Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

1

Nr 77

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avsättning av
viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för stöd till industriellt forskningsoch
utvecklingsarbete, m. m.; given Stockholms slott
den 10 mars 1961.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att viss del av statens vinst å malmbrytningen
vid Luossavaraara-Kiirunavaara aktiebolags gruvor avsättes till två särskilda
fonder, den ena benämnd Norrlandsfonden och den andra Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete. Norrlandsfondens uppgift skall vara
att främja näringslivets framtida utveckling i Norrland, varvid tonvikten
bör läggas på Norrbotten. Stöd skall kunna utgå dels till forsknings- och
utvecklingsarbete, som syftar till en vidareförädling av norrländska råvaror,
och dels till en industriell utbyggnad. Ur Malmfonden för forskningsoch
utvecklingsarbete skall stöd utgå till teknisk och naturvetenskaplig
forskning samt till industriella utvecklingsarbeten.

Avsättningen föreslås uppgå till sammanlagt högst 25 miljoner kronor årligen
under en femårsperiod, varefter frågan om avsättning torde upptagas
till ny prövning. Av det årliga beloppet föreslås högst 15 miljoner kronor
avsättas till Norrlandsfonden och högst 10 miljoner kronor till Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete. Det skall ankomma på Kungl. Maj:t
att besluta om formerna för avsättningen.

Fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna (tremiljonersfonden)
föreslås uppgå i Norrlandsfonden.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 77

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
10 mars 1961.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om avsättning av viss
del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag för stöd till
industriellt forsknings- och utvecklingsarbete, m. m.

I. Inledning

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 maj 1956 tillkallades tre utredningsmän1
med uppdrag att verkställa utredning rörande avsättning av
viss del av statens vinst å malmbrytningen vid Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolags gruvor till en fond för statligt stöd till utvecklings- och forskningsarbete
inom näringslivet med beaktande av de speciella förhållandena
i norra Sverige.

I utredningsdirektiven framhålles, att det allmänna genom inlösen av de
privata stamaktierna i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag övertar ansvaret
för det långsiktigare nyttiggörandet av de lappländska järnmalmstillgångarna.
Statsmakterna har under praktiskt taget hela den tid gruvdriften
pågått sökt begränsa de icke önskvärda verkningarna av den fortgående
tömningen av malmtillgångarna genom att påverka brytningens omfattning.
De motiv som tidigare förestavade sådana åtgärder förtjänar alltjämt beaktande.
Det ter sig emellertid idag knappast aktuellt att tillgodose dem genom
att tillgripa en hårdare direkt begränsning av malmuttömningen. Målsättningen
synes i stället kunna realiseras genom en härför adekvat disposition
av den avkastning, som malmutvinningen lämnar. I direktiven uttalas därefter
att mot bakgrunden av vissa för utvecklingen av vårt näringsliv ogynnsamma
faktorer — de ensidigt sammansatta råvarutillgångarna, den ringa
befolkningsnumerären, de internationellt sett ofta små företagsenheterna
—- ett vidgat samhälleligt engagemang för att främja tekniskt och ekono 1

Utredningsmän har varit riksbankschefen P. V. Åsbrink, ordf., ledamoten av riksdagens
andra kammare B. I. Jansson och bruksdisponenten K. Hj. Åselius. Numera direktören i
ingeniörsvetenskapsakademien E. G. Ljungberg har dels såsom expert biträtt utredningen, dels
varit utredningens sekreterare.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

miskt framåtskridande framstår såsom önskvärt. Detta kunde konkret tänkas
få den formen att en del av den vinst staten åtnjuter från malmbrytningen
avdelas för att stärka det svenska näringslivets forsknings- och utvecklingsarbete.
Mot bakgrunden av att konsekvenserna för Norrlandsbefolkningens
del blir mest påtagliga då malmtillgången sinar, bör enligt direktiven
viss prioritet ges till sådana avsnitt av näringslivets utveckling som
kan påräknas få sin speciella betydelse för befrämjandet av näringslivets
utbyggnad och framtida industrialisering i Nordsverige.

Kungl. Maj:t uppdrog sedermera den 30 oktober 1958 åt utredningsmännen
att framlägga förslag till framtida disposition av fonden för vissa stödåtgärder
inom malmkommunerna (tremiljonersfonden). Därjämte har utredningsmännen
haft att taga i övervägande en till finansdepartementet den
13 april 1957 inkommen skrivelse, vari föreslagits att viss del av de genom
energibeskattningen inflytande medlen skulle användas till bildande av en
fond för bevarande och utbyggnad av näringslivet i de fyra nordligaste länen.

Utredningsmännen har den 23 augusti 1960 avlämnat ett betänkande angående
inrättande av en fond av malmvinstmedel till främjande av naturvetenskapligt
och tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete (SOU 1960: 31).

Över utredningsmännens betänkande har efter remiss yttranden avgivits
av försvarets forskningsanstalt, statskontoret, riksräkenskapsverket, kanslern
för rikets universitet, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, statens
naturvetenskapliga forskningsråd, statens råd för samhällsforskning,
statens råd för atomforskning, skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut,
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, kommerskollegium,
Sveriges geologiska undersökning, flygtekniska försöksanstalten, statens
tekniska forskningsråd, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Västmanlands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, kommittén
för näringslivets lokalisering, 1955 års universitetsutredning, Svenska
träforskningsinstitutet, Metallografiska institutet, Svenska institutet för konserveringsforskning,
Cement- och betonginstitutet, Institutet för optisk forskning,
Kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverksoch
industriorganisation, Landsorganisationen i Sverige (LO), Jernkontoret,
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag (LKAB), Aktiebolaget Atomenergi,
Vetenskapsakademien, Skogs- och lantbruksakademien, Ingeniörsvetenskapsakademien,
Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen samt Svenska
uppfinnareföreningen.

Vid kanslerns för rikets universitet yttrande har fogats utlåtanden från
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid Uppsala, Lunds och Stockholms
universitet samt historisk-filosofiska sektionen vid Göteborgs universitet.
Vid överstyrelsens för de tekniska högskolorna yttrande har fogats utlåtanden
från kollegienämnderna vid tekniska högskolan i Stockholm och
Chalmers tekniska högskola. Till kommerskollegiets yttrande har fogats utlåtanden
från Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg, han -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

delskammaren i Gefle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Utlåtanden
har vidare fogats till länsstyrelsens i Västernorrlands län yttrande från
Västernorrlands läns landsting och Västernorrlands läns företagareförening,
till länsstyrelsens i Västerbottens län yttrande från länsarbetsnämnden i
Västerbottens län, skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län, Västerbottens läns
hushållningssällskap, Västerbottens företagareförening, Västerbottens Tekniska
förening och Skelleftegruppen av Norrbottens och Västerbottens läns
handelskammare samt till länsstyrelsens i Norrbottens län yttrande från
länsarbetsnämnden i Norrbottens län, lantbruksnämnden i Norrbottens län,
skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, Norrbottens läns landsting, Norrbottens
läns hushållningssällskap, Kiruna stad, Luleå stad, Gällivare kommun,
Norrbottens företagareförening och Norrbottens hantverksdistrikt.

Yttranden har vidare inkommit från akademiska rektorskonventet i Stockholm,
domänstyrelsen, skogsstyrelsen, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Fonden för skoglig forskning, Forskningsstiftelsen SDA samt Norrlandsförbundet.

II. Utredningsmännens förslag

1. Allmänna överväganden

Jag torde först få lämna en kortfattad redogörelse för forsknings- och utvecklingsarbetets
nuvarande organisation.

Naturvetenskapligt och tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete bedrives
i vårt land huvudsakligen vid universitet och högskolor, forskningsinstitut
och industriföretag.

Naturvetenskaplig grundforskning förekommer främst vid universiteten
samt vid vissa forskningsinstitut, såsom Nobelinstitutet för fysik och kemi
jämte andra under Vetenskapsakademien lydande forskningsinstitut. Viss
allmän grundforskning sker även vid de tekniska högskolorna.

Teknisk forskning förekommer förutom vid de tekniska högskolorna och
i viss utsträckning vid universiteten jämväl vid andra statliga institutioner,
främst försvarets forskningsanstalt, geotekniska institutet, Sveriges geologiska
undersökning och flygtekniska försöksanstalten. Därjämte bedrivs teknisk
forskning bl. a. av forskningsgruppen vid Aktiebolaget Atomenergi och
av de s. k. branschforskningsinstituten. Bland de senare kan nämnas Svenska
träforskningsinstitutet, Metallografiska institutet, Cement- och betonginstitutet
och Institutet för optisk forskning — samtliga samarbetande med
tekniska högskolan i Stockholm — samt de med Chalmers tekniska högskola
samverkande Svenska textilforskningsinstitutet, Svenska institutet
för konserveringsforskning och Svenska silikatforskningsinstitutet. Flertalet
av de nämnda branschforskningsinstituten åtnjuter bidrag genom anslag
på riksstaten, varjämte anslag från forskningsråden utgår för särskilda
forskningsarbeten. I övrigt finansieras deras verksamhet av berörda in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

5

dustriföretag. Inom vissa industribranscher har tillskapats forskningsinstitutioner
utan direkt samverkan med staten. Här kan särskilt nämnas Jernkontorets
forskningsverksamhet.

En väsentlig uppgift inom det naturvetenskapliga och tekniska forskningsarbetet
har statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens tekniska
forskningsråd i egenskap av anslagsfördelande organ. Till de båda forskningsråden
har budgetåret 1960/61 anvisats 5,8 respektive 5,1 miljoner kronor.
Bland anslagsfördelande organ må bär också nämnas Ingeniörsvetenskapsakademien
och Svenska uppfinnarkontoret, vilka båda åtnjuter visst
bidrag från staten.

Frågan om en speciellt finansierad och organiserad stöd- och risktagarverksamhet
för att stimulera industriellt utvecklingsarbete får enligt utredningsmännen
ses mot bakgrunden av de problem som sammanhänger med
den svenska företagsstrukturen. Inom den svenska industrien saknas praktiskt
taget vad som enligt internationell måttstock kan betecknas som mycket
stora företag och endast ett fåtal svenska företag kan efter samma måttstock
föras till stora företag. Därav följer sämre förutsättningar för företagen
att avdela tillräckliga resurser för forsknings- och utvecklingsarbete.
Det förefaller obestridligt, framhåller utredningsmännen, att detta skapar
ett handikapp i förhållande till de större länderna.

