Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1961

Nr 202

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
undanförsel och förstöring, m. m.; given Stockholms
slott den 10 november 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om undanförsel och förstöring; och

2) lag om upphävande av lagen den 14 oktober 1939 (nr 726) angående
skyldighet att meddela uppgifter om kostnader för krigsleveranser.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro;

BERTIL

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelserna i 1944 års civilförsvarslag rörande
undanförsel och förstöring —- vilka enligt övergångsstadgande till 1960
års civilförsvarslag gäller intill dess särskild lagstiftning i ämnet kommer
till stånd — skall ersättas med en lag om undanförsel och förstöring.

Lagförslaget bygger väsentligen på gällande lagstiftning. Föreslagna ändringar
syftar till att anpassa lagreglerna efter nu rådande förutsättningar,
främst betingade av den vapentekniska utvecklingen och planerna på omfattande
utrymningar. Liksom hittills föreslås den grundläggande författningen
få karaktär av ramlagstiftning av beredskapsnatur, avsedd att kompletteras
med tillämpningsföreskrifter och med anvisningar, vilka lätt kan
ändras efter utvecklingens krav. I enlighet härmed innehåller den föreslagna
lagen i huvudsak de allmänna riktlinjerna för undanförsel och förstöring
med angivande av åtgärdernas ändamål, förberedande och utförande samt
ersättningsprinciper.

Den nya lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1962.

Vidare föreslås i propositionen, att lagen angående skyldighet att meddela
uppgifter om kostnader för krigsleveranser upphäves.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 202

Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1961

Förslag

till

Lag om undanförsel och förstöring

Härigenom förordnas som följer.

Undanförsel

1 §•

För att förhindra, att varuförråd, maskiner, boskap, fordon, fartyg, arkivalier,
böcker, konstverk och kulturhistoriska föremål ävensom annan egendom
av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna
genom krigshandlingar förstöras eller annorledes gå förlorade eller för att nå
en från beredskapssynpunkt ändamålsenligare geografisk fördelning av egendom
av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, äger Konungen eller
den myndighet Konungen bestämmer vid krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, besluta, att sådan egendom skall föras från den plats där den finnes
till annan förvaringsplats (undanförsel). Dylikt beslut må ock avse förflyttning
av viss industriell eller annan verksamhet av betydelse som ovan
sagts.

Påkallas eljest av utomordentliga förhållanden undanförsel för ändamål
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke besluta
därom.

Egendom må ej utan tillstånd eller på andra villkor än dem som angivas
i tillståndet flyttas från den plats dit egendomen undanförts. Vad nu sagts
skall icke utgöra hinder för distribution av egendomen i försörjningssyfte
eller förflyttning som eljest är förenlig med undanförselns ändamål.

2 §•

För det ändamål och i den ordning som i 1 § sägs kan föreskrivas, att egendom
som avses i nämnda lagrum ej må föras till visst område av riket eller
ock må föras till visst område allenast efter tillstånd och på villkor, som angivas
i tillståndet.

3 §•

Har beslut om undanförsel meddelats, åligger det ägare eller innehavare
av egendom, som omfattas av beslutet, att, där ej annat angivits, ombesörja
undanförseln och därvid ställa sig till efterrättelse de bestämmelser rörande
denna, som må hava meddelats. Möter hinder att ombesörja undanförseln.
skall anmälan härom ofördröj ligen göras till länsstyrelsen i det län där egendomen
finnes eller, om annan myndighet påfordrat undanförseln, till denna
myndighet.

Ägaren eller innehavaren är skyldig att medverka vid förberedande åtgärder
för undanförseln ävensom att, då myndighet ombesörjer undanförseln,
lämna nödigt biträde vid dess genomförande.

4§.

För transport av egendom, som dess ägare eller innehavare verkställt till
fullgörande av beslut om undanförsel, så ock för medverkan vid förberedande
åtgärder eller biträde vid undanförselns genomförande utgår ersättning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

statsmedel i den mån särskilda omständigheter ej annat föranleda. Har kostnad
eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av undanförsel och
står kostnaden i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden kan hava
medfört för honom, är han för sådan kostnad berättigad till skälig ersättning
av statsmedel.

Har egendom undanförts genom myndighets försorg, är ägaren eller innehavaren
pliktig att återgälda myndigheten kostnaden härför i den mån han
enligt vad i första stycket sägs skolat svara för kostnaden, därest han själv
verkställt transporten. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om kostnad, som myndighet haft för vård av undanförd egendom.

Anspråk på ersättning enligt första stycket prövas i den ordning som är
stadgad beträffande rekvisition för krigsmaktens behov.

Förstöring

5 §•

Föreligger trängande fara för att egendom av beskaffenhet, att fiendens innehav
därav skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar, skall
falla i fiendens hand och möter hinder mot undanförsel av egendomen, äger
Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer föreskriva, att egendomen
skall förstöras eller eljest försättas ur brukbart skick (förstöring).

6 §•

Vad i 3 § är stadgat om undanförsel skall i tillämpliga delar gälla beträffande
förstöring.

För medverkan vid förberedande åtgärd för förstöring skall ersättning av
statsmedel utgå efter vad i 4 § sägs.

Särskilda bestämmelser
7 §•

Har beslut om undanförsel eller förstöring meddelats, äger myndighet,
som Konungen bestämmer, taga i anspråk markområden, byggnader, utrymmen,
transportmedel och materiel ävensom vad eljest må finnas erforderligt
för fullgörande av uppgift enligt denna lag, och skall därvid vad i
allmänna förfogandelagen stadgas äga tillämpning.

8 §•

Med dagsböter eller fängelse eller, om omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med straffarbete i högst två år straffes

1. den som med vetskap om att beslut om undanförsel meddelats underlåter
att verkställa undanförsel eller verkställer undanförsel i strid mot därom
givna bestämmelser eller bryter mot 1 § tredje stycket eller underlåter
att iakttaga i 3 § föreskriven anmälningsskyldighet; samt

2. den som med vetskap om att föreskrift meddelats jämlikt 2 § bryter
mot förbud, som genom föreskriften meddelats, eller underlåter att iakttaga
villkor, som jämlikt nämnda lagrum uppställts.

Har någon övertygats om gärning, som enligt denna paragraf är belagd
med straff, må rätten, i den mån det finnes skäligt, förklara egendom, som
undanhållits genom gärningen, förverkad till kronan eller, om egendomen
ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att till kronan utgiva ersättning för
egendomens värde.

4 Kungl. Maj. ts proposition nr 202 år 1961

9 §•

Mot beslut, som enligt 1, 2, 3 eller 5 § eller 6 § första stycket meddelats av
annan än Konungen, må talan icke föras.

10 §*

Om förhållanden, som avses i denna lag, äger Konungen meddela särskilda
föreskrifter, såvitt angår anläggningar eller byggnader, som äro avsedda
för krigsmaktens behov, kommunikationsverk eller andra verk samt
företag eller inrättningar av större omfattning eller särskild beskaffenhet.

11 §•

Konungen äger föreskriva särskilda åtgärder, ägnade att underlätta genomförandet
av undanförsel och förstöring, ävensom i övrigt meddela de
närmare bestämmelser som erfordras för tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.

Genom denna lag upphöra bestämmelserna i 40—43 och 66—68 §§ civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 jämte till dessa paragrafer anslutande bestämmelser
i 9 kap. samma lag att gälla.

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 14 oktober 1939 (nr 726) angående skyldighet
att meddela uppgifter om kostnader för krigsleveranser

Härigenom förordnas, att lagen den 14 oktober 1939 angående skyldighet
att meddela uppgifter om kostnader för krigsleveranser skall upphöra
att gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 27 oktober 1961.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om ny lagstiftning
rörande undanförsel och förstöring, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

I samband med omorganisationen av civilförsvaret beslöts att ansvaret
för planläggning och verkställighet av undanförsel och förstöring av egendom
skulle överföras från civilförsvaret till det ekonomiska försvaret. Som
en följd härav innehåller civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74) och
civilförsvarskungörelsen den 27 maj 1960 (nr 377), vilka båda författningar
trädde i kraft den 1 juli 1960, till skillnad från motsvarande äldre författningar
icke några stadganden om undanförsel och förstöring. I övergångsbestämmelserna
till de nya författningarna har emellertid meddelats föreskrifter
av innebörd, bland annat, att hittillsvarande regler om undanförsel
och förstöring skall gälla intill dess särskild lagstiftning i ämnet kommit
till stånd, att gällande organisationsplaner skall lända till efterrättelse intill
dess nya planer upprättats samt att vissa uppgifter, som på ifrågavarande
område tidigare fullgjorts av civilförsvarsstyrelsen, överflyttas på riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap.

På grundval av en inom riksnämnden verkställd utredning rörande nuvarande
målsättning och förutsättningar för undanförsel och förstöring har
nämnden — efter samråd med överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, statens
jordbruksnämnd och medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd —
utarbetat och med skrivelse den 20 mars 1961 överlämnat förslag till lag
om undanförsel och förstöring samt förslag till kungörelse om undanförsel
och förstöring.

Över riksnämndens skrivelse med därvid fogade författningsförslag har,
efter remiss, yttranden avgivits av hovrätten för Västra Sverige, kommerskollegium,
järnvägsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, riksarkivet,
krigsarkivet, kungl. biblioteket, riksantikvarieämbetet och statens

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

historiska museum, nationalmuseum, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län, samtliga
civilbefälhavare, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges redareförening
samt Kooperativa förbundet.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i
Malmöhus län och civilbefälhavaren i första civilområdet samt länsstyrelsen
i Kopparbergs län och civilbefälhavaren i femte civilområdet har avgivit gemensamma
yttranden.

Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden från handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle. Civilbefälhavaren i andra
civilområdet —- som i ärendet samrått med länsstyrelsen i Jämtlands län
■— har bifogat utlåtanden från länsstyrelserna i Gävleborgs län och Västernorrlands
län. Riksarkivet har bilagt yttrande från landsarkivarien i Uppsala.

Civilbefälhavaren i tredje civilområdet har upplyst, att länsstyrelserna i
Hallands och Älvsborgs län av honom beretts tillfälle att yttra sig i ärendet
men ej funnit anledning därtill.

Efter överarbetning av riksnämndens lagförslag föreligger nu ett inom
handelsdepartementet upprättat förslag till lag om undanförsel och förstöring.
Frågan om tillämpningskungörelse till lagen kommer sedermera att
behandlas i vederbörlig ordning. Med hänsyn till föreliggande samband mellan
lag och kungörelse och då vissa väsentliga synpunkter berör båda författningsförslagen
synes det emellertid lämpligt att i den följande framställningen
ta upp också en del spörsmål, som närmast är av intresse på
tillämpningsplanet. Mot denna bakgrund torde vid protokollet även få fogas
riksnämndens lagförslag och förslag till kungörelse (Bilaga B).

I detta sammanhang vill jag vidare upptaga en av riksnämnden gjord
framställning om upphävande av lagen angående skyldighet att meddela
uppgifter om kostnader för krigsleveranser. Förslag härom har riksnämnden
— efter samråd med chefen för försvarsstaben, arméintendentur-, armétyg-.
marin-, flyg- och fortifikationsförvaltningarna, försvarets sjukvårdsstyrelse,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd samt statens jordbruksnämnd
— framlagt i en den 18 oktober 1956 dagtecknad skrivelse.

II. Förslag till lag om undanförsel och förstöring
Gällande bestämmelser

De grundläggande stadganden angående undanförsel och förstöring, vilka
under en övergångstid fortfarande gäller, återfinnes i 5 kap. 40—43 §§, 7
kap. 66—68 §§ och 9 kap. civilförsvarslagen den 15 juli 19H samt i 7, 10
och 11 kap. civilförsvarskungörelsen den U september 19U. Vad i 66 och
68 §§ civilförsvarslagen sägs om civilförsvarsmyndighet gäller dock numera

Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1961

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och länsstyrelse samt efter
riksnämndens bestämmande i fråga om medverkan vid förberedande
åtgärder för undanförsel eller förstöring — armétygförvaltningen, medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd och statens jordbruksnämnd; vad
i civilförsvarskungörelsen stadgas om civilförsvarsstyrelsen och om civilförsvarschef
gäller riksnämnden respektive länsstyrelsen.

Undanförsel avser enligt 40 § 1944 års civilförsvarslag att förhindra,
att varuförråd, maskiner, boskap, fordon, fartyg och annan egendom av
betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna
genom fiendens åtgöranden förstöres eller annorledes går förlorade. För sådant
ändamål äger Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer
vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, föreskriva, antingen
att egendomen skall bortföras till civilförsvarsområde med mindre utsatt
läge (bortförande) eller att egendomen skall inom civilförsvarsområde flyttas
till annan förvaringsplats eller fördelas å flera sådana (utspridning).
Bortförande och utspridning benämnes gemensamt undanförsel. Beslut om
undanförsel må också avse vad som tillverkas eller eljest framvinnes efter
beslutets meddelande. Till undanförsel hänföres i lagen även förflyttning
från ort till annan av viss industriell eller annan verksamhet av betydelse
som ovan sagts.

Bortförd egendom må ej flyttas från det civilförsvarsområde, dit egendomen
enligt beslutet om bortförande förts, utan tillstånd av Kungl. Maj:t
eller av den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer eller pa andra villkor än
dem som anges i tillståndet (41 §).

