Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

1

Nr 80

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
redareavgift för sjöfolks pensionering, m. mgiven
Stockholms slott den 10 mars 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till lag om redareavgift för sjöfolks pensionering,

dels ock bifalla de förslag i övrigt om vilkas avlåtande till riksdagen före''
dragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås viss omläggning av den vid handelsflottans pensionsanstalt
bedrivna särskilda sjöfolkspensioneringen i syfte att anpassa
denna till den allmänna tilläggspensioneringen. Förslaget innebär att sjöfolkspensioneringen
i betydligt högre grad än hittills inriktas på manskap
som kvarstannar längre tid i yrket. Även utländska sjömän berättigas under
vissa förhållanden till sjömanspension. Nuvarande befälspensionering
inom pensionsanstalten föreslås skola upphöra. Pensionsbeloppen föreslås
väsentligt höjda för dem som enligt det nya systemet kan tillgodoräkna sig
lång seglationstid.

Beträffande finansieringen föreslås att de pensionsavgifter (hyresavgifter),
som för närvarande erlägges av de ombordanställda, slopas. Nuvarande
redareavgift ersättes enligt förslaget av en kollektivt beräknad sådan
avgift, utgående efter 2,8 procent av kontantlönen till svenska och utländska
sjömän i manskapsställning. För närmast följande budgetår utgår avgiften
övergångsvis efter 2,1 procent. Avgiftsskyldigheten föreslås reglerad
i särskild lag om redareavgift för sjöfolks pensionering, avsedd att ersätta
nu gällande lag i ämnet.

Det hittillsvarande statsbidraget (f. n. 1,6 milj. kronor) till pensioneringen
föreslås skola avvecklas.

Det nya pensionssystemet föreslås med vissa övergångsanordningar träda
i tillämpning den 1 juli 1961.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 80

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1961

För budgetåret 1961/62 hemställes om ett anslag å 940 000 kronor såsom
bidrag till pensioneringskostnaderna för pensionsanstalten. Av beloppet
avser 700 000 kronor kostnader för pensionering enligt det föreslagna
pensionssystemet och dessförinnan gällande pensionsbestämmelser. Återstående
del av beloppet, eller 240 000 kronor, avser avlösning av statens
förpliktelser enligt tidigare träffade avtal mellan pensionsanstalten och
Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne om pensionering av sällskapets
livbåtsmän.

Förslag

till

lag om redareavgift för sjöfolks pensionering

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Redare skall i den omfattning nedan sägs erlägga avgift (redareavgift)
för beredande av pension enligt grunder, som bestämmas av Konungen och
riksdagen, åt sjömän, vilka såsom manskap varit för utrikes fart påmönstrade
svenskt handelsfartyg.

Till manskapet skall vid tillämpningen av denna lag hänföras sjöman,
som antagits av redaren eller befälhavaren och icke tillhör fartygs- eller
maskinbefälet eller är radiotelegrafist eller ekonomiföreståndare.

Med handelsfartyg förstås fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller resandes
fortskaffande eller till annat ändamål, som äger gemenskap med
handelssjöfarten, såsom bogsering, isbrytning, bärgning eller dykning.

2 §•

Redareavgift erlägges för sjöman tillhörande manskapet och utgår med två
och åtta tiondels procent av sjömannens lön för tid, under vilken han varit
för utrikes fart påmönstrad svenskt handelsfartyg. Med lön förstås kontant
lön för ordinarie arbetstid utan annat tillägg än tjänsteårstillägg.

3 §•

Konungen äger förordna, att viss personalgrupp tillhörande manskapet
skall vid tillämpningen av denna lag likställas med fartygs- och maskinbefälet
samt radiotelegrafist och ekonomiföreståndare.

4 §■

Erforderliga föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961; dock skall redareavgift, som
erlägges för tiden den 1 juli 1961—den 30 juni 1962, beräknas efter två
och en tiondels procent av sjömannens lön.

Genom lagen upphäves lagen den 30 juni 1943 (nr 516) om avgifter för
sjöfolks pensionering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

3

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
10 februari 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om nya bestämmelser
rörande sjöfolks pensionering m. m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Sedan mitten av 1800-talet handhar handelsflottans pensionsanstalt särskild
pensionering av sjöfolk. Pensionssystemet består av en obligatorisk
och en frivillig del. Pensioneringen, vilken utformats så att den kompletterar
folkpensioneringen, regleras av dels lagen den 30 juni 1943 (nr 516) om
avgifter för sjöfolks pensionering dels reglementet den 4 februari 1944 (nr
42) för handelsflottans pensionsanstalt.

I samband med att 1959 års riksdag förelädes förslag till lag om försäkring
för allmän tilläggspension tillkallade jag, med stöd av Kungl. Maj:ts
den 9 januari 1959 givna bemyndigande, byråchefen i riksförsäkringsanstalten
P. G. Skogsberg att såsom utredningsman verkställa utredning rörande
handelsflottans pensionsanstalts ställning och verksamhet efter genomförande
av en allmän tilläggspensionering. Till experter åt utredningsmannen
förordnades ledamoten av riksdagens andra kammare, förbundssekreteraren
i Svenska sjöfolksförbundet G. Carlsson, direktörerna i Sveriges redareförening
D. Forssblad och N. Grenander samt direktören i Sveriges fartygsbefälsförening
N. H. Åkesson.

Utredningsmannen avlämnade den 18 januari 1960 betänkande (stencilerat)
med förslag i ämnet. Vid betänkandet var fogat särskilt yttrande av
Åkesson.

1 betänkandet föreslogs sådana ändringar i den av handelsflottans pensionsanstalt
bedrivna sjömanspensioneringen, som ansågs behövliga för
samordning därav med den allmänna tilläggspensioneringen. Förslaget innebar
emellertid även en i vissa avseenden genomgripande rationalisering
beträffande pensioneringens förmånssystem, finansiering och personella
lillämpning.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

Över utredningsmannens betänkande avgavs, efter remiss, yttranden av
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,
sjöfartsstyrelsen, försäkringsinspektionen, handelsflottans pensionsanstalt,
Sveriges redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Sveriges
fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska stewardsföreningen
och Svenska sjöfolksförbundet.

Vid remissbehandlingen kritiserades bl. a. principerna i det föreslagna
pensionsförmånssystemet och de ekonomiska beräkningarna rörande finansieringen.
De frågor, som härvid aktualiserades, visade sig kräva ytterligare
utredning (se prop. 1960: 92, SU 65 och Rskr. 192).

Utredningsmannens betänkande har därefter överarbetats inom handelsdepartementet.
Den verkställda översynen har redovisats i en särskild promemoria
(stencilerad).

Över promemorian har, efter förnyad remiss, yttranden avgivits av nyssberörda
myndigheter och organisationer.

Sedan ärendet därefter varit föremål för ytterligare överväganden inom
handelsdepartementet, anhåller jag nu att få upptaga detsamma till behandling.

II. Gällande bestämmelser om sjöfolks pensionering

Den obligatoriska pensioneringen

De närmare bestämmelserna om rätt till pension för sjöfolk återfinns i det
för handelsflottans pensionsanstalt utfärdade reglementet. Reglementet trädde
i kraft den 1 juli 1944 och är tillämpligt på sjömän, som icke pensionerats
dessförinnan.

Pensionsberättigad är enligt reglementet varje svensk sjöman, som varit
påmönstrad för utrikes fart å svenskt handelsfartyg och därvid erlagt särskild
pensionsavgift, s. k. hyresavgift. Pensionsåldern är för befäl 60 år och
tör manskap 55 år. Sjöman behandlas i pensionshänseende såsom befäl eller
manskap beroende på tjänsteställningen, då han före fyllda 55 år senast
tjänstgjorde i utrikes fart å svenskt handelsfartyg. Från denna regel äger i
särskilda fall pensionsanstalten besluta om undantag. Med befäl jämställes i
pensionshänseende radiotelegrafist och ekonomiföreståndare.

Befälspensionen är livsvarig. Manskapspensionen utgår temporärt intill
fyllda 67 år (folkpensionsåldern), om den temporära pensionen icke överstiger
1 750 kronor för år. I annat fall utgår den med visst belopp till 67 år
samt för tid därefter med ett 1 500 kronor lägre belopp under pensionstagarens
återstående levnad.

Pensionen utgöres av dels hvresavgiftspension, som grundas på och helt
bekostas av sjömannens egna, efter ingången av 1939 erlagda avgifter, och
dels tilläggspension, som bekostas av staten och redarna.

Berörda hyresavgifter fonderas, och varje sjöman får — under förutsättning
att avgift erlagts till anstalten för minst 36 månader — försäkringstekniskt
beräknad pension för sina avgifter. Sjöman, som seglat kortare tid

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1961

5

än 36 månader, förvärvar icke pensionsrätt, men äger vid uppnådd pensionsålder
återfå erlagda hyresavgifter, dock utan ränta.

Tilläggspensionens storlek är beroende av antalet hyresavgiftsmånader
utan hänsyn till om hyresavgifterna avser tid före eller efter 1939 års ingång.
För tilläggspension erfordras minst 36 hyresavgiftsmånader. Tilläggspension
till befäl utgör för år räknat 1 krona för varje hyresavgiftsmånad, dock
högst 200 kronor. För manskap gäller en särskild skala för beräkning av
tilläggspension med 1 050 kronor såsom högsta årspensionsbelopp från 55 år
under pensionstagarens återstående levnad. Till sjöman, som erlagt hyresavgifter
både såsom befäl och såsom manskap under sin aktivtid, utgår tilläggspension
med ett belopp, som i princip bestämmes på följande sätt. Först
uträknas en befälspension på grundval av det sammanlagda antal hyresavgiftsmånader,
varunder sjömannen varit befäl eller manskap, och därefter
uträknas en manskapspension på samma antal månader. Av de sålunda beräknade
pensionerna tillgodoföres sjömannen av befälspensionen så stor
del, som antalet befälsmånader utgör av hela antalet hyresavgiftsmånader,
och av manskapspensionen så stor del, som antalet manskapsmånader utgör
av hela antalet hyresavgiftsmånader.

Pension utbetalas kvartalsvis i efterskott.

Den frivilliga pensioneringen

I anstalten förekommer även en frivillig försäkring. Enligt bestämmelserna
för denna, vilka intagits i reglementet för handelsflottans pensionsanstalt,
kan sjöman inbetala frivilliga avgifter till belopp av högst 200 kronor
för år under vilket han någon tid deltagit i utrikes eller inrikes fart å
svenskt handelsfartyg. På frivilliga avgifter grundad pension kan uttagas
tidigast från fyllda 55 år och senast från 67 år. Inbetalade avgifter tillföres
en särskild fond och pensionens storlek bestäms enligt försäkringstekniska
grunder. Den frivilliga pensionsförsäkringen har hitintills utnyttjats i mycket
ringa omfattning.

Särskild pensionering av livbåtsmän

Till den frivilliga försäkringen har — efter särskilt beslut av statsmakterna
(prop. 1946: 1, XII ht, p. 17) — anslutits en särskild pensionsförsäkring
för livbåtsmän hos Sjöräddningssällskapet enligt ett mellan pensionsanstalten
och sällskapet den 17 april 1947 träffat avtal jämte tilläggsavtal
av den 19 augusti 1955.

Enligt för närvarande gällande avtals lydelse grundas pensioneringen på
dels årsavgifter, motsvarande 10 procent av livbåtsmans lön under anställningstiden,
dels bidrag av allmänna medel, motsvarande 5 procent av lönen
för varje kalenderår, som vederbörande varit ansluten till pensioneringen
och årsavgift för honom inbetalats av sällskapet. Därjämte har vissa retroaktivavgifter
för livbåtsmän, anmälda till delaktighet i pensioneringen vid
avtalets ingående, tillskjutits från sällskapet. Av angivna årsavgifter om 10
procent betalar sällskapet och livbåtsmännen vardera 5 procent.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

Förekommande avgifter tillföres fonden för frivillig försäkring. Så sker
inte med bidragen av allmänna medel, som i stället belastar fonden för tillläggspensionering
samtidigt med förmånsutbetalningen.

Livbåtsman är tillförsäkrad livsvarig ålderspension från 60 års ålder eller
från den högre ålder, han önskar uttaga pensionen. Avlider livbåtsman innan
pension börjat utgå, återbetalas till dödsboet erlagda årsavgifter och retroaktivavgifter,
ävensom beräknade årsbidrag av allmänna medel, allt utan
ränta. Har pension börjat utgå när dödsfallet inträffar, minskas återbetalningen
med 1/60 för varje månad, för vilken pension uppburits. Sedan pension
erhållits under fem år, sker ingen återbetalning. Ålderspensionens storlek
bestäms enligt samma försäkringstekniska grunder, som gäller för den
frivilliga pensionsförsäkringen. Pensionsresultaten blir dock inte helt överensstämmande
beroende på att i försäkringen för livbåtsmän ingår rätt till
återbetalning, under det att den frivilliga försäkringen avser ålderspension
utan återbetalning.

Pensionsförsäkringen av livbåtsmän omfattar ett 30-tal nu anställda, pensionerade
eller förtidsavgångna.

Finansieringen av den obligatoriska pensioneringen

Den nu gällande obligatoriska pensioneringen i handelsflottans pensionsanstalt
är grundad på lagen den 30 juni 1943 (nr 516) om avgifter för sjöfolks
pensionering, som trädde i kraft den 1 juli 1944. Enligt lagen om avgifter
för sjöfolks pensionering skall för beredande av pension åt svenska
sjömän, som varit för utrikes fart mönstrade å svenskt handelsfartyg, förutom
bidrag av allmänna medel, utgå särskilda avgifter från sjömännen
(hyresavgifter) och från redarna (redareavgifter).

Hyresavgift utgår för befälhavare, styrman, maskinist och radiotelegrafist
med 1 procent och för annan sjöman med 6 procent av hyran för tid, varunder
sjömannen varit mönstrad som nyss sagts. Jämlikt kungörelse den 30
juni 1944 (nr 480) skall vid tillämpningen av lagen om avgifter för sjöfolks
pensionering steward likställas med befälhavare, styrman, maskinist och
radiotelegrafist. Hyresavgift erlägges av befäl och därmed jämställd personal
intill det år, då vederbörande fyller 60 år, och av annan sjöman intill det
år, då han fyller 55 år.

Redareavgift utgår för annan sjöman än befäl och därmed jämställd personal.
Den utgör 3,5 procent av den hyra, varå hyresavgift beräknas.

Statsbidraget utgår sedan budgetåret 1953/54 med 1,6 milj. kronor för år.

För närvarande är verksamheten vid handelsflottans pensionsanstalt finansiellt
uppdelad på två helt skilda system, nämligen ett som närmast bygger
på premiereservteknik och ett avsett att innebära direkt medelsförbrukning.
Det förstnämnda systemets inkomster utgöres av sjömännens hyresavgifter
och avkastningen av den fond, vartill dessa föres, hyresavgiftsfonden.
Beräkningen av de härifrån bekostade pensionerna sker, med vissa icke
oväsentliga undantag, premiereservtekniskt. Det andra systemets inkomster
utgöres av statsbidraget, redareavgifterna och avkastningen av den fond,

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

som uppkommit genom att utgifterna i systemet varit mindre än inkomsterna.
Härifrån bestrides kostnaderna för tilläggspensioner åt sjömän, som seglat
minst 36 månader och — i viss mindre omfattning — för sådana pensioner,
som utgår enligt äldre bestämmelser. Pensionens storlek är härvid
beroende endast av seglationstidens längd.

Pensionsanstaltens inkomster och utgifter för den nuvarande hyresavgifts-
och tilläggspensioneringen den 1 juli 1959 — den tidpunkt utredningsmannen
utgått ifrån — belyses av följande siffror i runda tal. I avgifter och
bidrag inflöt årligen 8,1 milj. kronor, varav för tilläggspensionering 3,7
milj. kronor (1,6 milj. i statsbidrag och 2,1 milj. i redareavgifter) samt för
hyresavgiftspensionering 4,4 milj. kronor. På ett sammanlagt fondkapital
om 88 milj. kronor, varav 61 milj. belöpte å hyresavgiftsfonden och 27 milj.
å tilläggspensionsfonden, erhölls en årlig ränteavkastning om 3,3 milj. kronor.
De sammanlagda inkomsterna var således 11,4 milj. kronor. Enär utbetalningarna
uppgick till inemot 3 milj. kronor, var skillnaden mellan inkomster
och utgifter följaktligen 8,4 milj. kronor per år. Under budgetåret
1959/60 har fondbehållningen ökat till 97 milj. kronor. Ränteavkastningen
har under samma budgetår stigit till 3 750 000 kronor för år.

Administrationen

Enligt instruktion den 15 juni 1944 (nr 320) för handelsflottans pensionsanstalt
handhaves ifrågavarande sjöfolks pensionering och därmed förenad
verksamhet av pensionsanstalten. Anstalten förvaltas av en direktion med
säte i Stockholm. Direktionen består av pensionsanstaltens direktör samt ytterligare
fyra av Kungl. Maj :t för högst tre år i sänder utsedda ledamöter.

Medelsförvaltning

Enligt föreskrifter i instruktionen äger anstalten för pensionerings- och
understödsändamål förfoga över, förutom statsbidrag och tillgängliga fonder,
inflytande hyresavgifter och redareavgifter. Avgifterna skall, i den mån
de icke erfordras för att täcka utgående pensioner, för placering och förräntning
överlämnas till statskontoret. Av föreskrifterna i övrigt må nämnas att
minst vart femte år utredning skall verkställas, huruvida de för pensionsanstalten
gällande pensioneringsföreskrifterna kan anses svara mot de tillgångar
och inkomster, över vilka anstalten för framtiden kan beräknas förfoga.

Avgiftsuppbörd

Administrativa bestämmelser om avgiftsuppbörd för sjöfolks pensionering
m. m. återfinns i kungörelsen den 9 juni 1939 (nr 306) angående sjömanshusen
i riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m.

Vid beräkning av hyresavgift skall såsom hyra anses kontanta avlöningsförmåner
med undantag av ersättning för kosthåll, övertidsersättning och
krigsriskersättning. Hyresavgift skall av befälhavaren innehållas genom avdrag
för varje kalendermånad å sjömannens lön. Redaren skall för varje

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

kalendermånad till handelsflottans pensionsanstalt redovisa samtliga för
månaden innehållna hyresavgifter ävensom å samma månad belöpande redareavgifter.
Avgiftsbeloppen skall insättas å pensionsanstaltens postgirokonto,
och samtidigt skall avgiftsbesked enligt särskilt formulär insändas
till anstalten.

Vid sjömans avmönstring skall mönstringsförrättaren — inom riket soin
regel sjömanshusombudsman och utom riket vederbörande konsul — bl. a.
kontrollera hyresavgiftens beräkning samt tillse, att beloppet införes i
mönstringsliggare och sjömansrulla. Sjömanshusombudsman skall varje
månad till handelsflottans pensionsanstalt lämna uppgift för nästföregående
månad beträffande sjömansrullor för utrikesfart, som utfärdats inom sjömanshusdistriktet,
samt sådana till sjömanshuset avlämnade rullor för utrikes
fart, vilka upphört att gälla. Det må nämnas, att utom riket utfärdad
rulla av vederbörande konsul skall översändas till sjöfartsstyrelsen för att
genom dess försorg tillställas sjömanshuset i fartygets hemort.

Vidare må nämnas, att sjömanshusen fungerar såsom organ för registrering
av de uppgifter angående pensionssökandes identitet, tjänstetid och
erlagda hyresavgifter, som handelsflottans pensionsanstalt behöver för sin
behandling av ansökan om pension eller avgiftsåterbetalning. Ifrågavarande
uppgifter hämtas ur de register över sjömän, som sjömanshusen har för
sin mönstringsverksamhet m. m. och som är upprättade på grundval av
i första hand mönstringsförrättarnas inom och utom riket lämnade uppgifter
angående på- och avmönstringar på olika fartyg.

Anmärkas må slutligen, att fjolårets riksdag behandlat ett i proposition
framlagt förslag angående nya bestämmelser om registrering och mönstring
av sjömän (prop. 124; andra lagutskottets uti. nr 43; Rskr. 340). De nya
bestämmelserna är avsedda att utfärdas inom den närmaste tiden och träda
i kraft den 1 juli 1961.

III. Den allmänna pensionslagstiftningen

Lagen om folkpensionering m. m.

Jämlikt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering och lagen
den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner m. m. har i princip en
var rätt till en för alla lika stor, från 67 år utgående allmän ålderspension
jämte vissa tillägg härå. Sammanlagda utgör dessa förmåner för närvarande
2 800 kronor för ensamstående och 2 215 kronor för en var av två pensionsberättigade
makar. Därjämte kan efter inkomstprövning utgå kommunalt
bostadstillägg. Utom allmän ålderspension förekommer inom folkpensioneringens
ram andra slag av pensionsförmåner, av vilka här må nämnas
invalidpensionen för personer med nedsatt arbetsförmåga, utgående med
högst samma belopp som ålderspensionen.

Enligt beslut av 1958 års riksdag skall folkpensioneringens ålderspension

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

höjas så att den år 1968 uppgår till 3 600 kronor för ensamstående och
5 400 kronor för två pensionsberättigade makar, räknat i 1957 års penningvärde.
Till frågan i vilken takt höjningarna skall ske har slutgiltig ställning
icke tagits.

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension

Ovan nämnda folkpensionsförmåner avses skola tillkomma alla, oberoende
av tidigare inkomstförhållanden. Enligt den av 1959 års vårriksdag
antagna lagen den 28 maj 1959 om försäkring för allmän tilläggspension
(nr 291) skall åt förvärvsarbetande även beredas pensionsförmåner avvägda
efter arbetsinkomsten under den aktiva tiden.

Rätt till tilläggspension skall kunna förvärvas av svensk medborgare och
av här mantalsskriven utlänning. Tilläggspensionen grundas på arbetsinkomst,
som förvärvas i åldern 16—65 år, i vad den årliga arbetsinkomsten
ligger mellan 4 000 (basbeloppet) och 30 000 kronor i 1957 års penningvärde.
Den pensionsgrundande inkomsten beräknas på grundval av taxeringen
till statlig inkomstskatt. Pensionsbestämningen sker medelst pensionspoängberäkning
för varje inkomstår med utgångspunkt från det förenämnda basbeloppet.
Pensionspoängen för visst år utgöres av den pensionsgrundande
inkomsten för året delad med basbeloppet vid årets ingång. I likhet med
folkpensionen skall tilläggspensionen vara värdebeständig. Även de ovan
nämnda inkomstgränserna skall följa prisnivåns ändringar.

Rätt till ålderspension föreligger från och med den månad, varunder den
iörsäkrade fyller 67 år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräknats
honom för minst tre eller, i fråga om utlänning, minst tio år. Ålderspension
som börjar utgå vid 67 års ålder utgör för år räknat 60 procent av
produkten av basbeloppet för den månad, som pensionen avser, och medeltalet
av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade. Om pensionspoäng
tillgodoräknats honom för mer än 15 år, skall medeltalet beräknas
på de 15 högsta poängtalen. För full ålderspension fordras i inledningsskedet
20 poängår, vilket krav successivt höjs till 30 år. Om antalet
poängår inte uppgår till det för full pension erforderliga antalet, reduceras
pensionen i förhållande till poängårsbristen. Jämte folkpensionen kommer
full ålderspension från tilläggspensioneringen att i stort sett motsvara två
tredjedelar av arbetsinkomsten. Tilläggspensioneringens ålderspension kan
uttagas från lägre ålder än 67 år, dock tidigast från 63 års ålder, varvid
pensionen minskas på visst sätt. Den som väntar med att ta ut pension till
efter 67 år får å andra sidan en viss höjning av pensionen. Förtidspension
utgår till den, som åtnjuter invalidförmån från folkpensioneringen. Vid förlust
av arbetsförmågan utgår hel förtidspension med samma belopp som vederbörande
skulle erhålla i ålderspension från 67 års ålder. Vid höggradig
nedsättning av arbetsförmågan utgår 60 procent av hel förtidspension. Tillläggspensioneringen
innefattar därjämte rätt till änkepension och barnpension
enligt särskilda grunder.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Beträffande utlänningar gäller, som framgår av vad nyss sagts, särskilda
bestämmelser om rätt till pension. Utlänning, som är mantalsskriven i Sverige,
blir sålunda berättigad till ålderspension under förutsättning, att pensionspoäng
tillgodoräknats honom för minst tio år. Vidare gäller för pensionsberättigad,
som ej är svensk medborgare, att pensionen för tid, varunder
han ej är bosatt i riket, utgår med hälften av det belopp, som tillkom
honom såsom i riket bosatt vid den tidpunkt, då rätt till pension inträdde.
Därjämte möjliggör tilläggspensioneringen utbetalning i dylika fall av det
mot den reducerade pensionen svarande kapitalvärdet.

Med avseende å tilläggspensioneringens finansiering gäller bl. a. följande.

Arbetsgivare skall för varje år erlägga avgift till försäkringen å vad han
under året till arbetstagare hos honom utgivit i kontantlön eller naturaförmåner.
Avgiften utgår efter den för året gällande procentsatsen och beräknas
å lön inom gränserna för vad som är pensionsgrundande, således 4 000
kronor respektive 30 000 kronor räknat i 1957 års penningvärde. Avgifter utgår
för såväl svenskar som utlänningar oavsett om vederbörande är mantalsskriven
här eller ej.

Jämlikt lag den 28 maj 1959 (nr 292) angående procentsatsen för avgiftsuttaget
under åren 1960—1964 enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension
skall procentsatsen utgöra för år 1960 tre, år 1961 fyra, år
1962 fem, år 1963 sex och år 1964 sju. För sjöfarten har på grund av det
relativt stora antalet utlänningar inom denna näringsgren, förutsatts vissa
undantagsregler. Enligt förordning den 18 december 1959 (nr 555) angående
redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension
m. in. skall den normala uttagsprocenten i vad den skall tillämpas på
arbetstagare, som avses i 1 § första stycket förordningen den 16 maj 1958
(nr 295) om sjömansskatt, nedsättas på visst sätt. Syftet är att det fortlöpande
avgiftsuttaget för rederinäringen beloppsmässigt skall komma att i
stort sett överensstämma med vad som skulle ha uttagits, därest avgifter
hade utgått endast å de svenska sjömännens löner efter normal uttagsprocent.

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension trädde i kraft den 1 januari
1960, från vilket år avgiftsbetalningen började. Tilläggspensioner
börjar utges 1963.

Allmänna tilläggspensioneringens administration

Beräkningen av pensionsgrundande inkomst skall utföras av den lokala
skattemyndighet (för Stockholm överståthållarämbetet), inom vars tjänstgöringsområde
den försäkrade taxerats till statlig inkomstskatt eller skulle
ha taxerats till sådan skatt, därest han icke haft att erlägga sjömansskatt
Beräkningen sker med ledning av den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt
eller, såvitt gäller inkomst för vilken den försäkrade haft att
erlägga sjömansskatt, med ledning av redares kontrolluppgift enligt 37 § 1
mom. åttonde punkten taxeringsförordningen.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

Registrering av pensionsgrundande inkomst samt uträkning och registrering
av pensionspoäng skall ske hos de allmänna centralsjukkassorna.

Debitering och uppbörd av arbetsgivarnas avgifter till allmänna tilläggspensioneringen
samordnas med debiteringen och uppbörden av arbetsgivarnas
avgifter för obligatorisk yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsanstalten
samt deras bidrag till sjukförsäkringen och moderskapshjälpen. Arbetsgivarna
skall årligen lämna särskilda uppgifter för fastställande av underlaget
för avgiftsberäkningen. Riksförsäkringsanstalten beräknar avgifterna.
Uppbörden sker i regel genom riksförsäkringsanstalten, om summan av
avgifterna och bidragen överstiger 1 000 kronor, och eljest i samband med
de allmänna skatterna.

IV. Förslag till omläggning av sjömanspensioneringen
Utredningsmannens betänkande

Behovet av nya bestämmelser

Utredningsmannen erinrar inledningsvis om att efter tillkomsten av den
allmänna tilläggspensioneringen det knappast kan råda tvekan om att den
i handelsflottans pensionsanstalt bedrivna ålderspensioneringen i fortsättningen
ej bör avse tid efter 67 års ålder annat än övergångsvis. Utredningsmannen
framhåller vidare, att förmånssystemet i den särskilda sjömanspensioneringen
nu generellt bör utformas så, att dubbelpensionering i möjligaste
mån undvikes.

Med hänsyn till den allmänna pensioneringens konstruktion och omfattning
finner utredningsmannen ej anledning föreligga att utbygga den särskilda
pensioneringens förmånssystem till att avse andra slag av förmåner
än ålderspension. Inom pensionsanstaltens verksamhetsområde föreligger
emellertid enligt utredningsmannen en rad problem, som inte har direkt
samband med frågan om sjömanspensioneringens anpassning till den allmänna
tilläggspensioneringen, men som torde böra lösas i rationaliseringssyfte
för att skapa de nödvändiga förutsättningarna för den önskade anpassningen.
Problemet berör så betydelsefulla sidor av den särskilda pensioneringen
som personell tillämpning, förmånssystem och finansiering. Utredningsmannen
påpekar sålunda, att han redan i sin förberedande undersökning
kunnat konstatera, att den för verksamhet av här ifrågavarande slag
erforderliga balansen mellan intäkter och pensionsutgifter inte vore helt tillfredsställande.
En sådan jämvikt kunde åvägabringas endast genom revision
av antingen finansplan eller förmånssystem eller av bådadera. Vad
särskilt förmånssystemet beträffar är detta i sig självt — alldeles oavsett
samordningen med den allmänna pensioneringen och den föreliggande
disproportionen mellan förmåner och intäkter — i behov av en översyn.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Pensioneringens allmänna inriktning

Beträffande pensioneringens allmänna inriktning anser utredningsmannen,
som inledningsvis framgått, att pensioneringen i fortsättningen såsom
hittills endast bör omfatta ålderspension. Enligt utredningsmannens förslag
utvidgas pensioneringen till att avse förutom svenska även, under vissa förutsättningar,
utländska sjömän i utrikes fart. Då pensioneringen för befälet
är ordnad på ett till synes i det hela tillfredsställande sätt i privat regi
och befälsförmånerna från handelsflottans pensionsanstalt omfattar förhållandevis
ringa belopp, finner utredningsmannen av bl. a. administrativa
skäl, att befälspensioneringen i anstalten, i vad den grundas på hyresavgifter
under befälstid, bör avvecklas. Den inom handelsflottans pensionsanstalt
bedrivna pensioneringen bör således enbart omfatta manskapspensionering.
I stort innebär utredningsmannens förslag, att pensioneringen
inriktas på att tillgodose de sjömän, som under mera avsevärd tid haft
ombordanställning såsom manskap. Enligt de föreslagna bestämmelserna
erfordras för rätt till manskapspension att sjömannen fullgjort mer än 36
månader i utrikes fart. Utländsk sjöman blir pensionsberättigad på de för
svenska sjömän föreslagna villkoren, därest han varit mantalsskriven i Sverige
senast från och med det år han fyllt 50 år.

Förmånssystemet

Pensioneringen enligt utredningsmannens förslag grundas, liksom hittills,
på — förutom statsbidrag och tillgängliga fondmedel — avgifter från
sjömännen själva och redarna.

Sjöman föreslås bli berättigad erhålla manskapspension från 55 års ålder,
om hans manskapstid i utrikes fart uppgår till minst 120 månader. Om
manskapsliden omtattar minst 48 månader men ej 120 månader, utgår pension
från 60 år, dock att — om brist i erforderlig tjänstetid vid uppnådda
55 år föreligger men denna brist kompenseras genom fortsatt tjänstgöring —
pension föreslås utgå så snart tjänstgöring fullgjorts i den omfattning som
erfordras för pension vid 55 år. Den som fullgjort mindre än 36 sjömånader
skall enligt förslaget icke erhålla någon pension eller annan förmån. För
ernående av samordning med den allmänna pensioneringen föreslås att de
nya pensionerna från anstalten utgår längst till 67 års ålder. Uppgår manskapstiden
till mer än 36 men ej till 48 månader, utbetalas i stället för pension
ett engångsbelopp vid fyllda 60 år. Pensionsnivån för sjöfolk med
lång tjänstetid — 360 månader och däromkring — föreslås ungefär fördubblad.
Pensionen skall i princip betraktas som en funktion av kontant
lön och pensionsgivande tjänstetid. Nuvarande uppdelning i hyresavgiftspension
och tilläggspension skall upphöra.

Intjänandet av pensionen skall ske under de första 36 månadernas seglationstid
med 0 procent av kontantlönen, därefter och till 120 månaders
seglationstid med 1,6 procent av kontantlönen samt för tiden därefter med
3,2 procent av nämnda lön. Vid ett månadslönebelopp om 800 kronor erhålls
därvid en ålderspension, som uppgår till 1 075 kronor vid 120 måna -

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1961

13

ders tjänstetid och till 7 219 kronor vid 360 månaders tjänstetid. Någon
automatisk justering i syfte att bevara pensionsrättens realvärde föreslås
icke; däremot bör, om pensionens realvärde sjunker mera avsevärt, en
uppräkning inom ramen för tillgängliga resurser kunna äga rum. Den som
har mindre än 48 seglationsmånader skall utbekomma sin pensionsrätt i
form av dess kapitaliserade värde. Erhåller sjöman samtidigt med manskapspension
likartad förmån på grund av gällande socialförsäkring, t. ex.
förtidspension från den allmänna tilläggspensioneringen eller yrkesskadelivränta,
skall manskapspensionen minskas i den mån de sammanlagda
förmånerna från handelsflottans pensionsanstalt och socialförsäkringen
överstiger den maximala manskapspensionen.

Med det föreslagna systemet för beräkning av manskapspension skulle
sjömännen i befälsställning komma att i genomsnitt utfå manskapspensioner,
som inte fullt ut motsvarade avgiftsinsatserna under deras manskapstid.
I syfte att kompensera befälet härför och som ersättning för hittillsvarande
tilläggspension, som enligt förslaget bortfaller, föreslås en begränsad
pensionsrätt i anstalten för fullgjord befälstid att gälla tills vidare.
Ifrågavarande pensionsrätt avser temporär pension mellan 60 och 67 år
till ett högsta årspensionsbelopp om tillhopa 600 kronor.

De nya bestämmelserna avsågs skola träda i kraft den 1 juli 1960. Sjömän,
som slutat segla före den 1 juli 1960, skulle ej beröras av de nya bestämmelserna.
För sjömän, som påbörjade första tjänstgöring efter den
30 juni nämnda år, skulle pensionsrätten komma att helt normeras av de
nya bestämmelserna. Sjömän, som seglat både före och efter halvårsskiftet,
skulle erhålla förmåner beräknade enligt de gamla bestämmelserna för
tjänstetid före angivna 1 juli jämte förmåner enligt de nya bestämmelserna
för tiden från ikraftträdandet. I regel transformerades härvid den enligt
de gamla bestämmelserna uträknade förmånen till pension avseende tid
före uppnådda 67 år.

Finansieringen

Som nyss nämnts grundas den av utredningsmannen föreslagna pensioneringen
på — förutom statsbidrag och tillgängliga fondmedel — avgifter
från sjömännen själva och redarna.

I sitt betänkande uppehåller sig utredningsmannen vid den kraftiga fondbildning,
som ägt rum inom det nu gällande pensionssystemet, samt anledningen
härtill.

Beträffande hyresavgiftsfonden påpekas att korttidsseglare eller sådana
som icke kommer upp till 36 seglationsmånader vid pensionsålderns inträde
endast återbekommer inbetalda avgifter ulan ränta. Icke obetydliga belopp
tillföres därjämte fonden genom att nämnda sjömän avlider utan att ha återfått
avgifterna. Beträffande åter tilläggspensioneringsfonden anmärker utredningsmannen,
att till handelsflottans pensionsanstalt inkomna redareavgifter
för manskapspensioneringen ökat väsentligt mer än vad man tidigare
räknat med.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Utredningsmannen anlägger härefter vissa grundläggande synpunkter på
finansieringssystemet och konstaterar bl. a., att avgörande för den ekonomiska
balansen i handelsflottans pensionsanstalt är i vilken utsträckning
sjömännen stannar kvar till sjöss i utrikesfart. Under sekler vunnen
erfarenhet visar, att fråga är om ett utpräglat genomgångsyrke, som rekryteras
av personer, vilka mestadels stannar i yrket allenast under en kort
period. Till följd härav och på grund av pensioneringens utformning får
varje prognos rörande kostnaderna ett starkt hypotetiskt drag. Därför måste
verksamheten i praktiken grundas på en finansplan, som är flexibel i förhållande
till de kostnadsnormerande faktorerna.

Utredningsmannen finner det uppenbart att den avsevärda överbalansering,
som för närvarande äger rum, inte bör få fortgå i längden. För tilläggspensioneringen
— men ej för hyresavgiftspensioneringen — kan överbalanseringen
mätas siffermässigt. Sedan flera år tillbaka har den sålunda inom
tilläggspensioneringen utgjort omkring 2 milj. kronor för varje år. En revision
av finansplanen skulle följaktligen i en nära framtid ha varit nödvändig
även om inte den allmänna pensionsreformen kommit med i bilden.

Enligt utredningsmannens mening är det angeläget, att avgifter och bidrag
till pensioneringen skall kunna regleras med hänsyn till medelsbehovets
växlingar. Eftersom de nödvändiga praktiska förutsättningarna för tillämpning
av premiereservmetoden inte är för handen med den uppläggning av
förmånssystemet, som utredningsmannen skisserat, faller motivet för fondering
enligt premiereservmetod. Ävenså saknas anledning vidmakthålla
den nuvarande uppdelningen av pensioneringsverksamheten i två från varandra
skilda system.

Rent principiellt anser emellertid utredningsmannen, att verksamheten
i framtiden liksom för närvarande bör baseras på en fondering. I motsats
till vad nu är fallet inom hyresavgiftspensioneringen, bör fonderingen inte
förutsättas äga rum enligt något mer eller mindre stelt matematiskt schema,
som inte passar förmånssystemets utformning. Fonderingens omfattning bör
i stället rättas efter vad dess soliditetsfrämjande och utjämnande syfte kan
tänkas kräva inom ramen för denna speciella pensionsanordning. Redan
fondens ränteavkastning verkar stabiliserande i den mån den göres disponibel
för utbetalning av pensioner. Men i princip bör också fonden själv
kunna tas i anspråk för löpande pensionsutbetalningar under perioder, då
avgifter, statsbidrag och räntor inte förslår att täcka det omedelbara behovet
av pensionsmedel. Med sådana regler för dispositionen av pensionsfonden
kommer fonderingen på sitt sätt att bidraga till att finansplanen uppfyller
flexibilitetskravet.

Beträffande statsbidraget förutsätter utredningsmannen, att detsamma
även i fortsättningen kommer att utgå med oförändrat belopp 1,6 milj. kronor.

Såsom pensionsavgift till handelsflottans pensionsanstalt föreslår utredningsmannen,
att sjömannen erlägger två och en halv procent och redaren

15

Kungl. Maj:is proposition nr 80 år 1961

en procent av sjömannens lön för tid under vilken sjömannen varit för utrikes
fart påmönstrad svenskt handelsfartyg såsom manskap.

Därjämte föreslår utredningsmannen, att nuvarande avgifter om en procent
av befälets löner inte vidare skall uttagas, varigenom anstaltens förpliktelser
i form av hyresavgiftspension till befäl begränsas till vad som
motsvarar redan erlagda hyresavgifter. Vidare föreslås att återbetalning av
erlagda avgifter till sjömän med mindre än 36 månaders sjötjänst icke längre
skall äga rum.

Beträffande de föreslagna procentsatserna för pensionsavgifter anför utredningsmannen
bl. a. följande. De årliga kostnaderna för den föreslagna
pensioneringen har beräknats till något mer än 3 milj. kronor i inledningsskedet
och ungefär 8 milj. kronor i fullfunktionsstadiet. Av nuvarande intäkter
om 11,4 milj. kronor är som förut nämnts 1,6 milj. kronor statsbidrag
och 3,3 milj. kronor räntor, medan 6,5 milj. kronor utgör avgifter från personal
och redare. Förutsättes oförändrade statsbidrags- och ränteinkomster
erfordras avgifter till täckning av skillnaden mellan den beräknade utgiftsnivån
på 8 milj. kronor och (1,6 -f- 3,3 = ) 4,9 milj. kronor. Den erforderliga
avgiftssumman skulle följaktligen utgöra 3,1 milj. kronor per år.

Med ett löneunderlag för manskapet, som efter de utländska sjömännens
inordnande i pensioneringen torde kunna uppskattas till 85 å 90 milj. kronor
för år, motsvarar nämnda avgiftssumma ett för manskap och redare
sammanlagt avgiftsuttag på ungefär 3,5 procent av lönen. Avgifterna för
svenska sjömän i manskapsgrad och redare om tillhopa för närvarande 9,5
procent bör alltså enligt utredningsmannens förslag sänkas till 3,5 procent
men tillämpas å allt manskap oavsett nationalitet. Förenämnda 9,5 procent
är för närvarande fördelade på manskap med 6 och på redare med 3,5 procent.
Utredningsmannen förordar i enighet med experterna, representerande
redareföreningen och sjöfolksförbundet, att procentuttaget i fortsättningen
fördelas med 2,5 procent på manskapet och 1 procent på redarna.
Såsom tidigare framhållits förutsätts, att sjömän i befälsställning framdeles
inte skall erlägga avgift till anstalten och att, liksom hitintills, redareavgift
för dem inte erlägges.

.4 dministrationen

Utredningsmannen utgår ifrån att sjömanspensioneringen även i fortsättningen
skall handhas av handelsflottans pensionsanstalt.

Rörande möjligheterna för eu samordning i administrativt hänseende
mellan sjömanspensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen anför
utredningsmannen i huvudsak följande.

Pensioneringen enligt gällande reglemente för handelsflottans pensionsanstalt
bygger på en samverkan mellan sjömanshusen och pensionsanstalten.
I administrationen av den allmänna tilläggspensioneringen medverkar
lrämst skattemyndigheterna, de allmänna sjukkassorna och riksförsäkringsanstalten.
Efter alt ha diskuterat vilka svårigheter som skulle uppkomma
vid en inkoppling av skattemyndigheter och sjukkassor på arbetet

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

med anstaltspensioneringen, anför utredningsmannen, att det över huvud
taget är svårt att finna en organisation, som kan vara mera lämpad för den
erforderliga personregistreringen än sjömanshusen eller den centrala anordning
för registrering av mönstrade sjömän, som kan komma att ersätta
nuvarande lokala register. Förutsättningar torde därför för närvarande saknas
för en samordning. Utredningsmannen stannar därför vid att som hittills
utnyttja sjömanshusen, vilket erbjuder en beprövad och relativt enkel
metod att administrera pensioneringen.

Den frivilliga pensioneringen

Såsom framhållits i redogörelsen för gällande bestämmelser förekommer
i handelsflottans pensionsanstalt en från den obligatoriska sjömanspensioneringen
skild frivillig pensionsförsäkring, enligt vilken sjöman under vissa
förutsättningar äger inbetala frivilliga avgifter till anstalten till belopp om
högst 200 kronor för år. Enligt utredningsmannens mening har det, att
döma av den mycket ringa anslutning, som denna försäkringsform vunnit
bland sjömännen, knappast förelegat något egentligt behov av densamma.
Än mindre torde behov av dylik försäkring inom anstalten föreligga efter
den allmänna tilläggspensioneringens genomförande. Utredningsmannen föreslår
därför, att i samband med övergången till nytt system för den obligatoriska
sjömanspensioneringen den frivilliga pensionsförsäkringen i anstalten
skall upphöra. Självfallet avses att anstalten skall infria sina förpliktelser
på grund av redan gjorda inbetalningar till försäkringen.

