Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

1

Nr 98

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bidrag
till viss busstrafik m. m.; given Stockholms slott den
10 mars 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riks^
dagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

Redogörelse lämnas för vissa av 1953 års trafikutredning verkställda
undersökningar av bussföretagens ekonomi och av utredningen föreslagna
åtgärder för stödjande av linjetrafiken med buss på landsbygden. I propositionen
föreslås att statsbidrag skall utgå till viss linjetrafik med buss på
landsbygden under år 1961 och att bidragsgivningen skall grundas på individuell
prövning av behovet och den ekonomiska bärigheten av ifrågavarande
linjetrafik. Ett anslag om 2 milj. kr. äskas för budgetåret 1961/62
till här avsett ändamål.

1—2048 01 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 98

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 mars 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler
— efter gemensam beredning med cheferna för finans- och inrikesdepartementen
— fråga om bidrag till viss busstrafik och anför därvid följande.

I en särskild framställning den 22 februari 1960 (stencilerad 72 s. jämte
bilagor) har 1953 års trafikutredning lämnat en redogörelse för busstrafikens
driftekonomiska förhållanden samt framlagt förslag till vissa åtgärder,
som enligt utredningens mening i nuvarande läge bör vidtagas för
att trygga upprätthållandet av busstrafiken främst i glesbygderna.

Trafikutredningens förslag tar i väsentlig mån sikte på att underlätta
inom branschen pågående rationaliseringsverksamhet. Även taxepolitiska
åtgärder rekommenderas. Frågan om företrädesrätt till skolbarnstransporter
tas vidare upp till behandling. Slutligen föreslås åtgärder i syfte att
bereda främst bussföretag med linjetrafik på landsbygden viss restitution
av fordonsskatt.

I årets statsverksproposition har jag vid anmälan av sjätte huvudtiteln
(bil. 8, p. 62) hemställt, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att för
budgetåret 1961/62 beräkna ett anslag av 2 milj. kr. till bidrag till viss
busstrafik, att avräknas mot automobilskattemedlen. Jag uttalade därvid,
att beredningen av ärendet, som då ännu icke var helt avslutad, torde
kunna komma att slutföras inom sådan tid, att en särskild proposition i
ämnet skulle kunna föreläggas vårriksdagen.

Sedan beredningen nu avslutats, anhåller jag att få anmäla fråga om
bidrag till viss linjetrafik med buss på landsbygden, varvid en redogörelse
för de av trafikutredningen framlagda förslagen först kommer att lämnas.

1953 års trafikutredning

Trafikutredningen framhåller inledningsvis, att vid bedömningen av
busstrafikens utveckling intresset främst knyter sig till 1950-talets utvecklingstendenser.
Tyngdpunkten i redogörelsen har därför lagts på för -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

hållandena under nämnda tidsperiod. Landets bussbestånd utnyttjas till
helt övervägande del för allmän trafiktjänst och inom denna huvudsakligen
för regelbunden yrkesmässig befordran av passagerare och gods å viss vägsträcka
eller mellan vissa orter, d. v. s. i linjetrafik. Med hänsyn härtill
och till den betydelse denna trafik har för transportförsörjningen i landets
olika delar, tar redogörelsen vidare främst sikte på linjetrafikens förhållanden.

Busstrafikens utveckling under 1950-talet

Busstrafikens allmänna betydelse inom transportväsendet.
Det samlade transportarbete, som de i allmän trafiktjänst brukade
landtransportmedlen utfört under 1950-talet, har varit av ungefärligen
oförändrad absolut storleksordning år från år. Den allmänna trafiktjänstens
relativa andel i det totala transportarbetet för personbefordran med landtransportmedel
har däremot kraftigt minskat. Det uppskattade transportarbetet
för inrikes personbefordran vissa år under 1950-talet framgår av
följande sammanställning. Transportarbetet angives i milj. personmil.

Transportmedel

1950

1953

1956

1958

antal

%

antal

%

antal

O/

/o

antal

O/

/O

660

38

610

27

620

21

530

16

130

7

130

5

140

5

170

5

350

20

ilo

18

380

13

350

11

65

4

65

3

65

2

65

2

470

27

910

41

1 550

53

1 990

61

60

3

90

4

85

3

75

2

20

1

50

2

85

3

2

_

2

—

5

—

12

—

15

1

14

1

13

—

12

—

Summa

1750

100

2 250

100

2 910

100

3 290

100

Trafikbussarna presterar f. n. ca 350 milj. personmil per år, vilket motsvarar
två tredjedelar av järnvägarnas persontrafik. Trafikbussarna användes
främst i lokal trafik och där huvudsakligen för personbefordran
till och från arbetsplats. Den med trafikbussarna utförda trafikprestationen
har — trots den privata motorismens expansion — icke i motsvarande
grad minskat under de senaste åren.

Det uppskattade värdet, d. v. s. kostnaden för presterandet, av den
inrikes persontrafiken vissa år under 1950-talet framgår av följande sammanställning.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

T ransportmedel

1950

1953

1956

1958

milj. kr.

%

milj. kr.

%

milj. kr.

%

milj. kr.

%

Järnvägar .....................

340

20

410

16

420

11

420

9

Spårvägar.....................

90

6

120

4

140

4

180

4

Trafikbussar ...................

240

14

340

13

390

10

410

9

Droskbilar ....................

220

13

240

9

260

7

270

6

Privata personbilar.............

680

40

1 310

50

2 360

62

3 170

67

Registrerade motorcyklar........

no

6

180

7

180

5

150

3

Mopeder ......................

—

—

20

1

55

1

100

2

Luftfart.......................

3

—

4

—

11

_

23

_

Sjöfart........................

10

1

12

—

13

—

13

—

Summa

1690

100

2 640

100

3 830

100

4 740

100

Vid en jämförelse mellan de skilda transportmedlens transportarbete och
kostnaden för detta erhålles en transportkostnad per personmil för de
kollektiva transportmedlen, däribland trafikbussarna, som ligger betydligt
lägre än för de individuella transportmedlen. Detta förhållande antyder
trafikbussarnas allmänna betydelse för uppbyggandet och vidmakthållandet
av en transportapparat, som till lägsta möjliga kostnad skall tillgodose
trafikbehoven.

Bussbeståndet. Under 1950-talet har bussantalet varit stigande fram
till år 1955, då toppsiffran 8 364 nåddes. Därefter har en stagnation i tillväxten
inträtt, de sista åren förbytt i en påtaglig tillbakagång. Beståndet
beräknas f. n. icke överstiga 8 000 fordon. Härav användes 6 700 å 6 800 st.
i yrkesmässig trafik, d. v. s. linje- och/eller beställningstrafik, medan återstoden
utgöres av brandbilar samt av företag eller myndigheter ägda, ej
yrkesmässigt nyttjade bussar.

Nyanskaffningen av bussar har alltsedan år 1948, då den var som störst
— 1 134 fordon — successivt nedgått och omfattade år 1958 endast 405
fordon. Genomsnittsåldern hos de i drift varande bussarna har från år 1951
intill år 1959 ökat med drygt 1 år samt utgjorde vid 1959 års ingång 8 Va
år. Detta förhållande i förening med den minskande fordonsnumerären tyder
på att ersättningsanskaffning sedan åtskilliga år tillbaka icke sker i den
omfattning, som erfordras för att bibehålla beståndets tekniska och ekonomiska
standard. En fortlöpande försämring av bussbeståndets kvalitet
och kapitalvärde äger sålunda rum.

Praktiskt taget hela ny- och ersättningsanskaffningen av trafikbussar
under 1950-talet har avsett brännoljedrivna fordon, som ställer sig billigare
i drift än bensindrivna. Vid ingången av år 1959 utgjordes 76 % av hela
bussbeståndet av brännolj edrivna fordon.

Trafikarbete och trafikintensitet. Bussarnas totala bruttodriftprestationer
(totalantal fordonskilometer) har under 1950-talets första hälft

5

Kangl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

ökat från 290 milj. till 360 milj. fordonskm men har därefter stagnerat
eller gått något tillbaka och beräknas för år 1958 ha uppgått till 350 milj.
fordonskm.

Den genomsnittliga årliga körlängden per buss har enligt vissa beräkningsgrunder
under 1950-talet stigit från 4 000 till 4 300 mil. Vissa större
linjetrafikföretag redovisar emellertid körsträckor avsevärt överstigande
medelkörlängden.

Linjetrafik. Vid slutet av år 1959 omfattade det i linjetrafik använda
bussbeståndet ca 6 450 bussar, d. v. s. ca 80 % av det totala antalet bussar.
Härav svarade den statliga sektorn (SJ biltrafik, GDG biltrafik AB, Stockholms
läns omnibus AB och postverket) för 33 %, medan den kommunnala
och den enskilda sektorn svarade för resp. 19 och 48 %.

Under 1950-talet ökade fram till år 1957 den totala linjelängden fortlöpande
men har därefter under återstoden av decenniet kraftigt nedgått,
så att den nu icke har större omfattning än vid mitten av 1930-talet. Minskningen
från årsskiftet 1956/57, då linjelängden utgjorde ca 110 300 km,
till årsskiftet 1959/60, som uppvisar en linjelängd av ca 104 800 km, har
sålunda uppgått till 5 % och hänför sig till 16 län. Minskningen har ofta
varit särskilt framträdande i län med stor personbilstäthet och uppgick
sålunda i Kopparbergs län till 24 %. Under samma tidsperiod har antalet
turlistekilometer minskat med 4 %; minskningen har hänfört sig till 18 län
och varit särskilt framträdande i län med relativt få större tätorter, såsom
Värmlands och Jämtlands län.

Bruttodriftprestationerna i busslinjetrafik har för år 1957 uppskattats
till 280 milj. fordonskm. Nettodriftprestationerna under 1950-talet kan
endast uppskattas på mycket osäkra grunder. År 1953 beräknas antalet
resor ha uppgått till 480 milj. vid en beräknad inedelreselängd av 6 km.
Fram till år 1957 synes antalet ha nedgått mot 400 milj. d. v. s. en minskning
om ca 15 %. Utvecklingen visar här samma trend och relativa trafikvolymminskning
som persontrafiken på järnvägarna under samma period.

För år 1957 beräknas att 2 057 bussar användes i lokal linjetrafik inom
områden i och omkring större tätorter, medan ca 4 465 bussar nyttjades i
linjetrafik huvudsakligen på landsbygden. En uppskattning av detta bussbestånds
driftprestationer under år 1957 ger till resultat för stads- och föror
tstrafiken ca 93 milj. fordonskm och ca 285 milj. resor samt för landsbygdstrafiken
ca 187 milj. fordonskm och ca 130 milj. resor.

Beställningstrafik. De i linjetrafik använda bussarna är till mycket
stor del också godkända för användning i beställningstrafik. Uteslutande
för sistnämnda slag av trafik torde däremot f. n. nyttjas endast ca 325
bussar. Bruttodriftprestationerna i beställningstrafik med buss har för vart
och ett av åren 1956 och 1957 uppskattats till ca 30 milj. fordonskm samt

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

1,3 miljarder platskm, vilket utgör ca 9 % av bussföretagens bruttotrafikarbete.
Antalet presterade personmil torde kunna för vart och ett av åren
1955 och 1957 uppskattas till 80 milj., d.v. s.. 22 % av bussföretagens nettotransportarbete.

Driftekonomiska förhållanden. Nyinvesteringarna i fasta anläggningar
för busstrafiken har från att år 1953 ha uppgått till inemot
19 milj. kr. de senaste åren minskat till ca 8 milj. kr. per år. Även investeringarna
för anskaffning av nya bussar har kraftigt nedgått under den senare
hälften av 1950-talet och torde för år 1958, då investeringsbeloppet beräknats
omfatta ca 21 milj. kr., icke ha uppgått ens till två tredjedelar av vad
som erfordrats för normal ersättningsanskaffning vid oförändrat bussbestånd.

Driftkostnaderna, exklusive avskrivningar och ränta å investerat kapital,
inom den yrkesmässiga busstrafiken har f. n. uppskattningsvis följande
procentuella fördelning, med variationer inom vida gränser i de individuella
fallen:

Stads- och Landsbygdsförortstrafik
trafik

Personal- och administrationskostnader . 52 47

Drivmedelsskatt...................... 10 11

Fordonsskatt ........................ 5 6

Övriga driftkostnader ................ 33 36

100 100

Totalt sett har busstrafikens kostnadsnivå under tiden sedan april 1952
höjts med ca 33 %. De kostnadsposter, som under 1950-talet ökat såväl
absolut som relativt, är främst löne- och skattekostnaderna.

Driftkostnaderna och driftintäkterna för tio undersökta enskilda bussföretag
med landsbygdstrafik — kostnader för central administration, avskrivningar
och räntor ej inräknade — var år 1955 av följande genomsnittliga
storlek:

Lönekostnader...............

Fordons- och drivmedelsskatter
Övriga driftkostnader.........

Summa driftkostnader........

Trafikintäkter................

Driftöverskott................

Per buss

Per fordons-mil

kr

kr

15 400

2,77

6 325

1,14

16 790

3,03

38 515

6,94

41 600

7,50

3 085

0,56

Kapitaltjänstkostnaderna torde under 1950-talets senare del i regel icke
varit lägre än 1:50 kr. per fordonsmil och i allmänhet hållit sig på nivån
omkring 2 kr. För de ifrågavarande tio företagen skulle år 1955 vid en ka -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 är 1961

pitaltjänstkostnad av 1:50 kr. per fordonsmil full kostnadstäckning ha
uppnåtts endast inom fem av företagen med 22 % av den undersökta vagnparken.

Någon för landet enhetlig taxenivå för linjetrafiken med buss kan icke
sägas föreligga, även om vissa av statens biltrafiknämnd utarbetade normaltaxor
varit normerande för taxesättningen under de två senaste årtiondena.

Sedan år 1939 har taxenivån höjts med i genomsnitt ca 120 %, jämfört
med en höjning av konsumentprisindex med 146 %. Ej heller under 1950-talet har taxenivån hållit jämna steg med den allmänna prisutvecklingen.
Busstaxorna har från år 1956 fram till tidpunkten för avgivandet av redogörelsen
varit oförändrade trots en samtidig stegring av konsumentprisindex
med 5 %. Detta förhållande tyder på svårigheter för bussföretagen
att medelst taxehöjningar neutralisera verkan av det pågående trafikbortfallet.

Trafikintäkterna i linjetrafiken med buss har under 1950-talet icke haft
en mot driftkostnadernas stegring svarande utveckling.

För åren 1952—1958 har utredningen undersökt intäktsförhållandena
för ett stort antal enskilda bussföretag med linjetrafik såväl i städer och
förorter som på landsbygden.

På grundval av dessa undersökningar torde enligt utredningen helt allmänt
kunna konstateras, att fr. o. in. år 1955 en fortlöpande försämring av
busslinjetrafikens intäktsförhållanden inträtt, i det att fram till år 1959
en realintäktsminskning av inemot 15 % ägt rum. Med hänsyn till att några
strukturella förändringar av taxeuppbyggnaden i stort sett ej skett, innebär
detta att under åren 1955—1958 ett trafikbortfall av motsvarande relativa
storlek förekommit.

Intäkterna av beställningstrafik torde i allmänhet uppgå till belopp motsvarande
5—15 % av linjetrafikintäkterna.

I vad mån försämringen av den yrkesmässiga busstrafikens lönsamhet
innebär, att bussrörelserna numera mera allmänt är oräntabla företag, kan
enligt utredningen ej med större exakthet anges.

I allmänhet torde under år 1958 inom den yrkesmässiga busstrafiken
en kostnadstäckning av minst 8: 50 kr. per fordonsmil för bussföretag med
övervägande landsbygdstrafik samt minst 11 kr. per fordonsmil för bussföretag
med övervägande stads- och förortstrafik ha erfordrats för uppnående
av godtagbar räntabilitet. Av totalt 109 undersökta enskilda bussföretag
uppnådde 63 % av landsbygdsföretagen och 57 % av stadsföretagen
detta mål. De företag, som kan beräknas ej ha uppnått full kostnadstäckning,
utgjordes till övervägande del av mindre företag med landsbygdstrafik.
Som jämförelse kan emellertid nämnas, att SJ biltrafiks rörelseresultat
för budgetåren 1957/58 och 1958/59 visar full täckning av kapital -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

tjänstkostnaderna och därutöver rörelsevinst om 1,9 resp. 4,4 milj. kr.
Resultatet tillskrives främst rationaliseringar dels genom slopande av vissa
olönsamma linjedelar och turer, dels genom övergång till verkstadsarbeten
i egen regi.

Det för den yrkesmässiga busstrafiken gällande koncessioneringssystemet
innebär, att en viss begränsning av möjligheten att uttaga avgifter
äger rum genom det tillämpade taxesättningssystemet i syfte att
förhindra monopolmissbruk. Den allvarligt försämrade lönsamhet, som
under senare delen av 1950-talet till följd av konkurrens från privatmotorismen
inträtt för busstrafiken, har emellertid minskat betydelsen av
denna taxekontroll.

Utredningen betecknar särkostnadstäckning som ett företagsekonomiskt
minimikrav för varje av ett företag trafikerad linje, om undantag göres
för linjer med matarfunktion o. d. Detta krav har emellertid under de
senaste åren pa åtskilliga håll ej kunnat upprätthållas. Härigenom har
trafikanterna på de trafikstarka linjerna kommit att lämna bidrag till kostnadstäckningen
för de trafiksvaga linjerna.

Utredningen konstaterar slutligen, att för åtskilliga mindre bussföretag,
särskilt sådana med landsbygdstrafik, den ekonomiska målsättningen på
senare tid fått inskränkas till att avse driftkostnadstäckning — eventuellt
med inskränkning av kravet på full ersättning för bussföretagarens egen
arbetsprestation i rörelsen —- samt förräntning av lånat rörelsekapital.
Möjligheterna att förnya bussmaterielen har för dessa företag blivit allt
mindre och i vissa fall helt obefintliga.

Busstrafikens nuvarande ekonomiska situation och framtidsutsikter

Utredningen beräknar att trafikbortfallet inom busslinjetrafiken under
åren 1955—1958 kan ha uppgått till inemot 15 %, d. v. s. till 3 å 4 % i
genomsnitt per år. Vid oförändrade utvecklingsbetingelser — främst fortsatt
kraftig expansion inom personbilssektorn — torde ett trafikbortfall
av 2 å 3 % i genomsnitt per år vara en realitet att räkna med för de närmaste
åren, åtminstone vad beträffar linjetrafiken på landsbygden.

Minskningen i passagerarfrekvensen tar sig på längre sikt uttryck bl. a.
i en reduktion av linjelängder och turlistkilometerantal. Inskränkningar i
trafikomfattningen torde för framtiden främst vara att vänta i linjetrafiken
på landsbygden, och då närmast i de län, som utvisar hög biltäthet. När
det gäller stads- och förortstrafiken torde den pågående tätortsexpansionen
kunna bidraga till att ett till omfattningen någorlunda oförändrat
trafikunderlag bibehålies.

Utredningen framhåller sammanfattningsvis, att de verkställda undersökningarna
ger klart belägg för att den ekonomiska utvecklingen under
1950-talet inom den yrkesmässiga busstrafiken i stora drag varit ogynn -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 är 1961

sam. Beställningstrafikens betydelse ur ekonomisk synpunkt har avtagit,
och den utgör icke längre något effektivt stöd för bussrörelsen i dess helhet.
Det kan befaras, att i varje fall inom landsbygdstrafiken full realekonomisk
kostnadstäckning ej i dagens läge kan uppnås för 30—50 %
av bussföretagen och att vid för framtiden bibehållen relation mellan kostnads-
och taxenivåerna det fortlöpande trafikbortfallet kommer att göra
ännu flera bussföretag oräntabla.

De största ekonomiska svårigheterna torde under de senaste åren mindre
bärkraftiga enskilda bussföretag haft att kämpa med. Uppskattningsvis
torde bortåt hälften av dessa företag ej alls eller endast till ringa del ha kunnat
med eventuellt driftöverskott täcka sina kapitaltjänstkostnader. I större
eller mindre utsträckning har företagen fått underlåta att vidtaga företagsmässigt
erforderliga avskrivningar av den rullande materielen. Försämringen
av bussbeståndets kvalitet framstår såsom en klar följd av denna
kapitalkonsumtion.

Av de enskilda bussföretagen tillhör ca 380 st. Svenska omnibusägareförbundet,
medan återstående ca 150 enskilda företag, huvudsakligen utövare
av linjetrafik för skolbarnsbefordran, icke är organiserade. Under
åren 1955—1959 torde minst ett trettiotal företag inom den förra gruppen
ha kommit på obestånd med konkurs, överlåtelse eller nedläggning av trafiken
som följd. Härtill kommer de enligt uppgift flerfaldiga fall, i vilka
ombildning av bussföretag till följd av bristande likviditet och solvens måst
äga rum. Det ter sig sannolikt, att fall av konstaterat obestånd inom de
enskilda bussföretagens sektor kommer att vid oförändrade utvecklingsbetingelser
uppträda även under de kommande åren och troligen också
öka i antal.

Trafikutredningens överväganden och förslag

Trafikutredningen konstaterar, att busstrafikens betydelse för transportförsörjningen
kommer att avtaga efterhand som innehav av personbil blir
allt vanligare. Som helhet torde dock busslinjetrafiken under överskådlig
tid framåt komma att vara mer eller mindre oumbärlig för tillgodoseende
av de lokala trafikbehoven. De inskränkningar i busstrafiken och främst
då på landsbygden, som utmärker utvecklingen under senare hälften av
1950-talet, har kunnat ske utan att transportförsörjningen kan sägas ha
blivit lidande i sådan grad, att den ej längre skulle kunna anses som tillfredsställande.

Enligt trafikutredningens mening medför dock den brydsamma ekonomiska
situationen för ett stort antal bussföretag med landsbygdstrafik allvarlig
risk för att inskränkningar och nedläggningar av busstrafik särskilt
i glesbygder under en tämligen långvarig övergångsperiod kan komma att
ske, innan de lokala trafikresurserna i övrigt ökat i tillräcklig omfattning.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

Därigenom kan allmänhetens behov av resemöjligheter på sina håll bli icke
tillfredsställande tillgodosedda. Med nuvarande utvecklingstendenser kan
det även befaras, att inskränkningar i busstrafiken kommer att förekomma
mera allmänt med icke blott på enstaka punkter uppkommande trafikavbrott
som följd. Inträdandet av en dylik trafiksituation synes böra förebyggas
genom åtgärder från det allmännas sida. Att enskilda och kommunala
initiativ i betydande utsträckning kan motverka uppkomsten av
lokala transportkriser torde givetvis vara att räkna med, men stödåtgärder
från statens sida kan likväl komma att bli erforderliga. Trafikutredningen
har funnit det angeläget att föreslå vissa sådana åtgärder, vilkas genomförande
icke ansetts föregripa de förslag till lösning på längre sikt av
frågan om stöd till busstrafiken, som utredningen har för avsikt att redovisa
i ett kommande betänkande.

De förslag, som trafikutredningen nu framlägger, berör rationaliseringsverksamhet,
taxepolitik, skolbarnstransporter, normer för bussföretagens
bokföring samt lindring i beskattningen genom restitution i vissa fall av
erlagd fordonsskatt.

Rationaliseringsverksamhet. Utredningen framhåller, att bussföretagens
möjligheter till företagsekonomisk rationalisering bör tillvaratagas.
Svenska omnibusägareförbundet verkar också för en sådan rationalisering
av bussrörelsen i samverkan med företrädare för trafikintressena
— den s. k. bussrationaliseringsnämnden. Enligt utredningens uppfattning
innebär nämndens arbete en verksamhet i en riktning, som av trafiktillståndsmyndigheterna
bör verksamt understödjas. Utan ett dylikt stöd kan
det, i betraktande av att nämndens arbete i mångt och mycket är beroende
av bussföretagens egen vilja till samarbete, befaras att rationaliseringssträvandena
icke kommer att ge resultat annat än på mycket lång sikt.
Trafiktillståndsmyndigheterna torde därför i de fall, då fara för transportförsörjningens
upprätthållande kan befaras uppkomma inom en icke alltför
avlägsen framtid och där en förbättring härvidlag uppenbarligen skulle
uppstå genom sammanslagning eller annan samordning av viss busstrafik,
efter hörande av bussrationaliseringsnämnden kalla berörda parter till förhandling
härom inför tillståndsmyndigheten. Enligt utredningens mening
torde myndigheternas auktoritet och möjlighet att med tillämpning av 19 §
yrkestrafikförordningen i extrema fall genomföra en mera ändamålsenlig
gestaltning av busstrafiken kunna verksamt bidraga till ett gott förhandlingsresultat.
Utredningen föreslår därför, att Kungl. Maj :t åt biltrafiknämnden
uppdrager att utfärda anvisningar till länsstyrelserna om deras
verksamhet i förevarande hänseende.

Taxepolitiska åtgärder. I dagens trafikpolitiska läge saknas enligt
utredningen skäl att fasthålla vid nuvarande begränsning av busstaxenivån

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

i de fall där fara för monopolmissbruk icke längre föreligger. De möjligheter
till intäktsförbättringar, som kan finnas inom en rimlig avgiftsnivå,
bör därför få utnyttjas av bussföretagen, även om detta endast till en del
torde kunna ge kompensation för trafikbortfallet. Bl. a. bör möjligheterna
till justering av busstrafikens godstaxor och till en differentierad taxesättning
i allmänhet tillvaratagas. Utredningen föreslår, att Kungl. Maj :t måtte
anmoda biltrafiknämnden att vid sin befattning med taxor i linjetrafik
med buss beakta de anförda synpunkterna.

Företrädesrätt till skolbarnstransporter. Den naturliga tendensen
hos skoldistrikten att medverka till att trafiktillstånd för utförande
av skolbarnstransporter lämnas den, som erbjuder sig att utföra dem till
lägsta kostnad för skoldistriktet, sammanfaller icke alltid med önskemålet
om en transportförsörjning till lägsta samhällsekonomiska kostnad i de
fall, då transporterna inom ramen för redan tillgänglig buss- och personalkapacitet
kan på tillfredsställande sätt utföras av bussföretag, som bedriver
linjetrafik på den ifrågavarande transportsträckan. Den förstärkning av
trafikunderlaget, som i dylika fall kan tillföras bussföretaget, synes därför
under förutsättning att av företaget offererat pris kan anses såsom fullt
skäligt, lämpligen böra förbehållas detsamma. Möjligheterna att fortsättningsvis
tillgodose bygdens behov av linjetrafik med buss skulle härigenom
otvivelaktigt förbättras. Utredningen föreslår därför, att Kungl. Maj :t måtte
anmoda de trafiktillståndsgivande myndigheterna att vid sin tillståndsgivning
på detta område beakta vad utredningen anfört.

Normer för bussföretagens bokföring. Utredningen konstaterar,
att det i dagens läge är svårt att i fråga om samtliga landets bussföretag
på grundval av deras bokföring erhålla en rättvisande bild av de
driftekonomiska förhållandena. För framtiden är det angeläget att förbättrad
inblick i dessa förhållanden kan vinnas. Bussföretagens räkenskaper
bör därför fortsättningsvis anordnas så, att klar insyn i företagets
kostnader för och intäkter av de olika linjerna och beställningstrafiken
liksom i de för bussrörelsen gemensamma kostnaderna kan erhållas. Enhetliga
normer för utgifternas periodisering, avskrivningar, debitering av
administrationskostnader etc. bör tillämpas av företagen, och vidare bör
sidoordnade rörelsegrenar bokföringsmässigt utskiljas från bussrörelsen
och särredovisas.

Frågan om behovet av stödåtgärder för busstrafiken i framtiden liksom
ett eventuellt system med på individuell behovsprövning grundat ekonomiskt
stöd för bussföretag erfordrar för bedömande tillgång till eu på angivet
sätt ordnad bokföring för varje bussföretag. En förutsättning för att
bussföretag skall kunna ifrågakomma, då det gäller eventuella framtida
stödåtgärder, måste därför vara, att företaget åtagit sig att på sätt, som

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

må föreskrivas, föra räkenskaper över bussrörelsen och på anfordran tillhandahålla
tillståndsmyndigheterna utdrag av dessa.

Trafikutredningen föreslår därför, att Kungl. Maj :t måtte dels uppdraga
åt biltrafiknämnden att utarbeta normer för bussföretagens bokföring, dels
ock anmoda vederbörande tillståndsmyndigheter att — under framhållande
av nämnda förutsättning för att bussföretag skall i framtiden kunna ifrågakomma
för eventuellt ekonomiskt stöd — lämna bussföretagen tillfälle att
före viss tidpunkt år 1960 göra åtagande att föra räkenskaper i överensstämmelse
med berörda normer samt att tillhandahålla tillståndsmyndigheten
begärt utdrag av dessa räkenskaper.

Skattelättnad. Med hänsyn till risken för att busstrafiken inom en
nära framtid kan på sina håll råka ut för ett krisläge bör enligt utredningens
mening en provisorisk lättnad i beskattningen av busstrafiken på
landsbygden övervägas i avbidan på ställningstagandet till frågan om
direkta stödåtgärder. Utredningen har funnit, att den vid fördelningen av
motorfordonstrafikens skattebörda vägledande kostnadsansvarighetsprincipen
icke skulle åsidosättas, därest en lättnad med upp till hälften av
bussarnas totalskatt medgavs.

Då trafikunderlaget för bussar i stads- och förortstrafik ännu är någorlunda
bevarat, blir det främst busstrafiken på landsbygden, som ifrågakommer
till erhållande av skattelättnad. Utredningen har emellertid härmed
ej velat för framtiden fastslå en principiell skillnad i beskattningen
mellan busstrafik på landsbygden resp. i städer och förorter.

Då utredningen anser det ur administrativa synpunkter angeläget att
undvika varje slag av mera ingående individualprövning, föreslås att
fastställandet av de lättnadsberättigade företagen och lättnadsbeloppens
storlek sker schablonmässigt. Lämpligast härvidlag synes enligt utredningens
mening vara att ta sikte på de busslinjer, vilka i enlighet med
vad som angives i gällande trafiktillstånd till sin helt övervägande del
framgår på landsbygden. Berättigade till skattelättnad bör då inom varje
län bli sådana bussföretag, vilka bedriver linjetrafik på ett länet berörande
linjenät, som till minst fyra femtedelar ligger utanför stads planlagda
område. Till detta linjenät bör hänföras bussföretagets dels uteslutande
inom länet framgående linjer, dels ock de inom såväl det egna länet som
angränsande län framgående linjer, i fråga om vilka länsstyrelsen varit
den myndighet som godkänt de på linjen brukade bussarna för användning
i linjetrafiken.

Skattelättnaden föreslås för år 1960 omfatta varje sådan buss, som den
1 januari 1960 var godkänd för användning på en till minst fyra femtedelar
utanför stads planlagda område liggande linje under vissa närmare
angivna förutsättningar.

Enligt utredningens förslag bör skattelättnaden äga rum i form av viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

13

skatterestitution efter 1960 års utgång, varvid restitutionsbeloppet fixeras
till halva det inbetalda fordonsskattebeloppet. För landsbygdens bussföretag
skulle härigenom för år 1960 en kostnadsminskning av ca 3 % per buss
eller av i genomsnitt 1 200 å 1 300 kr. kunna beräknas uppkomma. Skatterestitutionen
skulle för budgetåret 1960/61 medföra en total utgift för statskassan
av högst 5,7 milj. kr., varav för SJ biltrafik ca 1,5 milj. kr. och
för postverket ca 0,4 milj. kr. Dessa båda statliga företag bör enligt förslaget
i princip behandlas på samma sätt som övriga bussföretag, ehuru
det betecknas som mest praktiskt att lättnaden beredes genom anvisning
av ett totalt belopp för vartdera företaget.

Enligt utredningens förslag bör provisoriet t. v. avse endast 1960 års
fordonsskatt. På trafikförhållandenas utveckling och utredningens kommande
förslag rörande vägtrafikbeskattningen i dess helhet torde få bero,
huruvida och i vilken form provisoriet skall förlängas.

Remissyttrandena

Över trafikutredningens framställning har, efter remiss, utlåtanden avgivits
av generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, statens biltrafiknämnd,
statskontoret, riksräkenskapsverket, kontrollstyrelsen, statens sakrevision,
kommerskollegium, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska vägföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Svenska järnvägsföreningen, Näringslivets
trafikdelegation, Svenska droskbilägareförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen
och Svenska omnibusägareförbundet. Yttranden har dessutom
genom vissa remissinstansers försorg inhämtats från bl. a. handelskamrarna,
intresseorganisationer inom samfärdseln ävensom kommunala
och fackliga organ.

Åt statens biltrafiknämnd har genom beslut den 2 mars 1960 uppdragits
bl. a. att avge förslag till anvisningar till länsstyrelserna angående verksamheten
för rationalisering av busslinjetrafiken och förslag till normer
för bussföretagens bokföring, allt i enlighet med de av trafikutredningen
angivna riktlinjerna. Nu avsedda förslag har av nämnden framlagts i anslutning
till remissyttrandet över trafikutredningens framställning.

I det följande lämnas en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i
remissyttrandena.

Trafikutredningens synpunkter och förslag i stort biträdes i princip
eller lämnas utan erinran av bl. a. generalpoststyrelsen, statens biltrafiknämnd,
länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Hallands, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs
län, Svenska vägf öreningen, G DG biltrafik AB, Svenska transportarbetareförbundet
och Näringslivets trafikdelegation. Till sistnämnda yttrande har
anslutit sig samtliga handelskamrar i riket samt — med understrykande

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 dr 1961

av den provisoriska karaktären av den föreslagna restitutionen av fordonsskatt
—• Handelskamrarnas nämnd, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges lantbruksförbund och Kooperativa förbundet.
Gotlands handelskammare ifrågasätter, om icke mera radikala och långtgående
åtgärder borde övervägas för att avvärja en kris på området.

Rationaliseringsverksamhet. Utredningens förslag beträffande
verksamheten för rationalisering av busstrafiken tillstyrkes eller lämnas
utan erinran av bl. a. järnvägsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,
kontrollstyrelsen, statens sakrevision, kommerskollegium, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i samtliga län med undantag för Göteborgs
och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län, Svenska stadsförbundet,
Svenska järnvågsföreningen samt Svenska lokaltrafikföreningen.

Statens biltrafiknämnd har upprättat ett förslag till cirkulärskrivelse till
länsstyrelserna angående verksamheten för rationaliseringens Bedrivande.
Nämnden har emellertid inte ansett sig böra framlägga konkreta förslag,
med hänsyn till att de erforderliga åtgärderna i mycket hög grad är beroende
av omständigheterna i de särskilda fallen. Nämnden avser i stället
att såsom bilaga till cirkulärskrivelsen foga en promemoria med redogörelse
för åtgärder, som ur rationaliseringssynpunkt genomförts och funnits lämpliga
inom skilda trafikföretag.

Några remissinstanser har givit uttryck åt en viss tveksamhet i fråga
om värdet av den föreslagna rationaliseringsverksamheten.

Svenska omnibusägareförbundet påpekar att mera påtagliga brister i
fråga om branschens struktur föreligger i huvudsak endast i delar av de
norrländska länen, varför möjligheterna att inom övriga trafikområden nå
resultat genom rationaliseringsarbete torde vara begränsade.

Svenska landskommunernas förbund framhåller, att det för framtiden
torde vara nödvändigt att åstadkomma en samordning av en bygds olika
transportfrågor, om en tillfredsställande transportförsörjning skall kunna
erhållas. Länsstyrelserna bör ta initiativet till en sådan samordning, och
kommunerna bör beredas tillfälle att deltaga i trafikplaneringen.

Landsorganisationen anser, att om man av sociala eller andra skäl
önskar upprätthålla en busstrafik av viss volym inom en glesbygd, där tillräckligt
trafikunderlag ej finns för att göra denna företagsekonomiskt lönsam,
detta på längre sikt ej torde kunna lösas på annat sätt än att denna
service överlämnas till det allmänna eller, om det framstår som mer ändamålsenligt
att verksamheten upprätthålles av privatägda företag, dessa
erhåller ett permanent bidrag av allmänna medel för sådana förlustbringande
linjer. Vidare kan frågan om busstrafikens strukturella utformning
ej avgöras skild från den befintliga trafikapparaten i övrigt och utvecklingen
inom andra trafiksektorer. En riktig bedömning härav har ett
nära samband med lokaliseringspolitiken inom samhället. Trafikmyndigheterna
borde därför, när det gäller busslinjenätets utformning och andra
strukturpåverkande ingripanden, samråda med arbetsmarknadsmyndigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

15

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att rationaliseringsverksamheten
i huvudsak bör ankomma på bussföretagen själva. Biltrafiknämndens
anvisningar bör bli allmänt hållna och ge länsstyrelserna relativt stor
frihet i deras handlande. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Västernorrlands
län och Norrbottens län ifrågasätter behovet av sådana anvisningar
över huvud.

Taxepolitiska åtgärder. Trafikutredningens förslag beträffande
taxepolitiken tillstyrkes eller lämnas utan erinran av järnvägsstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, kontrollstyrelsen, statens sakrevision,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska järnvägsföreningen,
Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska omnibusägareförbundet och ett tiotal
omnibusägareföreningar.

Statens biltrafiknämnd erinrar om, att nämnden enligt yrkestrafikförordningen
har att utfärda allmänna grunder för den yrkesmässiga biltrafikens
maximitaxor. Nämnden har jämväl kommit att utfärda rekommendationer
i fråga om taxebeloppen. Med hänsyn till att busstrafikföretagen
i väsentlig omfattning varit befriade från konkurrens på de av dem
trafikerade vägsträckorna har det tidigare ansetts angeläget att fastställa
taxorna på sådant sätt, att maximitaxan kommit att mycket nära ansluta
sig till den i trafiken tillämpade taxan. Emellertid bör de av trafikutredningen
påtalade svårigheterna för busslinjetrafiken även enligt nämndens
mening ge anledning till att låta företagen få större möjligheter att inom
en viss ram själva reglera taxesättningen. I anledning av en framställning
från Svenska omnibusägareförbundet har nämnden sålunda genom beslut
den 25 maj 1960 medgivit höjning av maximitaxorna för personbefordran
med 15 % i fråga om trafik, vartill nämnden meddelat tillstånd. I cirkulärskrivelse
till länsstyrelserna har nämnden föreslagit att dessa skulle
medge motsvarande höjning av de av dem fastställda taxorna.

Några remissinstanser har rest invändningar mot de av trafikutredningen
framförda synpunkterna om friare taxesättning för busstrafiken.

Enligt kommerskollegiets mening kan i fråga om en koncessionerad
trafik bedömningen av taxornas höjd icke ske uteslutande ur företagsekonomiska
synpunkter; allmänhetens berättigade krav på en skälig prissättning
bör beaktas. Kollegium anser det riktigast att vederbörande myndigheter
åtminstone t. v. behåller kontrollen över busstrafikens taxor.

Frisläppandet av taxesättningen bör enligt Landsorganisationens uppfattning
anstå tills dess den av trafikutredningen föreslagna förbättringen
av bussföretagens räkenskaper hunnit genomföras, så att de trafikövervakande
myndigheterna kan få en bättre inblick i och klarare bild av bussrörelsens
lönsamhet och härigenom en effektiv övervakning av att en friare
taxesättning ej leder till omotiverade prisstegringar.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

Företrädesrätt till skolbarnstransporter. Utredningens synpunkter
och förslag beträffande tillståndsgivningen för skolbarnstransporter
biträdes eller lämnas utan erinran av bl. a. kontrollstyrelsen, överst
åthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län, länsskolnämnden i Gotlands län,
Svenska stadsförbundet, Jönköpings länsavdelning av svenska landskommunernas
förbund samt Svenska järnvägsföreningen.

Statens biltrafiknämnd erinrar om att länsstyrelsen har att tillsätta en
ledamot i länsskolnämnden. De synpunkter, som länsstyrelsen har att
anlägga på frågor rörande tillstånd till yrkesmässig biltrafik, torde härigenom
kunna delges länsskolnämnderna. Inom vissa län har direkta överläggningar
ägt rum mellan länsstyrelserna och länsskolnämnderna beträffande
här avsedda frågor. Nämnden finner ett dylikt samarbete lämpligt
och önskvärt.

Från ett antal remissinstansers sida bär föreslagits mera långtgående
åtgärder i syfte att tillförsäkra linjebussföretagen ökat trafikunderlag.

Länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska omnibusägareförbundet och
Stockholms omnibusägareförening påpekar att vissa militära och andra
statliga institutioner bedriver busstrafik med egna fordon på sträckor, som
även trafikeras med bussar i linjetrafik. En översyn av möjligheterna att
överföra denna trafik till linjetrafikföretagen föreslås.

Järnvägsstyrelsen och Svenska lokaltrafikföreningen anser, att trafikutredningens
förslag om tillståndsgivningen för skolbarnstransporter bör tilllämpas
även på beställningstrafik, som således i princip bör förbehållas
linjetrafikföretagen.

Å andra sidan har lämpligheten av förslaget ifrågasatts av flera myndigheter
och organisationer. Sålunda framhåller kommerskollegium, att åtgärder
i enlighet med utredningens förslag kan få menliga följder för den
övriga delen av den yrkesmässiga trafiken. Kollegium hänvisar till de fall,
då skolbarnstransporterna utföres av drosktrafikföretaget på orten. Även
drosktrafiken har hårt drabbats av den privata bilismens utveckling och
då även den enligt kollegiets mening får anses fylla ett allmänt behov,
vore det olyckligt om svårigheterna skulle överlastas från busstrafiken till
droskbilarna. Kollegium vill således understryka vikten av att trafikförhållandena
på orten prövas i sin helhet, innan myndigheterna vidtar förändringar
i föreslagen riktning beträffande skolbarnstransporterna. Liknande
synpunkter framföres av statskontoret, statens sakrevision, länsstyrelserna
i Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs samt Värmlands län, länsskolnämnden i Malmöhus
län, Svenska landskommunernas förbund jämte Uppsala och Jämtlands
läns avdelningar av förbundet, Svenska vägföreningen ävensom Svenska
droskbilägareförbundet jämte Östergötlands läns, Kronobergs läns, Kristianstads
läns, Älvsborgs läns och Örebro läns droskbilägareföreningar.

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1961

Gotlands läns trafikbilägareförening framhåller jämväl med hänvisning
till förhållandena inom länet att åtgärder i enlighet med trafikutredningens
förslag skulle försätta enskilda bussföretag, vilka enbart bedriver beställningstrafik,
i ett mycket svårt ekonomiskt läge.

Riksräkenskapsverket anser sig icke kunna biträda trafikutredningens
förslag, emedan kommunernas nuvarande möjligheter att genom utnyttjande
av den fria konkurrensen mellan olika trafikföretag ombesörja
skolskjutsningen till lägsta möjliga kostnad enligt verkets mening icke bör
begränsas. Ett genomförande av utredningens förslag skulle även kunna
medföra en ökning av statsverkets kostnader för bidrag till skolskjutsar.
Liknande synpunkter framföres av Landsorganisationen, som framhåller
risken av att förtursrätt för linjebussföretag kan leda till en konkurrensbegränsning,
som på längre sikt kommer att visa sig dyrbar inte bara för skoldistriktet
utan även för samhället som helhet. Landsorganisationen vill dock
inte motsätta sig att en närmare undersökning av denna fråga företas.

Några remissinstanser anser, att de av utredningen ifrågasatta anvisningarna
icke är i och för sig nödvändiga. Länsstyrelsen i Jämtlands län
påpekar sålunda, att skolbarnstransporterna i länet har anförtrotts busslinj
ef öretagen i praktiskt taget alla de fall, där det varit möjligt att inlägga
skolskjutsarna i den ordinarie linjetrafiken, då det visat sig billigare att
anordna skjutsarna på detta sätt än att anlita droskägarna.

Normer för bussföretagens bokföring. Trafikutredningens förslag
beträffande normer för bussföretagens bokföring tillstyrkes eller
lämnas utan erinran av statskontoret, kontrollstyrelsen, statens sakrevision,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus,
Älvsborgs, Värmlands, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län,
Svenska landskommunernas förbund samt Landsorganisationen.

Svenska omnibusägareförbundet har intet att erinra mot att sådana
riktlinjer eller normer nu utarbetas för bussföretagens bokföring och redovisning,
som svarar mot det syfte trafikutredningen åberopat. Detta bör
kunna ske genom att ett formulär utarbetas över de uppgifter, som är
erforderliga för det angivna ändamålet. Formuläret bör icke göras så
komplicerat, att däri ingående uppgifter inte kan lämnas med ledning av
sådan bokföring och driftsstatistik, som redan nu normalt förekommer
i välordnade bussföretag. Förbundet påpekar särskilt de svårigheter, som
är förenade med en särskild intäkts- och kostnadsredovisning för varje
linje. Enhetliga normer för utgifternas periodisering, administrationskostnader
etc. kan uppställas endast med långt driven schematisering. Förbundet
understryker vikten av alt normerna gives en sådan utformning,
att de utan betungande extrakostnader kan tillämpas av bussföretagen. Blir
normerna inte klara och enkla att tillämpa medför detta också lisk föi
feltolkningar och felaktigheter, som kan göra att syftet förfelas. Liknande

2—2048 oi Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt Nr 98

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

synpunkter framföres av bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och
Bohus och Västerbottens län samt Svenska järnvägsföreningen.

Svenska stadsförbundet framhåller, att den i kommunal regi bedrivna
trafikverksamheten är infogad i en för hela den kommunala verksamheten
gällande kontoplan, som är utformad med hänsyn till kommunernas mångskiftande
verksamhet och deras speciella behov. En specialredovisning för
en viss kommunal förvaltning bör därför vara uppbyggd så att den låter
sig infogas i den kommunala kontoplanen och det kommunala budgetsystemet.

Några remissinstanser, bl. a. riksräkenskapsverket, anser att bindande
anvisningar för bussföretagens bokföring tills vidare ej bör utfärdas.

Kommerskollegium uttalar vissa principiella betänkligheter mot att utredningens
förslag går långt utöver de allmänna grunder för bokföringsskyldighet,
som angives i bokföringslagen. Kravet på en omläggning av
bussföretagens bokföring kan enligt kollegiets mening framföras endast i
sådana fall, där bokföringen är otillräcklig och otillfredsställande. Även då
borde dock myndigheterna i första hand pröva, om inte informations- och
rekommendationsvägarna kan leda till ett godtagbart mål.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att en särredovisning på olika linjer och
trafikslag i enlighet med trafikutredningens förslag bereder vissa svårigheter,
i varje fall när det gäller kostnaderna. Styrelsen ifrågasätter huruvida
man ej i första hand bör tänka sig andra stödåtgärder än individuella,
som förutsätter behovsprövning av sådant slag att av trafikutredningen
skisserad redovisning erfordras. Vid ett system med generella stödåtgärder
skulle individuellt stöd endast erfordras i de fall, då företag av speciella
anledningar ålägges att upprätthålla olönsam trafik. En långtgående särredovisning
av intäkter och kostnader skulle kunna begränsas till dessa
företag.

Statens biltrafiknämnd, som jämlikt beslut den 2 mars 1960 erhållit uppdrag
att utarbeta normer för bussföretagens bokföring, har anlitat särskild
sakkunskap för att inom nämnden verkställa erforderlig utredning i
ärendet. Härvid har samråd ägt rum med företrädare för Svenska omnibusägareförbundet.
Biltrafiknämnden föreslår, att det inom nämnden utarbetade
förslaget lägges till grund för den uppgiftsslcyldighet, som kan komma
att åläggas trafikföretag, vilka anmäler sig vilja komma i åtnjutande av
stöd från det allmännas sida för trafikens upprätthållande.

Efter remiss har kontrollstyrelsen, Svenska lokaltrafikföreningen och
Svenska omnibusägareförbundet avgivit utlåtande över biltrafiknämndens
förslag till normer för bussföretagens redovisning och rapportering.

Kontrollstyrelsen har intet att erinra mot de av nämnden föreslagna
normerna. Svenska lokaltrafikföreningen anser däremot, att förslaget i
vissa delar är otillfredsställande. Fragan om normer för bussföretagens
redovisning och rapportering bör frikopplas från frågan om provisoriska
skattelättnader för busstrafiken under 1960. Utredningen om normer bör

19

Kimgl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

fortsättas med undersökningar av redovisningssystemen i såväl stora som
små kommunala trafikföretag, varvid samråd bör ske med representanter
för lokaltrafikföreningen innan slutligt förslag avgives. Svenska omnibusägareförbnndet
hävdar principiellt den uppfattningen att ett system med
individuella stödåtgärder i varje fall f. n. icke är nödvändigt eller önskvärt.
Skulle emellertid det allmänna anse viss indragningshotad trafik
mycket angelägen att upprätthålla, är det icke omotiverat att ett stöd utformas
på basis av så långt möjligt exakta uppgifter om den ifrågavarande
trafikens ekonomi. I sådana fall bär förbundet intet att erinra emot de i
biltrafiknämndens förslag redovisade normerna för uppgifternas inhämtande.
Förbundet anser det däremot orimligt att för samtliga eller vissa
grupper av bussföretag införa någon form av kontinuerlig redovisning i
enlighet med förslaget.

Skattelättnad. Utredningens förslag rörande restitution av fordonsskatt
tillstyrkes i huvudsak eller lämnas utan erinran av järnvägsstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län,
Stockholms stadskollegium samt Svenska landskommunernas förbund.

I några remissyttranden efterlyses en smidigare form för skattelättnaden
eller en mera långtgående skattenedsättning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att stödet till bussföretagen
skulle bli betydligt effektivare, om det lämnades på så sätt att de inte behövde
inbetala mer än halva fordonsskatten. Länsstyrelsen föreslår därför,
att stödet till busstrafiken gives en sådan utformning. Även länsstyrelsen i
Västerbottens län anser att denna stödform bör väljas. Länsstyrelsen ifrågasätter
dock huruvida en reducering av fordonsskatten till hälften kan anses
tillfyllest som en provisorisk stödåtgärd. Frågan om sänkning av brännoljeskatten
med minst 10 öre per liter bör därför enligt länsstyrelsens
mening tagas i övervägande. Skulle någon sådan sänkning ej komma till
stånd, borde lättnaden i fordonsskatten göras större än vad som föreslagits.
Förslag om sänkning av brännoljeskatten framföres även av Kronobergs
läns närings- och kommunikationsråd, Svenska omnibusägareförbundet
samt ett antal omnibusägareföreningar.

I den principiella frågan om ett stöd bör utgå eller icke framhåller kommer
skollegium, att näringslivet bör arbeta utan direkta eller indirekta statliga
subventioner; synnerliga skäl bör anföras om denna princip skall frångås.
Kollegium delar emellertid utredningens uppfattning, att ett kritiskt
läge inom en nära framtid kan uppkomma för landsbygdens busstrafik,
och kollegium anser därför att ett tillfälligt stöd av föreslagen art kan försvaras
såsom en utväg att förhindra uppkomsten av ett nödläge.

Några remissinstanser har framfört starka principiella betänkligheter
mot en generell form av statligt stöd åt busslinjetrafiken och anser, att det
i första hand är ett kommunalt intresse att allmänhetens rimliga krav på
kommunikationer tillgodoses.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 dr 1961

Statskontoret anser sig av utredningens material kunna draga den slutsatsen,
att minst hälften av bussföretagen på landsbygden i nuvarande läge
kan betraktas som vinstgivande. Att under sådana omständigheter införa
en generell stödform för samtliga bussföretag med landsbygdstrafik av viss
omfattning utan hänsynstagande till företagens lönsamhet finner statskontoret
knappast rimligt. I de fall där busstrafiken uppvisar underskott,
synes från kommunalt håll böra övervägas att ekonomiskt stödja trafikföretaget.
Ett kommunalt bidrag torde även bättre kunna anpassas efter
de speciella förhållandena i varje särskilt fall. Statskontoret anser sig inte
kunna tillstyrka den av utredningen föreslagna restitutionen, och föreslår
att verkningarna av de övriga föreslagna åtgärderna först bör avvaktas.

Enligt riksräkenskapsverkets mening bär utredningen icke förebragt
någon bärande motivering för sin uppfattning, att ett genomförande av förslaget
icke skulle föregripa ett kommande ställningstagande till frågan om
direkta stödåtgärder till förmån för busslinjetrafiken på landsbygden.

Kontrollstyrelsen anser att icke ens ett tillfälligt bidrag av statsmedel
bör beviljas bussföretag förrän tillförlitlig grundval för bedömningen av
företagens räntabilitet erhållits.

Statens sakrevision kan icke tillstyrka, att en subvention av bussföretagen
kommer till stånd enligt de av utredningen föreslagna riktlinjerna.
Frånsett att behovet av en generell subvention starkt ifrågasättes, anser
sakrevisionen att det skisserade systemet skulle komma att verka mycket
ojämnt och att det icke är anpassat till det konkreta behovet av lättnadsåtgärder.

Länsstyrelsen i Södermanlands län hävdar, att det ej torde vara försvarligt
att i längden uppehålla en trafik, som ej är bärig. En provisorisk restitution
av en viss del av fordonsskatten kommer sannolikt endast att innebära
en tillfällig lättnad för en linje, som kanske ändå inom kort måste
nedläggas. Vidare synes det föreslagna summariska förfarandet vid restitutionen
i många fall icke komma att medföra en rättvis fördelning av det
stöd man vill ge med hänsyn till behovet för trafikföretagen. Länsstyrelsen
anser därför, att någon provisorisk skattenedsättning för vissa företag ej
bör ske.

Rörande den närmare utformningen i olika hänseenden av utredningens
förslag om skattelättnad har särskilda synpunkter framförts av ett antal
remissmyndigheter och organisationer.

I fråga om den föreslagna begränsningen av skattelättnaden till bussföretag,
vilka bedriver linjetrafik på ett nät som till minst fyra femtedelar
ligger utanför stads planlagda område, anföres bl. a. följande.

Statens biltrafiknämnd framhåller, att de schablonmässiga förutsättningarna
för skattelättnaden kommer att leda till att även vissa företag,
som icke är i behov av sådan, blir delaktiga därav. Å andra sidan torde
vissa företag av stadstrafikkaraktär icke komma i åtnjutande av skatte -

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

lättnad, ehuru trafikunderlag och driftekonomiska förhållanden i och för
sig skulle motivera en sådan. Dylika icke önskvärda konsekvenser måste
emellertid godtagas vid användandet av ett system, som icke kräver en
individuell behovsprövning.

Vissa remissinstanser har föreslagit att restitutionen skall utgå till samtliga
bussföretag, d. v. s. även till företag med övervägande stads- eller förortstrafik.

Svenska stadsförbundet framhåller, att även busstrafiken i städerna
kämpar med ett vikande trafikunderlag, vartill kommer att stads- och förortstrafikens
ekonomi påverkas i ogynnsam riktning jämväl av framkomlighetssvårigheter
och en ökning av den relativt sett dyrare trafiken i städernas
ytterområden. Förbundet åberopar vidare, att beskattningen av den
kollektiva stadstrafiken väsentligt överstiger av busstrafiken förorsakade
särkostnader för städernas gatu- och vägunderhåll. Svenska lokaltrafikföreningen
framhåller därjämte, att den s. k. rusningstrafiken förorsakar
stadsbussföretagen stora kostnader, eftersom den är avgörande för trafikapparatens
dimensionering. Den starkt försämrade lönsamheten för stadsbussföretagen
har medfört, att många kommunala trafikföretag f. n. är
beroende av subventioner för sin verksamhet. Inte ens städer med mycket
gott skatteunderlag kan i längden upprätthålla en busstrafik, som går med
orimligt stor förlust. Liknande synpunkter framföres av bl. a. poliskammaren
i Stockholm, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings och Malmöhus
län, Hälsingborgs stadskollegium, Landsorganisationen, Svenska järnvägsföreningen
samt Svenska omnibusägaref örbundet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att avskiljandet av stadsoch
förortstrafik från skattelättnaden kommer att i tillämpningen bereda
avsevärda svårigheter. I länet utövar sådana bussföretag, som allmänt
räknas till stadstrafikföretag, även trafik i viss omfattning på rätt långa
sträckor av landsbygdskaraktär. Med de av utredningen föreslagna reglerna
skulle i några städer stadstrafikföretagen bli bidragsberättigade medan i
andra städer så ej skulle bli fallet. Något sakligt skäl att i nu ifrågavarande
skattelättnadshänseende bedöma länets stadstrafikföretag olika kan länsstyrelsen
icke finna. Om ej samtliga bussföretag i länet skulle erhålla här
avsedd lättnad, kan länsstyrelsen därför ej tillstyrka utredningens förslag
i denna del, med mindre bestämmelserna kompletteras med en dispensmöjlighet
hos Kungl. Maj :t.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser däremot, att trafikutredningen
varit alltför generös i sin bestämning av skattelättnadsberättigade
företag, och anför härom följande.

Genom att rätten till skattelättnad gjorts avhängig av linjenätets belägenhet
i förhållande till stads stadsplanelagda område, kommer även förortstrafiken
i åtnjutande av skattelättnad, vilket i många fall ingalunda
torde vara av behovet påkallat. Ett mera tillfredsställande resultat uppnås
om som förutsättning för skattelättnad bestämmes att fyra femtedelar av
trafiknätet skall vara beläget utanför tättbebyggt område.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att uttrycket »stads planlagda
område» bör förtydligas med hänsyn till att särskilt städer med stora

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

ytterområden kan ha både stadsplanelagda och byggnadsplanelagda områden.
Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att uttrycket bör närmare
definieras.

Departementschefen

Den privata bilismens expansion under 1950-talet har lett till en påtaglig
förskjutning av trafikefterfrågan från de allmänna och kollektiva
transportmedlen till de privata och individuella. Den allmänna trafiktjänstens
relativa andel i den totala persontrafiken med landtransportmedel har
under det gångna decenniet kraftigt minskat. Verkningarna härav för de
kollektiva transportmedlen har i flera avseenden varit svårbemästrade.
Järnvägarna har som bekant haft mycket stora svårigheter under det
senaste decenniet att anpassa sin transportapparat till ett vikande persontrafikunderlag,
och detta har i sin tur för statens järnvägars del medfört
kännbara ekonomiska påfrestningar. En ingående redogörelse härför har
lämnats i propositionen nr 77 till 1958 års A-riksdag i samband med framläggande
av förslag om driftbidrag till statens järnvägar för budgetåret
1958/59.

Även på busstrafiksidan har den skisserade utvecklingen medfört anpassningssvårigheter.
Busstrafiken expanderade i slutet av 1940-talet och
i början av 1950-talet ganska kraftigt. Härigenom fick bussföretagen ekonomiska
förutsättningar för en utökning och modernisering av fordonsparken.
Vid mitten av decenniet inträdde emellertid för busstrafiken en
period av stagnation, som därefter gick över i en tillbakagång. Situationen
har för bussföretagens del snabbt förändrats till det sämre i ekonomiskt
avseende. Tillbakagången har på skilda håll gått så långt att fråga om
stödåtgärder för busstrafiken i olika sammanhang blivit aktuell. Jag vill
härvid erinra om att ett antal motioner om skattelättnader för busstrafiken
väckts i riksdagen under de senaste åren. Svenska omnibusägareförbundet
och Svenska lokaltrafikföreningen har likaledes i skrivelser till Kungl.
Maj :t hemställt om sådana lättnader.

Den av 1953 års trafikutredning verkställda specialundersökningen av
busstrafikens driftekonomiska förhållanden får ses mot bakgrunden av
denna utveckling. Syftet med undersökningen har varit att utröna i vad
mån kravet på en tillfredsställande transportförsörjning för landets olika
delar i betraktande av observerad och förutsebar utveckling nödvändiggör
särskilda trafikpolitiska åtgärder på busstrafikens område före det definitiva
ställningstagandet till de trafikpolitiska riktlinjerna för den inrikes
transporter sörj ningen i dess helhet.

Trafikutredningen konstaterar i sin redogörelse, att busstrafikens betydelse
för transportförsörjningen kommer att avtaga efter hand som privatmotorismen
ökar. Såsom helhet torde dock busslinjetrafiken under överskådlig
tid framåt komma att vara mer eller mindre oumbärlig för till -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

godoseende av de lokala trafikbehoven. De inskränkningar i busstrafiken
och främst då på landsbygden, som utmärker utvecklingen under senare
hälften av 1950-talet, har enligt utredningen hittills kunnat ske utan att
transportförsörjningen kan sägas ha blivit lidande i sådan grad, att den
ej längre skulle kunna anses som tillfredsställande. Otvivelaktigt har dock
utvecklingen — och detta gäller i synnerhet ett stort antal av de mindre
företagen på landsbygden — lett därhän att ekonomiska svårigheter i
ökande omfattning uppträtt för många företag. Det är enligt utredningen
allvarlig risk för att inskränkningar och nedläggningar av busstrafik
under en tämligen långvarig övergångsperiod kan komma att ske, innan
de lokala transportresurserna i övrigt ökat i sådan omfattning, att de utan
vidare kan tillgodose samtliga trafikbehov. Allmänhetens behov av resemöjligheter
kan därigenom på sina håll komma att icke bli tillgodosedda
på ett tillfredsställande sätt. Successivt minskade intäkter utan motsvarande
kostnadsbortfall och en fortlöpande kapitalförtäring inom bussrörelsen,
som leder till försämring av materiel- och trafikstandarden, kan också befaras
medföra att indragning av busstrafik kommer att inom en kortare
tidsperiod mera allmänt ske med icke blott på enstaka punkter uppkommande
trafikavbrott såsom följd. Trafikutredningen finner riskerna för en
sådan situation icke böra underskattas och anser förebyggande åtgärder
från det allmännas sida böra vidtagas, i de fall där detta kräves för att en
tillfredsställande transportförsörjning skall kunna upprätthållas.

Mot bakgrunden härav har trafikutredningen skisserat upp ett program
för vad som enligt utredningens uppfattning nu lämpligen bör göras för
att undvika en sådan situation. Utredningens skilda förslag tar sikte på att
stödja den inom branschen pågående rationaliseringsverksamheten, att
inom ramen för en rimlig taxenivå öka utrymmet för taxepolitiska åtgärder,
att under vissa förutsättningar förbehålla busslinjetrafiken skolbarnstransporter
samt slutligen att som ett provisorium — i avbidan på utredningens
definitiva ställningstagande — restituera hälften av fordonsskatten
för år 1960. Det sistnämnda förslaget är begränsat till den på landsbygden
bedrivna linjetrafiken med buss och är förenat med visst villkor om åtagande
att föra räkenskaper enligt enhetliga principer i syfte att bl. a. skapa
underlag för en eventuell övergång till ett bidragssystem, som bygger på
individuell prövning.

Det undersökningsmaterial, som ligger till grund för trafikutredningens
bedömanden, avser i stort sett tiden fram till mitten av år 1959. Utvecklingen
efter denna tid torde ha medfört att läget för busstrafiken ytterligare
i någon mån försämrats. Visserligen har statens biltrafiknämnd
genom beslut i maj 1960 medgivit en generell höjning med 15 % av maximitaxorna
för personbefordran i linjetrafik med buss, men företagen i de
trakter av landet, där trafikunderlaget är kraftigt uttunnat, torde på grund
av sistnämnda förhållande blott i ringa utsträckning ha ansett det möjligt

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

att höja sina taxor upp mot den medgivna maximinivån. De ökade
kostnaderna främst på lönesidan torde därför endast till en del ha kunnat
täckas med ökade intäkter. Att en trafiksituation, sådan som utredningen
skisserat, kan uppkomma får därför enligt min mening ingalunda
betraktas sasom osannolikt. Tvärtom torde i själva verket busslinjetrafiken
på sina håll numera ha kommit i ett läge där det icke längre
är fråga om att enbart skära ned den redan uttunnade trafiken utan att
i stället lägga ned den helt. Verksamma stödåtgärder är därför enligt min
uppfattning nödvändiga i den allmänna transportför sörj ningens intresse.
De nära nog enhälliga uttalandena från remissinstansernas sida på denna
punkt bestyrker en sådan uppfattning. Härvidlag synes mig särskild vikt
böra fästas vid de uttalanden, som gjorts av lokala och regionala remissinstanser,
som arbetar i direkt kontakt med bussföretagen ute på fältet.

I likhet med trafikutredningen och flertalet av remissmyndigheterna
anser jag stödåtgärderna böra inriktas på landsbygdens busslinjetrafik.
För bussar i stads- och förortstrafik är trafikunderlaget alltjämt någorlunda
bevarat. De eventuella ekonomiska svårigheter som denna trafik
brottas med hänför sig sålunda icke primärt till ett sviktande trafikunderlag
utan är beroende av andra förhållanden. — Linjetrafik med buss på landsbygden,
vilken bedrives av statlig myndighet eller eljest av företag som
helt eller delvis äges av staten, anser jag heller icke böra komma i fråga
för statsbidrag. Denna trafik är nämligen så vittomfattande, att erforderlig
totalkostnadstäckning för skilda delar av rörelsen och skilda delar
av landet får förutsättas vara möjlig.

Vägledande för trafikutredningen då den framlade sitt provisoriska
förslag om restitution av fordonsskatt i generell form har varit att finna
ett ur administrativa synpunkter så enkelt system som möjligt för stödåtgärden.
Ur denna synpunkt är utredningens förslag tillfredsställande,
om det tillika bedömes som en ganska kortsiktig lösning. Lättnadsbeloppet
skulle för landsbygdens bussföretag vid det av utredningen rekommenderade
systemet komma att uppgå till i genomsnitt ca 1 200 å 1 300 kr. per
buss och år. Kostnadsminskningen per buss skulle därmed i medeltal uppgå
till ca 3 %. Av det totala antalet bussföretag i landet har inemot
hälften endast en eller två bussar. Åtskilliga av dessa företag driver i
mycket stor utsträckning sin trafik i glesbygder, där trafikunderlaget år
efter år fortsätter att minska. En stödåtgärd enligt det av trafikutredningen
skisserade systemet skulle därför enligt min mening i ett successivt ökande
antal fall icke ge den ekonomiska lättnad, som erfordras för att trafiken
överhuvudtaget skall kunna upprätthållas. Å andra sidan finns i vissa
regioner landsbygdstrafik, som man är enig om att den inte behöver något
statligt stöd.

Enligt min mening bör stödsystemet utformas så, att det i möjligaste
mån tillgodoser just den trafik, som är i klart behov av ekonomiskt stöd.

Kungl. Moj:ts proposition nr 9S År 1961 25

Därvid bör väsentligt högre belopp än de av utredningen föreslagna kunna
utgå till den ekonomiskt mest svaga trafiken. Jag kan således icke ansluta
mig till en generell linje för beräkning av stödbeloppet utan finner det
ofrånkomligt att direkt angripa problemet genom en behovsprövning i de
enskilda fallen. Om man uppställer vissa schematiska regler för en sådan
prövning bedömer jag det administrativa förfarandet vid stödsystemets
tillämpning icke behöva bli alltför komplicerat.

Ett på individuell prövning uppbyggt system för bedömningen av stödbehovet
bör enligt min mening bygga på följande huvudprinciper.

Stödet bör avse sådan trafik, som sker med kollektiva och reguljära
transportmedel och som är lokaliserad till viss eller vissa vägsträckor. Endast
koncessionerad linjetrafik bör ifrågakomma till statsbidrag. Statsbidrag
bör ej utgå, om trafiken vid tillämpning av vanliga företagsekonomiska
principer kan bära de med densamma förenade kostnaderna. — Såsom
jag tidigare framhållit, bör endast linjetrafik på landsbygden ifrågakomma
till bidrag. En lämplig avgränsning av kategorien landsbygdstrafik
synes kunna ske om man föreskriver, att dylik trafik skall anses föreligga,
därest de vägsträckor, å vilka en och samma företagare bedriver linjetrafik,
till minst fyra femtedelar av sin längd är belägna utanför stadsplanelagt
område. Det bör framhållas, att genom en sådan bestämmelse avskiljes icke
blott stadstrafik i egentlig mening utan även linjetrafik i köpingar och andra
stadsliknande samhällen med stadsplan. Enligt vad jag tidigare anfört kan
man räkna med att trafikunderlaget här är någorlunda bevarat och att behov
av statsbidrag för upprätthållandet av trafiken inte med fog kan resas.
Jag vill emellertid av rättviseskäl och praktiska hänsyn förorda en viss
modifikation i de nu skisserade bestämmelserna för det fall att en och
samma företagare driver linjetrafik på vägsträckor inom fler än ett län.
Om därvid skilda länsstyrelser ägt godkänna fordon för användning i
trafiken bör varje sådan del av linjetrafiken, för vilken en och samma
länsstyrelse har att godkänna fordon, räknas som en enhet i bidragshänseende.
Regeln om att fyra femtedelar av vägsträckorna skall falla utanför
område under stadsplan bör således i detta fall tillämpas sa, att man blott
tar i betraktande de linjer, för vilka samma länsstyrelse godkänner fordon,
och alltså bortser från annan av samme företagare bedriven trafik.

De anslagsmedel som anvisas för nästa budgetår bör avse stödjande av
linjetrafiken under år 1961. För att bidrag skall utgå i det enskilda fallet
bör krävas, att trafiken varaktigt upprätthålles under detta år. Bidrag bör i
enlighet härmed icke utgå till trafik, som bedrivits blott en kortare tid. Å
andra sidan bör det inte krävas att trafiken skall ha upprätthållits under
hela året. En del företag har t. ex. enbart säsongtrafik under skolåret. I
den mån övriga för bidraget uppställda fordringar uppfylles bör dylik trafik
i princip berättiga till bidrag.

En annan fråga är, om bidrag endast bör utgå till linjetrafik, som bedri -

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

ves med buss, eller om även andra personförande billinjer kan komma i
fråga för bidrag. Sådana linjer förekommer särskilt i Norrland. Ofta har
dessa linjer tidigare trafikerats med buss, och övergången till s. k. halvbuss
eller personbil har föranletts av att trafikunderlaget minskats. Enligt
de principer, för vilka jag förut redogjort, innebär detta att de väsentliga
förutsättningarna för en statlig bidragsgivning i dessa fall föreligger. Den
omständigheten att företagaren vidtagit en av förhållandena påkallad, önskvärd
rationalisering av driften bör ej leda till ändrad bedömning. Enligt min
mening bör allmän linjetrafik för personbefordran med halvbuss eller personbil
i bidragshänseende jämställas med linjetrafik med buss.

Såsom jag framhållit i det föregående bör statsbidrag utgå för år
1961, och de beräkningar, på vilka bidragsgivningen skall grunda sig, bör
såvitt möjligt avse förhållandena nämnda år. Om bidraget skall kunna
utbetalas inom rimlig tid, måste emellertid bidragsberäkningen ske före
årets utgång. Man får därför icke tillgång till annat än ungefärliga data
för nämnda år. Ett säkrare underlag för bedömningen torde erhållas, om
denna grundas på uppgifter för närmast föregående år. Med hänsyn härtill
synes såsom en huvudregel böra gälla, att bidragsberäkningen skall
grundas på uppgifter för år 1960 eller, om företaget tillämpar annat
räkenskapsår än kalenderår, på uppgifter för det räkenskapsår,
som gått till ända närmast före den 1 mars 1961. Emellertid bör
erforderlig jämkning äga rum, om trafiken avsevärt nedskurits till omfattningen
från år 1960 till år 1961. För det fall att linje icke trafikerats
under år 1960, måste beräkningarna givetvis grundas på uppskattning på
basis av tillgängliga uppgifter.

För fastställande av ett statsbidrag efter nu angivna principer är det
nödvändigt att först bestämma det trafikarbete under år 1961, som man
anser skall vara stödberättigat. Med tillämpning av den förut angivna
grundsatsen att bidrag icke bör utgå till stads- och förortstrafik bör härvid
endast tagas i betraktande trafiken å sådan linje, som till minst fyra femtedelar
är belägen utanför område under stadsplan. Beräkningar av trafikarbetet
bör om möjligt grundas på faktiska turlistor för den tid, varom
fråga är. Härigenom får man ett såvitt möjligt korrekt mått för det trafikarbete,
som i verkligheten utförts.

Om den sist angivna regeln tillämpas utan varje modifikation, innebär
den att statsbidrag utan differentiering utgår till allt trafikarbete, som
utföres å bidragsberättigade buss- eller billinjer. Enligt min mening är det
emellertid icke möjligt att sätta målet för bidragsgivningen så högt som till
att täcka alla eventuellt uppkommande underskott på sådan trafik, som
i och för sig är ur allmän synpunkt motiverad. Anspråken på bidragsmedel
måste av ekonomiska skäl begränsas väsentligt. Härvid har man att
välja mellan att reducera bidragen likformigt eller att utforma bidragssystemet
sa, att bidragen i första hand tillgodoser de mest trafiksvaga lin -

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

jerna, vilka sannolikt eljest så småningom hotas av nedläggning. Enligt
min uppfattning talar de starkaste skälen för att bidragsgivningen sker
enligt den sistnämnda metoden. Med hänsyn härtill förordar jag, att omfattningen
av det trafikarbete, för vilket statsbidrag skall utgå, begränsas
till att för varje linje avse högst vad som svarar mot en personförande
dubbeltur om dagen. Givetvis åsyftas icke härmed att fixera den trafikstandard
som det i skilda fall är lämpligt att upprätthålla utan blott att
ange en lämplig fördelning av det allmännas stödresurser.

Frågan vilka vägsträckor som i det särskilda fallet skall anses tillsammans
utgöra en linje torde, om tvekan kan uppstå, böra i regel avgöras på
grundval av tillståndshandlingarna och tillämpade turlistor för persontrafik.
— För att undvika dubbelräkningar torde vidare böra föreskrivas att
sträcka, som ingår i två eller flera av samme företagare trafikerade linjer,
icke får tagas i beräkning mer än en gång. Även från denna regel bör dock
undantag kunna göras när synnerliga skäl talar därför, t.ex. om den faktiskt
tillämpade turlistan ej överstiger en dubbeltur per dag på varje linje
och utgör den ur trafikanternas synpunkt lämpligaste turanordningen.

Bedömningen av trafikens ekonomiska bärkraft bör helst grundas på
uppgifter om sökandens faktiska intäkter och kostnader per vagnmil för
den stödberättigade trafiken under samma tidrymd som den, för vilken
omfattningen av det stödberättigade trafikarbetet beräknats. I den mån
svårigheter uppstår att göra en sådan beräkning med hänsyn till att många
små företag endast har en förenklad bokföring att tillgå samt med hänsyn
till skiljaktigheter i avskrivningsnormer, utgiftsperiodisering, intern kostnadsfördelning
etc. får prövningsmyndigheten på erfarenhetsmässiga grunder
under jämförelse med tillhandahållet material beräkna intäkter och
kostnader för trafiken.

Om visst företags ekonomi vid bedömningen visar underskott bör bidrag
icke utgå med större belopp än som motsvarar den del av underskottet,
som hänför sig till det stödberättigade trafikarbetet. Fördelningen
på stödberättigat och icke stödberättigat underskott torde böra ske efter antalet
vagnmil. — Av flera skäl, bl. a. önskemålet att icke utforma bidragsreglerna
på ett sätt som motverkar önskvärda rationaliseringar, torde det
vara nödvändigt att även angiva ett visst högsta belopp per vagnmil, utöver
vilket bidraget icke får stiga. Med hänsyn till vad som är känt om intäkterna
och kostnaderna för landsbygdstrafiken har jag ansett det skäligt, att gränsen
bestämmes till två kronor per vagnmil. Eftersom det ur allmän synpunkt
i en del fall kan föreligga skäl för ett ytterligare stöd åt ekonomiskt
mycket svag trafik och då beloppet två kronor per vagnmil under vissa förhållanden
kan sägas vara tilltaget i underkant, anser jag dock, att ett högre
bidrag per vagnmil bör kunna utgå, om synnerliga skäl därtill föreligger.

Jag övergår nu att behandla frågan huru stort anslagsbelopp som krävs
för att tillgodose behovet av bidragsmedel för att det nu skisserade bidrags -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 är 1991

systemet skall tungera nöjaktigt. Vid min anmälan av frågan i årets statsverksproposition
beräknade jag ett belopp av 2 milj. kr. för ändamålet.
Som en riktpunkt för bidragsbeloppets storlek kan anges, att det inom den
privata sektorn av linjetrafiken i dag på landsbygden bedrivs trafik på
en våglängd av uppskattningsvis 4 000—5 000 mil. Omkring en tredjedel av
denna våglängd skulle kunna komma i fråga för ett relativt effektivt stöd,
därest ett belopp av 2 milj. kr. ställes till förfogande för ändamålet. Detta
borde någorlunda väl svara mot stödbehovet enligt de angivna reglerna.
Med hänsyn till det anförda förordar jag, att ett anslag av 2 milj. kr. anvisas
för här avsedd bidragsgivning. Anslaget, som bör vara obetecknat,
torde — med en mindre jämkning av den i statsverkspropositionen angivna
anslagsbenämningen — böra uppföras under rubriken Bidrag till viss busstrafik
m. m. och avräknas mot automobilskattemedlen.

Härefter återstår att behandla frågan hur bidragssystemet bör administreras.

Det är enligt min mening önskvärt att finna ett så enkelt system för
administrationen som möjligt, samtidigt som man givetvis bör eftersträva
en enhetlig bedömning. Vid min prövning har jag funnit det lämpligt att
administrationen av bidragssystemet i viss omfattning sker centralt. Statens
biltrafiknämnd, som äger ingående kännedom om de yrkesmässiga landsvägtransporterna,
deras struktur och taxeproblem, torde vara bäst ägnad
att utgöra central prövningsmyndighet. Nämnden bör också ombesörja
utbetalning av beviljade bidrag.

Med avseende å förfarandet i bidragsärenden torde böra föreskrivas, att
ansökan om bidrag skall ingivas till länsstyrelsen i det län, som äger godkänna
fordon för ifrågavarande trafik. Ansökning bör ingivas senast den
1 september 1961. — Med avseende å ansökningens innehåll torde det vara
tillräckligt att föreskriva, att den skall vara avfattad enligt formulär, som
fastställes av statens biltrafiknämnd, samt att den skall vara åtföljd av erforderliga
uppgifter om den av sökanden bedrivna trafiken. Vidare bör
föreskrift uttryckligen meddelas om skyldighet för sökanden att på anfordran
lämna fullständiga uppgifter angående intäkter och kostnader
för av honom bedriven rörelse samt att styrka uppgifterna medelst bokföring
och avskrift av självdeklaration. Närmare bestämmelser om de uppgifter,
som normalt bör åtfölja bidragsansökningen, torde lämpligen kunna
utfärdas av biltrafiknämnden. Arten av dessa uppgifter framgår av vad
jag anfört i det föregående.

Sedan ansökningstiden utgått bör länsstyrelsen granska och vid behov
komplettera ansökningshandlingarna samt därefter med eget yttrande insända
dem till statens biltrafiknämnd. Granskningen torde kunna slutföras
till den 1 november 1961. Jag förutsätter, att länsstyrelserna därvid anlitar
den expertis i företagsekonomiska frågor, som finnes tillgänglig inom
landskontoren.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 9S är 1961

Sedan samtliga handlingar inkommit till statens biltrafiknämnd, bör
granskningen och utbetalningen av bidragen kunna ske inom sådan tid, att
bidraget kan utbetalas i slutet av år 1961. Med hänsyn till de initialsvårigheter,
som kan tänkas uppstå på grund av bristfälliga uppgifter från sökandena
och av andra orsaker, är det dock möjligt, att denna tidpunkt kan
komma att något förskjutas, så att utbetalningen sker först i början av år
1962.

över biltrafiknämndens beslut i bidragsärende bör besvär kunna anföras
hos Kungl. Maj :t enligt vanliga regler. Med hänsyn härtill bör ett mindre
belopp av anslaget innehållas för att stå till Kungl. Maj :ts förfogande.

Granskningen av bidragsärendena hos länsstyrelserna bör i regel kunna
ske med anlitande av redan tillgänglig arbetskraft.

De arbetsuppgifter som enligt vad jag förut anfört skall ligga på biltrafiknämnden
innebär däremot ett merarbete för nämnden, som icke
kan undgå att påverka personalbehovet. Givetvis har nämnden ganska stora
möjligheter att förenkla arbetet genom uppställande av schabloner. Särskilt
vad angår bussföretagens kostnader för linjetrafiken torde det vara möjligt
att på så sätt undvika en alltför långtgående detalj granskning, vilken för
övrigt till stor del skulle sakna egentlig mening. För det fall att bidraget
kommer att utgå även i framtiden vinnes så småningom bättre kännedom
om undersökningsmaterialet. För budgetåret 1961/62 uppkommer för
nämnden ett oavvisligt krav på tillgång till expertis på här avsedda specialområde.
Med hänsyn bl. a. till arbetet med faställande av formulär och
anvisningar för uppgiftslämnandet torde en expert under minst halva
budgetåret behöva vara sysselsatt med bidragsfrågorna. Det är givetvis
också betydelsefullt att en sådan expert finnes att tillgå för förfrågningar
från företagen och länsstyrelserna. Man torde vidare få räkna med att
nämnden också kommer att behöva annan arbetshjälp. Ett visst belopp av
anslagsmedlen bör därför få disponeras för avlöning av här åsyftad expertis
och arbetshjälp. Ifrågavarande belopp bör av Kungl. Maj :t, efter förslag av
nämnden, ställas till dess förfogande för nu angivet ändamål.

Därest de här föreslagna huvudpunkterna för bidragsgivningen godkännes
av riksdagen, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att sedermera
utfärda särskild kungörelse i ämnet. För att undvika att kungörelsen blir
alltför detaljrik torde det böra uppdragas åt biltrafiknämnden att utfärda
nödiga tillämpningsföreskrifter.

De av 1953 års trafikutredning i övrigt framförda förslagen finner jag i
flera hänseenden beaktansvärda. De är emellertid icke av den art, att de
nödvändiggör ett ståndpunktstagande i detta sammanhang. Det torde få
ankomma på Kungl. Maj :t att framdeles — med beaktande av de synpunkter
som vid remissbehandlingen framkommit rörande vissa delar av
dessa förslag — i den mån så finnes påkallat meddela erforderliga anvisningar
i hithörande ämnen till de tillståndsgivande myndigheterna.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1961

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

dels godkänna de av mig i det föregående föreslagna grunderna
för beviljande av statsbidrag till viss linjetrafik på
landsbygden,

dels ock till Bidrag till viss busstrafik m. m. för budgetåret
1961/62 under sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag av 2 000 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Jan Thy berg

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 är 1961 31

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1953 års trafikutredning ............................................................ 2

Busstrafikens utveckling under 1950-talet....................................... 3

Busstrafikens allmänna betydelse inom transportväsendet ..................... 3

Bussbeståndet ................................................................................. 4

Trafikarbete och trafikintensitet ......................................................... 4

Linjetrafik....................................................................................... 5

Beställningstrafik.............................................................................. 5

Driftekonomiska förhållanden ............................................................ 6

Busstrafikens nuvarande ekonomiska situation och framtidsutsikter ... 8

Trafikutredningens överväganden och förslag ................................. 9

Rationaliseringsverksamhet ............................................................... 10

Taxepolitiska åtgärder ..................................................................... 10

Företrädesrätt till skolbarnstransporter................................................ 11

Normer för företagens bokföring ......................................................... 11

Skattelättnad.................................................................................... 12

Remissyttrandena ..................................................................... 13

Rationaliseringsverksamhet ...................................................... 14

Taxepolitiska åtgärder ............................................................ 15

Företrädesrätt till skolbarnstransporter .................................... 16

Normer för företagens bokföring ............................................. 17

Skattelättnad ........................................................................ 19

Departementschefen .................................................................. 22