För ändamål som i 40 § sägs äger Kungl. Maj:t eller den myndighet
Kungl. Maj :t bestämmer vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, föreskriva,
att egendom av beskaffenhet som avses i nämnda lagrum ej må föras
till visst område av riket eller ock må föras till visst område endast efter
tillstånd och på villkor som anges i tillståndet (42 §).

Har beslut meddelats om undanförsel av viss egendom, åligger det ägare
eller innehavare av egendomen att, om det i beslutet angivits eller av (civilförsvars)
myndighet påfordras, själv ombesörja undanförseln och därvid
ställa sig till efterrättelse de bestämmelser, som må ha meddelats. Möter
hinder att ombesörja undanförseln, skall anmälan härom ofördröjligen göras.
Ägaren eller innehavaren är skyldig att, om myndighet ombesörjer undanförseln,
lämna nödigt biträde. På anfordran av (civilförsvars)myndighet
är ägaren eller innehavaren skyldig att medverka vid förberedande åtgärder
för undanförseln (66 §).

För transport av egendom, som dess ägare eller innehavare verkställt till
fullgörande av beslut om undanförsel, samt för biträde som lämnats myndighet
med undanförsel eller med förberedande åtgärder härför, utgår ersättning
av statsmedel, i den mån ej omständigheterna annat föranleder. Har
kostnad eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av undanförsel
och står kostnaden i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden kan
medföra för honom, är han även för sådan kostnad berättigad till ersätt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 202 år 1961

ning av statsmedel efter vad som finnes skäligt. Har egendom undanförts
genom myndighets försorg och föreligger sådana omständigheter att, därest
ägaren verkställt transporten, han själv skolat svara för kostnaden, är han
pliktig att återgälda myndigheten kostnaden. Detta skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om kostnad, som myndighet haft för vård av undanförd
egendom. Till säkerhet för här avsedd fordran äger myndigheten att av egendomen
kvarhålla så mycket som svarar mot fordringen. Anspråk på ersättning
prövas i den ordning som är stadgad beträffande rekvisition för krigsmaktens
behov (67 §).

I 9 kap. civilförsvarslagen återfinnes bestämmelser om straff, vite, besvär
in. m. Kungl. Maj :t äger meddela vissa särskilda föreskrifter ävensom närmare
bestämmelser med avseende å tillämpningen av lagen (96—97 §§).

Jämlikt de i 1944 års civilförsvarskungörelse givna tillämpningsföreskrifterna
får under högsta civilförsvarsberedskap beslut om undanförsel m. m.
enligt 40—42 §§ civilförsvarslagen meddelas av (civilförsvarsstyrelsen).
Kan på grund av förbindelseavbrott eller av annan anledning beslut icke avvaktas,
äger länsstyrelse besluta i saken. Även eljest må länsstyrelse vid högsta
civilförsvarsberedskap besluta om verkställande av planlagt bortförande
inom länet. (Civilförsvarschef) kan under högsta beredskap meddela beslut
om verkställande av utspridning, som förutsättes i uppgjord specialplan
(61 §).

Beslut om undanförsel kan avse all egendom av viss beskaffenhet inom det
område beslutet gäller eller viss myckenhet därav eller viss angiven egendom.
I beslutet må föreskrivas, att egendomen skall föras till viss ort eller
visst område samt att undanförseln skall inom viss i beslutet angiven tid verkställas
genom ägarens eller innehavarens försorg (62 §).

Kap. 7, 10 och 11 civilförsvar skungörelsen innehåller i övrigt föreskrifter
om transport, uppläggning och vård av egendom, registrering, ersättningsfrågor
m. m. Det ankommer på (civilförsvarsstyrelsen) att fastställa och tillhandahålla
formulär till förelägganden och bevis samt andra handlingar
ävensom att i erforderlig mån utfärda anvisningar beträffande kungörelsens
tillämpning.

Föreskrifter av sist avsett slag har av civilförsvarsstyrelsen lämnats i »Anvisningar
för undanförsel av egendom» (AU) samt i cirkulär och skrivelser
till länsstyrelserna. Anvisningarna har, utom annat, gällt varuslag, kvantiteter,
inventering av förråd, upprättande av specialplaner, förvaringslokaler,
undanförselområden, arbetskraft, transportmedel och emballage.

Förstöring regleras i 43 § 1944 års civilförsvarslag. Föreligger trängande
fara för att egendom av beskaffenhet, att fiendens innehav därav skulle
väsentligen underlätta hans krigsansträngningar, skall falla i fiendens hand
och tillåter ej tiden att egendom undanföres eller möter hinder häremot till
följd av egendomens beskaffenhet eller på grund av brist på transportmedel
eller andra därmed jämförliga förhållanden, äger Kungl. Maj :t eller den myndighet
Kungl. Maj :t bestämmer föreskriva, att egendomen skall förstöras eller
eljest försättas ur brukbart skick.

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

Förut omnämnda bestämmelser i G6 § civilförsvarslagen rörande undanförsel
skall i tillämpliga delar gälla även beträffande förstöring, dock att vad
som där sägs om (civilförsvarsmyndighet) skall ha avseende jamval a militär
myndighet. För biträde med vidtagande av förberedande atgard for egendoms
förstöring skall ersättning av statsmedel utgå efter vad i 67 § lagen sags

i fråga om undanförsel (68 §). .

I början av 1940-talet vidtogs en del planläggningsåtgärder for förstöring
enligt anvisningar av överbefälhavaren och försörjningskommissionerna f jfr
civilförsvarsutredningens betänkande SOU 1958: 13, s. 198 f.). Provisoriska
anvisningar angående order om verkställande av förstöring har sedermera
utfärdats av civilförsvarsstyrelsen.

I ämbetsskrivelse till civilförsvarsstyrelsen den 23 maj 1947 har Kung .
Mai :t meddelat vissa bestämmelser rörande rätt för militär myndighet att
under högsta civilförsvarsberedskap för särskilda fall meddela civilforsvarsmyndighet
föreskrift om fullgörande av civilförsvaret åvilande uppgifter
fråga om bortförande och förstöring har därvid föreskrivits, att överbelälhavaren
och vissa andra militära chefer må, sedan beslut om bortförande eller
förstöring vederbörligen fattats, meddela föreskrifter om verkställigheten,
då så finnes särskilt påkallat ur militär synpunkt.

För undanförsel och förstöring gäller i vissa avseenden särskilda bestämmelser.
Från civilförsvarskungörelsens föreskrifter kan enligt överbefälhavarens
bestämmande undantagas försvarsväsendet tillhöriga eller för dess rakning
avsatta förråd. Planläggning och verkställighet av undanförsel av flytande
bränslen och smörjmedel handhaves — efter anvisningar av riksnämnden
— av drivmedelscentralen, som är ett samarbetsorgan för nksnamnden
och vissa oljebolag och som bildats för att vid krig eller krigsfara svara för
distributionen m. m. av nämnda varor. Vissa särbestämmelser gäller vidare
för undanförsel och förstöring vid järnvägarna, statens vattenfallsverk och
vissa icke statliga kraftföretag, televerket, luftfartsverket och krigsmakten
(SFS 1948: 561—563 samt 1949: 29 och 103) ävensom för skyddande av arkivalier
och samlingar m. in. vid krig eller krigsfara (Kungl. Maj:ts cirkulär,
SFS 1939: 948).

Verkställighet av undanförselåtgärder kan, såsom förut framhållits, anbefallas
endast vid krig eller krigsfara. Dessförinnan kan vissa frivilliga åtgärder
vidtagas i syfte att på ett ur beredskapssynpunkt lämpligt sätt sprida
förråd in. m., s. k. skyddsplacering. I kungörelsen den 31 augusti 1949 om
skyddsplacering av varuförråd m. m. definieras skyddsplaceringen som frivilligt
uppläggande av varor å sådan ort eller plats, som erbjuder önskvärd
trygghet mot att varorna i händelse av krig genom fiendens åtgöranden förstöres
eller eljest går förlorade. Frågor rörande samordning av åtgärder för
skyddsplacering skall centralt handhavas av riksnämnden, som vid fullgörandet
av ifrågavarande uppgifter, i den mån så erfordras och kan ske, skall
samråda med chefen för försvarsstaben, civilförsvarsstyrelsen, sjukvårdsberedskapsnämnden
och statens jordbruksnämnd. Det åligger riksnämnden,
sjukvårdsberedskapsnämnden och jordbruksnämnden att beträffande varor,

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

som faller inom respektive myndigheters verksamhetsområden, verka för
skyddsplacering av sådana varuförråd, som med hänsyn till sin storlek och
varans art är av särskild betydelse för försvaret eller folkförsörjningen under
krig. Samråd skall därvid äga rum med vederbörande statliga eller kommunala
organ, näringsorganisationer samt industri-, import- och andra företag.
I mån av behov skall anvisningar för skyddsplacering utarbetas. Befinnes
det, att skyddsplacering av visst varuförråd icke låter sig genomföra
på frivillighetens väg och anses det önskvärt att planlägga undanförsel eller
förstöring av varuförrådet, skall myndigheten göra anmälan därom till civilförsvarsslyrelsen.

Enligt Ingen den 26 juni 1948 om skyldighet för näringsidkare m. fl. att
biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap åligger
det ägare eller innehavare av industriell anläggning samt annan näringsidkare
att pa särskild anfordran av riksnämnden eller annan myndighet, som
Kungl. Maj :t förordnar, beträffande anläggningen eller rörelsen lämna de
uppgifter om personal, lokalförhållanden, maskinpark och annan utrustning
produktion och produktionsförmåga, förbrukning av elektrisk kraft, bränslen,
råvaror eller andra förnödenheter, lagerhållning, inköp, leveranser och
dylikt, vilka myndigheten finner erforderliga för planläggningen av rikets
ekonomiska försvarsberedskap, ävensom att i övrigt biträda vid denna planläggning.
Rätt att infordra uppgift eller påkalla biträde jämlikt lagen tillkommer
enligt kungörelse den 26 juni 1948 (nr 391) — förutom riksnämnen
armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen, marinförvaltmngen,
flygforvaltningen, försvarets förvaltningsdirektion, försvarets sjukvårdsstyrelse,
fortifikationsförvaltningen, arbetsmarknadsstyrelsen, sjukvardsberedskapsnämnden,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, lufttartsstyrelsen,
statens jordbruksnämnd, länsstyrelser och civilbefälhavare.

Med stöd av kungörelse den 30 december 1952 (nr 825) kan vederbörande
myndigheter under fredstid planlägga utnyttjande eller ianspråktagande vid
kng eller krigsfara av fastigheter och erforderliga förnödenheter.

Riksnämndens förslag

Riksnämnden erinrar om att 1953 års civilförsvarsulredning i sitt huvudbetänkande
»Civilförsvarets organisation» (SOU 1958:13, s. 183—200) behandlade
frågan om undanförsel och förstöring — därvid synpunkterna på
planläggning och genomförande väsentligen gällde det praktiska tillvägagångssättet
— samt att bestämmelser i ämnet upptogs i utredningens betänkande
den 30 september 1958 med förslag till civilförsvarslag m. in. (stencilerat).
Den grundläggande författningen avseende undanförsel och förstöring
bor enligt nämnden — liksom hittills varit fallet och även var innebörden
av civilforsvarsutredningens förslag, som nästan helt överensstämde
med stadgandena i 1944 års civilförsvarslag — lämpligen utformas som en
ramlagstiftning av beredskapsnatur. Lagreglerna bör ha sådan omfattning
och elasticitet, att med stöd av desamma alla erforderliga åtgärder kan vid -

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

tagas. I enlighet härmed bör, fortsätter riksnämnden, lagen i huvudsak innehålla
de allmänna riktlinjerna för undanförsel och förstoring med angivande
av åtgärdernas ändamål, förberedande och utförande, beslutanderatt samt
ersättningsprinciper. Vad i övrigt författningsmässigt kravs för fullgörandet
av skilda undanförsel- och förstöringsuppgifter torde få bestammas i administrativt
utfärdade tillämpningsföreskrifter och av vederbörande myndigheter
meddelade anvisningar.

Vid utarbetandet av författningsförslagen har riksnämnden stravat efter
att i möjligaste mån anknyta till gällande regler. Vissa omständigheter, såsom
den vapentekniska utvecklingen och de därav betingade planerna pa
omfattande utrymningar, har emellertid medfört, att delvis andra aspekter
än tidigare nu måste läggas på undanförselfrågorna.

Beträffande undanförselns syfte framhåller riksnämnden att
även hädanefter undanförsel synes böra komma i fråga blott vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig. Enligt gällande lagstiftning kan undanforsel
beslutas endast i syfte att bereda egendom bättre skydd mot krigshandlingar.
Skyddsändamålet torde alltjämt få anses vara det primara, ehuru
möjligheterna att genom undanförsel minska skaderiskerna blivit mindre
allteftersom nya och verksammare förstörelsemedel utvecklats. De omfattande
befolkningsomflyttningar som planeras torde å andra sidan komma att
medföra att försörjningssynpunkter i högre grad än tidigare bör få betydelse
såväl för undanförselns omfattning som för dess former och genomforande.
Den redan under normala förhållanden påtagliga ojämnheten i fråga om
försörjningsbetingelserna för olika delar av landet kommer nämligen att ytterligare
skärpas genom befolkningsomflyttningarna. Det synes därför nödvändigt
att möjlighet skapas att genomföra undanförsel i syfte att fa till
stånd en med hänsyn till folkförsörjningen ändamålsenligare geografisk fordelning
av viktigare förnödenheter även om därigenom någon reell förbättring
av skyddet icke nås.