Pensioneringen av livbåtsmän

Den inom handelsflottans pensionsanstalt förekommande pensionsförsäkringen
av livbåtsmän ingår ej i det obligatoriska systemet för pensioneringen
i anstalten. Även i fortsättningen bör enligt utredningsmannens uppfattning
försäkringen hållas skild från den obligatoriska sjömanspensioneringen.
Enär genomförandet av den allmänna tilläggspensioneringen minskar
behovet av särskilt pensionsskydd för livbåtsmän, synes den ifrågavarande
pensionsförsäkringen inom anstalten böra begränsas och anpassas till försäkringen
för allmän tilläggspension. Liksom vid ingåendet av det ursprungliga
avtalet av 1947 och vid överenskommelsen om 1955 års tilläggsavtal torde
den erforderliga revisionen av försäkringsavtalet böra ske på basis av
överläggningar mellan direktionen för handelsflottans pensionsanstalt och
sjöräddningssällskapet.

Såsom kommer att framgå av den följande redogörelsen har pensionsanstalten
nyligen framlagt förslag om nytt avtal rörande ifrågavarande pensionering.

Det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet

I det skiljaktiga yttrandet har direktören i Sveriges fartygsbefälsförening
N. H. Åkesson anmält reservation mot den ställning befälet enligt utredningsmannens
förslag skulle få i pensionssystemet och framhållit bl. a.,

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

17

att det enligt hans mening inte fanns någon anledning att principiellt undantaga
befälet från pensionering inom handelsflottans pensionsanstalt. Befälet
hade ingalunda i privat regi ordnat sin pensionering på ett tillfredsställande
sätt. Många inom befälskåren, som bestod av de verkliga långtidsseglarna,
vore redan vid 55—60 års ålder så nedslitna att de ur olika
synpunkter borde beredas möjligheter att lämna det aktiva utövandet av
sitt yrke till sjöss. Reservanten har även riktat sig mot den föreslagna konstruktionen
av förmånssystemet i fråga om manskapspensionering, enligt
vilken sjöman med mindre än 36 månaders seglationstid icke skulle återfå
inbetalda hyresavgifter. Den omständigheten att det här rörde sig om blygsamma
förmåner kunde ej berättiga till det konfiskatoriska förfarande som
utredningsmannens förslag innebure.

Remissyttrandena över betänkandet

Utredningsmannens förslag till utformning av den särskilda sjöfolkspensioneringen
tillstyrktes i huvudsak eller lämnades utan väsentligare erinringar
av riksförsäkringsanstalten, sjöfartsstgrelsen, handelsflottans pensionsanstalt,
Sveriges redareförening, Svenska stewardsföreningen och Svenska
sjöfolks förbundet. Sjöfartsstyrelsen anförde härvid, att den närmare utformningen
av förmånssystemet liksom utgiftsfördelningen mellan redare
och sjömän i första hand finge ses som en förhandlingsfråga mellan berörda
parter.

Pensionsstyrelsen lämnade utredningsmannens förslag utan väsentligare
erinringar i samordnings- och förmånsfrågorna men ifrågasatte däremot
om statsbidraget även i fortsättningen borde utgå med så stort belopp som
för närvarande och om icke vissa betydande förändringar i administrationen
borde komma till stånd. Riksräkenskapsverket hade i och för sig ingen
erinran mot den föreslagna omregleringen av förmånerna men ifrågasatte
om icke statsbidraget till pensioneringsverksamheten borde indragas och
om icke därefter ifrågavarande pensionering helt borde administreras inom
det egna kollektivets ram. Statskontoret avstyrkte fortsatt statsbidrag till
pensioneringsverksamheten; samordningsfrågan skulle, om statsbidraget upphörde,
enligt ämbetsverket komma att sakna aktualitet såvitt anginge medverkan
från statlig myndighet.

Utredningsmannens förslag avstyrktes av Rederiföreningen för mindre
fartyg, Sveriges fartygsbefälsförening och Svenska maskinbefedsförbundet;
nämnda organisationer anslöt sig härvidlag på flera punkter till den av
experten Åkesson avgivna reservationen. Fartygsbefälsföreningen förordade
därjämte ytterligare utredning rörande förslaget. Maskinbefälsförbundet
förklarade sig ytterst tveksamt om förslaget — även efter vissa av förbundet
föreslagna jämkningar — kunde läggas till grund för en omorganisation.

Även försäkringsinspektionen ställde sig negativ till utredningsmannens
förslag och riktade kritik mot beräkningarna av finansplanen och den föreslagna
konstruktionen av förmånssystemet.

2 liihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 80

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Försäkringsinspektionen erinrade om sjöfartsnäringens konjunkturkänslighet
och efterlyste en närmare behandling av frågan om premiereservtäckning.
Skulle den i det föreslagna pensionssystemet uppkommande fonden
mer avsevärt understiga premiereserven och skulle i ett sådant läge den
svenska handelsflottan behöva krympas, kunde detta leda till att avsevärda
höjningar av avgifterna måste tillgripas.

Inspektionen vände sig även mot den föreslagna användningen av korttidsseglarnas
avgifter och framhöll att liksom hittills huvudprincipen i handelsflottans
pensionsanstalt borde vara att sjömannens egna avgifter byggde
upp oantastbara pensionsförmåner. En sjöman borde därför, då han uppnådde
den ålder när pensionsrätt inträdde, under alla omständigheter erhålla
minst den pension som försäkringstekniskt svarade mot erlagda, egna
avgifter.

Departementspromemorian

Den i departementspromemorian redovisade överarbetningen har ägt rum
i samråd med socialdepartementet. Under arbetets gång har även kontakt
tagits med representanter för de ombordanställda och för redarsidan.

I huvudsak innebär promemorians förslag att pensioneringen i handelsflottans
pensionsanstalt i högre grad än utredningsmannen föreslagit inriktas
på manskap med lång seglationstid. Den särskilda befälspensioneringen
föreslås skola helt avvecklas.

I fråga om finansieringen förutsättes att statsbidrag tills vidare utgår med
oförändrat belopp. Hyresavgifterna slopas. Nuvarande redareavgift (3,5 procent
av kontantlönen till svenskt manskap) ersättes med en motsvarande
avgift beräknad efter 1,5 procent av kontantlönen till såväl svenskt som utländskt
manskap.

I det följande kommer att redogöras för de olika punkterna i departementspromemorians
förslag. I den mån så är erforderligt kommer framställningen
att avse även närmare redogörelse för utredningsmannens förslag
och remissyttrandena däröver. I övrigt torde beträffande sistnämnda
förslag få hänvisas till betänkandet.

Pensioneringens allmänna inriktning

I departementspromemorian framhålles till en början, att den med statligt
stöd bedrivna särskilda sjöfolkspensioneringen motiveras av de speciella
förhållanden som råder inom sjömansyrket. Det har sålunda ansetts
påkallat att det allmänna medverkar för att lämna ekonomiskt stöd åt sjömän,
vilka till följd av överårighet satts ur stånd att genom eget arbete
skaffa sig en dräglig försörjning.

I detta sammanhang hänvisas till det betänkande med förslag angående
förbättrad pensionering för sjöfolk (SOU 1942:55), vilket låg till grund
för propositionen nr 239 till 1943 års riksdag i ämnet. I betänkandet anfördes
bl. a.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 196t

Den inom utredningen verkställda statistiska undersökningen har, liksom
den undersökning vilken låg till grund för sjömanshussakkunnigas förslag
1937, fastslagit sjömansyrkets nuvarande karaktär av att, såvitt angår manskapet,
i övervägande grad vara ett genomgångsyrke. Enligt de sjömanshussakkunnigas
utredning kvarstodo vid fyllda 30 år, då rekryteringen till
yrket kan anses avslutad, effektivt i svensk utrikes sjöfart endast mellan
25 och 30 procent av de personer, tillhörande någon av åldersklasserna
1890—1905, vilka däri gjort sitt inträde. Däcks- och kökspersonal syntes
vara ungefärligen jämställda; maskinpersonalen visade något större stabilitet,
i det att vid 30 år omkring tredjedelen var kvar i tjänst. Rörande den
fortsatta avgången knnde då sägas, att de kvarståendes antal ungefär halverades
för varje ytterligare tiotal levnadsår. Den utredning, som nu utförts,
har i stort sett bekräftat det resultat, vartill sjömanshussakkunniga kommit.
Nu erhållna siffror tyda dock på en något mindre avgång. De antydda
förhållandena sammanhänga givetvis med yrkets krävande natur och allmänna
karaktär i övrigt. I väsentlig grad torde emellertid inverka de lösa
och oregelbundna anställnings- och seglationsförhållandena. Flera omständigheter
medverka härtill, bl. a. den uppläggning av fartyg, som under vissa
tider äger rum. Sjömannen är vanligen icke knuten till något särskilt
fartyg eller ens någon särskild redare. Hans anställning begynner med påmönstringen
å fartyget och upphör, när fartyget avmönstrar besättningen.
Utredningen visar, att sjömannen i genomsnitt har anställning under högst
7 å 8 månader om året. Varje anställning följes sålunda som regel av eu
tids arbetslöshet, då sjömannen ofta icke kan söka sig till sin hembygd
utan i någon hamn, ibland utomlands, får vänta på hyra. Härtill komma
nödtvungna avbrott, som kunna bli följd av inträffad sjukdom, då han visserligen
någon tid fortfarande uppbär lön men endast i undantagsfall kan
räkna med att återgå till tidigare anställning. Förhållandena medföra, att
familjebildning icke kan ske i samma utsträckning som inom andra yrken.
Framtiden, i den mån han tänker på denna, ter sig oviss och många gånger
mörk. Det är uppenbart, att med hänsyn till rådande förhållanden många
sjömän, särskilt sedan de uppnått mera mogen ålder, överväga att lämna det
yrke, som de kanske ursprungligen avsett att ägna sitt liv åt. Resultatet blir,
såsom statistiken visar, att ett stort antal sjömän söka och erhålla anställning
i land, då möjlighet härtill yppar sig. De, som på så sätt avgå, äro till en
del det bättre folket. En del av dem, som stanna kvar, göra detta därför att
de icke se sig någon annan möjlighet. Dessa senare äro givetvis icke den
värdefullare delen av sjöfolket. En del åter stannar på grund av intresse
för och kärlek till yrket. De som sålunda stanna komma i allmänhet från
vissa utpräglade sjömansbygder, där traditionen för yrket hållit sig levande.
En kärna av dugligt och bra äldre sjöfolk finns därför inom sjömanskåren
och är av oskattbart värde för näringen. Deras antal är emellertid icke
så stort som önskvärt vore.

Dessa sjömän, som nu tagit sjömansyrket som sin livsuppgift, komma vid
eu ålder, då deras krafter ännu i det stora hela äro ganska oförsvagade, att
mer och mer finna sig ställda utanför. Åtskilliga förhållanden medföra, att
fartygens besättning måste hållas inom ganska snäva gränser. På andra än
större fartyg finns icke möjlighet till en specialisering av arbetet. Arbetet
ombord, i varje fall på däck, är sådant, att var och eu av besättningen måste
kunna handha alla förekommande sysslor. Häri ingår att vara utkiksman
och rorsman. På dessa ställas sådana krav i fråga om synförmåga och färgsinne,
att en sjöman, när han är till åren kommen, icke kan motsvara dem.
I maskinen äro arbetsförhållandena sådana, att cldarc svårligen kunna stå
ut vid högre ålder.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

Svårigheter för sjömannen att kunna taga och, om sinnet och krafter stå
bi, kunna vinna anställning till sjöss i konkurrens med yngre kamrater
göra sig inom manskapsklassen gällande redan inemot 50-årsåldern. Vid
fyllda 55 år kan den menige sjömannens bana i regel anses slut. Då han icke
kan åberopa längre tids tjänst å samma fartyg eller hos samma redare, finns
det ingen som har någon moralisk skyldighet eller eljest intresse att ta sig
an honom. När han kommer i land, har han svårt att inordna sig i de nya
förhållandena. Hans speciella yrkesskolning ger honom icke anknytning
till yrken i land. Vid den ålder han nått, måste en omskolning till nytt yrke
te sig svår; över huvud taget måste det givetvis vara förbundet med stora
svårigheter att vid sådan ålder vinna anställning inom ett helt nytt yrke.

I departementspromemorian framhålles, att vad sålunda anförts i 1942
års betänkande i det väsentliga alltjämt synes äga giltighet; bl. a. påpekas
att utredningsmannen genom egna undersökningar kunnat konstatera att.
i fråga om rörligheten inom sjömansyrket, förhållandena är ungefär desamma
som för ett kvartssekel sedan. Av i utrikes fart anställda personer —
befäl såväl som manskap — kvarstår sålunda i dylik fart vid 30 års ålder
cirka 35 procent och vid 55 års ålder endast cirka 10 procent. Anmärkas må
att omsättningen är särskilt snabb bland manskapet, medan den på det hela
taget är mindre framträdande hos befälet.

Vidare anföres att det synes vara svårt att bedöma om och i vilken mån
pensionsrätten kan verka stabiliserande på sjömanskåren. Av vad nyss redovisats
om avgången inom yrket kan möjligen slutsatsen dragas, alt den förbättring
av sjömanspensionering, som genom 1944 års lagstiftning tillskapades,
icke varit tillfyllest för att i större utsträckning än tidigare kvarhålla
sjöfolket vid sin näring. Åtskilligt synes åter tala för att en lämpligt avvägd
pension, som skulle komma att utfalla ett tiotal år före den allmänna pensionsåldern,
67 år, skulle kunna få en kvarhållande effekt i vart fall på de
sjömän, som kommit till mogen ålder.

Tillkomsten av den allmänna tjänstepensioneringen bör enligt promemorian
medföra, att den särskilda sjöfolkspensioneringen utformas såsom en
kompletterande pension för tiden före den ordinarie tjänstepensionsåldern.
På sätt föreslagits av utredningsmannen föreslås i promemorian att pensioneringen
begränsas till tiden intill dess sjömannen fyller 67 år. Utbyggnaden
av den allmänna pensioneringen bör även leda till att den kompletterande
pensioneringen förbehålles de kategorier sjöfolk som har påtagligt behov
av ekonomiskt stöd i denna form, nämligen manskap med lång seglationstid.
Sjömän i manskaps ställning, som under hela eller större delen av sin
produktiva tid ägnat sig åt tjänst i handelsflottan, har såsom ovan anförts
erfarenhetsmässigt speciella svårigheter — bl. a. på grund av den isolering
från den allmänna arbetsmarknaden som ofta är en följd av sjötjänsten —
att få en hygglig bärgning i land, när de av åldersskäl icke längre lämpar
sig för arbete ombord på fartyg. Å andra sidan saknas tillräckliga skäl för
att bereda pension åt dem, vilkas sjötjänst icke varat längre än att de bör
ha kunnat skaffa sig en god förankring i ett yrke till lands.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 196t

Det synes därför motiverat, att pensionsförmånerna i långt högre grad
än utredningsmannen föreslagit koncentreras till manskap med mångårig
sjötjänst bakom sig. Liksom hittills bör endast tjänst i utrikes fart berättiga
till pension.

Pensionering av utlänningar

Utredningsmannen erinrade om att pensioneringen i anstalten måste modifieras
på sådant sätt, att den i fortsättningen enbart tjänar såsom kompletteringsanordning
till den allmänna tilläggspensioneringen. I och med
att den särskilda sjömanspensioneringen insättes i ett större pensionssammanhang,
synes det vara inkonsekvent att i fråga om utlänningarnas ställning
i systemen hävda motsatta ståndpunkter i vad avser allmän respektive
kompletterande pensionering. Det lönepolitiska intresset gör det naturligt,
att utlänningarna även i avgiftshänseende behandlas på samma sätt inom
anstaltspensioneringen som inom den allmänna tilläggspensioneringen. Med
hänsyn härtill fann utredningsmannen principiellt riktigt, att i Sverige mantalsskrivna
utländska sjömän i fortsättningen beredes pensionsrätt i handelsflottans
pensionsanstalt och att avgifter av och för dem utgår liksom
för svenska sjömän.

Utredningsmannen framhöll vidare, att redan i fråga om svenska sjömän
tvekan kan råda om i vilken omfattning pensionsförmåner från anstalten
bör tillkomma personer, som inte fortsätter sin sjötjänstgöring till mera
framskriden ålder. När det gäller utländska sjömän, anmäler sig dessutom
betänkligheter med hänsyn till såväl finansiering som social målsättning.
I synnerhet gäller detta sådana utländska sjömän, som under sin ungdom
seglat på svenska fartyg men tämligen snart därefter lämnat Sverige och
svensk sjöfart för gott. Att tilldela dessa utlänningar pension redan från
55—60 års ålder enligt ett förmånssystem, som måste konstrueras i första
hand med tanke på levnadsvillkoren enligt rent svenska förhållanden, torde
tå anses mindre angeläget.

Enligt utredningsmannens mening bör utländsk sjömans rätt till pension
från anstalten knytas till ett villkor om mantalsskrivning här i riket. Med
hänsyn till vad förut anförts ansåg utredningsmannen, att villkoret inte
lämpligen bör utformas exakt lika med vad som gäller inom den allmänna
tilläggspensioneringen. För rätt till anstaltspension synes i stället böra uppställas
krav på mantalsskrivning här vid pensioneringstillfället eller under en
därintill liggande period. I enlighet härmed skulle alltså utlänning, som vid
sin pensionsansökan till handelsflottans pensionsanstalt fogar bevis om
mantalsskrivning i riket, behandlas på samma sätt som svensk sjöman.
Frågan huruvida kravet på mantalsskrivning bör avse endast själva pensioneringstillfället
eller en viss följd av år får bedömas ur skälighets-, finansiella
och andra synpunkter. Efter att ha övervägt olika lösningar
stannade utredningsmannen för att förorda krav på mantalsskrivning här
senast från och med det år, vederbörande fyller 50 år, samt att denna man -

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

talsskrivning ej upphört, innan rätt till pensionsförmåner från anstalten
inträder.

Den i det föregående omnämnda halveringen av allmän tilläggspension
till i riket ej bosatta utlänningar sammanhänger med att dessa inte ansetts
böra få del av den förmån, som ligger i pensionsrättens värdebeständighet.
Då pensioneringen i handelsflottans pensionsanstalt inte avses bli värdebeständig
i samma mening som inom den allmänna tilläggspensioneringen, föreligger
inte det nämnda motivet för att reducera från anstalten utgående
pensioner i här avsedda fall, som för övrigt torde bli relativt få, om kravet på
mantalsskrivning fastställes att gälla tiden från 50 års ålder. Vid dessa
förhållanden förordade utredningsmannen, att pensionsrätten i handelsflottans
pensionsanstalt inte förknippas med något speciellt villkor avseende
mantalsskrivning eller bosättningsort för tid, varunder pension utgår.

Promemorian biträder utredningsmannens förslag att pensioneringen
skall omfatta även utlänning, förutsatt att han vid pensionsålderns inträde
varit mantalsskriven i riket senast från och med det kalenderår, under vilket
han fyllt 50 år. För svenska sjömän grundas för närvarande pensionsberäkningen
på uppgifter från det sjömanshus, där vederbörande är inskriven.
Inskrivning vid sjömanshus sker för närvarande endast av de
svenska sjömännen. De uppgifter, som handelsflottans pensionsanstalt skulle
behöva för att bestämma utländsk sjömans pension, torde därför i förekommande
fall få hämtas ur sjömansböcker, sjömansrullor, avräkningsböcker
etc.

Befäls pensioneringen

Enligt promemorians förslag avvecklas helt befälspensioneringen i handelsflottans
pensionsanstalt. I promemorian anföres bl. a., att pensionsanstaltens
verksamhet under de sista två decennierna, d. v. s. den tid anstalten
handhaft pensionering i egentlig mening, i huvudsak varit inriktad
på manskapspensioneringen. Befälets pensionering ordnades nämligen redan
under 1930-talet med tillkomsten av sjöbefälets pensionskassa, understödsförening
och andra liknande kassor. Utbyggnaden av pensionsförmånerna
inom anstaltens ram har så gott som helt koncentrerats till manskapspensioneringen.

Tillkomsten av den i privat regi anordnade befälspensioneringen aktualiserade
tidigt en avveckling av befälets pensionering inom pensionsanstalten.
Frågan togs sålunda upp av 1941 års utredning rörande förbättrad
pensionering av sjöfolk (SOU 1942:55). Utredningen erinrade därvid om
att sjöbefälets pensionsfråga finge anses löst på ett i huvudsak tillfredsställande
sätt. Av utredningens synpunkter må följande återges.

Då, enligt vad utredningen inhämtat, hos en stor del av befälet finnes
en önskan att sjöbefälets pensionskassa skall bestå såsom självständig försäkringsinrättning,
har en tanke, att kassans verksamhet skulle övertagas
av pensionsanstalten, förkastats. Undersökningarna ha i stället inriktats på
huruvida befälets pensionsfråga skulle kunna helt överlämnas åt pensions -

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

kassan och således pensionsanstaltens befattning med befälets pensionering
upphöra. Vad härvid först angår den hyresavgift av en procent som befälet,
i likhet med manskapet, erlägger, kunde denna, om pensionsfrågan
löstes på sist antydda sätt, lämpligen bortfalla för befälets del. Huruvida
för sådant fall avgifterna till pensionskassan i stället skulle ökas med rnotsvarande
procentsats vore ett spörsmål, vars besvarande finge bero på vederbörande
själva. Beträffande åter de förmåner i form av pensionsförhöjning
och tilläggspension, som befälet av allmänna medel åtnjuter från handelsflottans
pensionsanstalt, torde dessa icke utan vidare kunna upphöra.
Det är förmåner, som, även om beloppen växlat, av ålder åtnjutits, och
särskilt för det äldre befälet äro de av icke oväsentligt värde. De måste
alltså i någon form avlösas. Det torde emellertid knappast kunna tänkas,
att de medel, av vilka berörda förmåner utgå, inlevererades direkt till en
privat försäkringskassa. Handelsflottans pensionsanstalt skulle salunda ej
kunna undgå att omhänderha även den del av medlen, som avsåge befälspensioneringen,
samt att verkställa fördelningen av dessa medel mellan
befäl och manskap. Frågan finge lämpligen lösas så att, sedan vederbörande
sjöman uppnått pensionsåldern, till pensionskassan från pensionsanstalten
överfördes ett belopp, motsvarande ifrågavarande förmåners kaph
taliserade värde. Utbetalningen av pensionen finge därefter ankomma på
kassan.

Ett system sådant som det här antydda skulle ej innebära någon verklig
rationalisering i jämförelse med det nuvarande. Vinsten skulle inskränka
sig till att någon''hyresavgift ej behövde upptagas av sjöman, då han tjänade
i befälsställning. Denna vinst är emellertid ej av större betydelse, då
under alla förhållanden nödvändigheten att skilja mellan huruvida sjömannen
seglar såsom menig eller såsom befäl komme att kvarstå vid hyresavgiftsuppbörden.
För befäl är det regel, att han någon tid tjänat såsom
menig. Han skulle sålunda, även med det ifrågasatta systemet, bliva berättigad
till pension från två håll. Visserligen kunde saken ordnas så, att jämväl
den på tjänstgöringen såsom manskap grundade pensionen utbetalades
från sjöbefälets pensionskassa. Detta förutsätter emellertid, att ett däremot
svarande belopp överföres till kassan från pensionsanstalten, vars arbete
sålunda endast skulle på det sätt minskas, att den sluppe utanordningen av
pensionsbeloppen till sjömannen.

Med hänsyn till det sålunda anförda ansåg sig 1941 års utredning icke
böra föreslå någon ändring i den ordning som gällde för befälet. Hyresavgiften
av en procent borde alltså enligt utredningens förslag alltjämt uttagas
för befälets del. I samband med att förslaget rörande sjöfolkspensioneringen
genom proposition nr 239 framlades för 1943 års riksdag tog även
föredragande departementschefen upp frågan huruvida icke pensionsanstaltens
befattning med befälets pensionering helt borde upphöra. Föredraganden
intog emellertid samma ståndpunkt som utredningen och framhöll
bl. a. alt de administrativa lättnader för anstalten, vilka genom en
omläggning av sättet för förmånernas utanordnande skulle kunna uppnås,
syntes vara av så ringa betydelse, att någon förändring i sistnämnda hänseende
icke kunde anses påkallad.

I promemorian erinras vidare om att de förbättringar, som år 1953 (prop.
nr 89) genomfördes beträffande tilläggspensioneringen, — i enlighet med
den inriktning, som sjöfolkspensioneringen erhållit genom statsmakternas

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 dr 1961

ståndpunktstagande år 1944 — praktiskt taget endast avsåg manskapets
förmåner.

Även det förslag, som 1947 års sjömanspensionsutredning i början av
1948 framlade, tog helt sikte på att förbättra manskapspensioneringen.
Förslaget föranledde icke något Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Den syn på befälspensioneringen inom handelsflottans pensionsanstalts
ram, som präglat utbyggnaden av anstaltens pensioneringssystein, delades
även i huvudsak av utredningsmannen i det föreliggande betänkandet. Utredningsmannen
anförde bl. a.

För befälet är, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, pensionering
ordnad på ett till synes i det hela tillfredsställande sätt i privat regi.
Någon motsvarande anordning finnes inte för manskap. I jämförelse med
nämnda pensionering är befälspensioneringen i handelsflottans pensionsanstalt
helt obetydlig. Detta framgår bland annat därav, att medan normaiavgitten
till Sjöbeiälets pensionskassa utgör 24 % av lönen, pensionsrätten
för befälet i handelsflottans pensionsanstalt grundas på en avgift
av 1 %, vartill kommer en särskild tilläggspensionsrätt, motsvarande en
kostnad på några promille av lönen. I stort sett är befälspensioneringen
inom anstalten både till omfattning och form densamma nu som den var
redan före de omläggningar av anstaltens verksamhet, vilka ägt rum under
den senaste 20-årsperioden. Under denna tid har manskapets pensioner
varit föremål för betydande regleringar, medan befälets pensionsrätt
behandlats såsom en kvarleva från äldre förhållanden, vilken ansetts kunna
bevaras men däremot inte böra vidareutvecklas inom ramen för anstaltens
verksamhet.

Det anförda visar, att motiven för att vidmakthålla en särskild befälspensionering
i handelsflottans pensionsanstalt är svagt underbyggda. I
organisatoriskt hänseende skulle betydande fördelar stå att vinna, därest
anstaltens arbetsuppgifter begränsades till bestyren med manskapspensioneringen.
Även för befälspensioneringen som sådan får det anses angeläget,
att den enskildes pensionsrätt koncentreras till så få pensionsorgan
som möjligt.

Enligt utredningens mening kan i förevarande sammanhang knappast
bortses från de starka skäl, som talar för slopande av anstaltens befattning
med befälets pensioner. Att pensionering av befäl alltjämt förekommer
i anstalten torde sammanhänga med svårigheter att avveckla en gammal
pensionsanordning, hur ringa dess praktiska betydelse än är. Då den
nuvarande befälspensioneringen — betraktad som helhet ehuru den är
splittrad på olika organ — måste inskränkas mycket avsevärt till följd av
den allmänna pensionsreformen och göras till föremål för en revision ända
från grunden, synes tillfället böra utnyttjas för en omprövning av befälets
ställning i pensionshänseende. I det följande föreslår utredningen, att befälspensioneringen
i anstalten, i vad den grundas på hyresavgifter under
befälstid, avvecklas och att anstaltens verksamhet således i fortsättningen
huvudsakligen endast skall avse pensionering av manskap.

I promemorian anföres att tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen
för sjöfolkets del liksom för andra stora yrkesgrupper inneburit
avgörande förändringar i pensionshänseende. Såsom redan utvecklats bör
införandet av tilläggspensioneringen medföra en ny inriktning och en väsentlig
begränsning av pensioneringen från pensionsanstalten. För man -

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

skåpets del innebär detta att en betydligt mindre grupp än för närvarande,
nämligen endast manskap med mångårig seglation, kan räkna med pensionsförmåner
från anstalten. Förslaget innefattar såtillvida ett fullföljande
av den hittillsvarande utvecklingen som förslaget gynnar i stort sett samma
kategori, vilken för närvarande kan räkna med mera betydande pensioner
från anstalten. Beträffande befälet är att märka att dess pensionering
haft tyngdpunkten förlagd till en särskild pensionskassa. Någon pensionering
i egentlig mening har befälet icke åtnjutit från anstalten; utgående
förmånsbelopp belöper sig genomsnittligt till något hundratal kronor
per år. Att vidmakthålla en dylik pensioneringsform skulle strida mot den
princip som följts vid reformeringen av pensionssystemet för manskapets
del, nämligen att koncentrera pensionsförmånerna till den kategori sjömän,
för vilka pensionsanstaltens verksamhet framstår som särskilt betydelsefull.

Även administrativa skäl talar mot att nuvarande befälspensionering bibehålies
efter en reform av pensionsanstaltens verksamhet. Såsom i det
följande kommer att utvecklas föranleder förslaget rörande manskapspensioneringen
en omläggning av finansieringen. Hyresavgifterna slopas och
avgiftsfinansieringen skall ske genom kollektiva redareavgifter. Att bibehålla
hyresavgiftsfinansieringen enbart för befälets del är knappast tänkbart.
Det kan även anföras betänkligheter mot att i pensionssystemet införa
en speciell redareavgift för att vidmakthålla befälspensioneringen.

På grund av det anförda kan det enligt promemorian icke anses motiverat
att bibehålla en särskild befälspensionering inom ramen för pensionsanstaltens
framtida verksamhet. Redan intjänade pensionsförmåner bör
självfallet i hittills gällande ordning utbetalas. Mest praktiskt torde vara
att anstalten även framdeles anförtros det administrativa arbetet härmed.

Förmånssystemet

Beträffande valet av pensionsålder göres i promemorian icke avsteg från
utredningsmannens förslag. Pension föreslås sålunda kunna utgå från fyllda
55 år, om sjömannen har tillräckligt lång sjötjänstgöring bakom sig.
För sjöman, som icke kvalificerat sig för pension från denna ålder, anses
pensionering böra ifrågakomma från senare ålder. Den av utredningsmannen
föreslagna gränsen vid 60 år synes lämplig.

För att nå syftet med omläggningen av pensioneringen bör enligt promemorian
för rätt till pension krävas en minsta tjänstgöringstid av 72 månader.
För pensionering från tidigare ålder än 60 år bör fordras minst 120
månaders tjänstetid. Pensionsnivån vid fullt intjänande bör bestämmas till
ungefär samma höjd som utredningsmannen föreslagit. Pensionen bör vidare,
i enlighet med utredningsmannens förslag, i princip betraktas som
en funktion av lön och pensionsgrundande tjänstetid.

Den föreslagna förlängningen av kvalifikationstiden till 72 månader medför,
att progressionen i intjänandet måste göras kraftigare än utredningsmannen
förordat. Det föreslås därför, att intjänandet av pension skall ske

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

under de första 72 sjötjänstmånaderna med 0 procent, under de därpå
följande 48 månaderna med 2,0 procent och från och med den 121 :a månaden
med 3,3 procent för år av kontantlönen. Pension för den som icke
har 120 sjötjänstmånader skall härvid utgå från fyllda 60 år i stället för
55 år, men i motsvarande mån uppräknas så, att förmånsresultatet totalt
sett blir detsamma som om pensionen börjat utgå från den lägre levnadsåldern.
Med de angivna intjänandereglerna skulle erhållas pensioner, som
— därest kontantlönen för den som seglat minst 72 månader antages vara
800 kronor för månad — uppgår vid 90 månaders seglationstid till 494 kronor
för år, vid 120 månaders seglationstid till 768 kronor för år och vid
360 månaders seglationstid till 7 104 kronor för år.

Nedanstående sammanställning visar närmare, hur pensionen enligt promemorian
skulle variera med seglationstidens längd ävensom motsvarande
variation enligt utredningsmannens förslag.

Antal segla-

Promemorians

Utredningsman-

Skillnad

tionsmånader

förslag

nens förslag

Årspension

mellan 55 och 67 år

360

7104

7 219

— 115

300

5 520

5 683

- 163

240

3 936

4 147

- 211

180

2 352

2 611

- 259

120

768

1075

- 307

Årspension

mellan 60 och 67 år

90

494

1 185

- 691

72

—

790

- 790

60

—

527

- 527

36

—

_

_

Någon automatisk justering i syfte att vid penningvärdesförsämring bevara
pensionsrättens värde föreslås icke; däremot bör om pensionsrättens
realvärde sjunker mera avsevärt en uppräkning inom ramen för tillgängliga
resurser kunna äga rum. Det påpekas emellertid, att pensionernas relation
till faktiskt intjänad lön medför att pensionsförmånerna i viss mån
rättas efter penningvärdet. Med hänsyn till bl. a. pensionens kompletterande
karaktär synes en sådan uppräkning endast i mera exceptionella
situationer behöva ske.

Pensionsbelopp, som är förhållandevis små, bör kapitaliseras och komma
den förmånsberättigade till del såsom engångsbelopp. En lämplig avvägning
härvidlag synes vara, att den som har mindre än 84 seglationsmånader,
det vill säga icke kan tillgodoräkna sig 12 pensionsgrundande
månader, utfår sin pensionsrätt i form av dess kapitaliserade värde.

Vissa samordningsfrågor

Utredningsmannen föreslog att sjöfolkspensionen, utöver det att den
skulle begränsas till tid före 67 års ålder, också skulle anpassas även till

27

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1961

sådana former av obligatorisk socialförsäkring, vilkas syfte vore att skydda
vid inkomstbortfall före 67 års ålder. Som exempel härå nämndes folkpensioneringens
invalidpension, den allmänna tilläggspensioneringens förtidspension
och yrkesskadeförsäkringens livräntor. Vid denna anpassning
borde hänsyn tagas endast till sådana förmåner från socialförsäkringen,
som vore av egenpensionskaraktär, däremot inte till efterlevandeförmåner.
Härvid skulle riktpunkten vid samordningen vara den ålderspensionsnivå,
som över huvud taget vore möjlig att uppnå inom anstaltspensioneringens
ram, eller med andra ord den ålderspension, som en långtidsseglare maximalt
kunde beräknas få. Om man antog att denna nivå skulle vara 7 000
kronor för år skulle med angiven målsättning för samordningen utgående
socialförsäkringsförmåner få inverka på anstaltspensionen endast i den
mån de sammanlagda förmånerna överstege 7 000 kronor.

Utredningsmannen föreslog därjämte, att i handelsflottans pensionsanstalt
intjänad pensionsrätt skulle kunna överföras till annan ordning för
tjänstepensionering, vars förpliktelser garanterades av stat eller kommun
eller som i annat fall stode under betryggande statlig tillsyn. I princip
skulle rättsinnehavarens medgivande krävas för pensionsrätts överförande.
Som regel borde överförande få äga rum endast vid den levnadsålder, då
rätt till pension eller engångsbelopp från anstalten inträdde, och avse det
mot pensionen svarande engångsvärdet eller engångsbeloppet.

Utredningsmannens förslag till samordning med den allmänna tilläggspensioneringen
och vissa andra former av obligatorisk socialförsäkring
lämnades utan erinran av flertalet remissinstanser. Pensionsstyrelsen och
statskontoret ifrågasatte emellertid om icke samordning med socialförsäkringen
borde ske även i fråga om utbetalningen av pensionerna.

I departementspromemorian framhålles, att samordningen mellan pensioneringen
genom handelsflottans pensionsanstalt och sådana former av
obligatorisk socialförsäkring, vilkas syfte är att skydda vid inkomstbortfall
före 67 års ålder, torde böra lösas i enlighet med vad utredningsmannen
föreslagit.

Beträffande åter frågan huruvida i handelsflottans pensionsanstalt intjänad
pensionsrätt skall kunna överföras till annan av staten eller kommun
anordnad tjänstepensionering eller till försäkringsinrättning, som
meddelar pensionsförsäkring, påpekas i promemorian att befälet eller den
kategori av sjöfolk, som till övervägande del kunnat ordna sin pensionering
i privat pensionsinrättning och som skulle kunna tänkas ha nytta av
den av utredningsmannen föreslagna möjligheten, icke avses skola omfattas
av den nu föreslagna sjömanspensioneringen. Då frågan om överförande
av pensionsrätt för övrigt är föremål för undersökning av den av
Kungl. Maj :t tillkallade utredningen rörande nytt finansieringssystem för
SPA-pensioneringen synes övervägande skäl tala för att låta anstå med införande
av rätt till pensionsöverlåtelse till dess frågan närmare utretts.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Övergången till det nya förmånssystemet

Beträffande de övergångsfrågor som blir aktuella i samband med reformens
ikraftträdande ansluter sig promemorian i huvudsak till de riktlinjer
som utredningsmannen angivit. Ur promemorian må följande återges.

För sjöman, som avslutat sin tjänstgöring i utrikes fart innan nuvarande
bestämmelser ersättes med de föreslagna, bör rätten till avgiftsåterbetalning
respektive pension regleras enligt de äldre bestämmelserna, således
utan någon särskild anordning för att anpassa förmånsresultaten till det
nya läge, som uppkommer genom den allmänna pensionsreformen. Sjöman
vilken först efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande påbörjat sin första
sjötjänstgöring, bör givetvis endast kunna intjäna pensionsrätt enligt de
nya bestämmelserna. Sjöman, som seglat både före och efter tidpunkten för
den föreslagna omläggningen av pensionsverksamheten i anstalten bör såsom
kvalifikationstid äga räkna sig till godo även den tid som han seglat
under de gamla bestämmelsernas giltighetstid. Förmån på grundval av
tjänstgöring under sådan äldre tid bör i princip normeras av därunder
gällande bestämmelser och sammanläggas med den enligt de nya bestämmelserna
för senare tjänstgöring beräknade förmånen. Härvid bör pensioner,
som enligt äldre bestämmelser skall utgå livsvarigt, omräknas att avse
tiden intill dess sjömannen fyller 67 år. Sjöman, som vid övergången till
det nya systemet uppnått relativt hög ålder, förslagsvis 50 år, bör beredas
tillfälle att utfå livsvariga förmåner utan dylik omräkning, därest han
skulle önska detta.

Vid sammanläggning av förmåner enligt äldre och nya bestämmelser
bör iakttagas, att sammanlagd årspension icke överstiger högsta belopp
vid fullt intjänande enligt det nya reglementet.

Bestämmelserna om sammanläggning synes lämligen böra utformas så
att de icke har avseende på förmåner med karaktär av engångsbelopp. Sådana
belopp torde för enkelhetens skull alltid böra utbetalas i vanlig ordning
oberoende av om annan förmån samtidigt utgår från pensionsanstalten.

Finansieringen

Kostnaderna för det av utredningsmannen föreslagna systemet för manskapspensionering
fullt utbyggt beräknades till omkring 7,5 milj. kronor för
är. Inkomsterna för år uppskattades till 1,6 milj. kronor i statsbidrag —
d. v. s. samma belopp som för närvarande —- 3,3 milj. kronor i räntor och
3,1 milj. kronor i avgifter från redare och manskap, eller tillhopa 8,0 milj.
kronor. Skillnaden mellan inkomsterna och nämnda utgifter (8,0 — 7,5=)
0,5 milj. kronor avsågs för täckande av kostnaderna för de befälspensioner,
för vilka redogörelse tidigare lämnats.

I flertalet remissyttranden lämnades utredningsmannens förslag till lösning
av finansieringsfrågan utan erinran. Några myndigheter jämförde
emellertid kritiskt vad utredningsmannen förutsatt rörande oförändrat
statsbidrag med den föreslagna avgiftssänkningen. Försäkringsinspektionen
anförde, att de av utredningsmannen gjorda beräkningarnas resultat
berodde av valet av räntefot och antaganden rörande avgiftsunderlaget,
seglingsintensiteten i olika levnadsåldrar m. m. samt att därför beräkningar
borde göras i syfte att belysa systemets känslighet vid ändringar i

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1961 29

räntan och övriga relevanta förhållanden, innan ställning togs i avgiftsfrågan.

I promemorian framhålles, under hänvisning till bl. a. försäkringsinspektionens
yttrande över betänkandet, att ett obligatoriskt pensioneringssystem
av den typ som övervägts av utredningsmannen och — i skärpt utformning
— förordats i promemorian icke utan olägenheter kan finansieras
med avgifter från de anställda. En sådan avgiftsbetalning synes icke
böra föreskrivas utan att betalning förbindes med pensionsrätt eller åtminstone
förutsätter återbetalning om sjömannen ej kvalificerar sig för
pension. Man torde följaktligen vara hänvisad att bygga på ett system
med redareavgifter som kollektivt beräknas med hänsyn till antalet sjömän
av manskapsgrad som sysselsättes i utrikes fart. En sådan avgift
bör konstrueras och beräknas efter i stort sett samma grunder som redareavgiften
enligt utredningsmannens förslag.

Det i promemorian föreslagna finansieringssystemet innebär, att gällande
uppdelning av pensioneringsverksamheten i två skilda system bringas i
sak att upphöra. De existerande två fonderna vid anstalten, hyresavgiftsfonden
och tilläggspensionsfonden, hålles dock tills vidare åtskilda i redovisningshänseende.
I princip skall finansieringen ske enligt fördelningsmetod,
varvid tills vidare tilläggspensionsfonden och, efter avvecklingen
av nuvarande hyresavgiftspensionering, då återstående del av hyresavgiftsfonden
skall utgöra stödfond till manskapspensioneringen och fungera på
motsvarande sätt som den nu under uppbyggnad varande allmänna pensionsfonden
inom den allmänna tilläggspensioneringen.

De nya manskapspensionerna kommer — i principiell överensstämmelse
med utredningsmannens förslag -—■ att helt grundas på tjänstgöring efter
den 30 juni 1961. Uppbyggnadstiden för den nya pensioneringen spänner
därför över mer än 50 år. Under samma tid avvecklas hittillsvarande hyresavgifts-
och tilläggspensionering. De årliga pensionsutgifterna i ett framtida
fullfunktionsstadium beräknas vid gällande förhållanden i fråga om
seglationstider, löner etc. bli ungefär 5,5 milj. kronor mot nuvarande 3 milj.
kronor.

Finansplanen torde böra konstrueras så att efter den berörda uppbyggnads-
resp. avvecklingstiden de löpande inkomsterna i form av statsbidrag,
redareavgifter och ränta från stödfonden täcker nämnda pensionsutgifter.
Förutsättes oförändrat statsbidrag om 1,6 milj. kronor för år, bör följaktligen
redareavgifter och fondränta då uppgå till minst 3,9 milj. kronor årligen
mot i runt tal 10 milj. kronor de senaste åren i sammanlagda avgifter
och ränta.

Mellan nuvarande pensioneringsverksamhet och föreslagen pensionering
i fullt utbyggt skick ligger alltså en tämligen lång övergångstid. Under
dennas första decennier kommer en betydande ökning att äga rum
av utgående förmåner på grund av tjänstgöring före den 1 juli 1961. Först

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

under övergångstidens senare del kan dessa förmåner beräknas ha sjunkit
mera avsevärt.

Parallellt med att den gamla pensionsanordningen med sin splittring av
tillgängliga resurser på ett stort antal förutvarande sjömän ebbar ut, byggs
den nya pensioneringen upp, personellt starkt begränsad i förhållande till
det gamla systemet men nivåmässigt avsevärt förbättrad för de mera befarna
bland manskapet. Av flera skäl är det praktiskt sett omöjligt att nu fastställa
ett för all framtid bestående procenttal för redareavgiften.

Det är för det första synnerligen vanskligt att beräkna i vad mån nuvarande
hyresavgifts- och tilläggspensionsfonder förslår täcka nu utgående
och framtida förmåner på grund av redan fullgjord tjänstgöring,
detta med hänsyn till den nuvarande pensioneringens karaktär av blandat
fördelnings- och premiereservsystem. För det andra kan lätt inträffa förskjutningar
i seglationstidens längd eller i förhållandet mellan antalet
svenska och utländska sjömän. En nedgång av utlänningsfrekvensen från
de senare årens 30 å 40 procent till 15 å 20 skulle, anfört som exempel,
kunna betyda en ökning av de årliga pensionsutgifterna i framtiden med
kanske 1,5 milj. kronor. Motåtgärden i sådant fall måste bli en ökning av
redareavgiften, som — om den vidtages på ett relativt tidigt stadium —
kanske kan stanna under en milj. kronor per år. Avgiftsunderlaget kan för
det tredje börja sjunka eller stiga, exempelvis på grund av ändringar i det
seglande tonnaget. Även en sådan sak kan påkalla ändring av den procentuella
redareavgiften.

Nu berörda omständigheter sammanhänger alla med att pensioneringen
ordnas enligt fördelningsmetod. Slutligen må emellertid erinras om ett
par faktorer, som inte har samband direkt med valet av finansieringssätt
utan är lika besvärliga att komma till rätta med inom ett premiereservsystem,
nämligen dödlighet och räntefot. Med hänsyn till den långa tid, som i genomsnitt
hinner förflyta mellan första tjänstgöring och pensionärstidens
slut, inverkar t. ex. ändringar av räntefoten mycket starkt på finansieringen.

Oaktat vad nu anförts bör avgifterna redan från början om möjligt fastställas
vid sådan nivå, att de framdeles icke -— till förfång för både sjöfartsnäringen
och pensioneringsverksamheten som sådan — skall behöva
bli föremål för mycket betydande eller alltför täta jämkningar. Med denna
vägledande syn på avgiftsfrågan torde följande kalkyl kunna läggas
till grund för ett avgiftsuttag, som med stor sannolikhet icke behöver rubbas
de närmaste tio eller kanske tjugo åren, vilket får anses motsvara de
stabilitetskrav, som rimligen kan ställas på en pensionsanordning av förevarande
slag.

Man kan till en början ställa hyresavgiftsfonden åt sidan och utgå från
att denna är tillräckligt stor för att bekosta de förmåner, som utgår eller
i framtiden skall utbetalas på grund av erlagda hyresavgifter. För pensioneringen
i övrigt — hittillsvarande tilläggspensionering och framtida manskapspensionering
— antages att utbetalningarna i fortsättningen växer

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 196i

31

i jämn takt från 2,6 milj. kronor, som är nuvarande årssumma av utgående
pensioner utom hyresavgiftspensioner, till beräknade 5,5 milj. kronor
vid övergångstidens slut. Ränteberäkningen på stödfonden antages komma
att äga rum efter drygt 3 procent (medelförräntningen senaste verksamhetsår
4,1 procent). För att vid sistnämnda tidpunkt avgifter och
fondränta — under gjorda antaganden — skall uppgå till 3,9 milj. kronor
fordras ett avgiftsuttag av omkring 1,2 milj. kronor. Av det anförda
framgår, att av nämnda inkomst om 3,9 milj. kronor (3,9 — 1,2 =) 2,7
milj. kronor är ränta. Anstaltens stödfond beräknas härvid ha nått storleksordningen
80—90 milj. kronor.

Vid fastställande av finansplanen är erforderligt att iakttaga en viss
säkerhetsmarginal. I viss mån ligger en sådan redan i hyresavgiftsfonden,
vilken — såsom närmare utvecklats i utredningsmannens betänkande —
innehåller vissa överskottsmedel. I betraktande av detta torde man i varje
fall för den närmaste framtiden få ett fullt betryggande avgiftsuttag om
procenten för redareavgiften bestämmes till 1,5.

Till belysning av stabiliteten i systemet må slutligen med utgångspunkt
från de nyss anförda beloppen framhållas, att den nya stödfonden i fullfunktionsstadiet
torde komma att i storlek ligga ganska nära den beräkneliga
fonden för en premiereservmässigt uppbyggd pensionering med samma
målsättning i fråga om pensionsförmåner som den föreslagna manskapspensioneringen.

Efter önskemål från redarsidan och de ombordanställda har i promemorian
även redovisats följande beräkningar med utgångspunkt från den
av utredningsmannen föreslagna redareavgiften om en procent.

Förutsättes att finansieringssystemet skall ha ungefär samma stabilitet
som det ovan förordade, medför en minskning av redareavgiften med en
halv procent att förmånssystemet måste krympas. Då det synes angeläget
att riktpunkten för den slutliga pensionsnivån bibehålies vid omkring 7 000
kronor, torde krympningen få åstadkommas genom att pensionsförmånerna
till de mindre befarna sjömännen beskäres i förhållande till förslaget
här ovan. Principiellt sett kan ett sådant resultat ernås genom ändring av
intjänandeprocenten och (eller) av gränsen för rätt till intjänande av pension
(72 månader) liksom av gränsen för övergång från lägre till högre
intjänandeprocent (120 månader).

Om redareavgiften bestämmes till en procent, torde utgifterna för sjömanspensioneringen
i jämviktsläge få minskas med inemot en milj. kronor
jämfört med förslaget här ovan. En sådan begränsning av pensioneringen
skulle kunna ernås genom höjning av kvalifikationstiden från 72
till 84 månader, höjning av gränsen 120 månader till 150 månader samt —-för att bibehålla pensionsnivån vid 7 000 kronor åtminstone vid de allra
längsta seglationstiderna — ökning av intjänandeprocenten efter 150 månader
från 3,3 till 3,7 procent. Med sådana intjänanderegler skulle — om liksom
i det föregående kontantlönen efter kvalifikationstiden antages vara 800
kronor för månad -— årspensionen bli efter 100 månaders seglalionstid
439 kronor från 60 år (768 kronor enligt förslaget), efter 120 månader
987 kronor likaså från 60 år, efter 150 månader 1 056 kronor (1 560 kronor
enligt förslaget), efter 300 månader 5 496 kronor ocli slutligen efter

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

360 månader 7 272 kronor, för de tre sistnämnda fallen räknat från 55 års
ålder.

Administrationen

Frågan om en gemensam administration av den allmänna tilläggspensioneringen
och den särskilda sjöfolkspensioneringen har närmare undersökts
vid översynen av utredningsmannens betänkande. Det anföres i promemorian,
att det däri framlagda förslaget -—■ främst borttagandet av hyresavgifterna
-— otvivelaktigt innebär, att bättre förutsättningar skapats
för en administrativ samordning med den allmänna tjänstepensioneringen.
Praktiska svårigheter kvarstår emellertid; bl. a. kan en smidig
samordning icke ske med mindre man ändrar pensioneringens nuvarande
personella omfattning på manskapssidan och närmar kategorien pensionsberättigade
till den grupp sjömän som erlägger sjömansskatt.

Då utredningsmannens förslag att utnyttja sjömanshusen erbjuder en
beprövad och relativt enkel metod att administrera pensioneringen, bör
man enligt promemorian, i avvaktan på erfarenheterna från administrationen
av allmänna tilläggspensioneringen, följa utredningsmannens förslag
på denna punkt. Redareavgifterna bör inlevereras direkt till pensionsanstalten.
Sjömanshusens uppgifter begränsas till den erforderliga kontrollen
av avgiftsberäkningen. På sjömanshusen ankommer även att för varje inskriven
sjöman registrera pensionsgrundande inkomst.

Remissyttrandena över promemorian

Huvudlinjerna i det i departementspromemorian framlagda förslaget till
nya bestämmelser om pensioneringen av sjöfolk möter invändningar från
sjöbefälsorganisationerna men godtages eller lämnas utan erinran av övriga
remissinstanser. Sveriges redareförening föreslår dock viss skärpning
av kvalifikationskraven för rätt till pension. Beträffande finansieringen av
pensionssystemet har statskontoret, pensionsstyrelsen och riksräkenskapsverket
ställt sig negativa till förslaget att statsbidrag i fortsättningen skall
utgå till pensioneringen.

Beträffande behovet av pensioneringen och dennas personella
omfattning har sjöfartsstyrelsen i princip intet att erinra
mot vad härutinnan i promemorian framhållits. Styrelsen understryker samtidigt
betydelsen ur social synpunkt av förevarande pensionsform, som inriktas
på manskap med lång seglationstid. Sjöfartsstyrelsen anför.

I regel begränsar en lång tjänstetid till sjöss väsentligt en sjömans arbetsförmåga
vid slutet av hans sjömansbana och då i synnerhet hans möjligheter
att vid äldre år, då hans hälsotillstånd börjar lägga hinder i vägen för
fortsatt tjänst inom sjömansyrket, acklimatisera sig inom ett landyrke och
över huvud taget att där vinna en hygglig försörjning. En pensionsform,
vilken ger en sjöman som nödgas gå i land innan han kommer i åtnjutande
av de allmänna pensionerna möjlighet till drägliga levnadsförhållanden, synes
styrelsen även utgöra ett gott stöd till rekryteringen inom sjömansyrket.

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Handelsflottans pensionsanstalt anser, att förslaget innebär en väl avvägd
och ej minst för sjömännen förmånlig lösning av frågan om manskapspensioneringen
i samordning med den allmänna tilläggspensioneringen.

Svenska sjöfolks förbundet uttalar sin principiella anslutning till departementspromemorians
förslag, men hemställer att en utredning företages beträffande
förutsättningarna att dels i samband med övergången från det
gamla till det nya pensionssystemet åstadkomma en förbättring av nu utgående
pensioner till de äldre pensionstagarna och dels i samband med det
nya pensionssystemet ordna en grupplivförsäkring för sjömän i manskapsställning.

Svenska stewardsföreningen förklarar, att den för sin del icke vill motsätta
sig att den fortsatta sjömanspensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt
ordnas enligt de i departementspromemorian angivna riktlinjerna.

Enligt Sveriges redareförening bör de nya reglerna om rätt till pension
utformas på sådant sätt, att pension utgår endast i de fall, då ett pensioneringsbehov
verkligen föreligger, och då med belopp, som motsvarar det
sannolika inkomstbortfallet. Redareföreningen anför till utveckling av sina
synpunkter bl. a. följande.

Vid en tillämpning av den nya principen -—- då pensioneringen finansieras
utan någon avgift från den anställde — kan man konsekvent bygga upp pensioneringsreglerna
med hänsyn enbart till behovet av pension och utan hänsynstagande
till att pensionen skall stå i relation till erlagda avgifter.

I första hand har man då att taga hänsyn till pensioneringens syfte, som
är att bereda den anställde en kompensation för det inkomstbortfall, som
inträder, då han icke längre kan utföra arbete till sjöss. För de allra flesta
manliga medborgare här i landet finns det ingen som helst rätt till pension
förrän man uppnått 65 eller 67 års ålder. Att ett undantag gjorts för sjöfolket
beror på att sjömännen, åtminstone förr, hade svårt att efter 55 års
ålder fortsätta till sjöss och att det vid den åldern icke ställde sig lätt att
i land skaffa ett arbete, som gav hygglig utkomst.

Förhållandena äro nu delvis ändrade. Arbetet till sjöss har i väsentlig mån
skiftat karaktär. De fysiska påfrestningarna framstå icke längre som markanta
i jämförelse med andra yrkesområden. Även om man kan ha delade
meningar angående påfrestningarna inom sjömansyrket, är det uppenbart
att en väsentlig förskjutning ägt rum.

Förslaget att även utländska sjömän skall omfattas av sjömanspensioneringen
har lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och
organisationer. Anmärkas må emellertid, att vid remissbehandlingen av utredningsmannens
förslag några remissinstanser bl. a. handelsflottans pensionsanstalt
ansett det mindre lämpligt att som villkor för utländsk sjömans
rätt till pension uppställa mantalsskrivning i Sverige senast från det
år sjömannen fyllt 50 år samt förordat, att pensionsrätten i stället knytes till
viss längre tids tjänstgöring å svenska fartyg.

I yttrande över promemorians förslag vidhåller pensionsanstalten sin
uppfattning att krav å mantalsskrivning inom riket inte bör gälla för ut !t

liihang till riksdagens protokoll i961. 1 samt. Nr SO

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

länning, särskilt som kvalifikationstiden för rätt till pension enligt förslaget
höjes till 72 månader.

Beträffande befälets ställning i det föreslagna pensionssystemet
förklarar Sveriges fartygsbefälsförening inledningsvis, att föreningen i och
för sig intet har att erinra mot den premiering av långtidsseglarna som förslaget
innebär. Enligt föreningens mening bör emellertid även befälsgrupperna
räknas till denna kategori. Tillräcklig uppmärksamhet har ej ägnats
den omständigheten, att många befälspersoner före pensionsåldern måste
lämna sin tjänst till följd av nedsatt hälsotillstånd. Är hälsotillståndet ej
så nedsatt, att det föranleder invalidpension, måste sådant befäl, sedan
tjänsten lämnats, avvakta pensionsålderns inträde för att komma i åtnjutande
av ålderdomsstöd, då för övrigt endast avkortad pension kan erhållas.
För äldre personer i sådana situationer är uppenbarligen även en så
blygsam pensionsförmån, som erhållits från handelsflottans pensionsanstalt,
då av betydelse för försörjningen. Det bör även beaktas att större delen
av befälskåren under uppbyggnadstiden av sina pensionsförmåner sedan
1938 inom Sjöbefälets pensionskassa ej är berättigad till full pension förrän
efter trettio tjänsteår, annat än i undantagsfall. Promemorians argument
för avvecklingen av befälspensioneringen har genomgående teknisk-byråkratisk
karaktär. Föreningen anför, till beriktigande av promemorians uppgifter,
att förmånsbeloppen för befäl, då de utbetalas vid 60 års ålder och
vederbörande har bakom sig en sjötjänst av 300—400 månader, numera i
allmänhet uppgår till 600—700 kronor per år. Föreningen anför.

Om än befälets pensionsrätt inom handelsflottans pensionsanstalt från
andra utgångspunkter likväl ej kan anses motsvara pension i sedvanlig
mening, kan likväl föreningen som intresseorganisation ej medge att motiven
för att vidmakthålla dessa förmåner är svagt underbyggda såsom utredningsmannen
framhåller. Uppenbart är emellertid att betydelsen av
dessa pensionsförmåner blivit av mindre betydelse efter tillkomsten av befälspensioneringen
inom Sjöbefälets pensionskassa och den anpassning därav,
som nyligen genomförts, till lagen om allmän tilläggspensionering. Det
framhålles starkt i såväl 1959 års utredning som i departementsförslaget
att det torde utgöra ett allmänt önskemål och vara rationellt betingat att
handelsflottans pensionsanstalts verksamhet övergår att i fortsättningen
huvudsakligen endast handhava pensionering av manskap. Från intressesynpunkt
kan denna uppfattning bestridas liksom utredningsmannens påstående
att även för befälspensioneringen såsom sådan det får anses angeläget,
att den enskildes pensionsrätt koncentreras till så få pensionsorgan
som möjligt. Någon avigsida för ett motsatt förhållande kan knappast reellt
påvisas.

Föreningen erinrar om att förverkligandet av departementsförslagets
förmånssystem bl. a. innebär, att de sjömän av befälsgrad, vilka den 30
juni 1961 upphör att erlägga hyresavgift, ej kommer att öka sin premiereserv
inom systemet. Varje befälsperson, vilkens sjötjänst understiger 72
månader, har då att vid pensionsåldern endast återfå det inbetalade avgiftsbeloppet
utan ränta. Under dylika förhållanden synes det oskäligt, att
det sålunda oräntabla beloppet skall innestå under kanske avsevärd tid

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

35

tills vederbörande uppnår 60 års ålder. Föreningen föreslår i stället att inbetalade
belopp till sådana personer återbetalas omedelbart vid anfordran
efter den 1 juli 1961.

Föreningen anför till utveckling av sina synpunkter följande.

I samband med ett beslut om avveckling av befälspensioneringen inom
handelsflottans pensionsanstalt måste emellertid observeras att, därest i
promemorian framlagt förslag vinner statsmakternas gillande, för framtiden
den ordningen komme att gälla, att under befälets manskapstid, vilken
för erhållande av behörighet som befäl enligt nuvarande ordning skall
utgöra mellan 36—48 månader, allt efter behörighetsgrad, erlägges föreslagen
redareavgift. Befälet komme alltså även enligt denna nya ordning
genom de avgifter som erlägges under manskapstiden att deltaga i uppbyggnaden
av den blivande pensionsordningen, ehuru genom de föreslagna
bestämmelserna avgiftsbetalningen ej blir förmånskvalificerande. Inom
det enskilda näringslivet råder mellan arbetsmarknadens parter den principiella
uppfattningen att för de anställda erlagda avgifter för tjänstepensionering
bygger upp oantastbara förmåner. I sitt utlåtande över 1959
års utredning framhåller försäkringsinspektionen härom bl. a.: »Inom ett
stort område av den svenska, enskilda tjänstepensioneringen gäller oantastbarheten
för de egna avgifterna även för arbetsgivarnas bidrag till pensionskostnaderna.
Sålunda är detta den genomgående principen för all pensionering
inom SPP. Även i tjänstepensionskassorna bygger arbetsgivarebidraget
i allmänhet upp oantastbara förmåner».

Föreningen gör ej dessa erinringar för att därå bygga yrkande om att
redareavgiften under befälets inanskapsperiod må kvalificera till de förmåner
de i och för sig kan vara värda. Det föreslagna förmånssystemet torde
genom tillgodoseende av ett sådant yrkande sprängas och pensionerna till
långtidsseglarna allvarligt reduceras. Föreningen finner likväl att vederbörlig
hänsyn bör tagas till detta förhållande vid en närmare utformning
som avlösningen enligt nu gällande bestämmelser må erhålla för den kommande
övergångstiden, bland annat den som kan erhållas genom valet av
räntefot vid förmånernas beräkning eller på annat sätt. Man synes vid avvecklingen
av denna del av verksamheten inom handelsflottans pensionsanstalt
över huvud böra eftersträva en så smidig övergång, att beslutet härom
ej onödigtvis blir ägnat att uppröra opinionen, vilket alltid ligger nära
till hands särskilt när det som här gäller en sekelgammal förmån, som angår
alla sjömän i utrikes fart.

Rederiföreningen för mindre fartyg framhåller det önskvärda i att skeppare
å de mindre fartygen, som i sin egenskap av delägare eller ägare står
utanför varje pensionsförmån, hade knutits till det föreslagna pensionssystemet.

Handelsflottans pensionsanstalt konstaterar, att finansplanen för den
framtida kompletteringspensioneringen ej ger möjlighet till inrymmande av
pensionsförmåner för befäl samt berör i detta sammanhang den ställning
som kan erbjudas befälhavare (skeppare) i rederier, anslutna till rederiföreningen
för mindre fartyg (förut Segelfartygsföreningen), vilka sjömän står
utanför såväl pensioneringen i handelsflottans pensionsanstalt som Sjöbefälets
pensionskassa. Pensionsanstalten framhåller, att det ej synes vara
möjligt all bereda skepparna förmåner på jämställd bas med manskapet,
men förklarar att pensionsanstalten, därest förutsättningar därför eljest
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. AV 80

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

vore för handen, gärna med sin organisation skulle stå till tjänst vid en
frivillig pensionering av denna kategori sjöfolk.

Pensionsanstalten ifrågasätter om inte sjömän, anställda å fartyg under
100 bruttoton, borde undantagas från den föreslagna pensioneringen.
Sådan sjöman erlägger inte sjömansskatt. Genom undantagsbestämmelsen
gåves möjlighet till eu framtida samordning av sjömanspensioneringen med
sjömansskatteväsendet. Ett annat skäl för införande av sådan regel är att
finna i svårigheterna alt hålla reda på dessa fartygs på- och avmönstring.

Pensionsanstalten uppehåller sig också vid de problem som uppstår i
samband med övergången från de gamla till de nya bestämmelserna för
sjömanspensioneringen och berör i detta sammanhang den avlösningsfråga
som fartygsbefälsföreningen aktualiserat. Enligt pensionsanstalten finns
skäl att överväga, huruvida icke den sjöman, som före tidpunkten för det
nya reglementets ikraftträdande ej uppnått 36 seglationsmånader, skulle
kunna utan avvaktan av pensionsålderns inträde återfå erlagda hyresavgifter.

Beträffande det föreslagna förmånssystemet ansluter sig
handelsflottans pensionsanstalt till departementspromemorians förslag; en
reservant anser emellertid, att kvalifikationstiden bör fastställas till 84 månader.

Sjöfartsstyrelsen har intet att erinra mot att kvalifikationstiden för rätt
till pension tillsvidare anges till 72 månader, men förutsätter att frågan om
kvalifikationstiden ägnas fortsatt uppmärksamhet icke minst på basis av
fortsatta socialmedicinska forskningar. Sjöfartsstyrelsen tar även upp förslagets
innebörd att sjöman icke äger uppbära full sjömanspension med
mindre han kan redovisa 360 seglationsmånader. Under antagande att en
sjöman genomsnittligt fullgör endast 8 seglationsmånader per kalenderår
skulle för full pension sålunda de facto krävas bortåt 45 kalenderår i full
utövning av sjömansyrket. Då detta uppenbarligen är en orimlighet med en
pensionsålder av 55 år, vill sjöfartsstyrelsen föreslå att minimitiden för full
pension vid 55 års ålder nedsättes till 300 seglationsmånader. Detta skulle
motsvara 37 1/2 kalenderår eller kontinuerlig tjänst inom sjömansyrket från
17 års ålder fram till pensionsåldern. Sjöfartsstyrelsen anför i detta sammanhang
följande.

Det bör i sammanhanget framhållas, att beräknandet av pensionsförmånerna
efter enheten seglationsmånader kan giva en oinitierad en felaktig
bild av förhållandena. Sålunda bör beaktas, att i antalet seglationsmånader
icke inräknas semester eller annan ledighet, varunder sjöman uppehåller
sig i land. Hänsyn måste även tagas till att en sjöman kan vara förhindrad
att tjänstgöra till sjöss längre eller kortare tider till följd av sjukdom, värnpliktstjänstgöring
eller av annan speciell anledning, utan att därför hava
lämnat sitt yrke. Av särskild betydelse i sammanhanget är vidare att sjöman
under ombordanställningstiden i regel har längre ordinarie arbetstid
än landanställda. Den kompensation härför, vartill sjömännen enligt sjöarbetstidslagen
är berättigade och vilken kompensation de om möjligt bör
äga utfå i form av fritid i hamn, kommer att inräknas i seglationsmånaderna
endast i den mån sådan ledighet beredes sjöman under fartygets liggetid

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

i hamn. Den allt snabbare omgången i hamnarna talar emellertid för att
vederlagstiden framdeles i allt större omfattning kommer att få av sjömännen
uttagas i samband med semester eller annan bortovaro från fartyget
och sålunda icke inräknas i de pensionsgrundande seglationsmånaderna.
För sjöfartsstyrelsen tillgängliga uppgifter ger vid handen, att antalet seglationsmånader
för en yrkesutövande sjöman i allmänhet icke överstiger
8—9 per kalenderår. Beaktas jämväl sådana år då sjöman har att fullgöra
värnpliktstjänstgöring ävensom den antydda utvecklingen av vederlagsfrågan,
torde kunna antagas, att det genomsnittliga antalet seglationsmånader
framdeles knappast kommer att överstiga 8 per kalenderår. Detta innebär,
att minimitiden för erhållande av den särskilda sjömanspensionen i realiteten
motsvarar minst 9 kalenderår, vilket är en lång tjänstgöringstid i detta
yrke.

Därest promemorians förslag i princip lägges till grund för ny lagstiftning,
anser Sveriges redareförening att följande synpunkter bör beaktas.

Pensioner bör icke tillerkännas dem, som lämnat sjömansyrket vid så
tidig ålder, att något inkomstbortfall icke inträder vid 55 års ålder. Lämpligen
kan detta ske i den formen, att som villkor för rätt till pension föreskrives,
att vederbörande tjänstgjort minst 36 månader till sjöss efter fyllda
45 år. Därjämte bör kvalifikationstiden sättas så, att pension tillkommer
endast dem, vilka tjänstgjort som manskap under större delen av sin
aktiva tid mellan 16 och 55 år. Vidare bör beaktas, att pensionen från handelsflottans
pensionsanstalt icke längre avser invalidfallen; dessa faller
inom ramen för den nya allmänna tilläggspensioneringen. Pensionen från
handelsflottans pensionsanstalt bör tillsammans med den inkomst, som vederbörande
kan förskaffa sig genom arbete i land, motsvara hans tidigare
inkomst till sjöss. Vid dylikt förhållande bör pensionen maximeras till förslagsvis
5 000 kronor.

Till utveckling av sina synpunkter anför föreningen bl. a. följande.

Mot bakgrunden av nu föreliggande förhållanden — speciellt då den omständigheten
att någon egenavgift icke längre skall utgå — böra de nya reglerna
om rätt till pension utformas på sådant sätt, att pension utgår endast
i de fall, då ett pensioneringsbehov verkligen föreligger, och då med belopp,
som motsvara det sannolika inkomstbortfallet. Vid en dylik avvägning är
det uppenbart, att inget som helst behov av pension vid 55 års ålder föreligger
för dem, som lämnat sjömansyrket vid relativt unga år. Den, som lämnar
sjömansyrket vid exempelvis 45 års ålder, bör vid uppnådda 55 år ha
hunnit anpassa sig till förvärvslivet i land. Han har med andra ord vid 55
års ålder icke något inkomstbortfall, som behöver kompenseras genom pension.
Det sagda gäller även om vederbörande tjänstgjort oavbrutet till sjöss
under hela sin aktiva tid fram till 45 år.

Rederiföreningen för mindre fartyg framhåller även vikten av att förmånsreglerna
utformas så, att pensionsrätt kommer i fråga, först när sjömannen
lämnar yrket i en ålder, då han kan anses ha anpassningssvårigheter
till annat yrke.

Svenska sjöfolksförbundet finner för sin del den föreslagna kvalifikationstiden
alltför lång. Även efter eu mycket lång anställningstid till sjöss
blir manskapspensionerna av eu obetydlig storleksordning. De sjömän, som

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

kommer att uppnå den högsta pensionen efter 360 månaders anställning ombord
å svenskt fartyg i utrikes fart, är så få till antalet att det närmast har
ett teoretiskt intresse. Som exempel härpå kan hänvisas till statistiken från
pensionsanstalten under budgetåren 1955/60. Under dessa fem år beviljades
manskapspensioner för sammanlagt 18 sjömän, vilka vid uppnådda 55 års
ålder hade mera än 331 anställningsmånader. Går man i denna statistik
ned till 151 tjänstgöringsmånader utgör denna grupp endast 6,8 procent
av samtliga som under budgetåret beviljats pensioner enligt nu gällande
bestämmelser. Procentsatsen i övrigt fördelar sig på följande sätt: 181—
210 tjänstgöringsmånader 3,9 procent 211—240 4,3 procent, 241—270 1,9
procent, 271—300 1,5 procent och 331 och flera tjänstgöringsmånader 0,6
procent.

Förbundet framhåller att det säkerligen inom loppet av några år kommer
att ges anledning till omprövning av både kvalifikationstiderna och storleken
av redareavgifterna för att nå en rimlig och rättvis manskapspension
för sjömän.

Vad härefter angår finansieringen av pensionssystemet avstyrker
statskontoret fortsatt statsbidrag till sjömanspensioneringen och framhåller,
att i ärendet icke redovisats de kalkyler, vilka ligger till grund för
den med förslaget avsedda finansieringsplanen. Med hänsyn bl. a. till den
efter hand ökade räntesats, efter vilken pensionsanstaltens betydande
fondmedel förräntas (f. n. 4,1 procent mot beräknade drygt 3 procent),
synes det statskontoret icke uteslutet, att den säkerhetsmarginal, med
vilken finansplanen utarbetats, kan ha varit större än som är rimligt inom
ett pensioneringssystem av förevarande art. En avveckling av statsbidraget
skulle med all sannolikhet icke behöva innebära, att detta till fullo finge
kompenseras över redareavgifter. I så fall måste det te sig mindre tillfredsställande
att över driftbudgeten anvisa medel, vilka i varje fall för
närvarande direkt eller indirekt främjar kapitaliseringen i en icke-statlig
fond. Statskontoret anför i detta sammanhang följande.

Sjömanspensioneringen skulle enligt 1959 års förslag finansieras med tilllämpning
av en på grundval av flexibilitet, enhetssystem och icke formelbunden
fondering uppbyggd finansplan. För bestridandet av ett beräknat
årligt medelsbehov av 8 milj. kronor hade därvid räknats med, förutom räntor
å fonderade medel med 3,3 milj. kronor, oförändrat statsbidrag å 1,6
milj. kronor samt avgifter från sjömän och redare å sammanlagt 3,1 milj.
kronor. Beträffande detta förslag konstaterade statskontoret i sitt nyssnämnda
yttrande, att det innebar en väsentlig minskning av sjömännens och redarnas
nuvarande avgiftsbelastning för ifrågavarande ädamål och att även
vid ett från sammanlagt 9,5 till 5,5 procent minskat avgiftsuttag skulle, med
utgångspunkt från det årliga manskapslönebeloppet (85—90 milj. kronor),
full täckning erhållas för det erforderliga inkomsttillskottet av (8—3,3 = )
4>7 milj. kronor. Vid sådant förhållande kunde enligt statskontorets mening
förutsättningar icke längre anses föreligga för ett upprätthållande av det
statliga stödet till ifrågavarande, för en enskild näringsgren avsedda pensioneringsverksamhet.

Till följd av de skärpta kvalifikationskraven i fråga om rätten till sjö -

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

manspension samt befälspensioneringens avveckling skulle kostnaderna för
det nya pensioneringssysteinet i fullt utbyggt skick enligt promemorian understiga
det i 1959 års förslag angivna kostnadsbeloppet å 8 milj. kronor
med 2,5 milj. kronor och sålunda stanna vid 5,5 milj. kronor. Den för
täckande av dessa pensionsutgifter konstruerade finansplanen — liksom i
sistnämnda förslag uppbyggd enligt fördelningsprincipen •— innefattar årliga
inkomster med dels oförändrat statsbidrag om 1,6 milj. kronor, dels
ränta å fondmedel med 2,7 milj. kronor, dels ock redaravgifter om 1,2 milj.
kronor, motsvarande 1,5 procent av nu utgående manskapslöner. Det utöver
räntemedlen erforderliga inkomstbeloppet skulle sålunda uppgå till
(5,5—2,7 =) 2,8 milj. kronor mot 4,7 milj. kronor enligt 1959 års förslag.
Ett uttagande av nämnda belopp å 2,8 milj. kronor i dess helhet från rederinäringen
skulle vidare föranleda en avgiftsbelastning av omkring 3,5 procent
av manskapslönerna. Mot bakgrunden härav och i betraktande av att
pensionsanstalten under budgetåret 1959/60 — enligt vad under hand upplysts
— uppbar hyresavgifter från manskap och redareavgifter med sammanlagt
omkring 6 milj. kronor, måste enligt statskontorets mening en
statlig bidragsgivning på förevarande område numera framstå som äri
mindre befogad än vad tidigare kan hava varit fallet.

Pensionsstyrelsen anser icke något godtagbart skäl vara anfört för att
statsbidrag alltjämt skall utgå med oförändrat belopp samtidigt som hyresavgifterna
slopas och redareavgiften minskas samt befälspensioneringen föreslås
helt avvecklad. Liknande synpunkter anlägges av riksräkenskapsverket.

Försäkringsinspektionen godtager den i promemorian föreslagna finansplanen
under förutsättning att oförändrat statsbidrag utgår. Inspektionen
understryker bl. a. osäkerheten av de prognoser som rör seglationstiden
och frekvensen av utlänningar i det föreslagna pensionssystemet och svå^
righeten på grund härav att göra några mera bestämda uttalanden rörande
stabiliteten i systemet.

Det förhållandet att fördelningsmetod valts kräver därför enligt inspektionens
mening, att utvecklingen följes kontinuerligt och på sådant sätt
att erforderliga förstärkningsåtgärder kan sättas in i god tid, varigenom
möjlighet skapas att utforma dessa så att ett mera utjämnat förlopp åstadkommes.

Ansvaret för rörelsens övervakning ur soliditetssynpunkt faller i första
hand på handelsflottans pensionsanstalt, som har att för ändamålet engagera
erforderlig försäkringsteknisk expertis. Starka skäl talar för att kontrollen
förstärkes. En lämplig anordning synes vara att, med förebild hämtad
från den försäkringsverksamhet som drives i understödsföreningens
form, en försäkringsteknisk utredning upprättas vart femte år. Denna utredning
inlämnas till handelsdepartementet, som kan överlämna rapporten
till bl. a. försäkringsinspektionen för granskning.

Sveriges redareförening erinrar om att avgifterna till handelsflottans
pensionsanstalt under en lång följd av år väsentligt överstigit vad som erfordras
för alt finansiera nu utgående och framtida pensioner från anstalten.
Vid fastställandet av avgifternas storlek för framtiden bör man därför

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

i varje fall undvika att även fortsättningsvis taga ut alltför höga avgifter.
Då tvekan föreligger mellan en avgift om 1 procent och en avgift om 1 1/2
procent, bör man därför enligt föreningen välja den lägre procentsatsen.
Liksom inom annan likartad försäkringsverksamhet — t. ex. inom Sjöbefälets
pensionskassa — kan man sedermera med jämna tidsintervaller — förslagsvis
vart femte år — undersöka huruvida avgiftsprocenten bör justeras.
Därvid kan hänsyn jämväl tagas till eventuella förändringar i fråga om
tjänstgöringstidernas längd m. m.

Föreningen påpekar också, att ränteavkastningen bör bringas upp till vad
som motsvarar förräntningen inom privata pensionsanstalter. Föreningen
utvecklar närmare sina synpunkter enligt följande.

I enlighet med tidigare utfästelser utgår sedan länge ett statsbidrag till
sjömanspensioneringen inom Handelsflottans Pensionsanstalt. Statsbidragets
storlek är i princip fixerat, dock att höjningar från tid till annan ägt rum
som kompensation för det fallande penningvärdet. Någon dylik höjning har
dock icke vidtagits på åtskilliga år. Då det på vissa håll i remissvaren ifrågasatts,
att statsbidraget icke längre skulle utgå, torde vederbörande icke
haft sig bekant de omständigheter, som föranlett att staten iklätt sig denna
bidragsplikt. Redareföreningen får i detta hänseende åberopa de offentliga
utredningar, som tidigare verkställts beträffande pensioneringen från Handelsflottans
Pensionsanstalt.

Handelsflottans Pensionsanstalts fonder uppgingo den 1 juli 1959 till 88
milj. kronor. Vid samma tidpunkt utgjorde anstaltens inkomster och utgifter
per år räknat 11,4 milj. respektive 3,0 milj. kronor. Fonderna öka sålunda
för närvarande med drygt 8 milj. kronor per år. Den 1 september
1960 uppgingo i enlighet härmed fonderna till drygt 97 milj. kronor.

Fonderna placeras genom statskontorets försorg. Ränteavkastningen motsvarar
för närvarande 4,1 procent. Till jämförelse må nämnas, att ränteavkastningen
inom Sjöbefälets Pensionskassa är 4,79 procent. Eftersom det i
remissvaren på sina håll anmärkts på att statsbidrag utgår till Handelsflottans
Pensionsanstalt, må det vara befogat att hringa i erinran hurusom statens
förvaltning av Handelsflottans Pensionsanstalts fonder lett till en lägre
förräntning än som uppnåtts vid förvaltningen av privata pensionsfonder.

Vid en beräkning av anstaltens framtida ränteinkomster kan man utgå från
att avkastningen i varje fall icke kommer att understiga 4,1 procent. Man
får också räkna med att fonderna automatiskt komma att växa till följd av
att pensionsutbelalningarna uppgå till belopp, som icke ens motsvara ränteavkastningen.
Genom fondernas tillväxt ökar också ränteavkastningen.

Det är ställt utom allt tvivel, att pensionsavgifterna till Handelsflottans
Pensionsanstalt under en följd av år utgått med belopp, som varit alldeles
för höga i förhållande till de pensionsförpliktelser, som anstalten har att
svara för.

Svenska maskinbefälsförbundet anser att den i promemorian framlagda
finansplanen i likhet med utredningsmannens vilar på fiktiva antaganden.
Förbundet finner inte denna del av pensioneringsfrågan fullt betryggande
utredd. Den totala pensionskostnaden är enligt gällande system 9,5 procent
av sjömannens lön, påpekar förbundet och ifrågasätter lämpligheten av att
redan vid starten av ett nytt system och utan erfarenheter av dess verkningar
sänka avgiften till endast 1,5 procent av sjömannens lön.

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Även Rederiföreningen för mindre fartyg ställer sig skeptisk till den
föreslagna finansplanen. Enligt föreningens mening kan både bemanningsoch
rent näringsmässiga förändringar ganska snart komma att rubba finansplanen
för pensioneringen. Föreningen befarar att redarna inom en
snar framtid kan komma att påföras ytterligare kostnader för pensionens
finansiering. I varje fall bör enligt föreningen kravet på seglationstid noga
prövas.

Beträffande slutligen den föreslagna administrationen av pensionssystemet
har endast några få remissinstanser yttrat sig.

Under åberopande av att sjömanspensionering föreslås maximerad vid
sammanträffande av andra sociala förmåner erinrar pensionsstyrelsen om
lämpligheten av att det här berörda pensionsarbetet administrativt anknytes
till förslagsvis statens pensionsanstalt ävensom till delegationen för pensionsutbetalning,
vilken redan handhar dylika arbetsuppgifter; och synes
detta — påpekar styrelsen — i vart fall böra gälla om statsbidrag skall utgå
även fortsättningsvis.

Statskontoret, som likaledes ifrågasätter om inte pensionsutbetalningarna
bör ske genom delegationen för pensionsutbetalning, anför att vid en avveckling
av statsbidraget till sjömanspensionering samordningsproblemet
beträffande socialförsäkringen lärer komma att sakna aktualitet, såvitt angår
medverkan från statlig myndighets sida. Å andra sidan torde härvid
staten böra från pensioneringsverksamheten beredas ersättning för statsverkets
kostnader för personalorganisationen vid handelsflottans pensionsanstalt.

Förslag om nytt avtal rörande pensioneringen av livbåtsmän

I skrivelse den 2 februari 1961 har handelsflottans pensionsanstalt —
efter överläggningar med sjöräddningssällskapet — hemställt om bemyndigande
att träffa nytt pensionsavtal med sällskapet i syfte att anpassa
försäkringen till den allmänna tilläggspensioneringen. ''Principerna i det
tillämnade nya avtalet upptages i en vid skrivelsen fogad, av byråchefen
Skogsberg upprättad promemoria med plan för pensioneringen. Enligt planen
omfattar förmånssystemet ålderspension utgående mellan 60 och 67
års ålder. Vid dödsfall före 67 år upphör pensionen med utgången av den
månad, varunder dödsfallet inträffar. För rätt till pension uppställes en
kvalifikationstid av 120 månader. Efter denna tid sker intjänande efter
3 procent av kontanta löneförmåner. Som pensionsgivande år räknas högst
20 år (de 20 bästa). Endast för den, som vid fyllda 60 år icke ernått 20
pensionsgivande år, får i mån härav tjänstetiden efter 60 år räknas som
pensionsgivande. Det förhållandet att pension börjar uttagas först vid högre
ålder medför — utöver det eventuella intjänandet av ytterligare pensionsrätt
— i övrigt icke någon uppräkning av årspensionernas belopp.
Pension utgår icke till livbåtsman för lid, då han fortfarande kvarstår i
sällskapets tjänst.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

Pensionsrätt förutsättes kunna förvärvas från den tidpunkt, då det nya
avtalet blir gällande. I kvalifikationstiden inräknas i princip även anställningstid
såsom livbåtsman i sjöräddningssällskapets tjänst före avtalets
ikraftträdande.

Finansieringen av pensioneringen förutsättes ske enligt fördelningssystem.
Erforderliga avgiftsbetalningar skall fullgöras av sällskapet i den
mån kostnaderna för pensioneringen icke täckes genom bidrag från staten.

Beträffande formen för statsbidraget förordas i planen att bidraget av
praktiska skäl får formen av engångsanslag. Med utgångspunkt från att
avgiftsuttaget bör hållas vid en nivå av omkring 3 procent av kontantlönerna
framlägges i planen två alternativ till statsbidrag i form av engångsbelopp,
nämligen antingen 240 000 kronor, beräknat efter en förräntning
efter 3 procent, eller 160 000 kronor, beräknat efter en förräntning efter
4 procent. Såsom en medelväg angives ett avrundat belopp av 200 000 kronor.

Beträffande de bakomliggande beräkningarna anföres i planen bl. a. följande.

Problemet att verkställa avgifts- och kostnadsberäkningar för ifrågavarande
försäkring stöter på stora svårigheter, främst beroende på rådande
osäkerhet om det antal livbåtsmän, som kommer att omfattas av försäkringen,
deras ålder då anställningen påbörjas, löneutveckling, förtida avgång
t. ex. under löpande kvalifikationstid, benägenhet att kvarstå i yrket
efter uppnådd pensionsålder m. m. I första hand har jag tagit fasta på
uttalande från Sjöräddningssällskapets sida att livbåtsinännen i genomsnitt
anställas vid ungefär 30 års ålder. Med utgångspunkt härifrån och
med tillämpning av dödlighetsantagande enligt dödlighetstabellen R 32
samt 3,25 % ränta har jag beräknat, att för pensionskostnadernas täckande
erfordras avgiftsuttag motsvarande ungefär 7 % av lönerna, om staten
icke ger något bidrag. Vid denna beräkning har jag så långt det varit möjligt
även tagit hänsyn till förekommande löneskillnader och lönestegringar
med åldern ävensom förutsatt, att avgång före den normala pensionsåldern
icke sker annat än i samband med dödsfall.

Enligt uppgift torde man emellertid få räkna med en icke obetydlig avgång
i förtid av livbåtsmän, som icke hunnit förvärva någon pensionsrätt
eller möjligen intjänat förhållandevis obetydlig sådan d. v. s. livbåtsmän,
som avgå medan kvalifikationstiden ännu löper eller snart nog därefter.
Om man i anslutning till av Sjöräddningssällskapet lämnade uppgifter räknar
med att ungefär en fjärdedel av den aktiva kadern i framtiden kommer
att utgöras av livbåtsmän, som icke förvärvat eller sedermera förvärva
pensionsrätt enligt avtalet, kommer man till att förenämnda 7 % kan reduceras
till 3/4x7%= 5,25 %. I nuvarande läge och därmed även för
viss tid framöver torde man dock — likaledes på grundval av bedömningar
från Sjöräddningssällskapets sida — kunna antaga, att den andel av livbåtsmännen,
som icke bli delaktiga i de nya pensionsförmånerna, är större
än nämnda fjärdedel. Tager man dessutom hänsyn till de i förenämnda
beräkningar icke medkalkylerade kostnadsbesparande verkningarna av
maximeringen av intjänandetiden till högst 20 år och eventuellt förekommande
uppskjutande av pensionsuttaget med åtföljande fortsatt avgiftsbetalning
i vissa fall, torde sistnämnda procenttal kunna avrundas nedåt

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961 43

till 5 % eller möjligen — om skäl därtill visa sig föreligga — ännu något
lägre.

Uppskattningsvis har jag kommit till att årskostnaderna (brutto) knappast
torde komma att överstiga 2 å 3 tusen kronor om 5 år, 4 å 5 tusen
kronor om 10 år och 9 å 10 000 kr. om 15 år, allt räknat från tidpunkten
för det nya avtalets ikraftträdande. Därest man någon gång i en framtid
skulle komma upp i en aktivkader om 30 livbåtsmän — ett antal, som
uppgivits vara av maximal karaktär — torde man ändock knappast behöva
räkna med att i häremot svarande jämviktläge pensionskostnaderna
(brutto) komma att överstiga 25 000 å 30 000 kr. per år, under förutsättning
att lönerna icke komma att ligga på väsentligt högre nivå än för närvarande.

Med inräknande av ett antal mera tillfälligt anställda kunna enligt uppgift
för närvarande anses vara i tjänst c:a 20 livbåtsmän. Vid en genomsnittslön
av ungefär 11 000 kr. per år skulle häremot svara en total lönekostnad
för Sjöräddningssällskapet om i runt tal 220 000 kr. för år. Om
aktivkadern skulle utbyggas och mera stadigvarande uppnå förenämnda
maximala antal — 30 —, skulle vid oförändrat löneläge motsvarande lönesumma
komma upp emot 350 000 kr. Mot dessa lönesummor skulle vid
5 % bruttouttag — d. v. s. om statsbidrag icke utginge —- svara avgiftsbetalningar
om i runt tal 11 000 respektive 17 500 kr. för år.

Enligt pensionsanstalten synes det naturligt att staten i förevarande sammanhang
löser sig från hittillsvarande förpliktelser enligt avtalen mellan
pensionsanstalten och sällskapet. För beräkning av ett engångsbelopp i
sistnämnda avseende har pensionsanstalten ingivit tablå över avgiftsinbetalningar
till livbåtsmännens pensionering och fondkapitalets bokförda värde,
varav framgår att livbåtsmännens pensionsfond den 31 december 1960
hade ett beräknat bokfört värde av i runt tal 167 000 kronor. Erinras må
att det statliga bidraget till livbåtsmännens pensionering aldrig fonderats
utan i stället belastat fonden för tilläggspensionering samtidigt med förmånsutbetalningen.
Handelsflottans pensionsanstalt har i skrivelsen slutligen
förordat, att de föreslagna bestämmelserna skall få giltighet från och
med den 1 januari 1961.

Departementschefen

Sedan gammalt åtnjuter sjömännen en särställning i pensionshänseende.
Sjömansyrkets påfrestningar och yrkets allmänna karaktär har ansetts motivera,
att sjömän, som seglat i utrikes fart, i form av pension får stöd till
sin försörjning från tidigare ålder än den, när den allmänna socialförsäkringen
träder till. Sjöfolkspensioneringen utgör sålunda ett led i det sociala
välfärdssystem, som särskilt omgärdar sjömansyrket.

De centrala bestämmelserna om sjöfolkspensioneringen upptages numera
i 1943 års lag om avgifter för sjöfolkspensionering samt i reglementet av
1944 för handelsflottans pensionsanstalt. Pensionssystemet innefattar en
obligatorisk ålderspensionsförsäkring av svenskt befäl och manskap, som
tjänstgör i utrikes fart. För befälskategorien, till vilken i detta samman -

44

Kungi. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

hang även räknas radiotelegrafister och ekonomiföreståndare, utgår pensionen
livsvarigt från 60 års ålder. Manskapspensionen utgår från 55 år till 67
år och — ifråga om mera befarna sjömän —- med ett lägre belopp för tid
därefter.

För rätt till befäls- eller manskapspension erfordras en seglationstid av
minst 36 månader.

Finansieringen av pensionerna sker genom avgifter, som erlägges av de
ombordanställda och redarna, samt genom statsbidrag.

Handelsflottans pensionsanstalt handhar även viss frivillig pensionering.

I samband med genomförandet av den allmänna tilläggspensioneringen
tillkallade jag, med stöd av vederbörligt bemyndigande, särskild utredningsman
med uppdrag att jämte experter utreda pensionsanstaltens ställning
och verksamhet efter det pensionsreformen verkställts. Utredningsmannen
avgav i början av fjolåret betänkande med förslag till en omdaning i flera
viktiga hänseenden av pensionsanstaltens verksamhet. Såsom tidigare redovisats
riktades emellertid sådan kritik mot förslaget, att detta icke utan viss
överarbetning kunde läggas till grund för proposition i ämnet. Överarbetningen
har numera ägt rum, och nytt förslag rörande den framtida pensioneringen
av sjömän har framlagts i en inom handelsdepartementet utarbetad
promemoria.

Promemorians förslag förutsätter — liksom utredningsmannens —- att det
även efter tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen föreligger behov
av att kunna bereda sjöfolk pension från lägre ålder än den vanliga
pensionsåldern. Tillkomsten av tilläggspensioneringen bör emellertid medföra,
att den särskilda sjöfolkspensioneringen utformas såsom en kompletterande
pension för tiden före den allmänna pensionsåldern. I promemorian
understrykes att sjöfolkspensioneringen framdeles bör förbehållas de kategorier
sjöfolk, som har påtagligt behov av ekonomiskt stöd i denna form,
nämligen manskap med lång seglationstid.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag och promemorian
har behovet av särskild pensionsanordning för sjöfolk
icke ifrågasatts från något håll. Huvudtanken att pensioneringen helt skall
inriktas på sjömän med långvarig sjötjänst bakom sig har allmänt godtagits.

För egen del kan jag i huvudsak biträda promemorians synpunkter på
frågan om behovet för framtiden av7 särskild pensionering av sjömän. Del
kan kanske visserligen — såsom skett i Sveriges redareförenings yttrande
— göras gällande att sjömansyrkets förhållanden under senare tid ändrats
och att de fysiska påfrestningarna icke längre på samma sätt som förr framstår
som markanta i jämförelse med andra yrkesområden. Å andra sidan
kan icke bortses från att sjömansyrket alltjämt utsätter sina utövare för
speciella påfrestningar såväl fysiskt som psykiskt. Bland dem som varaktigt
ägnar sig åt yrket hör till vanligheten, att de tvingas i förtid lämna
yrket till följd av försämrad hälsa eller på grund av att föreskrivna krav

45

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1061

på god syn, färgsinne och hörsel icke längre uppfylles. Dessa sjömän är
erfarenhetsmässigt, bl. a. på grund av svårigheterna att i ett yrke till lands
tillgodogöra sig yrkeskunskaperna från sjömanstjänsten, i särskild grad
handikappade på den allmänna arbetsmarknaden. Med hänsyn härtill och
till att en särskild sjömanspensionering funnits sedan avsevärd tid tillbaka
finner jag en sådan pensionering motiverad även för framtiden.

I olika sammanhang har jag haft tillfälle att understryka vikten av god
rekrytering till sjömansyrket. Betydelsefullt är att de, som visar sig lämpliga
för yrket, stimuleras kvarstanna och bidraga till att skapa en stabil och
yrkesskicklig sjömanskår. De senaste reformerna på sjöfartsområdet har
till stor del varit inriktade på att söka häva den nuvarande instabiliteten
inom sjömanskåren och höja dess kvalitet yrkesmässigt. Här må erinras
bl. a. om särbestämmelser för sjömän på beskattningens område, de nya
sjöarbetstidsreglerna och det av fjolårets riksdag godkända förslaget rörande
förbättrad hälsotjänst bland sjömän. Den särskilda sjöfolkspensioneringen
har enligt min mening en viktig uppgift att fylla i detta sammanhang. En
väl avvägd pension, som utgår från den levnadsålder, när försörjningssvårigheterna
inom sjömansyrket i allmänhet gör sig märkbara, bör kunna
verka i önskvärd riktning och minska de betänkligheter hos många sjömän
mot att fortsätta i yrket, som sammanhänger med bekymmer för ålderdomsförsörjningen.
Såsom understrukits i promemorian bör pensionsförmånerna
i ett pensionssystem med detta syfte i långt högre grad än nu är
fallet koncentreras till den kategori sjöfolk, som kan räkna lång seglationstid.

Beträffande den personella omfattningen av pensionssystemet
innefattar promemorians förslag en begränsning av pensioneringen till att
avse enbart manskap. Samtidigt föreslås — i principiell överensstämmelse
med vad som gäller inom den allmänna tilläggspensioneringen — att pensionsförmånerna
även skall kunna komma utlänning i manskapsklass till
del. Såsom förutsättning härför gäller enligt förslaget att utlänningen vid
uppnådd pensionsålder varit mantalsskriven i riket senast från och med
det kalenderår, under vilket han fyllt 50 år.

Utvidgningen av pensioneringen att gälla även utlänningar har allmänt
godtagits och jag vill tillstyrka en sådan utökning av pensionsskyddet. Villkoren
för utlännings rätt till sjömanspension synes i viss anknytning till
vad som i detta hänseende gäller i fråga om rätt till allmän tilläggspension
böra utformas på sätt i promemorian föreslås. Promemorians förslag om
krav på mantalsskrivning överensstämmer med vad utredningsmannen i
denna del föreslagit. Jag är icke beredd förorda att man — såsom ifrågasatts
från pensionsanstalten — slopar kravet på mantalsskrivning.

Beträffande befälets ställning inom det blivande pensionssystemet måste
beaktas, att sjöfolkspensioneringen allt sedan år l»4.‘l — när riksdagen godkände
grunderna till gällande pensionsanordning — praktiskt taget helt inriktats
på att tillgodose manskapets behov av pension. De förbättringar, som

4 llihann till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr SO

46

Kungl. Maj. ts proposition nr SO år 1961

sedan genomförts, har enbart avsett nianskapspensioneringen. Bakgrunden
härtill är att befälskategorierna redan i slutet av 1930-talet kollektivavtalsvägen
träffade överenskommelse om pensionering i särskilda pensionskassor.

Utvecklingen har medfört, att befälspensionerna från pensionsanstalten
numera utgår med jämförelsevis små belopp. Även om dessa, såsom framhållits
av befälsorganisationerna, icke saknar betydelse som tillskott till
ålderdomsförsörjningen, måste häremot vägas de betydande olägenheter —
påpekade såväl av utredningsmannen som i promemorian — vilka är förbundna
med att inom pensionsanstalten vidmakthålla denna understödsverksamhet.
Det synes även värt framhålla, att ett bibehållande av nuvarande
befälspensionering skulle strida mot den tidigare uttalade grundtanken
att framdeles koncentrera anstaltens pensioneringsverksamhet till
den kategori sjömän, för vilken verksamheten framstår såsom särskilt betydelsefull.
Jag anser mig därför böra biträda förslaget, att befälspensioneringen
inom pensionsanstalten skall upphöra. Till vissa avvecklingsspörsmål
i samband härmed avser jag att återkomma.

Vad i övrigt gäller manskapspensioneringens omfattning är jag icke beredd
att förorda något avsteg från den nuvarande principen att all utrikes fart
kvalificerar till pension. Jag kan följaktligen icke biträda handelsflottans
pensionsanstalts förslag att från pensioneringen utesluta sjömän, påmönstrade
fartyg under 100 bruttoton. Jag är ej heller beredd föreslå, att pensioneringen
i enlighet med förslag av Rederiföreningen för mindre fartyg utvidgas
till skeppare, som är ägare eller delägare i mindre fartyg. Denna
grupp har icke tidigare varit inordnad i pensionssystemet.

Vad gäller avvägningen av förmånssystemet föreslås i promemorian
att nuvarande pensionsålder vid 55 år bibehålies. För sjöman, som icke
kvalificerat sig för pension från denna ålder, öppnas möjlighet att erhålla
pension senast från 60 års ålder. Kravet på seglationstid skärpes betydligt.
För rätt till pension fordras enligt promemorians förslag minst 72 månaders
tjänst. För att få pension från den tidigare pensionsåldern, 55 år, fordras
att sjömannen har minst 120 månaders seglation bakom sig. Systemet
medger även möjlighet att uppskjuta pensionsuttaget intill fyllda 60 år för
att förbättra pensionsförmånerna. Pensionsnivån höjes avsevärt. Vid seglationstider
om 350 månader eller däröver skulle årlig pension under tiden
55—67 år utgå med omkring 7 000 kronor, beräknat med utgångspunkt från
nuvarande löneläge inom sjömansyrket.

Grundlinjerna i det föreslagna förmånssystemet har av remissinstanserna
lämnats orubbade. Vissa förslag till jämkningar har dock framförts. Enligt
redareföreningens mening är den föreslagna kvalifikationstiden 72 månader
för kort. Även i annat avseende önskar föreningen en skärpning av
kvalifikationskraven. Sålunda föreslås, att de, vilka icke seglat viss tid efter
fyllda 45 år, skall uteslutas från pensionsrätt. Vidare föreslås såsom villkor
för pension, att sjömannen under större delen av sin aktiva tid mellan

Kungl. Maj ris proposition nr SO är W61

47

16 och 55 år tjänstgjort såsom manskap. Svenska sjöfolksförbundet uttalar
sig i motsatt riktning och finner fordringarna på seglationstid väl höga.
Från sjöfartsstyrelsens sida har föreslagits en minskning av intjänandetiden.

Självfallet är avvägningen av förmånssystemet vansklig att göra. För egen
del är jag emellertid icke beredd att utöka kvalifikationstiden utöver vad
som föreslagits. Sättes gränsen vid 72 månader uppnås i praktiken, att sjömän
först efter 8—9 års yrkesutövning blir berättigade till pension. Mera
betydande pensioner uppnås givetvis först efter åtskilliga års ytterligare seglation.
En förlängning av kvalifikationstiden är följaktligen icke påkallad
av syftet att inrikta pensioneringen på dem, som kvarstannar i yrket. Däremot
synes en sådan skärpning av kraven, som från redarhåll begärts, kunna
menligt inverka på den rekryteringsfrämjande effekten av pensionssystemet.
Å andra sidan torde några vägande skäl knappast kunna andragas för
en minskning av de föreslagna kraven för erhållande av pension. Vad i promemorian
i detta avseende föreslagits finner jag sålunda böra godtagas.

Den minskning av intjänandetiden, som bl. a. sjöfartsstyrelsen ifrågasatt,
torde icke kunna genomföras utan att besvärande olägenheter uppstår. Redan
enligt det i promemorian framlagda förslaget intjänas pension efter en
förhållandevis hög procentsats. Detta medför vissa oundvikliga olägenheter
av tröskelnatur. Förkortas intjänandetiden ytterligare skulle dessa olägenheter
öka avsevärt. Visserligen lär väl knappast fler än ett relativt fåtal sjömän
komma att kunna åberopa tillräcklig seglationstid för att uppnå maximal
pension. Det förtjänar dock påpekas, att pensionsanstalten för närvarande,
efter vad statistiskt framgår, kan redovisa ett mindre antal pensionärer
av manskapsklass, som vid fyllda 55 år fullgjort mer än 330 seglationsmånader.
Uppnås större stabilitet inom yrket torde den enskilde sjömannens
seglationstider per år komina att i genomsnitt förlängas. I samma
mån förbättras möjligheterna att före 55-årsåldern intjäna pension. Vid
mina överväganden har jag därför icke funnit skäl frångå vad i promemorian
föreslagits angående pensionsintjänandet. Jag kan följaktligen icke heller
biträda redareföreningens förslag om sänkning av pensionsnivån.

Den reformering av förmånssystemet som jag nu förordat siktar till en
betydande uppräkning av pensionsförmånerna. Systemet är så utformat, att
det omedelbart får verkan för de äldre sjömän i tjänst, vilka har erforderlig
kvalifikationstid bakom sig. Däremot har icke föreslagits någon förbättring
av de pensioner, vilka helt regleras enligt den äldre ordningen och vilka
följaktligen i stor utsträckning tillkommer personer som har en förhållandevis
kort seglationstid bakom sig. Fråga om uppräkning av dessa pensioner
har emellertid väckts under remissbehandlingen, .lag är visserligen
medveten om att i åtskilliga fall ifrågavarande pensionsbelopp är mycket
blygsamma. Eu generell uppräkning av äldre förmåner innebär emellertid
en avsevärd finansiell belastning på tillgängliga resurser och måste vägas
mot den nedskärning av förmånssystemet enligt den nya ordningen som

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

skulle bli följden av uppräkningen. Mot bakgrunden härav har jag icke ansett
mig böra förorda att fondmedel tages i anspråk för bättrande av pensioneringen
enligt de äldre bestämmelserna.

Till frågan om grupplivförsäkring, som upptagits i sjöfolksförbundets
yttrande, är jag icke beredd att i detta sammanhang taga ställning. En sådan
försäkringsform torde i vart fall icke lämpligen kunna inlemmas i den
obligatoriska pensionsförsäkring som nu är i fråga.

Frågan om samordningen av pensionsförmånerna med andra socialförsäkringsförmåner
torde böra lösas i enlighet med vad som föreslagits av utredningsmannen
och i promemorian.

Vid övergången till det nya pensionssystemet bör, i
överensstämmelse med promemorians förslag, gälla att dessförinnan intjänad
pension skall utgå enligt dittills gällande bestämmelser. Person tillhöhande
befälskategorien, som förvärvat rätt till befälspension, bör följaktligen
utfå sin pension enligt den gamla ordningen.

I detta sammanhang vill jag taga upp den av fartygsbefälsföreningen berörda
frågan om återbetalning i vissa fall av erlagda hyresavgifter till befäl,
som icke förvärvat pensionsrätt i pensionsanstalten. Sådan återbetalning synes
kunna ifrågasättas i sådana fall, där någon tillhörande befälsgruppen
under den äldre ordningen erlagt hyresavgift men icke hunnit tjänstgöra
tillräckligt lång tid före omläggningen för att komma i åtnjutande av manskaps-
eller befälspension. Det framstår såsom stötande, att sådana avgiftsmedel,
vilka inbetalats under förutsättning att de skulle bidraga till en framtida
befälspension, efter det att möjligheterna till sådan pensionering borttagits
skola behållas fonderade av anstalten för att därigenom stödja finansieringen
av annan pensionering. Jag vill därför förorda, att i dylika
fall förtida återbetalning av hyresavgifter skall kunna ske efter ansökan.
Jag anser däremot icke omläggningen av pensionssystemet motivera, att
man i andra fall medger restitution av erlagda pensionsavgifter, något som
för övrigt skulle strida mot vedertagna principer på detta område.

Beträffande finansieringen av sjöm an spensioneringen
skiljer sig promemorians förslag från gällande ordning främst däri, att de
ombordanställdas egna avgifter slopats och redareavgiften givits formen av
en kollektivavgift beräknad i förhållande till de utbetalda kontantlönerna
till svenskt och utländskt manskap på varje fartyg i utrikes fart. I likhet
med utredningsmannens förslag bygger promemorians utformning av finansieringen
på förutsättningen att statsbidrag även framdeles skall utgå
med oförändrat belopp, 1,6 milj. kronor årligen.

Vid remissbehandlingen har erinran icke gjorts mot förslaget alt grunda
avgiftsfinansieringen helt på kollektiva redareavgifter, och för egen del finner
jag denna lösning innebära en väsentlig rationaliseringsvinst.

Vad gäller det hittillsvarande bidraget av allmänna medel har, såsom förut
nämnts, från såväl statskontoret som pensionsstyrelsen och riksräkenskapsverket
kritik riktats mot förslaget att sjömanspensioneringen även

49

Kungl. Maj.is proposition nr 80 år 1961

framdeles skulle äga rum med stöd av statsbidrag. Maskinbefälsförbundel
bär ur rättvisesynpunkt angripit tanken, att det statsbidrag, som hittills utgått
till såväl manskaps- som befälspensioneringen, skulle oförändrat tagas
i anspråk för den tillämnade manskapspensioneringen.

Statsbidragsfrågan torde i första hand få bedömas med hänsyn till de förutsättningar,
som föreligger att med andra medel än skattemedel finansiera
den föreslagna pensioneringen.

Enligt de i promemorian redovisade beräkningarna skulle det föreslagna
pensionssystemet i kommande fullfunktionsstadium belastas med årliga
pensionsutgifter om ungefär 5,5 milj. kronor. Finansieringen avses skola ske
efter fördelningsmetod, varvid tills vidare tilläggspensionsfonden och efter
avvecklingen av nuvarande liyresavgiftspensionering, återstående del av hyresavgiftsfonden
skall utgöra stödfond. I fullfunktionsstadiet beräknas stödfonden
uppgå till 80—90 milj. kronor, vilket kan antagas motsvara premiereservmässig
täckning för pensionsutfästelserna. Ränteinkomsten av fonden
uppskattas till 2,7 milj. kronor. Utöver statsbidraget — 1,6 milj. kronor
— förutsättes sålunda i promemorian att redareavgifterna inbringar
1,2 milj. kronor (2,7 -f 1,6 + 1,2 = 5,5). Med beaktande av en viss säkerhetsmarginal
föreslås i promemorian att redareavgiften bestämmes till
1,5 procent av kontantlönerna till svenskt och utländskt manskap i utrikes
fart. Eftersom den sammanlagda kontantlönesumman kan uppskattas till
cirka 100 milj. kronor per år, torde den föreslagna redareavgiften komma
att inbringa omkring 1,5 milj. kronor årligen.

Den i promemorian föreslagna finansieringsplanen och de beräkningar
varå den vilar har — frånsett kritiken i fråga om statsbidraget — i stort
sett godtagits under remissbehandlingen.

Försäkringsinpektionen har emellertid betonat osäkerheten i antagandena
framför allt rörande seglationstiden och frekvensen av utlänningar i det föreslagna
pensionssystemet. Inspektionen har framhållit nödvändigheten av
att kontinuerligt följa utvecklingen för att i god tid kunna sätta in erforderliga
förstärkningsåtgärder.

Det avsevärda fondkapital, som för närvarande stöder finansieringen av
pensionsanstallens verksamhet, har till följd, att statsbidraget icke längre
har den betydelse för pensionssystemets ekonomiska stabilitet, som bidraget
hade när det i början av 1950-talet bestämdes till nuvarande belopp. Med
hänsyn härtill och till de synpunkter, som kommit till uttryck i yttrandena
från statskontoret, pensionsstyrelsen och riksräkenskapsverket, anser jag
mig icke böra biträda förslaget, alt statsbidrag i fortsättningen skall utgå.
EU bortfall av statsbidraget torde böra kompenseras med en ökning av redareavgiften.
Då det synes tillfyllest att avgiftsuttaget i början begränsas till
vad som enligt promemorians beräkningar är oundgängligt, nämligen (1,6
1,2=) 2,8 milj. kronor, motsvarande 2,8 procent av utgående kontantlöner,
bör redareavgiften bestämmas att utgå efter denna procentsats. Jag förutsätter,
att en kontinuerlig översyn av den ekonomiska utvecklingen inom

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

pensionssystemet äger rum. Visar det sig vid denna översyn att justeringar
i avgiftsuttaget är påkallade, bör sådana snarast komma till stånd.

Avvecklingen av statsbidraget till sjömanspensioneringen bör ske i två
etapper. För nästa budgetår synes statsbidrag böra utgå av sådan storlek,
att rederinäringens avgiftsbörda under nämnda budgetår bibehållits i stort
sett oförändrad vid drygt 2 milj. kronor. Detta motiverar en medelsanvisning
av 700 000 kronor på riksstaten för budgetåret 1961/62. Därefter bör
statens bidrag till sjömanspensioneringen helt upphöra.

Vad angår administrationen av sjömanspensioneringen
har statskontoret och pensionsstyrelsen ifrågasatt om inte utbetalningen av
sjömanspensionerna bör ske genom delegationen för pensionsutbetalning.
Pensionsstyrelsen har erinrat om lämpligheten att administrativt anknyta
pensioneringen till statens pensionsanstalt.

Frågan om administrativ samordning av sjömanspensioneringen med den
allmänna tilläggspensioneringen har närmare diskuterats såväl av utredningsmannen
som i promemorian. Förslag till sådan samordning har emellertid
icke framlagts, utan handelsflottans pensionsanstalt har bibehållits
vid de administrativa uppgifterna med pensioneringen. I promemorian uttalas,
att erfarenheterna från administrationen av den allmänna tilläggspensioneringen
synes böra avvaktas innan frågan om en samordning på detta
område upptages till prövning.

Enligt min mening hade det varit önskvärt att redan i detta sammanhang
ställning hade kunnat tagas till formerna för administrering av sjömanspensioneringen.
Ytterligare överväganden i denna fråga torde dock vara erforderliga.
I avvaktan liärå synes promemorians förslag i denna de] nu böra
godtagas.

Rörande organisationen av handelsflottans pensionsanstalt samt statsanslagen
till anstaltens avlöningar och omkostnader vill jag erinra om att jag
vid anmälan av årets statsverksproposition, bilagan 12, punkten 27, anförde
att de i departementspromemorian framlagda förslagen icke påkallade några
egentliga ändringar i anstaltens personella organisation. För att kunna tillgodose
det behov av tillfällig personalförstärkning, som kunde komma att
uppstå vid förslagens genomförande, beslöt emellertid Kungl. Maj:t på mitt
förslag att inhämta bemyndigande att i erforderlig mån medgiva överskridande
av den i pensionsanstaltens avlöningsstat uppförda anslagsposten
Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.

Det förslag till omläggning av sjömanspensioneringen som jag i det föregående
förordat föranleder icke för nästa budgetår till annan bedömning av anstaltens
personalbehov än den, som kommit till uttryck i statsverkspropositionen.
Det bör dock framhållas, att frågan härom i vart fall torde få omprövas
i samband med att slutlig ställning tages till frågan om formerna för
administrering av sjöfolkspensioneringen.

Såsom förut nämnts förekommer i pensionsanstaltcn en frivillig
pensionsförsäkring, som bedrives helt fristående från den obligatoriska
försäkringen. Med hänsyn till den ytterst ringa anslutningen till denna

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1901

försäkringsform har utredningsmannen föreslagit, att sådan pensionering
skall upphöra. Då något behov icke synes föreligga av den ifrågavarande försäkringsformen
biträder jag förslaget, att densamma slopas. Självfallet har
anstalten att infria sina förpliktelser på grund av skedda inbetalningar till
försäkringen.

Beträffande den särskilda pensionsförsäkringen av livbåtsmän
har, såsom tidigare redovisats, pensionsanstalten hemställt om bemyndigande
att träffa nytt avtal med Sjöräddningssällskapet i syfte att samordna
pensioneringen med den allmänna tilläggspensioneringen.

I samband med att anstalten framlagt principerna för pensioneringen enligt
det tillämnade avtalet har föreslagits, att nuvarande förpliktelse för
statsverket att fortlöpande svara för viss del av pensionskostnaderna ersättes
med ett bidrag i form av engångsbelopp.

I likhet med pensionsanstalten finner jag nuvarande överenskommelser
rörande pensionsförsäkringen för livbåtsmän böra ersättas av nytt avtal som
anpassar försäkringen efter den allmänna pensionsreformen. De riktlinjer
för utformningen av det nya avtalet som anstalten framlagt finner jag böra
godtagas.

Vad gäller frågan om bidraget av allmänna medel biträder jag pensionsanstaltens
mening att statens nuvarande bidragsskyldighet i fråga om pensioneringen
ersättes med ett engångsbelopp. Vid beräkningen av detta bör
beaktas, att staten dels häftar i skuld på grund av givna pensionsutfästelser
enligt gällande avtal dels åtagit sig förpliktelser med avseende å den framtida
pensioneringen av ifrågavarande personalgrupp. Med ledning av pensionsanstaltens
beräkningar torde sagda engångsbelopp böra bestämmas till
240 000 kronor.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom handelsdepartementet
upprättats förslag till

1) lag om redareavgift för sjöfolks pensionering och

2) reglemente för handelsflottans pensionsanstalt.

Förslagen torde såsom bilagor (Bilaga A1 och B) få fogas till detta protokoll.

Jag övergår härefter till att behandla vissa detalj spörsmål rörande utformningen
av lagförslaget.

Detaljutformningen av lagförslaget

i §■

I paragrafen fastslås redares avgiftsskyldighet. Såsom tidigare framhållits
bör det icke längre åligga sjömannen att genom egna avgifter, s. k. hyresavgifter,
bidraga till sin pensionering. I stället uttages enligt förslaget enbart
redareavgift, som bör beräknas i förhållande till lönen för samma kategori

1 Bilaga A, som överensstämmer med del vid propositionen fogade lagförslaget, harliar utelämnats.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

sjömän som kan förvärva pensionsrätt. Redareavgift bör alltså erläggas för
svensk eller utländsk sjöman, som är såsom manskap för utrikes fart påmönstrad
svenskt handelsfartyg.

I gällande lag om avgifter för sjöfolks pensionering upptages en definition,
enligt vilken med sjöman förstås envar, som är inskriven vid sjömanshus.
Eftersom avsikten är att framdeles även utlänningar, som enligt gällande
bestämmelser icke kunna inskrivas vid sjömanshus, under vissa förutsättningar
skola kunna få sjömanspension, bör den nuvarande definitionen
av sjöman ej medtagas i ny lag.

Till manskapet hänföres enligt förslaget sjöman, som antagits av redaren
eller befälhavaren och som icke tillhör fartygs- eller maskinbefälet eller är
radiotelegrafist eller ekonomiföreståndare. I förhållande till gällande lag
medför den nya lydelsen i praktiken ingen skillnad, såvitt avser sjömän tillhörande
den egentliga besättningen, vilka regelmässigt, i fall de är svenska
medborgare, är inskrivna vid sjömanshus. Beträffande däremot den grupp
ombordsanställda som icke tillhör den egentliga besättningen inträder en
viss förändring. Sålunda utvidgas redarens avgiftsskyldighet till att avse sådan
personal som för närvarande är anställd av redaren men icke inskrivits
vid sjömanshus. Å andra sidan skall avgiftsskyldigheten icke omfatta å fartyg
tjänstgörande personer som är att anse som självständiga företagare eller
anställda hos sådana, oaktat de, såsom ibland förekommer, blivit inskrivna
vid sjömanshus. Som exempel på självständiga företagare må nämnas frisörmästare
och restauratörer.

Den i nuvarande lag intagna definitionen av handelsfartyg har upptagits
såsom ett tredje stycke i paragrafen.

2 §.

I förevarande paragraf bestämmes redareavgiftens storlek. Den har angivits
till två och åtta tiondels procent av sjömannens lön för tid, under vilken
han varit för utrikes fart påmönstrad svenskt handelsfartyg. Den lägre avgiftsprocenten,
som skall tillämpas för tiden den 1 juli 1961—den 30 juni
1962, torde få angivas i övergångsbestämmelserna. De avlöningsförmåner, å
vilka redareavgift skall beräknas, bör omfatta endast sjömannens kontanta
lön (tarifflönen) för ordinarie arbetstid utan annat tillägg än, i förekommande
fall, tjänsteårstillägg. Utanför beräkningen faller sålunda förmånen
av fri kost och logi, likaledes olika farttillägg, krigsrisktillägg, vederlagsersättning
samt övertidsersättning.

Enligt förslaget bör endast lön för tid, under vilken sjömannen varit påmönstrad
för utrikes fart såsom manskap, läggas till grund för pensionens
bestämmande. Då lön under sjömannens semestertid, även om semestern
skulle infalla i omedelbar anslutning till avmönstringen, enligt förslaget, liksom
enligt vad nu gäller, icke blir pensionsgrundande för sjömannen, bär
redaren synts böra befrias från bidragsskyldighet beträffande sådan lön. Någon
bestämmelse om beräkning av redareavgift på sjömans semesterlön har
följaktligen icke medtagits i förslaget.

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961
3 §.

Enligt gällande ordning jämställes med befälsgrupperna radiotelegraf ister
och ekonomiföreståndare (steward). Den nya lagen bör ge möjlighet för
Kungl. Maj :t att ställa ytterligare personalgrupper utanför pensionsanstaltens
pensioneringssystem. Detta kan bli aktuellt i fråga om sådan personal,
vilkens pensionsfråga löses genom särskilt avtal med arbetsgivaren.

* §■

Tillämpningsbestämmelser torde erfordras bl. a. rörande redovisning och
uppbörd av redareavgifter. Bestämmelserna torde böra utfärdas av Kungl.
Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

V. Departementschefens hemställan

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det inom handelsdepartementet
upprättade förslaget till lag om redareavgift för sjöfolks pensionering
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Jan Palm

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1901

Bilaga B

Förslag

till

reglemente för handelsflottans pensionsanstalt

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Ärenden angående sjömanspension enligt detta reglemente handläggas av
handelsflottans pensionsanstalt.

2 §•

Sjömanspension tillkommer, på de villkor som i detta reglemente stadgas,
svensk sjöman, vilken under mera än 72 månader varit såsom manskap för
utrikes fart påmönstrad svenskt handelsfartyg. Med svensk sjöman likställes
utländsk sjöman, som från och med det kalenderår han uppnått 50 års
ålder oavbrutet varit mantalsskriven här i riket.

3 §.

Till manskapet skall vid tillämpningen av detta reglemente hänföras sjöman,
som antagits av redaren eller befälhavaren och icke tillhör fartygseller
maskinbefälet eller är radiotelegrafist eller ekonomiföreståndare.

Med handelsfartyg förstås fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller
resandes forlskaffande eller till annat ändamål, som med handelssjöfarten
äger gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgning eller dykning.

Om sjömanspensionens bestämmande m. m.

4 §•

Rätt till sjömanspension inträder

a) om den tid, under vilken sjömannen varit såsom manskap påmönstrad
svenskt handelsfartyg i utrikes fart (manskapstiden) uppgår till minst 120
månader, vid fyllda 55 år samt

b) i annat fall, vid fyllda 60 år.

Uppgå*’ manskapstiden till 120 månader först efter det sjömannen fyllt
55 år, men innan han uppnått 60 års ålder, inträder sådan rätt, när manskapstid
om 120 månader fullgjorts.

5 §•

Rätt till sjömanspension upphör med utgången av månaden närmast före
den, under vilken sjömannen uppnår 67 års ålder.

6 §•

Sjömanspension är årlig pension eller, om sjömannens manskapstid icke
överstiger 84 månader, pension med engångsbelopp.

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

7 §■

Sjömanspensionens storlek beror av sjömannens manskapstid och pensiönsgivande
lön.

Såsom pensionsgivande lön räknas sjömannens lön under manskapstid, i
den mån lönen icke hänför sig till de första 72 månaderna av manskapstiden
eller till manskapstid, som infaller efter det sjömannen fyllt 60 år eller som
infaller efter det han erhållit sjömanspension eller pension enligt äldre bestämmelser
för sjöfolks pensionering. Med lön förstås kontant lön för ordinarie
arbetstid utan annat tillägg än tjänsteårstillägg.

8 §•

Sjömanspension beräknas för år och utgör summan av 2 procent av pensionsgivande
lön för manskapstid till och med 120 månader och 3,3 procent
av pensionsgivande lön för manskapstid därefter. Sålunda beräknat pensionsbelopp
för år må dock icke överstiga 7 200 kronor multiplicerat med
det tal, som angiver förhållandet mellan pensionspristalet enligt lagen om
folkpensionering för månaden närmast före den, från och med vilken pensionen
börjar utgå, och pensionspristalet för december 1957 (högsta årsbeloppet).

År fråga om sjömanspension, som börjar utgå vid senare tidpunkt än när
sjömannen uppnått 55 års ålder, skall det enligt föregående stycke för år
beräknade pensionsbeloppet ökas med 1/84 för varje månad, som förflutit
från det nämnda ålder uppnåtts och till den månad, då pensionsuttaget
sker; dock ej för månad som infaller senare än den, under vilken sjömannen
fyller 60 år. Vad nu sagts får icke medföra, att pensionsbeloppet överstiger
högsta årsbeloppet.

9 §•

Sjömanspensions engångsbelopp utgör ett enligt 8 § beräknat årsbelopp
multiplicerat med sex.

10 §.

Den som önskar komma i åtnjutande av sjömanspension skall göra ansökan
därom.

11 §•

Sjömanspension utgår från och med månaden näst efter den, under vilken
rätt till pension inträder. Årlig pension utgår icke för längre tid tillbaka
än tre månader före den månad, då ansökningen gjordes.

Pension utgår till och med den månad, under vilken den pensionsberättigade
avlidit eller rätten till pension eljest upphört.

12 §.

Årlig sjömanspension utbetalas månadsvis om årsbeloppet uppgår till
4 200 kronor eller däröver. I annat fall utbetalas pensionen kvartalsvis.

13 §.

Vid beräkning av pensionsbelopp för utbetalning skall den årspension,
från vilken beräkningen utgår, avrundas till närmast lägre bela krontal som
är jämnt delbart med tolv eller, i fråga om kvartalsvis utbetalning, fyra.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

14 §.

Utgår sjömanspension samtidigt med livränta, som på grund av invaliditet
fastställts av eller utbetalas från riksförsäkringsverket eller i 1 § yrkesskadeförsäkringslagen
avsett bolag och icke grundas på frivillig försäkring,
minskas pensionen i den mån de sammanlagda förmånerna eljest
skulle överstiga sjömanspensionens högsta belopp enligt 8 §. Detsamma gäller
beträffande sjukpenning, som utgår i stället för sådan livränta, samt
beträffande förtidspension enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension
och invalidpension eller sjukbidrag enligt lagen om folkpensionering,
dock ej förmån som bestämmes med beaktande av samtidigt utgående pension.

Vad i första stycket stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fall, då
livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

Om pensionsansökan

15 §.

Ansökan om pension skall avfattas enligt formulär som fastställes av
pensionsanstalten. Ansökningen skall ingivas till det sjömanshus, vid vilket
sökanden är eller senast varit inskriven, eller, därest sökanden icke är eller
varit inskriven vid sjömanshus, till pensionsanstalten.

Ansökan skall åtföljas av åldersbetyg och, i fråga om utländsk sjöman,
jämväl av bevis rörande mantalsskrivning.

Ansökningsblanketter skola tryckas genom pensionsanstaltens försorg
samt kostnadsfritt tillhandahållas genom anstalten och sjömanshusen.

16 §.

Till sjömanshus inkommen ansökan om sjömanspension skall snarast
möjligt översändas till pensionsanstalten. Därvid skall från sjömanshuset
lämnas uppgift enligt fastställt formulär om sökandens pensionsgrundande
tjänst samt om hans pensionsgivande lön.

Sökande, som icke är eller varit inskriven vid sjömanshus, skall i sin
ansökan lämna erforderliga uppgifter om pensionsgrundande tjänst och
pensionsgivande lön samt på lämpligt sätt styrka uppgifterna.

17 §.

Sedan ansökan inkommit till pensionsanstalten och där prövats skall, om
sökanden funnits berättigad till pension, bevis därom utfärdas av anstalten.

Särskilda bestämmelser
18 §.

Det åligger pensionstagare att ofördröjligen underrätta pensionsanstalten
om adressförändring. Pensionstagare är ock skyldig att till anstalten lämna
uppgifter angående sådana förhållanden, som kunna vara av betydelse för
bedömande av hans rätt till pension från pensionsanstalten. Pensionstagaren
skall på lämpligt sätt underrättas om vad sålunda åligger honom.

Har någon, som åtnjuter pension, ej utkvitterat visst belopp därav före
utgången av andra året näst efter det, under vilket beloppet förfallit till

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

betalning, skall beloppet vara förverkat, där ej pensionsanstalten för särskilt
fall annorlunda beslutar.

19 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes förorsakat att pension
utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen
eller med för högt belopp uppburit pension och har han skäligen bort
inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt
fall anledning föreligger att helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighet.

Har återbetalningsskyldighet ålagts pensionsberättigad enligt första stycket,
må vad han uppburit för mycket i pension avdragas vid senare utbetalning
av pension till honom.

20 §.

Rätt till sjömanspension må icke tagas i mät för gäld.

21 §.

Sjöman, å vilken detta reglemente är tillämpligt, är skyldig att underkasta
sig de ändringar däri, vilka kunna komma att meddelas.

Övergångsbestämmelser

1. Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1961. Samtidigt upphäves
reglementet den 4 februari 1944 (nr 42) för handejsflottans pensionsanstalt
med den begränsning, som följer av vad nedan sägs.

2. För sjöman, som före den 1 juli 1961 åtnjutit pension eller invalidunderstöd
från anstalten eller före nämnda dag uppnått stadgad pensionsålder,
skall pension eller understöd utgå enligt dittills gällande bestämmelser. För
sjöman, som eljest före den 1 juli 1961 erlagt hyresavgift eller frivillig avgift,
skall i fråga om rätt till pension eller avgiftsåterbetalning reglementet
den 4 februari 1944 gälla.

3. Är sjöman, som förvärvat rätt till pension enligt 1944 års reglemente
samtidigt berättigad att uppbära årlig sjömanspension enligt det nya reglementet,
skall en årlig pension för tiden intill den månad, under vilken sjömannen
fyller 67 år, beräknas till årspensionernas sammanlagda belopp;
dock må detta belopp icke bestämmas högre än till sjömanspensionens
högsta belopp enligt 8 § i det nya reglementet. Vid beräkning av det sammanlagda
pensionsbeloppet skall livsvarig pension enligt 1944 års reglemente
omräknas till temporär pension.

4. Sammanläggning av pension enligt 3. skall icke äga rum, därest pensionsanstalten
före den 1 juli 1961 utfärdat bevis, enligt vilket pension tillerkänts
sjömannen. Ej heller skall sammanläggning ske av livsvarig pension,
vilken tillkommer sjöman som är född före den 1 juli 1911, därest han
hos pensionsanstalten gör ansökan om att sammanläggning ej måtte äga
rum.

5. Sjöman, som under de senaste 12 månadernas tjänstgöring i utrikes
fart på svenskt handelsfartyg varit påmönstrad såsom befäl, radiotelegrafist
eller ekonomiföreståndare och som icke enligt detta reglemente eller
äldre bestämmelser förvärvat rätt till pension från pensionsanstalten, äger
efter ansökan och de närmare anvisningar anstalten meddelar återfå erlagda
hyresavgifter, vilka eljest enligt 7 § 1944 års reglemente skolat återbetalas
till honom först efter uppnådd pensionsålder.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 3 mars
1961.

N ärvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 1 mars 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll över
liandelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 10 februari
1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om redareavgift för sjöfolks pensionering.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn G. Steen.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
T. Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

59

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
10 mars 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 3 mars
1961 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 1 mars 1961 remitterade
förslaget till lag om redareavgift för sjöfolks pensionering.

Föredraganden anför följande.

Lagförslaget har av lagrådet lämnats utan erinran. Av vad jag anfört
i samband med remissen av förslaget till lagrådet framgår, att behovet av
statsbidrag för det närmast följande budgetåret för pensioneringen från
handelsflottans pensionsanstalt uppgår till sammanlagt 940 000 kronor. Beloppet
torde böra anvisas över det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget
Bidrag till pensionskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt.

Föredraganden hemställer därefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att

dels antaga förenämnda förslag till lag om redareavgift för sjöfolks pensionering,

dels godkänna av honom förordade grunder för omläggning av verksamheten
vid handelsflottans pensionsanstalt och för beredande av pension åt
vissa sjömän ävensom bemyndiga Kungl. Maj:t alt utfärda i samband med
omläggningen erforderliga föreskrifter,

dels medgiva, att Kungl. Maj:t bemyndigar handelsflottans pensionsanstalt
att träffa avtal med Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne
om pensionering av sällskapets livbåtsmän i huvudsaklig överensstämmelse
med vad han tidigare anfört,

dels ock till Bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt
för budgetåret 1961/62 under tolfte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 940 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Barbro Blomberg

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Författningsförslag .............................................. 2

Statsrådsprotokoll den 10 februari 1961............................ 3

I. Inledning ................................................ 3

II. Gällande bestämmelser för sjöfolks pensionering.............. 4

Den obligatoriska pensioneringen ........................ 4

Den frivilliga pensioneringen ............................ 5

Särskild pensionering av livbåtsmän ...................... 5

Finansieringen av den obligatoriska pensioneringen ........ 6

Administrationen, medelsförvaltning och avgiftsuppbörd . . 7

III. Den allmänna pensionslagstiftningen 8

Lagen om folkpensionering m. m......................... 8

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension ............ 9

Allmänna tilläggspensioneringens administration 10

IV. Förslag till omläggning av sjömanspensioneringen ............ 11

Utredningsmannens betänkande ............................ 11

Behovet av nya bestämmelser.............................. 11

Pensioneringens allmänna inriktning......... 12

Förmånssystemet ........................................ 12

Finansieringen .......................................... 13

Administrationen ........................................ 15

Den frivilliga pensioneringen ............................ 16

Pensioneringen av livbåtsmän ............................ 16

Det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet .............. 16

Remissyttrandena över betänkandet ........................ 17

Departementspromemorian ................................ 18

Pensioneringens allmänna inriktning...................... 18

Pensionering av utlänningar............................. 21

Befälspensioneringen .................................... 22

Förmånssystemet ........................................ 25

Vissa samordningsfrågor ................................ 26

Övergången till det nya förmånssystemet .................. 28

Finansieringen .......................................... 28

Administrationen ........................................ 32

Remissyttrandena över promemorian ........................ 32

Förslag om nytt avtal rörande pensioneringen av livbåtsmän . 41

Departementschefen ...................................... 43

Detaljutformningen av lagförslaget .......................... 51

V. Departementschefens hemställan ............................ 53

Förslag till reglemente för handelsflottans pensionsanstalt .......... 54

Lagrådets yttrande ............................................ 58

Statsrådsprotokoll den 10 mars 1961.............................. 59

610196 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag