Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1961
1
Sr 51
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med vissa bestämmelser om skydd mot flyghavre;
given Stockholms slott den 17 februari 1961.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning med vissa bestämmelser om
skydd mot flyghavre.
GUSTAF ADOLF
Gösta Netzén
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till ny förordning med vissa bestämmelser
om skydd mot flyghavre, avsedd att ersätta nuvarande bestämmelser,
som innehåller föreskrifter huvudsakligen i syfte att hindra ogräsets
spridning via fodersäd. Enligt förslaget utökas spridningsskyddet med stadgande
att transport av all spannmål skall ske så att spridning av flyghavre
under transporten förhindras. Begagnade spannmålssäckar får endast om
de gjorts rena från flyghavrekärnor säljas eller tillhandahållas för återanvändning
till utsäde, fodervaror eller gödningsämnen. Beträffande spannmålsavrens
och liknande föreslås att såväl de nya som de nu gällande
bestämmelserna för spannmål blir tillämpliga. Skyldighet införes vidare att
förstöra allt rensavfall som inte avyttras i finförmalet skick. Vid försäljning
av halm skall säljaren vara ovillkorligt skyldig att skriftligen upplysa
köparen om huruvida halmen härrör från flyghavrefri brukningsenhet eller
ej. Är säljaren oviss härom, äger han i stället uppgiva detta. Möjlighet öppnas
för planmässig bekämpning av flyghavreförekomster inom hushållningssällskapens
områden och under sällskapens överinseende. Jordägare
och de flesta nyttjanderättshavare åligger att deltaga i bekämpningen och
underlåtna åtgärder kan medföra vite eller utförande av arbetet på den försumliges
bekostnad.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 51
2
Kungi. Maj. ts proposition nr 51 år 1961
Förslag
till
Förordning
med vissa bestämmelser om skydd mot flyghavre
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Spannmål som ej undergått finförmalning (fingröpning) må ej saluhållas
eller säljas som fodervara, om däri förekomma frön av flyghavre (Avena
fatu a eller Avena sterilis) i större antal än som är tillåtet enligt de föreskrifter
lantbruksstyrelsen utfärdar.
Vad nu sagts skall dock ej gälla försäljning till köpman för hans rörelse
och ej heller där den som odlat spannmålen säljer därav till förbrukare i
orten utan offentligt utbjudande.
2 §-
Transport av spannmål, som odlats här i riket eller hit införts samt förtullats
och som ej undergått finförmalning, skall, om varan ej kan antagas vara
fri från frön av flyghavre, ske på sådant sätt att spridning av flyghavre under
transporten förhindras. Föreskrifter om vad sålunda skall iakttagas vid
transport av spannmål meddelas av lantbruksstyrelsen.
Vad i första stycket stadgas skall, där ej annat följer av 12 §, icke gälla
transport mellan ägor och ekonomibyggnader tillhörande den brukningsenhet
där spannmålen odlats eller skall användas.
3 §•
Den som på sin brukningsenhet odlat spannmål är, då han säljer därav,
pliktig att, vare sig det av köparen påfordras eller icke, senast vid leveransen
lämna köparen skriftligt meddelande huruvida flyghavre förekommer
på brukningsenheten eller icke. Är säljaren oviss huru härmed förhåller sig,
äger han i stället uppgiva detta i meddelandet.
4 §-
Köpman som i och för sin rörelse för foderändamål förvärvat spannmål
av odlare, vilken icke i meddelande enligt 3 § uppgivit att hans brukningsenhet
är fri från flyghavre, så ock den som för foderändamål till riket infört
spannmål är skyldig att enligt föreskrifter som lantbruksstyrelsen utfärdar
låta prov av varan tagas och analyseras med avseende på halt av flyghavre.
5 §•
I fråga om spannmål som för foderändamål införts till riket skall sådan
undersökning rörande förekomst av flyghavre som avses i 4 § ske innan varan
fraktas från importorten. Visar undersökningen att varan icke må saluhållas
utan finförmalning, skall jämväl finförmalningen verkställas i importorten.
Lantbruksstyrelsen äger, om särskilda omständigheter det föranleda, medgiva
undantag från stadgandena i första stycket.
Kungl. Maj. ts proposition nr 51 år 1901
3
6 §.
Vid köp av foderspannmål mellan köpmän i och för deras rörelse är säljaren,
vare sig det av köparen påfordras eller icke, pliktig att å följesedel
eller köpekontrakt eller genom annan skriftlig handling lämna köparen uppgift
huruvida i varan förekommer flyghavre i sådan mängd, att varan icke
får saluhållas eller säljas utan finförmalning och, om så är fallet, jämväl
angiva analysresultatet samt analysbevisets nummer och datum.
7 §•
Säck som använts för spannmål må icke, med mindre säcken gjorts ren
från frön av flyghavre, saluhållas, säljas eller tillhandahållas för transport
eller förvaring av gödningsämne, utsäde eller fodervara.
Vad nu sagts skall icke gälla vid försäljning av spannmål till förbrukare
i fall som avses i 1 § andra stycket.
8 §•
Vad i denna förordning stadgas om spannmål skall i tillämpliga delar
även gälla spannmålsavrens och annat avfall som framkommer vid anläggning
för rensning eller annan behandling av spannmål eller frö.
Avfall, som icke får saluhållas eller säljas utan finförmalning, skall, i den
mån varan icke överlåtes i finförmalet skick, brännas eller på annat sätt
förstöras så att spridning av flyghavre förhindras.
9 §.
Vid försäljning av halm annat än för industriellt ändamål är säljaren,
vare sig det av köparen påfordras eller icke, pliktig att senast vid leveransen
lämna köparen skriftligt meddelande huruvida halmen härrör från brukningsenhet
som är fri från flyghavre eller icke. År säljaren oviss huru härmed
förhåller sig, äger han i stället uppgiva detta i meddelandet.
10 §.
överträder någon uppsåtligen eller av oaktsamhet förbud som stadgas i
1 eller 7 § eller bryter någon mot 2, 4, 5 eller 8 § eller mot föreskrift som
meddelats med stöd därav eller underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet
enligt 3, 6 eller 9 § eller lämnar någon vid fullgörande av sådan skyldighet
medvetet eller av oaktsamhet felaktig uppgift, straffes med dagsböter.
11 §•
Där förhållandena inom hushållningssällskaps område sådant påkalla,
äger Kungl. Maj :t på framställning av hushållningssällskapet förordna att
flyghavre inom området eller viss del därav skall bekämpas enligt en av sällskapet
upprättad och av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
av lantbruksstyrelsen fastställd plan.
Skyldighet att följa fastställd bekämpningsplan åligger jordägaren eller,
där jorden innehaves med annan nyttjanderätt än i 1 kap. 7 § lagen om
nyttjanderätt till fast egendom avses, innehavaren av nyttjanderätten.
12 §.
Bekämpningsplan skall angiva den tid inom vilken i planen föreskriven
åtgärd skall vara verkställd. I den mån planen så angiver skall det i 2 §
andra stycket stadgade undantaget icke gälla.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1961
13 §.
Uraktlåter jordägare eller ny ttj anderättsinnehavare, som avses ill §, att
inom utsatt tid vidtaga åtgärd som angives i bekämpningsplan, äger länsstyrelsen
på framställning av hushållningssällskapet vid vite förelägga den
försumlige att inom viss tid verkställa honom åliggande åtgärder.
Efterkommes icke givet föreläggande äger länsstyrelsen utdöma vitet eller
låta verkställa föreskrivna åtgärder på den försumliges bekostnad.
14 §.
Det åligger lantbruksstyrelsen att före den 15 september varje år upprätta
och kungöra förteckning över de län eller delar av län, dar flyghavreförekomst
av någon betydelse iakttagits.
15 §.
I fråga om tillsynen å efterlevnaden av denna förordning meddelas bestämmelser
av Konungen.
Denna förordning träder i kraft den 1 maj 1961, då förordningen den 31
maj 1957 (nr 244) med vissa bestämmelser till motverkande av spridning
av flyghavre skall upphöra att gälla.
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1961
5
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
17 februari 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Netzén, af Geijerstam, Hermansson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler fråga om
nya bestämmelser angående åtgärder mot flyghavre samt anför följande.
Inledning
I syfte att motverka en ökad spridning inom landet av ogräset flyghavre
(Avena fatua eller Avena sterilis) har under senare år vidtagits olika åtgärder
såväl från enskilt håll som från myndigheternas och statsmakternas sida.
För utsädesspannmålens del har en gradvis förbättring kunnat åstadkommas
bl. a. genom alltmer skärpta bestämmelser inom ramen för tillämpningsföreskrifterna
till lagen om handel med utsädesvaror. Vid sidan härom
har med hänsyn till spridningsrisken via fodersäd utfärdats dels en förordning
den 21 mars 1952 och dels den nu gällande förordningen den 31
maj 1957 (nr 244) med vissa bestämmelser till motverkande av spridning
av flyghavre jämte kungörelse samma dag (nr 245) om tillsyn å efterlevnaden
av förordningen.
I skrivelse den 5 augusti 1960 hemställer lantbruks styrelsen om nya bestämmelser
till motverkande av spridningen av flyghavre, över framställningen
har efter remiss yttranden avgivits av kommerskollegium, statens
jordbruksnämnd, statens centrala frökontrollanstalt, Sveriges centrala fröråd,
Föreningen Svenska handelskvarnar, Svenska bygdekvarnars riksförbund,
Sveriges grossistförbund, Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas
förening, Hushållningssällskapens förhund, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges fröengrossistförening, Föreningen
Sveriges spannmålsintressenter, Svenska utsädesfirmornas förening
samt Svenska lantmännens riksförbund.
Vid tillkomsten av förordningarna 1952 och 1957 beaktades i görligaste
mån de närmare förhållanden rörande flyghavrens spridningssätt som framgick
av vad styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt anförde i skrivelse
till Kungl. Maj :t den 23 februari 1950 med förslag till åtgärder mot vidare
spridning av flyghavre. Vad anstaltsstyrelsen därvid yttrade torde alltjämt
gälla och innebär i huvudsak följande.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1961
Enär flyghavren till utseendet mycket liknar odlad liavre, iöibises den
ibland, när den ej förekommer i alltför stor mängd, och har därför ofta fått
en ganska stor utbredning, innan den observerats. Fröna mognar vanligen
tidigare än hos de stråsädesgrödor, i vilka den växer. Vid mognaden faller de
av och hamnar på marken. Här gror de i regel ej på hösten utan nedbrukas
i marken. De kärnor, som nästa år ligger nära jordytan, gror och ger upphov
till nya plantor, medan de övriga med bibehållen grobarhet kan kvarligga
i jorden flera år och gror först, när de kommer upp till jordytan igen.
Dessa egenskaper jämte det förhållandet, att det ännu saknas kemikalier
eller andra medel, med vilka detta ogräs ekonomiskt och effektivt kan förintas,
gör att bekämpningen av flyghavren är mycket besvärlig och tidsödande
och oftast får inskränkas till uppryckning av plantorna för hand, trädesbruk
och omläggning av växtföljden. För att bli effektiv måste bekämpningen
fortgå oavbrutet under en lång följd av år. Härtill kommer den under senare
tid alltmer ökade spridningen till förut flyghavrefria gårdar, orsakad
bl. a. av den större rörligheten beträffande handel med foder- och brödsäd,
trädesbrukels avtagande och import av flyghavrebemängd fodersäd från
länder, där flyghavre förekommer på praktiskt taget varje fält. Spridningen
från eu brukningsenhet till en annan sker dels genom utsädet, dels genom
människor, djur, säckar och maskiner (flyghavrekärnorna är försedda med
borst och hårbeklädnad) och dels såsom inblandning i foder säd, halm, agnar,
avrensningar o. s. v. Det sista spridningssättet synes vara det farligaste. Flyghavrekärnorna
kan nämligen oskadda passera djurens matsmältningskanal
och hamnar sedan på gödselhögen. Om gödseln ej är mycket väl brunnen, utföres
de fortfarande livsdugliga kärnorna från foder- och strömedel med gödseln
på åkrarna och ger upphov till ett flyghavrebestånd, som det kan taga
många års mödor att förgöra. På några få år förökar sig under gynnsamma
omständigheter ett sådant bestånd, så att i vårsädesgrödorna flyghavreplantornas
antal kan bli större än vårsädens, varigenom dennas avkastning nedsättes
till hälften eller mindre.