I sammanhanget framhålles att hittillsvarande uppdelning av undanforselbegreppet
i »utspridning» av egendom, som sker inom ett begransat område,
och »bortförande», som avser längre förflyttningar, numera ter sig
mindre rationell. I nämndens förslag har därför termerna »utspridning» och
»bortförande» slopats och undanförsel använts såsom sammanfattande benämning
på de åtgärder, vilka kan komma i fråga. Detta anses dock icke böra
hindra att man, där så finnes erforderligt, i detalj anvisningar reglerar skilda
slag av undanförselåtgärder.

Vad angår tidpunkten för undanförsel uppger riksnämnden
att enligt gjorda uppskattningar den undanförsel, som kan komma att aktualiseras
vid krig eller krigsfara, kvantitativt sannolikt blir mycket omfattande.
Som regel torde det dessutom bli fråga om att föra varorna icke oväsentliga
sträckor. Det är vanskligt att närmare söka ange den tid som kan åtgå för att
genomföra en undanförsel exempelvis av en omfattning, som skulle kunna
anses tillfredsställande i ett läge där slutlig utrymning genomförts. Gjorda
beräkningar tyder emellertid på att det under gynnsamma omständigheter

Kangl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

skulle åtgå åtminstone flera veckor. Man torde få räkna med, fortsätter riksnämnden,
att möjligheterna att under krig vidta undanförselåtgärder blir
ganska begränsade, särskilt i ett initialskede på grund av den konkurrens om
transportmedlen, som då torde uppstå. Undanförsel bör därför i görligaste
män genomföras före mobilisering och utrymningar. Det synes således angeläget
att beslut om undanförsel kan fattas i ett relativt tidigt skede. Begreppet
»krigsfara» i 1 § lagförslaget får följaktligen icke ges en alltför snäv tolkning.

Med hänsyn till de stora ekonomiska och andra konsekvenser som undanförselåtgärder
medför bör enligt riksnämnden beslut om undanförsel liksom
hittills förbehållas Kungl. Maj :t med rätt även för nämnden att under
högsta beredskap besluta därom.

Genomförandet av undanförsel åligger enligt gällande bestämmelser
den enskilde varuägaren, när så påfordras. Denna regel har bibehållits
i riksnämndens förfatlningsförslag liksom även bestämmelserna om
vad myndighet skall iaktta, då myndighet ombesörjer undanförsel. Tidigare
avsågs härvid civilförsvarsmyndighet. I föreliggande förslag har icke angivits
vilken myndighet som avses kunna verkställa undanförsel. Närmast åsyftas
emellertid länsstyrelserna, vilka kommer att få det omedelbara ansvaret för
undanförselns genomförande, men också annan myndighet kan ifrågakomma.
Riksnämnden framhåller dock, att länsstyrelserna ej har egen personal
för det praktiska genomförandet av undanförselåtgärder samt att det icke
torde vara rationellt att skapa en särskild personalgrupp härför. I sammanhanget
erinras om att föredragande departementschefen i civilförsvarspropositionen
1959: 14, s. 50, framhöll möjligheten av att civilförsvaret vid verkställighet
av undanförsel- och förstöringsuppgifter medverkar genom att ställa
handräckningsmanskap och transportmedel till förfogande i den mån så
kan ske utan att de egna uppgifterna eftersättes. Tänkbart är också, menar
riksnämnden, att militära förband kan ställas till förfogande för att verkställa
undanförselåtgärder, ehuru möjligheterna härvidlag torde få bedömas
såsom tämligen små. Sammanfattningsvis konstateras att undanförsel genom
myndighets försorg torde kunna ske endast i mycket begränsad omfattning.
Man måste i stället i hög grad lita till att de enskilda varuägarna själva genomför
undanförselåtgärderna. I den mån de saknar resurser för detta, torde
länsstyrelserna i första hand böra hjälpa dem att anskaffa de erforderliga
resurserna. Länsstyrelserna kan därvid i vissa orter behöva upprätta lokala
ledningsorgan. Vägtrafikombudsorganisationen kan komma att spela en betydande
roll, då det gäller anskaffning av landsvägstransportmedel.

För att snabbt kunna ställa resurser till varuägarnas disposition i ett undanförselskede
torde det enligt riksnämnden bli nödvändigt för länsstyrelserna
att med förfoganderätt kunna ta i anspråk transportmedel, lokaler, emballage
och annan för undanförselåtgärder erforderlig egendom, som eljest
icke kan erhållas med tillräcklig skyndsamhet. I ett läge, där beredskapslagarna
satts i tillämpning, kan ianspråktagande ske med stöd av allmänna
förfogandelagen; detta gäller dock icke beträffande lokaler eller egendom som

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

erfordras för undanförsel av arkivalier, böcker, konstverk och kulturhistoriska
föremål. För att fylla denna lucka samt för att möjliggöra undanförsel
i ett relativt tidigt skede, då ännu inga beredskapslagar satts i tillämpning,
har riksnämnden föreslagit en särskild lagregel om rätt att ta i anspråk
byggnader, transportmedel m. m. På motsvarande grund skulle det också
kunna ifrågasättas att i lagen införa en särskild föreskrift om att ta i anspråk
arbetskraft. Så extraordinära åtgärder har riksnämnden emellertid ej
ansett böra ifrågakomma förrän beredskapslagarna överlag trätt i tillämpning
och i sådant läge kan erforderlig arbetskraft tas i anspråk med stöd av
tjänstepliktslagen.

Ett snabbt utförande av undanförsel- och förslöringsåtgärder kräver, anför
riksnämnden, en omfattande planläggning. Vissa mera konkreta
förberedelseåtgärder synes också önskvärda. Således bör försörjningsmyndigheterna
redan i fredstid verka för att större och viktigare varuförråd, där förutsättningar
härför kan finnas, placeras på sådana ställen att undanförsel
därav ej erfordras i ett skärpt läge. I vissa fall kan detta ske redan i samband
med valet av permanenta lagringsplatser, exempelvis i fråga om spannmål
och flytande bränslen. I andra fall kan varuägarna intresseras för att göia
omflyttningar i ett tidigare skede av ett skärpt läge, då krigsfara ännu ej kan
anses föreligga. För att sådana frivilliga omflyttningar skall komma till stånd
erfordras emellertid åtminstone, att varuägarna, därest undanförsel sedermera
skulle beslutas, beträffande ersättning för transportkostnader m. m. ej
kommer i ofördelaktigare ställning än varuägare, som verkställer omflyttningar
först då undanförsel anbefallts. I syfte att undvika sådana olägenheter
har riksnämnden i förslaget till kungörelse (10 §) intagit en särskild bestämmelse
om ersättning i dylika fall.

Det synes riksnämnden naturligt att huvudansvaret för planläggningen av
undanförsel och förstöring lägges på nämnden. Men det är också naturligt
att de myndigheter, som fullgör beredskapsuppgifter på vissa särskilda försörjningsområden
— jordbruksnämnden beträffande livsmedel och fodermedel,
sjukvårdsberedskapsnämnden beträffande sjukvårdsmateriel och läkemedel
samt armétygförvaltningen, som vid krig eller krigsfara skall organisera
motorreparationstjänsten vad gäller reservdelar och tillbehör till motorfordon
m. in. — medverkar vid planläggningen på sina respektive områden.

I riksnämndens skrivelse anföres vidare, att de centrala myndigheterna i
princip endast bör dra upp riktlinjerna för planläggningen medan det i allmänhet
torde få ankomma på länsstyrelserna att utforma detaljplanerna,
exempelvis i fråga om vilka förråd som skall undanföras, arbetskraft, transportmedel,
emballage, lagerlokaler in. m. Ett intimt samarbete med näringslivets
representanter torde härvid bli nödvändigt. I vissa län, som mera avsevärt
kommer att beröras av undanförselplanläggningen, kan det visa sig ändamålsenligt
att särskilda arbetsgrupper bildas. Vad gäller arkivalier, konstföremål
o. d. kan länsstyrelserna behöva biträde av särskilda sakkunniga.

Riksnämnden framhåller, alt det i vissa fall kan vara lämpligt att även de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

taljplanläggningen sker centralt, exempelvis beträffande förflyttning av hela
företag, såsom större grossistföretag m. in. Vidare kan en sådan ordning visa
sig ändamålsenlig i fråga om planläggning av undanförsel av arkivalier,
konstverk o. d. Även i sådana fall måste dock förutsättas viss medverkan
från länsstyrelsernas sida. Planläggningen av undanförsel av flytande bränslen
anser riksnämnden alltjämt böra ske under medverkan av drivmedelscentralen.
Fastställandet av de geografiska områden, från och till vilka undanförsel
bör planläggas, synes böra ske av riksnämnden i samråd med överbefälhavaren
och civilförsvarsstyrelsen under hänsynstagande till krigsmaktens
planerade verksamhet i krig och planerade utrymningar.

Sedan ansvaret för undanförseln överförts till det ekonomiska försvaret,
finner riksnämnden kungörelsen om skyddsplacering av varuförråd
icke längre motiverad. Det kan nämligen icke vara rationellt att
vid sidan om varandra ha en planering för skyddsplacering och en för undanförsel.
Kungörelsen synes för övrigt numera sakna praktisk betydelse. Därest
framdeles överenskommelser kan träffas med varuägare om frivillig omflyttning
av varor i skyddssyfte, bör detta, menar riksnämnden, ske i anslutning
till undanförselplanläggningen och i form av sådan »frivillig undanförsel» i
ett tidigt skede som i det föregående omnämnts. En föreskrift om skvldighet
för försörjningsmyndigheterna att verka för frivilliga omflyttningar av egendom
har intagits i nämndens förslag till kungörelse (9 §).

Vad slutligen angår de föreslagna bestämmelserna om förstöring påpekar
riksnämnden att de icke innebär några väsentligare förändringar i förhållande
till vad som för närvarande gäller.

Remissyttrandena

Remissinstanserna tillstyrker i allt väsentligt de framlagda förslagen eller
lämnar desamma utan erinran. Behovet av ny lagstiftning rörande undanförsel
och förstöring understrykes i flera yttranden. Av allmänna uttalanden
må följande här återges.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och civilbefälhavaren i första civilområdet
anser författningarna i det stora hela vara lämpliga och väl avvägda. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län och civilbefälhavaren i femte civilområdet hälsar
med tillfredsställelse förslaget till nya författningsbestämmelser och
framhåller, alt avsaknaden av tidsenliga bestämmelser uppenbart inverkat
hämmande på planläggningsarbetet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner
förslagen i huvudsak lämpliga och uttömmande och menar att den nödvändiga
handlingsfriheten för myndigheter i regional och lokal instans är väl
tillgodosedd. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län har de vidgade motiv
för undanförsel, som numera finnes till följd av den vapentekniska utvecklingen
och den därav betingade omfattande utrymningsplanläggningen, väl
beaktats. De framlagda förslagen tillgodoser således i allt väsentligt behovet
av moderna författningsregler på området. Civilbefälhavaren i tredje civilområdet
uttalar, att begreppet undanförsel fått en vidare betydelse än tidigare
och skall kunna omfatta alla förnödenheter, som icke endast med hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

syn till skyddet utan fastmera med hänsyn till användbarheten erfordras
för totalförsvaret. Detta, i förening med föreslagna föreskrifter för central
och regional instans om samordning av planläggningen för undanförsel och
förstöring, torde medföra väsentliga fördelar ur beredskapssynpunkt. Enligt
civilbefälhavaren i fjärde civilområdet har behovet av nya bestämmelser på
området varit påfallande och det är därför tillfredsställande att förslag till
grundläggande sådana nu föreligger. Därest den grundläggande författningen,
såsom föreslås, får karaktär av ramlagstiftning av beredskapsnatur och
kompletteras med detalj föreskrifter, som i sin egenskap av anvisningar lätt
kan ändras i takt med utvecklingen inom totalförsvaret, bör förfatlningskomplexet
kunna bli ett användbart instrument för planläggning och verkställighet
allt efter de skilda krav på smidig anpassning omständigheterna
kan komma att i olika lägen framtvinga. Sveriges grossistförbund och Stockholms
handelskammare anser, att författningsförslagen på ett ändamålsenligt
sätt anpassats efter utvecklingens krav och även i övrigt erhållit en i huvudsak
tillfredsställande utformning, och Kooperativa förbundet noterar
med tillfredsställelse att förslagen synes innebära en realistisk anpassning
till tidens krav.

Vad gäller undanförselns syfte biträder länsstyrelsen i Östergötlands
län, länsstyrelsen i Kopparbergs län och civilbefälhavaren i femte
civilområdet, handelskammaren i Göteborg samt handelskammaren i Gävle
uttryckligen uppfattningen att ej endast skyddsändamålet utan även och
kanske främst folkförsörjningssynpunkterna skall beaktas. Det anses således
vara av största betydelse att en ändamålsenlig geografisk fördelning
av viktigare förnödenheter med hänsyn till större befolkningsomflyttningar
göres även om därigenom någon reell förbättring av skyddet icke ernås. Länsstyrelsen
i Östergötlands län anser benämningen »undanförsel» vara lämplig
för samtliga ifrågakommande åtgärder och statens biltrafiknämnd håller
före, att slopandet av åtskillnaden mellan »bortförande» och »utspridning»
samt av undanförselns anknytning till civilförsvarsområden är ägnat att
underlätta uppnåendet av lagens syfte.

Beträffande tidpunkten för undanförsel understryker bl. a.
länsstyrelsen i Östergötlands län och civilbefälhavaren i andra civilområdet
önskvärdheten av att undanförsel sker i ett så tidigt skede som möjligt; i
vart fall måste de för folkförsörjningen betydelsefullaste varuförråden undanloras
innan slutlig utrymning sker.

Handelskammaren i Göteborg anför:

Det synes uppenbart alt, såsom riksnämnden framhållit, någon undanförsel
i större omfattning ej kan äga rum samtidigt med mobilisering och utrymning.
De transporter, som kommer att erfordras för en undanförsel
av verklig betydelse, torde vara så omfattande, att enda möjligheten ligger i
åtgärdens vidtagande före utrymning och mobilisering. För de enskilda företagen
måste emellertid alltid en undanförsel av nu angivet slag bliva ytterst
kännbar och medföra avsevärda kostnader och svårigheter i fråga om rörelsens
bedrivande. Beslutet om undanförsel, som enligt förslaget liksom hittills
skall ankomma på Kungl. Maj:t,, måste därför vara grundat på mycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

noggranna överväganden. Begreppet »krigsfara» som enligt lagtexten, § 1,
kan utgöra motivet för ett sådant beslut, är mycket mångtydigt och även
om man, såsom det säges i riksnämndens kommentar, icke ger ordet »en alltför
snäv tolkning», blir avgörandet svårt, icke minst därför att det måste
träffas i god tid innan sådana åtgärder som mobilisering och utrymning
kunna komma i fråga. Enligt förslaget förutsättes, att beslutet om undanförsel
t. o. m. kan komma att fattas innan övrig beredskapslagstiftning, såsom
t. ex. förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen, trätt i kraft.
Man kan under sådana förhållanden icke undgå att känna en viss tvekan
om den föreslagna lagstiftningens praktiska betydelse över huvud taget, men
samtidigt står det klart, att spörsmålet icke kan lämnas helt öppet, och att
vissa normer måste finnas så att det fredstida förberedelsearbetet åtminstone
får några fasta riktpunkter.

Rätten att meddela beslut om undanförsel har, framhåller Sveriges
grossistförbund, förbehållits Kungl. Maj :t, dock med det väsentliga undantaget
att under högsta beredskap även riksnämnden skall få sådan rätt.
I och för sig synes en sådan anordning praktisk med hänsyn till behovet
av att vid krigshot i ett relativt tidigt skede kunna genomföra de med lagstiftningen
avsedda åtgärderna. Förbundet ifrågasätter dock om icke riksnämndens
befogenhet att meddela beslut om undanförsel då högsta beredskapsgrad
anbefallts är av den betydelse, att bestämmelse härom bör inflyta
i lagen.

Med hänsyn till den allmänna målsättningen för det ekonomiska försvaret
anser Sveriges köpmannaförbund någon erinran ej kunna göras mot Kungl.
Maj :ts befogenhet att vid krig eller krigsfara delegera beslutanderätten rörande
undanförsel och förstöring till »den myndighet Konungen bestämmer».
Förbundet förutsätter emellertid, att beslut om och genomförande av åtgärderna
som regel föregås av handläggning inom regeringen.

Genomförandet av undanförsel bör enligt länsstyrelsen i
Östergötlands län, såsom föreslagits, i regel ankomma på den enskilde varuägaren,
och länsstyrelse bör vara den myndighet, som har ansvaret för genomförandet.
Länsstyrelserna bör söka anskaffa transportmedel och arbetskraft
och om så är möjligt bör civilförsvarsorganisationen medverka genom
att ställa handräckningsmanskap och transportmedel till förfogande. — Att
länsstyrelsen skall hjälpa de enskilda varuägarna att genomföra undanförselåtgärder
genom att i första hand söka anskaffa erforderliga resurser är,
uttalar länsstyrelsen i Västernorrlands län, en viktig princip, som är både
realistisk och svarar mot länsstyrelsens resurser i detta avseende.

Frågan om behovet av arbetskraft och transportmedel har tagits upp i
några remissyttranden. Länsstyrelsen i Kopparbergs län och civilbefälhavaren
i femte civilområdet anser att spörsmålet om anskaffande av arbetskraft
bör ägnas särskild uppmärksamhet och framhåller att under vissa moment
av undanförsel, särskilt vid lastning och lossning, efterfrågan på arbetskraft
torde bli särskilt påfallande. De båda myndigheterna håller före, att
föreskrift bör meddelas om rätt att ta i anspråk också arbetskraft. Även om
detta, såsom riksnämnden anfört, skulle innebära en extraordinär åtgärd,

Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1961

synes en sådan föreskrift nämligen nödvändig för att säkerställa att undanförselåtgärder
i ett tidigt skede överhuvudtaget skall kunna genomföras. I
ett sådant läge bör man icke vara beroende av att behöva avvakta tillämpningen
av beredskapslagarna överlag. — Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker,
att efter transportmedlen arbetskraften torde vara den viktigaste
faktorn för att genomföra undanförsel och att utan tillräcklig arbetskraft
för lastning och lossning s. k. frivillig undanförsel troligen icke kommer att
ge önskvärt resultat.

Med tanke på de olika praktiska problem, som måste förutsättas uppkomma
vid en undanförsel i sent skede, betonar flera remissorgan önskemålet
om frivillig undanförsel. Länsstyrelsen i Kopparbergs län och civilbefälhavaren
i femte civilområdet understryker sålunda nödvändigheten av att författningsbestämmelserna
erhåller sådan formulering att frivillig undanförsel av
förnödenheter till ur beredskapssynpunkt lämpliga områden redan i fred
gynnas i största möjliga utsträckning för att minska påfrestningarna i ett
senare skede, då militära och civila behov konkurrerar om transportmedlen.
— Civilbefälhavaren i fjärde civilområdet finner det mycket viktigt att det
påtagliga behovet av att förbereda placering av större och viktiga varuförråd
så, att undanförsel därav ej erfordras i ett skärpt läge, klart skjutes i förgrunden
och i möjligaste mån vinner beaktande hos de planläggande myndigheterna.
—- Enligt Kooperativa förbundet förestavas lokaliseringen av de
enskilda företagens lagerlokaler huvudsakligen av ekonomiska skäl, bl. a.
med beaktande av transportkostnaderna och beroendet av befolkningens
lokalisering i fredstid, och rekommendationen om frivillig undanförsel redan
i fredstid torde därför icke få någon större reell betydelse. För att förbereda
en praktiskt fungerande försörjningsorganisation i ett beredskapsläge
synes det förbundet nödvändigt, att frågan göres till föremål för en grundlig
utredning, bl. a. med hänsyn till de lokaliseringsplaner som distributionsapparaten
och näringslivet i övrigt nu arbetar med.

I detta sammanhang må även redovisas vid remissbehandlingen framkomna
synpunkter på frågan om ersättning vid frivillig undanförsel. Erfarenheter
från konferenser och försvarsövningar synes ge vid handen, framhåller
länsstyrelsen i Jönköpings län, att undanförsel efter det allmänna förfogandelagen
trätt i kraft (anbefalld undanförsel) ej torde få önskad omfattning
främst till följd av brist på transportmedel. Så länge en varuägare eller
varuinnehavare ej säkert kan räkna med viss ersättning för frivillig undanförsel
torde emellertid dylik komma till stånd endast i mycket begränsad
omfattning. Länsstyrelsen anser därför, att för egendom, som avsetts bli
föremål för undanförsel och som efter överenskommelse mellan egendomens
ägare eller innehavare och myndighet frivilligt bortförts, innan beslut härom
meddelats, ägaren eller innehavaren lämpligen bör kunna tillerkännas
ersättning även om formellt beslut om undanförsel sedermera icke meddelats.
Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Kronobergs län — som
anser de oklara bestämmelserna komma att verka återhållande både på
myndigheternas initiativ att söka nå överenskommelser och på ägarnas vilBihang
till riksdagens protokoll 1961. t sand. Nr 202

Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1961

lighet att träffa överenskommelser om frivillig undanförsel — samt av Sveriges
industriförbund, Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län hävdar, att ägare eller innehavare i
särskilda fall bör kunna få skälig ersättning även om undanförselbeslut
sedermera ej meddelas. Sveriges grossistförbund menar att möjligheter bör
finnas att i överenskommelse, som träffas mellan egendomens ägare eller
innehavare och riksnämnden, intaga vissa utfästelser om ersättning av
statsmedel i de fall, där ersättning enligt kungörelseförslaget icke kan ifrågakomma.
Från beredskapssynpunkt är uppenbarligen betydande fördelar
förenade med frivilliga överenskommelser, som kan träffas på förhand och
vid en kris effektueras i ett relativt tidigt skede. För att animera ägare eller
innehavare av egendom till sådana uppgörelser synes det emellertid angeläget
att ersättning kan komma i fråga även i fall där undanförsel verkställts
men —■ genom att krisläget hävts —- något beslut om undanförsel icke meddelats.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framkastar tanken på att i undanförselförfattningarna
införa ett nytt begrepp »frivillig undanförsel» varom
»Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer» äger förordna. Först
efter sådant ställningstagande — som enligt länsstyrelsen torde kunna göras
tidigare än ett beslut om verklig undanförsel — skulle ersättningsregler
träda i kraft. I yttrandet av länsstyrelsen i Malmöhus län och civilbefälhavaren
i första civilområdet ifrågasättes om icke den i 10 § kungörelseförslaget
intagna ersättningsbestämmelsen såsom varande av civillags natur har sin
rätta plats i lagen.

När det gäller planläggningen av undanförsel och förstöring är
det enligt civilbefälhavaren i fjärde civilområdet angeläget, att riksnämnden
—• med hänsyn till dess'' centrala ställning inom det ekonomiska försvarets
gränser och dess framträdande uppgift att genom sina åtgärder trygga försörjningen
— bär huvudansvaret under medverkan av myndigheter med beredskapsuppgifter
inom andra försörjningsområden. Kooperativa förbundet
finner det vara ändamålsenligt att frågor om undanförsel och förstöring behandlas
inom den ekonomiska försvarsberedskapens ram samt att detaljplaneringen
i huvudsak överföres på länsstyrelserna.

Erforderliga anvisningar för planläggning av undanförselåtgärder m. m.
anser civilbefälhavaren i fjärde civilområdet böra utfärdas av Kungl. Maj:t
på riksnämndens förslag. Dessa anvisningar är nämligen av så väsentlig natur
och reglerar verksamheten hos andra under Kungl. Maj :t lydande myndigheter,
såsom t. ex. länsstyrelserna, att det enligt de principer som gäller
för svensk statsförvaltning icke bör ankomma på ett centralt verk utan endast
på Kungl. Maj :t att förläna dem giltighet.

Liksom riksnämnden finner länsstyrelsen i Östergötlands län, civilbefälhavaren
i andra civilområdet och Kooperativa förbundet kungörelsen om
skyddsplacering av varuförråd m. m. kunna upphävas.

I vissa remissvar behandlas i övrigt frågor, som närmast har intresse för
planläggningsarbetet och de anvisningar vederbörande myndigheter torde få
överväga. Några remissmyndigheter påpekar, att länsstyrelsernas personal -

Kungi. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

resurser torde vara otillräckliga för allför vidgade arbetsuppgifter och menar
att problemet bör beaktas av statens organisationsnämnd i samband med
pågående undersökningar om civilförsvarsärendenas handläggning vid länsstyrelse.
Tanken på att till länsstyrelserna knyta särskilda arbetsgrupper
med representanter även för näringslivet liksom att för planläggning av
undanförsel av arkivalier och konstföremål m. m. anlita speciella sakkunniga
finner flera remissorgan välgrundad. I sistnämnda sammanhang förordas
också från något håll att civilförsvarsutredningens förslag om bildandet
av ett kulturskyddsråd snarast förverkligas. Sättet för bestämmande av
ersättning inom det ekonomiska försvarets område överhuvudtaget har föranlett
vissa principiella synpunkter i yttrandet av länsstyrelsen i Malmöhus
län och civilbefälhavaren i första civilområdet. Yttrandet utmynnar härvid i
förslag om närmare utredning rörande värderingsnämnder m. m., en utredning
som dock icke bör få fördröja genomförandet av föreliggande författningsförslag.

Departementschefen

Det förslag till lag om undanförsel och förstöring, som riksnämnden efter
samråd med överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, jordbruksnämnden
och sjukvårdsberedskapsnämnden framlagt, bygger i huvudsak på gällande
lagstiftning. Föreslagna ändringar syftar till att anpassa lagbestämmelserna
efter numera rådande förutsättningar. Förslaget och motiven för detsamma
har överlag tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

I många yttranden understryks behovet av en reviderad lagstiftning och
konstateras att förslaget synes väl anpassat efter utvecklingens krav. Jag
kan i allt väsentligt biträda den uppfattning som sålunda kommit till uttryck.
Därest den grundläggande författningen i ämnet liksom hittills får
karaktär av ramlagstiftning av beredskapsnatur och kompletteras med tilllämpningsföreskrifter
samt med anvisningar, vilka lätt kan ändras i takt
med utvecklingen, bör enligt min mening författningskomplexet kunna bli
ett användbart instrument för planläggning och verkställighet av undanförsel
och förstöring. Från beredskapssynpunkt framstår det såsom högst
angeläget att hithörande frågor blir tillfredsställande lösta.

Med hänsyn till den överensstämmelse som råder mellan gällande lagstiftning
och den föreslagna lagen anser jag mig kunna begränsa de allmänna
uttalandena till huvudsakligen sådana spörsmål, vilka föreslås bli lösta på
annat sätt än hittills eller beträffande vilka skilda åsikter framförts.

I fråga om undanförselns syfte torde skyddsändamålet — som
enligt gällande rätt utgör det enda motivet för undanförsel — alltjämt bli
av primär betydelse. Med tanke på det väsentligt ändrade utgångsläget, i
första hand till följd av massförstörelsevapnens utveckling och därav betingade
omfattande utrymningsplaner, måste emellertid de rena folkförsörjningssynpunkterna
hädanefter komma till tydligare uttryck. Enighet råder
sålunda om att möjlighet bör finnas att besluta om undanförsel jämväl för

2j- Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 202

Kungl. Maj. ts proposition nr 202 år 1961

att nå eu från beredskapssynpunkt ändamålsenligare geografisk fördelning
av för försvaret eller folkförsörjningen viktigare förnödenheter även om
någon reell förbättring av skyddet därigenom icke uppnås. De ändrade betingelserna
synes också motivera att man slopar nuvarande uppdelning i två
huvudtyper av undanförsel samt anknytningen till civilförsvarsområden.

Det ligger i sakens natur, att tidpunkten för genomförande
av undanförsel är en betydelsefull faktor. För att undvika eller mildra
de komplikationer av skilda slag, som synes ofrånkomliga därest mobilisering,
utrymning och undanförsel måste genomföras i stort sett samtidigt, bör
strävan vara att åstadkomma erforderliga undanförselåtgärder i ett så tidigt
skede som det överhuvudtaget är möjligt. I syfte att vidga möjligheterna att
tidigare än vid krig eller krigsfara — då samtliga beredskapslagar är avsedda
att senast träda i tillämpning — vidta nödiga åtgärder föreslår jag att
i lagen upptages en bestämmelse av innebörd att under andra utomordentliga
förhållanden Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke skall äga förordna
om undanförsel.

Förslaget att genomförandet av undanförsel också fortsättningsvis
böi i princip ankomma pa vederbörande ägare eller innehavare av
egendomen biträder jag. Skälet härför är icke blott att ägaren eller innehavaren
ofta har ett starkt eget intresse av att egendomen flyttas utan även och
kanske främst att myndigheterna saknar praktiska möjligheter att verkställa
undanförseln. Det är emellertid av största vikt att den enskilde vid behov
får hjälp av myndigheterna, i första hand länsstyrelserna, med anskaffande
av erforderliga resurser i form av transportmedel, arbetskraft m. m. I det
sammanhanget påkallar frågan om ianspråktagande av dylika resurser uppmärksamhet.
Jag delar riksnämndens och flera remissmyndigheters uppfattning
lörande behovet av särskilda förfoganderättsbestämmelser. Visserligen
kan i vissa lägen allmänna förfogandelagen förutsättas vara i tillämpning
och således möjliggöra ianspråktagande även för här avsett ändamål.
Emellertid är att märka att förfogandelagstiftningen ej täcker hela undan1''örselområdet
— arkivalier, kulturhistoriska föremål etc. faller exempelvis
utanför och dessutom är det, såsom jag redan framhållit, synnerligen
önskvärt att undanförsel kan ske redan innan beredskapslagarna i övrigt
satts i tillämpning. Vid sådant förhållande torde särskilda förfoganderegler
i undanförsellagen vara erforderliga. Vad gäller transportmedel utgår jag
ifrån att undanförselmyndigheterna anlitar den allmänna civila transportledning,
som organiseras. Liksom riksnämnden är jag av den åsikten att
föreskrift om ianspråktagande av arbetskraft med särskild tjänsteplikt däremot
ej lämpligen bör komma i fråga. Man torde nämligen ha anledning
rakna med att, därest erforderlig arbetskraft ej finns att tillgå exempelvis
genom civilförsvarets försorg, tjänstepliktslagen blir tillämplig eller speciella
åtgärder i annan ordning vidtages.

Jag har förut berört frågan om undanförsel i tidigt skede. Härvid bör beaktas
möjligheterna till frivillig undanförsel, d. v. s. ägare eller innehavare
av egendom kan främst i eget intresse verkställa planenlig undanförsel, ehu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

ru sådan ej anbefallts. Det måste anses vara ett allmänt intresse att stödja
enskilda initiativ i den riktningen och myndigheterna bör därför i möjligaste
mån verka för att åstadkomma överenskommelser med olika företagare om
dylik undanförsel. Av avgörande betydelse är dock de ersättningsspörsmål
som härvid torde uppkomma. Såsom en del remissorgan påpekat lär riksnämndens
rekommendationer i fråga om ersättning icke vara tillräckliga för
att stimulera egendomsägare till frivillig undanförsel. Å andra sidan är det
icke möjligt att i förevarande sammanhang föreslå ersättningsregler av mera
generell innebörd. Såsom princip torde som riksnämnden förordat böra gälla,
att den som utför frivillig undanförsel, därest beslut om undanförsel
sedermera meddelas, ej skall komma i sämre ekonomiskt läge än den som
verkställer undanförsel först efter beslutet. Härutöver synes det emellertid
önskvärt att statsmedel ställs till förfogande så att riksnämnden och
andra fackmyndigheter efter överenskommelser i särskilda fall och beträffande
viktigare förnödenheter beredes möjlighet att helt eller delvis ersätta
egendomsägare för frivilliga undanförselåtgärder. Jag är i enlighet häimed
beredd att — efter utredning av frågan inom fackmyndigheterna — medverka
till förslag till riksdagen om anvisande av visst anslag å beredskapsstat
för ändamålet.

Ett snabbt och effektivt utförande av undanförsel- och förstöringsåtgärder
förutsätter en omfattande planläggning. De föreslagna lagbestämmelserna
är liksom gällande lagstiftning avsedda att utgöra det författningsmässiga
underlaget för vidtagandet av nödiga åtgärder. Tyngdpunkten ligger
emellertid från beredskapssynpunkt på den planering som i skilda hänseenden
fordras för att det hela i en aktuell situation skall kunna fungera. Härvidlag
är planläggningen i såväl central som regional instans av största vikt.
Bestämmandet av undanförsel- och mottagningsområden, upprättandet av
organisationsplaner, frågor angående transportmedel, emballage, lagerlokaler
m. in. samt organisatoriska spörsmål av olika slag är väsentliga problem.
De riktlinjer riksnämnden uppdragit beträffande planläggningsarbetet kan
jag i väsentliga delar biträda. Erforderliga tillämpningsföreskrifter till lagen
kommer att utarbetas på grundval av det av riksnämnden framlagda kungörelseförslaget
med vederbörligt beaktande av vid remissbehandlingen och eljest
framkomna synpunkter. Jag är angelägen om att redan nu betona, att frågan
om länsstyrelsernas befattning med undanförseluppgifter måste särskilt
beaktas. Avslutningsvis vill jag framhålla, att ett planläggningsarbete under
senare år kontinuerligt bedrivits. En översyn och förnyelse av denna
planläggning är emellertid påkallad efter den senaste utvecklingens krav
och sedan delvis nya lagbestämmelser trätt i kraft.

Till vissa frågor i samband med den föreslagna lagstiftningen torde jag
få återkomma i specialmotiveringen till förslaget.

Kungi. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

III. Förslag till lag om upphävande av lagen angående skyldighet att
meddela uppgifter om kostnader för krigsleveranser

Enligt lagen den U oktober 1939 (nr 726) angående skyldighet att meddela
uppgifter om kostnader för krigsleveranser kan företag, som på grund
av krigsleveranskontrakt »varom förmäles i särskilda av Kungi. Maj:t
utfärdade bestämmelser» är skyldigt att för kronans räkning mot ersättning
tillverka, bereda, istandsätta eller eljest till kronan leverera förnödenhet
som är behövlig för krigsmakten, av vederbörande myndighet åläggas att
dels lämna myndigheten uppgifter om kostnaderna för tillverkningen, beredningen
etc. dels ock för kontroll förete handelsböcker och affärshandlingar.
Förutsättningen är, att skyldigheten att tillverka etc. inträtt i enlighet
med förordnande av Kungl. Maj:t, då rikets försvar eller dess säkerhet
eljest det kräver, och att uppgifterna behövs för ersättningsfrågans bedömande.

Riksnämnden har i en den 24 oktober 1956 till handelsdepartementet inkommen
skrivelse hemställt att Kungl. Maj :t måtte dels upphäva kungörelsen
den 2 december 1938 (nr 663) med vissa bestämmelser om krigsleveranser
m. m. dels också föreslå riksdagen att lagen angående skyldighet att
meddela uppgifter om kostnader för krigsleveranser upphäves. Beträffande
frågan om lagens upphävande anför riksnämnden följande.

Av motiven till lagen (prop. nr 4 vid 1939 års urtima riksdag) framgår,
att lagen asyftade att underlätta en skälig prissättning på förnödenheter
som levererades till kronan på grund av krigsleveranskontrakt enligt kungorelsen
nr 663/1938 och alltså utan att tvångsåläggande enligt allmänna
„yt°v’an<^e^a^en tillgripits. Det förutsattes därvid, att förfogandelagens ersättningsregler
skulle tjäna såsom huvudsakliga riktlinjer för de statliga
myndigheterna vid förhandlingar om priset å förnödenheter som levererades
enligt krigsleveranskontrakt ävensom vid prövningen hos de skiljenämnder
som omnämndes i dåvarande krigsleveranskontrakt.

Då kungörelsen upphäves, bortfaller det hittillsvarande underlaget för en
eventuell tillämpning av lagen. Dessutom tillgodoses numera syftet med la1
£^nnan prdning. Den nuvarande tidsbegränsade prisregleringslagen ersattes
den 1 januari 1957 med en allmän prisregleringslag (SFS 1956: 236),
en permanent beredskapslag att tillämpas vid krig, krigsfara eller i vissa
andra extraordinära situationer. Denna lag upptager visserligen ej de bestämmelser
om uppgiftsskyldighet som finnas i nuvarande prisregleringsjS’
“!en 1 stället har motsvarande bestämmelser intagits i lagen om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden (SFS 1956:245), som
r- * kraft den 1 januari 1957 och som avses gälla även under normala
torhallanden.

Departementschefen

Kungl. Maj:t har — i enlighet med riksnämndens förslag — genom kungörelse
den 6 juni 1957 (nr 292) om upphävande av kungörelsen den 2 december
1938 (nr 663) med vissa bestämmelser om krigsleveranser in. in. för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

ordnat, att sistnämnda kungörelse skall upphöra att gälla. I överensstämmelse
härmed torde — av skäl som anförts i riksnämndens framställning
lagen angående skyldighet att meddela uppgifter om kostnader för krigsleveranser
böra upphävas.

IV. Specialmotivering till förslaget till lag om undanförsel och förstöring

1 §•

Paragrafen motsvarar 1 § i riksnämndens lagförslag och 40 § i 1944 års
civilförsvarslag.

Riksnämnden

I överensstämmelse med vad som förordades av civilförsvarsutredningen
(SOU 1958: 13, s. 192 ff) har riksnämnden bland undanförselobjekten även
medtagit sådan egendom som arkivalier, böcker, konstverk och kulturhistoriska
föremål av betydelse för det allmänna.

Då undanförsel icke längre ingår bland civilförsvarets uppgifter utan är
ett led i den ekonomiska försvarsberedskapen, har skäl icke ansetts föreligga
att anknyta undanförseln till civilförsvarsområden. Förslaget upptar
därför endast en bestämmelse av innebörd, att egendomen i fråga skall föras
bort från sin vanliga förvaringsplats. Den föreslagna vida formuleringen
gör det enligt riksnämnden möjligt för vederbörande myndigheter att obundna
av andra synpunkter än sådana, som betingas av militära förhållanden
och utrymningsåtgärder, bestämma lämpliga mottagningsområden, nära
eller fjärran från undanförselområdet. Föreskriften i 41 § civilförsvarslagen
— enligt vilken bortförd egendom först efter tillstånd eller på särskilt angivna
villkor får flyttas från det civilförsvarsområde, dit egendomen bortförts
— har ansetts böra utgå.

I klarhetens intresse säger sig riksnämnden ha bibehållit regeln att undanförsel
även kan gälla förflyttning av hel rörelse, »industriell eller annan
verksamhet». Nuvarande bestämmelse att beslut om undanförsel också må
avse vad som tillverkas eller eljest framvinnes efter beslutets meddelande
har däremot synts överflödig.

Remissyttrandena

Förslaget att även arkivalier, böcker, konstverk och kulturhistoriska föremål
skall ingå bland undanförselobjekten tillstyrkes livligt av i första hand
riksarkivet, krigsarkivet, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
samt nationalmuseum. Riksarkivet uppger, att frågan om beredande
av skydd för oersättliga arkivalier under krig eller krigsfara sedan länge

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

varit föremål för arkivets särskilda uppmärksamhet. Ansträngningarna har
därvid främst inriktats på att åstadkomma ett såvitt möjligt tillfredsställande
skydd genom förvaring i skyddsrum. I den mån tillfredsställande och
närbelägna skyddsrumsutrymmen ej kommer att stå till förfogande måste
emellertid undanförsel planeras. Detta gäller inte bara de egentliga arkivinstitutionerna
utan även de statliga myndigheternas arkiv samt kommunala
och enskilda arkiv av särskild betydelse. Nuvarande bestämmelser har icke
givit stöd för effektiva åtgärder beträffande undanförsel av arkivalier. —
Landsarkivarien i Uppsala anser visserligen förslaget innebära en förbättring
i förhållande till hittillsvarande ordning men menar likväl — med hänsyn
till den relativt långa tid som undanförsel av ett arkiv får antagas kräva
— att undanförsel av arkivalier synes vara en utväg, som bör prövas först
om annan och bättre icke står till buds.

Tidigare har anmärkts att Sveriges grossistförbund anser en bestämmelse
om riksnämndens befogenhet att vid högsta beredskap besluta om undanförsel
vara av sådan betydelse, att den bör ha sin plats i 1 § lagen och icke
i kungörelsen.

Departementschefen

Såsom jag tidigare antytt bör den grundläggande bestämmelsen om undanförsel
av egendom vara så vid och elastisk att med stöd av densamma
erforderliga åtgärder kan vidtagas. Med denna utgångspunkt och under hänvisning
till vad jag uttalat i den allmänna motiveringen till lagförslaget vill
jag i det väsentliga biträda de av riksnämnden anförda synpunkterna. Den
föreslagna utvidgningen av undanförselobjekten till att avse även arkivalier,
böcker, konstverk och kulturhistoriska föremål av allmän betydelse finner
jag högst angelägen. I enlighet med vad jag redan framhållit ter det sig
numera realistiskt att mera beakta de försörjningsmässiga aspekterna, att
överge hittillsvarande anknytning till civilförsvarsområden samt att införa
ett sammanfattande undanförselbegrepp.

För att möjliggöra undanförselåtgärder i ett tidigt skede föreslår jag, enligt
vad i den allmänna motiveringen nämnts, en vidgad rätt för Kungl.
Maj :t att —- med riksdagens samtycke — under andra utomordentliga förhållanden
än krig eller krigsfara besluta om undanförsel.

Anledning torde saknas att frångå den vanligen tillämpade tekniken att
i den grundläggande författningen överlåta på Kungl. Maj :t att bestämma,
vilken eller vilka myndigheter som bör få erforderliga befogenheter på det
aktuella området. I vilken utsträckning Kungl. Maj:t skall överlåta på underordnad
myndighet att förordna om undanförsel torde få bedömas särskilt
i varje aktuellt fall. Av naturliga skäl torde Kungl. Maj:ts beslut rörande
undanförsel i regel få mera generell karaktär under det att konkreta
avgöranden torde få delegeras.

Föreskriften i tredje stycket, vartill motsvarighet finns i gällande lagstiftning,
avser att förhindra ett kringgående av beslut om undanförsel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

2 §•

Paragrafen motsvarar 2 § i riksnämndens förslag och har sin motsvarighet
i 42 § av 1944 års civilförsvarslag. Bestämmelsen framstår såsom betydelsefull
främst därigenom att den ger möjlighet att i ett krisläge förhindra
varutillförsel till områden, varifrån enligt planläggningen undanförsel skall
ske.

3 §•

Paragrafen motsvaras av 3 § i riksnämndens förslag och har väsentligen
samma innebörd som 66 § i 1944 års civilförsvarslag.

Som jag tidigare understrukit skall ägaren eller innehavaren av egendomen
i princip själv svara för undanförseln. Ett visst förtydligande av ordalydelsen
har skett i departementsförslaget.

Självfallet kan ej bortses från att ägaren eller innehavaren av ett eller
annat skäl är förhindrad att ombesörja undanförselåtgärder. Detta måste
emellertid den ansvariga myndigheten snarast få kännedom om så att undanförseln
kan ske genom myndighetens försorg. Anmälningsskyldighet kan
väl, såsom länsstyrelsen i Malmöhus län och civilbefälhavaren i första civilområdet
framhållit i sitt yttrande, vara befogad också i andra hänseenden,
exempelvis beträffande undanförselns fullbordande och egendomens omhändertagande
på mottagningsplatsen. Viktigast i förevarande sammanhang är
dock enligt min mening den straffsanktionerade föreskriften om anmälningsplikt
i fråga om uppkommet hinder för undanförseln, och jag finner
ej skäl att här föreslå ytterligare rapporteringsskyldighet.

Andra stycket i paragrafen reglerar ägares och innehavares skyldighet att
medverka vid förberedande åtgärder i verkställighetsskedet och att, då myndighet
ombesörjer undanförseln, biträda vid genomförandet därav. Här avses
exempelvis uttagning av varor, packning, lastning etc. Medverkan i planläggningsskedet
kan i allmänhet påfordras med stöd av 1948 års lag om
skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid planläggningen av rikets
ekonomiska försvarsberedskap.

4 §•

Det föreslagna stadgandet överensstämmer i huvudsak med 4 § i riksnämdens
förslag och 67 § i 1944 års civilförsvarslag.

Riksnämnden

Lydelsen av paragrafens första stycke har, anför riksnämnden, något jämkats
i förhållande till gällande föreskrift i syfte att göra det fullt klart, att
ersättning för transportkostnader samt för medverkan vid undanförsels genomförande
i princip skall utgå av statsmedel. Enligt nämndens mening är
dock den begränsningen alltjämt motiverad, att speciella omständigheter
må föranleda avsteg från nämnda huvudregel. Hänsyn bör sålunda tagas
exempelvis till att undanförseln för vederbörande varit av väsentlig bety -

Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år i961

delse och att han genom densamma undgått eljest oundvikliga förluster.
Kostnader, som avses i första styckets andra mening, blir enligt lydelsen
ersatta i mera begränsad omfattning.

Remissyttrandena

Motivet för uppdelningen mellan ersättning för, å ena sidan, transportkostnader
m. m. och, å andra sidan, kostnader som eljest åsamkats ägaren
eller innehavaren av egendomen till följd av undanförseln, torde, uttalar
Sveriges grossistförbund, vara den i och för sig riktiga synpunkten, att ersättning
för det förra slaget av kostnader i regel skall fullt ut ersättas av
statsmedel medan övriga kostnader bör kunna bli föremål för en viss skälighetsbedömning.
Det förhållandet, att undanförsel i första hand sker i folkhushållningens
och det allmännas intresse, är enligt förbundets mening ett
starkt skäl för att transportkostnader och andra direkta kostnader i samband
med undanförseln normalt bör ersättas av staten. Den av riksnämnden
föreslagna lagtexten har emellertid icke utformats på ett klarläggande sätt
och ej heller kommentarerna ger en tydlig ledning. Visserligen har framhållits,
att ersättning för transportkostnader samt för medverkan vid förberedelser
eller för biträde med undanförsel i princip skall utgå av statsmedel.
Omedelbart därefter har emellertid anförts, att speciella omständigheter bör
kunna föranleda avsteg från huvudregeln och att hänsyn sålunda bör kunna
tagas exempelvis till att undanförseln för vederbörande varit av »väsentlig
betydelse» och att han genom densamma undgått eljest oundvikliga förluster.
En sådan tolkning synes leda till att även ersättning, som avses i första
styckets första mening, i väsentlig utsträckning skulle kunna bli beroende
av skälighetsprövning. För att få fullt klarlagt att ersättning i princip bör
utgå för transport av egendom eller biträde med undanförsel föreslår grossistförbundet,
att i lagtexten anges att i dylika fall full ersättning utgår av
statsmedel samt att orden »i den mån särskilda omständigheter ej annat
föranleda» utgår. I varje fall bör lagtexten och kommentarerna därtill utformas
så, att därav tydligt framgår att åläggande för ägare eller innehavare
att själv vidkännas berörda kostnader kan komma i fråga endast i alldeles
speciella undantagsfall. — Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Sveriges
köpmannaförbund, Stockholms och Skånes handelskammare samt handelskammaren
i Göteborg anför liknande synpunkter. Då det emellertid torde
möta svårigheter att i lagtexten ange, i vilka fall kostnader bör åläggas den
enskilde, vill Stockholms handelskammare i stället förorda att i proposition
i ärendet understrykes att bestämmelsen härom är avsedd att tolkas restriktivt.

Grossistförbundet och Skånes handelskammare anser att det icke finns
anledning att bibehålla stadgandet om retentionsrätt. Köpmannaförbundet,
industriförbundet och Stockholms handelskammare ger uttryck för samma
uppfattning. Enligt grossistförbundet torde de förhållanden, under vilka undanförsel
äger rum, vara så extraordinära, att retentionsrätlen i praktiken
kommer att visa sig ha relativt liten betydelse. Skånes handelskammare me -

Kungl. Maj. ts proposition nr 202 år 1961

nar, att de fåtaliga fall, då ersättningsskyldighet kan ifrågakomma, torde
bli mycket svåra att bedöma och att under sådana förhållanden en rätt att
kvarhålla egendom får anses vara ett alltför kraftigt ingrepp i äganderätten.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län — vars uppfattning härutinnan biträdes av
länsstyrelsen i Västernorrlands län och civilbefälhavaren i andra civilområdet
— påtalar som en brist att lagförslaget icke upptar bestämmelser om
ersättning för förluster av egendom i följd av undanförsel eller förstöring,
i den mån dylika förluster ej gottgöres i annan ordning. I princip bor aSare»
som förlorar egendom under transport eller som tvingas förstöra egendom
för att den ej skall kunna nyttjas av fienden, erhålla ersättning av statsmedel.

Departementschefen

Med anledning av vad som framkommit vid remissbehandlingen vill jag
understryka att, såsom även riksnämnden uttalat, ersättning för transportkostnader
m. m. enligt första styckets första mening normalt avses skola utgå
av statsmedel. För att tydligare markera detta har också föreslagits en
viss jämkning av ordalydelsen i förhållande till den nuvarande. Ehuru undantagsbestämmelsen
således bör tolkas restriktivt, är den dock även enligt
min mening befogad i fall, då särskilda omständigheter föreligger. Stundom
torde nämligen undanförseln för vederbörande varuägare få anses vara av sa
väsentlig betydelse — exempelvis då ett grosshandelsföretags varulager flyttas
från utrymningsorten till evakueringsort och därigenom möjlighet ges
att omsätta varorna — att undantagsvis kostnaderna eller del av dessa skaligen
bör bestridas av ägaren. — Vad gäller andra kostnader än direkta transportkostnader
m. m. synes det också fortsättningsvis motiverat att ersättning
av statsmedel utgår i mera begränsad omfattning. Den situationen, att
kostnaden stått i uppenbart missförhållande till den nytta undanförselåtgärden
medfört, kan t. ex. tänkas inträda då egendom av visst slag kravt
speciella anordningar i fråga om emballage och packning, då forvanngslokaler
av särskild beskaffenhet måst iordningställas etc. Skälighetsprovning

torde därvid få ske i det enskilda fallet.

Jag biträder uppfattningen, att med hänsyn främst till dess i sammanhanget
speciella karaktär bestämmelsen om retentionsrätt icke torde vara
erforderlig. I enlighet härmed har i departementsförslaget stadgandet lått

Vad gäller ersättning för förlust av egendom till följd av undanförsel
eller förstöring bör alltjämt beaktas, att dylik förlust under vissa förutsättningar
kan behandlas såsom krigsskada. Gottgörelse kan följaktligen komma
i fråga jämlikt lagen om ersättning för krigsskada å egendom. I övrigt
torde sådana ersäitningsfrågor böra lösas först i en aktuell situation, då det
allmänna ekonomiska läget och andra inverkande, på förband okända faktorer
blivit klarlagda. Lagstiftning in casu eller andra erforderliga åtgärder
i syfte alt i möjligaste mån hålla vederbörande egendomsägare skadeslösa
torde då kunna påräknas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1961

5 §•

Pal agi afen, som i stort sett överensstämmer med 5 § i riksnämndens förslag
och 43 § i 1944 års civilförsvarslag, täcker enligt riksnämndens uppfattning
behovet av grundläggande författningsregel angående förstöring.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Kopparbergs län och civilbefälhavaren i femte civilområdet
samt länsstyrelserna i Gävleborgs län och Norrbottens län ansluter sig
till överbefälhavarens i riksnämndens skrivelse redovisade uppfattning, att
ordet »väsentligen» bör utgå. Överbefälhavarens motivering har främst varit,
att tvekan icke skall råda om vilken omfattning planläggningen skall ha. De
nämnda remissmyndigheterna håller före, att, om trängande fara föreligger
för att egendom skall falla i fiendens hand, beslutande myndigheter svårligen
kan göra några avväganden, huruvida fiendens innehav av egendomen skulle
»väsentligen» underlätta hans krigsansträngningar. — Länsstyrelsen i Västernorrlands
län och civilbefälhavaren i fjärde civilområdet menar däremot,
att den föreslagna lydelsen innebär en önskvärd realistisk begränsning.

Departementschefen

Anledning saknas enligt min mening att borttaga den redan i gällande
agregel förekommande begränsningen »väsentligen». Bibehållandet av denna
begränsning torde icke föranleda tvekan om vilken omfattning planläggningen
av förstöring skall ha.

I departementsförslaget har den ändringen vidtagits, att beskaffenheten
av de hinder mot undanförsel, som må föreligga, ej närmare angivits Såsom
lansstyrelsen i Malmöhus län och civilbefälhavaren i första civilområdet
i sitt remissyttrande framhållit lär nämligen hindrets beskaffenhet knappast
ha nagon betydelse för spörsmålet om förstöring. Om t. ex. området där
egendomen finns, är omringat av en övermäktig fiende och bedöms som förorat
maste förutsättning för förstöring vara för handen oavsett anledningen
till att undanförsel av egendomen ej kan ske.

„ Para»rafen bär sin motsvarighet i 6 § riksnämndens förslag och 68 8 i 1944
ars civilförsvarslag. ö

Bestammdserna om genomförande av undanförsel skall i tillämpliga delar
ga la beträffande förstöring. Vid förstöring torde emellertid i betydligt större
utsträckning än vid undanförsel åtgärderna komma att utföras av annan
an egendomens agare eller innehavare. Naturligt nog får förstöringsåtgärder
till stor del forutsättas bli ombesörjda genom militära myndigheters försorg.
I andra fall, exempelvis vid vissa sprängningar och då det gäller att

höva anl4 3 mT 7 t0lde deSSUt°m särskilda fackmän be hova

anhtas. Mot den bakgrunden bör också ersättningsregeln i paragrafens

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

andra stycke ses. Ersättning är liksom för närvarande avsedd att utgå endast
för medverkan vid förberedande åtgärder för förstöring, däremot ej
för verkställighet av förstöringsåtgärder. Vid sådant förhållande kan jag
icke biträda riksnämndens förslag angående ersättning för medverkan vid
förstöring. Bestämmelsen härom har följaktligen fått utgå. Frågan om ersättning
för förstörd egendom har jag berört under 4 §.

7 §•

Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 7 § i riksnämndens lagförslag
men saknar direkt motsvarighet i gällande lagstiftning.

Skälen för en särskild förfoganderegel har redovisats i den allmänna motiveringen.
Genom hänvisningen till allmänna förfogandelagen kan olika former
av ianspråktaganden bli möjliga. En innehavare av transportmedel kan
åläggas antingen att ställa detta till förfogande eller att fullgöra ett forslingsuppdrag,
innehavaren av en lageranläggning kan åläggas att lagra förnödenheter,
som han ej själv äger, o. s. v. Hänvisningen till förfogandelagen
innebär vidare, att där förekommande ersättningsregler m. m. blir tillämpliga.
Jag erinrar om mitt tidigare uttalande, att jag ej funnit tillräckliga skäl
föreligga att i förevarande sammanhang föreslå ett stadgande även om ianspråktagande
av arbetskraft.

8 §•

De föreslagna påföljdsbestämmelserna överensstämmer i huvudsak med
vad riksnämnden i 8 § föreslagit och har i det väsentliga sin motsvarighet i
91 § av 1944 års civilförsvar slag.

Riksnämnden

I förhållande till gällande lag har, påpekar riksnämnden, den ändringen
föreslagits att straffmaximum om två års straffarbete ansetts böra vara
tillämpligt om omständigheterna allmänt sett är synnerligen försvårande
oavsett vilken beredskapsgrad som gällt vid brottets begående. Underlåtenhet
att utan giltigt skäl verkställa anbefalld undanförsel torde böra straffbeläggas
på samma sätt som verkställande av undanförsel i strid mot givna
bestämmelser. Däremot har riksnämnden icke ansett sig böra biträda ett av
överbefälhavaren framfört förslag om straff även för den som underlåter att
verkställa anbefalld förstöringsåtgärd. Enligt riksnämnden kan det nämligen
synas tveksamt, huruvida det är rimligt att under straffhot fordra förstöringsåtgärder
och huruvida sådant straffhot verkligen kan antagas påverka
vederbörandes beredvillighet att utföra förstöringen.

Remissyttrandena

Hovrätten för Västra Sverige anför:

Det föreslagna stadgandet om straff för den som utan giltigt skäl underlåter
att verkställa undanförsel utgör eu nyhet i jämförelse med gällande
rätt. Att en sådan bestämmelse hittills ansetts kunna undvaras torde sammanhänga
med att undanförsel enligt nu gällande lagstiftning kan beslutas

il liihang Ull riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 202

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 ur 1961

endast i syfte att bereda egendom bättre skydd mot krigshandlingar. Och
i regel torde ägarens eller innehavarens naturliga intresse av egendomens
bevarande utgöra tillräcklig garanti för att han fullgör vad på honom ankommer
för att egendomen genom undanförsel skall skyddas mot krigsskada.
Om däremot såsom nu föreslås undanförsel skall kunna beslutas även
i syfte att få till stånd en med hänsyn till folkförsörjningen ändamålsenligare
geografisk fördelning av viktigare förnödenheter, så ökas naturligen
risken för att en eller annan undandrager sig att ställa sig till efterrättelse
ett meddelat beslut om undanförsel. Den föreslagna nya straffbestämmelsen
synes däiför väl grundad. — Av de för brott mot undanförselbestämmelserna
föreslagna straffsatserna skall den svåraste, straffarbete i högst två år,
tillampas om omständigheterna äro synnerligen försvårande. I gällande lagstiftning
uppställes som ytterligare förutsättning för ådömande av straffarbete
att brottet begåtts under högsta civilförsvarsberedskap. Frånvaron av
en dylik föreskrift i det föreliggande förslaget är väl närmast att betrakta som
en konsekvens av att bestämmelserna om undanförsel genomgående frigjorts
från sambandet med civilförsvarslagstiftningen. Någon större ändring i sak
torde ej föranledas av förslaget. Det kan nämligen antagas, att domstolarna
vid bedömandet av om omständigheterna äro synnerligen försvårande särskilt
beakta brottets farlighetsgrad med hänsyn till det allmänna läget då
brottet begicks. — Medan enligt nu gällande* lagstiftning om undanförsel
adomande av förverkandepåföljd är beroende av att någon fälles till straff,
kan enligt förslaget sådan påföljd komma i fråga där någon övertygats om
straffbelagd gärning. I detta avseende saknas anledning till erinran mot förslaget,
som härutinnan överensstämmer med vissa nyare lagbestämmelser
om förverkande. Däremot kunde ifrågasättas om icke orden »i den mån det
finnes skäligt» i den föreslagna lydelsen borde utgå och möjligheten till partiellt
förverkande i stället markeras genom föreskrift att undanhållen egendom
(respektive värdet därav) må förklaras helt eller delvis förverkad. Härmed
skulle vinnas överensstämmelse med det förslag till ändring av strafflagens
förverkandebestämmelser, som framlagts i ett den 16 september 1960
avgivet betänkande (Förverkande på grund av brott, SOU 1960: 28). Å andra
sidan har det citerade uttrycket använts i en nvligen tillkommen, närstående
lagstiftning, civilförsvarslagen den 22 april 1960. Med hänsyn härtill
och då en mera allmän revision av speciallagstiftningens regler om förverkande
möjligen är att förvänta, torde man för närvarande böra godtaga den
av riksnämnden föreslagna avfattningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och civilbefälhavaren i första civilområdet,
länsstyrelsen i Jönköpings län — som dock framhåller att frågan i praktiken
torde komma att ha relativt liten betydelse — samt länsstyrelsen i Norrbottens
län ansluter sig till överbefälhavarens förslag om straffpåföljd även
för underlåtenhet att verkställa anbefalld förstöringsåtgärd.

Departementschefen

Jag kan i allt väsentligt biträda de synpunkter, som anförts av riksnämnden
och av hovrätten. Vad angår den från något håll förordade straffbestämmelsen
vid underlåtenhet att verkställa förstöring vill jag erinra om att
förstöring i relativt stor utsträckning torde utföras av annan än egendomsägaren.

9 §■

Paragrafen motsvarar 9 § i riksnämndens förslag.

Det ligger i sakens natur att i en situation, då myndighet beslutat om un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961 31

danförsel- eller förstöringsåtgärder, rådrum icke finns för ett överklagande
av beslutet.

10 §.

Den föreslagna paragrafen har samma lydelse som 10 § i riksnämndens
förslag. Motsvarande bestämmelse finns i 96 § andra stycket i 1944 års
civilförsvarslag och i 84 § andra stycket av 1960 års civilförsvarslag. Såsom
tidigare framgått gäller redan vissa särbestämmelser för bl. a. järnvägarna,
statens vattenfallsverk och vissa icke statliga kraftföretag, televerket, luftfartsverket
och krigsmakten. Författningsunderlag för utfärdande av föreskrifter
bör alltjämt finnas.

11 §•

Paragrafen motsvarar 11 § i riksnämndens förslag.

Jag har tidigare betonat, att tillämpningsföreskrifter och detalj anvisningar
har sin särskilda betydelse med tanke på det planläggningsarbete och de
förberedelser i övrigt som på förevarande område är av den allra största
vikt. Med hänsyn till de speciella behov, som här kan tänkas uppkomma,
innebär den föreslagna bestämmelsen vidare, att Kungl. Maj :t kan föreskriva
särskilda åtgärder, som är ägnade att underlätta genomförandet av undanförsel
och förstöring. Riksnämndens motiv härför har främst varit att
skapa underlag för stadganden i tillämpningskungörelsen angående frivillig
undanförsel. Även i andra sammanhang kan emellertid ett dylikt bemyndigande
vara av värde. Sålunda kan det i samband med planering för förstöring
av egendom visa sig erforderligt att i vissa fall redan i fredstid vidta speciella
förberedelser för att i händelse av krig möjliggöra en snabb och effektiv
förstöring. Jag anser sådana synpunkter böra beaktas och vill tillägga,
att bemyndigandet i förevarande sammanhang, där tidsfaktorn kan visa sig
bli avgörande, får anses vara av stor betydelse från beredskapssynpunkt.

Lagens ikraftträdande

Jag finner det angeläget, att den nya lagen snarast träder i kraft, och föreslår
den 1 januari 1962 såsom lämplig tidpunkt för ikraftträdandet.

övergångsbestämmelser

Enligt övergångsbestämmelser till civilförsvarslagen den 22 april 1960 skall
vad i 40—43 och 66—68 §§ i 1944 års civilförsvarslag stadgas i avseende å
undanförsel och förstöring ävensom till nämnda paragrafer anslutande bestämmelser
i 9 kap. av samma lag alltjämt gälla, intill dess annorlunda förordnas.
Genom den nya lagen om undanförsel och förstöring upphör nämnda
bestämmelser att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1961

V. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom handelsdepartementet
upprättats förslag till

1) lag om undanförsel och förstöring; samt

2) lag om upphävande av lagen den It oktober 1939 (nr 726) angående
skyldighet att meddela uppgifter om kostnader för krig slev erans er.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av den
lydelse bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Torbjörn Lindvall

1 Bilagan, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande med de vid propositionen
fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

Bilaga B

Riksnämmlens förslag
till

Lag om undanförsel och förstöring

Härigenom förordnas som följer.

Om undanförsel

1 §•

För afl förhindra, att egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen
eller eljest för det allmänna, såsom varuförråd, maskiner, boskap,
fordon och fartyg, ävensom arkivalier, böcker, konstverk och kulturhistoriska
föremål genom krigshandlingar förstöras eller annorledes går förlorade,
eller för att nå en från beredskapssynpunkt ändamålsenligare geografisk
fördelning av egendom av särskild betydelse för försvaret eller folkförsörjningen
i krig, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer
vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, föreskriva, att egendomen
skall föras till annan plats än den, där egendomen eljest förvaras (undanförsel).

Undanförsel må ock avse förflyttning av viss industriell eller annan verksamhet
av betydelse som ovan sagts.

2 §•

För ändamål som i 1 § sägs äger Konungen eller den myndighet Konungen
bestämmer vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, föreskriva,
att egendom som avses i nämnda lagrum ej må föras till visst område
av riket eller ock må föras till visst område allenast efter tillstånd och på
villkor, som angivas i tillståndet.

3 §•

Har beslut meddelats om undanförsel av viss egendom, åligger det ägare
eller innehavare av sådan egendom att, i den mån det i beslutet angivits eller
av vederbörande myndighet påfordras, själv ombesörja undanförseln och
därvid ställa sig till efterrättelse de bestämmelser rörande undanförseln, som
må hava meddelats. Möter hinder att ombesörja undanförseln, skall anmälan
härom ofördröjligen göras till länsstyrelsen i det län där egendomen finnes
eller, om annan myndighet påfordrat undanförseln, till sistnämnda myndighet.

Ägaren eller innehavaren är skyldig att medverka vid förberedande åtgärder
för undanförsel ävensom att, om myndighet ombesörjer undanförseln,
lämna nödigt biträde vid densamma.

4 §•

För transport av egendom, som dess ägare eller innehavare verkställt
till fullgörande av beslut om undanförsel, så ock för medverkan vid förberedande
åtgärder eller biträde med undanförsels utförande utgår ersättning
av statsmedel i den mån ej särskilda omständigheter annat föranleda. Har
kostnad eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av undanförsel

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

och står kostnaden i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden kan
medföra för honom, är han för sådan kostnad berättigad till skälig ersättning
av statsmedel.

Har egendom undanförts genom myndighets försorg, är ägaren eller innehavaren
pliktig att återgälda myndigheten kostnaden härför, i den män han
enligt vad i första stycket sägs skolat svara för kostnaden, därest han själv
verkställt transporten. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om kostnad, som myndighet haft för vård av undanförd egendom. Till
säkerhet föi bär avsedd fordran äger myndigheten att av egendomen kvarhålla
så mycket som svarar mot fordringen.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov.

Om förstöring

5 §•

Föreligger trängande fara för att egendom av beskaffenhet, att fiendens
innehav därav skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar, skall
falla i fiendens hand och tillåter ej tiden att egendomen undanföres eller
möter hinder häremot till följd av egendomens beskaffenhet eller på grund
av brist på transportmedel eller andra därmed jämförliga förhållanden, äger
Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer föreskriva, att egendomen
skall förstöras eller eljest försättas ur brukbart skick (förstöring).

6 §•

Vad i 3 § stadgas om undanförsel skall i tillämpliga delar gälla beträffande
förstöring.

För biträde med förberedande åtgärder för eller medverkan vid förstöring
skall ersättning av statsmedel utgå efter vad i 4 § sägs.

Särskilda bestämmelser
7 §•

Myndighet, som Konungen bestämmer, äger taga i anspråk markområden,
byggnader, utrymmen, transportmedel och materiel ävensom vad eljest må
fmnas erforderligt för fullgörande av uppgift enligt denna lag, och skall
därvid vad i allmänna förfogandelagen stadgas äga tillämpning.

8 §-

Med dagsböter eller fängelse eller, om omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med straffarbete i högst två år straffes

1. den som med vetskap om att beslut om undanförsel meddelats utan giltigt
skäl underlåter att verkställa undanförsel eller verkställer undanförsel
i strid mot därom givna bestämmelser eller underlåter att iakttaga i 3 S föreskriven
anmälningsskyldighet; samt

Har någon övertygats om gärning, som enligt denna paragraf är belagd
med straff, ma rätten, i den man det finnes skäligt, förklara egendom, som
undanhållits genom gärningen, förverkad till kronan eller, om egendomen
ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att till kronan utgiva ersättning för
egendomens värde. ö

Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1961

9 §•

Mot beslut, som meddelats enligt 1, 2, 3, 5 eller 6 §, må talan icke föras.

10 §.

Om förhållanden, som avses i denna lag, äger Konungen meddela särskilda
föreskrifter, såvitt angår anläggningar eller byggnader, som äro avsedda för
krigsmaktens behov, kommunikationsverk eller andra verk, företag eller inrättningar
av större omfattning eller särskild beskaffenhet.

11 §\

Konungen äger föreskriva särskilda åtgärder ägnade att vid krig eller
krigsfara underlätta genomförandet av undanförsel och förstöring, så ock
i övrigt meddela de närmare bestämmelser som må erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den

Riksnämndens förslag
till

Kungl. Maj:ts kungörelse om undanförsel och förstöring

Kungl. Maj:t har, med stöd av 11 § lagen den 1961 (nr )

om undanförsel och förstöring, funnit gott förordna som följer.

Om planläggning av undanförsel och förstöring

1 §•

Med de begränsningar, som framgå av vad nedan i denna kungörelse stadgas,
ankommer det på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att
planlägga undanförsel och förstöring. Vid planläggningen skall armétygförvaltningen,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd och statens jordbruksnämnd,
varje myndighet beträffande egendom som faller inom dess
verksamhetsområde, medverka i den omfattning, som överenskommes mellan
riksnämnden och respektive myndighet.

Planläggning för undanförsel av arkivalier, böcker, konstverk och kulturhistoriska
föremål skall ske under medverkan av krigsarkivet, riksarkivet,
kungl. biblioteket, riksantikvarieämbetet och nationalmuseum.

2 §•

Inom varje län ankommer det på länsstyrelsen att planlägga undanförsel
och förstöring i enlighet med de anvisningar som meddelas av myndighet
som i 1 § sägs. Länsstyrelsen skall därvid, då så finnes erforderligt,
samråda med vederbörande försvarsområdesbefälhavare.

3 §•

För vilka orter och områden planläggning av undanförsel skall ske ävensom
till vilka områden undanförsel skall planeras fastställes av riksnämn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år J961

den för ekonomisk försvarsberedskap i samråd med överbefälhavaren och
civilförsvarsstyrelsen.

4 §•

Vid vilka anläggningar och i vilken omfattning förstöring skall planläggas
tastställes av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap i samråd med
överbefälhavaren samt medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd och
statens jordbruksnämnd, de sist nämnda två myndigheterna såvitt gäller
egendom som faller inom deras respektive verksamhetsområden.

Om undanförsel

5 §•

Har på sätt stadgas i beredskapskungörelsen den 3 juni 1960 (nr 515)
beredskapsgrad I (högsta beredskapsgraden) anbefallts, äger riksnämnden
tor ekonomisk försvarsberedskap meddela beslut om undanförsel jämlikt
1 § lagen om undanförsel och förstöring och om förbud jämlikt 2 § samma
lag. Kan på grund av förbindelseavbrott eller av annan anledning riksnämndens
beslut icke avvaktas, äger civilbefälhavare eller, om civilbefälhavare
ej finnes eller hans beslut ej kan avvaktas, länsstyrelse meddela beslut som
nu sagts. Länsstyrelse ma även eljest, då högsta beredskapsgraden anbefallts,
förordna om sådan undanförsel inom länet som av länsstvrelsen
planlagts.

6 §•

Beslut om undanförsel må avse all egendom av viss beskaffenhet inom det
område beslutet gäller eller viss myckenhet därav eller ock viss angiven
egendom. Där omständigheterna det medgiva, skall egendomens ägare eller
innehavare erhålla tillfälle att yttra sig, innan beslutet fattas. I beslutet
ma meddelas föreskrifter om att egendom skall föras till viss ort eller visst
område, så ock om att undanförseln skall inom viss i beslutet angiven tid
verkställas genom ägarens eller innehavarens försorg. Skyldighet att und,
aa, ,a egendom> som innehaves av annan än ägaren, bör icke utan särskilda
skal aläggas ägaren, med mindre innehavaren medgivit, att ägaren må omhändertaga
egendomen.

Ha föreskrifter som i första stycket sägs icke lämnats i beslutet, ankommer
det på länsstyrelsen i det län där egendomen finnes att meddela sådana
föreskrifter, för såvitt icke riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
eller civilbefälhavare för särskilt fall annorlunda beslutar.

Överbefälhavaren och militärbefälhavare ävensom militär myndighet,
som därtill bemyndigats av överbefälhavaren eller militärbefälhavare må’
da högsta beredskapsgrad gäller, meddela de föreskrifter i fråga om verkställigheten
av beslut om undanförsel som med hänsyn till militära operationer
må finnas särskilt påkallade.

Det åligger länsstyrelsen i det län där egendomen finnes att såvitt möjligt
tillse, att beslut om undanförsel ävensom i anslutning därtill utfärdade
föreskrifter komma till vederbörandes kännedom.

7 §’

Då egendom undanföres genom myndighets försorg, skall myndigheten
såvitt möjligt tillse, att egendomen varken under transporten eller, därest
myndigheten ombesörjer jämväl egendomens uppläggning efter transporten,
a den nya upplagsplatsen sammanblandas med annan egendom så att ett
avskiljande icke kan ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

Myndighet som undanfört egendom skall vidare, så snart ske kan, lämna
egendomens ägare ävensom, där vid tiden för myndighetens omhandeitagande
av egendomen annan än ägaren var innehavare av densamma, namn
debinnehavare underrättelse om undanförseln och den plats dit egendomen
förts. I fråga om varuparti, i vilket panträtt är upplåten jämlikt lagen om
viss panträtt i spannmål eller lagen om viss panträtt i spanadslin och hampa,
skall underrättelsen innehålla uppgift om vederbörlig benämning a den
fastighet, varå partiet upplagts, samt om förvaringsrum eller annan plats,
där detta skett, med angivande tillika, därest annat parti av varan upplag s
eller kan uppläggas i samma förvaringsrum, av den plats i rummet, dar det
ifrågavarande partiet finnes upplagt.

8 §•

Därest egendom, som undanförts genom myndighets försorg ej efter bortförandet
omhändertages av ägaren eller annan, som vid myndig''hetens omhändertagande
av egendomen var innehavare darav, eller av nagon, a vilken
den förutvarande innehavarens rätt övergått, skall myndigheten taga
vård om egendomen. Vid egendomens vårdande skola bestämmelserna i / s
första stvcket i tillämpliga delar iakttagas.

Är egendom i fall som i första stycket sags utsatt för forskamnmg eller
snar förstörelse eller fordrar den alltför kostsam vård, skall den myndighet,
som har vård om egendomen, därmed förfara på sätt, vartill omständigheterna
föranleda; dock bör myndigheten, där särskilda föreskrifter i angivna
hänseende ej utfärdats, i den mån så lämpligen kan ske, hanvanda
sig till närmast överordnade myndighet för att erhålla instruktion om orfaringssättet.

9 §•

Det åligger myndighet, som i 1 § sägs, envar inom sitt verksamhetsområde,
att verka för frivillig placering av egendom, som avses i t § lagen om
undanförsel och förstöring, å plats som med hansyn till undanforselplanläggningen
finnes lämplig.

10 §.

Har egendom, som avsetts bli föremål för undanförsel, efter öveienskommelse
mellan egendomens ägare eller innehavare och myndighet, som i
1 8 sägs, frivilligt bortförts till annan plats än den, dar egendomen eljest
förvaras, innan beslut meddelats enligt 1 § lagen om undanförsel och förstöring,
skall, därest sådant beslut sedermera meddelas och egendomen darav
skulle ha berörts, ägaren eller innehavaren äga samma rätt till ersättning
enligt 4 g sagda lag som han skulle ägt, om bortförandet skett efter
det beslutet om undanförsel meddelats.

Om förstöring

11 §•

Har beslut om förstöring jämlikt 5 § lagen om undanförsel och förstöring
meddelats, må överbefälhavaren och militärbefälhavare ävensom militär
myndighet, som därtill bemyndigats av överbefälhavaren eller militärbefälhavare,
meddela föreskrifter om tiden för beslutets verkställande samt i
den män så finnes särskilt påkallat ur militär synpunkt, om andra förhållanden
av betydelse för verkställigheten. Sådana föreskrifter skola sa snart
ske kan av den militära myndigheten delgivas lansstyrelsen i det lan, dai
egendomen finnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

fnrc^Sll\^ °,m föJstörin§ ävensom, i förekommande fall, föreskrifter som i
forsta stycket sags skola av vederbörande länsstyrelse såvitt möjligt bringas

het meddcHdv^111’/0111^^ beröfres‘ 1 hängande fall må militär myndigden
somtrS dtov "* fo'' SlörinS8 ™rkSUUl«nde även direkt till

Särskilda föreskrifter
12 §.

Myndighet, som meddelar beslut eller föreskrift enligt denna kungörelse
eller verkställer sådant beslut, skall föra förteckning över dessa ärenden
Altå ''tu?6 ar®nde skola antecknas meddelade beslut och vidtagna åtgärder

me? enLVfOrt^r u handlin/ar skola förses med ärendets num mer

enligt forteckningen och sammanföras i en akt. Då sådan akt eller viss

Sk“fnnick"S,rg°dV8rr!,rS. ““ värtleri"Ss"ä””<i «“» myndighet,

enli8t 7 § lagen om “nda"rer“1

f^V1!113111-111?18 nämnda lagrum skola föreskrifterna i allmänna förefterrätete?sneg°r
Gn 26 ^ 1954 (nr 279) 1 tiUämPliga delar lända till

_ 14 §.

ring^skål räkninT! jämlikt 4 fller 6 § !agen om undanförsel och förstörm0,
skall rakning a den fordrade ersättningen jämte de övriga handlingar

“vreCilM^H1''11 StMi6r s*^ ersättningsanspråk, avlätlna,“n iSs er!ättn“gsa„1präkei''

Ä” lWP“"kle" tesint vari

n i rf rå''“a,n Pröv.as av allmän lokal värderingsnämnd med tillämpning
av bestämmelserna i rekvisitionsförordningen. "

........ 15 §■

„o ^sattn!pg.iamlJkt 4 eller 6 § lagen om undanförsel och förstöring skall

mof[LitSa-lningSSkyidlghet å-agtS kronan> gäldas av den länsstyrelse, som
S t a ersattmngen eller eljest förmedlat lokal värderings namnds

handläggning av ärendet. s

er*ältningsPelopp skall utanordnas så snart beslut som äger laga
kraft gentemot den ersattningspliktige föreligger.

16 §•

Beträffande åtgärder för undanförsel och förstöring vid
aj statens jarnvägar och de enskilda järnvägarna;

Vatte^nl!-Verks anläggningar och byggnader samt anläggningar
och byggnader tillhörande vissa icke statliga kraftföretag- 8 8

c) televerkets anläggningar och byggnader samt

Iuftfartsanlag§ning under luftfartsverkets förvaltning eller tillsyn,

skmla ÄT °ch byggnader under vägverkets förvaltning eller tillsyn
delas g 1 d foresknfter’ som av Kungl- Maj :t i särskild ordning med Det

åligger överbefälhavaren att besluta om de åtgärder för undanförsel

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

och förstöring, som skola vidtagas vid krigsmakten tillhöriga anläggningar
och byggnader.

17 §-

Det ankommer på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att i
samråd med berörda myndigheter utfärda erforderliga anvisningar beträffande
kungörelsens tillämpning.

Denna kungörelse träder i kraft den • Genom kungörel sen

upphäves kungörelsen den 31 augusti 1949 (nr 515) om skyddsplacering
av varuförråd m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 202 år 1961

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 november
1961.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 7 november 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 27 oktober 1961, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lag om undanförsel och
förstoring samt lag om upphävande av lagen den U oktober 1939 angående
skyldighet att meddela uppgifter om kostnader för krigsleveranser.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
revisionssekreteraren Äke Sundquist.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 202 år 1961

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 10 november 1961.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 9 november
1961 avgivna utlåtande över de den 27 oktober 1961 till lagrådet remitterade
förslagen till lag om undanförsel och förstöring och lag om upphävande av
lagen den 14 oktober 1939 (nr 726) angående skyldighet att meddela uppgifter
om kostnader för krigsleveranser.

Med förmälan att lagförslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att desamma — efter vissa redaktionella jämkningar i
förslaget till lag om undanförsel och förstöring — måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils van der Hceg

Stockholm 1901. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 611118