Utredningsmännen betonar vidare att intet företag som regel är benäget
att satsa alla sina för nytt risktagande tillgängliga resurser på ett enda projekt.
Försiktigheten bjuder att riskerna fördelas på flera objekt. Det är framför
allt på grund av sina större möjligheter att sprida och därmed utjämna
sitt risktagande som det större företaget med skäl kan sägas vara överlägset
det mindre. Detta förhållande framstår som så mycket allvarligare som
kostnaderna för utvecklingsarbetet inom industrin synes bli allt större med
teknikens utveckling. Utredningsmännen pekar också på att redan dokumenteringsbehovet,
d. v. s. behovet att hålla reda på vad som händer inom
den vetenskapliga forskningen, blir allt mer arbetskrävande. Detta har i
flera länder nödvändiggjort kostsamma ansträngningar för att bygga upp
s. k. dokumenteringscentraler. I vissa fall har vidare, uttalar utredningsmännen,
den tekniska utvecklingen resulterat i en teknik som överhuvudtaget
inte kan utnyttjas annat än i mycket stora företagsenheter. Detta gäller
i hög grad om kemisk industri liksom om olika slag av elektrisk och
elektronikutnyttjande industri. Det säger sig självt, att fortsatt forskning
samt vidareutveckling av hittills tillämpade metoder inom här berörda områden
ställer sig mycket dyrbara. Även i fråga om utvecklingsarbetets former
synes en förändring ha skett. Den enskilde forskarens och uppfinnarens
roll har minskat. Tekniska framsteg och nya uppfinningar är nu ofta
resultatet av kollektiva ansträngningar av fackmän från olika håll. Utredningsmännen
understryker, att dessa omständigheter pekar mot en utveckling,
där de stora och största företagens ställning stärkes när det gäller utvecklingsarbete
i förhållande till de mindre företagen.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

Till följd av vårt lands speciella företagsstruktur kan enligt utredningsmännens
uppfattning de medel som företagen har möjlighet att mobilisera
för mera omfattande forsknings- och utvecklingsuppgifter inte betraktas som
tillräckliga, om vi vill hålla oss i nivå med utvecklingen i de större industriländerna.
Visserligen blir ett litet land alltid i högre grad än de stora industriländerna
hänvisat till att visa sin tekniska effektivitet genom att snabbt
införliva de tekniska nyheter som utlandet producerar. Enligt utredningsmännens
mening kan inget land i längden basera sina strävanden att hålla
takten i industriellt hänseende med övriga länder på enbart en importerad
teknik. Ett effektivt mottagande av utlandets forsknings- och utvecklingsresultat
förutsätter förmåga att tillgodogöra sig framstegen. Åtkomligheten
av utlandets framsteg minskar också för ett land som inte själv kan lämna
egna prestationer i utbyte.

Utredningsmännen övergår därefter till att diskutera frågan om olika typer
av forskningsarbete och vilka typer som bäst behöver stöd. De skiljer
härvid på å ena sidan grundforskning samt å andra sidan tillämpad forskning
eller målforskning. Karakteristiskt för grundforskningen anser utredningsmännen
vara att den inte uppställer något på förhand angivet praktiskt
mål utan att den i princip söker öka tillgången på grundläggande kunskaper
i allmänhet. Målforskningen däremot är inriktad på att med tillämpning av
grundläggande kunskap nå vissa i förväg uppställda praktiska mål, t. ex.
att få fram en ny produkt eller eu ny process. Någon klar gräns mellan
grundforskning och övrig forskning går inte att dra.

Utredningsmännen anser det ligga i sakens natur, att möjligheterna för
företagen att på egen hand tillgodose behoven av utvecklingsinsatser kan
vara och i allmänhet är relativt goda i fråga om konkreta forskningsuppgifter,
som sammanhänger med företagens löpande produktiva verksamhet.
Däremot kan företagen självfallet inte bära upp alla de forsknings- och utvecklingsuppgifter
som erfordras. I intet land svarar sålunda enskilda företag
för någon mera avsevärd del av grundforskningen. Denna kan visserligen
i hög grad vara lönande men lönsamhetsutsikterna kan i det konkreta fallet
inte avgöras i förväg. Företagens benägenhet att riskera pengar på forsknings-
och utvecklingsuppgifter måste, konstaterar utredningsmännen, av
lättförklarliga skäl antagas vara störst beträffande sådan forskning där insatserna
snabbast kan ge resultat. Grundforskningen är emellertid lika oundgänglig
för det slutliga tekniska framåtskridandet som annan forskning.

Föreställningen om målforskningens större ekonomi, d. v. s. att den producerar
resultat i någon mening billigare än grundforskningen, är enligt utredningsmännens
mening tvivelaktig. Även motsatsen kan hävdas. I en vidare
samhällsekonomisk mening låter sig avkastningen av insatser gjorda i den
grundläggande forskningen väl mäta sig med avkastningen av insatser inom
målforskningen. Mycket talar för, anför utredningsmännen vidare, att det är
grundforskningen som riskerar att bli underförsörjd med medel. Över hela
den industriellt utvecklade världen pågår en stark opinionsbildning för en utbyggnad
och förstärkning av den grundläggande naturvetenskapliga forsk -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

ningen. Det måste enligt utredningsmännens mening vara mycket osannolikt
att vårt land till skillnad från snart sagt alla länder skulle befinna sig i ett
sådant läge på detta område att inte också vi har anledning till ökade insatser.

Utredningsmännen framhåller, att samhället i alla utvecklade industriländer
funnit det nödvändigt att på olika sätt komplettera industriföretagens
insatser för det industriella och tekniska utvecklingsarbetet. För Sveriges del
kan såsom nämnts speciella skäl anföras för att våra strävanden på detta
område behöver ytterligare förstärkas. Utredningsmännen uttalar sammanfattningsvis,
att de för sin del funnit det ligga något obestridligt tilltalande
och riktigt i tanken, att en del av de medel som frigöres vid den fortgående
förtäringen av de lappländska järnmalmstillgångarna reserveras och användes
för att bygga upp andra ekonomiska värden.

2. Utredningsmännens ställningstaganden

Mot bakgrunden av de tidigare redovisade allmänna övervägandena stannar
utredningsmännen för att föreslå att en del av statens vinst från LKAB
avsättes till stöd åt tekniskt och industriellt forsknings- och utvecklingsarbete.
Utredningsmännen förordar, att även grundforskningen skall omfattas
av stödet. Otillräckliga resurser för grundforskningen skulle hämma sig och
leda till att målforskningen och den tillämpade tekniken efterhand finge
arbeta under tynande villkor. Utredningsmännen föreslår vidare, att all naturvetenskaplig
grundforskning skall kunna komma i fråga. Även gränsområdena
till naturvetenskaperna skall kunna inkluderas. Någon gradering
eller någon skillnad mellan discipliner, som bedömes mer eller mindre viktiga,
bör inte förekomma.

I fråga om avvägningen mellan grund- och målforskning uttalar utredningsmännen,
att man i varje fall tills vidare bör undvika att fastslå några
bestämda fördelningsnormer. Den faktiska fördelningen bör grunda sig på
en angelägenhetsgradering från fall till fall av anmälda behov. Målsättningen
skall vara, att insatserna göres till förmån för det bästa projektet, oavsett
under vilken kategori detta faller. På längre sikt bör erfarenheterna bli utslagsgivande
för lösningen av avvägningsproblemet. Utredningsmännen understryker
att stöd inte bör utgå till sådana forsknings- och utvecklingsuppgifter
som skulle ha kommit till utförande även utan någon särskild
insats utifrån. Utan denna målsättning skulle de ekonomiska insatserna inte
avsätta några resultat utöver dem, som ändå skulle uppnås. Stödet skulle
därmed i realiteten förvandlas till ingenting annat än en form för företagssubvention.

Utredningsmännen har anslutit sig till tanken att projekt, som kan väntas
vara näringslivet i Norrland till särskilt gagn, ges en viss prioriterad
ställning inom verksamheten. Vid val mellan två likvärdiga projekt, av vilka
det ena hänför sig till Norrland1, bör norrlandsprojektet ges företräde. Det
vore emellertid enligt utredningsmännens mening olämpligt att besluta att
en viss del av de disponerade medlen skall användas för särskilda norrlands -

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

projekt. Varje ledning för avgörande av hur stor del som skulle komma i
fråga saknas.

Utredningsmännen betonar att det inte råder någon hrist på lovande områden
för forsknings- och utvecklingsarbete på grundval av norrländska råvarutillgångar.
I en till utredningsmännens betänkande såsom bilaga fogad
promemoria från statens tekniska forskningsråd nämnes bl. a. en serie
forskningsuppgifter, knutna till skog, trä, cellulosa och till de norrländska
malmtillgångarna. Vidare erinrar utredningsmännen om förslagen om en
snabbare malminventering i Norrbottens län. Denna skulle avse såväl järnmalm
som andra mineraltillgångar.

Förslag till projekt avses i regel initieras från intresserade företag, forskningsinstitutioner,
forskningsråd o. s. v. I fråga om forsknings- och utvecklingsuppgifter
som har särskilt samband med Norrlands näringsliv, bör däremot
ledningen för den föreslagna stödverksamheten enligt utredningsmännens
mening arbeta aktivt för att inventera tänkbara projekt. Den bör också
uppdra åt särskilda institutioner att systematiskt inventera och granska
projekt av intresse för Norrlands ekonomiska utveckling, liksom regelbunden
kontakt bör hållas med de norrländska länsstyrelserna och industriföretagen.

Enligt utredningsmännens uppfattning skulle en stödverksamhet av det
här avsedda slaget, även utan något som helst särskilt hänsynstagande till
projektens norrlandskaraktär, ändå i hög grad få en inriktning som både
direkt och indirekt skulle få betydelse för Norrlands ekonomiska framåtskridande.
Den stora roll som de norrländska råvarutillgångarna spelat
och spelar inom vår industriella produktion och i vår export, gör det enligt
utredningsmännens mening ofrånkomligt, att den fortsatta industriella
expansionen och anpassningen till nya förhållanden inom världsekonomin
kommer att innebära en ytterligare förädling av de norrländska råvarorna
och en differentiering som är byggd på dessa.

Stöd till grundforskningen skall enligt utredningsmännen regelmässigt få
formen av bidrag utan återbetalningsskyldighet. Det skall i princip avse engångsinsatser,
även om långsiktiga engagemang inte behöver uteslutas. Stödet
bör hänföra sig till ett bestämt och avgränsat forskningsprogram. För
ett visst pågående eller beslutat forskningsprojekt skall forskare kunna engageras
för ett angivet antal år, anför utredningsmännen. Bidrag bör däremot
inte lämnas till inrättande av speciella professurer eller andra permanenta
forskarbefattningar, liksom inte heller åtaganden bör göras att upprätta
och underhålla permanenta forskningsinstitutioner.

Beträffande de praktiskt orienterade insatserna för det industriella utvecklingsarbetet,
främst målforskningsarbetet, uppehåller sig utredningsmännen
inledningsvis vid frågan om riskerna för bristande realism i stödverksamheten.
Stora svårigheter anmäler sig vid varje försök att organisera
och bedriva en stödverksamhet som avser den inom existerande företag bedrivna
måltorskningsverksamheten. Utredningsmännen lägger största vikt
vid nödvändigheten av att skapa god kontakt mellan stödverksamheten och

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

9

den normala produktiva verksamheten i samhället. Sker inte detta föreligger
risker för orealistiskt valda projekt och oproportionerliga kostnader för
genomfört arbete. Möjligheterna att undvika dessa risker får främst sökas
efter sådana linjer att projekten som regel bearbetas och genomföres i
direkt samarbete med intresserade företag på området. Helst bör detta ske
under former som engagerar företagen ekonomiskt samtidigt som deras
praktiska sakkunskap och speciella erfarenheter utnyttjas. Utredningsmännen
framhåller, att stödformerna som regel bör förenas med en viss villkorlig
återhetalningsskyldighet. De föreslår dels lån med villkorlig återbetalningsskyldighet
och dels villkorlig garanti för täckande av viss del avkostnaderna.
Den förstnämnda stödformen innebär, att vid vissa projekt,
som genomförs i samarbete med ett företag, ingen återhetalningsskyldighet
bör inträda om projektet ger negativt resultat. Om resultatet däremot blir
vinstgivande, skall lånet återbetalas. Aterbetalningsföreskrifterna bör vara
relativt stränga och inkludera krav på full räntebetalning för den tid kapitalinsatsen
utestått. Utredningsmännen framhåller, att en praktisk svårighet
vid tillämpningen av denna stödform blir avgörandet om villkoren för
återbetalningsskyldighetens inträdande är uppfyllda eller ej. Vid stödformen
villkorlig garanti för täckande av viss del av kostnaderna täcker fonden
förlusten på ett visst projekt upp till ett bestämt belopp. Denna konstruktion
kan tillämpas då ett företag själv har resurser att genomföra ett
projekt men av riskfördelningsskäl inte är berett att ensamt satsa på det.

Under vissa omständigheter bör stöd kunna lämnas i form av anslag utan
återbetalnings- och förräntningsskyldighet även för tekniskt och industriellt
utvecklingsarbete. Detta kan gälla om resultatet av ett projekt inte kan
väntas leda till direkt ekonomisk vinning för något visst företag utan kan
komma flera företag eller en hel industribransch tillgodo. Utredningsmännen
anser inte, att stödet bör ha formen av delägarskap i företag, men utesluter
inte att detta kan ske i undantagsfall. I fråga om patenterbara uppfinningar
framhåller utredningsmännen, att det kan vara rimligt att som villkor för
stöd föreskriva mer eller mindre långtgående begränsningar beträffande
äganderätten till ett eventuellt uppkommande patent.

Syftet med stödverksamheten med avseende på målforskning och praktiskt
utvecklingsarbete bör enligt utredningsmännens mening vara att övertaga
och täcka med utvecklingsarbete förenade risker, som efter vanlig
prövning av bästa sakkunskap bedömes värda att tagas, men som enskilda
företag inte i sin normala verksamhet vågar sig på eller ensamma förmår
bära. Den ifrågasatta verksamhetens enda uppgift skall vara att främja utvecklingsarbete,
inte att understödja företag. I första hand kommer enligt
utredningsmännen sådana projekt i fråga som är så stora, att de överstiger
enskilda företags förmåga att genomföra eller som eljest ligger mindre väl
till för enskilda företag, t. ex. projekt som avser utvecklingsuppgifter av intresse
för eu hel bransch. Projekt som är utpräglat långsiktiga och gränsar
lill ren grundforskning bör likaså kunna stödjas.

Vissa redan existerande statliga organ, främst statens naturvetenskapliga

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

forskningsråd och statens tekniska forskningsråd, har en verksamhet som
nära kan komma att överensstämma med den föreslagna. Utredningsmännen
anser det inte vara någon avgörande olägenhet att på detta område
ibland mer än en beslutande instans ägnar sig åt verksamhet av samma
slag och sålunda en viss organisatorisk dubblering kan uppkomma. De
framhåller, att för uppgifter av det speciella slag som det här gäller, kan
det vara en fördel att flera organ engageras och får tillfälle att pröva uppkomna
behov. Verksamheten skall dessutom endast till viss del komma att
bestå i att understödja sådan forskning som de båda forskningsråden nu
bidrar till. Utöver stöd till grundforskningsbetonade projekt, skall också
sådana uppgifter tillgodoses som faller utanför någotdera av forskningsrådens
uppgifter. Resurserna skall kunna utnyttjas för större projekt än
som ligger inom räckhåll för forskningsråden. Redan insatser på några
miljoner kronor eller något tiotal miljoner kronor faller ofta utanför vad
forskningsråden normalt kan tänka sig engageras i. Det tillskott av nya resurser
för forskningsändamål som kan ställas till förfogande av malmvinstmedlen
bör hållas ihop inom en organisatorisk enhet och inte splittras
upp på flera organ och specialanvändningar.

3. Verksamhetens organisation och utformning

Utredningsmännen har i sitt förslag utgått ifrån att en fond skall bildas.
Grundläggande vid deras överväganden beträffande ledningen och administrationen
av fonden har varit att denna inte annat än i undantagsfall själv
skall organisera och genomföra de understödda projekten. Den direkta ledningen
och förstahandsansvaret för de projekt fonden engagerar sig i skall
åvila de institutioner eller företag som mottar stödet. Enligt utredningsmännens
uppfattning får det inte tillmätas någon betydelse vem som är
företagets ägare. Såväl statliga som privata institutioner och företag liksom
även kommunala och kooperativa företag skall kunna komma i fråga. Endast
undantagsvis torde däremot stöd böra lämnas åt enskilda uppfinnare
eller forskare som arbetar utan anknytning till existerande företag eller
forskningsinstitutioner.

Det årliga bidraget till fonden av vinstmedel från LKAB skall bestridas
ur de vinstmedel från bolaget, som årligen tillföres staten som utdelning i
dess egenskap av aktieägare i bolaget. Utredningsmännen anför, att den andel
av statens årliga utdelningsinkomst, som skall disponeras av fonden,
inte bör vara större än att statens återstående, behållna utdelningsinkomst
från bolaget räcker till för att bestrida normal förräntning och amortering
av statens egen investering i bolaget.

De årliga medelstillskott som fonden skall arbeta med bör bli någorlunda
stora. Utredningsmännen anser det också önskvärt att fondens ledning kan
räkna med ett, i varje fall i början, fast årligt medelstillskott. Även om
statens intäkter av utdelningen från malmbolaget kan komma att underkastas
konjunkturbetingade variationer, bör ett årligt belopp fastställas att

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 19G1

utgå till fonden under i varje fall en viss period. Utredningsmännen föreslår
sålunda ett årligt bidrag om 25 miljoner kronor under en första period
av fem år. Därefter får frågan om bidragets storlek upptagas till ny prövning.

De till fonden inflytande medlen kommer, utöver det årliga tillskottet av
vinstmedel från LKAB, att utgöras av återbetalning på lån som utlämnats
av fonden samt avkastning på fondkapitalet. Storleken av återbetalningar
och räntor på lån blir beroende av i vilken omfattning denna stödform begagnas
samt av hur ofta projekten visar sig vinstgivande. Utredningsmännen
framhåller, att posten under de första åren av naturliga skäl blir obetydlig.
De från fonden utbetalade beloppen torde komma att växla relativt
kraftigt från år till år. Utredningsmännen föreslår därför en fondering för
vilken riktmärket bör vara 75—100 miljoner kronor. Fondens ledning skall
dock ha frihet att låta beloppet fluktuera inom vidare gränser. Fondens
kapital bör göras räntebärande. Med hänsyn till att dess ledning inte bör
belastas med kapitalförvaltning i snävare mening samt riksbanken föreslås
bli fondens bankförbindelse förordar utredningsmännen, att medlen
innestår i riksbanken och där gottgöres ränta efter en räntesats, som föreslås
ligga en halv procent över affärsbankernas högst förräntade inlåningsräkning.

Fondens ledning bör enligt utredningsmännens förslag anförtros åt en
särskild styrelse. Antalet ledamöter i styrelsen bör vara litet. Utredningsmännen
föreslår, att antalet begränsas till fem. Två ledamöter bör ha varit
praktiskt verksamma inom industri eller finansväsen och två ledamöter
ha erfarenhet av naturvetenskaplig eller teknisk forskning. Styrelseledamöterna
utses av Kungl. Maj:t efter förslag av fyra s. k. förslagsgrupper. Varje
sådan förslagsgrupp har att föreslå tre kandidater, av vilka Kungl. Maj :t
sedan utser en. En första förslagsgrupp föreslås bildad av chefen för kommerskollegium
och cheferna för statens tekniska verk, varmed avses statens
järnvägar, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
televerket. Två grupper bildas av verkställande direktörerna från några större
industriföretag •— en grupp från företag med särskild anknytning till
Norrland och en grupp från andra företag med erfarenheter av industriellt
framstegsarbete. Medlemmarna i dessa båda grupper, som vardera bör omfatta
fyra till fem personer, skall vid varje särskilt tillfälle utses av Kungl.
Maj:t. Den fjärde gruppen skall bestå av direktörerna i Ingeniörsvetenskapsakademien
och Jernkontoret, rektorerna vid de tekniska högskolorna
och ordförandena i statens naturvetenskapliga och tekniska forskningsråd.
Utöver fyra nämnda styrelseledamöter skall Kungl. Maj:t utse en femte
ledamot som tillika skall vara ordförande.

Fondens räkenskaper skall granskas av två av Kungl. Maj:t utsedda revisorer,
varav en auktoriserad revisor. Revisionen skall, framhåller utredningsmännen,
liksom Kungl. Maj:ts beslut om ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter
endast avse förvaltningen i inskränkt mening och icke innebära någon

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

granskning av eller något ställningstagande till det materiella innehållet i
fondstyrelsens beslut om stöd åt olika projekt.

Enligt förslaget skall erforderligt utredningsarbete för fondens räkningöverlåtas
åt redan befintliga organ och inom dessa verksamma kvalificerade
specialister. Fondens kansli bör därför kunna begränsas till att omfatta
blott några få anställda, nämligen en verkställande direktör, en sekreterare,
en kamrer samt biträdespersonal. Det bör enligt utredningsmännen
åvila styrelsen att utse dessa tjänstemän, liksom att fastställa deras löner
och anställningsvillkor.

4. Fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna (tremiljonersfonden) Såsom

tidigare nämnts har utredningsmännen också haft i uppdrag att
framlägga förslag till disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom
malmkommunerna (tremiljonersfonden). Denna fond bildades genom beslut
av 1938 års riksdag. Dess syfte var att skydda de av LKAB:s verksamhet berörda
kommunerna (Jukkasjärvi kommun, numera Kiruna stad, och Gällivare
kommun) mot följderna av växlande konjunktur för malmproduktionen.
Genom beslut av 1946 års riksdag ändrades fondens bestämmelser i
vissa avseenden. I enlighet med dessa bestämmelser togs fonden i bruk under
budgetåren 1946/47—1951/52. Under denna tidrymd utbetalades sammanlagt
243 180 kronor till pensionsutfyllnad åt anställda vid LKAB, vilka
förtidspensionerats i samband med inträffade sysselsättningssvårigheter.
Utbetalandet av dessa pensionsutfyllnader är det enda ändamål för vilket
fonden tagits i bruk. Fonden uppgår därmed för närvarande till 2 756 820
kronor.

Utredningsmännen har diskuterat möjligheten att låta tremiljonersfonden
bli ett komplement till malmfonden. Den skulle då kunna användas
för industriell exploatering av resultaten av malmfondens norrlandsprojekt
och härvid utnyttjas för det stadium som normalt följer efter malmfondens
befattning med ett projekt. Den stödform som skulle komma i fråga vore
medel- eller långfristiga lån avsedda att bidraga till finansieringen av anläggningar
eller maskinköp. Utredningsmännen invänder mot denna användning
av tremiljonersfonden, att denna är av alltför begränsad omfattning
för att kunna bli av betydelse annat än i isolerade fall. De förordar i
stället att fonden ombildas till en statlig lånefond. Denna skall användas
för att stödja en differentiering av näringslivet i malmfälten genom att
medelst långivning främja startandet av kompletterande industrier. Det
föreslagna användningsområdet överensstämmer nära med det som gäller
för statens hantverks- och industrilånefond. De för sistnämnda fond gällande
lånevillkoren skall tillämpas även för tremiljonersfonden. Detta innebär
en marknadsmässig räntesats och en amorteringstid på normalt högst
tio år.

Syftet med tremiljonersfonden skall enligt utredningsmännens förslag

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

vara att främja uppkomsten eller utbyggandet av kompletterande industrier
inom Kiruna stad och Gällivare kommun. I undantagsfall, framhåller utredningsmännen,
bör lån kunna utgå även för annan del av Norrbottens
län. Genom att syftet sålunda är att stödja industrialiseringen inom en viss
region, inte att allmänt underlätta kapitalanskaffning för en viss storleksgrupp
av företag, är vissa avvikelser motiverade från hantverks- och industrilånefondens
bestämmelser. Ur tremiljonersfonden bör sålunda enligt
utredningsmännens förslag kunna utlämnas lån för industriell verksamhet
som startas även av större företag. Förvaltningen av fonden bör
uppdras åt länsstyrelsen i Norrbottens län, som vid avgörandet av låneärenden
bör samråda med länsarbetsnämnden samt eventuellt med kommerskollegium,
malmkommunerna eller företagareföreningen.

Någon övre gräns för lånens storlek bör inte fastställas, anser utredningsmännen.
Lån över 100 000 kronor bör dock prövas av Kungl. Maj:t.

III. Yttranden

Samtliga remissinstanser har anslutit sig till eller lämnat utan erinran
vad utredningsmännen anfört om behovet av stöd åt industriellt forskningsoch
utvecklingsarbete. Förslaget om att en del av statens vinst från malmbrytningen
skall avsättas för nämnda ändamål har likaså i princip tillstyrkts
eller godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser, varvid dock
starkt skiljaktiga meningar kommit till uttryck beträffande inriktningen av
och formerna för stödet. Statskontoret betecknar sålunda fondens uppgifter
såsom ytterst diffusa och förordar ytterligare överväganden rörande syftet
med verksamheten. Ämbetsverket finner det vidare påfallande att utredningsmännen
så starkt gått in för stöd åt grundforskning, oaktat
denna reguljärt anses åvila staten. Sistnämnda förhållande har åberopats
även av åtskilliga andra remissinstanser. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens
län följer därav att grundforskningen principiellt och i första hand
bör stödjas av anslag över statsbudgeten och länsstyrelsen i Norrbottens län
ifrågasätter huruvida just de lappländska malmtillgångarna kan anses inta
eu sådan särställning att vinsten från dem skall få tas i anspråk för grundforskning
inom hela det svenska naturvetenskapliga och tekniska forskningsfältet.
Under sådana omständigheter, menar länsstyrelsen, kan man
med lika stort fog kräva att vinsterna från andra liknande naturtillgångar
tas i anspråk för ett utvidgat allmänt forskningsstöd. De båda länsstyrelserna
liksom kommittén för näringslivets lokalisering, Västernorrlands läns
landsting, samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen, Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare samt Västerbottens företagareförening,
vilka i övrigt uttryckt likartade synpunkter, accepterar emellertid att
stöd lämnas åt sådan grundforskning som kan antas vara en förutsättning
för utvecklingen av näringslivet i Nordsverige. Enligt statens tekniska

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

forskningsråd kommer den föreslagna uppläggningen att innebära en dubblering
av de naturvetenskapliga och tekniska forskningsrådens verksamhet
för vilken några bärande skäl inte anförts. Liknande synpunkter anföres
av överstyrelsen för de tekniska högskolorna, kollegienämnden vid tekniska
högskolan i Stockholm samt länsstyrelsen i Västmanlands län. Med hänsyn
till önskemålet att undvika en splittring av fondens resurser ställer sig
länsstyrelsen i Malmöhus län tveksam och Svenska uppfinnareföreningen
avvisande till att medlen skulle kunna disponeras för grundforskning.

Utredningsmännens förslag beträffande stöd åt grundforskningen har
emellertid också mötts med instämmanden eller lämnats utan erinran av ett
stort antal remissinstanser. Sålunda anser kommerskollegium att utredningsmännen
har givit goda skäl för sina förslag i fråga om vilka slag av
projekt — från grundforskning till utvecklingsarbeten på gränsen till kommersiell
exploatering — som malmfondens verksamhet bör omfatta. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län framhåller att grundforskningen och
dess problemställningar representerar den mest långsiktiga och perspektivrika
planeringen av en nations resurser och understryker vikten av att
grundforskningen i första hand tillgodoses vid medlens fördelning. 1955 års
universitetsutredning betonar att tekniskt utvecklingsarbete i mycket hög
grad måste vila på grundforskning. Det blir nödvändigt för malmfondens
styrelse att som ett första led vid genomförandet av varje större utvecklingsprojekt
initiera ren grundforskning av både mångskiftande och kostnadskrävande
slag. Med hänsyn härtill finner universitetsutredningen det
sannolikt att anslagen från den föreslagna fonden i avsevärt större utsträckning
än de sakkunniga synes tänka sig kommer att ges till projekt av ren
grundforskningskaraktär. En sådan utveckling behöver enligt universitetsutredningen
på intet sätt innebära, att fondens huvudsyfte att främja tekniskt
utvecklingsarbete förloras ur sikte, utan den kan helt enkelt bero på
att fondstyrelsen finner, att detta syfte bäst tillgodoses om tillgängliga resurser
sättes in på grundforskningsarbete. Kanslern för rikets universitet
erinrar om vikten av att fondstyrelsen vid utformande av sin praxis till
fullo beaktar grundforskningen. I motsatt fall riskerar man att en ensidig
och olämplig praxis utvecklas, vilken det sedan kan bli svårt att korrigera.

Vad utredningsmännen har anfört om forskningsområden och
forskningsuppgifter som skulle kunna stödjas ur fonden har i
ett stort antal fall närmare utvecklats av remissinstanserna med angivande
av exempel på aktuella forskningsuppgifter inom optisk forskning, betongforskning,
malmgeologisk forskning, forskning inom järn- och stålområdet
m. fl. forskningsområden. Behovet av stöd till forsknings- och försöksverksamhet
inom skogsbrukets område och därmed sammanhängande förädlingsverksamhet
understrykes av många remissinstanser. Likaså framhålles
vikten av stöd till forskning inom jordbruksområdet. I åtskilliga yttranden
riktas invändningar mot att medicinsk och samhällsvetenskaplig
forskning inte skulle omfattas av stödet. Det har också ifrågasatts huru -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

15

vida inte all utvecklingsverksamhet inom näringslivet borde komma i åtanke,
till vilket verksamhetsområde den än hör.

Vad utredningsmännen föreslagit beträffande det speciella hänsynstagandet
till Norrlands näringsliv betecknas såsom otillräckligt
av en rad remissinstanser. Länsstyrelsen i Norrbottens län hävdar
sålunda — med instämmande i allt väsentligt av de av länsstyrelsen hörda
instanserna — att fondens verksamhetsområde huvudsakligen bör avse
Nordsverige med koncentration till Norrbotten. Såsom en bakgrund till
sitt ställningstagande lämnar länsstyrelsen följande sammanfattande redogörelse
för det norrbottniska näringslivets nuvarande situation.

Gentemot riket i övrigt intar Norrbotten en markerad särställning med
hänsyn till de förhållanden under vilka näringslivet arbetar. De faktorer
som konstituerar denna särställning är sammanfattningsvis följande

1. Länets naturtillgångar är ännu i stor utsträckning outnyttjade. Råvarubasen
medger i och för sig en långtgående industriell expansion. Bl. a.
av brist på investeringsvilligt kapital har dock denna expansion hittills varit
otillräcklig.

2. Inväxningen i de arbetsföra åldrarna har hittills — trots utflyttningsöverskottet
— skett i snabbare takt än inom landet i övrigt.

3. Kombinationen av otillräcklig expansion, fortsatt befolkningstillväxt
och ett ensidigt utbyggt näringsliv har resulterat i en permanent sysselsättningskris.
Denna kännetecknas av omfattande och starkt säsongbunden
arbetslöshet även under högkonjunktur.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör fondens primära uppgift ligga i
att genom olika företagsbefrämjande åtgärder stimulera till fortsatt expansion
och differentiering av näringslivet i Nordsverige för att därigenom
skapa ett första led i förberedelsearbetet mot vikande malmkonjunkturer
och sinande gruvor. Länsstyrelsen anför därefter exempel på lämpliga
forskningsuppgifter inom skogs- och jordbruket, malmutvinningen och
byggnadstekniken. Enbart forskning är dock enligt länsstyrelsens mening
inte nog för att skapa åsyftad stimulans till en starkare industriell differentiering.
Härför erfordras också direkta utvecklingsinsatser i form av
tekniska och ekonomiska utredningar rörande förutsättningarna för grundande
av ny och utvidgning av existerande företagsamhet, projektering,
marknadsundersökningar, rådgivnings- och konsultationsverksamhet samt
uppföljande av nystartad eller utvidgad företagsamhet. Det föreslagna stödprogrammet
för Nordsveriges näringsliv kräver emellertid enligt länsstyrelsens
mening ofrånkomligen att fonden även ges frihet att genom direktfinansiering
i form av lån och lånegarantier m. in. på affärsmässig basis
medverka till grundande av nya eller utvidgning av existerande företag.
Fonden bör också få möjlighet att genom aktieteckning eller på annat sätt
ingå såsom delägare i nybildade eller expanderande företag. Eu förstärkning
av stödet till enskilda skogsägare bör enligt länsstyrelsen även kunna
utgå från fonden.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Jämtlands, Västernorrlands
och Västerbottens län, jämte av de båda sistnämnda hörda instanser,

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

kommittén för näringslivets lokalisering, samarbetsdelegationen för de fyra
nordligaste länen samt Norrlandsförbundet. Även statskontoret betonar det
eftersträvandsvärda i en differentiering och utveckling av det norrländska
näringslivet och pekar härvid inte endast på osäkerheten beträffande den
framtida malmutvinningen utan även på existerande sysselsättningspolitiska
svårigheter. Länsstyrelsen i Norrbottens län och kommittén för näringslivets
lokalisering uttalar att det av utredningsmännen utformade stödet
kommer att bli av betydelse endast för ett begränsat antal företag i Nordsverige.
Sveriges hantverks- och industriorganisation anför att ett ökat
stöd till Norrlands arbetsliv och företagsamhet framstår som det enda vägande
skälet för upprättandet av en ny specialfond. Enligt Sveriges geologiska
undersökning borde det speciella hänsynstagandet till Norrlands näringsliv
ha givits ett klarare och mera markerat uttryck.

Kooperativa förbundet ansluter sig liksom ett stort antal remissinstanser
till utredningsmännens synpunkter med avseende på prioriteringen av projekt,
som kan få särskild betydelse för Norrland. Förbundet betecknar det
för övrigt såsom stridande mot grundtanken vid fondens upprättande att
binda dess ledning vid vissa projekt. Även om sålunda enligt förbundets
mening en särskild prioritet för norrlandsprojekt inte kan anses vara behövlig
synes det dock, fortsätter förbundet, vara fullt berättigat för fonden
att ägna uppmärksamhet åt sådana projekt på olika områden, vilka kan
underlätta Norrlandsbefolkningens försörjning med konsumtionsvaror,
byggnadsmaterial etc. från där lokaliserade företag. Förbundet pekar vidare
på de höga transportkostnadernas betydelse för levnadskostnaderna
i Norrland och framhåller att sådana projekt som syftar till etablering av
ekonomiskt arbetande industri-, transport-, elkraftdistributions- och andra
företag i Norrland synes ha särskilt anspråk på fondens uppmärksamhet.
Genomförandet av sådana projekt torde, anför förbundet, bidra till att skapa
arbetsmöjligheter på en med landets övriga befolkning likvärdig standard
också utanför de nuvarande norrländska industricentra.

Utredningsmännens förslag rörande urvalet av projekt som skall
kunna erhålla stöd, och formerna för stödet, beröres av många
remissinstanser. LO påtalar svårigheten för fonden att välja sådana projekt,
som annars inte skulle komma till utförande, men ändå finna sådana
som är grundade på tillräcklig realism och har rimlig sannolikhet för framgång.
Risken är, anför LO, att fonden till övervägande del kommer att
finansiera projekt som företagen ändå skulle ha genomfört och därigenom
inte bidrar till ökad forskning men väl till att minska företagens oundvikliga
förluster på mer eller mindre misslyckade forskningsobjekt. Enligt
LO:s mening har utredningsmännen inte på ett övertygande sätt visat hur
detta problem skall lösas. Jernkontoret betonar att medlen bör koncentreras
till större och mera kostnadskrävande projekt, för vilka tillräckliga resurser
svårligen kan ställas till förfogande i annan ordning men vilkas framgångsrika
genomförande kan bli av synnerlig betydelse för den tekniska och industriella
utvecklingen i vårt land. Ingeniörsvetenskapsakademien framhåller,

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

att det kan bli ofrånkomligt, alt malmfonden medverkar i byggnadsfrågor.
Beträffande industriellt utvecklingsarbete framhåller akademien att det
finns exempel på att goda projekt blivit liggande outnyttjade därför att de
industriföretag som skulle kunna utnyttja dem, saknat medel för exploateringen.
Enligt Sveriges industriförbund bör fondens engagemang vid stöd
till industriellt utvecklingsarbete i princip avse det ekonomiska risktagandet
fram till gränsen för den kommersiella exploateringen av det bearbetade
projektet. Kooperativa förbundet upphåller sig vid risken för uppkomsten
av monopolvinster i samband med ett eventuellt delägarskap mellan fonden
och företag vid den industriella exploateringen av forskningsresultat och
betonar betydelsen av att delägarskapet kringgärdas av garantier häremot.
Västernorrlands läns företagareförening föreslår att en del av fondmedlen
ställes till kommerskollegiets förfogande för fördelning mellan de norrländska
länens företagareföreningar.

Många remissinstanser är kritiska mot bildandet av en särskild
fond. Riksräkenskapsverket och fullmäktige i riksgäldskontoret ifrågasätter
lämpligheten av att tillskapa ett nytt organ. Stödverksamheten bör hellre
omhänderhas av ett redan existerande organ, förslagsvis statens tekniska
forskningsråd. Liknande synpunkter framföres av kollegienämnden vid
Chalmers tekniska högskola, Vetenskapsakademien och Västernorrlands läns
företagareförening. Statskontoret framhåller att statens insatser för stöd åt
grundforskning kommer att ytterligare splittras. Statens naturvetenskapliga
forskningsråd och statens råd för atomforskning finner det inte rationellt att
göra en sådan avgränsning mellan två slags statsorgan att det ena skall syssla
med anslag över en viss storleksordning och det andra med småanslagen.
Fondens verksamhet bör därför begränsas till tekniskt utvecklingsarbete, under
det att malmvinstmedlen fem miljoner kronor per år avsätts till vardera
naturvetenskapliga och tekniska forskningsråden. Detta förslag framföres
även av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet.
Åtskilliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran vad
utredningsmännen anfört om bildandet av en särskild fond. Enligt LO:s
mening bör invändningarna mot en dubblering få vika med hänsyn till de
betydande resurser fonden avses få disponera och till de delvis nya uppgifter
som fonden genom samarbetet med näringslivet ställs inför beträffande
målforskning och utvecklingsarbetele.

Frågan om gränsdragningen mellan fonden och forskningsråden
har föranlett åtskilliga uttalanden. Försvarets forskningsanstalt.
kommerskollegium och ingeniörsvetenskapsakademien betonar alt
fonden bör koncentrera sig till stora och till antalet begränsade insatser. Enligt
kommerskollegium bör det sålunda göras en skillnad mellan forskningsrådens
huvudsakligen sovrande och anslagsfördelande verksamhet och den
mera initiativtagande och på den industriella utvecklingen inriktade verksamhet,
som bör vara huvudsyftet för malmfonden. Denna hör sålunda icke
engagera sig i uppgifter, som ligger inom forskningsrådens räckvidd annat
än i den mån det gäller problem, för vilka fonden har särskild anledning att

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 77

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

intressera sig. Även i sådana fall synes den närmare handläggningen normalt
böra ske hos forskningsrådet och malmfondens ekonomiska stöd lämnas
genom rådet. Om en mycket stor sak växer fram bör fonden, anför kommerskollegium,
icke dröja kvar vid denna utan efter att ha gjort sin vägröjande
insats överlåta den slutliga utvecklingen till ett för ändamålet bildat
organ i analogi med vad som sker i fråga om atomenergien. Även 1955 års
universitetsutredning förordar att samarbetet mellan fonden och forskningsråden
organiseras så, att forskningsråden skall kunna söka och erhålla anslag
till grundforskningsarbete från malmfonden. Den forskning som härvid
skall ifrågakomma, skall avse konkreta forskningsprojekt av sådan storleksordning,
att de bedömes icke rimligen kunna inrymmas inom ramen för
ifrågavarande råds egna resurser. Kanslern för rikets universitet och matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten vid Stockholms universitet föreslår att
samverkan mellan fonden och forskningsråden sker genom att till fonden
ställda ansökningar obligatoriskt remitteras till forskningsråden. Svenska
institutet för konserveringsforskning understryker vikten av att fonden vid
medelsfördelningen samverkar med forskningsråden medan Svenska träforskningsinstitutet
och Sveriges industriförbund å andra sidan betonar, att
någon mer fast organiserad samverkan inte bör komma till stånd mellan
fond och forskningsråd. Skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut
och Fonden för skoglig forskning föreslår bildandet av ett skogligt forskningsråd.
Detta, som skall erhålla medel genom beslut av styrelsen för den
blivande malmfonden, avses skola stödja långfristiga och kapitalkrävande
skogliga forskningsuppgifter, för vilka medel icke kan anskaffas på annat
sätt.

Reservanterna herrar Svärd i fullmäktige i riksbanken och Hagberg i fullmäktige
i riksgäldskontoret, vilka finner att avsättningen har karaktär av
specialdestination av statens inkomster, avstyrker med hänvisning
härtill helt bifall till utredningsmännens förslag. Statskontoret, riksräkenskapsverket
samt fullmäktige i riksgäldskontoret ställer sig kritiska till
konstruktionen med specialdestination. Kommerskollegium anser att det föreslagna
förfarandet har ett visst symboliskt värde som kan verka stimulerande.

Frågan om storleken av det årliga medelstillskottet till fonden har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Enligt
LKAB.s uppfattning är de kalkyler rörande utdelningens storlek under de
närmaste åren, som ligger till grund för utredningsmännens ställningstagande,
icke för optimistiska.

Den föreslagna fonder ingen har som regel tillstyrkts eller lämnats utan
erinran från remissinstanserna. Försvarets forskningsanstalt anser dock att
en större fondering bör övervägas. Riksräkenskapsverket ifrågasätter däremot
om en utbyggnad behöver ske till ett så stort belopp som det av utredningsmännen
föreslagna.

Forslaget att riksbanken i främsta rummet bör ifrågakomma såsom p 1 ace
ringsinstitut tillstyrkes av fullmäktige i riksbanken, medan stats -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

kontoret och fullmäktige i riksgäldskontoret förordar atl medlen placeras i
riksgäldskontoret. Riksräkenskapsverket ifrågasätter om inte medlen bör innestå
på statsverkets checkräkning i riksbanken med hänsyn till att del är
fråga om statsmedel. LO ställer sig tveksam inför tanken att fondens medel
helt ställes under riksbankens förvaltning och anser att en mera aktiv förvaltning
av medlen torde vara att föredra. Detta synes enligt LO:s mening
bäst ske genom en särskild fondförvaltning. Eftersom medlen utgör vinstmedel
från ett statligt företag bör de till viss del få placeras i andra statliga
företag genom lån och aktiebildning men även i mån av lämplighet och behov
genom lån och aktieteckning i de privata företag fonden samarbetar med.

Statskontoret och fullmäktige i riksbanken tillstyrker att fondens kapital
göres räntebärande efter en räntesats, liggande en halv procent över affärsbankernas
högst förräntade inlåningsräkning. Riksräkenskapsverket och
fullmäktige i riksgäldskontoret ifrågasätter däremot om ränta överhuvudtaget
skall utgå å medlen. Därest så skall ske bör enligt fullmäktiges mening
räntevillkoren utformas och fastställas utifrån rent marknadsmässiga synpunkter.

Förslaget beträffande styrelsens sammansättning har som regel
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I några yttranden har föreslagits
ett större antal ledamöter i styrelsen. LO och TCO anser att en ytterligare
ledamot utöver de fem föreslagna bör utses, vilken skall kunna lägga samhällsekonomiska
och arbetsmarknadspolitiska aspekter på fondens projekt.
Även 1955 års universitetsutredning föreslår en utökning av styrelsen med
en ledamot. Länsstyrelsen i Norrbottens län, kommittén för näringslivets
lokalisering och Norrbottens läns landsting föreslår sju ledamöter. Av de
ytterligare ledamöterna skall en ha sakkunskap på det företagsekonomiska
området och en representera Norrbotten. Sju till nio ledamöter föreslås av
länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län, Våsternorrlands låns
landsting och samarbetskommittén för de fyra nordligaste länen. Minst två
av ledamöterna bör ha anknytning till norrländskt näringsliv och norrländska
förhållanden. Alt styrelsen bör tillföras ledamöter med ingående kännedom
om förhållandena i Norrbottens län har också understrukits av länsstyrelserna
i Våsternorrlands och Norrbottens län, Svenska Uppfinnareföreningen
anser att en ledamot bör ha erfarenhet av uppfinningsområdet. Handelskammaren
i Gefle och Våsternorrlands och Jämtlands handelskammare ifrågasätter
om inte suppleanter bör utses.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet,
Kooperativa förbundet och Ingeniörsvetenskapsakademicn finner systemet
med förslagsgrupper ändamålsenligt, medan kommerskollcgium, länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
landstingen i Våsternorrlands och Norrbottens län, samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen och Sveriges hantverks- och industriorganisation
avstyrker det föreslagna systemet. Många remissinstanser har framfört
förslag om annorlunda sammansättning av förslagsgrupperna eller ytterligare
förslagsgrupper.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 77

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

Vad utredningsmännen anfört om organisationen av fondstyrelsens kans1
i har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet av remissinstanserna.
Statens tekniska forskningsråd anser att kansliet förefaller att vara dimensionerat
i underkant. Enligt rådets mening bör fondstyrelsen, om den
så finner lämpligt, kunna förstärka det. Samarbetsdelegationen för de fyra
nordligaste länen, Norrlands förbundet, Västernorrlands läns landsting och
Västerbottens företagareförening föreslår att kansliet förlägges till Norrland.
Statskontoret framhåller att den slutliga prövningen av frågan om
fondens kansli och administration hör ske under beaktande av vad riksdagens
revisorer anfört i sin 1960 avlämnade berättelse om forskningsrådens
administration.

Utredningsmännens förslag rörande användningen av fonden för
vissa stödåtgärder inom malm kommuner na (tremilj
onersfonden) har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande
antalet remissinstanser.

Om en malmfond enligt utredningens intentioner tillskapas biträder statskontoret
förslaget att av återstående del av tremiljonersfonden bildas en
statlig lånefond. Om syftet med malmfonden i högre grad än enligt utredningsmännens
förslag inriktas på att främja utvecklingen av näringslivet i
Norrland bör dock enligt statskontoret återstående medel i tremiljonersfonden
antingen återföras till budgeten eller direkt tillföras malmfonden och
gå i avräkning vid beräkning av den första avsättningen till denna fond.
Riksräkenskapsverket finner det lämpligast att tremiljonersfonden uppgår i
statens hantverks- och industrilånefond. De för denna utlåningsfond gällande
bestämmelserna torde härvid vid behov få kompletteras med vissa särbestämmelser
rörande den utvidgade utlåningen.

Kommerskollegium ifrågasätter om inte länsstyrelsen för att särskilt främja
industrialiseringen i malmkommunerna bör ha möjlighet att vid utlämnande
av lån till företag i dessa kommuner gå utöver den ram i fråga om företagens
arbetsfält, som gäller för företagareföreningarna. Kollegiet anser det
också angeläget att länsstyrelsen samråder med företagareföreningarna och
vid behov med kollegiet. Västerbottens företagareförening anser att tremiljonersfondens
verksamhetsområde inte bara skall avse Kiruna och Gällivare
utan samtliga malmkommuner i Norrland. Förvaltningen av fonden bör uppdras
åt företagareföreningarna i Norrbottens och Västerbottens län. Länsstyrelsen
i Norrbottens län instämmer i ett av Kiruna stad och Gällivare kommun
framfört förslag att fonden bör tillföras ytterligare medel. Detta kan lämpligen
ske genom att tillräkna fonden ränta för den tid fondmedlen varit avsatta.
Länsstyrelsen erinrar om att, vad gäller utbetalning av pensionsutfyllnad,
fondens användningsområde utvidgats till att även avse Luleå. Prioritet bör
ges åt malmfältskommunerna, men det synes länsstyrelsen befogat att, utan
en alltför snäv begränsning till rena undantagsfall, lämna lån även till’ företag
i Luleå stad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

21

IV. Departementschefen

Den lappländska järnmalmen utgör en av våra rikaste naturtillgångar.
Utvinningen lämnar betydande bidrag till hela samhällets ekonomi. I motsats
till andra viktiga råvaror, skogen och vattenkraften, har malmen dock
en icke-beständig karaktär. Den fortgående tömning som sker av malmfyndigheterna
utgör en förtäring av en betydelsefull nationell tillgång. Ända
sedan brytningen i någon större utsträckning togs upp omkring sekelskiftet
har statsmakterna haft sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande.
För att undvika icke önskvärda verkningar föreskrev staten sålunda länge
särskilda maximigränser för den tillåtna årliga brytningen. De synpunkter
som resulterade i dessa åtgärder har dock förskjutits med den ekonomiska
och industriella utvecklingen. Brytningen har också efter hand utökats. Även
om utvägen att tillgripa en hårdare, direkt begränsning av malmutvinningen
i dag knappast är aktuell, bör dock det allmänna på annat sätt tillgodose de
syften, som den tidigare politiken hade för ögonen. Angelägenheten härav
framträder med särskild styrka efter det beslut statsmakterna fattade 1955
att inlösa de privatägda stamaktierna i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
(LKAB). Staten har därmed övertagit inte bara det huvudsakliga handhavandet
av gruvdriften utan också det långsiktigare ansvaret för malmfyndigheternas
nyttiggörande. Efter inlösningsbeslutet hemställde jag därför om
bemyndigande att tillkalla särskilda utredningsmän för att närmare pröva
under vilka former den åsyftade målsättningen lämpligen skulle kunna
förverkligas. I direktiven för utredningsmännen utgick jag ifrån att staten
borde bidraga till att åt framtiden trygga något av de värden som de lappländska
gruvfälten representerar, genom att avdela en del av sin vinst från
malmbrytningen i syfte att stärka det svenska näringslivets forsknings- och
utvecklingsarbete.

De tillkallade utredningsmännen har den 23 augusti 1960 framlagt sitt
betänkande. Som framgått av den tidigare lämnade redogörelsen har de anslutit
sig till huvudtanken i direktiven. De framhåller, att även om samhället
och industrien avdelar avsevärda resurser på detta område, behov föreligger
av ytterligare insatser. Främst sammanhänger delta med den svenska företagsamhetens
struktur. Endast ett ringa antal företag kan enligt utredningsmännen
vid en internationell jämförelse betecknas som stora. Få svenska
företag har sålunda möjligheter till det risktagande som ligger i att avdela
tillräckligt omfattande resurser för ett effektivt utvecklingsarbete. Kostnaderna
för detta slag av arbete har också ökat starkt med teknikens utveckling.

Utredningsmännen, som föreslår att stöd bör utgå till naturvetenskapligt
och tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete, diskuterar ingående hur ett
sådant stöd bör utformas för att bli mest effektivt och inom vilka områden
behoven är störst. De skiljer på grundforskning, tillämpad forskning eller
målforskning samt praktiskt industriellt utvecklingsarbete. Medan målforsk -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 är 1961

ningens uppgift är att uppnå ett på förhand uppställt praktiskt mål, strävar
grundforskningen efter att vidga kunskapen om de mera grundläggande vetenskapliga
förutsättningarna och sammanhangen. Utredningsmännen har
vid sina överväganden funnit, att alla dessa former av utvecklingsinsatser är
lika nödvändiga och viktiga. De måste alla ses som omistliga inslag i ett arbete
mot samma mål. En väl tillgodosedd grundforskning är sålunda en förutsättning
för fruktbringande målforskning och för utveckling av den tillämpade
tekniken.

Vad formerna för stödverksamheten beträffar, anser utredningsmännen,
att stöd till grundforskningsbetonade uppgifter bör utgå i form av bidrag.
För sådan praktiskt inriktad och målforskningsbetonad verksamhet,
som oftast förutsättes genomförd under direkt medverkan från företag, bör
däremot bidrag förekomma endast i undantagsfall. I stället bör stödverksamheten
utformas på ett sätt som engagerar företagen ekonomiskt. Utredningsmännen
föreslår, att stödformerna i dylika fall huvudsakligen utgöres
av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet samt villkorliga garantier för
täckande av viss del av kostnaderna för ett projekt. Vad gäller lånen skall
återbetalningsskyldighet, innefattande full räntebetalning, inträda om resultatet
av ett utvecklingsarbete blir vinstgivande. Vid lämnad garanti skall
eventuella förluster kunna ersättas upp till ett bestämt belopp, om ett projekt
leder till negativa resultat. Syftet med verksamheten skall vara att främja
utvecklingsarbete, inte att understödja företag.

Utredningsmännen har förordat, att det särskilda hänsynstagande till förmån
för det norrländska näringslivet som förutsatts i direktiven, väsentligen
skall ske på så sätt att vid val mellan två likvärdiga projekt, av vilka
ett hänför sig till Norrland, företräde skall ges åt norrlandsprojektet.

Vad beträffar organisationen av verksamheten, föreslås att en fond bildas.
Till denna skall överföras viss del av statens vinst från LKAB. Enligt
utredningsmännens förslag skall ett belopp om 25 miljoner kronor årligen
utgå under en femårsperiod. Därefter bör frågan om bidragets storlek ånyo
prövas. Fonden bör bli ett fristående organ, utformat som en stiftelse, med
av Kungl. Maj :t fastställd organisation och stadga. Enligt utredningsmännen
skall nominering av ledamöter i styrelsen ske genom ett system med s. k.
förslagsgrupper. Kungl. Maj :t skall därefter utse ledamöterna.

Utredningsmännen redovisar slutligen också vissa förslag rörande fonden
för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna (tremiljonersfonden). Denna
fond, vars syfte ursprungligen var att skydda malmkommunerna mot
följderna av växlande konjunkturer för malmproduktionen, har hittills
kommit till användning endast i begränsad omfattning. Utredningsmännen
föreslår, att den ombildas till en lånefond, med uppgift att stödja differentiering
och utbyggnad av näringslivet i malmkommunerna.

Förslaget att avdela viss del av LKAB-vinsten för stöd till forsknings- och
utvecklingsarbete har allmänt tillstyrkts av remissinstanserna. Däremot föreligger
betydande meningsskiljaktigheter om verksamhetens inriktning.
Framför allt betonas i många yttranden behovet av ett ökat hänsynstagande
till Norrland och främst Norrbotten.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

Ett väl utbyggt forsknings- och utvecklingsarbete är en förutsättning för
att vi skall kunna bevara och vidareutveckla vårt välstånd. Såväl staten
som industrien satsar också avsevärda belopp i dessa hänseenden. Det allmänna
har därvid främst påtagit sig ansvaret för grundforskningen och
den utvecklingsforskning som närmast gränsar till grundforskning. Härutinnan
har ansträngningarna intensifierats under senare år, dels genom utbyggnad
av våra universitet och högskolor, och dels genom ökade anslag till
forskningsråden. Breddningen av forskarrekryteringen och de ökade materiella
resurserna för forskningen torde på ett helt annat sätt än tidigare hä
skapat förutsättningar för vetenskapliga landvinningar som kan komma
hela vårt samhälle tillgodo. Vid bedömandet av de fortsatta insatserna på
detta område måste kostnadssidan tilldra sig stor uppmärksamhet. Det torde
vara ovedersägligt, att utvecklingen inom naturvetenskap och teknik går
mot att den vetenskapliga verksamheten blir mer kostnadskrävande. Allt
mer komplicerade metoder och apparater erfordras och allt fler forskare
måste sättas in på varje forskningsprojekt. Detta gäller — med hänsyn till
bl. a. kraven på information om den ständigt ökande mängden av grundläggande
vetenskapliga framsteg — inte minst målforskningen och det industriella
utvecklingsarbetet. Mot bakgrunden av den svenska industrins
struktur med relativt små enheter synes det, såsom också utredningsmännen
framhållit, föreligga risk för att svenska företag inte kan sätta in tillräckliga
resurser på kvantitativt omfattande och krävande projekt som på sikt skulle
kunna ge utdelning i nya produktionsmetoder och nya produkter.

Med det anförda har jag velat dels understryka forskningens och utvecklingsarbetets
betydelse för vårt fortsatta välstånd, och dels peka på ett svårbemästrat
inslag som kan skönjas i den kommande utvecklingen. Mot bakgrunden
härav finner jag det helt följdriktigt, att en del av avkastningen
från en av våra rikaste naturtillgångar, de lappländska malmfyndigheterna,
användes för att bygga upp nya ekonomiska värden. Som jag också givit
uttryck för i direktiven, bör härvid särskild hänsyn tas till det norrländska
näringslivet. Utredningsmännen har emellertid inte förordat att någon
del av medlen avdelas för detta ändamål och har ej heller i övrigt föreslagit
någon klart uttalad prioritet för norrlandsprojekt. Som framgått av
vad jag nyss anfört har detta väckt stark kritik från många remissinstansers
sida. Även jag ställer mig i denna del kritisk till utredningsmännens
förslag.

Insatser för att utveckla det norrländska näringslivet framstår som särskilt
starkt motiverade. Norrland har avsevärda men till stor del ännu outnyttjade
naturtillgångar. Ett betydande överskott av arbetskraft föreligger,
som med hänsyn till befolkningsutvecklingen kan väntas bestå under avsevärd
framtid. Samhällets utgifter för beredskapsarbeten och arbetslöshetsunderstöd
är höga för Nordsverige och speciellt för Norrbotten. Detta är
förhållandet även under tider då konjunkturerna är goda och sysselsättningen
är hög inom landet i övrigt. Orsakerna härtill är att finna bl. a. däri,
att näringslivet i Norrbotten liksom i övrigt i Nordsverige är alltför outvecklat
och odifferentierat. Mot bakgrunden av de faktorer jag framhållit, före -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1961

faller det troligt att ett främjande av det norrländska näringslivet kan få en
högre samhällsekonomisk räntabilitet än en rent företagsekonomisk bedömning
låter förmoda.

Behovet av stödåtgärder framträder sålunda med särskild styrka för Norrlands
del. Jag anser, att detta bör komma till klart uttryck genom att en viss
del av malmvinstmedlen avskiljes till en särskild fond för industriellt forsknings-
och utvecklingsarbete samt främjande av företagsamhet, förslagsvis
benämnd Norrlandsfonden. Därjämte förordar jag, att en allmän
forsknings- och utvecklingsfond bildas i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningsmännens förslag. Jag föreslår, att denna benämnes
Malm fonden för forsknings- och utvecklingsarbete.

Den förstnämnda av de båda av mig föreslagna fonderna bör ha till uppgift
att främja näringslivets framtida utbyggnad i Norrland. Tonvikten bör
läggas på Norrbotten. Jag vill i detta sammanhang erinra om att Tornedalsutredningen
i sitt betänkande med förslag till åtgärder för näringslivets utveckling
(SOU 1960: 37) föreslagit inrättandet av en fond med liknande syfte.
Denna fond föreslogs dock komma enbart Norrbotten till godo. Den skulle
handha finansieringsfrågor och frågor i övrigt rörande stöd till inventerings-,
forsknings- och utvecklingsarbete.

De norrländska råvarutillgångarna erbjuder såsom utredningsmännen
framhåller många lovande områden för forsknings- och utvecklingsarbete.
Frågor rörande skogen och malmen och dess utnyttjande kommer härvid i
förgrunden. Utöver de av utredningsmännen anförda exemplen har många
remissinstanser angivit lämpliga forsknings- och utvecklingsuppgifter. Länsstyrelsen
i Norrbottens län framhåller, att stora nu outnyttjade virkestillgångar
i Norrbotten skulle kunna tillgodogöras om transport- och föryngringsproblemen
löstes. Inom jordbruksområdet uppmärksammas särskilt den
jordbruksekonomiska forskningen. Andra projekt är försök som avser utnyttjandet
av grafitfyndigheter för tackjärnsframställning samt metallurgiska
processer av ny typ för stålframställning ur högvärdig slig. Vidare
nämns undersökningar rörande industriellt utnyttjande av kalkstens-,
kvarts-, fältspats-, tälj stens- med flera mineralförekomster. Inom byggnadsforskningen
omnämner länsstyrelsen bl. a. forskning rörande framställning
av fasadtegel och täckdikningsrör ur norrbottnisk lera.

Dessa exempel illustrerar, att det inte föreligger någon brist på angelägna
uppgifter, som torde lämpa sig väl för stöd ur Norrlandsfonden. Främst
torde alltså målforskning och utvecklingsarbete komma i fråga. Stöd bör
emellertid även kunna utgå till sådan mera grundforskningsbetonad verksamhet,
som kan tänkas komma att skapa grundval för senare praktisk tilllämpning.
Jag vill understryka, att det forsknings- och utvecklingsarbete
det här kan bli fråga om, bör ha anknytning till norrländska råvaror. I
likhet med vad utredningsmännen och vissa remissinstanser framhållit bör
ett aktivt arbete, innefattande särskilda utredningar etc., komma till stånd
för att inventera tänkbara projekt som har särskild anknytning till det norrländska
näringslivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

25

Eu huvuduppgift för Norrlandsfonden bör, som jag nu framhållit, vara att
stödja sådant forsknings- och utvecklingsarbete, som syftar till vidareförädling
av de norrländska råvarutillgångarna. En annan uppgift för fonden,
sammanhängande med den förstnämnda, bör vara att medverka till främjande
av den norrländska företagsamhetens utveckling och differentiering.
Denna del av fondens verksamhet bör syfta till att stimulera uppkomsten
och utbyggnaden av manufaktureringsindustrier, grundade på de norrländska
råvarorna. Vad jag här föreslagit innebär en utvidgning av fondens verksamhet
i förhållande till utredningsmännens förslag.

Jag övergår nu till att närmare för Norrlandsfondens del ange formerna för
stödverksamheten. I fråga om stödet till forskning och industriellt utvecklingsarbete
ansluter jag mig i huvudsak till utredningsmännens förslag. Detta
innebär sålunda, att i de fall mera grundforskningsbetonade uppgifter förekommer,
liksom i fråga om målforskningsbetonad verksamhet som kommer
en hel bransch tillgodo, stödet skall utgå i form av bidrag. Vidare bör
bidragsformen också användas för utredningar och inventeringar av olika
slag. Vad åter angår sådana forskningsprojekt och sådant utvecklingsarbete
som sker i samarbete med visst företag, skall bidraget vara förknippat med
villkorlig återbetalningsskyldighet, inkluderande marknadsmässig ränta. En
annan stödform som i sådana fall kan ifrågakomma är förlustgarantier. Jag
är medveten om att praktiska svårigheter kan uppkomma vid tillämpningen
av de båda sistnämnda stödformerna, särskilt då det gäller att bedöma, när
villkoren för återbetalningsskyldighet inträder eller när garantien skall tas i
anspråk. Jag vill dock inte binda verksamheten med några generella regler i
dessa avseenden, utan det torde få ankomma på fondens ledning att med hänsyn
till omständigheterna i det enskilda fallet utforma närmare bestämmelser.
Jag anser det inte heller lämpligt att ange hur fördelningen skall ske
mellan olika stödformer.

Stödet till industriell utbyggnad bör naturligen få formen av medellånga
eller långfristiga lån och avse finansieringen av anläggningar, inventarieanskaffning
o. d. till bestämda projekt. Dessa projekt skall baseras huvudsakligen
på förädling och vidarebearbetning av norrländska råvaror. Lånen bör
under en tid av högst tio år kunna vara räntefria och även amorteringsfria.
Amortering bör, såvitt inte särskilda skäl föreligger, fullgöras inom tjugo år,
räknat från dagen för lånets utbetalning.

I detta sammanhang vill jag erinra om det statliga kreditstöd med uppgift
att främja hemslöjd, hantverk och småindustri som utgår i form av hantverks-
och industrilån samt statlig lånegaranti. I viss utsträckning torde
företag kunna komma i åtnjutande av såväl detta kreditstöd som lån ur Norrlandsfonden.
Behovet av finansieringsstöd i Norrland vid sidan av redan
existerande former betingas av att ett speciellt risktagande här framstår som
samhällsekonomiskt motiverat. Villkoren för denna speciella lånegivning föreslås
därför något gynnsammare utformade än vad som gäller för övriga
kreditstöd. Med den föreslagna konstruktionen blir det därför angeläget att
vid bedömningen av förekommande projekt fästa särskilt avseende vid deras

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

lönsamhet på lång sikt. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ett nära
samarbete bör etableras mellan å ena sidan ledningen för Norrlandsfonden
och å andra sidan de organ som handhar det ordinära statliga kreditstödet.

Med den uppläggning som jag nu föreslagit för Norrlandsfonden, torde
den s. k. tremiljonersfonden kunna inkluderas i dess verksamhet. Någon
särskild lånefond torde därför inte erfordras.

Som jag tidigare nämnt bör en viss del av statens vinstmedel från LKAB
anslås till en fond, benämnd Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete.
I huvudsak ansluter jag mig beträffande denna fond till utredningsmännens
förslag. Malmfonden bör enligt min uppfattning få karaktären av
en strategisk reserv på forskningens och utvecklingsarbetets område. En
koncentration bör ske till stora experimentella, främst naturvetenskapliga
och tekniska projekt. Fondens resurser bör sålunda utnyttjas, förutom för
utvecklingsprojekt med direkt industriell anknytning, till sådant forskningsoch
utvecklingsarbete som med hänsyn till sin omfattning eller långsiktskaraktär
ligger utanför vad som normalt faller inom forskningsrådens verksamhet.

Stödformerna bör här vara bidrag, bidrag med återbetalningsskyldighet
och förlustgarantier. Vad jag tidigare anfört beträffande dessa stödformer
i samband med Norrlandsfonden gäller även här.

Bland remissinstanserna har delade meningar rått huruvida ett särskilt
organ fordras för den nu föreslagna stödverksamheten. Statens naturvetenskapliga
forskningsråd in. fl. remissinstanser har förordat, att en del av
malmvinstmedlen i stället avsättes till de naturvetenskapliga och tekniska
forskningsråden. Andra remissinstanser åter har tillstyrkt utredningsmännens
förslag. För egen del anser jag det bäst överensstämma med fondens
syfte och inriktning att den står under särskild förvaltning. Jag vill dock
samtidigt i likhet med remissinstanserna understryka, att det är nödvändigt
att ett intimt samarbete kommer till stånd mellan Malmfonden och de berörda
forskningsråden. I det följande kommer jag att beakta detta i vad
gäller fondstyrelsens sammansättning. Som kanslern för rikets universitet
föreslagit, finner jag det vidare lämpligt att till fonden ställda ansökningar
om bidrag till forskning regelmässigt remitteras till vederbörande forskningsråd.
Forskningsråden bör också kunna väcka förslag hos fonden om
stöd till vissa större forskningsprojekt.

Jag övergår härefter till frågorna om avsättningen av medel, fondernas
organisation samt härmed sammanhängande problem.

Utredningsmännen har betonat, att de årliga tillskotten måste vara någorlunda
stora samt vidare föreslagit ett i varje fall under en första femårsperiod
fast årligt medelstillskott om 25 miljoner kronor. Vad utredningsmännen
anfört finner jag välgrundat, och tillstyrker att avsättningen fastställes
till högst 25 miljoner kronor per år under en femårsperiod. Härefter torde
frågan om avsättning få upptagas till ny prövning. Av det föreslagna be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

27

loppet bör högst 15 miljoner kronor avsättas till Norrlandsfonden och högst
10 miljoner kronor till Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete.
Vad beträffar formerna för avsättningen till ifrågavarande fonder av statens
andel i vinstmedlen från LKAB, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att
meddela erforderliga föreskrifter.

Mot utredningsmännens förslag rörande fonderingen av medel har jag
ingen erinran. Fonderingen bör syfta till att underlätta koncentrerade insatser.
Det bör åvila ledningen för vederbörande fond att bestämma i vilken
takt en fondering bör komma till stånd. Jag föreslår vidare, att fondernas
kapital göras räntebärande. Det torde här få ankomma på Kungl. Maj :t att
meddela erforderliga föreskrifter om fondernas placering och förvaltning
samt därmed sammanhängande frågor.

Till frågan om de skatterättsliga problem som uppkommer i samband med
fondernas tillkomst torde jag få återkomma i annat sammanhang.

Fonderna bör vara fristående organ, utformade som stiftelser, med av
Kungl. Maj :t utfärdade stadgor. Ledningen för fonderna bör handhas av
särskilda styrelser. Ledamöterna i dessa bör utses av Kungl. Maj :t. Enligt
utredningsmännen borde till grund för Kungl. Maj:ts ställningstagande ligga
förslag från särskilda s. k. förslagsgrupper. I likhet med många remissinstanser
finner jag detta system komplicerat. Av de högst sex ledamöter
som styrelsen för Norrlandsfonden enligt min mening bör omfatta, torde två
böra ha anknytning till det norrländska näringslivet, två till naturvetenskaplig
och teknisk forskning samt av övriga två åtminstone en ledamot vara bosatt
i Norrbottens län och vara väl förtrogen med förhållandena därstädes.
Antalet ledamöter i styrelsen för Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete
torde kunna begränsas till fem. Av dessa bör två ha anknytning till
näringslivet. Av de övriga bör en utses bland ledamöterna i statens naturvetenskapliga
forskningsråd och en bland ledamöterna i statens tekniska
forskningsråd.

Till fonderna bör knytas särskilda kanslier. I likhet med utredningsmännen
anser jag det lämpligt, att erforderligt utredningsarbete i möjligaste mån
utföres av redan befintliga organ och inom dessa verksamma kvalificerade
specialister, varför personalen vid fondernas kanslier endast behöver omfatta
ett fåtal anställda. Norrlandsfondens kansli torde lämpligen böra förläggas
till Luleå.

Fondernas verksamhet bör granskas av särskilda, av Kungl. Maj:t utsedda
revisorer. Enligt utredningsmännens mening skulle revisionen endast avse
förvaltningen i inskränkt mening. Jag delar inte denna uppfattning, ulan
förordar att revisorerna inte minst med hänsyn till den av mig förordade inriktningen
av verksamheten även skall äga granska det materiella innehållet
i fondstyrelsernas beslut om stöd till olika projekt.

Slutligen vill jag nämna att verksamheten med hänsyn till det omfattande
förberedelsearbete som är erforderligt inte torde kunna börja före den 1 januari
1962.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1961

V. Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna de av mig i det föregående förordade riktlinjerna
för avsättning av viss del av den staten tillfallande
vinsten från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag till två
fonder för forsknings- och utvecklingsarbete m. m., den ena
benämnd Norrlandsfonden och den andra benämnd Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete,

dels ock besluta att fonden för vissa stödåtgärder inom
malmkommunerna (tremiljonersfonden) skall uppgå i den
föreslagna Norrlandsfonden.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Bo Jonas Sjönander

610325 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag