synas obillig. Så
kan i viss mån sägas vara förhållandet med avseende å Ella Hanssons
fastighet. Den i cirkuläret lämnade föreskriften synes dock vara nödvändig
till förekommande av missbruk. Av praktiska skäl torde det vara omöjligt
att meddela detaljerade anvisningar för alla de olika situationer, som
kunna tänkas uppstå vid omplacering av ett inteckningslån. För hyresnämndernas
och hyresrådets arbete med bedömande av förutsättningarna
för tilläggskompensation måste enkla och enhetliga regler eftersträvas, även
om en reglering i enlighet härmed kan i något enstaka fall framstå som
mindre tillfredsställande för fastighetsägaren.

Med hänsyn härtill synes någon befogad kritik icke kunna riktas mot
hyresrådet för de utfärdade tillämpningsföreskrifterna. Dessa kunna icke
anses stå i strid med grunderna för beslutet den 28 november 1958 om
generell hyreshöjning.

Ej heller kan någon anmärkning rimligen riktas mot hyresrådet för att
rådet — i överensstämmelse med anvisningarna i cirkulär nr 104 — bedömde
Ella Hanssons omdisponering av bottenlånet enligt de regler som
angivits för inlöst lån och därför fann henne icke berättigad till tilläggskompensation.

Det är icke för mig känt att tillämpningen av hyresrådets anvisningar i
andra fall lett till ett obilligt resultat. Jag förutsätter emellertid att hyresrådet
har sin uppmärksamhet riktad på förhållandet och att rådet — därest
det skulle visa sig att tillämpningen av anvisningarna i ett flertal fall skulle
få uppenbart oskäliga eller eljest mindre tillfredsställande följder — vidtager
härav påkallade åtgärder.

Vad i före varande ärende framkommit rörande de av hyresrådet utfärdade
tillämpningsföreskrifterna utgör således ej tillräcklig anledning till
något ingripande från min sida.

Klagomålen föranledde därför icke någon min vidare åtgärd.

11. Icke-ordinarie befattningshavare vid lotsverket har entledigats
på grund av bristande allmän lämplighet för lotstjänst. Fråga
huruvida tillfälle bort beredas honom att före ärendets avgörande
yttra sig över framkomna anmärkningar

Av handlingarna i ett efter klagomål av reservlotsen Arne Olsson härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Olsson, som är född den 2 juni 1930, inträdde i statstjänst som lotselev
den 14 mars 1958 och anställdes som reservlots över stat i lönegrad Ag 8

344

vid Landsorts lotsplats den 14 februari 1959. I oktober 1959 skulle Olsson
ha s. k. fridygn sledighet under sju dygn med början den 15 oktober. Den 11
oktober anhöll Olsson hos överlotsen vid lotsplatsen att få börja ledigheten
redan samma dag. Olssons begäran blev dock avslagen. Olsson lämnade
likväl lotsplatsen den 11 oktober och återkom efter sju dygn. Med anledning
härav blev Olsson förhörd av överlotsen vid lotsplatsen den 30 oktober
1959. Protokoll över förhöret upprättades. Med skrivelse till sjöfartsstyrelsen
den 2 november 1959 ingav lotsdirektören i mellersta lotsdistriktet från
överlotsen inkommen anmälan och förhörsprotokollet samt hemställde, att
styrelsen måtte vidtaga de åtgärder vartill det inträffade kunde föranleda.
Lotsdirektören anförde därjämte följande:

För egen del anser jag Olssons handlande såsom mycket allvarligt och
ägnat att skada uppehållandet av ordning och disciplin vid lotsplatsen. När
Olsson redan på aspirantstadiet ådagalägger ett sådant mått av bristande
omdöme, vill jag också starkt ifrågasätta hans kvarstående i verkets tjänst.
Då rekryteringsförhållandena därjämte för närvarande äro gynnsamma ur
sjöfartsverkets synpunkt, föreligger icke heller med hänsyn härtill skäl att
behålla honom kvar vid lotsplatsen. Denna händelse och vad som skett
vid Dalarö lotsplats synes mig vidare motivera skärpta åtgärder för att
kväva tendenser av förevarande slag. Jag förordar därför att Olsson meddelas
avsked.

Genom beslut den 20 november 1959 uppdrog styrelsen — som i ärendet
icke berett Olsson tillfälle att avgiva yttrande — åt lotsdirektören att entlediga
Olsson från hans anställning med utgången av januari 1960.

I en skrift till styrelsen av den 17 december 1959 anhöll Olsson att beslutet
den 20 november 1959 skulle »tagas upp till omprövning», hemställde
att få genomgå förhör i saken inför styrelsen samt förklarade att skriften
vore att anse som besvär över beslutet. Med biläggande av yttranden från
överlotsen och lotsdirektören jämte eget utlåtande överlämnade styrelsen
besvärsskriften till Kungl. Maj:t. Genom beslut den 22 januari 1960 lämnade
Kungl. Maj:t besvären utan bifall.

I en den 2 februari 1960 hit inkommen skrift anhöll Olsson om utredning
huruvida avskedandet varit sakligt och rättsligt befogat eller om han enbart
skulle vara ett varnande exempel samt anmärkte bl. a. på att sjöfartsstyrelsen
icke hållit förhör med honom såsom han begärt i skriften den 17
december 1959.

I anledning av Olssons klagomål inkom sjöfartsstyrelsen med yttrande.

Vid ärendets avgörande anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik — efter att ha framhållit bl. a. att det av sjöfartsstyrelsens yttrande
till JO framginge att beslutet om Olssons entledigande icke grundats
enbart på den begångna förseelsen utan därpå att styrelsen hyste den uppfattningen
att Olsson till följd av brister i sina allmänna personliga egen -

345

skaper var olämplig för lotstjänsten, brister vilka manifesterat sig i den
begångna förseelsen — följande.

Vid nu angivna förhållanden har det varit av betydelse vilka upplysningar
styrelsen erhållit rörande Olssons allmänna lämplighet och vilket
vitsord som kunnat tillmätas dessa. Fråga var ju om att entlediga en person,
som varit i tjänst under mer än 1 V2 år och som — frånsett förseelsen
— ej synes ha misskött tjänsten. Ett rimligt krav är att man i sådant fall
icke skrider till entledigande med mindre en objektivt godtagbar utredning
föreligger, som verkligen ger belägg för att vederbörande måste betecknas
som olämplig för tjänsten. För en sådan utredning måste i allmänhet
fordras att vederbörande får tillfälle att yttra sig över vad som anföres
mot honom. Vad styrelsen hade sig bekant om Olsson hade därför bort
angivas antingen genom anteckning i akten om vad styrelsen tidigare inhämtat
eller genom infordrande av särskilt yttrande från lotsdirektören
och eventuellt från andra. Över denna utredning hade Olsson bort få yttra
sig. Så har icke skett.

Ehuru sålunda ärendets utredning hos sjöfartsstyrelsen måste betecknas
såsom i viss män bristfällig, saknas dock anledning antaga att beslutet om
entledigande — vilket fastställts av Kungl. Maj:t — skulle vara att anse
som materiellt obefogat. På grund härav och då ej heller i övrigt förekommit
något av beskaffenhet att kunna läggas befattningshavare till last såsom
tjänstefel, finner jag ärendet icke påkalla vidare yttrande från min
sida.

Ärendet var därmed slutbehandlat.

12. Fråga huruvida i lokala ordningsföreskrifter för allmänt läroverk
må intagas bestämmelser rörande elevernas uppförande
och ordning utanför skolan

Den 21 augusti 1942 antog kollegiet vid högre allmänna läroverket i Södertälje
ett av läroverkets rektor framlagt förslag rörande vissa ändringar
i ordningsreglerna för lärjungarna vid läroverket. Det sålunda antagna förslaget
innebar bl. a.,

1. att lärjunge icke fick vistas å restaurant eller annan offentlig lokal där
spritdrycker serverades, såvida det icke skedde i föräldrars eller förmyndares
sällskap eller rektor lämnat särskilt tillstånd därtill;

2. att lärjunge icke fick bevista offentlig danstillställning med mindre
det skedde i sådant sällskap eller med sådant tillstånd, som nyss sagts, samt
att lärjunge ej heller fick utan rektors tillstånd medverka vid annan offentlig
nöj estill ställning;

3. att — därest rektor skulle finna anledning utfärda förbud att bevista

346

vissa offentliga nöjestillställningar, sammankomster eller möten av vad slag
som helst — lärjunge under inga omständigheter fick besöka dessa; samt

4. att lärjunge icke utan rektors tillstånd fick anordna sammanträden,
samkväm, nöjestillställningar eller dylikt i offentlig eller förhyrd lokal.

Sedan beslutet om antagandet av ifrågavarande ordningsregler översänts
till skolöverstyrelsen för godkännande i enlighet med då gällande föreskrift,
beslöt överstyrelsen den 3 september 1942 — efter antecknande att den
under punkt 3 härovan upptagna föreskriften enligt meddelande av läroverkets
rektor borde utgå — att fastställa det sålunda ändrade beslutet.

Föreskriften under punkt 3 — vilken alltså icke omfattades av överstyrelsens
fastställelse — upptogs emellertid i de i läroverkets skolkataloger
intagna ordningsreglerna fram till höstterminen 1958, då den utgick.

Sedan läroverksstadgans bestämmelser rörande ordningsföreskrifter för
lärjungar undergått viss ändring genom kungl. kungörelse den 23 maj 1958
samt överstyrelsen den 17 augusti 1959 fastställt allmänna anvisningar för
undervisning och fostran på skolans högre stadier, beslöt rektor i samråd
med kollegiet vid läroverket i Södertälje den 24 september 1959 att utfärda
nya ordningsregler för lärjungarna. I dessa bestämmelser ingå icke de
under punkterna 1—3 här ovan angivna förbuden. Beträffande föreskriften
under punkt 4 har densamma i de nya ordningsreglerna begränsats till att
avse skolföreningssammankomster, klassfester och dylikt.

I en den 9 december 1957 hit inkommen skrift hemställde Sveriges elevers
centralorganisation om min prövning huruvida ordningsreglerna vid läroverket
i Södertälje stode i överensstämmelse med rektors och kollegiets befogenheter
enligt läroverksstadgan och med allmänna rättsgrunder.

Efter remiss avgav skolöverstyrelsen yttrande, därvid fogades ett av rektorn
vid läroverket i Södertälje B. Hemberg efter hörande av läroverkskollegiet
avgivet yttrande. Överstyrelsen framhöll i sitt yttrande bl. a., att styrelsen
komme att behandla de i klagoärendet föreliggande frågorna i de allmänna
anvisningar, som styrelsen då hade under utarbetande.

Sveriges elevers centralorganisation inkom därefter med påminnelser och
med ytterligare en skrift.

Vid min prövning av ärendet anförde jag följande.

Rörande vad lärjunge vid läroverk har att iakttaga i fråga om ordning
och tukt innehåller läroverksstadgan i §§ 50—52 vissa allmänna bestämmelser.
Sålunda stadgas bl. a. att lärjunge skall visa vördnad för allmän
lag och fastställd ordning, iakttaga anständigt uppträdande såväl inom som
utom läroverket samt avhålla sig från sådana nöjen och njutningsmedel,
som kunna menligt inverka på hans utveckling och hälsa.

Förutom dylika för alla läroverkselever gällande bestämmelser har lär -

347

junge att efterkomma de särskilda ordningsföreskrifter, som må gälla vid
det läroverk han tillhör. Befogenheten att utfärda sådana föreskrifter var
i läroverksstadgan före dess genom kungörelsen den 23 maj 1958 ändrade
lydelse icke reglerad i vidare mån än att det i § 52 andra stycket stadgades,
att lärjunge skulle iakttaga de föreskrifter rörande vandel och ordning, som
rektor i samråd med kollegiet meddelade. Enligt samma författningsrum i
dess nu gällande lydelse är befogenheten att utfärda särskilda ordningsföreskrifter
fördelad mellan å ena sidan rektor och kollegiet och å andra sidan
skolstyrelsen. Sålunda tillkommer det rektor i samråd med kollegiet att utfärda
föreskrifter rörande lärjungarnas uppförande och ordning under vistelse
inom läroverkets område eller närmaste omgivning eller annorstädes
under läroverkets uppsikt. I övrigt ankommer det på skolstyrelsen att utfärda
bestämmelser i ämnet.

I fråga om skyldigheten att från skolans sida övervaka lärjungarnas uppträdande
gäller enligt § 143 läroverksstadgan, att det åligger rektor med
biträde av övriga lärare att öva uppsikt över lärjungarnas uppförande och
ordning såväl inom läroverket som ock, i den mån det kan ske, utom detsamma.

I skolöverstyrelsens år 1959 utfärdade allmänna anvisningar för undervisning
och fostran framhålles rörande läroverkens ordningsföreskrifter
bl. a., att dessa lämpligen kunna innehålla dels en utläggning av läroverksstadgans
generella bestämmelser i hithörande hänseenden, dels de särskilda
föreskrifter som betingas av de lokala förhållandena. Därvid uttalas, att
bestämmelser om ungdomens privata livsföring utanför skolan icke böra
förekomma, bl. a. därför att skolan i stort sett icke kan övervaka denna,
även om så vore önskvärt. Allmänna förbud mot tobaksrökning, alkoholförtäring,
restaurantbesök, utevistelse efter viss tid o. s. v. förfelade ofta sin
verkan, då kontroll ej kunde utövas, och borde därför ersättas med rekommendationer
och upplysningsverksamhet.

I förevarande ärende har av elevorganisationen ifrågasatts, om icke rektor
och kollegiet vid läroverket i Södertälje överskridit sina befogenheter
genom att utfärda nu ifrågavarande, av skolöverstyrelsen med visst undantag
fastställda ordningsföreskrifter. Därvid har särskilt erinrats, att — även
om överstyrelsen i sina allmänna anvisningar avråder från utfärdande av
dylika bestämmelser — överstyrelsen likväl icke tagit principiellt avstånd
från tanken att rektor och kollegium skulle äga utfärda föreskrifter rörande
ungdomens privata livsföring.

Beträffande sistnämnda principfråga får jag till en början framhålla, att
läroverksstadgan, på sätt tidigare återgivits, innehåller vissa allmänna bestämmelser
angående lärjunges uppförande icke blott inom utan också utom
läroverket, avseende sålunda jämväl lärjunges privata livsföring. Otvivelaktigt
är det också ett nödvändigt element i den allmänt karaktärsutvecklande
fostran, för vilken skolan har ansvar — och som ytterst syftar

348

till att dana ungdomen till nyttiga och ansvarskännande samhällsmedlemmar
— att lärjungarna även under fritiden iakttaga gott uppförande och
god ordning. Det föreligger därför icke något principiellt hinder för vederbörande
skolmyndigheter att — därest så med hänsyn till lokala förhållanden
befinnes påkallat — som komplettering till läroverksstadgans allmänna
bestämmelser härutinnan utfärda särskilda ordningsregler rörande lärjungarnas
förhållanden utom skolan.

Emellertid är att märka, att befogenheten att utfärda lokala ordningsföreskrifter
icke får ianspråktagas med mindre föreskrifterna objektivt sett
äro påkallade ur ordningssynpunkt. Vid prövningen av behovet liksom av
ändamålsenligheten och lämpligheten i övrigt av ifrågasatt föreskrift är att
beakta, att generella förbud och regleringar icke böra grundas därpå att
missförhållande blott i enstaka fall eller eljest i obetydlig utsträckning förekommit
eller kan tänkas förekomma. Hänsyn måste därjämte tagas till det
förhållandet, att det ur allmän synpunkt framstår som meningslöst och
ibland direkt olämpligt att införa regleringar, som på grund av bristande
kontrollmöjligheter icke kunna i praktiken vidmakthållas.

Av nu angivna skäl kan jag ansluta mig till vad skolöverstyrelsen i sina
nu utgivna anvisningar uttalat därom, att allmänna bestämmelser angående
ungdomens privata livsföring utanför skolan, t. ex. beträffande bruk av
tobak och alkohol, besök å restaurant o. s. v. icke böra intagas i lokala ordningsföreskrifter
för läroverken. Förhållningsregler i angivna hänseenden
äro för övrigt i allmänhet knappast rent lokalt betingade. Jag vill dock
understryka att — om det undantagsvis verkligen skulle föreligga något
allvarligare missförhållande i fråga om ungdomens uppträdande utanför
skolan — hinder icke möter för vederbörande skolmyndighet att utfärda på
lämpligt sätt begränsad lokal ordningsföreskrift även i dylikt hänseende.

I enlighet med nu angivna synpunkter synas mig bärande skäl icke ha
förelegat för de av rektor och kollegiet vid läroverket i Södertälje utfärdade,
av skolöverstyrelsen fastställda allmänna förbuden i fråga om lärjunges
besök å restaurant och offentlig danstillställning. Då emellertid dessa förbud
numera utgått ur ordningsreglerna, finner jag ärendet i denna del icke
påkalla vidare uttalanden från min sida.

Beträffande den av rektor i samråd med kollegiet ursprungligen antagna
föreskriften rörande befogenhet för rektor att utfärda förbud mot bevistande
av sammankomst och möte av vad slag som helst har denna föreskrift redan
i samband med skolöverstyrelsens fastställelseprövning återkallats av rektor
men har — enligt uppgift av förbiseende — under en följd av år intagits
bland de i skolkatalogerna återgivna ordningsreglerna. Något förbud att
bevista vissa sammankomster har emellertid aldrig av rektor utfärdats, och

349

bemyndigandet härom — som aldrig varit gällande — har sedermera även
formellt utgått. Jag låter därför bero vid vad härutinnan i saken förevarit.

Vad härefter angår det av skolöverstyrelsen fastställda förbudet att utan
rektors tillstånd anordna sammankomster i offentlig eller förhyrd lokal synes
mig ett dylikt förbud — som bl. a. berör lärjungarnas enskilda aktivitet
inom föreningslivet — under alla omständigheter ha fört för långt. Föreskriften
har numera också begränsats till att avse sammankomster av skolkaraktär.
Även med denna begränsning torde kunna ifrågasättas, huruvida
ett verkligt behov av någon tillståndsreglering i förevarande hänseende kan
anses vara för handen. På grund härav synes anledning föreligga för rektor
att — i enlighet med förut angivna allmänna synpunkter i fråga om utfärdande
av lokala ordningsföreskrifter — till omprövning upptaga sitt den 24
september 1959 i samråd med kollegiet fattade beslut rörande kontrollen
av utom läroverket anordnade skolföreningssammankomster o. d. Därvid
är även att beakta om icke, med hänsyn till nu gällande kompetensfördelning,
utfärdande av dylik föreskrift rätteligen tillkommer icke rektor och
kollegiet utan skolstyrelsen.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

13. Rektor vid allmänt läroverk har själv utsett vissa lärare att
verkställa särskild prövning för intagning i läroverket av en son
till rektorn, varefter rektorn i intagningsnämnden och sedermera
enligt dess uppdrag beslutat rörande sonens intagning. Fråga huruvida
rektorn varit av jäv hindrad att på sätt skett taga befattning
med frågan om sonens inträde i läroverket

I en den 18 februari 1959 hit inkommen skrift anförde adjunkten vid
högre allmänna läroverket i Skövde Thyra Gunhild Borg klagomål över
— förutom annat — vissa förhållanden i samband med att en son till läroverkets
rektor, Helge Gullberg, i juni 1955 intogs i realskolans första klass
vid läroverket. Hon påtalade därvid, att den särskilda inträdesprövning,
som Gullbergs son fått undergå, verkställts av vissa av Gullberg själv förordnade
lärare. Vid denna prövning hade sonen erhållit vitsord, som vore
väsentligt högre än hans folkskolebetyg och mer än tillräckliga för intagning
i läroverket. Klaganden påtalade vidare, att Gullberg fungerat som
ordförande i skolans intagningsnämnd, när hans son erhöll inträde i läroverket.

I ärendet inhämtades yttrande av Gullberg, varjämte viss ytterligare utredning
förebragtes.

350

Vid ärendets prövning anförde jag i hithörande del följande.

Till en början får jag erinra, att generella jävsregler icke meddelats beträffande
förvaltningen på samma sätt som skett i fråga om rättsskipningen.
Endast med avseende å vissa områden av förvaltningen ha jävsfrågorna
reglerats i specialförfattningar. Beträffande andra områden av förvaltningen
— exempelvis skolväsendet — ha dessa frågor däremot lämnats
helt eller delvis oreglerade. Jävshinder anses emellertid enligt allmänt vedertagen
uppfattning föreligga i väsentligt vidsträcktare omfattning inom förvaltningen
än nyssnämnda specialförfattningar ge vid handen, vare sig nu
detta beror på att man ansett sig bunden av ett kungl. brev av år 1752
eller att man utan vidare utgått från att RB:s regler varit direkt eller analogiskt
tillämpliga eller att man helt enkelt ansett det ligga i sakens natur
att vissa jävsförhållanden böra beaktas (se Herlitz i SOU 1946:69 s.
38—42).

Vad som nödvändiggjort uppställandet av jävsföreskrifter för domstolsförfarandet
är kravet på fullständig objektivitet och opartiskhet i den
dömande verksamheten. Även när det gäller förvaltningen är det ett allmänt
intresse att söka förebygga, att avgöranden å det allmännas vägnar
träffas av befattningshavare, som ha ett personligt intresse av hur avgörandena
utfalla. Inom förvaltningen gör sig emellertid objektivitetssynpunkten
icke gällande med samma styrka i alla slags ärenden. Av praktiska skäl kan
man inom förvaltningen vid meddelandet av beslut av mindre ingripande
betydelse, t. ex. avgivande av ett remissvar, icke uppställa samma krav på
ojävighet som vid avgörandet av en tvist mellan enskilda. Förvaltningsförfarandet
måste utformas under hänsynstagande till effektivitetssynpunkter,
som icke ha någon motsvarande betydelse inom domstolsförfarandet. RB:s
jävsföreskrifter kunna därför icke anses undantagslöst analogiskt tillämpliga
inom förvaltningen.

Av nu anförda skäl måste jävsfrågorna inom de områden av förvaltningen,
med avseende å vilka någon reglering i förevarande hänseende icke
skett, bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Det
torde härvid kunna krävas, att de mera markerade jävsförhållandena —
släktskap och ett utpräglat privatintresse i saken — regelmässigt iakttagas
och att endast i undantagsfall, såsom vid förberedande åtgärder av ringa
vikt, en på sådant sätt jävig tjänsteman deltager i ärendes handläggning.

I förevarande fall är utrett, att Gullbergs son på grund av alltför låga
folkskolebetvg knappast kunnat utan särskild prövning vinna inträde i
läroverket, att Gullberg själv förordnat de lärare, för vilka sonen den 6 och
den 7 juni 1955 undergick inträdesprövning, varvid han erhöll tillräcklig
betygspoäng för inträde i läroverket, att Gullberg fungerade som ordförande
i skolans intagningsnämnd, då den vid sammanträde den 13 juni 1955, i
samband med beslut om det antal elever som skulle intagas, uppdrog åt

351

Gullberg att verkställa intagningarna, ävensom att Gullberg med stöd av
nämndens uppdrag själv intog sin son i läroverket.

Beslut om intagning i läroverk innefattar ett mycket betydelsefullt avgörande
icke blott för den ungdom, beslutet närmast avser, utan även —
med hänsyn till platsbristen — för den som står närmast i tur att vinna
inträde. Gullberg har framhållit, att han i fråga om intagningen av sin son
i läroverket ej funnit anledning taga ställning till eventuellt jäv, enär sonen
på grund av de betygspoäng han uppnått genom inträdesprövningen kommit
att placeras ungefär i mitten bland de intagna pojkarna. Gullberg
synes därmed vilja göra gällande, att han verkställt intagningen av sin son
med en rent automatisk tillämpning av läroverksstadgans bestämmelser,
och att jävsförhållandena därför icke hade någon betydelse. Jävsreglerna
avse emellertid icke blott att vinna största möjliga säkerhet för att beslut,
som fattas å det allmännas vägnar, icke påverkas av ovidkommande, personliga
intressen, utan även att förebygga uppkomsten hos allmänheten
av misstanke om ovidkommande hänsyn. Blodsbandet mellan Gullberg och
dennes son var otvivelaktigt ägnat att ge upphov till — låt vara ogrundad
— misstanke om bristande objektivitet vid Gullbergs handläggning av frågor
om sonens intagning i läroverket. Det har för övrigt icke här varit fråga
om en uteslutande automatisk tillämpning av gällande föreskrifter. Det är
sålunda att märka, att Gullberg själv utsett de lärare, vilkas prövning av
sonen möjliggjorde att denne överhuvudtaget kunde komma i fråga för
intagning.

Jag finner av anförda skäl, att Gullberg varit på grund av jäv hindrad
att taga befattning med frågan om sonens intagning i läroverket. Gullberg
borde sålunda icke själv ha utsett de lärare, som skulle pröva sonen. På
grund av jävsförhållandet borde Gullberg — icke minst med tanke på att
detta i betraktande av rådande platsbrist var i hög grad ägnat att hos allmänheten
rubba förtroendet till hans opartiskhet — icke heller ha träffat
beslutet om sin sons intagning i läroverket, även om beslutet endast innefattade
en rent automatisk tillämpning av gällande bestämmelser. Genom
att det oaktat taga befattning med sonens intagning i läroverket har Gullberg
förfarit felaktigt i sin tjänst såsom rektor.

Väl är det fel, som Gullberg sålunda låtit komma sig till last, i och för sig
av allvarlig beskaffenhet. Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst saknas
emellertid anledning att i frågasätta annat än att beslutet om sonens
intagning var ur objektiv synpunkt riktigt. På grund härav och då uttryckliga
jävsbestämmelser icke meddelats med avseende å skolväsendet, anser
jag mig, i betraktande jämväl av omständigheterna i övrigt, kunna låta
bero vid mina här gjorda uttalanden.

352

14. Vissa under länsstyrelses tillsyn stående stiftelser — som enligt
sina stadgar äga att fritt pantsätta tillgångar och att ikläda sig
borgensförbindelser med avseende å rörelser däri stiftelserna ha
ekonomiska intressen — ha genom stora sådana engagemang tillskyndats
betydande förluster. Fråga härvid huruvida länsstyrelsen
brustit i sin tillsynsskyldighet genom att underlåta att undersöka
huruvida ifrågavarande engagemang varit ekonomiskt försvarbara.
Tillika fråga, bl. a., huruvida den omständigheten att landshövdingen
var ordförande i stiftelsernas styrelse kunnat innefatta jäv
för länsstyrelsen att ingripa mot stiftelsestyrelsen eller eljest kunnat
föranleda begränsning av länsstyrelsen
åliggande tillsynsskyldighet

I en den 10 januari 1957 hit inkommen, med namnet Carl Hansson undertecknad
skrift påtalades, att Greta och Johan Kocks stiftelser genom
sina engagemang i Trelleborgs Glasindustri Aktiebolag fått vidkännas betydande
förluster samt ifrågasattes i allmänna ordalag, huruvida tillsynen
av stiftelserna försummats och om skäl funnits att nedlägga viss polisutredning
rörande bolaget.

Sedan upplysningar inhämtats från länsstyrelsen och landsfogden i
Malmöhus län, fann jag i beslut den 4 februari 1958, att vad i ärendet förekommit
icke gåve vid handen att vare sig länsstyrelsen eller landsfogden
gjort sig skyldig till någon försummelse, varför saken icke föranledde någon
min vidare åtgärd.

Trelleborgs stads drätselkammare överlämnade därefter den 3 november
1958 för min kännedom en av stadskamreraren i Trelleborg Alf Stenudd till
drätselkammaren ställd skrivelse, vari Stenudd påtalade brister i länsstyrelsens
tillsyn över stiftelserna samt närmare utvecklade vari bristerna
skulle bestå. Med anledning härav fann jag mig böra upptaga anmärkta
förhållanden till förnyad granskning.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Genom ett den 11 och den 16 februari 1941 upprättat testamente förordnade
grosshandlaren Johan Kock och hans hustru Greta Kock att, då
en av dem avlede, all boets egendom skulle tillfalla den efterlevande maken
samt att efter båda makarnas död allt vad i boet efter den sist avlidne funnes
skulle, sedan vissa lösörelegat utgått, tillfalla tre nybildade stiftelser.
Av egendomen skulle 2/8 tillfalla Greta och Johan Kocks släktstiftelse,
Vs Greta och Johan Kocks stiftelse för Trelleborgs stads försköning samt
5/s Greta och Johan Kocks stiftelse för behövande unga, gamla eller sjuka,
därvid Vs av avkastningen från sistnämnda stiftelse tillkommande egendom
borde användas för ett hem för gamla i Trelleborg, förslagsvis benämnt
Greta och Johan Kocks hem för gamla. Stiftelserna skulle enligt testamen -

353

tet ha gemensam styrelse bestående av fem ledamöter. Av dessa skulle två
utses av stadsfullmäktige i Trelleborg, två av de bidragsberättigade släktingarna
och en av länsstyrelsen i Malmöhus län. Styrelsen, vars mandattid
fastställdes till fyra år, skulle inom eller utom sig utse firmatecknare
och verkställande direktör. Som arvode ägde styrelsen uppbära och mellan
sig fördela fem procent av nettoavkastningen efter avskrivningar. Stiftelsernas
förvaltning skulle årligen granskas av tre utav stadsfullmäktige i
Trelleborg valda revisorer, av vilka en skulle tagas från Greta Kocks och
en från Johan Kocks släkt. Beträffande stiftelsernas förvaltning föreskrevs
i testamentet, att styrelsen ägde förvalta stiftelsernas förmögenhet på sätt
den funne klokast, dock att de olika rörelser, som inginge i kvarlåtenskapen,
borde fortsättas så länge det befunnes klokt och lämpligt. De närmare detaljbestämmelser
för förvaltningen, som kunde finnas erforderliga, skulle
utarbetas av styrelsen.

Makarna Kock avledo, Greta Kock år 1941 och Johan Kock år 1945.

Bouppteckningen efter Johan Kock visade en behållning av 4 600 772
kronor 26 öre. Tillgångarna uppgingo till 7 078 458 kronor 40 öre och utgjordes
till övervägande delen av aktier och i övrigt av bl. a. två fabriksrörelser,
Trelleborgs Glasindustri och Kocks Snickerifabriker, samt fordringar.

Styrelseledamöter utsågos enligt testamentet. Den 9 oktober 1945 utsåg
sålunda länsstyrelsen dåvarande landshövdingen i länet Arthur Thomson
till ledamot. Till övriga ledamöter i styrelsen utsågos av stadsfullmäktige
i Trelleborg reparatören Peter Nilsson och disponenten Ruben Almare samt
av släktingarna förre medicinalrådet K. M. Herrlin och borgmästaren C. J.
Reventberg.

Den av länsstyrelsen utsedda ledamoten har även i fortsättningen varit
landshövdingen i länet. Senast har länsstyrelsen den 13 september 1957
meddelat förordnande för landshövdingen G. A. Widell att för ytterligare
fyra år vara ledamot av stiftelsernas styrelse.

Efter vederbörlig anmälan av styrelsen beslöt länsstyrelsen den 22 januari
1947 att stiftelserna för Trelleborgs stads försköning och för behövande
unga, gamla eller sjuka skulle stå under tillsyn enligt lagen den 24 maj 1929
om tillsyn över stiftelser. Samtidigt fastställde länsstyrelsen av styrelsen
antagna stadgar för stiftelserna. Stadgarna innehålla, utöver vissa i testamentet
meddelade bestämmelser, bl. a. föreskriften att styrelsen må fritt
sälja och pantsätta stiftelsernas tillgångar, även fast egendom, samt ikläda
stiftelserna borgensförbindelser såväl i stiftelsernas egen som i annan verksamhet,
i vilken stiftelserna ha ekonomiska intressen (16 §).

Den 18 september 1953 beslöt stiftelsestyrelsen — i anslutning till testamentets
föreskrift om anslående av medel till ett hem för gamla i Trelleborg
— att en särskild stiftelse skulle bildas med namnet Greta och Johan
Kocks hem för gamla; samtidigt antogos stadgar för denna stiftelse.

23 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1961 års riksdag

354

Genom beslut den 29 april 1954 förordnade länsstyrelsen, att även sistnämnda
stiftelse skulle stå under tillsyn enligt berörda lag, varjämte de
för stiftelsen antagna stadgarna fastställdes.

De av Stenudd i skrivelsen till drätselkammaren påtalade bristerna i
länsstyrelsens tillsyn av stiftelserna avse främst stiftelsernas engagemang i
två bolag, nämligen Trelleborgs Glasindustri Aktiebolag och Aktiebolaget
Lomma Tegelbruk. Dessa engagemang, som innefattade försträckningar
till bolagen och borgensåtaganden för dem, hade medfört mycket stora förluster
för stiftelserna. Vidare påtalade Stenudd, bl. a., länsstyrelsens förordnanden
av landshövdingen i länet till ledamot av stiftelsernas styrelse.

Stenudd anförde till en början:

Länsstyrelsens förordnande den 9 oktober 1945 av sin chef såsom ansvarig
styrelseledamot i stiftelserna skedde visserligen vid en tidpunkt, då stiftelserna
ännu icke hunnit anmälas för länsstyrelsens tillsyn, men det måste
ha stått klart att dylik anmälan mycket snart skulle inkomma till länsstyrelsen
och att valet därför icke var lämpligt.

Under alla förhållanden borde förordnandet av landshövdingen såsom
styrelseledamot i stiftelserna ha blivit föremål för omprövning sedan länsstyrelsen
efter anmälan den 22 januari 1947 resolverade, att två av stiftelserna
skulle vara underkastade länsstyrelsens överinseende.

Därför kom länsstyrelsens såväl nämnda som senare förnyade förordnanden
för KB att vara ansvarig styrelseledamot av stiftelse, underkastad
samme KB:s tillsyn, att stå i strid mot såväl stiftelselagen som andra
lagrum.

Det förefaller tyvärr icke heller osannolikt, att just den omständigheten,
att landshövdingen i egenskap av styrelseledamot varit ansvarig för och
ofta undertecknat beslut, årsredovisningar, deklarationer m. m., bidragit
till antingen en mindre noggrann genomgång av dessa ärenden eller ett godkännande,
som eljest måhända icke skulle ha följt. Man måste ställa sig
förstående till den tveksamhet, som till äventyrs förekommit hos länsstyrelsens
tjänstemän vid handläggningen av stiftelsernas ärenden, då en eventuell
anmärkning mot stiftelsernas förvaltning i första hand skulle drabba
deras chef. Detta synes utgöra en viss förklaring till att stiftelsernas förslag
till stadgar, årsredovisningar m. in. icke föranlett erinran från länsstyrelsen.

Med avseende å utformningen av stadgarna påtalade Stenudd, att dessa
godkänts av länsstyrelsen, ehuru de avveke från testamentets föreskrifter
i så väsentliga hänseenden, att makarna Kocks föreställning om en klok
och lämplig skötsel av stiftelsernas förvaltning samt om offentlig insyn i
denna kom att bli en illusion. Stenudd anförde härutinnan:

Trots att stadsfullmäktige i Trelleborg anförtrotts utseendet av revisorer
i stiftelserna, föreskrevs i stadgarna, att revisorerna skola avgiva sin
berättelse över granskningen av stiftelsernas förvaltning till styrelsen. Frågan
om vilken myndighet som skulle taga ställning till eventuell anmärkning
i revisionsberättelse eller bevilja styrelsen och verkställande direktören

355

ansvarsfrihet lämnades helt öppen. Härigenom har detta ansvar kommit att
helt åvila länsstyrelsen i enlighet med lagen om tillsyn över stiftelser.

Till huvudregeln i testamentet: »Styrelsen äger förvalta stiftelsernas förmögenhet
på sätt den finner klokast», har gjorts ett tillägg: »Styrelsen må
fritt sälja och pantsätta stiftelsernas tillgångar, även fast egendom, samt
ikläda stiftelserna borgensförbindelser såväl i stiftelsernas egen som i annan
verksamhet, i vilken stiftelserna hava ekonomiska intressen.»

Man ställer sig mycket undrande till detta tillägg. Vad avses med uttrycket
»fritt»? Och var det icke självklart, att stiftelserna skulle kunna teckna
ansvarsförbindelser i sin egen verksamhet? Inte avsåg man väl att genom
detta tillägg gardera sig för ansvar, om någon förvaltningsåtgärd framdeles
skulle befinnas vara mindre klok eller lämplig? Eller ville styrelsen redan
vid denna tidpunkt förskaffa sig ett formellt underlag för borgensförbindelser
i Trelleborgs Glasindustri AB och AB Lomma Tegelbruk?

Rörande stiftelsernas engagemang i Trelleborgs Glasindustri Aktiebolag
anförde Stenudd följande:

I sin redogörelse till länsstyrelsen för 1946 års förvaltning anförde stiftelsernas
styrelse: »Stiftelserna hava redan tidigare år avvecklat en gren
av den industriella verksamheten, nämligen snickerirörelsen. Fr. o. m. utgången
av 1946 har jämväl den av stiftelserna bedrivna glasindustrin
avvecklats. Glasbruket har överlåtits till ett nybildat aktiebolag, Trelleborgs
Glasindustri Aktiebolag, i vilket stiftelserna skola ingå som delägare,
dock utan att äga majoriteten, som skall ägas av anställda hos glasbruket.»

I olika sammanhang har stiftelsernas styrelse gjort gällande, att arbetarna
vid bruket i första hand blevo erbjudna att köpa glasindustrin. Detta
är icke med sanningen överensstämmande. Glasbruket överläts i stället till
några tjänstemän vid bruket för en summa, som förefaller så hög, att — om
förutsättningar för en lönsam drift i egen regi tidigare ansetts tvivelaktig
— så borde en förhöjd kapitalbelastning ha framkallat allvarliga farhågor.
De tjänstemän, som köpte glasindustrin saknade dessutom ekonomiska
förutsättningar för att genomföra köpet. Därför kommo stiftelserna redan
från början att helt dominera det nya bolaget, dels genom att äga aktier
för 60.000 kronor av bolagets hela aktiekapital om 135.000 kronor, dels att
stå i borgen för bolaget i fråga om mycket stora belopp. Klokskapen i och
lämpligheten av denna affär kunde därför redan från början mycket starkt
ifrågasättas. Avvecklingen kom i stället att innebära en inveckling i en
verksamhet av olyckligaste slag. Det torde emellertid uppmärksammas att
bolaget trots detta gått med stora vinster t. o. m. år 1950. Den sannolika
anledningen till att det nya glasindustribolaget 1951—1952 gick allt sämre
driftmässigt ihop torde vara att söka i de höga administrations- och kapitalkostnaderna
i förening med tilltagande utländsk konkurrens inom branschen.
Redan från början borde en försäljning ha skett till kapitalstark
branschman eller branschorganisation, och utsikter härtill lära icke heller
ha saknats. De vid bruket anställda, mycket skickliga glasarbetarna hade
förmodligen hälsat en sådan försäljning med känsla av större trygghet för
sin existens än vad som blev fallet, då bruket såldes till dessa tjänstemän
vilkas oförmåga att bedöma riskerna av de allt större och äventyrligare
engagemangen i glasbruket, till sist ledde till brukets nedläggande vid en
arbetsmarknadsmässigt mycket olycklig tidpunkt. Glasindustrins ekonomiska
ställning borde ha föranlett konkurs långt innan så skedde, och bola -

356

gets revisorer lära ha framhållit detta för såväl bolagets som stiftelsernas
ledning. Glasindustrins verkställande direktör, tillika verkställande direktör
i stiftelserna, lär emellertid ha svarat revisorerna, att stiftelserna svarade
för bolagets skulder, varför en betalningsinställelse icke vore nödvändig.
I ett sista desperat försök att rädda sina fordringar på glasindustrin
finansierade stiftelserna en försöksfabrikation av plastbehandlade glasullsmattor.
Försöket misslyckades och medförde en ökning av stiftelsernas
kontanta insatser och borgensåtaganden för glasindustribolaget till omkring

1.700.000 kronor. I sin årsredogörelse för år 1954 till länsstyrelsen säger
stiftelsernas styrelse härom: »På grund av att det väntade resultatet av
bolagets rörelse uteblivit, har styrelsen emellertid den 3 november 1954 beslutat
att genast upphöra med all hjälp åt bolaget. Stiftelsernas engagement
för bolaget den 31 december 1954 voro:

lån från stiftelserna, kapital ............................ 653.065: —

borgen för olika krediter åt bolaget å tillsammans kapital . . 1.006.500: —
Därtill kommer upplupna räntor. Såsom säkerhet för dessa engagement finnas
med två undantag fastighets- och förlagsinteckningar i bolagets fasta
och lösa egendom till dess fulla värden. Undantagen utgöras av fastighetsinteckningar
dels å 130.000 kronor jämte ränta till säkerhet för bolagets
s. k. bottenlån och dels ytterligare å 25.000 kronor jämte ränta. Vidare
hava stiftelserna säkerhetsköp beträffande bolagets glasullfabriksbyggnad.
— Det är risk för att bolaget när som helst inställer sina betalningar och
går i konkurs.»

Trelleborgs Glasindustri AB trädde efter egen ansökan i konkurs den 5
april 1955.

Stiftelserna infriade under 1955 alla sina borgensåtaganden för Trelleborgs
Glasindustri AB. Stiftelsernas nominella fordran å bolaget var därefter
den 31 december 1955 1.413.668 kronor. Härav avskrevs såsom beräknad
säker förlust 913.668 kronor, varefter fordringen å Trelleborgs Glasindustri
AB i räkenskaperna upptogs till 500.000 kronor.

Stiftelsernas skulder stego under år 1955 med nära 800.000 kronor. Skulle
denna skuldökning ha sammanhang med stiftelsernas eget påstående att de
under år 1955 infriat alla sina borgensåtaganden för Trelleborgs Glasindustri
AB, skulle de totala förlusterna för glasindustrin uppgå till omkring

2.500.000 kronor.

I fråga om stiftelsernas engagemang i Aktiebolaget Lomma Tegelbruk
anförde Stenudd:

Bland de i makarna Kocks efterlämnade förmögenhet ingående aktierna
funnos 652 st. stamaktier (av totalt 1550) samt 393 st. preferensaktier
(av totalt 1283) i AB Lomma Tegelbruk. Stamaktierna värderas till 0 kronor,
men preferensaktierna uppsattes i ett värde av 40 kronor pr st.

För tryggande av sin tegelförsäljning, var det givetvis ett intresse för AB
Johan Kock att förvärva kontroll över ett lämpligt tegelbruksföretag. Flärom
är intet att säga. Då en rätt stor preferensaktiepost i Lomma Tegelbruk
av en händelse utbjöds på marknaden i slutet av år 1946, inköptes denna
post, tyvärr dock icke av AB Johan Kock — vilket såsom jag nämnt borde
ha legat närmast till hands — utan av stiftelserna. Genom förvärvet av
dessa aktier, 549 st. preferensaktier, på offentlig auktion i Malmö den
15 december 1946 för 23.000 kronor, fick stiftelserna stor majoritet i detta
tegelbolag.

357

Styrelsen för tegelbruket blev praktiskt taget identisk med stiftelsernas
och stiftelserna kommo även genom ekonomiska engagemang att fullständigt
dominera bolaget. Stiftelsernas borgensförbindelser för Lomma Tegelbruk,
som tidigare varit avsevärda, men icke oroande, växte under år 1954
till så stora belopp, att detta borde ha föranlett allvarlig eftertanke.

Bruket moderniserades genom investeringar, finansierade med banklån
mot stiftelsernas borgen. Utbyggnaden skedde i etapper, av vilka den första
synes ha blivit rätt värdelös. Den slutliga ombyggnaden uppgives emellertid
ha lett till slutresultat, att Lomma Tegelbruk kunde betraktas såsom
ett av landets modernaste. Det visade sig dock genast, att den lertäkt som
bolaget disponerade var otillräcklig och delvis olämpligt belägen, varför
bolagets styrelse nödgades förvärva en intilliggande lertäkt till ett högt pris.
Stiftelsernas engagemang i tegelbruket hade då stigit till omkring 3.000.000
kronor. Tegelbrukets totala skulder uppgingo emellertid till väsentligt högre
belopp, och det stod rätt snart klart för stiftelsernas styrelse, att driften
icke skulle kunna bliva räntabel samt att bruket med all sannolikhet skulle
få besvärligheter att undgå konkurs. Stiftelsernas styrelse började nu inse,
att det icke varit försvarligt att engagera sig med så stora belopp i tegelbolaget.

Stiftelsernas aktier i AB Lomma Tegelfabrik ha hösten 1958 försålts. Det
står redan nu ganska klart, att stiftelsernas förluster på tegelfabriksengagemangen
komma att uppgå till lägst 1.500.000 kronor.

Stenudd anförde sammanfattningsvis:

Stiftelsernas hittillsvarande borgensförluster torde komma att stiga till
omkring 4.000.000 kronor, såvida mitt tidigare antagande om förlusterna
på glasindustrin är riktigt.

Det är emellertid — tyvärr — icke osannolikt att nya förluster skola
tillkomma. Stiftelserna stå alltjämt i borgen för ytterligare, långt ifrån riskfria
millionbelopp.

Stiftelsernas egna skulder beräknas detta år komma att stiga till närmare
7.000.000 kronor, varav ca 3.000.000 kronor utgör lån för lösen av nyemitterade
aktier i AB Trelleborgs Gummifabrik år 1956.

Även om en viss del av denna skuldsumma är amorteringsfri, komma de
årliga kostnaderna för räntor och amorteringar under en lång följd av år
likväl att uppgå till så stora belopp, att det är tvivelaktigt, huruvida stiftelseförmögenhetens
avkastning, praktiskt taget helt bestående av utdelning
på aktier, täcker dessa utgifter.

Icke mindre än 90 % av nämnda utdelning belöper sig på aktier i AB
Trelleborgs Gummifabrik, i vilket stiftelserna äga 24.160 (av samtliga
50.400) aktier med ett nominellt värde av 12.080.000 kronor. Så gott som
alla dessa aktier äro pantförskrivna såsom siikerhet för stiftelsernas ovan
omförmälda lån.

Stiftelserna sakna likvida medel. Utgifter bestridas av checkräkningskrediter,
vilka efterhand täckas av inflytande inkomster, huvudsakligen utdelningar
å aktier. Det förefaller därför, som om det i längden icke skulle
kunna gå att finansiera stiftelsernas utgifter, utan antingen upptagande av
nya lån, om sådana kunna erhållas, eller genom försäljning av aktier.

Det är givetvis svårt att bilda sig en uppfattning om det pris, som stiftelsernas
aktier skulle betinga vid en försäljning, det rör sig här om ett rent

358

hypotetiskt resonemang, men jag förmodar att köpeskillingen skulle kunna
uppskattas till omkring 10.000.000 kronor, möjligen något högre, beroende
på när och under vilka omständigheter avyttringen skulle kunna tänkas
ske. Eftersom stiftelsernas skulder väntas komma att uppgå till omkring
7.000.000 kronor, skulle en avsevärd behållning under även ogynnsamma
försäljningsbetingelser sannolikt uppstå.

Jag är angelägen att framhålla detta, för att icke någon skall bibringas
den uppfattningen, att stiftelserna genom sina stora förluster skulle ha
råkat i insolvens.

Trots de senaste årens stora förluster har stiftelsernas styrelse och verkställande
direktör i årsberättelserna redovisat stora vinster. Detta har möjliggjorts
genom att förlusterna bokats direkt på kapitalkontot såsom förmögenhetsförluster.
Å andra sidan ha vinster vid fastighetsförsäljningar
etc. icke heller redovisats på vinst- och förlustkontot, då de betraktats såsom
kapitalvinster.

Mot denna redovisning har varken revisorer eller länsstyrelsen gjort
någon erinran.

Detta redovisningssätt strider — såvitt jag förstår — icke endast mot
testamentets föreskrifter om »nettoavkastning efter avskrivningar», enär
den sålunda redovisade vinsten utdelats, utan även mot såväl bokföringslagen
som lagen om tillsyn över stiftelser.

Det står enligt mitt förmenande klart, att stiftelsernas redovisning icke
borde ha godtagits av revisorerna och av länsstyrelsen. Och — även om
det varit lagligt ur bokföringssynpunkt — borde någon utdelning under
de förlustbringande åren naturligtvis icke ha ägt rum, då detta stod i strid
mot testamentsbestämmelserna. Till och med om dessa förutsättningar förelegat,
borde en utdelning under så förlustfyllda år ha ansetts i högsta grad
oklokt och olämpligt.

Länsstyrelsen anförde i avgivet yttrande över klagomålen:

De nu framförda klagomålen överensstämmer delvis med dem som framställdes
år 1957 i ett annat till justitieombudsmannen hänskjutet ärende,
som avgjordes den 4 februari 1958 med uttalande om att länsstyrelsen
icke gjort sig skyldig till någon försummelse. Länsstyrelsen inskränker sig
därför nu till att yttra sig om de avsnitt av kritiken, som uppbäres av nya
skäl. Därvid måste länsstyrelsen begränsa sina uttalanden till att gälla tillsynsärendets
formella handläggning vid länsstyrelsen och några därtill
knutna synpunkter. På grund av landshövdingens ordförandeskap i stiftelsen
föreligger nämligen, om anledning till anmärkning mot stiftelsens förvaltning
skulle uppkomma, jäv för länsstyrelsens befattningshavare att i
sak ingripa mot stiftelsestyrelsens beslut.

Syftet med 1929 års lag om tillsyn över stiftelser är att länsstyrelsen
skall tillse, att stiftarens vilja förverkligas. Tillsynen skall aldrig föras längre
än stiftaren själv har velat. Tillsynen skall vidare ej innebära en noggrann
prövning av varje utgift utan vara en granskning av förmögenhetens placering
och medlens användning. Normalt sker denna tillsyn genom en efterhandsgranskning
av styrelsens årsrapporter. En motsatsställning mellan
länsstyrelsen och en stiftelses styrelse kan väl uppkomma, om granskningen
skulle ge vid handen, att ett av stiftelsens styrelse redan fattat beslut
icke skulle stå i överensstämmelse med stiftarens vilja. Om, såsom skett i
förevarande fall, landshövdingen av länsstyrelsen utsetts att vara ledamot

359

i stiftelsens styrelse, synes det länsstyrelsen uppenbart, att den länsstyrelsen
åvilande skyldigheten att verka för att stiftarens vilja respekteras,
fullgöres på ett mera betryggande sätt än vad som måste vara fallet vid
länsstyrelsens efterhandsgranskning av årsrapporterna. Tillsynslagen synes
till och med möjliggöra att stiftelse i ett sådant fall undantages från tillsyn,
något som för övrigt förekommit i andra län, eftersom lämplig kontroll då
får anses ha anordnats på annat sätt än genom tillsyn av länsstyrelsen.
Utan att stiftelsens styrelse begär detta, saknar länsstyrelsen anledning
att aktualisera ett dylikt undantagande.

Länsstyrelsen delar anmälarens uppfattning att tillsynen skall grundas
på vad stiftelseurkunden och stadgarna därom innehåller. Mot anmälarens
åsikter härom kan framhållas, att just avsaknaden av detalj föreskrifter i
testamentet och stiftarens önskan om fortsättandet av hans affärsrörelser
talar för att stiftaren velat ge styrelsen fria händer och att han sökt finna
garantier för stiftelsens fortbestånd i urvalet av styrelsekretsen, där allmänintresset
ju givits ett ovanligt stort inflytande. Att stiftaren — som själv
var affärsman — måste ha räknat med förlustsituationer torde vara uppenbart.

Vad därefter angår själva redovisningsmetoden må framhållas, att tillsynslagens
tillämpningskungörelse rekommenderar en redovisning, som närmast
är jämförbar med en årsräkning enligt föräldrabalkens bestämmelser
om förmyndares redovisningsskyldighet. Anmälaren synes förbise, att aktiebolagens
och bokföringslagens särskilda bokföringsföreskrifter tillkommit
för att tillgodose ett borgenärsintresse, vartill motsvarighet i regel saknas
när det gäller stiftelser. En med redovisningsmetoden sammanhängande
fråga är hur bestämmelsen om styrelsens arvode skall tolkas. Anmälarens
åsikt härom kan leda till att styrelsen under visst år finge uppbära ett
oskäligt högt arvode.

Anmälarens ur tillsynssynpunkt allvarligaste anmärkning är påståendet
om att styrelsen mot stiftelseurkundens föreskrifter tillgodosett egna intressen
och eljest gjort sig skyldig till missvård av stiftelsens angelägenheter.
Länsstyrelsen har icke av årsredovisningarna kunnat utläsa, att så
varit förhållandet. Så snart som anmärkning härom kommit till länsstyrelsens
kännedom, har länsstyrelsen den 29 oktober 1958 på grund av anmärkningens
art förordnat om granskning jämlikt 15 § tillsynslagen av
stiftelsens räkenskaper och protokoll.

Sedermera inkom från länsstyrelsen ytterligare utredning.

I syfte att vinna klarhet om det sätt, varpå tillsynen utövats, begärde
jag av länsstyrelsen nytt yttrande i anslutning till en härstädes upprättad
promemoria. Med anledning härav överlämnade länsstyrelsen tjänstememorial
från de av länsstyrelsens nuvarande tjänstemän, som haft befattning
med tillsynen över ifrågavarande stiftelser, nämligen landskamreraren
C. Arthur Norgren, länsassessorn A. Isaksson och e. o. liinsnotarien Helena
Jacobsson, varjämte länsstyrelsen avgav särskilt yttrande.

Norgren uppgav, att han bestritt landskamrerartjänsten under tiden 20
augusti—30 november 1951 samt från den 1 mars 1955, att ärenden rörande
tillsyn av stiftelser vid länsstyrelsen normalt handlades som sektionschefsärenden
samt att Norgrens befattning med ifrågavarande tillsyn, såvitt

360

diarierna utvisade, inskränkt sig dels till viss handläggning, som föranletts
av vissa hos JO anhängiga ärenden, dels till att han förordnat Widell som
styrelseledamot och godkänt stiftelsernas redovisning för år 1956. I övrigt
hade Norgren endast haft mera periferiska kontakter med sina medarbetare
i saken. Med stiftelsestyrelsen hade han icke haft annan kontakt än
att han vid ett tillfälle av stiftelsernas sekreterare tillfrågats om redovisningssystemet.

Med anledning av i remisspromemorian uppställda frågor, om länsstyrelsen
med stiftelsestyrelsen diskuterat huruvida förmögenheten vore på betryggande
sätt placerad och om de engagemang, i vilka styrelsen invecklat
sig, borde snarast avvecklas anförde Norgren följande:

Lagen stadgar icke något förbud mot att en donator överlåter sin affärsrörelse
till en stiftelse med allmännyttigt ändamål. Om så sker kan ansvaret
för driftresultatet rimligen icke överflyttas på en länsstyrelse. Tvärtom
skadas det allmänna donationsintresset om en myndighet skall kunna
tvångsvis avveckla en rörelse, som donator har givit icke myndigheten utan
en stiftelse i uppdrag att förvalta. Om stiftelseurkunden uttryckligen lämnar
en dylik befogenhet till länsstyrelsen innebär detta, att stiftaren utsett
länsstyrelsen till stiftelsens verkliga styrelse. Länsstyrelsen måste då enligt
lag hålla tillsyn över sig själv. I ett sådant läge uppkommer för varje länsstyrelse
den situation, som Stenudd finner oriktig.

_Nu har det inträffat att en stiftelse som enligt stiftelseurkunden skall
driva affärsrörelse i den utsträckning stiftelsens styrelse finner klokt drabbas
av affärsmässiga förluster. Stiftelsens styrelse är fullt medveten härom
men är enig om att behålla rörelsen tills vidare trots förlusterna. Till denna
uppfattning kommer styrelsen efter samråd med dels en särskilt anställd
verkställande direktör, som tidigare under en följd av år varit donators
förtrogne medarbetare, och dels styrelsens sekreterare, som på sin tid medverkat
vid donationsurkundens utformning. Stenudd kan likväl icke acceptera
styrelsens åtgärder och argumenterar till stöd för sin uppfattning med
stiftelselagen och länsstyrelsen som tillhygge. Självfallet förmenas Stenudd
icke denna rätt till kritik. Jag står emellertid icke till förfogande som skiljedomare
i en fråga som rör olika uppfattningar om avvecklingstakten i stiftelsens
engagemang. På denna punkt hävdar jag bestämt att enligt gällande
lag är detta en tillsynen ovidkommande fråga. Jag anser sålunda att lagen
icke ger länsstyrelsen befogenhet att förbjuda stiftelsen att behålla sina
företag.

Enligt 15 § stiftelselagen skall länsstyrelsen tillse att förmögenheten är
nöjaktigt placerad. Bestämmelsen reglerar sålunda placeringen, ej förvaltningen.
Av lagens förarbeten (NJA II 1929 s. 227—293) framgår att med
förmögenhet menas behållning, att lagstiftaren ej avsett att påbjuda någon
särskild placeringsform och att stiftarens önskemål därom skall respekteras.
I lagförslaget användes ursprungligen uttrycket betryggande som utbytts
mot nöjaktigt. Om stiftaren överlämnar en rörelse eller en fastighet
är denna placering vid överlämnandet i regel nöjaktig. Vad som därefter
händer med tillgångens lönsamhet är icke en placerings- utan en förvaltningsfråga.
Det är stiftelsens styrelse och icke länsstyrelsen som ansvarar
för förvaltningen så länge denna handhaves enligt bestämmelser i stiftelsestadgar
och lag. Om länsstyrelsen anses ha detta ansvar på grund av till -

361

synen bör därav också följa att länsstyrelsen kan tvinga stiftelsen att sälja
en tillgång som stiftaren icke anförtrott länsstyrelsen, t. ex. en fastighet som
ej kan användas för sitt ursprungliga ändamål eller som är förlustbringande.
Varför erfordras då permutationsbeslut av Kungl. Maj:t i dessa fall?
Länsstyrelsen borde med denna tolkning kunna medge försäljningen enligt
15 § stiftelselagen.

Jag har icke uppfattat bestämmelsen på detta sätt och åberopar till stöd
för min uppfattning det enda rättsfall som hittills synes beröra spörsmål av
denna art, R 1954 Ju 44.

Även om lagen efter bokstaven kan läsas så, att länsstyrelsen kan ingripa
på sätt anmälaren påstår, föreligger ringa möjlighet för mig att avdela
landskontorets personal för ett fortlöpande samråd med rörelsedrivande
företag om klokheten i deras överväganden. En sådan form av tillsyn
är orimlig och avböjdes också 1929, då ett förslag om fortlöpande inspektion
av länsstyrelserna genom revisorer förkastades. En avvägning av ett
ämbetsverks resurser måste dagligen ske inom förvaltningen och jag ser
för min del ingen möjlighet att till praktiskt bruk överföra tanken att inbjuda
affärsföretagens ledning till diskussioner om företagens lönsamhet.
I den mån det i 1929 års lag talas om rådgivning kan jag därför icke tro att
det är denna form av diskussioner som avses. Länsstyrelsens nuvarande
situation torde icke kunna beskrivas bättre än genom att citera följande
uttalande i JO:s ämbetsberättelse år 1959:

»Arbetet bör bedrivas efter metoder, som — förutom att de arbetstekniskt
och organisatoriskt äro rationella — tillgodoser behovet av en behörig
avvägning av det statliga intresset och tillbörlig hänsyn till viktiga
enskilda intressen.» Denna norm har jag efter bästa förmåga sökt följa.

Tilläggas må till sist att den av anmälaren berörda förlustsituationen
icke är en enstaka företeelse. Pengar kommer att förloras även efter anmälningen
både av Kockska stiftelserna och andra. JO har för övrigt tidigare
observerat själva förlustsituationen och tagit initiativ till en lagstiftningsändring
men ej — mig veterligen — gjort något vägledande uttalande till
myndigheterna i fråga om möjligheten till ingripanden enligt nu gällande
lag.

Isaksson anförde följande:

Under ett vart av åren 1954, 1955 och 1956 hade jag under tiden den
1 januari—den 30 juni förordnande som biträdande taxeringsintendent.
Den tjänsteman, som nämnda tre halvår uppehållit min tjänst innehar
icke längre statstjänst. En äldre landskanslist, som under en lång följd av
år var föredragande i tillsynsärendena, pensionerades med utgången av år
1957. I vad man jag under åren 1954—1956 deltog i bedömningen av nu
ifrågavarande stiftelser kan jag svårligen påminna mig. Något spörsmål,
som under dessa år bedömdes som särskilt betydelsefullt, torde icke ha
kommit till min kännedom. I anledning av innehållet i revisorernas berättelse
för 1955 års förvaltning infordrade dåvarande t. f. kameralassessorn
den 22 mars 1956 yttrande från styrelsen. Till svar härå insände stiftelsernas
sekreterare styrelseprotokoll av den 29 februari 1956, utvisande att åt
numera avlidne revisorn Ture Kristersson uppdragits att göra eu viss
expertutredning. Då det dröjde, innan länsstyrelsen fick del av denna
utredning, hade jag vid nitgot tillfälle telefonsamtal med Kristersson härom
och om jag minns rätt även samtal med landshövding Widell. Vad jag vid

362

dessa samtal erfor ansåg jag icke vara av beskaffenhet att föranleda något
ingripande från länsstyrelsens sida. Jag har vid något tillfälle eller några
tillfällen samrått med landskamreraren men kan icke ange några data för
dessa tillfällen. Jag har en privat anteckning att jag den 20 december 1957
haft del av expertutredningen men jag kan nu ej erinra mig om den ställdes
till mitt förfogande genom Kristerssons eller landshövdingens försorg.
Efteråt har jag kommit underfund med, att icke hela expertutredningen
ställdes till mitt förfogande 1957.

Länsstyrelsen yttrade:

Av den av länsstyrelsen tidigare överlämnade utredningen framgick
bland annat, att stiftelserna under år 1956 upplånat 2,2 miljoner kronor
för att utnyttja stiftelsernas företrädesrätt till nyteckning av värdefulla
aktier och att bedömningen av därmed sammanhängande förvaltningsåtgärder
var beroende av den fortsatta utredning som kunde föranledas av
länsstyrelsens beslut den 29 oktober 1958 om granskning av stiftelsernas
räkenskaper och protokoll. I anledning av vad som framkommit vid
granskningen har länsstyrelsen begärt närmare upplysningar från stiftelsernas
sekreterare. Det framgår av utredningen, att stiftelserna åsamkats
mycket stora och extraordinära utgifter för ifrågavarande upplåning. Dessa
utgifter utgöras av provisioner å tillhopa 58.166 kronor, därav till banker
15.666 kronor. Av lånesumman har 1,5 miljoner kronor placerats hos vissa
pensionskassor mot garanti av en bank, till vilken stiftelserna överlämnat
en större aktiepost som pant. Bankens årliga arvode för garantin uppgår
till 15.000 kronor för helt år. En annan bank har medverkat vid låneaffären
genom att som långivare spåra upp några av bankens klienter — vissa
pensionskassor — och för denna förmedling uppburit 9.500 kronor i provision.
Låneaffären har därjämte inneburit att stiftelsernas styrelse — sig
själv ovetande — betalt ytterligare 24.500 kronor till en person, vars medverkan
i allt väsentligt synes ha inskränkt sig till att ha sökt kontakt med
banken. Anledningen till detta ovanliga låneförfarande har varit dels nyteckningens
angelägenhetsgrad för stiftelserna och dels de stränga kreditrestriktionerna
under år 1956. Då stiftelserna förgäves sökt erhålla gängse
kredit i bankerna, har man ansett det nödvändigt att söka andra låneutvägar.

Länsstyrelsen är medveten om att en tillsynsmyndighet bör granska stiftelsebeslut
som hänför sig till bestämda utgiftsposter. Enligt en annan
mening — som länsstyrelsen icke delar — ligger även uppkommande
affärsmässiga förluster som sådana under tillsynsbegreppet. På grund härav
upprepar länsstyrelsen sin anmälan om jäv. Förluster har uppkommit
även efter 1956, och de lär kunna ske vid varje tillfälle då konjunkturen
för stiftelsebolagens verksamhet är ogynnsam. Länsstyrelsen måste tydligen
räkna med att även för ett senare år få förfrågningar i tjänsten om
anledningen och vill i framtiden kunna åberopa jävsförhållandet ånyo.
Länsstyrelsen har övertygats om riktigheten av denna ståndpunkt i jävsfrågan
av tjänsteförrättande justitieombudsmannens uttalanden i ämbetsberättelsen
år 1959 sid. 358.

Sedan tillfälle beretts drätselkammaren att avgiva påminnelser, förklarade
kammaren att den icke fann anledning avgiva några påminnelser.

Riksräkenskapsverket anförde i därefter infordrat utlåtande — efter en

363

redogörelse för stiftelsernas verksamhet i de hänseenden, som beröras av
klagomålen — följande:

Vid bedömandet av frågan, huruvida länsstyrelsen vid sin befattning
med ifrågavarande stiftelser kan anses ha eftersatt vad som ålegat länsstyrelsen
i egenskap av tillsynsmyndighet torde hänsyn i första hand böra
tagas till huruvida stiftelsernas beslut stå i överensstämmelse med stiftarnas
vilja. En genomgång av makarna Kocks testamente ger vid handen
att dessa givit stiftelsernas styrelse mycket vidsträckta befogenheter vid
förvaltning av stiftelserna. I testamentet föreskrives sålunda bl. a. följande:
»Styrelsen äger förvalta stiftelsernas förmögenhet på sätt den finner klokast.
De olika rörelserna som ingå i kvarlåtenskapen böra dock fortsättas
så länge det befinnes klokt och lämpligt. De närmare detalj bestämmelserna
för stiftelsernas förvaltning, som kunna finnas erforderliga, skola utarbetas
av styrelsen för stiftelserna.»

Med hänsyn till nämnda testamentsbestämmelser och då stiftarna redan
under sin livstid voro genom stora borgensåtaganden och på annat sätt
starkt engagerade i Trelleborgs Glasindustri och AB Lomma Tegelbruk
kan det — även om lämpligheten av de omfattande engagemangen i bolagen
och särskilt understödjandet av experimentet med tillverkning av
plastbehandlad glasull hos Trelleborgs Glasindustri i och för sig^kan ifrågasättas
— enligt riksräkenskapsverkets mening icke anses ha, ålegat länsstyrelsen
att vidtaga åtgärder i anledning av vad som förevarit.

Vad beträffar den stora upplåningen av medel under år 1956 och det i
samband därmed gjorda inköpet av aktier i Trelleborgs Gummifabriks AB
synes dessa åtgärder innebära ett omfattande spekulativt engagemang i
förhållande till stiftelsernas resurser. Med hänsyn till den befogenhet som
tillkommer stiftelsens styrelse enligt ovannämnda bestämmelser i testamentet
samt föreskrifterna i 16 § stiftelsernas stadgar synes länsstyrelsen dock
icke haft möjlighet att påverka stiftelsernas åtgärder. Den omständigheten
att länsstyrelsen icke funnit anledning till anmärkning mot stiftelsernas
årsredovisning för år 1956 kan sålunda enligt riksräkenskapsverkets mening
icke anses innebära att länsstyrelsen eftersatt sin tillsynsskyldighet i berörda
avseende.

Beträffande frågan huruvida redovisningen skett på ett formellt tillfredsställande
sätt samt huruvida det kan anses försvarligt att den å vinst- och
förlusträkningen redovisade vinsten utdelats på sätt som skett har professorn
i företagsekonomi vid Lunds universitet Nils Västhagen den 4 december
1958 avgivit utlåtande, vari han uttalar den meningen, att det av stiftelserna
tillämpade bokföringsförfarandet ej nödvändigtvis skulle ha varit
direkt felaktigt om det gällt ett aktiebolag och att det funnes än mindre
anledning att fördöma det när det är fråga om en stiftelse, som ej är underkastad
bestämmelserna i bokföringslagen. Den av styrelsen förda utdelningspolitiken
anser Västhagen med hänsyn till den reella kapitalutvecklingen
hos stiftelserna ej direkt kunna ge anledning till någon anmärkning,
ehuru det varit försiktigare att under de senare åren helt eller delvis reservera
den för året redovisade vinsten, varigenom man hade kunnat undvika
eu minskning av det redovisade kapitalet.

Även om (let kan råda delade meningar om vilket redovisningssätt som
bort tillämpas, anser riksräkenskapsverket att någon erinran icke kan göras
mot länsstyrelsen därför att den godtagit det av stiftelserna tillämpade
redovisningsförfarandet.

364

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till vad i övrigt i ärendet
förekommit finner riksräkenskapsverket att vederbörande länsstyrelse
vid sin befattning med ifrågavarande stiftelser icke kan anses ha eftersatt
vad som ålegat länsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet.

I ärendet tog jag tillika del av länsstyrelsens handlingar rörande stiftelserna.

I en till länsstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag följande.

Jämlikt 8 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser skall stiftelse,
som enligt lagen anmälts hos länsstyrelse, stå under dess tillsyn, där länsstyrelsen
finner stiftelsen främja ett allmännyttigt ändamål. Länsstyrelsen
äger dock från tillsyn undantaga stiftelse, som redan är underkastad nöjaktig
tillsyn eller för vilken tillsyn enligt nämnda lag eljest på grund av
särskilda omständigheter finnes icke vara behövlig.

Rörande det sätt, varpå tillsynen skall anordnas, meddelas bestämmelser
i 9—18 §§ samma lag. Det tillkommer jämlikt 9 § länsstyrelsen att övervaka,
att stiftelses förvaltning handhaves i överensstämmelse med denna
lag och de för stiftelsen gällande föreskrifter; och har länsstyrelsen jämväl
att tillhandagå stiftelsen med erforderliga råd och upplysningar. 14 § ålägger
stiftelses styrelse att föra räkenskaper över stiftelsens tillgångar och
skulder samt inkomster och utgifter, årligen avsluta räkenskaperna samt
inom tre månader efter räkenskapsårets slut till länsstyrelsen insända dels
berättelse, huru stiftelsens ändamål blivit under året främjat, dels ock sammandrag
av räkenskaperna enligt formulär, som Konungen fastställt. Länsstyrelsen
har enligt 15 § att med ledning av de sålunda insända handlingarna
granska stiftelsens förvaltning. Vid granskningen bör huvudsakligen
tillses, att stiftelsens medel icke dragas från ändamål, vartill de äro bestämda,
och att förmögenheten är på nöjaktigt sätt placerad. Finner länsstyrelsen
vid granskningen ytterligare handlingar eller upplysningar rörande
stiftelsens förvaltning erforderliga, äger länsstyrelsen infordra sådana
från styrelsen. Där omständigheterna sådant påkalla, äger länsstyrelsen
jämväl hos styrelsen förrätta granskning av stiftelsens förvaltning, därvid
stiftelsens räkenskaper, kassa, värdehandlingar, säkerhetshandlingar och
protokoll skola av styrelsen hållas tillgängliga. Har styrelse fattat beslut,
som står i strid med lag eller de för stiftelsen gällande föreskrifter, äger
länsstyrelsen jämlikt 16 § förbjuda verkställighet av beslutet eller, om
sådan ägt rum, förelägga styrelsen att vidtaga rättelse. Länsstyrelsen må
ock eljest förelägga styrelsen att fullgöra vad den åligger. Enligt 17 §
äger länsstyrelsen, där ej fråga är om föreskrift, vars överträdande är belagt
med straff, utsätta vite vid meddelande av föreläggande eller förbud enligt
lagen samt fälla till sådant vite. Länsstyrelsen äger ock i vissa fall — ändå
att anmälan av sakägare icke gjorts — med stöd av 18 § förordna om utförande
av talan vid domstol mot ledamöter i stiftelsens styrelse angående

365

ersättning för stiftelsen tillskyndad skada eller förordnande om annan förvaltning
av stiftelsen.

Tillsynsmyndighetens allmänna uppgift är, på sätt framgår av uttalanden
under förarbetena till gällande lag, att övervaka att stiftelses förvaltning
handhaves i överensstämmelse med lag och de för stiftelsen gällande
föreskrifterna.

Beträffande sättet för tillsynens utövande har den reglering lagen i detta
hänseende innehåller utformats efter en avvägning mellan det allmännas
intresse av en effektiv tillsyn och de enskildas anspråk på att kontrollen
icke göres mera betungande och hämmande på stiftelsernas verksamhet än
nödvändigt (se NJA II 1929 s. 233 ff.). Tillsynen har därför anordnats i
första hand som en efterföljande kontroll i form av granskning utav stiftelses
årsberättelse och sammandrag av räkenskaperna. Under lagens förarbeten
betonades vikten av att granskningen göres med mjuk och lätt
hand samt i så smidiga och enkla former som möjligt. Samtidigt påpekades,
att en effektiv kontroll måste ligga även i stiftarnas eget intresse, då den
bjuder trygghet för stiftelsernas framtida bestånd.

I förevarande ärende har från länsstyrelsens sida gjorts gällande, att tillsynen
skulle vara begränsad till förmögenhetens placering och medlens användning
för avsett ändamål. I enlighet med denna uppfattning skulle tillsynen
icke omfatta förvaltning av rörelse, som bedrives av stiftelse.

Såtillvida torde denna uppfattning vara riktig, att tillsynen, såsom under
lagens förarbeten framhållits, i allmänhet icke bör utsträckas till en noggrann
prövning av varje utgifts behörighet utan inskränkas till en granskning
av behållningens placering och huruvida avkomsten använts i donators
syfte. I enlighet härmed har, såsom förut nämnts, i 15 § stadgats att
tillsynsmyndigheten bör vid granskningen av årsberättelse huvudsakligen
tillse att stiftelsens medel icke dragas från ändamål, vartill de äro bestämda,
och att förmögenheten är på nöjaktigt sätt placerad.

Av det sagda lärer icke kunna dragas den slutsatsen, att stiftelses förvaltningsåtgärder
i övrigt skulle vara undandragna tillsyn. En sådan slutsats
skulle vara oförenlig med tillsynens syfte att trygga stiftelsens framtida
bestånd. Om styrelsen för en stiftelse exempelvis ikläder sig borgensförbindelser,
som kunna äventyra stiftelsens fortsatta verksamhet, lärer tillsynsmyndigheten
icke blott äga utan även vara skyldig att vidtaga åtgärder
till förekommande av att stiftelsens medel dragas från det ändamål, vartill
de äro bestämda. Mot förenämnda uppfattning att tillsynen skulle vara
begränsad allenast till att övervaka förmögenhetens placering och medlens
användning för avsett ändamål talar även det förhållandet att tillsynsmyndigheten
— ändock att anmälan av sakägare icke gjorts — jämlikt 18 §
äger utföra talan om ersättningsskyldighet för styrelseledamot som genom
vårdslöshet tillskyndat stiftelsen skada.

Av det sagda torde framgå, att länsstyrelse vid tillsyn av stiftelse icke

366

kan inskränka sig till att — med bortseende från stiftelsestyrelses ekonomiska
förvaltning i övrigt — blott övervaka förmögenhetens placering och
medlens användning. En annan sak är, att stiftelsens styrelse bör ha tämligen
fria händer vid t. ex. förvaltningen av en rörelse och att ingripande
från tillsynsmyndighetens sida beträffande dylika angelägenheter bör ske
endast om särskild anledning förekommer därtill.

Jag kan således icke dela den av länsstyrelsen uttalade, principiella uppfattningen,
att länsstyrelses tillsyn är begränsad och icke omfattar »uppkommande
affärsmässiga förluster».

Vad därefter angår frågan om den omständigheten, att länets landshövding
är ledamot av styrelse för en stiftelse, är av beskaffenhet att påverka
omfattningen av länsstyrelsens tillsyn över stiftelsen, får jag anföra följande.
Länsstyrelsen har hävdat den meningen, att den länsstyrelse åvilande
skyldigheten att verka för att stiftarens vilja respekteras fullgöres på
ett mera betryggande sätt, om landshövdingen utsetts att vara ledamot av
stiftelsens styrelse, än genom en efterhandsgranskning av årsberättelserna.
Länsstyrelsen har vidare hävdat att — om anledning uppkomme till anmärkning
mot stiftelsestyrelse, där landshövding är ledamot — det förelåge
jäv för länsstyrelsens befattningshavare att i sak ingripa mot stiftelsestyrelsen.

Frågan om jäv mot tjänsteman vid länsstyrelse regleras av 37 § länsstyrelseinstruktionen,
enligt vilket stadgande — med vissa undantag, om vilka
här ej är fråga — vad om jäv mot domare är stadgat skall gälla även den
som deltager i handläggningen av ärende inom länsstyrelsen. I 4 kap. 13 §
RB stadgas, att domare är jävig att handlägga mål — utom i ett antal närmare
angivna fall — om eljest särskild omständighet föreligger, som är
ägnad att rubba förtroendet för hans opartiskhet i målet.

Såsom jag — i min framställning till Kungl. Maj:t den 17 december 1958
om behovet av ändring av lagen om tillsyn av stiftelser i syfte att undvika
att stiftelse, i vars styrelse landshövding eller avdelningschef vid länsstyrelse
ingår såsom ledamot, skall stå under tillsyn av samma länsstyrelse —
framhållit, är gällande ordning för tillsyn av sådan stiftelse ur principiella
synpunkter ägnad att inge betänkligheter. Det syntes — anförde jag —
visserligen icke vara att befara, att de tjänstemän, som hade att handlägga
ifrågavarande ärenden, i allmänhet skulle, av rädsla att stöta sig med sina
chefer eller eljest av hänsyn till dessa, underlåta att framföra kritik, för
vilken sakliga skäl kunde åberopas. Man kunde dock icke bortse från möjligheten,
att granskningen i något av dessa ärenden skedde med lättare
hand än eljest i förlitan på att närmare kontroll icke vore av nöden. Det
vore även — anförde jag vidare — förklarligt, att den beroendeställning,
varom här är fråga, redan i och för sig vore av beskaffenhet att hos utomstående
alstra misstankar för bristande objektivitet. Jag påpekade därjämte
svårigheten för vederbörande tjänstemän att, med hänsyn till arten av

367

granskningen och frånvaron av strikta regler härför, i praktiken gendriva
beskyllningar eller antydningar om ovidkommande hänsynstagande. Jag
föreslog därför att tillsynen över stiftelse, i vars styrelse landshövding eller
avdelningschef inginge såsom ledamot, skulle — i den mån omständigheterna
icke vore sådana att stiftelsen kunde undantagas från tillsyn —
överflyttas från länsstyrelsen till annan myndighet.

Även om jag sålunda finner starka skäl tala mot att länsstyrelse tjänstemän
utöva tillsyn över stiftelse, i vars styrelse landshövding är ledamot,
vill jag dock framhålla att förmanskap icke under alla omständigheter
grundar jäv. När jäv av nämnda grund skall anses föreligga synes bli beroende
av omständigheterna i varje särskilt fall. Av betydelse är härvid bl. a.
arten av den tjänsteåtgärd varom fråga är. Jävsfrågan framstår på annat
sätt vid t. ex. prövning av fråga huruvida ersättningstalan skall föras mot
stiftelsestyrelse, i vilken landshövdingen är ledamot, än vid avgörande av
fråga om länsstyrelsen bör anlita sakkunnig för bedömning av viss åtgärd
av samma styrelse.

Huru man nu än bedömer förevarande jävsspörsmål, är det dock uppenbart,
att en länsstyrelse icke kan förhålla sig helt passiv i fråga om tillsynen
av en stiftelse, som enligt lag står under länsstyrelsens tillsyn, endast
därför att en jävssituation kan uppkomma. Finner en tjänsteman sig av
jäv förhindrad pröva visst ärende, har han att vederbörligen anmäla förhållandet,
så att ojävig person kan förordnas i hans ställe. Och skulle alla
länsstyrelsens tjänstemän anse sig jäviga, måste frågan om tillsynens utövande
hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. Länsstyrelsen kan sålunda
icke under förebärande av jäv underlåta att vidtaga åtgärder för att avsedd
tillsyn skall komma till stånd.

Enligt min mening kan det emellertid, såsom jag förut framhållit, icke
göras gällande att länsstyrelses tjänstemän äro på grund av jäv generellt
förhindrade att utöva tillsyn över stiftelse, i vars styrelse landshövdingen
i länet är ledamot. Såvitt jag har mig bekant har vid andra länsstyrelser
jäv icke heller ansetts föreligga i motsvarande situationer. Länsstyrelsens
befattning med de Kockska stiftelserna synes för övrigt ge vid handen, att
länsstyrelsen själv icke ansett något generellt jävshinder föreligga.

Jag vill härefter beröra frågan huruvida den omständigheten, att landshövdingen
är ledamot av stiftelsestyrelse, är av beskaffenhet att böra föranleda
begränsning av den tillsyn över stiftelsen, som eljest åligger länsstyrelsen.

Av de förut återgivna lagbestämmelserna följer att, om stiftelse är underkastad
tillsyn enligt lagen, tillsynen också skall utövas i den därför stadgade
ordningen. Någon undantagsbestämmelse, vari föreskrives en mera
begränsad tillsyn, finnes ej. Även om kontroll på grund av särskilda omständigheter
skulle anses obehövlig, kan länsstyrelse således icke — där
ej stiftelsen helt, undantagits från tillsyn — utöva granskningen i andra

368

former eller eljest på annat sätt än i lagen föreskrives. Denna grundsats
har under lagens förarbeten hävdats av departementschefen med avseende
å den situationen, att stiftaren — i stället för att begagna honom tillkommande
befogenhet att helt undantaga stiftelse från offentlig tillsyn — skulle
önska någon ändring i formerna för tillsynen (NJA II 1929 s. 243). Principen
måste emellertid uppenbarligen äga tillämpning även i övriga fall,
då stiftelse är underkastad tillsyn enligt lagen. Vad länsstyrelsen anfört
därom, att den länsstyrelsen åvilande skyldigheten att verka för att stiftarens
vilja respekterades fullgjordes på ett mera betryggande sätt genom
landshövdingens ledamotskap av stiftelsestyrelsen än genom länsstyrelsens
efterhandsgranskning av årsberättelserna, kan således redan av principiella
skäl icke — såsom länsstyrelsen synes vilja ifrågasätta — åberopas
som argument för en begränsning av i lagen föreskriven och avsedd granskning
av stiftelsens förvaltning. En enbart formell kontroll är också tämligen
meningslös.

Av nu anförda skäl finner jag, att länsstyrelsen icke ägt begränsa tillsynen
av de Kockska stiftelserna på sätt från länsstyrelsens sida hävdats.

När det nu gäller att — mot bakgrunden av vad förut sagts rörande omfattningen
och innebörden av länsstyrelses tillsyn av stiftelse — bedöma
huruvida ingripande från länsstyrelsens sida bort ske med avseende å de
Kockska stiftelserna, får jag anföra följande.

I fråga om stiftelsernas engagemang i Trelleborgs Glasindustri Aktiebolag
är följande upplyst: Trelleborgs Glasindustri var en av de rörelser,
som ingingo i kvarlåtenskapen efter makarna Kock. Glasindustrin överläts
i början av år 1947 till ett under medverkan av vissa tjänstemän nybildat
bolag, i vilket stiftelserna från början ägde en minoritetspost aktier å nominellt
60 000 kronor. Denna minoritetspost såldes under år 1948. Eftersom
tjänstemännen saknade erforderliga ekonomiska resurser, måste stiftelserna
stå i borgen för bolagets skulder till betydande belopp. Stiftelsernas borgen
uppgick hösten 1950 till 336 000 kronor. Under år 1951 började företaget till
följd av förändrade konjunkturer att gå dåligt. För att stödja detsamma
iklädde sig stiftelserna under år 1951 och 1952 ytterligare borgensåtaganden
med 225 000 kronor. Sommaren 1952 igångsatte bolaget experiment
med glasulltillverkning och under år 1953 byggdes en ny fabrik för tillverkning
i stor skala av plastbehandlad glasull. Investeringarna gåvo emellertid
icke förväntat resultat utan ledde i stället till stora förluster. Stiftelserna
fortsatte under år 1953 och 1954 att stödja bolaget med ytterligare lån och
borgensåtaganden. Vid slutet av år 1954 uppgingo borgensförbindelserna
till 1 006 500 kronor och lånen till bolaget till 653 065 kronor. Den 5 april
1955 försattes bolaget i konkurs. Efter avvecklingen visade sig stiftelsernas
förlust på bolaget uppgå till 1 413 668 kronor, vartill kommer en fordran
på konkursboet å 141 509 kronor som enligt uppgift troligen måste avskrivas.

369

Beträffande Aktiebolaget Lomma Tegelbruk är följande upplyst: Johan
Kock hade genom ett av sina andra företag en fordran å Aktiebolaget
Lomma Tegelbruk å 150 000 kronor. Vidare hade Kock åtagit sig borgensförbindelser
för bolaget å 905 000 kronor. De vid dödsfallet befintliga borgensförbindelserna
kommo att åvila stiftelserna. På grund av dessa förhållanden
inköpte stiftelserna, då tillfälle härtill gavs, år 1946 en post aktier

1 bolaget å offentlig auktion. Stiftelserna blevo härigenom ägare till aktiemajoriteten
i bolaget. Samtliga aktier i bolaget voro i stiftelserna bokförda
till ett värde av 53 350 kronor. Vid slutet av år 1948 hade stiftelsernas borgensförbindelse
enligt uppgift nedgått till 486 000 kronor. Under år 1947
förstördes en stor del av anläggningen vid ett av tegelbruken i Lomma
genom brand. När nytt maskineri år 1949 igångsattes, fungerade det icke,
varför andra maskiner måste anskaffas. Även en ny ugn visade bristfälligheter.
Det blev därför nödvändigt att skaffa en annan ugn, vilken färdigbyggdes
år 1954. Under byggnadstiden härjades bruket av en ny eldsvåda,
varvid en torklada brann ner och stora skador uppstodo på det nya ugnshuset.
För samtliga byggnadsarbeten ävensom för de nya maskinerna blevo
kostnaderna betydligt högre än som beräknats vid planeringen. Oturen
med bränderna och misslyckandet med ugnen hämmade tillverkningen under
byggnadstiden och gjorde att bolaget måste öka sin skuldsättning. Sålunda
stego bolagets långfristiga lån år 1948 från 545 000 till 1 095 000
kronor samt under 1949 till 1 795 000 kronor; år 1954 ökades skulderna till

2 595 000 kronor, vartill kommo accepter å 250 000 kronor. När det gällde
att skaffa kredit åt bolaget, fanns det enligt uppgift ingen möjlighet att
erhålla sådan utan borgen från stiftelserna. Vid utgången av år 1955 hade
stiftelsernas borgensförbindelse för bolaget stigit till ett belopp av 2 599 000
kronor. Efter revisionsanmärkning uppdrog stiftelsernas styrelse hösten
1956 åt en auktoriserad revisor att verkställa undersökning av bolagets
ekonomi. I anledning av vad denne i sitt utlåtande anförde sålde stiftelserna
i juli 1958 sina aktier i bolaget, därvid köparna övertogo betalningsansvaret
för en del av bolagets skulder. Stiftelserna inlöste för sin del
952 837 kronor av skulderna, och deras totala förlust å bolaget uppgick till
omkring 1 250 000 kronor.

Som stiftelses verksamhet icke står under JO:s tillsyn, har jag icke befogenhet
att ingå i bedömning av styrelsens verksamhet i vidare mån än som
är erforderligt för prövningen av länsstyrelsens förfarande i fråga om tillsynen
över stiftelsernas styrelse. Härutinnan får jag anföra följande.

Såvitt handlingarna ge vid handen har länsstyrelsens granskning av de
årligen från stiftelsernas styrelse inkomna redovisningshandlingarna icke
föranlett någon åtgärd förrän den 22 mars 1956, då länsstyrelsen infordrade
styrelsens yttrande i anledning av vad som i revisionsberättelsen för år
1955 anförts om behovet av en expertundersökning av de stora engagemangen
i bl. a. tegelbruket. Vidare har länsstyrelsen den 29 oktober 1958

2h — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 19G1 års riksdag

370

— efter det Stenudd framställt sina anmärkningar — med stöd av 15 §
i 1929 års lag förordnat en länsrevisor att förrätta granskning av stiftelsernas
räkenskaper och protokoll. I övrigt synes, av handlingarna att döma,
länsstyrelsens tillsynsverksamhet ha begränsats till en granskning av stiftelsernas
årsredovisningar. Länsstyrelsen har förklarat, att av dessa redovisningar
icke kunnat utläsas att styrelsen gjort sig skyldig till missvård av
stiftelsernas angelägenheter.

Stiftelsernas engagemang i de två bolagen ha, såsom de återgivna uppgifterna
ge vid handen, varit av mycket stor omfattning. Den länsstyrelsen
åvilande tillsynen över stiftelserna har otvivelaktigt omfattat skyldighet
att pröva huruvida de till bolagen utlånade medlen innefattade en betryggande1
placering och huruvida de åtagna borgensförbindelserna vore försvarliga,
trots att de kunde, såsom ock faktiskt skedde, leda till att stiftelsernas
medel i betydande utsträckning drogos från avsett ändamål. För en riktig
bedömning av denna fråga ha tillräckliga upplysningar icke lämnats i de
av stiftelsernas styrelse avgivna årsberättelserna. Dessa ha dock innehållit
uppgifter, vilka bort ägnas uppmärksamhet vid tillsynen. I årsberättelserna
ha sålunda från och med år 1950 lämnats uppgifter om stiftelsernas
borgensåtaganden, vilka uppgått till mycket höga belopp i förhållande till
den totala behållningen. De sammanlagda borgensförbindelserna uppgingo
år 1950 till 5 141 905 kronor och hade år 1954 stigit till 6 587 955 kronor.
Av de avgivna redovisningarna har man kunnat följa huru borgensåtagandena
för de två bolagen stigit. I årsberättelserna ha bland tillgångarna
upptagits en ospecificerad post under rubriken »utestående fordringar»,
vilka år 1951 uppgingo till 692 799 kronor och år 1955 till 1 237 684 kronor.
Huruvida de betydande tillgångar som sålunda redovisats såsom utestående
fordringar kunde anses betryggande1 placerade har icke framgått av
årsberättelserna. Med hänsyn härtill borde enligt min mening länsstyrelsen
i samband med granskningen av årsredovisningarna ha infordrat närmare
upplysningar rörande borgensåtagandena och de utestående fordringarna.
Om så skett, skulle länsstyrelsen helt visst ha fått full kännedom om stiftelsernas
engagemang i de två bolagen. Med kännedom härom hade länsstyrelsen
icke kunnat undgå att på ett långt tidigare stadium än nu skedde
överväga frågan om icke engagemangen i de två bolagen innebure alltför
stora risker för stiftelserna och påkallade särskilda åtgärder från länsstyrelsens
sida.

Ett dylikt ställningstagande innefattade helt visst en ömtålig och vansklig
avvägning mellan olika synpunkter. För att biträda vid denna bedömning
hade länsstyrelsen kunnat anlita ekonomisk expertis (se prop. 83/1929
s. 109). Härtill hade funnits så mycket större skäl som det måste för läns -

1 Se anmärkning å s. 372.

371

styrelsen ha framstått såsom tveksamt om stiftelsernas styrelse med hänsyn
till sin sammansättning hade erforderlig ekonomisk erfarenhet att bedöma
riskerna med engagemangen. I varje fall synes det ha förelegat skäl
att hos stiftelsernas styrelse påkalla den expertundersökning av en auktoriserad
revisor som nu alltför sent kom till stånd. Det är icke osannolikt —
kanske t. o. m. troligt — att ett tidigare anlitande av ekonomisk expertis
skulle ha lett till en begränsning av stiftelsernas engagemang i bolagen och
därmed till en begränsning av förlusterna.

Å andra sidan är att märka, att det ingalunda är säkert att en tidigare
expertundersökning kunnat giva länsstyrelsen fog för att genom föreläggande
eller förbud ingripa gentemot styrelsen, på vilken det ankom att avgöra
om riskerna borde tagas. Även om jag för egen del är benägen anse,
att stiftelsernas intressen i de två bolagen icke berättigade till de stora risker
som togos, kan dock icke sägas, att stiftelsernas styrelse helt saknade
skäl för de stora engagemangen i bolagen. Handlingarna ge icke heller stöd
för antagande, att styrelsen förfarit på sådant sätt, att styrelsens ledamöter
kunna åläggas ersättningsskyldighet.

Vid bedömandet av länsstyrelsens förfarande med avseende å tillsynen
över ifrågavarande stiftelser är att beakta, att länsstyrelsen härvid synes
ha utgått från en principiellt grundad uppfattning om att tillsynen vore
på visst sätt begränsad. Av skäl som förut angivits måste denna uppfattning
betecknas som felaktig. Emellertid äro bestämmelserna angående tillsynen
allmänt avfattade och kunna giva visst utrymme för tvekan i fråga
om tillsynens omfattning. Länsstyrelsens uppfattning härutinnan framstår
därför som i viss mån ursäktlig. Det kan icke heller visas att länsstyrelsen,
om tillsynen utövats på verksamt och avsett sätt, skulle ha haft fog för
ingripande, som lett till en begränsning av de för stiftelserna uppkomna förlusterna.
Vid angivna förhållanden finner jag mig kunna låta bero vid
mina här gjorda uttalanden.

Vad i ärendet förekommit — särskilt vad från länsstyrelsens sida anförts
om jäv — visar på ett slående sätt behovet av att från länsstyrelse överflytta
tillsynen över stiftelse, i vars styrelse landshövding eller avdelningschef
vid länsstyrelsen ingår såsom ledamot. En avskrift av denna skrivelse
kommer därför att av mig överlämnas till chefen för justitiedepartementet
för beaktande vid prövningen av min förut omnämnda framställning om
sådan överflyttning av tillsynen över vissa stiftelser. Jag vill i detta sammanhang
tillägga, att förevarande spörsmål icke synes mig böra, såsom på
några håll ifrågasatts, helt generellt lösas på det sättet att stiftelse, i vars
styrelse ingår sådan befattningshavare som nyss sagts, helt undantages
från tillsyn. Av särskild vikt synes vara, att t. ex. stiftelse med stor förmögenhet
är underkastad tillsyn av offentlig myndighet. Vidare har hävdats
att det, för undantagande från tillsyn, skulle vara tillräckligt, att stiftelsens
förvaltning reviderades av auktoriserad revisor. Så kan väl vara förhållan -

372

det, där fråga om ansvarsfrihet för styrelsen prövas av utomstående organ.
Där sådan prövning icke anordnats och styrelsen själv avgör vilken hänsyn
som skall tagas till framställda revisionsanmärkningar, torde den i lagen
stadgade tillsynen i allmänhet icke kunna anses obehövlig.

I ärendet har vidare påtalats, att revisorernas berättelse enligt de av länsstyrelsen
fastställda stadgarna för de Kockska stiftelserna skall avlämnas
till stiftelsernas styrelse. Denna anmärkning saknar enligt min mening fog,
eftersom stiftelserna äro underkastade länsstyrelsens tillsyn och hänsyn till
revisionsberättelsen sålunda skall tagas vid tillsynen.

Klagomålen över att länsstyrelsen till ledamot i stiftelsernas styrelse
utsett landshövdingen i länet — ett förfarande som icke möter laga hinder
och står i överensstämmelse med gammal praxis — lämnar jag utan åtgärd.

På de av riksräkenskapsverket anförda skälen finner jag icke heller grund
för någon erinran mot länsstyrelsen för att den godtagit av stiftelsestyrelsen
tillämpat redovisningssätt.

I övrigt har i ärendet icke förekommit något av beskaffenhet att föranleda
åtgärd eller uttalande från min sida.

Såsom jag i förenämnda skrivelse inledningsvis framhållit har länsstyrelse
jämlikt 15 § stiftelselagen att granska stiftelses förvaltning, därvid huvudsakligen
bör tillses, bl. a., att förmögenheten är på nöjaktigt sätt placerad.
I samband med att jag längre fram i skrivelsen utvecklat mina synpunkter
på länsstyrelsens förfarande med avseende å de i ärendet ifrågakomna stiftelserna
har på ett par ställen använts formuleringen att förmögenheten
skulle vara betryggande placerad. Då denna formulering kan ge anledning
till missförstånd, är jag angelägen framhålla, att min bedömning av länsstyrelsens
förfarande självfallet skett med utgångspunkt från vad lagen i förevarande
hänseende angivit eller sålunda att förmögenheten skall vara på
nöjaktigt sätt placerad. I detta uttryck har jag icke — och det är härutinnan
som ett missförstånd på grund av den använda formuleringen skulle
kunna uppkomma — intolkat mera än vad lagens ordalydelse ger vid handen
och dess motiv närmare utvisar.

15. Onödigt remissförfarande och andra dröjsmål vid ärendes
handläggning hos länsstyrelse

I en den 7 november 1959 hit inkommen skrift påtalade Alf Johansson i
Ekshärad, att han i mars 1958 hos länsstyrelsen i Värmlands län anfört
besvär över ett av Ekshärads kommunalfullmäktige fattat beslut men att
besvärsmålet ännu icke avgjorts av länsstyrelsen.

Efter remiss upplyste länsstyrelsen, att utslag i målet — som avsåg
besvär över ett av kommunalfullmäktige den 19 februari 1958 fattat beslut

373

att utse viss person till vattenverksskötare — meddelats den 1 december
1959. Länsstyrelsen bifogade därjämte utdrag ur vederbörligt diarium, utvisande
målets handläggning.

Sedan klaganden därefter avgivit påminnelser, inkom länsstyrelsen med
yttrande i anslutning till en härstädes upprättad promemoria. Länsstyrelsen
bifogade därvid särskilt yttrande av föredraganden i det ifrågavarande
målet, förste länsassessorn Eric Carlsson.

I en till länsstyrelsen ställd skrivelse anförde jag följande.

Av handlingarna framgår, att besvären inkommo till länsstyrelsen den
20 mars 1958. I besvären yrkade klaganden — under åberopande att tillsättningen
av tjänsten som vattenverksskötare enligt visst normal tjänstereglemente
för kommunala tjänstemän ankomme på vattenverksstyrelsen
och icke på fullmäktige — att beslutet måtte upphävas såsom icke tillkommet
i laga ordning. Genom sitt utslag den 1 december 1959 upphävde
länsstyrelsen på av klaganden angiven grund kommunalfullmäktiges beslut.
Över länsstyrelsens utslag anförde därefter fullmäktige besvär.

Beträffande ärendets remissbehandling hos länsstyrelsen framgår, att
den tagit sin början den 20 mars 1958 och avslutats den 30 november 1959.
Remissbehandlingen har sålunda tagit över ett år och åtta månader i anspråk.
Härunder ha sex remissyttranden infordrats, nämligen yttranden av
— i tur och ordning — kommunalfullmäktige, ordföranden i kommunalfullmäktige,
klaganden, vattenverksstyrelsen, lönenämnden samt kommunalfullmäktige
ånyo. De avgivna yttrandena ha, med undantag för det
sistnämnda, avgivits utan mer anmärkningsvärd tidsutdräkt, omkring en
ä två månader. För det sistnämnda yttrandet ha däremot åtgått över fem
och en halv månader. I fråga om ärendets handläggning hos länsstyrelsen
framgår vidare, att ärendet mellan de olika remissåtgärderna varit vid två
tillfällen liggande obehandlat hos föredraganden under längre tid, avseende
mer än två resp. tre månader.

Det ligger i sakens natur och är för övrigt instruktionsenligt föreskrivet,
att ärende skall handläggas utan onödig tidsutdräkt. Vikten av att ärendes
handläggning icke fördröjes genom onödig remissbehandling eller genom
onödigt utdragen sådan har särskilt understrukits i kungl. cirkuläret den
5 juni 1931 angående remissers verkställande och besvarande. I detta cirkulär
föreskrives sålunda, bl. a., att inhämtande genom remiss av yttrande
icke må ske med mindre behovet av sådan åtgärd noga prövats samt att
tillsyn skall utövas över att begärda remissvar avgivas inom skälig tid.
Det är uppenbarligen ur såväl allmän som enskild synpunkt en angelägenhet
av betydande vikt, att sålunda givna föreskrifter behörigen iakttagas
vid ärendenas behandling hos myndigheterna.

374

Ur nu angiven synpunkt måste enligt min mening allvarliga erinringar
riktas mot handläggningen av det ifrågavarande besvärsmålet. I detta mål
gällde det för länsstyrelsen att i första hand taga ställning till frågan,
huruvida det av klaganden åberopade normaltjänstereglementet — vilket
icke antagits av fullmäktige utan av lönenämnden — var för kommunen
gällande. Om så var fallet, uppkom frågan huruvida fullmäktige med stöd
av viss bestämmelse i reglementet förbehållit sig att själva tillsätta ifrågavarande
tjänst, vilken enligt reglementet eljest skulle tillsättas av vattenverksstyrelsen.
I det från fullmäktige först infordrade yttrandet — vilket
inkom den 10 maj 1958 — berördes icke närmare dessa båda spörsmål. I
stället för att genom en preciserad ny remiss till fullmäktige begära yttrande
i angivna hänseenden har föredraganden — som redan vid denna
tidpunkt haft frågeställningarna klara för sig — igångsatt ett utdraget
remissförfarande, som icke givit och icke kunnat giva klargörande besked i
frågorna. Först den 12 juni 1959 eller sålunda mer än ett år efter det fullmäktige
första gången yttrat sig har ärendet ånyo — vilket genast bort
ske — remitterats till fullmäktige.

Beträffande sistnämnda remiss är vidare att anmärka, att åtgärder uppenbarligen
bort från länsstyrelsens sida vidtagas för att erhålla svar långt
tidigare än som nu skedde eller först efter mer än fem och en halv månader.

Slutligen är mot handläggningen av målet att erinra, att detta i två omgångar
— oaktat avsevärd tid redan förflutit från dess upptagande — legat
obehandlat hos länsstyrelsen under tillhopa nära sex månader.

För vad sålunda förekommit är Carlsson såsom föredragande närmast
ansvarig. Genom att förfara på sätt skett måste Carlsson — som även själv
vidgått dröjsmål med målets handläggning — anses ha åsidosatt sin tjänsteplikt.

Vid bedömande av Carlssons förfarande är att beakta att denne, enligt
vad länsstyrelsen vitsordat, haft en betungande arbetsbörda. Med hänsyn
härtill kan det vara i viss mån förklarligt om dröjsmål och mindre ändamålsenliga
remissåtgärder stundom förekomma vid handläggningen av
ärenden, vilka såsom det förevarande icke äro av alldeles enkel beskaffenhet.
Jag är också övertygad om att Carlsson framdeles skall låta sig angeläget
vara, att ägna ökad uppmärksamhet åt remissbehandlingen av förekommande
ärenden och därvid iakttaga föreskrifterna i 1931 års cirkulär.
På grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt finner jag
mig kunna låta bero vid den erinran, som innefattas i det nu anförda.

Jag vill slutligen tillägga, att det uppenbarligen är av vikt att länsstyrelsen
vidtager erforderliga organisatoriska åtgärder i fråga om tillsyn och
kontroll över ärendenas handläggning i syfte att förebygga onödiga dröjsmål.
Härutinnan är upplyst att länsstyrelsen — tydligen med föranledande
av bl. a. det nu ifrågakomna målets behandling — den 18 november 1959
utfärdat vissa föreskrifter rörande landskansliet, enligt vilka tillsyn åvilar

375

sektionscheferna och vissa lägre tjänstemän. I anledning härav vill jag
endast framhålla, att det givetvis är av betydelse att icke heller den tillsyn
över ärendenas gång underlåtes, som jämlikt länsstyrelseinstruktionen åvilar
landshövding och avdelningschef.

16. Alltför vidlyftigt remissförfarande i vissa å länsstyrelses
planeringssektion handlagda ärenden

Vid min inspektion år 1960 av länsstyrelsen i Gävleborgs län iakttogs,
bl. a., att remissförfarandet i vissa på planeringssektionen handlagda tillståndsärenden
syntes ha utsträckts långt utöver vad som varit erforderligt.
Som exempel antecknades i inspektionsprotokollet följande fall.

1. I skrivelse den 21 mars 1959 ansökte en person om tillstånd jämlikt
79 § byggnadsstadgan för uppförande av nybyggnad, som skulle innefatta
tätbebyggelse. Över ansökningen inhämtades yttranden av distriktsingenjören
för vatten och avlopp samt länsarkitekten, vilken förklarade sig ha
samrått med överlantmätaren. Därefter remitterades ärendet till överlantmätaren,
som i likhet med de båda tidigare remissinstanserna avstyrkte
bifall. Handlingarna kommunicerades därpå sökanden, som vidhöll sin
ansökan. Nya yttranden inhämtades därefter i tur och ordning från de
redan hörda myndigheterna, vilka förklarade sig sakna anledning ändra
ståndpunkt eftersom nya omständigheter icke förebragts. Sedan sålunda
sju remissyttranden avgivits — av vilka åtminstone tre eller fyra syntes
onödiga — avslog länsstyrelsen ansökningen utan motivering.

2. En kommunal vattenverksstyrelse anhöll i en den 26 februari 1959
till länsstyrelsen inkommen ansökan om tillstånd enligt 33 § lagen om allmänna
vägar att på ett avstånd av 17 meter från mitten av allmän väg
uppföra ett reningsverk enligt bifogade ritningar. Ansökningen tillstyrktes
av byggnadsnämnden under framhållande att byggnadslov ej erfordrades,
eftersom utomplansbestämmelser saknades och detaljplan för området ej
fastställts. I ett därefter avgivet yttrande förklarade vägförvaltningen i
länet, att ur vägtrafiksynpunkt intet vore att erinra mot placeringen av
reningsverket. Vägförvaltningen uttalade vidare, utan angivande av skäl,
att yttranden borde inhämtas från distriktsingenjören för vatten och avlopp
och från länsarkitekten, innan ansökningen prövades. Efter remiss
anförde distriktsingenjören att förste provinsialläkaren vid samråd förklarat
sig ej ha någon erinran mot den föreslagna placeringen och att denna av
distriktsingenjören ur ekonomisk och teknisk synpunkt bedömdes vara den
mest fördelaktiga. Härefter remitterades handlingarna till länsarkitekten,
som i avgivet yttrande tillstyrkte byggnadens uppförande under framhållande,
att byggnaden icke strede mot de i 122 § byggnadslagen angivna
grundsatserna. Sedan handlingarna därefter remitterats till överlantmätaren
och denne återställt desamma med tillstyrkan, avgjordes ärendet genom
resolution den 25 maj 1959 av länsstyrelsen, som därvid beviljade den begärda
dispensen enligt 33 § väglagen. Därjämte prövade länsstyrelsen i sin
resolution jämlikt 143 § byggnadsstadgan skäligt förklara, att anläggningen
icke kom me att stå i strid med de grundsatser, som angåves i 122 § byggnadslagen.

376

Till inspektionsprotokollet lät jag anteckna följande: Av ritningarna
rörande det ifrågavarande reningsverket framginge, att fråga vore om en
förhållandevis liten byggnad, som knappast kunde hänföras till sådana anläggningar
— hotell, sjukhus och industrier — vilka enligt 135 och 143 §§
byggnadsstadgan ej finge uppföras utan att länsstyrelsen dessförinnan prövat
att anläggningen ej stode i strid med de natur- och kulturskyddsintressen,
som skyddades i 122 § byggnadslagen. Med hänsyn härtill syntes ärendet
ha kunnat avgöras utan ytterligare remisser, sedan vägförvaltningen
avgivit sitt yttrande. Därest reningsverket varit att hänföra till sådan anläggning,
som avsåges i 143 § byggnadsstadgan, hade i varje fall anledning
saknats att remittera ansökningen till annan än länsarkitekten. Eftersom
länsstyrelsen icke ägt ingå i prövning av ändamålsenligheten av reningsverket
ur teknisk och ekonomisk synpunkt, framstode remissen till distriktsingenjören
som meningslös. Icke heller syntes någon rimlig anledning ha
förelegat att remittera handlingarna till överlantmätaren. Det vore av vikt,
att länsstyrelsen icke genom obehövliga remisser fördröjde ärendenas avgörande
och förorsakade andra myndigheter onödigt arbete.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande, därvid åberopades en av
förste länsnotarien Henrik Källström — vilken handhaft ärendenas beredning
— upprättad promemoria.

Vid ärendets prövning uttalade jag följande.

Vad från länsstyrelsens sida anförts giver mig icke anledning frångå uppfattningen
att remissförfarandet i de ifrågavarande ärendena kunnat och
bort avsevärt begränsas. Sålunda kan jag beträffande det förstnämnda
ärendet icke finna, att sökandens påminnelser voro av beskaffenhet att
motivera förnyade remisser till tre redan hörda myndigheter. Dessa remisser
ha icke heller tillfört ärendet nya synpunkter. Vad särskilt angår överlantmätarens
hörande må påpekas, att denne redan i samband med remissen
till länsarkitekten sattes i tillfälle framlägga sina synpunkter. Med anledning
av vad som anförts därom, att remisser till överlantmätaren i viss
mån äro avsedda som information för denne angående bebyggelseutvecklingen
får jag framhålla, att dylik information uppenbarligen icke bör lämnas
genom infordrande av remissyttrande — vilket uppehåller ärendets avgörande
— utan i annan ordning, t. ex. genom att avskrift av besluten
expedieras till överlantmätaren.

Beträffande handläggningen av det andra ärendet kan jag begränsa mig
till att hänvisa till vad därom närmare anförts i inspektionsprotokollet.
Därutöver må dock tilläggas, att den i länsstyrelsens yttrande avhandlade
remissen till distriktsingenjören icke kan — lika litet som remisser till överlantmätaren
— motiveras av hänsyn till vederbörandes behov av information.

377

Vad sålunda förekommit i fråga om alltför vidlyftigt remissförfarande —
och vad jag i övrigt härom iakttog vid min inspektion av länsstyrelsen —
ger mig anledning erinra om innehållet i Kungl. Maj:ts cirkulär den 5 juni
1931 angående remissers verkställande och besvarande. I detta cirkulär
har Kungl. Maj:t — i syfte att genomföra en begränsning av remissväsendet
för att vinna lättnad i arbetsbördan och skyndsammare behandling av
ärendena — anbefallt myndigheterna att noga pröva behovet av att infordra
remissyttranden, därvid närmare anvisningar i saken lämnats. Det
är min förhoppning att länsstyrelsen i fortsättningen kommer att ägna ökad
uppmärksamhet åt ärendenas remissbehandling i det i cirkuläret angivna
syftet.

17. Fråga vilken prövning som bör föregå länsstyrelses åtgärd att

— på grundval av dom i trafikmål — upptaga frågan om åter kallelse

av vederbörandes körkort och därvid infordra
förklaring av körkortsinnehavaren

Av handlingarna i ett efter klagomål av budgetsekreteraren Hans Poppius
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Genom lagakraftvunnen dom den 28 september 1959 dömde Stockholms
rådhusrätt klaganden att böta 12 dagsböter för att han vid ett tillfälle i
mars samma år framfört personbil med en hastighet av 45 km/tim., oaktat
högsta tillåtna hastighet å platsen i fråga var 30 km/tim.

I anledning därav tillställde Ö. Ä. klaganden en skrivelse, däri ämbetet

— under förmälan att fråga uppstått om återkallelse av för honom utfärdat
körkort — lämnade klaganden tillfälle att inom en vecka efter delfåendet
inkomma med skriftlig förklaring vid äventyr att ärendet eljest avgjordes.
Vid skrivelsen fanns fogat ett den 13 november 1959 dagtecknat
utdrag av körkortsregistret rörande klaganden, avseende tiden efter den
1 januari 1956. I utdraget fanns icke upptagen anteckning om annan av
klaganden begången trafikförseelse än den nyss omnämnda fortkörningen.

Sedan klaganden den 7 januari 1960 erhållit del av berörda skrivelse,
anhöll han följande dag att Ö. Ä. — då remissen till honom syntes ha tillkommit
av misstag — ville omedelbart vidtaga rättelse.

Den 14 januari 1960 fann Ö. Ä., att ärendet icke skulle föranleda vidare
åtgärd.

Den 15 i samma månad — innan klaganden erhållit underrättelse om
sistnämnda beslut — insände han till Ö. Ä. en skrivelse, däri han såsom
infordrad förklaring åberopade innehållet i en bilagd promemoria.

Med en den 16 januari 1960 hit inkommen skrift överlämnade klaganden
ett exemplar av ifrågavarande promemoria. I denna promemoria vände sig
klaganden mot Ö. Ä:s åtgärd att i anledning av den ifrågavarande trafik -

378

förseelsen upptaga frågan om eventuell återkallelse av hans körkort och att
tillställa klaganden en skrivelse, enligt vilken tillfälle bereddes honom att
inkomma med förklaring. Denna åtgärd fann klaganden ur flera synpunkter
uppseendeväckande och för honom förödmjukande. I anslutning härtill anförde
klaganden i promemorian:

Lyckligtvis synes gällande rätt på förevarande område icke tillåta sådana
samhällsreaktioner. Ty naturligtvis måste utgångspunkten för det administrativa
förfarandet, då domstolsbehandling ägt rum, vara domstolens
bedömning av en påstådd förseelse. En administrativ myndighets överprövning
av domstolsbehandlingen i den meningen, att t. ex. en förseelse mot en
lokal föreskrift — genom inledande av kommunicering — presumeras vara
i stället ett grovt åsidosättande av en förarförpliktelse, får självfallet icke
förekomma. Jag kan därför inte finna annat än att trafiksektionens här
refererade skrivelse icke är lagligen grundad. Att skrivelsen likväl tillkommit,
synes mig i varje fall böra föranleda, att ytterligare riktlinjer för tilllämpningen
än de, som kan härledas ur gällande regler och förarbetena till
dem, anges på lämpligt sätt.

Med anledning av vad klaganden anfört inkom Ö. Ä. med yttrande, däri
framhölls att åtgärden att infordra förklaring från klaganden skett i enlighet
med då rådande praxis inom ämbetet rörande handläggningen av körkortsärenden.
Enligt denna praxis skulle nämligen i fråga om »fortkörning»
körkortsmemorial upprättas om hastighetsöverskridandet — där den högsta
tillåtna hastigheten vore 50 km/tim. — uppginge till hälften av den högsta
tillåtna hastigheten; i övriga fall skulle memorial upprättas redan då överskridandet
uppginge till en tredjedel av den högsta tillåtna hastigheten.

Klaganden inkom därefter med påminnelser.

I skrivelse till klaganden anförde jag därefter följande.

Till en början får jag framhålla, att körkortsmyndigheten vid sin prövning
av frågan om återkallelse av körkort i anledning av viss trafikförseelse
icke är bunden av domstolsprövningen på sätt Ni synes antaga. Körkortsmyndighetens
prövning skall ske från delvis andra och vidare synpunkter
än domstolens (jfr SOU 1957: 18 s. 332 o. f.). Den omständigheten, att förseelsen
innebär överskridande av en i lokal ordning fastställd maximihastighet
och ansetts förskylla ett relativt lågt bötesstraff, är uppenbarligen icke
i och för sig av beskaffenhet att utgöra hinder för körkortsmyndigheten att
till prövning upptaga frågan om vederbörandes lämplighet som förare.

Av praktiska skäl tillämpa körkortsmyndigheterna vissa schabloner för
avskiljande av fall, som anses böra bli föremål för närmare granskning.
Häremot kan någon erinran i och för sig icke riktas, även om givetvis delade
meningar kunna råda i fråga om lämpligheten av gjorda gränsdragningar
(jfr JO:s ämbetsberättelse 1955 s. 296 o. f.). Det är emellertid tydligt, att

379

lokala förhållanden kunna motivera i viss mån skiftande schabloner och att
myndigheterna härutinnan måste äga viss rörelsefrihet.

I betraktande av vad nu anförts äro de av Ö. Ä. tillämpade riktlinjerna
för upprättande av körkortsmemorial — vilka tid efter annan torde av
ämbetet omprövas — icke av beskaffenhet att påkalla inskridande från min
sida.

Beträffande härefter handläggningen av ärenden, som sålunda schablonmässigt
utsovrats för närmare granskning, har min företrädare såsom justitieombudsman
i förenämnda ämbetsberättelse uttalat, att infordrande av
förklaring från körkortsinnehavaren icke bör ske rent schematiskt utan
föregås av en individuell prövning, därvid i tveksamma fall utredning
rörande förseelsen bör verkställas innan ärendet utställes till förklaring. För
min del kan jag också instämma i detta uttalande rörande önskvärdheten
av att remissförfarande icke sker annat än i sådana fall, där med hänsyn
till föreliggande omständigheter återkallelse eller varning med fog kan
ifrågasättas. Möjligheten för myndigheterna att på detta stadium av handläggningen
ingå på en individuell prövning av ärendena torde dock i viss
mån vara beroende av rådande arbetsbelastning och personaltillgång.

Det ärende, som berörde Eder — och som enligt tillämpad schablon utgjorde
ett gränsfall — har remitterats utan föregående individuell prövning.
Hade sådan skett, skulle tydligen — enligt vad Ö. Ä.:s beslut den 14 januari
1960 ger vid handen — någon remiss icke ha ägt rum. Att kommuniceringen
sålunda enligt tillämpad ordning icke föregåtts av individuell prövning kan
emellertid, av förut angivet skäl, icke anses innefatta fel. Såsom förut framhållits
bör emellertid ett dylikt schematiskt kommunikationsförfarande om
möjligt undvikas. Enligt vad jag inhämtat har Ö. Ä. också numera frångått
detta förfarande i ärenden av nu ifrågavarande slag.

Under hänvisning till det ovan anförda finner jag klagomålen icke föranleda
vidare åtgärd från min sida.

18. Vid körkortsansökan fogat läkarintyg är att anse som offentlig
handling, varav envar äger taga del

I en den 4 januari 1960 hit inkommen skrift påtalade fil. stud. Bill Hackman,
att läkarintyg, som fogas vid ansökan till överståthållarämbetet och
länsstyrelserna om erhållande av körkort, betraktades som offentlig handling.
Detta hade medfört att intygen utnyttjades i kommersiellt syfte.
Med anledning härav ifrågasatte Hackman, under hänvisning till bestämmelserna
om läkares tystnadsplikt, om det vore riktigt att behandla ifrågavarande
läkarintyg som offentliga handlingar.

380

I 2 kap. 1 § första stycket tryckfrihetsförordningen stadgas, att varje
svensk medborgare skall äga fri tillgång till allmänna handlingar. I denna
rätt må gälla allenast sådana inskränkningar, som påkallas av vissa i lagrummet
angivna hänsyn. De fall, då enligt dessa grunder allmänna handlingar
skola hållas hemliga, ha med stöd av nämnda lagrums andra stycke
upptagits i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar (sekretesslagen).

Enligt 2 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen äro allmänna
handlingar alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar,
vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade. Jämlikt
8 § första stycket samma kapitel skall allmän handling, som ej skall hållas
hemlig, på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas
den som för läsning eller avskrivning på stället önskar taga del därav.

De av klaganden påtalade läkarintygen äro allmänna handlingar i enlighet
med angivna bestämmelser i tryckfrihetsförordningen. Intygen äro icke
av beskaffenhet att jämlikt sekretesslagen kunna hållas hemliga. Myndigheterna
äro följaktligen pliktiga att tillmötesgå begäran om att få taga del
av intygen.

Vad därefter angår frågan om vad nu sagts om rätt för envar att taga
del av dylika intyg är förenligt med bestämmelserna om läkares tystnadsplikt
vill jag erinra, att sistnämnda bestämmelser, enligt uttrycklig föreskrift
i 60 § allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930, icke medföra
någon inskränkning i läkares skyldighet att verkställa förrättning och
avgiva utlåtande eller intyg samt därvid förfara enligt gällande författningar
och instruktioner. Sådant läkarintyg, som skall fogas vid ansökan
om körkort, avfattas enligt vederbörligen fastställt formulär. Läkare är sålunda
oförhindrad att lämna de upplysningar, som enligt formuläret begäras
av honom.

På grund av det anförda och då jag icke fann tillräckliga skäl föreligga
att göra framställning om ändring av gällande bestämmelser, såvitt nu är
i fråga, föranledde klagoskriften icke någon min åtgärd.

19. Fråga huruvida — sedan dispens från skyldigheten att anordna
skyddsrum givits på den grund att anordnandet skulle medföra
oskäliga kostnader — dispensen må återkallas, därest med hänsyn
till ändrade förhållanden angivna dispensgrund ej
längre kan åberopas

Enligt 24 § 1 mom. civilförsvarslagen den 15 juli 1944 skulle vissa anläggningar
och byggnader vara försedda med s. k. enskilt skyddsrum. I 2 mom.
stadgades, att gemensamt skyddsrum finge anordnas för två eller flera närbelägna
anläggningar eller byggnader, där det kunde ske utan eftergivande

381

av skäliga anspråk på skydd mot skada av fientlig verksamhet. Kunde ej
överenskommelse träffas om anordnande av gemensamt skyddsrum, ankom
det enligt 60 § på länsstyrelsen att förordna om sådant skyddsrum och dess
belägenhet, så ock att bestämma grunderna för kostnadens fördelning. Funnes
ägaren icke skäligen kunna inrätta erforderligt skyddsrum i egen fastighet
eller byggnad och kunde behovet av skyddsrum icke lämpligen tillgodoses
genom anordnande av gemensamt skyddsrum, ägde länsstyrelsen medgiva
ägaren rätt att inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller
byggnad.

Från skyldigheten att anordna skyddsrum ägde länsstyrelsen enligt 28 §
medgiva befrielse dels om anordnandet prövades medföra oskälig kostnad,
dels i den mån befrielse kunde ske utan eftergivande av skäliga anspråk på
skydd mot skada av fientlig verksamhet.

Bestämmelser av i huvudsak motsvarande innehåll äro intagna i civilförsvarslagen
den 22 april 1960.

I skrivelse den 25 juli 1956 till bostadsrättsföreningen Troheten i Eskilstuna
förklarade sig länsstyrelsen i Södermanlands län, med stöd av 28 §
civilförsvarslagen, medgiva föreningen sökt befrielse från skyldigheten att
anordna skyddsrum inom vissa av föreningen planerade, källarlösa radhus i
staden. I skrivelsen erinrade länsstyrelsen emellertid, att »befrielsen» innebure
att föreningen kunde »bli pliktig deltaga i kostnaderna för ett gemensamt
skyddsrum, vilket framdeles eventuellt kan komma att anordnas inom
ifrågavarande bostadsområde».

Vid av mig under år 1957 verkställd inspektion av länsstyrelsen uppmärksammade
jag ifrågavarande dispensärende, därvid jag i anledning av
innehållet i berörda skrivelse framhöll — såvitt nu är ifråga — att det
syntes oklart vilken grund som kunde föreligga för den av länsstyrelsen omförmälda
skyldigheten att deltaga i framtida skyddsrumskostnader och
under vilka omständigheter en sådan skyldighet kunde göras gällande mot
fastighetsägaren.

Efter remiss avgåvos yttranden av länsstyrelsen, Sveriges fastighetsägareförbund
samt civilförsvarsstyrelsen.

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag följande.

Såvitt handlingarna utvisa, har den av länsstyrelsen givna dispensen
grundats därå, att anordnande av skyddsrum för radhusen skulle medföra
oskälig kostnad. Det spörsmål, som i ärendet föreligger, avser sålunda huruvida
en på dylik grund given dispens kan återkallas, därest det med hänsyn
till ändrade omständigheter — närmast genom tillkomsten av ytterligare
bebyggelse, som skulle giva möjlighet att anordna gemensamt skyddsrum
— icke längre skulle vara förenat med oskälig kostnad att anordna skyddsrum
för radhusen.

382

I denna fråga har länsstyrelsen hävdat, att laga hinder icke kunde anses
möta mot dylik framtida omprövning av dispensbeslutet, därvid länsstyrelsen
framhållit att — därest en omprövning icke skulle kunna företagas —
dispensprövningen måste ske mycket restriktivt för att icke skäliga anspråk
på tillgång till skyddsrum enligt gängse behovsprövning skulle eftersättas.
Fastighetsägareförbundet har gjort gällande, att det icke vore lagligen möjligt
att, efter given dispens, ålägga fastighetsägaren skyldighet att bidraga
till anordnande av senare tillkommet skyddsrum. Civilförsvarsstyrelsen har
för sin del funnit tveksamt, huruvida dispensbestämmelsema kunde tolkas
på sätt länsstyrelsen hävdat, därvid styrelsen framhållit att en förutsättning
för att anordna gemensamt skyddsrum för flera fastigheter torde vara,
att skyddsrumsfrågan för dessa aktualiserades någorlunda samtidigt. Å
andra sidan har styrelsen icke funnit lydelsen av 28 § civilförsvarslagen
innebära, att ett dispensmedgivande i och för sig måste vara förbehållslöst.
Styrelsen har slutligen framhållit, att sedan juni månad 1957 skyddsrum
för radhus icke längre behövde inrättas.

Det sålunda diskuterade spörsmålet om återkallande av medgiven
skyddsrumsdispens är icke särskilt reglerat i lagstiftningen och synes icke
heller ha närmare berörts under förarbetena till hithörande bestämmelser.
Inom doktrinen har man beträffande återkallelse av s. k. gynnat beslut på
grund av nya faktiska omständigheter ansett åtskillnad böra göras mellan
dels återkallelse av säkerhetsskäl, t. ex. med hänsyn till brandfara, trafikfara
samt allmän ordning och säkerhet i övrigt, dels återkallelse av andra
skäl. Därvid har ur principiell synpunkt hinder icke ansetts böra möta mot
återkallelse på grund av säkerhetsskäl, därest trängande sådana kunna åberopas,
under det att återkallelse av andra skäl i princip icke bör ifrågakomma
med hänsyn till den gynnades behov av trygghet (se Westerberg: Om
rättskraft i förvaltningsrätten s. 350 o. f.).

I de undantagsfall, då anordnande av skyddsrum på grund av särskilt
ogynnsamma betingelser skulle medföra oskälig kostnad, äger fastighetsägaren
påräkna befrielse från sin skyldighet härutinnan. Det starka allmänna
intresset av att befolkningen på utsatta orter skall kunna åtnjuta
visst skydd vid luftanfall o. d. har i sådana undantagsfall ansetts böra och
kunna eftergivas. I dylikt fall kommer fastighetsägaren tydligen i en gynnad
position i förhållande till andra fastighetsägare genom att han helt
befrias från kostnader för skyddsrum. Det är emellertid härvid att märka,
att kostnader för skyddsrum torde kunna inräknas i de produktionskostnader,
som bli bestämmande för hyrorna i nybyggda fastigheter, och att
sålunda meddelad dispens ofta innebär en faktisk ekonomisk lättnad för i
första hand hyresgästerna.

Om förhållandena ändras därhän, att det blir möjligt att utan oskälig
kostnad anskaffa skyddsrum för fastighetens behov — t. ex. genom inrättande
av skyddsrum i nytillkommen bebyggelse — föreligger icke längre

383

den omständighet, som motiverat eftersättande av eljest föreskrivet skydd
till personlig säkerhet. Vid sådant förhållande tala uppenbarligen ur allmän
synpunkt starka skäl för att det dittills eftersatta skyddet blir tillgodosett.
Intresset för fastighetsägare och hyresgäster att bibehållas i sin gynnade
ekonomiska position synes härvid i princip böra få stå tillbaka för det allmänna
skyddsintresset. I praxis synes man även ha ansett, att hinder i och
för sig icke kan möta mot återkallelse av dispens, som givits av kostnadsskäl
(t. ex. RÅ 1941 not. K 36, 1945 not. K 151).

Om jag sålunda, i enlighet med det nu anförda, kan ansluta mig till länsstyrelsens
ståndpunkt att hinder ur principiell synpunkt icke föreligger för
omprövning av meddelad dispens, synes det mig emellertid i vissa fall kunna
vara tveksamt hur en sådan omprövning bör utfalla. Så kan det t. ex. te sig
obilligt att återkalla given dispens även lång tid därefter, om detta skulle
medföra påtagliga ekonomiska nackdelar för den enskilde utan större vinst
ur skyddssynpunkt. Avsikten med att jag vid min inspektion av länsstyrelsen
upptagit förevarande ärende var närmast att med ledning av praktiska
fall få belyst vilka riktlinjer som tillämpades vid återkallelse av givna dispenser.
Av remissyttrandena synes emellertid framgå, att sådana fall äro
sällsynta och att någon viss praxis icke utbildat sig. Vid sådant förhållande
saknar jag anledning att ingå på spörsmålet i vidare mån än att jag vill
framhålla vikten av att dylika ärenden prövas med beaktande av de motsatta
intressen som här göra sig gällande, å ena sidan det ur samhällets
synpunkt viktiga skyddsintresset och å andra sidan intresset av att enskilda
icke onödigtvis försättas i ekonomiska svårigheter.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

20. Fråga i vad mån — vid prövning av ansökan om anstånd med
verkställighet av frihetsstraff — hänsyn må tagas
till arbetsgivarintressen

Vid min inspektion år 1958 av länsstyrelsen i Örebro län uppmärksammades
följande.

Den 23 april 1957 hade länsstyrelsen meddelat traktorföraren Johan
Edvin S. uppskov till den 23 maj 1957 med verkställigheten av Svea hovrätts
lagakraftvunna dom den 20 februari 1957, varigenom S. ådömts en
månads fängelse för rattfylleri. Som skäl för ansökningen hade S. åberopat,
att det vore beklagligt, om han mitt under vårbruket skulle ställa sin arbetsgivare
utan traktorförare.

Den 2 maj 1957 hade länsstyrelsen vidare meddelat gruvarbetaren Waldemar
J. uppskov till den 20 juni 1957 med verkställigheten av rådhusrättens
i Köping lagakraftvunna dom den 19 mars 1957, varigenom J. ådömts
tre månaders fängelse för rattfylleri. Som skäl för ansökningen hade J. åberopat,
att han till den 1 september samma år vore sysselsatt med vissa gruv -

384

byggnadsarbeten. Av i ärendet upprättad polisrapport framgick, att arbetsgivaren
förklarat sig tacksam om uppskovet kunde beviljas, då det vore
svårt att få yrkeskunnigt folk till berörda arbeten. Enligt en av föredraganden
å akten gjord blyertsanteckning förordades det beviljade uppskovet för
att underlätta för arbetsgivaren att anskaffa ersättare för J.

Jag anmärkte, att uppskoven i berörda ärenden icke syntes ha tillgodosett
annat än arbetsgivarnas intressen och följaktligen icke varit behövliga
med hänsyn till sökandenas personliga förhållanden. Jag erinrade, att det
här vore fråga om en sociallagstiftning till förmån för de dömda, icke för
deras arbetsgivare.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande av länsassessorn Arne
Beskow — vilken varit föredragande i de båda ärendena — och med eget
yttrande.

Beskow anförde i sitt yttrande följande.

Jämlikt 15 § lagen om verkställighet av frihetsstraff in. m. må länsstyrelse
medgiva uppskov med verkställighet av frihetsstraff »om med hänsyn
till den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning eller övriga förhållanden
synnerliga skäl för uppskov prövas föreligga». I prop. nr 342/1945 ha angivits
vissa exempel på situationer då uppskov enligt sagda lagrum anses
kunna beviljas. Däribland upptages det fall, då den dömde har ett utpräglat
säsongarbete och därför skulle lida särskilt stort ekonomiskt avbräck,
därest han omedelbart skall avtjäna straffet. Sagda exempel avser således
det förhållandet, att en omedelbar verkställighet medför förlust för den
dömde själv. Om t. ex. specialarbetare omedelbart skall undergå frihetsstraff
kan detta emellertid även medföra förlust för hans arbetsgivare, och risken
härför är särskilt stor i tider med brist på kvalificerad arbetskraft. Om
t. ex. en traktorförare ej medges uppskov med verkställighet av straff under
den mest brådskande skördetiden och ersättare ej genast kan erhållas
kan för övrigt den förlust en arbetsgivare lider på grund av vägrat uppskov
även innebära motsvarande förlust för samhället. Det i lagrummet
förekommande uttrycket »den dömdes yrkesutövning eller övriga förhållanden»
synes ej utesluta, att man vid avgörandet av ärenden om uppskov
med straffverkställighet skall taga hänsyn till de förluster en omedelbar
straffverkställighet kan förorsaka den dömdes arbetsgivare. Därest en arbetsgivare
lider förluster av en omedelbar straffverkställighet kan detta för
övrigt ofta i själva verket medföra försämrade förvärvsutsikter för den dömde
efter straffets avtjänande. Det kan nämligen ej anses vara ägnat att förvåna
om en arbetsgivare i framtiden blir mindre villig att behålla eller
anställa en person, som förorsakat honom förlust genom att han vid olämpligt
tillfälle måst avbryta sin anställning för att avtjäna straff. Även i de
fall den dömdes arbetsförhållanden ej äro sådana att han framdeles personligen
skulle få nackdel av att han ej fått uppskov med verkställighet av
frihetsstraff torde en sådan tolkning av lagbestämmelserna att hänsyn ej
får tagas till tredje man generellt sett medföra försämrade utkomstmöjligheter
för personer, som dömts till frihetsstraff. Då arbetsgivare haft kontakt
med länsstyrelsen i ärenden angående uppskov med straffverkställighet
har det också förekommit att de låtit förstå, att ett avslag å uppskovsansökan
skulle medföra att de i fortsättningen skulle anse sig nödsakade att
söka undvika att anställa personer, vilka vänta på att avtjäna frihetsstraff.

385

Ett dylikt resultat synes både ur de dömdas och samhällets synpunkter
högst olyckligt särskilt med hänsyn till att ett stort antal dömda måste
byta sysselsättning t. ex. enär de på grund av rattfylleri mist sina körkort.
Ur sagda synpunkter har jag i de fall dömda personer anhållit om uppskov
med verkställighet av frihetsstraff under åberopande av de förluster deras
arbetsgivare skulle lida av en omedelbar straffverkställighet undersökt möjligheterna
för arbetsgivaren att skaffa ersättare, i vilken fråga jag brukat
rådgöra med tjänstemän å arbetsförmedlingen. I de fall skäl till uppskov
enligt sagda resonemang ansetts föreligga har som regel lämnats helt kort
tid till dess arbetsgivaren beräknats kunna skaffa ersättare.

Det i propositionen angivna exemplet å skäl för uppskov att en dömd
fullgör värnpliktstjänstgöring och endast kort tid återstår av sagda tjänstgöring
synes även giva visst stöd för uppfattningen att hänsyn skall tagas
ej enbart till den dömdes egna intressen.

Det förhållandet, att uppskov med verkställighet av frihetsstraff ej medges
på ansökan av arbetsgivare utan förutsätter, att den dömde själv gör
framställning därom synes för övrigt i realiteten medföra att frågan om
uppskov blir prövad endast i de fall den dömde anser detta vara till fördel
för honom själv. Att uppskov ej kan medges på ansökan av den dömdes
arbetsgivare kan å andra sidan ej åberopas till stöd för att hänsyn ej må
tagas till dennes förluster, då uppskov ej heller synes kunna medges på ansökan
av sådan anhörig, vars vårdbehov man enligt propositionen skall taga
hänsyn till.

Därest JO emellertid skulle anse min ovannämnda av sociala och samhällsekonomiska
skäl motiverade tolkning av 15 § i lagen om straffverkställighet
av frihetsstraff felaktig vore jag tacksam för ett uttalande i
frågan.

Länsstyrelsen anförde för sin del följande.

Som av Beskows yttrande framgår synes denne hävda, att länsstyrelsens
ställningstagande i ifrågakomna två fall är förenligt med gällande lag. Länsstyrelsen
nödgas dock numera för sin del efter närmare övervägande medgiva,
att så de lege lata knappast torde vara fallet. Vad som vid ett studium
av förarbetena skulle kunna åberopas till stöd för länsstyrelsens beslut
skulle väl närmast vara den omständigheten, att bland annat nära anhörigs
— det vill säga annan persons än den dömde — behov av personligt bistånd
av den dömde enligt strafflagberedningen skulle kunna åberopas såsom skäl
för ett uppskov för denne.

Hur frågan de lege ferenda borde behandlas saknar länsstyrelsen anledning
att i detta sammanhang ingå på.

Som förklaring till länsstyrelsens handlingssätt kan anföras, att lagtextens
uttryck »den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning eller övriga
förhållanden» icke är helt entydigt språkligt sett, särskilt om man ställer
det samman med ett efter vad det vill synas lagligt anstånd, beviljat främst
i nära anhörigs intresse.

Länsstyrelsen har numera gått i författning om att bringa sin praxis i
överensstämmelse med den uppfattning, som av JO omfattas, för vars riktighet
länsstyrelsen finner de starkaste skälen kunna anföras.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

25 — Justitieombudsmannens ärnbetsberiittelse till 1961 års riksdag

386

Avfattningen av stadgandet i 15 § andra stycket straffverkställighetslagen
och förarbetena till stadgandet (se SOU 1944: 50 s. 17 och 260 samt
prop. nr 342/1945 s. 141, jfr s. 224) ge enligt min mening klart vid handen,
att det är hänsynen till den dömdes — och icke hans arbetsgivares — förhållanden
och intressen som i princip skola vara avgörande, när det gäller
att bedöma, huruvida uppskov med straffverkställighet skall beviljas. Att
— i de fall där den dömdes intresse av ett uppskov sammanfaller med arbetsgivarens
— även den sistnämnde har nytta av uppskovet är en sak för
sig. I sitt yttrande har länsstyrelsen vitsordat riktigheten av den — på
grund av mitt angivna principiella betraktelsesätt — framställda anmärkningen
och upplyst att praxis vid länsstyrelsen ändrats i enlighet härmed.
Jag låter därför bero vid vad i saken förevarit.

21. Fråga huruvida den, som jämlikt butikstängningslagen beviljats
tillstånd att idka viss handel utom vanlig affärstid, äger anföra
besvär över därefter meddelat tillstånd för annan att idka
samma slags handel

Den 29 januari 1957 meddelade landsfiskalen i Älvdalens distrikt, jämlikt
11 § butikstängningslagen, viss person tillstånd att från en kiosk i
Kyrkbyn försälja varm korv m. m. under utsträckt affärstid. Över beslutet
anförde Dalarnas Korvhandlareförening besvär hos länsstyrelsen i Kopparbergs
län »å på platsen redan befintliga korvhandlares vägnar», därvid
yrkades att beslutet måtte upphävas. Genom utslag den 14 mars 1957 fann
länsstyrelsen ej skäl göra ändring i det överklagade beslutet.

Vid min inspektion av länsstyrelsen år 1958 uppmärksammades ifrågavarande
ärende, därvid jag framhöll att det syntes oklart vilka överväganden
som föranlett länsstyrelsen att anse föreningen saklegitimerad och att
sålunda upptaga besvären till materiell prövning.

I infordrat yttrande framhöll länsstyrelsen, att förfarandet icke vore formellt
oantastligt eftersom föreningen icke företett fullmakt från å platsen
befintliga korvhandlare. Då emellertid skäl till ändring av överklagade beslutet
icke ansågs föreligga, hade länsstyrelsen ej funnit nödvändigt infordra
någon formell fullmakt.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Avsikten med mitt vid inspektionstillfället gjorda uttalande var i första
hand att få klarlagt, huruvida länsstyrelsen — eftersom någon fullmakt för
föreningen att föra enskilda medlemmars talan icke syntes föreligga och
någon huvudman icke ens namngivits — möjligen ansåge föreningen som
sådan äga besvärsrätt. En dylik uppfattning — som otvivelaktigt skulle

387

vara felaktig — har länsstyrelsen emellertid icke hävdat. I stället har anförts,
att föreningen betraktats som ombud för vissa tillståndshavare, ehuru
förhållandet icke styrkts med fullmakt. Jag låter bero vid länsstyrelsens
förklaring till den formella oegentlighet, som härutinnan förelupit.

Länsstyrelsens handläggning av ärendet har sålunda skett från den principiella
uppfattningen, att besvärsrätt i fall som det förevarande kan anses
tillkomma den eller dem, som å platsen redan beviljats tillstånd till försäljning
utom vanlig affärstid. Med anledning härav får jag anföra följande.

I likhet med de flesta andra förvaltningsrättsliga författningar saknar
butikstängningslagen bestämmelser, som närmare reglera besvärsrättens
räckvidd. Frågan härom är sålunda att bedöma med ledning av den allmänna
grundsats, som i rättstillämpningen kommit till uttryck vid prövningen
av hithörande spörsmål. Principen synes härvid vara, att besvärsrätt
allenast tillkommer den, vars rättsliga ställning eller eljest erkända
intresse på ett för honom ofördelaktigt sätt rönt inverkan av beslutet.

Vid bedömningen i vad mån ett jämlikt 11 § butikstängningslagen meddelat
tillstånd berör andra rörelseidkares legitima intressen är att märka,
att tillståndsprövningen skall jämlikt 3 mom. i samma paragraf innefatta
en avvägning mellan å ena sidan det gagn för allmänheten och å andra
sidan de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall
till framställningen. Med uttrycket »annan handel» avses enligt lagmotiven
och fast praxis endast sådan handel, som äger rum under vanlig affärstid,
och sålunda icke jämväl handeln å utsträckt tid. Den omständigheten att
sistnämnda handel rent faktiskt kan vållas avbräck genom att ett nytt tillstånd
meddelas är följaktligen icke av beskaffenhet att kunna tillmätas
betydelse vid tillståndsprövningen. Det är med andra ord den fasta handeln
och icke handeln under utsträckt affärstid, som lagstiftningen ger ett
visst konkurrensskydd.

I enlighet med det nu sagda synes ett jämlikt 11 § butikstängningslagen
meddelat tillstånd principiellt icke kunna sägas beröra andra sådana tillståndshavares
rätt. Det kan därför enligt min mening med fog hävdas, att
besvärsrätt icke heller bör tillkomma dessa.

Till stöd för länsstyrelsens förfarande att upptaga ifrågavarande besvär
till materiell prövning — jag bortser här från den formella oegentlighet som
förelupit — skulle kunna åberopas, att Kungl. Maj:t i statsrådet i motsvarande
fall plägar ingå i saklig prövning av besvären. Det synes emellertid
kunna ifrågasättas, om denna Kungl. Maj:ts praxis är att fatta som uttryck
för att besvärsrätt anses föreligga och om den icke i själva verket grundar
sig på den befogenhet att vid sidan av besvärsinstitutet föranstalta om rättelse,
vilken anses i viss begränsad utsträckning kunna på grund av själva
subordinationsförhållandet tillkomma överordnat organ. Även om Kungl.
Maj:t ansett sig härutinnan äga viss frihet, framstår det dock som ytterst
tveksamt huruvida en dylik befogenhet till mindre formbundna ingripan -

388

den bör tillkomma jämväl länsstyrelserna i ärenden av förevarande beskaffenhet,
i varje fall där fråga icke är om uppenbart felaktigt beslut.

Såväl spörsmålet om den administrativa besvärsrättens räckvidd som frågan
om befogenheten för överordnat organ att annorledes än i besvärsväg
rätta underordnad myndighets beslut tillhöra de ämnen, som besvärssakkunniga
ha under övervägande. Jag saknar därför anledning att i vidare
mån än härovan skett ingå härpå.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

22. Befattningshavare å landskontor, som tjänstgjort som ordförande
i taxeringsnämnd, bör icke såsom protokollförare biträda
prövningsnämnden vid handläggning av besvär över
taxeringar, i vilka han själv deltagit

I samband med inspektion år 1959 av länsstyrelsen i Jönköpings län
uppmärksammades, att såsom protokollförare i länsprövningsnämnden anlitats
en befattningshavare på landskontoret, som tillika var ordförande i
taxeringsnämnd, och att från hans protokollföring icke undantagits ärenden
som han handlagt såsom taxeringsnämndsordförande. Härom antecknades
i det över granskningen upprättade protokollet följande.

Även om en protokollförare icke ägde deltaga i prövningsnämndens beslut,
kunde ifrågasättas om det vore lämpligt att den, som tjänstgjort såsom
ordförande i taxeringsnämnd, jämväl tjänstgjorde som protokollförare hos
prövningsnämnden vid handläggning av ärenden, som i första instans avgjorts
av samma taxeringsnämnd. En dylik sammankoppling av tjänster
kunde bl. a. leda till att en skattskyldig finge meddelanden från såväl taxeringsnämnd
som prövningsnämnd, undertecknade av samma person. En
sådan ordning syntes ägnad att rubba de skattskyldigas tilltro till taxeringsmyndigheternas
objektivitet och sålunda icke stå i överensstämmelse
med den princip, som låge till grund för reglerna om jäv.

Efter remiss avgav länsstyrelsen yttrande i ärendet och redovisade tillika
yttrande av förenämnde befattningshavare.

Ur allmän synpunkt måste det anses olämpligt att den, som tjänstgjort
såsom ordförande i taxeringsnämnd, biträder prövningsnämnden såsom protokollförare
vid handläggningen av besvär över taxeringar, i vilka han deltagit.
Protokollförarens närvaro i prövningsnämnden, då denna behandlar
mål och ärenden från protokollförarens taxeringsdistrikt, kan sålunda menligt
inverka på handläggningen. Härutinnan må pekas på att i en sådan
situation part vid muntlig förhandling kan känna sig hindrad att fritt
uttala sig om taxeringsnämndens åtgärder. Även ledamöterna själva kunna

389

under nu antydda omständigheter känna sig hindrade att uttala sig om
spörsmål, som ha samband med taxeringen. Vidare måste det, såsom uttalats
i remissprotokollet, för den skattskyldige framstå såsom egendomligt
att han vid tvist i en taxeringsfråga erhåller besked om taxeringsbesluten
i såväl första som andra instansen genom underrättelser, undertecknade av
en och samma person. Redan av nu anförda skäl är det påtalade förhållandet
ägnat att rubba de skattskyldigas förtroende för taxeringsmyndigheterna.

De i 85 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna om jäv för
ledamot i prövningsnämnd torde icke utan vidare gälla protokollförare i
prövningsnämnd. De i 37 § länsstyrelseinstruktionen upptagna jävsföreskrifterna
torde allenast ha avseende å handläggningen av ärenden inom
länsstyrelse och sålunda icke vara direkt tillämpliga i förevarande fall. Det
framstår såsom tveksamt huruvida rättegångsbalkens jävsbestämmelser
eller eljest meddelade jävsföreskrifter kunna anses analogt tillämpliga å en
protokollförare, som icke deltager i ärendes avgörande. Oavsett huru därmed
må förhålla sig, är det dock uppenbart att anlitande av taxeringsnämndsordförande
såsom protokollförare i prövningsnämnd vid handläggning och
prövning av besvär över taxering, i vilken protokollföraren deltagit i taxeringsnämnden,
är — på sätt här förut anförts — ägnat att rubba det förtroende
till myndigheterna, som jävsbestämmelserna äro avsedda att skydda,
och att en sådan ordning därför icke bör förekomma.

Då länsstyrelsen i sitt yttrande biträtt den i granskningsprotokollet uttalade
uppfattningen samt vidtagit åtgärd för rättelse i det anmärkta hänseendet,
lät jag bero vid mina i ärendet gjorda uttalanden.

23. Innebörden av taxeringsintendents och länsstyrelses prövning
av fråga om utdömande av vite för underlåtenhet av skattskyldig
att efterkomma föreläggande att avgiva självdeklaration

I samband med inspektion år 1959 av länsstyrelsen i Jönköpings län
granskades å landskontoret bl. a ett antal ärenden om föreläggande och
utdömande av vite enligt 1956 års taxeringsförordning. Av handlingarna i
ett sådant ärende inhämtades bl. a. följande.

Den 6 juni 1958 utfärdade ordföranden i Sofia femte taxeringsdistrikt i
Jönköpings stad föreläggande för fru Nanna Hansen att vid vite av 100
kronor inom fem dagar efter anmaningens mottagande till ledning vid 1958
års taxering avlämna allmän självdeklaration. Föreläggandet delgavs den
12 i samma månad. 1 en den 28 juni 1958 dagtecknad skrivelse till länsstyrelsen
anhöll taxeringsintendenten i länet — sedan samma dag från
taxeringsnämndens ordförande inkommit anmälan att Nanna Ilansen icke
efterkommit vitesföreläggandet — att vitet måtte utdömas. Sedan Nanna

390

Hansen den 1 augusti 1958 delgivits handlingarna, inkom hon till länsstyrelsen
med en den 6 i samma månad dagteeknad skrift, vari hon uppgav
att hon icke haft någon skattepliktig inkomst sedan oktober månad 1955,
då hon slutat viss anställning. Genom resolution den 12 november 1958 förordnade
länsstyrelsen att vitet ej skulle utdömas.

Med anledning av vad sålunda iakttagits antecknades i det över granskningen
upprättade protokollet att det syntes böra närmare klarläggas vilka
skäl som förelegat för anmaningen att avgiva deklaration, vilka kontakter
med den skattskyldige som föregått föreläggandet den 6 juni 1958 och som
utvisat förhandenvaron av tredska eller annat förhållande som gjort föreläggandet
påkallat, skälet till att föreläggandet utfärdats så sent under
taxeringsperioden samt arten av den granskning som taxeringsintendenten
underkastade inkomna framställningar om vites utdömande.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande, därvid fanns fogat yttrande
jämväl av taxeringsnämndsordföranden. Därefter införskaffades viss
kompletterande utredning.

Av de sålunda inkomna handlingarna framgår följande.

Taxeringsintendentens anmälan hos länsstyrelsen om vitets utdömande
var av denna lydelse:

Sedan taxeringsnämndens ordförande i Jönköpings stads Sofia V taxeringsdistrikt
till mig anmält, att fru Nanna Hansen, Lilla Sanna, Vättersnäs,
trots anmaning vid vite av 100 kronor ej inkommit med allmän självdeklaration
till ledning för 1958 års taxering, får jag härigenom överlämna
bifogade handlingar med anhållan om vitets utdömande.

De vid anmälningen fogade handlingarna innehöllo i huvudsak icke några
ytterligare uppgifter utöver dem som upptagits i anmälningen.

Landskamreraren och vederbörande föredragande länsassessor upplyste
om vitesärendets handläggning följande:

Anledningen till att vi ansågo det förelagda vitet icke böra utdömas är
fru Hansens brev den 6 augusti 1958 och den däri lämnade uppgiften, att
hon icke haft någon skattepliktig inkomst sedan oktober månad 1955. Vi
ansågo på grund härav, att det skulle vara alldeles onyttigt att framtvinga
en deklaration från henne och att det finge anses så ursäktligt att hon inte
efterkommit deklarationsföreläggandet, att vi borde befria henne från vitet.

Givetvis hade vårt ställningstagande blivit ett annat, om vi vetat att till
taxeringsnämnden inkommit en kontrolluppgift, enligt vilken fru Hansen
under ifrågakomna beskattningsår uppburit ett lönebelopp å 547 kronor.
Denna kontrolluppgift fanns emellertid icke bilagd handlingarna, när vi
handlade ärendet, och vi hade ingen anledning tro att någon sådan uppgift
eller annan handling var för taxeringsintendenten eller taxeringsnämnden
tillgänglig. Att det skulle vara någon nytta med att återremittera ärendet
till taxeringsintendenten för påminnelser förespeglade oss därför inte.

Beträffande handläggningen i taxeringsnämnden av frågan att infordra
självdeklaration från Nanna Hansen framgår av utredningen i ärendet att

391

till taxeringsnämnden inkommit kontrolluppgift, utvisande att Nanna Hansen
under år 1957 uppburit viss inkomst, som för henne medfört deklarationsskyldighet
vid 1958 års taxering, att uppgiften kommit taxeringsnämnden
till handa senare under taxeringsperioden än som sedvanligen brukade
vara fallet med uppgifter av hithörande slag, att taxeringsnämnden, innan
vitesföreläggandet den 6 juni 1958 utfärdades, den 12 april 1958 anmanat
Nanna Hansen att avlämna självdeklaration, dock utan att förelägga vite,
vilken anmaning hon icke efterkom samt att taxeringsnämnden i avsaknad
av deklaration åsatt Nanna Hansen taxering efter skön.

På grund härav finner jag erinran icke kunna riktas mot taxeringsnämndens
handläggning av vitesärendet. Jag vill dock understryka vikten av att
vitesföreläggande, då sådant anses böra tillgripas, meddelas utan tidsutdräkt.
I förevarande fall synes möjlighet ha förelegat — trots att kontrolluppgiften
försenats — att utfärda föreläggandet något tidigare än som
skedde.

Några särskilda bestämmelser ha icke meddelats rörande den anmälan,
varigenom taxeringsintendenten jämlikt 124 § taxeringsförordningen hos
länsstyrelsen anhängiggör fråga om uttagande av vite, förelagt i anmaning
att avgiva självdeklaration. Såsom framgår av förarbetena till taxeringsförordningen
(se prop. nr 150/1956 s. 324) ankommer det på taxeringsintendenten
att självständigt pröva, om ett av taxeringsnämnd förelagt vite bör
anmälas till länsstyrelsen för uttagande eller ej. Härigenom åstadkommes
en sovring så att utdömande av vite ej påkallas annat än när det framstår
som befogat. Taxeringsintendenten har alltså att allsidigt överväga huruvida
skäl föreligga för länsstyrelsen att utdöma vitet. Härvid är att märka
att länsstyrelsen har att — på samma sätt som en domstol — bedöma vitesfrågan
i dess helhet. Länsstyrelsen har sålunda bl. a. att pröva huruvida
vitet bort föreläggas och vitesbeloppets skälighet. Med hänsyn härtill framstår
det som erforderligt att redan i taxeringsintendentens anmälan till
länsstyrelsen om vitets utdömande upplysning lämnas om åtminstone de
grundläggande skäl, vilka enligt intendentens mening gjort framställningen
påkallad, såsom exempelvis arten av den skattskyldiges försummelse. I de
fall då — såsom i det förevarande — den skattskyldige varit på grund av
taxeringsförordningens föreskrifter skyldig att utan anmaning avlämna
självdeklaration men underlåtit att iakttaga denna sin skyldighet, bör i enlighet
med det nyss anförda detta förhållande angivas i anmälningen såsom
av väsentlig betydelse för länsstyrelsens bedömande av ärendet. Har sådan
skattskyldig före vitesföreläggandet anmanats att avgiva deklaration —
vilket icke är ovanligt — bör jämväl detta förhållande uppgivas i anmälningen,
enär därav framgår att åtgärd vidtagits för att erinra vederbörande
om deklarationsförsummelsen och förmå den skattskyldige att frivilligt fullgöra
sin deklarationsplikt.

T förevarande fall har taxeringsintendenten som skäl för sin anmälan

392

allenast åberopat, att Nanna Hansen trots vitesföreläggande underlåtit att
avlämna deklaration. Däremot har upplysning icke lämnats, som gjort det
möjligt för länsstyrelsen att bedöma, huruvida och med vilket belopp vitet
bort föreläggas (jfr 124 § tredje stycket taxeringsförordningen). I enlighet
med vad förut sagts borde taxeringsintendenten — för att möjliggöra denna
bedömning — i sin anmälan ha upplyst att Nanna Hansen enligt inkommen
kontrolluppgift under år 1957 uppburit sådan inkomst, att hon varit skyldig
att utan anmaning deklarera och att hon före vitesföreläggandet av
taxeringsnämnden anmodats att inkomma med deklaration.

Då taxeringsintendenten underlät att i sin framställning till länsstyrelsen
lämna erforderliga uppgifter för att möjliggöra en riktig bedömning av ärendet,
borde vederbörande föredragande hos länsstyrelsen — innan tillfälle
bereddes Nanna Hansen att yttra sig över framställningen — ha inhämtat
erforderliga upplysningar i saken. Detta kunde givetvis ha ägt rum på ett
formlöst sätt. Hade så skett, skulle länsstyrelsen helt visst icke ha godtagit
Nanna Hansens invändning utan att först ha låtit kontrollera riktigheten
av den inkomna kontrolluppgiften. Enligt min mening går sålunda
icke heller länsstyrelsens handläggning av ärendet fri från erinran.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till länsstyrelsen avlåten skrivelse,
lät jag bero vid vad i ärendet förevarit, därvid jag förutsatte att de
av mig angivna synpunkterna komme att beaktas vid handläggning framdeles
av liknande ärenden.

24. Polismän ha placerats för tjänstgöring å en huvudsakligen av
försäkringsbolag finansierad, under enskild styrelse lydande polisteknisk
rådfrågningsbyrå, som tjänar dels allmänt brottsförebyggande
syften, dels vissa enskilda intressen för bolagen. Fråga huruvida
polismännens ianspråktagande på sätt skett kunde anses i allo
falla inom ramen för polisverksamhetens upprätthållande. Tillika
fråga om lämpligheten över huvud taget att polismän äro i sin
tjänst verksamma i ett organ som det ifrågavarande

I en den 25 juli 1957 hit inkommen skrift anförde disponenten Gustaf
Boström i Saltsjöbaden bl. a. följande: I syfte att minska sina utgifter på
grund av egendomsbrott bildade för ett antal år sedan de till Svenska
Tariff öreningen anslutna försäkringsbolagen jämte vissa andra företag en
förening, som skulle ha till uppgift att genom upplysningar till allmänheten
verka för bättre förvaring och skydd av egendom. Föreningen, som fick
namnet Föreningen Front mot tjuven, innehade i Stockholm en rådfrågningsbyrå,
som benämndes Polisens tekniska rådfrågningsbyrå. Denna benämning
ingå ve helt naturligt allmänheten den uppfattningen, att det rörde

393

sig om ett polisens eget organ. Verksamheten åtnjöte emellertid icke anslag
från stat eller kommun utan finansierades av försäkringsbolagen, som i
bidrag erlade viss procent på tecknade inbrottsförsäkringar. Verksamheten
tjänade sålunda privata kommersiella och ekonomiska syften. Det vore anmärkningsvärt,
att som självskriven styrelseledamot i denna försäkringsbolagens
egen förening inginge chefen för statens kriminaltekniska anstalt,
vilken därjämte vore ledamot i styrelsens arbetsutskott och de facto chef
för Polisens tekniska rådfrågningsbyrå i Stockholm. Därigenom förstärktes
uppfattningen, att byrån vore ett officiellt organ. Vidare vore att märka,
att å byrån tjänstgjorde en förste kriminalassistent och andra polismän.
Befattningshavare i allmän tjänst borde icke taga del i en verksamhet, som
i uppkommande försäkringsfall avsåge att tillgodose försäkringsgivarens
intressen i konflikter med försäkringstagaren. Byråns personal verkställde
därjämte för försäkringsbolagens räkning besiktningar för utrönande av
försäkringsrisker och lämnade i samband därmed föreskrifter om tekniska
skyddsanordningar. Dessutom »godkände» byrån vissa tillverkares produkter
samt distribuerade reklamalster. Personalen utförde även egna undersökningar
på brottsplatser, innan i vederbörlig ordning beordrade brottsplatsundersökningar
komme till stånd. Det vore betänkligt, om chefen för
statens kriminaltekniska anstalt, då han hade att i tjänsten avgiva utlåtande
i en kriminalteknisk fråga, skulle nödgas snegla på redan gjorda
bedömningar av det partsorgan, för vilket han jämväl vore ledare. Ytterligare
borde framhållas att, då byråns personal hördes som vittnen i mål
rörande försäkringstvister, såväl försäkringstagarna och deras ombud som
domstolsledamöterna syntes vara helt ovetande om den ställning, som vittnena
intoge genom sin anknytning till ett försäkringsbolagens organ.

Under hänvisning bl. a. till vad sålunda anförts påkallade Boström prövning
av frågan huruvida chefen för statens kriminaltekniska anstalt vore,
på grund av sitt samröre med ovannämnda förening, av jäv hindrad att
som anstaltschef avgiva utlåtanden i sådana brottsfall, där en ekonomisk
reglering ytterst skulle ske hos försäkringsgivare, som vore medlem eller
medfinansiär i föreningen. Tillika anhöll Boström om granskning av tillbörligheten
i att kriminalpolismän placerades för tjänstgöring å föreningens
rådfrågningsbyrå.

Med anledning av klagoskriften inkom föreståndaren för statens kriminaltekniska
anstalt, överdirektören G. von Sydow, med infordrat yttrande.
Av detta yttrande jämte därvid fogade handlingar framgick rörande föreningen
och organisationen av dess verksamhet i huvudsak följande:

Föreningen Front mot tjuven bildades år 1948 och har enligt sina stadgar
till ändamål att genom propaganda och upplysning verka för förbättring
av säkerhetsanordningar till förhindrande av tjuvnadsbrott, att på de platser,
där så av föreningen anses lämpligt, upprätta för allmänheten tillgängliga
rådfrågningsbyråer, där kostnadsfria upplysningar om lås- och andra

394

säkerhetsanordningar till skydd mot inbrott kunna erhållas samt att i övrigt
stödja polisen i dess preventiva verksamhet i ovan nämnda syfte.

Som medlemmar i föreningen ingå ett antal försäkringsbolag, några företag
som tillverka lås, kassaskåp o. d., ett par vaktbolag, en bank samt en
låssmedsorganisation. Medlemmarna lämna enligt vissa grunder bidrag för
finansieringen av föreningens verksamhet.

Föreningens angelägenheter handhas av en styrelse med säte i Stockholm.
I styrelsen, som skall bestå av högst 18 personer, ingå såsom självskrivna
ledamöter polismästaren i Stockholm, chefen för kriminalpolisavdelningen
därstädes, chefen för statens kriminaltekniska anstalt, chefen för
statspolisen samt polischeferna å de platser där — enligt föreningens bestämmande
— särskild lokalstyrelse skall vara inrättad.

Styrelsens arbetsutskott utgöres av ordföranden, sekreteraren och kassaförvaltaren.
Ordförande är polismästaren i Stockholm och kassaförvaltare
föreståndaren för statens kriminaltekniska anstalt.

I stadgarna omnämnda rådfrågningsbyråer finnas under namnet Polisens
tekniska rådfrågningsbyrå upprättade i Stockholm, Göteborg och Malmö
samt i ytterligare några städer. Personalen å dessa byråer utgöres i viss
utsträckning av polismän, som ha sin tjänstgöring förlagd till respektive
byrå och vilkas avlöningar sålunda bestridas av vederbörande polisdistrikt.
I vissa fall tillhandahålla därjämte kommunerna lokal för byråernas verksamhet.

Beträffande den i Stockholm befintliga rådfrågningsbyrån utgöres personalen
av en föreståndare och fem assistenter. Av dessa är föreståndaren
förste kriminalassistent och två av byråns assistenter poliskonstaplar i
Stockholms polisdistrikt, som också svarar för deras avlöning. Övriga tre
assistenter äro anställda av och uppbära arvode från föreningen. Av dessa
äro två pensionerade polismän. Sistnämnda tre assistenter ha av polischefen
givits förordnande som extra polismän.

I avgivna påminnelser anmärkte klaganden, med vidhållande av sina
yrkanden, bl. a. dels att det vid rådfrågningsbyrån i Stockholm funnes vissa
skyltarrangemang, som gåve byrån sken att vara en officiell institution,
dels att samtliga å byrån tjänstgörande personer givits polismans förordnande
och sålunda kunde uppträda som representanter för det allmänna,
dels att en av de arvodesanställda assistenterna, den s. k. hamnassistenten,
enligt byråns verksamhetsberättelse på egen hand verkställt brottsutredningar
i ett stort antal fall.

I skrivelse till överståthållarämbetet framhöll jag därefter, att utredningen
i ärendet gåve vid handen att vissa polismän i Stockholm vore i sin
tjänsteutövning placerade å föreningens rådfrågningsbyrå härstädes samt
att byråns verksamhet — som syntes avse bl. a. rådgivning åt försäkringsbolag,
kontroll huruvida vidtagna skyddsanordningar överensstämde med
försäkringsvillkor, avgivande av intyg rörande vissa produkters fördelar,
distribuering av reklamalster etc. — till väsentlig del finansierades av privata
företag. Med anledning därav anhöll jag om överståthållarämbetets
yttrande huruvida — med hänsyn till de arbetsuppgifter, varmed ifrågavarande
polismän kunde vara sysselsatta — deras ianspråktagande på sätt

393

som skedde kunde anses i allo falla inom ramen för polisverksamhetens
upprätthållande. Yttrandet borde jämväl avse frågan huruvida det kunde
anses lämpligt, att polismän tjänstgjorde i en privatfinansierad byrå under
enskild styrelse, därvid även borde beaktas det namn varunder byrån framträdde.

I sitt med anledning av remissen avgivna yttrande, därvid fogades ett
yttrande av polismästaren i Stockholm samt en promemoria av von Sydow,
tillkännagav ÖÄ till en början sin allmänna uppfattning om föreningens
och byråns verksamhet, därvid ämbetet anförde följande:

Till polisens brottsbekämpande verksamhet hör icke blott brotts beivran
utan även åtgärder till förebyggande av brott. Uttrycklig föreskrift härom
finnes i 1 § allmänna polisinstruktionen.

Brottslighetens utveckling har alltmer framhävt betydelsen av åtgärder
för att, där så är möjligt, genom åtgärder av teknisk natur försvåra eller
förhindra brotts utförande. Främst komma härvid i åtanke olika slag av
stöldskydd. Särskilt där, såsom tyvärr är fallet i Stockholm, polispersonalen
är för fåtalig för att genom bevakning, brottsplatsundersökning och
spaning i önskvärd omfattning förhindra och beivra brott — icke minst
gäller detta tillgreppsbrotten — äro goda tekniska skyddsanordningar av
synnerlig vikt.

Upplysning och propaganda i fråga om stöldskyddsanordningar är numera
av sådan samhällelig betydelse att det i och för sig vore befogat att
särskilda organisatoriska åtgärder härutinnan ombesörjdes av det allmänna.
Då så ej skett är det naturligt att — med hänsyn till den betydelse försäkringsväsendet
numera fått, när det gäller att ekonomiskt skydda den enskilde
för verkningarna av tillgreppsbrott, liksom lämpligheten av att i
form av försäkringsvillkor verka för genomförandet av lämpliga tekniska
skyddsåtgärder — en samverkan på detta område mellan försäkringsgivare
och vissa myndighetsorgan, däribland polismyndigheter, etablerats. Enligt
vad av remissakten framgår startades denna samverkan i den formen, att
i Stockholm en utställning anordnades i samarbete mellan statens kriminaltekniska
anstalt, kriminalpolisen i Stockholm och inbrottsförsäkringsbolagen.
Sedan verksamheten givits fastare form genom bildandet av Föreningen
Front mot tjuven — en ideell förening — och anordnandet av fasta rådfrågningsbyråer,
synes verksamheten ekonomiskt främst vara beroende av
det stöd, som lämnas av försäkringsbolag som medlemmar av föreningen,
även om andra inkomster — såsom av försäljning av nyckelbrickor — föreligga.
Rådfrågningsbyrån i Stockholm stödes jämväl på så sätt, att viss
polispersonal kommenderats till tjänstgöring därstädes.

Enligt överståthållarämbetets uppfattning har föreningen och rådfrågningsbyrån
i Stockholm gjort betydelsefulla insatser i det brottspreventiya
arbetet. Att statistiskt mäta värdet av dessa insatser torde icke låta sig
göra. En antydan om betydelsen av tekniskt stöldskydd i allmänhet erhålles
emellertid av de uppgifter, som finnas på ett speciellt område, nämligen
i fråga om tillgrepp av motorfordon. Enligt ett av särskild utredningsman
(inom justitiedepartementet) den 21 december 1959 avlämnat betänkande
rörande stöldskydd på bilar kan tillgreppsrisken antagas vara ungefär 100
gånger större för bilar utan stöldskydd än för bilar med sådant skydd.

Det förhållandet att föreningens och rådfrågningsbyråns verksamhet tjä -

396

nar såväl ett allmänt brottspreventivt syfte som de engagerade försäkringsbolagens
privatekonomiska intressen lärer, med hänsyn till att försäkringsbolagens
medverkan ytterst kommer den premiebetalande allmänheten
till godo, i och för sig icke utgöra något hinder för ifrågavarande samverkan.
Det dubbla syftet med verksamheten kan dock onekligen leda till vissa svårigheter
i den praktiska tillämpningen, såsom ock utredningen i förevarande
ärende utvisar. I betraktande av det stora värde rådfrågningsbyrån representerar
ur allmän synpunkt bör emellertid enligt överståthållarämbetets
mening frågeställningen vara, huruvida med bevarande i huvudsak av nuvarande
samarbete sådana riktlinjer kunna uppdragas för byråns och där
tjänstgörande polismäns uppgifter, att en sammanblandning av offentlig
och enskild verksamhet icke uppkommer. Av vikt är därvid att byrån icke
utåt framträder på sätt som kan vålla missförstånd angående arten och
innebörden av dess verksamhet.

Därefter ingick ÖÄ på de med remissen avsedda frågorna samt anförde
härutinnan:

Frågan om byråns benämning m. m.

Det namn, varunder rådfrågningsbyrån framträder — Polisens tekniska
rådfrågningsbyrå — är enligt överståthållarämbetets uppfattning icke lämpligt.
Det inger uppfattningen att byrån är en del av polis verket. En ändring
lärer följaktligen böra ske. Mot den i von Sydows promemoria föreslagna
benämningen »Polistekniska rådfrågningsbyrån» synes ingen invändning
kunna riktas ur nyss angiven synpunkt. Erinras må att flerstädes polistekniska
föreningar finnas med även andra än polismän som medlemmar.

På samma plan som namnfrågan ligger det i ärendet påtalade skyltningsförfarandet
vid rådfrågningsbyråns ingångsdörr, avseende statens kriminaltekniska
anstalt och Stockholmspolisens kriminalavdelning. Dessa skyltar
ha numera borttagits.

Frågor sammanhängande med ''placeringen av polismän å byrån

Enligt utredningen i ärendet tjänstgöra å byrån i Stockholm en förste
kriminalassistent såsom föreståndare och två poliskonstaplar. Dessa polismän
äro anställda vid och avlönade av polisdistriktet.

Byråns och därmed även polismännens verksamhet avser till väsentlig
del meddelande av råd och upplysningar till allmänheten i fråga om tekniska
skyddsåtgärder, vilket sker såväl i broschyrform som vid besök å
byrån. En broschyr av här avsett slag, utgiven år 1950, är bifogad remissakten.
En dylik rådgivning faller enligt överståthållarämbetets mening i
och för sig väl inom ramen för polisverksamhet. De svårigheter, sammanhängande
med polismännens ställning som offentliga tjänstemän, vilka här
uppkomma, gälla det förhållandet att rådgivningen knappast kan ske utan
att i marknaden förekommande fabrikat av stöldskydd därvid komma på
tal. Att å byrån tjänstgörande befattningshavare genom prov och annorledes
skaffa sig god kännedom om olika fabrikats egenskaper är självfallet
en förutsättning för deras verksamhet, och det kan rimligen icke anses möta
något hinder, att de lämna upplysningar om tekniska fakta rörande olika
produkter. Gränsen mellan sådana upplysningar och rekommendation av
visst fabrikat kan väl vara svår att draga. De direktiv, som enligt von
Sydows promemoria gälla för byråns personal i fråga om rådgivningen,
synas emellertid härutinnan vara till fyllest. Av promemorian framgår ock

397

att »godkännanden» av vissa fabrikat numera ej lämnas av byrån. Härigenom
bör kunna undvikas, att byråns uttalanden utnyttjas för reklamändamål.

Då de personer, som söka kontakt med rådgivningsbyrån i syfte att
skaffa sig ett förbättrat stöldskydd, i regel torde ha sin egendom försäkrad,
kommer rådgivningsverksamheten försäkringsgivarna till godo i form av
minskade skaderisker. Detta förhållande, som helt naturligt är skälet till
försäkringsbolagens ekonomiska understöd, lärer i och för sig icke utgöra
något skäl mot polismännens deltagande. I och med att fråga uppkommer
att som försäkringsvillkor föreskriva utförandet av tekniska skyddsanordningar,
synes man emellertid komma in på ett område, som icke i allo kan
räknas till polisverksamhet. Om såsom försäkringsvillkor blott angives, att
skyddsanordningar skola vara vidtagna i enlighet med av byrån utgivna
tryckta allmänna anvisningar av den typ, som återfinnes i den akten bifogade
broschyren, föreligger enligt överståthållarämbetets mening ingen anledning
till erinran på den grund att polismän med sin speciella sakkunskap
medverkat vid anvisningarnas utformande. Däremot kan det icke anses
tillåtligt, att polismän medverka vare sig vid utformning i enskilda fall av
skyddsanordningar, vilka avses skola föreskrivas som försäkringsvillkor,
eller vid besiktning därav. Detta torde vara en uppgift för försäkringsbolagens
anställda och kan icke anses falla inom ramen för polisverksamhet.

Ett spörsmål, av särskild betydelse i fråga om polismännen, gäller medverkan
från byråns sida vid brottsplatsundersökningar eller annan åtgärd
vid förundersökning om brott. Hinder lärer icke möta, att expertis från
byrån anlitas av den befattningshavare vid polis- eller åklagarmyndigheten,
som enligt gällande regler handhar ledningen av förundersökning om
brott. Det sagda gäller även vid byrån tjänstgörande polismän, vilka i
sådant fall kunna på tjänsteväg beordras att biträda vid förundersökningen.
Några egna befogenheter rörande förundersökning om brott tillkomma
däremot uppenbarligen icke byråns personal, vare sig polismän eller
andra. Viss tvekan kan föreligga, huruvida erinran kan riktas mot att polismännen
på begäran av försäkringsbolag eller enskilda göra utredningar, som
icke ha karaktär av förundersökning om brott, t. ex. en undersökning huruvida
i ett osäkert fall brott föreligger eller en granskning efter avslutad
polisutredning, huruvida de tekniska skyddsåtgärderna varit bristfälliga.
Även om sådan medverkan skulle kunna anses falla inom ramen för polisverksamhet
bör den dock enligt överståthållarämbetets mening — i syfte
att hålla en klar gräns mellan rådgivningsverksamheten och den på vederbörande
rotlar vid kriminalavdelningen ankommande brottsutredningen —
icke lämpligen förekomma.

Därest vad ovan angivits i fråga om vissa begränsningar i polismännens
medverkan i arbetet på rådfrågningsbyrån iakttages — något som enligt
von Sydows promemoria i huvudsak redan torde ske — anser överståthållarämbetet
för sin del, att polismännens uppgifter vid byrån falla inom
ramen för polisverksamhet samt att något hinder för deras tjänstgöring
icke föreligger av det skälet, att byrån delvis är privatfinansierad och lyder
under enskild styrelse.

Spörsmål avseende annan byråpersonal iin polismän

Av handlingarna i ärendet framgår, att vissa befattningshavare vid rådfrågningsbyrån,
som icke äro aktiva polismän, meddelats förordnande som

398

extra polismän. Syftet härmed torde ha varit att bereda befattningshavarna
ämbetsskydd. Dylikt förordnande torde emellertid icke vara befogat. Polismästaren
har också förklarat sig ämna återkalla dylika förordnanden, som
alltjämt äro gällande.

Ett par befattningar å byrån innehavas av pensionerade polismän. En
av dem, den s. k. hamnassistenten, sysslar speciellt med bevakning och
skyddsåtgärder, avseende tillgrepp i hamnarna. Av bl. a. två i akten ingående
redogörelser över verksamheten vid rådfrågningsbyrån under åren
1955 och 1956 framgår, att hamnassistentens verksamhet åtminstone
nämnda år avsett jämväl utredning om stölder i hamnarna. Utredningar
om förkommet gods kunna visserligen göras genom enskild försorg — såsom
väl också ofta förekommer — därvid först sedan brott konstaterats anmälan
sker till polismyndigheten för vidare utredning och åtgärd. Självfallet
kunna dock icke vid sådana enskilda efterforskningar några polisiära befogenheter
utövas; så synes ej heller ha skett i förevarande fall. Med hänsyn
till hamnassistentens egenskap av f. d. polisman är det likväl angeläget att
hans verksamhet så regleras, att anledning till missförstånd om hans ställning
icke uppkommer.

Klaganden inkom därefter med nya påminnelser. I dessa gjordes gällande,
bl. a., att byrån allt fortfarande lämnade »godkännande» av vissa produkter,
varjämte anmärktes att den föreslagna nya benämningen av rådgivningsbyrån
ävenledes måste verka vilseledande.

I en till ÖÄ avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I klagoskriften har ifrågasatts, huruvida von Sydow på grund av sin
anknytning till föreningen och dess verksamhet vore av jäv hindrad att såsom
föreståndare för statens kriminaltekniska anstalt avgiva utlåtande rörande
vid anstalten utförda undersökningar i fall, där krav om ersättning för uppkommen
skada kunde komma att riktas mot något i föreningen ingående
försäkringsbolag. Med anledning härav får jag framhålla, att von Sydows
ledamotskap av föreningens styrelse och dess arbetsutskott — liksom de
högre polistjänstemännens ledamotskap — uppenbarligen helt grundar sig
på det ur allmän synpunkt viktiga intresset av att den brottsförebyggande
verksamheten bedrives så effektivt som möjligt. Enligt vad jag inhämtat
utgår icke heller något arvode för dessa styrelseuppdrag, bortsett från att
von Sydow erhåller viss ersättning för sitt arbete som kassaförvaltare. Det
kan enligt min mening vid angivna förhållanden icke med fog göras gällande,
att ifrågavarande ledamotskap skulle vare sig faktiskt påverka vederbörande
i deras tjänst enliga handläggning av ärenden, som ytterst kunna
beröra något i föreningen ingående försäkringsbolag, eller eljest vara ägnat
att rubba förtroendet för deras opartiskhet som tjänstemän. Jag finner fördenskull
klagomålen i förevarande hänseende icke föranleda vidare åtgärd.

Beträffande härefter frågan om placeringen å rådfrågningsbyrån i Stockholm
av vissa polismän från Stockholms polisdistrikt jämte därmed sammanhängande
spörsmål får jag anföra följande.

399

Såsom ÖÄ framhållit synes det ha varit naturligt att — då centrala åtgärder
från det allmännas sida icke vidtagits med avseende å omfattningen
av och formerna för polisens brottsförebyggande verksamhet — polismyndigheterna
i vissa större städer etablerat samarbete med representanter för
det enskilda försäkringsväsendet, för vilket en effektivt bedriven verksamhet
på förevarande område ävenledes utgör ett givet intresse. I och för sig
kan icke heller erinran riktas mot att viss polispersonal avdelas för sådant
samarbete i nyss angivet syfte.

Emellertid kompliceras frågan genom den omständigheten att, enligt vad
utredningen ger vid handen, verksamheten å de rådgivningsbyråer där samarbetet
äger rum tjänar ej blott ett allmänt brottspreventivt syfte utan
jämväl vissa försäkringsgivarintressen, vilka synas ligga utom ramen för
vad som kan falla in under begreppet polisverksamhet. Härigenom uppkomma
tydligen, vilket även handlingarna i ärendet utvisa, vissa svårigheter
att i det praktiska arbetet särhålla byråernas och deras personals
dubbla funktioner. Då polismän icke få i tjänsten obehörigen användas för
tillgodoseende av enskilda intressen, har såsom en förutsättning för sådana
befattningshavares placering å vederbörande rådfrågningsbyrå bort givas
närmare direktiv för deras arbete därstädes i syfte att i görligaste mån undvika
en sammanblandning av offentlig och enskild verksamhet. Likaledes
har såsom förutsättning för deras tjänstgöring bort gälla att byrån —
eftersom den i viss utsträckning avser att tjäna enskilda försäkringsgivares
intressen — icke komme att, på grund av polisens medverkan i det
brottsförebyggande arbetet, utåt framstå såsom ett polisens eget organ.

För polismännens tjänstgöring å den i Stockholm befintliga rådfrågningsbyrån
synas emellertid närmare direktiv i förut angivet syfte icke ha av
polismästaren utarbetats. Byråns benämning och vissa andra yttre omständigheter
ha vidare onekligen varit ägnade att vålla missförstånd angående
byråns ställning och uppgifter.

I sitt yttrande har ÖÄ — med utgångspunkt från att det nuvarande samarbetet
borde i huvudsak bevaras — angivit vissa riktlinjer för polismännens
medverkan i arbetet å byrån, syftande till att avgränsa deras arbetsuppgifter
mot vad som är att anse som servicetjänster åt försäkringsgivare
samt till att förhindra att polismännens rådgivande verksamhet utnyttjas
för reklamändamål. Ämbetet har vidare förklarat sig anse fog saknas för
att, såsom hittills skett, den privatavlönade personalen lämnas förordnande
som extra polismän. Därjämte har ämbetet uttalat sig för en närmare reglering
av den å byrån anställde hamnasssistentens verksamhet i syfte att
missförstånd rörande hans ställning icke skulle uppkomma. I fråga om det
sätt, varpå byrån utåt framträtt, har ämbetet slutligen — med konstaterande
att viss påtalad skyltning numera borttagits — förordat ändring av
byråns benämning.

Vad ÖÄ sålunda förordat synes mig — om samarbetet i rådgivningsfrågor

400

skall bibehållas i sin nuvarande organisation — vara ägnat att undanröja
de mera iögonfallande olägenheter, som äro förenade med denna organisation.
Jag utgår också från att ÖÄ kommer att tillse, att föreslagna förändringar
— i den mån så ej redan skett — utan dröjsmål komma att genomföras.
Beträffande byråns benämning får jag dock framhålla, att även det
föreslagna nya namnet torde vara ägnat att föranleda missförstånd, varför
en omprövning härav synes böra ske.

Visserligen anser jag — på sätt i det följande skall närmare beröras —
att lämpligheten av att bibehålla nuvarande organisation måste ur principiell
synpunkt ifrågasättas. Om förut omnämnda förändringar genomföras,
synes dock en fortsatt placering av polismän för tjänstgöring å rådfrågningsbyrån
kunna vara försvarbar. Under angivna förutsättning finner jag
ärendet i denna del icke föranleda ingripande mot någon viss befattningshavare.

Såsom förut framhållits har utgångspunkten för ÖÄ:s ställningstagande
varit, att med bevarande i huvudsak av nuvarande samarbete mellan polismyndighet
och försäkringsväsende söka, såvitt möjligt, undvika en sammanblandning
mellan offentlig och enskild verksamhet. Ett sammanförande
av allmänna uppgifter och mer eller mindre utpräglat privatekonomiska
sådana inom en gemensam organisation torde emellertid ur principiell synpunkt
kunna föranleda betänkligheter. Även om befattningshavarnas arbetsuppgifter
noggrant uppspaltas i arbetsordning eller andra direktiv, lärer
det ofta bli svårt för personalen att i den praktiska verksamheten strängt
iakttaga sådana riktlinjer. Detta synes ej minst ha avseende på det samarbetsorgan,
varom här är fråga, med hänsyn såväl till uppgifternas art
som till den begränsade personalbesättningen och organisationen i övrigt.
Över huvud taget torde kunna ifrågasättas lämpligheten av att befattningshavare
i allmän tjänst, särskilt om de äro polismän, äro verksamma i ett
organ, som står under enskild styrelse och som huvudsakligen finansieras
av privata företag, i varje fall om — såsom här är fallet — dessa företag
kunna ställa anspråk på organet för att tillgodose enskilda syften. En ur
principiell synpunkt mera tillfredsställande ordning vore uppenbarligen,
att sistnämnda del av verksamheten utbrötes ur den bestående organisationen
— för att handhas av försäkringsbolagen själva i en eller annan form
— och att rådfrågningsbyråerna sålunda i fortsättningen, med bibehållande
av sin ställning i övrigt, enbart hade att syssla med vad som faller in under
polisverksamhet. En annan lösning vore — om man vill hålla en fullt klar
gränslinje — att den rådgivande verksamheten i brottsförebyggande syfte
organiserades som en särskild gren inom polisverket, vilket skulle medföra
att den nuvarande organisatoriska gemenskapen med befintliga rådfrågningsbyråer
upphörde.

Jag anser det emellertid icke böra ankomma på mig att närmare ingå på
hithörande organisationsfrågor, så mycket mindre som särskilda sakkunniga

401

tillkallats för utredning rörande lämpliga åtgärder i syfte att effektivisera
polisens verksamhet för bekämpande av brottsligheten m. m. (polisverksamhetsutredningen).
Det lärer falla inom denna utrednings uppdrag att
närmare överväga frågan om formerna för och omfattningen av den betydelsefulla
del av polisverksamheten, som arbetet till förebyggande av brott
representerar. Jag kommer därför att till utredningen för kännedom överlämna
handlingarna i ärendet jämte en avskrift av denna skrivelse.

25. I vilka fall må vid polishandräckning för underårigs överförande
till ungdomsvårdsskola handfängsel tillgripas
mot den underårige?

Sedan det kommit till min kännedom, att en minderårig flicka genom
polisens försorg överförts till Bistagårdens hemskola invid Enköping och
därvid varit belagd med handbojor, anmodade jag rektorn för skolan att
inkomma med upplysningar i saken. I anledning härav upplyste rektorn
i en den 18 juni 1958 hit inkommen skrivelse följande.

Gun-Britt L, född den 25 juni 1941 och omhändertagen för skyddsuppfostran,
överfördes till skolan den 22 maj 1958. Hon fördes till skolan i bil
genom polisens i Värnamo försorg. Med transporten följde även en annan
flicka, Karin S., vilken skulle föras till Skärsätra flickhem i Lidingö. Flickorna
sutto baktill i bilen, som fördes av en poliskonstapel, vilken i sällskap
hade en kvinnlig tjänsteman. Då flickorna hoppade ur bilen voro de ihopkopplade
med handbojor. Sedan Gun-Britt frigjorts, fastlåstes Karin med
den kvinnliga tjänstemannen. Färden fortsattes därefter mot Lidingö. Enligt
uppgift av Gun-Britt hade handbojorna påsatts i Strängnäs.

På grund av vad sålunda blivit upplyst anmodades landsfiskalen i Värnamo
distrikt att inkomma med närmare upplysningar rörande transporten.
I anledning härav inkom landsfiskal Olof Hallin med yttrande i saken. Vid
detta funnos fogade två av kontorsbiträdet Vera Magnusson och poliskonstapel
Berth Wennblom upprättade redogörelser för omständigheterna i samband
med transporterna. Av denna utredning framgick följande.

Gun-Britt L. och Karin S, född den 10 november 1942, grepos i Värnamo.
Sedan begäran inkommit från respektive »hem» om återtransport av
flickorna, beordrades Wennblom att med biträde av Vera Magnusson verkställa
transporten. Vera Magnussons medverkan var helt frivillig. På grund
av bristande tillgång till annan lämplig personal hade hon anlitats i ganska
stor utsträckning, när det gällt transporter av kvinnor och underåriga. Vid
transporter av detta slag använde polispersonalen egna personbilar. Både
Wennblom och Vera Magnusson hade god vana vid transporter av detta
slag.

2G — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1061 års riksdag

402

Förpassningen, som verkställdes med användande av Wennbloms 2-dörrars
personbil, påbörjades den 22 maj 1958 kl. 11.50. Flickorna sutto till en
början ofängslade i bilens baksäte. Lunchuppehåll gjordes i Ödeshög. Även
därvid voro flickorna ofängslade. Så var även fallet under den fortsatta
färden. Strax före Strängnäs ville flickorna göra toalettbesök i skogen men
detta vägrades dem. I stället föreslogs att de skulle få besöka en toalett på
polisstationen i Strängnäs. Flickorna hade ingenting att erinra mot att
vänta till Strängnäs, men de ville besöka en toalett på annan plats än polisstationen.
De fördes emellertid direkt till polisstationen. När resan sedan
skulle fortsättas, gick Vera Magnusson först ut från polisstationen. Därefter
följde flickorna och sist kom Wennblom. Just då de skulle stiga in i bilen
ropade en av flickorna eller båda »Nu sticker vi», varefter de sprungo åt var
sitt håll. Vera Magnusson förföljde Gun-Britt och kunde med hjälp av en
civilperson gripa henne i en portgång cirka 200 meter från bilen. Gun-Britt
var då enligt uppgift av Vera Magnusson »svart i ansiktet av ilska» och
skrek att man skulle låta bli henne. Wennblom kunde efter en stunds jakt
gripa Karin inne på en gård ungefär 300 meter från polisstationen. Hon var
då desperat och sökte slita sig lös. På polisstationen kopplades sedan flickorna
ihop med handlängsel. De voro därefter sammankopplade under hela
den ungefär sju mil långa resan till Bistagården.

På Bistagården överlämnades Gun-Britt till rektorn för hemmet. Under
den tid Wennblom var borta från bilen var Karin sammankopplad med
Vera Magnusson. Detta var ute i det fria. Fängslandet ansågs påkallat av
försiktighetsskäl. Efter några minuter fortsattes färden mot Lidingö. Därvid
lösgjordes Karin och hon lade sig att sova i bilens baksäte. Hon sov
sedan till Solna, varifrån hon visade vägen till Lidingö.

Wennblom och Vera Magnusson förklarade, att fängslandet föranletts av
flickornas flyktförsök och deras desperata uppförande efter infångandet.

I infordrat utlåtande, vid vilket fogats ett yttrande från styrelsen för
Bistagårdens hemskola, anförde därefter socialstyrelsen följande.

Enligt 77 § barnavårdslagen äger barnavårdsnämnd samt styrelse eller
rektor för ungdomsvårdsskola erhålla handräckning av polismyndighet för
vidtagande av åtgärd, som enligt nämnda lag ankommer på dem. Med stöd
av denna bestämmelse lämnas polishandräckning bl. a. då sådant biträde
påkallas för överförande av omhändertagen underårig till ungdomsvårdsskola.

Uttryckliga bestämmelser, som reglerar polismans befogenhet att använda
fängsel, torde finnas endast i lagen den 25 april 1958 om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl., där i 2 § föreskrives, att häktad må
beläggas med fängsel allenast om det prövas erforderligt för att förekomma
flykt eller eljest är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet. Då
fråga uppkommer om användande av fängsel i andra fall, synes polisman
vara hänvisad till att tillämpa de allmänna grundsatser om polisens maktbefogenheter,
som inskrivits i allmänna polisinstruktionen och närmare förklarats
i de av chefen för inrikesdepartementet utfärdade anvisningarna till
nämnda instruktion.

Den centrala bestämmelsen på området utgör instruktionens It §, enligt
vilken polisman för att verkställa tjänsteåtgärd ej får använda strängare

403

medel än förhållandena kräver. Våld får tillgripas endast då tjänsteuppgiften
ej kan lösas på annat sätt. Vid val mellan olika former av våld skall
användas den lindrigaste som kan leda till det avsedda resultatet. Vidare
får våld ej brukas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.

I anvisningarna till nämnda instruktion framhålles till en början, att
tvång kan behöva anlitas vid fullgörande av olika verkställighets- och handräckningsuppgifter.
Polisinstruktionens allmänna grundsatser i fråga om
tvångsrätt skall därvid beaktas. Instruktionens grundläggande regel härvidlag
anges innebära, att polisman alltid skall genomföra sina uppgifter med
så små och för den enskilde så föga kännbara medel som möjligt. Det framhålles
som särskilt angeläget, att åtgärder, som innebär ingrepp i personlig
frihet, endast, vidtas, då det är oundgängligen nödvändigt, och att de ej
göres mera omfattande än omständigheterna påkallar.

Såvitt styrelsen har kunnat inhämta har särskilda tjänsteföreskrifter om
bruk av fängsel ej utfärdats av lokala polismyndigheter. I vart fall har,
enligt vad som uppgivits, så ej skett i Stockholm. Ordonnansavdelningen
inom Stockholmspolisen har upplyst, att i den mån fängsel kommit till användning
vid transport av flickor till ungdomsvårdsskola —- vilket endast
förekommit i något enstaka fall — man ej har använt handbojor utan s. k.
vallningsrep, ett snöre varmed polismannen kunnat på ett för allmänheten
praktiskt taget omärkligt sätt fästa den transporterade vid sin handled.

Socialstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att handräckning av
polismyndighet för att överföra yngre, mera lätthanterligt klientel till ungdomsvårdsskola
eller eljest för vidtagande av åtgärd enligt barnavårdslagen
numera alltmera sällan tillgripes. Beträffande det äldre, mera svårbemästrade
klientelet är däremot handräckning genom polismyndighets försorg
relativt vanlig. Eftersom detta klientel ökar i antal vid ungdomsvårdsskolorna
och handräckning följaktligen kan bli aktuell i större utsträckning
framdeles, kräver spörsmålet om räckvidden av polismans befogenheter i
fråga om användande av fängsel i dylika situationer ökad uppmärksamhet.

Av polisinstruktionen torde nu utan vidare följa, att fängsel i sådana
fall, som är föremål för bedömande i detta ärende, liksom för övrigt även i
andra fall får tillgripas endast om det bedömes vara oundgängligen nödvändigt
för handräckningsåtgärdens genomförande. När det såsom här gäller
handräckning enligt barnavårdslagen bör vid detta bedömande därutöver
särskilt beaktas, att åtgärder, som innebär ingrepp i personlig frihet, har
en betydligt allvarligare karaktär, då de riktar sig mot barn och ungdom,
än om det är fråga om ett vuxenklientel. Att belägga underårig med fängsel
måste generellt anses såsom olämpligt, och en sådan åtgärd bör på anförda
skäl enligt socialstyrelsens mening få förekomma endast i yttersta nödfall.

Till det nu sagda kommer, att beläggande av en för skyddsuppfostran
omhändertagen med fängsel, även om åtgärden i nödfall kan behöva tillgripas
under ett handräckningsförfarande, inte står i överensstämmelse med
de vårdprinciper, som barnavårdsmyndigheterna och ungdomsvårdsskolorna
har att följa, och att åtgärden i det enskilda fallet kan vara ägnad att
allvarligt försvåra den underåriges behandling. Även från nu angiven synpunkt
är det angeläget, att fiingsel undvikes i samband med handräckning.

Socialstyrelsen vill sålunda som sin mening uttala, att beläggning med
handbojor icke bör komma ifråga annat än i yttersta nödfall vid handräck -

404

ning för vidtagande av åtgärd enligt barnavårdslagen. Vad särskilt beträffar
det fall som föreligger till bedömande i detta ärende kan socialstyrelsen för
sin del icke finna att åtgärden varit nödvändig.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

För att genomföra sina uppgifter äger polisen vid behov anlita tvång.
Detta gäller även vid fullgörande av sådan handräckningsuppgift som den,
varom i detta ärende är fråga.

Som allmän förutsättning för rätt att bruka våld uppställes i polisinstruktionen,
att våld får tillgripas endast då tjänsteuppgiften ej kan lösas på
annat sätt. Vidare gäller att våld ej får brukas längre än som är oundgängligen
nödvändigt (11 §). Har syftet uppnåtts — i inrikesdepartementets anvisningar
nämnes såsom exempel, att motstånd brutits eller rymmare infångats
— skall våldet upphöra.

Vad i ärendet blivit upplyst om flickornas desperata uppträdande och om
vad eljest förekom i samband med att flickorna i Strängnäs försökte rymma
gör det förklarligt att fängsel ansågs böra komma till användning, när
flickorna därefter fördes från polisstationen till bilen. Jag vill dock framhålla,
att Wennblom på polisstationen torde ha kunnat erhålla sådant
biträde, att flickorna kunnat föras till bilen, utan att fängsel behövt användas,
och att instruktionsenlig förutsättning för att därvid använda sådant
tvång följaktligen icke förelegat.

Med hänsyn till bilens konstruktion och därav föranledda svårigheter för
passagerare i baksätet att lämna bilen mot de framför sittandes vilja, anser
jag att skäl saknats för att hålla flickorna fängslade under färden från
Strängnäs till Bistagården. Jag kan icke heller finna att det var nödvändigt
att sammankoppla Karin med Vera Magnusson medan Wennblom överlämnade
Gun-Britt till rektorn för Bistagården. Vera Magnusson hade helt
visst, om hon och Karin därunder kvarstannat i bilen, kunnat tillse att
Karin icke på nytt försökte att rymma.

I likhet med socialstyrelsen finner jag således, att tillräckliga skäl att
belägga flickorna med handbojor icke förelegat. Å andra sidan är uppenbart
att flickornas sinnestillstånd omedelbart efter rymningen var sådant,
att det icke kan läggas Wennblom till last såsom fel att han för sin del bedömde
omständigheterna vara sådana, att det för att genomföra handräckningsuppdraget
var nödvändigt att belägga flickorna med handbojor.
Ärendet föranleder därför icke någon ytterligare åtgärd från min sida. Jag
vill dock i anledning av det inträffade understryka socialstyrelsens uttalande
att vid handräckning enligt barnavårdslagen fängsel mot underårig bör
tillgripas endast om det bedömes vara oundgängligen nödvändigt.

405

26. På begäran av nykterhetsnämnd har polishandräckning lämnats
för överförande till vårdanstalt av en alkoholmissbrukare, därvid
denne utan föregående meddelande hämtades i sin hostad klockan
4.30. Fråga huruvida den förpassade bort i förväg erhålla
underrättelse om transporten och om hämtning bort äga rum så
tidigt på morgonen som skedde. Tillika fråga bl. a. i vilken utsträckning
polismyndighet bör anlitas för transporter av förevarande slag

Den 17 oktober 1958 innehöll tidningen Expressen en artikel med rubrik
»Samhällets alkoholistvård började halv 5 i morse». Av tidningsartikeln inhämtades
bl. a. att å en ort i närheten av Stockholm två civilklädda polismän
utan förvarning samma dags morgon klockan halv fem väckt en familj
bestående av man, hustru och tre barn för att förpassa mannen till anstalt för
alkoholmissbrukare, att mannen därefter i bil avförts till polisstationen, dit
även hustrun på begäran fått medfölja i en annan bil, att hustrun vid halv
sextiden från polisstationen ringt upp nykterhetsnämndens ordförande för
att söka utverka anstånd med intagningen samt att mannen under telefonsamtalets
gång avförts till anstalten utan att hustrun fått tillfälle att taga
avsked av mannen.

Med anledning av innehållet i tidningsartikeln infordrades upplysningar
i saken från länsstyrelsen i Stockholms län, som med skrivelse den 20 november
1958 överlämnade rapport över en av förste polisassistenten L. B.
Hedberg verkställd utredning i ärendet jämte yttranden av landsfiskalen i
Svartlösa distrikt Sven Wadenius och t. f. landsfogden i länet Bengt Steen.
Sedermera överlämnade länsstyrelsen ytterligare en av Hedberg upprättad
kompletterande promemoria. Därefter avgav socialstyrelsen utlåtande i
ärendet.

Av handlingarna i ärendet framgår följande.

På ansökan av nykterhetsnämnden i Grödinge kommun förordnade länsstyrelsen
i Stockholms län genom resolution den 27 augusti 1958 att grovarbetaren
H. F. finge intagas å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
enär H. F. vore hemfallen åt alkoholmissbruk och blivit dömd för ett flertal
under de två senast förflutna åren begångna fylleriförseelser. Tillika angavs
i resolutionen att beslutet jämlikt 33 § lagen om nykterhetsvård finge gå i
verkställighet utan hinder därav, att det ej ägde laga kraft, ävensom att
det skulle ankomma på nykterhetsnämnden att föranstalta om verkställighet
av beslutet, därvid nämnden ägde bevilja villkorligt anstånd med verkställigheten.

Sedan länsstyrelsens resolution, som vann laga kraft, den 2 september
1958 kommit nykterhetsnämnden till handa, upptog nämnden vid sammanträde
den 18 i samma månad frågan huruvida anstånd med verkställigheten
av intagningsbeslutet skulle medgivas II. F. Nämnden — som därvid
hade att pröva en av länsstyrelsen den 15 september överlämnad fram -

406

ställning från H. F. att han med hänsyn till att han börjat arbetsanställning
måtte erhålla anstånd med verkställigheten — beslöt emellertid att förordnandet
om H. F.:s intagning på anstalt för alkoholmissbrukare skulle
verkställas. Sedan därefter från socialstyrelsen den 1 oktober 1958 inkommit
besked att H. F. kunde mottagas på vårdanstalten Björstorp i Emmaljunga,
hänvände sig en befattningshavare på kommunalkontoret i Grödinge
till Hedberg i dennes egenskap av föreståndare för polisstationen i
Tumba med hemställan för nykterhetsnämndens räkning om handräckning
för förpassning av H. F. till anstalten Björstorp. Som Hedberg erfarit att
H. F. skulle inställa sig inför Södertörns domsagas häradsrätt den 15 oktober
1958, hade Hedberg efter samråd med vederbörande på domsagokansliet
och socialstyrelsen samt föreståndaren på Björstorpsanstalten utverkat
uppskov med förpassningen till omedelbart efter nämnda dag. Den 16
oktober 1958 hade Hedberg beordrat t. f. polisassistenten Gösta Svensson
att påföljande dag verkställa förpassningen. Samtidigt beordrades poliskonstaplarna
Karl J. Kjellberg och Sven Jonsson att sistnämnda dag vid 4.30-tiden på morgonen hämta H. F. i bostaden och hålla honom resklar vid
5-tiden. Anledningen till dessa dispositioner hade varit, att Svensson erbjudit
sig att ombesörja transporten av H. F. till Emmaljunga i sin privata bil
och därvid påfordrat att få åka så tidigt som möjligt för att ha dagen framför
sig. Hedberg hade ansett sig böra tillmötesgå detta önskemål med hänsyn
till förpassningsresans längd och till att det vore känt att H. F. brukade
åka till arbetet redan vid 5.30-tiden på morgonen. Härom upplyses i Hedbergs
promemoria följande.

Svensson hade under september tidigt om morgnarna fiskat i sjön Tullan.
Vid åtminstone två tillfällen hade han redan vid 6-tiden iakttagit H. F.
vid arbetsplatsen icke långt från sjön. Svensson hade sedermera fått veta,
att H. F. och hans arbetslagkamrater i god tid varit på arbetsplatsen för
att göra i ordning de maskiner och redskap, som de disponerade för arbetet,
vilket vore ackordsarbete. Svensson och Hedberg hade bedömt att
H. F. måste ha minst 30 minuter på sig för att komma till arbetsplatsen.
Han måste sålunda åka hemifrån senast klockan 5.30.

Hedberg uppgav vidare att förvarning om hämtningen ansetts icke böra
ske, enär H. F. i så fall sannolikt skulle hålla sig undan och bli svår att anträffa;
en förvarning ansågs vidare med den kännedom polisen hade om
H. F. innebära en viss risk för våldshandlingar mot hustrun.

Angående vad som förekom vid hämtningen uppgåvo Kjellberg och Jonsson
följande.

H. F. hade varit uppe vid deras ankomst. Han hade blivit överraskad
över det plötsliga beskedet om avresa till vårdanstalt för alkoholmissbrukare
och först efter övertalning insett, att han icke haft något val. Några
handgripliga tvångsåtgärder hade icke behövt förekomma. Fru F. hade
gjort kraftiga invändningar mot ingripandet och ansett det vara fel att
omhändertaga maken, eftersom han senaste tiden skött sig bra. Fru F. hade

407

fått följa med till polisstationen för att tala med nykterhetsnämndens ordförande
i telefon.

I polisrapporten upplyses vidare: Polismännens besök i H. F:s bostad
hade tagit längre tid än beräknat, varför Svensson också begivit sig dit. Där
hade han sammanträffat med polismännen och familjen F. Svensson och
H. F. hade klockan 5.30 åkt direkt till Emmaljunga. Resan hade gått bra.
De hade anlänt till anstalten kl. 12.30.

Rörande H. F:s anstaltsvistelse må antecknas, att han dagen efter intagningen
— den 18 oktober 1958 — avvek från anstalten, att han den 24 i
samma månad självmant återvände dit samt att han den 30 i samma månad
erhöll försökspermission från anstalten.

H. F. uppgav i ärendet, att han vid tiden för förpassningen brukade
bege sig hemifrån till arbetet vid 6-tiden på morgonen, ibland något tidigare.

Wadenius anmärkte i sitt yttrande, att det ankomme på polischefen att
meddela sådan polishandräckning som avsåges i nykterhetsvårdslagen. Wadenius
anförde vidare.

I förevarande fall har nykterhetsnämnden vänt sig direkt till den lokala
polisen. Polisstationens föreståndare har ställt erforderlig personal till förfogande.
Ehuru denne, rent formellt, synes ha förfarit felaktigt, tala onekligen
praktiska synpunkter till hans förmån. Är handräckningsskyldigheten
obligatorisk, torde det förhållandet, att polischefen icke är anträffbar, icke
rimligen böra föranleda onödigt uppskov med handräckningens verkställande.
Detta innebär givetvis icke ett godtagande av att, såsom skett i det
nu anmärkta fallet, försök underlåtits att nå kontakt med polischefen eller
hans ställföreträdare, helst som dessa varit anträffbara.

Beträffande sättet för handräckningens verkställande anförde Wadenius
följande.

Den anmärkning, som i tidningsartikeln riktats mot polisen, synes främst
avse tidpunkten för handräckningens verkställande. Enligt min mening
kunna rättegångsbalkens bestämmelser om tid för husrannsakan här tjäna
till vägledning. Analogi vis bör dock bl. a. flyktfara godtagas som grund för
ingripande å annan tid än som där normaliserats. Om H. F. i förväg underrättats
om tiden för transporten, hade han säkerligen gjort sig oanträffbar.
För denna uppfattning talar bl. a. den omständigheten, att han dagen efter
ankomsten till anstalten rymde från denna. Jag anser därför att polispersonalen
handlat rätt, då den grep H. F. innan han hunnit begiva sig till sin
arbetsplats. Enligt rapporten anträder han dagligen färden dit klockan 5.30.
Då det syntes lämpligt, att han erhöll underrättelse om transporten så
tidigt, att han dessförinnan kunde undvika att iföra sig sina arbetskläder,
torde måhända klockan 5 ha varit den lämpligaste tidpunkten för polisens
ingripande. Såvitt av rapporten framgår, var dock H. F. vid polismännens
ankomst klockan 5 redan uppstigen. Vid det tidigare klockslag, som polismännen
anlände till platsen, blev H. F. sålunda icke störd i sin nattsömn.
Man torde därför kunna ifrågasätta om besökets tidpunkt i och för sig är
ägnad att föranleda anmärkning. — Sedan jag erhållit underrättelse om vad

408

som förevarit, har jag beordrat förste polisassistenten att i framdeles förekommande
fall, då handräckning av nu ifrågavarande art begäres, hänvisa
sökanden till polischefen, på vilken det ankommer att fall för fall instruera
polispersonalen om sättet för handräcknings verkställande.

Steen anförde följande.

Vad gäller tidpunkten för handräckningens verkställande är jag av enahanda
uppfattning som Wadenius, nämligen att bestämmelserna om tiden
för husrannsakan böra tjäna till vägledning. I likhet med vad som gäller
vid husrannsakan kan emellertid särskilda skäl böra föranleda till att handräckning
verkställes å annan tid än mellan klockan 6 f. m. och klockan 9
e. m. En sådan anledning kan vara att vederbörande börjar sitt dagliga arbete
mycket tidigt på morgonen eller har lång resväg samt att det bedömes
lämpligare att uppsöka den som skall hämtas i eller invid hans hem än på
arbetsplatsen. Så har vederbörande polisman bedömt situationen i detta
fall. Av den föreliggande utredningen synes framgå att det icke varit behövligt
att uppsöka vederbörande förrän omkring vid V 6-tiden. Som en
allmän anmärkning härvid kan även framhållas att vederbörande polisman
vid denna tid på dygnet lämpligen bör, om det är möjligt med hänsyn till
flyktfaran, vänta utanför bostaden. Vidare må anmärkas att den omständigheten
att enligt förrättningsmannens önskan förpassningen bör ske så
tidigt som möjligt på dagen för att han skall hinna återvända till sin hemort
samma dag icke utgör tillräckligt skäl för att förpassningen verkställes
redan vid den tidpunkt varom här är fråga. Vid bedömandet av vederbörande
polismans åtgärd härutinnan må dock erinras om att den som skulle
hämtas redan var uppstigen samt att polismännen på grund av egna iakttagelser
varit av den uppfattningen att den person som skulle hämtas brukade
begiva sig till sitt arbete redan vid ^4 6-tiden på morgonen.

Socialstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

Ingripande enligt nykterhetsvårdslagen syftar till att bereda alkoholmissbrukare
den hjälp eller vård, varav han bedömes vara i behov. Hjälpoch
vårdsyftet gör det angeläget, att varje förfarande från tillämpningsorganens
sida genomföres med all möjlig humanitet och hänsyn. Detta gäller
jämväl åtgärd för inställande av vårdbehövande person å vårdanstalt.
Socialstyrelsen har av denna anledning förfäktat den meningen, att nykterhetsnämnd,
när så är möjligt, bör ombesörja inställandet av vårdbehö van de
person på vårdanstalt utan att anlita polismyndigheten. Stundom föreligger
dock uppenbart behov av polisens medverkan. Även polisens handräckning
bör givetvis genomföras med humanitetens krav för ögonen.

Som allmän regel bör gälla, att den som skall inställas å vårdanstalt i
förväg erhåller underrättelse om tidpunkten för åtgärdens påbörjande, så att
han därigenom beredes tillfälle att ordna viktigare enskilda angelägenheter
och i övrigt förbereda sig för resan till anstalten. Särskilda skäl — såsom
risk för avvikande eller trängande behov av omedelbar vård — kan dock
föranleda avsteg från denna regel. I här före varande fall har som särskilt
skäl för underlåtenheten att i förväg underrätta H. F. om den förestående
resan till vårdanstalt angivits, att han, om så skett, troligen skulle ha gjort
sig oanträffbar samt kunde befaras göra sig skyldig till våldshandlingar.

Har den vårdbehövande icke förberetts på polishandräckningen, torde de
polismän, som beordrats att verkställa åtgärden, böra bereda honom möj -

409

lighet att i deras närvaro tillvarataga verktyg, kläder och andra tillhörigheter,
giva erforderliga instruktioner rörande olika familjeangelägenheter,
byta kläder, nedpacka klädespersedlar, toalettartiklar o. d., meddela anhöriga
om avresan och resans mål m. m.

Även i fråga om tidpunkten för uppsökandet av den person, som är föremål
för handräckningsåtgärden, bör hänsyn tagas till humanitära krav. Som
landsfogden angivit kan rättegångsbalkens bestämmelser om tiden mellan
kl. 21 och 6 såsom i princip fredad från åtgärder för genomförande av husrannsakan
tjäna som vägledning härvidlag. De av Hedberg anförda skälen
för det morgontidiga ingripandet i detta fall synes dock såtillvida bärande,
att H. F. brukade lämna bostaden för att begiva sig till sitt arbete kl. 6
eller något tidigare. Med hänsyn härtill borde besöket hos II. F. ha kunnat
ske någon kortare tid före kl. 6 i stället för att, som synes ha skett, redan
omkring kl. 4.30. Valet av detta tidiga klockslag synes ha förestavats av en
önskan från den polismans sida, som skulle inställa Ii. F. å vårdanstalten,
att hinna slutföra förrättningen samma dag. Emellertid var, enligt vad som
upplysts, H. F. vid polisens ankomst redan uppstigen, och han blev därför
icke störd i sin nattvila.

Det vårdfall, varom här är fråga, är icke lättbedömt. Normalt skulle,
sedan länsstyrelsens intagningsförordnande hade meddelats, nykterhetsnämnden
ha hållit fortlöpande övervakningskontakt med Ii. F. intill dess
förordnandet verkställdes. Verkställandet hade då direkt anknutit sig till
iakttagelserna rörande H. F.:s förhållande i nykterhetshänseende m. m., och
när intagning på vårdanstalt blev aktuell, hade det varit naturligt, att Ii. F.
hade underrättats härom och jämväl om tidpunkten och sättet för resan till
anstalten. Att ärendet utvecklade sig på annat sätt sammanhänger med
flera omständigheter. Fn sådan omständighet är bristande rutin hos nykterhetsnämnden.
Andra omständigheter är emellertid, att nykterhetsnämnden
hade ogynnsamma erfarenheter beträffande vårdtagarens vilja att samarbeta
med nämnden i öppen vård och att polisen befarade, att H. F., om
denne i förväg bleve underrättad om avresan, skulle hålla sig undan och
dessutom kunde komma att göra sig skyldig till våldshandlingar mot närstående.
Med hänsyn till dessa och övriga omständigheter synes någon särskild
åtgärd i detta fall icke vara påkallad, även om socialstyrelsen för sin
del icke finner förrättningsmannens önskan att hinna slutföra förrättningen
och återvända till hemmet på en dag motivera, att den som är föremål för
åtgärden uppsökes i sitt hem så tidigt på morgonen som här skett.

Enligt 38 § lagen om nykterhets vård äger nykterhetsnämnd, som har att
föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsintagning, därvid påkalla
handräckning av polismyndigheten, om så finnes erforderligt.

På sätt framgår av stadgandet, bör nykterhetsnämnd icke påkalla polishandräckning
annat än om så finnes erforderligt. Såsom socialstyrelsen
framhållit bör nykterhetsnämnd, när så är möjligt, själv ombesörja inställandet
av vårdbehövande person på vårdanstalt utan att anlita polismyndighet.
Detta är av vikt icke minst av tillbörlig hänsyn till den vårdbehövande.
Från allmän synpunkt framstår det därjämte som önskvärt att poli -

410

sen icke belastas med förrättningar, som icke oundgängligen kräva dess
medverkan.

Vad i ärendet blivit upplyst ger knappast vid handen, att det i detta fall
förelåg behov av att anlita polishandräckning för att inställa H. F. på
Björstorpsanstalten. Huru därmed än må förhålla sig har dock polisen
uppenbarligen haft att tillmötesgå nykterhetsnämndens framställning om
handräckning utan att ingå i prövning om dess medverkan faktiskt var
erforderlig.

Att besluta om begärd handräckning ankommer enligt nyssnämnda lagrum
på polismyndigheten, d. v. s. i detta fall polischefen i orten (jämför lag
den 15 juni 1944 om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses).

I ärendet är upplyst att den kommunala befattningshavare, som erhållit
i uppdrag att för nykterhetsnämndens räkning påkalla polishandräckning
för H. F:s förpassande till Björstorpsanstalten, hänvänt sig till polisstationen
i Tumba, där Hedberg var tillstädes och i egenskap av föreståndare
åtog sig att låta ombesörja förpassningen. Hedberg vidtog därefter, utan
att närmare pröva frågan om sin behörighet, själv de erforderliga åtgärderna
för förpassningens utförande. Såsom nyss nämnts ankom detta emellertid
på polischefen. Hedberg hade därför, i stället för att själv handlägga
frågan, bort anmäla förhållandet för denne. Genom sin underlåtenhet härutinnan
har Hedberg förfarit felaktigt. Eftersom nykterhetsnämndens begäran
om handräckning icke kunde vägras samt ärendet med hänsyn härtill
framstod såsom bagatellartat, finner jag Hedbergs underlåtenhet att anmäla
saken för landsfiskalen ursäktlig. Jag låter därför bero vid vad härutinnan
förevarit. Jag vill emellertid framhålla, att det närmast ankommer på polischefen
att meddela eventuellt erforderliga anvisningar för förpassningens
genomförande och att det därför är av vikt, att dylika ärenden anmälas för
polischefen, där så kan ske.

Vad därefter angår tillvägagångssättet vid förpassning av detta slag finner
jag i likhet med socialstyrelsen att som allmän regel bör gälla, att den
som skall inställas å vårdanstalt bör i förväg erhålla underrättelse om tidpunkten
för förpassningens påbörjande. Tillbörlig hänsyn till den vårdbehövande
och hans familj påkallar, att nödigt rådrum beredes honom att
ordna personliga angelägenheter och eljest förbereda sig för resan. Avsteg
från vad sålunda i allmänhet bör gälla kan naturligtvis föranledas av olika
omständigheter, exempelvis att den vårdbehövande antages vara farlig för
omgivningen eller att han är i trängande behov av vård eller att han kan
misstänkas vilja hålla sig undan. Utredningen i ärendet ger icke vid handen,
att det i förevarande fall funnits tillräckliga skäl att frångå huvudregeln
om att den vårdbehövande skall i förväg underrättas om tidpunkten för
inställelsen å anstalten. Fastmera är upplyst, att H. F. hade familj och fast
bostad samt regelbundet arbete. Förordnandet om hans intagande på vårdanstalt
var icke grundat på att han skulle vara farlig för omgivningen eller

411

för sig själv. Jag finner således att H. F. bort i förväg underrättas om tidpunkten
för förpassningen.

Att så icke skett kan doek i betraktande av omständigheterna icke läggas
polisen till last såsom fel. Enligt min mening hade det varit lämpligast att
nykterhetsnämnden i förväg underrättat H. F. om tiden och sättet för resan.
Socialstyrelsen har också i sitt utlåtande framhållit att nykterhetsnämnden,
sedan länsstyrelsens intagningsförordnande meddelats, normalt
skulle ha hållit fortlöpande övervakningskontakt med H. F., intill dess förordnandet
verkställdes, och att det varit naturligt att H. F., när intagning
blev aktuell, underrättats härom och om tidpunkten och sättet för resan till
anstalten. Att ärendet utvecklade sig på annat sätt har enligt socialstyrelsen
sammanhängt med bristande rutin hos nykterhetsnämnden och med
att nämnden haft ogynnsamma erfarenheter beträffande H. F:s vilja att
samarbeta med nämnden i öppen vård. Med hänsyn till att uttryckliga
föreskrifter saknas finner jag de av socialstyrelsen anmärkta bristerna i
ärendets handläggning icke heller kunna läggas nykterhetsnämnden till last
såsom fel. Vad i ärendet förekommit ger dock anledning ifrågasätta, om
icke till ledning för nykterhetsnämndernas verksamhet närmare anvisningar
borde meddelas rörande vem som bör ombesörja inställandet av
vårdbehövande person på vårdanstalt och förfarandet härvid. Jag förutsätter
att socialstyrelsen föranstaltar härom, därest behov av dylika anvisningar
befinnes föreligga.

Vad slutligen angår tidpunkten för H. F:s hämtande för inställelse å anstalten
får jag till en början framhålla, att förpassning städse bör genomföras
så att den medför minsta möjliga olägenhet och obehag för den, mot
vilken åtgärden är riktad. Av hänsyn till den vårdbehövande och dennes
familj bör tiden för hämtning så bestämmas, att hemfriden icke otillbörligt
störes. När det gäller att bedöma vilken hänsyn som bör tagas härtill, anser
jag i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna stadgandet i 28 kap. 6 §
tredje stycket RB böra tjäna såsom vägledning. I nämnda lagrum stadgas,
att husrannsakan ej må utan särskilt skäl verkställas mellan klockan 9 på
aftonen och klockan 6 på morgonen. I överensstämmelse härmed bör hämtning
för vårdbehövandes tvångsvisa inställelse på anstalt icke utan tungt
vägande skäl ske före klockan 6 på morgonen.

För den tidiga hämtningen av H. F. har bl. a. åberopats, att denne brukade
vara uppe tidigt och bege sig till sitt arbete redan omkring klockan 6
och ibland tidigare. Jag kan icke finna detta skäl för den tidiga hämtningen
bärande. Förrättningen var uppenbarligen ägnad att störa familjen i övrigt.
Om polismännen befarade att II. F. skulle hinna lämna hemmet dessförinnan,
hade det varit tillräckligt att de väntat utanför. Det är vidare självklart,
att förrättningsmannens önskan att hinna utföra förrättningen och
återvända till hemmet på en och samma dag icke innefattat giltigt skäl för
att störa familjen så tidigt som skett.

412

Jag finner således att polisen genom att hämta H. F. redan klockan 4.30
på morgonen brustit i tillbörlig hänsyn till H.F. och dennes familj. Några
uttryckliga bestämmelser i ämnet ha emellertid icke meddelats. Med hänsyn
härtill och till omständigheterna i övrigt anser jag mig kunna låta bero
vid mina här gjorda uttalanden.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

27. Eu å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare intagen person
har kvarhållits å anstalten utöver den i lag längst medgivna
vårdtiden. Frågor om beräkningen av vårdtiden med hänsyn till
avbrott däri på grund av rymningar och försökspermissioner

För verkställighet av länsstyrelsens i Kopparbergs län beslut den 23 maj
1958 intogs Birgitta C. den 13 juni samma år å Hagbyhemmet, som är
allmän vårdanstalt för kvinnliga alkoholmissbrukare.

I en skrift, som inkom hit den 13 augusti 1959, hemställde Birgitta C.
om bistånd för att bliva utskriven m. m. Med anledning härav infordrades
från anstalten journal och övriga handlingar beträffande henne. Av handlingarna,
som inkommo hit den 27 oktober 1959, framgick att Birgitta C.
fem gånger rymt från anstalten men återförts efter längre eller kortare tid,
att hon två gånger haft försökspermission, från vilken hon återhämtats på
grund av återfall i alkoholmissbruk, samt att hon utskrivits den 19 september
1959 men frivilligt kvarstannat där ytterligare två dagar.

Då handlingarna syntes utvisa, att Birgitta C. kvarhållits för länge å
anstalten, verkställdes ytterligare utredning i ärendet. Härvid avgåvos yttranden
av bl. a. anstaltens styrelse, socialstyrelsen och f. d. byråchefen
A. Åman. Vidare hördes Eva-Lisa Hultenheim, som vid tiden för Birgitta
C:s utskrivning tjänstgjorde som föreståndare vid anstalten.

Vid ärendets prövning gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande uttalanden.

Den tid Birgitta C. längst kunde kvarhållas å anstalten utgjorde ett år
(44 § första stycket första punkten nykterhetsvårdslagen). Om ej verkställigheten
avbrutits, skulle hon alltså ha utskrivits senast den 13 juni
1959.

Såsom redan framhållits var Birgitta C. fem gånger frånvarande från
anstalten på grund av rymning. Med iakttagande av att tiden för bortovaron
— såsom socialstyrelsen anfört och också iakttages av fångvårdsstyrelsen
i liknande situationer — skall räknas i hela dagar från (ej från och
med) rymningsdagen och till och med dagen för återförandet, omfat -

413

tade det avbrott i verkställigheten, som föranleddes av rymningarna, tillhopa
30 dagar.

Birgitta C. åtnjöt vidare två gånger försökspermission, från vilken hon
dock på grund av återfall i alkoholmissbruk återhämtades till anstalten.
Permissionstiden skulle alltså icke inräknas i vårdtiden (52 § tredje stycket
nykterhetsvårdslagen). Tiden för avbrotten — beräknad på nyss angivna
sätt och med iakttagande tillika av att, när permission varat mer än en
månad, tiden skall räknas efter kalendermånad icke efter det faktiska dagantalet
i månaden — uppgick till sammanlagt en månad 29 dagar.

Sammanlagda tiden för avbrotten uppgick alltså till en månad 59 dagar.
Lägges denna tid till den 13 juni 1959, når man den 10 september 1959,
vilken dag av socialstyrelsen angivits såsom rätt slutdag för vårdtiden.

Emellertid är att märka, att Birgitta C. erhöll tillfällig permission den
17 juli 1959, från vilken hon återkom den 19 i samma månad. Eva-Lisa
Hultenheim har i ärendet gjort gällande att Birgitta C. sistnämnda dag
återförts till anstalten på grund av att hon berusat sig med tabletter.
Godtages denna uppgift, ökas avbrottstiden med ytterligare två dagar. Rätt
slutdag skulle då bliva den 12 september 1959.

Beräkningen av Birgitta C:s vårdtid har verkställts av Eva-Lisa Hultenheim
ensam. Full klarhet har icke kunnat vinnas om hur hon därvid resonerat.
Tydligt är emellertid att hon ansett, att man vid varje avbrott skulle
räkna med såväl avgångsdagen som ankomstdagen. Vidare synes hon ha
betraktat den misslyckade korttidspermissionen såsom ett avbrott under tre
dagar. Vidare torde hon i ett fall, då försökspermission varade längre än
en månad, ha räknat efter dagantalet och icke efter kalendermånad och
överskjutande dagar. Härigenom har avbrottet beräknats en dag längre än
med tillämpning av den metod som får anses vara den riktiga. Med nu
antagna utgångspunkter skulle emellertid slutdagen ha blivit den 21 september,
icke den 19.

I enlighet med vad jag förut anfört har rätta slutdagen inträffat den
10 september eller i varje fall icke senare än den 12 i samma månad. Jag
finner följaktligen att Birgitta C. kvarhållits åtminstone sju dagar för
länge och att Eva-Lisa Hultenheim i sin tjänst som föreståndare alltså
gjort sig skyldig till ett allvarligt fel.

Vid bedömande av felet bör till en början beaktas, att i lag eller författning
icke givits någon klar anvisning om hur tiden skall beräknas i ett
fall som det förevarande. Ej heller har socialstyrelsen, som är tillsynsmyndighet
för nykterhetsvårdsanstalterna, utfärdat några skriftliga anvisningar
i ämnet. Upplysningar har däremot lämnats vid en kurs, som EvaLisa
Hultenheim bevistat, men hon synes ha missuppfattat vad som därvid
framfördes eller också efteråt förlorat det ur minnet.

Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt framkommit — bl. a. att
Eva-Lisa Hultenheim började tjänstgöra å nykterhetsvårdsanstalt först den

414

1 juni 1958 och numera övergått till tjänst inom helt annat område —
finner jag att vad som ligger henne till last icke är av beskaffenhet att
påkalla beivran genom anställande av åtal för tjänstefel. Med hänsyn till
vikten av att vårdtiden icke utsträckes utöver den i lag längst medgivna
och att fel som det förevarande icke upprepas vill jag dock överlämna en
avskrift av denna min skrivelse till socialstyrelsen med hemställan att
styrelsen ville taga under övervägande om icke behov finnes av skriftliga
anvisningar för nykterhetsvårdsanstalternas personal i hithörande frågor.

Sedan en avskrift av skrivelsen överlämnats till socialstyrelsen med hemställan
i enlighet med vad förut sagts, var ärendet därmed slutbehandlat.

28. Sedan två personer hos lantbruksnämnd ansökt om förvärvstillstånd
avseende samma fastighet, har nämnden bifallit den enes
ansökan och först vid ett senare sammanträde prövat den andres
ansökan, vilken därvid lämnats utan åtgärd under hänvisning till
att förvärvstillstånd redan meddelats annan person. Genom förfarandet
har uppkommit sakligt ogrundad misstanke att den
senare otillbörligen gynnats

Enligt ett den 30 augusti 1958 dagtecknat köpekontrakt förvärvade greve
Hans Wachtmeister å Johannishus för en köpeskilling av 100 000 kronor
fastigheten Mölleryd l4 i Hjortsberga socken. I en den 1 september 1958
till lantbruksnämnden i Blekinge län inkommen skrift anhöll Wachtmeister
— under åberopande av köpekontraktet — om tillstånd att förvärva fastigheten,
därvid han såsom utbyte erbjöd viss fast egendom i Förkärla
socken.

Den 13 september 1958 anhöll Svante Holgersson i Västanås hos lantbruksnämnden,
att nämnden måtte medverka till att Holgersson finge förvärva
den av Wachtmeister preliminärt inköpta fastigheten Mölleryd l4
och den av nämnden ägda Mölleryd l3. Såsom skäl anförde Holgersson,
att han redan innehade ett jordbruk om 8 hektar, vilket gränsade till Mölleryd
l4, samt att han genom förvärv av Mölleryd l3 och l4 skulle få ett
sammanhängande jordbruk om 23 hektar.

Vid sammanträde den 10 oktober 1958 beslöt lantbruksnämnden att av
Wachtmeister inköpa viss fastighet i Förkärla enligt ett den 6 och 10 oktober
1958 upprättat kontrakt. Den sålunda inköpta egendomen blev, efter
uppdelning, av nämnden i sin tur försåld till två olika jordbrukare. Vid
samma sammanträde beviljades Wachtmeister tillstånd att förvärva Mölleryd
l4.

Holgerssons framställning behandlades av nämnden vid sammanträde
den 17 november 1958, därvid nämnden — med hänsyn till att Wacht -

415

meister den 10 oktober 1958 beviljats tillstånd att förvärva Mölleryd l4
— fann sig icke kunna medverka till Holgerssons förvärv av Mölleryd l3
och l4.

I en den 7 november 1959 hit inkommen skrift ifrågasatte Holgersson
om icke lantbruksnämnden förfarit felaktigt genom att nämnden icke prövat
hans och Wachtmeisters ansökningar samtidigt.

Lantbruksnämnden anförde i infordrat yttrande följande.

Genom köpekontrakt den 21/4 1951 förvärvade lantbruksnämnden för
rationaliseringsändamål Mölleryd l3 i Hjortsberga socken. Motiven för förvärvet
var dels att fastigheten ansågs sakna erforderlig bärkraft som självständig
brukningsenhet, dels att fastighetens byggnader var gamla, omoderna
och hårt nedslitna, dels att ägaren av grannfastigheten Mölleryd l4
då icke ville förvärva Mölleryd l3. Lantbruksnämnden ansåg att Mölleryd
l3 och l4 borde tillsamman bilda en långsiktigt bestående, bärkraftig
brukningsenhet med en totalareal av 89 ha, varav 17 ha åker och 66 ha
skogsmark.

Inom gränserna för Johannishus fideikommiss, som innehaves av Wachtmeister,
finnas vissa enklaver som icke tillhöra fideikommisset. Mölleryds
by eller skifteslag ligger i centrum av fideikommisset nära dess brukningscentrum
och sågverk. Av Mölleryds totala areal om 735 ha tillhör 450 ha
eller cirka 61 % fideikommisset före ovannämnda fastighetsförvärv. Fideikommissets
inägojord å Mölleryd brukas som arrendeställen och övertaliga
bostadshus bebos av anställda eller arbetare vid fideikommisset.

Beredning av Wachtmeisters förvärvsansökan å Mölleryd l4 ledde till
upprättande av tre preliminära köpeavtal. Enligt det första skulle Wachtmeister
med visst förbehåll sälja vissa områden å Förkärla till lantbruksnämnden
för 105.000 kronor. Enligt andra och tredje köpeavtalet skulle
lantbruksnämnden för rationaliseringsändamål sälja de förvärvade områdena
till lantbrukarna Erik Karlsson och Nils Pettersson för sammanlagt

105.000 kronor.

Vid plenum den 10/10 1958 beslöt lantbruksnämnden inköpa berörda
markområden av Wachtmeister, försälja desamma till Karlsson och Pettersson
samt meddela Wachtmeister tillstånd att förvärva Mölleryd l4.

Holgersson bebor och brukar arrendestället Västanås under Johannishus
fideikommiss. Holgerssons skrivelse tolkades av lantbruksdirektören icke
som ansökan om tillstånd jämlikt jordförvärvslagen utan som en anhållan
att av nämnden få inköpa Mölleryd l3 och om nämndens medverkan till
Holgerssons inköp av Mölleryd l4. Medverkan till Holgerssons förvärv av
Mölleryd l4 kunde nämnden icke lämna förrän Wachtmeisters ansökan om
förvärvstillstånd å Mölleryd l4 eventuellt avslagits genom lagakraftvunnet
beslut. Vid nästa plenum den 17/11 1958 upptogs Holgerssons skrivelse till
behandling. Nämnden ansåg fortfarande att Mölleryd l3 saknade erforderlig
bärkraft som självständig brukningsenhet. Med anledning härav och då
Wachtmeister meddelats tillstånd att förvärva Mölleryd l4 fann sig nämnden
icke kunna medverka till Holgerssons förvärv av ifrågavarande fastigheter.

Därest Holgerssons skrivelse hade tolkats som ansökan om tillstånd jämlikt
jordförvärvslagen, ägde nämnden jämlikt 1 §, andra stycket jordförvärvslagen
förelägga Holgersson att komplettera ansökan med bl. a. fånges -

416

handling eller fångesmannens skriftliga samtycke samt avvisa ansökan om
Holgersson icke förmådde avhjälpa bristen.

I anslutning till ovanstående vill nämnden redovisa nämndens markbyten
med Wachtmeister åren 1958—1959 och användningen av desamma.
Av handlingarna framgår att Wachtmeister sålt till nämnden och till lantbrukare,
som meddelats tillstånd av nämnden, 151 ha mark för 357.845
kronor. Samtidigt har Wachtmeister köpt av nämnden och med förvärvstillstånd
av nämnden 113 ha för 250.000 kronor. De av Wachtmeister
försålda områdena äro belägna vid fideikommissets väst- och sydvästgräns
och ha använts till ändamålsenliga och betydande förstärkningar av fem
jordbruksfastigheter. De av Wachtmeister förvärvade områdena äro belägna
i fideikommissets centrum. Skuremåla, Kanteryd, Arvidstorp och
större delen av Mölleryd tillhöra fideikommisset. Mellan Mölleryd och
Skuremåla ligger ett område om cirka 150 ha — Vagntorpshultet — uppdelat
på ett stort antal småskiften under byarna Leråkra, Hattatorp,
Binga, Gärestad, Edestad och Djurtorp, belägna flera km. från Vagntorpshultet.
Detsamma har sedan flera generationer tillbaka brukats som
torp och mindre arrendeställen men är numera i huvudsak avfolkat. Den
enda riktiga användningen av Vagntorpshultet synes nämnden vara att
sammanlägga området och omföra detsamma till skogsmark. För att inom
rimlig tid uppnå tillfredsställande skogsproduktion kräves emellertid betydande
återuppbyggnadsåtgärder i form av röjning och plantering av större
delen av området. Härtill kommer en förräntningstid av minst 23 år innan
den nya skogen lämnar någon inkomst. Fn väsentlig förutsättning för dessa
rationaliseringsåtgärder i Vagntorpshultet är att detsamma inlemmas i ett
större skogskomplex, i detta fall fideikommisset. Ytterligare lämpliga bytesobjekt
finnas. Lantbruksnämnden hoppas därför på fortsatta markbyten
med Johannishus fideikommiss.

Holgersson inkom härefter med påminnelser. Han upplyste därvid, att
den tjänsteman, till vilken Holgersson lämnat sin framställning till nämnden,
vid tillfället förklarat att Holgerssons ansökan skulle prövas enligt
jordförvärvslagen samtidigt med Wachtmeisters ansökan.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Holgerssons framställning om lantbruksnämndens medverkan till förvärv
av Mölleryd l4 måste anses innefatta jämväl ansökan om tillstånd att förvärva
fastigheten. Vid sådant förhållande borde Holgerssons ansökning —
efter vederbörlig beredning — självfallet ha prövats samtidigt med Wachtmeisters
två veckor tidigare inkomna ansökan om tillstånd att förvärva
samma fastighet.

Det fel som lantbruksnämnden genom sitt sätt att handlägga Holgerssons
ansökan låtit komma sig till last synes emellertid vara mera av formell
natur. Med hänsyn till vad nämnden i sin förklaring anfört och till vad jag
i övrigt funnit vid min granskning av handlingarna har jag för min del
blivit helt övertygad om att det ur fastighetsbildningssynpunkt och eljest
från allmän synpunkt var mest ändamålsenligt, att den intill fideikommissets
brukningscentrum belägna fastigheten Mölleryd l4 införlivades med

417

fideikommisset mot skyldighet för detta att för komplettering av ofullständiga
jordbruk avstå mark i fideikommissets utkanter. En samtidig prövning
av Waehtmeisters och Holgerssons ansökningar torde följaktligen icke ha
lett till annat resultat för Holgersson än som nu skedde.

Man torde för övrigt knappast kunna antaga annat än att lantbruksnämnden,
då den vid sammanträdet den 10 oktober 1958 prövade Wachtmeisters
ansökan, även beaktade Holgerssons ansökan och att Wachtmeisters
ansökan icke skulle ha bifallits, om nämnden ansett det ur allmän
synpunkt mera ändamålsenligt att Holgersson finge tillfälle att förvärva
fastigheten.

I betraktande av nu anförda omständigheter låter jag bero vid vad i
saken förevarit. Jag vill dock härvid framhålla vikten av att ärende icke
handlägges på sådant sätt, att det framkallar sakligt ogrundad misstanke
att en part otillbörligt gynnats på annans bekostnad.

29. Jordbruksfastighet har tvångsförsålts enligt bestämmelserna i
1948 års jordförvärvslag till pris, som endast obetydligt översteg
det värde, som åsatts egendomen av utmätningsmannen i samråd
med lantbruksnämnden och under vilket försäljning icke fick ske.
Fråga om det åsatta värdet understeg det faktiska och om detta
berodde på fel vid värderingen. Tillika fråga om lantbruksdirektören
ägde att å lantbruksnämndens vägnar vid auktionen avgiva
anbud enbart i syfte att framdriva högre bud

Jordbruksfastigheten Körsveka 53 i Knäreds socken med en areal av ca
67 hektar — därav åtminstone 39 hektar produktiv skogsmark — inropades
på exekutiv auktion den 6 juli 1954 för 24 500 kronor av Bror Nilsson.
Vid auktionen föreskrevs att fastigheten skulle i enlighet med bestämmelserna
i jordförvärvslagen ånyo avyttras innan två år förflutit från det auktionen
vann laga kraft, såvida ej dessförinnan inroparen erhållit tillstånd
av lantbruksnämnden att förvärva fastigheten. Nilsson erhöll lagfart den
13 oktober 1954. Nilsson, som icke fått tillstånd att förvärva fastigheten,
sålde densamma den 23 november 1954 för likaledes 24 500 kronor till en
person, som i sin tur avyttrade densamma den 27 maj 1955 till arkitekten
Einar Johansson i Kristianstad för en köpeskilling av 30 000 kronor.

Våren 1956 — enligt uppgift den 9 april — besökte Johansson lantbruksnämndens
kansli i syfte att utverka tillstånd att förvärva Körsveka 53 och
företedde därvid sin fångeshandling beträffande fastigheten. Johansson upplystes
vid besöket om att fångeshandlingen var mer än tre månader gammal,
att fånget i följd därav var ogiltigt och att jämväl fångesmannen underlåtit
att söka förvärvstillstånd inom laga tid.

27 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclse till 1961 års riksdag

418

I enlighet med beslut av lantbruksnämnden den 27 juni 1956 hemställde
lantbruksdirektören Albin Persson å nämndens vägnar i en den 2 juli 1956
till länsstyrelsen i Hallands län inkommen framställning, att — enär Nilsson
icke inom föreskriven tid ansökt att få behålla fastigheten eller avyttra
densamma till av nämnden godkänd köpare — fastigheten måtte genom
länsstyrelsens försorg säljas jämlikt bestämmelserna i 1948 års jordförvärvslag.

Den 5 juli 1956 inkom till lantbruksnämnden en den 22 maj 1956 dagtecknad
ansökan från Johansson om tillstånd att förvärva Körsveka 53.
Å ansökningen fanns en av Nilsson den 30 juni 1956 dagtecknad förklaring
att denne var beredd att sälja fastigheten till Johansson för 24 500 kronor.

Genom beslut den 18 juli 1956 avslog lantbruksnämnden Johanssons ansökan
om förvärvstillstånd med stöd av 4 § första stycket första och tredje
punkterna i 1955 års jordförvärvslag, enär anledning fanns till antagande
att förvärvaren ville åtkomma egendomen huvudsakligen för kapitalplacering
samt fånget vidare skulle medföra att skilda brukningsenheter, vilka
kunde anses lämpade för sitt ändamål, sammanfördes i en ägo.

Över lantbruksnämndens beslut anförde Johansson besvär hos lantbruksstyrelsen,
som genom resolution den 12 oktober 1956, under åberopande av
4 § första stycket första punkten jordförvärvslagen, ej fann skäl bifalla
besvären, enär anledning funnes till antagande, att Johansson ville åtkomma
förvärvsfastigheten huvudsakligen för kapitalplacering.

Johansson fullföljde talan mot beslutet hos Kungl. Maj:t, som genom
resolution den 28 februari 1958 lämnade besvären utan bifall.

Med anledning av lantbruksnämndens framställning hos länsstyrelsen
om försäljning av fastigheten lät länsstyrelsen — sedan tillfälle beretts
Nilsson att yttra sig över framställningen — föranstalta om beskrivning och
värdering av Körsveka 53 enligt 79 § utsökningslagen genom utmätningsmannen
i Höks distrikt. Den 17 september 1956 inkom till länsstyrelsen från
Thore Persson ett av honom i egenskap av t. f. landsfiskal i distriktet upprättat
protokoll innefattande beskrivning och värdering av fastigheten. Av
protokollet framgick bl. a. att fastigheten, som åsatts ett taxeringsvärde
av 25 500 kronor, av Persson saluvärderades till 20 000 kronor. Vid värderingen
hade Persson — enligt vad han härstädes uppgivit — muntligen samrått
med lantbruksdirektören.

Därefter utfärdade länsstyrelsen samma den 17 september kungörelse om
fastighetens försäljning på offentlig auktion den 26 oktober 1956 »jämlikt
lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet». Lantbruksnämnden,
som beretts tillfälle att yttra sig över den av utmätningsmannen
verkställda värderingen, fann i skrivelse till länsstyrelsen den 22 september
1956 ej anledning till erinran mot det åsatta saluvärdet. Till stöd härför
anfördes bl. a. att fastigheten efter den exekutiva auktionen den 6 juli 1954
stått obebodd, att under åren 1954 och 1955 åtminstone en del av åker -

419

jorden nyttjats till bete men att gården under år 1956 i sin helhet legat
öde; uppenbar vanhävd måste fördenskull anses föreligga. Nämnden anförde
ytterligare följande.

Enda positiva insats som utförts på fastigheten under de senaste åren är
att Körsveka torrläggningsföretag av år 1950 utförts, varigenom beretts
möjlighet till viss uppodling av fastighetens ängsmark. Enligt vad nämnden
inhämtat resterar dock fastigheten för hela sin andel i detta företag. Den
förbättring av fastigheten, som företagets utförande innebär, synes emellertid
icke på långt när uppväga den försämring, som fastigheten undergått
genom den bristfälliga hävden under den tid, som förflutit sedan den exekutiva
försäljningen den 6 juli 1954.

Med anledning av länsstyrelsens kungörelse om den offentliga auktionen
inkom Nilsson — genom Johanssons ombud — till länsstyrelsen med en
framställning, vari han påkallade sådan särskild värdering, varom förmäles
i 12 § andra stycket 1955 års jordförvärvslag. Länsstyrelsen förordnade i
anledning härav den 13 oktober 1956 skogvaktaren Harry Brattberg och
nämndemannen Joel Henningsson att verkställa den begärda värderingen.
Till fullgörande av detta uppdrag avgåvo värderingsmännen den 24 oktober
1956 till länsstyrelsen ett den 22 i samma månad dagtecknat värderingsutlåtande
enligt vilket värdet å Körsveka 53 uppskattades till 26 600
kronor, därav jordbruksvärde och skogsmarksvärde 12 600 kronor och
skogsvärde 14 000 kronor. Tillika upplystes i utlåtandet att samråd ägt rum
med lantbruksdirektören Persson och att denne »med hänsyn till det höga
skogsvärdet» icke hade något att erinra mot det åsatta värdet.

Samma dag — den 24 oktober — inkom till lantbruksnämnden Johanssons
till Konungen ställda besvär över lantbruksstyrelsens tidigare omförmälda,
den 12 i samma månad fattade beslut i jordförvärvsärendet. Samtidigt
inkom Johansson med en till lantbruksnämnden ställd skrift, vari
han hemställde, att auktionen på Körsveka 53 måtte inställas till dess lagakraftägande
beslut i jordförvärvsärendet förelåge. Med skrivelse den 25
oktober 1956 överlämnade nämnden Johanssons besvär till lantbruksstyrelsen
och anförde därvid bl. a. följande.

Länsstyrelsen har i vederbörlig ordning låtit företaga besiktning och värdering
av fastigheten genom vederbörande landsfiskal. Fastigheten saluvärderades
därvid till 20.000 kronor. Med hänsyn till att fastighetens såväl
byggnader som åkerjord genom bristande underhåll och skötsel avsevärt
försämrats sedan fastigheten år 1954 försåldes för 24.500 kronor på exekutiv
auktion hade nämnden icke något att erinra mot det åsatta saluvärdet. På
framställning av fastighetens lagfarne ägare har länsstyrelsen sedan föranstaltat
om särskild värdering av fastigheten, varvid saluvärdet höjts till
26.600 kronor. Anledningen till denna förändring av saluvärdet är beroende
på att de vid den särskilda värderingen anlitade värderingsmännen, den ene
skogsexpert och den andre nämndeman och jordbrukare i orten, ansåg
skogstillgången vara sådan, att en höjning av saluvärdet rimligen borde
företagas. Då skälet för höjningen synes väl motiverat, har nämnden ansett

420

sig böra tillstyrka det nya saluvärdet. Endast under förutsättning att en
köpeskilling av 2G.600 kronor uppnås vid auktionstillfället kommer således
en försäljning till stånd. Nämnden finner det därför föga sannolikt, att den
lagfarne ägaren skulle vara benägen att under nuvarande förhållanden försälja
fastigheten för 24.500 kronor till klaganden.

Klaganden har i särskild skrivelse till nämnden begärt, att den till den 26
oktober 1956 utsatta auktionen skulle inställas i avvaktan på lagakraftvunnet
avslagsbeslut. Enär klagandens ansökan om förhandstillstånd till
förvärv inkom först sedan nämnden gjort framställning om förnyad försäljning
av fastigheten, anser nämnden, att större hänsyn skäligen icke bör
tagas till klaganden än till andra som nekats begärda förhandstillstånd. En
avvaktan på lagakraftvunnet avslagsbeslut i sådant ärende skulle enligt
nämndens uppfattning kunna leda till att bestämmelserna i 11 § jordförvärvslagen
i praktiken icke skulle kunna tillämpas. Nämnden har därför
icke ansett sig böra vidtaga några åtgärder i syfte att få auktionen förlagd
till senare tidpunkt.

Den 26 oktober 1956 blev Körsveka 53 såld på offentlig auktion. Av det
därvid förda protokollet framgår bl. a. att lantbruksdirektören Persson och
Johansson voro tillstädes vid auktionen samt att — i överensstämmelse med
113 § utsökningslagen och 4 b § 1948 års jordförvärvslag — vid auktionen
tillkännagavs att det lägsta bud, som finge vid auktionen antagas, måste
överstiga 20 522 kronor 7 öre. Vid utrop av fastigheten avgavs ett bud på
21 000 kronor, som fästades med klubbslag. Som emellertid inroparen icke
erhållit vederbörligt förvärvstillstånd eller var befriad från att söka sådant
tillstånd, blev fastigheten ånyo utropad. Vid det nya utropet avgav lantbrukaren
Vigo Wiktorsson, som fått förhandstillstånd att förvärva fastigheten,
ett bud å 20 650 kronor, vilket anbud blev antaget.

Påföljande dag, den 27 oktober 1956, avlät lantbruksnämnden till lantbruksstyrelsen
en skrivelse, vari nämnden — med erinran om att nämnden
den 25 i samma månad yttrat sig angående Johanssons besvär till Konungen
— anförde i huvudsak följande.

Med hänsyn till att yttrandet utformats efter då kända förhållanden men
att vid auktionen den 26 oktober sedermera lämnats upplysningar, som formellt
motivera en annan utformning av detsamma, får lantbruksnämnden
härmed lämna följande kompletteringar.

Vid auktionstillfället upplystes sålunda om att ett lån till ett torrläggningsföretag,
vari fastigheten Körsveka 53 har andel, ännu icke fördelats
på de berörda fastigheterna, att fastigheten ifråga skulle komma att belastas
med en beräknad andel i företaget beviljat lån å 5 896: 60 kronor, att den
lagfarne ägaren icke ägt påkalla särskild värdering, enär försäljningen skulle
ske jämlikt bestämmelserna i äldre jordförvärvslagen, samt att försäljningen
följaktligen skulle komma att äga rum, därest en köpeskilling på lägst

20.000 kronor eller motsvarande det av landsfiskalen åsatta saluvärdet
komme att uppnås.

Fastigheten försåldes sedan för 20.650 kronor till person, som erhållit
lantbruksnämndens förhandstillstånd till förvärvet.

Försäljningspriset, 20.650 kronor plus lånet för torrläggningsföretaget

421

5.896: 60 kronor eller sammanlagt 26.546: 60 kronor, synes emellertid väl
motsvara det vid den särskilda värderingen uppnådda värdet, 26.600 kronor,
vilket värde var satt med hänsyn till att torrläggningsföretaget redan
var utfört och i tron att till företaget beviljat lån redan fördelats på berörda
fastigheter.

Den 7 december 1956 utfärdade länsstyrelsen — sedan den offentliga
auktionen vunnit laga kraft — köpebrev för Wiktorsson å Körsveka 53.

I en den 25 september 1958 hit inkommen skrift anförde Johansson klagomål
över lantbruksnämndens och utmätningsmannens åtgärder i samband
med tvångsförsäljningen den 26 oktober 1956 av Körsveka 53. I klagoskriften
upplyste Johansson att fastigheten av en av honom anlitad sakkunnig
värderats till minst 30 000 kronor samt att densamma vid 1957 års fastighetstaxering
åsatts taxeringsvärde med tillhopa 36 600 kronor, därav 20 700
kronor skogsvärde. Under åberopande härav påtalade Johansson att det av
utmätningsmannen åsatta värdet uppenbarligen var för lågt, att offentlig
försäljning påfordrats och fullföljts, trots att Johansson hos lantbruksnämnden
begärt försäljningens uppskjutande i avvaktan på den slutliga
prövningen av hans ansökan om förvärvstillstånd, att nämnden vid auktionen
låtit avgiva bud, som den insett vara uppenbart för lågt och till
skada för Johansson såsom inteckningshavare, samt att någon verklig auktion
icke kommit till stånd, eftersom det i förväg bestämts att försäljningen
endast skulle få ske till en enda person och till ett fastställt underpris.
Vidare ifrågasatte Johansson om icke omständigheterna vore sådana att han
hade möjlighet att av nämnden eller dess tjänstemän utkräva skadestånd
för den förlust som åsamkats honom genom försäljningen, vilken förlust av
Johansson uppskattades till 5 950 kronor.

I infordrat yttrande över klagomålen anförde lantbruksnämnden angående
värderingen av Körsveka 53 i huvudsak följande.

På grund av förre ägarens ekonomiska obestånd var fastighetens byggnader
och åkerjord i mindre gott skick. Under de två åren fastigheten befann
sig i Nilssons ägo undergick emellertid såväl byggnader som åkerjord
en ytterligare betydande värdeminskning genom bristande underhåll. Bostadshuset
kunde sålunda efter denna tid ej längre anses användbart i befintligt
skick eller ens värt att reparera. Ekonomibyggnaderna krävde betydande
reparationskostnader för att åter bli användbara. Åkerjorden hade
under nämnda tid endast använts till bete utan att vara insådd för sådant
ändamål. Ogräsfloran dominerade därför hela växt beståndet.

Enda förbättringen på fastigheten var utförandet av det avdikningsföretag,
vari fastigheten hade del och för vilket företag fastigheten alltjämt
häftade i skuld. För skogens vidkommande, som till större delen bestod av
skog i yngre åldersklasser, kunde konstateras behovet av gallringar framförallt
i en del starkt eftersatta tallplanteringar.

Mot bakgrunden av nu relaterade förhållanden skedde den värdering, vid
vilken lantbruksdirektören medverkade som representant för lantbruksnämnden.
Värderingen skedde med beaktande av den vanhävd som rådde å

422

fastigheten och med hänsynstagande till de av lantbruksstyrelsen utfärdade
föreskrifterna, att »värdering skall ske försiktigt på objektiva grunder,
d. v. s. efter det pris en försiktig köpare kan antagas vilja betala i öppna
marknaden». Vid bedömning av ett skäligt försäljningspris för ett kombinerat
jordbruk synes det inte möjligt att, som klaganden tydligen gjort, värdera
skogen för sig och låta detta värde vara ett bevis för fastighetens sammanlagda
saluvärde. Byggnaderna, som erfordras å ett kombinerat jordbruk,
synas nämligen skäligen icke enbart böra belasta det rena jordbruket
utan också skogen. Detta gäller i första hand kostnaderna för bostadshuset
men även, om än i väsentligt mindre grad, ekonomibyggnaderna.

Vid fastställande av ett skäligt saluvärde för en fastighet liksom vid bedömningen
av en fastighets belåningsvärde måste självfallet hänsyn tagas
till de pålagor som åvilar fastigheten, bl. a. delaktighet i avdikningsföretag.
Sistnämnda delaktighet representerade ett värde av icke mindre än
kr. 5.896: 60. Eftersom de senare utsedda särskilda värderingsmännen saknade
kännedom om att nämnda belopp kvarstod oreglerat, är det värde,
som dessa åsatt fastigheten, 26.600 kronor, jämförbart med nämndens värde,
20.000 kronor, först sedan nämndens värde ökats eller särskilda värderingsmännens
värde minskats med ovan angivna belopp. Skillnaden mellan
dessa värden, c:a 700 kronor, är enligt nämndens uppfattning så obetydlig,
att den skäligen icke bör läggas till grund för anmärkningar av så allvarlig
natur, som klaganden vill göra gällande.

Klaganden åberopar jämväl fastighetens taxeringsvärde enligt 1957 års
fastighetstaxering, 36.600 kronor, som bevis för att undervärdering av fastigheten
skett. Därest detta taxeringsvärde skall anses motsvara fastighetens
värde vid värderingstillfället sommaren 1956, måste taxeringsvärdet
vara för högt, ett förhållande som icke är någon ovanlig företeelse å fastigheter
med svagt byggnadsbestånd. Som ett tydligt bevis härpå må nämnas
ett fall i länet, där en jordbruksfastighet i fjol försåldes på offentlig auktion
för allmänna arvsfondens räkning, varvid försäljningspriset stannade vid

57.000 kronor, trots att taxeringsvärdet var icke mindre än 73.200 kronor.

Sedan avsevärda förbättringar numera företagits å fastigheten Körsveka
5S synes det åsatta taxeringsvärdet vara något mera försvarbart. En felaktighet
synes dock alltjämt kvarstå, eftersom den produktiva skogsarealen
upptagits till 46.0 ha mot i verkligheten sannolikt endast c:a 39.0 ha.

Lantbruksnämnden anförde vidare.

Angående det av klaganden påtalade förhållandet att nämnden i sitt yttrande
till lantbruksstyrelsen den 25 oktober 1956 anfört att »endast under
förutsättning att en köpeskilling av 26.600 kronor uppnås vid auktionstillfället
kommer således en försäljning till stånd» förhåller det sig så, att
eftersom länsstyrelsen bifallit framställningen om värdering av särskilt utsedda
värderingsmän, bibringades nämnden den uppfattningen, att försäljningen
skulle ske efter den nya jordförvärvslagens bestämmelser. Först vid
auktionstillfället upplyste auktionsförrättaren att, eftersom den exekutiva
auktionen ägt rum före den nuvarande lagens tillkomst, jämväl den nya försäljningen
skulle ske i överensstämmelse med den äldre lagens bestämmelser.

Angående lantbruksdirektörens deltagande i budgivningen vid auktionen
uttalades i yttrandet följande.

423

Den extra värdering som verkställts medförde som tidigare anförts en
ökning av saluvärdet på c:a 700 kronor. Med hänsyn härtill ansåg lantbruksdirektören
det vid auktionstillfället försvarligt, om försäljningspriset
kunde höjas åtminstone i nivå med övre gränsen för skillnaden mellan de
saluvärden nämnden och de särskilda värderingsmännen var för sig kommit
till. I prishöjande syfte avgav lantbruksdirektören därför ett bud 100
kronor över det tidigare av Wiktorsson avgivna. Detta resulterade emellertid
endast i en ytterst försiktig höjning av Wiktorsson på 25 kronor. Salupriset
kom således att stanna vid 20.650 kronor. Då köparen dessutom hade
att erlägga fastighetens andel i tidigare omnämnt dikningsföretag uppgick
således inköpspriset för fastigheten för hans del till 20.650 + 5.896: 60 =
= 26.546: 60 kronor. Med hänsyn till kostnaderna för såväl åkerjordens
som byggnadernas iståndsättning kan ett sådant inköpspris icke betraktas
som något underpris.

Lantbruksnämnden upplyste i sitt yttrande vidare om att nämnden den
24 oktober 1956 meddelat Wiktorsson tillstånd att förvärva Körsveka 53
samt att nämnden tidigare den 16 och den 19 i samma manad avslagit
ansökningar av två andra personer att erhålla förvärvstillstånd beträffande
samma fastighet.

Johansson avgav härefter påminnelser, i vilka han vidhöll sina klagomål
och framhöll, att vad lantbruksnämnden anfört om avdikningskostnadernas
inverkan på värdet icke kunde godtagas.

Utmätningsmannen, landsfiskalsassistenten Thore Persson, upplyste att
han vid värderingstillfället icke hade någon kännedom om det i handlingarna
omnämnda torrläggningsföretaget samt uppgav ytterligare bl. a.
följande:

Samråd med lantbruksnämnden skedde — troligen telefonledes ^— genom
kontakt med lantbruksdirektören Persson. Denne befanns äga sådan kännedom
om fastigheten, att hans närvaro vid beskrivningen och värderingen
icke ansågs erforderlig. Vi voro båda fullt ense om att fastigheten på grund
av de senaste årens starka vanhävd icke rimligen kunde åsättas högre saluvärde
än 20.000 kronor.

Lantbruksstyrelsen avgav därefter infordrat utlåtande i ärendet. Däri
framhöll styrelsen bl. a. att särskilda anvisningar rörande värdering, varom
nu är fråga, icke meddelats. I cirkulär till lantbruksnämnderna den 23 maj
1949 — vilket lantbruksnämnden åsyftade i sitt remissvar — hade lantbruksstyrelsen
emellertid angående inrop å exekutiv auktion till skyddande
av statens fordran meddelat vissa anvisningar, innehållande bl. a. den av
nämnden citerade rekommendationen. Det låge i sakens natur — anförde
lantbruksstyrelsen vidare — att lantbruksnämnd vid sådant samråd i värderingsfrågan
som skulle ske med utmätningsmannen, då offentlig auktion
skulle komma till stånd, hade att verka för att värdet uppginge till men
icke överstege vad en förståndig köpare borde kunna betala med beaktande
av egendomens beskaffenhet och förutsättningarna för dess utnyttjande.

424

Y ärdet borde enligt lantbruksstyrelsen sålunda bedömas med hänsyn tagen
till egendomens avkastningsförmåga och ortens pris.

I fråga om värderingen av Körsveka 53 anförde lantbruksstyrelsen i
huvudsak följande.

Y ad beträffar den nu ifrågavarande egendomens användning har lantbruksnämnden
funnit fastigheten ha förutsättningar att bestå som särskild
brukningsenhet. Med hänsyn bl. a. till jordförvärvslagens och uppsiktslagens
bestämmelser måste det anses riktigt att egendomen värderats såsom
en s. k. kombinerad brukningsenhet (jordbruk och skogsbruk i kombination)
med beaktande av såväl erforderliga investeringar som påräknelig avkastning
på längre sikt. Däremot skulle det icke ha varit riktigt att åsätta egendomen
varde såsom om den hade kunnat överföras till ren skogsfastighet.

Utmätningsmannen åsatte, efter samråd med lantbruksnämnden (lantbruksdirektören)
enligt föreskrifterna i 6 § tillämpningskungörelsen till 1948
*rs Jordförvärvslag, fastigheten ett värde av 20.000 kronor. Vid detta tillfälle
förelåg en beskrivning, upprättad av utmätningsmannen vid besiktning
på fastigheten. Av beskrivningen framgår bl. a. att byggnaderna, med
undantag för en gödselstad och en potatiskällare, var i dåligt respektive
mindre^ gott skick. Fastigheten, som vid exekutiv auktion år 1954 försålts
för 24.500 kronor, har enligt vad som framgar av andra i länsstyrelsens akt
lörande den offentliga auktionen ingående handlingar därefter undergått
vissa förändringar. Genom dikningsföretag, som berört fastigheten, har en
del av dess ägor fått torrläggning. Såvitt av handlingarna framgår har
någon skog icke avverkats å fastigheten mellan 1954 och 1956 års auktioner,
varför kubikmassan bör ha ökats med tillväxten. Lantbruksnämnden har i
sitt yttrande till länsstyrelsen i värderingsfrågan den 22 september 1956
anfört att fastigheten sedan 1954 års auktion stått obebodd och under 1956
legat helt öde och att uppenbar vanhävd rådde. Förbättringen av fastigheten
genom ovannämnda dikningsföretag syntes enligt nämnden icke på
langt när uppväga den försämring, som fastigheten undergått genom den
bristfälliga hävden å jord och byggnader efter 1954 års auktion. Arten av
yanhävden och den därav följande värdeminskningen har närmare påvisats
i nämndens yttrande till justitieombudsmannen. Vidare var vid värderingstillfället
känt att fastighetens då gällande taxeringsvärde var 25.500 kronor
samt att dess lagfarne ägare den 30 juni 1956 hade förklarat sig beredd att
sälja fastigheten till Johansson för 24.500 kronor.

.Det synes lantbruksstyrelsen, redan med hänsyn till vad som förekommit
vid avsedd försäljning av fastigheten år 1956, icke med fog kunna göras
gällande att fastighetens värde till grund för minimiprisets bestämmande
vid den offentliga auktionen borde sättas högre än 24.500 kronor. — Då
fastigheten enligt uppgift i handlingarna numera undergått avsevärda förbättringar
torde dess beskaffenhet år 1956 inte nu låta sig med säkerhet
bedömas. Det är sålunda vanskligt att uppskatta dess dåvarande värde som
en brukningsenhet för kombinerat jord- och skogsbruk med skäligt beaktande
av kostnaderna för dess iordningställande. Styrelsen får därför begränsa
sig till att uttala att det åsatta värdet 20 000 kronor synes lågt, men
att värderingen, med hänsyn till vad utmätningsmannen och lantbruksnämnden
anfört om egendomens eftersatta skick och kostnaderna för att
sätta den i stånd, kan ha varit motiverad.

Enligt ett av Johansson företett utlåtande skulle fastigheten ha ett värde

425

av minst 30.000 kronor. De särskilt tillkallade värderingsmännen åsatte i
skrivelse till länsstyrelsen den 22 oktober 1956 fastigheten ett värde av
26.600 kronor. Enligt vad värderingsmännen antecknat i sistnämnda skrivelse
har lantbruksdirektören icke haft något att erinra emot det av dem
åsatta värdet. Av lantbruksnämndens förut berörda yttrande till lantbruksstyrelsen
den 25 oktober 1956 framgår också att nämnden tillstyrkt det
värde till vilket värderingsmännen kommit. Nämnden har tydligen godtagit
deras uppfattning att skogstillgången var sådan att en höjning av värdet
vore motiverad. Värderingsmännen har icke lämnat någon redovisning av
skogsbeståndets storlek och sammansättning etc. på fastigheten, och ej
heller återfinns uppgifter härom i de övriga föreliggande handlingarna. Synbarligen
har någon inventering i detalj av skogen icke förelegat utan värdet
bedömts på en mer okulär uppskattning. På det föreliggande materialet och
i avsaknad av dylika uppgifter om de skogliga förhållandena kan lantbruksstyrelsen
icke nu göra något uttalande om det värde skogen må ha haft vid
tiden för auktionen.

Rörande dikningsföretagets inverkan i förevarande fall uttalade lantbruksstyrelsen
följande.

Slutligen har styrelsen anledning att behandla frågan om sambandet
mellan prissättningen på fastigheten och kostnaderna för den genomförda
avdikningen. Enligt handlingarna belastades fastigheten vid tiden för auktionen
av skyldighet att bestrida kostnader till en summa av 5.896 kronor
60 öre för Körsveka torrläggningsföretag av år 1950. Ett dikningsföretag
bör givetvis medföra båtnad, dvs. ökad behållen avkastning på längre sikt
av berörda marker. Man kan emellertid, med hänsyn till vunna erfarenheter
icke utgå från att den förbättring, som i verkligheten vinnes, alltid motsvarar
den nedlagda kostnaden eller den kalkylerade båtnaden. Och det torde
vara mycket vanligt att en investering för grundförbättring icke »slår igenom»
i saluvärdet utan endast i begränsad del påverkar detsamma. Såvitt
av handlingarna framgår synes det förenämnda torrläggningsföretaget för
fastigheten Körsveka 53 väsentligen ha betytt att möjlighet beretts till viss
uppodling av fastighetens ängsmark. Båtnaden torde i så fall kunna tillgodonjutas
endast om sådan uppodling kommer till stånd, vilket icke synes
ha skett.

Då torrläggningsföretaget var genomfört vid tiden för 1956 års auktion,
var det riktigt att därvid värdera fastigheten i dess skick efter torrläggningen,
och det synes icke ge anledning till erinran om värderingsmännen
tillagt den ännu icke odlade marken endast ett mycket måttligt värde.
Nämnden har ju också bedömt värdeminskningen till följd av bristande
underhåll av byggnader och jord vara större än den förbättring, som dikningen
medförde å fastigheten.

Sedan värdet av fastighet i befintligt skick uppskattats, får priset vid försäljning
av fastigheten givetvis bestämmas med beaktande av den gäldförpliktelse,
som köparen genom förvärvet ådrager sig. I förevarande fall är
köparen tydligen skyldig att betala den på fastigheten belöpande kostnadsandelen
för det nyligen genomförda dikningsföretaget. Denna skyldighet
föreligger på grund av beslut vid lagakraf t ägande syneförrättning enligt
vattenlagen och sålunda oavsett, om fördelning av avdikningslån och fastställelse
av återbetalningsskyhlighct (annuiteter) redan skett eller ännu
återstår att göra. Priset på fastigheten har sålunda bort bestämmas till dess

426

uppskattade värde i befintligt skick, minskat med det belopp, som det —
efter avräkning för erhållna statsbidrag eller redan gjorda inbetalningar —
återstår för fastighetens blivande ägare att gälda för dikningsföretaget.

I sitt yttrande anförde lantbruksstyrelsen vidare bl. a. följande.

Det är ägnat att inge förvåning, att Johansson kunnat inlåta sig i ett så
riskabelt företag som att förvärva en jordbruksfastighet av en person, som
icke kunnat uppvisa åtkomsthandlingar eller ens jordförvärvstillstånd, och
därvid också till fullo erlägga köpeskillingen. Synbarligen krävde och fick
Johansson emellertid — förmodligen därtill rådd av sin advokat — som
säkerhet för köpeskillingen inteckningar i fastigheten för högre belopp än
hela köpeskillingen. Det må här inskjutas, att det visat sig ganska vanligt
att personer, som varit medvetna om att de icke skulle kunna erhålla jordförvärvstillstånd,
på dylikt sätt sökt kringgå jordförvärvslagstiftningen.
Fastigheten kan ju därefter näppeligen förvärvas av någon annan. Under
den tid då lagen den 30 juni 1947 om kronans förköpsrätt gällde, lyckades
i ett flertal fall köpare av jordbruksfastighet omöjliggöra utövande av sådan
förköpsrätt genom att de förskaffade sig inteckningar i den förvärvade
fastigheten till belopp överstigande fastighetens värde. Enär fastigheten
skulle lösas till det pris som köparen utfäst och intecknad gäld i princip
skulle stå kvar i fastigheten, blev det därigenom meningslöst att utöva
förköpsrätten. Förhållandet ägnades uppmärksamhet under förarbetena till
1955 års jordförvärvslag och i dess 9 §, som i allt väsentligt ersätter lagen
om kronans förköpsrätt, har föreskrivits att lösningsplikt för kronan ej föreligger,
därest egendomen häftar för intecknad gäld till högre belopp än
priset.

En förutsättning för att ett förfaringssätt av nu nämnt slag skall lyckas
för en köpare är emellertid, att de ifrågavarande inteckningarna icke sedermera
vid exekutiv eller därmed i allt väsentligt likställd offentlig auktion
helt eller delvis bortfaller. Så har synbarligen skett i före varande fall. Någon
möjlighet för klaganden att under angivna förhållanden på rättslig väg av
sin fångesman utfå vad han förlorat genom att fastigheten frångått honom
lärer näppeligen förefinnas. Knappast torde heller sådana åtgärder av
Johansson med framgång kunna vidtagas mot Nilsson.

I ärendet har jag vidare tagit del av lantbruksnämndens handlingar i
saken ävensom av handlingarna till dels den offentliga auktionen den 26
oktober 1956 och dels Kungl. Maj:ts resolution den 28 februari 1958 i ärendet
angående tillstånd att förvärva Körsveka 53 (nr 2311/56).

Enligt 4 a § i den numera upphävda lagen den 17 juni 1948 om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet (1948 års jordförvärvslag) utgjorde
tillståndsregleringen ej hinder mot förvärv av jordbruksfastighet
medelst inrop på exekutiv auktion. Fastighet som förvärvats medelst sådant
inrop skulle emellertid åter avyttras innan två år förflutit från det auktionen
vann laga kraft, såvida ej köparen erhållit tillstånd att behålla egendomen.
Där egendomen ej avyttrats inom föreskriven tid, skulle länsstyrelsen
på framställning av lantbruksnämnden förordna, att egendomen skulle
säljas på offentlig auktion. Sådant förordnande skulle jämlikt lagens 4 b §

427

första stycket, där ej lantbruksnämnden återkallade sin framställning, gå i
verkställighet, även om det befanns att inroparen avyttrat egendomen.
Enligt 4 b § andra stycket sagda lag skulle i övrigt så anses och med ärendet
i tillämpliga delar så förfaras, som om fastigheten blivit utmätt för fordran
med bästa förmånsrätt i fastigheten; dock att, även om lägsta budet uppnåddes,
försäljning ej fick ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika
täckte det värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen. Egendomen
fick säljas, förutom till den som erhållit förvärvstillstand, allenast till kronan
eller vissa andra särskilt kvalificerade rättssubjekt. Om vid auktionen
avgavs bud som fick antagas, skulle försäljning ske, ända att innehavare av
fordran bestred det.

I kungörelsen den 17 juni 1948 rörande tillämpning av 1948 ars jordförvärvslag
(1948 års jordförvärvskungörelse) föreskrevs i 6 § att utmätningsmannen
— då förordnande meddelats om försäljning av fastighet på offentlig
auktion — vid egendomens värdering skulle samråda med lantbruksnämnden.

De här återgivna bestämmelserna ha med vissa tillägg överförts till lagen
den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(1955 års jordförvärvslag) och i kungörelsen den 17 juni 1955 rörande tilllämpning
av jordförvärvslagen (1955 års jordförvärvskungörelse), vilka författningar
trädde i kraft den 1 juli 1955. De nya bestämmelserna skola
emellertid ej tillämpas på förvärv som skett dessförinnan. I fråga om sådana
förvärv skola de äldre bestämmelserna alltjämt gälla.

I 1955 års jordförvärvslag har föreskrivits att ägare i god tid före auktionen
äger påkalla särskild värdering av egendomen av värderingsmän,
vilka utses av överexekutor, och att försäljning av egendomen icke må
komma till stånd med mindre den bjudna köpeskillingen täcker det värde,
vartill egendomen skattats av dessa värderingsmän. Jämväl vid sådan särskild
värdering skall samråd ske med lantbruksnämnden.

Det av Johansson påtalade förhållandet, att tvångsförsäljning av fastigheten
påfordrats och fullföljts, oaktat frågan om förvärvstillstånd för Johansson
ännu icke blivit slutgiltigt avgjord, är lagligen icke av beskaffenhet
att hindra försäljning av fastigheten. Jag finner därför klagomålen i denna
del icke kunna föranleda någon min åtgärd.

Johansson har vidare gjort gällande att någon verklig auktion icke kommit
till stånd, eftersom det i förväg bestämts att försäljningen skulle få ske
endast till en enda person. I anledning härav vill jag erinra, att fastighet
vid sådan tvångsförsäljning, varom här är fråga, må, på sätt framgår av
de återgivna lagbestämmelserna, säljas — förutom till kronan, kommun,
vissa kreditinrättningar och några andra kvalificerade rättssubjekt — endast
till den som erhållit förvärvstillstånd. Vad Johansson anfört i denna del
av ärendet förtjänar därför icke avseende.

428

Med hänsyn till nyssnämnda begränsning av de personer och övriga rättssubjekt,
till vilka fastighet i fall som det förevarande må säljas, är det
uppenbarligen, till förekommande av rättsförlust för ägare eller inteckningshavare,
av synnerlig vikt att fastighetens värdering — vilken på sätt framgår
av det sagda skall läggas till grund för bestämmande av det minimipris,
under vilket försäljning icke må äga rum — sker med omsorg och gott omdöme.
En förutsättning för att bestämmelsen om minimipris skall kunna
fylla avsett syfte är att det av utmätningsmannen åsatta värdet motsvarar
det faktiska värdet eller i varje fall icke är lägre än detta. För att vinna
säkerhet för att utmätningsmannens värdering sker på riktigt sätt har
såsom nämnts föreskrivits, att utmätningsmannen vid värdering skall samråda
med lantbruksnämnden. Detta samråd är motiverat av lantbruksnämndernas
speciella sakkunskap på området och får därför icke vara av
blott formell art. Nämnden bör vid samrådet söka positivt verka för att
utmätningsmannen åsätter fastigheten ett värde som motsvarar det faktiska.
Om nämnden icke redan förut äger erforderlig kännedom om alla på
värderingen inverkande faktorer, bör nämnden genom besiktning av fastigheten
eller pa annat sätt söka skaffa sig sådan kännedom, innan nämnden
uttalar sig om värdet.

Några särskilda anvisningar rörande grunderna för eller förfaringssättet
vid värderingar av det slag, varom här är fråga, ha enligt vad lantbruksstyrelsen
i ärendet upplyst icke meddelats. Viss ledning inhämtas dock av ett
uttalande i prop. nr 24/1951 s. 76, enligt vilket man skall eftersträva ett
värde som motsvarar vad som kan beräknas inflyta vid frivillig försäljning.
Anmärkas må även att lantbruksstyrelsen i annat sammanhang — för det
fall att lantbruksnämnd överväger att inropa fastighet till skyddande av
statens fordran — i cirkulär till lantbruksnämnderna den 23 maj 1949
föreskrivit, att »värdering skall ske försiktigt och på objektiva grunder,
d. v. s efter det pris en försiktig köpare kan antagas vilja betala i öppna
marknaden».

I förevarande ärende är upplyst att utmätningsmannen vid värdering av
fastigheten Körsveka 53 i anledning av den påkallade tvångsförsäljningen
åsatt fastigheten ett saluvärde av 20 000 kronor, vilken värdering skett i
samråd med lantbruksdirektören. Vidare är upplyst att lantbruksnämnden
i skrivelse den 22 september 1956 till länsstyrelsen i Hallands län godtagit
det av värderingsmannen åsatta saluvärdet och i samband därmed förklarat
sig ha inhämtat, att fastigheten resterade för hela sin andel i kostnaderna
för Körsveka torrläggningsföretag av år 1950 i Knäreds socken. Det vid
värderingen åsatta värdet, 20 000 kronor, har sedermera lagts till grund för
minimiprisets bestämmande vid fastighetens försäljning vid den offentliga
auktionen den 26 oktober 1956.

Lantbruksnämnden har emellertid — enligt vad nämnden i sin skrivelse
den 25 oktober 1956 till lantbruksstyrelsen uppgivit — såsom saluvärde å

429

Körsveka 53 sedermera godtagit jämväl det värde å 26 600 kronor, som särskilda
av länsstyrelsen jämlikt 12 § 1955 års jordförvärvslag utsedda värderingsmän
åsatt fastigheten vid värdering den 20 och den 22 oktober 1956.
Lantbruksnämnden biträdde därvid värderingsmännens uppfattning att
detta högre värde var motiverat med hänsyn till skogstillgången på fastigheten.
Lantbruksnämnden — som uppenbarligen då icke hade klart för sig
att försäljningen skulle ske enligt bestämmelserna i 1948 års jordförvärvslag
och att hänsyn därför icke kunde tagas till den värdering, som gjorts av
de särskilda värderingsmännen — meddelade vidare i skrivelsen till lantbruksstyrelsen,
att vid den till påföljande dag utsatta auktionen försäljning
av fastigheten icke skulle komma till stånd, med mindre ett bud på minst
26 600 kronor uppnåddes.

Sistnämnda värde skiljer sig avsevärt från det av utmätningsmannen
åsatta; skillnaden mellan det lägre och det högre värdet utgör 33 procent.
Värderingarna äro dessutom båda verkställda inom loppet av en så kort
tidrymd som en månad. Lantbruksnämnden har som förklaring till sin
ståndpunkt i värderingsfrågan gjort gällande, att någon nämnvärd skillnad
mellan angivna båda värden i själva verket icke förelåge. Detta skulle ha
sin grund däri, att vid åsättande av det högre värdet å fastigheten hänsyn
icke tagits till förpliktelsen att deltaga i kostnaderna för torrläggningsföretaget,
vilka kostnader i huvudsak skulle motsvara skillnaden mellan de
båda värdena.

Denna förklaring av skillnaden mellan värderingarna är på ett anmärkningsvärt
sätt oförenlig med vad nämnden i sin skrivelse den 25 oktober
1956 till lantbruksstyrelsen anfört om att en höjning av saluvärdet rimligen
borde ske på grund av vad de särskilda värderingsmännen anfört om
skogstillgången å fastigheten. Nämnden har för övrigt i samma skrivelse
själv framhållit att försäljning skulle ske endast om en köpeskilling av
26 600 kronor uppnåddes vid auktionstillfället. Vidare har utmätningsmannen
i sitt yttrande uppgivit, att han vid sin värdering icke ägde kännedom
om torrläggningsföretaget. Förklaringen till den stora skillnaden
mellan de båda värderingarna kan alltså icke vara den av nämnden uppgivna.

Det förhållandet att nämnden endast kort tid efter den första värderingen
— under hänvisning till vad de särskilt förordnade värderingsmännen
uppgivit om skogstillgången å fastigheten — godkänt den senare, högre
värderingen, utgör otvivelaktigt ett visst stöd för antagande att fastighetens
skogsvärde, även enligt nämndens mening, icke blivit tillräckligt
beaktat vid den första värderingen. Det är att märka att utmätningsmannen
i sin beskrivning och värdering av fastigheten icke lämnat sådana uppgifter
om skogstillgången, att någon slutsats beträffande skogsvärdet kan
dragas därav.

430

Å andra sidan ger utredningen i ärendet icke några säkra hållpunkter för
en tillförlitlig bedömning av fastighetens saluvärde. Även om det av utmätningsmannen
åsatta värdet, 20 000 kronor, förefaller lågt i betraktande av
de värden, som framkommit vid andra i olika sammanhang företagna värderingar
av fastigheten, kan — såsom lantbruksstyrelsen uttalat — angivna
värde likväl ha varit motiverat med hänsyn till vad som upplysts om
egendomens eftersatta skick och kostnaderna för att sätta densamma i
stånd. Vid saluvärdets bestämmande måste jämväl hänsyn tagas till att en
köpare av egendomen hade att svara för kostnader för torrläggningsföretaget,
vilka kostnader för Körsveka 53 beräknats uppgå till 5 896 kronor
60 öre.

I betraktande av vad sålunda blivit anfört kan det icke anses tillförlitligen
utrett, att det av utmätningsmannen i samråd med lantbruksnämnden
åsatta värdet av fastigheten i sådan mån avvikit från det faktiska värdet,
att förhållandet kan läggas utmätningsmannen och lantbruksnämnden till
last såsom fel. Utredningen ger icke heller vid handen att utmätningsmannen
eller nämnden i annat avseende gjort sig skyldig till fel eller försummelse
vid värderingen. Klagomålen mot värderingen kunna därför icke föranleda
vidare åtgärd från min sida. Jag vill dock i anledning av vad i detta
ärende blivit upplyst understryka vikten ur rättssäkerhetssynpunkt av att
sådan värdering, varom här är fråga, sker med synnerlig omsorg och med
beaktande av alla på värderingen inverkande faktorer.

Vad som framkommit i detta ärende ger otvivelaktigt vid handen, att de
i förevarande fall tillämpliga bestämmelserna i 1948 års jordförvärvslag
rörande värdering av fastighet i samband med tvångsförsäljning icke varit
betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt. 1948 års lag har emellertid numera
ersatts av 1955 års jordförvärvslag, och bestämmelserna i denna ge större
säkerhet för att tvångsförsäljning icke sker till underpris. Ifrågavarande
brist i 1948 års lag påkallar därför icke någon lagändring.

Med anledning av vad i ärendet upplysts om lantbruksdirektörens deltagande
i budgivningen vid auktionen den 26 oktober 1956 vill jag endast
påpeka, att det icke är tillbörligt att — på sätt som skett i förevarande fall
— lantbruksnämnden uppträder såsom spekulant och avgiver bud enbart
i syfte att framdriva högre bud från verklig spekulant på fastigheten. Med
detta påpekande låter jag bero vid vad härutinnan förevarit.

På grund av vad sålunda anförts och då vad i klagomålen i övrigt andragits
mot lantbruksnämnden icke påkallade vidare uttalande från min
sida, fann jag — som icke ansåg mig ha anledning ingå i bedömning av
länsstyrelsens åtgärder — klagomålen icke föranleda någon min vidare
åtgärd.

431

30. Felaktigt förfarande av kommunalnämnd genom att — sedan
fullmäktige beslutat bevilja enskild person ekonomiskt understöd i
form av lån, ett beslut som sedermera efter besvär upphävdes —
utbetala lånebeloppet innan beslutet vunnit laga kraft

Vid sammanträde den 26 oktober 1957 beslöto kommunalfullmäktige i
Vika kommun att bevilja en företagare inom kommunen ett lån å 10 000
kronor mot säkerhet i fastighetsinteekningar, vilket lån skulle vara ränteoch
amorteringsfritt under de tre första åren samt därefter löpa med ränta
och återbetalas i viss angiven ordning. Mot beslutet anfördes reservation
av en ledamot av fullmäktige.

Efter det justering av fullmäktiges protokoll för nämnda sammanträde
kungjorts den 4 november 1957, utbetalades lånebeloppet den 9 i samma
månad.

Den 18 november 1957 anförde Carl Månsson i Runnvika hos länsstyrelsen
i Kopparbergs län besvär över fullmäktiges beslut att bevilja lånet
samt yrkade att beslutet måtte upphävas. Genom utslag den 11 februari
1958, som vann laga kraft, upphävde länsstyrelsen överklagade beslutet,
enär detsamma icke tillkommit i laga ordning och fullmäktige genom beslutet
överskridit sin befogenhet. Som närmare motivering härför anförde
länsstyrelsen, att kommunalfullmäktiges beslut att bevilja lånet dels icke
— såsom jämlikt 52 § kommunallagen bort vara förhållandet — tillika
innefattat anvisning av medel för anslagets täckande och dels icke kunde
anses avse en sådan kommunens angelägenhet, varom kommunalfullmäktige
ägt besluta.

Förenämnda lånetransaktion behandlades av de kommunala revisorerna
i revisionsberättelsen över Vika kommuns förvaltning år 1957. Däri konstaterade
revisorerna, att kommunalnämnden i förevarande fall verkställt
ett sedermera upphävt och därför ogiltigt beslut. Nämnden borde enligt
revisorerna — bl. a. på grund av att reservation anförts mot fullmäktiges
beslut — ha insett att risk för att beslutet skulle komma att överklagas
förelegat och borde därför ha låtit anstå med verkställigheten av beslutet
till dess besvärstiden utlöpt eller lagakraftägande utslag förelegat. På grund
härav uttalade revisorerna i revisionsberättelsen, att de icke ansågo sig
kunna tillstyrka ansvarsfrihet för kommunalnämndens förvaltning för år
1957. Genom beslut den 16 juni 1958 beslöto kommunalfullmäktige att icke
bevilja kommunalnämnden ansvarsfrihet för sagda förvaltning. Sedermera
upptogs emellertid frågan till ny behandling i fullmäktige och dessa beslöto
den 18 augusti 1958 bevilja kommunalnämnden full ansvarsfrihet för 1957
års förvaltning. Jämväl över sistnämnda beslut anförde Månsson besvär hos
länsstyrelsen med yrkande om beslutets upphävande, enär kommunalfullmäktige
genom att bevilja ansvarsfrihet överskridit sin befogenhet. Genom
utslag den 31 december 1958 fann länsstyrelsen, att omständigheterna icke

432

gåve vid handen att kommunalfullmäktige ägt bevilja kommunalnämnden
ansvarsfrihet för utbetalningen av lånet samt prövade på grund härav lagligt
upphäva överklagade beslutet i vad därigenom ansvarsfrihet medgivits
för utbetalningen av lånet.

Över länsstyrelsens utslag anfördes besvär hos Kungl. Maj:t. Besvären
voro vid min prövning av nedannämnda ärende beroende på regeringsrättens
prövning.

I en den 28 maj 1958 hit inkommen skrift gjorde Månsson gällande, att
kommunalnämnden och kommunalkamreraren överskridit sina befogenheter
genom att verkställa fullmäktiges beslut den 26 oktober 1957, innan
beslutet vunnit laga kraft. Månsson inkom därefter med ytterligare framställningar
i saken.

I anledning av klagomålen avgav länsstyrelsen infordrat yttrande, därvid
funnos fogade yttranden av kommunalnämnden och kommunalkamreraren
Gustaf Bäckström. Månsson inkom därefter med påminnelser.

På min begäran avgav Svenska landskommunernas förbund utlåtande i
ärendet. I detta anförde förbundet följande.

Beträffande besluts verkställbarhet och verkställighet föreligga vissa uttalanden
i lagmotiv och doktrin. I dessa har en avvägning försökts mellan
effektivitets- och rättsskyddsintressena. Kommunallagskommittén, i vars uttalanden
Kungl. Maj:t och riksdagen instämde, menade att i fall, då rättsläget
inte kunde återställas, vederbörande verkställighetsorgan vid ifrågasatt
verkställighet före lagakraftvinnande hade att bedöma huruvida beslutet
med framgång kunde angripas med besvär samt att om denna bedömning
blev positiv låta anstå med verkställigheten till lagakraftvinnandet,
såvida ej effektivitetskravet påkallade annat. Något avseende vid s.k.
okynnesbesvär behövde organet däremot inte fästa.

Tillämpat på föreliggande fall betyder detta att de för verkställigheten
ansvariga bort avvakta besvärstidens utgång innan beslutet verkställdes
och inte såsom skedde låta utbetala medlen endast fem dagar efter det protokollsjusteringen
kungjorts. Beslutet avsåg ett i form av lån lämnat ekonomiskt
bidrag till enskild utan stöd i särskild författning. Av handlingarna
att döma synes kommunalnämnden icke ha varit ovetande om att dylika
bidrag enligt fast regeringsrättspraxis falla utanför den kommunala kompetensen.
Ej heller synes effektivitetskravet ha påkallat skyndsam verkställighet,
därför att mottagaren hade betalningssvårigheter eller liknande.

Vissa omständigheter tala emellertid i förmildrande riktning. Det synes
ha förhållit sig så i Vika kommun att tidigare subventionsbeslut av liknande,
ja ännu mera utmanande art lämnats oöverklagade. De kommunala
myndigheterna kunna därigenom ha fått känslan av att besvär inte vore
att befara i dylika ärenden. Utanordningen har verkställts i början av november,
vid en tidpunkt alltså då arbetsmängden på kommunalkontoret
erfarenhetsmässigt är betydande liksom också behovet av att genom snabb
expediering av beslut avlasta kontoret från löpande arbete och ge personalen
tillfälle att befatta sig med uppgifter som under budgetarbetet fått
skjutas åt sidan. Under dylik arbetspress kunna misstag av i ärendet före -

433

lupen karaktär lätt inträffa utan att de agerande därför kunna anses ha
gjort sig skyldiga till en så grav försummelse att åtal är påkallat. Vid ärendets
bedömande bör kanske också viss vikt tilläggas den omständigheten
att den ekonomiska förlust kommunen kan komma att vidkännas på grund
av beslutet sannolikt begränsas till en ränteförlust under tre år, då ränta
därefter skall utgå och fastighetsinteckningar utgöra lånesäkerhet. Ifrågasättas
kan rent av om icke kommunen, om regeringsrätten fastställer länsstyrelsens
utslag i målet om decharge åt kommunalnämnden, omedelbart
skulle kunna återkräva de utlånade medlen, eftersom efter en sådan utgång
intet rättsgiltigt kommunalt beslut bär upp lånetransaktionen. Härmed
må nu vara hur som helst. Något stort för kommunen och de enskilda
kommunmedlemmarna betydelsefullt ärende är det under alla förhållanden
inte fråga om. Dechargefrågans behandling, det framgångsrika överklagandet
i första instans av inte blott anslagsbeslut utan även efterföljande
dechargebeslut samt den i ärendet ingivna anmälan till JO ha utan tvivel
väckt ett sådant uppseende, att ett upprepande av vad som förekommit i
ärendet inte är att befara.

Månsson inkom därefter med ytterligare en skrift.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Uttryckliga bestämmelser om när kommunalt, representativt organs beslut
må verkställas finnas icke i kommunallagen; sådana bestämmelser ha
ej ansetts lämpligen böra meddelas.

Kommunallagskommittén har i sitt betänkande med förslag till kommunallag
(SOU 1952: 14 s. 337—338) uttalat, att två synpunkter krävde beaktande
vid bedömandet av frågan om tiden för inträdet av verkställbarhet
av representativt organs beslut. Den ena hänförde sig till behovet av effektivitet
i det kommunala arbetet. Ofta vore det nödvändigt, att fattat beslut
kunde bringas till verkställighet utan hinder av att beslutet icke vunnit laga
kraft. Men även där verkställighet av ej lagakraftvunnet beslut icke vore
oundgänglig för att den kommunala förvaltningsapparaten över huvud
skulle fungera, vore det ur synpunkten av förvaltningsarbetets ostörda
gång, dess rationella planerande och utförande ofta önskvärt, att verkställighet
ej behövde anstå i avbidan på klagotidens utgång. Mot detta stode
den andra synpunkten, den nämligen att anförda besvär, som vore befogade,
i möjligaste mån borde kunna leda till åsyftat resultat, d. v. s. hindra
beslutets verkställighet. Kommunens egna organ borde ej genom att verkställa
beslut hindra sådan »rättelse» därav, som besvärsmyndigheten kunde
komma att vidtaga.

Med det praktiska livets förhållanden överensstämde det därför bäst —
fortsatte kommittén — att i princip anse kommunalbeslut verkställbart så
snart det förelåge i justerat skick, d. v. s. då protokollet över beslutet blivit
justerat. För att emellertid icke syftet med besvärsreglerna skulle tillspillo 28

— Justiticovibvd smavnens ämbetsberättelse till 1961 års riksdag

434

givas måste det verkställande organet städse överväga, om verkställighet
av ej lagakraftvunnet beslut äventyrade möjlighet för eventuell klagande
att vinna rättelse. Medan vissa beslut vore sådana, att deras verkställande
icke hindrade en återgång, kunde i andra fall läget före verkställigheten icke
återställas. Beträffande beslut av det senare slaget måste verkställighetsorganets
övervägande bl. a. innefatta ett visst bedömande av frågan om
beslutet med framgång kunde angripas med besvär. Funne organet risk
föreligga för att besvär skulle leda till beslutets undanröjande, borde det
låta anstå med verkställigheten till dess besvärstiden utlöpt, resp. till dess
beslutet fastställts genom lagakraftägande utslag, såvida ej effektivitetskravet
påkallade annat. Frågan huruvida ett icke lagakraftvunnet beslut
borde verkställas eller ej hade organet att bedöma under i princip samma
ansvar för dess ledamöter som i fråga om andra förvaltningsåtgärder.

Vederbörande departementschef uttalade i propositionen med förslag till
ny kommunallag (nr 210/1953 s. 198—199), att de synpunkter kommittén
anfört på frågan om verkställbarheten av kommunala beslut syntes väl
avvägda och lämpade att tjäna som ledning för praxis i kommunerna. Icke
heller konstitutionsutskottet fann i sitt utlåtande över propositionen (nr
22/1953 s. 60) anledning till erinran mot kommitténs, av departementschefen
gillade synpunkter.

Rättsenligheten av det i ärendet påtalade verkställandet av kommunalfullmäktiges
i Vika beslut om subvention åt enskild person torde vara att
bedöma enligt de av kommunallagskommittén åberopade synpunkterna.

Kommunalnämnden har i sin förklaring gjort gällande, att man ej känt
till eller haft anledning räkna med att besvär skulle komma att anföras
över fullmäktiges ifrågakomna beslut. Denna invändning saknar enligt min
mening avgörande betydelse för verkställighetsfrågans bedömande. Det avgörande
för denna bedömning är huruvida det fanns anledning räkna med
att beslutet komme att undanröjas i händelse av besvär. Det omstridda
beslutet var icke meddelat för att tillgodose något i särskild författning angivet
ändamål, som det ankom på kommunen att befrämja, och ägde enligt
en stadig och för de flesta kommunalmän väl känd praxis icke heller stöd i
kommunallagen; beslutet blev också sedermera undanröjt av länsstyrelsen
på anförda besvär. Det borde därför ha stått klart för kommunens verkställande
organ, att fullmäktiges beslut troligen skulle komma att undanröjas
i händelse av besvär. Det är vidare att märka, att fråga var om ett
beslut, vars verkställande hindrade en återgång, om beslutet efter besvär
undanröjdes. Även om beloppet kunde återkrävas, skulle dock i varje fall
någon ersättning för räntekostnaden icke kunna avkrävas låntagaren. Ett
återställande av det rättsläge, som rådde innan beslutet verkställdes, Var
alltså icke möjligt. Av nu anförda skäl och då några effektivitetssynpunkter
icke åberopats och uppenbarligen ej heller kunna göras gällande till stöd för
att beloppet bort utbetalas, innan beslutet vunnit laga kraft, finner jag

435

kommunens verkställande organ ha förfarit felaktigt genom att verkställa
beslutet, innan det vunnit laga kraft.

Såsom landskommunernas förbund funnit äro omständigheterna emellertid
förmildrande. På grund härav och då lånebeloppet numera återbetalats
till kommunen, låter jag bero vid mina här gjorda uttalanden.

31. Felaktigt förfarande av landstingsdirektör genom att företaga
ändring i ett justerat och offentliggjort landstingsprotokoll

Enligt en kungl. kungörelse av år 1943 skall inom varje landstingsområde
finnas en hemhjälpsstyrelse för handhavande av landstinget tillkommande
uppgifter i fråga om hemhjälpsverksamheten. Styrelsen skall utgöras antingen
av landstingets hälsovårdsberedning eller annat landstingets organ
eller ock av särskild hemhjälpsstyrelse, bestående av fem ledamöter, däribland
en ordförande, jämte suppleanter till lika antal. Ledamöter och suppleanter
i särskild hemhjälpsstyrelse utses av landstinget för en tid av fyra
år i sänder.

Genom kungl. kungörelse den 31 maj 1946 angående husmoderssemesternämnder
föreskrevs, att sådan nämnd skall finnas för varje landstingsområde
och stad utom landsting, därvid landsting och stad som nyss sagts må
antingen inrätta särskild husmoderssemesternämnd eller uppdraga åt annat
landstingets eller stadens organ att vara sådan nämnd. I vissa av socialstyrelsen
år 1946 utfärdade anvisningar till ifrågavarande kungörelse uttalades,
bl. a., att den speciella sakkunskap, som erfordrades för ett rätt handhavande
av frågor om husmoderssemester, i regel icke vore företrädd inom andra
existerande organ för landstingen respektive städerna utom landsting äh
hemhj älpsstyrelserna.

I en den 21 maj 1958 hit inkommen skrift påtalade landstingsassistenten
G. Riddersporre, att viss ändring av det vid 1957 års landstingsmöte i Hallands
län förda protokollet — efter dess justering — företagits av landsting^
direktören Einar Restad, varigenom i strid med lagakraftvunnet beslut angivits
att landstinget utsett husmoderssemesternämnd för perioden 1958-—
1961. Därjämte påtalade Riddersporre, att landstingets förvaltningsutskott
i efterhand godkänt Restads felaktiga förfarande. i

På min begäran verkställde landsfogden i Hallands län utredning i saken,
vilken utredning landsfogden hit överlämnade jämte eget yttrande.

Sedan Riddersporre avgivit påminnelser, verkställde landsfogden viss
kompletterande utredning. Med överlämnande av denna utredning jämte
nya påminnelser av Riddersporre samt en av kriminalkommissarien F*
Svenbrant upprättad promemoria inkom landsfogden med nytt yttrande i
saken.

Handlingarna i ärendet utvisa följande.

436

Sedan landstinget år 1945 utsett vissa personer att vara ledamöter och
suppleanter i hemhjälpsstyrelsen för åren 1946—1949, bemyndigade landstinget
år 1946 hemhjälpsstyrelsen att för sagda period jämväl utgöra husmoderssemesternämnd.

Hemhjälpsstyrelse för följande fyraårsperioder valdes därefter vid landstingsmötena
åren 1949 och 1953. Varken vallängderna eller landstingsprotokollen
för ifrågavarande möten innehöllo uppgift om att särskild husmoderssemesternämnd
utsetts eller att hemhjälpsstyrelsen skulle utgöra
sådan nämnd. Enligt Riddersporre hade emellertid vid dessa möten val
skett jämväl av husmoderssemesternämnd, ehuru dessa beslut icke intagits
i protokollen. Riddersporres uppgift härom har, åtminstone i vad avser
något av dessa val, vunnit visst stöd av vad en dåvarande landstingsledamot,
tillika ledamot av hemhjälpsstyrelsen, uppgivit. Att särskilt val av
husmoderssemesternämnd ägt rum vid dessa tillfällen har dock icke i övrigt
kunnat vitsordas av de landstingsledamöter, som hörts vid utredningen.
Enligt Restad har sålunda vid mötena dylika val icke förekommit, men
däremot har landstingsordföranden i samband med val av hemhjälpsstyrelse
i korthet påpekat att denna styrelse jämväl skulle fungera som husmoderssemesternämnd.
Samma uppfattning har uttalats av en ledamot av
hemhjälpsstyrelsen, tillika justeringsman vid ifrågavarande båda landstingsmöten.
Under perioderna 1950—1953 och 1954—1957 har i allt fall
hemhjälpsstyrelsen faktiskt fungerat jämväl som husmoderssemesternämnd.

Vid 1957 års landstingsmöte innehöll vallängden icke heller någon uppgift
rörande husmoderssemesternämnden. Enligt ett av Restad uppsatt protokoll
för landstingets sammanträde den 11 oktober 1957 utsågos vissa personer
till ledamöter och suppleanter i hemhjälpsstyrelsen för följande fyra!årsperiod.
I protokollet antecknades under § 197 sålunda: »I hemhjälpsstyrelsen
för Hallands län för åren 1958—1961 utsågos---.» Detta proto koll

justerades den 21 oktober 1957 av landstingets ordförande jämte två
andra justeringsmän. Enligt i ärendet lämnad obestridd uppgift vann det
sålunda protokollförda beslutet laga kraft.

Efter påpekande av Riddersporre att husmoderssemesternämnd för följande
fvraårsperiod icke utsetts av 1957 års landsting diskuterades frågan
av husmoderssemesternämnden vid sammanträde den 16 november 1957.
Därvid beslöt nämnden — efter att ha konstaterat att husmoderssemesternämnd
»på grund av något misstag» icke utsetts för nästkommande period
— att hos landstingets förvaltningsutskott hemställa om direktiv rörande
handläggningen av husmoderssemesterärenden efter utgången av år 1957.

Efter sammanträdets slut den 16 november 1957 erhöll Restad genom
en ledamot av nämnden kännedom om att man ansett tveksamhet föreligga
rörande nämndens behörighet för följande period. Med anledning härav
anmodade Restad ett vid landstingskansliet anställt skrivbiträde att vidtaga
viss ändring av § 197 i det redan justerade protokollet för den 11 okto -

437

ber 1957. Ändringen innebar, att landstinget enligt protokollet utsett de
ifrågavarande personerna till ledamöter och suppleanter — icke blott i hemhjälpsstyrelsen
— utan även i husmoderssemesternämnden. Från att ursprungligen
ha innehållit: »I hemhjälpsstyrelsen för Hallands län för åren
1958—1961 utsågos .. .» kom protokollet efter ändringen — därvid viss
radering företogs för att bereda plats för den nya formuleringen — att
erhålla följande lydelse: »I hemhjälpsstyrelsen och i husmoderssemesternämnden
för Hallands län för åren 1958—1961 utsågos---.»

Vid förvaltningsutskottets sammanträde den 9 december 1957 underrättade
Restad utskottet om den av honom vidtagna åtgärden. Enligt utskottets
protokoll lämnade Restad därvid till en början redogörelse för tillkomsten
av landstingets beslut år 1946 att bemyndiga hemhjälpsstyrelsen att
för perioden 1946—1949 jämväl utgöra husmoderssemesternämnd. Restad
framhöll därefter att genom detta landstingets beslut finge anses ha i princip
fastslagits, att sagda styrelse också skulle vara husmoderssemesternämnd.
De vid landstingsmötena åren 1949 och 1953 valda hemhjälpsstyrelserna
hade jämväl utgjort och handhaft husmoderssemesternämndens
uppgifter. Med anledning härav och till undanröjande av den
ovisshet, som anmälts för Restad, hade han — då något materiellt nytt
innehåll därigenom icke tillfördes protokollet — i paragrafen rörande val
av hemhjälpsstyrelse såsom förklaring tillfogat orden »och i husmoderssemesternämnden»
.

I utskottets protokoll anteckandes härefter, att utskottet — vars flesta
ledamöter såsom ledamöter av landstinget och i åtskilliga fall jämväl av
dess utskott nämnda år och senare deltagit i utskottets och landstingets
beslut — förklarade Restads tolkning vara riktig.

Sedan förvaltningsutskottets sistnämnda protokoll tillställts husmoderssemesternämnden,
beslöt nämnden den 1 februari 1958 att i anledning av
utskottets ställningstagande icke avlåta sin den 16 november 1957 beslutade
begäran om direktiv.

Rörande sitt förfarande att vidtaga ändring i det justerade landstingsprotokollet
anförde Restad i en till mig ställd skrivelse bl. a. följande:

I enlighet med förslag av förvaltningsutskottet beslutade 1946 års landsting
bemyndiga hemhjälpsstyrelsen att för tiden 1946—1949 jämväl utgöra
husmoderssemesternämnd. Ehuru icke något formellt beslut härom
fattades, torde vara klart att landstinget genom sitt utan diskussion fattade
beslut accepterat den princip, som förordats av socialstyrelsen och som
förvaltningsutskottet givit sin anslutning. Tillvägagångssättet för uppläggning
och antagande av princip i ärenden av motsvarande och liknande slag
torde förekomma ganska ofta inom beslutande församlingar och myndigheter,
innebärande sålunda att, så länge icke förslag framlagts och beslut
fattats om annan ordning än den tidigare inaugurerade, denna är gällande.
I följd härav och i enlighet med den av landstinget knäsatta principen upptogs
icke, då sedermera hemhjälpsstyrelsens mandat utgick åren 1949, 1953

438

och 1957, i landstingets vallängd val av husmoderssemestemämnd utan
endast av hemhjälpsstyrelse. Den vid 1949 och 1953 års landsting valda
hemhjälpsstyrelsen har också tillika fungerat som husmoderssemesternämnd.
Det torde kunna framhållas, att jag personligen berett ärendet till
1946 års landsting och föredragit detsamma inför förvaltningsutskottet, vars
skrivelse till landstinget jag uppsatt. Jag anser mig därför väl känna till
vad som avsetts, och riktigheten av min tolkning vitsordas genom förvaltningsutskottets
uttalande till sitt protokoll den 9 december 1957.

Det var därför för mig en stor överraskning att tveksamhet kunde råda
inom hemhjälpsstyrelsen om att densamma, som med samma ledamöter och
sekreterare och utan speciell skriftlig fullmakt för varje särskild valperiod
fullgjort uppdrag även som husmoderssemestemämnd från år 1946, även
hade att för perioden 1958—1961 fullgöra samma uppdrag. Meddelandet
härom lämnades mig den 16 november 1957 vid middagstiden av en ledamot
av förvaltningsutskottet, som vid samma tid ännu var ledamot även av
hemhjälpsstyrelsen. Att jag härvid upplystes om att hemhjälpsstyrelsen
redan beslutat tillskriva förvaltningsutskottet i frågan kan jag icke vitsorda,
då man i så fall givetvis kunnat avvakta framställningen. Uppgiften att
ovisshet rådde var som nämnts för mig alldeles oförståelig, och jag yttrade
då, att denna sak var principiellt avgjord redan år 1946 samt att, om ovisshet
rådde, denna borde kunna undanröjas genom ett förtydligande tillägg
till landstingets protokoll, eftersom härigenom ingen ändring skulle ske i
sakförhållandet och tillägget icke vore till någons skada och ej heller till
nytta för vare sig mig själv eller annan.

Jag kanske här bör framhålla att jag, som sedan länge haft en besvärande
arbetsbörda, nämnda dag före klockan 14 hade att lämna tryckorder på
landstingets protokoll för att detta icke skulle bli försenat, då jag under
den efterföljande veckan skulle, i egenskap av sektionschef i länsstyrelsen
för sjukvården i krig, deltaga i en för militär och civil personal gemensam
stabsövning. Av samma anledning skulle jag senare samma dag ha en konferens
med de läkare, som tillhörde sektionen och tillsammans med vilka
jag hade att gå igenom organisationen för länets sjukvårdsberedskap samt
övningens förutsättningar och väntade problem. Min tid var därför begränsad
och gav mig icke tillfälle till någon närmare analys eller noggrannare
övervägande angående tanken på tillägget och dess formulering. Jag gjorde
dock ett försök att nå en av justeringsmännen per telefon, vilket ej lyckades
mig, och jag visste att den andre var i militärtjänst samt att landstingets
ordförande ej heller var då anträffbar. Med önskemålet att skapa klarhet
i saken och vetskap om innebörden i landstingets beslut anmodade jag därför
ett hos landstinget anställt kvinnligt biträde att införa ett tillägg till
§ 197 i landstingets protokoll. Det av mig använda uttryckssättet »och i
husmoderssemesternämnden» är såtillvida icke fullt adekvat som uttrycket
»tillika husmoderssemestemämnd» bättre skulle ha täckt innebörden i det
bakomliggande förhållandet. I den tidigare skildrade tidsnöden hade jag
knappast tillfälle närmare granska ordvalet.

Som säkerligen framgår av denna redogörelse förelåg hos mig ingen avsikt
att skada vare sig det allmänna eller någon enskild. Ej heller var min
avsikt att på något sätt hemlighålla åtgärden, men till följd av den nyss -

439

nämnda övningen kom jag ej genast i kontakt med vare sig justeringsmännen
eller förvaltningsutskottets ordförande. Visserligen voro två av justeringsmännen
även deltagare i övningen, men vi arbetade på olika sektioner
och för min del var jag så pass hårt engagerad att jag icke hade vare sig
tanke eller kraft till övers för något annat än övningsarbetet. Strax därefter
redogjorde jag emellertid för det åtgjorda för dessa personer och föredrog
vid första tillfälle ärendet för förvaltningsutskottet så som framgår av dess
protokoll för den 9 december 1957.

Vad slutligen angår vad Riddersporre vid utredningen anfört därom, att
han ansett nödvändigt erhålla ett besked från förvaltningsutskottet för att
bli befriad från ansvar vid eventuellt blivande »komplikationer i husmoderssemesternämnden»
synes detta önskemål ha blivit uppfyllt genom förvaltningsutskottets
uttalande till nyssnämnda protokoll och dessutom
genom det beslut, som sedermera i ärendet träffats av hemhjälpsstyrelsen.
Protokollet från såväl förvaltningsutskottets sammanträde den 9 december
som 1957 års landstingsmöte har tillställts samtliga landstingets ledamöter
utan att någon reagerat. Genom utskottets beslut den 9 december blev
uppenbarligen även hemhjälpsstyrelsens uppgift såsom tillika husmoderssemesternämnd
ytterligare klarlagd.

Beklagande det förelupna får jag under hänvisning till ovan lämnade
redogörelse framhålla att, även om kritik ur formella synpunkter kan riktas
mot åtgärden, har i reellt avseende beträffande landstingets beslut inget
nytt vare sig avsetts eller tillförts protokollet. Inget undanröjande av bevis
har förekommit eller fara i bevishänseende uppkommit och varken allmän
eller enskild rätt har skadats. Då åtgärden dessutom företagits i förklarande
syfte får jag hemställa att anmälningen icke må föranleda vidare åtgärd.

I avgivna påminnelser framhöll Riddersporre beträffande innebörden av
landstingets förenämnda beslut år 1946, att det givna bemyndigandet för
hemhjälpsnämnden att jämväl utgöra husmoderssemesternämnd uttryckligen
begränsats till viss tidsperiod, varför något principiellt och generellt
bemyndigande icke lämnats. Riddersporre anförde vidare, bl. a., att den av
Restad vidtagna ändringen av det justerade landstingsprotokollet icke
kunde anses innefatta ett »förtydligande», eftersom något val av husmoderssemesternämnd
bevisligen icke skett vid 1957 års landstingsmöte. Ändringen
innebure i stället, att Restad — i syfte att dölja ett fel, varom Restad
varit medveten — själv satt sig i landstingets ställe. Ett förtydligande i en
offentlig handling torde för övrigt böra ske genom en förklaring och icke
medelst radering. — I fråga om förvaltningsutskottets beslut den 9 december
1957 anförde Riddersporre, att beslutet torde innebära att utskottet
godkänt den av Restad företagna ändringen av det justerade landstingsprotokollet.
Någon befogenhet för utskottet att meddela dylikt godkännande
torde emellertid icke föreligga. Riddersporre riktade slutligen i sina påminnelser
viss kritik mot tillvägagångssättet vid den verkställda polisutredningen.

440

I avgivet yttrande anförde landsfogden i fråga om Restads förfarande
följande:

Enär det uppenbarligen varit landstingets mening, att hemhjälpsstyrelsen
även för perioden 1958—1961, i likhet med vad tidigare varit fallet, skolat
fungera som husmoderssemesternämnd, har Restads ändring av protokollet
skett endast i förtydligande syfte. Någon skada eller annan olägenhet
synes ej därigenom ha uppstått. Även om Restad, såsom han anfört, vid
tiden för ändringen haft en pressande arbetsbörda, borde han ha gjort sitt
förtydligande i annan form än som skett. Vad Restad emellertid låtit komma
sig till last synes mig ej vara av beskaffenhet att böra för honom föranleda
ansvar.

Enligt 34 § landstingslagen skall vid landstingsmöte föras protokoll, vilket
bl. a. skall för varje ärende innehålla framställda förslag och yrkanden
samt av landstinget i ärendet fattat beslut. Protokollet skall, i den ordning
landstinget beslutar, justeras sist fjorton dagar efter landstingsmötets avslutande.
Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall justeringen
och det ställe, där protokollet finnes tillgängligt, tillkännagivas å en av
landstingskommunen å lämplig plats anordnad anslagstavla. Kungörelse om
dagen för protokolljusteringens tillkännagivande med uppgift å det ställe,
där protokollet finnes tillgängligt, skall ofördröjligen införas i en eller flera
av länets mest spridda tidningar. Tiden, inom vilken besvär över beslut av
landsting må anföras, räknas enligt 78 § samma lag från dagen för protokolljusteringens
tillkännagivande å landstingskommunens anslagstavla.
Besvärstiden är tre veckor.

Det är ur principiell synpunkt uppenbarligen av synnerlig vikt, att ett i
vederbörlig ordning justerat och offentligen framlagt protokoll rörande av
allmänt organ fattat beslut icke senare blir föremål för ändring. Detta är
självfallet i första hand av betydelse med hänsyn till den enskildes rätt och
möjlighet att anföra besvär över meddelat beslut. Om sådant protokoll till
följd av skrivfel, felräkning eller dylikt förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet, får visserligen antagas att — liksom fallet enligt rättegångsbalkens
bestämmelser är i fråga om domstols dom eller beslut — en viss möjlighet
till rättelse föreligger, vilken i så fall bör ske genom anteckning å det
justerade protokollet och icke genom ändring därav. Med hänsyn bl. a. till
föreliggande besvärsrätt kan det däremot icke vara tillåtligt att, sedan
protokollet justerats och tillkännagivande därom anslagits, i detsamma införa
ett förut icke upptaget beslut. Detta måste gälla även om beslut av
sådant innehåll faktiskt fattats vid sammanträdet och det sålunda endast
skulle vara fråga om en sakligt sett fullt befogad komplettering. I rättspraxis
har också beslut, som på dylikt sätt i efterhand inskrivits i protokollet, ansetts
sakna laga verkan (jfr. RÅ 1952 s. 100).

441

Av handlingarna i förevarande ärende framgår, att landstingets ordförande
jämte två andra därtill utsedda personer den 21 oktober 1957 justerat
ett av Restad uppsatt protokoll från landstingets i Hallands län sammanträde
den 11 i samma månad, i vilket protokoll under § 197 antecknats
att vissa personer utsetts till ledamöter och suppleanter i hemhjälpsstyrelsen
för åren 1958—1961. Detta protokoll har icke innehållit anteckning om
att val skett jämväl av husmoderssemesternämnd eller att landstinget eljest
beslutat rörande denna nämnd. Såvitt utredningen givit vid handen, har
dylikt beslut icke heller fattats av landstinget, låt vara att ordföranden
i samband med valet av hemhjälpsstyrelse möjligen kan ha yttrat att denna
styrelse jämväl skulle fungera som husmoderssemesternämnd.

Vidare framgår, att Restad den 16 november 1957 — sedan det under
§ 197 antecknade beslutet vunnit laga kraft — låtit företaga den ändringen
av nämnda paragraf, att däri antecknat val angivits avse jämväl husmoderssemesternämnden.
Med denna nya lydelse har protokollet därefter
tryckts och distribuerats.

I enlighet med vad förut anförts har — även om landstinget fattat beslut
av den innebörd Restad sålunda angivit — ändring härutinnan av det redan
justerade och offentliggjorda protokollet icke fått ske. Restad har emellertid,
utan uppdrag av eller eljest i samråd med justeringsmännen, företagit
ifrågavarande ändring. Härigenom har Restad förfarit klart felaktigt i sin
tjänst som landstingsdirektör.

Vid bedömande av detta förfarande är emellertid att beakta, att landstinget
— ehuru uttryckligt bemyndigande därom icke, såsom bort ske, lämnats
— måste antagas ha avsett att hemhjälpsstyrelsen skulle inneha sin
dubbla funktion jämväl under följande fyraårsperiod. Vidare har syftet med
ändringen tydligtvis icke varit annat än att Restad — som icke uppfattat
att vederbörande nämnd beslutat avlåta skrivelse i saken till förvaltningsutskottet
— velat undanröja en av nämnden befunnen oklarhet rörande
dess kompetens, en oklarhet som för Restad tett sig sakligt ogrundad. Hänsyn
är även att taga till den pressade arbetssituation, vari Restad vid tillfället
befann sig.

Med hänsyn till angivna omständigheter fann jag mig — ehuru Restad
genom sitt förfarande åsidosatt en ur allmän synpunkt viktig princip —
kunna underlåta åtal. Jag lät därför i denna del bero vid den erinran, som
innefattades i det anförda.

Beträffande klagomålen i vad de riktade sig mot landstingets förvaltningsutskott
och mot den i saken verkställda polisutredningen lämnade jag
desamma såsom obefogade utan åtgärd.

442

32. Felaktigt förfarande av nykterhetsnämnd genom att — på
grundval allenast av okontrollerad andrahandsuppgift av okänd
person att en förment alkoholmissbrukare skulle ha hotat sin
hustru med vapen — till vederbörande polismyndighet reservationslöst
anmäla att sådant hot förekommit, med påföljd
att vapnet genast omhändertagits

Vid en år 1958 företagen inspektion hos landsfiskalen i Kinnevalds
distrikt uppmärksammades följande ärende.

Enligt ett till landsfiskalen den 14 november 1957 inkommet protokollsutdrag
hade nykterhetsnämnden i Urshult vid sammanträde den 24 oktober
1957 beslutat att »per brev» tilldela G. A. J. en allvarlig varning samt
att »för eventuellt omhändertagande» underrätta polismyndigheten att J.
hotat sin hustru med ett gevär. Protokollsutdraget saknade närmare upplysningar
om hotet och när det skulle ha ägt rum.

Landsfiskalen i distriktet H. Möllerberg beordrade med anledning härav
en polisman att omhändertaga J:s vapen och att verkställa utredning i
saken. Vid den utredning som därefter skedde förnekade J:s hustru att
mannen hotat henne. En granne till makarna, vilken var ledare för nykterhetsorganisationen
på orten, uppgav att J. »super till en gång då och då»
men vore rejäl och pålitlig. Denne granne ansåg det uteslutet att J. skulle
ha hotat sin hustru. Även två andra grannar ansågo att påståendet om hot
måste sakna fog. Vid förfrågan hos nykterhetsnämndens ordförande upplyste
denne, att han fått uppgiften om hotet från en kvinnlig ledamot i
nämnden. Denna ledamot hördes och uppgav att en barnavårdsman för
henne omtalat att »någon i affären sagt att J. skulle hotat sin hustru med
geväret».

Med hänsyn till vad som sålunda framkom vid utredningen förordnade
Möllerberg den 3 december 1957 att geväret skulle återlämnas till J.

Med anledning av vad vid inspektionen sålunda iakttagits lät jag till
inspektionsprotokollet anteckna, att nykterhetsnämndens beslut att skriftligen
meddela J. en allvarlig varning saknade stöd av lag. Vidare ifrågasatte
jag om omständigheterna varit sådana, att beslut om omhändertagande
av vapnet bort meddelas. Jag tilläde att, om upplysningar före beslutets
fattande inhämtats från nykterhetsnämnden, skulle beslutet icke ha
meddelats utan föregående utredning.

Sedan utdrag av inspektionsprotokollet tillställts nykterhetsnämnden,
inkom nämnden med yttrande i saken. Därefter avgåvo länsnykterhetsnämnden
i Kronobergs län samt Möllerberg infordrade yttranden.

Nykterhetsnämnden framhöll i sitt yttrande, att nämnden — i anledning
av J:s spritmissbruk, hans familjeförhållande för övrigt och den kännedom
som nämnden hade i berörda fall — ansett ingripandet enligt nämndens

443

beslut den 24 oktober 1957 vara berättigat. Den varning, som tillställts «L
var enligt nämnden endast en varning för spritmissbruk. »Ang. geväret var
detta endast ett påpekande för polismyndigheten varom J. ej hade någon
kännedom.» Nämndens åtgärder hade lett till önskat resultat därigenom
att J. återgått till nyktrare levnadsförhållanden.

Länsnykterhetsnämnden redogjorde i sitt yttrande till en början för omständigheterna
i ärendet. Enligt en den 14 oktober 1957 dagtecknad undersökningsrapport
beträffande J. hade denne vid undersökningen varit inkallad
inför nykterhetsnämndens ordförande och då erinrats om de följder ett
fortsatt spritmissbruk kunde få. Rapporten gav vid handen, att J. någon
enstaka gång med tre ä fyra månaders intervaller använde alkoholhaltiga
drycker till övermått. Någon hemfallenhet kunde enligt länsnykterhetsnämnden
icke anses styrkt och ej heller tillämplighet av de i 15 § nykterhetsvårdslagen
uppräknade specialindikationerna. Någon uppgift om vapenhot
förekom icke i rapporten. Vad nykterhetsnämnden beslutat vid sitt
oktobersammanträde hade länsnykterhetsnämnden ej erhållit någon uppgift
om och ej heller infordrat, enär omständigheterna i fallet ej syntes motivera
någon åtgärd.

Länsnykterhetsnämnden uttalade vidare, att den efter nykterhetsvardslagens
tillkomst ej försummat något tillfälle att upplysa om att lagligt stöd
för meddelande av varning ej längre förelåge. Länsnykterhetsnämnden
hade påpekat detta såväl vid besök hos de kommunala nykterhetsnämnderna
som vid de regionala konferenserna med nämnderna. Därjämte brukade
länsnykterhetsnämnden, när den fick kännedom om att en varning
meddelats, påpeka att en dylik åtgärd saknade stöd i gällande lag. — Nykterhetsnämndens
anmälan till landsfiskalen syntes enligt länsnykterhetsnämnden
stå i överensstämmelse med 13 § vapenförordningen, då det vore
ostridigt att visst alkoholmissbruk förelåge hos J.

Vid ärendets prövning gjorde jag följande uttalanden.

Nykterhetsvårdslagen saknar motsvarighet till äldre lags stadgande om
att nykterhetsnämnd — i samband med försök att bibringa alkoholmissbrukare
insikt om vådan av alkoholmissbruk — hade att erinra honom om
de påföljder, vilka kunde inträda enligt lag. Under förarbetena till den nya
lagen uttalade föredragande departementschefen att de varningar, som nykterhetsnämnderna
meddelat med stöd av sistnämnda föreskrift i äldre lag,
ansetts mindre lämpliga ur psykologisk synpunkt; i anledning härav hade
föreskriften icke medtagits i den nya lagen (jfr Klackenberg-Hjerns kommentar
till nykterhetsvårdslagen år 1955 s. BO). Med hänsyn till vad sålunda
förekommit torde dylika varningar icke vidare böra meddelas. Det
sagda innebär givetvis icke något hinder att — när skäl äro därtill — vid
samtal med vederbörande framhålla vådan och följderna av ett alltför om -

444

fattande alkoholbruk. Eftersom i förevarande fall ett sådant samtal ägt
rum mellan nykterhetsnämndens ordförande och J. under pågående utredning,
synes det även sakligt sett ha saknats anledning att därefter besluta
att per brev tilldela J. en allvarlig varning. Med hänvisning härtill och till
vad länsnykterhetsnämnden i sitt yttrande anfört låter jag emellertid i
denna del bero vid vad i saken förevarit.

Vad angår ärendet i övrigt har Möllerberg i anledning av nykterhetsnämndens
kategoriskt avfattade beslut haft skäl att misstänka, att J. vore
en farlig alkoholmissbrukare och att därför — på sätt som även skett —
skyndsamt upptaga fråga om återkallelse av den J. beviljade vapenlicensen
samt att i avbidan på prövningen av denna fråga interimistiskt omhändertaga
vapnet. Sedan utredningen givit vid handen att skäl till återkallelse
av licensen ej förelåg, har vapnet återställts till J. Mot Möllerbergs
handläggning av ärendet kan icke riktas någon som helst erinran.

Det kan icke heller anses ha varit något fel från nykterhetsnämndens
sida att den påkallade landsfiskalens prövning av frågan om återkallelse av
licensen. Däremot borde nämndens beslut härom icke ha avfattats på sådant
sätt, att envar måste få det intrycket, att nämnden funnit utrett att J. hotat
sin hustru med vapnet. Tvärtom borde nykterhetsnämnden i sin anmälan
ha angivit, att nämnden icke visste mera i saken än att en ledamot av en
utomstående hört att »någon i affären» sagt att J. hotat sin hustru med
ett gevär. Hade så skett, skulle vapnet icke ha omhändertagits utan föregående
utredning. Med detta påpekande låter jag med hänsyn till omständigheterna
bero vid vad härutinnan förevarit.

33. Erfarenheter rörande JO:s tillsyn över kommunala

myndigheter

Sedan i Danmark fråga uppkommit att utvidga folketingets ombudsmans
kompetens till att omfatta jämväl den kommunala förvaltningen,
anhöll vederbörande danska utredningsorgan hos mig om upplysningar
rörande den svenske ombudsmannens tillsyn på området. I min svarsskrivelse
anförde jag bl. a. följande.

När JO:s verksamhet år 1957 utvidgades till att avse även den kommunala
förvaltningen, föreskrevs i 9 § instruktionen den 24 maj 1957 för riksdagens
ombudsmän, att tillsynen över kommunala myndigheter och befattningshavare
skall ske med beaktande av de särskilda betingelser, under
vilka den folkliga självstyrelsen arbetar, och med iakttagande av att den
kommunala verksamheten icke onödigt hämmas. I sådana fall, då fråga ej
är om frihetsberövande eller uppenbart övergrepp, bör ombudsmannen enligt
samma paragraf ej ingripa innan möjligheten till rättelse genom hänvändelse
till kommunal myndighet eller överklagande av sådan myndighets

445

Ärenden avseende enbart kommunala myndigheter
och befattningshavare

	H! ib klago- mål	1958 JO:s eget initiativ	klago- mål	1959 JO:s eget initiativ	klago- mål	1960 JO:s eget initiativ
Barnavårdsnämnd ........	4	2	17	6	11	5
Nykterhetsnämnd.........	2	5	8	2	5	4
Socialnämnd .............	13		6		13	1
Hälsovårdsnämnd.........	1		2		2
Byggnadsnämnd ..........	3		7		5
Arbetslöshetsnämnd .......			2
Familjebidragsnämnd .....			1
Bostadsförmedling ........	4		1		5
Skolstyrelse ..............			2		1
Kommunalnämnd.........	3		3		3
Fastighetsnämnd .........			1		2
Styrelse för kommunalt				i.,;-, r ,		f -t»,
pensionärshem ..........	1			ijjf : ; f .	; , t,
Kanslichef hos drätsel-						, J . T • '' l ’ }
kammare...............			1
Kommunalkamrer ........	2		1		2
överförmyndare ..........	5		3		5	1
Stadstjänare..............	1	,v bil. <’ !
Ej närmare angivna kommu-
nala myndigheter och					\ ..
nämnder ...............	10		2		9
Landsting ................	1				2
Kyrkoråd ................	1
Valnämnd................				10
Hyresnämnd .............					5
Pensionsnämnd ...........					1
Rättshjälpsanstalt ........					3

58 75 85

beslut prövats. Av intresse är vidare stadgandet i 3 § andra stycket instruktionen,
däri föreskrives att ombudsman bör noggrant övervaka efterlevnaden
av lagar och författningar angående frihetsberövanden, vare sig tilllämpningen
handhaves av judiciell eller administrativ, statlig eller kommunal
myndighet eller annan som är underkastad ämbetsansvar.

446

Antalet ärenden avseende enbart kommunala myndigheter och befattningshavare
utgjorde under år 1958 58, av vilka 51 utgjorde klagomål och 7
upptogos på JO:s eget initiativ. År 1959 uppgick sammanlagda antalet sådana
ärenden till 75, därav 57 klagomål och 18 upptagna på JO:s eget initiativ.
Vilka kommunala myndigheter och befattningshavare som berörts
av ärendena framgår av förteckningen å sid. 445.1

För vart och ett av åren 1958 och 1959 har antalet diarieförda nya ärenden
uppgått till omkring 1 000. För JO-ämbetets totala arbetsbelastning
äro alltså de från det kommunala området härrörande ärendena av mycket
underordnad betydelse.

En väsentlig del av ärendena rörande kommunala myndigheter ha avsett
tillämpningen av lagarna om barnavård och nykterhetsvård. I enlighet med
det återgivna stadgandet i instruktionens 3 § andra stycket har JO:s tillsyn
över barnavårds- och nykterhetsnämnder ansetts omfatta alla ärenden rörande
tillämpningen av barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna, även om
ärendena icke avsett direkta frihetsberövanden. Exempelvis upptagas sålunda
alla ärenden rörande övervakning av barn och alkoholister, varningar
o. d.

Efter 1957 års utsträckning av JO:s tillsyn till kommunala myndigheter
har inspektionsverksamheten utsträckts att omfatta även nyss angivna
nämnder. Under år 1958 inspekterades sålunda 4 barnavårdsnämnder och
4 nykterhetsnämnder. År 1959 blevo 10 barnavårdsnämnder och 10 nykterhetsnämnder
i olika delar av landet föremål för inspektion. Härvid ha
åtskilliga principiella spörsmål upptagits till behandling. I allmänhet torde
vederbörande kommunala befattningshavare ha satt värde på att de fått
tillfälle att vid inspektionerna dryfta olika problem i samband med deras
verksamhet. Det är självfallet att man icke kan förvänta, att kommunala
förtroendemän skola ha samma administrativa skicklighet och författningskunskap
som statliga tjänstemän. Inspektionsverksamheten har därför
främst inriktats på att främja en riktig praxis vid handläggningen av ofta
förekommande ärenden.

I fråga om andra kommunala nämnder än barnavårds- och nykterhetsnämnder
har JO:s tillsyn begränsats i enlighet med stadgandet i 9 § instruktionen.
Det har sålunda gjorts beroende av omständigheterna i varje särskilt
fall, om visst ärende skolat upptagas till prövning eller icke. Vid tillkomsten
av 1957 års reform var jag av den uppfattningen att JO:s tillsyn
över kommunala myndigheter av principiella skäl icke borde begränsas.
Jag befarade även att det sätt, varpå begränsningen av tillsynen skedde,
skulle medföra svårigheter vid tillämpningen. Det är nu efter tre år att
konstatera, att några svårigheter vid tillämpningen av gränsdragningen icke
yppats. Fastmera har begränsningen av tillsynen visat sig vara till bety -

'') Förteckningen har kompletterats med uppgifter rörande de under år 1960 inkomna ärendena.

447

dande fördel så till vida att JO icke behövt befatta sig med påstådda felaktigheter
av allenast ringa betydelse. Klagomål rörande sådana smärre
fel ha alltså kunnat avvisas utan föregående utredning. Å andra sidan har
den i 9 § uppställda begränsningen av tillsynen icke i något fall ansetts
utgöra hinder för att till prövning upptaga klagomål, vilka objektivt sett
synts böra ur allmän synpunkt göras till föremål för prövning. I fråga om
den egentliga kommunala självstyrelsen har endast ett fåtal klagomål ansetts
böra upptagas till prövning. Såsom exempel på ärenden av detta
slag, som upptagits till prövning och föranlett erinran, må nämnas klagomål
mot det verkställande organet inom en landskommun för verkställighet av
ett av kommuns fullmäktige — i klar strid mot gällande kommunallag —
träffat, icke laga kraftvunnet och av vederbörande länsstyrelse sedermera
upphävt beslut att subventionera en enskild fabrikör. Andra fall, som ansetts
böra upptagas till behandling, ha avsett vissa kommuners förfarande
att till familjer, som på grund av sjukdom och oförmåga att försörja sig
själva varit i trängande behov av socialhjälp, lämna bidrag för flyttning
till annan kommun, som alltså fått övertaga skyldigheten att lämna socialhjälp.

I fråga om de kommunala myndigheternas befattning med byggnadsväsendet
och hälsovården har stadgandet i instruktionens 9 § icke ansetts
utgöra hinder för prövning av klagomål över beslut, som vunnit laga kraft
och som varit av väsentlig betydelse för klaganden. I de allra flesta fall ha
dock klagomål i hithörande ärenden visat sig obefogade.

Sammanfattningsvis vill jag såsom min uppfattning om den av riksdagen
år 1957 genomförda utsträckningen av JO:s tillsyn till kommunala myndigheter
uttala, att reformen visat sig vara till gagn för ett behörigt tillvaratagande
av medborgarnas rättigheter och för att främja en riktig
praxis vid de kommunala myndigheternas tillämpning av lagarna om barnavård
och nykterhetsvård, att tillsynen kan ske utan att den egentliga
kommunala självstyrelsen hämmas samt att reformen icke medfört någon
betungande arbetsbörda för JO.

448

C. Framställningar till Konungen

1. Framställning med förslag till partiell reform inom ramen för
gällande förvaltningsförfarande i syfte att vinna ökat administrativt
rättsskydd genom införande av en allmän regel om principiell
skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut
angiva de skäl, å vilka besluten grundas

I skrivelse till Konungen den 23 december 1960 anförde jag följande.
Samhällsutvecklingen har i vårt land liksom annorstädes fört med sig en
fortgående vidgning av den offentliga förvaltningens befogenheter och av
gränserna för dess verksamhet. Den härav följande utbyggnaden av förvaltningsapparaten
och ökningen av antalet administrativa ärenden ha aktualiserat
behovet av åtgärder för att göra förvaltningen effektiv och samtidigt
skapa största möjliga säkerhet för den enskilde medborgarens rättssäkerhet.

När det gäller JO:s befattning med hithörande frågor, har från riksdagens
sida alltsedan år 1904 vid olika tillfällen understrukits behovet av att JO,
såsom en utanför byråkratien stående kontrollinstans, i allt högre grad inriktade
sin verksamhet på förvaltningen. I samband med tillkomsten av den
utredning, som ledde fram till 1957 års ändringar i fråga om JO-institutionen
— innebärande bl. a. en viss personalförstärkning — uttalades, att även
principiella spörsmål rörande förvaltningsförfarandet borde komma i blickpunkten.
Under erinran att för förvaltningsförfarandet saknades motsvarighet
till det fasta regelsystem, som enligt rättegångsbalken gällde för domstolsförfarandet,
framhölls sålunda att det inginge i JO:s åligganden att med
de medel som stode honom till buds verka för att grundläggande principer
för förvaltningsförfarandet upprätthölles till skydd för den enskildes rätt.

I enlighet med vad från riksdagens sida sålunda uttalats har jag, på sätt
framgår av mina till riksdagen avgivna ämbetsberättelser, utsträckt inspektionen
av förvaltningen till att omfatta långt flera myndigheter än vad tidigare
varit fallet. Vid sidan av den sedvanliga, på speciella ärenden eller
ärendegrupper inriktade granskningen har jag vid inspektionerna och eljest
sökt utröna myndigheternas praxis i sådana procedurfrågor, som äro av
särskild betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt. Därvid har jag icke kunnat
undgå att få uppmärksamheten riktad på det iögonfallande, från domstolsförfarandet
avvikande förhållandet, att förvaltningsmyndigheternas beslut
— även om de innebära en förpliktelse för den enskilde eller eljest gå denne
emot — endast i mycket begränsad utsträckning angiva de skäl, varå besluten
vrundas, ett förhållande som ur rättssäkerhetssynpunkt utgör en betänklig
brist och som i hög grad försvårar den effektiva kontroll av förvaltningen,
som riksdagen funnit böra komma till stånd. I samband med
inspektioner har jag därför upptagit berörda spörsmål med ett antal för -

449

valtningsmyndigheter i belysning av vissa konkreta fall. Vad jag därvid
inhämtat och vid min verksamhet i övrigt iakttagit rörande ifrågavarande
spörsmål har — på sätt i det följande skall närmare utvecklas — synts mig
innefatta skäl till förevarande framställning med hemställan att Eders
Kungl. Maj:t måtte — utan hinder av pågående lagstiftningsarbete — vidtaga
åtgärd för införande av en allmän regel om beslutsmotivering i administrativa
ärenden.

Innan jag närmare ingår på mina iakttagelser rörande praxis och skälen
för min framställning, må en kortfattad redogörelse lämnas för spörsmålets
reglering i gällande lagstiftning.

I. Gällande författningsbestämmelser

I fråga om de allmänna domstolarna gäller, att dom skall innehålla domskälen
med uppgift å vad i målet är bevisat (17: 7 och 30: 5 RB). I vissa
fall må dock dom utfärdas i förenklad form, såsom t. ex. vid tredskodom
eller om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och den tilltalade erkänt gärningen (17:8 och 30:6 RB).
Beträffande slutligt beslut skola skälen angivas på sätt i allmänhet gäller
för dom, »om frågans beskaffenhet fordrar det» (17:12 och 30:10 RB).
Rörande beslut som ej är slutligt stadgas, att beslutet skall »i den mån det
erfordras» angiva de skäl varå detsamma grundas (17: 13 och 30: 11 RB).

I ärenden angående rättsvård, som allmän underrätt har att upptaga
självmant eller efter ansökan, skall rättens slutliga beslut, »i den mån det
erfordras», angiva de skäl å vilka beslutet grundas (9 § lagen om handläggning
av domstolsärenden). Även i fråga om andra ansökningsärenden med
anknytning till domstolsverksamheten finnas bestämmelser om motivering
av beslut. Sålunda stadgas t. ex. i fråga om inskrivningsdomares beslut i anledning
av ansökan om inteckning, lagfart m. m. att, om ansökan ej bifallits,
sökanden skall underrättas om skälen för beslutet (9 § lagen med särskilda
bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden).

Vikten av att domstolarna utförligt motivera sina domar underströks
under förarbetena till nya rättsgångsbalken (Processkommissionens betänkande
I s. 176 o.f., Processlagberedningens förslag II s. 218 o.f.). Därvid
framhölls, att en knapphändig och otydlig domsmotivering innebure en
ofta kännbar brist för parterna och en allvarlig svaghet för rättslivet i allmänhet.
Att i domen lämnades uppgift å vad i målet ansåges bevisat, vore
av vikt med hänsyn till inskränkningarna i högre rätts befogenheter beträffande
bevisbedömningen och vore även av betydelse som kontroll å rättens
bevisprövning. Huru utförlig motiveringen borde göras, finge bli beroende
av omständigheterna. Särskilt med hänsyn till fullföljd av talan vore det
både för parterna och för högre rätt av stor betydelse, att domstolens uppfattning
om såväl bevisfrågorna som de rättsliga spörsmålen komme till

29 — Justitieombudsmannens ämbetsberiittelse till 1961 års riksdag

450

klart uttryck i domen. Beträffande slutligt beslut av domstol — framhölls
vidare i lagmotiven — borde dessa i regel angiva de skäl. varå beslutet
grundades. I vissa fall syntes detta dock kunna eftergivas, såsom beträffande
avskrivningsbeslut. Huruvida motivering borde lämnas även för
andra beslut än slutliga, syntes böra överlämnas åt rätten att avgöra efter
vad som i varje särskilt fall befunnes erforderligt. Uppenbarligen krävdes ej
annat än i undantagsfall motivering för beslut, som blott anginge ordningen
för målets handläggning eller beslut i fråga om kallelser och förelägganden
för part eller annan att inställa sig vid rätten.

Till skillnad från vad som sålunda gäller för domstolarna saknas beträffande
förvaltningsmyndigheterna gemensamma bestämmelser rörande motivering
av beslut liksom i fråga om handläggningsförfarandet i övrigt. I den
omfattande speciallagstiftning, som reglerar förvaltningsmyndigheternas
verksamhet, finnas icke heller annat än i viss begränsad utsträckning bestämmelser
av ifrågavarande natur. Föreskrift rörande motivering av förvaltningsmyndighets
beslut saknas sålunda icke blott i fråga om beslut i
ärenden, som kunna anses vara av mindre vikt, utan även beträffande ärenden
av mycket ingripande beskaffenhet för den enskilde, t. ex. rörande administrativa
frihetsberövanden av vissa slag, angående rätt att utöva näring
eller yrke samt rörande andra inskränkningar i fråga om den personliga eller
ekonomiska rörelsefriheten.

Även om flertalet av de många administrativa författningarna sålunda
icke innehålla föreskrifter om motivering av beslut, ha likväl bestämmelser
härom upptagits i icke så få författningar. Dessa spänna över vitt skilda
delar av förvaltningen och äro av såväl äldre som yngre datum. De avse ej
blott beslut av ingripande beskaffenhet för den enskilde utan även beslut i
tämligen perifera frågor.

Beträffande slutligt beslut om tvångsintagning av alkoholmissbrukare
stadgas allenast, att beslutet skall innehålla uppgift om vilken paragraf som
tillämpats, dock att beslut om nyintagning även skall angiva vilken eller
vilka av de s.k. specialindikationerna som ansetts föreligga (15 § KK 25/8
1955 med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård). I
fråga om ingripande av barnavårdsnämnd och länsstyrelse enligt barnavårdslagen
den 29 april 1960 föreskrives, att beslut skall, i den mån så icke
befinnes obehövligt, innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas (21 och
75 §§). Rörande av socialnämnd meddelat föreläggande för försumlig försörjare
att inställa sig å arbetshem saknar emellertid 1956 års socialhjälpslag
föreskrift om beslutsmotivering. Föreskrift härom saknas även i fråga
om länsstyrelses beslut att ådöma å arbetshem intagen tvångsarbete. Vid
meddelande av varning enligt 1885 års lösdrivarlag skall skriftligt besked
därom utfärdas med angivande av skälen för varningen (2 § 1 mom.). Föreskrift
om beslutsmotivering saknas emellertid då fråga är att ådöma lös -

451

drivare tvångsarbete. Beträffande ingripande mot utlänning stadgas däremot
i utlänningslagen den 30 april 1954, att beslut om avvisning eller förpassning
skall angiva grunden till åtgärden (21 och 25 §§) och att beslut
om utvisning av utlänning skall angiva skälan därför (33 §).

Den tillståndsprövning, som i olika hänseenden anförtrotts de administrativa
myndigheterna, har numera fått en sådan omfattning, att praktiskt
taget varje medborgare beröres därav. Om myndigheterna vägra sökt tillstånd
eller återkalla redan beviljat sådant, saknas i allmänhet föreskrifter
om att motivering för beslutet skall lämnas. Inom vissa tillståndsreglerade
områden finnas emellertid föreskrifter om att beslut, som gå den sökande
emot, skola förses med motivering. Sålunda stadgas t. ex. i lagen den 3 juni
1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet att beslut,
varigenom tillstånd vägras sökande att förvärva eller behålla egendom, skall
innehålla de skäl å vilka beslutet grundas (13 §). I allmänna ordningsstadgan
den 14 december 1956 föreskrives, att polismyndighet som avslår gjord
ansökan om tillstånd att anordna offentlig föreställning — men ej i andra
fall — skall angiva skälen därtill (14 §). Detsamma gäller enligt lagen den
14 december 1956 om allmänna sammankomster i fråga om vägran att tilllåta
sådan sammankomst (5 §). I vissa kungörelser av den 24 maj 1957 om
familjebostadsbidrag, egnahemslån, tertiärlån m. m., därvid prövning sker
av bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnd eller vissa kommunala organ, stadgas
att beslut om avslag å gjord framställning skall innehålla skälen till
beslutet. I övrigt saknas emellertid i stort sett bestämmelser om att beslut,
varigenom ansökan avslås eller tillstånd återkallas, skall innehålla motivering.
Så är — för att nu nämna blott några få exempel — fallet beträffande
sådana stora grupper av ärenden, som avse innehav av körkort, pass. vapenlicens
etc. eller rätt att utöva vissa näringar och yrken eller att företaga
vissa import- eller exportaffärer inom reglerade branscher.

I en rad författningar, som innehålla bestämmelser om att anmälan skall
göras till myndighet för registrering av vissa förhållanden, finnes föreskrivet
att underrättelse om beslut om vägrad registrering skall angiva skälen för
beslutet. Så är fallet t. ex. i lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken
(5 §), lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura
(3 §), lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller (8 §),
lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar (79 §), lagen den 14 september
1944 om aktiebolag (190 och 192 §§), lagen den 1 juni 1951 om
ekonomiska föreningar (100 §), lagen den 12 maj 1955 om inskrivning av
rätt till luftfartyg (48 §) och lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska
bolag och föreningar att idka näring här i riket (10 §).

Inom beskattningsväsendet finnas ett par bestämmelser om att motivering
skall lämnas för myndigheternas beslut. Enligt taxeringsförordningen
den 23 november 1956 skall sålunda, om självdeklaration icke blivit följd
vid taxeringen, den skattskyldige av taxeringsnämndens ordförande under -

452

rättas om i vilka hänseenden deklarationen frångåtts samt om skälen härför
(69 §). I fråga om fastställande av skatt, som utgår vid tillverkning eller
försäljning av varor, skall enligt förordningen den 3 april 1959 om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning vederbörande beskattningsmyndighets
beslut, i den mån det icke finnes obehövligt, innehålla de skäl på vilka avgörandet
grundas (23 §). Enligt förordningen den 22 juni 1911 angående
rätt att hos statskontoret erhålla upplysning i fråga om skyldighet att utgöra
stämpelavgift åligger det statskontoret att, om upplysning icke anses
kunna meddelas, angiva anledningen därtill. I vidare mån synas författningarna
på förevarande område icke innehålla föreskrifter om beslutsmotivering,
t. ex. i fråga om de lokala skattemyndigheternas beslut i anledningav
det stora antalet ansökningar från skattskyldiga om anstånd, jämkning,
återbetalning etc. beträffande allmänna utskylder.

Rörande handläggning av mål om disciplinär bestraffning föreskrives i
polisreglementet den 4 juni 1948, att protokoll i sådant mål som avgöres av
polischef eller poliskollegium skall innehålla uppgift om det slutliga beslutet
och skälen därför (39 §). Motsvarande bestämmelse föreligger i fråga om
disciplinbeslut av sjukhuschef och sjukhusdirektion enligt sinnessjukvårdsstadgan
den 19 september 1929 (68 §). I 1955 års allmänna verksstadga
liksom i den stora mängden av instruktioner för olika myndigheter saknas
däremot föreskrift om att skälen för beslut om disciplinär bestraffning skola
angivas.

Bland de spridda stadganden, som i övrigt föreligga rörande motiveringav
administrativa organs beslut, må slutligen som exempel anföras följande.
Enligt lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall vid syneförrättning för prövning
av väckt fråga om stängselskyldighet eller betesreglering den av länsstyrelsen
förordnade förrättningsmannen, eventuellt med biträde av godemän,
avgiva utlåtande rörande uppkomna spörsmål, därvid skälen skola
angivas (29 §). I lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar stadgas, att
vid däri omnämnd förrättning skall den av länsstyrelsen utsedde förrättningsmannen
föra protokoll, vari skola upptagas fattade beslut jämte grunderna
för desamma (31 §). Motsvarande föreskrift finnes upptagen i gruvlagen
den 3 juni 1938 i fråga om bergmästares beslut vid utmålsförrättning
(27 §). I folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 finnes föreskrivet, att
mantalsskrivningsförrättare skall protokollföra beslut i ärenden av tvistig
beskaffenhet jämte skälen för besluten (51 §). Enligt anvisningarna till
kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 skall pastor så noggrant
som möjligt angiva skälen till vägrad kyrkobokföring. Då länsstyrelse finner
sig icke kunna meddela fastställelse å kommunalt beslut om lokala föreskrifter
enligt allmänna ordningsstadgan, skola skälen för länsstyrelsens
vägran angivas (23 §). Detsamma gäller i fråga om fastställelseprövning av
lokala föreskrifter enligt livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (103 §)
och hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (68 §) men ej t. ex. faststäl -

453

lagprövning av lokala föreskrifter enligt butikstängningslagen den 21 juli
1948.

Av det nu anförda framgår, att författningarna på åtskilliga områden av
förvaltningsverksamheten innehålla föreskrifter om skyldighet för administrativa
organ att lämna motivering för meddelade beslut. Anledningen till
att föreskrifter av sådant innehåll kommit att inflyta i vissa författningar

— men ej i alla eller ens i flertalet av de författningar, som reglera administrativa
myndigheters verksamhet — framgår i allmänhet icke av tillgängliga
lagmotiv. Det vill dock synas som om dessa föreskrifter, vilka
spänna över vitt skiftande ämnesområden och som ofta falla tillbaka på
äldre lagstiftning, äro att fatta som uttryck för en allmänt omfattad princip
att myndighets beslut, som ingriper i den enskildes rättssfär, bör angiva de
skäl varå avgörandet grundas. I ett par lagstiftningssammanhang har också
denna princip direkt åberopats. Vid antagandet av 1954 års utlänningslag

— därvid fråga uppkom huruvida utlänning borde kunna göra anspråk på
att få del av grunden till meddelat avvisningsbeslut — framhöll sålunda
departementschefen, att skyldigheten för myndigheterna att motivera sina
beslut utgjorde en av grundvalarna för rättssäkerheten i ett demokratiskt
samhälle, en skyldighet som det vore särskilt angeläget att upprätthålla i
fråga om beslut av för den enskilde så ingripande natur som de, vilka
kunde meddelas enligt utlänningslagen (prop. nr 41/1954 s. 95). Och då
tidigare lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
ersattes med 1955 års jordförvärvslag, ålades lantbruksnämnderna att i
avslagsbeslut angiva ej blott lagrum utan även skälen för beslutet, ett
åläggande som departementschefen fann vara betingat » av rättssäkerhetsskäl»
(prop. nr 165/1955 s. 74). Samma principiella uppfattning synes
vidare ligga till grund för föreskriften i 28 § i den av Eders Kungl. Maj:t
den 1 december 1959 utfärdade stadgan för kammarrätten, enligt vilken
kammarrättens utslag och slutliga beslut skola innehålla de skäl, på vilka
avgörandet grundas. Det är härvid att märka, att denna i stadgan införda
skyldighet icke äger någon motsvarighet i flertalet av de författningar, som
kammarrätten i materiellt hänseende har att tillämpa.

Vad nu sagts kan otvivelaktigt åberopas som stöd för uppfattningen, att
den i en mångfald olika författningar inskrivna skyldigheten för förvaltningsmyndigheter
att lämna motivering för sina beslut är analogiskt tilllämplig
över hela förvaltningsområdet och att alltså myndigheterna — även
om någon uttrycklig bestämmelse därom ej givits i just den författning som
innehåller de materiellrättsliga bestämmelserna — äro pliktiga att i princip
angiva skälen för sina beslut, i varje fall om besluten innebära en förpliktelse
för enskild eller eljest gå denne emot. Å andra sidan har hävdats att

— i avsaknad av allmänna positiva bestämmelser därom — skyldigheten
för myndigheterna att motivera sina beslut blott kan föreligga, där så i

454

speciella fall är uttryckligen stadgat (jfr Sörndal: Den svenska länsstyrelsen,
s. 163 o.f.). För en sådan ståndpunkt kan anföras, att även i de författningar,
som innehålla uttrycklig föreskrift om skyldighet att lämna beslutsmotivering,
denna skyldighet understundom icke omfattar samtliga ärenden
enligt samma författning utan begränsats till viss grupp eller till beslut av
viss typ. Detta förhållande — som kan iakttagas även i en rad helt nyligen
utfärdade författningar och som synes stå i mindre god överensstämmelse
med den mera generella utformning av skyldigheten som givits i andra
sammanhang, t. ex. i den av Eders Kungl. Maj:t föregående år fastställda
stadgan för kammarrätten — torde ge vid handen att spörsmålet om förvaltningsmyndighets
skyldighet att motivera sina beslut icke från lagstiftarens
sida blivit föremål för något allsidigt och samlat övervägande. Det
synes därför och med hänsyn till föreliggande praxis på området knappast
möjligt hävda, att en allmän sådan skyldighet föreligger enligt gällande rätt.

II. Iakttagelser rörande praxis

I det föregående har anförts ett antal exempel på författningar, enligt
vilka förvaltningsmyndighets beslut i vissa fall skola angiva skälen eller
grunderna för besluten. I sådana ärenden synas myndigheterna också i stort
sett söka lämna motivering för sina avgöranden. Praxis är dock härutinnan
ojämn. Hos vissa myndigheter kunna sålunda besluten i angivna fall genomgående
vara föredömligt motiverade, under det att hos andra myndigheter
besluten i samma ärendegrupper ofta innehålla mycket knapphändiga uppgifter
om beslutsskälen. Hos en och samma myndighet kunna också besluten
i de olika grupper av ärenden, om vilka här är fråga, uppvisa betydande
skiljaktigheter beträffande motiveringens utförlighet. Stundom har också
kunnat iakttagas, att beslut över huvud taget ej motiverats, oaktat skyldighet
därtill föreskrivits.

När det gäller tillämpningen av det stora antalet författningar, som sakna
föreskrift om att beslut skall motiveras, torde myndigheterna i allmänhet
icke heller angiva skälen för sina beslut, i varje fall icke på ett sätt som är
ägnat att giva någon egentlig vägledning i fråga om myndighetens bedömanden.
Detta gäller såväl myndigheter i första instans som besvärsmvndigheter
och har avseende även å beslut som meddelas i högsta instans.
Från vad sålunda i allmänhet gäller finnas dock åtskilliga undantag. Bortsett
från förvaltningsdomstolarna, vilka pläga tillfyllestgörande motivera
åtminstone beslut av mera prejudicerande natur, lämna myndigheterna sålunda
i viss utsträckning uppgift om skälen för beslut, även om detta icke
finnes uttryckligen föreskrivet. Härvid synes man emellertid icke följa några
enhetliga riktlinjer, såsom t. ex. att motivering företrädesvis bör lämnas för
beslut i ärenden av mera ingripande betydelse för den enskilde eller eljest i
ärenden av mera svårbedömbar beskaffenhet. Hos en och samma myndighet

455

kan man sålunda finna, att betydelsefulla ärenden — som föranlett omfattande
utredning och vidlyftig skriftväxling — avgöras utan ett enda ords
motivering, under det att myndighetens beslut i frågor av bagatellartad
beskaffenhet stundom kunna innehålla utförlig redovisning för gjorda överväganden.
Att motivering lämnas för beslut i vissa ärenden eller i vissa
grupper av ärenden men ej i andra fall. synes ej sällan vara beroende av
tillfälligheter eller irrationella överväganden. Sålunda kan ibland som förklaring
anföras, att det i ena fallet är lätt att lämna tydlig motivering
— som därför också lämnas — men att det i andra fallet möter svårigheter
att klargöra tankegångarna bakom beslutet, varför man helt avstår från
försök härtill. Stundom uppgives som orsak till att beslut i viss ärendegrupp
förses med motivering, att man inom myndigheten alltid plägat förfara på
sådant sätt — okänt av vilken anledning — och att man ansett sig böra
fortsätta denna praxis. Stundom har praxis i fråga om beslutsmotivering sin
förklaring i den omständigheten, att för besluten använd tryckt blankett
innehåller ett för motivering särskilt avsett och angivet utrymme — eller
också saknar blanketten sådant utrymme. Som exempel på det sist sagda
kan nämnas att den blankett, som av häradsskrivare och kronokamrerare
användes för beslut om avslag på ansökan om anstånd med erläggande av
preliminärskatt, jämkning i sådan skatt etc., innehåller särskilt utrymme för
motivering, som därför också lämnas i dessa ärenden. Detsamma var ursprungligen
förhållandet med den blankett, som länsarbetsnämnderna begagnade
för beslut om avslag å ansökan om byggnadstillstånd jämlikt 1943
års lag om tillståndstvång för byggnadsarbete. I enlighet härmed lämnade
också nämnderna en kortfattad motivering för sina avslag. Arbetsmarknadsstyrelsen
lät emellertid sedermera trycka en ny blankett, å vilken plats icke
fanns för motivering, med påföljd att tidigare praxis upphörde.

Såsom tidigare framhållits äro i allmänhet förvaltningsmyndigheternas
beslut — även i betydelsefulla ärenden — icke alls eller endast ofullständigt
motiverade. Belysande exempel härå skulle från de olika myndigheternas
verksamhetsområden kunna framdragas i överväldigande antal. Det kan
emellertid av utrymmesskäl icke ifrågakomma att här exemplifiera de
många olika förvaltningsgrenarnas praxis i detta hänseende eller ens att
redogöra för mera anmärkningsvärda fall, där motivering ej lämnats för
beslut i invecklade och för den enskilde ytterst betydelsefulla ärenden. Tidigare
årgångar av JO:s ämbetsberättelser innehålla många exempel härpå,
hämtade från skilda förvaltningsområden. För att emellertid i denna framställning
i någon mån belysa hur förevarande spörsmål gestaltar sig i praxis,
skall jag i det följande redogöra för ett antal konkreta fall och därtill knyta
några principiella reflexioner. Exemplen ha i huvudsak valts från det verksamhetsområde
inom den lokala förvaltningen, där arbetsuppgifterna torde
vara de mest skiftande, nämligen länsstyrelsernas. De exempel, som i det
följande skola återgivas, äro rent stickprovsvis utvalda ur förefintliga akt -

456

samlingar och avse sålunda icke att åtskådliggöra några uppseendeväckande
fall. Men de torde ge en bild av dagligen förekommande avgöranden av
typisk förvaltningskaraktär och därför vara ägnade att ge en principiell belysning
av beslutsmotiveringens betydelse ur olika synpunkter.

Ang. administrativa frihetsberövanden

I fråga om administrativa frihetsberövanden avse de fall, som valts för
att belysa förevarande spörsmål, huvudsakligen tvångsintagning av alkoholmissbrukare.
Anledningen till att just sådana fall valts är icke att handläggningen
och prövningen av denna grupp ärenden skulle ge större utrymme
för kritik ur rättssäkerhetssynpunkt än fallet är med andra grupper administrativa
frihetsberövanden. Snarare torde det förhålla sig så, att bristerna
äro mera påtagliga på andra områden, t. ex. i fråga om intagning å sinnessjukhus
och å arbetshem. Jag har också tidigare i olika sammanhang haft
anledning att närmare påvisa åtskilliga brister inom sistnämnda områden,
brister som till ej ringa del äro att söka i otidsenlig lagstiftning (se t. ex.
JO 1960 s. 181, s. 193, s. 210 och s. 311). För att belysa det nu aktuella
spörsmålet och dess betydelse som rättssäkerhetsgaranti synes emellertid
beslut rörande tvångsintagning jämlikt nykterhetsvårdslagen — som är en
modern lagstiftningsprodukt — kunna tjäna som ett lämpligt typexempel.
Vad här nedan kommer att anföras rörande de i denna ärendegrupp ofta
förekommande frågeställningarna samt motiveringens betydelse för ärendenas
avgörande torde därför i stort sett äga giltighet även med avseende å
andra slag av administrativa frihetsberövanden.

I ärenden angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare innehålla
besluten — i överensstämmelse med gällande föreskrifter — regelmässigt
icke mer än ett konstaterande dels att vederbörande är hemfallen åt alkoholmissbruk,
dels att någon eller några av de i lagen angivna s. k. specialindikationerna
äro för handen. Besluten ha sålunda genomgående följande
lydelse: Enär av utredningen framgår att N.N. är hemfallen åt alkoholmissbruk
och till följd därav är farlig för annans personliga säkerhet eller
hälsa (grovt brister i sina plikter mot sin familj, är ur stånd att taga vård
om sig själv etc.), samt hjälpåtgärder vidtagits utan att han kunnat återföras
till ett nyktert liv, förordnar länsstyrelsen med stöd av 18 § nykterhetsvårdslagen
att N. N. må tvångsintagas å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Mot en sådan kortfattad motivering synes knappast vara något att erinra
i de ärenden, där alkoholmissbrukaren själv medger intagning eller där
han inför en klart dokumenterad utredning — varav han alltid erhåller
del — icke gitter inkomma med bestridande. Men bland den stora mängden
alkoholistärenden finnes ett icke obetydligt antal fall, där den förmente
alkoholisten energiskt bestrider vad som enligt utredningen lägges honom
till last och där det stundom, såvitt handlingarna utvisa, framstår som

457

oklart vad som i verkligheten inträffat eller huru någon i handlingarna åberopad
händelseutveckling gestaltat sig. Denna oklarhet har i allmänhet icke
avseende å frågan om vederbörandes hemfallenhet — varom någon tvekan
nästan aldrig föreligger — utan gäller framför allt förhandenvaron av åberopade
specialindikationer. Prövningen av sistnämnda fråga är av stor vikt,
ej blott därför att intagningsbeslut icke lagligen kan meddelas med mindre
sådan indikation prövas föreligga utan även av den anledningen att valet
av indikation kan vara av synnerlig betydelse för vårdtidens längd. Om
t. ex. den beslutande myndigheten inför de båda alternativen att anse en
alkoholmissbrukare vara farlig för sina anhörigas psykiska hälsa eller att
anse honom grovt brista i sina plikter mot dem — en avgränsning som
mången gång torde vara ytterst vansklig att göra — stannar för det förstnämnda
alternativet, innebär detta att intagningstiden kan förlängas med
icke mindre än två år utöver den tid, som eljest skulle utgöra längsta tid
för anstaltsvistelse eller i normalfallet ett år. Det är därför tydligt, att hithörande
frågor måste av myndigheterna bedömas med den största omsorg
och noggrannhet.

Med hänsyn till vad nu sagts synes det i många fall otillfredsställande,
att myndigheternas prövning icke kommer till uttryck i besluten på annat
sätt än blott genom ett tillkännagivande av själva slutsatsen. Det är visserligen
riktigt, att det möter svårigheter att i allo redovisa de överväganden,
som leda fram till att en viss specialindikation anses föreligga. Men de slutliga
värderingarna måste uppenbarligen ske med utgångspunkt från vissa
yttre förhållanden och bygga på vad utredningen därom innehåller. Prövningen
måste med andra ord innefatta två moment, nämligen först ett fastställande
av vad som kan anses utrett eller icke utrett i fråga om åberopade
yttre omständigheter, därefter en värdering av dessa fakta med hänsyn till
de i lagen uppställda förutsättningarna för tvångsintagning. I ärenden av
detta slag kunna visserligen icke alltid samtliga åberopade yttre omständigheter
— som ej sällan ligga tämligen långt tillbaka i tiden och som ingå
såsom led i en större bild — närmare klarläggas. Det avgörande för ärendenas
utgång är emellertid i regel vad som tilldragit sig under allra sista
tiden och ofta omedelbart före ärendets anhängiggörande. Att åtminstone
dessa omständigheter med noggrannhet utredas, lärer vara ett oeftergivligt
krav.

Även om utredningen i dessa ärenden numera i allmänhet är avsevärt
grundligare än tidigare, särskilt genom de muntliga förhör som ofta anställas
inför länsstyrelserna, kunna dock på sina håll vissa brister alltjämt
iakttagas. Några exempel härpå må anföras.

1) I ett fall gjordes gällande att en man, som i berusat och uppretat tillstånd
lämnat hemmet medförande ett salongsgevär och därefter lagt sig att
sova i skogen, skulle vara farlig för sin hustrus säkerhet. Förutom denna
händelse fanns i polisrapporten i ärendet i stort sett icke annat upplyst än

458

att mannen »ibland» uppträtt »bråkigt» eller »hotfullt» mot hustrun, som
han även någon gång, okänt när, skulle ha slagit. Hustrun uppgav, att hon
visserligen icke trodde att mannen hade för avsikt att göra henne eller någon
annan illa med geväret, men att hon icke kunde »frigöra sig från misstanken»
att mannen vore att anse som farlig alkoholist. Mannen medgav,
att han vore i behov av vård för sitt alkoholmissbruk — och hade alltså
insikt om sin situation — men bestred att han skulle vara farlig för någon.
Hans övervakare, en assistent vid nvkterhetsnämnden, förklarade att mannen
förmodligen icke vore farlig. Utan att något förhör med vederbörande
hölls eller annan kompletterande utredning verkställdes, beslöt länsstyrelsen
tvångsintagning på indikationen farlig för annans säkerhet.

2) I ett annat fall påstods, att en man var farlig för sina anhörigas själsliga
hälsa och ur stånd att taga vård om sig själv. Särskilt skulle farligheten
gälla hustrun, som måst söka läkare för sina nerver. I nykterhetsnämndens
framställning saknades varje konkret uppgift om mannens uppträdande i
berusat tillstånd. Härom framhölls allenast, att det icke vore känt att mannen
gjort sig skyldig till våldshandlingar mot sina anhöriga men att det
»poängteras att han utsatt dem för psykiskt lidande». Utan ytterligare utredning
beslöts tvångsintagning på åberopade indikationer.

3) En kvinna i 50-årsåldern påstods vara farlig för sin make, en flottningsförman,
och sina två vuxna söner. Hon var uppenbarligen sedan några
år hemfallen åt alkoholmissbruk och uppträdde grälsjukt och argsint. Vid
något tillfälle skulle hon ha hotat mannen och en annan gång ha sparkat
denne. Man hade i familjen ibland ansett sig böra låsa in köksknivarna, då
man ej var säker på vad hon kunde ta sig till. Då kvinnan trots upprepade
övertalningsförsök vägrade att söka sjukhusvård eller underkasta sig läkarundersökning,
begärde slutligen mannen — tydligen i samband med ett
uppträde i hemmet — myndigheternas ingripande. Vid det förhör, som i
saken hölls inför länsstyrelsen, avhandlades kvinnans allmänna uppträdande
jämte en del oväsentliga detaljer, såsom varifrån hon brukade få sprit och
var hon gömde sina spritflaskor. De för bedömandet av farlighet sfrågan
relevanta omständigheterna blevo däremot icke närmare utredda. Vad som
förekom vid det uppträde, som slutligen föranledde mannen att begära
ingripande mot hustrun som farlig alkoholist, blev aldrig klarlagt. Beslut om
tvångsintagning meddelades därefter på indikationen farlig för annans psykiska
hälsa.

De nu återgivna fallen äro endast några få exempel på de svävande och
opreciserade uppgifter rörande faktiska förhållanden, som understundom
förekomma i ärenden av förevarande slag, och som ligga till grund för den
beslutande myndighetens ställningstagande till förhandenvaron av viss specialindikation
eller till valet mellan flera möjliga indikationer. Då man diskuterar
spörsmålet med vederbörande länsstyrelsetjänstemän medge dessa
ofta, att utredningen ter sig bristfällig och att man kanske bort söka bringa
närmare klarhet rörande vissa uppgivna omständigheter. A andra sidan brukar
framhållas, att handlingarna dock ge »ett starkt intryck» av att åberopad
indikation förelåg eller att »helhetsbilden tyder på» att så var fallet.
Stundom anföres, att någon tjänsteman i nykterhetsnämnden eller annan
trovärdig person framhållit som sin bestämda uppfattning, att indikationen

459

måste anses tillämplig eller att den undersökande läkaren — som dock i
allmänhet endast gör en mycket snabb undersökning och till sitt förfogande
ofta har ett knapphändigt och ensidigt material — som sin mening uttalat
att alkoholmissbrukaren är t. ex. farlig. Jag plägar därvid framhålla, att det
enligt gällande lagstiftning är en tjänsteplikt för länsstyrelsen att föranstalta
om en objektivt godtagbar utredning, som gör det möjligt för
länsstyrelsen att självständigt pröva huruvida i lag angivna förutsättningar
för tvångsintagning äro för handen. Enligt min mening maste med skärpa
framhållas, att ärenden av detta slag icke få avgöras efter sådana intuitiva
överväganden, som förut i korthet antytts. Det gäller dock här avgöranden,
som kunna medföra att personer under lång tid berövas sin frihet. Dessa
ärenden få icke — även om de med hänsyn till sin speciella beskaffenhet
självfallet äro att bedöma från delvis andra utgångspunkter — prövas med
mindre omsorg och noggrannhet än vad som är utmärkande för straffrättsskipningen.

Det skulle föra för långt att här närmare beröra stundom iakttagna brister
i utredningsförfarandet och i metodiken härför. Vad redan anförts torde
vara tillfyllest för att påvisa betydelsen av att besluten i dessa ärenden
givas motivering i egentlig mening. Om de för beslutet ansvariga vore
skyldiga att närmare redovisa sina överväganden och därvid bl. a. göra reda
för vad de anse vara utrett i fråga om faktiska omständigheter, skulle detta
utan tvivel vara ägnat att på ett helt annat sätt fästa deras uppmärksamhet
på outredda eller eljest oklara punkter i utredningen än om de, efter en
mer eller mindre genomträngande diskussion av »helhetsbilden», endast
behöva angiva sina slutsatser i saken. Det befogade i vad nu sagts lärer
framgå, om man t. ex. i de härovan i all korthet återgivna ärendena praktiskt
försöker åstadkomma en verklig motivering av besluten. Svagheterna
i utredningsmaterialet torde då med all tydlighet falla i dagen. Motiveringens
betydelse i dessa ärenden är att betrakta med hänsyn ej blott till
beslutens ingripande konsekvenser för vederbörande utan även till de flytande
gränserna mellan olika specialindikationer och dessas inverkan på
intagningstiden. I detta perspektiv synes kravet på motivering av intagningsbesluten
få sin särskilda tyngd.

I anslutning till de förut anförda exemplen, som närmast avse frågan om
valet mellan olika indikationer, må återgivas ytterligare ett exempel, avseende
spörsmålet huruvida intagningsbeslut över huvud taget bort meddelas.

4) En nykterhetsnämnd begärde intagningsresolution för en 40-årig verktygsritare,
som sedan något år tillbaka genomgick abstinylbehandling men
som likväl icke kunnat avhålla sig från alkohol. Som specialindikation åberopades,
att mannen var ur stånd att taga vård om sig själv, eftersom han
på grund av sitt spritmissbruk riskerade att få avsked från sin anställning.
Beträffande graden av mannens spritmissbruk anfördes i handlingarna, att
det visserligen var okänt hur mycket han brukade dricka men att han

460

under hösten föregående år »vid ett par tillfällen varit så höggradigt berusad
att han visat dileriösa tendenser». I fråga om mannens arbetsförhållanden
framhölls, att han nyligen blivit varnad av sin arbetsgivare på grund av
spritmissbruk. Samtidigt anfördes, att han var mycket duktig i sitt arbete
och att han tillsammans med sin fader, som var verkstadschef hos samme
arbetsgivare, gjort flera goda uppfinningar och förbättringar inom företagets
rörelse. Vid företagen läkarundersökning konstaterades, att mannens
allmäntillstånd var opåverkat och att han ej företedde några kroppsliga
sjukdomssymptom. Beträffande förekomst av psykiska symptom antecknades
i läkarintyget, att mannen hade ett lättväckt alkoholbegär, att han ej
hade något återställarbehov och att det förekom minnesluckor i samband
med alkoholförtäring. Frågan huruvida den undersökte kunde anses vara ur
stånd att taga vård om sig själv i medicinsk mening besvarade läkaren jakande.
Däremot ansåg läkaren, att mannen — som hade god insikt om sin
situation — icke var ur stånd att taga vård om sig själv i social mening,
t. ex. genom att han löpte risk att förlora sin arbetsanställning. I avgiven
förklaring vitsordade mannen sakuppgifterna samt hemställde att intagning
icke måtte komma till stånd. Länsstyrelsen beslöt, utan ytterligare utredning,
om tvångsintagning på indikationen ur stånd att taga vård om sig
själv.

Den sålunda tillämpade indikationen är begreppsmässigt oklar men har i
stadgad praxis fått en markerad avgränsning. Sålunda lärer fordras att
oförmågan att taga vård om sig själv skall ha manifesterat sig på ett mera
påtagligt sätt, såsom att vederbörande på grund av sitt spritmissbruk begått
brott, förlorat sin anställning, måst intagas för vård å sjukhus eller
eljest på ett särskilt grovt sätt vanvårdat sin hälsa, t. ex. genom att alkoholförtäring
utlöst epileptiska anfall eller andra allvarliga sjukdomstillstånd.
I det förenämnda ärendet framgick icke av beslutets standardformulering
huru länsstyrelsen verkställt denna avgränsning. Det synes ovisst vilken
eller vilka omständigheter länsstyrelsen härutinnan tillmätt betydelse. Enbart
det av nykterhetsnämnden åberopade förhållandet att mannen kunde
riskera att förlora sin anställning var uppenbarligen icke tillfyllest för att
anse indikationen föreligga. Ej heller syntes uppgifterna i läkarintyget om
mannens hälsotillstånd giva stöd för påståendet att spritmissbruket innefattade
en så grov fysisk vanvård av den egna personen, som enligt fast
praxis ansetts kunna föras in under indikationen. Om länsstyrelsen varit
tvungen att i korthet motivera sitt beslut och sålunda angiva på vad sätt
oförmågan att taga vård om sig själv skulle ha kommit till uttryck, torde
med visst fog kunna antagas att länsstyrelsen icke skulle ha meddelat intagningsbeslut,
i varje fall icke på föreliggande utredning.

Till belysning av motiveringens betydelse må vidare anföras följande vid
inspektion av en länsstyrelse uppmärksammade ärende rörande intagning å
arbetshem.

5) En yngling P., som var i 20-årsåldern, bodde tillsammans med sin
fästmö och deras 2 år gamla barn hos P:s fosterföräldrar, ett lantbrukarpar.
Enligt avtal skulle P. för barnet erlägga 70 kronor per månad i underhålls -

461

bidrag. Någon gång i januari 1959 avreste fästmön med barnet till sitt
föräldrahem å annan ort. P., som vid denna tidpunkt saknade arbetsanställning,
erlade inget underhållsbidrag. I mars samma år — då P. sålunda
häftade för blott omkring 140 kronor — beslöt barnavårdsnämnden i fästmöns
hemkommun utfärda arbetsföreläggande för P. jämlikt 72 § barnavårdslagen,
grundat på att P. av »lättja eller liknöjdhet» underlåtit att
fullgöra sin underhållsskyldighet. I ärendet uppgavs, att P. slutat sin anställning
och »går och driver» hos fosterföräldrarna. I själva verket förhöll
det sig så, att P. sedan mitten av januari var anmäld som arbetssökande vid
arbetsförmedlingen, som han upprepade gånger besökte varje månad intill
dess han i april lyckades erhålla anställning vid en snickerifabrik.

I slutet av maj — sedan barnavårdsnämnden förvissat sig om att plats å
vederbörande arbetshem stod till förfogande för P. — tillställdes P. i vanligt
brev meddelande om arbetsföreläggandet, enligt vilket meddelande han
hade att, vid äventyr av polishandräckning, inställa sig å arbetshemmet
senast den 1 juni. Detta meddelande mottog P. den 3 juni. I anledning av
det erhållna meddelandet uppsökte P. en polisman i sin hemort och begärde
råd huru han skulle förfara. Polismannen framhöll därvid som sin uppfattning
att enda möjligheten för P. att undgå intagning vore, att han anskaffade
och inbetalade det belopp, för vilket han häftade i skuld, ett belopp
som vid denna tidpunkt utgjorde omkring 300 kronor. Då P. icke såg sig i
stånd att anskaffa beloppet, beslöt han sig för att — i syfte att undgå
tvångsförpassning, varom polismannen talat — frivilligt inställa sig å arbetshemmet.
Han uppsade därför omedelbart sin anställning och begav sig
till närmaste stad för att därifrån med tåg resa till arbetshemmet. Sin uttagna
avlöning begagnade emellertid P. på sådant sätt, att han i denna stad
omhändertogs för fylleri, innan tåget avgick. Dagen därefter införpassades
P. till arbetshemmet enligt beslut av landsfiskalen. — Efter några veckor
fick P. lämna arbetshemmet, sedan hans fosterfader på P:s begäran inbetalat
vederbörligt belopp.

Barnavårdsnämndens beslut om arbetsföreläggande grundade sig på antagande,
att P. icke brydde sig om att söka anskaffa arbete. Som förut
framhållits var emellertid detta antagande icke sakligt grundat. Om barnavårdsnämnden
i sitt beslut angivit det skäl, som sålunda varit avgörande
för nämndens ställningstagande, skulle helt visst P. — när han väl fick del
av beslutet — icke ha underlåtit att för nämnden påpeka att det uppgivna
skälet för arbetsföreläggandet, nämligen att han ej brydde sig om att söka
arbete i syfte att därigenom undgå att erlägga underhållsbidrag, icke var
med verkligheten överensstämmande. Till yttermera visso hade han kunnat
påvisa, att han sedan ett par månader tillbaka innehade ett relativt välavlönat
arbete. Någon intagning å arbetshem skulle därvid uppenbarligen
icke ha ifrågakommit, utan i stället skulle införsel ha begärts för uttagande
av underhållsbidraget. Avsaknaden av motivering medförde nu, att P.
vände sig till en polisman, av vilken han erhöll det missvisande beskedet
att han under alla omständigheter måste —- om han ville undgå intagning —
pa en gång betala hela skulden. Detta ledde i sin tur till att P. ansåg sig
tvungen att uppsäga sin anställning och frivilligt inställa sig å arbetshem -

462

met, varefter han — vid frigivningen ett par veckor senare — åter stod
arbetslös. Frånvaron av motivering torde sålunda i detta fall ha på ett avgörande
sätt föranlett ej blott ett materiellt obefogat frihetsberövande utan
också en direkt försämring av möjligheterna att uttaga för den underhållsberättigade
avsedda belopp. Detta ärende — som alltjämt är föremål för
remissbehandling härstädes — synes mig vara ett slående exempel på motiveringens
betydelse.

En annan sida av motiveringens betydelse kan belysas genom följande
exempel.

6) En barnavårdsnämnd omhändertog för skyddsuppfostran ett 1-årigt
barn, vars föräldrar icke voro gifta men sammanbodde. Beslutet, som fastställdes
av länsstyrelsen, grundades i huvudsak på att föräldrarna bebodde
en undermålig lägenhet, att fadern uppträtt berusad i hemmet och att modern
icke syntes äga någon större vilja eller förmåga att hålla hemmet i ordning.
— Efter drygt ett års tid anhöllo föräldrarna att barnet måtte utskrivas,
vilken ansökan avslogs av barnavårdsnämnden. Häröver besvärade
sig föräldrarna hos länsstyrelsen. De uppgåvo därvid, att man upplyst dem
om att de skulle kunna återfå sitt barn, om de gifte sig och skaffade sig
bättre bostad. Detta hade de nu också gjort. Mannen hade därjämte fått
ett bra arbete. I ärendet verkställdes närmare utredning, bl. a. genom hembesök,
därvid konstaterades att familjens nya bostad var i tillfredsställande
skick och att ett äldre barn, som befann sig i hemmet, gjorde ett trevligt
och vårdat intryck. Rörande föräldrarnas allmänna uppträdande inhämtades
upplysningar, som dock i vissa hänseenden voro mindre fördelaktiga.
Sålunda skulle de ibland ha uppträtt oförskämt och mannen fortfarande ha
missbrukat sprit. Efter hembesöket inställde sig hustrun självmant hos
länsstyrelsen och lämnade ytterligare uppgifter. I sitt utslag utlät sig länsstyrelsen
sålunda: »Länsstyrelsen finner besvären för närvarande icke föranleda
någon länsstyrelsens vidare åtgärd.» Å akten i ärendet hade gjorts
en blyertsanteckning av innehåll, att en förbättring visserligen syntes ha
inträffat men att denna förbättring knappast vore så påtaglig, att barnet
borde återlämnas redan så kort tid efter omhändertagandet, varför man
borde avvakta ännu någon tid.

I detta fall hade föräldrarna tydligen gjort aktningsvärda försök att förbättra
sina hemförhållanden, även om vissa anmärkningar alltjämt syntes
kunna riktas mot deras allmänna uppträdande. Genom att ha efterkommit
givna anvisningar i fråga om ingående av äktenskap och anskaffande av
bättre bostad hade de tydligen trott sig ha uppfyllt ställda villkor för att
återfå barnet. Det torde därför ha varit särskilt påkallat att de upplysts om
anledningen till att en utskrivning av barnet, trots deras bemödanden och
vidtagna åtgärder, ännu icke ansågs möjlig. En sådan upplysning hade
uppenbarligen, ehuru själva beslutet var för föräldrarna negativt, varit
ägnad att stimulera eller i varje fall vidmakthålla deras intresse av att förbättra
sina förhållanden och att förmå mannen att söka upphöra med sitt
spritmissbruk. Om däremot beslut i ärenden av detta och liknande slag
lämnas i form av blanka avslag, kan detta hos föräldrarna — och därå har

463

jag i min verksamhet sett åtskilliga exempel — skapa en bitter och oförsonlig
inställning gentemot myndigheterna och därigenom på ett avgörande
sätt i negativ riktning inverka på dessa ömtåliga ärendens fortsatta och
önskvärda utveckling. I det ovan angivna ärendet förelåg icke heller någon
svårighet att, i stort sett i enlighet med innehållet i den gjorda blyertsanteckningen,
lämna föräldrarna en klargörande motivering för länsstyrelsens
ställningstagande.

Ang. tillstånd till utskänkning in. m.

7) En person, som innehade tillstånd att i en kafélokal utskänka Öl, anhöll
om tillstånd att få i lokalen jämväl försälja Öl till avhämtning. Ansökningen
tillstyrktes av nykterhetsnämnden, kommunalnämnden, kommunalfullmäktige
och landsfiskalen. I därefter avgivet yttrande framhöll länsnykterhetsnämnden,
att det i allmänhet var olämpligt att kombinera
utskänkning av Öl med avhämtningsförsäljning. Då emellertid någon sådan
försäljning icke annorstädes förekom i trakten och visst behov av den sökta
rättigheten därför förelåg, tillstyrkte även länsnykterhetsnämnden bifall.
Innan ärendet avgjordes av länsstyrelsen, inkom en annan person med
ansökan om tillstånd att i en av honom innehavd livsmedelsaffär i trakten
försälja Öl till avhämtning. Efter viss polisutredning avgav länsnykterhetsnämnden
nytt yttrande, däri nämnden framhöll att tidigare åberopat skäl
för bifall ej längre förelåg, varför ansökningen nu avstyrktes. Utan att tillfälle
bereddes sökanden eller de tidigare hörda ortsmyndigheterna att yttra
sig meddelade länsstyrelsen följande beslut: »Länsstyrelsen lämnar ansökningen
utan bifall.»

8) Ett bolag, som av viss motororganisation erhållit ensamrätt till all
servering i samband med ett större motorevenemang, anhöll om tillstånd
till utskänkning av Öl vid tävlingarna. Under åberopande av allmänna
nykterhetsvårdssynpunkter avstyrkte nykterhetsnämnden och landsfiskalen
bifall till ansökningen. Länsnykterhetsnämnden tillstyrkte däremot bifall
under vissa villkor, därvid bl. a. framhölls att ölutskänkning vid tidigare
anordnade folkfester i länet icke visat sig medföra olägenheter i nykterhetshänseende.
Länsstyrelsen meddelade följande beslut: »Länsstyrelsen lämnar
ansökningen utan bifall.»

I båda dessa fall stannade sålunda remissinstanserna i olika meningar. I
det förra fallet tillstyrkte samtliga ortsmyndigheter ansökningen, under det
att länsnykterhetsnämnden avstyrkte. I det senare fallet var förhållandet
det omvända. Bortsett från det givna intresset för sökandena att få klarhet
om skälen till att deras ansökningar avslogos, torde sådant intresse även ha
förelegat för de remissmyndigheter, vilkas ståndpunkt frångicks. Att remissmyndigheter
i sådana fall upplysas om skälen för det beslutande organets
ställningstagande torde ej sällan vara av betydelse ej blott med hänsyn till
deras intresse av utgången i det enskilda fallet utan även för deras fortsatta
befattning med ärenden av likartad beskaffenhet. Avslaget i det förra
av de båda ovan återgivna ärendena grundades tydligen på en nytillkommen
omständighet, varöver ortsmyndigheterna ej fingo tillfälle yttra sig,
och beslutet torde därför för dem ha framstått som överraskande. Beträf -

464

fande det senare fallet kan tillfogas, att det av reciten till beslutet icke
framgick att länsnykterhetsnämnden — som i motsats till de andra hörda
myndigheterna tillstyrkte ansökningen — över huvud taget yttrat sig i
saken.

9) En trädgårdsmästare anhöll om tillstånd, att från sin fastighet bedriva
avhämtningsförsäljning av Öl. Sökanden uppgav, att det i området
kring hans fastighet bodde ett stort antal sommargäster, till vilka han under
en följd av år försålt jordbruks- och trädgårdsprodukter samt läskedrycker
och lättöl. Dessa hade nu önskat, att han kunde tillhandahålla dem även Öl.
Samtliga remissmyndigheter avstyrkte bifall till ansökningen, därvid åberopades
att det vore mindre lämpligt att sådan försäljning bedrevs från
»en handelsträdgård utan egentliga butiksutrymmen» och att sökanden
sålunda ej förfogade över lämplig försäljningslokal. I avgivna påminnelser
anförde sökanden, att någon besiktning av hans lokaler icke skett, varför
det syntes anmärkningsvärt att man utan vidare kunnat avgiva omdöme
därom. Sökanden framhöll vidare, att försäljningen endast skulle förekomma
sommartid och till sommargäster, varjämte sökanden framhävde behovet
av avhämtningsförsäljning på platsen samt frånvaron av risker ur
nykterhetssynpunkt. Länsstyrelsen meddelade följande beslut: »Länsstyrelsen
finner ej skäl bifalla ansökningen.»

Handlingarna i ärendet syntes närmast giva vid handen, att avslaget
berodde på att sökanden ej disponerade »egentliga butiksutrymmen». På
beskaffenheten av försäljningslokal, varom här är fråga, uppställer författningen
blott det direkta kravet att lokalen skall vara så belägen, att tillsyn
däröver ej försvåras. Ur denna synpunkt syntes någon anmärkning ej ha
riktats mot sökandens lokaler. I vilket avseende dessa eljest varit bristfälliga
för nu ifrågavarande ändamål hade ej heller närmare utretts. Det syntes
därför tveksamt, om avslaget grundade sig enbart på antaganden om brister
i fråga om lokalernas beskaffenhet. På förfrågan uppgav också länsstyrelsen,
att det var »helhetsbilden» av föreliggande förhållanden, som varit
för länsstyrelsen avgörande. Vilka andra moment än lokalernas beskaffenhet
som ingingo i denna helhetsbild och som ansetts tala till sökandens nackdel
angavs emellertid icke. Kanhända ansågs att behovet av rörelsen icke
syntes särskilt angeläget eller att menliga verkningar i nykterhetshänseende
kunde befaras eller att sökandens personliga lämplighet att handha sådan
försäljning ej var dokumenterad. Exemplet torde illustrera svårigheten för
att icke säga omöjligheten för sökande, som icke får motivering för erhållet
avslag och mot vilken endast åberopas »helhetsbilden», att själv avhjälpa
eventuella brister, t. ex. i fråga om yttre anordningar, och att förebringa
utredning i avseenden, som till äventyrs anses oklara. Att besvärsvägen
argumentera mot ett sådant beslut är tydligen lika omöjligt.

Ang. tillstånd att idka viss handel

10) En man i 40-årsåldern anhöll om tillstånd att såsom uppköpare idka
handel med lump och skrot. Mannen hade tidigare vid tre tillfällen ådömts

465

frihetsstraff för egendomsbrott, sista gången för 10 år sedan. Därefter hade
han försörjt sig och sin familj, hustru och ett barn, genom handel med pappersavfall,
tomfat och annat, som icke omfattades av skrothandelsförordningen.
Enligt egen uppgift tjänade han på denna rörelse i genomsnitt 80
kronor i veckan. Han önskade nu utvidga rörelsen genom att med en transportcykel
färdas till olika försäljare och uppköpa begagnat gods, som han
sedan skulle sälja till en skrotaffär. Plan avsåg att därigenom kunna bättre
tillgodose familjens försörjning. Ansökningen avslogs av vederbörande poliskammare,
därvid som skäl åberopades att »sökanden med hänsyn till
vad han tidigare låtit komma sig till last icke kan anses lämplig idka yrkesmässig
handel med skrot och lump».

Över beslutet anförde sökanden besvär hos länsstyrelsen. Han framhöll,
bl. a., att det icke kunde vara rimligt att mot honom åberopa brott, som
han begått för mer än 10 år sedan. Vidare framhöll han, att han led av
reumatisk värk och ej kunde taga arbete i öppna marknaden samt att han
icke hade möjlighet att utan hjälp av socialvården försörja sin familj på
sin dittills bedrivna handelsrörelse. Länsstyrelsen inhämtade yttrande från
Skrothandelns nämnd för tillståndsprövning. Nämnden framhöll, att den
omständigheten att mannen ådömts straff för 10 år sedan icke borde utgöra
ett absolut hinder för honom att erhålla sökt tillstånd samt tilläde att, om
han under de senaste 10 åren fört en hederlig vandel och redligen försörjt
sig — varom utredning syntes böra förebringas — hinder icke borde föreligga
att bevilja honom tillstånd. Med anledning av detta yttrande verkställdes
polisutredning i angivna hänseenden. Därvid framkom icke någon
anmärkning mot mannens vandel. Däremot antecknades, att han under de
sista 10 åren resterat för skatter, vilka på grund av medellöshet successivt
avskrivits. Under de sista 5 åren hade han icke avgivit självdeklaration och
hade därför skönstaxerats. Under dessa år hade han icke erlagt någon skatt.
Utan att tillfälle därefter bereddes sökanden att yttra sig i anledning av
nämndens utlåtande och den företagna polisutredningen meddelade länsstyrelsen
följande beslut: »Länsstyrelsen finner ej skäl bifalla besvären.»

Av beslutet framgick sålunda icke huruvida länsstyrelsens ställningstagande
huvudsakligen grundats på att sökanden tidigare begått brott eller
därpå att han ej ansetts ha skött sig oklanderligt under tiden därefter. Enligt
vad länsstyrelsen på förfrågan upplyste syntes man vid ärendets prövning
ha fäst avgörande vikt icke så mycket vid sökandens kriminella förflutna
som vid hans förfarande i skattehänseende. Därutinnan hade dock
icke annat framkommit än att sökanden, som uppgavs vara medellös, underlåtit
att under en följd av år avgiva självdeklaration och därför skönstaxerats
samt icke erlagt på sådant sätt påförda skatter. Med hänsyn till
sökandens sjuklighet och blygsamma inkomster skulle det måhända kunna
sägas vara en sträng bedömning att väsentligen av nu nämnd anledning
anse honom diskvalificerad som utövare av rörelse av ifrågavarande slag.
Till hans förmån talade otvivelaktigt att han under lång tid, trots dålig
ekonomi, icke återfallit i brott. Hans strävan att på legalt siitt söka utvidga
sin rörelse för att förbättra familjens ekonomi var uppenbarligen i och för
sig behjärtansvärd. Det sakligt befogade i avslagsbeslutet kan emellertid

30 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1061 års riksdag

466

här lämnas därhän. I förevarande sammanhang bör däremot påpekas, att
länsstyrelsens beslut — för vilket någon motivering icke gavs — måste ha
givit såväl sökanden som poliskammaren en alldeles oriktig uppfattning om
anledningen till att länsstyrelsen ogillade besvären. I poliskammarens beslut
angavs — tydligen i full överensstämmelse med poliskammarens uppfattning
— sökandens tidigare kriminalitet såsom den enda grunden för avslaget.
Ehuru länsstyrelsen tilläde en annan omständighet avgörande vikt,
kunde vederbörande ej gärna av beslutet utläsa annat än att länsstyrelsen
delade denna poliskammarens mening, detta desto hellre som sökanden ej
fick del av den kompletterande utredningen rörande sökandens vandel och
försörjningsförhållanden, en utredning som ej ens omnämndes i länsstyrelsens
beslut. Länsstyrelsen vidgick också i detta fall utan omsvep, att den
kompletterande utredningen bort kommuniceras och att beslutet bort motiveras.
Motivering av beslutet skulle även ha varit ägnad att bibringa
sökanden insikt om vikten av att han fullgjorde sina skyldigheter i deklarationshänseende.

Ang. anstånd med verkställighet av frihetsstraff

11) En trädgårdsarbetare anhöll i slutet av september månad om anstånd
till i slutet av oktober med avtjänande av ett straff å en månads
fängelse. Till stöd för ansökningen åberopades, att den mest brådskande
tiden i branschen inföll under månaderna september—oktober. Sökanden,
som ej hade familj, förklarade sig vara i stort behov av den inkomst han
kunde förvärva under nämnda tid. Ansökningen avslogs utan angivande av
någon motivering.

12) En person anhöll i slutet av december om anstånd till den 2 februari
påföljande år med avtjänande av ett kortare förvandlingsstraff. Till stöd
för ansökningen åberopades, att sökanden måste taga vård om sina sjuka
föräldrar.. Enligt bifogat läkarintyg voro dessa oförmögna att klara sig
själva. Vid därefter företagen utredning inhämtades, att fadern avled i
mitten av januari, under det att modern vid samma tid blivit så återställd
att hon kunde sköta sig själv. Ärendet avgjordes den 27 januari — således
endast en knapp vecka före utgången av den för anstånd sökta tiden —
därvid ansökningen avslogs utan angivande av motivering.

13) I skrivelse den 10 december anhöll en byggnadssnickare om anstånd
»till efter nyåret» med avtjänande av straff å en månads fängelse. Som
skäl åberopades dels tråkigheten för hustru och barn att bli lämnade ensamma
under jul- och nyårshelgerna, dels att hustrun under sista hälften av
december tagit affärsanställning och därför måste vara borta från barnen
till sent på kvällen. Vidare framhölls av sökandens arbetsgivare, att det för
utförande av vissa arbeten skulle vara högst olyckligt, om sökanden måste
sluta arbetet förrän någon gång i januari. Landsfiskalen tillstyrkte bifall,
därvid han framhöll, bl. a., att verkställighetshandlingarna överlämnats till
honom senare än bort ske och att sökanden eljest kunnat avtjäna straffet
före julhelgen. Ansökningen avslogs av länsstyrelsen, »enär synnerliga skäl
för beviljande av uppskov prövats icke föreligga».

467

I ärenden av detta slag kan enligt lagtexten anstånd å högst sex månader
beviljas, om med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning
eller övriga förhållanden »synnerliga skäl» därför prövas föreligga. Innebörden
av stadgandet utvecklas närmare i lagmotiven. Då avslag meddelas i
dessa ärenden, vilka ofta kunna vara av stor personlig betydelse för vederbörande
och som också förekomma i stort antal, lämnas genomgående icke
någon motivering. Med hänsyn till de varierande personliga förhållandena
är det naturligtvis svårt att jämföra olika fall med varandra. Ibland vill det
dock synas som om avgörandena vore mindre konsekventa. Eftersom någon
motivering icke lämnas, är det därför förståeligt om vissa sökande — något
som också framskymtar i olika skrifter — få den uppfattningen att ärendena
avgöras efter rent godtyckliga grunder. Ofta åberopas som skäl för
anstånd att det skulle medföra avbräck för arbetsgivaren, om sökanden
genast måste lämna sitt arbete, eller att det vore obilligt mot familjen att
strax före en större helg nödgas påbörja avtjänande av straffet. En på
dylikt skäl grundad ansökan om anstånd ter sig ur sökandens synpunkt
sannolikt som en ganska rimlig begäran, särskilt om anståndet avser blott
några veckor eller någon månad. Sådana skäl äro dock i lagens mening icke
i och för sig godtagbara för anstånd. Eftersom en stor mängd anståndsansökningar
bifallas, främst av hänsynstagande till sökandenas egna ekonomiska
förhållanden, skulle det otvivelaktigt vara ägnat att förebygga uppkomsten
av misstankar om godtyckliga bedömanden, om det i avslagsbeslut
klart angåves, att skäl som nyss nämnts icke äro tillräckliga för anstånd.
Över huvud taget torde i besluten, då anstånd ej lämnas, böra bemötas de
skäl som sökandena åberopa men som ej ansetts kunna godtagas. Som
särskilt angeläget framstår detta naturligtvis i sådana fall — såsom t. ex. i
de här ovan relaterade — där avgörandet torde ha fällts med viss tvekan
eller där i varje fall ansökningen icke helt saknat skäl för sig.

Ang. tillstånd att innelia vapen

14) En person anhöll hos vederbörande landsfiskal om tillstånd att förvärva
ett hagelgevär för jakt å sina marker. Vid verkställd utredning framkom,
att sökanden tidvis missbrukade sprit och förde ett oregelbundet liv.
Landsfiskalen avslog ansökningen utan angivande av skäl och utan att
sökanden erhöll del av den företagna utredningen.

Över beslutet anförde sökanden besvär hos länsstyrelsen, därvid han bl. a.
framhöll: »Då något giltigt skäl icke tycks föreligga eller blivit i skrivelsen
angivet, synes det som ansökan icke blivit prövad.» Vidare uppgav sökanden,
att han vid flera tillfällen av samme landsfiskal erhållit licens för
inköp av sprängämnen, varför avslaget på vapenansökningen föreföll honom
egendomligt. I infordrat yttrande avstyrkte landsfiskalen bifall till besvären
under hänvisning till den förut verkställda utredningen. Därefter meddelade
länsstyrelsen sitt beslut: »Länsstyrelsen lämnar besvären utan bifall.»

15) En ingenjör, som under åtskilliga år vistats i exotiska trakter och
därvid för sin personliga säkerhet nödgats ständigt bära pistol, anhöll efter

468

återkomst till Sverige om tillstånd att förvärva en pistol för att genom
fortsatt övning kunna bibehålla sin skjutskicklighet. Vid företagen polisutredning
inhämtades, att sökanden icke meriterat sig för erhållande av de
pistolskyttemärken, vilkas innehav i allmänhet uppställas som förutsättning
för rätt att inneha pistol för övningsskjutning. Det antecknades vidare, att
sökanden ej längre var anställd hos företag, som bedrev verksamhet i osäkra
utländska trakter. Sökanden syntes därför ej ha något särskilt behov av
vapnet för övningsskytte eller för personligt skydd. Poliskammaren avslog
därefter ansökningen under framhållande att sökanden icke förebragt sådana
skäl för innehav av pistolen, att ansökningen kunde beviljas.

Över beslutet besvärade sig sökanden hos länsstyrelsen, därvid han bl. a.
anförde att det syntes honom verklighetsfrämmande att mot bifall till ansökningen
åberopa att han — som under så många år handskats med pistol
under påfrestande förhållanden — icke formellt uppfyllde fordringen för
vissa skyttemärken; han fordrade vettiga och bärande argument rörande
vad som kunde brista i hans kompetens att inneha vapnet. Efter hörande
av poliskammaren, som avstyrkte bifall till besvären, meddelade länsstyrelsen
följande beslut: »Länsstyrelsen finner icke skäl ändra överklagade beslutet.
»

Efter länsstyrelsens beslut återkom sökanden med en ny skrift däri han i
starka ordalag uttryckte sitt missnöje över beslutet och vissa vid utredningen
företagna åtgärder samt förklarade sig önska få en klar och godtagbar
motivering. I en svarsskrivelse lämnade länsstyrelsen därefter närmare
uppgift om skälen för dess ställningstagande.

Dessa fall kunna tjäna som exempel på den ibland mycket starka reaktion,
som avslagsbeslut utan angivande av motivering — särskilt då sådan
uttryckligen begäres — kan utlösa hos rättssökande. Det synes föreligga
en utbredd uppfattning hos den svenska allmänheten att man i ett demokratiskt
samhälle bör ha rätt att av en myndighet, som efter noggrann
prövning kommer till ett för vederbörande negativt slut, få klarhet om
skälen till utgången. Om motivering ej lämnas, uppfattas ej sällan detta
— vilket sökanden i det ena av ovan angivna fall klart uttalade — som om
myndigheten över huvud taget icke brytt sig om att underkasta ärendet
närmare granskning. Följden härav kan bli ej blott onödiga och sakligt
obefogade besvärsskrivelser utan även — varpå det andra fallet är ett
exempel — fortsatt onödig skriftväxling. Underlåtenhet att motivera avslagsbeslut
kan också lätt medföra missförstånd om anledningen till avslaget.
Som ett belysande exempel härpå må åberopas härstädes anförda
klagomål av en pensionerad officer, som fått en ansökan om tillstånd att
förvärva ett salongsgevär avslagen och som — djupt kränkt — utgick från
att anledningen till avslaget var att polismyndigheten fått felaktiga uppgifter
om klagandens person. Klaganden skulle ha besparats besväret att
härstädes förebringa en mycket vidlyftig utredning för att styrka sin oförvitlighet,
om polismyndigheten med några få ord motiverat avslaget genom
att hänvisa till den mycket restriktiva praxis, som i fråga om salongsgevär

469

anbefallts i de av Eders Kungl. Maj:t fastställda anvisningarna rörande
tillämpningen av vapenförordningen.

Ang. ansökan om körkort

16) En 18-årig yngling ansökte om körkort för automobil. Vid ansökningen
voro fogade föreskrivna handlingar, vilka icke utvisade något förhållande
som kunde utgöra hinder mot bifall. Utan att något yttrande
syntes ha inhämtats eller kontakt tagits med sökanden, avslogs ansökningen.
Ingen motivering lämnades.

17) En person ansökte om körkort för motorcykel. Sökanden hade tidigare
missbrukat sprit och stod under övervakning av nykterhetsnämnden.
Efter hörande av nämnden och vederbörande övervakare hade landsfiskalen
utfärdat s. k. nykterhetsintyg, vilket sökanden bifogade sin ansökan. Denna
avstyrktes emellertid av länsnykterhetsnämnden, varefter även landsfiskalen,
med ändring av sin tidigare ståndpunkt, avstyrkte bifall. Ansökningen
avslogs därpå utan angivande av skäl och utan att sökanden eljest underrättades
om vad som förekommit.

18) Med bifogande av föreskrivna intyg anhöll en yngling om dispens för
erhållande av körkort för traktor, oaktat han ännu icke fyllt 16 år. Han
skulle uppnå åldersgränsen om ca 5 månader. Han arbetade i sin faders lantbruk
och denne, som själv var sjuklig, hade ej kunnat anskaffa annan traktorskötare.
Dispens — som enligt vederbörlig författning kan beviljas 15-åring, om särskilda skäl därför tala — tillstyrktes av landsfiskalen och förste
bilinspektören. Länsstyrelsen avslog emellertid ansökningen utan att angiva
någon som helst motivering.

I de båda förstnämnda fallen avslogs sålunda ansökningen, oaktat sökanden
kunnat åberopa formella behörighetshandlingar. I det första fallet
kunde av handlingarna i ärendet över huvud taget icke utläsas vad som
föranlett avslaget; möjligen berodde detta på att underhandsupplysningar
införskaffats, vilka i så fall bort antecknas i akten. I båda fallen måste avslagen
ha tett sig oförklarliga för sökandena. I det tredje fallet — där starka
sakliga skäl syntes ha förelegat för bifall — torde det ha varit av betydande
intresse för remissmyndigheterna, vilka tillstyrkte bifall, att få kännedom
om länsstyrelsens motivering för sitt avslag.

Ang. ersättning för borttagande av reklamskylt

19) Sedan fråga jämlikt naturskyddslagen uppkommit om borttagande
av en av ett bolag uppförd reklamskylt, lämnades bolaget tillfälle att inom
viss tid inkomma med yttrande. Därjämte erinrades bolaget att, om särskilda
skid föranledde därtill, ersättning för skyltens anskaffande, anbringande
och borttagande kunde erhållas samt att bolaget hade att inom samma
tid inkomma med ersättningsyrkande. Bolaget inkom inom förelagd tid med
yttrande jämte ersättningsanspråk. I därefter meddelat beslut förelädes
bolaget vid vite att avlägsna skylten. Samtidigt avslogs yrkandet om ersättning
utan att någon motivering därför lämnades.

Av handlingarna i detta ärende kunde icke utläsas vilka omständigheter
som föranlett avslaget. I andra likartade ärenden kunde däremot någon

470

gång av besluten framgå anledningen till att ersättning vägrats, såsom
t. ex. att skylten uppsatts efter naturskyddslagens tillkomst och utan att

— såsom däri rekommenderas — samråd skett med länsarkitekten.

Ang. åldersdispens jör ingående av äktenskap

20) En verkstadsarbetare, 17 Va år gammal, anhöll om dispens för att
ingå äktenskap med sin fästmö, 19 år, vilken väntade barn. Ungdomarna
bodde i sina respektive föräldrahem, hade goda anställningar och fingo de
bästa personliga vitsord. Barnavårdsmannen för det väntade barnet framhöll,
att sökanden verkade mera stadgad än pojkar i allmänhet i samma
ålder, men ifrågasatte rent principiellt, huruvida en så ung pojke kunde
vara mogen att ikläda sig en familjeförsörjares roll. Därtill kom enligt
barnavårdsmannen att parterna, som ej syntes kunna sammanbo i någonderas
föräldrahem och som ännu ej fått någon egen lägenhet, knappast
kunde inom den närmaste framtiden skapa ett gemensamt hem för barnet.
Enligt barnavårdsmannen fanns dock icke något som direkt motiverade
avslag å dispensansökningen. Barnavårdsnämnden beslöt att med tvekan
tillstyrka bifall. Socialvårdskonsulenten, som därefter yttrade sig, avstyrkte
däremot bifall under åberopande enbart av sökandens ålder. I sitt beslut
fann länsstyrelsen »ej skäl att för närvarande bifalla ansökningen».

Av detta beslut kunde icke utläsas, huruvida länsstyrelsens avslag grundats
på den av socialvårdskonsulenten hävdade principiella uppfattningen,
att ynglingar under 18 år över huvud taget icke borde beviljas dispens

— enligt fast praxis ges vid denna ålder dispens om vederbörande har försörjningsförmåga
— eller om det avgörande skälet varit att parterna icke
syntes kunna genast bilda eget hem. Med hänsyn till den korta tid som
återstod, innan sökanden uppnådde förenämnda åldersgräns, och till de
mycket gynnsamma personliga förutsättningar som i detta fall förelågo,
syntes antagligt att det sistnämnda var fallet. Vid sådant förhållande hade
sökanden tydligen bort upplysas därom, så att han kunde bli i tillfälle att
snarast ordna bostadsfrågan. Eftersom principiella synpunkter anlagts i
remissmyndigheternas yttranden, syntes en motivering ha varit på sin
plats även med hänsyn till dessa myndigheter.

III. Skäl för och emot en allmän regel om beslutsmotivering

I samband med att jag vid mina inspektioner upptagit nu ifrågavarande
spörsmål med olika myndigheter har jag brukat framhålla, att det ur olika
synpunkter syntes vara ett rättssäkerhetskrav att motivering i ökad utsträckning
lämnades för administrativa beslut, framför allt då de ginge den
enskilde emot. Jag har därvid bl. a. pekat på att den enskilde — för att
kunna utnyttja sin besvärsrätt — har ett behov av att få besked rörande de
omständigheter och överväganden, som ansetts böra medföra avslag å hans
framställning. I detta sammanhang har jag även erinrat att, på sätt åtskilliga
av de ovan anförda exemplen giva vid handen, de sökande ofta icke

471

ens synas få del av förebragt utredning och sålunda icke kunna på grundval
därav skaffa sig en mer eller mindre adekvat uppfattning om vad som varit
det för beslutet avgörande. I anslutning till av mig upptagna konkreta fall
bär jag därjämte framhållit att, även om det ibland kunde vara svårt att
på ett klargörande sätt angiva skälen för besluten, sådan svårighet i allmänhet
icke förelåge. I avgivna remissyttranden ha myndigheterna i allmänhet
givit uttryck för en positiv inställning till den av mig sålunda
berörda frågan, ehuru vissa invändningar även framförts. Av dessa yttranden
må här återgivas följande.

Länsstyrelsen i Kristiandstads län anförde:

Länsstyrelsen delar helt åsikten att beslut, som går enskild emot, i regel
bör innehålla en motivering för det gjorda ställningstagandet. Med hänsyn
till ärendenas beskaffenhet föreligga emellertid stundom svårigheter att på
ett mera klargörande sätt angiva grunderna för besluten. Orsaken härtill
torde böra sökas i förvaltningsverksamhetens allmänna karaktär, av vilken
följer att lämplighets- och skälighetssynpunkter ofta direkt måste läggas till
grund för besluten. Motiveringen för länsstyrelsens beslut i ett flertal ärenden
måste, om den utsättes, bliva formulerad i så allmänna ordalag, att den
ändå icke medför särskilt stort gagn för sökanden vid ett eventuellt överklagande.
I många fall står det dessutom säkerligen utan vidare klart för
sökanden vilka omständigheter som medfört avslagsbeslutet, i synnerhet om
sökanden före avgörandet beretts tillfälle att taga del av den utredning som
talar mot bifall till hans framställning. Länsstyrelsen är givetvis helt införstådd
med lämpligheten av att sökanden sålunda beredes tillfälle att yttra
sig över utredning, som talar för avslag, och att söka förebringa eventuell
komplettering av materialet. Detta sker också i regel; de i remissakten åberopade
fallen äro därför att betrakta som undantag från länsstyrelsens normala
sätt att handlägga ärenden. Slutligen vill länsstyrelsen peka på en
omständighet, som icke kan undgå att utöva inflytande på praxis i denna
fråga, nämligen tjänstemännens arbetsbörda. En omsorgsfull utformning av
motiveringen för ett beslut kräver ej sällan avsevärd tid. Redan nu äro de
kvalificerade tjänstemännen hårt trängda av sin arbetsbörda.--—

Trots de svårigheter som sålunda föreligga att medhinna förefintliga arbetsuppgifter,
är länsstyrelsen likväl beredd att i största möjliga utsträckning
följa de uttalade rekommendationerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrade:

Uppfattningen att myndighets beslut, som går enskild emot, bör vara
motiverat samt att sökande i erforderlig utsträckning bör, innan beslut
meddelas, få taga del av verkställd utredning omfattas även av länsstyrelsen.
Detta har i olika sammanhang meddelats föredragandena på landskansliet.
Då länsstyrelsens uppfattning i frågan likväl blott i viss omfattning
återspeglas i avfattningen av länsstyrelsens beslut, har detta ett flertal
orsaker. Den rådande arbetshetsen i förening med de ofta icke obetydliga
svårigheterna att även i ärenden av enkel beskaffenhet uttömmande motivera
ett avslag är en av dessa orsaker. Det kan också förhålla sig så, att den
beslutande befattningshavaren med hänsyn till det merarbete och den tidsförlust
som uppstår, om ett beslut till vilket kanske hör ett flertal avskrifter
skall skrivas om, nödgas godtaga ett beslut i den form det givits av före -

472

draganden eller annan befattningshavare, ehuru denna form ej är helt tillfredsställande
ur här ifrågavarande synpunkter. I sammanhanget bör dock
erinras om att åtskilligt statligt blankettryck, avsett att användas vid
meddelande av beslut, icke utformats med tanke på att motivering för
beslutet skall anges, liksom även att Ivungl. Maj:ts beslut mycket ofta icke
äro motiverade.

Länsstyrelsen kommer att tillse att länsstyrelsens beslut i erforderlig omfattning
i fortsättningen motiveras och att sökande före besluts fattande
beredes tillfälle att taga del av utredning, som anses äga betydelse för
ärendets utgång.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anförde:

Länsstyrelsen kan visserligen icke dela uppfattningen att det skulle vara
ett »rättssäkerhetskrav» att förvaltningsmyndighets beslut, som gå enskild
emot, i princip innehålla motivering för det gjorda ställningstagandet. Det
synes knappast vara anledning att helt allmänt mot förvaltningsmyndigheterna
rikta den misstanken att rättssäkerheten skulle sättas i fara, d. v. s.
beslutet fattas mera lättvindigt eller på mindre goda skäl, om icke myndigheten
»kortfattat anger skälen för meddelat beslut». Ett stöd för denna
uppfattning har länsstyrelsen ansett sig kunna finna i det förhållandet, att
Ivungl. Maj:t i statsrådet i viktiga grupper av ärenden avslår framställningar
utan någon som helst motivering och att regeringsrätten ej sällan
vid prövning av besvär över beslut, som saknat motivering, avslår besvären
utan angivande av skälen härför. Emellertid delar länsstyrelsen uppfattningen,
att det ur andra synpunkter, främst den »service» som särskilt
förvaltningsmyndigheterna böra lämna den rättssökande allmänheten, i och
för sig är önskvärt att i meddelade beslut ange skälen för att vederbörande
icke fått någon framställd önskan uppfylld. Detta torde emellertid, i varje
fall i vad angår länsstyrelserna, icke vara möjligt över hela fältet, med
numera ständigt ökande arbetsmängd utan tillnärmelsevis motsvarande utökning
av personalstyrkan. I motsats till vad som anföres i de remitterade
handlingarna har länsstyrelsen den uppfattningen att, i fall man genomgående
skulle i besluten foga in en motivering som vore kortfattad men
ändå skulle tillgodose det omtalade rättssäkerhetskravet, detta skulle kräva
ett avsevärt arbete av föredragande, avdelningschef och landshövding, detta
till förfång för arbetets jämna gång. Länsstyrelsen har därför ansett det
vara en försvarbar arbetsrationalisering, att i en del fall, särskilt sådana,
där saken klarlagts under ärendets handläggning eller då en kortfattad motivering
väsentligen endast skulle innebära en omskrivning av lagtexten,
icke föra in sin motivering av beslutet. Olägenheten för den enskilde härav
har länsstyrelsen funnit icke kunna vara av någon avgörande betydenhet.
Med den nära, informella kontakt, som råder mellan länsmyndigheterna och
allmänheten, torde det höra till ovanligheten att, då ovisshet råder om vad
myndigheten avsett, vederbörande icke på något sätt söker och erhåller
klarhet härom. Det kan för övrigt tilläggas, att redan den omständigheten
att en myndighet alltid måste räkna med att, efter anförda besvär, få i förklaring
till besvärsmyndighet ange skälen för sitt beslut, är en garanti för
att beslutet är sakligt grundat och alltså ägnat att tillgodose »rättssäkerhetskravet».

Länsstyrelsen har emellertid för avsikt att undersöka i vad mån, utan
eftersättande av andra arbetsuppgifter, något av betydelse kan vinnas ge -

473

nom att i större utsträckning använda ett kortfattat angivande av skälen
för dess beslut.

I syfte att erhålla upplysning om hur frågan bedömdes av advokaterna,
som i sin verksamhet ha att lämna allmänheten rättsligt biträde i förekommande
ärenden hos myndigheterna, anhöll jag hos styrelsen för Sveriges
advokatsamfund — med överlämnande av infordrade yttranden med
tillhörande material — om dess utlåtande i saken. Styrelsen anförde härutinnan
följande:

Av i stort sett samma skäl som föranlett lagstiftaren att stadga skyldighet
för domstolarna att motivera sina avgöranden, är det för den rättssökande
allmänheten av betydelse att de administrativa myndigheterna lämna
motivering till sina beslut. Djupast sett är det ett rättssäkerhetsintresse
som det här gäller att tillgodose. I all diskussion om förvaltningsförfarandet
har också starkt framhävts kravet att myndigheterna^ skola i sina beslut
angiva de skäl på vilka avgörandet grundats. Kravet på motivering gör sig
med särskild styrka gällande i fråga om beslut som kunna överklagas, men
även i andra fall har sökanden ett berättigat anspråk på att få kännedom
om de grunder på vilka beslutet bygger. Behovet av en klarläggande motivering
kan väl sägas vara mer eller mindre starkt accentuerat, beroende
på arten av det mål eller ärende varom fråga är, men att i princip undantaga
vissa slag av ärenden från en allmän regel om skyldighet att motivera
beslutet låter sig icke göra. I detta sammanhang må erinras om att ett
ärende, som för myndigheten måhända kan framstå såsom ett rutinärende
av förhållandevis bagatellartad natur, för den enskilde kan vara av mycket
stor betydelse.

De administrativa myndigheternas praxis i ifrågavarande hänseende lämnar
rum för åtskilliga anmärkningar. I mycket stor utsträckning underlåta
myndigheterna att motivera sina beslut, och när motivering lämnas, är den
ej sällan så knapphändig och stereotyp, att den för den enskilde är föga
upplysande och vägledande. Att här föreligger ett missförhållande är enligt
styrelsens mening påtagligt. Det angivna missförhållandet har utan tvivel
sin väsentliga grund i avsaknaden av föreskrifter i ämnet. Endast i ett fåtal
författningar har föreskrift meddelats om att expeditionerna skola innehålla
motiv för besluten. I viss utsträckning synes myndigheterna tillämpa rättegångsbalkens
regel om att »domskälen» skola angivas, men huruvida någon
skyldighet därtill föreligger måste betecknas såsom i hög grad tveksamt.

Styrelsen är därför av den uppfattningen att det föreligger ett klart behov
av generella föreskrifter om skyldighet för administrativa myndigheter att
lämna motivering till meddelade beslut. Denna uppfattning synes, såvitt
angår besvärsinstitutet, i allt väsentligt sammanfalla med den mening som
uttalats av besvärssakkunniga i dess principbetänkande.

Såsom jag tidigare framhållit torde spörsmålet om motivering av förvaltningsmyndigheters
beslut aldrig i lagstiftningssammanhang ha varit föremål
för något allsidigt och samlat övervägande. I de få fall, då vid antagande
av någon specialbestämmelse om motivering uttalande hiirutinnan
gjorts, bär helt allmänt åberopats att bestämmelsen erfordrades av »rättssäkerhet
sskäl». Det synes därför finnas anledning att söka närmare precisera
de rättssäkerhetsskäl, som sålunda här kunna föreligga.

474

Under föregående avsnitt har jag genom ett antal konkreta exempel från
olika ärendegrupper inom det skiftande förvaltningsområdet — exempel
som torde utmärka typiska förvaltningsrättsliga frågeställningar — sökt
belysa de olägenheter och svagheter, som mera allmänt kunna sägas vara
förenade med myndigheternas nuvarande praxis att i regel icke alls eller
högst ofullständigt lämna motivering för sina beslut. Därigenom torde också
ha antytts de skäl, som principiellt sett kunna tala för en allmän regel
att förvaltningsmyndigheterna skola lämna sådan motivering. Dessa skäl
synas kunna sammanföras i följande fyra huvudpunkter.

1) Garanti för omsorgsfull och saklig prövning

Den omständigheten att en myndighet i meddelat beslut måste lämna
motivering för sitt ställningstagande innefattar otvivelaktigt en särskild
garanti för att myndigheten med all tillbörlig grundlighet genomtänker
ärendet och prövar alla relevanta omständigheter. Särskilt i sådana fall, där
vissa yttre förhållanden äro direkt omstridda, är det givetvis av största
vikt att myndigheten — innan den ingår på sin värdering av materialet ur
polisiär, social, näringspolitisk eller annan förvaltningsrättslig synpunkt —
gör klart för sig vad som kan anses vara utrett i fråga om yttre fakta. Men
även eljest torde utredningen i förvaltningsrättsliga ärenden — beroende på
förfarandets principiella svagheter i förhållande till domstolsprocessen — ej
sällan uppvisa oklarheter i fråga om det material, som ligger till grund för
myndighetens beslut. I åtskilliga av mig granskade ärenden, av vilka här
ovan återgivits blott ett fåtal exempel, har det sålunda framstått som i hög
grad tveksamt vad myndigheten funnit vara utrett med avseende å faktiska
omständigheter, som åberopats mot viss enskild person, och det har givetvis
icke varit lätt för vederbörande tjänstemän att i efterhand närmare redogöra
för hur man vid beslutets fattande egentligen resonerat. Om myndigheterna
vore skyldiga att motivera sina beslut och sålunda bl. a. i de fall,
där detta är av omständigheterna påkallat, även angiva vad de anse vara
utrett eller icke, skulle utan tvivel deras uppmärksamhet på ett helt annat
sätt inriktas på eventuella brister i utredningen än om de icke alls behöva
redovisa några skäl i beslutet. Då spörsmålet om motiveringens betydelse
avhandlats med enskilda tjänstemän under företagna inspektionsresor, har
riktigheten av nyssnämnda påstående också från tjänstemännens sida städse
vitsordats.

Det är emellertid icke endast i fråga om själva bevisprövningen — vilken
för förvaltningsmyndigheterna ofta icke innefattar det svåraste eller ens det
väsentliga spörsmålet — som en motivering av beslutet har betydelse för
ett materiellt riktigt avgörande. Motiveringens betydelse härför visar sig
även när det gäller för myndigheterna att med ledning av de skiftande
ändamål, som förvaltningslagstiftningen avser att främja, avgöra vilket
avseende som bör tillmätas olika föreliggande omständigheter. Vid dessa

475

värderingar är tydligen av stor vikt, att man klargör vilka de omständigheter
äro som — vägda mot dem som tala i annan riktning — kunna åberopas
för viss åtgärd och som komma denna åtgärd att framsta som befogad
och påkallad. Icke minst med hänsyn till den formellt vidsträckta prövningsrätt,
som ofta tillerkänts förvaltningsmyndigheter, och till vikten av
att utanför lagstiftningens ram liggande synpunkter icke inverka på bedömningen
framträder behovet av beslutsmotivering som en rättssäkerhetsfråga
av stor betydelse.

Med vad jag här ovan anfört rörande motiveringens betydelse ur nu angivna
synpunkt har jag givetvis icke avsett göra gällande, att avsaknaden
av motivering enligt rådande praxis i och för sig skulle betyda att besluten
fattats lättvindigt eller på mindre goda grunder. Det förhåller sig ju också
sä — vilket även understrukits i ett av remissyttrandena — att förvaltningsmyndigheterna
i under- och mellaninstanserna måste vara beredda att
i händelse av besvär lämna redovisning för sina överväganden. Men det är
enligt min mening alldeles uppenbart, att angivandet av motivering i samband
med fattandet av beslutet är ägnat att på ett särskilt sätt skärpa
myndighetens uppmärksamhet och utgöra ett stöd för myndigheten i dess
strävan att träffa ett objektivt riktigt avgörande. Den speciella garanti för
en omsorgsfull och saklig prövning, som otvivelaktigt innefattas i en skyldighet
för myndigheterna att lämna motivering för sina beslut, utgör enligt
min mening det principiellt främsta och mest vägande skälet för införande
av föreskrift därom.

2) Ökad möjlighet för den enskilde att få rättelse

För att den enskilde skall kunna taga ställning till frågan huruvida han
bör överklaga ett beslut, som gått honom emot, och påtaga sig de kostnader,
som därmed kunna vara förenade, är det tydligen nödvändigt att han
får reda på de skäl och överväganden, å vilka beslutet är grundat. Att han
får upplysning härom utgör givetvis också en förutsättning för att han med
någon utsikt till framgång skall kunna hos besvärsinstansen argumentera
mot beslutet. För den enskilde själv torde det vara framför allt ur nu angiven
synpunkt som avsaknaden av motivering framstår som en påtaglig
brist. Det berättigade i den enskildes intresse hiirutinnan har också sedan
gammalt varit erkänt inom svensk förvaltning. Sålunda förpliktades landshövdingarna
redan år 1687 att i sina resolutioner angiva »skäl och omständigheter,
på det sollicitanten må därur kunna se och sluta, om han bör låta
bero därvid eller kan med skäl inför K. M:t eller dess kollegier sig vidare
besvära» (jfr Minnesskrift ägnad 1734 års lag, del II, s. 1 048). Motsvarande
föreskrift gällde i äldre tider även för andra myndigheter, t. ex. kammarrätten,
kammarrevisionen och krigskollegiet. Ehuru dylika föreskrifter i
samband med utfärdande av nya författningar så småningom utmönstrades,

476

är det tydligt att det berättigade i den sökandes anspråk på motivering
kvarstår orubbat.

Det är emellertid ej blott för besvärsrättens behöriga utnyttjande som
beslutsmotiveringen är av omedelbar betydelse för den enskilde parten. Ett
för parten negativt beslut beror inom förvaltningen ej sällan därpå, att en
brist föreligger i fråga om något förhållande, varöver parten själv förfogar,
en brist som det sålunda står i hans egen makt att avhjälpa. I sådana fall
kan det innebära praktiska nackdelar för parten att överklaga beslutet och
att först hos besvärsmyndigheten, sedan han så småningom fått klart för
sig vari bristen består, söka visa att denna ej längre föreligger. Om parten
redan av beslutet kan utläsa vad som ansetts utgöra hinder för bifall till
hans framställning, är det ofta enklare för honom och över huvud taget
mera ändamålsenligt, att han efter vidtagna omdispositioner eller andra
kompletteringar begär omprövning av ärendet hos samma myndighet. Å
sådana fall torde under föregående avsnitt ha anförts några exempel, vilka
lätt skulle kunna mångfaldigas.

Rörande motiveringens betydelse i nu avhandlat hänseende har i ett par
av remissyttrandena erinrats, att det i många fall måste, även utan särskild
motivering, stå klart för parten varför beslutet utfallit på sätt skett, varjämte
påpekats att parten, om han vore oviss rörande skälen till beslutet,
kunde förskaffa sig besked därom genom förfrågan hos myndigheten. Det
är alldeles riktigt, att enskilda sökande i åtskilliga ärenden, framför allt i
de mindre komplicerade, måste även utan särskild motivering ha klart för
sig anledningen till beslutet. Så är emellertid ingalunda alltid fallet, icke
ens om parten före ärendets avgörande delgivits den i saken verkställda utredningen.
Härå torde ävenledes vissa i det föregående återgivna ärenden
kunna anföras som exempel. Möjligheten att per brev eller telefon eller
genom personligt besök göra förfrågan hos myndigheten står naturligtvis
öppen men är alltid förenad med större eller mindre omgång och besvär.
Det är för övrigt uppenbart, att många parter icke komma sig för att begagna
denna utväg. Även om parten emellertid skulle komma i kontakt med
någon tjänsteman, som medverkat vid ärendets handläggning, är därmed
icke givet att denne kan så noga erinra sig ärendet och dess detaljer, att
han alltid är i stånd att lämna ett klargörande och adekvat besked. Det
torde tvärtom kunna inträffa — och detta har i åtskilliga hos mig anhängiggjorda
klagoärenden hävdats — att parten vid dylik underhandsförfrågan
erhållit besked, som varit missvisande.

Såsom förut framhållits har det redan i äldre tider ansetts vara ett befogat
krav från den enskildes sida att — för att han skall kunna behörigen
tillvarataga sina rättsliga intressen i saken — beslutet innehåller uppgift om
skälen därför. Det befogade i detta krav torde alltjämt framstå som oomtvistligt.

477

3) Garanti jör jast och enhetlig rättstillämpning

Beslutsmotiveringens betydelse med hänsyn till den enskildes möjligheter
att behörigen utnyttja sin besvärsrätt kan icke åberopas som argument
i fråga om avgörandena i sista instans. Här har i stället motiveringen
sin främsta betydelse såsom vägledande för underinstansernas prövning av
likartade ärenden och för rättstillämpningen över huvud taget. Även om
man kan säga att de såsom sista instans fungerande förvaltningsdomstolarna,
t. ex. regeringsrätten, ofta söka lämna motivering i mera principiellt
betydelsefulla ärenden, synas motiveringarna understundom vara så knapphändiga
eller intetsägande att de giva utrymme för betydande tvekan
rörande beslutens innebörd i principiellt hänseende. Jag har sålunda i min
verksamhet vid flera tillfällen kunnat iakttaga såväl att lokala myndigheter
uppfattat av regeringsrätten meddelade utslag såsom prejudicerande i visst
avseende, oaktat det med stor sannolikhet endast varit fråga om in casuavgöranden,
som ock att ett och samma regeringsrättsutslag av olika myndigheter
åberopats såsom stöd för hävdande av rakt motsatta uppfattningar
i någon principfråga (se t. ex. JO 1958 s. 343 o.f.). Olägenheterna av den
oriktiga eller oenhetliga praxis, som sålunda kan uppkomma, torde icke behöva
närmare utvecklas.

Vad här sagts om motiveringens betydelse för en enhetlig rättstillämpning
har självfallet avseende även å beslut som i besvärsärenden meddelas i
statsrådet. För befrämjande av en avsedd och enhetlig rättstillämpning är
det sålunda i hög grad önskvärt, att även dessa beslut giva erforderlig anvisning
om grunderna för beslutet. Denna synpunkt har jag ofta hört med
skärpa understrykas av erfarna länsstyrelserepresentanter. Man har därvid
bl. a. pekat på att länsstyrelsebeslut i ärenden, som i och för sig varit betydelsefulla
och som tillika tillagts principiell innebörd, stundom blivit efter
besvär upphävda utan att motivering härför lämnats. Då man därefter försökt
att genom förfrågan i vederbörande departement erhålla upplysning
om bakomliggande överväganden, skulle — har det sagts — svårigheter ej
sällan möta att erhålla klargörande besked, med påföljd att länsstyrelsen
stannat i villrådighet inför avgörandet. Vad sålunda uppgivits och anmärkts
torde innefatta tillräckliga skäl att i förevarande sammanhang fästa uppmärksamheten
på den principiella betydelsen av att i statsrådet givna beslut
i besvärsärenden, likaväl som andra slutinstansers beslut, i erforderlig utsträckning
förses med motivering.

I äldre tider, före departementalreformens genomförande, synes det också
ha ansetts vara en angelägenhet av vikt att besluten fästades på klara och
tydliga skäl. Redan i 16G1 års kansliordning (VII: 5) föreskrevs sålunda att,
då regeringen sammanträdde antingen allena eller med samtliga riksråd,
vederbörande sekreterare skulle »granneligen notera och opschrifvva deth
som proponeres och handlas, så att hwadh schiäl på een eller annan sida i

478

Rådet framdrages, måge richtigdt till papperet föras och resolutionen wäl
designeras». Och då under 1700-talet protokollföringen tenderade att bli
alltför vidlyftig och en förenkling därför ansågs påkallad, föreskrev rikskollegiet
den 27 januari 1767 att protokolleringen skulle begränsas till rubrikerna
av alla mål med åberopande av därtill hörande handlingar »samt
de skäl i korthet, uppå vilka resolutionen sig grundar, jämväl ock dissentium
meningar med sina skäl; så att förkortningen icke må sträckas därhän,
att nödiga upplysningar för Riksens Ständer saknas, ifall de åstunda att
efterse och pröva den avgjorda saken» (O. Wieselgren m. fl.: Kungl. Maj:ts
kanslis historia, del I, s. 247). Nämnda exempel — ytterligare sådana skulle
säkerligen kunna framletas — synas sålunda giva vid handen, att önskemålet
i fråga om motivering av statsrådets beslut i besvärsärenden står i god
samklang med gamla svenska rättstraditioner.

Vad nu sagts rörande motiveringens betydelse för en riktig och enhetlig
rättstillämpning har givetvis avseende icke blott å slutinstansernas beslut
utan också å de beslut, som meddelas av mellaninstanserna, där det stora
flertalet av besvärsmålen stannar. Men även beträffande besluten i första
instans lärer motiveringen ej sällan vara av betydelse jämväl ur nu ifrågavarande
synpunkt. Särskilt torde så vara fallet, då beslutet går i annan
riktning än vad som förordats i avgivna remissyttranden. Exempel å sådana
beslut har i det föregående lämnats. Avsaknaden av motivering kan nämligen
leda till att remissmyndigheterna bibringas en oriktig uppfattning om
anledningen till att deras yttranden frångåtts. Detta kan i sin tur medföra,
att remissbehandlingen framdeles av likartade ärenden sker från felaktig
utgångspunkt, liksom att remissmyndigheterna i sin kontakt med den rättssökande
allmänheten lämna missvisande upplysningar om rättsläget, allt
ägnat att medföra ojämnhet och osäkerhet i rättstillämpningen.

Som ett väsentligt moment i begreppet rättssäkerhet ingår, att myndigheternas
rättstillämpning skall utmärkas av fasthet och enhetlighet och att
medborgarna sålunda skola med en viss grad av säkerhet kunna förutse
myndigheternas bedömanden. Särskilt inom förvaltningen — där de materiella
bestämmelserna ofta äro vagt utformade och i och för sig kunna lämna
utrymme för vitt skiftande praxis — utgör ur nu angiven synpunkt frågan
om beslutens motivering uppenbarligen en angelägenhet av betydande vikt.

4) Ökat förtroende hos allmänheten för myndigheternas objektivitet

Samhällsutvecklingen under senare tid har ju framkallat behov att i vissa
avseenden begränsa den enskildes rörelsefrihet av hänsyn till andra medborgare
och till samhället i dess helhet. Det allmännas organ ha därför måst
ingripa reglerande på allt flera av samhällslivets områden. Denna utveckling
har medfört, att den enskilde allt oftare kommer i kontakt med dessa
organ och att antalet ärenden, vari enskildas angelägenheter avgöras av
förvaltningsmyndigheter, ofantligt ökats. Det är givet att ökningen av

479

förvaltningsverksamheten i förening med vidgade befogenheter för myndigheterna
måste medföra en ökning också av orsakerna till friktioner i förhållandet
mellan myndigheter och enskilda och därmed även giva ökat utrymme
för en kritisk och negativ inställning gentemot myndigheterna.
Antalet klagomål mot förvaltningsmyndigheter ha också, på sätt framgår
av JO:s ämbetsberättelser, ökat år från år.

De flesta av de anförda klagomålen ha emellertid vid undersökning visat
sig sakna fog. I stor utsträckning ha de klagomål, som saknat fog, föranletts
av okunnighet om gällande bestämmelser och av missförstånd om vad som
legat till grund för de beslut, mot vilka klagomålen riktat sig.

Det kan därför icke råda någon tvekan om att mycket av det missnöje
med och den bitterhet mot förvaltningsmyndigheterna, som nu ej sällan
komma till uttryck, skulle bortfalla, om beslut som går rättssökande emot
motiverades och denne därigenom får klart för sig att en omsorgsfull prövning
skett inom lagens ram och att han icke är offer för någon
komlig myndighetsutövning. På sätt delvis framgår av de återgivna exemplen
uppfatta de rättssökande frånvaron av motivering ofta såsom bevis för
att deras ärenden icke blivit ordentligt prövade eller såsom uttryck för
nonchalans från myndigheternas sida. I ett demokratiskt samhälle böra
ock myndigheterna visa den enskilde så stor hänsyn och respekt att man vid
beslut, som går den enskilde emot, underrättar honom om skälen till avgörandet.

En vidgad skyldighet för myndigheterna att motivera sina beslut skulle
sålunda enligt min mening verksamt bidraga till att hos allmänheten öka
förtroendet för myndigheterna. Ur rättssäkerhetssynpunkt är förhandenvaron
av ett orubbat förtroende för myndigheterna av stor vikt. I begreppet
rättssäkerhet måste nämligen inläggas icke blott att myndigheternas
avgöranden faktiskt stå i överensstämmelse med lag utan också att medborgarna
ha en bestämd känsla av att leva under trygghet av lagen, en synpunkt
som framfördes redan under 1809 års riksdagsdebatter i samband
med JO-ämbetets tillkomst.

Mot en utsträckt skyldighet för förvaltningsmyndigheterna att motivera
sina beslut ha i vissa remissyttranden anförts betänkligheter med hänsyn
till det merarbete för myndigheterna, som därmed skulle vara förenat. Om
motiveringen skulle utformas på sätt som verkligen kunde vara till nytta
ur rättssäkerhetssynpunkt, skulle detta — har det framhållits — kräva
avsevärd tid för tjänstemännen, vilka redan nu vore hårt trängda av sin
arbetsbörda. Arbetets behöriga gång kunde därigenom komma att äventyras.

Det är givetvis riktigt, att angivande av motivering, i varje fall om
denna skall vara mera klargörande, kräver visst merarbete. Att man från
myndigheternas sida söker starkt framhäva detta förhållande är i och för

480

sig naturligt. Farhågorna för en ökning av arbetsbördan få emellertid

— vid en objektiv bedömning av spörsmålet — icke överdrivas eller alltför
ensidigt betonas.

Till en början må härvid framhållas, att det generellt sett knappast kan
föreligga mera betydande svårigheter att motivera ett beslut, om nu detta

— som sig bör — grundats på fullständig utredning och omsorgsfull prövning.
Jag har också i åtskilliga fall vid granskning av akter sett, att därå
funnits med blyerts skrivna klargörande motiveringar, ehuru sådana icke
influtit i själva besluten. Såsom jag tidigare framhållit lämna för övrigt
vissa myndigheter — i motsats till andra — redan nu motiveringar i en del
ärendegrupper, ehuru föreskrift härom saknas. Jag vill också erinra om att
skyldighet att i besluten intaga motivering föreligger enligt åtskilliga nu
gällande författningar och att vederbörande myndigheter synas på ett i
stort sett godtagbart sätt ha kunnat gå i land med denna uppgift.

Frågan om det merarbete, som är förenat med en allmän regel om beslutsmotivering,
är naturligtvis på ett avgörande sätt beroende av i vilken
utsträckning motivering skall krävas och vilka anspråk som böra ställas på
motiveringens utförlighet. Det är tydligt, att man i fråga om förvaltningsmyndigheternas
beslut, som avse så många vitt skilda slag av ärenden, allmänt
sett icke kan ställa lika höga krav som beträffande domstolarnas
domar. I många fall torde någon motivering över huvud taget icke vara
erforderlig, och där sådan kräves kan det i stor utsträckning vara tillfyllest
med ett ganska kortfattat angivande av beslutsskälen. Dessa frågor kommer
jag att närmare beröra under följande avsnitt. Här må endast understrykas,
att tillämpningen av en allmän regel om beslutsmotivering självfallet måste
begränsas till de fall, där motivering är påkallad ur förut angivna rättssäkerhetssynpunkter,
och att en sådan regel icke får leda till onödig formalism
och överdriven vidlyftighet vid utformandet av besluten.

När det gäller att bedöma reformens inverkan ur nu angiven synpunkt är
vidare att märka, att en utsträckt skyldighet för myndigheterna att motivera
sina beslut torde komma att i vissa hänseenden medföra en lättnad i
arbetsbördan. Som nu är fallet måste den beslutande myndigheten, då den
har att avgiva yttrande över anförda besvär, i efterhand söka nedskriva de
skäl som varit för beslutet avgörande. Det ligger i sakens natur, att en
sådan rekonstruktion av ärendet och dess prövning tar längre tid — och
dessutom medför vissa risker för att skälen för avgörandet icke fullt adekvat
återgivas — än om motivering för beslutet lämnas i samband med dess
meddelande. Vidare är tydligt, att myndigheterna skulle komma att besparas
en mångfald förfrågningar, både muntliga och skriftliga, rörande anledningen
till att ärendena avgjorts på det ena eller andra sättet. Dessutom
torde kunna antagas, att en mera allmänt förekommande motivering av
besluten skulle medföra en minskning av antalet besvär. Såsom förut
exemplifierats anföras nämligen för närvarande ej sällan besvär just av den

481

anledningen, att klaganden står frågande inför beslutsskälen eller oriktigt
antager att viss omständighet varit för beslutet avgörande. En lättnad
skulle sålunda kunna vinnas såväl för besvärsinstanserna som för de i första
instans beslutande myndigheterna, vilka såsom förut nämnts nu ha att i remissyttranden
rekonstruera beslutsgrunderna.

Såsom jag förut närmare utvecklat tala mycket tungt vägande skäl ur
rättssäkerhetssynpunkt för införande av en allmän regel om beslutsmotivering
inom förvaltningen. I jämförelse härmed framstå de olägenheter i form
av visst merarbete för myndigheterna — olägenheter som på sätt jag nyss
framhållit icke få överdrivas — såsom varande av helt underordnad betydelse.
Skyldigheten för myndigheterna att motivera sina beslut utgör nämligen
— såsom ock understrukits i en av riksdagen godkänd proposition —
en av grundvalarna för rättssäkerheten i ett demokratiskt samhälle: därav
följer större garanti för omsorgsfull och saklig prövning av ärendena, ökade
möjligheter för medborgarna att utnyttja sin besvärsrätt eller annan utväg
till rättelse, större garanti för fast och enhetlig rättstillämpning samt ökat
förtroende hos allmänheten för myndigheternas objektivitet och därigenom
en stärkt känsla av att leva i trygghet under lagen.

IV. Utformningen av en allmän regel om beslutsmotivering

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande
lagstiftning om motivering ha de i rättegångsbalken givna bestämmelserna
i fråga om domstolarnas avgöranden erhållit en mycket generell avfattning.
En viss avgränsning har där gjorts med avseende å dels domar, dels slutliga
beslut, dels beslut som ej äro slutliga. Sålunda kräves för domar helt kategoriskt
att de skola innehålla skälen med uppgift å vad i målet är bevisat,
dock att dom må givas i förenklad form i vissa okomplicerade mål. För
slutliga beslut gäller detsamma som för domar i allmänhet, »om frågans
beskaffenhet fordrar det», och för andra beslut skola skälen angivas »i den
mån det erfordras».

När det gäller att utforma en allmän regel om motivering av förvaltningsmyndigheters
beslut — från en sådan regel torde böra undantagas
beslut rörande tillämpning av kommunallagen — synes ligga nära till hands
att anknyta till rättegångsbalkens ifrågavarande bestämmelser rörande
domar eller beslut. Med hänsyn till den mångskiftande beskaffenheten av
de förvaltningsrättsliga besluten skulle dock kunna ifrågasättas, om icke en
närmare avgränsning och precisering borde ske. Det är nämligen tydligt, att
det inom förvaltningen finnas åtskilliga grupper ärenden, där motivering av
besluten icke alls behöver ske eller där motivering i varje fall som regel icke
är nödvändig eller kan förenklas.

Detta avgränsningsspörsmål har uppmärksammats och i viss mån berörts

31 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1061 års riksdag

482

i en del diskussionsinlägg från rättsvetenskapligt håll rörande allmänna
administrativa rättssäkerhetsfrågor (se t. ex. Meyer i Nordisk Administrativ
Tidskrift 1949 s. 251 o. f., Andenaes vid förhandlingarna å nordiska juristmötet
1951, bilaga VI, s. 34 o. f., samt Westerberg i Minnesskrift vid juridiska
fakultetens i Stockholms femtioårsjubileum 1957 s. 272 o. f.). Frågan
har därefter mera ingående avhandlats i den norska förvaltningskommitténs
år 1958 framlagda betänkande rörande mera betryggande former för den
offentliga förvaltningen (s. 215 o.f.). Enligt detta betänkande har man sålunda
till en början tänkt sig den avgränsningen, att motivering skulle
ifrågakomma endast beträffande »individuelle vedtak». Härmed torde avses
sådana beslut, som i svensk förvaltningsrättslig doktrin pläga benämnas
förvaltningsakter, d. v. s. beslut varigenom träffas bindande avgöranden angående
enskild rätt. Därigenom skulle följaktligen från motivering undantagas
flera stora grupper beslut, t. ex. sådana som myndigheterna träffa
rörande förvaltning av allmän egendom, skötseln av allmänna anstalter och
inrättningar eller sådana som avse myndigheternas förhållanden inbördes
eller som eljest äro av intern karaktär. Vidare skulle därigenom undantagas
sådana betydelsefulla grupper beslut, som avse utövandet av förvaltningsrättslig
normgivningsmakt, t. ex. generella påbud och inskränkningar rörande
allmän ordning, trafik, bebyggelse etc. Med den nu nämnda avgränsningen
till förvaltningsakter ha vidare i betänkandet föreslagits vissa inskränkningar
med hänsyn till beskaffenheten av de ärenden, vari beslut
skola meddelas. Skyldigheten att i själva beslutet angiva motivering skulle
sålunda begränsas till ärendegrupper, där ett klart och framträdande behov
av motivering kunde anses föreligga. Denna avgränsning har i betänkandet
genomförts sålunda, att motivering skulle vara obligatorisk dels i alla
besvärsärenden, dels i sådana i första instans förekommande ärenden, som
röra tvister mellan flera parter eller avse fråntagande av rättighet eller
åläggande av förpliktelse, i sistnämnda fall doek blott om hinder däremot
ej möter på grund av rådande arbetsbörda eller andra särskilda omständigheter.
Beträffande övriga förvaltningsakter skulle motivering endast behöva
lämnas i efterhand, därest part framställde särskild begäran därom.

De i det norska betänkandet föreslagna begränsningarna av skyldigheten
att motivera beslut torde icke kunna göras helt tillämpliga på svenska förhållanden.
Beträffande avgränsningen till förvaltningsakter må till en början
anmärkas, att en sådan bestämning, formulerad enligt vanlig svensk
doktrinär terminologi, icke lärer ha någon entydig innebörd. Det synes
vanskligt att i en lagtext rörande motivering av förvaltningsmyndigheters
beslut införa begrepp sådana som t. ex. »enskild rätt» (jfr för övrigt de i
betänkandet rörande kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet
och regeringsrätten använda begreppsbestämningarna och där gjorda
försök att för olika administrativa mål angiva när ett »rättsanspråk» kan
anses föreligga, SOU 1959:4 s. 43 o.f.). Bortsett från nu nämnda förhål -

483

lande, torde mot en avgränsning till förvaltningsakter kunna erinras, att
kravet på motivering därigenom skulle helt eftergivas för bl. a. alla förvaltningsrättsliga
normbeslut. Dessa avse nämligen icke vissa bestämda personer
utan en obestämd, stundom mycket vidsträckt personkrets. Besluten bli
på så sätt av desto större betydelse ur allmän medborgerlig synpunkt.
Principiellt sett synes därför behovet av motivering framträda särskilt
starkt för dessa beslut, framför allt med hänsyn till kravet på att i dylika
fall en noggrann och ingående prövning sker av de rättsliga förutsättningarna
för ifrågasatta inskränkningar i de enskildas handlingsfrihet. Även om
i allmänhet missförhållanden härutinnan icke yppats, saknas dock icke
exempel på obehöriga ingripanden i denna form. Jag kan härvid t. ex. erinra
om de generella vitesförbud mot sammankomst å allmän plats, som under
ett numera avslutat tidsskede — formellt för ordningens upprätthållande —
utfärdades i syfte att förhindra spridande av politiskt misshagliga meningar
(se t. ex. JO 1911 s. 178 och 1916 s. 85). Även under senare tid ha i vissa
fall rättsligt ogrundade förbud och inskränkningar förekommit i allmänna
lokala föreskrifter (se JO 1958 s. 313, jfr ock JO 1956 s. 135). Något hinder
med hänsyn till myndigheternas arbetsbörda mot att för dessa ärenden
principiellt fasthålla vid kravet på motivering synes icke heller föreligga.
Ärendena äro till antalet förhållandevis få och svårigheten att protokollföra
en kortfattad motivering knappast betydande, därest ärendena — som
sig bör — äro med tillbörlig noggrannhet utredda. Det synes fördenskull
som om en avgränsning endast till förvaltningsakter skulle för svenska förhållanden
bli alltför snäv.

Vad härefter angår frågan om att med hänsyn till förekomsten av ett
större eller mindre behov av motivering söka indela förvaltningsakterna i
olika grupper, uppställa sig härvid helt naturligt stora svårigheter. Visserligen
låter det sig göra att peka på vissa grupper ärenden, där ett särskilt
påtagligt behov av motivering typiskt sett kan sägas föreligga, t. ex. ärende
som rör tvist mellan enskilda parter, återkallelse av tillstånd eller meddelande
av förbud o. d. eller ärende som avser besvär över meddelat beslut.
Att i samtliga ärenden, som kunna falla under dessa bestämningar, kräva
motivering — innebärande t. ex. att besvärsmyndigheterna skulle i varje
mål, oberoende av sakens beskaffenhet och klagomålens halt, angiva skälen
för sitt beslut — synes dock föra väl långt. Å andra sidan torde inom andra
grupper ärenden än de nu nämnda kunna förekomma åtskilliga fall, där
behovet av motivering framträder med större styrka än vad fallet är i
många ärenden bland förenämnda grupper. Över huvud taget torde en
gradering med hänsyn till angelägenheten av motivering icke kunna ske på
ett fullt tillfredsställande sätt genom ärendenas uppspaltning vare sig i
olika förvaltningsrättsliga typfall eller i olika ämnesgrupper. Variationen i
fråga om behovet av motivering skär med nödvändighet genom alla sådana
kategorier.

484

Det torde icke lieller hos oss böra ifrågakomma att supplera en föreskrift
om obligatorisk beslutsmotivering för vissa utvalda ärendegrupper med en
generell regel om efterföljande motivering på parts begäran, gällande för
övriga fall. Såsom tidigare i annat sammanhang påpekats förlorar motiveringen
påtagligt i betydelse ur rättsskyddssynpunkt, om den lämnas i
efterhand. Ett sådant förfarande — som för övrigt för svenska förhållanden
sannolikt skulle medföra en icke oväsentlig arbetsbelastning — har också i
det förut åberopade betänkandet betecknats som en nödfallsutväg. Det är
därjämte att märka, att en regel om efterföljande motivering skulle, med
hänsyn till de föreskrifter om motivering som nu finnas i åtskilliga specialförfattningar,
innebära en försämring av rättsskyddet beträffande åtskilliga
ärendegrupper eller också — om specialbestämmelserna skulle bibehållas —
en sakligt opåkallad åtskillnad mellan olika grupper ärenden.

Om man vill söka åstadkomma en avgränsning i nu ifrågavarande hänseende,
synes denna snarare vara att finna i ett avskiljande av vissa ärendegrupper,
där motivering icke skulle vara erforderlig. Förutom beslut rörande
förvaltning av allmän egendom o. d. och beslut rörande myndigheternas
interna förhållanden faller härvid framför allt i ögonen det synnerligen
betydande antal ärenden, där den enskildes framställning vinner bifall eller
där utgången eljest utfaller till partens fördel. I sådana fall förlora helt
naturligt argumenten för beslutsmotivering till största delen sin tyngd.
Motivering torde här i allmänhet också kunna underlåtas. Det må emellertid
framhållas, att motivering understundom kan vara befogad och nödvändig
ur tidigare angivna rättssäkerhetssynpunkter även i fråga om s. k.
gynnande förvaltningsakter. Så är t. ex. fallet när avgörandet är av principiellt
eller eljest större intresse eller när bifall till en ansökan lämnas i
strid mot remissmyndigheternas framförda mening. Det må i detta sammanhang
även erinras om att beslut, som utfaller till den enskilde partens
förmån, stundom kan för andra personer vara av negativ innebörd och i hög
grad beröra deras intressen, låt vara att de rättsligt sett icke intaga partsställning.
Som exempel kan härvid nämnas sådana fall, då ingripande enligt
polisiär eller social lagstiftning påkallas mot viss person till skydd för
annans personliga säkerhet eller för fullgörande av ekonomisk förpliktelse
och myndigheten finner det begärda ingripandet icke böra komma till stånd.
Det är tydligt, att i dylika fall skälen för underlåtenheten att vidtaga åtgärd
i regel böra angivas i avskrivningsbeslutet, oavsett att ärendet utfallit
gynnsamt för den mot vilken åtgärd ifrågasatts.

Även när det gäller beslut, som innefattar åläggande av förpliktelse för
enskild eller i övrigt går enskild emot, torde kunna framdragas vissa grupper,
mer eller mindre klart avskilda, där motivering regelmässigt icke torde
vara erforderlig. Härvid kan nämnas olika slags ärenden av i regel okomplicerad
beskaffenhet, som avgöras rutinmässigt och närmast mekaniskt,
t. ex. tillämpning av taxebestämmelser o. d. Över huvud taget torde finnas

485

åtskilliga ärenden, där skälet till att beslutet utfallit på visst sätt måste vara
så uppenbart — särskilt om sökanden delgivits handlingarna i ärendet —
att uttrycklig motivering skulle framstå som en överflödsåtgärd. Till ovan
avsedd kategori, där motivering i regel ej erfordras, ha vidare i den allmänna
diskussionen plägat hänföras ärenden rörande tjänstetillsättningar
o. d., där avgörandet ytterst är beroende av en värdering av vederbörandes
person. I det helt övervägande antalet sådana fall torde icke heller behov
föreligga av särskild motivering. Stundom kan dock avgörandet vara så
tveksamt och bedömningsgrunden framstå som så oviss — ej minst då avgörandet
sker i strid mot givet förord — att det ur principiell synpunkt
synes önskvärt och angeläget med viss motivering. Att sådan erfordras, då
vederbörande befinnes ej kunna erhålla sökt tjänst på grund av brist i
fråga om formell behörighet o. d., torde vara uppenbart.

Det nu sagda ger vid handen, att det knappast låter sig göra att vid utformningen
av en allmän regel om beslutsmotivering genomföra mera bestämda
och invändningsfria avgränsningar, vare sig på det sättet att kravet
på motivering skall gälla för vissa angivna kategorier ärenden men ej för
andra eller därigenom att vissa kategorier undantagas från ett allmänt
sådant krav. Vad som kan sägas skulle väl närmast vara, att kravet på
motivering i regel kan begränsas till sådana beslut, som ha en för enskilda
negativ innebörd, eller också att detta krav i regel icke har avseende å sådana
beslut, som äro för den enskilde positiva eller över huvud taget ej
beröra enskilda. En distinktion av sådan allmän innebörd — hur den nu än
må formuleras — följer emellertid utan vidare av de principiella rättssäkerhetssynpunkter,
som betinga kravet på motivering och som tidigare i denna
framställning närmare avhandlats. Nödvändigheten och lämpligheten av
att i en lagtext införa dylika allmänna anvisningar synas följaktligen kunna
ifrågasättas. Det är icke ärendets förvaltningsrättsliga typ eller dess ämnestillhörighet,
som i och för sig bestämmer behov av motivering, utan det är
varje särskild saks egen beskaffenhet. Det synes därför lämpligast och vara
till fyllest, att i nu förevarande hänseende stanna för samma formulering
som enligt rättegångsbalken gäller för domstols slutliga beslut eller sålunda
att förvaltningsmyndighets beslut skall, »om frågans beskaffenhet fordrar
det», innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas. Som nyss sagts är det
med hänsyn till förut angivna principiella rättssäkerhetssynpunkter som
frågan om motiveringens behövlighet i det särskilda fallet är att bedöma.

Av större praktisk betydelse än nu berörda avgränsningsspörsmål är frågan
vad en motivering skall innehålla och hur utförlig den skall skrivas.
Att tillämpa en generell regel om motivering skulle nämligen för myndigheterna
knappast erbjuda några svårigheter, om man kunde få begränsa sig
till någon kort standardfras, såsom t. ex. »med hänsyn till upplysta omständigheter»,
»enär tillräckliga skäl icke visats föreligga» o. d. På dylikt
sätt avfattade motiveringar skulle emellertid tydligen i allmänhet vara

486

utan allt värde. Frågan om att lämna närmare föreskrifter om motiveringens
innehåll påkallar därför uppmärksamhet.

Sådana föreskrifter finnas icke i de förvaltningsrättsliga specialförfattningar,
där skyldighet att lämna motivering är föreskriven. Icke heller innehålla
rättegångsbalkens bestämmelser någon närmare anvisning om motiveringens
innehåll; där stadgas dock att uppgift skall lämnas om vad i
målet är bevisat. Möjligen skulle kunna övervägas att för förvaltningsbesluten
införa en liknande föreskrift. Inom förvaltningen intaga visserligen icke
bevisfrågorna, såsom tidigare framhållits, samma centrala ställning som hos
de allmänna domstolarna. Förvaltningsmyndigheternas väsentliga uppgift
— och tillika den svåraste — är i allmänhet att på grundval av vissa yttre
omständigheter, vilka som regel icke äro omstridda, göra en avvägning
mellan olika intressen i syfte att på bästa sätt tillgodose de ändamål, som
vederbörande författning avser att främja. Även om bevisprövning sålunda
icke kan sägas ingå som ett typiskt moment i förvaltningens handhavande,
kunna dock myndigheterna mången gång — och särskilt i vissa grupper
ärenden, t. ex. administrativa frihetsberövanden — ställas inför tveksamma
och för ärendets avgörande betydelsefulla bevisfrågor. Det är självfallet av
största vikt att myndighetens bevisprövning i dylika fall kommer till uttryck
i beslutet, framför allt där någon åberopad relevant omständighet är
direkt bestridd. En bestämmelse av innehåll att myndighets beslut, då
motivering på grund av sakens beskaffenhet är påkallad, också skall innehålla
uppgift om myndighetens ståndpunkt till i ärendet omtvistade förhållanden
av faktisk art, synes fördenskull kunna vara på sin plats.

Inom processrätten brukar man skilja mellan bevisfråga och rättsfråga,
därvid med det senare begreppet avses det rättsliga bedömandet av fastställda
fakta. När det gäller förvaltningsrätten förekommer ofta att man
laborerar med ett ytterligare begrepp, nämligen »skönsfråga» eller »lämplighetsfråga».
I åtskilliga länder, bl. a. i Danmark och Norge, är denna distinktion
också av rättslig betydelse, ehuru det vållat stora svårigheter att
åstadkomma godtagbara avgränsningar. I enlighet med nämnda begreppsindelning
har i det förut berörda norska betänkandet diskuterats, huruvida
det över huvud taget borde uppställas krav på motivering vid »skönsmässiga»
beslut. Man har därvid stannat för att föreslå den bestämmelsen,
att myndigheterna vid utövandet av »förvaltningsmässigt skön» skulle
angiva de avgörande huvudsynpunkterna, om detta vore möjligt.

I svensk lagstiftning torde icke böra ifrågakomma, att man i samband
med införande av en regel om motivering gör åtskillnad mellan s. k. skönsmässiga
beslut och andra. Det är visserligen riktigt, att förvaltningsmyndigheterna
även hos oss ofta tillagts en formellt vidsträckt prövningsrätt. Det
må härvid erinras om förekomsten i förvaltningsförfattningar av sådana
vaga bestämningar som »om behov därav prövas föreligga», »i den mån så
finnes skäligt och lämpligt», »om särskilda skäl därtill äro» o. s. v. När man

487

talar om skönsfråga eller lämplighetsfråga, torde avses just spörsmål om
tillämpningen av dylika bestämmelser, medan man med rättsfråga torde
avse spörsmål, som äro att bedöma enligt mera exakt utformade regler. Att
förvaltningsmyndigheterna skulle äga utöva ett »fritt skön» i betydelsen
att vara helt obundna i sitt handlande lärer emellertid icke ha fog för sig ur
rättslig synpunkt. Enligt svensk rättsuppfattning torde nämligen det utmärkande
för all myndighetsutövning vara, att beslut icke få fattas subjektivt
och godtyckligt utan måste grundas på objektivt godtagbar utredning och
ligga inom ramen för given rättslig reglering, låt vara att denna ram
stundom kan vara formellt tämligen vid och lämna utrymme för olika meningar
om hur avgörandet i en viss fråga bör utfalla. Justitieombudsmännen
ha också under årens lopp ansett sig oförhindrade att ingripa — stundom
genom anställande av åtal för tjänstefel — även då fråga varit om myndighetsutövning,
som grundat sig på formellt vidsträckta befogenheter. Det
torde sålunda icke gå att uppställa någon rent principiell distinktion mellan
olika ärenden såsom avseende antingen »rättsfrågor» eller »lämplighetsfrågor»
och att med åberopande av en sådan distinktion hävda att motivering
icke skulle vara påkallad eller möjlig i ärenden, där en vidsträcktare
prövningsrätt anförtrotts myndigheterna. Även inom svensk förvaltningsrättslig
doktrin synes man numera ha frångått försöken att åstadkomma
en dylik distinktion (se t. ex. Herlitz i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1958
s. 22 o. f.). Det må även erinras därom, att en författningsmässigt obunden
prövning i stor utsträckning förekommer inom området för de allmänna
domstolarnas rättstillämpning. Därvid förekomma ej sällan verkligt eminenta
lämplighets- och skälighetsfrågor, t. ex. i äktenskapsmål och vattenmål.
Likväl har aldrig någonsin övervägts, att man i fråga om den lagfästa
skyldigheten att lämna domsmotivering skulle göra undantag eller inskränkning
för dylika fall. Uppenbarligen bör så ej heller ske beträffande de förvaltningsrättsliga
besluten.

Det ligger emellertid i sakens natur, att en viss begränsning i fråga om
motiveringens utförlighet måste godtagas i nu avsedda fall. Fullt klargörande
redovisning för myndighetens överväganden i ärenden, där en
vidsträcktare prövningsrätt föreligger, skulle nämligen mången gång bli
mycket omfattande och avse ingående redogörelse ej blott för en mångfald
på ärendet inverkande yttre omständigheter utan kanske också för myndighetens
allmänna erfarenheter och dess bedömningar i fråga om nödvändigheten
att upprätthålla viss praxis. Man torde därför ofta icke kunna begära
mera än att — vilket också kommit till uttryck i det norska förslaget —
myndigheten skall angiva de huvudsakliga omständigheter och överväganden,
som ligga till grund för beslutet.

Att över huvud taget i lagtext söka lämna närmare föreskrifter i fråga om
motiveringens innehåll synes förenat med stora vanskligheter. Iluru utförlig
en motivering bör vara, måste bli beroende av omständigheterna i de sär -

488

skilda fallen. Ilelt allmänt torde kunna sägas, att ju mera komplicerat ett
ärende är eller ju större betydelse utgången har för den enskilde, desto utförligare
bör motiveringen vara. Det är å andra sidan av vikt, att motiveringen
icke göres vidlyftigare än vad sakens beskaffenhet kräver. Att t. ex.
i ärenden, där avgörandet är beroende av dokumenterade brister i fråga om
personliga förhållanden, låta i motiveringen inflyta närmare redovisning av
vad handlingarna därutinnan innehålla, är sålunda onödigt och kan stundom
vara direkt olämpligt. Givetvis kan icke heller ifrågakomma att i motiveringen
avhandla förhållanden, som äro sekretesskyddade. I fråga om vissa
grupper ärenden kan det vidare vara möjligt att använda i hög grad förenklade
motiveringar, t. ex. vid avslag å massansökningar i anledning av
kristidsregleringar o. d.

Lika litet som för domstolarnas domar och beslut torde det låta sig göra
och vara nödvändigt att för besluten inom förvaltningen meddela författningsföreskrifter
beträffande motiveringarnas innehåll. Detta är en praktisk
fråga, som måste och kan lösas i rättstillämpningen med beaktande av de
principiella rättssäkerhetsintressen, som uppbära en allmän regel om beslutsmotivering.
Erfarenheten ger också vid handen, att det icke är förenat
med så stora svårigheter, som ibland påstås, att i förvaltningsärenden lämna
kortfattade men likväl klargörande motivering. Såsom tidigare framhållits
har jag sålunda vid inspektioner av ett stort antal myndigheter själv kunnat
konstatera, att godtagbara — stundom föredömliga — motiveringar lämnas
i olika slag av ärenden. Detta har avseende såväl å ärenden, där redan nu
skyldighet att motivera föreligger, som å ärenden där sådan skyldighet ej
är föreskriven men där motivering likväl hos vissa myndigheter plägar lämnas.
Införandet av en allmän regel om beslutsmotivering innebär följaktligen
icke annat än att man över hela linjen kräver vad som nu, med eller
utan föreskrift därom, faktiskt tillämpas inom åtskilliga områden av förvaltningsverksamheten.
Jag är för min del helt övertygad om att våra förvaltningsmyndigheter,
om de väl gripa sig verket an, skola kunna lösa denna
uppgift på ett tillfredsställande sätt.

I enlighet med vad härovan anförts synes en regel om beslutsmotivering
i förvaltningsärenden kunna och böra givas en enkel och generell avfattning,
i huvudsak överensstämmande med rättegångsbalkens motsvarande föreskrifter.
Enligt denna regel — som icke bör ha avseende å beslut rörande
tillämpning av kommunallagen — skulle följaktligen skyldighet föreligga för
förvaltningsmyndighet att, om ärendets beskaffenhet fordrar det, i beslutet
angiva de skäl å vilka avgörandet grundas. Möjligen skulle kunna tillfogas,
att uppgift därvid skall lämnas om vad myndigheten funnit utrett i fråga
om omtvistade faktiska förhållanden.

Jag är emellertid angelägen framhålla, att en sådan allmän regel bör
inom de skilda myndighetsorganisationerna och förvaltningsgrenarna kompletteras
genom att man till tjänstemännens ledning utfärdar närmare anvis -

489

ningar rörande beslutsmotivering i aktuella ärendegrupper. Vissa sådana
anvisningar torde för övrigt redan nu på några håll finnas utfärdade i fråga
om ärenden, där skyldighet att lämna motivering är författningsmässigt
föreskriven. Anvisningar av detta slag, vilka lämpligen kunna innehålla
olika typexempel, torde allt efter omständigheterna böra utfärdas centralt
eller lokalt. Genom dylika anvisningar torde den praktiska tillämpningen
av den allmänna regeln kunna högst avsevärt underlättas.

I samband med införandet av här förordad regel om beslutsmotivering
torde vad i specialförfattning finnes däremot stridande böra genom en
övergångsbestämmelse förklaras skola upphöra att gälla.

V. Frågan om införande av en allmän regel om beslutsmotivering utan
hinder av pågående utredningsarbete rörande administrativa

rättsskyddsfrågor

I anledning av en vid 1942 års riksdag väckt motion beslöt samma års
riksdag anhålla om utredning angående en mera enhetlig, fullständig och i
övrigt ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande lagstiftning angående
förfarandet hos förvaltningsdomstolar och övriga förvaltningsmyndigheter,
då de avgöra frågor som angå enskild rätt, samt om framläggande för riksdagen
av de förslag vilka av denna utredning kunde föranledas. I sitt utlåtande
över motionen framhöll första lagutskottet (utlåt, nr 34/1942)
— under erinran att enskildas angelägenheter i allt större utsträckning kommit
att bestämmas av förvaltningsmyndigheter — att det sedan länge
framstått som ett önskemål att få mera fullständiga och överskådliga bestämmelser
om hur dylika förvaltningsärenden skola handläggas och avgöras.
Vidare påpekade utskottet, att behovet av en reglering på detta
område fått särskild aktualitet därigenom att riksdagen samma år hade att
besluta rörande förslaget om en ny processordning hos de allmänna domstolarna.
Utskottet framhöll därvid, att förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna
i stor utsträckning byggts på en analogisk tillämpning av bestämmelserna
i den dåvarande rättegångsbalken, vilka skulle upphävas och
ersättas med bestämmelser lämpade för en modern, muntlig domstolsprocess.

Det sålunda av riksdagen begärda utredningsarbetet inriktades till en
början på en förberedande undersökning av ämnesområdet, vilken verkställdes
av en särskilt tillkallad sakkunnig. Denne framlade år 1946 ett betänkande
rörande förvaltningsförfarandet (SOU 1946: 69), vilket närmast
hade karaktären av en allmän planläggning av arbetet och icke innehöll
några författningsförslag. I betänkandet underströks angelägenheten av att
lagstiftning rörande olika till förvaltningsförfarandet hörande ämnen kom
till stånd, enär allvarliga brister vidlådde gällande ordning. År 1949 tillsattes
därefter särskilda sakkunniga med uppdrag — i enlighet med vad
som förordats i det niimnda betänkandet — att som en första etapp i lag -

490

stiftningsarbetet utarbeta konkreta förslag till det administrativa besvärsinstitutet
och vad därmed sammanhängde. Detta institut ansågs nämligen
i viss mån intaga en nyckelställning inom förvaltningssystemet, eftersom ett
stort antal frågor vore gemensamma för besvärsinstitutet och förvaltningsförfarandet
i övrigt. I direktiven till de sakkunniga (besvärssakkunniga)
framhölls bl. a. att utredningsarbetet, även om det begränsades på angivet
sätt, uppenbarligen komme att taga ganska lång tid i anspråk, varför de
sakkunniga borde framlägga sina förslag efter hand, i den mån de ansåge
detta möjligt och lämpligt.

År 1955 framlade besvärssakkunniga ett principbetänkande angående besvärsinstitutet
och därmed sammanhängande ämnen (SOU 1955: 19). I
detta betänkande redovisade de sakkunniga huru de fattat sitt uppdrag och
huru de, i stora drag, tänkt sig den lagstiftning, som de ville förorda. Att
ett sådant principbetänkande framlades för prövning, berodde på att det
vid statsmakternas handläggning av olika administrativa rättsskyddsfrågor
ofta uppkommit fråga om det resultat, vartill de sakkunnigas arbete kunde
väntas leda. Enligt vad som framhölls i detta principbetänkande (s. 75)
skulle de allmänna regler angående besvär, som de sakkunniga ansåge
kunna uppställas, sammanföras i en lag som huvudsakligen skulle reglera
besvärsinstitutet men jämväl innefatta vissa bestämmelser som kunde göras
gemensamma för beslut i besvärsmål och andra beslut, därvid bl. a. nämndes
frågan om motivering av beslut. Förhållandet mellan denna allmänna
lag och specialförfattningarna tänkte sig de sakkunniga gestaltat på det
sättet, att lagen skulle gälla allenast i den mån ej annat följde av bestämmelser
i författning, som utfärdats före lagens ikraftträdande eller därefter
utfärdades med riksdagen eller i överensstämmelse med dess beslut. I samband
härmed framhöllo de sakkunniga, att de visserligen ämnade i sitt
slutliga betänkande översiktligt angiva i vilken utsträckning de ansåge de
allmänna reglerna kunna upprätthållas eller specialregler vara erforderliga.
Däremot avsåge de icke att ingå på ett bedömande i enskildheter av frågan
om särreglers fortbestånd eller tillskapande; ett sådant arbete, som måste
bli mycket omfattande, bleve nämligen onyttigt, om de sakkunnigas riktlinjer
icke godtoges. För att lagen skulle få åsyftad verkan vore det emellertid
enligt de sakkunniga ofrånkomligt, att en genomgående revision av
specialförfattningarna i sinom tid ägde rum med syfte att utrensa opåkallade
avvikelser. De sakkunniga ansåge det vara mest ändamålsenligt, att
denna genomgång företogs först sedan Kungl. Maj:t efter vederbörlig
remissbehandling tagit ståndpunkt till det blivande lagförslaget. Måhända
borde genomgången icke ske förrän riksdagen fattat beslut om lagen och
man sålunda i en godkänd lagtext vunnit en säker utgångspunkt för bedömandet
av behovet av specialregler. Om detta förfaringssätt godtoges, borde
enligt de sakkunniga den ifrågavarande lagen ej träda i kraft förrän i sam -

491

band med den lagstiftning, som översynen av specialförfattningarna föranledde.

Vad de sakkunniga sålunda anfört rörande lagstiftningens allmänna uppläggning
och vad betänkandet eljest innehåller rörande omfattningen och
beskaffenheten av föreliggande rättsliga spörsmål torde med all tydlighet
giva vid handen, att utredningsarbetet ännu på lång tid icke kan förväntas
leda till reformer av praktisk betydelse för förvaltningsförfarandet. Till en
början skulle sålunda de sakkunnigas slutliga lagförslag avvaktas, något
som enligt vad de själva framhållit (s. 10) torde komma att dröja avsevärd
tid. Efter vederbörlig remissbehandling — för vilken sannolikt rundlig tid
måste beräknas — skulle statsmakterna i princip taga ståndpunkt till denna
invecklade lagstiftningsfråga. Detta lärer knappast bli möjligt utan en tidsödande
överarbetning av förslaget med hänsyn till innehållet i avgivna
remissyttranden. Därefter skulle påbörjas ett omfattande arbete med genomgång
av de otaliga specialförfattningarna för att samordna dessa med
den allmänna lagen. Först sedan detta arbete avslutats och ståndpunkt
tagits till denna särskilda lagstiftningsfråga, skulle den allmänna lagen
rörande besvärsinstitutet och vissa därmed sammanhängande frågor kunna
träda i kraft. Därigenom skulle endast den första etappen i det av 1942 års
riksdag begärda lagstiftningsarbetet vara avslutat. Det skulle därefter återstå
att upptaga arbetet med den än mer omfattande frågan om en allmän
lagstiftning angående förfarandet i första instans.

De sakkunnigas bedömning av svårigheterna att i praktiken föra ut allmänna
reformer på förevarande område framstår knappast som överraskande.
Att för en rikt utgrenad och differentierad förvaltning som den
svenska genomföra en handläggningsordning vilken, utan att onödigt inskränka
samhällsorganens effektivitet och rationella utnyttjande, kan tillförsäkra
de enskilda medborgarna ett godtagbart skydd mot misstag och
godtycke, utgör utan tvivel en lika betydelsefull som svårlöst uppgift. Det
gäller här en av de verkligt stora lagreformerna, fullt ut jämförlig med
rättegångsreformen rörande de allmänna domstolarna. I betraktande av den
långa tid, som åtgick innan sistnämnda reform kunde genomföras — en
reform som i motsats till den nu förevarande avsåg en enhetlig myndighetsorganisation
och kunde bygga på relativt väl utbildade lagregler — skulle
det för visso vara en illusion att tro på snabba resultat, när det gäller allmänna
reformer rörande förvaltningsförfarandet. För envar som fått någon
större överblick över den vidsträckta och mångskiftande förvaltningsverksamheten
torde också stå klart, att det här väntar ett mycket långvarigt
och ett mycket tålmodigt arbete, innan mera omfattande praktiska reformer
kunna komma till stånd. Även genomförandet av en huvudsakligen till
besvärsinstitutet begränsad reform skulle tvivelsutan — och detta utvisar
också de sakkunnigas principbetänkande — komma att taga avsevärd tid i
anspråk.

492

Den komplicerade beskaffenheten av det pågående reformarbetet och de
olika meningar som kunna hysas rörande dess uppläggning och inriktning
ha på ett frapperande sätt belysts i de remissyttranden, som avgåvos över
principbetänkandet. Det saknas anledning att i detta sammanhang närmare
ingå på innehållet i dessa remissyttranden. Här må blott erinras därom, att
åtskilliga myndigheter anslöto sig till tanken — framförd av en av de sakkunniga
— att arbetet icke borde begränsas till besvärsförfarandet utan
borde, med hänsyn bl. a. till de gemensamma problemställningarna, avse
även förfarandet i första instans. I viss anslutning härtill framhölls i de nya
direktiv, som år 1958 lämnades de sakkunniga, att det borde övervägas om
icke detta önskemål i viss utsträckning kunde tillmötesgås utan att arbetet
fördenskull behövde bli »alltför mycket försenat». De sakkunniga borde
därför undersöka, om icke en sådan vidgning av den blivande lagstiftningens
omfattning läte sig genomföra.

Av det nu anförda lärer framgå, att det ännu icke är möjligt att ens
skönja tidpunkten då en allmän reform på förevarande område kan praktiskt
genomföras. Även om besvärssakkunniga skulle kunna inom en tämligen
näraliggande tid presentera ett lagförslag — begränsat till besvärsförfarandet
eller av större räckvidd — torde detta förslag med den tänkta
uppläggningen av reformarbetet knappast kunna bli mycket mer än ett
underlag för vidare diskussioner och fortsatt lagstiftningsarbete. Det är
nämligen ofrånkomligt att ett sådant förslag, såsom ock framhållits i principbetänkandet,
konfronteras med mångfalden specialförfattningar och ej
endast därmed utan även, och kanske framför allt, med den levande verklighet
som döljer sig bakom författningarna och som formar myndigheternas
praxis inom de olikartade förvaltningsgrenarna. Det är här som det verkligt
maktpåliggande och tidsödande arbetet ligger, ett arbete som måste komma
till stånd innan reformtankarna kunna föras ut i praktiken.

Med hänsyn till vad nu sagts framstår det som uppenbart, att pågående
lagstiftningsarbete rörande förvaltningsförfarandet icke kan få verka hindrande
för genomförande av partiella reformer inom förfarandets ram i syfte
att bota påtagliga brister i det administrativa rättsskyddet. I de ursprungliga
direktiven till besvärssakkunniga framhölls också, under hänvisning till
att utredningsarbetet måste beräknas taga lång tid i anspråk, att de sakkunniga
borde efter hand framlägga sina förslag i den mån så ansåges möjligt
och lämpligt. Ehuru de sakkunniga icke begagnat sig därav, ha de själva
i sitt principbetänkande (s. 102) pekat på de partiella reformernas väg och
förklarat det vara beklagligt, om det på dem ankommande arbetet skulle
betraktas som ett hinder för att genomföra lagstiftning rörande särskilda
frågor, då detta befunnes önskvärt och kunde ske utan olägenhet.

En sådan fråga, som utan hinder av det pågående lagstiftningsarbetet bör
kunna utan olägenhet göras till föremål för fristående legislativ behandling,

493

är det bär förut avhandlade spörsmålet om införande av en allmän regel om
principiell skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva
de skäl, å vilka besluten grundas. Enligt min mening kan denna fråga lösas
på ett lagtekniskt enkelt sätt och utan särskilda kostnader för det allmänna.
Med hänsyn härtill och då denna lagstiftningsfråga, på sätt som torde framgå
av det anförda, är av fundamental betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt,
bör — utan hinder av pågående vittsyftande lagstiftningsarbete rörande
förvaltningsförfarandet — en partiell reform i förenämnda hänseende utan
dröjsmål genomföras.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed för Eders Kungl. Maj:t framlägga
ovanberörda spörsmål och synpunkter under hemställan att förslag i av
mig angiven riktning måtte föreläggas riksdagen.

2. Framställning om utfärdande av föreskrift om förtur vid behandlingen
av skattemål, vars utgång är av betydelse för bedömande
av vid domstol anhängigt mål om ansvar för deklarationsbrott

I en den 2 december 1960 till Konungen avlåten framställning anförde
jag följande.

I fall, då en skattskyldig ställes under åtal för deklarationsbrott, förekommer
ofta att den taxering, varom i åtalsmålet är fråga, blir överklagad,
och att åtalsmålet på grund härav förklaras vilande i avvaktan på slutligt
beslut i taxeringsfrågan. I min verksamhet har jag vid flera tillfällen uppmärksammat
brottmål av nämnda slag vilka fått vila oskäligt lång tid i
avbidan på slutligt beslut i taxeringsfrågan. I min år 1959 avgivna ämbetsberättelse
(s. 245 o. f.) finnas omnämnda två sådana fall, av vilka det ena
brottmålet vilade icke mindre än 12 år, innan det återupptogs till handläggning.

Vad sålunda vid flera tillfällen iakttagits föranledde mig att vid inspektion
i mars 1958 av länsstyrelsen i Örebro län ägna särskild uppmärksamhet
åt sådana fall, där skattskyldiga stått under åtal för deklarationsbrott lång
tid i avbidan på slutlig prövning av beskattningsmål. Därvid uppmärksammades
följande fall, vilka syntes ägnade att belysa förhållandena.

1) Köpmannen S. blev genom beslut av prövningsnämnden den 23 juni
1954 taxerad år 1953 i Örebro till statlig inkomstskatt för 36 180 kronor.
Därvid avvek prövningsnämnden från S:s självdeklaration bland annat
därutinnan, att hans inkomst av rörelse, som i deklarationen angivits till
14 008 kronor, uppskattades till 38 212 kronor. — Över prövningsnämndens
beslut anförde den skattskyldige besvär, vilka inkommo till landskontoret
den 26 augusti 1954. — S. blev efter anmälan av taxeringsintendenten
ställd under åtal för falskdeklaration vid rådhusrätten i Örebro, vilket åtal,
enligt vad som under hand inhämtades från rådhusrätten, väcktes den 10

494

februari 1955 och därefter vilat i avbidan på lagakraftägande beslut i taxeringsmålet.
— Kammarrätten meddelade den 28 september 1955 utslag i
taxeringsmålet och gjorde därvid ingen ändring i prövningsnämndens beslut.
Den skattskyldige fullföljde därefter talan mot kammarrättens utslag.
Målet var vid inspektionstillfället beroende på regeringsrättens prövning.

2) Kamreraren M. blev genom beslut av prövningsnämnden den 10 februari
1954 taxerad år 1953 i Örebro till statlig inkomstskatt för 16 230
kronor, taxerad och beskattningsbar inkomst. Därvid beräknade prövningsnämnden
vid uppskattning av M:s inkomst av tjänst värdet av honom tillkommande
förmån att använda arbetsgivarens bil till 2 000 kronor. — Över
prövningsnämndens beslut anförde den skattskyldige besvär, vilka inkommo
till landskontoret den 25 mars 1954. — Enligt vad som vidare inhämtades
blev M. efter anmälan den 15 maj 1954 av taxeringsintendenten den 22
januari 1955 ställd under åtal vid rådhusrätten i Örebro, därvid ansvar yrkades
å M. för vårdslös deklaration jämlikt 2 § skattestrafflagen. Åtalsmålet
förklarades av rådhusrätten vilande i avbidan på lagakraftägande
utslag i taxeringsmålet. — Kammarrätten meddelade den 13 juni 1955 utslag
i taxeringsmålet, därvid kammarrätten ej gjorde ändring i prövningsnämndens
beslut. Efter fullföljd av den skattskyldige meddelade regeringsrätten
utslag i taxeringsmålet den 12 februari 1958, därvid kammarrättens
utslag fastställdes.

3) Leg. läkaren W. blev genom beslut av prövningsnämnden den 8 december
1955 taxerad år 1955 i Kumla till statlig inkomstskatt för 42 390
kronor. Därvid uppskattade prövningsnämnden W:s inkomst av läkarverksamhet
till 54 183 kronor, medan W. i sin självdeklaration angivit nämnda
inkomst till 35 433 kronor. — Över prövningsnämndens beslut anförde den
skattskyldige besvär, vilka inkommo till landskontoret den 25 februari
1956. — Efter anmälan av taxeringsintendenten den 13 januari 1956 blev
W. den 11 februari 1957 ställd under åtal vid Västernärkes häradsrätt för
falskdeklaration, vilket mål vilade i avvaktan på lagakraftägande beslut i
taxeringsmålet. — Taxeringsintendenten avgav därefter yttrande i besvärsmålet
till kammarrätten den 15 februari 1957. Målet var vid inspektionstillfället
icke avgjort av kammarrätten.

4) Med. lic. N. blev genom beslut av prövningsnämnden den 25 maj
1956 taxerad år 1955 i Örebro — tillsammans med hustrun vars taxering här
lämnas åsido — till statlig inkomstskatt för 43 230 kronor. Prövningsnämnden
uppskattade därvid N:s nettointäkt av tjänst till 47 890 kronor, varvid
hans bruttointäkter av öppen mottagning vid Örebro centrallasarett upptagits
till 36 800 kronor, medan N. i sin självdeklaration uppgivit samma
bruttointäkter till 29 800 kronor. — Över prövningsnämndens beslut anförde
N. hos kammarrätten besvär, vilka inkommo till landskontoret den
14 augusti 1956. Efter anmälan av taxeringsintendenten den 1 augusti 1956
blev N. ställd under åtal vid rådhusrätten i Örebro, där målet vilade i avbidan
å lagakraftägande beslut i taxeringsmålet. — Taxeringsintendenten
avgav därefter den 22 februari 1957 yttrande i besvärsmålet till kammarrätten.
Taxeringsmålet var vid inspektionstillfället icke avgjort av kammarrätten.

Med anledning av vad sålunda iakttagits lät jag till inspektionsprotokollet
anteckna följande.

495

Vad som förekommit i de nu till granskning upptagna fallen syntes utvisa
att förhållandena på hithörande område vore otillfredsställande. I de båda
under 1) och 2) anmärkta fallen hade omkring fem år förflutit, sedan den
skattskyldige begått den handling, för vilken han ställts under åtal. Den tid
som förflutit sedan åtal väckts utgjorde mer än tre år. Likväl hade åtalsmålen
ännu icke varit föremål för saklig behandling vid underrätten på
grund av att denna avvaktade slutliga utslag i taxeringsmålen. I fråga om
fallet 2) kunde dock förväntas, att åtalsmålet — vid det förhållandet att
slutligt beslut i taxeringsfrågan förelåge — inom kort komme att upptagas
vid underrätten. I förevarande båda fall syntes några mera avsevärda dröjsmål
med handläggningen icke ha förekommit vare sig vid taxeringsintendentens,
åklagarens eller kammarrättens befattning med saken. Däremot
hade taxeringsmålens föredragning i regeringsrätten dröjt avsevärd tid. —
Vad anginge de under 3) och 4) anmärkta fallen hade omkring tre år förflutit
sedan den handling begåtts, för vilken vederbörande åtalats, och omkring
ett år sedan åtal väckts. I dessa fall hade dock målen icke avgjorts av
kammarrätten, ehuru mer än ett år förflutit sedan taxeringsintendenten avgav
sitt yttrande. I det under 3) anmärkta fallet syntes vidare avsevärd tid,
ungefär ett år, ha förflutit mellan angivelsen för brottet och åtalets väckande.
Att ställning till åtalsfrågan toges så snabbt som möjligt syntes
viktigt, inte minst ur den i förevarande sammanhang betydelsefulla synpunkten
att genom åtals väckande taxeringsmålet borde handläggas med
förtur framför övriga taxeringsmål.

Av det anförda framginge — anförde jag vidare — att i vissa fall avsevärd
tid kunde förflyta mellan ett deklarationsbrott och, där åtal kommit
till stånd, brottmålets företagande till huvudförhandling. Dessa dröjsmål
— som svårligen kunde förenas med humanitära synpunkter och med en
god ordning för anordnandet av en rationell brottmålsprocess — kunde, i
den mån de berodde på myndigheternas åtgöranden, hänföras till olika led i
det rättsliga förfarande, som här påginge, nämligen brottsutredningen, taxeringsintendentens
yttrande över anförda besvär samt handläggningen inom
kammarrätten och hos föredragandena i regeringsrätten. Det vore måhända
svårt att av det föreliggande materialet draga några mera bestämda slutsatser,
men tydligtvis kunde vad som förekommit utgöra grund för överväganden
om vad som borde åtgöras för att ernå en snabbare behandling
av åtalsmålen, därvid syntes böra närmare undersökas, hur principen om
förtursbehandling av taxeringsmålen verkade och i vilken takt brottsutredningarna
rörande deklarationsbrotten bedreves.

I syfte att erhålla ytterligare material till belysning av förevarande spörsmål
införskaffade jag från förste taxeringsintendenten vid överståthållarämbetet
och taxeringsintendenterna i samtliga län vissa uppgifter om åtalsmål
angående brott mot skattestrafflagcn, vilka varit föremål för handläggning
under längre tid. Uppgifterna avsågo dels avgjorda brottmål av hithörande
slag, dels ock anhängiggjorda men icke avdömda dylika mål, i
vilka taxeringsfrågan vid undersökningstillfället alltjämt berodde på skattedomstols
prövning. Beträffande den förstnämnda kategorien mål, infordra -

496

des uppgift endast å sådana efter ingången av år 1950 av underrätt avgjorda
mål angående brott mot skattestrafflagen, i vilka minst fem år förflutit
mellan den åtalade handlingens begående och dess lagförande. Beträffande
anhängiggjorda men av underrätt ännu icke avdömda åtalsmål
av hithörande slag infordrades uppgift allenast å sådana mål, i vilka

— där taxeringsfrågan berodde på kammarrättens prövning — minst tre år
förflutit från åtalade handlingens begående och, i fråga om mål där taxeringsfrågan
berodde på regeringsrättens prövning, minst fyra år.

Vidare angåvo taxeringsintendenterna på min begäran sina synpunkter
på föreliggande spörsmål.

Därefter inkom kammarrätten med begärt utlåtande.

Av de av taxeringsintendenterna redovisade fallen, i vilka minst fem år
förflutit från det deklarationsbrottet begicks till dess underrätten avgjorde
åtalsmålet, ha 70 blivit föremål för närmare undersökning. Detta antal
understiger något vad de lämnade uppgifterna utvisa beroende på att vissa
eftertaxeringsfall icke ansetts böra medtagas. I något mer än halva antalet
av de 70 undersökta fallen (56 %) hade mer än 6 år förflutit från den
åtalade handlingens begående — brottet antages här ha skett den 1 april
under taxeringsåret — till dagen för domens meddelande. I 16 fall eller
drygt 20 % hade dom meddelats först efter mer än 8 år och i 7 fall eller
10 % efter mer än 10 år. Tages som utgångspunkt för tidsberäkningen icke
den åtalade handlingens begående utan taxeringsintendentens anmälan om
brottet till åklagaren — vilket med hänsyn till brottets karaktär kan vara
en lämplig komplettering i detta sammanhang — finner man att i hälften
av fallen dom meddelats i åtalsmålet först sedan fem år eller längre tid
förflutit efter det åtalsanmälan skedde, att i 17 fall (ca 24 %) nämnda tid
var 7 år eller mer och i 7 fall (10 %) tiden var 9 år eller mer. Det är därvid
att märka att åtalsanmälan enligt det undersökta materialet — med undantag
för något av länen — endast mera sällan skett innan prövningsnämnden
beslutat i taxeringsfrågan.

Beträffande redovisade, vid inventeringstillfället vilande åtalsmål ha

— likaledes efter bortgallring av en del äldre eftertaxeringsfall m. m. —
undersökts 120 mål, i vilka taxeringsfrågan antingen var beroende på skattedomstols
prövning eller — i ett fåtal fall — tämligen nyligen avgjorts av
skattedomstol. Av dessa 120 mål hänförde sig ett femtiotal till kammarrättens
och ett sjuttiotal till regeringsrättens prövning. I ett tjugutal av kammarrättsmålen
(ca 40 %) hade vid inventeringstillfället 4 år eller längre tid
förflutit efter det den åtalade handlingen begåtts (den 1 april under taxeringsåret).
Den tid som vid inventeringstillfället förflutit från det anmälan
om brottet skedde — därvid bör beaktas att i genomsnitt 80 % av de
undersökta fallen anmälts till åtal först efter det prövningsnämnden beslutat
i skattemålet — utgjorde i omkring en tredjedel av målen 1—2 år samt

497

i omkring två tredjedelar av målen 2—5 år. I drygt fyra femtedelar av
målen hade mellan 2 och 5 år förflutit från det prövningsnämndens beslut
meddelats.

Vad angår sistnämnda sjuttiotal mål, som vid inventeringstillfället vilade
i avbidan på regeringsrättens prövning av skattefrågan, hade i 10 % av
målen 8 år eller längre tid förflutit från tidpunkten för den åtalade gärningens
begående till inventeringstillfället. I mellan vart fjärde och vart
femte mål var angivna tidrymd mer än 6 år. Räknat från tidpunkten för
taxeringsintendentens åtalsanmälan till inventeringstillfället hade i drygt en
tredjedel av målen mer än 4 år förflutit. I ca 44 % av målen hade 4 år eller
mera förflutit från det prövningsnämnden meddelade sitt beslut. I praktiskt
taget vart tredje mål har en tid av mer än 2 år och i nära nog vart
femte mål en tid av mer än 3 år förflutit från det kammarrätten meddelat
det överklagade utslaget.

I samtliga de av taxeringsintendenterna redovisade målen har undersökts
hur lång tid som i skatteprocessen genomsnittligt förflutit mellan prövningsnämndens
beslut och kammarrättens utslag samt mellan kammarrättens
och regeringsrättens utslag. Det visar sig därvid att i omkring halva antalet
mål en tidrymd av 1 Va—2 V* år förflutit mellan tidpunkterna för prövningsnämndens
och kammarrättens avgöranden. I omkring 20 % av målen hade
tiden varit kortare än 1 % år och i omkring 30 % hade tiden varit längre
— i åtskilliga fall avsevärt längre — än 2 Va år. Vad angår de av regeringsrätten
avgjorda skattemålen hade i drygt 20 % av fallen avgörandet dröjt
mer än 3 år från det kammarrättens utslag meddelades i målet. I övrigt
fördelar sig målen i huvudsak jämnt på tidsperioder om sex månader från
Va till 3 år mellan de båda skattedomstolarnas avgöranden.

För att utröna i vilket led i handläggningen som här påtalade dröjsmål
inträffat har beträffande 150 av kammarrätten avgjorda skattemål, vilkas
utgång varit av betydelse för bedömande av vilandeförklarade deklarationsbrottmål,
undersökts hur lång tid som förflutit från det taxeringsintendenten
avgav yttrande i skattemålet till dagen för kammarrättens utslag. Det
har därvid visat sig att av de 150 målen 33 avgjorts inom 3 månader, 70
inom 6 månader och 105 inom ett år efter det taxeringsintendenten avgav
sitt yttrande. I 45 mål dröjde kammarrättens avgörande mera än ett år och
i 14 mål mera än två år från sist angivna tidpunkt.

Slutligen har också sammanställts vissa uppgifter berörande åklagarnas
handläggning av hithörande mål. Undersökningen visar att endast undantagsvis
förekommit att åtal anhängiggjorts senare än ett år efter det taxeringsintendenten
gjort anmälan om brottet. I flertalet fall hade åtal väckts
inom 3 månader och i närmare tre fjärdedelar av målen inom sex månader
efter taxeringsintendentens anmälan. Däremot visar undersökningen att
stundom anmärkningsvärt lång tid förflutit från det skattefrågan slutligt
avgjorts till dess underrätten avgjort åtalsmålet. I mer än hälften av de

32 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 19G1 års riksdag

498

först omnämnda 70 fallen hade denna tid uppgått till mer än 1 år och i
nära 20 % av fallen till 2 år eller längre tid.

Taxeringsintendenterna ha i sina yttranden genomgående funnit de sålunda
iakttagna dröjsmålen med åtalsmålens avgörande otillfredsställande.
Dröjsmålen ha i allmänhet ansetts bero på långsamheten i skatteprocessen.
Man har därvid framhävt olika led i förfarandet, som äro ägnade att fördröja
skattemålens handläggning. Sålunda ha några intendenter — under
framhållande att de redovisade skattemålen ofta hörde till de mest svårutredda
— pekat på att dröjsmål med avgivande av yttrande till skattedomstol
uppkommit till följd av bristande personalresurser på taxeringssektionerna.
Jämväl avsaknaden tidigare av möjlighet att delegera handläggningen
av mål till underordnad personal har åberopats som skäl för
uppkomna dröjsmål med yttrandens avgivande. Från flera håll har framhållits
att de skattskyldiga själva stundom utnyttjat möjligheter att på
olika vägar förhala handläggningen av skattemål i syfte att uppnå fördelar
av processtaktisk eller annan art. Några intendenter ha uppgivit att man
regelmässigt brukat begära förtur hos skattedomstolarna för sådana skattemål
som haft betydelse för bedömningen av åtalsmål om deklarationsbrott.
Från något håll har framhållits att begäran om förtursbehandling icke tillräckligt
beaktades av skattedomstolarna. Flertalet taxeringsintendenter
som yttrat sig i frågan har emellertid uttalat att sådan begäran om förtur
enligt deras erfarenhet brukade beaktas. Enligt flera intendenters mening
brukade emellertid även i dylika fall oskäligt långa dröjsmål uppkomma
vid handläggningen av besvärsmål i såväl kammarrätten som regeringsrätten.

I vissa fall ha taxeringsintendenterna påtalat brister utanför beskattningsorganisationen.
Sålunda har från ett par håll påpekats att taxeringsmyndigheterna
icke utan särskild begäran därom återfinge deklarationshandlingarna,
sedan åtalsmålet förklarats vilande. Från några håll har
vidare påtalats att det funnes en benägenhet hos parter och domstolar att
vilja anse vilandeförklaring av åtalsmål om deklarationsbrott erforderlig i
större utsträckning än som strängt taget vore nödvändig.

De åtgärder som av taxeringsintendenter föreslagits för att förbättra förhållandena
åsyfta i allmänhet att genomföra en mer uttalad förtursbehandling
av sådana skattemål, vilkas utgång har betydelse för bedömningen
av åtalsmål. I ett par yttranden har man dock därvid erinrat om att det
stundom förekomme skattemål, beträffande vilka en snabb behandling
framstode som viktigare än i fråga om åtalsmålen. Flera taxeringsintendenter
ha uttalat att förtursbehandlingen borde på särskilt sätt tydligt utmärkas
i akten. En taxeringsintendent har förordat att förtursrätten för de nu
ifrågavarande skattemålen borde införas i taxeringsförordningen.

499

Kammarrätten liar i sitt utlåtande inledningsvis redogjort för bestämmelserna
i dess instruktion och arbetsordning angående förtursbehandling
av mål och ärenden samt har i anslutning härtill lämnat följande redogörelse
angående ordningen för behandling av skattemål, vilkas utgång har
betydelse för bedömningen av åtalsmål rörande deklarationsbrott.

De såsom åtalsmål betecknade förtursmålen uppgå årligen i genomsnitt
till 1 ä 2 procent av samtliga beskattningsmål såsom framgår av följande
uppställning:

	Totala antalet un-der året inkomna beskattningsmål	Därav åtalsmål	Antalet åtalade skattskyldiga
År 1956 ......	...... 10 217	99	40
År 1957 ......	...... 8 802	98	47
År 1958 ......	...... 9104	164	64

Särskilda föreskrifter finnas icke meddelade om i vilken inbördes ordning
åtalsmålen och övriga grupper förtursmål skola föredragas. Som regel brukar
dock inom kammarrätten tillämpas den praxis, att åtalsmålen föredragas
så snart omständigheterna det medgiva och före andra förtursmål,
särskilt då åtalsmålen varit av sådan natur att skyndsam handläggning
funnits påkallad. Någon ovillkorlig rätt till förtur före andra förtursmål
har emellertid icke tillerkänts alla åtalsmål och tillräckliga skäl att medge
sådan rätt synas ej heller föreligga. Det förekommer nämligen ofta att i
andra skattemål den skattskyldiges intresse av ett snabbt avgörande är så
starkt — exempelvis vid hotande exekutiva åtgärder eller ekonomiska svårigheter
till följd av skattekrav — att det närmast skulle te sig stötande om
handläggningen av sådant mål skulle fördröjas till förmån för åtalsmål, som
objektivt sett äro av mindre betydelse. Såsom framgår av den ovan intagna
uppställningen över antalet förtursmål är för övrigt detta antal icke större
än att målen oaktat de icke äga ovillkorlig förtursrätt ändock kunna föredragas
jämförelsevis kort tid efter det de inkommit till kammarrätten.

Kammarrätten vill i detta sammanhang meddela att domstolen i cirkulärskrivelse
den 10 november 1947 för vederbörande taxeringsintendenter
framhållit vikten av att vid besvärshandlingars insändande på ett iögonenfallande
sätt utmärkes, att vederbörande skattskyldig är ställd under åtal
för brott mot skattestrafflagen. Det åligger vidare varje ledamot och fiskal
jämlikt den 13 november 1947 utfärdade föreskrifter att i varje rotel inom
särskild kolumn utmärka, om särskild anledning till förtursbehandling föreligger
och anledningen i fråga.

Beträffande åtalsmålens handläggning bör beaktas att sådana mål ofta
äro av invecklad beskaffenhet och grunda sig på ett omfattande material.
Ej sällan förekommer, sedan målen inkommit till kammarrätten, fortsatt
skriftväxling, och denna förlänges i åtskilliga fall av åtgärder från de skattskyldigas
sida såsom ingivande av påminnelser, igångsättande av ny utredning,
framställningar om uppskov o.s.v. I dylika situationer liksom
eljest när förtursberättigade mål fördröjts hos länsstyrelserna ha från kammarrättens
sida påminnelser avlåtits för att påskynda handläggningen.

Kammarrätten vill emellertid framhålla, att skriftväxlingen i taxeringsmål
såsom framgår av 97 § taxeringsförordningen ombesörjes av vederbö -

500

rande prövningsnämndskanslier och att det därför väsentligen beror på
dessas verksamhet, om skriftväxlingen i taxeringsmål skall bli slutförd med
önskvärd skyndsamhet.

Beträffande åtgärder för att förkorta tiden för handläggningen av hithörande
mål i kammarrätten anförde kammarrätten följande.

Kammarrätten får anmäla, att i plenum behandlats frågan om lämpliga
åtgärder för snabbare avgöranden från kammarrättens sida av förtursmål
över huvud taget och därmed även åtalsmålen. Det har därvid ansetts, att
nämnda syfte skulle främjas, om länsstyrelserna vid insändande av taxeringsmål
till kammarrätten genom begagnande av särskild blankett, vartill
förslag uppgjorts, på enhetligt och iögonenfallande sätt gjorde anmälan om
behov av förtursbehandling och skäl därför. Kammarrätten har beslutat
undersöka, huruvida länsstyrelsernas medverkan i detta hänseende kan
erhållas. Genom den ifrågasatta anordningen skulle den nödvändiga expeditionella
behandlingen av ifrågavarande mål kunna påskyndas och tillsynen
inom kammarrätten över målens föredragning i vederbörlig ordning
effektiviseras. Det är kammarrättens uppfattning att en effektivare garanti
därigenom skulle skapas för att förtursmålen skola kunna föredragas inom
sådan tid efter det de inkommit, att anledning till erinran icke kommer att
föreligga.

Med avseende å frågan om vilka åtgärder som i övrigt borde vidtagas för
att vinna ett snabbare avgörande av mål om deklarationsbrott anförde
kammarrätten följande.

Kammarrätten vill slutligen beträffande åtalen för oriktig deklaration
framhålla, att domar med anledning av sådana åtal för närvarande i avsevärd
omfattning meddelas utan att slutligt beslut föreligger rörande de
taxeringar, för vilka de oriktiga deklarationerna skolat tjäna till ledning.
Det synes ur olika synpunkter mest tillfredsställande, om så kan ske i
största möjliga omfattning. Även med all tänkbar snabbhet vid skattedomstolarnas
handläggning av taxeringsmål, som äro av betydelse för åtal, kan
det nämligen stundom icke undvikas, att vilandeförklaring av mål om
ansvar för oriktig deklaration i avvaktan på taxeringsfrågans slutliga avgörande
medför årslångt dröjsmål med doms avkunnande. Så kan exempelvis
inträffa om skattskyldig deklarerat oriktigt i visst hänseende, varom
taxeringstvist ej råder, men fullföljer talan beträffande den ifrågavarande
taxeringen i annat avseende, som kräver vidlyftigare utredning. Det bör
därjämte framhållas, att, därest det för domstolen trots utredningen framstår
som tveksamt om visst belopp, som ej upptagits i deklaration, bör vara
skattepliktigt, det väl i många fall ej gärna kan komma i fråga att vederbörande
skall fällas till ansvar i målet och detta alldeles oberoende av hur
taxeringsmålet utfaller. Kammarrätten vill med hänsyn till det anförda
ifrågasätta, om icke utredning lämpligen borde verkställas för utrönande i
vad mån genom ändringar i skattestrafflagen eller annorledes de hinder
kunna undanröjas, som nu av de allmänna domstolarna anses föreligga mot
att åtal för oriktig deklaration prövas utan att utgången i taxeringsmål avvaktas.
Åtgärder i detta syfte skulle utan tvivel utgöra det mest effektiva
medlet att möjliggöra ett snabbt avgörande av mål rörande åtal för brott
mot skattestrafflagen.

501

Den här verkställda utredningen ger ett övertygande belägg för att avgörandet
av mål om åtal för deklarationsbrott ofta fördröjes lång tid på
grund av att målen förklarats vilande i avbidan å den slutliga prövningen
av skattefråga, som är av betydelse för bedömningen av åtalet. I sådana
brottmål blir ofta den tid, som förflyter mellan den brottsliga handlingens
begående och dess beivran, orimligt och oskäligt lång. Mera avsevärda
dröjsmål härutinnan äro självfallet ur olika synpunkter mycket betänkliga.
Ju längre tid som förflyter innan åtalsmålet företages vid huvudförhandling
desto svårare blir det att fastställa sanningen. I det inledningsvis omnämnda
brottmålet, som var vilande mera än 12 år, nedlades åtalet av riksåklagaren
under åberopande av att det förflutit i det närmaste 15 år, sedan
gärningen begicks, och att det syntes tvivelaktigt om det vore möjligt att
styrka åtalet. För den allmänna laglydnaden är det vidare av vikt att brott
så snart som möjligt följes av straff. Detta gäller icke minst i fråga om
deklarationsbrott med hänsyn till angelägenheten att hos allmänheten
inskärpa den allvarliga karaktären av sådana brott. Om mycket lång tid
— 5 till 10 år är icke ovanligt i detta sammanhang — förflutit mellan brottet
och prövningen av åtalet härför, torde en domstol vara obenägen ådöma
frihetsstraff för brottet, även om gärningen i och för sig förtjänt sådant
straff. Nämnda förhållande torde även mången gång påverka storleken av
det bötesstraff som ådömes. Slutligen är att beakta den tilltalades intresse
av att icke onödigt länge behöva sväva i ovisshet om och oroa sig för utgången
av åtalet.

Angelägenheten av att, i fall då åtal för deklarationsbrott väckts, ernå
ett snabbt avgörande av taxeringsfråga, som är av betydelse för bedömande
av åtalet, är allmänt vitsordad. Som ett uttryck härför kan åberopas en
mångårig föreskrift i kammarrättens instruktion av innebörd, att dylika
taxeringsmål skola behandlas med förtur. Någon uttrycklig föreskrift av
likartat innehåll finnes visserligen icke beträffande taxeringsmål, som dragits
under regeringsrättens prövning. Emellertid inrymmer stadgan den
18 juni 1926 angående behandlingen inom statsdepartementen av ärenden,
som tillhöra regeringsrätten, en allmänt hållen föreskrift av innebörd, att
avvikelse från fastställd föredragningstur kan ske, där särskilda omständigheter
det påkalla. Med tillämpning härav kunna taxeringsmål, varom här
är fråga, även vid föredragning i regeringsrätten behandlas med förtur.

Dröjsmål med avgörandet av mål om deklarationsbrott kunna naturligtvis
i sådana fall, där målet förklarats vilande i avbidan å slutligt beslut i
skattemål, icke helt undvikas och bero på att, innan dom i brottmålet kan
meddelas, förfarandet i dess olika skeden kräver medverkan av många myndigheter
och tjänstemän. Men det är därför av desto större vikt att befattningen
på olika händer med hithörande angelägenheter går så snabbt som
möjligt. Det vill väl synas som om en viss förbättring i förevarande hänseende
inträtt under senare år. Den verkställda utredningen visar dock att

502

dröjsmål med avgörandet av mål om deklarationsbrott alltjämt förekommer
i en sådan utsträckning och är av sådan långvarighet, att behovet av åtgärder
till avhjälpande av dessa missförhållanden framstår såsom trängande.

Åtgärder för att åvägabringa bättre förhållanden kunna inriktas på
antingen att begränsa behovet av att vilandeförklara mål om deklarationsbrott
eller att påskynda handläggningen i de olika leden av det förfarande,
som är nödvändigt för att åtalsmål om deklarationsbrott skall kunna slutligt
avgöras.

Kammarrätten har i sitt utlåtande uttalat, att det mest effektiva medlet
att möjliggöra ett snabbt avgörande av mål om deklarationsbrott vore att
man genomförde sådana ändringar i skattestrafflagen eller annorledes, att
vilandeförklaring av dylika mål icke längre bleve erforderlig i den utsträckning
som nu skedde. Med hänsyn till de olägenheter som äro förbundna
med den nuvarande ordningen är det givetvis ett beaktansvärt önskemål att
behovet av att förklara mål om deklarationsbrott vilande reduceras så
långt detta låter sig göra. Hur en reform i sådant syfte skall genomföras
har kammarrätten dock icke närmare uttalat sig om. Enligt 32 kap. 5 §
rättegångsbalken gäller som förutsättning för vilandeförklaring av mål bl. a.
att det för målets prövning är av synnerlig vikt, att fråga, som är föremål
för annan rättegång eller behandling i annan ordning, först avgöres. I mål
om deklarationsbrott är rätten väl i princip oförhindrad att, oberoende av
pågående skatteprocess om den taxering åtalet avser, bedöma skattefråga,
som har betydelse för målets prövning. Därest genom lagakraftägande
beslut i beskattningsmål skattskyldighet för visst år icke ansetts föreligga
för belopp, varom i åtalsmål är fråga, lärer allmän domstol — även om
den principiellt är obunden av det skatterättsliga avgörandet — dock icke
kunna lägga motsatt uppfattning till grund för att fälla den skattskyldige
till ansvar (jfr NJx\ 1934/88). Möjligheten att den skattskyldige i skatteprocessen
kan få bifall till sin talan helt eller delvis har alltså i vissa fall
direkt betydelse för ansvarsfrågan och kan därför nödvändiggöra uppskov
med åtalsmålets handläggning i avbidan å slutlig prövning av skattemålet.
Det kan på goda grunder sättas i fråga om åtgärder i syfte att avlägsna
denna praxis kunna medföra några förbättringar. Man synes knappast helt
kunna förbise risken av att olägenheter kunna uppstå till följd av olika
bedömanden av skattefrågan i brottmålsprocessen och i skatteprocessen.
Det skulle uppenbarligen vara synnerligen otillfredsställande om en person
i mål om deklarationsbrott fälldes till ansvar för ett förfarande, som sedermera
i skatteprocessen bedömdes icke strida mot skatteförfattningarna.

Med större fog skulle man måhända kunna anse åtgärder påkallade för
att motverka nuvarande praxis att förklara mål om deklarationsbrott vilande
för att avvakta slutligt avgörande av taxeringsfrågan i fall, där skattetvisten
icke direkt gäller den fråga som avses med åtalet. I viss utsträckning
torde förekomma att domstolen i dylika fall anser sig böra avvakta

503

det slutliga avgörandet av taxeringsfrågan för att rätt kunna beräkna den
undandragna skattens belopp. Detta sammanhänger med att böterna (i
förekommande fall straffskatten) skola utmätas i förhållande till det genom
brottsligt förfarande undandragna skattebeloppet, vilket i sin tur beräknas
som om den undandragna inkomsten tillhört den högst beskattade delen av
hela inkomsten. Vilandeförklaringar av mål om deklarationsbrott av nu
nämnd anledning skulle självfallet icke behöva ifrågakomma, därest man
avskaffade det nuvarande systemet med normerade böter på skattestrafflagens
område och i stället införde dagsbotssystemet. Möjligt är att kammarrätten
kan ha åsyftat en sådan reform, då den i sitt utlåtande förordat
utredning om åtgärder för att minska behovet av att vilandeförklara mål
om deklarationsbrott. För min del finner jag det vara en alltför vittutseende
fråga i förevarande sammanhang att överväga en så pass långt gående åtgärd,
vilken givetvis måste bedömas även utifrån flera andra synpunkter
än den här berörda.

En ändring av praxis är måhända möjlig att uppnå även på andra vägar
än genom en omprövning av bötessystemet. En sådan reform förefaller mig
emellertid icke få sådan betydelse att det kan anses påkallat att i förevarande
sammanhang upptaga särskild utredning angående denna fråga. En
reform av angiven innebörd kan däremot måhända förtjäna övervägas vid
en kommande allmän översyn av bestämmelserna i skattestrafflagen.

I några av yttrandena i ärendet har påtalats att vilandeförklaring av
mål om deklarationsbrott skedde i alltför stor utsträckning. Denna kritik
torde icke helt sakna fog. Det bör dock framhållas att bedömningen av
behovet att vilandeförklara ett mål ofta kan te sig annorlunda i efterhand
än vid det tillfälle bedömningen skedde. Såvitt jag kunnat finna bruka
domstolarna i allmänhet, där så är lämpligt, försöka avgöra dylika mål
utan vilandeförklaring. Man torde också kunna utgå från att domarna i
regel äro så medvetna om angelägenheten av en snabb handläggning av
brottmål, att onödiga vilandeförklaringar äro tämligen ovanliga. Jag vill
emellertid, under framhållande att domstol icke är bunden vid parternas
yrkanden om vilandeförklaring av deklarationsbrottmål, understryka vikten
av att så icke sker i andra fall än då detta har verklig betydelse för åtalsmålets
prövning.

När det gäller polis- och åklagarmyndigheternas medverkan vid beivrandet
av deklarationsbrott ger den verkställda utredningen icke fog för att
ifrågasätta några särskilda åtgärder för att ytterligare påskynda dessa
myndigheters medverkan vid åtalens anhängiggörande. Utredningen visar
väl att dröjsmål i åtskilliga fall förekommit med avseende å åtalsmålets
fullföljande efter det skattefrågan blivit slutligen avgjord. Dessa dröjsmål,
i den mån de bero på åklagare, torde emellertid delvis vara en mer eller
mindre ofrånkomlig konsekvens av den tidigare uttänjningen av skatte -

504

processen och synas icke vara av beskaffenhet att påkalla utfärdande av
några särskilda föreskrifter.

I det föregående har pekats på att ett stort antal myndigheter och tjänstemän
medverkar i olika led av förfarandet, innan mål om deklarationsbrott
kan bliva slutligen avgjort. Med hänsyn härtill är det, när det gäller att
undvika dröjsmål, naturligt att åtskilligt står att vinna genom effektiv
samordning av olika myndigheters handläggning samt genom åtgärder i
övrigt ägnade att fästa uppmärksamheten på att skyndsamhet i handläggningen
bör iakttagas. Mycket har i det hänseendet gjorts eller ställts i utsikt.
Särskilt må nämnas kammarrättens i dess utlåtande omnämnda initiativ
till åtgärder för att förtursmålen skola uppmärksammas bättre än
hittills. Åtgärder i nämnda hänseende torde vara av stort värde i förevarande
sammanhang. Bland andra dylika åtgärder som vidtagits eller eftersträvats
må nämnas effektivare samordning på taxeringssektionerna av
taxerings- och åtalsmål — däri inbegripet en viss förtursbehandling av
prövningsnämndsmål rörande skattskyldig, beträffande vilken anmälan om
deklarationsbrott skett eller avses skola ske — tidigare åtalsanmälningar
ävensom förbättrat samarbete mellan taxeringsmyndigheterna, å ena sidan,
samt polis- och åklagarmyndigheterna, å den andra. Sistnämnda spörsmål,
som jag anser ha stor betydelse, har jämte vissa därmed sammanhängande
frågor berörts i en den 24 november 1960 till Eders Kungl. Maj:t av mig
avlåten framställning angående skyldighet för domstol att underrätta taxeringsintendent
om domar och beslut i mål om deklarationsbrott.

I detta sammanhang bör framhållas, att även vissa av statsmakterna
genomförda åtgärder verka till förmån för ett snabbare avgörande av
skattemålen. Sålunda må erinras om den nyligen genomförda fullföljdsbegränsningen
i skattemål, som i vissa fall medför en förkortning av skatteprocessen.
Vidare torde den nya taxeringsorganisationen ge taxeringsintendenterna
större möjlighet än tidigare att verka för en snabb behandling av
mål om taxering av skattskyldig, som står under åtal för deklarationsbrott.
Ytterligare må nämnas att den nya taxeringsorganisationen medfört en förstärkning
av personalen å taxeringssektionernas revisionsavdelningar, något
som borde kunna bidraga till att successivt lätta från en del håll påtalade
personalsvårigheter och därmed möjliggöra en skyndsammare handläggning
av skattemålen.

Även om en viss effektivisering av olika led i förfarandet sålunda faktiskt
kan åvägabringas inom ramen för nu gällande ordning, synes detta dock
icke vara tillräckligt för att förhindra att oskäligt långa dröjsmål ändock
kunna uppkomma. Erfarenheten ger klart vid handen att den förtursbehandling
som enligt nu gällande regler föreskrivits eller analogivis bör
iakttagas i fråga om beskattningsmål, vars utgång är av betydelse för bedömningen
av mål om deklarationsbrott, icke verkat i den utsträckning
man skäligen kunnat påfordra. Skärpta föreskrifter synas därför påkallade

505

i sådant syfte. Att man gör vad som rimligen kan göras för att åvägabringa
bättre processförhållanden i mål om deklarationsbrott synes desto angelägnare
som en ökning av antalet komplicerade dylika mål ter sig sannolik.
Det måste nämligen antagas, att de successivt ökade personella resurserna
på taxeringssektionerna i förening med strävandena till större effektivitet
vid taxeringen komma att leda till effektivare taxeringskontroll och därmed
även ökad åtalsfrekvens.

Ett skyndsammare avgörande av mål om deklarationsbrott torde, i betraktande
av det anförda, knappast i någon större mån kunna åstadkommas
annat än genom åtgärder i syfte att nedbringa tiden för handläggningen
av de skattemål, som äro av betydelse för åtalsmålens bedömande.

Den ordning som nu gäller i fråga om förtursbehandling av beskattningsmål,
vars utgång har betydelse för bedömningen av mål om deklarationsbrott,
har uppenbarligen icke fungerat tillfredsställande i praktiken. De påtalade
dröjsmålen med handläggningen av dessa skattemål ha i väsentlig
grad hänfört sig till handläggningen på länsstyrelserna. Den verkställda
utredningen ger sålunda klart vid handen, att dröjsmålen med kammarrättens
avgörande av dessa skattemål främst bero på att länsstyrelsernas
taxeringssektioner icke med erforderlig skyndsamhet avgivit yttranden
över anförda besvär över prövningsnämndernas beslut. Detta förhållande
torde sammanhänga med taxeringssektionernas stora arbetsbörda och
tvånget att avverka prövningsnämndsmålen inom föreskriven tid. Antalet
skattemål, vilkas utgång är av betydelse för bedömningen av åtalsmål, är
på varje länsstyrelse icke så stort, att dröjsmålen med handläggningen av
nämnda skattemål kan helt förklaras av den stora arbetsbördan och otillräckliga
personalresurser. I betraktande av att antalet av de skattemål, om
vilka här är fråga, är obetydligt i förhållande till hela arbetsbördan, är det
uppenbart att möjlighet funnits att behandla nämnda skattemål snabbare
än som skett. Det är därför tydligt att man på många taxeringssektioner
ansett sig kunna helt bortse från den i stadgan för kammarrätten intagna
föreskriften om förtursbehandling av skattemål, vars utgång är av betydelse
för bedömande av åtal. I varje fall synes man inom länsstyrelserna icke ha
tillräckligt beaktat denna föreskrift. Härvid torde i icke oväsentlig mån ha
inverkat, att uttrycklig bestämmelse om förtursbehandling i länsstyrelserna
av sådana mål, om vilka här är fråga, icke meddelats i taxeringsförfattning
eller i särskilda, för taxeringsorganens verksamhet eljest gällande anvisningar.
I den mån man likväl på sina håll i viss utsträckning förtursbchandlat
här ifrågavarande typ av skattemål, har detta skett allenast i förhållande
till sysslandet med andra hos skattedomstolarna anhängiga mål men
icke i förhållande till taxeringssektionernas andra arbetsuppgifter.

Av nu anförda skäl synes en uttrycklig föreskrift om förtursbehandling i
länsstyrelse av skattemål, vars utgång är av betydelse för bedömande av
mål om deklarationsbrott, vara oundgängligen erforderlig. Den förtursrätt,

506

som hos länsstyrelse bör tillkomma skattemål av ifrågavarande slag, bör
gälla beträffande alla instanser och icke blott i förhållande till taxeringssektionens
befattning med andra kammarrätts- och regeringsrättsmål utan
även i förhållande till taxeringssektionens övriga arbetsuppgifter. Den förordade
bestämmelsen synes, i anslutning till vad en intendent föreslagit,
böra införas i taxeringsförfattning.

Den verkställda undersökningen ger tämligen klart vid handen, att beskattningsmål,
som ägt samband med vilande åtalsmål om deklarationsbrott,
i regel behandlats med förtur, sedan skattemålet väl inkommit till
kammarrätten. I många fall har det dock dröjt länge med kammarrättens
avgörande även i sådana mål. I nära en tredjedel av de undersökta 150
målen av detta slag har utslag meddelats mera än ett år efter det målen
inkommit till kammarrätten. Anledningen härtill kan ha varit att den
enskilde parten kommit in med ytterligare utredning. Med hänsyn till det
allmännas starka intresse av en skyndsam behandling av dessa mål bör försiktighet
iakttagas vid beviljandet av anstånd i sådana mål för att förebringa
ytterligare utredning.

Vad i förevarande ärende blivit upplyst om kammarrättens befattning
med skattemål som ha samband med vilandeförklarat åtal för deklarationsbrott
synes mig icke innefatta tillräckliga skäl att förorda en skärpning av
gällande förtursregel i syfte att tillförsäkra dessa mål en så skyndsam
handläggning som möjligt. Av kammarrättens utlåtande framgår nämligen
att kammarrätten haft och har sin uppmärksamhet riktad på angelägenheten
av en skyndsam handläggning av nämnda mål. Man kan därför förutsätta
att kammarrätten självmant vidtager de organisatoriska åtgärder
som utöver redan tagna initiativ kunna påkallas för att ytterligare påskynda
avgörandet av nu ifrågakomna mål.

Beträffande taxeringsmål, som dragits under Kungl. Maj:ts prövning,
gäller enligt 4 § i 1926 års stadga om behandlingen inom statsdepartementen
av ärenden som tillhöra regeringsrätten — såsom redan förut berörts —
att målen skola av föredraganden anmälas till föredragning i ordning efter
tiden, då de inkommit, därest icke särskilda omständigheter påkalla avvikelse
därifrån. Det förhållandet att brottmål vilar i avbidan på Kungl.
Maj:ts utslag i beskattningsmål synes uppenbarligen utgöra en sådan särskild
omständighet, som kan föranleda avvikelse från eljest gällande turordning.
För att säkerställa en sådan förtursrätt hemställde min företrädare i
ämbetet — i en till Kungl. Maj:t den 12 december 1949 avlåten framställning
— om utfärdande av uttrycklig föreskrift om förtursrätt i överensstämmelse
med den bestämmelse härom som gällde för kammarrätten.
Berörda framställning överlämnades den 5 december 1952 till 1950 års
skattelagssakkunniga, som enligt meddelade direktiv bl. a. hade att verkställa
en översyn av taxeringsförordningens bestämmelser och till fullgörande
av detta uppdrag den 8 september 1954 avgå vo betänkande med

507

förslag till effektivare taxering. Några konkreta åtgärder i det med den
dåvarande justitieombudsmannens framställning avsedda syftet synas
emellertid icke hittills ha företagits vare sig i samband med de skattelagssakkunnigas
utredning eller vid senare överväganden angående utformningen
av den nya taxeringsorganisationen och därmed sammanhängande
spörsmål. Vad i nu förevarande ärende blivit upplyst visar emellertid på ett
övertygande sätt nödvändigheten av att utfärda föreskrift i det med framställningen
avsedda syftet. Genom införande av en sådan föreskrift beträffande
föredragningen i regeringsrätten skulle på ett klargörande sätt fastslås
angelägenheten från allmän synpunkt av att största skyndsamhet
iakttages vid handläggningen av skattemål, varom här är fråga.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härigenom, med överlämnande av handlingarna
i ärendet, framlägga ovanberörda spörsmål för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

3. Framställning om ändring av väglagen i syfte att möjliggöra
ett förenklat förfarande vid utfärdande i vissa fall av förbud mot
enskilda vägars anslutning till allmänna vägar

I en till Konungen den 8 juli 1960 avlåten skrivelse anförde jag följande.

Enligt lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar må enskild väg fritt
anslutas till allmän väg, där ej länsstyrelsen med stöd av 31 a § samma lag
förordnat att sådan anslutning ej må ske utan länsstyrelsens tillstånd. I angivna
lagrum — som infördes genom lagändring den 30 juni 1947 — stadgas
att nu nämnt förordnande må av länsstyrelsen meddelas, om så finnes
erforderligt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller eljest av särskilda
skäl. Under samma förutsättningar äger länsstyrelsen förordna, att befintlig
enskild utfartsväg ej vidare må användas för ändamålet.

Rörande handläggningen av fråga om förbud mot anslutning av enskild
väg till allmän väg äro närmare bestämmelser meddelade i 34 a och 34 b § §
vägstadgan den 30 juni 1943. Enligt förstnämnda paragraf skall sålunda —
innan förordnande om reglering som nyss sagts meddelas — förslag i ämnet
upprättas, vilket förslag skall innefatta utredning om behovet av sådan
reglering samt på vad sätt och på vilka villkor anslutning till den allmänna
vägen må ske. Beträffande dylikt förslag skall i tillämpliga delar gälla vad
i 16—21 §§ vägstadgan är föreskrivet om arbetsplan för väg. Detta innebär,
bl. a., att vägförvaltningen vid förslagets upprättande skall samråda
med de myndigheter, lokala organ och sammanslutningar, som ha ett
väsentligt intresse av den ifrågasatta regleringen, samt att alla kända och
inom riket boende ägare till fastighet, som beröres av frågan, skola genom
posten kallas att närvara vid förrättningen. Vidare skall förslaget i vissa

508

fall, t. ex. om det avser längre sträcka av riksväg, överlämnas till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för förberedande granskning. Därefter skall —
innan länsstyrelsen får meddela förordnande om anslutningsförbud — tillfälle
beredas berörda myndigheter och fastighetsägare att inom viss tid inkomma
med anmärkningar mot upprättat förslag. Underrättelse därom
skall lämnas varje fastighetsägare genom rekommenderad försändelse. Sedan
förordnande meddelats, skall beslutet därom — enligt 34 b § vägstadgan
— delgivas vissa myndigheter samt kungöras, varjämte alla kända fastighetsägare
skola underrättas om beslutet och om vad de ha att iakttaga i
händelse av missnöje därmed.

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades, att länsstyrelsen i
ett par fall lämnat tillstånd, under vissa villkor, till anslutning av enskild
väg till allmän, oaktat förordnande om anslutningsförbud jämlikt 31 a §
väglagen icke meddelats. Vad i ärendet förekommit gav mig anledning att
hos länsstyrelsen efterhöra, i vilken utsträckning sådana anslutningsförbud
utfärdats inom länet — som genomlöptes av starkt trafikerade huvudvägar

— och huruvida ärendena därom handlagts i överensstämmelse med föreskrifterna
i 34 a och 34 b §§ vägstadgan. Tillika anhöll jag om länsstyrelsens
yttrande huruvida trafikutvecklingen kunde anses påkalla en utsträckning
av länsstyrelses befogenhet att pröva frågor om enskild vägs anslutning
till allmän väg.

Med anledning härav upplyste länsstyrelsen, att endast ett förordnande
om anslutningsförbud jämlikt 31 a § väglagen utfärdats i länet. Detta förordnande
— meddelat i mars 1955 — vore emellertid av vidsträckt omfattning
och avsåge förbud att utan länsstyrelsens tillstånd ansluta enskild väg
till samtliga riksvägar inom länet. Beträffande handläggningen av nämnda
ärende upplyste länsstyrelsen, att förslag i saken väckts av vägförvaltningen

— som dock icke gjort någon närmare utredning om behovet av förbudsförordnande
— och att yttranden däröver avgivits av länsvägnämnden,
länsarkitekten och de av förslaget berörda städer och köpingar, som vore
egna väghållare. I vidare mån hade bestämmelserna i 16—21 §§ vägstadgan
icke iakttagits. Någon som helst utredning om på vad sätt och på vilka villkor
anslutning till riksvägarna framdeles finge ske, hade sålunda ej företagits.
Tillfälle hade icke beretts vederbörande fastighetsägare att yttra sig
vid förslagets uppgörande eller vid dess behandling hos länsstyrelsen. Ej
heller hade fastighetsägarna personligen underrättats om det meddelade
beslutet. Detta hade dock anslagits i vederbörande församlingar och intagits
i länskungörelserna.

Som förklaring till att bestämmelserna sålunda i väsentliga delar åsidosatts
uppgav länsstyrelsen, att bestämmelserna i 16—21 §§ vägstadgan
angående utredningsförfarandet syntes närmast ha avfattats med tanke på
förbud mot viss speciell anslutning av enskild väg till allmän väg och icke

509

på ett sådant generellt förbud, varom i ärendet var fråga. Nyssnämnda bestämmelser
hade enligt länsstyrelsens mening svårligen kunnat tillämpas
i ett fall som det ifrågavarande. Icke heller hade det varit möjligt att om
det meddelade beslutet underrätta varje enskild fastighetsägare, d. v. s. alla
dem, som ägde fast egendom utmed riksvägarna i länet. Med hänsyn till
riksvägarnas längd, till fastigheternas mycket stora antal samt till svårigheten
att dels lokalisera dem på marken, dels erhålla tillförlitliga uppgifter
angående fastighetsägarnas namn och adress skulle det med länsstyrelsens
och vägförvaltningens begränsade resurser ha varit praktiskt ogörligt att
utfärda ett så omfattande förbud, om lagens krav därvid skulle helt
beaktas.

Rörande frågan huruvida trafikutvecklingen kunde anses påkalla en utsträckning
av länsstyrelses befogenhet i förevarande hänseende erinrade
länsstyrelsen till en början om angelägenheten av att genom kraftfulla åtgärder
söka nedbringa antalet trafikolyckor. Länsstyrelsen framhöll därvid,
att anslutning av enskild väg till allmän väg alltid innefattade en trafikfälla,
ej blott i samhällen utan även på rena landsbygden.

Därefter anförde länsstyrelsen:

Av omständigheterna i ärendet framgår huru många hinder som nuvarande
lagstiftningen reser mot vidtagande av en åtgärd, varigenom länsstyrelsen
skulle kunna få detta viktiga område under nöjaktig kontroll. Icke
annat än vad länsstyrelsen kan se avse de nuvarande bestämmelserna snarast
meddelande av förbud mot viss planerad eller redan befintlig anslutning
mellan två vägar. De krav på utredning, som lagstiftningen härvidlag
ställer, vittnar tydligt härom. I själva verket synas bestämmelserna i fråga
ställa så höga krav på utredningen och administrativa åtgärder i övrigt, att
den moderna tidens allvarliga anspråk på hänsyn till trafiksäkerheten näppeligen
kan med en länsstyrelses och vägförvaltnings resurser lagligen tillgodoses.
Bestämmelserna synas vara i hög grad i behov av översyn. Föreskrifterna
i 17—21 §§ vägstadgan förefalla till stor del otillämpliga och i
övrigt svårapplicerade å ett förslag om ett enkelt, mera omfattande förbud
av förevarande slag. Kravet på individuell underrättelse av varje enskild,
berörd fastighetsägare ter sig, sett ur praktisk synpunkt, alltför strängt och
bör utan risk för rättsförlust lämpligen kunna ersättas med en effektiv kungörelse
i ortens tidning. Genom dispensförfarandet och de möjligheter till
överklagande, som förefinnas i dispensärendena, kommer den enskildes rätt
att ytterligare tillgodoses.

Vid min prövning av ärendet fann jag visserligen i hög grad anmärkningsvärt,
att gällande föreskrifter rörande handläggningen kunnat av länsstyrelsen
åsidosättas i så stor utsträckning som skett. Då emellertid vägtrafikens
utveckling efter år 1947 gjorde det förståeligt att länsstyrelsen velat
införa anslutningsförbud beträffande alla riksvägar i länet samt bestämmelserna
icke syntes vara anpassade eller avsedda för förbud med dylik
omfattning, ansåg jag att länsstyrelsens åsidosättande av bestämmelserna

510

— vilket skett i trafiksäkerhetens intresse — icke borde föranleda vidare
åtgärd från min sida.

Med anledning av vad i saken förekommit upptog jag emellertid i särskilt
ärende frågan om behovet av en revision av hithörande bestämmelser samt
infordrade därom utlåtande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I sitt utlåtande anförde styrelsen följande:

Under den tid som förflutit sedan bestämmelserna i 1943 års lag om allmänna
vägar trädde i kraft, har vägtrafiken och därmed sammanhängande
förhållanden utvecklats på ett sätt som rimligen ej kunde förutses vid utarbetandet
av väglagstiftningen. Härigenom har uppstått ett alltmer
trängande behov att revidera och komplettera vissa av ifrågavarande lagbestämmelser.

Förfarandet vid utfärdande av förbud mot anslutning av enskild väg till
allmän väg tillhör de frågor som i före varande sammanhang är aktuella.

I de fall där anslutningsförbud icke utfärdats saknar väghållaren möjlighet
att förhindra att markägare bereder sig utfart till allmän väg på platser
där detta ur trafiksäkerhetssynpunkt är olämpligt. Även bensin- och
servicestationer samt motellanläggningar förlägges för närvarande icke sällan
på sådant sätt att trafiksäkerheten blir lidande.

Enligt nuvarande väglagstiftning saknar vidare väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
möjlighet att i samband med fastställelse av arbetsplaner även
fastställa läget för enskilda anslutnings vägar. Dessa undantages sålunda för
närvarande från styrelsens fastställelsebeslut. Då emellertid de enskilda
utfartsvägarnas placering ofta har stor betydelse för markägaren, kan det
ifrågasättas om icke dessa vägars anslutning till den allmänna vägen borde
innefattas i fastställelsen. Särskilt i samband med byggande av motorvägar
förekommer ofta omfattande omläggningar av enskilda anslutningsvägar.

Styrelsen finner det angeläget såväl ur trafiksäkerhetssynpunkt som ur
kapacitetssynpunkt att i synnerhet riksvägar och genomgående länsvägar
så långt möjligt hålles fria från enskilda anslutningsvägar.

Enligt styrelsens mening är vidare det nu gällande förfarandet vid utfärdande
av anslutningsförbud alltför omständligt, tidskrävande och administrativt
betungande. Ett förenklat förfarande varigenom utfärdande av
sådant förbud möjliggöres i större utsträckning synes erforderligt.

Gällande bestämmelser rörande anslutning av enskild väg till allmän väg
grunda sig på stadsplaneutredningens år 1945 framlagda betänkande med
förslag till byggnadslag m. m. (SOU 1945: 15). I motiveringen för sitt förslag
om reglering beträffande enskilda utfartsvägar framhöll utredningen
(s. 599 o.f.), att det framför allt vore huvudvägarna som behövde skyddas
mot att utfart bereddes på olämpligt sätt, ehuru även andra allmänna
vägar kunde vara i behov av sådant skydd. Å andra sidan vore det emellertid
enligt utredningen onödigt, att ett förbud mot tagande av utfart utan
särskilt tillstånd till allmän väg meddelades med avseende å alla allmänna
vägar eller ens alla huvudvägar, åtminstone i hela deras sträckning. Frågan
huruvida medgivande borde lämnas till anslutning av ny enskild utfarts -

511

väg eller till fortsatt begagnande av redan befintlig sådan vore enligt utredningen
i första hand att bedöma ur trafiksäkerhetssynpunkter.

Beträffande handläggningen av sådana ärenden framhölls i betänkandet,
att förbud mot begagnande av befintlig enskild utfartsväg — vilket sålunda
innebure ett ingrepp i bestående förhållanden — givetvis måste föregås av
en grundlig utredning, varigenom behovet av förbud kunde fastslås samt
klarhet vinnas om hur anslutningen framdeles skulle ordnas. Men även i
fråga om förbud att utan särskilt tillstånd ansluta nya vägar måste enligt
betänkandet utredning först företagas i angivna hänseenden. Genom att
förbudsförordnande föreginges av en så grundlig utredning och innefattade
en så fullständig lösning av vägproblemet som möjligt, erhölles säkrare
garantier för ett rättvist och i övrigt tillfredsställande resultat, varjämte
dispensprövningen underlättades. Denna måste nämligen, enligt vad utredningen
framhöll, innebära en avvägning mellan å ena sidan det allmännas
intresse av att anslutningen av enskilda vägar begränsades och anordnades
på mest ändamålsenligt sätt samt å andra sidan fastigheternas intresse av
att erhålla nödig och lämplig utfart. Mot bakgrund av vad sålunda anförts
föreslogs i betänkandet (s. 617 o. f.), att förslag om tilltänkt reglering
skulle upprättas och utställas för granskning av vederbörande intressenter
på sätt enligt 16—21 §§ vägstadgan gällde i fråga om arbetsplan för väg.
Även beträffande ordningen för underrättelse om meddelat anslutningsförbud
ansågs böra gälla vad i vägstadgan föreskrivits rörande beslut om fastställande
av sådan arbetsplan.

Vad utredningen sålunda anfört föranledde vid lagstiftningsfrågans behandling
icke erinran från Kungl. Maj:ts eller riksdagens sida. Departementschefen
underströk utredningens uttalande att förbud mot utfart
främst torde komma att erfordras i fråga om huvudvägarna, därvid departementschefen
framhöll att det dock icke syntes nödvändigt eller lämpligt
att förbudsbestämmelserna generellt skulle gälla för alla huvudvägar (prop.
nr 131/1947 s. 309).

Av det nu anförda torde framgå, att man vid införandet år 1947 av nu
ifrågavarande bestämmelser utgick från att behov icke förelåg av att utfärda
generella anslutningsförbud beträffande huvudvägar och att bestämmelserna
skulle tillämpas endast i fråga om begränsade vägsträckor. Med
denna utgångspunkt ansågs hinder icke möta mot att ställa samma stränga
krav på utrednings- och underrättelseförfarandet, som föreskrivits i fråga
om arbetsplan för anläggande av ny allmän väg. I enlighet härmed erfordras
sålunda — som den inledningsvis lämnade redogörelsen för författningsbestämmelserna
ger vid handen — bl. a. individuella underrättelser till varje
enskild fastighetsägare ej blott vid den förberedande utredningen hos vägförvaltningen
utan även vid länsstyrelsens prövning av ärendet och slutligen
jämväl efter det beslut i saken meddelats.

Om man år 1947 hade fog för uppfattningen att anslutningsförbud endast

512

var motiverat i relativt begränsad utsträckning, torde emellertid frågan
härom numera ha kommit i annat läge. Den enorma utveckling, som trafiken
undergått efter år 1947, och den därmed starkt stigande olycksfallsfrekvensen
påkalla uppenbarligen skärpta åtgärder från myndigheternas
sida för vinnande av ökad trafiksäkerhet. Såsom framhållits i det förut
refererade ärendet medför tydligen enskilda vägars anslutning till större allmänna
vägar särskilda risker för trafikolyckor, ett förhållande som för
övrigt särskilt framhävts av 1953 års trafiksäkerhetsutredning. Det synes
därför vara av stor vikt, att sådana anslutningar i största möjliga utsträckning
begränsas och i övrigt anordnas på ett betryggande sätt. För att så
skall kunna ske torde erfordras en tämligen vidsträckt tillämpning av bestämmelserna
om anslutningsförbud med särskild dispensprövning. Enligt
min mening är det ställt utom tvivel, att tillämpningen av dessa bestämmelser
— med hänsyn till den utveckling trafiken undergått — numera är påkallad
i långt större utsträckning än vad man antog vara nödvändigt vid
lagstiftningens genomförande.

Nu angivna bedömning i fråga om behovet av anslutningsförbud påkallar
tydligen en omprövning av gällande bestämmelser rörande handläggningsordningen
i ärenden av detta slag. Som förut framhållits äro bestämmelserna
icke avsedda för förbudsregleringar av större omfattning, och det torde
i åtskilliga fall — varpå det förut avhandlade ärendet är ett exempel —
icke heller vara praktiskt möjligt att i allo tillämpa dem. Såväl ovan berörda
länsstyrelse som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ha också funnit en
uppmjukning av bestämmelserna vara erforderlig. Enligt vad jag inhämtat
har man även inom andra länsstyrelser ansett det icke möjligt att vid handläggning
av förevarande slags ärenden förfara i enlighet med bestämmelserna.
Uppenbarligen bör emellertid icke förekomma att myndigheterna —
icke ens om det sker för att tillgododse viktiga samhällsintressen — åsidosätta
vad tydlig lag stadgar. Ej mindre betänkligt är det, om myndigheterna
— av hänsyn till det tyngande administrativa förfarande, som en
strikt tillämpning av bestämmelserna skulle medföra — måhända i åtskilliga
fall underlåta att ingripa, där så är ur trafiksäkerhetssynpunkt befogat
och önskvärt.

I enlighet med vad nu anförts framstår det ur allmän synpunkt som i hög
grad påkallat, att en revision av bestämmelserna rörande förfarandet i hithörande
ärenden snarast kommer till stånd, framför allt i fråga om ärenden
rörande anslutning av nya enskilda utfartsvägar. Det borde enligt min mening
vara möjligt att — där efter erforderlig utredning behov av anslutningsförbud
av större omfattning visas föreligga — förenkla förfarandet
utan att fastighetsägarnas behöriga intressen därigenom behöva i någon
väsentlig mån åsidosättas. Särskilt synes inskränkning kunna ske i det nu
påbjudna betungande individuella underrättelseförfarandet. Det är också
att märka, att ett anslutningsförbud icke betager fastighetsägaren rätten

513

att i samband med dispensansökan få sina synpunkter prövade av högre
instans.

Frågan om nu förordad författningsändring synes lämpligen böra upptagas
till prövning i samband med den översyn av väglagstiftningen ur bl. a.
trafiksäkerhetssynpunkt, varom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställt
i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 5 mars 1959. Med hänsyn till
trafiksäkerhetsfrågornas aktuella betydelse och vikten av att lagstiftningen
snabbt anpassas efter den fortgående utvecklingen synes önskvärt att revisionsarbetet
påbörjas utan större tidsutdräkt.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härigenom framlägga ovanberörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.

Såsom bilagor till denna berättelse fogas dels, såsom förut nämnts, vissa
vid riksdagens högtidlighållande av JO-ämbetets 150-åriga tillvaro hållna
tal (Bilaga I), dels en förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t
anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen före den 1
januari 1960 och vari under år 1960 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma
års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende (Bilaga II).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1961.

ALFRED BEXELIUS

/ C. G. Lidberg

33 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1961 års riksdag

514

Bilaga 1

Tal vid riksdagens högtidlighållande den 1 mars 1960 av
JO-ämbetets 150-åriga tillvaro

Tal av justitieombudsmannen A. Bexelius

Riksdagens intresse för medborgarnas rättssäkerhet är mycket äldre än
det minne vi nu högtidlighålla, ja, lika gammalt som riksdagen själv. Under
sin långa, 500-åriga historia har Sveriges riksdag — både före och efter
1809 års regeringsform och även genom denna — medverkat till åtgärder
för att främja rättssäkerheten, vilka varit vida mera betydelsefulla än
JO-ämbetets inrättande. Men det finns ändock särskild anledning att rikta
uppmärksamheten på riksdagens insatser vid JO-ämbetets tillkomst och
det sätt på vilket riksdagen senare vårdat ämbetet.

Vi veta icke vem som kom på tanken på JO-institutionen. Förslaget kom
i varje fall icke från dåvarande regeringen och har med säkerhet genomförts
mot dess önskan. JO-ämbetet har helt utformats under diskussioner
inom 1809 års konstitutionsutskott. Ämbetet har sålunda tillkommit som
ett riksdagens eget initiativ och utgör i eminent grad en riksdagens egen
skapelse. Det kan hända att utskottet icke självt såg något märkvärdigt
i JO-institutionen. Kungl. Maj:t hade ju redan förut en ombudsman — JK
— som bl. a. hade till uppgift att kontrollera ämbetsmännen, och vad utskottet,
som hade vissa erfarenheter att stödja sig på, ville ha var endast
en kontroll, som inte var beroende av vad regeringen fann lämpligt. Men
likafullt var det — mot bakgrunden av den tidens samhälle — en storstilad
och revolutionerande tanke, som utskottet här förde fram, att inrätta ett
ämbete, vars innehavare skulle ha att — helt oberoende av regeringen —
såsom riksdagens förtroendeman kontrollera att myndigheterna respekterade
medborgarnas rättigheter. Någon motsvarighet härtill fanns icke ute
i stora världen. Utskottet visade därför både skaparkraft och rättskultur.
I det berömda memorial, vari utskottet presenterade förslaget till ny regeringsform,
omnämndes visserligen ämbetet endast i en kort bisats. Men inte
ens det tjockaste av våra moderna kommittébetänkanden skulle kunna
klargöra ämbetets uppgift bättre än som skedde i den bisatsen. I den fastslogs
att folkets allmänna och individuella rättigheter skulle iakttagas av
en av riksdagen förordnad väktare över lagarnas efterlevnad av domare
och ämbetsmän.

Om nu själva inrättandet av ett ämbete med denna uppgift var märkligt
i och för sig, så är det nog än märkligare, att riksdagen kunde på en gång
ge ämbetet en utformning, som till sina huvuddrag aldrig behövt ändras

515

och som gav ämbetet en möjlighet att verka som är lika stor i dag som för
150 år sedan. Det var visserligen inga stora befogenheter som ämbetet fick;
i formellt hänseende endast att påkalla handräckning av alla myndigheter
och tjänstemän och tillgång till alla handlingar samt att vid behov väcka
åtal mot felande tjänstemän och att göra erforderliga framställningar. I
sak innebär emellertid detta möjlighet att utreda missförhållanden samt
rätt och plikt att på grundval av denna utredning säga sanningen. Och
mera befogenheter behövas icke. Vad som i alla tider givit och alltjämt ger
tyngd åt ämbetet är alltså icke befogenheterna utan i stället den ställning
av riksdagens förtroendeman, som ombudsmannen får genom att riksdagen
till- och avsätter ombudsmännen och i efterhand granskar ombudsmännens
förvaltning. De resultat som JO kan åstadkomma är alltså helt avhängigt
tyngden av de sakskäl som kunna åberopas till stöd för ingripandena och
hans ställning som riksdagens förtroendeman.

Ett anmärkningsvärt drag i den utformning, som utskottet gav JO-ämbetet,
är den självständiga ställning, som ombudsmannen fick icke blott i förhållande
till regeringen utan även i förhållande till riksdagen själv. Han
har — såsom den förste ombudsmannen uttryckte saken — gjorts beroende
endast av lagen. Det betyder att han — bortsett från riksrättsåtal mot
statsråd och vissa andra undantag — icke får direktiv om vilka ärenden
han skall taga upp. Icke heller är det någon i riksdagen som söker påverka
ombudsmannen att vid prövningen av de särskilda ärendena handla i den
ena eller andra riktningen. Envar förstår vilket utomordentligt tillhygge
som JO-ämbetet skulle kunna vara i politiska strider. Det är då något i
grund enastående att kunna konstatera att en genomgång av ämbetets
samtliga årsberättelser icke ger det minsta stöd för att antaga att dylik
påverkan någonsin förekommit. Men icke nog med det. Om man bortser
från några ombudsmans val under första hälften av 1800-talet ha några
politiska synpunkter icke gjort sig gällande i valen; partierna ha vid valen
sökt enas om ombudsman. Klarare kan nog icke en demokratisk folkrepresentation
visa sin vilja att tjäna rättens sak. På så sätt har Sveriges riksdag
gjort vad som är möjligt för att skapa förutsättningar för att allmänheten
kan få förtroende för att ombudsmannens avgöranden ske utan politiskt
hänsynstagande.

Det är därför icke underligt att denna skapelse av den svenska riksdagen
— sedan den sent omsider blivit känd utanför Norden — väckt uppmärksamhet
utomlands. Särskilt under det sista året har det ideligen kommit
förfrågningar från alla delar av världen. Alla uttrycka sin beundran för den
rättskultur som 1809 års konstitutionsutskott visade genom JO-ämbetets
inrättande.

Hur ombudsmännen i sin verksamhet fullgjort sin uppgift kan envar
bilda sig en uppfattning om genom att taga del av de berättelser, som ombudsmännen
årligen avgivit. Väl upptaga äldre tiders berättelser till en bc -

516

tydande del redogörelser för ingripanden mot fel av tämligen bagatellartad
natur. Detta sammanhänger med att man förr, i motsats till vad nu är fallet,
åtalade alla fel, stora som små, och att alla åtal skulle redovisas i berättelserna.
Men dessa bära ock vittnesbörd om att ombudsmännen ingripit
även när det gällt väsentliga saker.

Främst har ombudsmännens verksamhet varit inriktad på frihetsberövanden
av olika slag. Årsberättelserna redogöra för otaliga ingripanden mot
frihetsberövanden som varit felaktiga i ett eller annat avseende, såsom obefogade
häktningsbeslut, felaktiga frihetsstraff och dylikt. Myndigheternas
respekt för den enskildes frihet var förr icke så stor. Årsberättelserna ge
många drastiska exempel härpå. Detta gällde icke minst administrativa
frihetsberövanden av lösdrivare och de fattiga stackare, som icke hade vad
man kallade »laga försvar». JO har även städse vakat över att häktade
snabbt ställts inför domstol. Det minsta dröjsmål härmed brukade förr föranleda
ansvar. Under tidernas lopp har JO gjort många framställningar till
regeringen om lagändringar för att skapa garantier för en skyndsam handläggning
av mål mot häktade. Instruktionsenligt har det vidare i alla tider
ålegat JO att besöka fängelser och anstalter och underrätta sig om de intagnas
förhållanden. Vid en sådan inspektion av gäldstuguhäktet i Stockholm
1825 hittade JO en bryggare som hållits häktad där sedan 1803 i avbidan
på högsta domstolens dom i anledning av anförda besvär. Besvärshandlingarna
hade inkommit till justitierevisionen redan i april 1805, men
kommit bort; och målet blev därför utan vidare avfört ur diariet. Ingen på
fängelset ansåg sig skyldig att efterhöra anledningen till att det aldrig kom
någon dom.

En allmän rättighet, för vars värnande gångna tiders ombudsmän gjort
en verklig insats, är församlingsfriheten. Under slutet av 1800-talet och början
av 1900-talet förekom det i stor utsträckning att myndigheter — oftast
magistrater — olagligen förbjödo anmälda möten, vid vilka skulle hållas
föredrag, som myndigheterna förmodade vara alltför radikala och därför
olämpliga för allmänhetens öron. Exempelvis förbjöd magistraten i Linköping
1887 Knut Wicksell att tala över ämnet »Om folkökningen i Sverige
och dess faror för det allmänna välståndet och för sedligheten». Under de
politiskt oroliga åren under 1900-talets första decennier nödgades JO vid
otaliga tillfällen genom åtal inskrida mot dylika kränkningar av församlingsfriheten,
befogenhetsöverskridanden och utnyttjande av tjänsteställning
för politisk propaganda. Nu — när statsmakterna överväga att införa
enkammarsystem — kan det vara av intresse att erinra om ett av JO väckt
åtal mot en poliskommissarie i Hälsingborg för det han den 1 maj 1913 förbjöd
anordnarna av ett demonstrationståg att i tåget föra en fana med inskriptionen
»Bort med första kammaren». Kommissarien ansåg denna inskription
hotfull eller åtminstone pockande och anstötlig.

Vidare ha ombudsmännen haft anledning att ägna sin uppmärksamhet

517

åt tryckfriheten; bl. a. riktade en ombudsman ett visserligen ogillat men
icke obefogat åtal mot presidenten, vice-presidenten och tre andra ledamöter
i Svea hovrätt för att den skulle ha felaktigt prövat ett tryckfrihetsåtal mot
assessorn Crusenstolpe och dömt honom för majestätsförbrytelse.

För att fullständiga bilden av vad som särskilt varit föremål för ombudsmännens
intresse må nämnas att ämbetet under hela sin tid haft anledning
att ständigt ingripa mot lokala regleringar, som saknat stöd av lag eller
eljest obehörigen inskränkt medborgarnas rörelsefrihet. Exempelvis blev
en länsstyrelse åtalad för att den förordnat om tillsättande av ordningsmän
i alla socknar, vilka skulle ha till uppgift att hålla uppsikt på makars, barns
och föräldrars eniga sammanlevnad och till kyrkorådet anmäla förbrytelser
häremot. — Naturligtvis har ämbetet ständigt haft att ingripa mot översitteri
o. d. från tjänstemännen. Sådant hörde förr till vardagligt arbete
för JO men är numera mycket mera sällsynt.

Det är givet att ombudsmännen i sin verksamhet ständigt uppmärksamma
brister i lagstiftningen. En av ämbetets viktigaste uppgifter har varit
att rikta statsmakternas uppmärksamhet på dylika brister. Varje år har
till regering och riksdag avlåtits ett flertal framställningar. Det har sitt kulturhistoriska
intresse att ta del av dessa förslag till lagändringar, som bl. a.
avsett sådana saker som avskaffande av stockstraff, prygelstraff och kyrkoplikt.
Ofta ha dessa framställningar avslagits av både riksdag och regering,
men sådant har icke avhållit ombudsmännen från att återkomma med
samma förslag både två och tre gånger. Över huvud bör man ha klart för
sig att ämbetets verksamhet ständigt haft en klart positiv inriktning. Det
har icke gällt att bara beivra fel och skaffa förfördelade rätt; ämbetets verksamhet
har främst varit och är inriktad på att förekomma fel genom att
verka för en bättre praxis och bättre författningsbestämmelser till gagn
för allmänheten.

Det är väl måhända inte några stora, märkvärdiga saker som JO-ämbetet
kan blicka tillbaka på. Det har icke förekommit några väldiga upprensningar
bland korrumperade tjänstemän. Ej heller har ombudsmännens
verksamhet inneburit någon för dem riskfylld kamp mot orätt, helt enkelt
därför att sådant — om man bortser från sociala orättvisor utanför ämbetets
område — icke förekommit. Nej, ämbetets verksamhet har legat på
ett annat plan. De otaliga påminnelser om rättens innehåll, som under de
150 åren utgått från JO-expeditionen, ha nog — liksom droppen urholkar
stenen genom att ofta falla — haft sitt inflytande på det sätt, på vilket
tjänstemännen fullgjort och fullgöra sin verksamhet.

Om ämbetets verksamhet under de 150 åren motsvarat 1809 års riksdags
förväntningar kunna vi icke veta. Men ombudsmännen ha inte undandragit
sig att ingripa även i ömtåliga fall. Jag vill blott erinra om det åskväder
som urladdade sig på Stockholms slott, niir den ombudsman, som valdes
i dag för 150 år sedan, gick upp i högvakten på slottet för att besöka en

518

officer, som arresterats av kronprins Carl Johan, och instruktionsenligt
höra om anledningen till frihetsberövandet. Den gången fick väl JO efteråt
göra avbön. Bättre framgång hade ett ingripande i anledning av att Carl
Johan till stävjande av lönnbränning bland bönderna olagligen beordrade
länsstyrelsen i Örebro att mot en ersättning, som icke täckte kostnaden,
låta inkvartera soldater hos de bönder, som gjort sig skyldiga till sådan
hantering.

Icke heller ha ombudsmännen dragit sig för impopulära ingripanden.
När akademiska konsistoriet i Lund från universitetet relegerade en magister,
vilken utgav tidningen Fäderneslandet, som bara innehöll skandalartiklar,
var det en åtgärd som alla gillade. Men dåvarande JO drog sig icke
för att åtala samtliga professorer för att de straffat magistern för innehållet
i tryckt skrift i annan ordning än tryckfrihetsförordningen angav; ett åtal
som utfördes, oaktat konsistoriets beslut i administrativ ordning fastställts
först av universitetskanslern, som då var kronprins Carl, och därefter av
Kungl. Maj:t.

När den förste ombudsmannen — Lars August Mannerheim — avgick,
sade han att han i sitt arbete aldrig provocerat regeringens missnöje eller
sökt allmänhetens gunst. Det senare var sant; det förra innebar en lätt överdrift.
Alltsedan Mannerheims dagar har det också varit tradition inom ämbetet,
att saklighet och återhållsamhet skola prägla ämbetets verksamhet.

JO-institutionen, sådan den utformades för 150 år sedan, synes alltjämt
ha en uppgift att fylla. När samhällsutvecklingen framtvingar, att det allmännas
uppgifter utsträcks till ständigt nya områden och medborgarna
härigenom bli alltmera beroende av det allmännas organ, är nog behovet av
ett ombudsmansämbete större än någonsin. JO-ämbetet bör alltså även i
fortsättningen — om det följer traditionerna alltifrån Mannerheims dagar
— kunna vara till gagn för medborgarna och i sin mån vid sidan av andra
medverka till rättssäkerhet och trivsel i samhället. Naturligtvis kräva nya
förhållanden en ständig anpassning. Men det är förunderligt att 1809 års
grundlagsskrivare kunde så utforma ämbetet att det alltjämt efter 150 år
är funktionsdugligt i ett samhälle som undergått en så genomgripande
utveckling.

Tal av ordföranden i första lagutskottet,
advokaten Ingrid Gärde Widemar

JO har gett oss en tillbakablick på sin 150-åriga institution, och vi har
fått en idé om vad denna svenska folkets klagomur betytt för den enskildes
rättstrygghet ända sedan ämbetets tillkomst och till våra dagar.

Min uppgift är närmast att försöka ge en bild av hur riksdagen själv sett
på sin ombudsman och hans ämbetsutövning. Har JO lyckats att bli den

519

garanti för lagarnas efterlevnad av domare och ämbetsmän som var huvudsyftet
med befattningens instiftande? För att se hur JO har lyckats med
sin uppgift får vi gå tillbaka till lagutskottets utlåtanden och riksdagens
behandling av dem.

Stora strider stod till en början om hur JO:s förvaltning skulle granskas.
Främst då vilket utskott som skulle handlägga granskningen. Till en början
delades denna uppgift mellan lagutskottet och konstitutionsutskottet. Sedan
konstitutionsutskottet enligt eget uttalande kommit till insikt om sin
olämplighet för granskningsuppgiften och att lagutskottet hade vida bättre
förutsättningar för denna uppgift, föreslog konstitutionsutskottet, att
granskningen i sin helhet skulle handhas av lagutskottet. Efter 1830 har
också dåvarande lagutskottet, sedermera första lagutskottet, handhaft
denna granskning. Så småningom började utskottet i sina utlåtanden utdela
betyg till JO, och det blev vanligt att utskottet utfärdade vitsordet
»nit, rättrådighet och självständighet», vilket sedan utbyttes mot »nit,
oväld och skicklighet». Vid 1870 års riksdag, då Fröman var JO, blev detta
uttryck föremål för kritik. Oväld och skicklighet ville man inte bestrida att
JO:s ämbetsutövning visat, men om nitet rådde olika mening. De som ansåg
att JO inte visat tillräckligt nit yrkade under riksdagsdebatten, att
utskottets utlåtande skulle med ogillande läggas till handlingarna. Detta
yrkande avslogs med 66 röster mot 65, vilket hade till följd att utlåtandet
lades till handlingarna utan något kammarens uttalande och »nitet» kvarstod
alltså i utskottets utlåtande. Frejdebetyget nit, oväld och skicklighet
utfärdades för JO varje år t. o. m. 1892. Därefter gjordes inga sådana uttalanden,
utan lagutskottets granskningsutlåtande gick blott ut på att det
icke förekommit anledning till anmärkning eller, i de fall då någon erinran
framställts, »icke i övrigt» förekommit anledning till anmärkning. Vid riksdagsbehandlingen
av lagutskottets utlåtanden har dock så sent som 1916
förekommit ett yrkande i andra kammaren om att lägga lagutskottets utlåtande
med ogillande till handlingarna. Detta föll, men mot en stark minoritet.
Numera går det mera fridsamt till även om vid åtskilliga tillfällen
förekommit diskussion om enstaka punkter i ämbetsberättelserna.

Om JO-institutionen gäller som om så många andra, att dess historia är
dess innehavares. Vår första JO, Mannerheim, kom från Riddarhuset och
var en kraftgestalt, som aktivt medverkade till Gustaf IV Adolfs avsättning
och som inte drog sig för att ta Karl XIV Johan i kragen. Han var
ordförande i konstitutionsutskottet och blev vald till JO med 34 röster av
47. Som de flesta mycket färgstarka personer hade han många både vänner
och ovänner, och såväl han som ämbetet utsattes för stark debatt under
hans tid. Vid valet av honom till JO blev han bl. a. angripen för att han
icke hade tillräckliga juridiska kvalifikationer, och man gjorde gällande,
att han inte var kompetent, då han aldrig varit verksam på den juridiska
eller domarbanan. Då det gäller JO:s kompetens, måste man komma ihåg,

520

att det stadgas, att han skall vara lagkunnig, besitta lagkunskap som uttrycket
låter, men att man icke ställt upp något kompetenskrav om juristeller
domarutbildning för JO.

Efter Mannerheim har dock endast jurister valts till ämbetet. I den
långa raden av JO vill jag nämna Theorell, som innehade ämbetet på 1850-talets mitt. Han var ytterligt särpräglad och verksam på de mest skilda
områden i sin utövning av ämbetet. Han omtalas i brev från den tiden som
»Riksens ständers markatta». Hans tidigare verksamhet hade mera varit
journalistens och advokatens. Då han misstrodde högsta domstolen, ägnade
han stor del av sin ämbetstid åt en granskning av högsta domstolens
domar. Han utövade sin granskning med sådan frenesi, att det närmast kom
att likna förföljelse, vilket föranledde lagutskottet att i ett av sina utlåtanden
uttala, att JO visserligen måste anses ha frihet att granska högsta
domstolens rättskipning, men att dock en större varsamhet och grannlagenhet
torde kunna iakttagas i sättet för utövningen av denna frihet.
Theorells verksamhet i denna del är ett exempel på att JO inte har dragit
sig för att kontrollera även rättskipningen på det högsta planet.

Fröman var JO mellan 1861—1884, alltså 23 år, och är den som längst
innehaft ämbetet. Han var prototypen för den lugne, balanserade juristen
med framstående kunskaper och bidrog i hög grad till att stärka ämbetets
ställning.

En annan av de mera framstående i JO-raden är Berndt Hasselrot, som
drevs av ett oavlåtligt brinnande intresse för juridiska spörsmål av de mest
olika slag och som utgav en mångfald skrifter av hög kvalitet.

Under vissa perioder har det varit stor omsättning på JO-posten, vilket
bl. a. tyder på att arbetsuppgiften har varit krävande. Flertalet JO har
erhållit andra förnäma poster, justitieråd eller hovrättspresidenter t. ex.
Andra har lämnat posten, därför att de inte blivit omvalda. Men också
döden har ryckt bort många mitt under deras ämbetsutövning. Ehrenborg
t. ex. drabbades av blodstörtning endast en månad efter det han blivit
vald till JO 1823, då han som JO utförde åtal inför riksrätten. Liknande
öde drabbade Poignant. Han valdes till JO den 6 september 1834 och avled
redan dagen därpå.

Jag kan inte här nämna alla, som har innehaft JO-ämbetet, men samtliga
har varit mycket framstående och skickliga män eller som det heter i R. F.
för utmärkt redlighet kända medborgare.

Vi har förmånen att här i kväll ha hos oss inte bara den nuvarande innehavaren
av JO-ämbetet utan också ett flertal tidigare innehavare och deras
ställföreträdare. Även om det — på grund av den praxis som utvecklat sig
— i lagutskottets utlåtanden över Edra ämbetsberättelser inte framkommit
några erkännanden för den gärning Ni utfört och även om utlåtandena utan
debatt har lagts till handlingarna, kan jag försäkra Er, att det i riksdagen
funnits och finns en mycket stor uppskattning av det sätt på vilket Ni alla

521

handhaft Eder uppgift att utöva tillsyn över lagars och författningars efterlevnad.

I det här sammanhanget vill jag också särskilt understryka betydelsen
av att ämbetet ända sedan sin tillkomst icke utnyttjats politiskt och detta
trots att åtskilliga JO — i varje fall tidigare — varit ledamöter av riksdagen
och alltså partipolitiskt engagerade. Jag tror att den ställning över
partierna som JO har intagit har bidragit till att skapa det odelade förtroende
för honom, som finns hos allmänheten och som man mycket ofta får
belägg för.

De senare årens ämbetsberättelser ger exempel på hur nödvändigt det
alltjämt är att hos myndigheter och domstolar bevaka respekten för den
enskildes frihet och mänskliga rättigheter. Helt nyligen förekom ett fall,
där JO ingrep mot en domare bl. a. på grund av dennes uttalanden till vittnen
och parter, vilket föranledde åtal för tjänstefel. JO uttalade i det sammanhanget
bl. a., att det skett »ett uppenbart åsidosättande av lagens och
humanitetens bud» samt att vederbörande »på ett anmärkningsvärt sätt
åsidosatt den takt och grannlagenhet vid val av uttryckssätt, som ålagts
honom som domare». Det visar att JO väl följer med tidens krav på humanitet
och mänsklighet, vilket är alldeles särskilt viktigt i en tid då vi fått
uppleva så mycket våld och brutalitet.

Vår JO-institution har också väckt uppmärksamhet i andra länder och
har tjänat som förebild för motsvarande ämbeten i Finland och Danmark.
I Norge behandlar man f. n. en proposition om att inrätta ett JO-ämbete,
och i England är man mycket intresserad. Även i Indien har man funderat
på att inrätta ett JO-ämbete, detta i första hand för att motverka korruption
bland ämbetsmännen.

Vi är tacksamma och glada, att vi just i dag på 150-årsdagen av ämbetets
tillkomst valt JO för nya fyra år, och vi önskar honom all lycka i hans fortsatta
arbete, som vi skall följa i första lagutskottet med samma intresse
som hittills.

Jag skall sluta med att erinra om ett uttalande av första lagutskottet
för 100 år sedan, då JO-ämbetet fyllde 50 år: »Institutionen är ett av uttrycken
för den omsorg om lagarnas helgd och den ömtålighet för maktmissbruk
som är ett egendomligt karaktärsdrag hos det svenska folket. Det
är ett nationens levande valspråk, som innebär även det att land skall med
lag byggas. Djup är därför betydelsen av detta ämbete, högt det kall att
vara ett fritt folks ombud vid värnandet av dess heligaste rättigheter.»

522

Bilaga II

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maji anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1960 och
vari under år 1960 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majis prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling

1. 1939 den 30 december (nr 744), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Sedan byggnadsborgenärsutredningen den 10 september 1946 avlämnat betänkande
med förslag till lag om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran m. m.
samt yttranden över betänkandet inhämtats, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Efter det åt en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig uppdragits att
undersöka frågan om en omarbetning av lösöreköpsförordningen, har den sakkunnige
i april 1944 avlämnat en promemoria i ämnet. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 19-12 den 30 december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Lagberedningen har den 10 september 1960 avlämnat förslag till jordabalk m. m.
Förslaget är föremål för remissbehandling. (Justitiedepartementet.)

4. 1944 den 15 juni (nr 357/1943), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter.

Angående vidtagen åtgärd beträffande Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla, se ämbetsberättelsen 1953 s. 477. Beträffande ärendet i övrigt har en
inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig i juli 1957 överlämnat en promemoria.
Genom beslut den 21 oktober 1960 har Kungl. Maj:t uppdragit åt en
inom justitiedepartementet tillkallad person att åvägabringa och leda förhandlingar
om en avveckling av rekognitionsavgifterna till Danviks hospital.
(Justitiedepartementet.)

523

5. 1945 den 22 juni (nr 244), angående åtgärder för vinnande av bättre
kommunikation mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

Sedan 1951 års rättegångskommitté den 13 oktober 1952 avlämnat promemoria
angående kommissionärsväsendet vid domstolarna m. m., över vilken promemoria
yttranden avgivits av olika myndigheter och sammanslutningar, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1945 den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. m.

I vad skrivelsen avsåg ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 22 juni
1939 om villkorlig dom har ärendet avskrivits genom Kungl. Maj:ts beslut den
26 november 1948. Rörande den fråga — samverkan med främmande makter beträffande
övervakning av villkorligt dömda — som skrivelsen i övrigt avser,
pågå överläggningar mellan de nordiska länderna. (Justitiedepartementet.)

7. 194.6 den 27 december (nr 623/1945 och 494/1946), angående allmän åklagares
åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Ärendet överväges i samband med den strafflagsreform som förberedes inom
justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

8. 1947 den 31 oktober (nr 219/1945), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till
fulla gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda
böter.

Ärendet överväges i samband med den strafflagsreform som förberedes inom
justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

9. 1949 den 22 augusti {nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Ärendet, som delvis slutbehandlats, se ämbetsberättelsen 1956 s. 368, är i övrigt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

10. 1949 den 11 november (nr 553/1948), angående arkivfotografering av fastighetsböcker.

Ärendet vilar i avvaktan på lösningen av vissa principfrågor. (Justitiedepartementet.
)

11. 1950 den 30 oktober (nr 173/1949), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

Lagberedningen har den 10 september 1960 avlämnat förslag till jordabalk m. m.
Förslaget är föremål för remissbehandling. (Justitiedepartementet.)

12. 1950 den 30 november (nr 124), angående åtgärder till säkerställande av
att den, som genom myndighets försorg skall inställas till förhandling
inför domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.

Skrivelsen överlämnades den 26 juni 1951 till 1951 års rättegångskommitté.
Kommittén har ännu ej slutfört sitt uppdrag. (Justitiedepartementet.)

524

13. 1954- den 2 december (nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

Sedan 1951 års rättegångskommitté den 26 november 1958 avlämnat betänkande
med förslag till lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1958: 40), har ärendet
varit föremål för remissbehandling. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Justitiedepartementet.)

14. 1954 den 20 december (nr 459/1952 och 454/1953), angående införande
av rätt att fullfölja talan mot statens hyresråds beslut i vissa fall.

Sedan statens hyresråd avgivit yttrande över framställningen, överlämnades
ärendet den 5 maj 1955 till hyresregleringskommittén. I sitt den 18 oktober
1955 avgivna betänkande IV om hyresregleringens avveckling m. m. (SOU
1955:35) har kommittén funnit, att den ifrågasatta besvärsmöjligheten icke bör
införas. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

15. 1955 den 23 december (nr 209), angående förtydligande av stadgandet i
18 § tredje stycket instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna
om stadsfiskals skyldighet att utom tjänstetid vara tillgänglig för
mottagande av brådskande meddelanden.

Skrivelsen är föremål för övervägande inom riksåklagarämbetet. (Justitiedepartementet.
)

16. 1951 den 16 mars (nr 304/1956), angående bättre tillgodoseende av
skyddskonsulents behov av kännedom om den, som dömts villkorligt
med övervakning utan att personundersökning ägt rum i målet, m. m.

Ärendet överväges i samband med den strafflagsreform som förberedes inom
justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

17. 1957 den 18 mars (nr 50/1955), angående vissa jävsfrågor inom civilförsvaret
m. m.

Sedan yttrande över skrivelsen inhämtats från Sveriges civilförsvarsförbund,
är ärendet föremål för övervägande inom inrikesdepartementet. (Inrikesdepartementet.
)

18. 1957 den 5 november (693/1956), angående den i 13 § lagen om fri rättegång
stadgade återbetalningsskyldigheten i vissa fall för part, som åtnjutit
fri rättegång.

19. 1957 den 28 november (nr 919), angående brist i 24 § lagen den 4 juni
1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Inrikesdepartementet.)

20. 1958 den 15 jebruari (nr 510/1957), angående behovet av förtydligande
bestämmelser rörande begreppet tättbebyggt område i vägtrafikförordningen.

Ärendet är föremål för remissbehandling. (Kommunikationsdepartementet.)

21. 1958 den 19 april (nr 647/1956), angående ändrade bestämmelser rörande
tillkännagivande av beslut om tjänstetillsättning.

Sedan besvärssakkunniga avgivit yttrande över framställningen, är densamma
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

525

22. 1958 den 22 november (nr 331/1956), angående förtydligande av stadgandet
i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär till
ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

23. 1958 den 3 december (nr 501/1957), angående samordnande av domstolarnas
och barnavårdsnämndernas verksamhet beträffande lagöverträdare,
som fyllt 18 men ej 21 år.

Kungl. Maj:t har den 26 augusti 1960 beslutat inhämta lagrådets utlåtande
över ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till brottsbalk. I förslaget
behandlas jämväl de frågor, som avses i skrivelsen. (Justitiedepartementet.)

24. 1958 den 17 december (nr 633/1958), angående behovet av ändring i 8 §
lagen om tillsyn över stiftelser i syfte att undvika att stiftelse, i vars styrelse
landshövding eller avdelningschef vid länsstyrelse ingår som ledamot,
skall stå under tillsyn av samma länsstyrelse.

Sedan utlåtanden över skrivelsen inhämtats från justitiekanslersämbetet och
riksräkenskapsverket, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

25. 1958 den 27 december (nr /07/1957), angående behovet av närmare bestämmelser
rörande jäv med avseende å föreningsombud och revisorer
inom Konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt Svenska bostadskreditkassan
m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

26. 1959 den 2 mars (nr 100//1957), angående behovet av närmare anvisningar
om vad polischef har att iakttaga med avseende å polispersonalens
vidareutbildning.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Inrikesdepartementet.)

27. 1959 den 18 juni (nr 88//1957), angående straffriförklarades sjukförsäkringsförmåner
i vissa fall.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

28. 1959 den 6 november (nr 75), angående ersättning åt enskild person för
skada, som uppkommit därigenom att en i lagsökningsmål ingiven växel
av misstag utlämnats till obehörig.

Genom beslut den 29 januari 1960 tillerkändes vederbörande ersättning med av
JO föreslaget belopp, varigenom ärendet var slutbehandlat. (Justitiedepartementet.
)

29. 1959 den 1 december (nr 922/1957), angående ändring av nykterhetsvårdslagen
i syfte bl. a. att tillgodose behovet av klara bestämmelser om
befogenhet för polisen att under erforderlig tid för utredning kvarhålla
alkoholmissbrukarc, som misstänkes vara farlig.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

30. 1959 den 12 december (nr 981/1958), angående tillhandahållande av tillräckliga
medel för domsagornas expenser.

I statsverkspropositionen den 4 januari 1960 föreslogs en höjning av expensanslaget
med 81 000 kronor, vilket förslag bifölls av riksdagen. Ärendet var därmed
slutbehandlat. (Justitiedepartementet.)

526

31. 1959 den 12 december (nr 166), angående förtydligande av 60 § första
stycket utlänningskungörelsen.

Anmäld och slutbehandlad den 15 januari 1960, varvid författning utfärdades
(SFS nr 2). (Inrikesdepartementet.)

32. 1959 den 11* december (nr 61b), angående införande i förordningen om
explosiva varor av föreskrift om befogenhet för polismyndighet att vid
fara för missbruk provisoriskt omhändertaga explosiv vara.

Skrivelsen överlämnad till kommerskollegium för att övervägas i samband med
där pågående översyn av förordningen om explosiva varor. (Handelsdepartementet.
)