De förslag till åtgärder som frökontrollanstalten framställde med hänvisning
till faran för ökad spridning av flyghavre tog främst sikte på behovet
att bl. a. genom analystvång samt obligatorisk gröpning vid viss flyghavrehalt
hindra importsädens skadliga inverkan. Efter initiativ från lantbruksstyrelsen
kom 1952 års författning att stadga tvång på gröpning eller finförmalning
före försäljning av all foderspannmål, således även svenskodlad,
som innehöll större antal frön av flyghavre än de av lantbruksstyrelsen utfärdade
föreskrifterna tillät. Vidare stadgades skyldighet för jordbrukare,
som ägde vetskap om att flyghavre förekom på gården, att vid leverans av
all där odlad spannmål ge mottagaren skriftligt besked om förekomsten.
Några bestämmelser om analys upptogs däremot icke i förordningen. Från
förbudet att annorledes än i gröpat eller finförmalet skick sälja flyghavrehaltig
fodersäd stadgades undantag för försäljning till köpman för dennes
rörelse samt för sådan försäljning från den som odlat spannmålen som
skedde utan offentligt utbjudande.
De åtgärder som sålunda föreskrevs var emellertid otillräckliga för att
förhindra spridning av flyghavre, som i stället visade en alltmer ökande tendens
till utbredning. En särskilt stor fara för spridningen uppstod i samband
med den omfattande import av fodersäd som ägde rum under vintern
1955—1956, sedan torkan år 1955 starkt reducerat skörden inom landet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1961
7
Redan i början av säsongen visade det sig att dylika importpartier ofta innehöll
flyghavrekärnor i icke obetydlig mängd och att de förekom i alla
sorters fodersäd och spannmålsavrens. Importörerna syntes ofta ha underlåtit
att förvissa sig om, huruvida flyghavre förekom i fodervarorna, och i
befintligt skick försålt dessa till olika delar av landet, varefter återförsäljarna
torde ha handlat på samma sätt. Efter ingripande av lantbruksstyrelsen
företogs en omfattande provtagning genom hushållningssällskapen och frökontrollanstalterna
för kontroll av efterlevnaden av bestämmelserna. Därvid
konstaterades att fodervarorna i stor utsträckning nådde förbrukarna i
oförmalet skick. Då därtill kom att av de undersökta fodersädespartierna
endast omkring 36 procent var fria från flyghavre och 25 procent så flyghavrebemängda
att enligt då gällande bestämmelser åtal kunnat följa, bedömdes
läget av lantbruksstyrelsen vara allvarligt. Stor spridning av flyghavre
var att vänta även till delar av vårt land som tidigare varit fria från
ogräset i fråga.
Under åberopande av det försämrade läge som sålunda uppstått hemställde
lantbruksstyrelsen i skrivelse till Konungen den 4 december 1956 om
ändrade bestämmelser till motverkande av spridning av flyghavre i enlighet
med ett till skrivelsen fogat förslag till ny förordning. Förslaget innebar,
förutom en skärpning av bestämmelsen om finförmalningstvång så att enbart
s. k. gröpning av alltför flyghavrehaltig fodersäd ej skulle anses tillfyllest,
bl. a. även införande av analysskyldighet för uppköpare av importerad
spannmål eller svenskodlad vara från gård med förekomst av flyghavre.
Liksom vid tillkomsten av 1952 års förordning tillstyrkte samtliga remissinstanser
att snara och effektiva åtgärder måtte vidtagas för att förhindra
spridningen av flyghavre. Invändningar gjordes emellertid mot att förslaget
kom att innebära analysskyldighet även beträffande sådan svenskodlad
spannmål som ändock skulle finförmalas. I propositionen1 framhöll föredragande
departementschefen behovet av bibehållen kontrollmöjlighet, särskilt
då varan kunde gå genom flera mellanhänder innan förmalning skedde.
Lantbruksstyrelsens förslag i denna del kom därför att i huvudsak oförändrat
föreläggas riksdagen.
Den av styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt år 1950 framförda
tanken på analysskyldighet beträffande importfodersäd sades vid
tillkomsten av 1952 års förordning ingiva betänkligheter. För att ett sådant
system skulle bli effektivt ansågs bl. a. böra föreskrivas att varan ej
finge bortföras från införselorten innan besked erhållits, huruvida analysen
utvisade tillåten halt av flyghavrefrön eller ej. Då en sådan föreskrift
bedömdes medföra kontrollsvårigheter samt vålla importörerna extra lagringsutgifter,
som fördyrade varan för konsumenterna, kom förslaget i
denna del icke till utförande. I lantbruksstyrelsens år 1956 framlagda förslag
till ny förordning, innebärande analystvång för all importfodersäd,
upptogs inte någon bestämmelse om förbud mot transport från införselorten
innan analysbesked förelåg. Efter remissbehandlingen befanns dock
eu dylik föreskrift oundgänglig liksom även, då analysen visade otillåten
1 Prop. 1957: 141.
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 51 år 1961
mängd flyghavrefrön, förbud att innan finförmalning skett transportera
varan från importorten. I särskilda fall ansågs lantbruksstyrelsen böra
äga medge undantag. Om denna dispensrätt anförde departementschefen
i propositionen följande.
Sådana år då omfattande import sker torde på grund av bristande lagrings-
och förmalningsmöjligheter i importorten svårigheter kunna uppstå
att tillämpa bestämmelserna på samtliga inkomna varupartier. Vidare
torde det icke alltid vara möjligt, att få officiell analys snabbt utförd i importorten.
Därest varan är avsedd att direkt från fartyg fraktas vidare,
kan det då uppstå olägenhet och kostnad för importören om analysresultatet
skall avvaktas innan vidaretransport sker. I sådana fall torde ofta
finnas möjlighet för importören att få i vederbörlig ordning uttaget prov
analyserat hos affärsföretag i importorten. Skulle sådan analys visa, att
flyghavre ej förekommer eller förekommer blott i så ringa omfattning att
finförmalning med säkerhet bedömes ej erforderlig, synes ej finnas tillräckliga
skäl för att vidaretransport av varan ej skall få ske. I här avsett fall
skall givetvis analys av provet företagas även av officiellt kontrollorgan
och resultatet av sådan analys avvaktas innan varan, om så erfordras efter
finförmalning, säljes till förbrukare. Dispensmöjligheten, som närmast avser
de nu angivna fallen, bör emellertid tillgripas blott då eljest avsevärd
olägenhet skulle uppstå.
Med en på angivet sätt beskaffad reglering bedömdes i propositionen faran
för spridning av flyghavre genom importerad spannmål kunna begränsas
så långt detta var praktiskt möjligt.
Gällande bestämmelser
Enligt 7 § lagen den 14 juni 1928 angående handel med utsädesvaror
må frövara icke saluhållas till utsäde, om den i fråga om renhetsgrad,
ogräshalt eller grobarhet ej uppfyller de fordringar lantbruksstyrelsen fastställer.
I fråga om ogräshalt föreskriver 3 § i lantbruksstyrelsens kungörelse
den 25 maj 1956 (nr 7)1 angående minimifordringar för utsädesvara
att frövara som saluhålles till utsäde icke må innehålla frön av flyghavre.
Samma krav ställes på utsäde som göres till föremål för statsplombering.
Förordningen den 31 maj 1957 (nr 244) med vissa bestämmelser till
motverkande av spridning av flyghavre stadgar i 1 § att spannmål eller spannmålsavrens,
som ej undergått finförmalning (fingröpning) icke får saluhållas
eller säljas som foder v ar a, om däri förekommer frön av flyghavre
i större antal än som är tillåtet enligt av lantbruksstyrelsen utfärdade
föreskrifter. Enligt dessa föreskrifter — lantbruksstyrelsens kungörelse
den 12 juni 1957 (nr 8) — må ifrågavarande antal flyghavrekärnor
icke överstiga fem per kg. Sagda förbud mot saluhållande eller försäljning
skall dock icke gälla försäljning till köpman för hans rörelse eller försäljning
utan offentligt utbjudande från den som odlat spannmålen.
Jordbrukare skall enligt 2 § förordningen vid leverans av spannmål,
som odlats på hans brukningsenhet, lämna mottagaren skriftligt meddelande
om huruvida flyghavre förekommer på brukningsenheten eller ej.
1 Senaste lydelse av 3 § se lantbruksstyrelsens kungörelse 1957: 6.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1961
Vet han icke om flyghavre förekommer, äger han i meddelandet uppgiva
att han är oviss härom.
I 3 § föreskrives att den som för foderändamål antingen förvärvat spannmål
av odlare, vilken icke i förenämnt meddelande uppgivit att hans brukningsenhet
är fri från flyghavre, eller till riket infört spannmål är skyldig
att låta provtaga och analysera varan med avseende på halt av flyghavre
enligt av lantbruksstyrelsen utfärdade föreskrifter. Visar analysen att antalet
flyghavrekärnor överstiger fem per kg får varan enligt 1 § icke saluhållas
med mindre den finförmales. Beträffande importerad fodersäd stadgas i
4 § att ifrågavarande undersökning och förmalning skall ske innan varan
traktas från importorten. Från sistnämnda föreskrifter äger lantbruksstyrelsen,
om särskilda omständigheter därtill föranleder, medgiva undantag.
Vid försäljning mellan köpmän i och för deras rörelse är enligt 5 § säljare,
vare sig det av köparen påfordras eller icke, skyldig att å följesedel
eller köpekontrakt eller genom annan skriftlig handling lämna köparen
uppgift om huruvida i varan förekommer flyghavre i sådan mängd att varan
icke får saluhållas utan finförmalning. Om så är fallet skall säljaren
jämväl vara skyldig att angiva resultatet samt analysbevisets nummer
och datum.
Överträder någon uppsåtligen eller av oaktsamhet förbudet i 1 § är straffet
dagsböter. Samma påföljd ådrager sig den som icke efterkommer föreskrifterna
i 2—5 §§ eller vid fullgörande av stadgad uppgiftsplikt medvetet
eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift.
Till sist stadgas att det skall ankomma på lantbruksstyrelsen att årligen
före den 15 september upprätta och kungöra förteckning över de län eller
delar av län, där flyghavreförekomst av någon betydelse iakttagits.
Förutnämnda kungörelse den 31 maj 1957 (nr 245) om tillsyn av efterlevnaden
av förordningen tillerkänner allmän åklagare rätt att avfordra
säljare nödiga uppgifter samt taga kontrollprov av vara som avses i 1 §
förordningen. Enahanda befogenheter tillkommer viss personal vid statens
centrala frökontrollanstalt och de lokala frökontrollanstalterna ävensom
jordbrukskonsulent och jordbruksinstruktör hos hushållningssällskap samt
den som centrala frökontrollanstalten därtill särskilt förordnar. Hos angivna
befattningshavare äger köpare påkalla att kontrollprov tages av den
köpta varan. Prov skall undersökas vid centrala frökontrollanstalten. Visar
undersökningen att förseelse mot förordningen blivit begången, skall det av
anstalten anmälas till åtal.
Lantbruksstyrelsens förslag
I en till skrivelsen den 5 augusti 1960 fogad promemoria anför lantbruksstyrelscn,
att flyghavren trots vidtagna åtgärder numera -nått en sådan utbredning
inom landet att endast sju hushållningssällskap är fria från detta
ogräs inom sina områden, nämligen Älvsborgs läns södra, Kopparbergs läns,
Gävleborgs läns, Västernorrlands läns, Jämtlands läns, Västerbottens läns
och Norrbottens läns hushållningssällskap. Inom övriga områden är före
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1961
komsten mycket växlande. Störst är den inom Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Örebro och
Västmanlands län.
De hittills gällande bestämmelserna har dock i vissa avseenden givit positiv
effekt. Sålunda har kontrollen över den importerade fodersäden varit
möjlig att upprätthålla även om vissa svårigheter har förefunnits att uppehålla
kravet på förmalning inom importort. Insikten om att flyghavren är
ett svårt ogräs, vars bekämpande kräver särskilda åtgärder, har därtill blivit
bättre och mer allmänt spridd. Erfarenheterna har emellertid enligt styrelsen
ådagalagt att bestämmelserna är otillräckliga och bör omarbetas och
kompletteras. Bl. a. har i framställningar till styrelsen efterlysts ett mera
aktivt bekämpningsarbete till skydd för den genom flyghavrespridningen
allvarligt hotade utsädesproduktionen i landet. Styrelsen, som delar de uppfattningar
som sålunda kommit till uttryck, föreslår nu vidgat stöd i författning
inte bara för åtgärder mot spridningen av flyghavre utan även för
att åstadkomma en planmässig minskning av ogräsets förekomst. Den utbyggnad
av nu gällande bestämmelser som erfordras härför sammanfattar
styrelsen i förslag till ny förordning med vissa bestämmelser till motverkande
av spridning av flyghavre. Förslaget torde som bilaga få fogas till
detta protokoll.
Spridningshindrande åtgärder
Lantbruksstyrelsen anför i anslutning till de föreslagna bestämmelserna
om transportrestriktioner att riskerna för spridning av flyghavre
vid frakt av spannmål av olika slag kan förutses komma att öka, då spannmålen
i allt större omfattning av jordbrukarna transporteras lös i vagnar
utan emballering i samband med leveranser till uppköpshandelsled eller vid
transport till torkanläggningar. Då varje transport av flyghavrebemängd
spannmål kan leda till spridning av flyghavre, om icke betryggande emballering
av varan sker — flyghavrekärnorna blåser lätt av vagnarna — bör
transport av sådan vara icke tillåtas, med mindre den sker på ett mot spridning
av flyghavre betryggande sätt nämligen i slutet emballage, täckt vagn
eller liknande. Det synes emellertid nödvändigt att göra undantag från bestämmelserna
vid transport inom brukningsenhet ävensom, för att inte alltför
mycket försvåra skördearbetet, vid transport i samband med inbärgning
av skörd i fall, då transporten härvid till en del sker utom brukningsenheten.
Vad särskilt den importerade foder spannmålen angår innebär förslaget att
transport av dylik spannmål, som kan misstänkas vara flyghavrehaltig, endast
skall få ske i vissa angivna fall och under särskild kontroll. För sådana
fall kräver nu gällande bestämmelser dispens från kravet på finförmalning
i importorten, meddelad i enlighet med de inledningsvis nämnda riktlinjerna
härför. Lantbruksstyrelsen föreslår nu en lättnad i dessa bestämmel
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1961
ser. Enligt styrelsen har nämligen visat sig att de medför en onödigt betungande
administrativ omgång. Importörernas dispensansökningar har ofta
krävt särskilda utredningar om förhållandena i importorterna, vartill kommit
styrelsebeslut i varje enskilt fall. För importörer utan anläggning å importort
torde det knappast kunna anses som ekonomiskt rimligt att dubblera
företagsanläggningarna för att under år med ringa tillgång på inhemsk
fodersäd kunna importera erforderliga kvantiteter utländsk foderspannmål.
Dispensförfarandet för transport av importvara för finförmalning å annan
ort än importorten har med anledning härav blivit mycket omfattande.
Då möjlighet föreligger för transport från importort till annan ort under
fullt betryggande förhållanden, finner styrelsen föreskrifterna kunna anpassas
därefter, vilket skulle medföra förenkling och minskade kostnader.
De närmare föreskrifterna om vad som skall iakttagas vid transport av
spannmål bör det ankomma på styrelsen att utfärda. För tillsyn av efterlevnaden
synes en särskild kontrollorganisation vara erforderlig endast beträffande
transport och finförmalning av importfodervara som förflyttas från
importort. Denna särskilda kontroll bör liksom hittills vid fall av dispens
ske på importörens bekostnad.
Den föreslagna lydelsen av 2 § i den nya förordningen innebär att f i nförmalningstvång
inträder redan när varan icke är helt fri från
flyghavre. I fortsättningen blir den tillåtna halten alltså, i likhet med vad
som redan gäller för utsäde, bestämd till noll frön per kg. Lantbruksstyrelsens
fullmakt att fastställa högsta tillåtna halt av flyghavre i fodervara kan
samtidigt helt slopas. Styrelsen framhåller att genom den föreslagna skärpningen
erbjudes konsumenten, jordbrukaren, ett betryggande skydd mot att
oförstörda flyghavrekärnor kommer in på hans brukningsenhet via helsäd.
Sådan användes alltfort för utfodring av bl. a. fjäderfä. Handeln grannar
emellan torde emellertid inte praktiskt kunna övervakas. Vid sådan handel
synes köparen ha möjlighet till visst skydd genom att under växttiden
bilda sig en uppfattning om eventuell risk för att varan skall innehålla
flyghavre. Styrelsen föreslår därför att hittills gällande undantag för grannhandel
liksom för försäljning till eller mellan köpmän skall bestå.
Åsidosättande av finförmalningstvånget föreslås alltjämt skola bestraffas
med dagsböter. Med hänsyn till svårigheterna att särskilt ur vissa större
fodersädespartier uttaga helt representativa prov synes det styrelsen nödvändigt
att detta stadgande kompletteras med skyldighet för styrelsen såsom
övervakande myndighet att innan anmälan till åtal sker utreda om
uppenbar överträdelse av bestämmelserna kan anses föreligga eller ej. Om
det därvid visar sig att parti provtagits och analyserats enligt föreskrivna
regler, synes den omständigheten att vid kontroll flyghavrekärnor påträffas
i ett kontrollprov icke alltid böra föranleda anmälan till åtal.
Den med finförmalningstvånget nära sammanhängande analysskyldig
li e t e n skall gälla i huvudsak oförändrad. Sådan imporlfodersäd som
avses att finförmalas redan i importorten finner emellertid styrelsen kunna
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1961
undantagas från analystvånget. Skall finförmalningen ske på ort dit importören
enligt förslaget må transportera varan, skall dock analysen utföras redan
i importorten. För svenskodlad vara införes motsvarande lättnad i fall
då finförmalning avses äga rum på mottagningsplatsen.
För avrens som säljes såsom fodervara gäller redan f. n. samma finförmalningstvång
som för spannmål. Enligt förslaget skall bestämmelserna
om transport av spannmål omfatta även avrens och annat avfall från spannmålsrensning.
Dessa bestämmelser är enligt styrelsen icke tillräckliga. Avfall
från rensning av spannmål och frö blir, om råvaran innehåller flyghavre,
särskilt starkt flyghavrebemängt och har visat sig kunna utgöra en svår
spridningskälla. Ej sällan föres nämligen sådant avfall till avstjälpningsplats,
där det ligger fritt exponerat så att frön kan föras vidare av fåglar
och andra djur och komma i odlad jord. I vissa fall kan avfallet föras ut i
vattendrag, vilket innebär en ännu allvarligare spridningsrisk. Ett stadgande
om destruktion av rensavfall bör därför införas vid sidan av de föreslagna
transportrestriktionerna.
Lanitbruksstyrelsen framhåller i detta sammanhang att kli i vissa fall
har visat sig innehålla flyghavre samt att anledningen härtill uppenbarligen
varit att kli i egentlig mening uppblandats med oförmalt avrens. Försäljningsförbud
för sådan vara har övervägts. Vid import av kli skulle emellertid
erfordras liknande bestämmelser om analys som gäller för fodersäd, vilket
skulle innebära praktiskt synnerligen svårlösta problem och medföra betydande
kostnader. Lantbruksstyrelsen avstår därför från att föreslå sådant försäljningsförbud
men förutsätter att handeln i sina köpeavtal med importörer
eller tillverkare kommer att fordra intyg om flyghavrefrihet.
Till förslaget om uppgiftsskyldighet vid handel med
halm anför styrelsen att flyghavre sedan länge ansetts kunna spridas med
halm. Enär handel med halm för jordbruksändamål är mycket vanlig, synes
denna spridningsväg i möjligaste mån böra begränsas. Någon metod att
genom analys påvisa om halmparti innehåller flyghavre eller ej har icke
kunnat utarbetas. Obligatorisk kontroll av den brukningsenhet från vilken
man avser att försälja halm vore enligt styrelsens mening den enda möjliga
vägen att skapa garanti för flyghavrefrihet i halm. Ett sådant stadgande
skulle kunna lamslå handeln med både importerad och svenskproducerad
halm. Därför föreslås tills vidare endast obligatorisk skyldighet för den som
säljer halm att uppge huruvida halmen härrör från brukningsenhet, som är
fri från flyghavre eller ej. En sådan uppgift fäster konsumentens uppmärksamhet
på halmen som flyghavrespridare och kan stimulera till en differentiering
av priserna på garanterat flyghavrefri halm och annan halm.
Ett förbud att sälja begagnade tomsäckar innan de rengjorts
från flyghavrefrön har visat sig behövligt. Det har inträffat att s. k. stuvningssäckar,
som icke rengjorts, efter försäljning spritt flyghavre då de
använts bl. a. till emballage för utsäde. Försäljningsförbudet bör kompletteras
med förbud att eljest tillhandahålla dylika icke rengjorda säckar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1961
13
Planmässig bekämpning
En viktig förutsättning för framgångsrik bekämpning av flyghavre är att
upplysning och åtgärder kan koncentreras till de områden där med hänsyn
till förekomsten bästa resultat kan förväntas. En vidgad analysverksamhet,
avseende varje enskild jordbrukarleverans till handeisled för att kartlägga
flyghavreförekomsten i detalj skulle enligt lantbruksstyrelsens mening väl
vara önskvärd, men ett sådant förfarande skulle kräva en så omfattande
kontrollapparat, att styrelsen icke kan förorda en sådan åtgärd. Den ökade
kunskapen om flyghavrens skada för växtodlingen har lett till en mera allmän
kännedom om hur detta ogräs ser ut. Det torde därför på brukningsenheter
med mera omfattande flyghavreförekomst i regel icke vara obekant
för brukaren att flyghavre förekommer på hans gård. Upplysningsverksamhet
på området kräves dock alltjämt. Att avslöja en begynnande flyghavreförekomst
på en brukningsenhet genom analys av fodersädesleveranser
torde knappast vara möjligt. I så fall skulle en mera ingående undersökning
av fodersädespartierna krävas än som av praktiska skäl synes kunna
föreskrivas. För att vederbörande hushållningssällskap skall kunna intensifiera
sin verksamhet till de områden och brukningsenheter där man har
flyghavre eller är oviss härom bör emellertid en särskild rapportskyldighet
tillskapas, ett stadgande om skyldighet för uppköpshandelsled
att årligen till sällskapet angiva på vilka brukningsenheter odlarna uppgivit
sig ha flyghavre och på vilka enheter man ansett sig vara oviss härom.
Härigenom skulle vidare den av lantbruksstyrelsen årligen utgivna förteckningen
över län eller delar därav, där flyghavreförekomst av någon betydelse
iakttagits, kunna hållas mer aktuell."
Enbart upplysning är icke tillfyllest, ej heller insatser av enstaka jordbrukare.
Det är, framhåller styrelsen, ostridigt att flyghavre som står i rågång
kan spridas från en brukningsenhet till en annan, särskilt om åkerskiftena
gränsar till varandra, även om flyghavrekärnor, trots ogräsets
benämning, ingalunda flyger då plantan fröar. Vid en bekämpningsinsats
på en enda brukningsenhet utgör därför grannens flyghavre ej sällan ett
hinder för att nå ett tillfredsställande bekämpningsresultat. Tröskor i gemensam
användning kan medverka härvid. Vidare kan spridning vållas
vid transporter inom brukningsenhet. I dalgångar kan ej sällan flyghavre
spridas med vattendrag. På tomtplatser, vägbankar och impedimént kan
tlyghavrebestånd finnas, som utgör en ständig spridningskälla och omöjliggör
ett gott resultat av den enskilde jordbrukarens strävanden att bliva
fri från flyghavre på gården.
En samfälld insats i bekämpningsarbetet, områdesvis bekämpn
i n g synes styrelsen under angivna förhållanden utgöra den enda tillfredsställande
lösningen. Att enbart införa bestämmelse om s. k. flyghavrefri
zon mellan brukningsenheterna torde icke vara tillfyllest. Styrelsen föreslår
därför att bestämmelser tillskapas, som innebär att efter framställning av
14 Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1961
vederbörande hushållningssällskap inom sällskapets område eller del därav
allmän planmässig bekämpning av flyghavre skall kunna ålaggas jordägare
och jordbrukare inom området. Plan för sådan bekämpning bör upprättas
av hushållningssällskapet och fastställas av Kungl. Maj :t. Det skall
sedan ankomma på inom området verksamma jordbrukare samt jordägare
i övrigt att deltaga i bekämpningsarbetet. Tidigare berörda generella undantag
från transportrestriktionerna i samband med transport vid skörd och
inom brukningsenhet skall kunna hävas inom området. Vite bör kunna
stadgas för den som icke följer fastställd bekämpningsplan.
Med bestämmelsen åsyftas sålunda att skapa förutsättningar för effektiva
gemensamma åtgärder. Liknande men betydligt rigorösare bestämmelser
än vad förslaget avser gäller sedan länge beträffande berberis enligt
lagen den 26 maj 1933 om utrotande av berberis å viss mark (nr 231 )1.
Berberis skall utrotas var den än uppträder, även långt in i skogs- och linpedimentmarker.
Utrotningen skall verkställas av jordägaren eller med vissa
undantag nyttjanderättsinnehavaren. Kostnaderna kan bliva stora nar
det gäller att spåra upp och med olika medel oskadliggöra enstaka buskar i
skogsområden och svårtillgängliga marker. I fråga om flyghavre kan det
icke komma att röra sig om annat än att genom bortplocknmg eller liknande
förhindra frösättning på odlingsjordar närbelägna backar, slänter,
dikesrenar, järnvägsbankar, sidlänta översvämningsmarker o. d. Avsikten
är icke att, såsom måste ske med berberis, genom mekaniska eller kemiska
åtgärder döda varje planta utan endast att förhindra frösättning. Flyghavreplantan
är nämligen ettårig och försvinner utan åtgärd.
Remissyttranden
Lantbruksstyrelsens förslag att ytterligare skärpa bestämmelserna till
skydd mot flyghavre har i huvudsak rönt välvilligt mottagande. Flertalet
remissinstanser uttalar även sin tillfredsställelse över att de föreslagna
åtgärderna är ägnade att i högre grad än hittills varit möjligt göra den enskilde
jordbrukaren aktiv i kampen mot ogräset i fråga.
Statens centrala frökontrollanstalt, som medverkat vid förslagets utarbetande,
förklarar sig fullt enig med lantbruksstyrelsen i förslagets alla
detaljer. Sveriges centrala fröråd tillstyrker i stort sett förslaget och Föreningen
Sveriges handelskvarnar meddelar, att den intet har att erinra mot
ett fastställande av de tilltänkta bestämmelserna. Övriga remissinstanser har
i detaljerade yttranden granskat förslaget. Sveriges grossistförbund har därvid
såsom sitt åberopat yttrandet från Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas
förening.
Spridningshindrande åtgärder
Vidkommande de spridningshindrande åtgärderna har mot huvudregeln
i de tilltänkta transportrestriktionerna icke gjorts några er
1
Ändrad SFS 1944:112 och 1950: 39.
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år W61
inringar. Statens jordbruksnämnd finner dock att svårigheter kan väntas
bli förenade med såväl övervakningen av bestämmelsen som tillämpningen
i den del den gäller även vara som endast kan misstänkas innehålla frön
av flyghavre. Skaraborgs läns hushållningssällskap och Svenska utsädesfirmornas
förening ifrågasätter för sin del om icke de föreslagna restriktionerna
borde gälla all spannmål, oavsett förekomsten av flyghavre däri.
Förslagets särbestämmelser beträffande transport av importerad vara
tillstyrkes av kommerskollegium, Föreningen Sveriges spannmålsintressenter,
Svenska utsädesfirmornas förening och Svenska foderämnes- och
spannmålsimportörernas förening. Sistnämnda förening yttrar därvid.
Föreningen hälsar med tillfredsställelse, att det nuvarande förbudet mot
transport av importspannmål, behäftat med flyghavre, från importorten till
av importören stadigvarande disponerad förmalningsanläggning å annan
ort föreslås uppmjukat. Detta förbud torde icke vara ett nödvändigt element
i bekämpningssträvandena; motsvarande syfte kan likaväl tillgodoses på
det sätt som nu föreslås. Det nuvarande förbudet har otvivelaktigt medfört
olägenheter för handeln. Att verkställa finförmalning å importorten kan nämligen
ibland vara förenat med betydande praktiska svårigheter. De tillgängliga
formalningsresurserna å importorten kan t. ex. vara otillräckliga, eftersom
det ofta gäller att astadkomma förmalning av ett inkommet parti foderspannmål
på relativt kort tid. Till nackdel''har varit att det hittillsvarande
dispensförfarandet har tillämpats restriktivt, vartill kommer att den
administrativa apparaten varit tungrodd. Mot förslaget att transporterna i
fortsättningen skall tillåtas men försiggå under kontroll har föreningen
självfallet i och för sig intet att invända. Denna kontroll får dock icke göras
onodigt omständlig eller åsamka handeln alltför stora kostnader. Föreningen
vill i detta sammanhang uttrycka det önskemålet, att de tillämpningsbestämmelser,
som skall av lantbruksstyrelsen utfärdas, kommer att utfärdas
i samråd med handeln och kommer att taga hänsyn till det praktiska
livets behov.
Även Svenska utsädesfirmornas förening framhåller det som önskvärt att
samråd sker med handelns sammanslutningar i branschen innan lantbruksstyrelsens
föreskrifter om transporter utfärdas.
Den lättnad för importsädens del i förhållande till nu gällande förordning
som de föreslagna transportbestämmelserna innebär har ogillats av
flera remissinstanser.
Statens jordbruksnämnd ifrågasätter huruvida det icke vore lämpligare
alt bibehålla det hittillsvarande dispenssystemet med angivande i stället
att dispens kan lämnas endast i de båda undantagsfallen, nämligen vid
transport till en av importör utanför importorten varaktigt disponerad
förmalningsanläggning samt vid transport till foderblandningsfabrik.
Hushållningssällskapens förbund framhåller det som synnerligen angeläget
att särskild uppmärksamhet ägnas den betydande risk för flyghavrespridning
som förefinnes i samband med import av fodersäd. Enär det kan
befaras alt den föreslagna ändringen ger anledning till transporter av
flyghavrebemängd vara i ökad omfattning från importort till förmalningsanläggning
å annan ort, förordar förbundsstyrelsen all det nu tillämpade
systemet med dispcnsgivning bibehålies.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1961
Sveriges lantbruksförbund finner det synnerligen anmärkningsvärt att de
skärpta bestämmelserna i förslaget kommit att beröra endast den inländska
spannmålen. Förbundet lämnar en sammanställning av analysbevis för importfodersäd
under tiden den 1 juli 1957 -den 30 juni 1958, som utvisar en
flyghavreförekomst av 300—3 000 frön per kg spannmål. Under angivna
tid importerades enligt förbundets beräkning inte mindre än omkring 350 000
kg ren flyghavre. Att under sådana förhållanden mjuka upp bestämmelserna
för importvara samtidigt som bestämmelserna för den relativt ofarligare
inländska varan skärps kan ej vara tillrådligt. Det synes förbundet även
kunna innebära vissa svårigheter att för de enskilda jordbrukarna förklara
nödvändigheten av att dessa helhjärtat går in för en bekämpning av flyghavre,
om det för en annan sektor av bekämpningsområdet utfärdas bestämmelser,
som innebär en ökning av spridningsrisken för ogräset. Ej heller
motiveringen för de tilltänkta lättnaderna finner förbundet övertygande.
Med hänvisning till vad föredragande departementschefen i propositionen
till 1957 års förordning yttrade om lantbruksstyrelsens dispensrätt —
för yttrandet har inledningsvis redogjorts — påpekar förbundet att dispensmöjligheterna
skall tillämpas restriktivt och ifrågakomma huvudsakligen
endast vid sådana tillfällen då stora kvantiteter importerad fodersäd
erfordras för landets försörjning. Oaktat importbehovet under vissa
tider motiverat att vissa dispenser givits, vill förbundet ifrågasätta huruvida
den vissa tider mycket omfattande dispensgivningen varit helt i linje
med departementschefens ovannämnda uttalande. Förbundet kan ej heller
finna skäl för ett antagande att ett generellt undantag från finförmalningstvånget
å importorten skulle medföra en administrativ förenkling. Transporter
av flyghavrehaltig importfodersäd förutsättes nämligen skola ske
under särskild kontroll av lantbruksstyrelsen och om denna kontroll skall
bli tillnärmelsevis betryggande, synes den förbundet medföra mycket betungande
engagemang från kontrollorganets sida. Förbundet anför vidare
att det är införstått med att finförmalning å importorten i en del fall innebär
större olägenhet för handeln än om importvaran får transporteras in i
landet, men att dessa olägenheter endast gäller för varupartier som innehåller
flyghavre. De nuvarande bestämmelserna innebär ett incitament till
inköp av flyghavrefri spannmål. Ett slopande av bestämmelserna medför
däremot att berörda handelsföretag frestas importera spannmål av från
flyghavresynpunkt tvivelaktig kvalitet. Med hänvisning till att ett sådant
läge bör undvikas och att vad förbundet i övrigt anfört utgör starka motiv
att bibehålla den nu gällande bestämmelsen, avstyrker förbundet bestämt
förslaget och förordar i stället en restriktiv dispensgivning i de fall försörjningsläget
visar att den är oundgängligen nödvändig.
Liknande synpunkter anlägger Riksförbundet Landsbygdens folk, som
finner det ytterst inkonsekvent i förhållande till förslaget i övrigt att införa
lättnader för importerad spannmål som innehåller flyghavre. Riksförbundet
avstyrker bestämt sådana lättnader och tillägger.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1961
Utan generell förmalningsplikt i importorten är det enligt förbundets mening
omöjligt att förhindra en spridning av flyghavre via importen. Det
finns heller inga skäl varför man skulle vidta åtgärder, som på detta sätt
direkt stimulerar till eller åtminstone underlättar import av flyghavrebemängd
fodersäd. Det är meningslöst att införa rigorösa bestämmelser rörande
bekämpningen inom landet, om ständigt nya partier flyghavre förs in
utitrån genom import. Det torde också under sådana förhållanden bli omöjligt
att bland de enskilda jordbrukarna vinna förståelse för och därmed allmän
uppslutning kring de skärpta reglerna för bekämpningen inom landet.
Lantbruksstyrelsen har motiverat sitt förslag till lättnader med att antalet
dispensärenden blivit mycket stort och därmed administrativt betungande.
Denna motivering kan ej godtas. Istället rekommenderar riksförbundet
en mindre generös dispensering, varigenom antalet ärenden automatiskt
skulle sjunka. Härigenom skulle även tillämpningen av förordningen
bringas i överensstämmelse med det uttalande som föredragande departementschefen
gjorde i den till 1957 års riksdag avgivna propositionen.
Svenska lantmännens riksförbund ifrågasätter lämpligheten av den föreslagna
uppmjukningen av nu gällande bestämmelser för importerade varor.
Även om dessa bestämmelser, fortsätter förbundet, med en mera restriktiv
tolkning än den av lantbruksstyrelsen hittills tillämpade onekligen kan
vålla importörerna och däribland inte minst riksförbundet med anslutna
föreningar besvär, är de likväl ett värdefullt hinder för spridning av flyghavrebemängd
importvara. Med hänvisning härtill och under förutsättning
att dispens från gällande bestämmelser kan lämnas efter behovsprövning avstyrker
riksförbundet förslaget om lättnader för iinportfodersäd.
Svenska bygdekvarnars riksförbund avstyrker likaledes särbestämmelser
för importerad foderspannmål ehuru av helt andra skäl. Riksförbundet hävdar
att importföretagen f. n. gynnas på bygdekvarnarnas bekostnad, enär
de senare icke har möjlighet att ordna förmalning i importort. Förbundet
hemställer därtör att bestämmelserna om förmalning i importort helt upphäv
es och att transportrestriktionerna utformas lika för importerad och
svenskodlad vara.
Statens jordbruksnämnd framhåller i likhet med flera andra remissorgan
att det föreslagna undantaget för transport vid skörd bör utformas så att
transporter till tork eller annan mottagningsanläggning utom brukningsenheten
omfattas av restriktionerna. Nämnden påpekar vidare att av bestämmelserna
bör framgå exempelvis att de endast gäller transport inom landet
och att de icke gäller sådan transport som sker under tullverkets kontroll,
ej heller sådan transport som sker inom en lagrings- eller fabriksanläggning
som ett led i varans förvaring eller bearbetning.
Även beträffande lantbruksstyrelsens förslag till skärpning av gällande
t inför in alningstvång har yppats skilda meningar.
Statens jordbruksnämnd har icke någon erinran mot delta förslag i sak,
Hushållningssällskapens förbund och Sveriges lantbruksförbund tillstyrker
förslaget liksom Svenska lantmännens riksförbund. Sistnämnda förbund
uttalar samtidigt önskemål om kvalifikationsbestämmelser för de kvarntyper
som må användas för finiförmalning.
‘2 Uihany till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 61
18
Kungl. Mäj. ts proposition nr 51 år 1961
Svenska utsädesfirmornas förening förklarar sig ej ha anledning motsätta
sig att det tillåtna antalet flyghavrekärnor per kg sänkes till noll men
vill understryka -sikten av att tillämpningen av denna regel icke sker så
rigoröst att rättssäkerheten sättes i fara. Svenska bygdekvarnars riksförbund
ansluter sig såtillvida till lantbruksstyrelsens förslag att det finner
välbetänkt att helsäd, som försäljes för utfodring av fjäderfä, överhuvudtaget
inte får innehålla flyghavre.
Den i Danmark tillämpade regeln att finförmalningstvånget inträder då
antalet flyghavrekärnor överstiger två per kg har av flera remissinstanser
rekommenderats som en tillräcklig skärpning av den nu gällande bestämmelsen
med tillåtna fem frön per kg. Kommerskollegium, som anser lantbruksstyrelsens
förslag i dess helhet utgöra en riktig avvägning av vad som
måste fordras från såväl jordbrukarnas som handelns sida, finner det möjligen
kunna sägas att bestämmelserna i 2 § förslaget till förordning är för
stränga och att den danska regeln borde vara tillfyllest. Kollegium förutsätter
emellertid, att lantbruksstvrelsen vid sin befattning med hithörande
spörsmål verkar för en förnuftig tillämpning av föreskrifterna och att därför
några stötande följder ej uppstår, därest förslaget genomföres.
I sina av kommerskollegium infordrade yttranden har handelskamrarna
1 Stockholm, Jönköping, Malmö, Örebro och Gävle betecknat den föreslagna
skärpningen som alltför långtgående och uttalat farhågor för rättssäkerheten.
För motsvarande uppfattning ges uttryck i yttrandet från Svenska foderämnes-
och spannmålsimportörernas förening. Föreningen påpekar bl. a.
svårigheten med rättvisande analyser och anför.
Provtagningsmekaniken är ofullkomlig; den måste av naturliga skäl vara
baserad på ett mycket begränsat antal stickprov. Analysproverna är därför
icke alltid representativa för varan och kan avvika från varandra. Speciellt
gäller detta, när det är fråga om större varupartier på exempelvis 1 000—
2 000 ton. Om en analysserie är negativ, kan en annan vara positiv. Konstaterandet
av flyghavreförekomst i så små mängder, som det här är fråga om,
kan med andra ord vara i hög grad beroende av slumpen. Det är att märka,
att i samband med lossning av en inkommande båtlast sker omedelbar provtagning
i och för analys, men att därefter varupartiet så småningom delas
upp och distribueras ut på en mångfald köpare. Sker efterkontroll av ett
delparti hos någon av dessa köpare, är det icke uteslutet, att i detta delparti
påträffas flyghavrekärnor, trots att förekomst av dylika icke konstaterats
vid den första analysen. Oaktat all nödig omsorg och försiktighet
iakttagits, kan såsom bestämmelserna är formulerade en företagare i ett
sådant fall riskera att blir åtalad och fälld för förseelse mot förordningen.
Mot den föreslagna sänkningen av halten flyghavrekärnor till noll talar
emellertid utom rättssäkerhetssynpunkten även rent praktiska hänsynstaganden.
Det är att märka att i värsta fall en enda flyghavrekärna i en
provserie skulle komma att i praktiken medföra, att en hel fartygslast
diskvalificeras, något som i sin tur skulle åsamka vederbörande importör
högst betydande kostnader.
Föreningen Sveriges spannmålsintressenter, vars åsikter delas av Sveriges
fröengrossistförening, stannar likaledes för den danska regeln och tillägger
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1961
19
att risken för att flyghavrefrön i fodersäd ger upphov till livsdugliga plantor
överskattats. Då den fodersäd, som går via handeln, genom förbrukarnas
försorg till största delen males, gröpas eller krossas, kommer endast en
mycket liten del att utfodras i helt skick. Vid utfodring av partier med
100-tals flyghavrefrön per kg torde ett och annat frö kunna bli grobart, men
med en frekvens av högst två stycken per kg anser föreningen risken försvinnande
liten. Denna risk torde det enligt föreningen vara försvarligt att
taga under den tid som behövs för att närmare studera nödvändigheten
av att helt förbjuda flyghavre i fodersäd. Föreningen erinrar också, i likhet
med handelskamrarna i Stockholm och Gävle, om önskvärdheten av att i
den alltmer vidgade gemensamma marknaden såvitt möjligt skapa enhetliga
bestämmelser för handeln inom de nordiska länderna.
Mot förslaget att bibehålla det för handeln mellan grannar gällande undantaget
från finförmalningstvång anföres betänkligheter av handels kammaren
i Visby samt av Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas
förening och Svenska utsädes firmornas förening.
Lantbruksstyrelsens förslag att från föreskriven analvsskyldighet
undantaga spannmål som skall finförmalas redan i importorten eller
på mottagningsplatsen, tillhör de åtgärder som utan specialmotivering tilfstyrkes
av kommerskollegium, Hushållningssällskapens förbund och Föreningen
Sveriges spannmålsintressenter. Undantaget avstyrkes däremot av
Riksförbundet Landsbygdens folk, som anser risk föreligga att ett spannmålsparti,
därest avsedd finförmalning icke kommer till stånd, kan komma
att föras vidare utan att undersökningar företages, huruvida det är bemängt
med flyghavre eller icke.
Sveriges lantbruksförbund anser att den föreslagna sänkningen av tilllåten
flyghavrehalt till noll frön per kg gör provtagning och analys mindre
nödvändig för spannmål från flyghavreinfekterade gårdar; sådan vara kan
i allmänhet betraktas som flyghavrehaltig och underkastad finförmalningstvånget.
Analys är däremot, menar förbundet, nödvändig för de partier som
kommer från en gård, vars ägare meddelat att han är oviss om flyghavre
finns på gården. Stickprov kan även behöva tas på partier från gårdar,
som meddelats vara flyghavrefria. För utländsk spannmål är förhållandet,
att man ej med säkerhet kan veta om ett parti innehåller flyghavre eller ej.
Provtagning och analys av importvara bör enligt förbundet således alltid
göras och undantag därför icke medges ens för spannmål avsedd att finförmalas
i importorten.
Svenska lantmännens riksförbund finner bestämmelserna om provtagning
och analys böra utvidgas att avse all spannmål, såväl importvara som
inhemsk vara, och detta oavsett om odlaren uppgivit, att hans brukningsenhet
är fri från flyghavre eller ej. I synnerhet i fråga om vara som härstammar
från brukningsenhet, som odlaren uppgivit vara fri från flyghavre,
anser riksförbundet provtagningsskyldighet vara av stor betydelse
och den föreslagna undantagsbestämmelsen därför böra utgå.
Om del angelägna i att flyghavrehaltigt avfall oskadliggöres är sta2t
Bihang till riksdagens protokoll 1961. / saml. iVr 51
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1961
tens jordbruksnämnd ense med lantbruksstyrelsen. Med hänvisning till risken
vid avrensinblandning i kli föreslår nämnden dessutom skyldighet att
finförmala avrens som avses att för försälj ningsändamål uppblandas med
kli.
För bestämmelser med motsvarande innehåll uttalar sig Svenska bygdekvarnars
riksförbund. Lantbruksstyrelsens förslag tillstyrkes av kommerskollegium,
Sveriges lantbruksförbund, Svenska lantmännens riksförbund
och Hushållningssällskapens förbund. Sistnämnda instans förordar vidare
ett av Skaraborgs läns hushållningssällskap väckt förslag att förekommande
kostnadsfri hämtning av avrens vid renserier måtte förhindras, exempelvis
genom föreskrift om finförmalningstvång även vid annat tillhandahållande
än försäljning.
Vad slutligen angår de spridningshindrande åtgärder förslaget innehåller
beträffande handeln med halm och tomsäckar har det lämnats
utan invändningar av kommerskollegium, Hushållningssällskapens
förbund och Sveriges lantbruksförbund samt av Svenska utsädesfirmornas
förening, som dock anser att bestämmelsen om säckar bör kompletteras med
krav på maskinrengöring.
Mot de föreslagna bestämmelsernas utformning har flera remissinstanser
hävdat att rengöringstvånget för tomsäckar gjorts alltför omfattande samt
att till uppgiftsplikten för halmsäljare bör fogas rätt att förklara sig oviss
om flyghavreförekomst på den brukningsenhet varifran halmen härrör.
Om tomsäcksbestämmelsen påpekar statens jordbruksnämnd, som tillstyrker
förslaget i princip, att den måste bli svår att övervaka. Liknande
åsikt har Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening. Bestämmelsen
tillstyrkes av Svenska bygdekvarnars riksförbund och Föreningen
Sveriges spannmålsintressenter. Även Svenska lantmännens riksförbund
ansluter sig till förslaget men framhåller som lämpligt att bestämmelsen
utvidgas med rätt att under vissa angivna förutsättningar försälja
tomsäckar som lump.
Det hävdas av ett flertal remissinstanser att uppgiftsskyldighet vid försäljning
av halm icke går att tillämpa, särskilt beträffande importerad vara.
Föreningen Sveriges spannmålsintressenter bl. a. yttrar om sälj aruppgiften.
Då stråfoder oftast passerar tre handelsled från producent till förbrukare,
torde stora möjligheter föreligga att denna uppgift kommer att tappas bort
under vägen. Då samlastning av partier från olika brukningsenheter är en
vanlig företeelse vid halmleveranser, kan en sammanblandning lätt äga
rum, liksom detta också kan ske hos en detaljist som har partier från olika
producenter på lager. Föreningen betvivlar därför starkt, att denna bestämmelse
är i praktiken möjlig att efterfölja och anser följaktligen att bestämmelsen
i fråga bör utgå, då en lagparagraf som ej kan efterlevas ej är försvarbar.
I ett läge, då halm nödvändigtvis behöver importeras för att trygga
stråfoderförsörjningen i landet, kommer den i varje fall att sättas ur kraft,
då några motsvarande uppgifter från utländska säljare icke skulle stå
att få.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1961
Farhågorna för den utländska halmen delas av statens jordbruksnämnd,
som — oaktat vad lantbruksstyrelsen anfört härom — ifrågasätter om icke
sådana analysmöjligheter kan förefinnas att det är möjligt att beträffande
importhalmen föreskriva analysskyldighet som grund för uppgiftsplikten.
Till bestämmelserna om spridningshindrande åtgärder har handelskammaren
i Visby och Svenska lantmännens riksförbund velat foga föreskrifter
om rengöring av skördemaskiner.
Föreningen Sveriges spannmålsintressenter har förordat lagstadgad plikt
för den som säljer jordbruksfastighet att i köpekontraktet intaga uppgift
huruvida egendomen är fri från flyghavre eller ej.
Planmässig bekämpning
Lantbruksstyrelsens förslag att öppna möjlighet för planerad områdesvis
bekämpning av flyghavre under tillsyn av hushållningssällskapen
tillstyrkes av samtliga remissinstanser.
Statens jordbruksnämnd finner tanken med aktivt bekämpningsarbete
riktig liksom även den administrativa utformning förslaget erhållit. Hushållningssällskapens
förbund erinrar om att det i diskussionerna om åtgärder
för en effektivare flyghavrebekämpning i flera sammanhang framhållits
behovet av samordnade och samfällda insatser från berörda jordbrukares
sida men att man i detta sammanhang närmast syftat på möjligheterna
att enligt danskt mönster få infört bestämmelser enligt vilka det
skulle kunna föreskrivas, att en zon i gränsen mellan brukningsenheterna
hålles fri från flyghavre. Enär även andra insatser av sådant slag är tänkbara,
har förbundet i princip icke något att invända mot utformningen av
11 § förordningsförslaget. Det kan emellertid, tillägger förbundet, ifrågasättas
om det icke bör tillkomma lantbruksstyrelsen att fastställa de planer
enligt vilka samfällda bekämpningsåtgärder skola vidtagas.
Tanken på att i första hand påbjuda flyghavrefria zoner mellan skiftesgränserna
framhålles även av Föreningen Sveriges spannmålsintressenter
och Svenska utsädesfirmornas förening. Sistnämnda förening anser dock
att bästa sättet att bekämpa flyghavre är att lägga större vikt vid fältbesiktning
av utsädesodlingarna. Riksförbundet Landsbygdens folk, som vitsordar
jordbrukarnas beredvillighet att medverka i bekämpningsarbetet, vill
understryka, att de kostnader som enligt en bekämpningsplan kommer att
åsamkas fastighetsägarna måste stå i rimlig proportion till fastighetens
storlek och till den nytta vederbörande kan få av åtgärderna. Riksförbundet
hemställer därför om tillfälle att avgiva särskilt yttrande beträffande sedermera
framlagda förslag till bekäinpningsplaner.
Förslaget att genom rapportskyldighet för spannmålshandeln
tillförsäkra hushållningssällskapen årliga upplysningar om flyghavreförekomst
tillstyrkes av statens jordbruksnämnd såsom ändamålsenligt, liksom
även av kommerskollegium, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbrnksförbund
och Svenska lantmännens riksförbund.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1961
Från åtskilliga håll har dock invändningar gjorts mot en rapportskyldighet
av föreslaget innehåll. Handelskamrarna i Stockholm och Örebro har
ifrågasatt om det inte ligger närmare till hands att lägga uppgiftsskyldigheten
på jordbrukarna själva eller låta besked om flyghavreförekomst via
sockengillena nå hushållningssällskapen.
Svenska foderämnes- och spannmålshandlarnas förening ställer sig tveksam
till en rapportskyldighet för handeln och fortsätter.
En föreskrift av denna karaktär kommer att ställa handelsföretagen inför
nödtvånget, att vid konstaterad flyghavreförekomst insända anmälan därom
i fråga om sina egna kunder. Dessa kan taga en sådan anmälan mycket
illa upp. Det är nämligen att märka, att en officiellt konstaterad flyghavreförekomst
kan medföra sämre försäljningsvärden för de gårdar, som blivit
utpekade. Föreskriften kan därigenom komma att leda till att ett irritationsmoment
införes i förhållande mellan köpmännen i branschen och deras
kunder. Från annat håll har föreslagits att i stället för ifrågavarande
anmälningsskyldighet borde införas besiktning i en eller annan form genom
hushållningssällskapens och sockengillenas försorg och att odlarna
skulle ha möjlighet att erhålla offentlig friförklaring av sina gårdar. Föreningen
ansluter sig till detta förslag.
Svenska utsädesfirmornas förening anlägger liknande synpunkter och
betonar den motsatsställning som uppstår om handelsföretagen skulle
tvingas anmäla sina egna kontraktsodlare. Ej heller Sveriges fröengrossisters
förening anser det riktigt att spannmålshandlaren skall åläggas att till
offentlig myndighet lämna uppgifter om de jordbrukare med vilka han stått
i affärsförbindelse. Enligt föreningen bör jordbrukarna själva åläggas uppgiftsskyldighet
till sockengillena för vidarebefordran till hushållningssällskapen.
Östergötlands läns hushållningssällskap finner det för områden där flyghavre
förekommer på praktiskt taget varje brukningsenhet fullständigt onödigt
att belasta handeln med en betungande uppgiftsskyldighet om förhållanden
som sällskapet redan känner till. Uppgiftsskyldigheten bör därför göras
beroende av om sällskapet anser sådan skyldighet ändamålsenlig och lämplig.
Departementschefen
I stora delar av vårt land har det svårutrotade ogräset flyghavre nått en
allvarlig utbredning. Stor ekonomisk skada tillfogas årligen det svenska
jordbruket genom flyghavrens förekomst. Särskilt de vårsådda grödornas
avkastning är utsatt för allvarliga risker. Värdeminskningen på en flyghavreinfekterad
jordbruksfastighet kan vidare bli avsevärd. Fortsatt spridning
av ogräset utgör också ett allvarligt hot mot den stora förbättring av utsädesodlingen
som kunnat uppnås under de senaste åren. Skärpning av fordringarna
på utsäde har samtidigt väsentligt minskat möjligheterna till spridning
av flyghavre genom bruksutsäde. Sålunda gäller enligt lantbruksstyrelsens
föreskrifter att frön av flyghavre alls inte får förekomma vare sig i
23
Kungl. Maj. ts proposition nr 51 år 1961
statsplomberat utsäde eller annan frövara som saluhålles till utsäde. Erfarenheterna
har emellertid visat att andra spridningsvägar varit svårare att
stänga. Förordningar med bestämmelser om åtgärder mot flyghavrespridning
annorledes än genom utsäde har utfärdats åren 1952 och 1957 i enlighet
med av riksdagen samma år bifallna propositioner. Förordningarna riktar
sig huvudsakligen mot spridning genom fodersäd och bestämmelserna
har visat sig ha stort värde inte minst i strävandena att hindra importfodersäden,
som ofta är starkt flyghavrebemängd, att vålla alltför stora skador.
Som lantbruksstyrelsen framhåller i sin nu gjorda hemställan är åtgärder
enbart mot fodersäden inte tillfyllest. Den ökade motoriseringen av jordbruksdriften
och den allt rörligare handeln med spannmål och vissa förnödenheter
för jordbruket har snabbt ökat behovet att i möjligaste mån begränsa
denna utvecklings ofrånkomliga verkningar på spridningen av flyghavre.
Men också den spridning som naturen med olika medel ombesörjer
måste hejdas. En enkel form för bekämpning har här i alla tider varit att
handplocka flyghavreplantan före frösättningen. Det ter sig angeläget att
kunna systematisera bland annat sådana åtgärder för att trygga en god effekt
inom begränsade områden. De bestämmelser i nu berörda hänseenden
som lantbruksstyrelsen föreslagit bör enligt min mening i allt väsentligt genomföras.
Huvudstadgandet i den nu gällande förordningen med vissa bestämmelser
till motverkande av spridning av flyghavre är förbudet att som fodervara
saluhålla eller sälja spannmål som ej undergått finförmalning, därest
i varan förekommer frön av flyghavre i större antal än lantbruksstyrelsen
föreskriver eller för närvarande fem per kilogram. Detta stadgande föreslår
styrelsen ändrat därhän att förbudet skall gälla vid varje förekomst av flyghavre
frön i varan. Den hittillsvarande rättigheten för lantbruksstyrelsen att
betiäffande fodersäd liksom för frövaror alltefter behovet kunna reglera föreskrifterna
om högsta tillåtna ogräshalt anser jag emellertid böra kvarstå.
Även inom ramen för de möjligheter styrelsen här förfogar över kan, när
läget så kräver, göras en erforderlig skärpning av tillåtna högsta halt. Förslaget
att redan nu taga steget fullt ut och helt förbjuda flyghavre i fodersäd
vill jag dock inte biträda. En dylik föreskrift kan väntas medföra stora
svårigheter att upprätthålla en rättvisande övervakning av bestämmelsens
efterlevnad. Det synes också klart att betydande fördelar är förenade med
den i Danmark tillämpade regeln att kräva finförmalning vid en flyghavrehalt
av två frön per kilogram. Stor vikt bör dessutom fästas vid det i några
remissyttranden påpekade värdet av om möjligt enhetliga regler de nordiska
länder na emellan. Den nuvarande bestämmelsen i förordningen bör således
bibehållas i huvudsak oförändrad. Vid tillämpningen svnes lantbruksstyrelsen
böra beakta erfarenheterna av den nyssnämnda danska regeln.
Den ökade uppmärksamhet som lantbruksstyrelsen måste ägna efterlevnaden
av bestämmelserna om flyghavre lämnar styrelsen inga möjligheter att
tillika övervaka ett under remissbehandlingen föreslaget stadgande om tilIlåtna
kvarntyper. Därest i något tall efter påbjuden förmalning av flyg
-
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 51 år 1961
havrehaltig spannmål hela kärnor av ogräset ännu finnes i varan, skall för
övrigt denna inte anses ha undergått sådan finförmalning som i forordningen
stadgas som villkor för försäljning som fodervara.
Oaktat det vore i hög grad önskvärt att göra finförmalningstvånget tilllämpligt
även på den s. k. grannhandeln, bör dock liksom i lagen om handel
med utsädesvaror undantag tills vidare göras för sådan försäljning från
odlare som sker utan offentligt utbjudande. Genom en smärre ändring i
författningstexten betonas att undantaget endast avser dylik försäljning till
förbrukare i orten. Liksom tidigare föreligger inget behov att stadga fmformalning
vid försäljning till köpman och undantaget härför bor oforandrat
gälla. .
De nuvarande bestämmelserna om flyghavre innehåller inga andra regler
angående forsling av spannmål än som följer av påbudet att importvara
skall analyseras och i förekommande fall finförmalas i importorten. Detta
transportförbud tager inte sikte främst på riskerna för spridning av flyghavre
under själva transporten. Bestämmelser i syfte att effektivt minska
faran för ogräsets spridning under transport inte blott av miportfodersad
utan av all spannmål överhuvudtaget är emellertid som lantbruksstyrelsen
framhållit påkallade. Inte minst av hänsyn till de stora ansträngningar som
på vissa håll gjorts för att befria hela områden från redan förekommande
flyghavre bör de föreslagna transportrestriktionerna genomforas. Som
nämnts är särskilt utsädesodlingarna värda ökat skydd. Jag tillstyrker därför
att i förordningen stadgas, att transport av spannmål skall ske så att spridning
av flyghavre under transporten förhindras ävensom att de närmare föreskrifterna
om vad som därvid skall iakttagas får meddelas av lantbruksstyrelsen.
Självfallet bör styrelsen vid föreskrifternas utformning taga tillbörlig hänsyn
till berörda parters önskemål. Skyldighet att ställa sig transportbestämmelserna
till efterrättelse synes i första hand böra åligga varans agare eller,
där transporten sker i anledning av köp, säljaren eller annan avsandare. Om
varan hämtas av köparen eller av annan för dennes räkning åligger skyldigheten
i stället den som hämtar varan. Bestämmelsen bör gälla alla slag av
spannmål men måste, med tanke på att i stora delar av landet flyghavre
inte förekommer, utformas så att spannmål som odlats i dessa delar ej omfattas
av bestämmelserna. Enligt gällande förordning åligger det lantbruksstyrelsen
att årligen upprätta och kungöra förteckning över de län eller delar
av län där flyghavreförekomst av någon betydelse iakttagits. Detta stadgande
föreslår jag få gälla oförändrat. Enär spannmål som odlats i andra
delar av landet sålunda kan antagas vara fri från frön av flyghavre, bor den
inte beröras av transportrestriktionerna. Motsvarande bor galla spannmål
som härrör från delar av riket där flyghavre förekommer eller hit införts
från utlandet men som av någon särskild påvisbar anledning kan antagas
vara fri från frön av flyghavre. Den av lantbruksstyrelsen föreslagna regeln
att endast vara som kan misstänkas innehålla flyghavre skall lyda under
restriktionerna finner jag således inte tillräcklig.
För att de transportrestriktioner som sålunda bör genomföras inte skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1961
25
förlama skördearbetet eller försvåra det rutinmässiga arbetet inom brukningsenheten
måste undantag från bestämmelserna göras för de vanligtvis
korta transporterna mellan ägor och ekonomibyggnader på den brukningsenhet
där spannmålen odlats. Samma torde böra gälla i de fall varan
förvärvats från annat håll för att användas på brukningsenheten. Vid
frakter till eller från brukningsenheten såsom vid köp från spannmålshandlare
eller mellan jordbrukare i orten, inkörning till torkanläggning
som inte tillhör brukningsenheten eller inleverering till uppköpare bör däremot
huvudregeln gälla. Transporter som sker under tullverkets kontroll bör
ligga utanför regleringen. Forsling av spannmålspartier inom lager eller
fabrik såsom led i varans bearbetning bör, i den mån dylika smärre förflyttningar
inte är att anse som transport, självfallet utföras så att flyghavrekärnor
inte kan spridas till kringliggande mark eller till flyghavrefria
partier.
Såsom jag i det föregående erinrat om var det främst den genom importfoder
säden försämrade situationen som år 1957 föranledde införandet av
förbud att frakta importvara från importorten före analys och finförmalning.
Någon nämnvärd kvalitetsförbättring beträffande förekomsten av
flyghavre i importsäden har sedan dess inte kunnat iakttagas. Från statens
centrala frökontrollanstalt har jag under hand inhämtat att medan antalet
flyghavrekärnor per kilogram i svenskodlad fodersäd regelmässigt ligger
mellan noll och 20, uppvisar analyserna av importvara vanligen förekomster
på 500—3 000 frön per kilogram. Så länge differenser av nämnda
storleksordning ännu består, anser jag det om möjligt böra undvikas att
ändra de nyligen införda strängare bestämmelserna för importerad foderspannmål.
Jag kan därför inte biträda lantbruksstyrelsens förslag om vissa
generella undantag. I stället bör lantbruksstyrelsen fortfarande äga medge
dispens. Denna rätt bör dock utnyttjas endast i tider då skördeläget ger anledning
till omfattande import och blott då avsevärd olägenhet uppstår, därest
dispens ej lämnas. Dispens bör medges allenast i sådana fall som avser
transport från införselorten till en av importören å annan ort varaktigt
disponerad fast förmalningsanläggning eller till foderblandningsfabrik. Förutsättning
för dispens bör vara att transporten sker under särskild kontroll
som lantbruksstyrelsen föreskriver.
Övervägande goda erfarenheter har vunnits av den till komplettering av
finförmalningstvånget år 1957 införda bestämmelsen om skyldighet att
provtaga och analysera såväl all importfodersäd som svenskodlad foderspannmål
från icke flyghavrefria gårdar. Mot lantbruksstyrelsens förslag
att från skyldigheten undantaga spannmål som är avsedd att finförmalas
före vidaretransporten talar liksom vid tillkomsten av bestämmelsen alltjämt
behovet av kontrollmöjlighet så länge varan kan gå genom flera mellanhänder.
Inte heller nu bör därför avsteg göras från principen om analysskyldighet.
Den under remissbehandlingen från ett par håll uttalade
meningen att analysskyldigheten borde utsträckas till all spannmål eller i
varje fall all spannmål från uppgivet flyghavrefria gårdar torde inte låta sig
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1961
förenas med den förutnämnda omständigheten att hela landsdelar är befriade
från ogräset. Såsom lantbruksstyrelsen påpekat är nämligen analys inte
någon säker utväg att spåra begynnande flyghavreinfektion; intensifierad
fältbesiktning är här den effektivaste metoden. En jordbrukareuppgift om
flyghavreförekomst medför inte heller alltid omedelbar analys av inlevererat
spannmålsparti. Under bråda skördedagar nödgas mottagaren lagra
partiet tillsammans med andra, likaledes icke flyghavrefria leveranser och
analysen kan göras först vid utleverering av varan. De nu gällande bestämmelserna
föreslår jag därför få kvarstå i huvudsak oförändrade i förordningen
liksom även stadgandet om skyldighet för jordbrukare att vid
all leverans av spannmål antingen ge köparen skriftligt besked om flyghavreförekomst
på gården eller vid ovisshet i stället uppgiva detta i meddelandet.
De för jordbrukarna särskilt förrädiska spridningsmöjligheterna via säckar
och halm finner jag angeläget att söka komma till rätta med. Lantbruksstyrelsen
föreslår ett förbud att sälja begagnade tomsäckar innan de
gjorts fria från flyghavrekärnor. Ett sådant förbud kan, såsom under remissbehandlingen
framhållits, inte göras alltför vidsträckt. Det torde vara
ändamålsenligt att ge bestämmelsen sådant innehåll att den inte omfattar
annat än huvudsakligaste delen av de i marknaden förekommande säckar
vari flyghavrekärnor kan fastna, d. v. s. sådana som på ett eller annat sätt
begagnats för spannmål. Dylika säckar torde, i den mån de inte efter förslitning
säljes till lump, endast i begränsad omfattning åter nyttjas för
annat än jordbruksändamål. De allvarligaste riskerna för spridning av flyghavre
kan därför beräknas vara förknippade med användning av'' begagnade
spannmålssäckar för frakt eller förvaring av produkter, som är avsedda
för jordbruket. Uppmärksamheten torde främst böra riktas mot gödningsämnen
av alla slag, utsädesvaror, potatisutsäde inbegripet, samt fodervaror,
däribland även sådana som inte innehåller spannmål i någon form. Det bör
vara tillfyllest att inskränka förbudet i enlighet härmed. I överensstämmelse
med det för grannhandeln med spannmål stadgade undantaget från finförmalningstvång
bör för denna handel inte heller gälla förbud att begagna
tillgängliga tomsäckar utan särskild rengöring.
Svårigheten att ur partier med halm taga representativa prover för analys
av flyghavrehalt torde göra tanken på att införa analysplikt för halm
omöjlig att förverkliga. Det främsta vapnet mot spridning genom halm
blir därför en ökad upplysning om denna spridningsväg. Ett värdefullt
komplement till sådan upplysning kan dock enligt min mening erhållas
genom den av lantbruksstyrelsen föreslagna skyldigheten för säljare av
halm att vid leverans lämna köparen skriftligt besked om flyghavreförekomst
på den brukningsenhet varifrån halmen härrör. Skyldigheten bör
gälla vid varje försäljning, således förutom köpmän emellan även vid försäljning
från köpman till jordbrukare eller från jordbrukare till uppköpare
eller förbrukare. Jordbrukare eller annan säljare, som är oviss om
flyghavre förekommer på brukningsenheten, bör äga möjlighet att i stäl
-
27
Kungl. Maj.ts proposition nr Öl år 1961
let uppgiva detta i meddelandet. De svårigheter som av flera remissorgan
förmodats bli följden för uppgiftsskyldighetens tillämpning på den importerade
halmen synes genom sistnämnda möjlighet ha eliminerats. Då
en försäljare av importerad halm vanligtvis saknar besked om flyghavreförekomst
på den mark varifrån halmen härrör, kan möjligheten att skriftligen
förklara sig oviss komma väl till pass. En dylik förklaring synes vidare
tjäna ändamålet att väcka förbrukarens uppmärksamhet på faran
av att använda halm med inslag av flyghavrekärnor. Den goda anpassning
till förordningens bestämmelser om flyghavrehaltig fodersäd som numera
råder inom spannmålshandeln finner jag visa att motsvarande utveckling
för handeln med halm bör kunna påräknas, därest den nu förordade bestämmelsen
genomföres. Om en prisdifferentiering blir följden av bestämmelsen,
torde det av några remissorgan påpekade behovet att kunna företaga
samlastning av olika halmpartier bli mindre aktuellt. Såsom lantbruksstyrelsen
föreslagit bör halm som säljes för industriellt ändamål inte
beröras av stadgandet.
I den nu gällande förordningen är bestämmelserna så avfattade att finförmalningstvånget
gäller för spannmålsavrens lika väl som för spannmål
medan övriga föreskrifter om analysskyldighet och uppgiftsplikt in. m.
gäller endast spannmål. Då nödvändigheten av att hindra flyghavrespridning
genom avrens är stor, anser jag i huvudsaklig överensstämmelse med
lantbruksstyrelsens förslag att det inte längre bör gälla mindre stränga regler
för avrens än för spannmål. För att vinna enhetlighet vid tillämpningen
bör för övrigt allt avfall, som framkommer vid anläggning för rensning eller
annan behandling av spannmål eller frö, vara underkastat bestämmelserna.
Vad i den nya förordningen stadgas om spannmål torde därför i tillämpliga
delar få gälla även dylikt avfall. Det är emellertid sedan länge känt att avrens
och annat avfall, som inte säljes, kan vara en svår spridningskälla. Om
det exempelvis fritt får avhämtas eller avstjälpes på olämplig plats, förfelas
lätt andra åtgärder i trakten att hindra flyghavren spridas. Det torde därför
vara behövligt med ett stadgande att avfall, som enligt huvudregeln för
spannmål inte får saluhållas eller säljas utan finförmalning, inte heller
eljest får överlåtas annat än i finförmalet skick. För avfall, som inte saluhälles
eller överlåtes, bör föreskrivas att det i stället skall brännas eller på
annat sätt oskadliggöras. Uppblandning av kli med oförmalt avrens blir härigenom
inte tillåten.
I den mångåriga kamp som förts mot flyghavren i vårt land har upplysning
om ogräsets förekomst och spridningssätt utgjort en viktig del. Genom
bland annat hushållningssällskapen har här betydesefullt arbete utförts.
Allmän enighet synes råda om att det därutöver fordras en på lång sikt verkande
bekämpningsaktion mot den flyghavre som under de gångna åren
hunnit sprida sig. En dylik insats måste i första hand genomföras med hjälp
av jordbrukarna själva. För att den möda som det stora flertalet av dessa
därvid kan väntas lägga ned inte skall förspillas av att några få i oförstånd
underlåter att deltaga efter förmåga, torde vissa tvångsåtgärder vara mind
-
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1961
vikliga. En smidig anpassning till det faktum att olika åtgärder kan tänkas
vara erforderliga i olika landsdelar måste vidare åstadkommas. Jag har
därför intet att erinra mot lantbruksstyrelsens förslag att, där förhållandena
inom hushållningssällskaps område det påkallar, flyghavre som växer
inom området eller del därav skall kunna bekämpas under sällskapets överinseende
och enligt en bestämd plan. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t
att efter framställning av sällskapet förordna, att sådan planmässig bekämpning
får igångsättas inom området.
De närmare föreskrifter en bekämpningsplan kan komma att innehålla
torde i första hand röra skyldighet att före frösättningen plocka hort eller
på annat sätt avlägsna samt oskadliggöra alla flyghavreplantor på växtplatser
av visst slag, såsom inom slättbygdsområden plantor på angivet
avstånd från rågång eller annan fastighetsgräns. I dalgång med vattendrag,
som rinner genom flyghavreinfekterat område, kan skyldigheten förklaras
avse de plantor som står på mark inom vattendragets högvattenområde. I
område med ringa flyghavreförekomst bör skyldigheten kunna avse alla
plantor var helst de förekommer inom området. Vidare kan bekämpningsplan
behöva innefatta föreskrifter för rengöring av tröskor och andra redskap
i gemensamt bruk. I den mån framdeles nya bekämpningsmetoder
anses praktiskt genomförbara torde även sådana kunna få föreskrivas i
planen.
Förordningen torde böra innehålla bemyndigande för Kungl. Maj :t att
fastställa de bekämpningsplaner med i huvudsak nu angivet innehåll varom
framställningar göres. Kungl. Maj :t torde därjämte böra äga möjlighet att,
då närmare erfarenhet vunnits om den praktiska tillämpningen av dylika
planer, delegera till lantbruksstyrelsen rätten att fastställa dessa.
Skyldighet att ställa sig bekämpningsföreskrifterna till efterrättelse bör
principiellt åligga samma jordägare och nyttjanderättshavare som enligt lagen
den 26 maj 1933 (nr 231) om utrotande av berberis är skyldiga att utföra
sådan utrotning. Något särskilt stadgande om innehavare av betesrätt
torde, i motsats till vad fallet är i nämnda lag, inte vara erforderligt i förevarande
sammanhang. Den ringa förekomst av flyghavre som undantagsvis
kan påträffas i skogs- och betesmarker saknar praktisk betydelse. Uttryckligt
undantag för dylik mark kan, där så erfordras, i stället göras i bekämpningsplanen.
Ingripande mot flyghavrebestånden måste ske innan kärnorna faller till
marken, eljest är borttagande av plantan meningslöst. I bekämpningsplan
bör därför alltid angivas den tid inom vilken åtgärderna årligen skall ha vidtagits.
För att inte äventyra resultatet av en intensifierad kampanj måste
eljest tillåtna, oskyddade transporter av spannmål inom brukningsenheten
undvikas. Bekämpningsplanen bör därför, i fall där så är lämpligt, kunna
stadga inskränkning i undantaget från transportrestriktionerna. Jag föreslår
att bestämmelser i nu nämnda hänseenden upptages i förordningen.
I likhet med lantbruksstyrelsen finner jag det ändamålsenligt att öppna
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1961
möjlighet för länsstyrelse att vid bristande efterlevnad av bekämpningsplan
på framställning av hushållningssällskap i länet vid vite förelägga
den försumlige att verkställa föreskrivna åtgärder. Enär åtgärderna i sådant
fall torde böra genomföras utan tidsutdräkt, bör i föreläggandet viss
tid för dessa utsättas. Av samma skäl synes det vara lämpligt att, när föreläggande
inte efterkommes, ej i första hand giva nytt föreläggande utan i
stället låta på den försumliges bekostnad snarast utföra det eftersatta bekämpningsarbetet.
Länsstyrelsen torde därför böra bemyndigas att förordna
härom. Det ligger närmast till hands att länsstyrelsen därvid föreskriver
att åtgärderna skall vidtagas genom hushållningssällskapets försorg. I enlighet
med vad som allmänt torde gälla om förbud att utdöma försuttet vite,
då ändamålet med vitet förfallit, bör inte heller, i fall då nu angivna åtgärder
utföres på den försumliges bekostnad, dessförinnan förelagt vite utdömas.
Underlåtenhet att ställa sig övriga stadganden enligt förordningen till
efterrättelse bör liksom för närvarande straffas med dagsböter.
En förutsättning för rationellt bekämpningsarbete inom hushållningssällskapens
ram är att varje sällskap har noggrann kunskap om var inom dess
område flyghavre förekommer. Sådan kunskap erhålles inte alltid från jordbrukarna
själva. Skyldigheten för en jordbrukare att vid leverans av spannmål
ge mottagaren besked om flyghavreförekomst på gården eller förklara
sig oviss härom är förestavad av mottagarens analysskyldighet beträffande
fodersäd från ej flyghavrefria brukningsenheter. Uppgifterna kommer inte
hushållningssällskapen till del. Lantbruksstyrelsen har därför föreslagit att
denna upplysningskälla göres nyttig genom förpliktande för spannmålsuppköparna
att årligen sammanställa och till sällskapen vidarebefordra dessa
uppgifter. Den grundläggande tanken bakom det av mig förordade författningsstödet
för planmässiga bekämpningsåtgärder oinrådesvis är emellertid
att med hushållningssällskapens hjälp aktivera jordbrukarnas egna insatser.
Det synes därför mera följdriktigt att inte via handeln inhämta upplysningar
om flyghavreförekomst i området utan i stället genom fortsatt
upplysning söka vidga förståelsen bland jordbrukarna för behovet av samverkan.
I samma anda bör dessa uppmanas att själva, lämpligen till hushållningsgillena,
rapportera förekommande flyghavre. De från spannmålshandelns
sida påvisade olägenheterna med den föreslagna rapportskyldigheten
saknar inte grund. Av nu angivna skäl är jag således inte beredd att tillstyrka
lantbruksstyrelsens förslag i denna del. Den av några remissorgan i
sammanhanget väckta frågan om offentlig friförklaring av flyghavrefria
brukningsenheter vill jag närmare överväga först sedan man vunnit erfarenhet
av de nu föreslagna nya bestämmelserna.
Det under remissbehandlingen framförda, från Danmark hämtade uppslaget
om skyldighet för säljare av jordbruksfastighet att i köpehandling
ange flyghavreförekomst torde, med hänsyn till de verkningar som civilrättsligt
följer av en sådan bestämmelse, inte kunna beredas utrymme i för
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1961
fattning av nu förevarande art. Det åligger köparen att själv sörja för att
sådana utfästelser om fastighetens skick som påverkar köpet intages i köpehandlingen.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att liksom hittills utfärda närmare
föreskrifter rörande tillsynen av efterlevnaden av den nya förordningen.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till förordning med vissa bestämmelser om
skydd mot flyghavre, avsedd att ersätta gällande förordning om vissa bestämmelser
till motverkande av spridning av flyghavre. Den nya förordningen
torde lämpligen böra träda i kraft den 1 maj 1961.
Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Jan B randt
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1961
31
Bilaga
(Lantbruksstyrelsens förslag)
Kungl. Maj:ts förordning
med vissa bestämmelser till motverkande av spridning av flyghavre
Kungl. Maj :t har, med riksdagen, funnit gott förordna som följer.
1 §•
Spannmål och spannmålsavrens ävensom annat avfall från spannmålsrensnmg,
som innehåller eller kan misstänkas innehålla frön av flyghavre
(Avena fatua eller Avena sterilis), må transporteras endast om transporten
sker på ett mot spridning av flyghavre betryggande sätt.
Importerad vara av ovan angivet slag, som är avsedd till foder, må endast
transporteras från importort till av importör å annan ort disponerad förmaimngsaniaggnmg
eller till fabrik, som tillverkar foderblandning, under
förutsättning att transporten sker under särskild kontroll av lantbruksstyrelsen.
Det åligger importor att göra anmälan om sådan transport till lantbruksstyrelsen
å sådan tid, att anmälan är styrelsen tillhanda senast tre
dagar fore transportens början.
Det ankommer på lantbruksstyrelsen att utfärda närmare bestämmelser
om vad som skall iakttagas vid transport av vara, som innehåller eller kan
misstankas innehålla flyghavre.
Vad i forsta stycket sägs skall ej gälla transport för bärgning av skörd eller
transport inom brukningsenhet.
2 §-
I 1 § forsta stycket omförmäld vara, som innehåller frön av flyghavre,
ma ej saluhallas eller säljas som fodervara, med mindre varan undergått
nngropmng (finformalning). ö
onhPiCiprgrS SlrU d0Cfk,ej giIla försäljning till köpman för hans rörelse
eLh-eIier försäljning från odlare till närboende, om den sker utan offentJigt
utbjudande.
T 3 §''
...ÄT ^äggning för rensning eller annan behandling av spannmål
och fro, vid vilken flyghavrehaltigt avfall framkommer, är skyldig att
genom bränning eller på annat fullt Hllförlitligt sätt oskadlfggS sådant
4 §•
hrnUn1n«UkauefarSkyldig aAl vid leverans av spannmål, som odlats på hans
brukningsenhet, lamna mottagaren skriftligt meddelande om huruvida flyghavre
forckommer på brukningsenheten eller icke. År jordbrukaren oviss
hum harmed förhåller sig, ager han i stället uppgiva detta i meddelandet.
5 §•
hV-vJT’ ?°m !blnm yÖI''velse moftager spannmål från odlare, är skyldig
att fore forsta juli till vederbörande hushållningssällskap lämna förteckning
32 Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1961
över de brukningsenheter på vilka enligt meddelande, varom sägs i 4 § under
närmast föregående år flyghavre uppgivits forekomma eller beträffande
vilka ovisshet härom förelegat.
6 §•
Köpman, som för sin rörelse för foderändamål antingen förvarvat spannmål
av odlare, vilken icke i meddelande enligt 4 § uppgivit, att hans brukningsenhet
är fri från flyghavre, eller till riket infört spannmål, ar skyldig
att låta provtaga och analysera varan med avseende pa halt a\ llygna\re
enlist av lantbruksstyrelsen härför utfärdade föreskrifter.
Är spannmål avsedd att finförmalas å mottagningsplatsen eller importorten,
är vederbörande dock befriad från sådan skyldighet.
7 §•
I 6 § första stycket omförmäld provtagning och analys av spannmål, som
för foderändamål införts till riket, skall ske, innan varan fraktas från importorten.
Visar sådan undersökning att varan jämlikt 2 § icke ma saluhållas
utan finförmalning, skall jämväl finförmalnmgen verkställas i importorten
eller i av importören disponerad förmalmngsanlaggning a annan
0rOverlåtelse före finförmalning av sådan vara må dock ske till fabrik, som
tillverkar foderblandning.
8 §•
Vid försäljning av spannmål eller spannmålsavrens mellan köpmän i och
för deras rörelse är säljare, vare sig det av köparen påfordras eller icke,
pliktig att å följesedel eller köpekontrakt eller genom annan skriftlig handling
lämna köpare uppgift om, huruvida i varan förekommer flyghavre samt
att varan jämlikt 2 § icke får saluhållas utan finförmalning och, om sa ar
fallet, jämväl angiva analysresultatet samt analysbevisets nummer och datum.
9 §•
Begagnade tomsäckar må icke saluhållas eller tillhandahållas med mindre
dessa äro fria från flyghavrekärnor.
10 §•
Halm må icke säljas med mindre säljaren, vare sig det av köparen pafordras
eller icke, för köparen skriftligt meddelar, huruvida halmen ar från
brukningsenhet, som är fri från flyghavre eller ej.
Vad nu sagts gäller icke halm för industriellt ändamal.
n §•
Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område eller del
därav sådant påkalla, äger Kungl. Maj :t på framställning av hushållningssällskapet
förordna, att flyghavre skall bliva föremål för bekämpning enligt
av sällskapet upprättad och av Kungl. Maj :t fastställd plan.
Uraktlåter ägare eller nyttjanderättsinnehavare till jord, som omfattas
av dylikt förordnande, att verkställa i planen angivna åtgärder, äger länsstyrelsen
på framställning av hushållningssällskapet vid vite forelagga den
försumlige att inom viss tid hava verkställt de åtgärder, som enligt planen
åligger honom. , . .... , .
Därest givet föreläggande icke efterkommes, ager hushållningssällskapet
på den försumliges bekostnad låta verkställa föreskrivna åtgärder.
Kungl. Maj. ts proposition nr 51 år 1961
33
12 §.
Kostnader för i 1 § angiven kontroll av lantbruksstyrelsen bestrides av
importören enligt av lantbruksstyrelsen fastställd taxa.
13 §.
Anmälan till åtal för förseelse mot 2 § i denna förordning må endast
göras av lantbruksstyrelsen.
14 §.
överträder någon uppsåtligen eller av oaktsamhet det i 2 § stadgade förbudet
eller bryter någon mot föreskrifterna i 1, 3, 6, 7 eller 9 § eller underlåter
någon att fullgöra i 4, 5, 8 eller 10 § föreskriven uppgiftsskyldighet,
eller lämnar någon vid fullgörandet av uppgiftsskyldighet, som nyss sagts,
medvetet eller av oaktsamhet felaktig uppgift, straffes med dagsböter.
15 §.
Det åligger lantbruksstyrelsen att före den 15 september varje år upprätta
och kungöra förteckning över de län eller delar av län, där flyghavreförekomst
av någon betydelse iakttagits.
16 §.
Bestämmelser om tillsynen å efterlevnaden av denna förordning meddelas
av Konungen.
610242
Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag