Kungl. Majds proposition nr 94 dr 1961
1
Nr 94
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ett system för
permanent skördeskadeskydd, m. m.; given Stockholms
slott den 10 mars 1961.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Gösta Netzén
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till ett system för permanent skördeskadeskydd,
avsett att tillämpas från och med innevarande års skörd.
Systemet innebär bland annat att jordbrukare med en åkerareal av minst
två hektar, vilka drabbas av skördeskada, skall erhålla kontant ersättning
som svarar mot skördeförlust utöver normal skördevariation och efter
avdrag av viss självrisk. Skördeskadans storlek skall bestämmas genom
objektiv skördeuppskattning med anlitande av den s. k. provytemetoden.
Landet skall vara indelat i skördeuppskattningsområden med i södra
och mellersta Sverige 300—1 100 och i Norrland cirka 2 000 brukningsenheter
inom varje dylikt område. Självrisken skall stå i direkt proportion till
de enskilda brukningsenheternas skördevariationer. Dessa i sin tur skall
fastställas med ledning av skördevariationerna för grupper av grödor inom
vederbörande skördeuppskattningsområde samt utifrån enhetens arealfördelning.
Den självrisk som jordbrukarna enligt systemet skall stå utöver normal
skördevariation kan med hänsyn till normal arealfördelning och föreslaget
årligt medelstillskott, beräknas motsvara i genomsnitt för landet omkring
135 kronor per hektar eller cirka 15,5 procent av det normala skördevärdet.
Det permanenta skyddet föreslås skola omfatta spannmål, vallskörd, potatis,
oljeväxter och sockerbetor. Däremot bar det ej befunnits möjligt att
redan nu infoga köksväxter och andra specialgrödor i systemet.
t Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 94
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1961
Skördeskadeskyddet föreslås skola finansieras över eu särskild skördeskadefond.
Denna bör årligen tillföras tio miljoner kronor från staten och
minst 20 miljoner kronor från jordbrukarna. För alt täcka jordbrukarnas
del av kostnaderna skall interna regleringsavgifter samt belopp under vissa
regleringskassor tagas i anspråk.
Åtskilliga statistiska och beräkningstekniska problem, som är förbundna
med det nya skyddssystemet, är för närvarande under detaljprövning av eu
speciell expertkommitté. Det beräknas att kommitténs arbete skall fortskrida
i sådan takt att hinder inte möter att inom föreslagen tid sätta systemet i
funktion. Problem av den natur som nyss nämnts behöver emellertid följas
kontinuerligt och en successiv anpassning bör ske allteftersom erfarenheterna
av systemet framkommer. Därför förordas att en till statistiska centralbyrån
knuten skördestatistisk nämnd inrättas för att handha berörda frågor.
Som komplettering av det angivna systemet skall jämlikt propositionen
kunna utbetalas behovsprövade bidrag i sådana fall då så betydande skördeskador
uppenbarligen föreligger att skadeersättningar bort utgå, men detta
ej skett på grund av systemets allmänna konstruktion eller oförutsedda
brister i detsamma. För att bestrida kostnaderna för dylika bidrag föreslås
att årligen avsättes ett belopp, som motsvarar en procent av utgående ersättningar
för skördeskador, dock lägst 100 000 kronor.
Vidare föreslås att i den mån de årliga tillskotten till skördeskadefonden
ej skulle vara tillräckliga för att täcka skördeskadeersättningarna staten skall
garantera ersättning med ett belopp upp till 75 miljoner kronor, vilket motsvarar
vad som återstår av det belopp som utfästes vid 1956 års prisöverenskommelse.
Skulle en skördekatastrof av sådan omfattning inträffa att skördeskadefonden
inklusive nämnda garanti inte täcker de ersättningsberättigade
skadorna, torde frågan om ersättning böra prövas av statsmakterna i
särskild ordning.
Statens jordbruksnämnd föreslås vara skördeskadeskyddets huvudmyndighet.
Den objektiva skördeuppskattningen skall dock alltjämt åvila statistiska
centralbyrån. Denna bör även verkställa namn- och arealkontrollerna
samt ersättningsberäkningarna m. m.
Slutligen förordas i propositionen att staten skall svara för kostnaderna
för skördeskadeskyddets administration liksom för utgifterna för den objektiva
skördeuppskattningen. För ändamålen erfordras för nästa budgetår
2,7 miljoner kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 ur 1961
3
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
10 mars 1901.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter frågor rörande ett system
för permanent skördeskadeskgdd, in. m. samt anför följande.
Inledning
Genom beslut den 16 oktober 1953 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla sju sakkunniga för att utreda frågan om
en permanent stödform för jordbrukare, som drabbas av skördeskador. Enligt
utredningsdirektiven borde man söka en enkel stödform, som möjliggjorde
en snabb hjälp. Stödformen skulle avse allenast förluster, som hänförde
sig till skador på skörd. Stödet borde begränsas bl. a. så att obetydliga
skador föll utanför detsamma. Kostnaderna för utjämningen av skördeskador
mellan olika år och skilda brukare borde i huvudsak belasta jordbruksnäringen.
Därvid skulle man i första band söka göra medel tillgängliga
genom att jordbruket i samband med prisöverenskommelsen mellan
staten och jordbrukets förhandlingsdelegation avstod från kompensation,
som kalkylmässigt borde tillkomma detsamma. Som ett andra alternativ
borde någon form av försäkring undersökas. Under särskilda omständigheter
skulle även statliga lån och bidrag kunna ifrågakomma.
De sakkunniga, vilka antog benämningen skördeskadeutredningen, avlämnade
den 29 januari 1958 betänkande med förslag till permanent skördeskadeskydd
(SOU 1958: 5).
över betänkandet har — i vissa fall efter hörande av underordnade organ
_ remissyttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken, statskontoret,
statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket, försäkringsinspektionen,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, Hushållningssällskapens
förbund, Kooperativa förbundet, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges oljeväxtintressenters förening, Riksförbundet Landsbygdens folk,
Småbrukarnas riksförbund, Svenska lanlarbetareförbundet, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget, Skaraborgs
läns hagel försäkringsbolag, Älvsborgs in. fl. läns hagelförsäkringsbolag,
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 94 nr 1961
Allmänna hagelskadeförsäkringsbolaget samt Svenska sockerfabriks aktiebolaget.
Inom jordbruksdepartementet har därefter, med beaktande av vad som
framkommit vid remissbehandlingen, skett en överarbetning av utredningens
förslag. Resultatet av sagda överarbetning har sammanställts i eu
departementspromemoria med synpunkter och förslag till grundlinjer i ett
system för permanent skördeskadeskydd. över promemorian har härefter
remissyttranden avgivits av samma remissorgan som nyss nämnts med
undantag av Älvsborgs in. fl. läns hagelförsäkringsbolag.
Kungl. Maj:t har i årets statsverksproposition (XI ht p. 36) på min hemställan
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
till kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd för budgetåret
1961/62 beräkna ett reservationsanslag av 12 700 000 kronor.
I det följande torde jag först få lämna en kortfattad redogörelse för
skördeskadeutredningens betänkande och en sammanställning av huvudinnehållet
i remissyttrandena i anledning av detsamma. Därefter redovisas
departementspromemorian samt det huvudsakliga innehållet i remissutlåtandena
över promemorian. Slutligen återges statistiska centralbyråns anslagsskrivelse
för budgetåret 1961/62 vad gäller kostnaderna för den objektiva
skördeuppskattningen.
AVDELNING I
A. Skördeskadeutredningens förslag, m. m.
I det närmast följande lämnas bl. a. en redogörelse för de statliga stödåtgärder,
som hittills tillämpats vid skördeskador. I sagda redogörelse har
då även medtagits uppgifter om de åtgärder, som vidtagits för att lindra
verkningarna av de skördeskador, som inträffat efter avlämnandet av
skördeskadeutredningens betänkande.
Hittills tillämpade statliga stödåtgärder vid skördeskador in. in.
I sitt betänkande erinrar skördeskadeutredningen om att statliga .stödåtgärder
i samband med skördeskador förekommit i Sverige sedan mycket
lång tid tillbaka. Utredningen anför härom bl. a. att under särskilt svåra
skadeår vidtogs hjälpaktioner med av statens bekostad import och utdelning
av spannmål. Under 1800-talet ersattes naturahjälpen efter hand med kontantbidrag
från den s. k. undsättningsfonden, från vilken tillika räntefria
lån utlämnades vid missväxt.
I samband med skördeskadorna i början av 1940-talet gjorda beräkningar
visade att en ökning eller minskning i den totala genomsnittliga intäkten
av jordbruk och boskapsskötsel av upp till 4 procent inte var att anse som
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
onormalt. I överenskommelserna mellan statsmakterna och jordbrukets
organisationer angående prissättningen på jordbrukets produkter har med
hänsyn därtill brukat föreskrivas, bl. a., att förhandlingar om justering av
priserna skall upptagas, såvida en omräkning under hösten av den på våren
uppgjorda kalkylen över utvecklingen av jordbrukets intäkter och kostnader
ger till resultat, att intäkterna under- eller överstiger de i kalkylen
upptagna intäkterna med mer än 4 procent. Genom en sådan föreskrift har
jordbruket som helhet betraktat fått ett visst skydd mot skördeskador av
större omfattning.
Denna regel har tillämpats vid skördeskadorna åren 1947 och 1955. För
att täcka underskotten vidtogs i första hand prishöjningar. Därjämte utdelades
1955 58 milj. kr. i arealbidrag efter schematiska grunder samt i
behovsprövade bidrag 70 milj. kr.
I detta sammanhang vill jag erinra om att under prisregleringsåren 1956/
57_1960/61 en provisorisk anordning har fungerat, baserad på ensidig till
lämpning
av 4-procentregeln, som skydd för jordbruket mot skördeskador.
Beträffande verkningarna av 4-procentregeln är utredningen av den uppfattningen
att vid ett produktionsbortfall för ett enstaka växtslag måste
bortfallet ha varit mycket stort för att ensamt sätta kompensationsregeln i
funktion. De kompenserande prishöjningarna har inte alltid lagts speciellt
på de produkter, som fått nedsatt skörd utan fördelats även pa andra produkter
(i huvudsak på mjölk). Därigenom har vid en utlösning av 4-procentregeln
de hårdast drabbade områdena fått ett ringa stöd genom kompenserande
prishöjningar, medan områden med små skador eller utan skador
dragit betydande fördelar av dessa.
Även det arealbidragsförlarande, som användes 1955, har givit delvis
ogynnsamma erfarenheter. Dessa har föranletts bl. a. av en alltför grov
områdesindelning, av sammanvägningen av skördenedsättningarna för de
olika växtslagens och av områdenas arealfördelningar. Avvikelser från den
genomsnittliga arealfördelningen ledde också till orättvisor.
Vid sidan om nämnda kompensation har statliga lån på grund av skador
utgått — 1940 och 1941 som krislån och under 1950-talet som stödlån. Sålunda
har ca 195 milj. kr. anvisats för stödlån och av detta belopp har intill
den 16 december 1960 ca 180 milj. kr. utnyttjats. För skador på 1960 års
skörd har riksdagen beslutat att lånegarantier får medgivas intill ett belopp
av 25 milj. kr.
Därjämte har lämnats behovsprövade bidrag, 1953 5 milj. kr., 1954 6 milj.
kr., 1955 20 milj. kr. jämte tidigare nämnda 58 milj. kr i arealbidrag, 1957
42 milj. kr. samt 1959 10 milj. kr.
I detta sammanhang vill jag erinra om alt riksdagen i dagarna har beslutat
om behovsprövade bidrag för 1960 års skördeskador med ett belopp av
intill 20 milj. kr.
Till de statliga skyddsformerna för skördeskador får också räknas älg -
6
Kung!. Maj:ts proposition nr 94 år 1961
skadefonderna, som handhas av domänstyrelsen och länsstyrelserna. Det
totala avgiftsbeloppet till dessa fonder har under senare år uppgått till
1 ''/r milj. kr. för år, medan bidragen i genomsnitt varit något lägre.
I översikten över olika skyddsformer har utredningen i korthet beskrivit
en del andra skördeskadeskydd. Således omnämnes de s. k. sockenmagasinen,
som under 1700- och 1800-talet var en frivillig och sockenvis organiserad
lagring av spannmål i syfte att hjälpa nödlidande under missväxtår.
Bland svenska försäkringar heskrives hagelförsäkring och gurkförsäkring.
Hagelförsäkringen har individuell skadereglering och administrationskostnaderna
utgör ca 25 procent av premien. Gurkförsäkringen är en individuell
allriskf örsäkring som en konservfabrik erbjuder sina odlare av gurkor.
Ersättningarna utgår vid underskridande av vissa angivna leveranskvantiteter
per ha.
Av förelintliga utländska försäkringar heskrives skördeförsäkringarna i
ESA, Kanada, Japan, Sovjet och Mexiko. Några data för skördeförsäkringen
i USA och Kanada återges. Skördeförsäkringen i USA är eu av staten
bedriven individuell och frivillig allriskförsäkring. Premierna avser att endast
täcka ersättningarna, medan administrationskostnaderna (1/3 av premieintäkten)
betalas av staten. Försäkringen erbjudes både för enskilda
växtslag och för kombinationer av sådana. Självrisken uppgår till 25 å 00
procent, premierna till 2 å 35 procent och i medeltal vad beträffar den
kombinerade försäkringen ca 6 procent av försäkringsbeloppet.
Skördeförsäkringen i Kanada är en av staten bedriven kollektiv och obligatorisk
allriskförsäkring. Premierna uttas som leveransavgift på spannmål.
Denna har hittills bestridit halva kostnaden, varvid staten tillskjutit
resten. Ersättning utgår för all gröda, när skörden av vete understiger vissa
hektarskördar.
Allmänna riktlinjer för ett permanent skördeskadeskydd
Utredningen erinrar om att det förutsattes vid det nya prissystemets införande
år 1956 att ett permanent skydd skulle ersätta de tidigare skyddsformerna.
Utredningen har övervägt tre olika grundskyddssystem. Det ena
avser en kombination av lån och vissa skatteutjämnande regleringsförfaranden,
det andra är en bidragsfond och det tredje en skördeförsäkring.
Dessa system skulle pa olika — endast för skördeförsäkringen närmare
diskuterade — sätt kunna kompletteras med speciella hjälpformer.
I ett grundskydd, där lån kombineras med skatteutjämnande reylerinysförfaranden,
skulle den enskilde jordbrukaren själv bygga upp erforderliga
fonder för att möta förluster vid skördeskador. Lånemöjligheter skulle stå
till buds särskilt under den första tiden innan tillräckliga fonder uppbyggts
samt i fortsättningen för de jordbrukare, som av olika anledningar icke
hunnit spara tillräckligt, exempelvis nyetablerade jordbrukare.
7
Kunyl. Maj:ts proposition nr 94 år 1961
Utredningen diskuterar dels ett s. k. skördeskadekonto. dels mera generella
resultat ut jämningsförfaranden. Utseendet av ett skördeskadekonto
skisseras i grova drag. Frågan om resultatutjämning behandlades av en
särskild utredning, 1957 års skatteutredning, och skördeskadeutredningen
har därför begränsat sig till att anlägga synpunkter på skatteutjämnande
regleringsförfaranden som skydd mot skördeskador.
Utredningen har funnit värdet av dylika föriaranden för ifrågavarande
ändamål vara begränsat. Det torde vara svårt för den enskilde att bilda
tillräckligt stora fonder för att möta skördeskador av kataslrofartad natur.
EU system, där varje enskild brukare själv skyddar sig mot riskerna, måste
därför kräva en långt större sammanlagd fondbildning än ett försäkringssystem.
Medan ett skördeskadekonto avser att underlätta ett sparande till skydd
mot förluster av skördeskador, möjliggör ett resultatutjämningsförfarande
ett ökat sparande oavsett ändamålet. Ett begagnande av det senare förfarandet
innebär, att skyddsbehovet mot skördeskador kommer att få konkurrera
med andra behov om de sparade medlen. Å andra sidan torde
exempelvis ett resultatutjämningskonto framstå som väsentligt mer lockande
än ett skördeskadekonto just genom den friare uttagningsrätten och
skulle därför få en relativt större användning. Enligt utredningen skulle de
skatteutjämnande regleringslörtarandena främst vara av intresse för högie
inkomsttagare med starkt varierande inkomster.
Utredningen tar därefter upp frågan, om en kombination av nyssnämnda
regleringsförfaranden och lämpliga låneformer skulle kunna astadkomma
ett tillräckligt grundskydd och anför därom bl. a. att för nyetablerade jordbrukare
lånemöjligheter alltid skulle erfordras även vid mindre skördeskador
medan åtskilliga andra inte heller på lång sikt skulle kunna möta
förlusterna utan lånehjälp.
Enligt utredningens mening skulle det komina att ertordras en betydande
lånefond för att täcka dessa behov. Lånefonden skulle troligen behöva uppgå
till flera hundra milj. kr., eftersom lånen under åren 1950—1950 uppgick
till 140 milj. kr. och skyddet från 4-procentregeln skulle saknas. Utredningen
framhåller vidare bl. a. följande.
Om skördeskadorna i stor omfattning skulle ersättas genom lån, skulle
jordbruket alltså komma att belastas med en betydande extra skuldbörda,
som skulle minska möjligheterna till insättningar på skördeskadekonto
och till annat sparande i syfte att uppnå skydd mot framtida skördeskador.
Utredningen går i det sammanhanget in på frågan om olika sätt att underlätta
återbetalningen av skulden. Ett förslag till bl. a. ändrade beskattningsregler
för lån och amorteringar på lan, som framlades i eu skrivelse
den 28 januari 1950 från Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk, refereras, men utredningen begränsar sig till att anlägga
en del allmänna synpunkter, då den anser att utarbetande av förslag
till ändrade beskattningsregler ligger utanför dess uppdrag.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 dr 1961
Ett annat sätt att underlätta återbetalningen av lån som utredningen
diskuterar är att ersätta det under amorteringstiden årligen fasta amorteringsbeloppet
med varierande amorteringsbelopp. Utredningen säger härom,
att en betydelsefull förbättring skulle vara, om man kunde sätta amorteringsbeloppen
i relation till skördeutfallet, så att vid nya skördeskador
amorteringen inställdes medan den vid stor skörd sattes till ett högre belopp.
Detta skulle emellertid medföra ett stort administrativt arbete.
Sammanfattningsvis anför utredningen att den inte lyckats finna några
lämpliga låneformer, som skulle kunna kombineras med skördeskadekonto
eller annat sparstimulerande regleringsförfarande till ett grundskydd mot
skördeskador.
Det andra systemet för grundskvdd, som utredningen i korthet diskuterar
baseras pa en bidragsfond. Denna skulle finansieras av hela jordbruket
gemensamt, exempelvis med medel i form av avgifter på levererade
produkter, överskott i för jordbruksnäringen gemensamma kassor och fonder,
restitutionsmedel och liknande. Utredningen anser att en sådan finansieringsväg
skulle vara framkomlig på kort sikt och erinrar om att den
också tillämpats vid tidigare tillfällen. Eu diskussion om en permanent anordning
med bidrag som grundskydd slutar emellertid i frågeställningar
av rent försäkringsteknisk natur. Det har då synts utredningen mera ändamålsenligt
att försöka lösa problemet om ett permanent skördeskadeskydd
från den försäkringstekniska sidan och därefter undersöka i vilka avseenden
bidragssynpunkter bör anläggas.
Det system för grundskydd, som utredningen efter övervägande funnit
anledning att närmare undersöka, har formen av en skörde för säkring. Därmed
avser utredningen ett system, i vilket deltagarna genom att erlägga
premier eller avgifter får rätt till ersättningar när de lider förluster av
skördeskador.
På skördeförsäkringen ställer utredningen det kravet, att den skall ge
bättre skydd än 4-procentregeln i det gamla prissystemet, d. v. s. ge skydd
mot förluster av flertalet skördeskador, som drabbar lokalt. Den bör med
andra ord utformas som en allriskförsäkring. Detta innebär att den i princip
kommer att avse även skador av speciell natur, mot vilka det redan
finns möjligheter att erhålla skydd, exempelvis hagel- och älgskador.
Utredningen anser att alla jordbrukare, som har behov av ett skydd mot
förluster på grund av skördeskador, bör beredas tillfälle att delta i skördeförsäkringen.
Väsentliga villkor för att försäkringen skall bli föremål fölen
allmän anslutning är att skyddet är lämpligt avvägt mot behovet och
att premierna icke ter sig avskräckande stora. Det är också angeläget afl
administrationskostnaderna binder så små resurser som möjligt. Med utgångspunkt
från dessa krav och med stöd av särskilda försäkringstekniska
och statistiska utredningar, vilka redovisas i bilagor till betänkandet, har
utredningen utformat sina förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
9
Utredningen har inte lyckats att utforma ett försäkringssystem, i vilket
hänsyn tas till den enskilda brukningsenhetens skador, eftersom ersättningsbcräkningcn
måste grundas på hektarskördeuppskattningar för vissa
områden. Då antalet områden dels av kostnadsskäl och dels av bristande
skördestalistik icke kan täcka mindre och lokala skördeskador kan kompletterande
skyddsformer komma att erfordras. Utredningen föreslår fördenskull
att skördeskadelån ur försäkringens fonder skall kunna utgå för
att täcka sådana förluster.
Utredningen avvisar emellertid eu permanent bidragsanordning som
komplement till skördeförsäkringen men betonar att dess avstyrkande inte
avser bidragsanordningar av rent social karaktär. Den anser emellertid att
dylika bidrag bör behandlas i annan ordning.
Riktlinjer för en statlig skördeförsäkring
Utredningens förslag till skördeförsäkring innefattar, som tidigare
nämnts, eu grundförsäkring och en tilläggsförsäkring. Utredningen har utformat
detaljerade förslag till grundförsäkringens konstruktion samt till
ordnandet av anslutningen till densamma. Vad gäller grundförsäkringens
konstruktion skall här endast återges huvuddragen, medan i fråga om
detaljer hänvisas till betänkandet (kap. IV).
I fråga om vilka grödor som bör försäkras är del enligt utredningen önskvärt
att så många som möjligt av de för jordbruket ekonomiskt betydelsefulla
odlingarna blir föremål för skydd. Vilka växtslag som därvid skall
medtas är en fråga om avvägning av möjligheterna alt verkställa en skördcuppskattning
för växtslagen och kostnaderna härför mot den roll växtslagen
spelar för jordbrukarnas inkomster. Vad beträffar skördeuppskattningen
är enligt utredningen lämplig metodik f. n. utformad endast för
vissa växtslag. Utredningen anser dock att man kan låta ett växtslag få
utgöra representantgröda för eu grupp av likartade växter, en s. k. grödgrupp.
Med hänsyn till föreliggande möjligheter och antagliga kostnader
kommer utredningen fram till följande förslag till grödgruppsindelning
(representantgrödorna kursiverade).
1. höstsäd:
2. vårbrödsäd:
3. fodersäd:
4. vallskörd:
höstvete, höstråg, vinterkorn
vårvete, vårråg
korn, havre, kokärter, foderärter, vicker, pelusker, bönor
av alla slag samt blandningar av dessa till mogen skörd
och till grönfoder
a) hö från odlad jord, ensilage, hete och alla övriga vallslag
innehållande klöver, luzern och andra vallbaljväxter,
timotej och andra gräs, frö av klöver, timotej och andra
gräsfröer, avkastning av permanenta betesmarker på åker
10
5. potatis:
6. rotfrukter:
7. oljeväxter:
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
b) hö från naturlig äng, bete på äng och kultiverade betesmarker
a)
matpotatis
b) fabrikspotatis
sockerbetor och foderrotfrukter
a) höstoljeväxter (höstraps, höstrybs)
b) våroljeväxter (vårraps, vårrybs, vitsenap, oljelin m. fl.),
spånadsväxter (lin, hampa).
Utanför försäkringen föreslås ligga köksväxter, bär- och fruktodlingar
på åker samt övriga ej nyss anförda handelsväxter såsom rotfruktsfrö.
Dessa har man tyvärr varit tvungen att utesluta på grund av bristande
skördestatistik eller enär de inte passat i någon grödgrupp.
Utredningen diskuterar också om dessa grödgrupper bör kunna försäkras
var för sig, s. k. ren försäkring eller om samtliga vid ett jordbruk förekommande
grödgrupper bör ingå i försäkringen och därvid försäkras gemensamt.
Om det senare slaget av försäkring ordnas så att skördeförluster
för en eller flera grödgrupper utjämnas mot skördevinster för de andra i
försäkringen ingående grödgrupperna och ersättning sålunda utgår efter
den beräknade netto förlusten av inträffade skördeskador, är det fråga om
en s. k. kombinerad försäkring.
Rena försäkringar är enligt utredningens mening mindre lämpliga för att
tillgodose det behov av skydd som avses i förevarande sammanhang.
Utredningen visar också att den kombinerade försäkringen ställer sig
billigare än ett system av rena försäkringar, som omfattar samma grödgrupper
som den kombinerade försäkringen. Då mångsidiga driftsformer
kännetecknar huvuddelen av det svenska jordbruket förekommer det i allmänhet
en ganska betydande utjämning av förluster mot vinster. Denna
utjämning beaktas i den kombinerade försäkringen, varigenom premierna
blir upp till 35 procent billigare (i flertalet fall 20—25 procent billigare).
Sammanfattningsvis tillgodoses enligt utredningens mening skyddsbehovet
bättre och billigare genom kombinerad försäkring. Utredningen förordar
därför en kombinerad försäkring.
Utredningen behandlar därefter frågan om hur nettoförlusten av eu skördeskada
skall bestämmas och anför därvid att, eftersom skördeskadeskyddet
bör vara eu allriskförsäkring, har orsakerna till eu skada ett begränsat
intresse. Utredningen förordar därför en mycket enkel metod för skadebestämningen.
Denna grundas på eu jämförelse mellan den förväntade
genomsnittliga skörden, den s. k. normskörden, och den under året uppnådda
skörden, den s. k. aktuella skörden. Underskrider den aktuella skörden
normskörden, anses skördeskada föreligga alldeles oavsett orsakerna
till detta underskridande. Normskörden erhålles med ledning av medeltalsberäkningar
för en längre årsserie av hektarskördar (från 1922). Med aktu
-
Kmvjl. Mnj:ts proposition nr 94 dr 1961
It
ell skörd menas den genom objektiv skördeuppskattning uppmätta hektarskörden
för det aktuella året.
Utredningen framhåller att en individuell skadebedömning skulle förutsätta
en årlig objektiv värdering av skörden vid flertalet jordbruk i landet.
Detta är av kostnadsskäl och arbetstekniska skäl icke möjligt annat än för
enstaka växtslag. För att bedriva en individuell skördeförsäkring är det
vidare inte tillräckligt alt utföra årliga värderingar, utan man måste vid
försäkringens start ha ett äldre statistiskt material om skördar, på vilket
normskörd och riskpremie kan beräknas individuellt. 1 Sverige kan sådan
förutsättning tänkas föreligga endast i fråga om sockerbetor, för vilka fullständiga
skördeuppgifter för varje odlare gällande en lång tidrymd finns
bevarade och lätt tillgängliga. Även i fråga om oljeväxter, vilkas hela skörd
levereras till en central organisation, kan inom ett begränsat antal år tänkas
föreligga ett material, som lämpar sig för individuell bedömning.
Utredningen anser med hänsyn härtill att den objektiva skördeuppskattningen
utom för enstaka grödor icke kan göras individuell utan måste begränsas
till att ge representativa uppgifter för grupper av brukningsenheter
eller områden.
1 prisfrågan skiljer utredningen på normpris för värdering av normskörden
och aktuellt pris för värdering av den aktuella skörden. Därvid bör
normpriset principiellt vara del förväntade priset per den 1 oktober för
normal, genomsnittlig kvalitet och vid normal medelhektarskörd för riket.
Det aktuella priset bör i princip vara priset för normal kvalitet per den
1 oktober justerat för större kvalitetsnedsättningar.
I kvalitetsfrågan framhålles att det vore önskvärt, att alla kvalitetsvarialioner
såväl uppåt som nedåt från genomsnittet kunde beaktas under förutsättning
av att de är oberoende av jordbrukarnas åtgärder. Emellertid är
möjligheterna härtill begränsade på grund av ofullständig statistik och av
att kvaliteten i hög grad påverkas av jordbrukarnas åtgärder. För den skull
bör de ordinarie skördeuppskattningarna omfatta även undersökningar av
kvaliteten, vilka utökas de år, då kvalitetsskador uppträder.
Håde normpris och aktuellt pris bör vara differentierade områdesvis, såvida
inte prisskillnaderna mellan områdena iir små. Då prisbestämmelserna
i regel måste avse representanlgrödorna, kan eu omräkning av dessa priser
till skördevärden för grödgrupperna bli aktuell.
Vad sedan gäller sammanvägningen av grödgruppernas skördevärden kan
denna ske på olika sätt och följande två vägningsförfaranden har diskuterats
av utredningen.
Enligt det första förfarandet sammanväger man för området grödgruppernas
normskördevärden per ha resp. aktuella skördevärden per ha med
områdets arealfördelning. Med ledning av dessa data fastställes nettoför
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 nr 1961
lusten per ha. Nettoförlusten för varje brukningsenhet erhålles genom alt
multiplicera denna nettoförlust per ha med brukningsenhetens sammanlagda
areal av de försäkrade växtslagen.
Enligt det andra förfarandet fastställes normskördevärdet och det aktuella
skördevärdet för varje brukningsenhet genom att de för varje grödgrupp
och område bestämda normskördevärdena och aktuella skördevärdena
per ha sammanväges med brukningsenhetens arealer av de olika grödgrupperna.
Därefter beräknas brukningsenhetens nettoförlust som skillnaden
mellan dess totala normskördevärde och dess totala aktuella skördevärde.
Utredningen förordar det senare förfarandet, d. v. s. användning av individuella
uppgifter om grödgruppernas arealer, vid beräkningen av nettoförlusten
därför att hänsyn då tages till individuella olikheter i arealfördelning.
Utredningen diskuterar även möjligheterna att beakta andra individuella
olikheter, exempelvis i fråga om normskördevärdena per arealenhet. men
avvisar tanken härpå med hänvisning till bristen på statistik.
För att ersättningsgill skada skall anses föreligga, bör enligt utredningen
nettoförlusten minskas med vissa avdrag. En väsentlig synpunkt härvidlag
är enligt utredningen det samband som råder mellan avdragens storlek och
försäkringspremiernas storlek. Statistiskt sett inträffar små neltoförluster
långt oftare än stora nettoförluster, varför det med tiden kommer att utgå
ganska stora ersättningsbelopp för de små nettoförlusterna. Göres avdragen
små, blir premierna därför ganska höga.
Utredningen skiljer mellan två slag av avdrag, s. k. självrisk och s. k.
franchise. Självrisken är det belopp varmed nettoförlusten skall minskas
för att erhålla ersättningens storlek. Franchise är ett visst minsta belopp,
vilket ersättningarna måste överstiga för att utbetalning skall ske.
Självrisken bör enligt utredningens mening anpassas efter skaderiskerna.
En skördeförsäkring med en i procent av normskördevärdet beräknad enhetlig
självrisk innebär ett väsentligt mycket högre skydd för områden och
för växtslag, som har hög skördevariation, än för områden och växtslag
med låg skördevariation. Detta anser utredningen vara mindre lämpligt
och ifrågasätter om inte skyddet i förhållandet till riskerna bör göras lågt
för de osäkra växtslagen för att därigenom hindra eu enbart av försäkringskyddet
framlockad ökning i odlingen av dessa växtslag.
Utredningen har därför ansett, att försäkringskyddet bör vara likformigt
med avseende på riskerna. För att kunna utforma regler härför måste ett
mått på den normala skördevariationen införas. Detta mått kallas variationskoefficienten
och uttryckes i procent av normskördevärdet. Det beräknas
inträffa en gång på sex att en skördenedsättning, räknad i procent
av normskördevärdet, skall bli större än variationskoefficienten. I den försäkringstekniska
utredningen har variationskoefficientens storlek under
-
Kuiigl. Moj.ts proposition nr 94 år 1961
13
sökts för de olika grödgrupperna i ett stort antal områden och befunnits
antaga värden mellan 11 och 41.
Försäkringsskyddet anses vara likformigt, om självrisken står i ett konstant
förhållande till variationskoefficienten. Utredningen beräknar, att variationskoefficienten
för en brukningsenhet i den kombinerade försäkringen
i regel uppgår till 10—20 och i medeltal för hela riket till 14. Det kan
bedömas som ytterligt sällsynt, att den blir så låg som 8. Å andra sidan är
det möjligt, att variationskoefficienter, överstigande 35, kan uppnås.
Vid avvägningen av hur stora avdragen från nettoförlusten skall göras i
förhållande till variationskoefficienten har utredningen stannat för att de
i allmänhet bör vara lika stora som variationskoefficienten. Avdragen bör
dock maximeras till en tredjedel av normskördevärdet, varför brukningsenheter
med högre variationskoefficienter än 33 får vidkännas en i motsvarande
grad höjd premie.
För att öka ersättningsbeloppens storlek vid de tillfällen de med hänsyn
till nettoförlustens storlek bör utgå, göra dem säkrare bestämda i förhållande
till uppskattningsfelen och undgå utbetalning av en mängd småbelopp
föreslår utredningen att 20 procent av det totala avdraget sker i form av
franchise. Detta innebär att självrisken blir fyra femtedelar av variationskoefficienten,
och att ersättningar utbetalas endast, om de är större än en
fjärdedel av självrisken. 1 vanliga fall kommer självrisken att variera mellan
8 procent och 16 procent, och medeltalet för hela riket kommer att
ligga vid 11,5 procent. Den lägsta självrisken blir omkring 6 procent och
den högsta omkring 26 procent.
Premiebeloppet kommer för alla brukningsenheter, vilkas variationskoefficient
understiger 33, att stå i en enkel och konstant relation till självriskbeloppet.
Riskpremien beräknas nämligen bli en sjättedel av självrisken
och totalpremien blir efter ett säkerhetstillägg eu femtedel av självrisken.
Beträffande områdesindelningen skiljer utredningen mellan tre områdesbegrepp,
nämligen skördeuppskattningsområden, ersättningsenheter och
premieenheter. Skördeuppskattningsområdet är den minsta enheten och är
det område för vilket uppskattning av den aktuella skörden skall ske. Antalet
sådana områden bör vara ca 400. Ersättningsenheten består av ett eller
flera skördeuppskattningsområden och är det område, för vilket normskördevärden
och aktuella skördevärden per ha och grödgrupp fastställes. Antalet
ersättningsenheter bör i princip också vara ca 400. Premieenheten
består av eu eller flera ersättningsenheter och är det område, för vilket
data för beräkning av premie och självrisk fastställes.
Utredningen anser att man vid indelning av landet i skördeuppskattningsområden
och ersättningsenheter bör utgå från eu inom Jordbrukets
utredningsinstitut gjord indelning i s. k. strata, vilka använts som underlag
för basurval i stickprovsundersökningar rörande jordbruksekonomiska förhållanden.
Indelningen bör redan före starten av försäkringen underkastas
noggrann granskning av därför sakkunniga organ, och erforderliga justeringar
i densamma bör vidtagas.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 9i år 1961
I samband med indelningen i områden erinrar utredningen om gränsproblemen.
Det är nämligen tänkbart, att det vid skördeskada utgår ersättning
till en brukningsenhet på ena sidan av eu gräns, medan de! till
en annan närliggande brukningsenhet på andra sidan gränsen inte utgår
någon ersättning. Utredningen hävdar emellertid att en förändring i eu
områdesgräns kräver noggranna statistiska undersökningar innan den genomföres.
Frågan om anslutningen till det permanenta skördeskadeskyddet knyter
utredningen främst till grundförsäkringen. Därutöver skall enligt utredningens
förslag anslutning till grundförsäkringen medföra rätt att teckna
tilläggsförsäkring för lägre självrisk och rätt att söka skördeskadelån.
Beträffande anslutningslätten föreslår utredningen att varje person, som
brukar en försäkringsbar areal ej understigande 2 ha, skall ha rätt att
deltaga i skördeskadeskyddet.
I fråga om anslutningsskyldighet framlägger utredningen (i kap. V) två
förslag.
1 det ena förslaget, benämnt skördeskadeskydd med frivillig anslutning,
skall individuell anslutningsskyldighet ej förekomma.
För att skördeskadeskyddet skall få sättas i gång, har utredningen dock
funnit sig böra föreslå, att anslutningen skall uppgå till lägst 60 procent
av arealen vid brukningsenheter med försäkringsbar areal ej understigande
5 ha (motsvarande ca 1,9 milj. ha åker). Kännedom om anslutningsintresset
skulle enligt utredningen kunna erhållas i form av en försöksteckning.
Som motiv för en individuell frivillighet anför utredningen bl. a. alt åtskilliga
jordbrukare, exempelvis på grund av att de sällan drabbas av större
skördeskador eller har möjlighet att täcka förluster med egna medel, föredrar
att bära risken själva framför att teckna en försäkring.
Utredningen har ansett det nödvändigt att ställa ett minimikrav på anslutningens
storlek totalt sett, enär staten står för eu betydande ekonomisk
garanti. Det bör vidare beaktas att jo lägre anslutningen är, desto dyrare
blir skördeskadeskyddet räknat per ansluten brukare.
1 det andra förslaget rörande anslutningsskyldigheten, som benämnes
skördeskadeskydd med obligatorisk anslutning, skall alla personer, som
brukar en försäkringsbar areal ej understigande 5 ha, på grund av stadgande
i lag anslutas till skördeskadeskyddet. Som motiv för eu obligatorisk
anslutning till skördeskadeskyddet anför utredningen bl. a., att det är ett
allmänt intresse, att alla, som står risker för .skördeskador och därvid har
behov av ett särskilt skydd mot förluster av dessa, anslutes till skyddet.
Utredningen erinrar dessutom om att i del nya prissystem för jordbruksprodukter
som infördes 1956 saknas praktiskt taget helt skydd mot skördeskador
och att det förutsattes vid dess införande alt ett permanent skydd
skulle ersätta de tidigare skyddsformerna. Med ett obligatorium kan administrationskostnaden
per ansluten hållas låg. Vidare undgås de ekonomiska
risker, som staten kan möta vid en ofullständig frivillig anslutning.
Kungl. Maj:t$ proposition nr i)A år 1961
15
Vid övervägande av i vilka lall undanlag från anslutningsskyldighet
skulle kunna ifrågakomma har utredningen funnit, att undantagsregler,
som tager hänsyn enbart till brukarens möjligheter alt själv täcka förluster
av skördeskador, inte kunnat fastställas. Att brukare med 2 till 5 ha försäkringsbar
areal undantagas från anslutningsskyldigheten motiveras med
att de erhåller en stor del eller större delen av sina inkomster från annan
verksamhet och denna del synes växa snabbt. Utredningen föreslår dock
att möjlighet skall slå öppen för dem alt frivilligt ansluta sig.
Utredningen ger (i kap. X) sill förord åt förslaget till skördeskadeskydd
med obligatorisk anslutning men anser att den enskilde rent principiellt
bör ha rätt att själv välja storleken och utformningen av del skydd mot
skördeskadeförluster, som han anser sig behöva. Emot en obligatorisk anslutning
talar också enligt utredningen grundförsäkringens bristande förmåga
att la full hänsyn till behovet av skydd i det enskilda fallet.
Utredningen är emellertid tveksam om dess förslag till ett system med
frivillig anslutning är praktiskt genomförbart. Utredningen har vid överläggningar
med jordbrukets förhandlingsdelegation bibringats den uppfattningen,
att det är mycket tveksamt om en minimianslntning om (50 procent
av åkerarealen kan nås.
Man kan heller inte undgå att beakta den högre administrationskostnaden
vid frivilligalternativet. Vidare är utredningen oviss om möjligheterna
att i alla lägen upprätthålla den vid frivillig anslutning erforderliga principen,
att den, som avstår från möjligheten att ta försäkring inte kan göra
anspråk på hjälp från staten i andra former, om skördeskada inträffar.
Utredningen menar att de principiella nackdelarna av det obligatoriska
systemet har praktiskt sett begränsad betydelse. Genom att premierna i
systemet beräknats, så att de i det långa loppet skall överensstämma med
ersättningsbeloppen, bör jordbrukarna sett på lång sikt få full täckning för
sina utgifter eller rentav — vid det statsbidrag som föreslås utgå vid alternativet
med obligatorisk anslutning —- mer än full täckning.
Slutligen kan vid ett system med obligatorisk anslutning önskemålet om
eu allmän anslutning av alla, som har behov av skydd, förenas med eu enkel
och jämförelsevis billig administration och med den enskildes önskan
om låga premier.
Förslaget om tilläggsförsäkring för lägre självrisk har enligt utredningen
tillkommit för att bereda jordbrukare, som av särskilda skäl anser grundförsäkringens
självrisk vara alltför hög, möjlighet att sänka densamma.
Exempelvis kan behov av sådan sänkning uppkomma i samband med nyetablering
eller andra stora investeringar, då knapphet på reserver föreligger.
Särskilt i de fall självriskerna är relativt höga kan förluster, som
faller inom självriskgränsen, försätta de drabbade i eu bekymmersam ekonomisk
situation. Tilläggsförsäkringen föreslås erhålla eu konstruktion,
som möjliggör eu enkel administration. Utredningen förordar därför alt
självrisken i grundförsäkringen endast må nedsättas med hela tiotal procent,
dock till lägst halva självrisken och till lägst 8 procent av normskördevärdet.
Denna lägsta gräns motiveras med försäkringstekniska skäl. Från
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1961
chisen bör utgöra en fjärdedel av den lägre självrisken, d. v. s. franchisen
reduceras i proportion till självrisken. Preiniesatserna utgör vid 10, 20, 30,
40 resp. 50 procent självrisknedsättning, 16, 34, 54, 75 resp. 99 procent av
premien för grundförsäkringen (denna räknad exklusive statsbidrag).
Eftersom skördeförsäkringen är utformad som en allriskförsäkring, kommer
den i princip att avse även skador av speciell natur, mot vilka det redan
finns möjligheter att erhålla skydd, exempelvis hagel- och älgskador.
Utredningen anser det dock vara högst osannolikt att skador av förut
nämnt slag kan uppträda i sådan omfattning, att de skulle kunna nedsätta
en ersättningsenhets skörd i mätbar grad.
Skördeskadelån
Utredningen föreslår att skörcleskruleldn skall utgå på följande villkor.
Lånen bör beviljas efter individuell ansökan och prövning. Lånebeloppet
skall kunna uppgå högst till den beräknade nettoförlusten av skördeskador
på växtodlingen vid lånesökandens brukningsenhet efter avdrag av dels
den försäkringsersättning han kan ha erhållit, dels viss självrisk.
Utredningen föreslår för skördeskadelånen eu självrisk, som uppgår till
två tredjedelar av grundförsäkringens självrisk, dock lägst 10 procent av
normskördevärdet. Detta innebär att självrisken för lån kan uppgå till
högst 17,6 procent av normskördevärdet. Den nedre gränsen för självrisken
kommer att gälla för de fall, där grundförsäkringens självrisk är 15 procent
av normskördevärdet eller lägre, d. v. s. sannolikt för de allra flesta
lånesökande.
Beträffande övriga villkor för lånen anser utredningen att de bör vara i
stort sett desamma som för sedvanliga banklån. Dock föreslår utredningen
i vissa avseenden specialbestämmelser, som nära anknyter till bestämmelserna
för de hittillsvarande stödlånen.
Bestämmelserna om säkerhet torde kunna följa de nuvarande stödlånebestämmelserna,
innebärande bl. a. att säkerhet i regel bör fordras för lån
överstigande 3 000 kr.
Lånen föreslås löpa med samma ränta som inleckningslån med sekundär
säkerhet. Amorteringstiden bör förslagsvis vara 5 år men bör kunna förlängas
till förslagsvis högst 10 år. Det synes utredningen skäligt att ränteoch
amorteringsfrihet skall gälla för det kalenderår lånebehovet uppkommit,
då eljest olika räntebelopp skulle komma att debiteras enbart på grund
av skillnader i takten för ärendenas handläggning.
Efter eu diskussion av riskerna för nedsatt återbetalningsförmåga vid
upprepade skördeskador framlägger utredningen förslag till betalninr/sanstånd
och efterskänkande av skuld i vissa fall.
Utredningen anför sålunda att efter särskild prövning bör kunna beviljas
ett års anstånd med amortering vid varje tillfälle låntagaren drabbas av
förnyade skördeskadeförluster. Förlust skall i regel anses ha uppkommit
endast när försäkringsersättning utgår eller nytt lån beviljas. Vidare bör
Kungi. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
17
anstånd med erläggande av räntor erhållas vid betalningssvårigheter, dock
i regel endast en kortare tid, förslagsvis 6 månader. Efterskänkande eller
avskrivning skall kunna ske i de fall betalningssvårigheter uppkommit
utan den enskildes förvållande, exempelvis i samband med en särskilt stark
anhopning av skördeskadeår. Därvid förutsättes prövning av omständigheterna
i det enskilda fallet efter särskild ansökan.
Fonder och vissa finansieringsspörsmål
Enligt utredningens förslag skall ersättningarna i skördeförsäkringen bestridas
med årligen inflytande premieinkomster, vilkas storlek ej väntas
variera nämnvärt från år till år. Ersättningarna måste däremot väntas utfalla
mycket oregelbundet och med varierande belopp. För att kunna täcka
utgifter under år med stora skördeskador måste därför fonder bildas eller
särskilda förskottsmedel tillföras verksamheten, exempelvis genom återförsäkring.
Dylika anordningar erfordras även för att kunna bedriva låneverksamheten.
Beträffande fondbehovets storlek anför utredningen att man inte efter 30
år eller kanske ens efter 50 år med säkerhet kan avgöra, om en skillnad i
erhållna premier och utbetalade ersättningar beror på ofullständig anpassning
av riskpremien till skaderisken eller på en ännu ej uppnådd utjämning
av förluster och vinster mellan olika år. I vissa kalkylexempel uppskattar
utredningen, att vid ett ogynnsamt förlopp, som har relativt stor
sannolikhet för sig, underskottet på grundförsäkringens verksamhet under
förutsättning av en årlig premieintäkt om 40 milj. kr. skulle kunna uppgå
till 143 milj. kr. för en period av 10 år och 200 milj. kr. för en period av
20 år. Under antagande av att en startfond om 100 milj. kr. föreligger, räntefoten
är 4 procent samt att vissa variationer i fondens storlek förekommer
skulle vid ett sådant ogynnsamt förlopp startfonden komma att förbrukas
vare sig man betraktar utfallet för en 10-årsperiod eller en 20-årsperiod.
För att fonden efter 10 år skall uppgå till de ursprungliga 100 milj.
kr. skulle krävas ett årligt premietillägg av 23,5 procent på riskpremien. För
att den efter 20 år skall uppgå till ursprungsbeloppet skulle motsvarande
premietillägg vara 8,8 procent.
Utredningen påpekar emellertid att den utjämning för en längre tidsperiod,
som skulle erhållas enligt kalkylexemplen vid de gjorda antagandena,
inte får tolkas så att premiesumman blir tillräcklig att täcka medelsbehovet
varje år eller under varje del av de antagna perioderna. Påfrestningen
kan bli mycket större elt enstaka år av perioden eller under eu viss
kortare del av denna. Utredningen anser att ifrågavarande extrema behov
av utjämning bör, liksom då extraordinärt ogynnsamt förlopp under en
längre period uppträder, lösas genom någon form av återförsäkring. Efter
genomgång av olika förekommande återförsäkringsformer finner utredningen
alt den svenska staten måste engageras i återförsäkringen för en
svensk skördeförsäkring.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1961. t samt. Nr 94
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
Med ytterligare kalkylexempel visar utredningen vidare, att det med lika
stor sannolikhet i stället kan bli ett gynnsamt förlopp genom få och/eller
små skador eller gjorda överskattningar av premierna. Under samma antaganden
som tidigare beträffande riskpremieintäkter, startfond, räntefot och
fondvariation sknlle vid ett gynnsamt förlopp, som också har relativt stor
sannolikhet för sig, fonden kunna uppgå till 343 milj. kr. efter 10 år och
489 milj. kr. efter 20 år. Då utredningen med stöd av den försäkringstekniska
utredningen anser att fondbildningen inte skulle behöva överstiga tiodubbla
riskpremien för att fylla behovet även vid extraordinärt stora skador,
skulle vid nyssnämnt förlopp återbäring kunna bli aktuell (tiodubbla
riskpremien i nyssnämnda exempel utgör 400 milj. kr.).
Vid sidan om den fondbildning som krävs för att klara de varierande
ersättningarna erfordras en fondbildning för att alltid kunna tillgodose behovet
av skördeskadelån.
Utredningen framlägger med utgångspunkt från dessa allmänna synpunkter
på iondbehovet följande förslag. Två fonder bildas vid starten av
skyddsverksamheten och kallas utjämningsfond och regleringsfond. Under
vissa förhållanden tillskapas en tredje fond, återbärings fond.
I fråga om fondernas användning föreslås att utjämningsfonden skall bestrida
ersättningar såväl vad avser grundförsäkringen som tilläggsförsäkringen.
Ur regleringsfonden skall skördeskadelån utgå liksom medel för
efterskänkande av lån och låneräntor. Medlen i återbäringsfonden fördelas
som avdrag på erlagda premier.
Beträffande fondernas storlek vid verksamhetens start anför utredningen
att utjämningsfonden bör tillföras en grundplåt om 100 milj. kr.
Beträffande tillskotten till fonderna föreslår utredningen att under verksamhetens
gång riskpremierna — d. v. s. de statistiskt beräknade premiebelopp,
som avser att täcka ersättningsbehovet — för såväl grund- som
tilläggsförsäkring liksom på fonden belöpande räntor tillföres utjämningsfonden.
Regleringsfonden tillföres ett säkerhetstillägg om 20 procent av de
statistiskt beräknade riskpremierna för såväl grund- som tilläggsförsäkring
ävensom på fonden belöpande räntor. Vidare tillföres fonden amorteringar
på utlämnade skördeskadelån.
Placeringen av fondmedlen bör vara sådan att erforderlig likviditet erhålles.
Dock anser utredningen att särskilda regler inte behöver uppställas
för likviditeten, vilket motiveras med att sådana inte finns för fonder i besläktade
försäkringsrörelser, exempelvis för de ömsesidiga skadeförsäkringsbolagens
utjämningsfonder.
Beträffande den statliga återförsäkringen föreslår utredningen att i de
fall utjämningsfonden visar sig otillräcklig för att fylla ersättningsbehovet
skall staten tillskjuta erforderligt förskott. Vidare bör även regleringsfonden
kunna erhålla statliga förskott med hänsyn till att den vid det föreslagna
säkerhetstillägget kommer att växa tämligen långsamt och för den
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1961
19
skull kan under de första verksamhetsåren visa sig vara otillräcklig för
att möta behovet av skördeskadelån. På förskotten gäldas förslagsvis samma
ränta som på det förlagskapital, som f. n. ställes till jordbrukets förfogande
för bl. a. lagringsändamål, nämligen ränta enligt gällande diskonto
med tillägg av 1/2 procent. De bör av- eller återbetalas så snart överskott
föreligger i fonderna, sedan gäldräntor guldits på förskotten. Regleringsfondens
tillgångar föreslås utgöra säkerhet för de statliga förskotten.
Organisation in. m.
Huvudman för skördeskadeskyddet bör enligt utredningen vara statens
jordbruksnämnd. Utredningen motiverar denna förläggning av huvudmannaskapet
bl. a. med att nämnden redan nu har en intim kontakt med frågor,
som rör jordbrukets pris- och inkomstutveckling, däri inbegripet verkningar
av skördeskador.
För att kunna utöva den med huvudmannaskapet förenade verksamheten
föreslår utredningen, att jordbruksnämnden förstärkes med erforderlig personal.
Därvid bör nämnden utökas med ett förvaltningsråd, en skördeskadebyrå
samt en maskinsektion.
Förvaltningsrådet skall handha förvaltningen av fonderna och bestå av
7 personer. Med hänsyn till jordbrukarnas egna tillskott till dessa fonder
bör rådet ha ett stort inslag av jordbruksrepresentanter. Då staten emellertid
föreslås åta sig betydande garantier samt svara för förvaltningen av
fonderna, bör den ges minst lika stort inflytande.
För de lokala ärendena föreslår utredningen att jordbruksnämnden i samråd
med lantbruksstyrelsen anlitar lantbruksnämnderna och deras ortsombud.
Vidare bör riksbankens lokalkontor engageras i låneverksamheten.
Skördeuppskattningen skall enligt utredningens förslag liksom hittills i
första hand omhänderhas av statistiska centralbyrån och hushållningssällskapen.
Skördeuppskattningen bör utföras enligt den s. k. provytemetoden
för höstvete, vårvete, höstråg, korn, havre, vall, potatis och sockerbetor. I
vissa områden kan det vara lämpligt att utbyta vårvete mot vårråg samt
korn och havre mot blandsäd, beroende på omfattningen av dessa odlingar.
Vallen bör uppdelas på olika vallåldrar och potatisen på olika användningar
för bedömning av skördens värde. Omfattningen av stickprovet för provyteundersökningar
uppskattas av utredningen till ca 12 000 s. k. primärenheter
under antagande av att skördeuppskattning skall företagas inom
ca 400 skördeuppskattningsområden och att tillräcklig representativitet erhålles
med ca 30 primärenheter per område. Med primärenhet avses i södra
Sverige i regel en brukningsenhet och i norra Sverige i regel en by.
Provyteundersökningarna kompletteras med kvalitetsbestämningar, bärgningsförlustundersökningar
samt vissa andra undersökningar, såsom av
vallåterväxt och blastmassa. De kompletterande undersökningarna bör vid
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1961
normala förhållanden utföras i en sådan omfattning att de kräver ett belopp,
som sammanlagt uppgår till ca 15 procent av totalkostnaderna för
skördeuppskattning. Vid svårare kvalitetsskador och bärgningsförluster,
till vilka hänsyn bör tagas i skördeförsäkringen, kan dessa undersökningar
behöva väsentligt utvidgas.
Beträffande uppskattningen av skörden av sockerbetor föreslår utredningen
att fältarbetet huvudsakligen utföres av sockerbolaget med hänsyn
till önskvärdheten att utnyttja dess tjänstemäns erfarenhet m. m. Antalet
primärenheter, som erfordras för att kunna fastställa betvikten uppskattas
till 500 å 600.
För oljeväxter är det möjligt att utnyttja leveransstatistik, varför provundersökning
ej erfordras. Hektarskördeuppgifter kan sålunda erhållas genom
en tämligen enkel bearbetning av på hålkort lagda uppgifter hos föreningen
Sveriges oljeväxtintressenter.
I samband med denna utbyggnad av skördeuppskattningen kommer även
det allmänna behovet av skördestatistik att tillfredsställas på flera punkter,
varför utredningen något berör de omläggningar av skördestatistiken i övrigt
som därigenom blir aktuella. Därvid föreslås bl. a. att gillesombudens
skördeomdömen m. m. ersättes av uppgifter från stickprovsundersökningar
på ett mindre antal brukningsenheter.
Utredningen föreslår att ersättning lämnas hushållningssällskapen dels
för deras arbetsledande uppgifter, dels för deras omkostnader i övrigt för
tillfälligt anställd personal, material m. m. Statistiska centralbyråns avdelning
för jordbruksstatistik förstärkes med förslagsvis 5 tjänster, varav en
förste aktuarie.
Kostnaderna för organisationen beräknas av utredningen till ca 3 milj. kr.
vid obligatorisk anslutning och till ca 3,2 milj. kr. vid frivillig anslutning.
Däri är då inberäknat ett belopp om 2 milj. kr. för den merkostnad som
krävs för skördeuppskattning utöver allmänna statistiska behov. I kostnaderna
är däremot inte inräknade de kostnadsökningar, som åsamkas lantbruksnämnderna
och vid frivillig anslutning jordbrukets organisationer, ej
heller hyror för ökade utrymmen åt jordbruksnämnden, pensionskostnader,
m. fl. dolda kostnader för statsverket.
Statens kostnader för verksamheten m. m.
I fråga om kostnaderna för administrationen av skördeskadeskyddet föreslår
utredningen att de helt bestrides av statsmedel. Detta motiverar utredningen
bl. a. med att det permanenta skördeskadeskyddet avser att ersätta
tidigare skyddsåtgärder, som i regel administrerats av statliga myndigheter.
Beträffande premierna för skördeförsäkringen föreslår utredningen att
statliga bidrag till desamma skall kunna utgå. Sådana statliga bidrag bör
dock enligt utredningen endast komma i fråga till premierna för grund
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i dr 1961
21
försäkringen vid systemet med obligatorisk anslutning. Därvid bör inte
blott de obligatoriskt anslutna utan också de frivilligt anslutna jordbrukarna
med 2—5 ha försäkringsbar areal få del av statsbidrag. Utredningen
avvisar däremot statsbidrag till tilläggsförsäkringen för lägre självrisk och
till grundförsäkringen vid tillämpning av systemet med frivillig anslutning
med samma motivering som den avvisar användning av leveransavgifter på
jordbruksprodukter för dessa ändamål. Ett system med leveransavgifter
kan enligt utredningens mening tillämpas endast vid obligatorisk anslutning
till skördeskadeskyddet. Det är nämligen inte möjligt uppta leveransavgifter
enbart av dem som frivilligt anslutit sig. Visserligen kan det hävdas
att en viss belastning på de oanslutna ej är orimlig, eftersom alla dock
har möjlighet att ansluta sig till skördeskadeskyddet. Emellertid kan en
enskild jordbrukare anse sig ha fullgoda skäl att avstå från skördeförsäkring.
I sådana fall måste det bli svårt att avvisa krav om ersättning från
ej anslutna, när de drabbas av skördeskador. Tillmötesgås sådana krav, torde
det emellertid bli svårt för att inte säga omöjligt att uppnå den minimianslutning,
som utredningen funnit sig böra kräva. Vad nu anförts om ett
system med leveransavgifter gäller i stort sett även för ett system med
statliga bidrag till premierna.
Vid avvägningen mellan statliga bidrag och de andra formerna av premieinkomst,
som utredningen tagit upp till behandling, kontantpremier och
leveransavgifter, berör utredningen först en del tekniska frågor, såsom uppbördsförfaranden
och möjligheterna att åstadkomma en finansiering där
den enskilde jordbrukarens premieavgift står i proportion till densammes
skaderisk.
I fråga om kontantpremierna föreslår utredningen att de erlägges genom
inbetalning på postgiro, då en uppbörd genom skatteverket torde bli möjlig
först i samband med övergång till maskinell skattedebitering. Beträffande
leveransavgifterna finner utredningen det inte möjligt att utforma
dem så, att erlagda avgifter i det enskilda fallet överensstämmer med de
premier, som svarar mot skaderiskerna.
Vid bestämningen av statsbidragets utformning och storlek har det synts
utredningen lämpligt att anknyta till arbetslöshetsförsäkringen med motiveringen
att förluster genom arbetslöshet kan sägas uppvisa flera paralleller
till förluster genom skördeskador. Båda slagen av förluster uppkommer
under omständigheter, varöver den enskilde i regel ej råder, och de avser
förlust av inkomst och ej av förmögenhets- eller sakvärden, som eljest är
de vanligaste föremålen för försäkringsskydd. Beträffande utformningen
föreslår utredningen alt statsbidragen skall utgå i direkt proportion till de
genomsnittliga ersättningarna i grundförsäkringen, d. v. s. till riskpremierna.
Därigenom blir anordningen enkel att administrera. Ett statsbidrag,
som för att i första hand tillgodose katastrofskyddet utformas så att det
stiger i proportion till skadornas storlek, synes utredningen onödig, då
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
grundförsäkringen redan till sin konstruktion är sådan, att endast svårare
förluster av skador täckes.
Beträffande storleken av statsbidraget föreslår utredningen att det skall
uPPgå till en tredjedel av den totala premien i grundförsäkringen. Denna
storlek motiveras med att det förefaller utredningen skäligt att jordbrukarna
i skördeförsäkringen skall erhålla bidrag i ungefär samma utsträckning
som arbetarna i arbetslöshetsförsäkringen. Jämförelsen bör lämpligen
avse det totala statsbidragets andel av arbetslöshetskassornas intäkter. Denna
andel var för perioden 1950—1956 ca 36 procent. Tillämpas detta procenttal
på skördeförsäkringen och om ränteintäkten av startfonden därvid
uppskattas till ca 4 milj. kr. per år de första åren, skulle statsbidraget bli
19 å 20 milj. kr. Minskas detta belopp med bidraget till administrationskostnaderna,
3 milj. kr., erhålles 16 å 17 milj. kr. som bidrag till premierna.
Detta motsvarar avrundat en tredjedel av totalpremien.
Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag, att vid tillämpning av
systemet med frivillig anslutning kommer enbart kontantpremier i fråga.
Då riskpremien för brukningsenheter med variationskoefficienten understigande
33 procent av normskördevärdet beräknas till en sjättedel av självrisken
och säkerhetstillägget föreslås till 20 procent av riskpremien, blir
kontantpremien en femtedel av självrisken. Vid ett genomsnittligt normskördevärde
av 660 kr./ha och en genomsnittlig självrisk om 11,5 procent
av normskördevärdet blir kontantpremien 15 kr./ha. Den totala årliga premieintäkten
vid 60 procents anslutning beräknas till 28,8 milj. kr.
Vid tillämpning av systemet med obligatorisk anslutning blir kontantpremien
två tredjedelar av den totala premien eller två femtondelar av
självriskbeloppet, vilket motsvarar en kontantpremie om 10 kr./ha som
genomsnitt för landet vid nyssnämnda antaganden om normskördevärde
och självriskprocent. Den totala årliga kontantpremieintäkten beräknas vid
en anslutning om 3,2 milj. ha åker till 32 milj. kr. Då självrisken kan variera
mellan 6 och 26 procent av normskördevärdet, kan kontantpremien
alltså variera mellan 0,8 och 3,5 procent av normskördevärdet (för brukningsenheter
med eventuellt högre variationskoefficient än 33 blir kontantpremien
ännu högre).
Beträffande beskattningen förordar utredningen att ersättning från skördeförsäkringen
upptages som intäkt av jordbruksfastighet och kontantpremie
som avdragbar omkostnad men föreslår samtidigt att frågan utredes
närmare.
B. Remissyttranden över skördeskadeutredningens förslag
Remissinstanserna delar utredningens uppfattning om behovet av ett
permanent system för skydd mot förluster genom skördeskador och ställer
sig ej avvisande mot grundtankarna i utredningens förslag. Huvuddelen
av remissinstanserna anser sig dock inte kunna förorda att utredningens
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
23
förslag utan överarbetning lägges till grund för beslut i frågan om ett permanent
skördeskadeskydd.
Statens jordbruksnämnd framhåller, att det förslag som skördeskadeutredningen
framlagt utgör ett värdefullt material för bedömandet av fiagan
om möjligheten att införa en skördeskadeförsäkring och är därigenom
otvivelaktigt ägnat att föra frågan om bättre ekonomiskt skydd mot skördeskador
inom jordbruket närmare sin lösning. Trots de omfattande undersökningar,
som där redovisas, är förslaget emellertid enligt nämndens uppfattning
icke lämpat att läggas till grund för ett omedelbart avgörande av
denna fråga. Detta beror främst på att man ännu icke kan anses ha ett
tillräckligt säkert statistiskt underlag för en skördeskadeförsäkring, såvitt
gäller själva skördeuppskattningen. Nämnden anför vidare att den kritik
mot vissa delar av utredningens förslag som jordbruksnämnden har framfört
ingalunda innebär att nämnden ställer sig avvisande till tanken pa
skördeförsäkring som sådan eller mot grundtankarna i utredningens förslag.
Lantbruksstyrelsen finner att ett verkligt behov av ett permanent skördeskadeskydd
i någon form föreligger. Det av utredningen framlagda förslaget
för tillskapandet av ett sådant skydd anses emellertid icke ägnat att
direkt läggas till grund för åtgärder på området i fråga utan bör göras till
föremål för överarbetning.
Landsorganisationen i Sverige anför bl. a., att trots det synnerligen omfattande
och förtjänstfulla utredningsarbetet torde del föreliggande förslaget
enligt LO:s mening främst på grund av den bakomliggande skördestatistikens
bräcklighet vara behäftat med så stora tekniska svagheter att
det inte synes kunna komma till användning annat än efter en omfattande
överarbetning.
Skandinaviska kreatur sförsukringsbolaget framhåller, att förslaget icke
utan omfattande fortsatta överväganden och utredningar synes kunna läggas
till grund för ett slutligt ställningstagande i frågan, luir ett skördeskadeskydd
bör utformas.
Småbrukarnas riksförbund anför, att utredningens förslag i det framlagda
skicket inte kan accepteras av de svenska jordbrukarna. Skall det
genomföras, kommer detta att ske i mer eller mindre öppen strid med dem
som det är avsett att gynna.
Svenska lantarbetsgivareföreningen påpekar, att det föreliggande förslaget
till skördeskadeförsäkring bygger på för ofullständiga premisser för
att föreningen skall kunna taga ställning i frågan. Föreningen anser det
därför vara av vikt att erforderliga kompletterande undersökningar utföres
samt att med ledning av resultatet av desamma förslaget till permanent
skördeskadeskydd fullständigas.
Sveriges lantbruks förbund och Riksförbundet Landsbygdens folk anför i
gemensamt yttrande bl. a. följande.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1961
Förbunden är av den bestämda uppfattningen, att ett slutligt ställningstagande
från statsmakternas sida rörande skördeskadeskyddet och dess utformning
icke bör ske förrän visst ytterligare utredningsarbete rörande
bl. a. skördestatistiken kommit till stånd. Förbunden åsyftar härmed dels
ett fullföljande för åren fr. o. m. 1952 av normskördeberäkningar, dels en
utbyggnad av den objektiva skördeuppskattningen i riksskala, dels undersökningar
behövliga för att möjliggöra rimligt hänsynstagande till kvalitetsskador
på skörden, dels ock förnyad prövning av riktlinjerna för skördevärderingen.
Förbunden har även funnit andra skäl föreligga för att skjuta på ställningstagandet
till utredningens huvudförslag om en skördeförsäkring. Försäkringens
verkningssätt, särskilt effektiviteten ur den enskilde brukarens
synpunkt, har hittills endast sparsamt belysts. Förbunden finner i
första hand ofrånkomligt, att jordbruksnämnden får tillfälle att fullfölja
ett åt nämnden givet uppdrag att pröva den föreslagna försäkringens verkningssätt
samt att utredningen kompletteras med vissa angivna undersökningar
för att söka klargöra riskerna för de enskilda brukarna att icke
utfå ersättningar vid inträffad skada.
Älvsborgs m. fl. läns hagel försäkringsbolag framhåller bl. a. följande.
Utan uppräkning av de många sakliga skäl, som förekommit i debatten
mot skördeskadeförsäkringen, vill vi endast framhålla de stora praktiska
svårigheter, som gör det omöjligt att finna grunder för en rättvis skadereglering.
Utredningsförslaget tyder också på att utredningen haft svårigheter
härmed utan att finna tillfredsställande lösning.
Allmänna hagelskadeförsäkringsbolaget anser, att det alternativ utredningen
nu lämnat genom sitt förslag till skördeförsäkring innehåller mycket
av intresse och värde, men att det bör omarbetas på åtskilliga punkter,
innan det kan läggas till grund för en godtagbar skördeförsäkring.
AVDELNING II
A, Jordbruksdepartementets promemoria med synpunkter och förslag
till grundlinjer i ett system för permanent skördeskadeskydd
Den av jordbruksdepartementet den 18 maj 1960 utremitterade promemorian
med synpunkter och förslag till grundlinjer i ett system för permanent
skördeskadeskydd är av följande lydelse.
1. 1955 års riksdag uttalade vid fastställandet av de nya riktlinjerna för
prisregleringen på jordbrukets område (JoU 1955: 39) att det skulle kunna
övervägas särskilda stödåtgärder vid en katastrofartad utveckling för jordbruket
till följd av missväxt. Med erinran om detta riksdagsuttalande tillstyrkte
Kungl. Maj:t i en proposition (nr 165) till 1956 års riksdag, att —
i enlighet med vad som förutsatts i en träffad överenskommelse mellan statens
jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation —- 100 milj.
kronor av statsmedel skulle avsättas till en särskild jordbrukets skördeskade
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
25
fond för att användas i ett planerat system för reglering av skördeskador.
Riksdagen biträdde detta förslag (JoU 1956: 30). Likaså i avvaktan på sagda
system, vilket antogs komma att bli resultatet av en prövning av de förslag
den då alltjämt pågående skördeskadeutredningen väntades framlägga,
förklarades 4-procentregel skola gälla tills vidare, dock i modifierad form.
2. I betänkandet om permanent skördeskadeskydd (SOU 1958: 5) framlade
skördeskadeutredningen förslag till ett i huvudsak försäkringsmässigt
utformat skördeskadeskydd. Detta mötte hård kritik i remissbehandlingen.
En överarbetning av utredningens förslag har därför ansetts erforderlig,
innan frågan förelägges riksdagen.
3. I anledning av att åtskilliga remissinstanser framhållit att i stället för
det i betänkandet förordade systemet borde prövas ett skördeskadeskydd
medelst skattemässig resultatutjämning har ingående överväganden skett i
detta ämne inom vederbörande departement. Erinras må i detta sammanhang
att riksdagen nyligen bifallit propositionen 1960: 30, inrymmande förslag
om rätt till förlustutjämning (Bev.utsk. 1960: 10). Detta förslag innebär
som bekant rätt att vid inkomsttaxering kvitta vinst mot förlust som
uppkommit under något eller några av de närmast föregående sex åren och
som överstiger 1 000 kronor per förlustår. I sammanhanget må anföras att
en undersökning baserad på statistiska centralbyråns bearbetningar av deklarationsmaterial
har schematiskt gett vid handen att av antalet jordbruk
med 5—30 hektar 7 promille hade taxeringsmässigt underskott år 1955, då
svårartade torkskador förekom, och 9 promille år 1956, som i stort sett var
ett normalår, samt att underskottsbeloppet båda åren utgjorde 2 promille
av den taxerade inkomsten av jordbruksfastighet. Samtidigt visade 9 procent
av jordbruken med mer än 100 hektar underskott och underskottsbeloppet
var 7 respektive 6 procent av de totala taxerade inkomsterna av
jordbruksfastighet de två nämnda åren. Dessa siffror kan inte utan vidare
läggas till grund för en bedömning av betydelsen för jordbruket av rätten
till förlustutjämning. Man kan nämligen räkna med att jordbrukarna, i
avsaknad av sådan rätt, så långt möjligt utnyttjat sina möjligheter att förskjuta
redovisningen av intäkter mellan olika beskattningsår. Intäkter, som
normalt skulle ha hänförts till år 1956 torde med de variationsmöjligheter
skattelagstiftningen medger ha redovisats för 1955. Avdragsgilla utgifter
torde vidare ha uppskjutits från år 1955 till år 1956 o. s. v. Siffrorna kan
emellertid tyda på att rätten till förlustutjämning kan bli av förhållandevis
större betydelse för de större jordbruken än för de mindre. Ehuru rätten
till förlustutjämning torde innebära en avsevärd förbättring, måste man
likväl anta att den icke ensamt kan ge det eftersträvade skyddet mot
skördeskador.
Vad gäller frågan om jordbrukskonto analogt med skogskonto, vilken
fråga också förts fram i flera remissyttranden, kan hävdas att ett jordbrukskonto
liksom den nyssnämnda rätten till förlustutjämning skulle
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 9A år 1961
komma att bli av betydelse framför allt för jordbrukare som har stora
jordbruk. Såsom påpekats av skördeskadeutredningen skulle kontot för
det stora flertalet jordbrukare bli av endast begränsad betydelse, då inkomstvariationerna
i regel inte är av den omfattningen att några större
belopp skulle kunna utnyttjas för skördeskadeskydd. Vid svårare skördeskador
skulle även möjligheter till en progressionsutjämning få relativt
ringa betydelse.
Ett mera planmässigt ordnat skyddssystem baserat på kontometoden
har diskuterats. Det kan beskrivas som ett skördeskadekonto, vilket regelbundet
skulle tillföras skattefria insättningar, men vars saldo beroende på
de gjorda beskattningsbara uttagens storlek skulle kunna vara positivt eller
negativt inom vissa givna gränser. En första förutsättning för att systemet
skall kunna vara funktionsdugligt har befunnits vara att göra anslutningen
obligatorisk. Detta skulle förutsätta en betungande kontroll. Vidare kräves
kontroll av uttagen, särskilt när kontosaldot genom desamma blir negativt.
Systemet torde knappast vara användbart redan med hänsyn till den mycket
komplicerade administrationsapparat som skulle bli nödvändig. Det
skulle inte heller kunna utgöra tillräckligt skydd för de svåraste skadorna
och där förlusterna drabbar hårdast. De tillgängliga beloppen måste nämligen
bedömas bli otillräckliga för att täcka mycket svåra skördeskador,
om insättningarna begränsas till den storlek som anses kunna åläggas den
enskilde i ett obligatoriskt system. Härtill kommer de betänkligheter mot
kontometoden och mot vissa andra metoder för resultatutjämning från
skattemässiga och statsfinansiella synpunkter som närmare utvecklats i
propositionen angående rätt till förlustutjämning.
4. En lånefond har vid upprepade tillfällen förklarats vara en lämplig
del i ett system för skördeskadeskydd. Det är emellertid högst tveksamt
om krediter är, i varje fall i längden, en ändamålsenlig skyddsform. Speciellt
gäller detta när fråga är om mera svårartade skördeskador. Om
därjämte skördeskadorna upprepas eller ett allmänt pressat ekonomiskt
läge uppträder, kan amorteringarna av lånen innebära en så ökad belastning
på låntagarnas ekonomi, att de kan förorsaka en väsentligt sänkt
inkomststandard. Erfarenheterna av de hittillsvarande stödlånen är ingalunda
alltigenom goda och talar närmast för att man bör undvika låneformen
som eif komplement till annat skördeskadeskydd. Att skapa en
stödform, som enbart baseras på lån, måste anses uteslutet.
I regel torde den normala kreditmarknaden kunna tillgodose det lånebehov,
för vilket fullgod kreditvärdighet föreligger, och kreditvärdighetsprövningen
kommer då att ske på allmänna grunder.
5. Den s. k. 4-procentregeln innebär även i dess nuvarande modifierade
form, att da jordbruksproduktionens totala värde underskrider det vid normal
skörd förväntade värdet med mera än 4 procent statsmakterna bör
lämna kontant ersättning för felande belopp, dock högst med visst bestämt
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
27
tal. Trots att skördeskador av för åtskilliga jordbrukare kännbar karaktär
inträffat varje år under 1950-talet utom åren 1953 och 1956, har ändock
4-procentregeln endast utlösts en gång under nyssnämnda årtionde, nämligen
år 1955. Orsaken är att skadorna varit lokalt förekommande och i de
totala beräkningarna motverkats av bättre skörderesultat i andra delar av
landet. De andra år under 1950-talet än 1955 vidtagna stödåtgärderna har
tillkommit vid sidan av 4-procentregeln.
Inga generella regler finns angivna för hur stödet skall fördelas vid tillfälle
då 4-procentregeln utlöses. De i samband med utlösningstillfälle fastställda
bestämmelserna för utbetalande av vederbörande ersättningsbelopp
riskerar naturligt nog att medföra en alltför schematisk fördelning.
Det framstår av det anförda klart att man med 4-procentregeln inte
kan tillgodose behovet av ett permament skydd mot skördeskador, vilka
oftast visar sig vara lokalt koncentrerade.
6. Med hänsyn till 4-procentregelns otillfredsställande verkningssätt och
i betraktande av bristerna i de övriga skyddssystem, som skisserats i det
föregående, har inom jordbruksdepartementet utarbetats följande förslag
till ett system för permanent skördeskadeskydd.
Såsom komplettering till förlustutjämningen införes ett katastrof skydd,
där stödet fördelas i proportion till objektivt bestämda förluster och förlustrisker.
Katastrofskyddets huvudsakliga utformning föreslås sålunda.
a) Till jordbrukare utgår vid svårare skördeskada bidrag, vars storlek
beräknas på objektiva grunder. Dessa är i huvudsak desamma som föreslagits
av skördeskadeutredningen men innebär en högre självrisk. Sålunda
beräknas för varje skadedrabbad brukningsenhet skadans storlek med ledning
av objektivt och områdesvis konstaterade skador för spannmål, hö,
potatis, oljeväxter och sockerbetor under beaktande av arealfördelningen
av dessa grödor vid brukningsenheten. Vidare fastställes, likaledes individuellt,
den självrisk som brukaren skall stå med hänsyn till skaderiskerna
i det odlingsområde där brukningsenheten är belägen och till den aktuella
odlingsinriktningen.
På grundval av överväganden, för vilka närmare redogöres i samband
med förslagen till finansiering, förordas att skador, vilka med mer än eu
tredjedel överstiger den normala skördevariationen, skall bli föremål för
stöd. Detta svarar mot en självrisk av i genomsnitt cirka 165 kronor per
hektar eller annorlunda uttryckt knappt 20 procent av normskördevärdet.
Självrisken kommer givetvis att i det enskilda fallet variera avsevärt. Med
ledning av uppgifter i en undersökning av statistiska centralbyrån inom
vissa år 1959 skadedrabbade områden berörande cirka 3 000 brukningsenheter
kan beräknas alt den föreslagna självriskgrunden innebär en
variation i självrisken i det enskilda fallet om i allmänhet mellan cirka 50
kronor per hektar och cirka 300 kronor per hektar. Vid odling av grödor
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 dr 1961
med höga normskördar och skaderisker såsom potatis, kan dock självrisken
bli ännu högre, i undantagsfall upp till cirka 650 kronor per hektar.
Mot skördeskadeutredningens förslag till ersättningsgrunder har det i
en rad avseenden riktats kritik, vilken i största möjliga utsträckning beaktats
i beräkningsgrunderna för här föreslagna bidrag.
Den främsta kritiken har riktat sig mot osäkerheten i skadeuppskattningen
för de grödor, vars skörd bestäms med den s. k. provytemetoden.
Sådana synpunkter har bland annat framförts i en redogörelse från statens
jordbruksnämnd för den av skördeskadeutredningen föreslagna försäkringens
verkningssätt vad angår skador å 1957 års skörd. På detta område
har emellertid senare skett betydande förbättringar, dels genom utökning
av antalet provytor, dels genom intensifierade undersökningar av bärgningsförlusternas
storlek. Osäkerheten i uppskattningen är numera framträdande
endast för sådana grödor som odlas i liten omfattning inom ett
uppskattningsområde, emedan urvalsförfarandet förorsakar att relativt få
provytor erhålles för dessa. Denna osäkerhet kan motverkas genom att
man för grödor med liten utbredning väljer skördeuppskattningar från
större områden. Den utjämning av skördeskadan, som härigenom uppkommer,
blir för flertalet odlare av mindre ekonomisk vikt. Medelfelet i
uppskattningen av skörden för den enskilda brukningsenheten skulle enligt
statistiska centralbyråns beräkningar vid nämnda förfarande kunna
hållas vid cirka 6 procent. Med hänsyn till självriskens föreslagna höjd
torde detta uppskattningsfel vara tillfredsställande litet. För att motväga
förekommande höga medelfel föreligger enligt centralbyrån möjlighet att
företa vissa mindre kostnadskrävande utvidgningar.
Vid starkt lokalt koncentrerade skador kan den områdesindelning som
omfattas i de årliga uppskattningarna bli olämplig. Det torde emellertid
vara möjligt att i sådana fall efter en såvitt möjlig objektiv gränsdragning
för det skadade området bilda en särskild skördeuppskattning av de provytor
som ligger inom detta. Om antalet av dessa bedömes vara för få är en
ökad provtagning tänkbar. Vidare får man bilda nya normskördar antingen
genom medeltalsbildning för de uppskattningsområden som berörs eller
genom att utnyttja de äldre sockenvisa skördeuppgifterna för erforderliga
justeringar av normskördarna till det skadade områdets nivå. Enligt vad
som inhämtats från statistiska centralbyrån torde de statistiska och administrativa
problem, som är förenade med en dylik uppmjukning av områdesindelningen,
som regel vara överkomliga.
Kritik har vidare riktats mot skördeskadeutredningens uppgifter om
normskördarnas storlek. Pa denna punkt föreligger numera nya beräkningar
baserade på skördedata för perioden 1922 till 1957 samt ytterligare
material beträffande skillnader mellan å ena sidan gillesombudens skördeomdömen
och å den andra uppskattningar enligt provytemetoden och leveransstatistik.
Enligt statistiska centralbyråns förenämnda undersökning
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
29
erhölls normskördar, beräknade på detta material och med insättning av
1959 års priser, som i genomsnitt med 32 procent översteg de av skördeskadeutredningen
angivna. I samband med omräkningen av normskördarna
har även förbättrade data rörande skördevariationen (de s. k. variationskoefficienterna)
framställts.
Att bidragsberäkning av skördeskadeutredningens modell förordas framför
rena arealbidrag motiveras av resultaten från en av jordbruksnämnden
företagen undersökning. Vid denna gjordes en jämförelse avseende utfallet
av ersättningar vid användning av individuell arealfördelning och storleksgruppvis,
s. k. standardiserad arealfördelning. Det visade sig då, att om
skördeskadorna, räknade i procent av normskördarna, var ungefär desamma
för alla grödorna, blev skillnaden i ersättningsbeloppen liten mellan de
båda fördelningsgrunderna. Var däremot skördeskadorna på grödorna
olika, kom den enskildes arealfördelning att utöva ett starkt inflytande på
ersättningens storlek. I ett exempel anges att en brukningsenhet på grund
av stor skördeskada i områdets potatisskörd skulle fatt 2o 000 kronor i
ersättning vid tillämpning av individuell arealfördelning, därför att den
hade en ovanligt stor potatisareal, medan den vid tillämpning av storleksgruppens
arealfördelning endast skulle erhållit 1 500 kronor. Det
konstaterades sålunda att man inte ens med ringa anspråk på tillförlitlighet
kan göra en fördelning av ersättningar med tillämpning av en standardiserad
arealfördelning.
Som exempel på hur det föreslagna bidragssystemet ungefärligen verkar
må anföras några uppgifter hämtade ur statistiska centralbyråns undersökning
berörande 1959 års skador. Den här föreslagna självrisken svarar
närmast mot ersättningar enligt alternativ 3 i densamma. Enligt detta skulle
av 800 slumpmässigt utvalda brukningsenheter i Kalmar södra län 132
erhållit ersättningar om i medeltal 42 kronor per hektar. Den högsta individuella
ersättningen skulle varit 114 kronor per hektar. I Värmlands län
skulle 69 av 1 057 brukningsenheter erhållit ersättningar om i medeltal 28
kronor per hektar. Den högsta individuella ersättningen i detta område var
111 kronor per hektar. Det må noteras att man vid efterhandsgranskning
av resultaten funnit att för Värmlands del skadorna torde ha underskattats
på grund av att normskördarna för hö beräknats för lågt.
b) Vidare skall enligt jordbruksdepartementets förslag bidrag utbetalas
i jämna hundratal kronor till person, som för jordbruksändamål brukar en
åkerareal om minst 2 hektar åker och vid skadeberäkning visar sig bidragsberättigad.
Det lägsta bidraget utgör sålunda 100 kronor och utgår då beräkningen
visar all den bidragsberättigade delen av förlusten utgör minst
50 kronor. Ansökan om bidrag skall inges på särskild därför avsedd blankett.
Beräkningen av bidraget grundas på i ansökan angivna uppgifter om
arealfördelningen.
Med ansökningsförfarandet undviker man att göra den totalundersök -
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 9A är 1961
ning av brukningsenheternas arealfördelning, som ansågs nödvändig i
skördeskadeutredningens förslag. I stället erfordras en utökad kontroll av
namn- och arealuppgifter. Den ganska kraftiga begränsningen i utbetalningen
av mindre ersättningsbelopp som föreslogs av skördeskadeutredningen
är mindre lämplig vid den självrisknivå som här föreslås, men en
viss avrundning av bidragsbeloppen synes motiverad såväl av beräkningsmässiga
som administrativa skäl.
c) I fall som anses ömmande men där de allmänna reglerna ej medger
skördeskadeersättning må enligt departementets förslag efter särskild ansökan
utgå behovsprövade bidrag. Stor restriktivitet förutsättes dock härvidlag.
Bidragen i fråga bör per år inte få överskrida 1 procent av de riskbestämda
ersättningarna. Minst 100 000 kronor bör emellertid alltid stå till
förfogande för ändamålet.
Det har även övervägts att grunda hela bidragsgivningen i katastrofskyddet
på behovsprövning. Erfarenheterna av tidigare behovsprövningar
talar emellertid emot en sadan ordning. Det har vid sådan prövning, i vart
fall i större skala och med den skyndsamhet i handläggningen som erfordrats,
icke varit möjligt att bestämma stödbehovets storlek på annat sätt än
genom ramen av de medel som kunnat göras tillgängliga för ändamålet.
En verkligt effektiv behovsprövning ställer sig mycket dyrbar och måste
även den, om den i första hand skall knytas till skadans storlek, stödjas på
en omfattande skördestatistik. Med ledning av tidsuppgifter från ett tiotal
lantbruksnämnder avseende handläggningen av stödlåne- och bidragsärendena
i samband med skördeskadorna 1955 och 1957 beräknades en personalkostnad
för stödlån uppgående till cirka 30 kronor per låneansökan.
Då man torde få förutsätta att en verklig behovsprövning kräver värderingar
ute på de skadade brukningsenheterna, är det uppenbart att en sådan
kräver långt större kostnader. För den schematiska behandling av de
behovsprövade bidrag som genomfördes dessa år, blev kostnaderna per
ansökan visserligen lägre än för lånen, men detta sammanhängde med att
tids- och personalbrist inte medgav någon egentlig behovsprövning. Risken
vid en schematisk behovsprövning att mindre skötsamma brukare blir
gynnade på bekostnad av de mera skötsamma är vidare uppenbar.
En behovsprövning i annat än mycket begränsad skala och med omsorgsfull
handläggning är varken möjlig eller lämplig att genomföra och kan
därför inte utgöra huvudsaklig grund för katastrofskyddet.
d) Bidrag upptas av mottagaren som intäkt av jordbruksfastighet och
utgör därvid beskattningsbar inkomst. Det skall vidare inräknas i jordbruksstödet
genom att det i de inkomstundersökningar, som ligger till
grund för beräkning av inkomstlikställigheten, likaledes upptas som intäkt.
e) Finansieringen sker genom en skördeskadefond. Denna tillföres årligen
bidrag av dels staten med 6 milj. kronor dels av jordbruket med 12
milj. kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
31
Statens bidrag har härvid beräknats motsvara genomsnittskostnaden för
en fortsatt tillämpning av den modifierade 4-procentregeln. Vid utlösning
av denna regel skall statsmakterna lämna kontant ersättning med högst 50
milj. kronor. Skulle större kontant kompensation övervägas måste frågan
särskilt underställas riksdagen. Det kan på grundval av sannolikhetsberäkningar
utifrån föreliggande statistiskt material beräknas att det kontanta
beloppet om 50 milj. kronor motsvarar en teoretisk årskostnad om 6 milj.
kronor, vilket belopp sålunda skulle utgöra det årliga bidraget till fonden.
En förutsättning för att statsbidrag skall utgå är såsom nämnts att jordbruket
liksom i skördeskadeutredningens förslag bidrar med ett dubbelt
så stort belopp, d. v. s. 12 milj. kronor per budgetår. Jordbrukets bidrag
bör med hänsyn till beloppets begränsade storlek erläggas kollektivt. Därvid
förordas att interna regleringsmcdel tas i anspråk, företrädesvis genom
en höjning av leveransavgifterna för den inhemska vegetabilieproduktionen.
Någon motsvarande höjning av kompensationsavgifterna för importen
skall enligt det nu löpande sexårsavtalet inte ske.
Ett finansieringsalternativ som övervägts är att ta upp en särskild avgift
i samband med uppbörden av slutlig skatt, men detta alternativ har befunnits
mindre lämpligt, bland annat på grund av tekniska svårigheter.
För bedömning av vilket skydd en årlig tillförsel till skördeskadefonden
om 18 milj. kronor per år kan erbjuda må följande uppgifter anföras. Om
man utgår från de uppgifter rörande genomsnittlig normskörd och skaderisk
för riket, som angetts i statistiska centralbyråns undersökning avseende
vissa beräkningar berörande skador å 1959 års skörd samt förutsätter
att åkerarealen för brukningsenheter med mer än 2 hektar åker under de
närmaste åren nedgår till cirka 3,4 milj. hektar åker kan de genomsnittliga
årskostnaderna för skydd vid olika självrisker anges i ungefärliga belopp
enligt nedanstående tablå.
Självrisk o/o av normal kr. per ha |
o/o av norm- |
Sannolikhet för att |
Årskostnad |
|
skördevariation |
ca |
skörd, ca |
självrisken |
milj. kr. |
120 |
150 |
17V2 |
1:9 |
24 |
130 |
160 |
I8V2 |
1: 10 |
20 |
133 |
165 |
19 |
1: 11 |
18 |
140 |
175 |
20 |
1: 12 |
15 |
150 |
190 |
2IV2 |
1: 15 |
12 |
Av tablån framgår att de förordade tillskotten om 18 milj. kronor skulle
räcka till skydd åt skador, vilka har eu sannolikhet av 1 på 11 eller mindre
ätt överskrida självrisken. Om man jämför effekten ur skyddssynpunkt av
ändringar i tillskotten i förhållande till de förordade, finner man att ganska
små förbättringar i skyddet kräver kraftiga ökningar av tillskotten,
medan motsvarande sänkningar av tillskotten ger så stark försämring av
skyddet alt det måste betraktas bli otillfredsställande även ur katastrof
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
synpunkt. Det synes sålunda som om ett katastrofskydd, som täcker skador,
vilka med mer än en tredjedel överstiger den normala skördevariationen,
innebär en ur kostnads- och skyddssynpunkt lämplig avvägning.
Emellertid är ett regelbundet årligt tillskott inte alltid tillfyllest ur finansieringssynpunkt.
På grund av att skördeskadornas omfattning varierar
starkt från år till år, kan de årliga tillskotten bli otillräckliga vissa svårare
skadeår, även om de på lång sikt täcker medelsbehoven.
För skador vilkas reglering inte täckes av de årliga bidragen garanterar
staten ersättning med ett belopp upp till 75 milj. kronor, vilket motsvarar
vad som återstår av det belopp som jordbruket fick utfästelse om av staten
för detta ändamål vid 1956 års prisöverenskommelser. Skulle en skördeskadekatastrof
av sådan omfattning inträffa att fonden inklusive nämnda
garanti icke skulle täcka de ersättningsberättigade skadorna får frågan om
ersättning prövas av statsmakterna i särskild ordning.
Därest å andra sidan fondens kapital på grund av sällan förekommande
skördeskador skulle stiga upp till en ur säkerhetssypunkt fullt tillfredsställande
nivå skall kunna övervägas att i lika mån minska statsbidraget
och jordbrukets tillskott.
f) Med hänsyn till den betydelse som regleringsmedlen föreslås ha för
finansieringen av katastrofskyddet förordas att huvudmyndighet för dess
administration skall vara statens jordbruksnämnd. Statistiska centralbyrån
förutsättes dock ombesörja skördeuppskattning, beräkning och utbetalning
av bidrag samt namn- och arealkontroller, då byrån är försedd med därför
lämpade tekniska resurser. Biträde lokalt lämnas av hushållningssällskapen.
Administrationskostnaderna bestrides helt av statliga anslagsmedel och beräknas
inkl. skördeuppskattning till cirka 2,3 milj. kronor per år.
I kostnadsberäkningen har förutsatts att de uppgifter som skall handhas
av jordbruksnämnden icke kommer att kräva mer arbete än som förorsakats
av dess handläggning av skördeskadefrågorna under tidigare år,
varför ingen kostnadsökning för dess del skulle uppkomma.
För statistiska centralbyråns del har vid ett genomsnittligt antal skadefall
av cirka 30 000 per år följande kostnader beräknats: namnkontroll
20 000 kronor, arealmätning av cirka 1 000 brukningsenheter 50 000 kronor
(cirka hälften medelst planimetrering), maskinella moment i ersättningsberäkningar
och anvisningar 20 000 kronor, årsanställd personal 60 000
kronor (byrådirektör, amanuens och kanslibiträde), maskinkostnader för
tekniska utredningar 20 000 kronor, kontorslokaler, kartmaterial, blanketter
m. m. 30 000 kronor, tillsammans 200 000 kronor per år.
Därjämte tillkommer under de första åren kostnader för engångsanskaffningar,
såsom för mätningsteknisk utrustning och kontorsinventarier, vilka
kan uppskattas till 50 000 kronor per år. För förberedelser i form av datagranskning,
områdesindelning, detaljutformning av värderingsprinciper
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
33
m. m. erfordras expertkommittéer och specialutredningar för vilka kostnaderna
antas uppgå till 50 000 kronor.
Kostnaden för den del av skördeuppskattningen som utöver allmänna
behov är erforderlig för systemets funktionering har beräknats till 2 milj.
kronor. Med allmänna behov avses därvid skördeuppskattningar länsvis,
vilka kan beräknas kosta 0,6 å 0,7 milj. kronor.
g) Då det är önskvärt att viss ytterligare erfarenhet av skördeuppskattningen
och andra för systemet grundläggande förhållanden vinnes, förordas
att katastrofskyddet tillämpas första gången för 1961 års skörd. Medel
för vissa förberedelser, förslagsvis 100 000 kronor, bör dock redan för budgetåret
1960/61 ställas till förfogande ur befintliga anslagsmedel.
Sammanfattning
I promemorian framlägges förslag till ett katastrofskydd för skördeskador,
som avser att ersätta den nuvarande s. k. 4-procentregeln. Förslaget
innebär att jordbrukare med minst 2 hektar åker skall erhålla ersättning
för de förluster som med mer än en tredjedel överstiger den normala skördevariationen.
Vid nuvarande prisläge motsvarar detta en självrisk om i
allmänhet mellan 50 och 300 kronor per hektar. Skyddet skall omfatta de
vanligaste grödorna, spannmål, oljeväxter, vallskörd, potatis och sockerbetor.
Förlustberäkningen baseras på jämförelse mellan historiskt bestämda
normskördar och skörderesultatet enligt objektiv skördeuppskattning
för det skadade området. Hänsyn skall dock las till grödsammansättningen
i det enskilda fallet. Detta sker med ledning av uppgifter, som jordbrukarna
får lämna i sin ansökan om bidrag.
Skyddet finansieras med en skördeskadefond. Till fonden skall staten
varje år bidra med 6 milj. kronor, vilket motsvarar den beräknade genomsnittliga
årskostnaden vid fortsatt tillämpning av den nuvarande 4-procentregeln.
Jordbruket skall medelst interna regleringsavgifter, främst för vegetabilier,
bidra med dubbelt så mycket, d. v. s. 12 milj. kronor. För skador,
vilkas reglering inte täckes av de årliga bidragen, garanterar staten ersättning
med upp till 75 milj. kronor. Detta är nu återstående belopp av de
100 milj. kronor som jordbruket fick utfästelse om av staten för ändamålet
vid prisöverenskommelsen år 1956. Skulle en skördeskadekatastrof av
sådan omfattning inträffa att fonden inklusive nämnda garanti icke skulle
täcka de ersättningsberättigade skadorna, får frågan om ersättning prövas
av statsmakterna i särskild ordning.
Jordbruksnämnden skall handha administrationen. Erforderliga beräkningar
skall utföras på datamaskin vid statistiska centralbyrån, som också
svarar för skördeuppskattningen. Administrationskostnaden beräknas till
2,3 milj. kronor, varav 2 milj. kronor för skördeuppskattning. Dessa kostnader
skall helt bestridas av staten.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 94
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1961
B. Yttranden över jordbruksdepartementets promemoria
På frågan om det kan anses vara lämpligt att införa ett permanent
skördeskadeskydd har de flesta remissinstanserna anfört, att en sådan åtgärd
är mycket angelägen och att ett sådant skydd snarast hör sättas i
system. Utan att i princip ställa sig avvisande till ett permanent skördeskadeskydd
har statskontoret och Allmänna hagelskadeförsäkringsbolaget
framfört gentemot övriga yttranden något avvikande synpunkter.
Statskontoret framhåller att införandet av ett permanent skördeskadeskydd
bör anstå i avbidan på att ytterligare erfarenhet av verkningarna
av den nyligen beslutade rätten till förlustutjämning föreligger.
Allmänna hagelskadeförsäkringsbolaget finner anledning förmoda, att
de frågor som berörs i departementspromemorian kommer att bli föremål
för uppmärksamhet av 1960 års jordbrukskommitté och att det därför synes
lämpligt att direkt inordna en översyn av skördeskadefrågan bland
jordbrukskommitténs arbetsuppgifter.
De i departementspromemorian framförda synpunkterna på s k a t tern
ä s s i g resultatutjämning har bemötts i flertalet yttranden
varvid framförts den åsikten, att en utvidgad sådan rätt vore ett värdefullt
komplement till ett system för permanent skördeskadeskydd. Departementspromemorians
uppfattning i detta avseende delas dock av Landsorganisationen
i Sverige.
Sveriges lantbruks förbund och Riksförbundet Landsbygdens folk, som
avgivit gemensamt utlåtande, anför bl. a. följande.
Under hänvisning till dels den rätt till förlustutjämning, som öppnats
genom riksdagens beslut år 1960, dels principiella och praktiska betänkligheter
av olika slag, avvisas i promemorian tanken på eu vidgning av möjligheterna
till resultatutjämning, exempelvis i form av jordbrukskonto.
Förbunden är medvetna om att ett jordbrukskonto — analogt i viss mån
till skogskontot skulle bli av betydelse framförallt för innehavare av
större jordbruk. Detta gäller emellertid endast om man ser på den skattemässiga
sidan av saken. Den skattelättnad jordbruket skulle ernå genom
jordbrukskonto och därmed även skattebortfallet för staten är naturligtvis
starkt begränsad med hänsyn till att det stora flertalet i jordbruket tillhör
de lägre inkomstskikten i landet; vad den numera tillåtna förlustutjämningen
beträffar är betydelsen för jordbruket ytterligt ringa. För de mindre
och medelstora jordbruken, där familjens egen arbetskraft utgör en betydande
del av den deklarerade intäkten, blir sällan så stora variationer,
att underskott uppkommer i deklarationen. Förbunden är av den uppfattningen,
att resultatutjämningen — genom jordbrukskonton analoga med
skogsbrukskonton har sin största betydelse icke ur skattesynpunkt utan
som en åtgärd att förbättra möjligheterna att möta risker och att underlätta
planeringen av jordbruket samt till ökat sparande.
Hushållningssällskapens förbund framhåller, att det för jordbrukets del
vore av stort värde, om det vid sidan av den nyligen införda rätten till för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 ur 1961
35
lustutjämning även fanns möjligheter till en skattemässig resultatutjämning
genom jordbrukskonton liknande de konton, som redan finns för
skogsbrukets del.
Liknande synpunkter framföres även av Småbrukarnas riksförbund, Sveriges
oljeväxtintressenters förening, Skandinaviska kreatursförsåkringsbolaget,
Svenska lantarbetsgivareföreningen, Kooperativa förbundet samt av
statens jordbruksnämnd, som bl. a. framhåller, att resultatutjämningsmöjlighet
genom jordbrukskonton vid sidan om ett på annat sätt ordnat skördeskadeskvdd
skulle bidra till en ökad ekonomisk stabilitet inom jordbruket.
Enligt nämndens mening bör sålunda varken införandet av ett skördeskadeskydd
i annan form än den nu tillämpade eller den nyligen genomförda
möjligheten till skattemässig förlustutjämning utgöra någon anledning till
att man överger tanken på ett system med jordbrukskonton, analogt med
skogskontosystemet.
I departementspromemorian anföres, att erfarenheterna av de hittillsvarande
s t ö d 1 å n e n ingalunda varit alltigenom goda och att detta
närmast talar för att låneformen i fortsättningen bör undvikas som ett
komplement till annat skördeskadeskydd. Det framhålles också att det
måste anses vara uteslutet att skapa en stödform enbart baserad på lån.
Även i denna fråga anmäler ett stort antal remissinstanser avvikande mening
och hävdar därvid, att skördeskadelån skulle vara ett lämpligt komplement
till det föreslagna permanenta skördeskadeskyddet.
Lantbruksstyrelsen framhåller, att även om låneformen enligt styrelsens
mening inte i och för sig är att betrakta som en tillfredsställande lösning
av skördeskadeskyddet, är möjligheterna för den enskilde att erhålla lån
på den allmänna kreditmarknaden med hänsyn till kravet på säkerhet
ofta mycket begränsade. En lånefond eller statlig garanti för skördeskadelån
skulle för sådana fall kunna innebära eu fullgod lösning av en till
följd av skördeskada förorsakad likviditetssvårighet.
Statens jordbruksnämnd ansluter sig till de i departementspromemorian
framförda synpunkterna. Nämnden framhåller dock att med tanke på att
det föreslagna skördeskadeskyddet endast inriktas på att utgöra ett katastrofskydd,
kan det för ett stort antal jordbrukare kvarstå ett tillfälligt kreditbehov,
som icke kan täckas vid vanlig bankmässig säkerhetsbedömning
men som utan åsidosättande av sunda principer skulle kunna täckas genom
någon form av statliga lån.
Landsorganisationen i Sverige ställer sig tveksam till en fullständig avveckling
av skördeskadelånen innan det nya systemet praktiskt prövats.
En övergång till statlig kreditgaranti synes här liksom på många andra
ställen kunna förordas.
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk betecknar
det som märkligt att ett skördeskadelån icke upptagits som komplette
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 196t
rande skyddsform i departementspromemorian, trots att del där föreslagna
skyddet kännetecknas av betydligt högre självrisk än skördeskadeutredningens
förslag till skördeskadeskydd. Förbunden anför vidare att
med hänsyn till att det föreslagna permanenta skördeskadeskyddet får
förutsättas ganska ofta slå fel ur den enskilde jordbrukarens synpunkt, är
skördeskadelånen som institution enligt förbundens bestämda uppfattning
att betrakta som en viktig del av det permanenta skördeskadeskyddet.
Skördeskadelånen skulle självfallet komma att öka i värde för jordbrukarna,
om det belopp som erhålles vid skördeskada kunde tas upp till
beskattning under det år utbetalning sker och amortering fick betraktas
som avdragsgill kostnad. Enligt förbundens mening föreligger starka motiv
för en sådan ordning.
Hushållningssällskapens förbund framhåller, att trots att det kan riktas
anmärkningar mot låneformens lämplighet som eu del i ett skördeskadeskydd,
det på grund härav knappast synes vara motiverat att helt utesluta
lånen.
Liknande synpunkter framföres även av Sveriges oljeväxtintressenters
förening, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Kooperativa förbundet samt
av Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget, som även anför att jordbrukare,
som drabbats av skördeskador, bör beredas möjligheter att erhålla
skördeskadelån utan krav på bankmässig säkerhet och med skatteskyldighet
vid lånets utbetalande och skattefrihet för amorteringarna.
Beträffande frågan, om skördeskadeskyddet kan inskränkas till ett k atastrofskydd
i enlighet med de riktlinjer som uppdragits i jordbruksdepartementets
promemoria har, som tidigare nämnts, statskontoret
och Allmänna hagelskadeförsäkringsbolaget framfört synpunkter, som innebär
att ett eventuellt beslut i denna fråga måste skjutas på framtiden.
Eljest har alla remissinstanser tillstyrkt grunderna i departementspromemorians
förslag, antingen utan erinringar eller också först efter det att
vissa föreslagna kompletterande ändringar vidtagits.
Statens jordbruksnämnd finner förslaget vara präglat av en realistisk
syn och anser att det bör kunna fungera i stort sett tillfredsställande.
Nämnden vill därför förorda, att ett system i huvudsaklig överensstämmelse
med det, som skisserats i promemorian, kommer i praktisk tillämpning
så snart detta låter sig göra. Nämndens uppfattning är emellertid, att
åtskilliga betydelsefulla utredningsuppgifter av statistisk natur ännu återstår
att lösa, innan skördeskadeskyddet kan anses ha fått sin definitiva
utformning.
Landsorganisationen i Sverige ställer sig positiv till en obligatorisk skördeförsäkring
enligt de i promemorian uppdragna riktlinjerna. Efter de genomförda
förbättringarna synes man i denna fråga nu ha kommit till ett
stadium, då något mera väsentligt inte står att vinna med teoretiska utred
-
37
Kungl. Maj:Is proposition nr 9b dr 1961
ningar och nya beräkningar, ntan då ett system måste prövas i piaktiken
för alt ge de erfarenheter, på vilka en vidareutveckling måste bygga.
Sveriges lantbniksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk förklarar
sig ha eu klart positiv inställning till det i departementspromemorian
förordade skördeskadeskyddet i vad gäller dess uppbyggnad och allmänna
utformning men anser att vissa kompletteringar är erforderliga.
Liknande synpunkter framförps även av lantbruksstyrelsen och Skandinaviska
kreatursförsäkringsbolaget, Svenska lantarbetsgivareföreningen och
Kooperativa förbundet
Fullmäktige
i riksbanken, riksräkenskapsverket, Hushållningssällskapens
förbund, Småbrukarnas riksförbund och Sveriges oljeväxlintressenters
förening tillstyrker förslaget utan större erinringar.
Enligt departementspromemorian skall i skördeskadeskyddet innefattas
jordbruksfastigheter med en areal omfattande minst
två ha åker. Detta förslag tillstyrkes av stat ens jordbruksnämnd, lantbruksstyrelsen,
Sveriges lantbruksförbud, Riksförbundet Landsbygdens folk
och Sveriges oljeväxtintressenters förening.
Enligt statskontorets mening bör storleksgränsen sättas vid 10 ha åker.
Landsorganisationen i Sverige finner att den tidigare föreslagna arealgränsen
5 ha bort bibehållas.
Hushållningssällskapens förbund ifrågasätter, om man med hänsyn till
skyddets allmänna karaktär skall välja en så låg arealgräns, eftersom man
på sådana brukningsenheter för sin utkomst till väsentlig del även måste
ha andra inkomster än de, som kommer från jordbruket.
De statistiska grunderna för skad e-ochersättnings beräkning
har helt naturligt väckt stort intresse och har därför blivit föremål för närmare
kommentarer i yttrandena.
Sålunda understryker Sveriges lantbniksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk till eu början, att varje permanent skördeskadeskydd,
som anknyter till skördeskadornas uppskattade faktiska storlek i förhållande
till normala skördar, står och faller med det statistiska underlagets
beskaffenhet. Eörbunden anser för sin del alt den objektiva skördeskadeuppskattningen
är en lämplig grund. Denna ståndpunkt hindrar emellerlid
inte förbunden från ett påpekande av att den områdesindelning och den
skördestatistiska metodik, som är avsedd att tillämpas i det nya skördeskadeskyddet,
i vissa avseenden är i ofullgånget skick. Förbunden framhåller
i fortsättningen önskvärdheten av en av Kungl. Maj:t tillsatt skördestatistisk
nämnd, vilken skull»'' ha till uppgift alt fortlöpande följa statistikens
uppbyggnad och utveckling. Förbunden vill också understryka
angelägenheten av etl arbete, som sker i samråd med hushållningssällskapen
för att förbättra den av skördeskadeutredningen föreslagna provisoriska
områdesindelningen. Vidare framhålles all (let under exceptionella
förhållanden bör föreligga möjligheter att vid behov anpassa områdes
-
38
Kungl. Muj:ts proposition nr 91 år 1961
indelningen elter skadornas omfattning i sylte att förbättra uppskattningarna
i det aktuella fallet. Det anses vara betydelsefullt att riktlinjer på
förhand finns uppdragna, hur man i dylika fall skall gå till väga. Förbunden
framhåller vidare att vad den objektiva skördeuppskattningen måste
klarlägga är den tillvaratagna skördens storlek och beskaffenhet. Därvid
gäller det att kunna riktigt uppskatta förlusterna i form av 1) icke skördade
arealer, 2) förluster på grund av spill och 3) kvalitativa förluster
pa grund av gronings- och förruttnelseskador, svampangrepp etc.
Lantbruksst yreisen framhåller bl. a. följande.
Styrelsen förutsätter, att gränsdragningen mellan olika strata efterhand
överses för att få så enhetliga uppskattningsområden som möjligt. Även
om man vid starkt lokalt koncentrerade skador tillskapar flera uppskattningsområden
än det nu utbyggda systemet omfattar, kvarstår emellertid
svårigheterna att göra en definitiv skördeuppskattning med hjälp av provytemetoden.
förhållandet blir särskilt framträdande, om svårartade regnskador
inträffar i samband med skörden. Vid skördebestämning eniigt
provytemetoden fastställes nämligen den biologiska skörden, vilken skall
reduceras med ett beräknat spill. Hittills gjorda erfarenheter ger vid handen,
att spillet blir i hög grad olika på olika platser, beroende på ett stort
antal faktorer. Spillberäkningen måste därför närmare utredas. Styrelsen
anför vidare, att eu utbyggnad av antalet provytor när skadan redan är
skedd toide stöta på praktiska svårigheter och framhåller därför att även
denna fiaga synes böra närmare utredas. Enligt styrelsens mening synes
det också vara angeläget att frågan om de kvalitativa skördeskadorna och
hur dessa skola uppskattas ägnas ytterligare uppmärksamhet. Man framhåller.
att i ett system med skördeskadeskvdd bör de kvalitativa skadorna
vara lika utslagsgivande som kvantitativa skador med hänsyn till skadans
ekonomiska effekt.
Statens jordbruksnämnd framhåller bl. a. följande.
I fråga om tanken att basera katastrofskyddet pa en objektiv skadebedömning
enligt proyytemetoden får jordbruksnämnden framhålla, att denna
konstruktion i viss mån innehåller en inre motsägelse, nämligen såtillvida att
katastrofskadorna i praktiken oftast är lokalt förekommande och deras
lokalisering varierande år från år, varför möjligheterna att på i förväg
fastställda provytor avläsa en riktig bild av skadorna är i motsvarande
man begränsade. En i etterhand verkställd modifiering av provyteurvalet
kommer alltid att innehålla ett subjektivt moment. En möjlig förbättring
synes emellertid vara, att man redan på våren uttar ett betvdligt större antal
provytor än f. n„ exempelvis det tredubbla. I områden med »normalskörd»
skördas emellertid endast eu tredjedel av provytorna; i skördeskadeområden
däremot samtliga provytor.
Av särskild vikt är att den områdesindelning, som nu tillämpas i enlighet
med skördeskadeutredningens förslag, blir föremål för översyn. I promemorian
förslås på denna punkt bl. a. att när starkt lokalt koncentrerade
skador har inträffat, en ändring av områdesindelningen skulle ske, varvid
»en såvitt möjligt objektiv» gränsdragning skall företagas. Enligt nämndens
mening är det angeläget alt områdesindelningen redan från början utföres
på sådant sätt att lösning i efterhand av gränsdragningsproblem av denna
delikata natur i största möjliga utsträckning undvikes.
Kungl. Maj:ts proposition nr .94 dr 1061
39
Landsorganisationen i Sverige finner, med hänsyn till de stora medelfelen
i skördeuppskattningarna, att tanken alt på våren över hela landet ta ut
ett tre eller fyra gånger så stort antal provytor som nu ingår men endast
skörda det större antalet inom områden med skador förtjänar att särskilt
observeras.
Hushållningssällskapens förbund framhåller, att skördeuppskattningsområdena
så långt möjligt bör vara likartade, främst ur klimat- och jordartssynpunkt.
Därför måste den nu vid provyteundersökningen tillämpade
indelningen överses och justeras före skördeskadeskyddets ikraftträdande.
Detta bör ske i samråd med lokal sakkunskap. Förbundet framhåller vidare
att det är omöjligt att i förväg bestämt uttala sig, huruvida de stora lokala
variationerna i skördeskador^ vad avser omfattning och betydelse kan
komma att i tillräcklig grad bli beaktade inom det föreslagna skördeskadeskyddet.
Förbundet påpekar den stora roll områdesindelningen spelar i
detta sammanhang men också inverkan av antalet provytor och dessas
belägenhet inom resp. områden. Vidare framliålles att erfarenheterna av de
senare årens skördeskador klart ger vid handen att justering av områdesindelningen
torde bli nödvändig i förhållandevis stor utsträckning, om
skördeskadeskyddet skall kunna fungera på avsett sätt. Vidare framliålles
vikten av att de allmänna principerna för dylika justeringar i förväg bör
utformas och fastställas. Förbundsstyrelsen anser vidare att kvalitetsskadorna
bör ägnas fortsatt uppmärksamhet, så att deras inverkan på och
ekonomiska konsekvenser för skörderesultatet närmare kan klarläggas.
Statistiska centralbyrån framhåller, att det föreligger vissa svårigheter att
nu bestämma de uppräkningsfaktorer som skall göra gillesombudens skördeuppskattningar
jämförbara med resultaten enligt provytemetoden. För
varje år som objektiva skördeuppskattningar utföres, erhålles emellertid
ytterligare data och därmed ökade möjligheter för bestämning av normskörden.
Centralbyrån anser vidare, att skördeuppskattningar i den avsedda
omfattningen bör ge tillfredsställande säkra bestämningar av skördens
storlek. För grödor med liten förekomst är det i allmänhet dock ej
möjligt att erhålla säkra uppskattningar i de små områden, som skördeskadeutredningen
föreslog som ersättningsomraden. Centralbyrån anför
vidare, att det synes vara möjligt att inom begränsade områden bilda nya,
eventuellt mindre skördeuppskattningsområden och genom utökning av
antalet provytegårdar söka förbättra skördeberäkningarna. Efterhandsändringar
i områdesindelningen bör dock ske med försiktighet och sa långt
möjligt enligt i förväg preciserade regler. 1 annat fall kan osäkerhet lätt
uppkomma beträffande skördeskadeskyddets verkningssätt, varjämte man
riskerar att den nya gränsdragningen i vissa fält kan ge upphov till nya
orättvisor i stället för dem man sökt eliminera. Centralbyrån framhåller
vidare bl. a. följande.
40
Kungl. Muj:ts proposition nr 94 nr 1961
I områden med totalskador torde säkerheten i skördeuppskattningen kunna
okas avsevärt genom en inventering av obärgad areal. En sådan kompletterande
undersökning blir förhållandevis billig att utföra och kolliderar ej
med övriga arbetsuppgifter, då den hör utföras så sent som möjligt. En
civ lik inventering, som främst torde bli aktuell i översvämningsområden,
kan genomföras för ett utvidgat urval av gårdar och bör ge möjlighet till
bättre skördeberäkning för mindre distrikt. Vidare skulle en inventering av
obärgad areal samtidigt kunna göras även för andra grödor än de, som omfattas
av skördeuppskattningen. Centralbyrån påpekar i fortsättningen, att
de objektiva skördeuppskattningarna i första hand ger eu skattning av den
biologiska skörden. För uppskattning av bärgad skörd erfordras därför en
reducering för spill- och bärgningsförluster. För bestämning av spillet för
säd erfordras uppgifter om den faktiska skörden. Då tröskningen i vissa
områden utföres långt efter skörden, är det svårt att erhålla slutgiltiga resultat
av dessa undersökningar samtidigt med resultaten från skördeuppskattningen
i övrigt. Det synes därför bli nödvändigt att vid tidiga skadeoch
ersättningsberäkningar använda preliminärt bestämda spillfaktorer.
Centralbyrån framhåller vidare, att då skördeskadeskyddet även skall gälla
för kvalitetsskador, blir det nödvändigt att även utföra kvalitetsundersökningar
på bärgad skörd. Särskilt skördeskadeår får kvaliteten betydelse för
priset. I fråga om brödsäden synes ej föreligga några svårare tekniska
pioblem att bestämma kvalitetsskadorna. För fodersäden däremot, är det
svåraie att fastställa kvalitetsskador, då normer härför ej finnes utarbetade.
Detsamma gäller även höskörden.
Småbrukarnas riksförbund föreslår, att systemet med provytemetoden tillsammans
med hushållningsgillenas skördeuppskattning endast användes
xöi att bestämma normskördarna inom de olika områdena och att skadans
storlek bestämmes vid besök på platsen efter ansökan av den skadelidande.
Den i departementspromemorian föreslagna självrisken har blivit
föremål för närmare kommentarer i ett stort antal remissyttranden. Utan
erinringar tillstyrkes förslaget av fullmäktige i riksbanken, Småbrukarnas
riksförbund, Sveriges oljeväxtintressenters förening, Svenska lantarbetareförbundet,
Tjänstemännens centralorganisation och Landsorganisationen i
Sverige medan jämkning av självrisken förordas av lantbruks styr el sen, statens
jordbruksnämnd, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Hushållningssällskapens förbund, Svenska lantarbetsgivareföreningen
samt Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget. Av yttrandena torde
följande få återgivas.
Landsorganisationen i Sverige anser det vara förnuftigt att tillämpa en
högre självrisk än vad som föreslogs av skördeskadeutredningen, så att de
ekonomiska följderna av eventuella felberäkningar inte blir överväldigande
och liån början diskrediterar en god tanke. Systemet bör omprövas efter
någia ar, da erfarenheter av dess praktiska tillämpning vunnits. Självrisken
kan då ändras i fall det synes erforderligt eller t. o. in. tidigare, om
så befinnes nödvändigt. Det är mycket svårt att utan några praktiska
KuikjI. Majds proposition nr 94 dr 1961
41
erfarenheter bedöma den ekonomiska innebörden för de berörda av en
viss självrisk, t. ex. föreslagna 19 procent.
Lantbruksstyrelsen föreslår — med utgångspunkt från den grad av effektivitet,
som bör fordras av katastrofskyddet — eu självrisk i förhållande
till områdets normskörd på högst 16 procent. Först efter en sådan förstärkning
av skyddet anser sig styrelsen kunna tillstyrka att systemet genomföres.
På grund av att man vid tillämpning av eu alltför hög självrisk tidvis
kan tvingas att mer eller mindre helt aterga till ett system med lan och
bidrag föreslår statens jordbruksnämnd att eu viss sänkning av självrisken
bör ske vid den definitiva utformningen av katastrofskyddet.
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk påminner
först om den låga självrisken i skördeskadcutredningens förslag. Med
hänsyn till det skördestatistiska underlagets bräcklighet hade man funnit
denna självrisk vara alltför låg. I departementspromemorian gar man
emellertid till en motsatt ytterlighet, då däri föreslås en självrisk av 19
procent. Med eu så hög självrisk närmar sig skördeskadeskyddet enligt
förbundens åsikt meningslösheten, även om systemet som sådant är riktigt
tänkt och uppbyggt. Förbunden förordar, att man redan från början
inriktar sig på att tillämpa en självrisk av 15 å 16 procent. Förbunden faster
stor vikt vid denna fråga och är icke beredda att tillstyrka det i promemorian
föreslagna skyddssystemet, såvida icke självrisken väsentligt nedsättes
och det allmännas åtagande ökas. Det synes förbunden lämpligt, att
frågan om självriskens storlek och om finansieringen hänskjuts till förhandlingar
i samma ordning som gäller för överläggningar i frågor rörande
jordbruksregleringen.
Hushållningssällskapens förbund framhåller, alt olika synpunkter kan
anföras både för och emot den förordade självrisken och menar, att det är
svårt att på grundval av det material, som står till förfogande, avgöra om
denna är den lämpligaste. Förbundet anför i fortsättningen bl. a. följande.
Mycket talar för en lägre självrisk än den, som man stannat lör i promemorian.
Med hänsyn till den betydelse, som frågan om självrisken och dess
storlek har i systemet, är det enligt förbundsstyrelsens mening av vikt att
hithörande spörsmål ytterligare prövas och överväges, innan slutlig ställning
tages.
Skandinaviska kreatursförsälcringsbolaget anser, att den föreslagna självrisken
är mycket betydande.
För Svenska lantarbetsgivareföreningen framstår del som synnerligen angeläget,
att självrisken inte görcs så stor, att den skyddsfonn som avses
tillskapad ej blir vad man därmed närmast avsett, nämligen ett skördeskadeskydd
även för sådana situationer, som inte är kalastrofartade.
De av departementspromemorian framförda synpunkterna pa och förslagen
till s k ö r d c s k a d e s k y d d e t s finansicri n g har blivit före
-
42
Kunyl. Muj:ls proposition nr 94 dr 1961
mål för närmare kommentarer i remissyttranden av fullmäktige i riksbanken,
statens jordbruksnämnd, lantbruksstijrclsen, Tjänstemännens centralorganisation,
Landsorganisationen i Sverige, Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk,
Hushållningssällskapens förbund, Småbrukarnas riksförbund och Sveriges
oljeväxtintressenters förening. Helt allmänt torde kunna sägas att flertalet
av de nämnda remissorganen förordat en höjning av statens avgift på
grund av tidigare föreslagen sänkning av självrisken. Av yttrandena torde
följande höra anföras.
Statens jordbruksnämnd finner icke att någon anmärkning kan riktas
mot den i promemorian gjorda beräkningen av statens årliga bidrag för såvitt
man utgår från att genomsnittskostnaderna vid tillämpning av 4-procentregeln
maximalt skall hålla sig inom ramen för den av statsmakterna
godtagna övre gränsen 50 milj. kr. Regeln har, sedan den i dess modifierade
form infördes regleringsåret 1956/57, icke behövt tillämpas.
Den av statsmakterna godkända s. k. kompromissöverenskommelsen våren
1956 innehöll bl. a. en bestämmelse, som innebar att om större kontant
kompensation skulle erfordras än 50 milj. kr., i händelse av skador på 1956
års skörd, frågan härom skulle prövas av Kungl. Maj:t och riksdagen i särskild
ordning. Denna bestämmelse, som med oförändrat innehåll gällt även
för de följande årens skördar, har hittills saknat betydelse i praktiken, enär
4-procentregeln överhuvudtaget icke löst ut några åtgärder. Nämnden vill
emellertid i delta sammanhang framhålla att, om man utgår från en längre
följd av år, statens genomsnittliga årskostnader till följd av utlösningar av
den tidigare gällande 4-procentregeln har varit icke obetydligt större än
det mot 50-miljonerkronorstaket svarande beloppet av 6 milj. kr.
Förslaget alt jordbrukets bidrag till skaderegleringsfonden skall fagas ut
genom interna leveransavgifter innebär givetvis eu begränsning av jordbrukets
möjligheter att med anlitande av sådana medel underlätta avlyftningen
av uppkommande exportöverskott. Nämnden vill ifrågasätta, huruvida icke
dessa bidrag lika väl skulle kunna få tagas av de införselavgiftsmedel, som
enligt gällande överenskommelse årligen ställes till jordbrukets förfogande,
alltså f. n. inom eu ram av 93 milj. kr.
Jordbruksnämnden kan inte ansluta sig till förslaget, att avgifterna, i den
män de skall uttagas genom interna leveransavgifter, skall avse endast vegetabilier.
Detta har samband med att arealgränsen förutsättes ligga så lågt
som vid 2 ha. Det mindre jordbruket, som bedriver en intensiv animalieproduktion,
kommer härvid även i åtnjutande av de förmåner som katastrofskyddet
kan ge. Det bör därför vara skäligt att även det mindre jordbruket
i någon män bidrar till kostnaderna för skyddet. Tekniskt sett synes det
icke möta något hinder att avgiftsbelägga mejeri- och slakteriprodukter.
Några svårigheter föreligger i och för sig icke heller att låta avgiftsbeläggningen
för animalieprodukterna relativt sett bli en annan än för vegetabilierna.
Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker den föreslagna statliga avgiften,
vilken motsvarar den beräknade genomsnittskostnaden för en fortsatt
tillämpning av den modifierade 4-procentregeln. I den mån jordbruket
önskar en lägre självrisk än den av departementet förordnade, bör detta, enligt
organisationens uppfattning, bestridas av jordbruket.
Kiingl. Maj:ts proposition nr !>4 dr I9G1
4,’$
Landsorganisationen i Sverige finner beräkningen av det statliga bidraget
i någon mån vara konstruerad. Den bygger på den statliga garantin om 50
milj. kr. enligt den modifierade 4-procentregeln och frekvensen av denna
regels utlösning, men det finns ingenting som säger att statens eller, vilket i
detta fall är detsamma, konsumenternas kostnader för stödet vid en sådan
utlösning inskränker sig till 50 milj. kr. Det väsentliga synes LO vara att
man så småningom på grundval av praktiska erfarenheter söker sig fram
till en med hänsyn till jordbrukarnas ekonomiska bärkraft och kompletterande
stödformer — förlustutjämning och skördeskadelån — rimlig och
lämplig självrisk och att kostnaderna fördelas mellan staten och jordbrukarna
i den föreslagna proportionen 1: 2. Sedan får statens och jordbrukets
bidrag anpassas till vad som på lång sikt erfordras härför. Det finns ingen
garanti för att de uppgjorda kostnadsberäkningarna kommer att hålla i
praktiken.
Sveriges akademikers centralorganisation framför den uppfattningen att
jordbruket bör bära hela kostnaden för skördeskadeskyddet. Ett mindre
statsbidrag bör dock kunna utgå under en övergångstid. Statsbidraget bör
emellertid helt avräknas från det allmännas stöd åt jordbruket, som eljest
skulle ha utgått.
Lantbruksstyrelsen erinrar om att det på grund av den av styrelsen föreslagna
sänkningen av självrisken är nödvändigt att höja de årliga avgifterna.
Vid ett godtagande av den föreslagna procentuella kostnadsfördelningen
mellan jordbruket och det allmänna skulle jordbrukets genomsnittliga årskostnader
ökas till 18—19 milj. kr. Med hänsyn till denna ökning och då
skyddet jämväl skall omfatta även mindre brukningsenheter, anser styrelsen,
att icke enbart vegetabilierna bör påföras höjda leveransavgifter för täckande
av jordbrukets kostnader utan även animalierna.
Fullmäktige i riksbanken anser, att så länge systemet med interna regleringsmedel
bibehålies, torde de administrativa lättnader som departementsförslaget
innebär kunna utgöra tillräckliga skäl för att följa förslaget.
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk anför i
sitt gemensamma yttrande bl. a. följande.
Med anledning av finansieringsförslagel är förbunden angelägna alt framhålla,
att utgångspunkten för beräkningarna är godtycklig och exempelvis
saknades bland förutsättningarna till skördeskadeutredningens förslag.
Skall statens åtagande vid genomförandet av ett permanent skördeskadeskydd
innebära eu avlösning av 4-procentregeln — och häremot skulle kanske
i och för sig icke vara så mycket afl säga — bör detta rimligen icke ske
med utgångspunkt från den formella omständigheten, all enligt regelns
nuvarande utformning Kung]. Ma j ds finansiella befogenheter stannar vid
50 milj. kr. och frågan om högre belopp alltså är eu sak som riksdagen
måste ia ställning till. Under förutsättning alt det allmännas åtagande i samband
med 4-procentregeln innebär, all staten ersätter alla skador utöver
jordbrukets självrisk, kan — på grundval av nu föreliggande statistiska
material — den teoretiska årskostnaden (riskpremien) beräknas bil 14 milj.
11
Kiuu/I. Maj.ts proposition nr .94 dr 1061
kr. Detta belopp borde under nämnda förutsättning bli statens årliga bidrag
till skördeskadefonden. 1 detta sammanhang må erinras om att skördeskadcutredningen
— med representanter för samtliga demokratiska partier —
vid framläggandet av sitt förslag enhälligt tillstyrkte, all staten skulle årligen
tillskjuta 16 milj. kr. av budgetmedel. Här må vidare påpekas, alt statens
bidrag till arbetslöshetsförsäkringen under 1950-talet genomsnittligt
utgjorde omkring 50 procent av utbetalda ersättningar. I 1960 års statsverksproposition
beräknas det årliga medelsbehovet för statliga bidrag till
de erkända arbetslöshetskassorna uppgå till 89 milj. kr. Bidraget har härvid
beräknats till 58 procent av kassornas samlade inkomster, de försäkrades
avgifter till 36 procent och räntor m. in. till 6 procent. Den av skördeskadeutredningen
förordade proportionen 1: 2 mellan del allmännas och jordbrukets
bidrag till skördeskadeförsäkringen byggde uttryckligen på analogien
med statens bidrag till arbetslöshetskassorna. Under förra hälften av
1950-talet utgjorde också .statens bidrag till kassorna ungefär tredjedelen.
Som framgår av nyss anförda uppgifter är proportionerna numera närmast
omkastade. I departementspromemorian har icke tagits hänsyn härtill. Vidare
må erinras om alt arbetslöshetsbidragen är skattefria.
Under åberopande av vad sålunda anförts hävdar förbunden, att statens
bidrag över budgeten i det permanenta skördeskadeskyddet måste göras väsentligt
större än vad som föreslagits i departementspromemorian. Under
förutsättning att så blir fallet är förbunden å sin sida beredda att tillstyrka
en ökning av jämväl jordbrukets bidrag till finansiering av .skördeskadeskyddet.
Förbunden fäster stor vikt vid denna fråga och är icke beredda
alt tillstyrka det i promemorian föreslagna skyddssysteinet, såvida icke
självrisken väsentligt nedsättes och del allmännas åtagande ökas. Det synes
förbunden lämpligt, att fragan om självriskens storlek och om finansieringen
hänskjuts till förhandlingar i samma ordning som gäller för överläggningar
i frågor rörande jordbruksregleringen. I detta sammanhang får förbunden
erinra om att spörsmålet om ett permanent skördeskadeskydd i 1955 års
riksdagsbeslut var sammankopplad med frågan om de nya riktlinjerna för
prisregleringen på jordbrukets område.
Vad så beträffar medelsbidrag kan detta enligt förbundens uppfattning
icke begränsas till avgifter på vegetabiliska produkter. Detta skulle i och
för sig vara riktigt, om det funnes tekniska möjligheter att även avgiflsbelägga
fodermedelsproduktionen. Då sådana icke föreligger, torde avgifter
för ändamålet även böra belasta animalieproduklionen: motiv härför är
bl. a. den föreslagna gränsen 2 ha, vilken förbunden tillstyrker. Tekniskt
är en avgiftsbeläggning av animalier genomförbar i fråga om mejeri- och
slakteriprodukter. Avvägningen mellan de skilda vegetabiliska och animaliska
produkterna kan lämpligen diskuteras vid de här förutsatta överläggningarna
med jordbruksnämnden.
Hushållningssällskapets förbund framhåller, med utgångspunkt från den
föreslagna arealgränsen, att produktionen av avsalugrödor på dessa gårdar
är mycket liten och det är foderproduktionen, som är det väsentliga i växtodlingen.
Enligt de angivna riktlinjerna för erläggandet av jordbrukets avgifter
till kostnaderna för skyddet skulle dessa uttagas företrädesvis genom
en höjning av leveransavgifterna för vegetabilieproduktionen. Foderproduktionen
skulle härigenom bli undantagen i avgiftshänseende. Därest den föreslagna
arealgränsen skall gälla, förefaller det därför enligt styrelsens upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9-1 dr 1961
45
fattning motiverat att även andra produkter än vegetabilier belastas med en
del av avgifterna och då i första hand mjölk och fläsk, för vars framställning
det hemmaproducerade fodret främst utnyttjas.
Småbrukarnas riksförbund ställer sig synnerligen tveksamt angående det
föreslagna sättet för anskaffandet av jordbrukets del av avgifterna för
skördeskadeskyddet. Det framhålles därvid att jordbrukets interna regleringsavgifter
tages upp för att användas som ett prisstöd och endast bör
användas för det ändamål för vilket de är upptagna. Vidare framhålles att
det måste bli synnerligen godtycklig avvägning mellan leveransavgifterna
på olika produkter och likaså påpekas svårigheterna att upptaga avgifter
på sådana produkter som endast användes för utfodringsändamål. Förbundet
anser i stället att ett rättvisare och enklare sätt vore att uttaga avgifterna
efter det taxerade jordvärdet, d. v. s. på liknande sätt som den nuvarande
skogsvårdsavgiften uttages.
Sveriges oljeväxtintressenters förening framhåller, att alldenstund skördeskadehjälp
skulle utgå även för foderspannmål och hö, torde även animalieproduktionen
böra bära viss del av kostnaderna.
Förslaget om den lägsta sk ördeskadeer sätt ning som skulle
kunna ifrågakomma enligt förslaget har föranlåtit statskontoret att yttra
bl. a. följande.
Mot bakgrunden av att det föreslagna skördeskadeskyddet avsetts att vara
katastrofskydd förefaller minimigränsen uppenbarligen vara för låg. Även
för att nedbringa administrationskostnaderna är det angeläget, att bidragsgivningen
begränsas till de i egentlig mening katastrofdrabbade. Statskontoret
vill därför förorda en betydligt högre minimigräns än den i promemorian
föreslagna.
Statens jordbruksnämnd har ingen erinran mot den föreslagna nedre
gränsen för ersättningsberättigande förlustbelopp eller avrundningen av ersättningsbeloppen.
De grödor, som enligt skördeskadeutredningens förslag skulle inlemmas
i ett permanent skördeskadeskydd, ingår även i departementspromemorians
förslag liksom systemet med g r ö d g r u p p e r och representantgrödor.
Närmare synpunkter berörande dessa förslag framföres i yttrande
av statskontoret, statens jordbruksnämnd, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Svenska lantarbetareförbundet.
Sålunda anför statskontoret därvidlag, att vissa handelsväxter skulle falla
utanför skördeskadeskyddet och åtskilliga jordbrukare skulle i måhända
avsevärd utsträckning komma att lämnas utan skydd, ett förhållande, som
kan vara svårförståeligt för dem, som drabbas av skador å just dessa växter.
Statens jordbruksnämnd anser det vara uteslutet, att i liten skala förekommande
specialodlingar skall kunna inrymmas i skördeskadeskyddet
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1961
med hänsyn till att en skördeuppskaltning enligt den objektiva metoden
skulle komma att draga orimligt stora kostnader i förhållande till den statistiska
information som erhålles. Lokalt är emellertid dessa odlingar av
stor betydelse för de enskilda jordbrukarna. Enligt jordbruksnämndens
mening bör därför undersökas, huruvida icke ett skydd för dessa odlingar
kan åstadkommas genom införande av särskilda försäkringar vid sidan av
katastrofskyddet i övrigt.
Jordbruksnämnden berör i detta sammanhang också frågan om grödgrupper.
Enligt skördeskadeutredningens förslag skall skadeberäkningen
ske stegvis inom ett skördeuppskattningsområde så att hektarskördarna
för de s. k. representantgrödorna väges samman till att avse grödgrupper,
detta beträffande såväl normskördar som aktuell skörd. Vid vägningen skulle
områdets arealer av representantgrödorna komma till användning. Efter
beräkning av skördens värde skulle härefter skördevärdena för de olika
grödgrupperna tillämpas på den enskilda brukningsenhetens areal av resp.
grödgrupp. Detta förfarande innebär att för de grödgrupper, som innehåller
mer än eu representantgröda och särskilt för höstsäd och fodersäd, att brukningsenhetens
individuella arealfördelning inte kommer att på tillfredsställande
sätt beaktas vid ersättningsberäkningen.
Det kan med ingalunda extrema exempel visas att metodiken med grödgrupper
innebär att skördeskadan kan komma att över- eller underskattas
med 10 procent eller mera av normskördevärdet jämfört med ett alternativ,
där grödgrupperna ersatts med representantgrödorna. Denna effekt kan
väntas i fall då grödgrupperna innehåller flera grödor med sinsemellan
varierande skaderisker samt dessutom i fall dä den enskilda gårdens arealfördelning
avviker från den genomsnittliga för ett skördeuppskattningsområde.
Dessa avvikelser behöver ej vara särskilt stora för att syftet med
individuell skadeberäkning till stor de! skall vara förfelat. Det bör därför
enligt nämndens mening övervägas att beräkna skördeskadan med utgångspunkt
från var och en av de grödor som ingår i den objektiva skördeuppskattningen
i stället för grödgrupper. De grödor som ej är föremål för skördeuppskattning
men som skall innefattas av skördeskadeskyddet bör i likhet
med skördeskadeutredningens förslag representeras av närmast jämförbara
gröda i den objektiva skördeuppskattningen.
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk anför,
att med hänsyn till de skördevariationer, som ofta föreligger mellan olika
grödor, bör skördeuppskattning ske för alla viktigare växtslag. Vidare förordar
förbunden, att frågan huruvida återväxten på vallen (betet) skall
medtagas i skördeskadeskyddet blir föremål för ytterligare överväganden.
I övrigt vill förbunden här framhålla betydelsen av att arbetet med att förbättra
normskördeberäkningarna med all kraft fortsättes.
Uppe till diskussion har vidare varit frågan om specialodlingar. Enligt
utredningens betänkande skulle sådana icke medtagas. Det torde emellertid
böra övervägas, om icke specialodlingar bör beaktas i den mån de är av någorlunda
betydelse och exempelvis ingår i den normala växtföljden. I fråga
om andra specialodlingar, vilka oftast har mindre arealomfattning, synes
någon annan möjlighet inte föreligga än en separat försäkring av individu
-
Kungl. Mnj:ts proposition nr 94 år 1061
47
altyp. Denna fråga hör till dom som torde böra övervägas framdeles, då den
icke kan klarläggas tills systemet i övrigt börjar tillämpas.
Svenska lantarbetareförbundct ifrågasätter, om inte sådana ändringar av
det föreslagna skördeskadeskyddet övervägs så att även köksväxter^ kan
inrymmas i detsamma.
Enligt departementspromemorians förslag skall behovsprövade
bidrag utgå i ömmande fall. Detta tillstyrkes av fullmäktige i riksbanken,
lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget,
Svenska lantarbetare förbundet och Tjänstemännens centralorganisation.
I vissa fall föreslås en utvidgning av ifrågavarande stöd. Förslaget avstyrkes
av statskontoret och Småbrukarnas riksförbund medan Kooperativa förbundet
förordar en på lån grundad understödsform. Av yttrandena torde följande
få återgivas.
Lantbruksstyrelsen framhåller därvid bl. a. följande.
Ehuru styrelsen är medveten om svårigheten att fördela dylika bidrag
rättvist, synes utan risk för att beloppet skall bli så stort, att detta i och
för sig animerar till starkt ökade anspråk på bidrag, maximibeloppet böra
till en början fastställas till högst 2 procent av utgående ersättningar. På
grund av svårigheten att bedöma katastrofskyddets effektivitet i det enskilda
fallet synes först sedan praktisk erfarenhet av detsamma vunnits
gränsen för dessa ersättningar böra definitivt bestämmas.
Statens jordbruksnämnd finner det uppenbart, att eu möjlighet till behovsprövade
bidrag måste stå öppen vid sidan av det allmänna skördeskadeskyddet.
Nämnden anför vidare, att behovet av bidragsmedel torde bli
betydligt större än de minst 100 000 kr. per år, som angivits i promemorian.
Fullmäktige i riksbanken har ingen erinran mot den föreslagna anordningen
men framhåller fortsättningsvis.
Det må dock understrykas, alt det torde komma alt möta synnerliga svårigheter
alt objektivt avgöra dylika ärenden med beaktande av de olika
faktorer som man bör taga hänsyn till. Ett dylikt bidragssystem kan lätt
medföra irritation och känsla av att en bygd blivit missgynnad i jämförelse
med eu annan. Kostnaderna för de utredningar, som måste förutsättas för
ärendenas behandling, torde också bli relativt stora, kanske onormalt stora
i jämförelse med vad som skulle vinnas. Man torde nämligen kunna förutsätta,
alt antalet ansökningar, som icke kommer all föranleda någon åtgärd,
blir relativt betydande.
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk anser,
all de belopp som angetts i promemorian är för små och att belopp av helt
annan storleksordning åtminstone till eu början kan bli behövliga. Beloppen
torde höra fixeras vid de förutsatta överläggningarna mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation.
Skandinaviska kreatursförsäkringsbolciget framhåller, all behovet av supplementära
former för stöd vid svåra skördeskador torde bli avsevärt. På
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1961
grund härav synes den i promemorian föreslagna möjligheten till behovsprövade
bidrag i ömmande fall böra utvidgas.
Svenska lantarbetareförbundet har inga invändningar mot bidragsbeloppets
storlek men föreslår att medlen härför anvisas i annan ordning och
fristående från skördeskadefonden.
Tjänstemännens centralorganisation har intet att invända i denna fråga
men förutsätter att bidragsmöjligheterna utnyttjas restriktivt.
Enligt statskontorets mening saknas tillräckliga skäl för en påbyggnad
av skördeskadeskyddet med ett skönsmässigt understöd, därest ett normerat
bidragssystem införes.
Småbrukarnas riksförbund avstyrker förslaget om behovsprövade bidrag
i ömmande fall, då man anser att ett sådant förfarande inte hör hemma i ett
försäkringsmässigt ordnat skadeskydd. Det allmänna försäkringsskyddet
bör därför utformas så, att det inte behöver kompletteras med behovsprövade
bidrag.
Kooperativa förbundet ifrågasätter, om ej i stället för de behovsprövade
bidragen en särskild lånefond borde öppnas. Denna lånefond torde böra
kompletteras med möjligheten att i speciella fall helt eller delvis avskriva
lånen. Lånefonden förutsättes icke behöva få någon större omfattning men
den torde dock enligt styrelsens mening få tillföras betydligt större medel
än det mycket blygsamma belopp på till att börja med 100 000 kr., vilket
promemorian föreslår för den särskilda bidragsgivningen.
Styrelsen anser vidare, att låneformen är att föredraga framför den i promemorian
särskilt accentuerade understödsformen inte minst för att stärka
de stödbehövandes självtillit och därmed förenade strävanden att på egen
hand återupprätta och stärka sin ekonomi.
Beträffande frågan om bidragens beskattning anför statens
jordbruksnämnd att den finner det riktigt att bidragen, vilka är avsedda att
ersätta utebliven inkomst i jordbruksdriften, skall utgöra beskattningsbar
inkomst för mottagarna.
Enligt Tjänstemännens centralorganisations uppfattning bör erhållna bidrag
upptagas som intäkt av jordbruksfastighet och utgöra beskattningsbar
inkomst. Bidragen bör vidare inräknas i jordbruksstödet genom att de i de
inkomstundersökningar, som ligger till grund för beräkning av inkomstlikställigheten,
upptagas som intäkt.
Sveriges lantbruks förbund och Riksförbundet Landsbygdens folk erinrar
om att arbetslöshetsbidragen är skattefria.
Förslaget att staten skall garantera ersättning för skador,
vilkas reglering inte täckes av de årliga bidragen intill ett belopp av
75 milj. kr. har diskuterats endast i ett fåtal yttranden. Sålunda tillstyrkes
förslaget av fullmäktige i riksbanken, Sveriges lantbruks förbund, Riksför
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 dr 1961
49
bundet Landsbygdens folk och försäkringsinspektionen. Av yttrandena i anslutning
till denna fråga torde följande få återges.
Försäkringsinspektionen ifrågasätter, om det inte på grund av alltför små
bidrag till skördeskadefonden lätt kan bli så att den väsentliga utjämningen
åstadkommes genom den statliga garantien. Denna fråga synes böra bli föremål
för ytterligare överväganden. Liknande synpunkter framföres också
av Svenska lantarbetareförbundet.
Sveriges lantbruks förbund och Riksförbundet Landsbygdens folk anser
det vara lämpligt att den enligt 1956 års jordbruksavtal överenskomna
grundplåten i skördeskadefonden — ursprungligen 100 milj. kr., sedermera
genom anvisning av medel för skördeskadehjälp reducerad till 75 milj. kr.
— uppräknas med ränta fr. o. m. den 1 september 1956.
Frågan om det permanenta skördeskadeskyddets administration,
vilken berördes översiktligt i jordbruksdepartementets promemoria,
behandlas relativt utförligt i vissa remissyttranden. Remissorganen
har i allmänhet godtagit de i promemorian uppdragna riktlinjerna för administrationen.
Av de berörda instansernas yttranden torde följande få återgivas.
Statens jordbruksnämnd framhåller, att i administrationshänseende bör
viss åtskillnad göras mellan de allmänna skördeskadeersättningarna och de
behovsprövade bidragen. Beträffande de förstnämnda torde icke något
hinder föreligga mot det i promemorian skisserade förfaringssättet. I fråga
om de behovsprövade bidragen vill nämnden framhålla, att sådan behovsprövning,
varom här är fråga, torde falla utanför centralbyråns rutin. Nämnden
vill ifrågasätta, huruvida icke det administrativa handhavandet av de
behovsprövade bidragen lämpligen kunde anförtros åt lantbruksstyrelsen
med viss delegationsrätt till lantbruksnämnderna.
Statistiska centralbyrån finner det ändamålsenligt att ersättningsberäkningarna
utföres av centralbyrån, då denna kommer att ha de erforderliga
maskinella resurserna. Detta arbete bör även kunna omfatta utskrivning av
utbetalningskort och erforderliga listor. Centralbyråns medverkan synes
emellertid huvudsakligen böra vara av teknisk karaktär. Med hänsyn till
såväl verkets ställning som central statistikmyndighet som dess begränsade
kamerala resurser vore det direkt olämpligt, om verket skulle fungera som
utbetalningsmyndighet, vilket inte heller föreslagits i departementspromemorian.
Ansökan om bidrag bör ställas till huvudmyndigheten för skördeskadeskyddet
men inlämnas till resp. hushållningssällskap i och för namn- och
arealkontroll. I fråga om namnkontrollen är lokalkännedom nödvändig och
arealkontrollen kräver tillgång till utrustning och fältpersonal. Uttagning
av gårdar för kontrollmätning bör dock i huvudsak göras av centralbyrån.
När det gäller sådana ömmande fall, där större skador inträffat utan att
dessa kommit till uttryck i skadeberäkningarna, torde eu prövning böra utföras
av hushållningssällskapen, varefter beslut om bidrag fattas av huvudmyndigheten.
■I Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 94
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
Hushållningssällskapets förbund konstaterar, att hushållningssällskapen
är beredda till och intresserade av att även fortsättningsvis medverka. Förutsättningen
härför är emellertid att alla de med verksamheten sammanhängande
kostnaderna blir täckta.
Förslaget i departementspromemorian förutsättes kunna genomföras utan
personalförstärkning med undantag av för statistiska centralbyrån,
där viss utbyggnad ansetts erforderlig. Lantbruksstyrelsen, statistiska
centralbyrån och Hushållningssällskapens förbund framhåller att ledaren
för den objektiva skördeuppskattningen i resp. län borde beredas helårsanställning.
Följande yttranden torde få återgivas.
Lantbruksstyrelsen erinrar om hushållningssällskapens medverkan i den
objektiva skördeuppskattningen. För ändamålet finnes i varje större hushållningssällskapsområde
en till verksamheten i fält knuten ledare. Denne
är anställd av hushållningssällskapet. I ett flertal fall utnyttjas ordinarie
instruktörer såsom ledare för verksamheten, medan instruktörens ordinarie
arbetsuppgifter fullgöres av extra anställd personal. En sådan ordning, som
betingas av behov av kontinuitet i verksamheten och svårigheten att kunna
återanställa befattningshavare, som endast kunnat ges sysselsättning under
ca 9 månader av året, bör nu, då verksamheten kan förutses bli permanent,
enligt styrelsens mening icke fortgå. Det synes lämpligt att ledaren
för den verksamhet, vilken nu föreslås skola läggas till grund för ett permanent
skördeskadeskydd, också engageras för med skördeskadeskyddet
sammanhängande frågor såsom kontroll av arealer, utvecklingsarbete, upplysning
m. in. Enligt lantbruksstyrelsens mening torde en person i varje
hushållningssällskapsområde få full sysselsättning med de spörsmål, som
kan komma i fråga. Därvid förutsättes att kostnaderna för avlönande av de
sålunda helårsanställda ledarna för verksamheten gäldas med medel, som
står till förfogande för den objektiva skördeuppskattningen.
Statens jordbruksnämnd förutsätter, att de uppgifter som skall handhas
av nämnden icke kommer att medföra någon kostnadsökning för dennas del.
Statistiska centralbyrån erinrar om att personalorganisationen för de objektiva
skördeuppskattningarna hittills haft en mera tillfällig karaktär.
Centralbyrån framhåller fortsättningsvis bl. a. följande.
I samband med att de objektiva skördeuppskattningarna får en permanent
karaktär bör även personalorganisationen få en fastare form. Sålunda
är det angeläget att för arbetet i centralbyrån inrätta tjänster av mer varaktig
karaktär än de hittillsvarande. I fråga om fältarbetet bör ledaren inom
varje län beredas en sådan anställningsform att det blir möjligt att behålla
honom från år till år. Detta förutsätter att helårstjänster kan inrättas vid
hushållningssällskapen, vilket emellertid försvåras av att fältarbetet ej täcker
hela året. Genom att ledaren under slutet av året omhändertar arbeten
för de speciella undersökningarna av spill- och bärgningsförluster, kan
arbetstiden i större delen av landet beräknas omfatta ca 9 månader. Under
tiden januari—februari torde endast insamling av vissa uppgifter om den
faktiska skörden komma i fråga. Sällskapen torde i allmänhet ej anse sig
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
51
kunna avlöna ledaren för sin egen verksamhet under ifrågavarande period,
även om arbetsuppgifter ej saknas. Ehuru det hittills visat sig möjligt att
erhålla nyexaminerade lantmästare för en anställning från våren till årets
slut, är det en stor olägenhet för fältarbetet att årligen byta ledare. Centralbyrån
anser det vara lämpligt att en särskild tjänst inrättas hos sällskapen
för ledning av fältarbetet vid skördeuppskattningarna. Detta gäller i synnerhet
för de län, där fältarbetet har större omfattning. I enstaka län torde
det vara möjligt att på annat sätt erhålla ökad kontinuitet i anställningen,
t. ex. genom att kombinera arbetet på skördeuppskattningarna med från
annat håll avlönat arbete, såsom kvalitetskontroll på matpotatis. Detta ställer
emellertid särskilda kompetenskrav på vederbörande tjänsteman.
I fråga om övrig fältpersonal är med hänsyn till arbetets ojämna karaktär
den hittills använda anställningsformen lämpligast, d. v. s. timavlönad
personal. Genom att arbetet ut föres som bisyssla har det visat sig möjligt
för hushållningssällskapen att till stor del få behålla samma personal från
år till år.
I fråga om den särskilda personalen vid centralbyrån får verket understryka
vikten av en konkurrenskraftig lönegradsplacering för den tjänsteman,
som skall leda arbetet. Med hänsyn till verksamhetens speciella karaktär,
som väsentligt avviker från centralbyråns huvudsakliga arbetsuppgifter,
blir det nödvändigt med en i huvudsak självständig handläggning
av hithörande ärenden, vilka kommer att kräva saväl administrativ skicklighet
och erfarenhet som statistisk skolning och kunskaper i automatisk
databehandling ävensom vissa grundläggande jordbrukstekniska kunskaper
(eller förmåga att snabbt täcka de brister som kan föreligga i något av
dessa avseenden vid tjänstetillträdet). Tjänsten har föreslagits bli placerad
i byrådirektörs ställning. Centralbyrån delar denna uppfattning och anser
att tjänsten bör placeras i den högre bvrådirektörsgraden, d. v. s. A 26. I
övrigt vill verket understryka vikten av att förändringar i arbetsstyrkans
storlek kan göras med hänsyn till variationerna i arbetsbelastningen. I detta
sammanhang må nämnas att enligt centralbyråns mening även ledaren för
de objektiva skördeuppskattningarna bör vara placerad i lönegrad A 26 mot
f. n. A 24. Verket avser att framlägga förslag härom i sina kostnadsberäkningar
för arbetet under år 1961.
Hushållningssällskapens förbund erinrar om svårigheten att anställa en
lämplig ledare för det lokala skördeuppskattningsarbetet. I stor utsträckning
har man tvingats avdela ordinarie personal för att leda undersökningarna,
eftersom tillfälligt anställda befattningshavare med erforderliga kvalifikationer
icke stått till buds. Förbundsstyrelsen framhåller fortsättningsvis
bl. a. följande.
I samband med införandet av ett permanent skördeskadeskydd måste
därför berörda betydelsefulla personalfråga lösas på ett sätt, som utan att
sällskapens ordinarie personal tages i anspråk skapar erforderliga garantier
för nödvändig kontinuitet i arbetsledningen. Detta synes icke kunna
ske på annat sätt än att arbetsledarna helårsanställes. Hittills har man räknat
med att för de med arbetsledningen sammanhängande uppgifterna årligen
åtgår ca 9 månader. I och med att provytemetoden skall användas
för skördeskadeskyddet utökas emellertid vissa kontroll- och mätningsarbeten
och vidare tillkommer den lokala genomgången och kontrollen av
bidragsansökningarna. Därjämte får man räkna med alt ledarna kommer
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
att tagas i anspråk vid fortsatta specialundersökningar för provytemetodens
utveckling. Slutligen kan man förutsätta, att det lokalt erfordras en
omfattande upplysningsverksamhet rörande skördeskadeskyddet och dettas
innebörd. Sammantaget gör detta, att inom de flesta hushållningssällskapsområden
de på den lokala ledaren fallande uppgifterna kommer att bli så
omfattande, att befattningshavarna i fråga får full sysselsättning året om. Nu
nämnda, förhållanden måste således beaktas vid beräknandet av anslagsmedel
till täckande av administrationskostnaderna. I detta sammanhang
bör heller icke förbises värdet och betydelsen av eu utökad upplysningsverksamhet
och propaganda kring åtgärder, varigenom skördeskador kan
förebyggas och begränsas.
Frågan om kostnaderna för skördeskadeskyddet och
deras beräkning har kommenterats bl. a. av statskontoret och statistiska
centralbyrån.
Statskontoret anser sig sakna varje möjlighet att på grundval av föreliggande
utredning bedöma skäligheten av de beräknade administrationskostnaderna.
Ämbetsverket erinrar emellertid, att under anslaget till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område medel för nästkommande budgetår
anvisats för skördeskadeberäkningar i den fullt utbyggda omfattning,
som beräknats erforderlig för en skördeskadeförsäkring. (Jfr statsverkspropositionen
1960, IX ht s. 65 och 66). Statskontoret ifrågasätter därför,
om ytterligare statsmedel erfordras för engångsanskaffningar, såsom för
mätningsteknisk utrustning m. m.
Statistiska centralbyrån påpekar, att kostnaden för det föreslagna skördeskadeskyddet
synes beträffande skördeuppskattningarna grunda sig på den
kalkyl, som upprättades av skördeskadeutredningen år 1957. På grund av
därefter inträdda löne- och andra kostnadsökningar samt utvidgade undersökningar
om spill- och bärgningsförluster skulle eu ny kalkyl ligga något
högre. För 1961 års skördeuppskattningar beräknas löne- och traktamentskostnaderna
sålunda ligga 10 till 15 procent högre. Bland andra utgiftsstegringar
kan nämnas, att kostnaderna för vattenhaltsbestämningar ökat på
grund av höjda taxor.
I de kostnadskalkyler för 1961 års skördeuppskattningar, som centralbyrån
beräknar kunna framlägga under november månad år 1960. kommer
kostnaderna för skördeuppskattningar av den omfattning, som avses
i promemorian, att närmare preciseras. Därvid kommer även en personalplan
för skördeuppskattningarna att föreslås. För kompletterande undersökningar
under skördeskadeår samt för kvalitetsbestämningar erfordras vidare
särskilda anslag. Storleken därav blir beroende av vilken omfattning
dessa undersökningar skall få.
Beträffande kostnaderna för ersättningsberäkningar, kontroll av bidragsansökningar,
material och utredningar m. m. är det svårt att bedöma hållbarheten
i jordbruksdepartementets beräkning. Det förefaller dock sannolikt
att de angivna beloppen skall visa sig vara av rätt storleksordning. Beloppen
får dock betraktas som preliminära och får senare eventuellt justeras,
när erfarenhet vunnits genom de första årens verksamhet. Centralbyrån
får i detta sammanhang framhålla, att en eventuell ändring av självrisknivån
får stor betydelse för dessa kostnader.
Kungt. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
53
Frågan om tidpunkten för det permanenta skördeskadeskyddets
ikraftträdande har icke kommenterats i någon
större utsträckning.
Statens jordbruksnämnd har dock den uppfattningen, att de problem, som
återstår att lösa, innan förslaget till skördeskadeskydd omsättes i praktiken,
alltjämt är så stora, att man inte med säkerhet kan räkna med att systemet
skall kunna tillämpas redan för 1961 års skörd. Om denna uppfattning
är riktig, är det enligt nämnden desto mer angeläget att ett principbeslut
fattas redan nu, så att återstående kompletterande undersökningar på
området snarast möjligt kan komma till utförande.
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller,
att ett permanent skördeskadeskydd enligt de i departementspromemorian
skisserade riktlinjerna till en början måste betraktas såsom ett provisorium.
Förbunden förutsätter därför, att det permanenta skördeskadeskyddet,
även om det såvitt möjligt bör börja att tillämpas fr. o. m. 1961 års
skörd, under en följd av år blir föremål för en löpande översyn i och för avhjälpande
så långt detta är möjligt av brister av olika slag.
C. Statistiska centralbyråns anslagsskrivelse för budgetåret 1961/62
berörande kostnaderna för den objektiva skördeuppskattningen
För innevarande budgetår har för skördeuppskattningar enligt provytemetod
anvisats dels under posten till diverse kostnader under nionde huvudtitelns
anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område förslagsvis
2 310 000 kr., dels den 30 juni 1960 kvarstående reservation å under sjunde
huvudtitelns anslag Statistiska centralbyrån: Kostnader för skördeuppskattningar
enligt provytemetod vilken reservation överförts till nämnda anslag
under nionde huvudtiteln och ställts till centralbyråns förfogande för
täckande av kostnaderna för ifrågavarande undersökningar under budgetåret
1960/61. Sammanlagt står 2 614 000 kr. till förfogande för 1960 års
skördeuppskattningar m. m. I årets statsverksproposition har — såsom tidigare
nämnts — under en ny anslagsrubrik Kostnader i samband med
permanent skördeskadeskydd upptagits ett beräknat belopp av 12 700 000
kr., varav 2 700 000 kr. bl. a. avser kostnader för skördeskadeuppskattning
enligt provytemetod.
Statistiska centralbyrån (skr. 29/11 1960) hemställer, att för skördeuppskattning
enligt provytemetod anvisas 2 927 000 kr. enligt följande samman
-
ställning.
Huvudundersökningen ................. 2 325 000
Specialundersökningar.................. 350 000
Central planering, ledning, bearbetning .. 252 000
Summa kronor 2 927 000
54 Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
I motiveringen till detta yrkande anför centralbyrån inledningsvis bl. a.
följande.
I enlighet med skördeskadeutredningens förslag har provytemetoden utbyggts
under åren 1957—1960. Under det sista året har de objektiva skördeuppskattningarna
haft den omfattning, som utredningen ansåg erforderlig
för skördeskadeberäkning. Den har därvid omfattat skördeuppskattning
av sju grödor (höstvete, höstråg, vårvete, korn, havre, potatis och slåttervall)
på ca 12 000 brukningsenheter. I fältarbetet har ca 600 personer deltagit,
i regel anställda av hushållningssällskapen men i vissa fall direkt av
statistiska centralbyrån. Nagra svårigheter att anskaffa erforderlig personal
har ej förelegat.
Under år 1960 har från jordbruksdepartementets sida framlagts ett förslag
till permanent skördeskadeskydd baserat på de objektiva skördeuppskattningarna.
Detta förslag förutsätter att uppskattningarna framdeles kommer
att få samma omfattning som under innevarande år men att de kompletteras
i vissa avseenden, bl. a. i fråga om bestämningen av skördens kvalitet.
Detta förslag har under året varit föremål för remissbehandling, varvid
vissa önskemål om kompletteringar och justeringar av de objektiva
skördeuppskattningarna blivit framförda. Enligt Kungl. Majrts beslut har
i dagarna tillsatts en särskild skördestatistisk kommitté med uppgift att förbereda
införandet under 1961 av ett skördeskadeskydd, varvid departementsförslaget
och remissvaren i tillämpliga delar kommer att ligga till
grund för arbetet.
Då sålunda frågan om de objektiva skördeuppskattningarnas utformning
under år 1961 kommer att bli föremål för granskning i särskild ordning, har
statistiska centralbyrån i föreliggande sammanhang inte ansett sig böra
genomföra någon närmare omprövning av det sätt på vilket arbetet f. n.
är upplagt. Till detta ställningstagande har också medverkat att undersökningarna
under år 1960 kunnat genomföras helt planmässigt, och detta trots
att arbetsförhållandena i stora delar av landet varit ovanligt besvärliga,
eftersom jordbrukarna pa grund av den rikliga nederbörden inte kunnat
genomföra skörden i normal ordning.
Med reservation för att ändringar kan komma att aktualiseras under den
fortsatta utredningsverksamheten beträffande skördeskadeskyddets utformning
föreslår statistiska centralbyrån att de objektiva skördeskadeuppskattningarna
under ar 1961 genomförs i samma omfattning och uppläggning
som 1960, dock med den ändringen att berörda grödor skall utökas till att
även inkludera blandsäden. Starka önskemål härom har framförts vid skilda
tillfällen (även i samband med remissbehandlingen av jordbruksdepartementets
förslag till permanent skördeskadeskydd). På vissa håll i landet
bär odlingen av blandsäd större omfattning än odlingen av korn och havre.
Ett medtagande av blandsäden skulle också eliminera vissa nu rådande
svårigheter i fråga om gränsdragningen mellan främst havre och blandsäd.
Kostnadsökningen för att även medtaga blandsäden har bedömts som måttlig
i förhållande till de fördelar som skulle stå att vinna.
Beträffande kostnadsberäkningen anför centralbyrån härefter följande.
Fältarbetet för huvudundersökningen (personal). Beräkningen av kostnaderna
grundar sig på tillgängliga uppgifter om tidsåtgång och reslängder
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
enligt inkomna arbetsprotokoll för 1960 års fältarbete. Under 1960 utgjorde
timersättningen 5:25 kr. inkl. avgift till ATP. Med hänsyn till den allmänna
löneutvecklingen bör timarvodet 1961 höjas med 4 procent förutom
pensionsavgiften, som för 1961 beräknas till 2,6 procent. Timersättningen
för 1961 blir då 5: 50 kr.
Kostnaden för fältarbetet utom arbetsledning m. m. beräknas uppgå till
129 kr. per uttagen brukningsenhet. Till denna kostnad kommer avgift för
sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Denna kostnadsberäkning avser de sju grödor, som skördeuppskattningen
hittills omfattat. För den planerade utökningen med blandsäd i hela
landet tillkommer ytterligare kostnad för fältarbetet. Genom att fältarbetet
i stor utsträckning kan utföras samtidigt med arbetet för övriga grödor
väntas kostnadsökningen bli jämförelsevis låg, nämligen 78 000 kr.
I fråga om ledarna för fältarbetet har beräknats en anställningstid av 9
månader och lön motsvarande jordbruksinstruktör (lönegrad 12). Härtill
kommer traktaments- och reseersättningar. Då ledarna beräknas kunna utföra
fältarbete vid ett mindre antal gårdar (i medeltal 15), avgår den kostnad,
som redan upptagits härför.
Specialundersökningar. Bestämningen av spill för spannmål samt bärgningsförluster,
tillväxt och återväxt på slåttervallar utföres genom de s. k.
specialundersökningarna. Genom planerade utvidgningar samt en underskattning
av kostnaderna för 1960 års specialundersökningar beräknas kostnaderna
härför bli högre 1961.
Central planering, ledning och bearbetning. I fråga om personalen vid
statistiska centralbyrån för central planering, ledning och bearbetning har
i huvudsak samma personalstyrka beräknats som 1960. Beträffande kontorsbiträden
har en ökning med 9 biträdesmånader ansetts erforderlig.
Vidare föreslås en höjning av byrådirektörstjänsten från lönegrad 24 till
lönegrad 26. Kostnadsökning uppstår vidare till följd av beslutade lönejusteringar.
Kostnaderna för uttagningen av urvalet, som göres med hjälp av RLF:s
jordbruksregister, beräknas bli av ungefär samma storlek som 1960. Detta
gäller även den maskinella bearbetningen på hålkorts- och datamaskiner.
Material o. d. Kostnaden för förbrukningsmaterial beräknas till ungefär
samma belopp som 1960. Behovet av nya mätinstrument och redskap antages
bli mindre än föregående år. Sålunda behövs sådan utrustning huvudsakligen
för att ersätta skadad äldre utrustning och för eventuellt ökad personal.
I samband med en fortsatt centralisering av tröskningen planerar
centralbyrån alt organisera ytterligare två tröskningsstationer förutom de
två som inrättats i år. Härför måste inköpas två tröskverk och två rensverk.
För samtliga tröskningsstationer behövs fläktanordning samt vissa byggnadsåtgärder.
För stationerna erfordras vidare tre vågar och två elektriska
motorer.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1961
Övriga kostnader. I fråga om övriga kostnader än förut nämnda beräknas
utgifterna för hyra av torkmagasin, vattenhaltsbestämning, telefon, porton,
skrivmaterial för fältpersonalen samt frakter av prov och i vissa områden
hyra av tröskverk bli ungefär lika som föregående år. En ny kostnadspost
har upptagits, som gäller sjuk- och olycksfallsförsäkring för personalen.
Den har beräknats till 1,14 procent av lönesumman. För hushållningssällskapens
medverkan tillkommer kostnader, som ansetts böra höjas något.
Tidigare beräknades kostnader endast för telefon, porton och skrivmaterial,
800 kr. per sällskap. Härtill bör läggas ersättning för skrivhjälp samt för
expeditionslokaler för ledaren. Kostnaden härför har beräknats till 2 000
kr. per sällskap.
Enligt föreliggande kostnadsberäkningar skulle för fältarbetet vid 1961
års objektiva skördeuppskattningar erfordras ett belopp av 2 675 000 kr.
För centralbyråns planering och ledning samt bearbetning av uppgiftsmaterialet
beträffande 1961 års skördeuppskattningar tillkommer ett be1°PP
252 000 kr. Däri har da inberäknats medel även för planering av
1962 ars skördeuppskattningar. Den totala kostnaden beräknas sålunda
till 2 927 000 kr. Detta innebär en ökning av anslagsbehovet jämfört med
innevarande budgetar med över 300 000 kr. Av kostnadsökningen kommer
150 000 ler. på specialundersökningarna, 78 000 kr. på utökningen av antalet
grödor genom medtagande av blandsäd, 52 000 kr. för ersättning åt
hushållningssällskapen för skrivhjälp och expeditionslokal för ledaren samt
ca 40 000 kr. på grund av höjda arvoden och löner. I likhet med föregående
år har det även under 1960/61 varit möjligt att göra besparingar i vissa
avseenden. Enligt approximativa beräkningar kommer dessa att under budgetåret
uppgå till ca 200 000 kr.
Departementschefen
Under det senaste årtiondet har jordbruket drabbats av kännbara skördeskador
alla ar utom aren 1953 och 1956. Den s. k. 4-procentregeln har
emellertid utlösts blott en gång under årtiondet, nämligen år 1955. Orsaken
härtill är att skadorna under övriga år haft en relativt lokal utbredning. I de
totala beräkningarna av skadornas återverkningar på skördeutfallet har
sämre skördar inom ett område uppvägts av bättre inom andra områden.
Trots att någon utlösning av 4-procentregeln ej skett har det allmänna vidtagit
särskilda åtgärder för att bistå de hårdast drabbade jordbrukarna.
Sålunda har under åren 1950, 1951, 1952, 1954, 1955, 1957 och 1959 beviljats
stödlån till ett sammanlagt belopp av cirka 180 miljoner kronor. Vidare
har odlare som drabbats av skador på 1960 års skörd lämnats möjlighet
att upptaga lån med statlig garanti intill totalt 25 miljoner kronor. Det
allmänna har därjämte utbetalat behovsprövade bidrag i anledning av 1953,
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1961
57
1954, 1955, 1957 och 1959 års skador med sammanlagt omkring 83 miljoner
kronor samt därutöver med 58 miljoner kronor år 1955 i ej behovsprövade
bidrag. I dagarna har riksdagen medgivit att 20 miljoner kronor får disponeras
för behovsprövade bidrag åt under den senaste sommaren och hösten
skördeskadedrabbade odlare. För fördelningen av kreditstödet och bidragen
har saknats permanenta bestämmelser och de varje år särskilt fastställda
reglerna har varit alltför schematiska.
Att jordbrukets behov av skydd mot skördeskador under senare år blivit
så framträdande torde inte sammanhänga enbart med otjänliga väderleksförhållanden
utan även bero på den ömtålighet för dessa, som den tekniska
utvecklingen inom jordbruket lett till. Å andra sidan erbjuds i det moderna
jordbruket åtskilliga möjligheter att vidtaga åtgärder, som kan motverka
uppkomsten av skördeskador. Mot denna bakgrund gav Kungl. Maj:t i oktober
1960 på mitt förslag lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
i uppdrag att — efter samråd med andra berörda forskningsinstitutioner
och myndigheter — upprätta en sammanfattande redogörelse rörande det
arbete som pågår inom landet för att finna vägar att förebygga eller minska
verkningarna av skördeskador orsakade av otjänlig väderlek samt avge förslag
till ytterligare åtgärder, som kan tänkas komma i fråga för att skapa
förutsättningar att motverka skador och som synes böra rekommenderas
enskilda odlare. Uppdraget beräknas vara slutfört under innevarande år och
ett ganska omfattande material i ämnet lär kunna förväntas. Problem, som
särskilt undersökts vid utredningsarbetet är sådana som sammanhänger
med dränering av mark för att möta alltför riklig nederbörd, bevattningsanordningar
för att motverka torkskador under nederbördsfattiga somrar,
torkning av gröda under regniga skördesäsonger, användning av skördemaskiner
på genom regn uppluckrade jordar, val av växtslag på jordar, som
är särskilt utsatta vid klimatiska variationer, samt förbättring av odlingsmaterialets
resistens mot klimatiska påfrestningar. I anslutning härtill kan
erinras om att vissa undersökningar av orsakerna till de i en del bygder
stora skördeskadorna sistlidna höst synes ha gett vid handen att den där
dominerande skadeorsaken varit bristande reglering av vattnet, såväl i marken
som i avloppsleder och större vattendrag. Spörsmål om vilka insatser
det allmänna bör göra för att vidmakthålla och förbättra avdikningsförhållandena
m.m. inom vissa områden där omfattande torrläggningsföretag
i egentlig bemärkelse tidigare genomförts är för närvarande under behandling
inom jordbruksdepartementet och vissa underlydande organ.
Av särskild betydelse i strävandena att motverka förluster genom skördeskador
torde vara att växtförädlingen i landet avsevärt förstärkes. Detta
har också varit ett av mina moliv för det förslag till nytt finansieringssystem
för stöd åt förädlingsverksamheten, beträffande vilket Kungl. Maj:t tidigare
denna dag beslutat avlåta särskild proposition till riksdagen.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1961
Spörsmålet om en fastare form för stöd till jordbrukare som drabbats
av skördeskador har länge varit uppmärksammat i vårt land. År 1953 tillkallade
dåvarande departementschefen särskilda sakkunniga för att utreda
frågan om ett system för permanent skördeskadeskydd. År 1957 framlade utredningen
sitt betänkande med förslag till ett i huvudsak försäkringsmässigt
utformat skördeskadeskydd. Utredningens förslag mötte hård kritik i
remissbehandlingen, varför jag ansåg en överarbetning av detsamma vara
nödvändig.
Våren 1960 utsändes på remiss en inom jordbruksdepartementet utarbetad
promemoria med förslag till system för permanent katastrofskydd
vid skördeskador. En fullständig redogörelse för promemorians innehåll
har lämnats i det föregående. Jag torde få hänvisa till sagda redogörelse
och de likaledes förut återgivna remissyttrandena när jag nu övergår till
att redovisa mina ståndpunktstaganden i ämnet.
I överensstämmelse med departementspromemorians förslag vill jag förorda
att — från och med skördeåret 1961 — kontant ersättning skall utgå till
jordbrukare, som drabbas av skördeskada av viss svårighetsgrad. Ersättningen
bör beräknas på objektiva grunder och svara mot skördeförlusten
efter avdrag för viss självrisk. Beräkningen av förlusten å skörden bör därvid
i princip göras genom en jämförelse mellan den s. k. normskörden, definierad
på sätt framgår av det följande, och den under året uppnådda skörden,
den s. k. aktuella skörden. Understiger denna normskörden anses skördeskada
föreligga.
Den nyss berörda normskörden erhålles med ledning av medeltal för en
längre årsserie av hektarskördar. Serierna skall kompletteras successivt
med de sist förflutna årens hektarskördar och detta kan föranleda justeringar
av talen för de normskördar som respektive år jämföres med de aktuella
skördarna. Med aktuella skördar menas de genom objektiv skördeuppskattning
uppmätta hektarskördarna för året. Då till grund för de hittillsvarande
normskördeberäkningarna till huvudsaklig del ligger skördedata,
som erhållits genom subjektiv skördeuppskattning, måste i vart fall
tills vidare vissa korrigeringar utföras så att en jämförelse mellan normskörd
och aktuell skörd kan ske från likartade utgångspunkter.
För flertalet grödor torde uppskattningen av den aktuella skörden böra
ske, med anlitande av den s. k. provytemetoden och inom ett stort antal skördeuppskattningsområden,
för närvarande cirka 400 samt med i regel mellan
300 och 1 100 brukningsenheter inom varje område i södra och mellersta Sverige
och med cirka 2 000 i Norrland. Antalet uppskattningsområden synes
böra jämkas i den utsträckning som befinnes lämpligt för att erhålla ett
tillfredsställande material beträffande den aktuella skörden. Med hänsyn
bland annat till angelägenheten att undvika en alltför tungrodd och kostsam
administration kan emellertid antalet områden inte utökas i någon av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
59
sevärd mån. Av samma skäl torde en kraftigare ökning av antalet brukningsenheter,
som skall bli föremål för objektiv skördeuppskattning, ej
heller kunna komma i fråga. I betraktande av önskemålen om förstärkning
av det statistiska beräkningsunderlaget bör dock en antalsökning övervägas.
Beträffande oljeväxter och sockerbetor bör i stället för sådan objektiv uppskattning
som nyss nämnts förefintlig statistik över inlevererade kvantiteter
av respektive grödor utnyttjas vid bestämmandet av såväl de aktuella skördarna
som normskördarna.
Det kontanta ersättningsbeloppet torde såsom redan antytts böra bestämmas
enbart med utgångspunkt från vederbörandes beräknade skördeförlust.
Beräkningen bör ske på grundval av en med hänsyn till brukningsenhetens
arealfördelning gjord kombination av grupper utav grödor som har i huvudsak
enahanda krav på odlingsbetingelser samt företer likartat utvecklingsförlopp
under vegetationsperioden. Förlustens storlek blir självfallet beroende
av vikterna för de olika grödgrupper, som ingår i kombinationen, eller
med andra ord av grödgruppernas respektive arealer. Därför bör vid fastställandet
av förlusten — vilken sålunda är en beräknad nettoförlust på
brukningsenhetens hela skörd — hektarsiffrorna för de för varje grödgrupp
och skördeuppskattningsområde bestämda normskördevärdena respektive
aktuella skördevärdena sammanvägas med brukningsenhetens arealer av de
olika grödgrupperna. Genom detta förfarande kommer förlust å en grödgrupp
att uppvägas av förekommande vinst å andra grödgrupper.
För att ersättning skall utgå bör den för brukningsenheten beräknade
totala nettoförlusten överstiga en för enheten avsedd självrisknivå.
Självrisken bör stå i direkt proportion till den normala skördevariationen.
Denna beräknas som ett för brukningsenheten gällande värde med ledning
av skördevariationerna för de enskilda grödgrupperna inom skördeuppskattningsområdet
samt av enhetens arealfördelning. Detta betyder att den som
odlar grödor med stor skördevariation också star stor självrisk och tvärtom.
För precisering av den enskilda brukningsenhetens självrisk erfordras en för
hela landet gällande, matematiskt bestämd avvägningsfaktor. Denna skall
ange förhållandet mellan det aktuella årets genomsnittliga skördevariation
för landet och den genomsnittliga självrisknivån, beräknad utifrån det årliga
medeltillskottet till skyddet.
De nu skisserade principerna för skadeberäkningarna är väsentligen
desamma som angavs i skördeskadeutredningens betänkande. I remissyttrandena
över departementspromemorian har dessa principer vunnit stor
anslutning. Det vill synas som om man på så gott som alla håll är medveten
om att ett på helt individuella grunder uppbyggt skördeskadeskydd
inte rimligen kan införas nu bland annat med hänsyn till de höga administrationskostnaderna.
Jag vill i sammanhanget tillfoga att ett sådant skördeskadeskydd
skulle kräva omfattande kontrollåtgärder för att utröna huruvida
den enskilde odlaren i skälig utsträckning sökt motverka uppkomsten
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
av skador på skörden och vidare om han gjort vad som stått i hans makt
för att bärga denna. När man tillämpar de av mig förordade principerna
för skadeberäkning blir kontrollåtgärder erforderliga i en betydligt mindre
omfattning. Eftersom ersättning beräknas med ledning av områdesvis konstaterade
skador föreligger inte samma möjlighet att spekulera i att erhålla
ersättning genom att underlåta att bärga grödor som är bärgningsbara.
Att vid ersättningsbeloppens uträknande hänsyn tages till den enskilda
brukningsenhetens arealfördelning och skaderisk anser jag däremot nödvändigt
för att skälig effektivitet i skyddet skall uppnås.
Enligt min mening bör samtliga jordbrukare med en åkerareal av minst
två hektar inrymmas i det här skisserade permanenta skyddet. Det synes
mig nämligen angeläget att skyddet omfattar hela det egentliga jordbruket
i vårt land.
I departementspromemorian föreslås beträffande självriskens storlek att
denna i genomsnitt för hela landet skall motsvara 165 kronor per hektar
eller cirka 19 procent av normskördens värde. I jämförelse med skördeskadeutredningens
förslag — vilket innebar en genomsnittlig självrisk av
11,5 procent, som dock förlusten måste överstiga med en fjärdedel för att
utbetalning av ersättning skulle äga rum — innebär promemorieförslaget
en betydande höjning av risknivån. Den i promemorian föreslagna högre
självrisken har motiverats med att skyddet i princip skall avse förluster
på grund av katastrofartade skador. Ett flertal av de remissinstanser som
yttrat sig över promemorian har ansett sistnämnda självrisk vara alltför
hög. Ingen har dock förordat, att den skall sänkas så långt som till den av
skördeskadeutredningen angivna nivån.
För egen del vill jag uttala, att självrisken inte bör vara så hög att
syftet med det permanenta skördeskadeskyddet går förlorat. Med hänsyn
till att det på senaste tid framkommit förbättrade möjligheter för bestämning
av de data som skall ligga till grund för utbetalningen av de kontanta
ersättningsbeloppen och då ytterligare förbättringar kan väntas under en
nära framtid anser jag, att den genomsnittliga självrisken nu kan sättas
lägre än vad i promemorian förordas. Å andra sidan vill jag framhålla att
en i förhållande till promemorieförslaget större sänkning av självrisken
leder till ökade krav på precision i skadeberäkningarna, vilket inte kan
åstadkommas utan betydligt stegrade administrationskostnader. Vidare
bör uppmärksammas att medelsbehovet för att finansiera ersättningarna
ökar avsevärt redan vid en relativt liten sänkning av självrisken.
Mot bakgrunden av det anförda föreslår jag, att det årliga statsbidraget
till skadeersättningar bestämmes till 10 miljoner kronor under förutsättning
att jordbrukarna av egna medel svarar för ett minst dubbelt så stort belopp.
Därigenom kommer den av mig senare berörda skördeskadefonden att varje
år tillföras lägst 30 miljoner kronor. Detta belopp beräknas motsvara medelsbehovet
vid en självrisk av i genomsnitt omkring 135 kronor per hektar
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
61
eller cirka 15,5 procent av normskördens värde. Därest jordbrukarna önskar
en minskning av den angivna självrisken kan detta ske genom att de tillskjuter
ett större belopp av egna medel.
Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att på förslag av statens jordbruksnämnd,
vilken i ärendet skall samråda med jordbrukets förhandlingsdelegation,
fastställa den genomsnittliga självrisknivån med beaktande av
om jordbrukarna för finansiering av ersättningskostnadema i skyddssystemet
skjuter till egna medel utöver dubbla statsbidraget till sådana kostnader.
Tills vidare kan dock inte enskilda grupper av jordbrukare medges att
genom individuella riskpremier sänka sin självrisk. Huruvida detta senare
kan tillåtas torde få bli beroende av erfarenheterna av skyddssystemets
funktion.
Det minsta totala ersättningsbeloppet till en odlare som drabbats av skördeskada
bör enligt min uppfattning vara 100 kronor. Det bör utgå när det
beräknade värdet av den ersättningsgilla skördeskadan överstiger självrisken
med minst 50 kronor. Huvuddelen av de över promemorian hörda remissinstanserna
har lämnat ett förslag till sådana regler utan erinran. I överensstämmelse
med departementspromemorians förslag bör ersättningsbelopp
alltid utbetalas i jämna hundratal kronor.
Med ikraftträdandet av det i det föregående förordade systemet för permanent
skördeskadeskydd är åtskilliga problem av statistisk och beräkningsteknisk
natur förknippade. Till dessa hör bland annat fastställandet
av områdesindelningen, detaljberäkningen av normskördar och skördevariationer,
spörsmål som hänger samman med kvalitets- och bärgningsskadornas
inverkan vid den objektiva skördeuppskattningen samt prissättningsförfarandet.
Nämnda problem samt detaljplaneringen av skördeskadeskyddets
administration är för närvarande under behandling av en expertkommitté*),
som tillkallades i början av november 1960. Så snart kommittén redovisat
sina åtgärder och förslag, är det min avsikt att taga ställning till desamma.
Enligt vad jag inhämtat beräknar kommittén att dess arbete skall fortskrida
i sådan takt att hinder inte möter att inom föreslagen tid sätta det nya
skyddssystemet i funktion. Vad gäller områdesindelningen har kommittén
redan föranstaltat om åtskilliga ändringar i densamma i förhållande till vad
som förelåg sistlidna höst. Jämkningar och finjusteringar av indelningen
skall dock vidtagas även i fortsättningen.
De frågor av statistisk och beräkningsteknisk natur som expertkommittén
nu bearbetar behöver enligt min åsikt följas kontinuerligt och en successiv
anpassning bör ske allteftersom erfarenheterna av skyddssystemet framkommer.
Självfallet torde en hel del brister föreligga i systemet under in
*)
I kommittén ingår överdirektören P. T. I. Ohlsson, tillika ordförande, docenten G. II.
Gesslein, docenten O. G. Gulbrandsen, byråchefen L. .t. F. Juréen, byråchefen K. H.
Medin, direktören E. Swedborg och direktören B. II. Åstrand.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1961
gångsskedet. Jag finner det angeläget betona att i åtskilliga avseenden torde
systemet närmast få anses vara av försökskaraktär. Endast efter vunna erfarenheter
torde ett mer fulländat system kunna skapas och en fortskridande
förbättring av dess tekniska konstruktion och säkerhetsgrad kunna komma
till stånd. Med hänsyn härtill föreslår jag att, så snart riksdagens beslut
föreligger om att ett permanent skördeskadeskydd skall införas från och
med skördeåret 1961, den nuvarande expertkommittén ersättes med en till
statistiska centralbyrån fast knuten skördestatistisk nämnd. Denna bör ha
sju ordinarie ledamöter med personliga suppleanter, vilka förordnas av
Kungl. Maj:t. Ordförande i nämnden bör vara chefen för statistiska centralbyrån.
Bland de spörsmål som nu innefattas i expertkommitténs och senare i
den skördestatistiska nämndens uppgifter vill jag beröra några, vilka är
av särskild betydelse för skördeskadeskyddets effektivitet.
Den i det föreslagna skyddssystemet ingående objektiva skördeuppskattningen
är såsom redan antytts i det föregående grundad på en speciell statistisk
metod för bedömning av skördarnas storlek, nämligen den s. k. provytemetoden.
Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har i
allmänhet hävdats att sagda metod ger en tämligen rättvisande bild av skördens
storlek. Likväl finner jag det angeläget att kommittén respektive
nämnden medverkar till att metoden fullkomnas och att dess användning
utvidgas av statistiska centralbyrån inom ramen för disponibla medel. Minst
lika angeläget är att kommittén snarast utarbetar tillfredsställande normer
för beräkning av spill- och bärgningsförluster samt för värdering av kvalitetsskador.
Hur betydelsefullt det är att lösa dessa problem framgår av
erfarenheterna av den försöksvisa tillämpningen av objektiv uppskattningsmetodik
vid bedömning av skördeskadornas omfattning de två senaste åren.
Den områdesindelning som fastställes bör i princip inte ändras under
ett skördeår. Vid lokalt koncentrerade totalskador på skörden kan det emellertid
uppkomma anledning att företaga ändringar i indelningen. Dessa
torde mestadels bli av tillfällig karaktär. Liksom många remissinstanser
vill jag betona att retroaktiva ändringar efter vegetationsperiodens slut eller
jämkningar under densamma kan införa subjektiva moment i skördeuppskattningarna,
varför sådana indelningsändringar endast bör företagas med
stor försiktighet och efter i förväg preciserade regler. Jag förutsätter, att
antalet här ifrågavarande jämkningsfall blir starkt begränsat. Någon efterhandsändring
på grund av hagelskador bör ej komma i fråga med hänsyn
till redan befintliga möjligheter till försäkring mot sådana skador. I direkt
anslutning till de principer jag här angivit bör emellertid framhävas såsom
viktigt att vederbörande organ skall kunna erhålla nödvändiga uppskattningssiffror
beträffande lokalt begränsade skördeskador.
Nämnas bör att vid den allmänna översyn av områdesindelningen, som
skett genom expertkommittén och statistiska centralbyrån och som fortsätter,
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
63
bygger indelningsändringarna bland annat på en kartläggning av odlingsinriktningen
med hjälp av lokal expertis och på strävan mot bättre anpassning
till de naturliga växtbetingelserna. I exempelvis Södermanlands län har
vid en sådan översyn samarbete skett mellan centralbyrån, hushållningssällskapet
och Riksförbundet Landsbygdens folk.
Det permanenta skördeskadeskyddet föreslår jag tills vidare skall gälla
för skador på spannmål, vallskörd, potatis, oljeväxter och sockerbetor. Några
remissinstanser har i sina yttranden över departementspromemorian anfört,
att ett flertal ganska betydande växtslag såsom köksväxter och andra
specialgrödor vid bifall till ett sådant förslag skulle falla utanför skyddet.
Även om jag delar uppfattningen, att en utbyggnad av skyddet att omfatta
jämväl sistnämnda växtslag är önskvärd, anser jag —- med hänsyn till den
bristfälliga skördestatistiken på specialgrödornas område och till de stora
kostnader, som en utvidgning av skördeuppskattningen till dylika grödor
samt köksväxter för närvarande skulle medföra -—- att möjligheter saknas
att nu infoga växtslagen i fråga inom skyddets ram. Så snart kommittén
eller den skördestatistiska nämnden framlagt förslag, varigenom de nuvarande
hindren för en sådan utvidgning av skördeskadeskyddet som nyss
nämnts på ett ändamålsenligt sätt undanröjes torde förslagen underställas
riksdagen.
Vid förskjutningar i odlingsinriktningen kan det tal, som uttrycker den
för landet genomsnittliga skördevariationen förändras. Det kan därvid bli
nödvändigt att företaga jämkningar av den i det föregående nämnda avvägningsfaktorn.
Även detta är ett problem som det bör ankomma på den
skördestatistiska nämnden att fortlöpande beakta.
Såsom framgår av det förut sagda skall ersättningarna enligt det permanenta
skyddssystemet utgå utan någon behovsprövning. Till komplettering
av systemet vill jag föreslå att behovsprövade bidrag skall kunna utbetalas
i sådana fall då så betydande skördeskador uppenbarligen föreligger att
skadeersättningar bort utgå, men detta ej skett på grund av systemets allmänna
konstruktion eller oförutsedda brister i detsamma.
De svårigheter, som uppkommer vid prövning av den enskildes skadesituation,
har tidigare anförts som huvudinvändning mot ett på helt individuella
grunder uppbyggt skördeskadeskydd. När jag nu likväl förordar
behovsprövade bidrag är det med utgångspunkt från att sträng restriktivitet
skall tillämpas vid bidragsgivningen och att det noggrannt prövas om
den sökande vidtagit alla åtgärder som på honom skäligen kan ankomma
för att motverka skadorna och att bärga skörden.
Det belopp som årligen skall stå till förfogande för behovsprövade bidrag
torde böra motsvara en procent av de utgående allmänna kontanta ersättningarna
för skördeskador, dock lägst 100 000 kronor. De för ändamålet
erforderliga medlen bör tagas ur den senare berörda skördeskadefonden.
Till det administrativa förfarandet vid sistnämnda bidragsgivning
04
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
återkommer jag i det följande. Redan i detta sammanhang vill jag dock nämna
att ansökan om behovsprövade bidrag i anledning av skador som förorsakats
av hagel enligt min mening i princip inte bör bifallas emedan möjligheter
till skydd mot dylika skador redan föreligger genom enskild försäkringsverksamhet.
Det bör samtidigt erinras om de möjligheter till stöd i katastrofsituationer
som föreligger för enskild person genom bidrag av medel
från nionde huvudtitelns reservationsanslag Bidrag vid förlust på grund av
naturkatastrof m. m. Den förefintliga behållningen å cirka 120 000 kronor
under den s. k. undsättningsfonden, vilken enligt principbeslut av 1952 års
riksdag (IX ht, p. 223; JoU 1, p. 190; rskr. 9) skall avvecklas, torde per den
30 juni 1961 böra omföras till sagda anslag. Dettas reservation kommer därefter
att uppgå till cirka 170 000 kronor.
I anslutning till det sist sagda vill jag erinra om mitt tidigare uttalande
att spörsmålet om kontantersättningar till trädgårdsodlare som lidit skördeskador
å sina fältmässiga odlingar bör prövas av den skördestatistiska
nämnden. Denna bör därvid samråda med trädgårdsnäringsutredningen.
Tills vidare kan dock bidrag alltjämt om särskilda skäl föreligger beviljas
av Kungl. Maj:t med anlitande av tillgångarna under anslaget Bidrag vid
förlust på grund av naturkatastrof m. in.
Erhållna skördeskadeersättningar och behovsprövade bidrag bör upptagas
som intäkt av jordbruksfastighet och utgöra beskattningsbar inkomst.
De bör vidare inräknas i jordbruksstödet genom att de i de undersökningar,
som ligger till grund för beräkning av inkomstlikställigheten, uppföras
på intäktssidan. Jag finner det naturligt att ersättningar och bidrag bör
betraktas som intäkt i båda de berörda hänseendena eftersom de är avsedda
att ersätta ett intäktsbortfall.
Kontanta ersättningar för inträffade skador anser jag böra finansieras
med medel ur eu särskild skördeskadefond. Av det normala årliga medelstillskottet
till fonden bör såsom redan antytts staten svara för en tredjedel
och jordbrukarna för återstående två tredjedelar. Sistnämnda andel bör
täckas genom ianspråktagande av interna regleringsmedel och jämförbara
medel på jordbrukets område. Dessa regleringsmedel härrör från avgifter,
uttagna med stöd av förordningar, vari stadgas att de enligt föreskrifter som
Kungl. Maj:t meddelar får användas till prisreglering på jordbrukets område
eller åtgärder i samband därmed. Användningen till skördeskadeersättningar
torde få anses stå i sådant samband med prisregleringen, att därest
riksdagen inte har något att erinra, någon ändring i ändamålsbestämmelserna
i ifrågavarande förordningar ej påkallas i förevarande sammanhang. Genom
ett sådant förfarande erlägger jordbrukarna en kollektiv avgift för att
delvis bestrida kostnaderna för det permanenta skördeskadeskyddet.
Vid uttagande av jordbrukarnas andel av kostnaderna för det nya skydds -
Kungl. Maj.ts proposition nr 9i dr 1961
Bo
systemet kommer enligt mitt förslag företrädesvis vegetabilieproduktionen
att beläggas med höjda interna regleringsavgifter eller jämförliga avgifter.
Då interna avgifter ej kan direkt uttagas beträffande oljeväxter och sockerbetor
bör i stället vissa belopp kunna tagas ur den för ifrågavarande odlingsgren
avsedda regleringskassan respektive regleringsfonden. Det bör
uppdragas åt statens jordbruksnämnd att efter överläggningar med jordbrukets
förhandlingsdelegation utarbeta detaljerade regler för hur — utifrån
angivna grunder — jordbrukarnas andel i skyddets kostnader skall
täckas. Reglerna skall underställas Kungl. Maj:t, som synes böra inhämta
riksdagens bemyndigande att dels vidtaga för ändamålet erforderliga jämkningar
av de interna avgifterna å förmald brödsäd, fabrikspotatis och invägd
mjölk samt av slaktdjursavgifterna, dels för samma ändamål disponera
tillgångar i regleringsfonden för socker och regleringskassan för oljeväxter.
— De åsyftade höjningarna av omförmälda regleringsavgifter m. m. bör
genomföras snarast efter det att riksdagen beslutat införa det permanenta
skyddet. Skulle det vid utbetalning av kontantersättningar befinnas nödvändigt
bör jordbruksnämnden kunna taga i anspråk andra för nämnden disponibla
avgiftsmedel på jordbrukets område för att förskottera den del av
jordbrukarnas årsandel av ersättningskostnaderna som ännu ej hunnit
flyta in.
Skördeskadefonden bör förvaltas av jordbruksnämnden. För fondförvaltningen
torde böra gälla de grunder som Kungl. Maj:t bestämmer efter
förslag av nämnden.
Outnyttjade årliga tillskott till skördeskadefonden bör kvarstå i densamma
för att kunna disponeras ett senare år. För skador vars reglering
inte täckes av de årliga tillskotten finner jag att staten bör garantera ersättning
med ett belopp upp till 75 miljoner kronor. Detta motsvarar vad
som återstår av det belopp som jordbruket fick utfästelse om av staten för
berörda ändamål vid 1956 års prisöverenskommelse. Skulle en skördekatastrof
av sådan omfattning inträffa att fonden inklusive nämnda garanti
inte täcker de ersättningsberättigade skadorna torde frågan om ersättning
böra prövas av statsmakterna i särskild ordning.
Om skördeskadefondens kapital skulle stiga över en ur säkerhetssynpunkt
tillfredsställande nivå bör övervägas att i relativt sett lika mån minska statsbidraget
och jordbrukarnas tillskott.
De synpunkter som vid departementspromemorians remissbehandling
framförts om att till förenämnda belopp av 75 miljoner kronor borde läggas
ränta å beloppet i fråga räknat från och med den 1 september 1956 kan jag
inte biträda.
Med hänsyn till det föreslagna sättet för finansiering av det permanenta
skördeskadcskyddet finner jag alt statens jordbruksnämnd bör vara huvud
5
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr9i
66
Kungi. Maj.ts proposition nr 94 dr 1961
myndighet för skyddets administration. Statistiska centralbyrån bör emellertid
ombesörja de objektiva skördeuppskattningarna, namn- och arealkontrollerna
samt ersättningsberäkningarna. Sistnämnda ämbetsverk har
nämligen redan härför lämpade tekniska resurser. Av samma skäl bör
centralbyrån vidare verkställa utskrift av utbetalningskorten, medan jordbruksnämnden
bör svara för själva utbetalningarna av ersättningarna.
Anmälan om skördeskada skall ställas till huvudmyndigheten och avfattas
på en för ändamålet iordningställd blankett. En lokal förhandsgranskning
av anmälningarna synes vara önskvärd. Sagda granskning bör utföras av
lantbruksnämndernas ortsombud. Spörsmålen om den tidrymd inom vilken
anmälan skall vara inkommen samt tidsschemat för dess behandling ävensom
övriga organisatoriska frågor i samband med beräkning och utbetalning
av kontantersättning är under detaljprövning av den skördestatistiska expertkommittén.
Jag vill i sammanhanget understryka önskvärdheten av att ersättning
utgår snarast möjligt efter skadans tillkomst och att beloppet är
jordbrukaren tillhanda i sådan tid att detsamma blir hänförligt till det beskattningsår
under vilket skördeskadan uppkommit. Om svårigheter skulle
uppkomma att tillgodose detta önskemål, bör kommittén överväga om inte
utbetalning kan ske av preliminära ersättningar. — Det torde ankomma
på Kungl. Maj:t att sedan expertkommittén avgivit sina förslag i detta och
övriga av kommittén behandlade ämnen meddela beslut i desamma, med
iakttagande bland annat av ramen för berörda anslag.
Ansökan av jordbrukare om behovsprövade bidrag, vilka ansökningar
enligt det föregående får förutsättas bli tämligen begränsade till antalet,
bör likaledes ställas till statens jordbruksnämnd. När kännedom föreligger om
de allmänna skördeskadeersättningarnas totala storlek, bör nämnden enligt
den förut angivna beräkningsgrunden avdela det för de behovsprövade
bidragen avsedda beloppet. Av detta bör till en början en mindre del, förslagsvis
tio procent, innehållas så att medel finnes till hands för ifrågakommande
besvärsärenden.
Bidragsansökningarna bör inlämnas till lantbruksnämndernas ortsombud,
vilka efter vederbörlig namn- och arealkontroll skall överlämna ansökningarna
till respektive lantbruksnämnd. Denna bör i sin tur med eget
yttrande vidarebefordra handlingarna i ärendet till statens jordbruksnämnd.
I samband med sitt bedömande av ansökningar om behovsprövade bidrag
bör enligt min mening lantbruksnämnderna inhämta utlåtande från vederbörande
hushållningssällskap rörande omfattningen av ifrågavarande skador.
De skadebesiktningar, som kan visa sig vara erforderliga i samband med
prövning av bidragsansökningarna, verkställes därigenom av den personal,
som utför den objektiva skördeuppskattningen.
I departementspromemorian har angivits att statistiska centralbyrån i
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
67
samband med tillkomsten av det permanenta skördeskadeskyddet behöver
eu personalförstärkning med en byrådirektör, en amanuens och ett kanslibiträde.
Frågan om fasta tjänster för dylika befattningshavare torde böra
underställas 1962 års riksdag. De personella resurserna är emellertid för
närvarande under uppbyggnad med anlitande av posten till diverse utgifter
under nionde huvudtitelns anslag Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område. Medel under samma post torde också böra tagas i anspråk för de
tillfälliga personalförstärkningar som kan bli erforderliga vid jordbruksnämnden
i samband med avgörandet av ansökningar om behovsprövade
bidrag till jordbrukare.
Hushållningssällskapens och lantbruksnämndernas åligganden i fråga
om skördeuppskattning respektive granskning av inkomna ersättningsanmälningar
och bidragsansökningar torde kunna fullgöras utan ytterligare
personalförstärkningar.
Kostnaderna för skördeskadeskyddets administration förordar jag skola
i sin helhet bestridas av statsmedel. I departementspromemorian har dessa
kostnader, i vilka ingår utgifterna för den objektiva skördeuppskattningen,
beräknats till cirka 2,3 miljoner kronor. Därvid har den del av skördeuppskattningen
som utöver allmänna behov är erforderlig för systemets funktionering
angetts draga en kostnad av 2 miljoner kronor. Återstående 300 000
kronor har hänförts till statistiska centralbyråns särskilda administrativa
utgifter vid genomsnittligen cirka 30 000 skadefall per år. Sistnämnda utgiftsbelopp
har i promemorian uppdelats på vissa angivna poster med
följande tal: namnkontroll 20 000 kronor, arealmätning av cirka 1 000 brukningsenheter
50 000 kronor, maskinella moment i ersättningsberäkningar
m. m. 20 000 kronor, årsanställd personal 60 000 kronor, maskinkostnader
för tekniska utredningar 20 000 kronor, kontorslokaler, kartmaterial, blanketter
m. m. 30 000 kronor, eller tillsammans 200 000 kronor per år. Dessutom
ingår i de beräknade administrationskostnaderna utgifter för engångsanskaffningar
av mätningsteknisk utrustning och kontorsinventarier under
de första åren med årligen 50 000 kronor och för vissa åtgärder av statistisk
och beräkningsteknisk natur med likaledes årligen 50 000 kronor.
Åtskilliga remissinstanser har framhållit, att det är svårt att bedöma hållbarheten
i departementspromemorians kalkyler i fråga om årskostnaderna
för skördeskadeskyddet, enär antalet skadefall kan variera avsevärt från
år till år och den slutliga utformningen av skyddets metodik ännu inte är
avgjord. Man håller dock för sannolikt att de beräknade beloppen skall
visa sig vara av ungefärligen rätt storleksordning.
Enligt min mening bör kostnaderna för såväl den objektiva skördeuppskattningen
som den centrala administrationen för skördeskadeskyddet
kunna rymmas inom det av statistiska centralbyrån för budgetåret 1961/62
äskade beloppet för skördeskadeuppskattning enligt provytemetod samt inom
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
de till jordbruksnämndens förfogande stående anslagsmedlen. Med utgångspunkt
härifrån föreslår jag, att till objektiv skördeuppskattning enligt
provytemetod och till skördeskadeskyddets centrala tekniska administration
skall anvisas 2,7 miljoner kronor för budgetåret 1961/62. Nyssnämnda
belopp bör jämte det förut föreslagna beloppet av 10 miljoner kronor
för statens bidrag till bestridande av kontantersättningar upptagas under
ett nytt reservationsanslag benämnt Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd. Den 30 juni 1961 kvarstående reservation å
det under anslaget Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område anvisade
beloppet för skördeuppskattningar enligt provytemetod bör överföras
till det nya anslaget att disponeras för ändamålet under nästa budgetår.
Skulle de under det nya anslaget sålunda tillgängliga medlen komma att
visa sig otillräckliga, torde även medel ur det belopp, som under prisregleringsanslaget
anvisats till diverse utgifter få användas.
\ issa år kan det bli nödvändigt att inom ett antal områden utvidga de
särskilda undersökningar som avser att klarlägga spill- och bärgningsförlusterna.
Sådan utvidgad undersökning torde ej behöva utföras varje år.
Utredningskostnaderna torde kunna täckas ur nyssnämnda belopp till diverse
utgifter under prisregleringsanslaget. Kungl. Maj:t torde äga besluta härom.
Därest riksdagen godkänner vad jag i det föregående anfört beträffande
t oi merna för det Iramtida skördeskadeskvddet — vilka former givetvis
behöver anpassas efter de erfarenheter som vinnes vid deras tillämpning_
synes landets odlare på lämpligaste vägar och på ett överskådligt sätt böra
informeras om skyddets utformning m. ni. genom statens jordbruksnämnd.
Jag utgår ifrån att även jordbrukets centrala organisationer kommer att bedriva
upplysningsverksamhet kring skördeskadeskyddet.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag.
alt Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
1) godkänna det framlagda förslaget till system för permanent
skördeskadeskydd, avsett alt tillämpas från och
med 1961 års skörd.
2) å riksstaten för budgetåret 1961/62 under nionde huvudtiteln
anvisa till Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd ett reservationsanslag av 12 700 000 kronor,
3) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de författningsändringar
och de i det föregående föreslagna dispositioner
av avgiftsmedel på jordbrukets område som erfordras för
att jordbrukarnas andel av kostnaderna för det permanenta
skördeskadeskyddet skall kunna täckas, samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1961
69
4) godkänna vad i det föregående föreslagits angående
överförande av medel till nionde huvudtitelns reservationsanslag
Bidrag vid förlust på grund av naturkatastrof.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan lämnar Hans Maj:t
Konungen bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Eklund