Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

1

Nr 72

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till organisation
för undervisning och vård av barn med komplicerad
utveckling shämning m. m.; given Stockholms slott
den 3 mars 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges principförslag rörande den framtida organisationen
för undervisning och vård av barn med komplicerad utvecklingshämning.
Organisationen föreslås omfatta fyra enheter, varav två för flickor
och två för pojkar.

Beträffande flickklientelet föreslås, att det nuvarande statliga skol- och
yrkeshemmet i Vänersborg nedlägges och ersättes med ett nytt hem om
45 ä 50 platser för yrkeshemselever. Som lokaliseringsort för detta hem
förordas Laxå köping. Det förutsättes att Föreningen Sävstaholmsskolorna
skall fortsätta driften av Söderhaga skolhem för flickor tills vidare i avvaktan
på undersökning, huruvida Söderhaga bör ersättas av ett nytt hem
för cirka 30 skolelever på samma plats eller annan ort. Driften av detta nya
hem föreslås skola övertagas av staten. För att Söderhaga skall kunna drivas
under en övergångstid erfordras dock en upprustning av hemmet. Kostnaderna
härför, vilka föreslås skola bestridas av staten i form av bidrag till
föreningen, uppskattas till cirka 200 000 kronor.

1 fråga om vårdorganisationen för pojkklientelet föreslås, att statens skoloch
yrkeshem på Salbohed skall efter omfattande upprustning inrymma
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 72

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

cirka 30 platser för yrkeselever och ungefär lika många platser för skolelever.
Det förutsättes, att Föreningen Sävstaholmsskolorna skall fortsätta
att driva Sävstaholms skolhem ytterligare några år, under vilken
tid en undersökning bör göras för att klarlägga, huruvida en upprustning
bör ske med sikte på att använda skolhemmet för nuvarande ändamål även
i framtiden eller om ett nytt hem med cirka 36 platser för skolelever bör
uppföras inom Västra Vingåkers kommun. Även i fråga om detta ny- eller
ombyggda hem förordas, att staten övertager driften.

! int

MI

■ur* irn

it

U: fl

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mai;s
1961.

:■ . ; . . i > i f. • i ih i »liv

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och ecklesiastikdepartementen
samt statsrådet Lindström anmäler chefen för in.w,
rikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om organisation för un-[
dervisning och vård av barn med komplicerad utvecklingshämning m. m*

ihl

I. Inledning

I ett den 1 oktober 1951 avgivet betänkande (SOU 1951:48) framlade
1948 års sinnesslövårdssakkunniga förslag angående skol- och yrkeshem
för barn med komplicerad utvecklingshämning. Sedan betänkandet varit
föremål för remissbehandling och Kungl. Maj :t funnit förslaget böra utre-,.
das på nytt, uppdrog Kungl. Maj :t genom beslut den 17 december 1954 åt
statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande numera mentalsjukvårdsberedningens
byggnads- och utrustningsdelegation — att verkställa
denna utredning. Därvid borde beaktas betydelsen av en samordning
av denna anstaltsorganisation med den vård av de psykiskt efterblivna i
övrigt, som ankommer på staten. Om så befanns påkallat skulle omfattningen
av vårdbehovet undersökas. I erforderlig utsträckning borde utredningen
bedrivas i samråd med skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Vidare uppdrog Kungl. Maj :t genom beslut den 10 april 1959 åt delegationen
att jämväl utreda frågan om huvudmannaskapet för skolhemmen Sävstaholm
och Söderhaga, tillhörande Föreningen Sävstaholmsskolorna, jämte
därmed sammanhängande spörsmål. :

Delegationen har med skrivelse den 28 juni 1960 avgivit betänkande med.
förslag till organisation för undervisning och vård av barn med komplicerad
utvecklingshämning.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 7961

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av statskontoret,
medicinalstyrelsen, som överlämnat yttranden av direktionen för Salberga
sjukhus samt medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, professorn
S. O. R. Ahnsjö, skolöverstyrelsen efter hörande av styrelserna för
statens skol- och yrkeshem på Salbohed och i Vänersborg samt styrelsen för
distrikts- och fortsättningsskolan för döva i Vänersborg, överstyrelsen för
yrkesutbildning, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelen,
länsstyrelsen i Örebro län — med överlämnande av yttranden av förste
provinsialläkaren och länsarkitektkontoret i länet -—- domänstyrelsen, kommunalfullmäktige
i Västra Vingåkers kommun, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska psykiatriska föreningen, Svenska barnpsykiatriska
föreningen, Föreningen Sävstaholmsskolorna, som överlämnat
yttranden av personalen vid Söderhaga och rektorn vid Sävstaholms skolhem
samt skolläkaren vid Sävstaholms skolhem och förutvarande skolläkaren vid
Söderhaga skolhem, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, Särskolornas
rektorsförening, Svenska särskolornas lärarförening samt Föräldraföreningen
vid Söderhaga skolhem. Därjämte har skrivelse i frågan inkommit
från Laxå köping.

II. Förslag av mentalsjukvårdsberedningens byggnadsoch
utrustningsdelegation

Klientel och platsbehov

Enligt lagen den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna har från landstingens huvudmannaskap undantagits undervisning
och vård av sådana barn som är särskolepliktiga, men på grund av
asocialitet, indisciplinärt uppträdande, hypersexualitet eller annat liknande
skäl svårligen kan undervisas eller vårdas tillsammans med andra psykiskt
efterblivna. Den nuvarande vårdorganisationen för detta klientel omfattar
dels två statliga skol- och yrkeshem, ett för pojkar på Salbohed utanför Sala
och ett för flickor i Vänersborg, dels ock två enskilda, enligt särskilda avtal
med bidrag av statliga medel drivna riksanstalter, Sävstaholms skolhem för
pojkar i Vingåkers kommun och Söderhaga skolhem för flickor i Drevviken
utanför Stockholm. Huvudman för de båda sistnämnda skolhemmen är Föreningen
Sävstaholmsskolorna.

För intagning å skol- och yrkeshem krävs dels att barnet på grund av
bristande förståndsutveckling icke kunnat tillgodogöra sig folkskolans vanliga
undervisning eller hjälpskoleundervisning men dock är mottagligt för
undervisning och dels att barnet på grund av svårartade beteenderubbningar
icke lämpar sig för samlivet på en särskola av normaltyp. Ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961 5

klientel betecknades av 1948 års sinnesslövårdssakkunniga såsom »barn
med komplicerad utvecklingshämning».

I sitt betänkande angående undervisningen och vården av psykiskt efterblivna
(SOU 1951: 48) — i fortsättningen benämnt 1951 års förslag — redovisade
sinnesslövårdssakkunniga en undersökning från år 1949 rörande
platsbehovet vid specialanstalter för barn med komplicerad utvecklingshämning.
Vårdplatsbehovet vid skolhem beräknades till knappt 200 platser
(cirka 130 för pojkar och 65 för flickor) och vid yrkeshem till 150 platser
(100 för pojkar och 50 för flickor). De sakkunniga påpekade, att antalet
platser i framtiden kunde visa sig vara för lågt men inför en väntad utbyggnad
och modernisering av vårdmöjligheterna för psykiskt efterblivna ansåg
man sig böra begränsa utbyggnaden av här ifrågavarande anstaltsorganisation.

I remissyttrandena över betänkandet framhölls från olika håll, att platsbehovet
av skilda skäl var mindre än vad som beräknats eller kunde förväntas
bli mindre i samband med sinnesslövårdens omdaning. Sålunda ansåg
medicinalstyrelsen, att antalet störande och svårbehandlade barn skulle
minska, om klientelet vid sinnesslöanstalterna differentierades och finge
en ur vårdsynpunkt riktig behandling. En undersökning av platsbehovet,
som bättre belyste förhållandena ur dessa medicinska synpunkter, efterlystes.

Delegationen företog år 1956 en förnyad inventering av ifrågavarande
klientel, varvid erforderliga uppgifter inhämtades från särskolornas rektorer
och centralstyrelsernas läkare. Materialet granskades av överläkaren vid
Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, numera professorn Sven Ahnsjö. Hela
uppgiftsmaterialet omfattade 231 elever, varav 193 bedömdes hänförliga till
skol- och yrkeshemsklientelet.

Intelligenskvoten hos det undersökta klientelet motsvarade ett medelvärde
av 60,7 mot 55,5 för särskolornas elever under läsåret 1955/56. Av de 193
barnen hade 29 (15 %) en intelligenskvot överstigande 70. Denna siffra har
hittills ansetts utgöra den övre gränsen för psykisk efterblivenhet.

Vad angår formerna för omhändertagandet var 152 elever intagna på statlig
anstalt, medan nästan alla övriga (41) vistades i särskoleinternat. Intagningsåldern
var i genomsnitt högre vid hemmen på Salbolied och i Vänersborg
än vid Sävstaholms- och Söderhagahemmen. Vid de två förstnämnda
var intagning vanligast vid 14 - 15-årsåldern, medan intagning vid de båda
övriga hemmen skedde vid åldern 9—10 år.

Betydande svårigheter förelåg att indela eleverna efter olika intagningsgrunder,
då de flesta uppvisat ett flertal störningar. Som utgångspunkt användes
dock den ovan nämnda beskrivningen av klientelet. Såsom asociala
betecknades därvid elever, vilka gjort sig skyldiga till sådana förseelser som
sadism, stöld, inbrott, skadegörelse, eldsanläggning, vagabondering eller
utpräglad arbetsovillighet. Under rubriken »annat skäl» hänfördes sådana

6

Kungi. Maj. ts proposition nr 72 år 1961

fall, där t. ex. affektlabilitet, aggressionshandlingar och motorisk oro varit
huvudorsaken till intagningen, dock i ett flertal fall i kombination med
någon annan störning.

Av 84 pojkar, som var intagna vid Salbohed och Sävstaholm, var asocialitet
intagningsorsak för 28. Samtliga sistnämnda elever var intagna vid Salbohed.
S. k. annat skäl utgjorde intagningsorsak för 47 elever, varav 31 vid
Sävstaholm. Övriga nio pojkar fördelades med sex intagna för indisciplinärt
uppträdande och tre för hypersexualitet.

Beträffande flickorna, till antalet 68, antecknades 49 intagna av s. k. annat
skäl, varav 26 vid Söderhaga. Asocialitet och hypersexualitet förelåg i vardera
åtta fall. Av dessa 16 elever var 15 intagna vid hemmet i Vänersborg. Indisciplinärt
uppträdande var intagningsorsak i tre fall, varav två tillhörde
hemmet i Vänersborg.

Sammanfattningsvis kan sägas att s. k. annat skäl var intagningsorsak i
praktiskt taget samtliga fall vid Sävstaholm och Söderhaga samt beträffande
hälften resp. en tredjedel av eleverna vid Vänersborg och Salbohed.

De 41 barn — 33 pojkar och 8 flickor — som vid inventeringstillfället icke
omhändertagits inom vårdformen, fördelades efter samma grunder på de
olika hemmen. Beträffande pojkarna ansågs 18 böra intagas på grund av
»annat skäl» med 13 vid Sävstaholm och fem vid Salbohed. För asocialitet
antecknades nio pojkar, samtliga med tänkt placering vid Salbohed, samt
för indisciplinärt uppträdande sex, varav tre ansågs böra intagas vid vardera
av Salboheds^ och Sävstaholmshemmen. I fråga om de åtta flickorna
ansågs sex böra intagas av »annat skäl» med fyra vid Vänersborg och två
vid Söderhaga. Intagningsgrunderna asocialitet och indisciplinärt uppträdande
antecknades för vartdera ett fall, vilka båda ansågs böra hänföras till
Vänersborgshemmet. Även beträffande dessa icke omhändertagna fall utgjorde
sålunda s. k. annat skäl den dominerande intagningsgrunden.

Under tidsperioden 1950—1955 uppgick vårdtiden för eleverna vid Salbohed
till i medeltal drygt fem år och vid Vänersborgshemmet till icke fullt två
år. Motsvarande tider vid Sävstaholm och Söderhaga var omkring två och
ett halvt resp. sex och ett halvt år. Sammanlagt 193 barn — 117 pojkar och
76 flickor -— var vid undersökningstillfället i behov av vård vid skol- och
yrkeshem, vilket motsvarar det fastställda platsantalet vid de befintliga
hemmen. Antalet anmälda exspektanter uppgick vid inventeringstillfället
till 18 eller icke fullt 10 % av befintligt klientel. En på grundval av den väntade
befolkningsutvecklingen gjord prognos över platsbehovet utvisade, att
något större förändring i platstillgången icke var påkallad under den närmaste
tioårsperioden. Dessa överväganden gav vid handen, att vårdorganisationen
borde omfatta högst cirka (193 + 18) 210 platser.

Delegationen vill här framhålla, att det icke med visshet kan förutsättas,
att det beräknade platsbehovet kommer att föreligga även på längre sikt.
Landstingens särskolor och organisationen för undervisning och vård av

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

psykiskt-efterblivna över huvud taget har under senare tid utbyggts betydligt.
Härigenom har centralstyrelserna fått sådana resurser, att de i inånga
fall kan behålla särskolepliktiga barn, som tidigare måst remitteras till de
statliga anstalterna och till Föreningen Sävstaholmsskolornas båda hem. Vidare
har bedömningen av möjligheterna att vårda eleverna på landstingsanstalterna
undergått vissa förskjutningar hos huvudmännen mot en allt
mindre restriktiv tillämpning av den lagfästa avgränsningen av landstingens
vårduppgifter. Härtill kommer, att det under senare år skett en successiv förkortning
av vårdtiderna vid de statliga anstalterna.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter har omförmälda inventering
år 1956 ansetts böra jämföras med den verkliga beläggningen under senare
tid vid de befintliga hemmen för ifrågavarande klientel. Antalet elever under
åren 1955—1959 fördelade sig på de olika hemmen på följande sätt.

År

Salbohed

Sävsta-

holm

Summa

pojkar

Väners-

borg

Söderhaga

Summa

flickor

Summa

elever

1955

57

45*)

102

37

45

82

184

1956

58

41»)

99

34

41

75

174

1957

54

40*)

94

34

41

75

169

1958

50

41

91

37

39

76

167

1959

48

40

88

34

33

67

155

1960

1/4

54

36

90

34

30

64

154

*) Elever med beteenderubbningar.

Vid den praktiska utformningen av undervisnings- och vårdorganisationen
har delegationen ansett sig böra taga hänsyn till den minskning i beläggningssiffroma
vid de befintliga hemmen, som förekommit under senare
år. Vid dimensioneringen av de för framtiden erforderliga hemmen måste
sålunda platsbehovet bedömas med stor försiktighet. Hemmen bör vidare
planläggas på sådant sätt att en utökning av platsantalet utan svårighet kan
ske, om så skulle visa sig behövligt. En bidragande orsak till nedgången i beläggningen
torde ha varit, att Salboheds- och Söderhagahemmen på grund av
dåliga lokalförhållanden m. m. ej ansett sig kunna mottaga fullt antal elever.

Delegationen har vidare funnit lämpligt att bl. a. söka utreda i vad mån
eleverna vid skol- och yrkeshemmen lyckats anpassa sig i samhällslivet.
Av denna anledning företogs under hösten 1957 en undersökning av bl. a.
elevernas förhållanden efter deras vistelse vid de statliga skol- och yrkeshemmen
i Salbohed och Vänersborg under åren 1937—1956.

Det kunde därvid konstateras, att intagningsåldern ökat under senare år.
En väsentlig orsak härtill torde ha varit tillkomsten och utvecklingen av
särskolorna, vilket uppenbarligen fördröjer en intagning på skol- och yrkeshem.
Detta bekräftas också av det varierande antalet anmälningar om inskrivning
från olika län. Län med begränsade möjligheter till särskoleunder -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

visning har i regel haft ett flertal elever på skol- och yrkeshemmen, medan
andra län knappast varit representerade. Undersökningen gav vidare besked
om att vårdtiden på hemmen visat en klar tendens att minska.

I fråga om de f. d. elevernas brottslighet och brottslighetens förhållande
till vårdtidens längd kunde några generella slutsatser inte dragas på grundval
av undersökningen. Alltför många olikartade faktorer måste anses bidraga
till elevernas brottsfrekvens efter utskrivningen för att man över
huvud taget skall kunna grunda några omdömen på värden, som framkommer
genom ett jämförelsevis så begränsat och heterogent material, som det
här undersökta. Utan tvekan är dock elevernas miljöförhållanden en avgörande
faktor i sammanhanget.

Medelåldern vid utskrivningen från Salbohedshemmet (pojkar) var
inemot 20 år och vårdtiden omfattade i genomsnitt fem år. En fjärdedel
av eleverna hade utskrivits efter två år eller kortare tid. Vid flickhemmet i
Vänersborg var utskrivningsåldern i medeltal drygt 18 år och den genomsnittliga
vårdtiden nära fyra och ett halvt år. Inom två år hade nära en
tredjedel blivit utskrivna. Vårdtiden för flickorna har alltså i allmänhet varit
något kortare än för pojkarna.

Beträffande de avgångna elevernas försörjningsförmåga låter den gjorda
undersökningen antaga, att omkring 40 % av dem bör kunna anpassa sig i
samhällslivet och bli i huvudsak självförsörjande. Under senare tid har drygt
en tredjedel av eleverna kunnat helt försörja sig själva efter utskrivningen.
För flickornas del innebär detta en viss förbättring i jämförelse med äldre
förhållanden. Skolöverstyrelsen har nämligen vid en motsvarande undersökning,
avseende de under åren 1936—1946 utskrivna, funnit, att blott 23 %
av flickorna kunde anses helt självförsörjande efter utskrivningen.

Undervisnings- och vårdorganisation
Nuvarande organisation

De statliga skol- och yrkeshemmen Salbohed och Vänersborg är — såsom i
det föregående omnämnts — närmast avsedda att mottaga de mest svårskötta
av barn och ungdomar med komplicerad utvecklingshämning, vilka
uppvisar komplicerade psykiska rubbningar, medan de enskilda skolhemmen
Sävstaholm och Söderhaga avses skola tillgodose vårdbehovet för dylika
barn med något lättare psykiska eller nervösa rubbningar.

Statens skol- och yrkeshem för pojkar på Salbohed utgöres av dels en
skolhemsavdelning med 35 platser och dels en arbetshemsavdelning med 40
platser. Den 1 april 1960 var hemmet belagt med 54 elever. Samtliga elever
är förlagda i ett byggnadskomplex. Skolhemmet är inrymt i en år 1891 uppförd
militärbarack. År 1940 sammanbyggdes med denna en arbets- och matsalsbyggnad,
uppförd av sten i två våningar jämte källarvåning. Vidare

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

finns vid hemmet en år 1940 uppförd gymnastik- och samlingssal. Eleverna
i skolhemmet är förlagda i sju sovsalar med fem elever i varje, medan eleverna
på arbetshemmet är förlagda i enkelrum. 1 en särskild administrationsbyggnad
är inrymda kontorslokaler och föreståndarbostad jämte en familjebostad
samt en dubblett för personal. Dessutom finns vid institutionen tio
personalbostadshus med lika många lägenheter samt ekonomibyggnader.

Anstaltens markområde omfattar 180 har, varav 110 har åker, trädgårdstomter
och betesmark samt 70 har skogsmark.

Skoleleverna är i skolarbetet uppdelade i tre avdelningar. Vid sidan av
skolundervisningen sysselsättes eleverna med träslöjd och trädgårdsarbete
m. m. Arbetshemseleverna sysselsättes huvudsakligen i jordbruk, däri inbegripet
djurskötsel och skogsbruk, samt för övrigt i trädgård, kök och snickeri,
men även med renhållnings- och städningsarbeten m. m.

Personalen vid hemmet består f. n. av 32 heltidstjänstgörande befattningshavare.
Förutom rektor och föreståndare, assistent och tre manliga lärare
i kunskapsämnen finns kassör, husföreståndare och biträdande husföreståndare,
arbetsledare, vårdare och vårdarinnor, trädgårdsmästare, jordbruksföreståndare,
ladugårdsförman, sömmerska och ekonomibiträden.

Statens skol- och yrkeshem för flickor i Vänersborg, som har totalt 38
platser, är inrymt i en äldre träbyggnad, belägen inom stadens tätbebyggelse.
Antalet elever den 1 april 1960 var 34. Byggnaden har sju sovsalar, vardera
med plats för 3—7 elever, ett övervakningsrum, två dagrum och en samlingssal,
två skolsalar samt handarbetssal och vävsal. Den inrymmer vidare
expeditionsrum, matsalar samt fem personalbostäder. Inom skolhemmets
område finns dessutom en bostadsbyggnad för hemmets vaktmästare.

Särskilda skolhems- och arbetshemsavdelningar finns icke. Hemmets elever
är i skolarbetet uppdelade på en egentlig skolavdelning och en fortsättningsskoleavdelning.
De äldre eleverna sysselsättes dessutom med vävning,
sömnad, städning, tvätt, servering och diverse handräckningsarbeten.

Antalet heltidsanställda befattningshavare uppgår till 16, bland dem rektor,
lärare i kunskapsämnen och i kvinnlig slöjd, husföreståndarinna, vårdarinnor,
trädgårdsmästare, sömmerska och ekonomibiträden.

Ett arbetshem för de äldre eleverna har sedan lång tid varit behövligt vid
Vänersborgshenunet. I oktober 1937 fick byggnadsstyrelsen i uppdrag att
efter samråd med hemmet utarbeta ritningar och verkställa kostnadsberäkningar
för uppförande av ett arbetshem vid anstalten. Riksdagen beviljade
budgetåret 1939/40 ett förslagsanslag av 260 000 kronor för ändamålet, men
projektet kom inte till utförande.

Efter förhandlingar mellan Föreningen Sävstaholmsskolorna och vederbörande
tillsynsmyndigheter har Kungl. Maj:t genom beslut den 3 juni 1955
godkänt Sävstaholms och Söderhaga skolhem såsom riksanstalter fr. o. m.
den 1 januari 1956 tills vidare. Därvid har hl. a. föreskrivits, att vid hemmen

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

skall undervisas och vårdas sådana psykiskt efterblivna, som enligt lagen
den 4 juni 1954 är särskolepliktiga, men som på grund av indisciplinärt
uppträdande, hypersexualitet eller annat skäl svårligen kan undervisas eller
vårdas tillsammans med andra psykiskt efterblivna. Såsom tidigare nämnts
hänföres alltså icke hit sådana barn, som på grund av asocialitet icke kan
undervisas i särskola liksom icke heller barn med svårare psykiska och nervösa
rubbningar.

Statsbidrag till verksamheten vid de enskilda hemmen utgår enligt avtal,
i princip innebärande, att särskilda bidrag utgår utöver gällande författningsenliga
bidrag för att täcka underskotten vid hemmen. I samråd med
skolöverstyrelsen beslutar hemmens styrelse om intagning av eleverna.

Skolhemmet Sävstaholm är avsett för 40 pojkar. Det är inrymt i Sävstaholms
slottsbyggnad, uppförd på 1600-talet och delvis ombyggd år 1814.
Slottsbyggnaden genomgick en grundlig reparation år 1934 i samband med
skolverksamhetens förläggande till slottet. Byggnaden innehåller 42 rum
samt kök. 15 rum disponeras för elevernas förläggning och övriga för bl. a.
två dag- och lekrum, två matsalar, fem skolrum, ett sjukrum och ett isoleringsrum.
Under de senaste åren har skolhemmet reparerats, lokalerna omdisponerats
och i samband därmed en nedskärning av platsantalet vidtagits.
Den 1 april 1960 fanns 36 elever intagna.

Hemmet har 24 heltidsanställda befattningshavare. Förutom rektor och
lärare i kunskapsämnen består personalen av husmor, vårdare, vårdarinna,
vårdbiträden, kokerskor och ekonomibiträden, sömmerska, strykerska samt
vaktmästare. Med undantag för lärarpersonalen gäller i princip landstingens
tjänstereglemente eller kollektivavtal för personalen. Ingen av befattningshavarna
bor inom hemmet. Privata bostäder är förhyrda inom Vingåkers
samhälle i hemmets omedelbara närhet.

Söderhaga skolhem för flickor inrättades år 1937 såsom enskilt skolhem
för imbecilla psykopatiska flickor och övertogs den 1 januari 1956 av Föreningen
Sävstaholmsskolorna. Platsantalet är beräknat till 40, men antalet
intagna elever uppgick den 1 april 1960 till 30.

Hemmets huvudbyggnad består av en år 1921 uppförd reveterad villa om
16 rum jämte hallar och köksavdelning. Hit har 28 elever varit förlagda, medan
12 elever, som utgjort en särskild yrkesträningsavdelning, haft sin förläggning
i en särskild byggnad. Ytterliggare tre byggnader inrymmer verkstadsrum,
stryk- och mangelrum, vävsal, förrådsrum och personalbostäder.
Lokalerna kan icke anses ändamålsenliga utan kräver en fullständig ombyggnad
och modernisering. I annat sammanhang har påpekats, att hemmets
skick icke möjliggjort full beläggning under senare år.

Personalen vid hemmet består av 18 befattningshavare. Såsom vid de
andra hemmen finns här rektor, lärarinnor, vårdarinnor, vaktmästare och
ekonomibiträden.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961
1951 års förslag

1948 års sinnesslövårdssakkunniga bedömde platsbehovet för ifrågavarande
klientel till 350. Utöver befintliga platser skulle omkring 75 skolplatser
och 80 yrkeshemsplatser erfordras.

De statliga hemmen ansågs mindre lämpliga för sitt ändamål och borde
ersättas med nya hem eller i varje fall genomgå radikala organisationsförändringar.

De sakkunniga fann en av de väsentligaste bristerna vid Salbohedshemmet
vara svårigheten att på tillfredsställande sätt uppdela skolhemseleverna i
lämpliga grupper och att förhindra ogynnsam kontakt mellan dessa yngre
pojkar och de äldre yrkeshemseleverna. Bl. a. därför föreslogs, att de befintliga
byggnaderna skulle disponeras helt för yrkeshemselever med 58
platser. Hemmet avsågs få en fristående ställning med egen styrelse och
föreståndare. Ett nytt skolhem för pojkar, likaledes självständigt, borde
förläggas till annan ort. I samband härmed erinrade de sakkunniga om att
byggnadsstyrelsen år 1936 i samråd med hemmets styrelse föreslagit, att
ett nytt skolhem skulle uppföras på Salbohed omkring 250 m från yrkeshemmet.
1947 års personalutredning, åt vilken uppdragits att utreda frågan
om personalorganisationen vid statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa,
hade emellertid ansett detta avstånd vara för litet för att förhindra ej önskvärda
kontakter mellan de äldre och yngre eleverna och förordat, att skolhemmet
förlädes minst en km från arbetshemmet. Bl. a. med åberopande
härav föreslog de sakkunniga för sin del, att ett nytt skolhem med 40 platser
skulle inrättas på kronoegendomen Håmö, belägen åtta km från Uppsala.
Därigenom skulle också ett samarbete med Akademiska sjukhusets
psykiatriska klinik kunna etableras. Vidare föreslogs ett nytt statligt skoloch
yrkeshem med 70 platser i närheten av Göteborg eller Lund.

Beträffande anstaltsorganisationen för flickor framhöll sinnesslovårdssakkunniga,
att det inom Vänersborgshemmet saknades möjligheter att ens
någorlunda tillfredsställande dela upp äldre och yngre elever i skilda avdelningar.
Man ifrågasatte därför, huruvida icke anstalten borde nedläggas
och ersättas med ett nytt skol- och yrkeshem. Av ekonomiska skal ansåg
man sig dock böra föreslå, att den nuvarande anstaltsbyggnaden efter relativt
enkla förändringar skulle tagas i anspråk som yrkeshem för 28 flickor.
Vidare föreslogs, att ett nytt skolhem med 40 elevplatser skulle uppföras inom
Vänersborgs stad. Att placera både skol- och yrkeshem på samma ort ansågs
förenat med stora fördelar, särskilt med tanke på samarbete i frågoi
rörande den psykiatriska vården. De båda hemmen skulle organiseras med
gemensam styrelse och ledande personal. Avståndet till Göteborg ansågs icke
heller hindra, att även den där tillgängliga expertisen kunde utnyttjas.

1951 års förslag rekommenderade även att genom särskilda avtal till
undervisnings- och vårdorganisationen för ifrågavarande klientel knyta även

12

Kungi. Maj. ts proposition nr 72 år 1961

de bada enskilda skolhemmen, Söderhaga med 51 elevplatser för flickor
och Sävstaholm med 79 för pojkar.

Vid remissbehandlingen av 1951 års förslag anförde statskontoret rörande
organisationen i stort bl. a., att det med hänsyn till den betydande
kostnadsökningen, som skulle inträda vid ett genomförande av förslaget,
bort undersökas, huruvida ej åtgärder kunde vidtagas i syfte att nedbringa
såväl engångskostnaderna som de årliga utgifterna. Sålunda borde antalet
elevplatser vid Söderhaga- och Sävstaholmshemmen samt vid det tilltänkta
skolhemmet på Håmö avvägas så, att behov av ytterligare pojkhem icke behövde
uppstå.

Beträffande remissyttrandena i övrigt må nämnas, att styrelsen för Salbohedshemmet
förordade, att skolhemmet skulle bibehållas på Salbohed med
i stort sett oförändrat platsantal men uppdelat på mindre avdelningar i ändamålsenliga
lokaler. Till stöd härför framhöll styrelsen vikten av att en anstalt
av ifrågavarande slag är accepterad av ortens befolkning. Uppsala läns landstings
förvaltningsutskott ställde sig beträffande Håmö-förslaget tveksamt
inför lämpligheten att förlägga ett skolhem i närheten av de redan befintliga
anstalterna Rickomberga skolhem och Håga arbetshem. Lärarpersonalen
vid Salbohed framhöll, att Salbohedsanstalten hade rika möjligheter
till god kontakt med yttervärlden, medan Håmö låg isolerat med små kontaktmöjligheter.
Salbohed hade ett fritidsområde om 10 har, medan Håmö
hade totalt endast 4 har, där man dessutom räknade med att uppföra tolv
byggnadskroppar. Det ansågs omöjligt att anlägga en idrottsplats på området
och vikten av en sådan kunde ej nog framhävas.

I skrivelse till chefen för inrikesdepartementet i augusti 1955 — vilken
skrivelse överlämnats till delegationen — återupptog sedermera skolöverstyrelsen
frågan om Salbohedshemmets delning till behandling. Styrelsen
anslöt sig till sinnesslövårdssakkunnigas åsikt att i möjligaste mån söka
utnyttja vad som redan fanns inom anstaltsområdet och alltså inordna redan
befintliga skol- och yrkeshem i den nya organisationen, överstyrelsen
hade funnit, att det föreslagna området i Håmö i flera avseenden erbjöd en
tillfredsställande placering av skolhemmet. Skolöverstyrelsen, som ansåg
trängande behov föreligga att skilja skolhemmet från arbetshemmet, framförde
emellertid därutöver tre alternativa lösningar av problemet om en delning
av hemmet, innebärande en förläggning av skolhemmet till vissa nedlagda
folkskolor i trakten.

Delegationens förslag

I det föregående har delegationen framfört vissa betänkligheter inför
en undervisnings- och vårdorganisation, som helt baseras på det vid 1956
års inventering kartlagda klientelet jämte antalet anmälda exspektanter,
motsvarande ett behov av sammanlagt 210 platser på skol- och yrkeshem.

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

Att döma av de senare årens utveckling på vårdområdet för psykiskt efterblivna
synes man kunna förvänta, att centralstyrelsernas ökade resurser och
möjligheter i övrigt kommer att framdeles medge omhändertagandet av ett
alltmer svårbemästrat klientel. Det kan därför vara anledning befara, att
en definitivt utbyggd organisation om 210 platser i en framtid kan visa
sig överdimensionerad. Å andra sidan torde en begränsning av organisationen
till de i genomsnitt omkring 160 platser, som under de senaste åren varit
belagda vid de fyra hemmen, icke ge utrymme varken för det aktuella
behov, som anses föreligga, eller för det vårdbehov och de krav på en adekvat
undervisning och yrkesträning på riksplanet, som kan uppkomma i framtiden.
Det kan knappast råda någon tvekan om att det föreligger ett oavvisligt
behov av förbättrade resurser för undervisning och vård av den elevkategori,
som med nu gällande uppdelning av huvudmannaskapet under
alla omständigheter måste komma att hänföras inom ramen för statliga
vårduppgifter.

I skrivelse den 3 februari 1959 har Föreningen Sävstaholmsskolorna dels
anmält, att föreningen beslutat snarast avveckla större delen av sin anstaltsverksamhet,
dels ock hemställt, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt lämpligt
statligt organ att med föreningen upptaga förhandlingar om statens
övertagande av verksamheten vid skolhemmen Sävstaholm och Söderhaga.
Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t den 10 april 1959 åt delegationen
att utreda jämväl frågan om huvudmannaskapet för dessa föreningens
båda hem samt därmed sammanhängande spörsmål.

Föreningen anförde i sin skrivelse bl. a. följande.

Sedan den 1 januari 1955, då lagen om undervisning och vård av psykiskt
efterblivna trätt i kraft, har utvecklingen på detta område gått fort. Nya
landstingsanstalter med hög standard har tillkommit. Denna utbyggnad
har märkbart inverkat på föreningens möjligheter att på ett tillfredsställande
sätt bedriva verksamheten vid de nu berörda skolhemmen. De ökade
möjligheterna att vid centralstyrelsernas anstalter bereda vård och undervisning
har otvivelaktigt medfört att klientelet vid Sävstaholm och Söderhaga
förändrats. Eleverna har blivit mera svårbehandlade, varigenom ökade
krav ställes framförallt på lärarna men även på den övriga personalen. Samtidigt
har det emellertid visat sig allt svårare att anskaffa kvalificerad arbetskraft.
Vid Sävstaholms skolhem har sålunda exempelvis lediga lärartjänster
inte kunnat besättas med kompetenta innehavare. Anställning hos
centralanstalterna anses uppenbarligen bereda större trygghet och bättre
arbetsförhållanden än vad en enskild huvudman kan åstadkomma. Att
med de stora fordringar på undervisning och fostran, som här måste ställas,
driva nämnda skolhem med personal, som inte anses fullt kvalificerad,
är emellertid i längden ogörligt. Det kan inte komma ifråga för föreningen
att driva verksamhet som tillsynsmyndigheterna kan betrakta som
mer eller mindre undermålig. — De nuvarande byggnaderna vid Söderhaga
skolhem kräver — om man skall uppnå liknande standard, som centralstyrelsernas
nya anstalter — kapitalkrävande modernisering. Om Sävstaholms
skolhem .‘kall utvidgas till att kunna mottaga ytterligare elever

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

torde uppförande av ett nytt elevhem bli erforderligt. Därjämte måste vid
nämnda skolhem tillfredsställande slöjdlokaler m. in. åstadkommas. För
sådana om- och tillbyggnader saknar föreningen emellertid kapital. Även
om erforderliga medel skulle ställas till förfogande genom bidrag från staten
torde detta, såvitt föreningen kan finna, endast kunna ske på sådana
villkor att föreningen för framtiden skulle bli helt beroende av statsmakterna
beträffande verksamhetens bedrivande. — Den utveckling, som under
senare år ägt rum beträffande undervisningen och vården av psykiskt
efterblivna, har givit föreningen anledning att till allvarligt övervägande
upptaga frågan om föreningens framtida verksamhet. Föreningen har därvid
kommit till den uppfattningen, att föreningen i nuvarande läge synes
böra överlämna anstaltsverksamheten åt huvudmän, som har bättre förutsättningar
för densamma än vad en enskild förening numera har. Föreningen
anser, att föreningens ändamål att verka för psykiskt utvecklingshämmade
barns och ungdoms fostran och utbildning till nyttiga medlemmar
av samhället nu kan ske på lämpligare sätt än genom anstaltsverksamhet.

Den huvudmannaskapsfråga, som sålunda väckts av Föreningen Sävstaholmsskolorna,
är av väsentlig betydelse vid ett ställningstagande till den
praktiska utformningen av undervisnings- och vårdorganisationen för ifrågavarande
klientel. Det bör i detta sammanhang också erinras om att bl. a.
styrelserna för Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet hos
Kungl. Maj :t begärt en översyn av lagstiftningen rörande undervisningen
och vården av psykiskt efterblivna. Om en sådan översyn kommer till stånd
kan frågan om reglerna för gränsdragningen i huvudmannaansvaret komma
att aktualiseras. Ovissheten beträffande denna del av mentalsjukvårdens
framtida struktur och organisation samt platsbehov synes tala för att ett
överförande av Föreningen Sävstaholmsskolornas skolhem till staten icke
bör rekommenderas. Härför talar även det faktum, att Sävstaholms- och
Söderhagahemmen åtnjuter status av s. k. riksanstalter, vilket i förevarande
fall innebär, att eleverna vid dessa skolhem alltjämt är inskrivna
hos resp. centralstyrelser och sålunda vid utskrivning från dessa hem
kan omhändertagas i landstingens slutna eller öppna vård. Denna möjlighet
torde för elevernas del innebära stor fördel och trygghet. Det är därför
önskvärd, att föreningen i avvaktan på ytterligare erfarenheter och genomförandet
av erforderlig ny- och ombyggnad av de statliga hemmen tills vidare
fortsätter sin skolhemsverksamhet såsom hittills. En förutsättning härför
är emellertid uppenbarligen, att framförallt lärarpersonalen vid hemmen
erhåller med hänsyn till klientelets art tillfredsställande anställnings- och
lönevillkor. Denna fråga torde efter framställning av tillsynsmyndigheten
f. n. vara föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

Vid delegationens överläggningar med representanter för Föreningen
Sävstaholmsskolorna har man från föreningens sida i princip ej ställt sig
avvisande till nu anförda synpunkter under förutsättning att tiden för hemmens
fortsatta utnyttjande inom den statliga undervisnings- och vårdorganisationen
någorlunda kan preciseras. Delegationen återkommer härtill i
det följande vid behandlingen av resp. hem.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 är 1961

I beaktande av anförda förhållanden och med hänsyn till en ur vårdtekniska
och personalorganisatoriska synpunkter mest ändamålsenlig utformning
av organisationen för undervisning och vård av förevarande klientel
bör denna omfatta åtminstone

a) 72 platser vid skol- och yrkeshem för flickor;

b) 100 platser vid skol- och yrkeshem för pojkar.

Flickorna bör kunna sammanföras till ett hem under förutsättning att
hemmet får sådan förläggning, att det har tillgång till såväl sysselsättningsmöjligheter
utom hemmet som framförallt erforderlig psykiatrisk expertis.

Vad angår pojkarna föreligger f. n. olika synpunkter på deras sammanförande
till ett hem eller icke. På medicinskt håll anser man, att ett skoloch
yrkeshem på 100-talet platser, vilket ur driftsynpunkt i och för sig icke
torde vara onormalt, knappast bör bereda oöverkomliga svårigheter ur vårdnadssynpunkt.
Ett sammanförande avvisas emellertid från ansvarigt pedagogiskt
håll. Det anses sålunda önskvärt, att man liksom nu även i fortsättningen
kan repliera på två hem, av vilka det ena kan vara enbart skolhem.
Med hänsyn till att uppfattningarna i frågan är delade, anser sig delegationen
icke nu böra förorda någon principiell ändring i nuvarande organisation
för pojkklientelets omhändertagande.

Skol- och yrkeshem för flickor
Statens skol- och yrkeshem i Vänersborg

Även om Vänersborgshemmet under senare år varit föremål för viss
upprustning är dock planlösningen fortfarande sådan, att en uppdelning av
eleverna i smärre grupper inte är möjlig. På raster och annan fritid måste
alla elever hållas samlade och då elevmaterialet är synnerligen svårskött,
medför detta självfallet stora besvärligheter. Resurser i övrigt saknas för
att taga hand om dessa flickor på ett tillfredsställande sätt. Det har förekommit
att flickor, som med anledning av dessa förhållanden icke kunnat
anpassa sig i den stora heterogena gruppen, måst överflyttas till Västra
Marks sjukhus. Härtill kommer, att hemmet efter stadens utbyggnad numera
är beläget inom en tätbebyggd stadsdel. Drätselkammaren i staden har
framhållit, att någon ytterligare bebyggelse inom hemmets tomtområde icke
lämpligen bör komma till stånd med hänsyn till att gällande stadsplan
upptager ett större bostadsområde intill hemmet. Stadens brandchef har
vidare i besiktningsutlåtande i maj 1958 framställt en del anmärkningar
mot hemmet ur brandskyddssynpunkt och krävt, att vissa kompletterande
byggnadsåtgärder vidtages. Bl. a. bör samtliga inre vägg- och takytor beklädas
med brandhärdigt material och trapporna i båda våningarna röktätt
avskiljas från övriga utrymmen. Av tre för förläggning utnyttjade rum i
byggnadens vindsvåning kan endast ett med tillgång till balkong och stege
få användas som bostadsrum.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

Delegationen har funnit, att hemmet saknar möjligheter till drägliga arbetsförhållanden
och erforderlig differentiering av klientelet. Det har också
från personalens sida framhållits, att man icke anser sig ha tillräckliga resurser
för att någorlunda tillfredsställande kunna omhänderha det alltmer
svårskötta klientelet.

I en till delegationen överlämnad skrivelse den 8 mars 1960 till chefen
för inrikesdepartementet har ordföranden i hemmets styrelse och dess rektor
bl. a. anfört följande.

Fastigheten är belägen inom södra delen av staden. Den är på alla sidor
omgiven av relativt starkt trafikerade gator och med bebyggelse intill nämnda
gator i hemmets närhet. Ett antal bostadsfastigheter har insyn över hemmet
och dess tomtområde. Trafiken runt omkring har på senare år ökat
mycket genom tillkomsten av en ny stadsdel.

Hemmets samtliga lokaler är inrymda i en tvåvånings träbyggnad, vilket,
förutom svårigheterna med ljudisolering, medför stor brandrisk med krav
på ständig personalkrävande övervakning. I undre våningen finns utrymmen
för skol- och yrkesundervisning, ävensom kök och matsalar för elever
och personal, lekrum, isoleringsrum, besöksrum och expedition. En trappa
upp är belägna elevernas sovrum samt toalettrum invid en gemensam korridor.
På andra sidan denna korridor ligger högtidssalen, vilken för övrigt i
brist på undervisningslokaler måst tagas i bruk även som lektionssal. I
denna våning finns också förråd, arbetsrum för hemmets sömmerska samt
ett par enkelrum för personal. I källaren finns bad- och toalettrum samt en
mindre tvättstuga med torkrum. Gymnastiklokal och utrymmen för hobbyverksamhet
o. dyl. saknas helt.

Ur P. M. över skolöverstyrelsens inspektion den 17 februari 1960 citeras
här: »All verksamhet försiggår i en byggnad med administration, kök
och matsalar i bottenvåningen, elevernas förläggning i andra våningen samt
undervisningssalar och övriga utrymmen fördelade på de båda planen och
i en källare. Hela byggnaden är uppförd i trä och således riskabel ur brandsynpunkt.
Utrymmena är över lag knappa. Den för undervisningen och
fostran mest kännbara bristen är emellertid avsaknaden av gymnastiksal
och över huvud taget utrymmen där eleverna kan ges tillfälle till motion.
Möjligheten till kroppsövningar utomhus är även starkt beskuren, emedan
fastigheten ligger mitt i stadsbebyggelsen på en för verksamheten helt
otillräcklig tomt. Anläggningen är således i olika avseenden olämplig för
sitt nuvarande ändamål. Den har också, tyvärr under en lång följd av år,
betraktats som ett provisorium. Det är ytterst beklagligt, att statsmakterna
genom lagstiftning fråntagit landstingen ansvar för bl. a. sådana psykiskt
efterblivna, som är intagna här, men icke ställt resurser till förfogande så
att undervisning och vård i nivå med tidens krav och allmän standard kan
bedrivas.

Med hänsyn till åberopade förhållanden har delegationen funnit, att det
nuvarande skol- och yrkeshemmet i Vänersborg bör nedläggas och ersättas
med ett nytt hem.

Beträffande frågan om den framtida användningen av hemmets byggnader
och markområden har till delegationen framförts olika förslag. I skrivelse
till byggnadsstyrelsen i september 1956, vilken skrivelse överlämnats

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

till delegationen, har styrelsen för statens skolor för döva i Vänersborg
framhållit såsom synnerligen önskvärt, att fortsättningsskolan för döva
finge övertaga den befintliga byggnaden. Vänersborgs stad har för sin del
uttalat önskemål om att övertaga det nuvarande hemmet för inrättande av
en yrkesskola, överstyrelsen för yrkesutbildning åter har inspekterat hemmet
och funnit det med hänsyn till sitt centrala läge vara passande för en
husmodersskola.

Dövskolan har f. n. sina elever utspridda i fyra förläggningar inom skilda
delar av staden. Fortsättningsskolans tomt är endast genom en gata skild
från den nuvarande fiickhemsbyggnaden. Tillgång till denna byggnad skulle
möjliggöra skolans uppdelning på endast två avdelningar, varigenom personalen
kunde utnyttjas mera effektivt. Enligt delegationens mening talar
sålunda vägande skäl för att det nuvarande flickhemmets markområde och
byggnad övertages av statens skolor för döva, som därigenom får sina lokaler
mera samlade. Då delegationen alltså ansett sig böra förorda, att staten
även i fortsättningen skall disponera ifrågavarande fastighet i Vänersborg,
har en värdering av densamma icke ansetts påkallad.

Förslag till nytt skol- och yrkeshem: Axbergsgården

Delegationen har i det föregående föreslagit, att undervisnings- och vårdorganisationen
för det kvinnliga skol- och yrkeshemsklientelet bör omfatta
åtminstone 72 platser, sammanförda till en anstalt. En ny institution kommer
alltså att dels ersätta det nuvarande statliga skol- och yrkeshemmet
i Vänersborg och dels bereda plats för det klientel, som nu omhändertages
vid det enskilda skolhemmet Söderhaga.

En fördelning av platsantalet vid det nya hemmet på skol- resp. yrkeselevplatser
har inte ansetts kunna göras enbart med utgångspunkt från
det förefintliga antalet platser vid de båda nuvarande flickhemmen eller
efter de där rådande beläggningsförhållandena. Tidigare har framhållits, att
utvecklingen av särskoleorganisationen under senare tid bl. a. inneburit en
fördröjning av intagning på skol- och yrkeshem med en ökning av medelåldern
hos klientelet som följd. Detta har allmänt sett kommit att medföra
en förskjutning av platsbehovet från skolhem till yrkeshem, vilket beläggningssiffrorna
för Vänersborgshemmet under de senaste åren synes bekräfta.
Enligt skolöverstyrelsen kommer organisationen av skolundervisningen
vid hemmet med hänsyn bl. a. till den stigande medelåldern hos
eleverna att läsåret 1960/61 inskränkas från två till en läraravdelning. En
häremot svarande ökning av platserna på yrkessidan kan emotses. 1 sammanhanget
bör också beaktas, att klientelet vid Söderhaga skolhem är uppdelat
i dels två skolhemsavdelningar och dels en yrkesträningsavdelning med
ett 10-tal elever.

Vid cn uppdelning av platserna på skol- och yrkeshem måste givetvis hän2
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 72

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

syn även tagas till graden av utvecklingshämning hos eleverna. Intelligenskvoten
ger härvid inte ett entydigt utslag och man kan ej heller angiva
någon annan generell regel för placeringen. En bedömning från fall till fall
måste därför ske på grundval av vunna erfarenheter.

Såsom underlag för en beräkning av platser på skolhem resp. yrkeshem
ansåg man vid den år 1956 företagna inventeringen, att klientelet principiellt
kunde uppdelas i följande grupper efter undervisningstyp och ålder:
grupp I: 7— 9 år = förundervisning och skolundervisning;

grupp II: 10—13 år = egentlig skolundervisning;
grupp III: 14—15 år = skolundervisning och yrkesorientering;
grupp IV: 16 år och äldre = yrkesträning.

Vid en dylik efter olika skolformer genomförd uppdelning av det vid inventeringen
framkomna elevmaterialet fördelade sig detta med 34 % på
grupperna I och II och med 66 % på grupperna III och IV. Omkring två tredjedelar
av eleverna skulle sålunda närmast vara att hänföra till yrkeshemsklientelet.

Med tillämpning av nu atergivna överväganden har delegationen funnit,
att de 72 platserna vid ett nytt skol- och yrkeshem för flickor lämpligen
bör fördelas med 27 platser på skolhem och 45 platser på yrkeshem. En del
av sistnämnda platser bör kunna tagas i bruk för sådana elever, som under
en övergångstid före utskrivning kan beredas sysselsättning och yrkesträning
utanför hemmet. Institutionen bör dock ges en sådan planläggning
och utformning, att en viss omdisponering av platserna kan ske, om detta
framdeles skulle visa sig behövligt.

1948 års sinnesslövårdssakkunniga framhöll i sitt betänkande, att ett nytt
hem för flickor borde vara beläget i eller i närheten av en ort, där tillgång
till erforderlig psykiatrisk och annan expertis kunde påräknas. De sakkunniga
betonade, att vid saväl den diagnostiska bedömningen som vården
av klientelet, tillgång till välkvalificerad medicinsk sakkunskap är en nödvändig
förutsättning. För en fullgod bedömning och vård krävs ett intimt
samarbete mellan en kvalificerad barnpsykiater och representanter för
pedagogisk och social sakkunskap. Då hemmets upptagningsområde om-''
fattar hela landet, ansågs detta vidare kräva, att förläggningsorten är belägen
i mellansverige och har tillgång till goda kommunikationer med landet
i övrigt för att underlätta elevernas och de anhörigas resor till och från
hemmet.

Dessa synpunkter anser delegationen vara av grundläggande betydelse vid
lokaliseringsfrågans bedömande. Det är därjämte viktigt, att hemmet förlägges
till eller i närheten av en plats med ett någorlunda väl differentierat
näringsliv. Därigenom kan elevernas yrkesundervisning och utplacering
efter utskrivningen underlättas, i den mån sådan placering icke kan ske i
hemorten. En arbetsplacering i hemorten eller dess närhet är givetvis ett
förstahandsintresse för både eleverna och deras anhöriga.

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1967

Från nu berörda utgångspunkter har arbetsmarknadsstyrelsen på delegationens
begäran företagit en inventering av de orter i mellansverige,
som ur arbetsmarknadssynpunkter skulle vara lämpliga som förläggningsort
för flickhemmet. Dessa synpunkter torde i detta sammanhang huvudsakligen
kunna begränsas till möjligheterna att i orten tillgodose hemmets
personalbehov. Styrelsen har anvisat bl. a. Strömstad, Tidaholm och
Askersund. Samtliga dessa städer förutsättes erbjuda vissa möjligheter till
yrkesutbildning för eleverna och till anställning efter utskrivning vid industrier
med behov av kvinnlig arbetskraft. De föreslagna orterna uppfyller
emellertid knappast — möjligen med undantag av Askersund — kravet
på närhet till erforderlig expertis och goda kommunikationer med landet i
övrigt.

Delegationen har undersökt, om det Föreningen Sävstaholmsskolorna tillhöriga
skolhemmet Charlottendal för psykiskt efterblivna med talrubbningar,
beläget i Gnesta, skulle kunna tagas i anspråk för här ifrågavarande
elevklientel. Hemmets belägenhet och utformning har emellertid av såväl
teknisk som pedagogisk och medicinsk expertis bedömts såsom icke ändamålsenlig
eller lämplig och man har bestämt avrått från ett förvärv av hemmet
för det oroliga och bråkiga klientel, som det här gäller. Delegationen har
därför icke ansett sig kunna förorda ett övertagande av Charlottendalshemmet
för ändamålet.

Ett flertal kommuner i Örebro och Västmanlands län har lämnat förslag
till markområde för det nya hemmet. En inventering av dessa förslag har
visat, att orter i närheten av Örebro närmast bör komma i fråga. Erforderlig
barnpsykiatrisk och psykologisk expertis är där lätt tillgänglig, främst
från Västra Marks sjukhus och det blivande Mellringe sjukhus. Delegationen
har funnit, att hemmet bör förläggas till Axbergs kommun, vilken
är belägen omedelbart norr om Örebro. Inom denna kommun har anvisats
ett flertal markområden, belägna upp till två och en halv mil från stadens
centrum. Kommunen har för sin del föreslagit, att hemmet förlägges till
Ölmbrotorp, ungefär en mil från staden, och erbjudit att kostnadsfritt tillhandahålla
erforderligt markområde. Trots detta ur ekonomisk synpunkt
fördelaktiga erbjudande har delegationen funnit sig böra förorda, att hemmet
förlägges till ett av kommunen anvisat markområde nära Hovsta kyrka
i Lillåns samhälle, omkring tre km från stadens centrum. Enligt delegationens
uppfattning bör nämligen hemmet förläggas så nära en större ort som
möjligt för att bl. a. underlätta personalrekryteringen. För en förläggning
till Lillån talar dessutom, att hemmets belägenhet i anslutning till ett samhälle
ger tillfälle att på lämpligt sätt nå kontakter med normala människor
av alla åldrar, framförallt jämnåriga med eleverna, vilket är ägnat att befrämja
elevernas utveckling. Vidare har inom Lillåns samhälle markområden
reserverats för ett flertal nya industrianläggningar. Enligt uppgift
skall bl. a. uppföras två fabriker, där kvinnlig arbetskraft kommer att

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

anlitas. Några elever vid hemmet kan måhända här beredas yrkesträ*
ning, innan de utskrives från hemmet. Inom Örebro stad bör dessutom fin.
nas möjlighet att låta flickorna arbeta i hushåll, storkök och tvättinrättningar,
inom industri och hantverk e. dyl. Goda kommunikationer med
staden möjliggör, att eleverna under en dylik avslutande yrkesträning kan
bo vid hemmet.

Länsstyrelsen i Örebro län har i inhämtat yttrande anfört, att ur de synpunkter
länsstyrelsen har att företräda hinder icke föreligger mot skoloch
yrkeshemmets förläggande till Lillåns samhälle. Förste provinsialläkaren
i länet har anfört, att intet finns att erinra mot det framförda förslaget
under förutsättning att det kommunala vatten- och avloppsnätet ut.
bygges så, att en anslutning av hemmet är möjlig.

Det förordade området i Lillån är i privat ägo och omfattar en areal av
omkring 112 000 m*. Området kommer att anslutas till det kommunala ledningsnätet
för vatten och avlopp. Kommunen har förklarat sig villig att förvärva
området och överlåta det på Kronan mot en ersättning av 150 000
kronor, motsvarande kommunens kostnader för förvärvet samt å markområdet
belöpande avgift för anslutning till vatten- och avloppsnätet.

På grundval av förda förhandlingar har delegationen slutit preliminärt
avtal om markförvärv med kommunen.

Kommunalfullmäktige i Axbergs kommun har för sin del godkänt avtalet.

Delegationen förordar, att det nya hemmet gives namnet Axbergsgården
efter den kommun, inom vilken det förlägges.

Yrkesundervisning och arbetsträning

De bildbara psykiskt efterblivnas förmåga att lära sig praktiska färdigheter
står av erfarenheten att döma icke i relation till graden av de psykiska
defekterna. Deras arbetsmöjligheter ligger emellertid inom områden, där
det praktiska handlaget är det väsentliga och där mindre krav ställes på
planerings- och organisationsförmåga. Självfallet har de små utsikter att
bli kvalificerade yrkesarbetare. Däremot torde i många fall förutsättningar
finnas att uppöva deras arbetsförmåga så att de hjälpligt kan försörja sig.
De psykiskt efterblivna får numera en efter de intellektuella förutsättningarna
lämpad skolutbildning. Lika viktigt är, att de bibringas en väl avpassad
yrkesundervisning och arbetsträning.

Det bör från början konstateras, att det för de flickor varom här är fråga
icke kan bli tal om någon egentlig yrkesutbildning. Denna del av verksamheten
måste begränsas till att försöka bibringa dem sådana vanor, att de
kan anpassa sig i ett normalt arbets- och hemliv.

Yrkesundervisningen och arbetsträningen vid hemmet i Vänersborg har
huvudsakligen bestått av vävning, sömnad och trädgårdsarbete. Därutöver
har eleverna deltagit i städning och diverse handräckningsarbeten. Av från
hemmet avgångna elever har icke mindre än 50 procent blivit hemmafruar

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

eller fått anställning såsom hembiträden eller ekonomibiträden. De har sålunda
huvudsakligen blivit sysselsatta med hushållsgöromål. Endast ett fåtal
har fått anställning inom industri- och hantverk. Erfarenheten har
också visat, att flickor ur detta klientel bäst finner sig till rätta på en arbetsplats
med en eller endast ett fåtal arbetskamrater eller i en miljö av hemkaraktär.
På en större arbetsplats uppstår ofta slitningar mellan flickorna
och övriga anställda, vilket ytterst leder till upprepade arbetsbyten. Yrkesundervisningen
för flickorna synes därför i första hand böra inriktas på
alla i ett hem förekommande göromål jämte slöjd, vävning och trädgårds-''
skötsel. Jämsides därmed bör — om möjligheter därtill gives -— flickorna
tränas i enklare tempoarbeten.

Med utgångspunkt från en erfarenhetsmässig bedömning av elevklientelets
sammansättning och möjligheterna att låta eleverna deltaga i hemmets
skötsel har delegationen funnit, att 45 yrkeselever lämpligen kan fördelas
på olika sysselsättningsgrenar enligt följande exempel:

slöjd och vävning

ungefär 14 elever

skolkök

8

»

trädgårdsarbete

»

4

tvätt

»

6

centralkök

»

2

städning

»

2

sysselsättning utom

hemmet »

9

Erfarenheten har visat, att en

utbildningsledare

med

hänsyn till detta

klientels särart icke kan handleda större grupper än 6 å 8 elever. De om-

kring 16 elever, som beräknas bli sysselsatta med slöjd och vävning, bör
därför uppdelas i två grupper. Eleverna bör emellertid beredas tillfälle till
produktivt arbete även i andra former såsom t. ex. industriellt hemarbete.
Lokalmässigt synes dylikt arbete kunna förenas med arbetet i slöjd- och
vävsalar under uppsikt av resp. lärarinnor.

Samtliga elever vid yrkeshemmet och de äldre skolhemseleverna bör beredas
tillfälle till skolköksutbildning. Denna torde lämpligen böra ske i
undervisningsgrupper om sex å åtta elever. För att få en inblick i ett storköks
arbete bör några elever sysselsättas i hemmets centralkök. Mer än
två elever torde dock icke samtidigt kunna sysselsättas där. Vidare bör två
elever kunna avdelas såsom medhjälpare till hemmets städerskor. Därutöver
bör samtliga elever dagligen hjälpa till med städning av sina rum
och andra lokaliteter i förläggningsbyggnaden.

I genomsnitt beräknas fyra elever -— sommartid flera och vintertid färre
— kunna sysselsättas i hemmets trädgård och växthus. Dylikt arbete har
visat sig vara ett gott komplement i sysselsättningen. En del flickor saknar
helt uthållighet i inomhusarbete och är störande för andra i sådant arbete.
Sådana flickor finner sig ofta väl till rätta med trädgårdsarbete. De har
också i några fall kunnat anställas vid större trädgårdsanläggningar och
där skött sig väl.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

Arbete i tvätteri har visat sig särskilt lämpligt för psykiskt efterblivna
flickor, varför undervisning och träning inom detta arbetsområde synes väl
motiverad. Med hänsyn härtill bör flickhemmet förses med anordningar
för att själv ombesörja sin tvätt. En tvättavdelning bör kunna ge sysselsättning
och yrkesträning för åtminstone sex elever. För att avdelningen skall
bli fullt utnyttjad bör den förutom hemmets egen tvätt — uppskattningsvis
20 000 kg per år — kunna mottaga tvättgods även utifrån. En ekonomisk
drift och effektiv yrkesträning förutsätter, att inrättningen förses
med modern apparatur.

Som förut nämnts bör det också vara möjligt att som ett led i elevernas
yrkesträning bereda en del av dem anställning utanför hemmet. De bör
emellertid kunna kvarbo på hemmet under fortsatt tillsyn och omvårdnad.
Som övergångsform före en utskrivning bör ett sådant arrangemang vara
av särskilt värde.

Axbergsgårdens planläggning m. m.

över de lokaliteter, som befunnits erforderliga för det planerade skoloch
yrkeshemmet för flickor, har delegationen uppgjort lokalprogram.

Hemmet föreslås inrymma samtliga för flickor erforderliga 72 platser,
varav 27 för skolelever och 45 för yrkeselever. Det förlägges intill riksväg
10 och avses omfatta åtta olika byggnader. För eleverna uppföres fyra särskilda
förläggningsbyggnader i två våningar, inrymmande 18 platser. I en
annan byggnad inreds lokaler för administration och gymnastik (samlingssal)
samt arbetslokaler för yrkeseleverna. En skolbyggnad uppföres något
avskilt från de förläggningsbyggnader, som i första hand bör tagas i anspråk
för yrkeseleverna. En särskild ekonomibyggnad uppföres mellan dessa hem
och byggnaden för administration, varigenom dessa för gemensamma ändamål
avsedda enheter utgör institutionens centrum. Vid infarten uppföres
vaktmästarbostad samt ett växthus. Den planerade dispositionen av markområdet
utesluter icke möjligheter till framtida utbyggnad.

Av förläggningsbyggnaderna avses två för enbart yrkeselever och en för
skolelever, medan den fjärde förutsättes inrymma både skol- och yrkeselever
med hälften vardera. Erfarenheten talar för att varje elevgrupp icke
bör omfatta mer än nio elever, varför eleverna i samtliga byggnader uppdelas
i två grupper om nio platser. Dessa bör inrymmas i slutna lokalenheter,
förenade med en förbindelsekorridor för att underlätta övervakning
nattetid. Till varje grupp hör sovrum, dagrum, tvätt- och badrum, toalettoch
städrum samt klädkammare. Gemensamt för två grupper om tillsammans
18 platser planeras jourrum, isoleringsrum, besöksrum, matrum,
serveringskök samt förråd m. m. Varje grupp erhåller var sitt kapp- och
snyggningsrum i anslutning till entré. Till källarvåningen förlägges hobbyrum
m. m.

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

Yrkeseleverna bör förläggas i enkelrum, medan de yngre skoleleverna
förlägges i tre enkelrum och två 3-bäddsruin i varje grupp. Anordningen
att förlägga nio skolelever och lika många yrkeselever i samma hus torde
icke böra möta något allvarligare hinder, om man exempelvis till detta hus
förlägger de äldre skoleleverna och de yngre yrkeseleverna. Vidare må i
sammanhanget erinras om att man uppenbarligen kan konstatera vissa
flytande gränser i det absoluta antalet yrkes- resp. skolelever, varför en
gemensam förläggningsbyggnad ur organisatorisk och ekonomisk synpunkt
bör anses vara försvarlig och lämplig. Med hänsyn till möjligheterna att
åtskilja klientelet i avdelningar torde det ur vårdsynpunkt icke heller finnas
något egentligt hinder för att inrymma två undervisningskategorier
av samma klientel i en relativt liten byggnad. Delegationen har valt denna
utväg såsom lämpligare i jämförelse med större förläggningsbyggnader,
t. ex. en för 27 skolelever och två för 45 yrkeselever. De förordade fyra
förläggningarna torde sålunda både vårdmässigt, organisatoriskt och driftsekonomiskt
kunna innebära en anpassning till de olika krav, som man vill
ställa på en institution för ungdomar av detta slag.

Undervisningsbyggnaden för skolhemselever omfattar tre skollokaler,
tre grupprum i anslutning till klassrummen, materialrum, lärarrum, entré
samt toaletter och kapprum. Grupprummen är avsedda för elever, som är
i behov av enskild undervisning och bör avskiljas från klassrummen genom
en vägg med stor glasruta. Detta arrangemang möjliggör för läraren att
samtidigt meddela undervisning i både klass- och grupprummen.

Lokaler för yrkeselevernas undervisning, hemmets administration och
ekonomi samt gymnastiksal m. m. inrymmes i en byggnad, som kommer
att utgöra hemmets huvudbyggnad. Undervisningslokalerna för yrkeselever
omfattar en sysal, en vävsal, ett rum för teoretisk undervisning samt lärarrum
och förråd. Sysalen bör utrustas med moderna arbetsbord, elektriska
symaskiner, förvaringsskåp och strykbord. I vävsalen bör inredas plats
för 6—8 vävstolar samt varpa och ett par stora arbetsbord. Sammanlagt
cirka 16 elever, uppdelade på två grupper, beräknas samtidigt få undervisning
i dessa lokaler. Administrationslokalerna omfattar rektorsexpedition,
biträdesrum samt rum för assistent och läkarmottagning med mörkrum.
Avdelningen för kök och personalmatsal m. m. omfattar kök med erforderliga
förrådsutrymmen, skolkök, personalmatsal, omklädningsrum, tvättavdelning
samt sömmerskerum. Skolköksavdelningen planeras för undervisning
av två grupper om tillsammans 6—8 elever och bör utrustas med
i hemmen förekommande moderna maskiner och redskap. Den planerade
gymnastiksalen förutsättes kunna användas även som samlingslokal med
ett mindre scenutrymme för elevernas teaterföreställningar. I anslutning
till gymnastiksalen bör anordnas omklädningsrum, expedition och bastu
med dusch samt förråd för redskap m. m.

För elevernas sysselsättning bör en mindre trädgård anläggas och ett

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

växthus uppföras. Hemmet förutsättes vidare bli planerat och inhägnat
samt i erforderlig utsträckning försett med planteringar och vägar.

En vaktmästarbostad bör uppföras inom skolans område. Bostaden beräknas
enligt gängse normer omfatta tre rum och kök om tillhopa cirka
65 m2. Personalen i övrigt avses kunna erhålla bostäder genom kommunens
försorg. Enligt avtalet med kommunen skall bostädernas läge och förläggning
bestämmas i samråd med delegationen.

Kostnaderna för uppförande av det nya flickhemmet har av delegationen
preliminärt beräknats komma att uppgå till 4 miljoner kronor, enligt nuvarande
prisläge motsvarande drygt 55 500 kronor per plats. Under utredningsarbetet
har delegationen även övervägt ett organisationsförslag, enligt
vilket flickhemmet skulle omfatta 54 platser. Byggnadskostnaderna för ett
hem av denna storlek har av byggnadsstyrelsen beräknats till belopp, som
i nuläget belöper sig till 60 000 kronor per plats.

Vad angår utrustning och inredning av hemmet föreslår delegationen
att skolöverstyrelsen såsom tillsyningsmyndighet i vederbörlig ordning
framlägger förslag och medelsäskanden härom. Med utgångspunkt från
kostnaderna för utrustning och inventarier till landstingens yrkeshem för
särskolepliktiga torde det erforderliga anslaget enligt nu gällande priser
kunna uppskattas till 0,5 miljoner kronor. I denna kostnad ingår även
den maskinella utrustningen för centralköket och tvättavdelningen.

Personalorganisationen m. m. vid Axbergsgården

De väsentligt utökade resurser och uppgifter, som föreslås tilldelas det
nya flickhemmet, kommer givetvis att kräva en betydande förstärkning av
personalresurserna i jämförelse med vad som f. n. står till förfogande vid
Vänersborgs- och Söderhagahemmen. I dagens läge torde det emellertid
icke vara praktiskt möjligt att i detalj angiva personalorganisationens utformning
och befattningarnas lönegradsplacering. Delegationen anser, att
det bör ankomma på skolöverstyrelsen att i samråd med medicinalstyrelsen
uppgöra förslag till Axbergsgårdens personalorganisation, då hemmets
ianspråktagande blir aktuellt. Emellertid torde följande synpunkter i sammanhanget
redan nu kunna anföras.

Rektorsbefattningen vid Salbohedshemmet är f. n. placerad i lönegrad
Ao 23 och samma befattning vid det nuvarande flickhemmet i lönegrad
Ao 21. Då det här är fråga om identiska tjänster beträffande ansvar och
arbetsuppgifter, anser delegationen, att de båda befattningarna bör bli likställda
i lönehänseende. Befattningen som rektor och föreståndare för Axbergsgården
bör därför placeras i samma lönegrad som motsvarande befattning
vid Salbohed.

Vid sistnämnda hem finns en befattning som assistent (Ae 17). En
dylik tjänst anses vara önskvärd även vid Axbergsgården, varvid för inne -

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

havaren bör gälla att ha genomgått sociala linjen vid socialinstitutet eller
förvärvat annan därmed jämförlig utbildning. Assistenten skall utöver ombesörjandet
av sedvanligt kurator sarbete, vari även bör ingå att leda elevernas
fritidssysselsättning, biträda rektor med hemmets ledning och med
administrativa göromål i övrigt.

F. n. har Vänersborgshemmet anlitat kontorshjälp mot mindre arvode.
Denna hjälp har varit otillräcklig. För att icke rektor skall belastas med
okvalificerat kontorsarbete torde en heltidstjänst som kontor sbiträde bli
ofrånkomlig.

En förstärkning av lärarkrafterna måste också självfallet komma till
stånd. En av yrkeslärarna torde t. ex. vid sidan av sin undervisning böra
ha uppsikt över och handleda elever, som kan utföra industriellt hemarbete.
En tvättföreståndarinna torde böra anförtros undervisningen och
arbetsträningen i tvättgöromål vid sidan av ansvaret för hemmets tvätt.

Det omedelbara ansvaret för elevhemmen torde böra — med nuvarande
terminologi — läggas på elevhemsföreståndare. Vårdpersonalen bör omfatta
inte bara biträden utan även sådana vårdarinnor, som i framtiden
i ökad omfattning kommer att utbildas för vården av psykiskt efterblivna.
Man bör sålunda kunna räkna med att en vårdarinna är ansvarig för varje
förläggningsavdelning.

I ekonomipersonalen bör ingå befattningar som vaktmästare och trädgårdsmästare.

Vid behov bör hemmet kunna anställa sjuksköterska med deltidstjänstgöring,
i den mån distriktssköterska inte lämpligen står till förfogande.
Bistånd av psykolog torde i mån av behov kunna erhållas från någon institution
i Örebro. Avtal bör vidare träffas med kvalificerad läkare, så att behovet
av psykiatrisk vård och rådgivning tillgodoses. Den somatiska vården
torde kunna omhänderhas av samma läkare eller av provinsialläkare.

Med utgångspunkt från gällande löner torde lönekostnaderna för en tillfredsställande
personalorganisation vid Axbergsgården årligen kunna beräknas
till cirka 460 000 kronor. Totalt sett torde driftkostnaderna efter
nu gällande prisnivå kunna beräknas till cirka 675 000 kronor, motsvarande
i runt tal 9 300 kronor per plats. Som jämförelse kan nämnas, att kostnaden
per intagen vid Vänersborgshemmet uppgick budgetåret 1958/59 till närmare
15 200 kronor per fastställd plats samt att statens bidrag till driftkostnaderna
vid Söderhagahemmet under år 1959 uppgick till 388 000 kronor,
vilket motsvarade omkring 12 900 kronor per disponibel plats vid hemmet.

Söderhaga skolhem

Delegationens förslag att det beräknade platsbehovet för det kvinnliga
klientelet bör tillgodoses genom ett nytt skol- och yrkeshem innebär, att det
nu enligt avtal mellan staten och Föreningen Sävstaholmsskolorna inom

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

organisationen ianspråktagna skolhemmet Söderhaga liksom Vänersborgshemmet
skulle bli överflödigt för nuvarande ändamål. Vid besiktning av
Söderhagahemmet har detta befunnits vara i sådant skick, att det icke för
framtiden kan anses vara ändamålsenligt att där omhändertaga flickor
med komplicerad utvecldingshämning utan omfattande och föga lönsamma
reparationer. Delegationen har sålunda icke funnit anledning föreligga,
att staten övertager hemmet.

Emellertid är det nödvändigt, att verksamheten vid detta skolhem kan
fortgå ostörd till dess Axbergsgården kan tagas i bruk. Delegationen, som
önskar framhålla vikten och betydelsen härav, föreslår därför, att nu gällande
avtal med föreningens styrelse om Söderhagahemmet förlänges att
gälla tills de där intagna eleverna kan överföras till Axbergsgården.

Från föreningens sida har man förklarat sig vara införstådd med en

sådan lösning under förutsättning, att föreningen kan erhålla en _ så

gott omständigheterna medger — precisering i tiden för avtalets upphörande.
Då det är av vikt, att föreningen får möjlighet att i god tid förbereda
en avveckling av sitt engagemang i och verksamhet vid hemmet, synes
det delegationen kunna uttalas, att Söderhagahemmet torde böra stå till
förfogande för sitt nuvarande ändamål åtminstone fram till den 1 januari
1966.

Det har upplysts att vid hemmet råder viss svårighet att anställa och
bibehålla personal, icke minst på lärarsidan, vilket skulle ha sin orsak i
ovissheten om hemmets framtid. Det är angeläget att såvitt möjligt söka
undanröja dessa anledningar och stärka föreningens möjligheter att under
nuvarande ordning säkerställa en tillfredsställande personalrekrytering.
Från statens sida bör det bedömas såsom skäligt och rimligt, att Söderhagahemmets
personal erbjudes möjlighet till fortsatt anställning inom
vårdgrenen vid hemmets framtida nedläggande och elevklientelets överflyttande
till en utvidgad statlig institution. Bl. a. mot bakgrunden härav
framstår det som angeläget, att det föreslagna nya flickhemmet Axbergsgården
kommer till stånd inom en nära framtid.

Skol- och yrkeshem för pojkar
Förslag till ny- och ombyggnad av Salbohedshemmet

Enligt delegationens ovan redovisade förslag till vårdorganisation bör
till Salbohedshemmet även i fortsättningen vara förlagt såväl ett skol- som
ett yrkeshem. Stora fördelar måste anses vara att vinna inte minst ur
ekonomiska och administrativa synpunkter med båda dessa hem placerade
i nära anslutning till varandra. Vid en avvägning av lämplig fördelning av
klientelet på två pojkhem har delegationen med hänsyn till den byggnadsmässiga
planläggningen funnit det ändamålsenligt, att hemmet på Salbo -

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

hed omfattar tillhopa 64 platser, varav 27 för skolelever och 37 för yrkeselever.
Det befintliga yrkeshemmet bör efter en erforderlig modernisering
kunna bibehållas för sitt nuvarande ändamål och inrymma 28 platser. För
övriga elever torde nybyggnader kunna uppföras inom hemmets område
på godtagbart avstånd från yrkeshemmet. Den nuvarande skolhemsbyggnaden
— den gamla militärbaracken — bör enligt delegationens mening
rivas, när de nya skolhemsbyggnaderna uppförts. Övriga befintliga lokaler
behöver icke undergå någon till- eller ombyggnad.

Skol- och yrkeshemmet bör officiellt lämpligen benämnas Salbohedshemmet.

Moderniseringen av yrkeshemmet bör i första hand gå ut på att anpassa
antalet sovrum så att tre skilda avdelningar erhålles. Härför bör ett par av
de nuvarande elevrummen sammanföras till ett mot korridoren öppet dagrum,
varigenom även bättre ljusförhållanden erhålles. Vidare bör det nu
gemensamma tvättrummet uppdelas på två tvättrum. I anslutning därtill
är en viss sanitär upprustning erforderlig. I bottenvåningen behövs ett
snyggningsrum i stället för det nuvarande i källaren. Samtliga lokaler inom
yrkeshemmet behöver ommålas.

Under hand har byggnadsstyrelsen anmält, att expeditionslokalerna tarvar
ombyggnad och att en varuhiss är erforderlig mellan tvättavdelningen
i hemmets källarvåning samt förråd m. in. i våningen två trappor. Slutligen
behöver köksavdelningen moderniseras. De sammanlagda kostnaderna för
nu omförmälda ombyggnad och upprustning av yrkeshemmet har approximativt
beräknats till 250 000 kronor.

För övriga 36 elever — varav nio yrkeselever — bör på 400 m avstånd
från yrkeshemmet uppföras två förläggningsbyggnader av samma typ som
vid Axbergsgården, den ena inrymmande 18 skolelever och den andra nio
yrkes- resp. skolelever. Även här förlägges sålunda vissa skolelever i samma
hus som yrkeselever. Liksom vid Axbergsgården torde det icke föreligga
något hinder mot att nio av de äldre skolpojkarna bor i samma hus
som nio yngre yrkeselever.

Skollokalerna föreslås i stort sett bli utformade såsom Axbergsgårdens,
d. v. s. med tre klass- resp. grupprum, lärarrum etc., dock att här tillkommer
en slöjdsal samt i källarplanet en värmecentral för denna del av hemmet.

De nu föreslagna anordningarna är planerade på sådant sätt, att markområdet
medger framtida utbyggnad av hemmet, om det skulle visa sig
lämpligt och erforderligt att samla hela pojkklientelet till en institution.

Kostnaderna för dessa nybyggnader samt tomtområdets slutliga iordningställande
och förseende med ytterbelysning m. m. har av delegationen
preliminärt beräknats till 1 500 000 kronor.

Byggnadsstyrelsen har även anmält, att hemmets vatten- och avloppsfråga
måste ges en tillfredsställande lösning i samband med en modernise -

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1961

ring och tillbyggnad av hexnmet. Företagen utredning visar, att hemmet
bör anslutas till det kommunala vatten- och avloppsnätet. Kostnaderna
för härför erforderliga ledningar och arbeten m. m. har preliminärt beräknats
till 250 000 kronor. Därtill kommer vissa avgifter för anslutning till
kommunens nät, vilka icke f. n. kan bestämmas.

Det erforderliga medelsbehovet för den nu förordade om- och nybyggnaden
samt moderniseringen av Salbohedshemmet kan sålunda preliminärt
beräknas uppgå till sammanlagt (250 000 + 1 500 000 + 250 000) 2 miljoner
kronor.

Kostnaderna för utrustningen av hemmet efter modernisering och tillbyggnad
torde enligt nuvarande priser draga en kostnad av omkring 350 000
kronor. Det bör även beträffande detta hem ankomma på skolöverstyrelsen
att som tillsyningsmyndighet i vederbörlig ordning framlägga förslag och
medelsäskanden härom.

Vissa byggnadsfrågor på jordbrukssidan redovisas i det följande i ett
särskilt avsnitt rörande hemmets lantbruk.

Yrkesundervisning och arbetsträning

På Salbohed sysselsättes yrkeshemmets elever framförallt i lantbruk och
trädgård samt i vissa hantverkssysslor. De deltager dessutom i städning
och diverse handräckningsarbeten. Ett icke ringa antal elever har efter
utskrivningen från yrkeshemmet ägnat sig åt jordbruks- och skogsarbete,
i många fall efter att tidigare ha varit sysselsatta inom andra yrken. Undervisning
och arbetsträning i dessa näringsgrenar bör därför alltjämt vara
en av yrkeshemmets väsentliga uppgifter. Även om de psykiskt efterblivnas
möjligheter till försörjning som lantarbetare kan sägas ha minskat på
grund av den fortgående mekaniseringen och rationaliseringen, kvarstår
fortfarande inom detta arbetsområde så många arbetsuppgifter, som de
kan lära sig behärska, att förutsättningarna att kunna försörja sig inom
denna näringsgren ännu kan betecknas som tämligen goda. Genom sin
mångsidighet ger lantarbetet dessutom en grundläggande arbetsträning för
andra tyngre yrken.

Vissa erfarenheter av andra yrkesgrenar än jordbruk och skogsbruk har
under senare tid erhållits vid Salberga sjukhus i Sala, där 20—50 patienter
sedan flera år tillbaka varit placerade i arbete vid industrier och andra
företag av olika slag utanför sjukhuset. Flertalet har varit f. d. salbohedselever,
som intagits pa sjukhuset. Av de yrkesområden, som härvid prövats,
må nämnas arbete på gjuterier. Denna sysselsättning har varit tämligen
eftertraktad av patienterna. Några av dem har fungerat som gjuterihantlangare,
andra har blivit form- och maskingjutare. Arbetsträning i
jordbruksarbete, skogsarbete och i mekaniskt arbete anses vara en lämplig
grund för sådana arbetsanställningar.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

Tempoarbeten av olika slag har visat sig lämpliga, särskilt för de yngre
utvecklingshämmade. Svårigheterna ligger här givetvis i inlärandet av själva
arbetstempot, vilket oftast tar lång tid. Detta kan emellertid avhjälpas,
om eleven redan på yrkeshemmet får deltaga i någon form av tempoarbete
och där får tillfälle att uppöva den erforderliga arbetshastigheten. Elever
från Salbohedshemmet har visat sig dugliga i arbeten av detta slag. Förutsättning
härför har dock varit, att de givits tid att uppöva arbetstakten.
Som exempel på andra sysselsättningar, inom vilka f. d. salbohedselever
erhållit anställningar, må nämnas sågverksarbete, vägarbete, monteringsarbete
och galvaniseringsarbete m. m.

Erfarenheterna från Salberga sjukhus har också visat, att ackordsarbete
kan vara värdefullt för de psykiskt efterblivna. Som arbets- och yrkesträning
har vid sjukhuset bedrivits skogsarbete och fiskredskapstillverkning
med ersättning enligt ackordssystem. Mellan 30 och 40 patienter har varit
sysselsatta i skogsarbete sedan ett flertal år tillbaka med avbrott endast
för sommarmånaderna. Många av dem har tidigare varit elever vid Salbohedshemmet.
Omkring 20 främst yngre patienter har vid sjukhuset under
senare år konstant sysselsatts med montering av fiskredskap. Den firma,
åt vilken arbetet utförts, har svarat för alla extra kostnader, ombesörjt
transport av material till sjukhuset och avhämtat de färdiga alstren. Monteringsarbetet
har varit upplagt som tempoarbete med fem till åtta arbetsmoment
av olika svårighetsgrader. Momenten har varit enkla men i svårighetshänseende
jämställda med industriens lättare tempoarbeten. Varje
tempo har ersatts enligt ackordssystem. Efter en tids träning har dagsförtjänsten
uppgått till inemot tio kronor. En del av lönen har utbetalats kontant,
medan återstoden har insatts på patientens konto för att senare användas
för hans personliga nytta och nöje.

Ackordsprincipen med betalning efter utförd arbetsprestation har uppskattats
av eleverna och stegrat deras arbetsvilja. Man har funnit, att den
håglöshet och ovilja till arbete, som är allmänt utmärkande för det unga
patientklientelet, i många fall minskat och att uthålligheten i arbetet ökat.
Försök i denna riktning måste emellertid göras redan på sjukhuset eller
yrkeshemmet; när patienten fått anställning, är det oftast för sent.

Av de omkring 300 patienter vid Salberga sjukhus, som haft arbetsanställning
utanför sjukhuset, har omkring två tredjedelar skött sina arbetsuppgifter
väl. Det är ett relativt fåtal, som fått sluta sin arbetsanställning på
grund av oförmåga i arbetet. Bristande uthållighet, noggrannhet och punktlighet
har i stället varit de främsta orsakerna därtill. Från arbetsgivarhåll
har framhållits, att pojkarna varit osjälvständiga och vid minsta svårighet
begärt hjälp av arbetsledarna. Givetvis beror detta till stor del på bristande
psykisk utveckling men också på att pojkarna från den slutna vården varit
vana vid att personalen hjälpt dem bemästra alla svårare situationer. Inom
all arbets- och yrkesträning är det därför av vikt, att eleverna fostras till

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

att själva försöka klara sin uppgift, innan de får hjälp av arbetsledare.
Såväl arbetstider som arbetsförhållanden i övrigt bör inom yrkesträningen
motsvara de normala, så att eleverna får vänja sig vid så realistiska arbetsförhållanden
som möjligt.

Vid sidan av den gängse arbets- och yrkesträningen bör givetvis eleverna
också läras och tränas i sådant, som andra ungdomar får lära sig i sitt
hem, d. v. s. att sköta sina kläder och tillreda en enkel måltid samt över
huvud sådant som rör de personliga förhållandena. I detta syfte bör eleverna
någon tid få arbeta med syslöjd och biträda i köksarbete, såvida en
enkel skolkökskurs inte kan anordnas. Inte minst viktigt är dessutom, att
de får lära sig att hushålla med sina penningmedel för att senare kunna
taga hand om sin avlöning.

Av vad ovan anförts torde framgå, att ifrågavarande klientel behöver en
organisatoriskt väl upplagd arbets- och yrkesträning. Svårigheterna att
bland detta heterogena elevmaterial få fram en effektiv yrkesträning är
dock betydligt större än då det gäller psykiskt handikappade i allmänhet.
Psykiska symptom såsom oro, affektlabilitet, opålitlighet, förstörelselusta
o. s. v. gör elevmaterialet mera svårbemästrat och ställer stora krav på personalen.
Elevernas stora differenser i intelligensavseende kräver dessutom
en arbets- och yrkesträning av olika svårighetsgrader. BI. a. 1948 års sinnesslövårdssakkunniga
har påpekat, att det icke gärna kan bli fråga om någon
egentlig yrkesutbildning av de psykiskt efterblivna. Målsättningen bör därför
vara att med utnyttjande av alla resurser ge varje elev den allmänna
praktiska grundutbildning, som svarar mot hans psykiska och fysiska förutsättningar
och väl förbereder honom för en arbetsanställning utanför
hemmet. Härvid måste hänsyn tagas till de ökade krav på elevernas arbetstempo,
som en fortgående mekanisering och rationalisering inom skilda
yrkesområden ställer. En sådan uppgift kräver först och främst en mekanisk
verkstad med god utrustning. Reparationer och underhåll av institutionens
tillhörigheter kan därvid tjäna som lämpliga grundläggande arbetsuppgifter,
men det egentliga arbetet bör inriktas på att låta pojkarna syssla
med egen tillverkning. Härvid bör kontakt sökas med företag i den öppna
marknaden för utförande av olika detaljarbeten. Sådant arbete bör läggas
upp som tempoarbete och ersättning utgå enligt ackordssystem.

Samarbete mellan Salberga sjukhus och Salbohedshemmet

Vid Salberga sjukhus vårdades i februari 1958 sammanlagt 38 patienter,
som icke uppnått 21 års ålder. Vid samma tidpunkt var vid skol- och yrkeshemmet
på Salbohed intagna 41 elever i åldrarna 15—21 år. Av de senare
var 15 försöksutskrivna i hemmets närhet. Åldersfördelningen mellan dessa
kategorier intagna var ungefär lika. De jämförda klientelgrupperna kan
anses vara i stort sett identiska i fråga om såväl ålder som skolunderbygg -

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

nåd och intelligenskvot. Även med avseende på frekvensen av brottslighet
hos klientelet och brottens art samt tidigare levnadsförhållanden i övrigt
är bilden av de båda grupperna i allt väsentligt densamma. Mot bakgrunden
härav synes man ha anledning förmoda, att en verksamhet i syfte att
inordna klientelet i det allmänna arbetslivet kan för båda kategorierna läggas
upp efter i huvudsak samma utgångspunkter och till stor del bedrivas
efter samma riktlinjer. Delegationen har därför ansett förutsättningar föreligga
för ett samarbete inom yrkesundervisning och arbetsträning beträffande
yrkeshemseleverna vid Salbohedshemmet och vissa yngre patienter
vid Salberga sjukhus.

Hemmet förfogar över ett välskött jordbruk med god maskin- och verktygsutrustning.
Inom lantbrukets område har det sålunda goda resurser för
undervisning och träning med möjligheter att bereda arbetsuppgifter av
varierande svårighetsgrad i förhållande till olika intelligensnivåer. Huvuddelen
av yrkesundervisningen har därför kommit att läggas på jordbruk
med binäringar. Yrkesträningen i övrigt har i stort sett bedrivits på samma
sätt som praktiseras vid andra institutioner av liknande slag, d. v. s. i
huvudsak i mera hantverksbetonade former.

Salberga sjukhus, som saknar möjligheter till arbetsträning i lantbruk,
har inriktat yrkesträningen på industriellt och mekaniskt arbete, varigenom
en del patienter kunnat få anställning inom industrien. Efter hand har
man härigenom vunnit värdefulla erfarenheter om patienternas möjligheter
och begränsning inom arbetslivet.

Skäl talar för att man vid ett samarbete mellan Salbohed och Salberga
i fråga om yrkesundervisning och arbetsträning låter institutionerna behålla
de nuvarande arbetsuppgifterna. Vid Salbohedshemmet skulle yrkesundervisningen
och arbetsträningen huvudsakligen ägnas åt lantbruk med
binäringar, medan Salberga sjukhus i första hand skulle erbjuda träning
i mekaniskt och industriellt arbete. I den mån det visar sig lämpligt, bör
samarbetet kunna utvidgas att gälla även andra områden.

För att den till Salberga sjukhus förlagda undervisningen och träningen
i mekaniskt arbete och snickeri m. in. skall kunna fylla sitt ändamål måste
den ha tillgång till goda verkstadslokaler. Dessa bör dimensioneras så, att
de möjliggör industriellt betonat arbete. Detta lokalbehov torde kunna tillgodoses
i samband med den ombyggnad av sjukhuset, som blir erforderlig,
sedan den beslutade samordningen av detta sjukhus med det nya sjukhuset
för höggradigt psykiskt efterblivna kommit till stånd. Delegationen, som
har att framlägga förslag om härav föranledda byggnadsåtgärder inom det
nuvarande Salberga sjukhus, avser att därvid söka lösa även verkstadslokal
frågan.

De förbättrade möjligheter till arbetsträning, som ett samarbete skulle
medföra, kan emellertid icke utnyttjas helt, om inte en viss modernisering
av yrkesundervisningen samtidigt kommer till stånd. både på lantbrukets

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

område och för arbete inom mekaniska verksamhetsgrenar bör man eftersträva
att meddela en grundläggande undervisning efter fasta normer.

Ackordssystemets sporrande inverkan på de psykiskt efterblivnas arbetslust
har ovan berörts. Även vid yrkeshemmen bör tilldelningen av flitpengar
följa de allmänna ackordsprinciperna, varvid dock reducerade priser
måste tillämpas. Inom de verksamhetsområden, som icke lämpar sig
för ackordssystem, bör den nu tillämpade dags- eller veckoflitpenningen
utbytas mot en lämpligt avpassad flitpenning per timme, vilken tidsenhet
bättre passar detta klientel.

För att åstadkomma en livaktig och effektivt organiserad yrkes- och
arbetsträning är det nödvändigt, att ledningen av denna verksamhet anförtros
viss befattningshavare på yrkeshemmet. På denne bör ankomma, att i
samråd med hemmets ledning och yrkeslärare anskaffa lämpliga arbetsuppgifter,
att hålla kontakt med den öppna arbetsmarknaden, att sköta
verksamhetens förvaltning och att fastställa ackordspriser och timpenning
m. m. För att kunna anvisa eleverna en lämplig yrkes- och arbetsträning bör
han också skaffa sig kännedom om elevernas yrltesanlag och intressen liksom
deras fysiska och psykiska förutsättningar. Vidare bör han helst själv
aktivt leda en del av yrkesträningen och komplettera den praktiska undervisningen
med enklare teoretisk sådan.

Det ömsesidiga samarbetet mellan Salberga och Salbohed torde kunna
omfatta åtta å tio ynglingar. Eleverna torde lämpligen kunna dagligen
transporteras mellan de båda institutionerna, antingen genom dessas egen
försorg eller med anlitande av allmänna kommunikationer.

För sådana salbohedselever, som efter yrkesträning kan anses lämpade
för arbete utanför hemmet men ännu icke visar sig mogna för utskrivning,
kan ifrågasättas, om icke ett inackorderingshem e. dyl. bör anordnas i
anslutning till Salberga sjukhus. Vid detta sjukhus finns sedan flera år
ett provisoriskt anordnat s. k. försöksutskrivningshem, som visat sig vara
till god nytta, då det gällt att successivt vänja patienterna vid att reda sig
på egen hand. I samband med planeringen av ombyggnaden av sjukhuset
avser delegationen att upptaga frågan om inrättande av ett nytt sådant
hem. Det synes möjligt att i detta reservera fyra å fem platser för sådana
salbohedselever, som har arbete i grannskapet. Dessa elever kunde på försök
utskrivas från yrkeshemmet och stå under tillsyn från sjukhusets sida.

Det här förordade samarbetet torde kunna bli till gagn för båda institutionerna.
Det förhållandet, att man vid dessa kan specialisera sig på var
sin av de båda huvudgrenar inom arbetslivet, där flertalet rehabiliterade
psykiskt efterblivna kan få sin försörjning, bör verksamt bidraga till att
skapa mera differentierade och effektiva former för yrkesvägledning. De
tillfälliga miljöbyten, som en förflyttning mellan de båda institutionerna
innebär, bör också i någon mån kunna minska den enformighet, som alltid
måste vidlåda det s. k. anstaltslivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

33

Vissa frågor rörande jordbruket å Salbohedshemmet

På grund av vad som framkommit vid en av Sveriges lantbruksförbund
på uppdrag av skolöverstyrelsen verkställd undersökning rörande det ekonomiska
resultatet av Salbohedshemmets jordbruksdrift har Kungl. Maj:t
uppdragit åt skolöverstyrelsen att i samråd med delegationen utreda organisationen
av denna driftsgren. För uppdragets utförande har såsom sakkunnig
anlitats f. d. byråchefen i lantbruksstyrelsen A. O. Amegren, vilken
avgivit en promemoria angående jordbruksdriften och trädgårdsrörelsen
vid Salbohed.

Jordbruksdriften vid hemmet torde såsom hittills böra inriktas på produktion
av spannmål till avsalu och till foder för kreatursuppfödning. Det
bör få ankomma på hemmets styrelse att taga ställning till den sakkunniges
utlåtande och avgiva i anledning därav erforderliga framställningar. Delegationen
får dock till behandling upptaga följande särskilda frågor.

Sedan år 1946 har hemmet enligt femåriga avtal arrenderat ett jordområde,
som huvudsakligen användes som betesmark. Ägaren önskar avyttra
detta område till hemmet. Dess styrelse har i skrivelse den 20 november
1956 till domänstyrelsen bl. a. anfört, att markområdet i fråga skulle utgöra
ett utmärkt komplement till hemmets åkerareal, enär den nuvarande
åkermarken helt består av uppodlade exercisfält och naturliga betesmarker
saknas. Om djurbesättningen vid hemmet skall kunna bibehållas vid nuvarande
storlek anser hemmets styrelse det vara nödvändigt, att jordbruket
kompletteras med lämplig betesmark. Denna skrivelse har i december 1956
av domänstyrelsen överlämnats till delegationen för åtgärd. Utredningsmannen
har tillstyrkt det föreslagna markförvärvet, avseende totalt ungefär
30 har, under villkor att skäligt pris kan erhållas.

Det synes lämpligt, att denna markfråga bringas till behandling av vederbörande
myndighet och från delegationens sida föreligger ingen erinran
mot ett förvärv av det föreslagna området, som avser fastigheten Sörsalabo
614 i Västerfärnebo socken.

I särskilt yttrande över en av styrelsen för Salbohedshemmet gjord framställning
har utredningsmannen förordat bifall till styrelsens begäran om
ett reservationsanslag å 22 000 kronor för uppförande av en tork- och siloanläggning
samt inköp av en spannmålstank. Sedan även skolöverstyrelsen
tillstyrkt framställningen, har denna av Kungl. Maj :t överlämnats till delegationen
för utlåtande. Enligt vad delegationen under hand inhämtat torde
kostnaderna för siloanläggningen kunna beräknas till 25 000 kronor och
delegationen har för sin del intet att erinra mot att denna anläggning kommer
till utförande.

Såsom förvaringsplats för jordbrukets maskiner finns f. n. endast ett
redskapslider av trä. Ur brandsynpunkt anses detta otillfredsställande, särskilt
med hänsyn till elevklientelets karaktär. För att jordbrukets maskin3
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 72

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1961

park skall kunna skötas på ett tillfredsställande sätt erfordras i första hand
ett garage för två traktorer med tillhörande verkstadsutrymme för rutinmässig
översyn och justering av maskiner och redskap. Dessa lokaler skulle
även kunna användas för att bibringa eleverna någon undervisning och träning
i skötsel och enklare reparationer av jordbruksmaskiner. Utredningsmannen
anser behov föreligga av en dylik garage- och verkstadsbyggnad.
Redan år 1952 lät hemmets styrelse uppgöra ritningar till en garagebyggnad.
För uppförande av byggnaden begärdes att få taga i anspråk vissa överskottsmedel
från jordbrukets drift. Delegationen vill för sin del förorda,
att ifrågavarande byggnad uppföres i huvudsaklig överensstämmelse med
år 1952 av Landsbygdens byggnadsförenings (LBF) Västeråsavdelning uppgjorda
ritningar. Enligt beräkning av LBF i oktober 1959 uppskattas kostnaderna
för byggnadsföretaget till 40 500 kronor. Med hänsyn till därefter
inträffade kostnadsökningar torde medelsbehovet böra uppräknas till 45 000
kronor.

Personalorganisationen vid Salbohedshemmet m. m.

Några större förändringar i personalorganisationen vid Salbohedshemmet
torde inte vara erforderliga, ehuru givetvis framtida krav på kvalificerad
personal i tillräcklig omfattning måste tillgodoses i samband med förbättrade
materiella resurser i övrigt. I likhet med vad som föreslagits för
Axbergsgårdens del bör det få ankomma på skolöverstyrelsen att även i
fråga om Salbohedshemmet framlägga detaljerat förslag till personalstat.
Det förutsättes, att erforderligt samråd därvid sker med medicinalstyrelsen.
Delegationen har sålunda ansett sig kunna i denna del inskränka sig
till vissa personalfrågor, som synts vara av särskild vikt.

Det torde vara ofrånkomligt, att rektorsexpeditionen förses med ett kontorsbiträde
på heltid och att antalet lärare ökas, bl. a. genom att nu befintliga
befattningar som arbetsledare omändras till yrkeslärartjänster. För
förläggningarna bör finnas elevhemsföreståndare, till vilka de nuvarande
tjänsterna som husföreståndare (husmor) och biträdande husföreståndare
bör kunna ombildas.

Bistånd av psykolog torde kunna erhållas i samband med att frågan
om en dylik tjänst vid Salberga sjukhus får sin lösning.

Eftersom någon förändring i antalet befattningshavare icke förutsättes,
synes man kunna räkna med att lönekostnaderna kommer att ligga vid
i stort sett oförändrad nivå, för budgetåret 1958/59 uppgående till i runt
tal 415 000 kronor. Omkostnaderna kan däremot väntas öka något bl. a.
på grund av att hemmets modernisering torde medföra, att det föreslagna
platsantalet om 64 kommer att helt utnyttjas till skillnad mot nuvarande
förhållande, då endast omkring 50 av nominellt 75 platser är ianspråktagna.
Budgetåret 1958/59 uppgick omkostnaderna till 205 000 kronor och

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

delegationen bedömer erfarenhetsmässigt, att denna post torde behöva ökas
med i runt tal 30 000—35 000 kronor. Hemmets samtliga driftkostnader
skulle sålunda kunna beräknas till omkring 655 000 kronor för år, motsvarande
en platskostnad om 10 200 kronor.

Sävstaholms skolhem

I det föregående har delegationen bl. a. föreslagit, att undervisnings- och
vårdorganisationen för pojkarna i nuläget bör omfatta 100 platser, fördelade
på dels ett skol- och yrkeshem och dels ett skolhem. Detta är i överensstämmelse
med nu rådande organisation, ehuru det nominella platsantalet
minskat något. Med hänsyn till rådande tveksamhet om behovet av två
institutioner, och till den under utredningsarbetet yppade svårigheten att
kunna bilda sig en tillförlitlig uppfattning rörande det exakta platsbehovet
och platsernas fördelning på skol- resp. yrkesplatser, anser delegationen
det vara nödvändigt att tills vidare räkna med att Sävstaholms skolhem
ej utgår ur organisationen. Hemmet kan ännu för lång tid förutsättas ha
en betydelsefull uppgift vid tillgodoseendet av det manliga klientelets utbildningsbehov.
Det bör sålunda anses vara erforderligt icke bara under
den tid, som återstår innan Salbohedshemmet hunnit moderniseras, utan
även under någon tid därefter, så att ytterligare erfarenheter kan vinnas
rörande klientelets skolgång, yrkesträning och psykiatriska behandling samt
differentiering som underlag för ett ställningstagande till frågan om möjligheterna
att sammanföra hela klientelet till en gemensam institution.
Vidare bör i sammanhanget ånyo erinras om att eleverna vid Sävstaholm
(och Söderhaga) vårdmässigt intager en annan ställning än eleverna vid de
två statliga hemmen. De förra är alltjämt inskrivna hos sina hemlandstings
centralstyrelser, vilket ger bättre möjligheter att utnyttja sådan omvårdnad
eller yrkesträning som kan ske i hemorten. I praktiken innebär detta, att
Föreningen Sävstaholmsskolornas hem tjänstgör som riksanstalter för särskolepliktiga
och att dessa skolhem har en nära anknytning till den undervisning
och vård, som landstingen ombesörjer. Betydelsen härav torde inte
böra underskattas och det kan enligt delegationens mening ifrågasättas, om
inte dessa skolhem även formellt borde ombildas till riksanstalter. Där
omhändertaget elevklientel skulle sålunda inte såsom hänförligt under 4 §
i 1954 års lag anses som ett statligt klientel. Landstingen och de landstingsfria
städerna skulle i stället inträda som huvudmän. Den utveckling, som
under senare år allmänt skett inom vård- och undervisningsgrenen på
landstingssidan, har visserligen medfört, att Sävstaholm och Söderhaga efterhand
fått mottaga ett något svårare klientel än tidigare. Den differentiering
av eleverna, varom här är fråga, torde emellertid vara nödvändig också vid
ett landstingskommunalt huvudmannaskap. Även i dylikt fall kan behov
av vissa riksanstalter alltså tänkas kvarstå. Delegationen är sålunda av den

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

uppfattningen, att Föreningen Sävstaholmsskolorna — oavsett lösningen av
huvudniannaskapsfrågan för klientelet —- alltfort har en viktig mission att
fylla, inte minst i föreningens egenskap av enskild verksamhetsutövare.

Den ovisshet som ännu får anses råda om Salbohedshemmets slutliga
utformning jämte önskvärdheten av att en för eleverna smidig anstaltsorganisation
finns att tillgå, medför att delegationen i första hand av vårdmässiga
skäl ställer sig avvisande inför tanken på ett statligt övertagande
av Sävstaholms skolhem. Därtill kommer att delegationen funnit hemmet
byggnadstekniskt vara av sådan beskaffenhet och i sådant skick, att ett
förvärv icke bör anses tillrådligt. Föreningen bör i stället animeras till
fortsatt verksamhet på basis av gällande avtal åtminstone intill dess Salbohedshemmet
moderniserats i enlighet med delegationens förslag. Under
denna tid torde ytterligare erfarenhet av vederbörande tillsynsmyndighet
kunna vinnas rörande spörsmålet om en eventuell koncentration av det
manliga klientelet till ett hem samt rörande den fortsatta utvecklingen i
allmänhet, varvid inte minst den s. k. gränsdragningen av ansvaret för
klientelet kan undergå fortsatt förskjutning, formellt eller praktiskt. I
varje fall torde den tid, under vilken Sävstaholmshemmet sålunda synes
böra kvarstå inom den nu gällande organisationen liksom beträffande Söderhagahemmet
kunna angivas till åtminstone den 1 januari 1966. För att
bereda föreningen ökade möjligheter att under en sådan övergångsperiod
rekrytera och bibehålla personal även vid detta hem bör det enligt delegationens
mening från statens sida ställas i utsikt, att personalen vid hemmet
har att räkna med fortsatt anställning inom denna undervisnings- och vårdorganisation,
därest hemmet skulle komma att nedläggas och elevklientelet
överföras till en statlig institution.

Delegationen har förordat ett sammanlagt platsantal om 100 för pojkklientelet.
Därav har 64 föreslagits bli inrymda i Salbohedshemmet. Återstående
36 platser skulle sålunda hänföras till Sävstaholmshemmet, vilket
innebär en minskning med fyra platser av det nuvarande antalet.

III. Yttranden över mentalsjukvårdsberedningens byggnadsoch
utrustningsdelegations förslag

Klientel och platsbehov

I remissyttrandena har allmänt understrukits behovet av upprustning
av resurserna för vård av barn med komplicerad utvecklingshämning.
Från flera håll har dock framhållits svårigheterna
att avgränsa ifrågavarande klientel och därmed även att
beräkna platsbehovet. Sålunda anför skolöverstyrelsen, att någon möjlig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961 37

het till klar och entydig avgränsning av elever med beteenderubbningar
hittills icke föreligger, överstyrelsen uttalar bl. a. följande.

I varje heterogen elevgrupp avviker alltid någon elev beträffande beteendet
från vad som kan betraktas som normalt. Man har endast att lita
till subjektiva bedömningar, huruvida avvikelsen är så betydande att anmälan
till specialskola bör ske. Man torde bl. a. av detta skäl icke kunna
betrakta resultatet av den företagna inventeringen som ett mått på klientelets
egentliga omfattning, utan som ett mått på benägenheten att vid det
aktuella tillfället anmäla elever till befintliga eller förutsatta institutioner.
De olika undersökningar som gjorts har också givit mycket varierande
resultat. Den minskning i benägenheten att anmäla elever, som kan förmärkas
vid jämförelse mellan tidigare och senare beräkningar, kan tänkas
bero på landstingens snabbt förbättrade resurser och kännedomen om den
dåliga materiella standarden vid särskilt de statliga hemmen.

Vid försök att bedöma platsbehovet utifrån beläggningssiffrorna och
antalet exspektanter vid de befintliga hemmen bör dessutom beaktas bl. a.
information under hand rörande möjligheterna att få anmälda elever intagna.

Med hänsyn huvudsakligen till ovan redovisade omständigheter anser
överstyrelsen icke möjligt att f. n. numerärt avgränsa ifrågavarande elever.
Möjligt är endast att avgöra hur många av de psykiskt efterblivna eleverna
med beteenderubbningar som skall undantagas från landstingens och de
landstingsfria städernas ansvar och således bör omhändertagas av staten.

Svenska psykiatriska föreningen ifrågasätter, om icke i framtiden landstingens
centralanstalter i samarbete med mentalsjukhusens barna- och
ungdomsavdelningar kan tillgodose en del av arbetsuppgifterna inom detta
område, för en del av klientelet måhända även på ett mer adekvat sätt än
de statliga anstalterna. Vidare kan en snävare gränsdragning för vårdområdet
komma att anses lämplig vid den översyn av 1954 års lag, som
riksdagen begärt, vilket skulle ytterligare reducera platsbehovet. En viss
risk för överdimensionering av anstalterna kan således ej anses utesluten.
Å andra sidan har enligt föreningens mening den nuvarande eftersläpningen
inom det statliga vårdområdet medfört, att vissa landsting behållit
vårdnaden av ett klientel, för vilket centralanstalterna ej varit avpassade.
En upprustning av den statliga anstaltsorganisationen kan därför förväntas
medföra en ökad efterfrågan på platser vid de statliga anstalterna, måhända
motsvarande det platsbehov som utredningen räknat med. Föreningen
uttalar, att en sådan utveckling skulle leda till en angelägen avlastning
för övrig oligofrenivård. Föreningen säger sig i princip inte ha
något att invända mot delegationens beräkning av platsbehovet.

Liknande synpunkter har anförts av ett flertal andra remissorgan. Sålunda
framhåller bl. a. medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd, professorn Ahnsjö, Svenska landstingsförbundet, Riksförbundet för
utvecklingsstörda barn, Svenska särskolornas lärarförening och Svenska
barnpsykiatriska föreningen att en beräkning av platsbehovet, som grundar
sig på den nuvarande efterfrågan, inte ger uttryck för faktiska förhållanden.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

Svenska landstingsförbundet nämner, att landstingens centralstyrelser
nu drar sig för att överlämna barn, som ej hör hemma inom särskolorna,
till de statliga hemmen med hänsyn till dessas låga standard. Det är därför
vanskligt att bedöma den statliga organisationens omfattning. Att antalet
nu belagda platser vid de statliga anstalterna ej kan tas som ett mått på
det förefintliga behovet synes förbundet uppenbart. Behovet är med säkerhet
större men hur stort det i realiteten är låter sig ej bedömas med ledning
av det föreliggande betänkandet. Möjligheter till framtida utbyggnad
måste hållas öppna.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn uttalar, att den utbyggnad av
särskolorna, som genomförts sedan landstingen 1955 blev huvudmän för
dessa, har begränsat platsbehovet på här ifrågavarande anstalter. Å andra
sidan har de otillräckliga resurserna, särskilt vid vissa av dessa specialanstalter,
hållit efterfrågan nere. Man får därför räkna med en ökad tillströmning
av elever, när utbyggnaden medför höjd standard. Man bör
därför enligt riksförbundets mening planera för eventuella framtida kompletteringsbehov.

Även statskontoret anser, att viss försiktighet bör iakttagas vid bestämmandet
av erforderligt antal platser för här ifrågavarande klientel. Ämbetsverket
framhåller särskilt, att den ådagalagda tendensen hos landstingen
att så vitt möjligt söka behålla klientelet vid de egna särskolorna synes
vara av värde ur den synpunkten, att den personliga kontakten mellan
eleverna och deras anförvanter härigenom underlättas.

Styrelsen för statens skol- och yrkeshem i Vänersborg understryker i
detta sammanhang betydelsen av att kommande bestämmelser angående
intagning på de olika anstalterna utformas så att utbyte av elever kan ske
icke blott från landstingens anstalter till de statliga utan även i motsatt
riktning. Även den övre gränsen för intelligenskvoten bör enligt styrelsens
mening göras elastisk, så att ungdomar med högre kvot än 70 kan intagas
vid de statliga anstalterna, om de visar allvarliga komplicerade beteenderubbningar.

Undervisnings- och vårdorganisation

I remissyttrandena har delade meningar framförts beträffande delegationens
förslag till undervisnings- och vårdorganisation för ifrågavarande
klientel. Förslaget har sålunda tillstyrkts i princip uttryckligen endast av
socialstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, Svenska psykiatriska föreningen
och direktionen för Salberga sjukhus.

Socialstyrelsen, som hälsar med tillfredsställelse att frågan om omvårdnaden
av barn med komplicerad utvecklingshämning nu synes närma sig
sin lösning, anser ett realiserande av de sakkunnigas förslag innebära, att
dessa barn torde kunna beräknas få samma goda vårdmöjligheter som
övriga barn, som är i behov av institutionsvård.

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1961

Svenska psykiatriska föreningen uttalar sin tillfredsställelse över att utredningen
resulterat i konkreta förslag, väl ägnade att läggas till grund
för en välbehövlig upprustning av denna speciella sektor av oligofrenivården.

Statskontoret anför i detta sammanhang bl. a., att förutsättningarna för
ett gemensamt skol- och yrkeshem för pojkar bör upptagas till förnyad
prövning i samband med Sävstaholmshemmets nedläggande.

Flertalet remissorgan har dock ställt sig kritiska till delegationens förslag.
Hit hör bl. a. medicinalstyrelsen och medlemmen av dess vetenskapliga
råd, professorn Ahnsjö, skolöverstyrelsen, Svenska barnpsykiatriska
föreningen, Föreningen Sävstaholmsskolorna, Särskolornas rektorsförening,
Svenska särskolornas lärarförening, Riksförbundet för utvecklingsstörda
barn och Föräldraföreningen vid Söderhaga skolhem.

Medicinalstyrelsen, som understryker behovet av en snar upprustning
inom vårdområdet såväl i fråga om byggnader och utrustning som i pedagogiskt
och mentalhygieniskt hänseende, anser, att delegationen i alltför
ringa grad beaktat mentalhygieniska synpunkter och ej tagit tillräcklig
hänsyn till nu allmänt accepterade och i praktiken tillämpade barnpsykiatriska
principer. Det synes styrelsen som om byggnadstekniska principer och
centraliseringsprinciper i allt för stor omfattning varit normgivande vid
utarbetandet av det framlagda förslaget. Styrelsen anför vidare bl. a.
följande.

Stora anstalter — även om en uppdelning på mindre enheter inom dessa
göres — är icke lämpliga för barn, speciellt ej för handikappade barn och
ungdomar med psykiska utvecklingshämningar och beteenderubbningar,
för vilka vården oftast blir långvarig.

Det synnerligen heterogena klientel, varom här är fråga, måste kunna
differentieras för att behandling, undervisning och fostran skall bli adekvat.
Inom vårdformen har redan nu utarbetats en viss praxis, som inneburit
en uppdelning av klientelet, varigenom de mer neurotiska barnen
intagits på Sävstaholms och Söderhaga skolhem, medan de mera utpräglat
asociala har tillförts Salboheds- och Vänersborgshemmet. Vården bör enligt
styrelsens mening uppbyggas så, att ifrågavarande differentiering även i
fortsättningen om möjligt kan tillämpas, vilket icke blir fallet om den
planerade sammanslagningen av skolorna kommer till stånd. Likaså synes
en strikt uppdelning mellan skolelever och yrkesskoleelever nödvändig.

Skolöverstyrelsen, som säger sig hysa betänkligheter mot stora institutioner
och hänvisning av elever av olika läggning och ålder till samma
anstalt, kan inte tillstyrka en anstaltsorganisation med endast ett pojkhem,
i synnerhet som pojkarna synes uppvisa mera differentierade rubbningar
och oftare kriminella tendenser än flickor. Vidkommande platsbehovet
anför överstyrelsen, att platsantalet vid de nuvarande fyra specialinstitutionerna
— omkring 115 platser för gossar och 70 för flickor synes
vara lämpligt avvägt.

Svenska barnpsykiatriska föreningen framhåller angelägenheten av att

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

skapa sådana enheter att ett mera individuellt omhändertagande blir möjligt.
Föreningen fortsätter.

Kollektivfostran i stora institutioner, även om de är modernt utrustade,
får lätt en smak av förvaring. I det framlagda betänkandet framhålles som
en medicinsk uppfattning att ett skol- och yrkeshem på 100-talet platser
knappast bör bereda oöverkomliga svårigheter ur vårdnadssynpunkt. En
ordagrann tolkning av detta innebär något ovedersägligt, nämligen att man
till nöds kan klara vården med en institution av denna storleksordning,
men barnpsykiatriska föreningen hade väntat sig, när ett eftersatt vårdområde
nyplaneras, att ett väsentligt underlättande av dessa barns rehabilitering
skulle vara en förstahandsuppgift. En institutions storlek är
förvisso ett relativt begrepp, men när det gäller dessa ofta lynneslabila
barn och ungdomar med ringa tolerans mot omgivningens påfrestningar
finner vi att en betydande reduktion av platsantalet på varje institution bör
göras. Det innebär givetvis kostnadsökningar på kortare sikt, men samtidigt
otvivelaktigt möjligheter till att nå bättre resultat. Ett flertal mindre
institutioner för detta svåra klientel är således ur vårdsynpunkt att föredraga
framför en anhopning inom en institution. Man vinner därjämte en
större elasticitet i utbyggnadsprogrammet när nu frågan om platsbehovet
är svävande. Det område, där behovet visar sig vara störst kan då lättare
kompletteras under bibehållna möjligheter till lämplig klienteluppdelning.

Vi är medvetna om att differentieringen i fråga om den viktiga sysselsättningen
och undervisningen kan komma att bli lidande av begränsningen
av en institutions platsantal. Men vi är övertygade om att ur personalrekryteringssynpunkt
och vad därav följer, den mindre institutionen kan
erbjuda större fördelar. För de intagna skapas gynnsammare vårdförutsättningar
och för de omhändertagnas anhöriga större trygghet, om institutionen
kan tillmötesgå mera individuella krav.

Vad beträffar det föreslagna sammanförandet av nuvarande Vänersborgsoch
Söderhagaklientelet till en och samma institution, så finner föreningen
detta vara en olycklig lösning.

Detta gäller inte bara de kvantitativa aspekterna utan även den hopblandning
av skilda psykiska störningar, som blir följden. Söderhagaklientelet
består i huvudsak av barn, som på grund av stora koncentrationssvårigheter,
affektlabilitet, motorisk oro och andra nervösa drag icke
kunnat följa undervisningen vid de vanliga skolhemmen. Det är alltså fråga
om barn, som avskilts ur den större gruppen för att ges möjligheter till
återuppfostran i en miljö, som kan ta mera individuella hänsyn än det
vanliga skolhemmet kan. Vänersborgsklientelet har främst utgjorts av
psykiskt efterblivna med olika asociala drag. Ett asocialt beteende kan visserligen
ha till synes likartat ursprung som en nervös störning men ett
sammanförande av dessa barn är ett steg tillbaka från alla de strävanden,
som för att undgå ogynnsamma influenser göres för att skilja sjukdomsgrupper
åt. Samma regler som gäller för normalbegåvade bör även gälla
i behandlingen av våra efterblivna barn och ungdomar. Tanken skulle för
envar synas mycket stötande om man för vuxna normalbegåvade planerade
en gemensam institution för individer med nervösa störningar och
asociala s. k. psykopater. Barnpsykiatriska föreningen är av den bestämda
uppfattningen, att vi för behandling av den heterogena gruppen barn med
komplicerad utvecklingshämning även fortsättningsvis är i behov av skilda
institutioner.

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1961

Även Svenska särskolornas lärarförening betonar starkt behovet av differentieringsmöjligheter.
Föreningen framhåller särskilt risken av att de
affektlabila barnen, som ofta är mycket unga och lätt påverkbara, läres
upp av det mer avancerade asociala klientelet. Det är enligt lärarföreningen
inte troligt att varken föräldrar eller lärare vill samtycka till en sådan
sammanblandning.

Delegationens förslag betecknas av bl. a. Föreningen Sävstaholmsskolorna,
Särskolornas rektorsförening och Riksförbundet för utvecklingsstörda barn
som ett klart steg bakåt i utvecklingen i förhållande till det förslag, som
framlades 1951 av 1948 års sinnesslövårdssakkunniga.

Sålunda uttalar Föreningen Sävstaholmsskolorna, att delegationens förslag
är ett steg bakåt i utvecklingen inom denna speciella vårdform och
måste medföra minskade möjligheter till differentiering.

Särskolornas rektorsförening anser det synnerligen olämpligt ur såväl
pedagogisk som social synpunkt att sammanföra neurotiska, affektlabila
och motoriskt oroliga flickor till en gemensam institution, även om de
skulle förläggas till skilda byggnader. Vid planering av nya och ombyggnad
av gamla landstingsanstalter för psykiskt efterblivna beaktas differentieringsbehovet
numera på ett annat sätt än tidigare. Föreningen konstaterar
därför med stor besvikelse, att delegationen icke insett nödvändigheten av
att helt skilja asociala och hypersexuella elever från elever med beteenderubbningar
av neurotisk karaktär, som ofta uppträder affektlabilt, aggressivt
och motoriskt oroligt.

Om förslaget genomföres torde enligt föreningens mening allvarliga hinder
komma att resas för placering av flickor vid den nya institutionen. Icke
blott särskolerektorerna utan även elevernas anhöriga kommer sannolikt
att med största tvekan placera elever vid anstalt av föreslagen typ.

Delegationens förslag, att klientelet vid Sävstaholms skolhem och statens
skol- och yrkeshem på Salbohed f. n. inte bör sammanföras, tillstyrker
föreningen livligt.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn yttrar bl. a. följande.

I nämnda äldre betänkande beaktades differentieringsbehoven i vården
och undervisningen av här ifrågavarande grupper och likaså behovet av
små institutioner, som kunde bereda en heinliknande atmosfär. Verksamhetens
läkepedagogiska karaktär betonades. I allt gav det äldre betänkandet
uttryck för en mera modern och human syn än det nya betänkandet, som
nu framlägges nästan tio år senare.

Under den tid som gått sedan början av 1950-talet har det allmänna
opinionsläget alltmer tagit intryck av sådana synpunkter, som företräddes
av 1948 års sakkunniga. Det är inte längre — om det ens var det då —
fråga om några pionjärsynpunkter, vilkas värde är svårt att bedöma. Det
ter sig därför som något av antiklimax, när den långa uppskovstiden följs
av ett förslag till åtgärder, som till sin utformning inte tycks ha nämnvärt
berörts av sådana tankegångar, som numera brutit sig ännu mer bestämt
igenom än tidigare. Riksförbundet finner delegationens förslag strida mot

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

kraven på nödvändig differentiering och en institutionsstruktur med små
enheter. Riksförbundet vågar inte uttala någon bestämd uppfattning om
hur långt här ifrågavarande differentieringsbehov sträcker sig, men vi
hänvisar till att man i nuvarande organisation — ehuru inte alls på något
konsekvent sätt — i huvudsak tillämpar en indelning i två grupper, bortsett
från könen. Även om gränsen mellan dessa två huvudgrupper är flytande
föreligger dock i typfallen avsevärda skillnader. Visserligen låter
utredningen förstå, att en dylik blandning av heterogena grupper inte torde
möta någon vägande invändning ur medicinsk synpunkt. De kontakter vi
haft med ledande barnpsykiatriker ger oss emellertid ett alldeles motsatt
intryck. Även de samtal vi haft med ledande pedagoger vid de olika skolhemmen
ger i stort sett samma bestämda intryck av att den föreslagna
blandningen är ur alla synpunkter helt olämplig. Vi kan även vittna om
att vi likaledes bland föräldrar i vårt förbund, som konfronterats med
denna viktiga aspekt av förslaget, mött en bestämd reaktion mot detsamma
i denna del.

Fyra hem skulle ge möjlighet till omplacering av elever, om så skulle
visa sig erforderligt, vilket är en stor fördel.

Med hänsyn till vad ovan anförts bör enligt riksförbundets mening delegationens
förslag bli föremål för översyn. Krav på omarbetning av delegationens
förslag reses vidare av bl. a. medlemmen av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd, professorn Ahnsjö, Svenska särskolornas lärarförening
och Svenska barnpsykiatriska föreningen. Härvid bör enligt lärarföreningens
mening anlitas dels en särskolepedagogisk expert, dels en barnpsykiatrisk
expert med speciell erfarenhet av utvecklingsstörda. Lärarföreningen
håller det för osannolikt, att en barnpsykiatriker skulle ha förordat
ett sammanförande till en institution av elever med såväl olika typer
som grader av beteenderubbningar samt med stor spridning i ålder och
anför bl. a. följande.

Den allmänna uppfattningen är väl numera, att man, i synnerhet när
det gäller störda barn, bör inrikta sig på små enheter och individuell behandling.
Den just pågående stora PS-aktionen syftar ju bl. a. till »små,
effektiva behandlingshem för barn».

Svenska särskolornas lärarförening vill med eftertryck framhålla, att ett
sammanförande av så många gravt störda barn måste vara olämpligt. Vid
behandlingen av barn med komplicerad utvecklingshämning är syftet att
i möjligaste mån hjälpa dem att bli samhällsdugliga och därtill krävs individuell
behandling och god differentiering både med avseende på symtom
och ålder.

Den individuella behandlingen är kanske inte i första hand beroende av
anstaltens storlek, utan mer av resurserna i fråga om personal och lokaler,
men vi tror att det är lättare att nå trygghet och trivsel på ett mindre hem,
där personal och barn kan bilda en gemenskap och mera ingående lära
känna varandra.

Bland olägenheterna med en bristfällig differentiering vill vi särskilt
framhålla risken att de affektlabila barnen, som ofta är lätt påverkbara,
läres upp av det mer avancerade asociala klientelet. Denna risk är så mycket
större, då de affektlabila barnens intagningsålder ofta är betydligt lägre

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

än de asocialas. Den relativt tidiga intagning av affektlabila, aggressiva
barn, som i många fall är till fördel, förutsätter ju att den sker frivilligt
från vårdnadshavarens sida. Det är inte troligt att vare sig föräldrar eller
lärare vill samtycka härtill, om det på samma anstalt finns även utpräglat
asociala element.

Liknande synpunkter framföres även av Svenska barnpsykiatriska föreningen
och Föräldraföreningen vid Söderhaga skolhem, som starkt understryker
den stora betydelse, som mindre läroanstalter med hemkaraktär
har för elevernas utveckling.

Skolöverstyrelsen och Riksförbundet för utvecklingsstörda barn framhåller,
att vissa olägenheter är förenade med det nuvarande dubbla huvudmannaskapet
för psykiskt efterblivna.

Skolöverstyrelsen anför, att det dubbla huvudmannaskapet torde kunna
ifrågasättas bl. a. av det skälet, att en eftersläpning i utvecklingen beträffande
den statliga sektorn synes ofrånkomlig.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn hemställer, att en utredning
snarast tillsättes med uppgift att utreda frågan om en fortsatt utveckling
av den år 1954 antagna ordningen för vård och undervisning av vissa
psykiskt efterblivna samt att utredningen får i uppdrag att med förtur
företa en snabb granskning av 4 § lagen den 4 juni 1954 om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna. Därigenom skulle erhållas en bättre
grund av planeringen av den framtida vårdorganisationen. Riksförbundet
uttalar i fortsättningen bl. a. följande.

Det är inte alldeles givet, att centraliserad undervisning och vård av särgrupper
behöver förutsätta statligt huvudmannaskap. I varje fall synes
den modifikationen kunna övervägas, att sekundärkommunerna i princip
skall ha ansvaret även för sådana elever och patienter, som åtnjuter undervisning
och vård på centrala institutioner, åtminstone i de fall där en utskrivning
från statlig institution kan ifrågakomma. Därigenom vinnes, att
även de som erhåller central vård, fortfarande är »skrivna» hos vederbörande
centralstyrelse och att ifrågavarande sekundärkommun automatiskt
återfår vårdnadsplikten vid utskrivning och sålunda har att tillgodose
de behov av t. ex. öppen vård och tillsyn, som fortfarande kan föreligga.
Därmed undgår man den olägenhet, som numera ofta förekommer, nämligen
att en utskrivning och hemskickning lämnar ett barn eller en ungdom
utan någon eftervård.

Söderhaga och Sävstaholms värde i egenskap av
rik sanstalter understrykes i yttranden av skolöverstyrelsen, personalen
vid Söderhaga skolhem samt Föräldraföreningen vid Söderhaga
skolhem.

I samband med sina förslag rörande Sävstaholm och Söderhaga anför
delegationen att eleverna vid dessa hem vårdmässigt intar en bättre ställning
till sina hemlandstings centralstyrelser än eleverna vid statliga institutioner.
De enskilda hemmen fungerar nämligen som riksanstalter, vilket
medför, att eleverna fortfarande skall vara inskrivna vid det egna länets
särskolor. Utnyttjande av hemortens resurser beträffande yrkesträning,

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

öppen vård etc. underlättas härigenom, överstyrelsen delar denna uppfattning
men kan icke som delegationen taga de angivna omständigheterna
som skäl emot ett statligt övertagande av de enskilda institutionerna utan
som en anledning att förorda ändring av bestämmelserna rörande de statliga
hemmens ställning inom särskoleväsendet.

Personalen vid Söderhaga skolhem framhåller, att eleverna vid Söderhaga
och Sävstaholm skulle frånhändas de fördelar och den trygghet, som
är förenade med hemmens status av riksanstalter, om dessa hem sammanslås
och uppgår i de statliga anstalterna.

Delegationens erinran om Svenska landstingsförbundets och Svenska
stadsförbundets gemensamma framställning om översyn av lagstiftningen
beträffande psykiskt efterblivna samt delegationens uttalande att det inte
kunde anses uteslutet, att det vid denna översyn kunde bli fråga om en
ändrad gränsdragning av huvudmannaskapet för detta klientel, har föranlett
styrelserna för Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet
att framhålla, att den nuvarande fördelningen av ansvaret för de
psykiskt efterblivna fastställdes så sent som 1954, varför det inte kan vara
rationellt att nu ompröva hela denna vårdfråga. Förbunden uttalar, att
kommunförbundens framställning ej heller berör detta spörsmål.

Skol- och yrkeshem för flickor

Statens skol- och yrkeshem i Vänersborg och Söderhaga skolhem

Delegationens förslag att det nuvarande skol- och yrkeshem
m et för flickor i Vänersborg bör nedläggas och
ersättas med ett nytt hem har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av samtliga remissorgan. För tillstyrkan av delegationens förslag
i denna del har uttalanden sålunda uttryckligen gjorts av bl. a. statskontoret,
direktionen för Salberga sjukhus, medlemmen av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd, professorn Ahnsjö, skolöverstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska psykiatriska
föreningen och Riksförbundet för utvecklingsstörda barn.

Skolöverstyrelsen uttalar, att Vänersborgshemmet är helt otjänligt för
sitt nuvarande ändamål och att byggnadens tillstånd och det tillgängliga
markområdet omöjliggör både ombyggnad och nybyggnad.

Såsom tidigare framgått har i remissyttrandena framkommit kritiska
synpunkter på delegationens förslag att det kvinnliga klientelet skulle
sammanföras till en institution.

Divergerande meningar har också framförts beträffande förslaget om
nedläggning av den nuvarande verksamheten vid
Söderhaga skolhem. Förslaget har tillstyrkts endast av statskontoret,
Svenska landstingsförbundet och Svenska psykiatriska föreningen.

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

Flertalet remissmyndigheter har dock antingen avstyrkt förslaget eller
ställt sig tveksamma därtill. Bland dessa remissorgan återfinns bl. a. skolöverstyrelsen,
Riksförbundet för utvecklingsstörda barn och Föräldraföreningen
vid Söderhaga skolhem.

Skolöverstyrelsen yttrar bl. a. följande.

Skolhemmet Söderhaga är en i flera avseenden mycket tilltalande anläggning,
som hittills drivits på ett utmärkt sätt av Föreningen Sävstaholmsskolorna.
Genom att verksamheten fördelas på flera olika byggnader kan
i förhållande till elevantalet god differentiering av verksamheten åstadkommas.
Närheten till Stockholm underlättar personalrekrytering och anlitande
av erforderlig medicinsk och psykiatrisk expertis. Byggnaderna är emellertid
numera icke i fullgott skick och särskilt är vissa undervisningslokaler
bristfälliga, överstyrelsen har dock icke ansett sig böra kräva några
väsentliga förändringar under den tid utredning rörande hemmets framtida
ställning pågått.

Delegationen framhåller nu att byggnaderna icke är i sådant skick att
ett statligt övertagande av anläggningen kan förordas, men föreslår att
verksamheten där ändock bör fortgå åtminstone fram till den 1 januari
1966. Enligt överstyrelsens mening bör lokalerna i nuvarande skick icke
godkännas under så lång tid. Den av delegationen redovisade överenskommelsen
med föreningen Sävstaholmsskolorna synes ej heller ha sådan form,
att därav framgår huruvida föreningen har möjlighet och är villig att företaga
erforderliga förbättringar. Man torde även ha att räkna med betydande
svårigheter att under föreslagna omständigheter rekrytera lämplig personal
till hemmen. Som exempel härpå kan nämnas att rektorstjänsten, som blivit
vakant och icke ansetts böra besättas med ordinarie befattningshavare,
under de tre senaste åren uppehållits av tre olika befattningshavare förutom
korttidsvikarier. En annan lösning än den föreslagna synes nödvändig.
överstyrelsen noterar med beklagande, att delegationen icke funnit möjligt
vare sig att förorda statens övertagande och upprustning av Söderhaga
eller nå överenskommelse med huvudmannen om fortsatt verksamhet på
längre sikt. överstyrelsen anser sig dock icke böra föreslå att två nya hem
uppföres om sammanlagt endast omkring 70 platser. I det läge som sålunda
uppstått vill överstyrelsen i huvudsak tillstyrka delegationens förslag rörande
det nya flickhemmet.

Skolöverstyrelsen finner frågan rörande Söderhagahemmet vara otillfredsställande
löst och föreslår, att uppdrag ges — lämpligen till en enmansutredning
— att skyndsamt efter överläggningar med föreningen framlägga
förslag beträffande denna del av anstaltsorganisationen.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn föreslår, att Söderhagahemmet
övertages av staten och blir föremål för nödiga förbättringar eller ersättes
med ett nytt skol- och yrkeshem.

Även Föräldraföreningen vid Söderhaga skolhem föreslår, att staten övertar
verksamheten vid hemmet. Därest detta av någon anledning inte skulle
anses lämpligt, anhåller föräldraföreningen — med hänsyn till att större
delen av klientelet vid skolhemmet är hemmahörande i Stockholms stad
och Stockholms län — om närmare utredning av möjligheterna att staden

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

och länet gemensamt ville uppträda som huvudmän för hemmet. Föräldraföreningen
anför vidare bl. a. följande.

Då det gäller ett klientel med här ifrågavarande mentala särdrag, synes
mindre skolhem än det föreslagna vara att föredraga. Flera av föräldrarna
i föreningen har barn, som tidigare vistats vid stora anstalter och därifrån
överförts till det mindre hemmet vid Söderhaga. Samtliga dessa föräldrar
intygar att de märkt en avsevärd skillnad i barnens beteendemönster, sedan
de vistats någon tid vid Söderhaga. Flickorna har blivit mera frimodiga i sitt
uppträdande och har visat tydliga tecken på större trivsel än vid den större
anstalten.

Även om nu befintliga lokaler vid Söderhaga är hemtrevliga och fria från
anstaltsprägel erfordras kanske viss tillbyggnad och i vissa avseenden förbättrad
utrustning. Kostnaderna härför blir dock obetydliga i jämförelse
med uppförandet av en helt ny anstalt.

Medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, professorn Ahnsjö,
framhåller bl. a., att det hittills betraktats som en stor tillgång att kunna
differentiera klientelet mellan två olika institutioner. Om inte detta längre
blir möjligt måste det betyda ett väsentligt steg tillbaka i fråga om denna
vårdorganisation. Delegationen synes helt ha negligerat detta differentieringsproblem.
Ahnsjö fortsätter.

Delegationen nämner i detta kapitel att man undersökt möjligheten taga
i anspråk skolhemmet Charlottendal i Gnesta men icke ansett sig kunna
förorda detta. Har man vid denna övervägning siktat på en institution med
72 platser synes slutsatsen självklar men det framgår ej om situationen
skulle ha varit densamma om man gått in för två institutioner med lägre
platsantal. Om enbart Vänersborgs- eller Söderhagainstitutionema hade
ifrågasatts skulle möjligen slutsatsen blivit en annan och i varje fall Söderhagaklientelet
kanske ej behövt falla inom ramen för det av delegationen
som alltför oroligt och bråkigt bedömda klientelet.

Vidkommande delegationens förslag att Söderhaga skolhem skall drivas
för sitt nuvarande ändamål åtminstone fram till den 1 januari 1966 eller
till dess det nya flickhemmet färdigställts påpekar Föreningen Sävstaholmsskolorna,
att föreningen på enträgen hemställan av statens inspektör för
sinnesslöundervisningen övertagit verksamheten på Söderhaga så sent som
1956. Föreningen kan ovedersägligen få synnerligen stora svårigheter att
hålla sig någorlunda skadeslös vid försäljning av de fastigheter, som föreningen
förvärvat för att däri för det allmännas räkning driva ifrågavarande
verksamhet. Föreningen erinrar vidare om att överläggningar förts mellan
representanter för delegationen och föreningen och anför härom bl. a.
följande.

Av ännu större betydelse i sammanhanget är emellertid vad som förekom
vid de sista överläggningarna i ämnet mellan representanter för delegationen
och föreningen. Representanterna för föreningen uppfattade då
situationen så — och under överläggningarna framkom intet som bibringade
dem en annan uppfattning — att delegationen avsåg att föreslå sammanslagning
även beträffande pojkanstalterna och att det från delegatio -

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

nens sida endast gällde frågan, hur verksamheten skulle kunna bedrivas
under övergångstiden till dess de nya institutionerna i Salbohed och Axberg
vid Örebro skulle stå färdiga. Representanterna för föreningen, dess
ordförande och sekreterare, förklarade att de vågade som föreningens uppfattning
uttala att föreningen i enlighet med sina traditioner var beredd
att fortsätta verksamheten vid Sävstaholm och Söderhaga under berörda
övergångstid. Oundgängliga förutsättningar härför vore emellertid dels att
övergångstiden finge bestämd varaktighet, lämpligen 5 år, dels att staten
reservationslöst förklarade sig villig övertaga ansvaret för personalen, när
verksamheten på Sävstaholm och Söderhaga upphörde. Representanternas
förklaring har senare godtagits av föreningens styrelse.

Föreningen konstaterar med beklagande, att delegationen i sitt förslag
icke tillfullo beaktat angivna båda förutsättningar. I betänkandet talas om
att föreningen borde fortsätta verksamheten under åtminstone en 5-årsperiod
och några bestämda garantier i förhållande till personalen föreslås
icke. Föreningen kan därför inte godtaga delegationens förslag utan föreslår,
att nya förhandlingar snarast möjligt upptages med föreningen angående
den fortsatta verksamheten vid skolhemmet.

Delegationens förslag att statens skol- och yrkeshems i
Vänersborg markområde och byggnad övertages av
statens skolor för döva har inte föranlett erinran från några remissmyndigheters
sida.

Styrelsen för distrikts- och fortsättningsskolan för döva i Vänersborg
uttalar sålunda, att intagningen av fortsättningsskolans elever på fyra förläggningar,
belägna i olika delar av staden, är synnerligen opraktisk och
svårskött, varför det nuvarande flickhemmet skulle med sitt läge i omedelbar
närhet av fortsättningsskolan lämpa sig utmärkt som elevförläggning.

Arbetsmarknadsstyrelsen ansluter sig helt till delegationens uppfattning
att vägande skäl talar för dövskolans övertagande av skol- och yrkeshemmets
byggnad i Vänersborg. Härigenom skulle icke minst större förutsättningar
skapas för en mera kvalificerad och utbyggd yrkesundervisning
för döva.

Icke heller överstyrelsen för yrkesutbildning har något att erinra mot delegationens
förslag i denna del. Därest det avses att staten skall försälja
fastigheten, är det dock enligt överstyrelsens mening motiverat att Vänersborgs
stad tillfrågas rörande dess villighet att inköpa fastigheten, eventuellt
för att användas till husmodersskola.

Förslag till nytt skol- och yrkeshem: Axbergsgården

Delegationens förslag beträffande förläggningen av det nya
flickhemmet har erhållit ett övervägande positivt mottagande. Förslaget
har uttryckligen tillstyrkts av bl. a. direktionen för Salberga sjukhus,
länsstyrelsen i Örebro län samt förste provinsialläkaren i länet och läns -

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

arkitektkontoret därstädes ävensom av Svenska landstingsförbundet, Svenska
psykiatriska föreningen och Riksförbundet för utvecklingsstörda barn.

Statskontoret ställer sig däremot tveksamt till den föreslagna lokaliseringen
till Axbergs kommun. Ämbetsverket erinrar om att den förordade
platsen är belägen endast omkring tre km från Örebro centrum och ifrågasätter
med hänsyn härtill, om icke de nackdelar, som nu vidlåder hemmet i
Vänersborg på grund av dess läge inom tätbebyggt område, så småningom
kommer att göra sig gällande också på den nya förläggningsorten.

Arbetsmarknadsstyrelsen avstyrker delegationens förslag i lokaliseringsfrågan
och anför härom följande.

Såsom framgår av betänkandet har arbetsmarknadsstyrelsen på delegationens
begäran företagit en inventering av orter i mellansverige, som från
allmänna arbetsmarknadspolitiska synpunkter skulle vara att föredraga
som förläggningsort för flickhemmet och därvid anvisat bl. a. Strömstad,
Tidaholm och Askersund. Delegationen anser emellertid, att de föreslagna
orterna — möjligen med undantag för Askersund — knappast uppfyller
kravet på närhet till erforderlig expertis och goda kommunikationer med
landet i övrigt. Då Askersund sålunda inte synes utesluten som förläggningsort
vill styrelsen förorda förnyade överväganden rörande möjligheterna att
förlägga flickhemmet till denna ort i stället för den av delegationen föreslagna
lokaliseringsorten, tre km från Örebro centrum. Arbetsmarknadsstyrelsen
är också beredd att vid behov lämna förslag på andra lämpliga lokaliseringsorter
i mellansverige.

Svenska särskolornas lärarförening uttalar följande beträffande valet av
förläggningsort för flickhemmet.

Då det gällt det nya flickhemmets placering, har man tydligen från början
varit inriktad på en anknytning till Västra Marks sjukhus — därpå
tyder att just »ett flertal kommuner i Örebro och Västmanlands län har lämnat
förslag till markområde för det nya hemmet», rimligtvis på delegationens
uppmaning. Vidare sägs, att »erforderlig barnpsykiatrisk och psykologisk expertis
är där lätt tillgänglig, främst från Västra Marks sjukhus och det
blivande Mellringe sjukhus». Båda dessa sjukhus är mentalsjukhus för
vuxna. Är det verkligen delegationens uppfattning, att läget i vårt land
inom en snar framtid kommer att vara det, att vi får ett överflöd av barnpsykiater,
som därför kommer att söka sig till vuxensjukhusen?

Särskolornas rektorsförening yttrar för sin del bl. a., att en följd av förslaget
torde bli att Västra Marks sjukhus i fortsättningen kommer att få ta
emot ett stort antal av de elever, som hittills beretts undervisning och vård
vid statens skol- och yrkeshem i Vänersborg, en utveckling som knappast
kan anses önskvärd.

Yrkesundervisning och arbetsträning

Delegationens uttalande och förslag beträffande yrkesundervisning
och arbetsträning för flic k klientelet har mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961 49

tagits positivt av det fåtal remissorgan, som yttrat sig särskilt i denna
fråga.

Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om delegationens allmänna målsättning,
att man med utnyttjande av alla resurser bör ge varje elev den allmänna
praktiska grundutbildning, som svarar mot elevens psykiska och fysiska
förutsättningar och utgör en god förberedelse för arbetsanställning utom
hemmet samt anför, att yrkesträningen för flickor måste begränsas till att
försöka bibringa eleverna sådana vanor att de kan anpassa sig i ett normalt
arbets- och hemliv. De av delegationen föreslagna sysselsättningsgrenarna

— huvudsakligen slöjd, vävning, husligt arbete, tvätt och trädgårdsarbete

— torde enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening väl motsvara denna målsättning.

Direktionen för Salberga sjukhus vitsordar vad delegationen anfört i denna
del samt framhåller särskilt vikten och värdet av möjligheten för eleverna
att kunna arbeta utom hemmet men fortfarande bo på detsamma.

Styrelsen för statens skol- och yrkeshem i Vänersborg vill till de av delegationen
föreslagna sysselsättningsgrenarna även lägga smådjursskötsel.
Det synes styrelsen som om elevernas deltagande i skötseln av t. ex. fjäderfä
skulle vara av uppfostrande betydelse för ifrågavarande klientel och skulle
säkerligen också omfattas med stort intresse från flickornas sida och bli till
framtida nytta för dem.

Axbergsgårdens planläggning m. m.

Delade meningar har framkommit beträffande planläggningen av
Axbergsgården. Delegationens förslag tillstyrkes av socialstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, styrelsen för statens skol- och yrkeshem i Vänersborg,
Svenska landstingsförbundet och Svenska psykiatriska föreningen.

Byggnadsstyrelsen säger sig inte ha något att erinra mot förslaget.

Svenska psykiatriska föreningen anser för sin del nybyggnadsprojektet
förefalla vara väl genomarbetat.

Styrelsen för statens skol- och yrkeshem i Vänersborg, som finner delegationens
förslag beträffande de enskilda byggnadernas planläggning vara
gott, finner det ha varit önskvärt, om i planen för Axbergsgården jämväl
upptagits ett arbetshem för äldre elever. I fråga om bostäder för personalen
m. in. anför styrelsen följande.

Enligt styrelsens mening skulle det säkerligen vara lyckligt, om några
fler bostäder än vaktmästarens uppfördes inom området, men då detta icke
synes kunna komma i fråga måste tillses, att ett antal bostäder — icke endast
rektorsbostaden — kommer att placeras i omedelbar närhet till anstalten.
Under alla förhållanden måste anstalten ha tillgång till några enkelrum
för tillfälliga befattningshavare och praktikanter. Beträffande områdets
disposition utgår styrelsen från att delegationens förslag om anläggande av
en mindre trädgård avser köks- och fruktträdgård. Det övriga området bör

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 72

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

utformas som en parkanläggning med de större vägarna och trafikstråken
mellan de olika byggnaderna permanentade. Nödvändigheten av att hemmet
blir tillfredsställande inhägnat bör särskilt framhållas.

Skolöverstyrelsen erinrar om att enligt det preliminära avtalet skall befattningshavarna
erbjudas bostäder genom kommunens försorg. Delegationen
har dock föreslagit, att tjänstebostad skall uppföras åt vaktmästare,
överstyrelsen anser, att tjänstebostad i första hand bör tillhandahållas
maskinist, därest sådan befattning inrättas, eljest åt vaktmästaren. Därjämte
anser överstyrelsen, att tjänstebostad åt rektor erfordras för att på lång
sikt trygga att rektor kommer att bo nära institutionen.

Några remissmyndigheter anser, att delegationen inte tillräckligt beaktat
den »lilla gruppens princi p». Hit hör medicinalstyrelsen och medlemmen
av dess vetenskapliga råd, professorn Ahnsjö samt Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn. Medicinalstyrelsen framhåller, att 18 barn per
by§Sna<i innebär alltför stora grupper för att ge den hematmosfär, som
eftersträvas inom moderna barninstitutioner, även om grupperna uppdelas
i två avdelningar såsom delegationen föreslagit. För normalt utrustade barn
med beteenderubbningar anses grupperna numera ej böra överstiga 12 barn,
om det skall kunna skapas en miljö, som ger god förutsättning för framgångsrik
behandling. När det här gäller mentalt dåligt utrustade barn, bör
det ovannämnda antalet enligt styrelsens mening snarare under- än överskridas.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn påpekar, att 1948 års sakkunniga
räknade med betydligt mindre grupper inom elevhemmen, vilket ansågs
nödvändigt för en effektiv terapi. Skolhemmen föreslogs sålunda uppdelade
på två paviljonger för 14 elever samt två för 7—8 elever. Riksförbundet
säger sig förstå, att det är driftsekonomiska överväganden, som ligger
bakom önskemålet om relativt stora hem, men en kostnad kan inte
värderas på ett meningsfullt sätt, om den ses isolerad. Den måste beaktas i
relation till den standard, som man vill uppnå. Den eventuella kostnadsstegring,
som under vissa förutsättningar kan bli följden av att man inriktar
sig på mindre enheter och undviker blandning av heterogena grupper,
som inte på tillfredsställande sätt kan vårdas tillsammans, betyder enligt
riksförbundet, att man har möjlighet att uppnå en i alla avsenden tillfredsställande
standard med gott resultat ur terapeutisk synpunkt och trivsel åt
både patienter och personal.

Såsom tidigare nämnts har flera remissorgan reagerat starkt mot den
sammanblandning av olika slag av elev kategorier,
som enligt deras mening blir följden av utredningens förslag. Sålunda motsätter
sig bl. a. skolöverstyrelsen, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn
och Särskolornas rektorsförening delegationens förslag att ett av hemmen
skall inrymma såväl skolelever som yrkeselever. Skolöverstyrelsen finner
sig inte kunna tillstyrka förslaget, enär en sådan anordning skulle i hög

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

grad försvåra genomförandet i princip av den eftersträvade differentieringen
mellan skolelever och yrkeselever. Det lämpligaste synes överstyrelsen
vara att under den första byggnadsetappen låta den gemensamma
byggnaden anstå och vid behov utnyttja Söderhaga under något längre tid
än delegationen avsett.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn betecknar delegationens förslag
i denna del som helt orealistiskt.

Endast statskontoret, som ifrågasätter om icke platsantalet vid Axbergsgården
borde begränsas till 54 i avvaktan på ytterligare erfarenheter av utvecklingen
av platsbehovet, anser, att det nya flickhemmet föreslagits få en
alltför spatiös utformning. Ämbetsverket anför härom följande.

Axbergsgården har föreslagits skola omfatta ej mindre än åtta olika
byggnader. Yrkeseleverna skulle förläggas i enkelrum liksom några av skoleleverna.
Statskontoret vill i anledning härav erinra, att ämbetsverket i utlåtande
den 7 februari 1952 över 1948 års sinnesslövårdssakkunnigas betänkande
bl. a. uttalat, att det personalkrävande paviljongsystemet icke syntes
böra användas utan i stället radhus- eller stjärnhusbyggnadssätt eller annan
form av sammanbyggnad av de olika avdelningarna och de i övrigt erforderliga
lokalerna. Samma synpunkter torde kunna anläggas på förevarande förslag.
Ett mindre spatiöst byggnadssätt bör således enligt statskontorets mening
kunna övervägas.

Personalorganisationen m. m. vid Axbergsgården

Delegationens uttalanden och förslag i fråga om personalorganisation
vid Axbergsgården har föranlett yttranden från endast ett fåtal
remissmyndigheter.

Statskontoret erinrar om att delegationen inte framlagt något egentligt
förslag till personalorganisation utan att detta har ansetts böra ankomma
på skolöverstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen. I anledning av delegationens
synpunkter på lönesättningen för vissa enstaka tjänster vill ämbetsverket
uttala, att personalfrågorna bör prövas i ett sammanhang på
grundval av ett fullständigt förslag rörande personalorganisationen.

Socialstyrelsen understryker angelägenheten av att hemmen utrustas med
tillräcklig personal. Erfarenheten från internatsvård av barn ger vid handen,
att personaluppsättningarna som regel är väl knappt tilltagna. I vårdarbetet
— särskilt i fråga om barn vilka i någon form är särartade — måste
man alltid räkna med en stor personalstyrka. Om personalens arbete bland
barnen blir för tungt eller för svårbemästrat, kommer anstalten i vanrykte
ur rekryteringssynpunkt, vilket kan medföra svårigheter i vårdarbetet.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn betonar angelägenheten av att
det finns tillräcklig tillgång på psykiatriskt och psykologiskt skolad personal
samt erinrar om att 1948 års sinnesslövårdssakkunniga önskade en
främst ur denna synpunkt förstärkt personalorganisation. Det är också av
4liihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. AV 72

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

utomordentlig betydelse, att vård- och lärarpersonalen är tillfyllest. Det bör
finnas vårdpersonal så att eleverna kan bistås även under deras fritid. Utan
tillräcklig tillgång på yrkeslärare kan elevernas praktiska utbildning inte
bli vad den bör bli. Vidare bör enligt riksförbundets mening rektorer, mer
allmänt än som skett, få tillgång till assistenter, så att de kan frigöras för
sina egentliga uppgifter.

Direktionen för Salberga sjukhus framhåller angelägenheten av att väl
utbildade och för ifragavarande klientel lämpliga yrkeslärare jämte erforderlig
övrig personal kan erhållas.

Skol- och yrkeshem för pojkar
Förslag till ny- och ombyggnad av Salbohedshemmet

V ad remissmyndigheterna anfört vid behandlingen av Axbergsgården angående
olägenheter vid sammanblandning av olika slag av klientel, betydelsen
av små vårdenheter etc. äger i princip också tillämpning på statens skoloch
yrkeshem för pojkar på Salbohed.

Delegationens förslag beträffande ny- och ombyggnad av Salbohedshemmet
har dock i huvudsak tillstyrkts av majoriteten bland
remissmyndigheterna. För tillstyrkan av förslaget har uttalanden uttryckligen
gjorts av bl. a. direktionen för Salberga sjukhus, skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet och Svenska psykiatriska föreningen.

Direktionen för Salberga sjukhus säger sig helt kunna biträda det framlagda
förslaget till ny- och ombyggnad av Salbohedshemmet.

Svenska psykiatriska föreningen finner delegationens förslag innebära
en väsentlig upprustning av anstalten. Under nuvarande förhållanden belastar
sannolikt en del av det svårskötta klientelet andra vårdinstanser.
Föreningen anser det angeläget, att föreslagna åtgärder snabbt kommer till
stånd, även om projektering och uppförande av den nya anstalten för flickor
bör äga prioritet i upprustningsplanen.

I vissa detalj frågor har emellertid flera remissmyndigheter anmält
från delegationen avvikande meningar. Delegationens förslag att en av
byggnaderna vid Salbohed skall inrymma såväl skolelever som yrkeselever
har sålunda avstyrkts av de remissorgan, som yttrat sig i denna del.

Skolöverstyrelsen kan med hänsyn till det starka kravet att yrkeshem och
skolhem skall utgöra två från varandra skilda enheter icke tillstyrka förslaget
att i ett av skolhemmen inrymmes även yrkeselever. Det har nämligen
genom åren framstått som det mest angelägna behovet vid Salbohed att få
möjlighet att effektivt kunna uppdela äldre och yngre elever.

Styrelsen för statens skol- och yrkeshem på Salbohed kan inte uppfatta
det framlagda förslaget att nio yrkeshemselever skulle inrymmas i samma

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

bostadshus som skolelever som något avhjälpande av de missförhållanden,
som styrelsen i många år arbetat för att få avlägsnade, utan styrelsen anser
alltjämt differentiering vara nödvändig. Små och relativt oerfarna skolelever
måste under fritid kunna skiljas från yrkeshemselever med ett brokigt
förflutet och med ofta kriminell och homosexuell läggning.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn finner delegationens förslag i
denna del helt orealistiskt och anför att Salbohedshemmet bör byggas om
men endast för nuvarande elevkategorier och utan sikte på en sammanslagning
med Sävstaholmsskolan.

Särskolornas rektorsförening framhåller såsom sin på erfarenhet grundade
uppfattning, att skol- och yrkeshemselever inte bör förläggas till
samma byggnad. Föreningen föreslår i stället, att samtliga yrkeshemselever
förlägges till en eller flera särskilda byggnader på 400 meters avstånd
från skolhemmet, d. v. s. där en befintlig byggnad föreslås bli tagen i anspråk
som yrkeshem för huvuddelen av yrkeshemseleverna.

Medlemmen av medicinalstgrelsens vetenskapliga råd, professorn Ahnsjö
ställer sig utomordentligt tveksam inför förslaget att uppföra en nybyggnad
för skolhem på endast 400 meters avstånd från yrkeshemmet.

Svenska särskolornas lärarförening anser det ganska verklighetsfrämmande
att tänka sig att man därigenom skulle ens någotsånär effektivt
kunna särskilja skol- och yrkeshemselever inom detta klientel.

Statskontoret framhåller för sin del med motsvarande motivering som
beträffande Axbergsgården, att det borde övervägas, om icke ett mindre
spatiöst byggnadssätt kunde komma till användning vid den föreslagna
ombyggnaden av Salbohedshemmet.

Yrkesundervisning och arbetsträning

Delegationens yttranden och förslag i fråga om yrkesundervisning
och arbetsträning för yrkeshemmets elever har kommenterats
endast av ett fåtal remissmyndigheter.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a. följande.

Arbetsmarknadsstyrelsen vill understryka vikten av att möjligheter till
kvalificerad yrkesträning inom mekaniskt och industriellt arbete kommer
till stånd. Enligt styrelsens mening borde sådan yrkesträning väl lämpa sig
för det klientel, det här gäller, och i vissa fall kunna fungera som yrkesutbildning.
Arbetsmarknadsstyrelsen vill också helt ansluta sig till delegationens”
uttalande, att vid yrkesträningen hänsyn måste tagas till de ökade
krav på elevernas arbetstempo, som en fortgående mekanisering och rationalisering
inom skilda yrkesområden ställer, och att en sådan uppgift först
och främst kräver en mekanisk verkstad med god utrustning.

Till delegationens förslag att även i fortsättningen vid Salbohedshemmet
lägga huvudvikten vid sysselsättning i jordbruket ställer sig arbetsmarknadsstyrelsen
mera tveksam. Utvecklingen inom det svenska jordbruket har
medfört, dels att som eu följd av främst den långt drivna mekaniseringen

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

kravet på yrkeskunskaper hos jordbrukets utövare ökat, dels att på grund
av minskningen av arbetarantalet inom jordbruket förmärkts en påtaglig
nedgång i nyrekryteringen av lantarbetare. Denna utveckling torde komma
att fortfara jämsides med den fortskridande rationaliseringen inom jordbruket.
Det kan därför ifragasättas, huruvida det vid en nyorganisation av de
skol- och yrkeshem, det här gäller, kan anses realistiskt att utbilda eller
yrkesträna psykiskt efterblivna med komplicerat handikapp för försörjning
inom jordbruket.

Direktionen för Salberga sjukhus framhåller för sin del angelägenheten
av att lämpliga elever — jämsides med annan undervisning i lant- och
skogsbruk — erhåller möjlighet att förvärva s. k. traktorkort för att bli
mera konkurrensdugliga på arbetsmarknaden.

Skolöverstyrelsen uttalar, att de av delegationen anförda allmänna synpunkterna
på yrkesträningens bedrivande överensstämmer med överstyrelsens
uppfattning.

Statskontoret anser vissa betänkligheter möta mot att för ifrågavarande
klientel införa en differentierad verkstadsutbildning bedriven under samma
förhållanden som vid en rationellt skött verkstad.

Samarbete mellan Salbohedshemmet och Salberga sjukhus

Direktionen för Salberga sjukhus betonar starkt värdet av det av delegationen
föreslagna framtida samarbetet mellan Salberga sjukhus
och Salbohedshemmet inom yrkesundervisning
och yrkesträning. Detta kan enligt direktionens mening ha den
allra största betydelse för en bättre återanpassning till en social livsföring
av ifrågavarande manliga klientel.

Även Svenska barnpsykiatriska föreningen tillstyrker det föreslagna samarbetet
mellan Salbohedshemmet och Salberga sjukhus under den skisserade
förutsättningen att det rör sig om ett i åldersavseende och i övrigt likartat
klientel. Föreningen understryker vidare nyttan av försöksutskrivningshem
och inackorderingshem som en möjlighet för eleverna att förberedas
för definitiv utskrivning. De goda erfarenheter, som rapporterats
från Salberga sjukhus av ett dylikt hem, har man även kunnat göra på annat
håll inom vården för psykiskt efterblivna.

Skolöverstyrelsen finner det vara riktigt, att verksamheten kan läggas
upp i huvudsak efter samma riktlinjer vid Salbohedshemmet och vid Salberga
sjukhus. Överstyrelsen ställer sig däremot tveksam inför förslaget
att vissa grenar av yrkesträningen skall bedrivas i samverkan med Salberga
sjukhus. Förutom de betänkligheter, som kan resas mot sammanförande
av elever och patienter vid de båda institutionerna, förefaller det olämpligt
att göra anläggningarna helt beroende av varandra vid genomförande av
yrkesträningen. Salbohed bör enligt överstyrelsens mening ha egna resurser
att anordna tillräckligt differentierad yrkesundervisning och översty -

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

relsen föreslår, att erforderliga lokaler härför tillskapas i samband med
moderniseringen av yrkeshemmet.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn anför, att etablerande av kontakter
mellan elever från dessa båda anstalter knappast kan vara lyckligt.
Riksförbundet erinrar om att Salbohed är en öppen anstalt, som även innefattar
skolhem, medan Salberga är sluten och har en kategori med något
högre intelligenskvot.

Salbohedshemmets lantbruk

Svenska psykiatriska föreningen yttrar, att delegationens förslag till upprustning
av lantbruket synes erbjuda möjligheter till en förbättrad undervisning
och arbetsträning, varför förslaget bör genomföras.

Delegationens förslag om förvärv av tillskottsjord för
egendomen Salboheds räkning tillstyrkes av domänstyrelsen,
som framhåller, att förvärvet torde böra ske genom särskilt å vederbörande
huvudtitel anvisat investeringsanslag.

Styrelsen för statens skol- och yrkeshem på Salbohed upplyser, att ifrågavarande
markområde genom lantbruksnämndens i Västmanlands län numera
överlåtits till annan brukare, varför styrelsen frånträder det av styrelsen
ursprungligen framlagda förslaget om förvärv av området.

Personalorganisationen m. m. vid Salbohedshemmet

Vad remissmyndigheterna anfört i anledning av delegationens förslag
och uttalanden i fråga om personalorganisationen m. in. vid Axbergsgården
gäller i princip också om Salbohedshemmet. Här må endast erinras om
statskontorets uttalande, att personalfrågorna bör prövas i ett sammanhang
på grundval av ett fullständigt förslag rörande personalorganisationen.

Sävstaholms skolhem

Delegationens förslag och uttalanden beträffande Sävstaholms
skolhem har av flera remissorgan ansetts icke vara tillfredsställande.

Föreningen Sävstaholmsskolorna säger sig inte vara beredd att under
någon obestämd övergångstid driva verksamheten vid skolhemmet. Föreningen
föreslår, att nya förhandlingar snarast möjligt upptages med föreningen
om den fortsatta verksamheten vid skolhemmet.

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet beklagar, att
något definitivt förslag till lösning av Sävstaholmsskolans lokalfråga inte
kunnat framläggas.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn anser det vara en mycket stor
olägenhet att frågan om Sävstaholms framtid förblir olöst under ytterligare

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 7961

några år, vilket kommer att lägga allvarliga hinder i vägen för strävandena
att utveckla och vidmakthålla driften av denna viktiga institution.

Skolöverstyrelsen uttalar under betonande av Sävstaholmsskolans betydande
goodwill, att skolhemmet bör beräknas vara erforderligt under åtskilligt
längre tid än vad delegationen angivit. Överstyrelsen anför bl. a.
följande.

Sävstaholms skolhem startade sin verksamhet i Vingåker år 1934. Under
tiden därefter har skolan drivits på ett utmärkt sätt i Föreningen Sävstaholmsskolornas
regi, och man har i samhället lyckats skapa en betydande
goodwill och förståelse för sin verksamhet och för de psykiskt efterblivna.
Eleverna har beretts tillfälle att deltaga i föreningslivet, fått vara med i
olika idrottssammanhang och ortsbefolkningens positiva inställning har i
hög grad underlättat möjligheterna till lämplig yrkespraktik för de äldre
skoleleverna vid ett flertal industrier och verkstäder i samhället. Då Vingåker
ligger vid stambanan Stockholm—Göteborg har hemmet ur kommunikationssynpunkt
ett gynnsamt läge. Avståndet till Katrineholm är endast
20 km och till Örebro, där barnpsykiatrisk klinik finnes, 57 km. Sävstaholm
företer emellertid vissa materiella brister, vilkas avhjälpande kräver investeringar
som i avvaktan på slutligt ställningstagande rörande hemmets framtid
fått anstå och som nu framstår som verkligt angelägna. Under sistförflutna
läsår har även vissa allvarliga svårigheter förelegat att rekrytera
lämplig personal till institutionen, vilket uppges bl. a. ha samband med den
osäkerhet man känner inför hemmets framtid.

Liksom delegationen anser överstyrelsen, att Sävstaholmshemmet är erforderligt
icke enbart under den tid som återstår innan Salbohedsheinmet
hunnit moderniseras utan även viss tid därefter. Avsikten härmed skulle
vara att under denna tid vinna ytterligare erfarenheter särskilt i differentieringsfrågan.
Det torde emellertid icke vara möjligt för föreningen att
driva hemmet på ett godtagbart sätt under sådana premisser. Föreningen
har själv anmält, att den saknar kapital för behövliga investeringar. Ej
heller torde förutsättningar finnas att kunna knyta lämplig personal till en
institution som beräknas bli nedlagd inom få år. Vid en bedömning av möjligheterna
att nå fram till en lösning av anstaltsorganisationen för pojkarna
enligt de riktlinjer delegationen angivit, och som överstyrelsen ansluter sig
till, finner överstyrelsen, att Sävstaholmshemmet får beräknas vara erforderligt
under åtskilligt längre tid än vad delegationen angivit. Det är ju
först sedan Salbohedsheinmet färdigställts och ytterligare erfarenhet vunnits,
som slutlig ställning skall tagas i frågan. I det läge som uppstått anser
överstyrelsen ofrånkomligt att statsmakterna ställer erforderliga medel till
förfogande för drivande av Sävstaholm tills vidare och på ett fullt godtagbart
sätt.

Frågan rörande föreningen Sävstaholmsskolornas båda institutioner är
enligt överstyrelsens mening icke tillfredsställande löst. Enär man under
åtskilliga år intagit en avvaktande hållning från såväl myndigheternas som
huvudmannens sida är numera omedelbara åtgärder erforderliga, och överstyrelsen
föreslår, att uppdrag ges — lämpligen till en enmansutredning —
att skyndsamt efter överläggningar med föreningen framlägga förslag beträffande
denna del av anstaltsorganisationen.

Medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, professorn Ahnsjö

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

finner det uppenbart, att ytterligare erfarenheter i differentieringsfrågan
inte krävs. Ahnsjö anser det vara orimligt, att inte ha tillgång till den differentieringsmöjlighet,
som två institutioner på detta område kan ge möjligheter
till.

Kommunalfullmäktige i Västra Vingåkers kommun framhåller, att Sävstaholins
skolhem redan från tillkomsten varit väl sedd såväl på kommunalt
håll som från befolkningens sida. Kommunalfullmäktige uttalar bl. a.
följande.

Det må framhållas, att man aldrig från någon del av befolkningen fäst
sig vid eleverna, när de vistats utanför eller innanför skolans område, utan
de har kunnat gå och vistas utan nedsättande omdömen av något slag. Detta
måste, speciellt ur lärar- och vårdarsynpunkt, vara en stor tillgång.

Vingåkers municipalsamhälle, dit skolan är centralt förlagd, har en folkmängd
av cirka 4 500 invånare och är kommunens största tätort. Ur geografisk
synpunkt är belägenheten gynnsam. Skolans läge i samhället är sådant,
att man inte behöver befara att den blir kringbyggd vid samhällets fortsatta
utveckling utan att dess nuvarande fredliga placering kommer att bestå.
Däremot finns det goda möjligheter för eventuell utvidgning med lätthet
att förvärva mark utan större kostnader.

Bland de fördelar samhället bjuder kan nämnas, att skolväsendet är utbyggt
med 4-årig realskola. Gymnasium finns i Katrineholm med goda tågoch
bussförbindelser. Den nybyggda bad- och tvättinrättningen med simhall
är av sådan dimension, att nationella simtävlingar kan hållas där. Friluftsbad,
idrottsplats och andra vanliga samhälleliga inrättningar finns givetvis.
Ett helkominunalt bostadsföretag kan i erforderlig utsträckning tillhandahålla
lärarbostäder. Nämnas bör, att man i Katrineholm nu påbörjat
uppförandet av ett psykiatriskt sjukhus, vilket ur specialistsynpunkt måste
vara till fördel för skolan.

Näringslivet är ganska differentierat med stor konfektionsindustri, metalloch
träindustrier, småindustrier och hantverkare i olika fack och yrken.

IV. Departementschefen

Enligt 4 § lagen den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna föreligger icke skyldighet för landsting att ansvara för
undervisning och vård av bl. a. sådana psykiskt efterblivna, som på grund
av asocialitet, indisciplinärt uppträdande, hypersexualitet eller annat liknande
skäl svårligen kan undervisas och vårdas tillsammans med andra
psykiskt efterblivna. Vården av dessa har hittills betraktats såsom en statlig
angelägenhet.

Den nuvarande organisationen för barn och ungdomsklientelet
omfattar dels två statliga skol- och grkeshem — statens skol- och yrkeshem
på Salbohed för pojkar samt statens skol- och yrkeshem i Vänersborg
för flickor — dels ock två enskilda enligt särskilt avtal med statsbidrag
drivna riksanstalter, nämligen Sävstaholms skolhem i Vingåkers municipalsamhälle
av Västra Vingåkers kommun för pojkar och Söderhaga skol -

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1961

hem i Drevviken, Huddinge kommun, för flickor. Huvudman för de enskilda
hemmen är Föreningen Sävstaholmsskolorna.

Statens skol- och yrkeshem på Salbohed omfattar en skolhemsavdelning
med 35 platser och en yrkeshemsavdelning med 40 platser. Sedan ett flertal
år tillbaka har dock hemmets skick ansetts motivera en lägre faktisk beläggning.
Den 1 april 1960 uppgick sålunda antalet elever vid hemmet till 54.
Statens skol- och yrkeshem i Vänersborg, som har totalt 38 platser, var
vid samma tidpunkt belagt med 34 elever. Detta hem är inte uppdelat på
skol- och yrkeshemsavdelningar. Huvuddelen av eleverna har dock under
senare år varit hänförliga till yrkeshemsklientelet. Sävstaholms skolhem,
som har 40 platser, var den 1 april 1960 belagt med 36 elever. Platsantalet
vid Söderhaga skolhem har nyligen sänkts från 40 till 30. Den 1 april 1960
var samtliga platser belagda. Ett 10-tal främst äldre flickor utgör en särskild
avdelning med tyngdpunkten lagd på yrkesträning.

Genom tillgången till två anstalter för pojkar resp. flickor har en differentiering
av eleverna möjliggjorts. Sålunda är de statliga skol- och yrkeshemmen
närmast avsedda att mottaga de mest svårskötta, främst de asociala
barnen och ungdomarna med komplicerade psykiska rubbningar, medan de
enskilda skolhemmen avses skola tillgodose vårdbehovet för barn med något
lättare psykiska och nervösa rubbningar.

Värden och undervisningen av barn med komplicerad utvecklingshämning
har varit föremål för långvarig diskussion. Bland senare utredningar
rörande organisation av vården och undervisningen av ifrågavarande klientel
må här nämnas 1948 års sinnesslövårdssakkunniga, som i oktober 1951
avlämnade ett betänkande angående skol- och yrkeshem för barn med komplicerad
utvecklingshämning. Sinnesslövårdssakkunniga uppskattade det
erforderliga platsantalet på skolhem till knappt 200 platser, varav 130 för
pojkar och 65 för flickor, samt på yrkeshem till cirka 150 platser, varav 100
för pojkar och 50 för flickor. För pojkldientelet föreslogs, att skol- och
yrkeshemmet på Salbohed skulle ombildas till enbart yrkeshem med 58
platser samt att ett nytt skolhem med 40 platser skulle uppföras på kronoegendomen
Hårnö utanför Uppsala. Därjämte förutsattes ett nytt kombinerat
skol- och yrkeshem med 40 + 30 platser. I fråga om den statliga vårdorganisationen
för flickklientelet föreslogs, att skol- och yrkeshemmet i
Vänersborg skulle ombildas till yrkeshem med 28 platser samt att ett nytt
skolhem med 40 platser skulle uppföras i annan del av staden. Dessa båda
sistnämnda hem ansågs böra organiseras som ett kombinerat skol- och
yrkeshem med gemensam styrelse och ledande personal. Beträffande de
enskilda hemmen, Söderhaga och Sävstaholm, föreslog sinnesslövårdssakkunniga
en närmare anknytning till den statliga vårdorganisationen genom
särskilda avtal mellan staten och vederbörande huvudman.

Sedan förslaget remissbehandlats och befunnits böra göras till föremål
för förnyad utredning uppdrogs åt statens kommitté för sinnessjukvårdens

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

utbyggande — numera mentalsjukvårdsberedningens bgggnads- och utrustningsdelegation
— att verkställa en sådan utredning. I juli 1960 överlämnade
byggnads- och utrustningsdelegationen betänkande med förslag till
organisation för undervisning och vård av barn med komplicerad utvecklingshämning.

Såsom underlag för sitt organisationsförslag har delegationen år 1956
företagit en inventering av ifrågavarande klientel. Denna gav vid handen,
att antalet vårdplatser borde uppgå till högst 210. Med beaktande
av bl. a. under senare år inträffad minskning i såväl vårdtider som beläggning
vid de statliga hemmen samt med hänsyn till vårdtekniska och organisatoriska
synpunkter har delegationen emellertid föreslagit, att organisationen
skall omfatta 72 platser vid ett nytt skol- och yrkeshem för flickor
samt 100 platser vid skol- och yrkeshem för pojkar.

Såsom framhållits i flera remissyttranden torde det vara i det närmaste
omöjligt att numerärt avgränsa ifrågavarande klientel och därmed även
att mera exakt beräkna vårdplatsbehovet. Detta förhållande finner jag mana
till viss försiktighet vid bestämmandet av vårdplatsantalet. En vårdorganisation
av ungefärligen den av delegationen föreslagna storleksordningen
synes därför i avvaktan på ytterligare erfarenheter av det framtida platsbehovet
kunna godtagas.

Av delegationens klientelundersökning framgår vidare bl. a., att elevernas
ålder vid intagningen varit i genomsnitt högre vid de statliga hemmen än
vid de enskilda. Sålunda var intagning vid Salboheds- och Vänersborgshernmen
vanligast vid 14—15-årsåldern, medan motsvarande siffra för
Sävstaholms- och Söderhagahemmen var 9—10 år. Orsakerna härtill kan
givetvis vara många. Av klientelundersökningen framgår emellertid, att
ungefär två tredjedelar av eleverna vid Salbohed och hälften av eleverna
vid hemmet i Vänersborg intagits på grund av asocialitet, indisciplinärt
uppträdande och liypersexualitet, medan annat skäl utgjort intagningsorsak
i praktiskt taget samtliga fall vid Sävstaholm och Söderliaga. Till viss del
torde nyssnämnda skillnad i intagningsålder vid de statliga och enskilda
hemmen ha sin grund däri, att utpräglad asocialitet gör sig märkbar senare
än de lättare psykiska och nervösa rubbningar, som främst utmärker klientelet
vid Sävstaholm och Söderliaga.

I remissyttrandena har starkt framhållits nödvändigheten av att den framtida
undervisnings- och vårdorganisationen utformas på
ett sådant sätt att en tillfredsställande differentiering av ifrågavarande klientel
möjliggöres. Även för egen del vill jag framhålla, att utan en sådan
differentiering risk föreligger att de affektlabila barnen, som ofta är lättpåverkade,
läres upp av det mera avancerade asociala klientelet. Det är
vidare angeläget att kunna skilja de äldre yrkeseleverna från de yngre skoleleverna.
Jag delar därför helt remissorganens uppfattning i differentieringsfrågan.
Den framtida organisationen för undervisning och vård av

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

barn med komplicerad utvecklingshämning bör sålunda i möjligaste mån
utformas med beaktande av dessa synpunkter.

Delegationens organisationsförslag beträffande flickklientelet
innebär, att samtliga elever sammanföres till ett enda skoloch
yrkeshem om (27 + 45) 72 platser. Skol- och yrkeshemmet i Vänersborg
och Söderhaga skolhem nedlägges. Också för egen del vill jag i likhet med
delegationen och remissmyndigheterna tillstyrka, att Vänersborgshemmet
nedlägges. Hemmet, som är beläget inom ett tätbebyggt område av staden,
är icke blott i nuvarande skick i hög grad olämpligt för sitt ändamål utan
saknai även utvecklingsmöjligheter. Av såväl delegationens uttalanden
som remissyttrandena framgår, att det inte torde vara förenat med några
svårigheter att finna annan lämplig användning för skolfastigheten. Sålunda
har bl. a. styrelsen för statens skolor för döva i Vänersborg framhållit önskvärdheten
av att fortsättningsskolan för döva får övertaga fastigheten.

Beträffande Söderhagahemmet har delegationen inte ansett sig böra förorda
ett statligt övertagande utan föreslagit, att skolhemmet skall drivas
för sitt nuvarande ändamål endast till dess det föreslagna nya gemensamma
flickhemmet färdigställts. I likhet med flertalet remissorgan ställer jag mig
tveksam till delegationens förslag i denna del. Med hänsyn till vad förut
anförts om angelägenheten av att åtminstone bibehålla de differentierings^öjligheter
som den nuvarande organisationen innebär, anser jag det synnerligen
önskvärt, att verksamheten vid Söderhagahemmet tills vidare kan
fortsätta i sin nuvarande form. Hemmet är ur många synpunkter synnerligen
väl beläget. Verksamheten ger vidare ett fördelaktigt intryck och
synes väl accepterad inom samhället. Enär det emellertid är tveksamt om de
nuvarande byggnaderna på längre sikt kan bibehållas för sitt ändamål,
anser jag mig inte kunna förorda, att staten nu övertager hemmet. Det är
därför min förhoppning, att Föreningen Sävstaholmsskolorna tills vidare
skall kunna fortsätta att driva hemmet för nuvarande ändamål. Av förut
anförda skäl bör därvid snarast möjligt undersökas, huruvida Söderhaga
bör ersättas med ett nytt hem på samma plats eller på annan ort. Det direkta
ansvaret för driften av detta nya hem bör staten övertaga. Av föreningen
anställd personal bör därvid beredas möjlighet till anställning vid det nya
hemmet. Genom en lösning efter dessa linjer synes mig föreningens önskemål
i fråga om avveckling av dess verksamhet vid Söderhaga samt om garantier
i förhållande till hemmets personal kunna till stor del tillmötesgås. För
att Söderhaga skall kunna drivas på ett tillfredsställande sätt under en
övergångstid erfordras dock viss upprustning av hemmet. Kostnaderna härför
torde uppskattningsvis kunna beräknas till cirka 200 000 kronor, vilket
belopp torde böra utgå i form av statligt bidrag till föreningen. Jag förordar,
att av riksdagen lämnat bemyndigande för Kungl. Maj :t att träffa
avtal med föreningen angående den fortsatta verksamheten vid hemmet må
omfatta jämväl nämnda upprustning av Söderhaga. För ändamålet erfor -

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

derliga medel torde i likhet med övriga driftkostnader vid hemmet sålunda
böra bestridas från förslagsanslaget till Bidrag till driften av särskolor för
psykiskt efterblivna.

Det av delegationen förordade nya skol- och yrkeshemmet för flickor ■
som med den av mig nu förordade lösningen sålunda närmast skulle avse att
ersätta det nuvarande Vänersborgshemmet — har föreslagits skola förläggas
till Lillåns samhälle i Axbergs kommun, omkring tre km från Örebro
stads centrum. Hemmet har föreslagits få benämningen Axbergsgården.
Efter förhandlingar har delegationen slutit preliminärt avtal med kommunen
angående förvärv av lämpligt markområde för ändamålet. Delegationens
förslag i lokaliseringsfrågan har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av flertalet remissorgan. Några remissmyndigheter, däribland statskontoret
och arbetsmarknadsstyrelsen, har dock anfört betänkligheter mot
den föreslagna förläggningen. För egen del ställer jag mig också tveksam
härtill. Med hänsyn till Örebro stads snabba tillväxt samt den förordade
platsens närhet till stadens centrum och områdets ofördelaktiga belägenhet
mellan den starkt trafikerade riksvägen nr 10 och planerad trafikled på
områdets andra sida kan det ifrågasättas, om icke de nackdelar, som nu
vidlåder hemmet i Vänersborg, så småningom kommer att göra sig gällande
även på den nya förläggningsorten. Vid frågans beredning inom inrikesdepartementet
har jag därför ansett det angeläget att jämväl pröva andra
alternativ till förläggningsort. I detta syfte har jag besökt, förutom Axbergs
kommun, även Laxå köping och Askersund. Härvid har jag funnit,
att även om vissa skäl i och för sig skulle kunna tala för en lokalisering
av hemmet till Askersund — de två områden, som där närmast kan komma
i fråga, icke kan anses lämpliga för ändamålet. Inom Laxå köping finns emellertid
ett område, som skulle lämpa sig väl som förläggningsplats för det
nya flickhemmet. Laxå har ett ur kommunikationssynpunkt fördelaktigt
läge. I köpingen finns vidare ett sjukhem samt en tvåläkarstation. Med hänsyn
till de goda kommunikationerna mellan Laxå och Örebro förutsätter
jag, att det inte skall möta några större svårigheter att anlita psykiatrisk
expertis från Örebro. Då vidare det föreslagna området ligger relativt centralt
men ändå väl avskilt från bostadsbebyggelsen, finner jag, att en förläggning
av det nya flickhemmet till Laxå i första hand bör övervägas. Det
må i detta sammanhang även nämnas, att Laxå köping utfäst sig att kostnadsfritt
upplåta det berörda området samt utlovat fri anslutning till vatten,
avlopp och gata. Därjämte har köpingen åtagit sig att genom sin bostadsstiftelse
uppföra erforderliga bostäder för hemmets personal.

Av vad förut anförts framgår, att jag anser Söderhaga skolhem böra bibehållas
åtminstone tills vidare. Med hänsyn härtill skulle platsantalet
vid det föreslagna nya hemmet kunna minskas med omkring 30 platser,
i huvudsak motsvarande skolhemsdelen enligt delegationens förslag. Jag
förordar därför, att det nya flickhemmet utformas som ett yrkeshein med

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

45 a 50 platser. Med hänsyn främst till osäkerheten om platsbehovet men
även till ovissheten om det också på längre sikt kan visa sig föreligga behov
endast a\ yrkesplatser vid det nya hemmet, hör vid planeringen möjligheten
till yiss utbyggnad hållas öppen. För att underlätta differentieringen av
eleverna även inom hemmet bör vid den fortsatta projekteringen undersökas
förutsättningarna att förlägga eleverna till mindre enheter än vad delegationen
föreslagit beträffande Axbergsgården.

Enligt delegationens organisationsförslag beträffande
po jk klientelet skall platsbehovet tillgodoses vid Salbohedshemmet
och åtminstone tills vidare vid Sävstaholms skolhem. I samband härmed
föreslås, att Salbohedshemmet blir föremål för en omfattande modernisering.
Sävstaholmshemmet anses av delegationen ha en betydelsefull uppgift
vid tillgodoseendet av pojkklientelets utbildningsbehov ännu en lång tid.
Sålunda bör det enligt delegationen erfordras även någon tid efter Salbohedshemmets
modernisering för vinnande av ytterligare erfarenheter såsom
underlag för ett ställningstagande till frågan om möjligheterna att
sammanföra hela klientelet till en gemensam institution. Med hänsyn bl. a.
härtill har delegationen inte ansett sig böra förorda ett statligt övertagande
av hemmet.

Såsom jag förut anfört anser jag angeläget, att bibehålla åtminstone de
differentieringsmöjligheter som den nuvarande organisationen innebär.
Behovet av en differentiering gör sig än starkare gällande i fråga om pojkarna,
enär dessa oftare än flickorna uppvisar mera komplicerade rubbningar
och utpräglat kriminella tendenser. Jag anser mig därför böra förorda,
att också undervisnings- och vårdorganisationen för pojkklientelet i
fortsättningen skall omfatta två institutioner. Den ena av dessa institutioner
bör utgöras av statens skol- och yrkeshem på Salbohed, som emellertid
måste bli föremål för en omfattande upprustning. Det andra pojkhemmet
synes även framdeles om möjligt böra vara förlagt till Västra Vingåkers
kommun. Vid valet av denna förläggningsort har jag ansett mig böra
fästa vikt vid bl. a. att ifrågavarande verksamhet på denna plats åtnjuter
en betydande goodwill och förståelse från såväl samhällets som ortsbefolkningens
sida. Genom Sävstaholmsskolan finns vidare redan nu tillgång
till lämplig personal. Till frågan huruvida detta skolhem efter en eventuell
om- och tillbyggnad även i framtiden bör användas för ändamålet eller om
ett helt nytt hem bör uppföras, är jag icke f. n. beredd att taga ställning.
Liksom beträffande Söderhaga är det därför min förhoppning, att Föreningen
Sävstaholmsskolorna skall driva Sävstaholms skolhem för nuvarande
ändamål under ytterligare några år. Under denna tid bör på grundval
av en byggnadsteknisk undersökning av Sävstaholmshemmet snarast
möjligt utredas, huruvida en upprustning bör ske med sikte på att använda
hemmet för nuvarande ändamål även i framtiden eller om ett helt nytt hem
bör uppföras. Platsantalet bör därvid såsom delegationen föreslagit be -

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1961

stämmas till omkring 36. Det synes också i detta fall böra åvila staten att
ansvara för driften av det om- eller nybyggda hemmet, vid vilket även det
nuvarande hemmets personal bör beredas möjlighet till anställning.

Delegationen har föreslagit, att hemmet på Salbohed efter viss om- och
tillbyggnad tills vidare skall omfatta 64 platser, varav 27 för skolelever och
37 för yrkeselever. Upprustningsförslaget omfattar bl. a. modernisering av
den nuvarande förläggningsbyggnaden för yrkeselever, rivning av det nuvarande
skolhemmet samt uppförande av två nya elevhem med vartdera 18
platser. Det ena elevhemmet avses endast för skolelever, medan det andra
skulle inrymma nio skolelever och lika många yrkeselever.

I remissyttrandena har kritik riktats främst mot förslaget att till en
byggnad förlägga såväl yrkeselever som skolelever. Icke heller enligt min
mening kan en sådan anordning anses tillfredsställande. Detta skulle oundvikligen
leda till en icke önskvärd sammanblandning av yngre och äldre
elever med olika intellektuella förutsättningar och psykiska rubbningar.
Jag föreslår därför, att platsantalet för yrkeselever inskränkes till de cirka
30 elevplatser, som efter renovering kan inrymmas i det nuvarande yrkeshemmet.
Erforderliga nya förläggningsbyggnader bör avses endast för
skolelever. Skolhemmet synes därvid böra få ungefär samma platsantal som
yrkeshemmet. För att underlätta en differentiering mellan skolelever
och yrkeselever bör placeringen av för skolhemmet erforderliga nybyggnader
om möjligt ändras så att dessa förlägges öster och nordost om expeditioner
och rektorsbostad. Vid den fortsatta projekteringen bör vidare liksom beträffande
det nya flickhemmet undersökas förutsättningarna att förlägga
skoleleverna till mindre enheter än vad delegationen föreslagit.

Det må i detta sammanhang erinras om att delegationen redovisat en utredning
angående jordbruks- och trädgårdsdriften vid Salbohed. I likhet
med delegationen finner jag dock, att det bör ankomma på hemmets styrelse
och skolöverstyrelsen att taga ställning till de i utredningen framlagda
förslagen och avgiva i anledning därav erforderliga framställningar.

Vad delegationen uttalat och föreslagit beträffande yrkesundervisning
o c h ar betsträ ning för flick- och pojkklientelet vill jag instämma
i. Till frågan om det föreslagna samarbetet i detta avseende mellan
Salberga sjukhus och Salbohedshemmet är jag icke beredd alt nu taga
ställning. Då emellertid åtminstone ett begränsat sådant samarbete synes
vara förenat med vissa fördelar, förordar jag, att förutsättningarna härför
prövas med utnyttjande av redan förefintliga möjligheter i detta hänseende.

Delegationen har vidare framlagt vissa förslag beträffande personalorganisationen
vid Salbohedshemmet och den föreslagna Axbergsgården.
Med hänsyn bl. a. till den ändrade organisation jag nu förordat
torde dock hithörande frågor böra prövas i annat sammanhang på grundval
av förslag till personalorganisation från vederbörande myndigheter.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961

V. Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att godkänna de förslag rörande organisationen för undervisning
och vård av barn med komplicerad utvecklingshämning
m. m., som jag i det föregående förordat.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Erik Andersson

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1961 65

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning........................................................ 3

II. Förslag av mentalsjukvårdsberedningens byggnads- och utrustningsdelegation.
........................................................ 4

Klientel och platsbehov.............................................. 4

Undervisnings- och vårdorganisation................................... 8

Skol- och yrkeshem för flickor........................................ 15

Statens skol- och yrkeshem i Vänersborg............................ 15

Förslag till nytt skol- och yrkeshem: Axbergsgården.................. 17

Yrkesundervisning och arbetsträning................................. 20

Axbergsgårdens planläggning m. m.................................. 22

Personalorganisationen m. m. vid Axbergsgården..................... 24

Söderhaga skolhem................................................ 25

Skol- och yrkeshem för pojkar........................................ 26

Förslag till ny- och ombyggnad av Salbohedshemmet................. 26

Yrkesundervisning och arbetsträning................................ 28

Samarbete mellan Salberga sjukhus och Salbohedshemmet.............. 30

Vissa frågor rörande jordbruket å Salbohedshemmet.................. 33

Personalorganisationen vid Salbohedshemmet m. m................... 34

Sävstaholms skolhem............................................... 35

ITT. Yttranden över mentalsjukvårdsberedningens byggnads- och utrust ningsdelegations

förslag........................................... 36

Klientel och platsbehov.............................................. 36

Undervisnings- och vårdorganisation................................... 38

Skol- och yrkeshem för flickor........................................ 44

Statens skol- och yrkeshem i Vänersborg och Söderhaga skolhem...... 44

Förslag till nytt skol- och yrkeshem: Axbergsgården.................... 47

Yrkesundervisning och arbetsträning................................ 48

Axbergsgårdens planläggning m. m.................................. 49

Personalorganisationen m. m. vid Axbergsgården....................... 51

Skol- och yrkeshem för pojkar........................................ 52

Förslag till ny- och ombyggnad av Salbohedshemmet................. 52

Yrkesundervisning och arbetsträning................................. 53

Samarbete mellan Salbohedshemmet och Salberga sjukhus............. 54

Salbohedshemmets lantbruk........................................ 55

Personalorganisationen m. m. vid Salbohedshemmet.................. 55

Sävstaholms skolhem.............................................. 55

IV. Departementschefen.............................................. 57

V. Hemställan...................................................... 64

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 61
108040