Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Nr 45

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring, m. mgiven Stockholms slott
den 17 mars 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp,

3) lag om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter och befogenheter,
som tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen,

4) lag om försäkringsdomstol, ,

5) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

6) lag om besvär över försäkringsrådets beslut,

7) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring
för allmän tilläggspension,

8) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr
551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension,

9) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
m. in.,

10) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

11) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning
åt smittbärare,

1—Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 45

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

12) förordning angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr
269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning,

13) förordning angående ändring i förordningen den 29 augusti 1958
(nr 460) om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro
bosatta i riket och

14) reglemente angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag om att socialförsäkringens organisation
skall bli mera enhetlig.

Enligt förslaget skall lokalsjukkassorna fr. o. m. den 1 januari 1962 avskaffas
och sjukförsäkringen handhavas av kassor, motsvarande de nuvarande
centralsjukkassorna. Varje sjukkasseområde kommer i regel att omfatta
en landstingskommun eller en stad som ej tillhör sådan kommun.
Lokalsjukkassornas expeditioner omvandlas till lokalkontor för de nya
sjukkassorna. Lokalsjukkassornas styrelser kommer att ersättas av lokala
försäkringsnämnder, i allmänhet en för varje primärkommun, vilka skall
tillhandagå de nya sjukkassorna med råd och upplysningar. En försäkringsnämnd
skall bestå av 5—7 ledamöter, vilka samtliga utses av kommunen.

Inom de nya sjukkassorna skall enligt förslaget inte finnas något ombudsmöte.
Sjukkassestyrelsen skall bestå av 7 ledamöter, av vilka en, ordföranden,
utses av Kungl. Maj :t, en av medicinalstyrelsen, en av länsstyrelsen
och fyra av landstinget eller staden.

Den i propositionen förordade organisationen innebär, att sjukkassorna,
när nya invalidpensionsregler beslutats och utgivande av ATP-pensioner
blir aktuellt, skall utvecklas till lokalorgan även för folkpensionering och

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

ATP. Några lagförslag av denna innebörd framlägges inte nu, men riksdagens
godkännande begäres av riktlinjerna för pensionsärendenas handläggning
inom sjukkassorna i framtiden.

Enligt dessa riktlinjer skall invalidpensionsärenden prövas av särskilda
organ inom sjukkassorna, kallade pensionsdelegationer. En sådan delegation
skall bestå av en av Kungl. Maj :t utsedd ordförande, som skall vara
densamme som sjukkassestyrelsens ordförande, två av medicinalstyrelsen
utsedda läkare och två ledamöter, valda av landstinget eller staden. En
representant för länsarbetsnämnden skall, utan att äga rösträtt, kunna
deltaga i delegationens sammanträden. Ärendena skall föredragas i delegationen
av en särskild tjänsteman hos sjukkassan, som skall förestå en pensionsavdelning
inom kassan. Ärenden rörande ålderspension, barnpension
och änkepension i nya fall skall avgöras av tjänstemän på dessa avdelningar.
De inkomstprövade folkpensionsförmånerna — kommunala bostadstillägg,
hustrutillägg och änkepensioner i äldre fall — skall prövas av de föreslagna
försäkringsnämnderna.

Riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen skall enligt propositionsförslaget
den 1 juli 1961 sammanslås till ett ämbetsverk, benämnt riksförsäkringsverket.
Det nya ämbetsverkets ledning föreslås utgöras av en verksstyrelse
bestående av generaldirektören, en överdirektör och souschef samt
5 av Kungl. Maj :t särskilt förordnade ledamöter. Riksförsäkringsverket indelas
i tre större avdelningar under var sin chef samt inom avdelningarna i
byråer och en fristående sektion.

Besvär över riksförsäkringsverkets och försäkringsrådets beslut i socialförsäkringsfrågor
skall enligt förslaget fr. o. m. den 1 juli 1961 prövas av en
nyinrättad försäkringsdomstol, bestående av en president och minst 4 försäkringsdomare,
som skall vara lagfarna, samt minst 4 icke lagfarna ledamöter,
som skall ha uppdraget som bisyssla. Domstolen blir domför med tre
lagfarna och två icke lagfarna ledamöter. Prejudikatfrågor skall kunna avgöras
i plenum.

För budgetåret 1961/62 hemställes om anslag till försäkringsdomstolen,
försäkringsrådet och riksförsäkringsverket.

För att yrkesskadeförsäkringen senare skall kunna inordnas i samma organisation
som de övriga obligatoriska socialförsäkringarna föreslås, att
riksdagen fattar principiellt beslut om att de s. k. socialförsäkringsbolagen
inte skall få meddela yrkesskadeförsäkring efter utgången av år 1965.

Vidare föreslås i propositionen, att bestämmelserna om beräkning av pensionsgrundande
inkomst i lagen om försäkring för allmän tilläggspension
skall ändras, så alt samma regler skall gälla för sådan beräkning, vare sig
inkomsten härrör av anställning eller av annat förvärvsarbete. De nya reglerna
skall tillämpas även på 1960 års inkomster. Tiden för anmälan om
undantagande från försäkringen, såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning, utsträckes till den 31 augusti 1961. Inom samma tid

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

skall också en redan gjord anmälan om undantagande kunna återkallas
utan att undantagandet påverkar pensionsrätten.

Slutligen föreslås sådana ändringar i folkpensioneringslagen, att det s. k.
fickpenningbeloppet till vissa anstaltsvårdade folkpensionärer höjes till
50 kr. i månaden.

Kungl. Maj.ts proposition nr i5 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas beträffande lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring!, dels att 61—68, 80, 86—88 och 112—120 §§ skola upphöra
att gälla, dels att 3, 4, 9, 15, 16, 18, 31, 33, 39, 41, 42, 55—58, 60, 69—72, 75,
76, 78, 79, 81—85, 89, 92—94, 97, 99, 103, 104, 109 och 111 §§ skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i 5, 6, 19, 27, 34, 37, 40, 46—49,
52, 53, 59, 73, 74, 77, 90, 91, 95, 98, 101, 102, 105, 107 och 108 §§ orden »allmän
sjukkassa» och »centralsjukkassa» eller former av dessa ord skola
ersättas med ordet »sjukkassa» eller motsvarande former härav, dels att
omedelbart efter 77 § skall införas en ny paragraf, betecknad 77 a §, av den
lydelse här nedan angives, dels att överskrifterna omedelbart före 61, 86, 112
och 118 §§ skola utgå ur lagen, dels ock att omedelbart framför 77 a § skall
införas en ny överskrift av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse)

3 §•

Allmän sjukkassa är centrals
jukkassa eller lokalsjukkassa.

För varje landstingsområde samt
varje stad, som ej deltager i landsting,
skall finnas en centralsjukkassa.
Då särskilda förhållanden föranleda
därtill, må dock två landstingsområden
eller sådant område och
stad, som ej deltager i landsting, förenas
till ett centralsjukkasseområde.

Om skäl åro därtill, må annan stad
än nu sagts bilda eget centrals jukkasseområde.
Angående indelning i
centrals jukkasseområden beslutar
Konungen.

(Föreslagen lydelse)

För varje landstingskommun samt
varje stad, som ej tillhör sådan kommun,
skall finnas en allmän sjukkassa.
Då särskilda förhållanden föranleda
därtill, må dock två landstingskommuner
eller landstingskommun
och stad som nyss sagts förenas
till ett sjukkasseområde. Angående
indelning i sjukkasseområden
beslutar Konungen.

Allmän sjukkassa skall inrätta lokalkontor
i den mån så prövas erforderligt.

1 Senaste lydelse av 16, 19 och 41 §§ se SFS 1959:585, av 27 och 47 §§ se SFS 1960:179, av
31 § se SFS 1956:74, av 33 § se SFS 1960:106, av 34 § se SFS 1955: 397, av 37 § se SFS 1954:518,
av 39, 58 och 86 §§ se SFS 1958:457, av 56 § se SFS 1954: 267, av 69 § se SFS 1956: 627, av 107
§ se SFS 1954:244 samt av övriga berörda paragrafer se senaste lydelse av lagen SFS 1953:569.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

Centralsjukkasseområde, som ej
utgöres enbart av stad, skall vara indelat
i lokalsjukkasseområden, omfattande
en eller flera kommuner.
Angående indelning i lokalsjukkasseområden
beslutar Konungen eller den
myndighet Konungen bestämmer.

För varje lokals jukkasseområde skall
finnas en lokalsjukkassa.

Lokalsjukkassa skall vara ansluten
till den centralsjukkassa, inom
vars verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet
är beläget.

4 §•

I denna lag förstås med

läkare: den som äger behörighet
att inom riket utöva läkarkonsten; läkarvård:

vård som meddelas
av läkare, dock icke vård som
lämnas försäkrad, vilken åtnjuter
sjukhusvård;

sjukhusvård: vård som å

sjukvårdsanstalt lämnas där intagen
försäkrad ävensom vård å annan
sjukvårdsinrättning, om vården beredes
genom pensions styreis ens försorg; sj

ukvårdsanstalt: allmänt
sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning,
som enligt av Konungen
fastställd förteckning är att anse såsom
sjukvårdsanstalt jämlikt denna
lag;

allmänt sjukhus: sjuk vårdsinrättning

som tillhör staten
eller till vars drift statsbidrag utgår
eller som drives av landsting eller
stad, som ej deltager i landsting,
och ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt
ävensom sjukvårdsinrättning

(Föreslagen lydelse)

I denna lag förstås med
läkare: den som äger behörighet
att inom riket utöva läkaryrket;

läkarvård: vård som meddelas
av läkare, dock icke vård som
lämnas försäkrad, vilken åtnjuter
sjukhusvård;

sj u k husvård: vård som å

sjukvårdsanstalt lämnas där intagen
försäkrad ävensom vård å annan
sjukvårdsinrättning, om vården beredes
genom riksförsäkringsverkets
försorg;

sj ukvårdsanstalt: allmänt
sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning,
som enligt av Konungen
fastställd förteckning är att anse såsom
sjukvårdsanstalt jämlikt denna

lag!

allmänt sjukhus: sjuk vårdsinrättning

som tillhör staten
eller till vars drift statsbidrag utgår
eller som drives av landstingskommun
eller stad, som ej tillhör sådan
kommun, och ej är anordnad vid
hem, som avses i 18 § lagen om so -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

varöver pensionsstyrelsen förfogar
för sin sjukvårdande verksamhet;

hemortssjukhus: allmänt

sjukhus, drivet av det landsting eller
sådan i landsting ej deltagande stad,
inom vars område försäkrad är bosatt.

När nedan i denna lag användes
uttrycket sjukkassa, avses därmed
lokalsjukkassa eller, där sådan ej
finnes inrättad, centralsjukkassa.

Försäkringspliktig skall för varje
kalenderår vara medlem i sjukkassan
för den kommun, där han för
samma år blivit mantalsskriven. Är
försäkringspliktig icke mantalsskriven
inom riket, skall han vara medlem
i sjukkassan för den kommun,
där han är bosatt vid ingången av
kalenderåret eller vid den senare
tidpunkt, då försäkringsplikt inträder.

Medlem i lokalsjukkassa är genom
dennas anslutning till centralsjukkassa
tillika medlem i den senare.

Sjukvårdsersättning till barn, som
i 6 § sista stycket avses, utgives av
sjukkassan för den kommun, där
barnet är bosatt.

Ersättning för utgifter för sjukhusvård,
som på grund av sjukdom
varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjukhus,
med belopp, som motsvarar den
för sådan vård vid sjukhuset tillämpade
avgiften å allmän säl,

cialhjålp, ävensom sjukvårdsinrättning
varöver riksförsäkringsverket
förfogar för sin sjukvårdande verksamhet; hemortssjukhus:

allmänt

sjukhus, drivet av den landstingskommun
eller landstingskommun ej
tillhörande stad, inom vars område
försäkrad är bosatt.

När nedan i denna lag användes
uttrycket sjukkassa, avses därmed
allmän sjukkassa.

§•

Försäkringspliktig skall för varje
kalenderår vara medlem i den sjukkassa,
inom vars verksamhetsområde
han för samma år blivit mantalsskriven.
Är försäkringspliktig
icke mantalsskriven inom riket, skall
han vara medlem i den sjukkassa,
inom vars verksamhetsområde han
är bosatt vid ingången av kalenderåret
eller vid den senare tidpunkt, då
försäkringsplikt inträder.

Sjukvårdsersättning till barn, som
i 6 § sista stycket avses, utgives av
den sjukkassa, inom vars verksamhetsområde
barnet är bosatt.

§•

Ersättning för utgifter för sjukhusvård,
som på grund av sjukdom
varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjukhus,
med belopp, som motsvarar den
för sådan vård vid sjukhuset tillämpade
avgiften å allmän sal,

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)
då erforderlig vård ej kunnat beredas
å hemortssjukhus eller behovet
av sjukhusvården uppkommit
utanför det landstingsområde eller
sådan i landsting ej deltagande stad,
där den sjuke är bosatt, och den
sjuke med anledning härav måst intagas
å annat allmänt sjukhus, med
belopp, som motsvarar den lägsta avgift,
mot vilken den sjuke kunnat erhålla
vården å sjukhuset,

då vården annorstädes än å allmänt
sjukhus beretts genom pensionsstyrelsens
försorg, med belopp,
som motsvarar den lägsta för sådan
vård utgående avgiften, samt

i övriga fall med belopp, motsvarande
den lägsta avgift, mot vilken
den sjuke kunnat erhålla vården å
allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat
för sjukdomens behandling.
Konungen äger---—---i

(Föreslagen lydelse)
då erforderlig vård ej kunnat beredas
å hemortssjukhus eller behovet
av sjukhusvården uppkommit
utanför den landstingskommun eller
landstingskommun ej tillhörande
stad, där den sjuke är bosatt, och den
sjuke med anledning härav måst intagas
å annat allmänt sjukhus, med
belopp, som motsvarar den lägsta avgift,
mot vilken den sjuke kunnat
erhålla vården å sjukhuset,

då vården annorstädes än å allmänt
sjukhus beretts genom riksförsäkringsverkets
försorg, med belopp,
som motsvarar den lägsta för
sådan vård utgående avgiften, samt
i övriga fall med belopp, motsvarande
den lägsta avgift, mot vilken
den sjuke kunnat erhålla vården å
allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat
för sjukdomens behandling,
igivet belopp.

16 §.

Har försäkrad------under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre
belopp än som skulle hava utgått
vid besök hos den provinsialläkare
eller stadsläkare, inom vars distrikt
den försäkrade vistas. Ersättning må
dock utgivas högst med belopp, som
skulle hava utgått, om läkarvården
sökts vid närmaste allmänna sjukhus,
där vården kunnat meddelas,

a) om den försäkrade efter hänvisning
av läkare sökt läkarvård vid
sjukvårdsanstalt eller för enbart öppen
vård avsedd sjukvårdsinrättning,
vilken tillhör staten eller till vars
drift statsbidrag utgår eller som drives
av landsting eller stad, som ej
deltager i landsting;

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

b) om den försäkrade utan att hänvisning
av läkare skett sökt läkarvård
vid sjukvårdsanstalt för skada,
som drabbat honom genom olycksfall,
och det skäligen kunnat antagas
att han till följd av skadan var i
trängande behov av läkarvård vid sådan
anstalt;

c) om den försäkrade på grund av
sjukdom varit i trängande behov av
läkarvård men icke kunnat anträffa
den provinsialläkare eller stadsläkare,
inom vars distrikt han vistas, och
därför sökt vård hos annan läkare.

(Föreslagen lydelse)

b) om den försäkrade utan att
hänvisning av läkare skett sökt läkarvård
vid sjukvårdsanstalt för skada,
som drabbat honom genom
olycksfall, och det skäligen kunnat
antagas att han till följd av skadan
var i trängande behov av läkarvård
vid sådan anstalt;

kare.

Ersättning i-----— försäkrades bostad.

Ersättning må------icke utgå.

Angående beräkningen i övrigt av
ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen. Konungen äger
därvid beträffande resor inom viss
centralsjukkassas verksamhetsområde
föreskriva, att ersättning skall utgå
endast i den mån utgifterna för
varje besök hos läkaren överstiga
fem kronor samt att vad i andra stycket
stadgas icke skall äga tillämp -

Angående beräkningen i övrigt av
ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen. Konungen äger
därvid beträffande resor inom viss
sjukkassas verksamhetsområde föreskriva,
att ersättning skall utgå endast
i den mån utgifterna för varje
besök hos läkaren överstiga fem kronor
samt att vad i andra stycket
stadgas icke skall äga tillämpning.

ning.

Vid tandläkarvård — —----— motsvarande tillämpning.

Sjukkassa må, med tillsynsmyndighetens
medgivande och enligt de
närmare föreskrifter som meddelas
av tillsynsmyndigheten, besluta, att
ersättning skall utgå för försäkrads
kostnader för sjukgymnastik eller
eljest behandling med bad, massage,
elektricitet eller hetluft eller annan
därmed jämförlig behandling eller
för konvalescentvård. I sådant fall
skall den obligatoriska sjukvårdsför -

§•

Konungen äger föreskriva, att ersättning
enligt av Konungen fastställda
grunder skall utgå för försäkrads
utgifter för annan vård eller behandling
i anledning av sjukdom än
ili och 15 §§ sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

säkringen i kassan omfatta åven förmån,
som avses med beslutet.

31 §.

Drabbas någon,--—---av skadan.

Omfattas skadan------av skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan lag
än lagen om yrkesskadeförsäkring
eller enligt särskild författning eller
enligt Konungens förordnande medför
rätt till ersättning, som bestämmes
av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller bolag varom
sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
utgives sjukhjälp enligt denna
lag endast i den mån sjukhjälpens
belopp överstiger vad som i motsvarande
hänseende utgår i sådan ersättning.

Vid sjukdom, som enligt annan
lag än lagen om yrkesskadeförsäkring
eller enligt särskild författning
eller enligt Konungens förordnande
medför rätt till en motsvarande ersättning,
vilken bestämmes av eller
utbetalas från riksförsäkringsverket
eller bolag varom sägs i 1 § lagen om
yrkesskadeförsäkring, utgives sjukhjälp
enligt denna lag endast i den
mån sjukhjälpens belopp överstiger
vad som i motsvarande hänseende
utgår i sådan ersättning.

Vad i

om yrkesskadeförsäkring.

33 §.

Medlem i allmän sjukkassa är Medlem i sjukkassa är pliktig att
pliktig att erlägga avgift för försäk- erlägga avgift för försäkringen
ringen (sjukförsäkringsav- (sjukförsäkringsavgift),
gift), som enligt vad nedan sägs som enligt vad nedan sägs innefatinnefattar
avgift för dels sjukvårds- tar avgift för dels sjukvårdsförsäkförsäkringen,
dels försäkringen för ringen, dels försäkringen för grundgrunds
jukpenning och dels försäk- sjukpenning och dels försäkringen
ringen för tilläggssjukpenning. Av- för tilläggssjukpenning. Avgift för
gift för försäkring för grundsjukpen- försäkring för grundsjukpenning
ning skall avse jämväl barntillägg, skall avse jämväl barntillägg.

Den som är medlem i såväl lokalsom
centralsjukkassa skall erlägga
sjukförsäkringsavgift i båda kassorna.

Avgift för----— — eller sjukbidrag.

Avgift för------ettusentvåhundra kronor.

Avgift för —---— — av tjänstgöringen.

Vad i — —----taxerade inkomst.

Medlem, som------makens sjukförsäkringsavgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 §.

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,
som belöpa å ett kalenderår,
skall i den ordning Konungen bestämmer
fördelas mellan centralsjukkassorna.
Såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
skall fördelningen
ske i förhållande till centralsjukkassornas
och till dem anslutna lokalsjukkassors
utgifter under kalenderåret
för sjukhusvård och för ändamål
som avses i 41 § första stycket

a), ökade med de å samma år belöpande
utgifter för läkemedel, som
åvila kassorna. Beträffande försäkringen
för tilläggssjukpenning skall
fördelningen ske i förhållande till
centralsjukkassornas och till dem
anslutna lokalsjukkassors utgifter
för tilläggssjukpenning under kalenderåret.
Konungen äger dock med
riksdagen bestämma, att viss del av
bidragen skall ingå till en fond att
förvaltas enligt grunder, som fastställas
i enahanda ordning.

I avräkning å de bidrag, som komma
att debiteras för visst kalenderår,
äger centralsjukkassa av statsverket
erhålla förskott enligt de föreskrifter
Konungen utfärdar.

Sjukhjälpsbidrag utgår
till centralsjukkassa med nedan angivna
procentuella andel av de utgifter
under kalenderåret, som bestritts
av centralsjukkassan och till denna
anslutna lokalsjukkassor, nämligen
för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 §
första stycket, goltgörelse till arbetsgivare
enligt 19 § andra stycket för

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,
som belöpa å ett kalenderår,
skall i den ordning Konungen bestämmer
fördelas mellan sjukkassorna.
Såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
skall fördelningen ske i förhållande
till kassornas utgifter under
kalenderåret för sjukhusvård
och för ändamål som avses i 41 §
första stycket a), ökade med de å
samma år belöpande utgifter för läkemedel,
som åvila kassorna. Beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
skall fördelningen ske i förhållande
till kassornas utgifter för
tilläggssjukpenning under kalenderåret.
Konungen äger dock med riksdagen
bestämma, att viss del av bidragen
skall ingå till en fond att förvaltas
enligt grunder, som fastställas
i enahanda ordning.

I avräkning å de bidrag, som komma
att debiteras för visst kalenderår,
äger sjukkassa av statsverket erhålla
förskott enligt de föreskrifter Konungen
utfärdar.

§•

Sjukhjälpsbidrag utgår
med nedan angivna procentuella andel
av sjukkassas utgifter under kalenderåret
för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 §
första stycket, gottgörelse till arbetsgivare
enligt 19 § andra stycket för

Kungl. Maj:ts proposition nr A5 år 1961

(Gällande lydelse)

läkarvård och för andra sjukvårdande
åtgärder än som avses i 18 §,
resor enligt 16 och 17 §§ samt gottgörelse
enligt 19 § tredje stycket för
transporter .......... 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande
del av hempenning ........

.................. 50 procent;

c) barntillägg ...... 75 procent.

Konungen äger medgiva att till

centralsjukkassa, för vilken med
hänsyn till bebyggelse och kommunikationer
särskilt stora utgifter uppkomma
för ändamål, som i första
stycket a) sägs, bidraget för utgifter
till dylika ändamål skall utgå med
mer än femtio procent av de utgifter,
som bestritts av kassan och till
denna anslutna lokalsjukkassor,
dock med högst sjuttio procent av
desamma. Därvid må föreskrivas, att
medgiven ökning av bidraget helt eller
delvis skall tillkomma lokalsjukkassa.

Angående sjukhjälp sbidrag till
centralsjukkassa för utgifter för
sjukvård utom riket gäller vad därom
är särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse)
läkarvård och för andra sjukvårdande
åtgärder än som avses i 18 §, resor
enligt 16 och 17 §§ samt gottgörelse
enligt 19 § tredje stycket för

transporter .......... 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsva rande

del av hempenning
................ 50 procent;

c) barntillägg ...... 75 procent.

Konungen äger medgiva att till

sjukkassa, för vilken med hänsyn till
bebyggelse och kommunikationer
särskilt stora utgifter uppkomma för
ändamål, som i första stycket a) sägs,
bidraget för utgifter till dylika ändamål
skall utgå med mer än femtio
procent av kassans utgifter, dock
med högst sjuttio procent av desamma.

Angående sjukhjälpsbidrag för utgifter
för sjukvård utom riket gäller
vad därom är särskilt stadgat.

42 §.

Medlemsbidrag utgår för
envar, som vid utgången av kalenderåret
är sjukkassemedlem, med
följande belopp, nämligen

i städer som utgöra särskilda centrals
jukkasseområden . . 4 kronor;
annorstädes

i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län ...

.................... 5 kronor;

i riket i övrigt . 4 kronor 50 öre.

Medlemsbidrag utgår för
envar, som vid utgången av kalenderåret
är sjukkassemedlem, med följande
belopp, nämligen

i städer som utgöra särskilda sjukkasseområden
........ 4 kronor;

annorstädes

i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län ....

.................... 5 kronor;

i riket i övrigt 4 kronor 50 öre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Konungen äger medgiva att, där
särskilda svårigheter med avseende
å sjukkontrollen eller förvaltningen
i övrigt föreligga, medlemsbidrag avseende
medlemmar tillhörande viss
eller vissa lokalsjukkassor skall utgå
med högre belopp än i första stycket
angivits, dock med högst sex
kronor.

Av medlemsbidrag för den som är
medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa
skola tre femtedelar tillfalla
lokalsjukkassan och två femtedelar
centralsjukkassan.

Allmän sjukkassas firma skall innehålla
beteckning, som anknyter
till kassans verksamhetsområde.
Centralsjukkassas firma skall därjämte
innehålla orden »allmän» och
»centralsjukkassa». Lokalsjukkassas
firma skall innehålla orden »allmän»
och »sjukkassa».

I allmän sjukkassas firma må ej
intagas något av orden »bolag»,
»bank», »ömsesidig» eller »försäk -

§•

Allmän sjukkassas firma skall innehålla
beteckning, som anknyter
till kassans verksamhetsområde,
samt därjämte orden »allmän» och
»sjukkassa». I firman må ej intagas
något av orden »bolag», »bank»,
»ömsesidig» eller »försäkring».

ring». Lokalsjukkassas firma må ej
heller innehålla ordet »central».

Firman skall---—--sjukkassas firma.

Ej må------allmän sjukkassa.

56 §.

För allmän sjukkassa skola finnas
stadgar avfattade enligt formulär,
fastställt av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola angiva

1) kassans firma;

2) kassans verksamhetsområde;

3) den ort, där kassans styrelse
rkall hava sitt säte;

För sjukkassa skola finnas stadgar,
vilka på förslag av kassans styrelse
skola fastställas och registreras
av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola angiva

1) kassans firma;

2) kassans verksamhetsområde;

3) den ort, där kassans styrelse
skall hava sitt säte;

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 ar 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4) hur kassans värde- och övriga
säkerhetshandlingar skola förvaras;

5) ordningen för utbetalning av
sjukhjälp och moderskapshjälp;

6) antalet ombud, som i 61 § avses,
samt, där så erfordras, grunderna
för utseendet av sådana ombud;

1) det sätt, varpå kallelse till ombudsval
och ombudsmöte skall ske
och andra meddelanden skola bringas
till medlemmarnas eller ombudens
kännedom, ävensom den tid före ombudsval
och ombudsmöte, då föreskrivna
kallelseåtgärder senast skola
vara vidtagna;

8) antalet styrelseledamöter.

I stadgar för centralsjukkassa
skall härjämte angivas ordningen för
inbetalning av avgifter för den frivilliga
försäkringen.

Stadgar för sjukkassa, vilken utgiver
ersättning för behandling som
i 18 § avses, skola innehålla uppgift
härom och angående de grunder efter
vilka ersättningen utgår.

Utöver vad ovan sågs må bestämmelser
ej intagas i stadgarna, såvida
ej tillsynsmyndigheten för särskilt
fall så medgiver.

Allmän sjukkassas stadgar skola
vara fastställda och registrerade av
tillsynsmyndigheten. Beslut om ändring
av stadgarna må ej gå i verkställighet,
innan ändringen blivit
fastställd och registrerad av tillsynsmyndigheten.

4) hur kassans värde- och övriga
säkerhetshandlingar skola förvaras;

5) ordningen för utbetalning av
sjukhjälp och moderskapshjälp;

6) ordningen för inbetalning av
avgifter för den frivilliga försäkringen.

57 §.

För allmän sjukkassas förbindel- För sjukkassas förbindelser häfta
ser häfta allenast kassans tillgångar, allenast kassans tillgångar.

Utan tillsynsmyndighetens medgi- Utan tillsynsmyndighetens medgivande
må allmän sjukkassa ej upp- vande må sjukkassa ej överlåta eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

taga, övertaga eller ikläda sig ansvar
för lån, ej heller åtaga sig annan förpliktelse,
såvida ej denna har omedelbart
sammanhang med kassans
verksamhet.

Allmän sjukkassa må ej bedriva
annan verksamhet än som föreskrives
eller medgives i denna lag.

I den mån Konungen så förordnar,
är allmän sjukkassa pliktig att inom
sitt verksamhetsområde jämväl såvitt
angår andra än kassans medlemmar
biträda vid handhavandet av annan
statlig social försäkrings- eller
understödsverksamhet ävensom att
tillställa socialregister behövliga uppgifter.
För sitt biträde vid omförmärda
försäkrings- eller understödsverksamhet
må kassan, där det finnes påkallat
till följd av den kassan sålunda
anförtrodda verksamhetens omfattning,
erhålla ersättning enligt de
grunder Konungen bestämmer.

Därest förordnande meddelas beträffande
sjukhjälp till svensk medborgare
som icke är bosatt här i riket
eller med främmande stat träffas
överenskommelse som berör allmän
sjukkassa, är sådan kassa pliktig att
utöva verksamhet i enlighet med vad
förordnandet eller överenskommelsen
innehåller.

Allmän sjukkassa skall, i den mån
så kan ske, till myndighet, som handhar
folkpensionering, olycksfallsförsäkring
eller arbetslöshetsförsäkring,
avgiva de yttranden och lämna
det biträde i övrigt, som påkallas av
myndigheten. I övrigt skall kassa till -

(Föreslagen lydelse)
med inteckning för gäld belasta fast
egendom och ej heller upptaga, övertaga
eller ikläda sig ansvar för lån
eller åtaga sig annan förpliktelse,
såvida ej denna har omedelbart sammanhang
med kassans verksamhet.

§•

Sjukkassa må ej bedriva annan
verksamhet än som föreskrives eller
medgives i denna lag.

I den mån Konungen så förordnar,
är sjukkassa pliktig att inom sitt
verksamhetsområde jämväl såvitt angår
andra än kassans medlemmar biträda
vid handhavandet av annan
statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet
ävensom att tillställa
socialregister behövliga uppgifter.
För sitt biträde vid omförmälda
försäkrings- eller understödsverksamhet
må kassan, där det finnes påkallat
till följd av den kassan sålunda
anförtrodda verksamhetens omfattning,
erhålla ersättning enligt de
grunder Konungen bestämmer.

Därest förordnande meddelas beträffande
sjukhjälp till svensk medborgare
som icke är bosatt här i riket
eller med främmande stat träffas
överenskommelse som berör sjukkassa,
är kassan pliktig att utöva
verksamhet i enlighet med vad förordnandet
eller överenskommelsen
innehåller.

Sjukkassa skall, i den mån så kan
ske, till myndighet, som handhar
folkpensionering, allmän tilläggspensionering,
yrkesskadeförsäkring eller
arbetslöshetsförsäkring, avgiva de
yttranden och lämna det biträde i
övrigt, som påkallas av myndighe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

handagå statlig eller kommunal myndighet,
försäkringsinrättning samt
arbetsgivare med yttranden och upplysningar,
i den mån hinder enligt
lag eller författning ej möter samt
mera betydande olägenhet ej därigenom
uppkommer för kassan.

Allmän sjukkassas angelägenheter
handhavas i enlighet med vad i denna
lag är stadgat av ombudsmöte och
kassans styrelse.

Styrelsen för allmän sjukkassa tillkommer
att besluta i kassans angelägenheter,
i den mån de ej skola
handhavas av ombudsmöte eller i
särskilt föreskriven ordning.

Styrelsen för centralsjukkassa
skall bestå av minst sju och högst
nio ledamöter. För ledamot skall finnas
suppleant. En ledamot och suppleanten
för honom utses av tillsynsmyndigheten,
en ledamot och suppleanten
för honom av medicinalstyrelsen
samt en ledamot och suppleanten
för honom av landstinget eller,
där fråga är om centralsjukkassa,
vars verksamhetsområde utgöres enbart
av stad, av stadsfullmäktige.

(Föreslagen lydelse)
ten. I övrigt skall kassa tillhandagå
statlig eller kommunal myndighet,
försäkringsinrättning samt arbetsgivare
med yttranden och upplysningar,
i den mån hinder enligt lag
eller författning ej möter samt mera
betydande olägenhet ej därigenom
uppkommer för kassan.

§•

Sjukkassas angelägenheter handhavas
i enlighet med vad i denna lag
är stadgat av kassans styrelse.

1 sjukkassa, vars verksamhetsområde
icke utgöres enbart av stad,
skola finnas försäkringsnämnder för
att tillhandagå kassan med råd och
upplysningar. Försäkringsnämnd
skall finnas för varje kommun. Med
tillsynsmyndighetens medgivande
må dock försäkringsnämnds verksamhetsområde
omfatta flera kommuner
eller del av kommun.

§•

Sjukkassas styrelse tillkommer att
besluta i kassans angelägenheter, i
den mån de ej skola handhavas i
särskilt föreskriven ordning.

Styrelsen skall bestå av sju ledamöter
eller, om sjukkassas verksamhetsområde
omfattar två landstingskommuner
inom skilda län, åtta ledamöter.
En ledamot utses av Konungen,
en ledamot av medicinalstyrelsen
samt en ledamot av länsstyrelsen;
om sjukkassas område
tillhör två län, skall vardera länsstyrelsen
utse en ledamot. Övriga ledamöter
utses av landstinget eller, där
fråga är om sjukkassa, vars verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Hava två landstingsområden förenats
till ett centralsjukkasseområde,
skall vartdera landstinget utse en ledamot
och suppleanten för honom;
utgöres centralsjukkasseområde av
landstingsområde och stad, som ej
deltager i landsting, utses en ledamot
och suppleanten för honom av landstinget
samt en ledamot och suppleanten
för honom av stadsfullmäktige.
Övriga styrelseledamöter och suppleanter
väljas å ombudsmöte.

Styrelse för lokalsjukkassa skall
bestå av minst fem och högst sju ledamöter.
För ledamot skall finnas
suppleant. En ledamot och suppleanten
för honom utses av styrelsen för
den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan
är ansluten. Övriga
styrelseledamöter och suppleanter
väljas å ombudsmöte.

Är styrelseledamot-----

Suppleant äger------fc

samhetsområde utgöres enbart av
stad, av stadsfullmäktige. Hava två
landstingskommuner förenats till ett
s jukkasseområde, skall vartdera
landstinget utse två ledamöter; utgöres
sjukkasseområde av landstingskommun
och stad, som ej tillhör sådan
kommun, utses tre ledamöter av
landstinget samt en ledamot av stadsfullmäktige.

För varje ledamot utses i enahanda
ordning en suppleant.

- utsedde suppleanten,
sammanträde.

70 §.

De styrelseledamöter, som skola
väljas å ombudsmöte, utses för tiden
från det möte, då valet äger rum, till
det ordinarie ombudsmötet andra
året därefter. Av de första gången
valda skall dock hälften eller, om antalet
valda ej är delbart med två,
hälften av det med ett minskade antalet
avgå vid det ordinarie ombudsmötet
året efter valet.

Styrelseledamot må------

Avgår styrelseledamot, som valts
av ombudsmöte, innan den tid, för
vilken han blivit utsedd, gått till
ända och är styrelsen ej beslutför
med kvarstående ledamöter och
suppleanter, åligger det dessa att
2 — Rihang till riksdagens protokoll

Styrelseledamot utses för en tid av
fyra år, räknat från och med den
1 januari året näst efter det, då han
blivit utsedd.

utsett honom.

Avgår styrelseledamot innan den
tid, för vilken han blivit utsedd, gått
till ända, skall för den återstående
tiden utses ny ledamot i den ordning,
vari den avgångne ledamoten blivit
utsedd.

1961. 1 samt. Nr 45

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)
ofördröjligen föranstalta om fyllnadsval.

Ledamot av styrelsen för allmän
sjukkassa skall vara svensk medborgare
samt medlem i kassan. Den som
ej råder över sig och sitt gods må ej
vara styrelseledamot.

(Föreslagen lydelse)

Arvode och annan ersättning till
styrelseledamot utgivas av kassan efter
de grunder, som fastställas av
tillsynsmyndigheten.

§•

Ledamot av styrelsen för sjukkassa
skall vara svensk medborgare och
råda över sig och sitt gods. Ledamot
i eller befattningshavare vid försäkringsdomstolen
eller den som är i
tillsynsmyndighetens eller sjukkassas
tjänst må ej vara styrelseledamot.

72 §.

Styrelsen väljer inom sig ordförande
och vice ordförande. Äro både
ordföranden och vice ordföranden
hindrade att inställa sig till styrelsesammanträde,
äger styrelsen utse
en ledamot att för tillfället föra ordet.
Vid styrelsens sammanträden
skola under ordförandens överinseende
föras protokoll, vilka skola till
riktigheten bestyrkas av ordföranden
och ytterligare en vid sammanträdet
närvarande.

Styrelsen är

Ordförande i styrelsen är den av
Konungen utsedde ledamoten. Vid
förfall för ordföranden föres ordet
av den för honom utsedde suppleanten.
Äro både ordföranden och hans
suppleant hindrade att inställa sig
till styrelsesammanträde, äger styrelsen
utse en ledamot att för tillfället
föra ordet. Vid styrelsens sammanträden
skola under ordförandens
överinseende föras protokoll,
vilka skola till riktigheten bestyrkas
av ordföranden och ytterligare en
vid sammanträdet närvarande.
av ordföranden.

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga
i behandling av fråga rörande
avtal mellan honom och den allmänna
sjukkassan eller rörande hans
försäkring i kassan. Ej heller må han
deltaga i behandling av fråga om avtal
mellan kassan och tredje man,
där han i frågan äger ett väsentligt
intresse, som kan vara stridande mot
kassans. Vad sålunda är stadgat äger
motsvarande tillämpning beträffande

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga
i behandling av fråga rörande
avtal mellan honom och sjukkassan
eller rörande hans försäkring i kassan.
Ej heller må han deltaga i behandling
av fråga om avtal mellan
kassan och tredje man, där han i frågan
äger ett väsentligt intresse, som
kan vara stridande mot kassans. Vad
sålunda är stadgat äger motsvarande
tillämpning beträffande rättegång

hungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.

Minst sex veckor före det ordinarie
ombudsmötet skall styrelsen till
revisorerna avlämna en av styrelsens
ledamöter underskriven förvaltningsberättelse
för det senast förflutna
året.

Styrelsen skall varje kalenderår
upprätta förslag till förvaltningsstat
för nåstfoljande år. Förslaget skall
hållas tillgängligt för medlemmarna
minst två veckor före det ombudsmöte,
å vilket förslaget skall behandlas.

Angående behörighet att för allmän
sjukkassas räkning mottaga
delgivning i rättegång är stadgat i
rättegångsbalken; och skall vad i sådant
avseende gäller äga motsvarande
tillämpning, då annat meddelande
skall delgivas kassan.

Vill styrelsen väcka talan mot kassan,
skall styrelsen utlysa ombudsmöte
för val av ställföreträdare att
föra kassans talan i tvisten. Stämning
skall anses delgiven, då den blivit
föredragen å mötet.

eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.

Senast den 15 april varje år skall
styrelsen till revisorerna avlämna en
av styrelsens ledamöter underskriven
förvaltningsberättelse för det senast
förflutna året. Styrkt avskrift
av förvaltningsberättelsen skall samtidigt
översändas till tillsynsmyndigheten
samt vederbörande landsting
eller stadsfullmäktige.

Styrelsen skall före utgången av
oktober månad varje år tillställa tillsynsmyndigheten
en beräkning av
kassans förvaltningskostnader för
nåstf oljande år.

§.

Angående behörighet att för sjukkassas
räkning mottaga delgivning
i rättegång är stadgat i rättegångsbalken;
och skall vad i sådant avseende
gäller äga motsvarande tillämpning,
då annat meddelande skall delgivas
kassan.

76 §.

Styrelsen och firmatecknare i allmän
sjukkassa skola i sin förvaltning
av kassans angelägenheter ställa
sig till efterrättelse denna lag och
andra för kassans verksamhet gällande
författningar samt kassans stadgar,
så ock de föreskrifter, som av
ombudsmöte eller, såvitt rör firma -

Styrelsen och firmatecknare i
sjukkassa skola i sin förvaltning av
kassans angelägenheter ställa sig till
efterrättelse denna lag och andra för
kassans verksamhet gällande författningar
samt kassans stadgar, så ock,
såvitt rör firmatecknare, de föreskrifter,
som av styrelsen meddelas,

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

tecknare, av styrelsen meddelas, där
de ej finnas strida mot denna lag eller
annan författning.

I avseende å förandet av allmän
sjukkassas räkenskaper må särskilda
föreskrifter meddelas av tillsynsmyndigheten
att gälla utöver dem,
som kassan jämlikt bokföringslagen
har att iakttaga. Lokalsjukkassa har
härjämte att i fråga om bokföring
och kassarörelse följa de anvisningar,
som lämnas av centralsjukkassan.

Räkenskapsavslutning skall ske
för kalenderår samt vara verkställd
inom lokalsjukkassa före utgången
av nåstföljande februari månad och

(Föreslagen lydelse)
där de ej finnas strida mot denna lag
eller annan författning.

Försäkringsnämnd

77 a §.

Försäkringsnämnd skall bestå av
minst fem och högst sju av kommunen
utsedda ledamöter. Består nämndens
verksamhetsområde av flera
kommuner, bestämmer dock tillsynsmyndigheten
antalet ledamöter och
huru många ledamöter som skola utses
av varje kommun. För varje ledamot
utses i enahanda ordning en
suppleant. Nämnden utser inom sig
ordförande och vice ordförande.

Vad i 69 § fjärde och femte styckena,
70 och 71 §§ samt 72 § andra
stycket stadgas beträffande styrelse
och styrelseledamot skall äga motsvarande
tillämpning beträffande
försäkringsnämnd och ledamot av
densamma.

Vad i denna lag finnes stadgat om
ledamot i nämnden skall i tillämpliga
delar gälla beträffande suppleant.

§•

I avseende å förandet av sjukkassas
räkenskaper må särskilda föreskrifter
meddelas av tillsynsmyndigheten
att gälla utöver dem, som kassan
jämlikt bokföringslagen har att
iakttaga.

Räkenskapsavslutning skall ske
för kalenderår samt vara verkställd
före utgången av nåstföljande mars
månad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

inom centralsjukkassa före utgången
av nästfoljande april månad.

Särskilda räkenskaper------frivilliga försäkringen.

79 §.

Då bokslut är uppgjort för cen- Då bokslut är uppgjort för sjuktralsjukkassa,
skall till särskilda kassa, skall till särskilda fonder avfonder
avsättas sättas

a) vad av------frivilliga försäkringen).

Vardera fondens------löpande utgifter.

Tillgångar motsvarande-----

Utan hinder av vad ovan föreskrivits
må centralsjukkassa med tillsynsmyndighetens
medgivande såsom
tillgång i fonderna redovisa lån
till lokalsjukkassa, så ock värdet av
inventarier, som anskaffats för centralsjukkassans
verksamhet, under
förutsättning dock att nedskrivning
av sagda värde sker med minst en
tiondel varje år.

Styrelsens förvaltning och den allmänna
sjukkassans räkenskaper
skola granskas av revisorer.

Ärligen skola utses inom centralsjukkassa
tre och inom lokalsjukkassa
två revisorer samt lika många
suppleanter för dem. Inom centralsjukkassa
utses en revisor och en
suppleant av tillsynsmyndigheten
samt övriga revisorer och suppleanter
av ombudsmöte. Inom lokalsjukkassa
utses en revisor och en suppleant
av styrelsen för centralsjukkassan
samt den andre revisorn och
suppleanten av ombudsmöte i lokalsjukkassan.

Revisors uppdrag utgår ej före det
ordinarie ombudsmöte, vid vilket
revisorernas berättelse framlägges.

--5) stadgas.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits
må sjukkassa med tillsynsmyndighetens
medgivande såsom tillgång
i fonderna redovisa värdet av inventarier,
som anskaffats för kassans
verksamhet, under förutsättning att
nedskrivning av sagda värde sker
med minst en tiondel varje år.

§•

För granskning av styrelsens förvaltning
och sjukkassans räkenskaper
skola för varje räkenskapsår utses
en revisor av tillsynsmyndigheten
och två revisorer av landstinget
eller, där fråga är om sjukkassa,
vars verksamhetsområde utgöres enbart
av stad, av stadsfullmäktige.
Hava två landstingskommuner förenats
till ett sjukkasseområde, skall
vartdera landstinget utse en revisor;
utgöres sjukkasseområde av landstingskommun
och stad, som ej tillhör
sådan kommun, skall en revisor
utses av landstinget och en revisor
av stadsfullmäktige.

För varje revisor utses i enahanda
ordning en suppleant.

Revisor må skiljas från uppdraget

hungl. Maj ds proposition nr b5 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Revisor må skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett ho genom

beslut av den som utsett ho- nom.

nom.

Revisor skall------till styrelseledamot.

Arvode och annan ersättning till
revisor och suppleant utgivas av kassan
efter de grunder, som fastställas
av tillsynsmyndigheten.

82 §.

Revisor äger-------angående förvaltningen.

Revisorerna hava att ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som tillsynsmyndigheten meddelar,
så ock de särskilda föreskrifter,
som meddelas av ombudsmöte och ej
innefatta inskränkning i revisorernas
i lag stadgade befogenhet eller eljest
strida mot lag eller författning
eller mot kassans stadgar.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår
över granskningen avgiva en
av dem underskriven berättelse, som
skall överlämnas till styrelsen minst
två veckor före det ordinarie ombudsmötet.

Varder talan å styrelsens förvaltning
under den tid revisorernas berättelse
omfattar ej anställd inom ett
år från det berättelsen framlades å
ombudsmöte, skall anses, som om ansvarsfrihet
blivit styrelsen beviljad.

Revisorerna hava att ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som tillsynsmyndigheten meddelar.

De för visst räkenskapsår utsedda
revisorerna skola över granskningen
avgiva en av dem underskriven berättelse,
som skall överlämnas till
styrelsen inom fyra veckor från den
dag revisorerna mottagit styrelsens
förvaltningsberättelse. Styrkt avskrift
av revisionsberättelsen skall
samtidigt tillställas tillsynsmyndigheten
och vederbörande landsting eller
stadsfullmäktige.

§•

Talan mot styrelseledamot på
grund av hans uppdrag må ej anställas,
därest icke tillsynsmyndigheten
skriftligen till honom framställt
anmärkning mot det förfarande,
å vilket talan grundas, inom tre
år efter utgången av det räkenskapsår,
då förfarandet ägt rum. Vad nu
sagts gäller ej talan, som grundas på

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

Utan hinder av att ansvarsfrihet
beviljats, må sådan talan å förvaltningen,
som grundas på att styrelseledamot
begått brottslig handling,
kunna mot honom anställas, där ej
ansvarsfriheten uppenbarligen avsett
även nämnda handling.

Talan för allmän sjukkassa om
skadestånd mot revisor på grund
av hans uppdrag må ej anställas, sedan
två år förflutit från det revisorernas
berättelse framlades å ombudsmöte,
såvida icke talan grundas
på att revisor begått brottslig handling.

84 §.

Hos allmän sjukkassa skall, därest
tillsynsmyndigheten ej annat medgiver,
vara anställd en verkställande
tjänsteman, vilken i enlighet med de
anvisningar, som lämnas av kassans
styrelse, har att leda arbetet inom
kassan. Verkställande tjänsteman,
som ej är styrelseledamot, äger närvara
vid styrelsens sammanträden
och deltaga i överläggningarna men
ej i besluten.

Verkställande tjänsteman tillsättes
och entledigas i centralsjukkassa av
tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa
av centralsjukkassans styrelse.
Innan verkställande tjänsteman
hos allmän sjukkassa tillsättes eller

(Föreslagen lydelse)
att styrelseledamot begått brottslig
handling. Tillsynsmyndigheten äger
förordna ställföreträdare för styrelsen
att föra kassans talan.

Talan mot revisor på grund av
hans uppdrag må ej anställas, sedan
två år förflutit från det revisorernas
berättelse överlämnades till styrelsen,
såvida icke talan grundas på att
revisor begått brottslig handling.

Arvode och annan ersättning till
sådan ställföreträdare för styrelsen
som omförmäles i första stycket fastställas
av tillsynsmyndigheten och
utgivas av kassan.

84 §.

Hos sjukkassa skall vara anställd
en verkställande tjänsteman, vilken
i enlighet med de anvisningar, som
lämnas av kassans styrelse, har att
leda arbetet inom kassan. Verkställande
tjänsteman äger närvara vid
styrelsens sammanträden och deltaga
i överläggningarna men ej i besluten.

85 §.

Verkställande tjänsteman tillsättes
och entledigas av tillsynsmyndigheten
efter hörande av sjukkassans
styrelse. Konungen må föreskriva, att
även annan befattningshavare hos
kassan skall tillsättas och entledigas

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)
entledigas, skall yttrande inhämtas
från kassans styrelse.

Verkställande tjänstemans avlönings-
och pensionsförmåner skola
på förslag av kassans styrelse bestämmas
av tillsynsmyndigheten.

(Föreslagen lydelse)
i samma ordning. Förtroendeläkare,
som i 90 § sägs, skall efter hörande
av kassans styrelse tillsättas och
entledigas av medicinalstyrelsen. Övriga
befattningshavare tillsättas och
entledigas av kassans styrelse.

85 §.

Annan befattningshavare hos allmän
sjukkassa än verkställande
tjänsteman tillsättes och entledigas
av kassans styrelse. Förtroendeläkare,
som i 90 § sägs, skall dock efter
centralsjukkassas hörande tillsättas
och entledigas av medicinalstyrelsen.
Kassan år beträffande avlönings- och
andra anställningsvillkor för sådan
läkare pliktig ställa sig till efterrättelse
de anvisningar, som på förslag
av medicinalstyrelsen meddelas av
tillsynsmyndigheten.

Allmän sjukkassa skall genom
anordnande av sjukkontroll tillse att
missbruk av försäkringen hindras.
Lokalsjukkassa har därvid att iakttaga
de föreskrifter, som lämnas av
centrals jukkassan.

Tillsynsmyndigheten äger---

Anmälan till sjukkasseregistret
skall göras skriftligen. Vid anmälan
om beslut angående antagande av
stadgar eller ändring av stadgarna
skola fogas, där anmälningen avser
antagande av stadgar, två exemplar
av stadgarna jämte avskrift av protokoll
vid ombudsmöte, utvisande
att stadgarna blivit antagna, samt,
där anmälningen avser ändring av

Avlönings-, pensions- och andra
anställningsvillkor för befattningshavare,
som tillsättas av tillsynsmyndigheten,
skola bestämmas av
denna myndighet efter kassans hörande.
Beträffande avlönings- och
andra anställningsvillkor för förtroendeläkare
är kassan pliktig ställa
sig till efterrättelse de anvisningar,
som på förslag av medicinalstyrelsen
meddelas av tillsynsmyndigheten.

§•

Sjukkassa skall genom anordnande
av sjukkontroll tillse att missbruk
av försäkringen hindras.

__sjukkontrollens anordnande.

§•

Anmälan till sjukkasseregistret
skall göras skriftligen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

stadgarna, i två exemplar avskrift av
protokoll, som förts i ärendet. Nu
nämnda handlingar skola vara till
riktigheten styrkta av notarius publicus
eller med styrelseledamöternas
egenhändiga bevittnade namnteckningar.

Har ej, då registrering av allmän
sjukkassa sökes, varje styrelseledamot
och styrelsesuppleant så ock i
övrigt envar, som ensam eller i förening
med annan är bemyndigad att
teckna kassans firma, å ansökningen
egenhändigt skrivit sin av vittnen
styrkta namnteckning, skall vid ansökningen
fogas en särskild bilaga,
därå namnteckningen finnes och blivit
styrkt av vittnen. Vad nu sagts
skall äga motsvarande tillämpning,
då anmälan sker att styrelseledamot
eller suppleant blivit utsedd eller att
eljest någon, ensam eller i förening
med annan, blivit berättigad att teckna
firman.

Vid registrering av allmän sjukkassa
skall tillsynsmyndigheten låta
i registret införa

1) dagen för stadgarnas antagande; 2)

kassans firma;

3) den ort, där styrelsen har sitt
säte;

4) varje styrelseledamots och
suppleants samt, där eljest någon,
ensam eller i förening med annan, är
berättigad att teckna kassans firma,
dennes fullständiga namn och hemvist; 5)

av vilka och huru kassans fir -

(Föreslagen lydelse)

Har ej, då registrering av sjukkassa
sökes, varje styrelseledamot och
styrelsesuppleant så ock i övrigt envar,
som ensam eller i förening med
annan är bemyndigad att teckna kassans
firma, å ansökningen egenhändigt
skrivit sin av vittnen styrkta
namnteckning, skall vid ansökningen
fogas en särskild bilaga, därå
namnteckningen finnes och blivit
styrkt av vittnen. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning, då anmälan
sker att styrelseledamot eller
suppleant blivit utsedd eller att eljest
någon, ensam eller i förening med
annan, blivit berättigad att teckna
firman.

§•

Vid registrering av sjukkassa skall
tillsynsmyndigheten låta i registret
införa

1) kassans firma;

2) den ort, där styrelsen har sitt
säte;

3) varje styrelseledamots och
suppleants samt, där eljest någon,
ensam eller i förening med annan, är
berättigad att teckna kassans firma,
dennes fullständiga namn och hemvist; 4)

av vilka och huru kassans firma
skall tecknas, där den ej tecknas
allenast av styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr t5 år 1961
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ma skall tecknas, där den ej tecknas
allenast av styrelsen.

Det ena av de till tillsynsmyndigheten
ingivna exemplaren av stadgarna
skall förses med bevis om antagandet
till allmän sjukkassa och
registreringen samt återställas till sökanden.

Anmäles ändring i förhållande,
varom inskrivning skett i registret,
skall, där registrering beviljas, vad
sålunda anmälts anmärkas i registret.
Samma lag gäller, där åt administratörer
på sätt i 99 § sägs uppdragits
att handhava allmän sjukkassas
angelägenheter eller sådant
uppdrag upphört.

Registreras ändring i allmän sjukkassas
stadgar, skall ena exemplaret
av det protokoll, som innehåller beslutet
om ändringen, återställas till
sökanden, försett med bevis om registreringen.

Det åligger allmän sjukkassas styrelse
att varje år före utgången av
juli månad till tillsynsmyndigheten
ingiva styrkt avskrift av styrelsens
och revisorernas berättelser angående
föregående räkenskapsår samt av
protokoll, upptagande de beslut, som
ombudsmötet fattat i anledning av
nämnda berättelser.

Centralsjukkassas styrelse har att
inom tid som i första stycket sägs
till tillsynsmyndigheten ingiva i enlighet
med fastställt formulär upprättad
statistisk redogörelse rörande
den verksamhet, som under året

Bevis om registreringen jämte ett
exemplar av de för sjukkassan fastställda
stadgarna skall tillställas kassans
styrelse.

§•

Anmäles ändring i förhållande,
varom inskrivning skett i registret,
skall, där registrering beviljas, vad
sålunda anmälts anmärkas i registret.

Registreras ändring i sjukkassas
stadgar, skall bevis om registreringen
jämte ett exemplar av stadgarna
i deras nya lydelse tillställas kassans
styrelse.

§•

Sjukkassas styrelse har att senast
den 15 april varje år till tillsynsmyndigheten
samt till vederbörande
landsting eller stadsfullmäktige ingiva
i enlighet med fastställt formulär
upprättad statistisk redogörelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

drivits av kassan och envar av de till
denna anslutna lokalsjukkassorna.
Redogörelsen skall vara underskriven
av styrelsens ordförande och
kassans verkställande tjänsteman.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt
att av allmän sjukkassa infordra
ytterligare upplysningar, skola sådana
ofördröjligen lämnas av kassans
styrelse.

Allmän sjukkassas styrelse är
pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten
eller dess ombud
tillfälle att inventera kassans medel
samt att granska kassans böcker, räkenskaper
och andra handlingar så
ock att lämna dem tillträde till ombudsmöte.

(Föreslagen lydelse)
rörande den verksamhet, som under
nästföregående år drivits av kassan.
Redogörelsen skall vara underskriven
av styrelsens ordförande och
kassans verkställande tjänsteman.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt
att av sjukkassa infordra ytterligare
upplysningar, skola sådana ofördröjligen
lämnas av kassans styrelse.

Sjukkassas styrelse är pliktig att
när som helst bereda tillsynsmyndigheten
eller dess ombud tillfälle att
inventera kassans medel samt att
granska kassans böcker, räkenskaper
och andra handlingar.

99 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att
anledning till anmärkning förekommer
mot allmän sjukkassas verksamhet,
äger tillsynsmyndigheten meddela
kassan anvisning att vidtaga
den åtgärd eller den förändring av
verksamheten som prövas erforderlig,
därvid tillsynsmyndigheten skall
bestämma viss skälig tid, inom vilken
anvisad åtgärd eller förändring
skall hava vidtagits.

Underlåter kassan att ställa sig
sålunda meddelad anvisning till efterrättelse,
må tillsynsmyndigheten
uppdraga åt två eller flera personer
att i egenskap av administratörer
handhava kassans angelägenheter
under viss tid, dock längst intill dess,
efter nyval av ombud som i 61 § avses,
ombudsmöte utsett styrelseledamöter
och dessa trätt i tjänst. Administratörer
hava att i denna egen -

Finner tillsynsmyndigheten, att
anledning till anmärkning förekommer
mot sjukkassas verksamhet,
äger tillsynsmyndigheten meddela
kassan anvisning att vidtaga den åtgärd
eller den förändring av verksamheten
som prövas erforderlig,
därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma
viss skälig tid, inom vilken
anvisad åtgärd eller förändring skall
hava vidtagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr iö år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skap fullgöra de på ombudsmöte och
styrelse enligt denna lag ankommande
åliggandena, dock ej sådana som
i 64 § avses, och skall i tillämpliga
delar beträffande dem gälla vad i
denna lag stadgas angående ombudsmöte
samt styrelse eller styrelseledamöter.
Det åligger administratörer
att ställa sig till efterrättelse de särskilda
bestämmelser angående uppdragets
fullgörande, som må utfärdas
av tillsynsmyndigheten.

Uppdrag att vara administratör
må när som helst återkallas av tillsynsmyndigheten.
.Arvode till administratör
skall utgivas av kassan efter
de grunder, som fastställas av
tillsynsmyndigheten.

103

Mot tillsynsmyndighetens beslut i
fråga, varom i 101 och 102 §§ förmäles,
må talan fullföljas allenast
såframt tillsynsmyndigheten lämnat
tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall
lämnas där någon av dem som inom
tillsynsmyndigheten deltagit i behandlingen
av ärendet uttalat avvikande
mening, så ock dår tillsynsmyndigheten
finner utgången av
ärendet vara av synnerlig betydelse
för part. Klagan föres hos Konungen
genom besvär, vilka skola inlämnas
eller insändas med posten till socialdepartementet.
Besvären skola hava
inkommit till departementet senast
inom en månad efter det klaganden
erhållit del av tillsynsmyndighetens
beslut.

§•

Mot tillsynsmyndighetens beslut i
fråga, varom i 101 och 102 §§ förmäles,
må klagan föras hos försäkringsdomstolen
genom besvär. Besvären
skola ingivas eller insändas till tillsynsmyndigheten.
Den omständigheten,
att besvären ingivits eller insänts
direkt till försäkringsdomstolen,
utgör ej hinder för besvärens
upptagande till prövning, därest de
inkommit till domstolen före besvärstidens
utgång.

Tillsynsmyndighetens beslut i
fråga som i första stycket sägs må
av tillsynsmyndigheten underställas

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

Utan hinder av anförda besvär
skall tillsynsmyndighetens beslut i
fråga, som i 101 och 102 §§ avses, gå
i verkställighet, där ej tillsynsmyndigheten
annorlunda förordnar.

Fråga, som •

(Föreslagen lydelse)
försäkringsdomstolens prövning, om
det för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning är av synnerlig vikt
att saken prövas av domstolen eller
eljest särskilda skäl förefinnas för
sådan prövning.

Utan hinder av att besvär anförts
eller förordnande om underställning
meddelats skall tillsynsmyndighetens
beslut i fråga, som i 101 och
102 §§ avses, gå i verkställighet, där
ej tillsynsmyndigheten annorlunda
bestämmer.
ovan sagts.

104 §.

Minskas allmän sjukkassas verksamhetsområde,
skall till den kassa,
vartill medlemmar på grund härav
överföras, av den förra kassans fondmedel
utbetalas behörig andel, beräknad
efter grunder som fastställas
av tillsynsmyndigheten.

Allmän sjukkassa skall, därest
Konungen så förordnar, helt heller
delvis överlåta sin rörelse och sina
tillgångar å annat försäkringsorgan.
Överlåtes rörelsen helt, skall kassan
gå i likvidation. I annan ordning
må beslut om överlåtelse av kassas
rörelse eller dess trädande i likvidation
ej fattas.

I fråga om allmän sjukkassas likvidation
och upplösning skall i övrigt
i tillämpliga delar gälla vad i sådant
avseende finnes föreskrivet i lagen
om understödsföreningar, därvid
dock skall iakttagas att i nämnda lag
beträffande likvidator förekommande
hänvisning till stadgande angående
styrelse eller styrelseledamot skall
avse bestämmelse härom i denna lag.

Minskas sjukkassas verksamhetsområde,
skall till den kassa, vartill
medlemmar på grund härav överföras,
av den förra kassans fondmedel
utbetalas behörig andel, beräknad
efter grunder som fastställas
av tillsynsmyndigheten.

Sjukkassa skall, därest Konungen
så förordnar, helt eller delvis överlåta
sin rörelse samt sina tillgångar
och skulder å annan sjukkassa eller
annat försäkringsorgan. Beträffande
sådan överlåtelse skall gälla vad Konungen
föreskriver. I annan ordning
må beslut om överlåtelse av kassas
rörelse ej fattas.

Skall på grund av beslut om ändrad
indelning i sjukkasseområden ny
sjukkassa bildas, anses kassan inrättad
när styrelse utsetts samt stadgar
fastställts och registrerats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

Styrelseledamot, revisor och befattningshavare
hos allmän sjukkassa
må ej till obehörig yppa något om
enskilds personliga förhållanden,
varom han i sin nämnda egenskap
erhållit kunskap, eller utlämna
handling, till vilken han i sådan
egenskap erhållit tillgång.

(Föreslagen lydelse)

109 §.

Styrelseledamot, ledamot av försäkring
snämnd, revisor och befattningshavare
hos sjukkassa må ej till
obehörig yppa något om enskilds
personliga förhållanden, varom han
i sin nämnda egenskap erhållit kunskap,
eller utlämna handling, till vilken
han i sådan egenskap erhållit
tillgång.

Den som —-----tillfalla kronan.

in §.

Denna lag------—- — — att gälla.

Förekommer i------ — -----stället tillämpas.

Har för understödsförening registrerats
firma, som icke överensstämmer
med vad i 55 § sista stycket
stadgas, åligger det tillsynsmyndigheten
att, därest ej före den 1 juli
1955 för registrering anmälts beslut
om ändring av firman till överensstämmelse
med nämnda stadgande,
anmana föreningen att inom sex månader
för registrering anmäla beslut
om sådan ändring. Efterkommes ej
anmaningen, skall tillsynsmyndigheten
föreslå ändring av föreningens
firma och, sedan föreningen erhållit
tillfälle att yttra sig över förslaget,
besluta i ärendet. Om beslutad ändring
skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen
underrätta föreningen.

Över beslutet må besvär anföras i
den ordning, som i 79 § lagen om
understödsföreningar sägs. Sedan
beslutet vunnit laga kraft, skall i
unders tödsfören ing sregis tret införas
anteckning om ändringen samt bevis
om firmans nya lydelse tillställas

föreningen. -

Denna lag träder i kraft den 1 ja -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nuari 1962, dock skall vad som stadgas
i 4, 15 och 31 §§ om riksförsäkringsverket
samt i 103 och 104 §§
gälla från och med den 1 juli 1961.

I samband med ikraftträdandet
skall följande iakttagas.

1. Beträffande klagan över tillsynsmyndighetens
beslut, som meddelats
senast den 30 juni 1961, skola äldre
bestämmelser gälla, dock skola besvär
över beslut som nu sagts efter
nämnda dag prövas av försäkringsdomstolen.

2. Centralsjukkassa skall, om ej
annat förordnas, från och med år
1962 vara sådan allmän sjukkassa,
som avses med de nya bestämmelserna.
Lokalsjukkassas tillgångar
och ansvaret för dess förbindelser
skola från samma tidpunkt övertagas
av vederbörande allmänna sjukkassa.

3. Enligt äldre bestämmelser utsedda
styrelseledamöter och revisorer
jämte suppleanter skola avgå vid
utgången av år 1961 med skyldighet
likväl för styrelseledamöterna att avgiva
förvaltningsberättelse för år
1961 och för revisorerna att slutföra
sin granskning av styrelsens förvaltning
och räkenskaperna för nämnda
år samt att däröver avgiva berättelse,
allt i den ordning, som stadgats i
72 § fjärde stycket och i 82 § tredje
stycket i dessa lagrums äldre lydelse.

4. Ordinarie ombudsmöte skall enligt
äldre bestämmelser hållas under
ar 1962, varvid de under 3. angivna
berättelserna skola framläggas. Ä sådant
ombudsmöte må ej till avgörande
upptagas annat ärende än frågan
om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen
för år 1961. Beträffande talan

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

å styrelsens förvaltning för tid före
ikraftträdandet skola äldre bestämmelser
tillämpas.

5. Styrelseledamöter och revisorer
jämte suppleanter samt ledamöter
och suppleanter i försäkringsnämnd
skola med tillämpning av de nya bestämmelserna
utses före den 1 november
1961.

6. De enligt 5. utsedda styrelseledamöterna
skola före utgången av
november 1961 till tillsynsmyndigheten
avgiva förslag till stadgar för
vederbörande sjukkassa att gälla
från och med år 1962.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om
moder skapshj älp

Härigenom förordnas, dels att 16 § lagen den 21 maj 1954 om moderskaps -

hjälp1 skall upphöra att gälla, dels att
ändrade lydelse.

(Gällande lydelse)

Statsbidrag utgår för varje kalenderår
till centralsjukkassa med nedan
angivna procentuella andel av de
utgifter under året, som bestritts av
ccntralsjukkassan och till denna anslutna
lokalsjukkassor, nämligen för

a) läkarvård och resor enligt 3 § . .

.................. 50 procent;

b) grundpenning .... 50 procent;

c) barntillägg........ 75 procent.

Konungen äger medgiva att till

13 § samma lag skall erhålla följande
(Föreslagen lydelse)

§•

Statsbidrag utgår för varje kalenderår
till allmän sjukkassa med nedan
angivna procentuella andel av de
utgifter under året, som bestritts av
kassan, nämligen för

a) läkarvård och resor enligt 3 § . .

.................. 50 procent;

b) grundpenning .... 50 procent;

cl barntillägg........ 75 procent.

Konungen äger medgiva att till
sjukkassa, för vilken med hänsyn
till bebyggelse och kommunikationer
särskilt stora utgifter uppkomma för
ändamål, som i första stycket a) sägs,
bidraget för utgifter till dylika ändamål
skall utgå med mer än femtio
procent av kassans utgifter, dock
med högst sjuttio procent av desamma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962.

1 Senaste lydelse av 16 § se SFS 1958: 458.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 45

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter och befogenheter, som
tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen

Härigenom förordnas, att de uppgifter och befogenheter, som enligt
lag eller författning tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen,
i stället skola tillkomma riksförsäkringsverket, såvitt ej annat särskilt
föreskrives.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

om försäkringsdomstol

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Försäkringsdomstolen upptager enligt vad därom är stadgat mål, vari
besvär anförts över riksförsäkringsverkets eller försäkringsrådets beslut,
ävensom mål, vilka av riksförsäkringsverket underställas domstolens prövning.

Över försäkringsdomstolens beslut må klagan ej föras.

Försäkringsdomstolen har sitt säte i Stockholm. Sammanträde må dock
hållas å annan ort, när det av särskilda skäl finnes erforderligt.

2 §.

Försäkringsdomstolens ledamöter äro dels lagfarna, dels icke lagfarna.

De lagfarna ledamöterna äro en president, vilken har att leda domstolens
arbete, samt minst fyra försäkringsdomare. Lagfaren ledamot utnämnes av
Konungen.

De icke lagfarna ledamöterna skola vara minst fyra till antalet. De
skola hava särskild erfarenhet av arbetsförhållanden eller eljest besitta
insikter av särskilt värde för domstolens arbete. Sådan ledamot förordnas
av Konungen för fyra år i sänder.

För envar icke lagfaren ledamot förordnar Konungen för samma tid en
ersättare.

3 §•

Ledamot och ersättare för ledamot skall vara svensk medborgare och
hava fyllt tjugufem år. Ej må befattningen utövas av den som är omyndig
eller i konkurstillstånd.

Lagfaren ledamot skall hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna
kunskapsprov.

Kungl. Maj.ts proposition nr bo år 1961

4 §•

Försäkringsdomstolen är domför med tre lagfarna och två icke lagfarna
ledamöter.

I mål, vari uppkommer fråga av betydelse för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning, må samtliga ledamöter deltaga i avgörandet.

Åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren
ledamot eller av tjänsteman vid domstolen.

5 §.

Särskilda sakkunniga med uppgift att tillhandagå försäkringsdomstolen
med utlåtanden i medicinska frågor förordnas, efter domstolens hörande,
av Konungen för viss tid.

6 §.

Föredragande med uppgift att i försäkringsdomstolen bereda och föredraga
målen förordnas, efter domstolens hörande, av Konungen för viss tid.

Om förfarandet i försäkringsdomstolen

7 §•

Den som vill anföra besvär hos försäkringsdomstolen skall i sin besvärsinlaga
uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. den ändring i beslutet, som yrkas;

3. de skäl, som åberopas till stöd för ändringsyrkandet; samt

4. de bevis och den utredning i övrigt, som åberopas.

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i första stycket eller är den
eljest ofullständig, skall försäkringsdomstolen förelägga klaganden att avhjälpa
bristen.

Kan av inlagan ej utläsas vad klaganden yrkar och avhjälpes ej sådan
brist, skall besvärstalan avvisas.

8 §.

Ändring i överklagat eller underställt beslut må ej göras till nackdel för
enskild part, med mindre tillfälle lämnats denne att yttra sig.

Domstolen äger omedelbart förbjuda vidare åtgärd för verkställighet
av beslutet, så ock eljest förordna för tiden intill dess domstolen avgjort
målet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

9 §•

Förfarandet i mål som prövas av försäkringsdomstolen skall vara skriftligt
i den mån ej annat följer av vad nedan stadgas.

Finnes erforderligt att part eller annan höres muntligen, äger domstolen
förordna därom. Till sådan handläggning skall part kallas; och må parten
föreläggas att inställa sig personligen vid äventyr att utevaro ej utgör
hinder för målets vidare handläggning och avgörande.

Vad i 5 kap. rättegångsbalken stadgas om offentlighet och ordning skall
äga motsvarande tillämpning vid handläggning som avses i andra stycket.
Domstolen må dock, om enskild part begär det, även i annat fall än som
avses i 1 § nyssnämnda kapitel förordna, att handläggningen skall äga
rum inom stängda dörrar.

10 §. .

Försäkringsdomstolen har att verka för att utredningen blir så fullstän
dig som med hänsyn till målets beskaffenhet erfordras och äger föranstalta
om bevisning.

Beträffande bevisning skola, om ej annat är föreskrivet, bestämmelserna
i 35 kap. 1 och 2 §§, 3 § andra stycket, 4 och 5 §§, 7 § och 10—12 §§, i 36
kap. 1—18 §§, 20—23 §§, 24 § första och tredje styckena och 25 § första
och tredje styckena, i 38 kap. 1—5 §§ och 7 och 8 §§, i 39 kap. 1 och 5 §§
samt i 40 kap. 1—4 §§, 5 § andra och tredje styckena, 6 och 7 §§, 9—16 §§,
17 § första stycket och 18—20 §§ rättegångsbalken lända till efterrättelse
i tillämpliga delar.

Ersättning till vittne eller sakkunnig skall, om han höres på begäran av
part, utgivas av parten och eljest utgå av allmänna medel. Kostnaden för
syn skall utgå av allmänna medel.

11 §•

Beträffande förfarandet i övrigt skola bestämmelserna i 9 kap. 5, 6, 8 och
9 §§, i 12 kap. 1 § första stycket, 2 §, 3 § första stycket, 4 och 5 §§, 6 § andra
stycket och 8—24 §§, i 32 kap. 1 §, 3—6 §§ och 8 § samt i 33 kap. 3—12 §§,
14—22 §§, 23 § första stycket och 25—27 §§ rättegångsbalken lända till
efterrättelse i tillämpliga delar.

För delgivning må domstolen påkalla biträde av polismyndighet.

12 §.

Yppas vid överläggning till beslut skilda meningar, skall omröstning
företagas. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad i 16 kap. rättegångs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

balken är föreskrivet om omröstning i överrätt. Domstolen bestämmer dock
själv, i vilken ordning omröstningen skall äga rum.

Skiljaktig mening skall antecknas i protokoll eller fogas vid domstolens
beslut.

13 §.

Försäkringsdomstolens beslut skall grundas på vad handlingarna innehålla
och eljest förekommit. Beslut, varigenom domstolen skiljer målet
från sig, skall om det ej finnes obehövligt innehålla de skäl på vilka avgörandet
grundats.

Finner domstolen på grund av anmärkning eller eljest att dess beslut
till följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller
uppenbar oriktighet, skall domstolen, sedan part erhållit tillfälle att yttra
sig, meddela beslut om rättelse.

14 §.

I mål vid försäkringsdomstolen skall part själv bära sin rättegångskostnad.

Särskilda bestämmelser

15 §.

Vid förfall för lagfaren ledamot förordnar Konungen vikarie, om så
erfordras för arbetets behöriga gång.

16 §.

Ledamot i försäkringsdomstolen, så ock ersättare och vikarie för ledamot,
skall hava avlagt domared eller försäkran enligt vad i 4 kap. 11 § rättegångsbalken
sägs. I fråga om jäv mot den som tjänstgör såsom ledamot
skall gälla vad i 4 kap. rättegångsbalken är föreskrivet om jäv mot domare.

17 §.

Åtal mot ledamot i försäkringsdomstolen så ock mot ersättare eller vikarie
för ledamot för ämbetsbrott skall upptagas av högsta domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961
18 §.

Närmare bestämmelser om försäkringsdomstolens organisation och verksamhet
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, dels att i 1, 33, 39—41, 43 och 54—56 §§ lagen den
14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring orden »riksförsäkringsanstalten»,
»riksförsäkringsanstaltens» och »anstalten» skola ersättas med orden
»riksförsäkringsverket», »riksförsäkringsverkets» och »verket», dels att
26 och 44 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Har skadad--—---till

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension eller bidrag enligt lagen
den 26 juli 1947 om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn eller lagen samma dag om
bidrag till änkor och änklingar med
barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen
avdrag göras i den mån ersättningen
skolat föranleda minskning
av pensionen eller bidraget. Belopp,
som avdragits enligt vad nu
sagts, skall utbetalas till pensionsstyrelsen.

över försäkringsinrättnings — — -Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsanstalten,
äger göra ansökan
härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger,----

Över försäkringsrådets beslut må
klagan icke föras.

(Föreslagen lydelse)

§•

kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension, barnpension enligt
lagen den 5 maj 1960 om barnpensioner
eller bidrag enligt lagen den 26
juli 1947 om särskilda barnbidrag,
skall avdrag göras i den mån ersättningen
skolat föranleda minskning
av pensionen eller bidraget; dock
skall bolag, som avses i 1 §, göra sådant
avdrag endast om begäran därom
framställes av riksförsäkringsverket.
Belopp, som av sådant bolag
avdragits enligt vad nu sagts, skall
utbetalas till riksförsäkringsverket.

§•

----om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket,
äger göra ansökan
härom hos försäkringsrådet.

--denna paragraf.

över försäkringsrådets beslut i
annat ärende enligt denna lag än som

Kungi. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)
avses i andra stycket må klagan
föras hos försäkringsdomstolen ge-nom besvär. Besvären skola hava in-kommit till försäkringsrådet inom
tre veckor från det klaganden erhål-lit kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem
veckor. Den omständigheten, att be-svären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1961.

Över försäkringsrådets beslut, som
meddelats före ikraftträdandet, må
klagan icke föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

om besvär över försäkringsrådets beslut

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utan hinder av vad därom eljest finnes stadgat, må klagan över försäkringsrådets
beslut i ärende angående försäkring eller skadeersättning
föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava inkommit
till försäkringsrådet inom tre veckor från det klaganden erhållit kännedom
om beslutet; dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor.
Den omständigheten, att besvären ingivits eller insänts direkt till försäkringsdomstolen,
utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning,
därest de inkommit till domstolen före besvärstidens utgång.

2 §•

Försäkringsrådets beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan,
såframt ej rådet annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

över försäkringsrådets beslut, som meddelats före ikraftträdandet, må
klagan icke föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291)
om försäkring för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas, att 8, 44, 53 och 60 §§ lagen den 28 maj 1959 om
försäkring för allmän tilläggspension skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse)

8 §.

(Föreslagen lydelse)

Pensionsgrundande inkomst
utgöres av summan av inkomst
av anställning och inkomst
av annat förvärvsarbete i den mån
summan överstiger det i 10 § omförmälda,
vid årets ingång gällande
basbeloppet. I den män summan är
högre än dubbla basbeloppet skall
den dock såvitt den utgöres av inkomst
av annat förvärvsarbete tagas
i beräkning endast till två tredjedelar.
Basbeloppet och i förekommande
fall dubbla basbeloppet avräknas
i första hand mot inkomsten
av anställning.

Vid beräkning

Inkomst av —

annat förvärvsarbete,
hundratal kronor.

44 §.

Äger pensionsberättigad uppbära
livränta eller sjukpenning jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring eller
äger lian jämlikt annan lag eller enligt
särskild författning eller enligt
Konungens förordnande uppbära livränta
eller sjukpenning, som bestäm -

Äger pensionsberättigad uppbära
livränta eller sjukpenning jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring eller
äger han jämlikt annan lag eller enligt
särskild författning eller enligt
Konungens förordnande uppbära livränta
eller s jukpenning, som bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

mes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller bolag som avses
i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
minskas den honom eljest tillkommande
pensionen med livräntans
eller sjukpenningens belopp.
Vad nu — —-------<

(Föreslagen lydelse)
mes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket
eller bolag som avses
i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
minskas den honom eljest tillkommande
pensionen med livräntans
eller sjukpenningens belopp,
i yrkesskadeförsäkring.

53 §.

Klagan över — —----— till pensionsmyndigheten.

Klagan över pensionsmyndighetens
beslut i ärende enligt denna lag föres
hos Konungen genom besvär. Besvären
skola insändas eller ingivas
till pensionsmyndigheten, som har
afl insända handlingarna till socialdepartementet.
Talan mot beslut i annat
ärende än som avses i 40 § må
fullföljas endast såvida pensionsmyndigheten
lämnat tillstånd därtill.
Sådant tillstånd skall lämnas där
vid ärendets behandling inom myndigheten
uttalats avvikande mening,
så ock där myndigheten finner fråga
i vilken grad den försäkrades arbetsförmåga
nedsatts tveksam och tillika
av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt
eller fråga är om tillämpning
av påföljdsbestämmelse eller myndigheten
eljest finner särskilda skäl
föreligga att bevilja tillstånd.

Pensionsmyndigheten äger, ändå
att klagan icke förts, till prövning
upptaga ärende som avses i första
stycket.

Klagan över pensionsmyndighetens
beslut i ärende enligt denna lag
föres hos försäkringsdomstolen genom
besvär. Besvären skola insändas
eller ingivas till pensionsmyndigheten.
Den omständigheten, att besvären
insänts eller ingivits direkt till
försäkringsdomstolen, utgör ej hinder
för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Pensionsmyndighetens beslut må
av myndigheten underställas försäkringsdomstolens
prövning, om det
för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
år av synnerlig vikt att
saken prövas av domstolen eller el -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

Pensionsmyndighetens och lokalt
organs beslut länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

Utan hinder------eller

Anmälan som i 36 § första stycket
sägs må med giltighet från och med
år 1960 göras under nämnda år samt
under första halvåret 1961.

(Föreslagen lydelse)
jest särskilda skäl förefinnas för sådan
prövning.

Pensionsmyndighetens och lokalt
organs beslut länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan, såframt
ej pensionsmyndigheten annorlunda
bestämmer. Detsamma gäller, där
pensionsmyndigheten, ändå att klagan
icke förts, upptagit ärende till
prövning eller underställt beslut försäkringsdomstolens
prövning.

35 §.

§•

Anmälan som i 36 § första stycket
sägs må med giltighet från och med
år 1960 göras före utgången av augusti
1961.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1961, dock skall 8 § nya lydelsen
äga tillämpning med avseende å beräkning
av pensionsgrundande inkomst
från och med år 1960.

Har anmälan som avses i 36 §
första stycket gjorts före den 1 juli
1961, må sådan anmälan före utgången
av augusti 1961 återkallas med
verkan att så anses som om anmälan
ej skett.

Vid tillämpning av 12 § andra stycket
eller 16 § beträffande försäkrad,
som gjort anmälan om undantagande
före den 1 juli 1961, skall bedömande
i vad mån undantagandet för något
av åren 1960—1964 medfört förlust
av mer än en pensionspoäng göras
enligt de före ikraftträdandet gällande
bestämmelserna.

Beträffande klagan över pensionsmyndighetens
beslut, som meddelats

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 196‘.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

före ikraftträdandet, skola äldre bestämmelser
gälla, dock skola besvär
över beslut som nu sagts efter den
30 juni 1961 prövas av försäkringsdomstolen.

Kungl. Maj.ts proposition nr A5 år 1961

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551) angående beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension

Härigenom förordnas, dels att i 4 och 12 §§ förordningen den 18 december
1959 angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension ordet »riksförsäkringsanstalten» skall
ersättas med ordet »riksförsäkringsverket», dels att 5 och 11 §§ samma
förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Efter anmaning av försäkringsrådet,
riksförsäkringsanstalten, överståthållarämbetet
eller lokal skattemyndighet
åligger det försäkrad och
hans arbetsgivare att i den omfattning
och inom den tid, som i anmaningen
angivits, meddela de upplysningar,
som finnas erforderliga
för beräkning av pensionsgrundande
inkomst för den försäkrade. 11

över sådant beslut beträffande beräkning
av pensionsgrundande inkomst,
varom den försäkrade erhållit
i 8 § första eller andra stycket angiven
underrättelse senast den 30
september under taxeringsåret, må
besvär anföras hos riksförsäkringsanstalten
senast den 31 oktober under
nämnda år. Har den försäkrade
icke erhållit underrättelse som nu
sagts eller har han erhållit underrättelsen
efter den 30 september un -

(Föreslagen lydelse)

§•

Efter anmaning av riksförsäkringsverket,
överståthållarämbetet
eller lokal skattemyndighet åligger
det försäkrad och hans arbetsgivare
att i den omfattning och inom den
tid, som i anmaningen angivits, meddela
de upplysningar, som finnas erforderliga
för beräkning av pensionsgrundande
inkomst för den försäkrade.

§•

över sådant beslut beträffande beräkning
av pensionsgrundande inkomst,
varom den försäkrade erhållit
i 8 § första eller andra stycket angiven
underrättelse senast den 30
september under taxeringsåret, må
besvär anföras hos riksförsäkringsverket
senast den 31 oktober under
nämnda år. Har den försäkrade icke
erhållit underrättelse som nu sagts
eller har han erhållit underrättelsen
efter den 30 september under taxe -

Kungl. Maj:ts proposition nr i5 år 1961

(Gällande lydelse)

der taxeringsåret, må besvär anföras
intill utgången av året näst efter
taxeringsåret eller, om han icke under
taxeringsåret erhållit utfärdad
debetsedel eller underrättelse som i
8 § tredje stycket sägs, inom ett år
efter det han erhållit sådan debetsedel
eller underrättelse.

över beslut, varigenom överståthållarämbetet
eller lokal skattemyndighet
ändrat verkställd beräkning
av pensionsgrundande inkomst, må
besvär anföras hos riksförsäkringsanstalten
inom en månad efter det
den försäkrade erhållit del av beslutet.

Besvär skola ingivas eller insändas
till den myndighet vars beslut
överklagas. Nämnda myndighet har
att med eget yttrande översända
handlingarna i målet till riksförsäkringsanstalten.
Den omständigheten
att besvären ingivits eller insänts direkt
till riksförsäkringsanstalten må
dock ej utgöra hinder för besvärens
prövning.

Klagan över riksförsäkringsanstaltens
beslut enligt denna förordning
föres hos försäkring srådet genom besvär,
som skola hava inkommit till
försåkringsrådet inom en månad efter
det klaganden erhållit del av beslutet.

Över försäkringsrådets beslut må
klagan icke föras.

(Föreslagen lydelse)
ringsåret, må besvär anföras intill
utgången av året näst efter taxeringsåret
eller, om han icke under
taxeringsåret erhållit utfärdad debetsedel
eller underrättelse som i 8 §
tredje stycket sägs, inom ett år efter
det han erhållit sådan debetsedel
eller underrättelse.

Över beslut, varigenom överståthållarämbetet
eller lokal skattemyndighet
ändrat verkställd beräkning
av pensionsgrundande inkomst, må
besvär anföras hos riksförsäkringsverket.

Besvär skola ingivas eller insändas
till den myndighet vars beslut överklagas.
Nämnda myndighet har att
med eget yttrande översända handlingarna
i ärendet till riksförsäkringsverket.
Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till riksförsäkringsverket, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
riksförsäkringsverket före besvärstidens
utgång.

Riksförsäkringsverket äger, ändå
att klagan icke förts, till prövning
upptaga ärende, vari meddelats beslut,
som avses i första och andra
styckena.

Klagan över riksförsäkringsverkets
beslut enligt denna förordning
föres hos försäkringsdomstolen genom
besvär. Besvären skola ingivas
eller insändas till riksförsäkringsverket.
Den omständigheten, att besvären
av klaganden ingivits eller
insänts direkt till försäkringsdomstolen,
utgör ej hinder för besvärens
upptagande till prövning, därest de
inkommit till domstolen före besvärstidens
utgång.

Kungi. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

Riksförsäkringsanstaltens, överståthållarämbetets
och lokal skattemyndighets
beslut lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

(Föreslagen lydelse)

Riksförsäkringsverkets beslut må
av verket underställas försäkringsdomstolens
prövning, om det för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt att saken
prövas av domstolen eller eljest särskilda
skäl förefinnas för sådan
prövning.

Riksförsäkringsverkets, överståthållarämbetets
och lokal skattemyndighets
beslut lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan. Lag
samma vare, där riksförsäkringsverket,
ändå att klagan icke förts, upptagit
ärende till prövning eller underställt
beslut försäkringsdomstolens
prövning.

Denna förordning tråder i kraft
den 1 juli 1961.

Beträffande klagan över beslut,
som meddelats före ikraftträdandet,
skola äldre bestämmelser gälla, dock
skola besvär över riksförsäkringsanstaltens
beslut som nu sagts efter
den 30 juni 1961 prövas av försäkringsdomstolen.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 45

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd
av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Härigenom förordnas, dels att i 1, 3—5, 7—9, 13—19, 22—31, 34—36, 41,
44 och 45 §§ förordningen den 18 december 1959 angående uppbörd av
avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, in. in.1 orden
»riksförsäkringsanstalten», »riksförsäkringsanstaltens» och »anstalten»
skola ersättas med orden »riksförsäkringsverket», »riksförsäkringsverkets»
och »verket», dels att 38 § samma förordning skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

38 §.

över annat beslut av riksförsäkringsanstalten
enligt denna förordning
än i 37 § avses må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till
försäkringsrådet senast inom en månad
efter det klaganden erhållit del
av beslutet.

över försäkringsrådets beslut må
klagan icke föras.

över annat beslut av riksförsäkringsverket
enligt denna förordning
än i 37 § avses må klagan föras hos
försäkringsdomstolen genom besvär.
Besvären skola ingivas eller insändas
till riksförsäkringsverket. Den omständigheten,
att besvären ingivits
eller insänts direkt till försäkringsdomstolen,
utgör ej hinder för besvärens
upptagande till prövning,
därest de inkommit till domstolen
före besvärstidens utgång.

Riksförsäkringsverkets beslut må,
såframt beslutet år av beskaffenhet
att kunna överklagas, av verket
underställas försåkringsdomstolens
prövning, om det för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av
synnerlig vikt att saken prövas av
domstolen eller eljest särskilda skäl
förefinnes för sådan prövning.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1960: 88.

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)
Riksförsäkringsanstaltens beslut
länder till efterrättelse utan hinder
av förd klagan.

(Föreslagen lydelse)
Riksförsäkringsverkets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av
att besvär anförts eller förordnande
om underställning meddelats.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1961.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Härigenom förordnas beträffande lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering1,
dels att i 2, 7 och 15 §§, 18 § 1 mom., 28, 29 och 32—36 §§, 38 §
3 mom. samt 39 och 41 §§ orden »pensionsstyrelsen», »pensionsstyrelsens»,
»styrelsen» och »styrelsens» skola ersättas med orden »riksförsäkringsverket»,
»riksförsäkringsverkets», »verket» och »verkets», dels att 8 §, 14 § 2
mom., 17 §, 18 § 2 mom. samt 37 och 42 §§ skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §•

Tilläggspension, hustrutillägg-----annan pensionsberättigad.

Minskning skall,------övrigt bortfallit.

Äger änkepensionsberättigad uppbära
livränta enligt 20 § lagen om
yrkesskadeförsäkring eller äger hon
jämlikt annan lag eller särskild författning
eller enligt Konungens förordnande
uppbära motsvarande livränta,
vilken bestämmes av eller utbetalas
från riksförsäkringsanstalten
eller bolag som avses i 1 § lagen om
yrkesskadeförsäkring, skall livräntan
avdragas från änkepensionen i
vad förmånerna belöpa på samma
tid, dock att alltid minst hälften av
pensionen skall utgivas. Livräntan
skall i vad den sålunda avdragits
icke räknas såsom inkomst vid tilllämpning
av första och andra styckena.

Äger änkepensionsberättigad uppbära
livränta enligt 20 § lagen om
yrkesskadeförsäkring eller äger hon
jämlikt annan lag eller särskild författning
eller enligt Konungens förordnande
uppbära motsvarande livränta,
vilken bestämmes av eller utbetalas
från riksförsäkringsverket
eller bolag som avses i 1 § lagen om
yrkesskadeförsäkring, skall livräntan
avdragas från änkepensionen i
vad förmånerna belöpa på samma
tid, dock att alltid minst hälften av
pensionen skall utgivas. Livräntan
skall i vad den sålunda avdragits
icke räknas såsom inkomst vid tilllämpning
av första och andra styckena.

1 Senaste lydelse av 7 § och 38 § 3 mom. se SFS 1955:394, av 8 §,14 § 2 mom-, 15, 33 och 36
§§ se SFS 1960:99, av 18 § 1 mom., 34 och 39 §§ se SFS 1952:396, av 18 § 2 mom. se SFS 1958:
192 samt av 28, 35 och 37 §§, se SFS 1947:221.

hungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 §.

2 mom. Har för------eller minskas.

Vad sålunda------—---därav påverkas.

Befinnes någon som åtnjuter folkpension
icke längre vara svensk medborgare
eller mantalsskriven i riket,
skall pensionen indragas, såvida icke
detta med hänsyn till omständigheterna
prövas oskäligt. För den som
ej längre är mantalsskriven i riket
skall dock kommunalt bostadstillägg
alltid indragas.

Föreligger omständighet, — ----

1 fall som i denna paragraf avses
må pensionsstyrelsen medgiva nära
anhörig, vilken för sitt uppehälle är
beroende av den pensionsberättigades
folkpension, rätt att uppbära
denna eller del därav.

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad
är intagen i hem,

Befinnes någon som åtnjuter folkpension
icke längre vara svensk medborgare
eller mantalsskriven i riket,
skall pensionen indragas, såvida icke
Konungen för vissa fall annorlunda
förordnat eller det med hänsyn till
omständigheterna prövas oskäligt
att indraga pensionen. För den som
ej längre är mantalsskriven i riket
skall dock kommunalt bostadstilllägg
alltid indragas.

§•

För tid, under vilken pensionsberättigad
är intagen i fångvårds- eller
tvångsarbetsanstalt eller hålles häktad
eller eljest är på statens bekostnad
intagen å anstalt eller ock tillfälligt
vistas utom anstalten, må
folkpension ej utgå med högre belopp
än som motsvarar 600 kronor
om året. Kan den pensionsberättigade
på grund av sitt tillstånd uppenbarligen
icke tillgodogöra sig nämnda
belopp till sin personliga nytta,
må riksförsäkringsverket besluta om
nedsättning av beloppet, dock till
lägst 200 kronor för år.

---den månaden.

1 fall som i denna paragraf avses
må riksförsäkringsverket medgiva
nära anhörig, vilken för sitt uppehälle
är beroende av den pensionsberättigades
folkpension, rätt att
uppbära denna eller del därav.

§•

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad
är intagen i hem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)
som avses i 18 § lagen om socialhjälp,
eller mot avgift, som av kommun
erlägges, åtnjuter vård eller försörjning
å annan anstalt, äger kommunen
uppbära honom tillkommande
folkpension samt därav tillgodogöra
sig i förra fallet kostnaderna
för vården eller försörjningen och i
senare fallet utgiven dagavgift och
annan vårdkostnad; dock skall kommunen
vara skyldig att av pensionsbeloppet
månatligen tillhandahålla
den pensionsberättigade 40 kronor
eller, där den pensionsberättigade på
grund av sitt tillstånd ej kan begagna
sig av kontanta medel, använda
motsvarande belopp för ökande
av hans trivsel eller eljest till
hans personliga nytta.

Har pensionsberättigad,

För tid, — —---- —

(Föreslagen lydelse)
som avses i 18 § lagen om socialhjälp,
eller mot avgift, som av kommun
erlägges, åtnjuter vård eller försörjning
å annan anstalt, äger kommunen
uppbära honom tillkommande
folkpension samt därav tillgodogöra
sig i förra fallet kostnaderna
för vården eller försörjningen och i
senare fallet utgiven dagavgift och
annan vårdkostnad; dock skall kommunen
vara skyldig att av pensionsbeloppet
månatligen tillhandahålla
den pensionsberättigade 50 kronor
eller, där den pensionsberättigade på
grund av sitt tillstånd ej kan begagna
sig av kontanta medel, använda motsvarande
belopp för ökande av hans
trivsel eller eljest till hans personliga
nytta.

befinnes tillfredsställande,
stycket sägs.

37 §.

över pensionsstyrelsens beslut i
ärende rörande pension må klagan
föras av justitiekanslern eller efter
justitiekanslerns medgivande av
kommun, pensionsnämnds ordförande
och pensionsstyrelsens ombud.
Enskild sakägare må fullfölja talan
allenast såframt pensionsstyrelsen
Jämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd
skall lämnas där vid ärendets
behandling inom styrelsen uttalats
avvikande mening, så ock där styrelsen
finner fråga huruvida sökanden
är arbetsoförmögen eller fråga om
beräkning av sökandens inkomst
vara tveksam och tillika av stor betydelse
ur ekonomisk synpunkt eller
fråga år om tillämpning av påföljds -

Över riksförsäkringsverkets beslut
i ärende rörande pension må klagan
föras hos försäkringsdomstolen
genom besvär. Besvären skola ingivas
eller insändas till riksförsäkringsverket.
Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Riksförsäkringsverkets beslut i
ärende som i första stycket sågs må
av verket underställas försäkringsdomstolens
prövning, om det för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt att saken
prövas av domstolen eller eljest sär -

Kungi. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

bestämmelse eller styrelsen eljest
finner särskilda skäl föreligga att
bevilja tillstånd.

Klagan föres hos Konungen genom
besvär, vilka vid talans förlust skola
å trettionde dagen från den dag beslutet
gavs vara inkomna till socialdepartementet.

Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt i fråga
om tillämpning av denna lag d dess
här i riket bosatta medborgare.

(Föreslagen lydelse)
skilda skål förefinnas för sådan
prövning.

Riksförsäkringsverkets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av
att besvär anförts eller förordnande
om underställning meddelats, såframt
ej riksförsäkringsverket annorlunda
bestämmer.

§•

Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt i fråga
om tillämpning av denna lag helt
eller delvis å personer, som icke åro
svenska medborgare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1961.

Beträffande klagan över pensionsstyrelsens
beslut, som meddelats före
ikraftträdandet, skola äldre bestämmelser
gälla, dock skola besvär över
beslut som nu sagts efter den 30 juni
1961 prövas av försäkringsdomstolen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning

åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 5, 7 och 9 §§ lagen den 18 maj 1956 om ersättning
åt smittbärare1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Från ersättningen--— — — —

Från ersättningen skola jämväl
avräknas sjukpenning som för tid
för ingripandet utgår enligt annan
lag eller enligt särskild författning
eller enligt Konungens förordnande
och som bestämmes av eller utbetalas
från riksförsåkringsanstalten eller
bolag som omförmäles i 1 § lagen om
yrkesskadeförsäkring ävensom livränta,
som någon åtnjuter på grund
av att han är smittbärare, till den
del den belöper å tid för ingripandet.

om moderskapshjälp.

Från ersättningen skola jämväl
avräknas sjukpenning som för tid
för ingripandet utgår enligt annan
lag eller enligt särskild författning
eller enligt Konungens förordnande
och som bestämmes av eller utbetalas
från riksförsäkringsverket eller
bolag som omförmäles i 1 § lagen om
yrkesskadeförsäkring ävensom livränta,
som någon åtnjuter på grund
av att han är smittbärare, till den del
den belöper å tid för ingripandet.

Vad i------om yrkesskadeförsäkring.

7 §.

Det ankommer
Ärende angående ersättning upptages
av den lokalsjukkassa eller,
där sådan ej finnes inrättad, den centralsjukkassa
som smittbäraren tillhör.
Tillhör han icke någon sjukkassa,
upptages ärendet av sjukkassan
i den kommun, där han är bosatt.
Är smittbäraren icke bosatt i

tillfällig smittbärare.

Ärende angående ersättning upptages
av den allmänna sjukkassa
som smittbäraren tillhör. Tillhör han
icke någon sjukkassa, upptages ärendet
av den sjukkassa, inom vars
verksamhetsområde han är bosatt.
Är smittbäraren icke bosatt i riket,
upptages ärendet av den sjukkassa,

1 Senaste lydelse av 5 § se SFS 1959: 588.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

riket, upptages ärendet av sjukkas- inom vars verksamhetsområde ingrisan
i den kommun, där ingripandet pandet skett,
skett.

9 §.

Beträffande ersättning åt tillfällig
smittbärare skola i övrigt bestämmelserna
i 11 § tredje stycket, 23 §
första stycket, 27 § första stycket,
28 § andra och fjärde styckena, 30 §
andra stycket, 32 §, 45 § andra stycket
samt 46, 59, 89, 101—103 och
105—107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring
äga motsvarande tillämpning,
dock att vad i 103 § stadgas om
socialdepartementet i stället skall
gälla inrikesdepartementet.

Utöver vad

ingripandet avser.

Denna lag träder i kraft beträffande
5 och 9 §§ den 1 juli 1961 och
beträffande 7 § den 1 januari 1962.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för
arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning

Härigenom förordnas, dels att 6 § förordningen den 21 maj 1954 om
skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning
skall upphöra att gälla, dels att 1 och 4 §§ samma förordning skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Arbetsgivare, som---—--nyss sagts.

Upphör arbetstagares — — —---arbetstagarens anställande.

Uppgift, som------allmän sjukkassa.

År arbetstagaren försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring,
bör uppgiften lämnas till den lokalsjukkassa,
i vilken arbetstagaren är
försäkrad, eller, om arbetstagaren
tillhör centralsjukkassa för stad,
som utgör eget centralsjukkasseområde,
till sådan centralsjukkassa.

Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats
till annan allmän sjukkassa än
den lokalsjukkassa eller den för stad
inrättade centralsjukkassa, i vilken
arbetstagaren är försäkrad, åligger
det den sjukkassa, som mottagit
uppgiften, att ofördröjligen vidarebefordra
densamma till sådan lokaleller
centralsjukkassa. År arbetstagaren
ej försäkrad jämlikt lagen om
allmän sjukförsäkring, skall uppgiften
i stället vidarebefordras till

Är arbetstagaren försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring,
bör uppgiften lämnas till den
sjukkassa, i vilken arbetstagaren är
försäkrad.

§•

Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats
till annan allmän sjukkassa än
den, i vilken arbetstagaren är försäkrad,
åligger det den sjukkassa, som
mottagit uppgiften, att ofördröjligen
vidarebefordra densamma till
den sjukkassa, som arbetstagaren
tillhör. Är arbetstagaren ej försäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring,
skall uppgiften i stället
vidarebefordras till utmätningsmannen
i anställningsorten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

utmätningsmannen i anställningsorten.

Lokalsjukkassa eller för stad inrättad
centralsjukkassa, som mottagit
uppgift avseende i kassan försäkrad
arbetstagare, skall, sedan den
tagit del av innehållet i uppgiften,
ofördröj ligen vidarebefordra uppgiften
till vederbörande utmätningsman
inom kassans område.

(Föreslagen lydelse)

Sjukkassa, som mottagit uppgift
avseende i kassan försäkrad arbetstagare,
skall, sedan den tagit del av
innehållet i uppgiften, ofördröjligen
vidarebefordra uppgiften till vederbörande
utmätningsman inom kassans
område.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1962.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 29 augusti 1958 (nr 460) om sjukhjälp i
vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket

Härigenom förordnas, att 2—5 §§ förordningen den 29 augusti 1958 om
sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket,
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Sjukhjälp enligt denna förordning
utgår i form av ersättning för utgifter,
som avses i 14—17 §§ lagen
om allmän sjukförsäkring, ävensom
för kostnad, som avses i 18 § nämnda
lag, i den mån ersättning för sådan
kostnad år tillförsäkrad samtliga
försäkrade i den centralsjukkassa,
som enligt vad i 3 § sågs skall bekosta
hjälpen.

Sjukhjälp utgår —- — — —--så

(Föreslagen lydelse)

§•

Sjukhjälp enligt denna förordning
utgår i form av ersättning för utgifter,
som avses i 14—18 §§ lagen om
allmän sjukförsäkring.

ersättning.

Sjukhjälp, som avses i denna förordning,
utgives av sjukkassa för den
ort, där vården erhålles. Lokalsjukkassa
äger återfå sålunda utgiven
sjukhjälp av den centralsjukkassa,
till vilken den är ansluten.

Kostnaden för utgiven sjukhjälp
skall belasta sjukvårdsförsäkringen
i vederbörande centralsjukkassa.

Beträffande sjukhjälp enligt denna
förordning skall i tillämpliga de -

§•

Sjukhjälp, som avses i denna förordning,
utgives av sjukkassa för
den ort, där vården erhålles.

Kostnaden för utgiven sjukhjälp
skall belasta sjukvårdsförsäkringen
i vederbörande sjukkassa.

§•

Beträffande sjukhjälp enligt denna
förordning skall i tillämpliga de -

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lar gälla vad som stadgas i 14—18, lar gälla vad som stadgas i 14—18,

29, 30, 32, 59, 87, 101—103 och 105
—107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring.

De närmare föreskrifter, som finnas
erforderliga för tillämpningen
av denna förordning, meddelas av
Konungen eller efter Konungens bemyndigande
av riksförsäkringsanstalten.

29, 30, 32, 59, 101—103 och 105—
107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring.

§•

De närmare föreskrifter, som finnas
erforderliga för tillämpningen
av denna förordning, meddelas av
Konungen eller efter Konungens bemyndigande
av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft
beträffande 5 § den 1 juli 1961 och
i övrigt den 1 januari 1962.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Förslag

till

Reglemente

angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Folkpensioneringsfonden, riksförsäkringsverkets yrkesskadeförsäkringsfond
samt den fond, som avses i lagen om frivillig statlig pensionsförsäkring,
skola på sätt nedan stadgas förvaltas av fondfullmäktige.

2 §•

Yrkesskadeförsäkringsfondens inkomster utgöras av

avgifter för försäkringar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, lagen
om yrkesskadeförsäkring samt lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl.;

återbetalda belopp enligt 12 § andra stycket lagen om försäkring för
olycksfall i arbete och 51 § andra stycket lagen om yrkesskadeförsäkring;
bötesmedel enligt 34 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete;
kapitalbelopp, som inflyta vid inköp i riksförsäkringsverket av livräntor
enligt 10 § lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete
eller på grund av verkets övertagande jämlikt 35 § lagen om försäkring
för olycksfall i arbete samt 54 och 55 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring
av annan åvilande skyldighet att utgiva ersättning i anledning av
olycksfall eller sjukdom; samt
räntor och annan avkastning.

Yrkesskadeförsäkringsfondens utgifter utgöras av

ersättningar och andra kostnader, som i anledning av inträffade skadefall
skola utbetalas av riksförsäkringsverket enligt förenämnda lagar och
enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar;

ersättningar, som skola utbetalas av riksförsäkringsverket på grund av
övertagande jämlikt 10 § lagen angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete, 35 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete samt
54 och 55 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring av annan åvilande ersättningsskyldighet; -

Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1961

belopp, som av riksförsäkringsverket eller eljest återbetalas på grund
av att för mycket influtit till verket i avgifter för försäkringar enligt de i
första stycket omförmälda lagarna; samt

belopp, som utbetalas till följd av vad nedan i 3 eller 11 § stadgas.

3 §•

Konungen äger bestämma att kostnaderna för förvaltningen av viss i 1 §
avsedd fond skola ersättas av fondens medel samt därvid fastställa de
grunder, enligt vilka ersättningen skall utgå.

Om fondfullmäktige

4 §.

Fondfullmäktige utgöras av

generaldirektören och chefen för riksförsäkringsverket såsom ordförande; överdirektören

och souschefen hos riksförsäkringsverket såsom vice ordförande;
samt

fem av Konungen för tre år i sänder förordnade personer, av vilka tre
skola äga erfarenhet på det finansiella området.

Konungen utser en suppleant för var och en av de sistnämnda fem fondfullmäktige.
Vid förfall för någon av de ovan angivna befattningshavarna i
riksförsäkringsverket förordnar verket ersättare.

5 §.

Fondfullmäktige sammanträda på kallelse av ordföranden.

Fondfullmäktige äro beslutföra, när minst fem äro närvarande. Såsom
fullmäktiges beslut gäller den mening, om vilken de flesta förena sig, och
vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Vid fondfullmäktiges sammanträden skall föras protokoll.

6 §•

Om arvode och annan ersättning till fondfullmäktig och suppleant förordnar
Konungen.

7 §•

Det åligger riksförsäkringsverket att i enlighet med verkets instruktion
och i detta reglemente meddelade bestämmelser verkställa fondfullmäktiges
beslut, ombesörja övriga för fondförvaltningen erforderliga åtgärder samt
tillhandagå fullmäktige med de redogörelser och upplysningar, som av fullmäktige
begäras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Om förvaltningen

8 §•

Under fondfullmäktiges förvaltning stående fond skall förvaltas på sådant
sätt att den blir till största möjliga gagn för den försäkring, för vars
räkning fonden tillkommit.

9 §•

Fondfullmäktige må placera fondmedel

1. i obligationer utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan
eller av hypoteksaktiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står
under tillsyn av bank- och fondinspektionen;

2. i obligationer garanterade av staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar
som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, kommun eller därmed
jämförlig samfällighet, riksbanken, bankaktiebolag, postbanken, sparbank,
centralkassa för jordbrukskredit eller annan kreditinrättning, som Konungen
godkänner, eller av bolag, förening eller stiftelse, i vilka staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet äger ett bestämmande inflytande, såvida
staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet iklätt sig borgen för
förbindelserna;

5. i skuldförbindelser, för vilka fond äger säkerhet genom inteckning i
fast egendom eller tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde;
dock skall åbyggnad, för att inteckning i fastigheten eller tomträtten
må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag, som avses
i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt
att driva försäkringsrörelse här i riket; samt

6. i sådana andra värdehandlingar, vilka Konungen i särskilt fall efter
framställning av fondfullmäktige prövar erbjuda fullgod säkerhet.

Fondmedel tillhörande folkpensioneringsfonden eller yrkesskadeförsäkringsfonden
må därjämte placeras

7. i skuldförbindelser utfärdade av företag, som har till syfte att befordra
folkhälsan eller att medverka till att förhindra nedsättning av arbetsförmågan
eller till att förbättra sådan förmåga och som enligt fondfullmäktiges
prövning anses erbjuda godtagbar säkerhet; samt

8. med Konungens medgivande i fastigheter, som förvärvas för sådant
ändamål, som under 7. omförmäles.

Placeras medel ur folkpensioneringsfonden eller yrkesskadeförsäkrings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

fonden i skuldförbindelse utfärdad av företag som avses i andra stycket 7.,
må utlåningen ske mot lägre ränta än som eljest skulle ha kunnat betingas.

10 §.

Till skyddande av fordran må fondfullmäktige å offentlig auktion eller
fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så
ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan
egendom, såvida det är uppenbart att fond eljest skulle lida avsevärd förlust.
Egendom som sålunda förvärvats skall åter avyttras, så snart lämpligen
kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust.

11 §•

Konungen äger bestämma att, såframt yrkesskadeförsäkringsfondens tillgångar
vid försäkringsteknisk utredning så finnas medgiva med hänsyn till
de förpliktelser som åligga fonden, viss mindre del av densamma användes
för att bekosta åtgärder, ägnade att i yrkesskadeförsäkringens intresse förebygga
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan eller höja arbetsförmågan
hos de försäkrade. Dessa medel skola ställas till riksförsäkringsverkets
förfogande att disponeras i enlighet med de närmare bestämmelser, som
Konungen meddelar.

12 §.

Har utlåning skett med stöd av bestämmelserna i 9 § andra stycket 7. eller
tredje stycket, skall anteckning härom göras i protokoll som i 5 § tredje
stycket sägs.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1961, då reglementet den 18
december 1936 (nr 638) angående förvaltningen av folkpensioneringsfonden
m. in. och reglementet den 26 november 1954 (nr 662) angående förvaltningen
av riksförsäkringsanstaltens yrkesskadeförsäkringsfond upphöra
att gälla.

Vad i lag eller särskild författning eller eljest är stadgat om riksförsäkringsanstaltens
yrkesskadeförsäkringsfond eller riksförsäkringsanstaltens
olycksfallsförsäkringsfond skall i stället avse riksförsäkringsverkets yrkesskadeförsäkringsfond.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 45

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 februari
1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, organisationsfrågor inom
socialförsäkringen m. m. ävensom fråga rörande ändrade bestämmelser om
beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension samt anför.

Sedan några år pågår en genomgripande reformering av socialförsäkringssystemet
i vårt land. Enligt statsmakternas uttalanden i samband med de
reformetapper, som hittills tillryggalagts, bör som ett slutligt mål uppställas
en långtgående samordning i såväl materiellt som administrativt
hänseende av de socialförsäkringsgrenar, som står varandra närmast. Frågor
sammanhängande med den administrativa samordning, som sålunda
åsyftats, har utretts av socialförsäkringens administrationsnämnd1, som i
oktober 1960 framlagt ett betänkande om socialförsäkringens organisation
(SOU 1960: 35). Administrationsnämnden har vidare den 25 januari 1961
avgivit en promemoria (stencilerad) med förslag till bestämmelser rörande
fondförvaltningen i det av nämnden i betänkandet föreslagna socialförsäkringsverket.

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen,
statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,
riksskattenämnden, försäkringsinspektionen, statens lönenämnd,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län, be 1

överdirektören R. Broberg, ordförande, borgarrådet Hj. Mebr, riksdagsmannen G. Pettersson,
generaldirektören Y. Samuelsson, förste vice talmannen A. Strand och f. d. landskamreraren
A. Wigert.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 45 år 1961

sväi ssakkunniga, uppbördsutredningen, lokaliseringsutredningen rörande
statlig verksamhet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, Socialförsäkringsbolagens
förening, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Statstjänstemännens riksförbund, Försäkringsfunktionärernas förbund,
Kooperativa förbundet, Sveriges folkpensionärers riksorganisation, Rikskommittén
för partiellt arbetsföra och De blindas förening. Dessutom har
yttranden inkommit från riksarkivet, Sveriges läkarförbund och Svenska
sjöfolksförbundet. Åtskilliga remissorgan har bifogat utlåtanden från underlydande
inrättningar och organisationer m. fl. över promemorian har remissyttranden
avgivits av riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen efter hörande
av fullmäktige för folkpensioneringsfonden, statskontoret, riksrältenskapsverket,
bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen.

Jag anhåller nu att få upptaga administrationsnämndens förslag till närmare
behandling. Med hänsyn till att ett genomförande av nämndens förslag
bl. a. förutsätter ändring i lagen om folkpensionering, synes vidare ett
par andra frågor om ändring i sagda lag kunna behandlas i detta sammanhang.

Slutligen anhåller jag att få upptaga ett spörsmål om ändrade regler för
beräkningen av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, såvitt inkomsten härrör av annat förvärvsarbete
än anställning.

Gällande bestämmelser

Sjukförsäkringen m. m.

Försäkring enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1
(nr 1; ändr. 733/48, 621/50, 569/53, 244/54, 267/54, 518/54, 397/55, 402/55,
74/56, 627/56, 457/58, 560/59, 585/59, 106/60 och 179/60) avser att vid sjukdom
bereda sjukhjälp dels i form av ersättning för sjukvård och dels i form
av för dag beräknad ersättning i penningar. Sjukförsäkringen är dels obligatorisk
och dels frivillig. På grund av den obligatoriska försäkringen utgives
även moderskapshjälp enligt vad därom stadgas i lagen den 21 maj
1954 om moderskapshjälp (nr 266; ändr. 403/55, 458/58, 561/59).

Försäkringen meddelas av allmänna sjukkassor. Dessa är av
två slag, ccntralsjukkassor och lokalsjukkassor. I regel skall finnas en
centralsjukkassa för varje landstingskommun och för varje stad, som ej
tillhör landstingskommun. Centralsjukkasseområde, som ej utgöres enbart
av stad, skall vara indelat i lokalsjukkasseområden, omfattande en eller

1 Denna lag benämnes i det följande SFI..

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

flera kommuner. För varje lokalsjukkasseområde skall finnas en lokalsjukkassa,
som skall vara ansluten till den centralsjukkassa, inom vars verksamhetsområde
lokalsjukkasseområdet är beläget.

Riksförsäkringsanstalten är tillsynsmyndighet för de allmänna
sjukkassorna. I denna egenskap äger riksförsäkringsanstalten att till prövning
upptaga sjukkassas beslut även om besvär inte anförts.

I fråga om försäkringsplikt gäller att varje svensk medborgare,
som är bosatt i riket, och varje här bosatt och mantalsskriven utlänning,
skall vara medlem i allmän sjukkassa fr. o. m. kalendermånaden efter den,
varunder han fyllt 16 år. Vissa begränsade undantag från försäkringsplikten
finnes. Försäkringspliktig skall vara medlem i kassan för den kommun,
där han är mantalsskriven. Är försäkringspliktig inte mantalsskriven skall
han vara medlem i kassan för den kommun, där han är bosatt vid kalenderårets
ingång eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt inträder.
Medlem i lokalsjukkassa är tillika medlem i den centralsjukkassa, till vilken
lokalsjukkassan är ansluten.

Den obligatoriska sjukförsäkringen består av en sjukvårdsförsäkring
och en sjukpenningförsäkring.

Sjukvårdsförsäkringen omfattar samtliga sjukkassemedlemmar
samt i regel även här i riket bosatta barn under 16 år. Sjukvårdsförsäkringens
förmåner utgöres av ersättning för utgifter för läkarvård och
sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor. Såsom utgifter för
läkarvård anses i viss begränsad utsträckning även utgifter för tandläkarvård.

Centralsjukkassa för stad och lokalsjukkassa äger att med tillsynsmyndighetens
medgivande och enligt av denna myndighet utfärdade föreskrifter
besluta att utge ersättning för försäkrads kostnader för sjukgymnastik
eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan
därmed jämförlig behandling eller för konvalescentvård (s. k. merprestationer).
I sådant fall skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen
i kassan omfatta även förmån, som avses med beslutet.

Försäkrad, som under vistelse utom riket blir i behov av sjukvård, äger
erhålla ersättning för utgifter för sjukvård utomlands enligt kungörelsen
den 3 juni 1955 angående sjukhjälp utom riket enligt lagen om allmän sjukförsäkring
(nr 404,1.

Enligt förordningen den 29 augusti 1958 om sjukhjälp i vissa fall åt
svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket (nr b60), utger sjukkassa
ersättning för utgifter för sjukvård åt personer som nyss sagts ehuru de
inte är försäkrade enligt SFL.

Genom sjukvårdsförsäkringen bestrides jämväl utgifter för de läkemedelsförmåner,
som enligt förordningen den 4 juni 195b angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel (nr 519; ändr. 76/56, 461/58) lämnas i
samband med läkemedelsinköp på apotek.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Sj ukpenningförsäkringen omfattar sjukkassemedlemmar
med minst 1 200 kronors årsinkomst av förvärvsarbete samt vissa kvinnliga
sjukkassemedlemmar utan sådan inkomst. Alla sjukpenningförsäkrade
medlemmar är tillförsäkrade grundsjukpenning med tre kr. om dagen. Till
grundsjukpenningen utgår i förekommande fall barntillägg. De medlemmar,
vilkas årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kr., är därjämte försäkrade
för tilläggssjukpenning, som utgår med varierande belopp, beroende
på vilken sjukpenningklass medlemmen placerats i på grund av den för
honom beräknade årsinkomsten av tjänst. Högsta tilläggssjukpenning är
17 kr. och lägsta en kr. Efter 180 dagar sker viss reduktion av sjukpenningen,
dock inte i de lägsta klasserna. Under tid för sjukhusvård utbytes
sjukpenningen mot hempenning. Denna motsvarar sjukpenningen minskad
med tre kr., dock med högst hälften av sjukpenningens belopp.

Inom sjukpenningförsäkringen gäller vissa bestämmelser om karenslid.
I regel utgår sålunda inte sjukpenning (hempenning) förrän sjukdomen varat
tre dagar.

Sjukhjälp i form av sjukpenning (hempenning) och ersättning för sjukhusvård
utgives för högst 730 dagar vid varje sjukdom (sjukhjälpstid).
Den som fyllt 67 år eller åtnjuter folkpension i form av invalidpension eller
sjukbidrag äger dock för tid efter ingången av den månad, då han uppnått
nämnda ålder eller börjat uppbära folkpensionen, åtnjuta ersättning för
sjukhusvård för högst 180 dagar och sjukpenning för högst 90 dagar. Är
den som uppbär invalidpension eller sjukbidrag sjukpenningförsäkrad på
grund av inkomst av förvärvsarbete, skall den begränsade sjukhjälpstiden
dock ej tillämpas förrän från utgången av den månad, varunder han börjat
uppbära dylik folkpension med ett till följd av ändrade inkomstförhållanden
ökat belopp.

Den obligatoriska sjukpenningförsäkringen kompletteras genom frivillig
sjukpenningförsäkring. Medlemmar, som åtnjuter inkomst
av annat förvärvsarbete än tjänst, kan genom frivilliga avgifter försäkra
sig för erhållande av ett tillägg till den obligatoriska sjukpenningen.
Även vissa obligatoriskt sjukpenningförsäkrade kvinnor, som saknar eller
har endast ringa inkomst av förvärvsarbete, kan förskaffa sig sådant tilllägg.
Frivillig sjukpenningförsäkring kan också tecknas av studerande även
om de ej är obligatoriskt sjukpenningförsäkrade. Eu frivillig sjukpenningförsäkring
finnes också för vissa förutvarande medlemmar av erkända sjukkassor
enligt Ingen den 17 december 1954 med särskilda bestämmelser om
frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa (nr 774; ändr. 398/55
och 182/60).

Enligt lagen om moderskapshjälp utgår ersättning för förlossningsutgifter,
innefattande utgifter för läkarvård vid förlossning annorstädes
än å förlossningsanstalt ävensom utgifter för vård å förlossningsanstalt
och för resor till och från sådan anstalt. Härjämte utgives moderskapspen -

Kungl. AIaj:ts proposition nr 45 år 1961

ning, som utgöres dels av en grundpenning å 270 kr. (vid flerbörd 405 kr.),
vilken kan förhöjas med barntillägg och tillkommer alla sjukförsäkrade
mödrar, dels ock av tilläggspenning för högst 90 dagar. Tilläggspenningen
utgår till kvinna, som under viss minsta tid varit obligatoriskt försäkrad för
tilläggssjukpenning. Tilläggspenningen motsvarar till storleken tilläggssjukpenningen.

Enligt lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare (nr 293; ändr.
459/58, 588/59) skall till s. k. tillfälliga smittbärare, dvs. smittbärare som
icke är föremål för ingripande längre tid än 90 dagar, utgå ersättning av
statsmedel enligt i huvudsak samma grunder som gäller sjukpenning enligt
SFL. Ersättningen beräknas och utbetalas av sjukkassorna.

Den obligatoriska sjukförsäkringen ävensom moderskapsförsäkringen
finansieras genom sjukförsäkringsavgifter, arbetsgivarbidrag och
statsbidrag.

För de allmänna sjukkassornas medlemmar föreligger skyldighet att erlägga
sj ukförsä k ringsavgift, innefattande dels avgift för sjukvårdsförsäkringen,
som skall avse jämväl ersättning för förlossningsutgifter
och de utgifter för läkemedel som åvilar kassorna, dels avgift för försäkringen
för grundsjukpenning, som skall avse jämväl grundpenning jämte
barntillägg, och dels avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning, som
skall avse även tilläggspenning. Den som är medlem i såväl lokal- som
centralsjukkassa skall erlägga avgift i båda kassorna.

Avgifterna fastställes för varje kassa av tillsynsmyndigheten efter vederbörande
kassas hörande. Avgifterna skall var för sig vara så avvägda att
de i förening med andra för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten
tillgängliga medel kan antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser,
förvaltningskostnader och övriga utgifter ävensom till erforderlig fondbildning.
Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning
skall var för sig vara lika stora för samtliga av vederbörande
försäkring omfattade avgiftspliktiga medlemmar i kassan och beräknas för
kalenderår. Avgifterna för försäkring för tilläggssjukpenning skall beräknas
för kalendermånad och vara lika stora för de medlemmar i kassan, som
tillhör samma sjukpenningklass och för vilka gäller samma sjukhjälpstid,
samt skall vara avvägda i förhållande till storleken av tilläggssjukpenningen
inom varje sjukpenningklass.

Medlem, som vid utgången av det år avgiften avser fyllt 67 år eller för
december månad samma år ägt uppbära folkpension i form av invalidpension
eller sjukbidrag, är befriad från avgift för sjukvårdsförsäkringen.
Medlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året
näst efter det år avgiften avser ej uppgår till 1 200 kr., är befriad från avgifter
för såväl sjukvårdsförsäkringen som försäkringen för grundsjukpen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

ning. Summan av sistnämnda båda avgifter får ej överstiga 2 procent av den
taxerade inkomsten.

Arbetsgivarbidrag utgår till sjukvårdsförsäkringen och till försäkringen
för tilläggssjukpenning jämte tilläggspenning med tillhopa 1,14
procent av den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad,
som arbetsgivaren under året utgivit till sådana hos honom anställda
arbetstagare, som är obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade. Vid bidragsberäkningen
tages ej hänsyn till arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till
300 kr., och ej heller till arbetstagares lön i vad denna överstiger 15 000 kr.
för år räknat. Arbetsgivarbidraget fördelas mellan centralsjukkassorna.
Statsmakterna äger dock bestämma att viss del av bidragen skall fonderas.

Statsbidrag till de allmänna sjukkassorna utgår i form av sjukhjälpsbidrag,
bidrag till moderskapshjälp, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag
och avgiftsersättningsbidrag. Statsbidragen beräknas för kalenderår.
Sjukhjälpsbidraget utgår till centralsjukkassa med i regel 50 procent av
kassans och anslutna lokalsjukkassors utgifter för sjukvård och resor med
undantag av utgifter för sjukhusvård och för s. k. merprestationer, med 50
procent av utgifterna för grundsjukpenning och med 75 procent av utgifterna
för barntillägg. Bidraget till moderskapshjälp utgår efter liknande grunder.
Statsbidrag utgår inte till utgifter för tilläggssjukpenning och tilläggspenning.
Medlemsbidraget utgår med 4 kr. 50 öre för medlem, dock att medlemsbidraget
i städer, som utgör egna centralsjukkasseområden, uppgår till 4 kr.
samt i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län till
5 kr. för medlem. Medlemsbidrag för den, som är medlem i såväl lokal- som
centralsjukkassa, tillfaller lokalsjukkassa med 3/s och centralsjukkassan
med 2/s. Avgiftslindringsbidrag utgår med belopp, varmed sjukförsäkringsavgift
nedsatts till följd av den förenämnda s. k. 2-procentsregeln. Avgiftsersättningsbidrag
utgår med 10 kr. för varje avgiftsbefriad medlem. I centralsjukkasseområde,
som ej omfattar enbart stad, tillfaller sistnämnda bidrag
lokalsjukkassa. Statsbidrag utgår också till centralsjukkassas frivilliga
försäkringar samt enligt förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel och kungörelsen angående sjukhjälp utom riket.

Rörande fördelningen mellan lokal- och centralsjukkassa av ansvaret
för utgivna ersättningar gäller följande.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet av ersättning enligt sjukvårdsförsäkringen.
Av utgifterna härför, dock ej för utgifter för s. k. merprestationer,
äger kassan återfå 4/s av centralsjukkassan. Detsamma gäller ersättning
för förlossningsutgifter. För sjukvårdsutgifter enligt överenskommelser
med främmande makt och enligt förordningen om sjukhjälp i vissa fall
åt svenska medborgare, som icke är bosatta i riket, svarar centralsjukkassa
helt. Centralsjukkassa svarar likaså helt för vissa utgifter enligt kungörelsen
angående sjukhjälp utom riket.

För sjukhjälp enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen ansva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

rar lokalsjukkassa för de 90 första sjukhjälpsdagarna vid varje sjukdom
samt centralsjukkassa för tiden därefter. Lokalsjukkassa äger från centralsjukkassa
återfå »A av de utgifter, för vilka lokalsjukkassan ansvarar.

För grundpenning jämte barntillägg och tilläggspenning enligt lagen om
moderskapshjälp ansvarar lokalsjukkassan med rätt att från centralsjukkassan
återfå hela beloppet.

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen är helt centralsjukkassans angelägenhet
och denna kassa svarar därför för alla utgifter enligt sådan försäkring.

Kostnaderna för läkemedelsförmåner utöver statsbidrag fördelas mellar
centralsjukkassorna.

Beträffande de allmänna sjukkassornas organisation stadgas,
att allmän sjukkassas angelägenheter handhaves av ombudsmöte och
styrelse.

Ombud till ombudsmöte väljes i stadscentralsjukkassa av stadsfullmäktige
i staden och i lokalsjukkassa av stads- eller kommunalfullmäktige i
den eller de kommuner, som kassan omfattar. I länscentralsjukkassa utses
ombuden å ombudsmöten i de till kassan anslutna lokalsjukkassorna.

Styrelse för centralsjukkassa skall bestå av 7—9 ledamöter, varav en utses
av tillsynsmyndigheten, en av medicinalstyrelsen och en av stadsfullmäktige
(i stadscentralsjukkassa) eller landstinget (i länscentralsjukkassa).
Omfattar länscentralsjukkassas område två landstingskommuner utser
vartdera landstinget en ledamot. Övriga ledamöter utses av kassans ombudsmöte.
I lokalsjukkassa skall antalet styrelseledamöter vara 5—7, varav
en utses av vederbörande länscentralsjukkassas styrelse och de övriga av
lokalsjukkassans ombudsmöte.

Styrelsens förvaltning och den allmänna sjukkassans räkenskaper skall
granskas av revisorer. Årligen utses inom centralsjukkassa tre revisorer
och inom lokalsjukkassa två revisorer. I centralsjukkassa utses en revisor
av tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa en revisor av länscentralsjukkassan.
Övriga revisorer utses av vederbörande kassas ombudsmöte.

Hos varje allmän sjukkassa finnes anställd en verkställande tjänsteman,
vilken i enlighet med kassastyrelsens anvisningar skall leda arbetet inom
kassan. Verkställande tjänsteman tillsättes och entledigas i centralsjukkassa
av tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa av länscentralsjukkassans styrelse.
Före tillsättning eller entledigande skall yttrande inhämtas från vederbörande
kassastyrelse. Annan befattningshavare hos allmän sjukkassa
tillsättes och entledigas av kassans styrelse.

Hos centralsjukkassa skall erforderligt antal förtroendeläkare vara anställda.
Förtroendeläkare tillsättes och entledigas efter kassans hörande av
medicinalstyrelsen.

Klagan över allmän sjukkassas beslut i ärende rörande försäkring
enligt SFL skall föras hos riksförsäkringsanstalten genom besvär. Detsam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

ma gäller sjukkassas beslut i de ärenden enligt annan lagstiftning, som ankommer
på sjukkassa att handlägga. Även tvister mellan kassor rörande
tolkning eller tillämpning av berörd lagstiftning skall på yrkande av någon
av kassorna avgöras av anstalten.

Mot riksförsäkringsanstaltens beslut må talan fullföljas endast om anstalten
lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där någon av dem,
som inom anstalten deltagit i behandlingen av ärendet, uttalat avvikande
mening, eller om anstalten finner ärendet vara av synnerlig betydelse för
part. Klagan föres genom besvär, som skall ha inkommit till socialdepartementet
eller, i fråga om ärende enligt lagen om ersättning till smittbärare, till
inrikesdepartementet inom en månad efter det klaganden erhållit del av
beslutet. Ärendena avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Folkpensioneringen m. m.

Lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering1 (nr 431; ändr. 221/47, 527/47,
732/48, 264/50, 157/51, 332/51, 396/52, 291/53, 134/54, 394/55, 400/55, 265/56,
168/57, 172/57, 192/58, 66/59 och 99/60) skiljer mellan å ena sidan ålderspension,
som utgår efter 67 års ålder, samt å andra sidan invalidpension, sjukbidrag
och änkepension, vilka förmåner utgår för tid dessförinnan. Genom
lagen den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner m.m. (nr 264; ändr.
193/58, 68/59 och 100/60) har dessa förmåner förhöjts med s. k. sta ndardtillägg.
Enligt FPL förhöjes pensionsförmånerna vidare genom
indextillägg.

Ålderspensionen utgöres i första hand av allmän ålderspension.
Denna är icke inkomstprövad. Inklusive standard- och indextillägg uppgår
ålderspensionen f. n. till 2 215 kr. om året för en pensionär, vars make åtnjuter
annan folkpensionsförmån än enbart grundpension, samt 2 800 kr.
om året för annan pensionär.

Invalidpension utgår till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja
sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter, under
förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. Den
som är blind skall alltid anses lida av sådan höggradig nedsättning av
arbetsförmågan som berättigar till invalidpension. Till den, som oavbrutet
under minst sex månader lidit av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan
som erfordras för erhållande av invalidpension, utgår i stället sjukbidrag,
om nedsättningen av arbetsförmågan inte kan anses varaktig men
kan antagas bestå ytterligare avsevärd tid.

Såväl invalidpension som sjukbidrag består av grundpension och tilläggspension.
Grundpensionen förhöjes med indextillägg och tilläggspensionen
med standardtillägg. Grimdpcnsioncn utgår utan hänsyn till vederbörandes 1

1 Denna lag benämnes i det följande FPL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

inkomst under det att tilläggspensionen är inkomstprövad. Grundpensionen
inklusive indextillägg utgör f. n. 600 kr. om året för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter folkpension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, och
700 kr. om året för annan pensionär, medan det högsta årliga belopp varmed
tilläggspensionen kan utgå är 1 615 kr. för den, vars make åtnjuter annan
folkpensionsförmån än enbart grundpension, och 2 100 kr. för annan pensionär.

Full änkepension, som f. n. uppgår till 2 800 kr. om året, tillkommer
änka under förutsättning att hon antingen uppnått 50 år vid mannens
död och varit gift med honom minst fem år eller har vårdnaden om och stadigvarande
bor tillsammans med barn under 16 år, som vid mannens död
stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan, eller ock fyllt 50
år senast vid den tidpunkt då yngsta barnet uppnådde 16 års ålder eller
eljest upphörde att grunda särskild pensionsrätt för änkan. För änka, som
vid mannens död eller då barnet uppnådde åldersgränsen ännu ej fyllt 50 år,
minskas pensionen med Vis för varje år varmed änkans ålder vid den avgörande
tidpunkten understiger 50 år. Änkepension till en kvinna, som blivit
änka efter den 30 juni 1960, utgår utan inkomstprövning. Ifråga om
kvinnor som blivit änkor under tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1960, är
pensionen delvis inkomstprövad, och när det gäller kvinnor som blivit änkor
före den 1 juli 1958 är den i sin helhet inkomstprövad. Med änka jämställes
i viss omfattning kvinna, som inte är gift, om hon stadigvarande sammanbodde
med en man, som inte var gift.

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon
fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föranleder
därtill kan hustrutillägg utgå även om hustrun inte fyllt 60 år eller
makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget är i sin helhet inkomstprövat.
Hustrutillägg utgår inte till hustru, som själv åtnjuter folkpension,
och utgår endast om det överstiger belopp, varmed mannens folkpension
skall minskas, då hustrutillägg beviljas. Hustrutilläggets maximibelopp
utgör f. n. 2 215 kr. om året.

Vid tillämpning av FPL likställes gift pensionsberättigad, som stadigvarande
lever åtskild från sin make, med ogift pensionsberättigad, där ej särskilda
skäl till annat föranleder, varjämte ogift pensionsberättigad, som
stadigvarande sammanbor med annan med vilken den pensionsberättigade
varit gift eller har eller har haft barn, likställes med gift pensionsberättigad.

Utöver ålderspension, invalidpension och sjukbidrag utgår i vissa fall
blindtillägg till den som är blind och vårdtillägg till den som
eljest är ur stånd att reda sig själv och på grund härav är i behov av ständig
tillsyn och vård. Dessa tillägg, som vart och ett uppgår till 1 200 kr. om året,
är inte inkomstprövade.

Varje kommun äger besluta, att kommunalt bostadstillägg
skall utgå till den som uppbär folkpensionsförmån. Därvid äger kommunen

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

bestämma såväl tilläggets storlek som grunderna i övrigt för beräkningen.
I sistnämnda hänseende gäller dock vissa begränsningar, bl. a. att inkomstprövning
av tillägget skall ske enligt FPL:s regler.

Folkpensioneringen kompletteras med vissa förmåner, bland dem barnpensioner
enligt lagen den 5 maj 1960 om barnpensioner (nr 102).
Barnpension utgår till barn under 16 år, som mist sin fader eller moder eller
båda föräldrarna, samt utgör om båda föräldrarna är döda 1 400 och eljest
1 000 kr. om året. Pensionen är icke inkomstprövad.

Till barn, vars försörj are uppbär folkpension, utgår i vissa fall särskilt
barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag (nr
530; ändr. 399/52, 105/53, 69/54, 401/55, 174/57 och 103/60). Dessa bidrag
är inkoinstprövade och utgår längst till dess barnet fyller 16 år.

Beträffande finansieringen gäller att kostnaderna för folkpensioner,
barnpensioner och särskilda barnbidrag bestrides av staten, dock med
bidrag av kommunerna såvitt angår vissa förmåner. Staten tillgodogör sig
vidare de folkpensionsavgifter, som upptages i samband med de allmänna
skatterna, samt den årliga avkastningen av folkpensioneringsfonden. Kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun regleras genom lagen den 30
juni 1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
(nr 398; ändr. 266/50, 159/51, 397/52, 135/54, 67/59 och 101/60).

För handläggning av folkpensionsärenden finnes lokala organ, p e nsionsnämnder,
och ett centralt organ, pension sstyrelsen.

För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd. I regel utgör
varje kommun ett pensionsdistrikt. Där på grund av kommunens vidsträckthet
eller folkmängd eller andra förhållanden så prövas lämpligt, må kommunen
fördelas i två eller flera pensionsdistrikt. Likaså må två eller flera
kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt. Antalet pensionsdistrikt
är f. n. omkring 1 100.

Pensionsnämnd består av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter,
högst sex. Ordförande i pensionsnämnd jämte suppleant för honom förordnas
av länsstyrelsen för fyra år i sänder. Ledamöter och suppleanter i pensionsnämnd
väljes av kommunen (eller kommunerna) varje gång för fyra år.

Pensionsnämnderna har att handlägga ansökningar om folkpensionsförmån
samt att övervaka folkpensionslagstiftningens efterlevnad inom pensionsdistriktet.
För pensionsnämndernas verksamhet gäller en av Kungl.
Maj:t den 19 september 1947 utfärdad instruktion för pensionsnämnderna
(nr 669; ändr. 107/60).

För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsslyrelsen förordnat
o in b u d. Samma person kan förordnas som ombud för ett flertal pensionsdistrikt.
Antalet ombud är för närvarande omkring 80.

Ombuden har enligt en av pensionsstyrelsen utfärdad instruktion till huvudsaklig
uppgift att övervaka och verka för likformig lagtillämpning vid
behandling av folkpensionsärenden inom de till ombudets område hörande

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

pensionsnämnderna samt att i denna sin verksamhet iakttaga det allmännas
rätt.

Ansökning om folkpension skall göras hos pensionsnämndens ordförande
i det distrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven.

Avser ansökningen enbart allmän ålderspension och föreligger ej skäl för
tillämpning av 12 § FPL, dvs. fall då gift pensionsberättigad skall likställas
med ogift eller tvärtom, skall ansökningen utan föregående prövning av pensionsnämnden
insändas till pensionsstyrelsen för beslut i ärendet. Detsamma
gäller ärenden om barnpension.

Övriga pensionsförmåner, varom ansökan göres, prövas och beslutas av
pensionsnämnden. Sedan pensionsnämnden fattat beslut i ärendet, åligger
det pensionsstyrelsens ombud att avgiva det yttrande, vartill han må finna
anledning. Snarast möjligt efter besvärstidens utgång skall ärendet överlämnas
till pensionsstyrelsen för vidare behandling.

Pensionsnämnds beslut i ärenden rörande invalidpension, sjukbidrag,
blindtillägg eller vårdtillägg, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till
de två förstnämnda förmånerna samt ärenden rörande särskilt barnbidrag
för barn, vars försörj are uppbär invalidpension eller sjukbidrag, s. k. invalidpensionsärenden,
skall innan det blir gällande granskas av pensionsstyrelsen
vare sig besvär anförts över beslutet eller ej.

I ärenden rörande änkepension, hustrutillägg till ålderspensionär ävensom
kommunalt bostadstillägg till ålders- eller änkepensioner, s. k. decentraliserade
ärenden, tillkommer den slutliga beslutanderätten i princip pensionsnämnden.
Ärendena underkastas likväl i pensionsstyrelsen en granskning av
huvudsakligen formell natur.

Klagan över beslut av pensionsnämnd föres hos pensionsstyrelsen genom
besvär, vilka skall insändas till pensionsnämndens ordförande, så att
de är honom tillhanda sist å fjortonde dagen efter beslutets meddelande,
den dagen oräknad då sådant skedde. Ändring i pensionsnämnds beslut må
sökas av enskild sakägare ävensom av kommun och av pensionsstyrelsens
ombud samt av ordföranden i nämnden.

Över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må klagan föras
hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skall ha inkommit till socialdepartementet
inom 30 dagar från den dag då beslutet gavs. Besvär kan anföras av
justitiekanslern eller efter dennes medgivande av kommun, pensionsnämndsordförande
och pensionsstyrelsens ombud. Enskild sakägare får fullfölja
sin talan allenast om pensionsstyrelsen lämnar tillstånd härtill. Sådant tillstånd
skall lämnas där vid ärendets behandling inom styrelsen uttalats avvikande
mening och då fråga är om tillämpning av påfölj dsbestämmelse. I
övrigt skall tillstånd lämnas där styrelsen finner fråga huruvida sökanden
är arbetsoförmögen eller fråga om beräkning av sökandens inkomst vara
tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt eller styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja tillstånd. Besvären avgöres
av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Tilläggspensioneringen m. m.

Enligt lagen den 28 maj 1959 om försäkring för allmän tilläggspension''
(nr 291) avser försäkringen att bereda ålders-, förtids- och familjepension
utöver folkpensionen. Rätten till pension grundas på inkomst av förvärvsarbete,
vilken inkomst också ligger till grund för beräkningen av avgifter till
försäkringen. Svenska medborgare är försäkrade från och med det
kalenderår varunder de fyller 16 år. Detsamma gäller utlänningar, som är
mantalsskrivna i Sverige. En person, som inte längre är svensk medborgare
eller här i riket mantalsskriven utlänning men som tidigare tillgodoräknats
pensionspoäng, anses alltjämt vara försäkrad. Lagen trädde i kraft den
1 januari 1960, men pensioner utgives inte för tid före den 1 januari 1963.

För varje år skall för sådana försäkrade som är svenska medborgare eller
här i riket mantalsskrivna utlänningar beräknas pensionsgrundande
inkomst. Sådan inkomst beräknas dock ej för år varunder den försäkrade
avlidit eller för år efter det då han fyllt 65 år. Inte heller beräknas
sådan inkomst för tidigare år, då den försäkrade åtnjutit ålderspension
från tilläggspensioneringen eller invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL.
Utgår invalidpensionen enbart på grund av blindhet utan att arbetsförmågan
är så nedsatt som eljest erfordras för rätt till invalidpension skall
dock pensionsgrundande inkomst beräknas. Den pensionsgrundande inkomsten
beräknas på grundval av inkomst av anställning och inkomst av
annat förvärvsarbete.

Med inkomst av anställning avses den lön i pengar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad, som en försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i
allmän eller enskild tjänst. Har lönen från en och samme arbetsgivare under
ett år inte uppgått till 300 kr. räknas den dock inte till inkomst av anställning.
Om en försäkrad utfört arbete för annans räkning utan att vara anställd
i dennes tjänst, kan den försäkrade och den som utgivit ersättningen
komma överens om att ersättningen skall anses som inkomst av anställning,
dock endast då fråga är om ersättning i pengar som uppgått till minst 300
kr. under ett år.

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses inkomst av här i riket bedriven
rörelse, inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade
själv, samt ersättning i pengar för arbete för annans räkning, allt
i den mån inkomsten inte skall hänföras till inkomst av anställning. Om inkomsten
av rörelse, av jordbruksfastighet eller av arbete för annans räkning
inte uppgår till 500 kr. under ett år, räknas den inte med.

Inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under ett visst 1

1 Denna lag benämnes i det följande TPL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

år skall beräknas på grundval av den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt
avseende nämnda år. Närmare bestämmelser angående beräkningen
av pensionsgrundande inkomst beslutas av Konungen med riksdagen.
Sådana bestämmelser har utfärdats genom förordningen den 18 december
1959 angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension (nr 551).

Den pensionsgrundande inkomsten utgöres av summan av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger
basbeloppet vid årets början. Basbeloppet, som är indexreglerat, utgör 4 000
kr. i 1957 års penningvärde. Om summan överstiger dubbla basbeloppet,
skall den inkomst av annat förvärvsarbete, som ingår i den överskjutande
delen, medräknas bara till två tredjedelar. I första hand skall inkomsten av
anställning avräknas mot basbeloppet och i förekommande fall dubbla basbeloppet.
Den del av summan, som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet,
skall inte beaktas vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten.
Reduktionen skall härvid i första hand göras på inkomsten av
annat förvärvsarbete. Varje års pensionsgrundande inkomst skall omvandlas
i pensionspoäng, som utgöres av den pensionsgrundande inkomsten
delad med basbeloppet vid årets ingång.

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen
såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådant undantagande
skett skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för tid efter det
år, då anmälan gjordes, hänsyn inte tagas till inkomst av annat förvärvsarbete.
Göres anmälan före den 1 juli 1961 äger undantagandet dock verkan
från och med den 1 januari 1960. Anmälan må återkallas sedan undantagandet
ägt giltighet i fem år.

Arbetsgivare och arbetstagare må före den 1 juli 1961 genom kollektivavtal
gällande från ingången av år 1960 träffa överenskommelse om undantagande.
Har så skett skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för
arbetstagare, å vilken avtalet är tillämpligt, hänsyn inte tagas till arbetstagarens
inkomst hos arbetsgivare, som är bunden av avtalet.

Rätt till ålderspension föreligger från och med den månad, varunder
den försäkrade fyller 67 år, under förutsättning att pensionspoäng
tillgodoräknats honom för minst tre eller, i fråga om utlänning, minst tio år.

Ålderspensionen utgör för år räknat 60 procent av produkten av det
aktuella basbeloppet och medeltalet av de pensionspoäng, som tillgodoräknats
den försäkrade. Om pensionspoäng tillgodoräknats honom för
mer än 15 år, skall medeltalet beräknas på de 15 högsta poängtalen. Har pensionspoäng
tillgodoräknats den försäkrade för mindre än 30 år, reduceras
pensionen med V3o för varje år, som fattas i detta antal. Om undantagande
ägt giltighet för försäkrad eller om han försummat att erlägga egen avgift
på inkomst av annat förvärvsarbete, skall hans ålderspension utgöra 60 procent
av så stor del av den förut angivna produkten, som svarar mot förhållandet
mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats den för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 196J

säkiade (dock högst 30), och talet 30 ökat med 1 för varje år, för vilket den
försäkrade till följd av undantagandet eller avgiftsförsummelsen inte alls
tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. Det sistnämnda
talet 30 får vid denna beräkning dock ej ökas till mer än 50. För
personer födda 1914 och tidigare är kravet på 30 års pensionspoäng för
rätten till full pension nedsatt till 20 år för att för personer i närmast lägre
åldrar successivt öka till 30 år.

Den försäkrade äger valfrihet att ta ut ålderspensionen före eller efter den
förut angivna generella pensionsåldern. Ålderspensionen får dock uppbäras
tidigast från och med den månad, då han uppnår 63 års ålder. Om ålderspensionen
uttages före eller efter den generella pensionsåldern minskas
resp. ökas pensionen med 0,6 procent för varje månad som, då pensionen
böljar utga, återstår till resp. förflutit från ingången av den månad, varunder
den försäkrade fyller 67 år. Hänsyn tages dock ej till tid efter den månad,
under vilken den försäkrade fyllt 70 år.

Förtidspension utgår till försäkrad vilken på grund av nedsättning
i arbetsförmågan, som inträffat efter det han blev försäkrad enligt TPL, åtnjuter
folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag (dock ej invalidpension
som utgår enbart på grund av blindhet). Beträffande utlänning
förutsättes tillika, att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst fem
år. År nedsättningen av arbetsförmågan fullständig, utgives hel förtidspension.
I annat fall utgives 60 procent av hel förtidspension.

Om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst två av de fyra
åren närmast före det år då folkpensionen började utgå, skall hel förtidspension
utgå med samma belopp, vartill ålderspensionen skulle uppgå, därest
den försäkrade fyllt 67 år och för varje år från och med det, då förtidspensionen
börjar utgå, till och med det, då han fyller 65 år, antages ha tillgodoräknats
pensionspoäng, motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen
under nämnda fyraarsperiod. Pension enligt vad nu sagts må dock
ej utgå, om undantagande från försäkringen ägde giltighet, då folkpensionen
började utgå, samt undantagandet föranlett, att den försäkrade för något
av de fyra förutnämnda åren gått förlustig mer än en pensionspoäng. Har
den försäkrade inte rätt till förtidspension enligt de grunder som nu angivits,
men skulle han ha varit berättigad till ålderspension, om han uppnått 67
års ålder den månad, da folkpensionen började utgå, skall hel förtidspension
utgå med belopp, motsvarande vad den försäkrade skulle ha erhållit i ålderspension,
om denna börjat utgå från och med nämnda månad.

Familjepension utgöres av änkepension och barnpension. Änkepension
utgår till änka, som ingått äktenskap med den försäkrade senast
den dag då han fyllde 60 år, förutsatt att äktenskapet varat minst fem år.
Hade makarna vid mannens död gemensamma barn, utgår änkepension även
om dessa villkor ej är uppfyllda. Barnpension utgår till den försäkrades barn
under 19 år.

Om endast cn efterlevande finnes, som har rätt till familjepension, utgör

Kungl. Maj.ts proposition nr få år 1961

familjepensionen 40 procent av hel förtidspension, som den försäkrade uppbar
vid dödsfallet eller skulle ha varit berättigad till vid total förlust av arbetsförmågan,
eller, om han uppbar ålderspension vid dödsfallet, av den
från 67 år utgående ålderspensionen. För två sådana efterlevande utgör familjepensionernas
sammanlagda belopp 50 procent, för tre 60 procent, för
fyra 70 procent och för fem eller flera 80 procent av ålders- eller förtidspensionen.

Tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter och avkastning
av den med avgifter uppbyggda allmänna pensionsfonden. Årliga avgifter
erlägges av arbetsgivaren å lön eller annan ersättning till arbetstagare under
66 år, om lönen eller ersättningen under året uppgått till 300 kr. Avgift
beräknas ej på sådan del av arbetsgivarens samlade löneutgifter, som ligger
under basbeloppet multiplicerat med antalet årsarbetare eller som för varje
arbetstagare och år räknat överstiger sju och en halv gånger basbeloppet.
De försäkrade erlägger själva avgift å sådan del av den pensionsgrundande
inkomsten, som härrör från annat förvärvsarbete än anställning. Konungen
med riksdagen fastställer procentsats för uttaget av avgifter till försäkringen.
Genom lag den 28 maj 1959 (nr 292) har procentsatsen bestämts
till 3 för 1960, 4 för 1961, 5 för 1962, 6 för 1963 och 7 för 1964. Angående
debitering och uppbörd av avgifter förordnar Konungen med riksdagen. Så
har skett i förordningen den 18 december 1959 angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. (nr 552;
än dr. 88/60).

Tilläggspensioneringen handhaves av riksförsäkringsanstalt
e n och de lokala organ som Konungen bestämmer.

Klagan över beslut av lokalt pensionsorgan skall föras genom besvär
hos riksförsäkringsanstalten. Över riksförsäkringsanstaltens beslut föres
klagan genom besvär hos Kungl. Maj :t i statsrådet. Talan mot beslut i
ärende, som inte avser registrering av kollektivavtal om undantagande, får
fullföljas endast om riksförsäkringsanstalten lämnar tillstånd därtill. Sådant
tillstånd skall lämnas om vid ärendets behandling inom anstalten uttalats
avvikande mening, när anstalten finner fråga i vilken grad den försäkrades
arbetsförmåga är nedsatt vara tveksam och tillika av stor betydelse
ur ekonomisk synpunkt eller då fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse
eller när riksförsäkringsanstalten eljest finner särskilda skäl
föreligga att bevilja tillstånd. Besvären skall ingivas till anstalten inom tre
veckor från det klaganden fick del av beslutet, dock att för menighet besvärstiden
är fem veckor.

Beträffande beslut enligt förordningarna angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt TPL samt angående uppbörd av avgifter
enligt TPL, m. m., gäller besvärsregler, som avviker från de i TPL meddelade.

Uppgiften att bestämma den pensionsgrundande inkomsten åvilar enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961 81

förordningen angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt TPL
de lokala skattemyndigheterna (i Stockholm överståthållaräinbetet). Den
som är missnöjd med beslut enligt förordningen äger klaga hos riksförsäkringsanstalten.
Besvären skall ingivas eller insändas till den myndighet,
vars beslut överklagas. Besvärstiden är varierande beroende på det överklagade
beslutets art. Klagan över riksförsäkringsanstaltens beslut föres hos
försäkringsrådet genom besvär, vilka skall ha inkommit till rådet inom en
månad efter det klaganden erhållit del av beslutet. Försäkringsrådets beslut
får ej överklagas.

Enligt förordningen angående uppbörd av avgifter enligt TPL, m. m., ankommer
det på riksförsäkringsanstalten att beräkna arbetsgivaravgift, varmed
förstås avgift från arbetsgivare enligt TPL, bidrag från arbetsgivare
jämlikt SFL och lagen om moderskapshjälp samt avgift för obligatorisk försäkring
i riksförsäkringsanstalten enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
jämte tilläggsavgift enligt sistnämnda lag och avgiftstillägg jämlikt lagen
angående omreglering av vissa ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
ävensom avgift enligt förordningen angående byggnadsforskningsavgift.
Anstalten har jämväl att debitera och uppbära arbetsgivaravgiften i
den mån den uppgår till mer än 1 000 kr. Övriga arbetsgivaravgifter ävensom
de egenavgifter, som de försäkrade själva har att erlägga å sådan del av
den pensionsgrundande inkomsten som inte härrör från inkomst av anställning,
debiteras och uppbäres i samband med slutlig skatt i enlighet
med vad som stadgas i uppbördsförordningen.

Klagan över riksförsäkringsanstaltens beslut enligt förordningen angående
uppbörd av avgifter enligt TPL, m. in., föres hos försäkringsrådet genom
besvär, vilka skall ha inkommit till rådet senast inom en månad efter
det klaganden erhållit del av beslutet. Försäkringsrådets beslut får ej överklagas.
För vissa speciella beslut som föranledes av att egenavgifter inte
erlagts i rätt tid gäller en annan instansordning än den nu angivna.

Yrkesskadeförsäkringen m. m.

Försäkring enligt lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring1 (nr
243, ändr. 399/55, 75/56, 586/59 och 180/60) är dels obligatorisk och dels
frivillig. Den obligatoriska försäkringen bekostas av arbetsgivarna och omfattar
i princip alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst samt dessutom
vissa yrkesutbildningselever och därmed jämförliga personer. Frivillig försäkring
kan tecknas av envar, antingen enskilt eller kollektivt genom arbetsgivare,
yrkes- eller fackorganisation eller genom utbildningsanstalt.

Till yrkesskadeförsäkringslagstiftningen har anknutits bestämmelser om
ersättning av statsmedel avseende speciella personkategorier. Såsom exempel
kan nämnas militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261).

1 Denna lag benämnes i det följande YFL.

6 — Il ihan g till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 45

Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1961

Yrkesskadeförsäkringens förmåner utgöres av ersättning för läkarvård,
tandläkarvård, sjukhusvård, läkemedel, resor och särskilda hjälpmedel
ävensom sjukpenning, invalidlivränta, efterlevandelivränta och begravningshjälp.
Såväl sjukpenning som livränta är till storleken beroende av den
skadades årliga arbetsförtjänst, vilken inte får beräknas till lägre belopp
än 1 200 kr. eller till högre belopp än 15 000 kr. Sjukpenningskalan anknyter
till den för sjukförsäkringen gällande, vilket innebär att hel sjukpenning
utgör lägst tre och högst 20 kr. om dagen. Sjukpenningen förhöjes i
förekommande fall med barntillägg och utbytes vid sjukhusvistelse mot
hempenning. Såväl sjukpenningen som livräntan kan i vissa fall förhöjas
med vårdbidrag. Storleken av livränta beror, förutom av årsinkomsten, av
invaliditetsgraden.

På grund av särskild lagstiftning är vissa ersättningar enligt äldre yrkesskadeförsäkringsförfattningar
omreglerade till beloppet. Kostnaderna härför
täckes genom proportionella tillägg till arbetsgivarnas yrkesskadeförsäkringsavgifter.

Yrkesskadeförsäkringen meddelas av riksförsäkringsanstalten och för
ändamålet bildade ömsesidiga s. k. socialförsäkringsbolag, f. n. nio till antalet.

Besvär över beslut av nämnda försäkringsinrättningar samt ansökningar
om utbyte av livränta mot engångskapital prövas av försäkringsrådet, som
jämväl i övrigt har att följa försäkringens tillämpning och utveckling. Rådet
äger upptaga försäkringsinrättnings beslut till prövning även om besvär
inte anförts. Rådets beslut kan ej överklagas.

Försäkringsrådets organisation och verksamhet regleras genom 44 § YFL,
lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet och en av Kungl. Maj :t
den 21 mars 1947 (nr 114) fastställd arbetsordning. Enligt lagen om försäkringsrådet
skall rådet bestå av minst sju ledamöter. Två av dem skall representera
arbetsgivare och två arbetare. Dessa fyra ledamöter förordnas av
Konungen för två år i sänder efter förslag av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.
övriga ledamöter, varav en skall vara rådets chef, utnämnes
av Konungen. Minst två av dem skall vara lagfarna. Sedan den 1 juli 1960
tjänstgör såsom ledamöter i försäkringsrådet chefen samt tre försäkringsråd
och två assessorer, samtliga heltidsanställda jurister, ävensom tre läkare och
fyra partsrepresentanter, samtliga med uppdraget i rådet som bisyssla.

Ärende som behandlas i försäkringsrådet prövas och avgöres av fem ledamöter,
så ock av fyra, där de är ense om slutet. Av ledamöterna skall en vara
representant för arbetsgivarna och en för arbetarna. Av de övriga ledamöterna
skall minst en vara lagfaren. Vissa ärenden avgöres av rådet i plenum.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall till statsverket erläggas för
varje yrkesskadeförsäkring i anstalten en tilläggsavgift och av varje socialförsäkringsbolag
ett på visst sätt beräknat belopp.

Kungi. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Samordningsbes tämmelser

I SFL, FPL, TPL och YFL återfinnes bestämmelser om samordning mellan
de socialförsäkringar, som regleras i de nämnda lagarna.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen innebär
i princip, att yrkesskadade under viss tid, den s. k. samordningstiden,
erhåller sjukhjälpen från allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringens
regler. Först efter samordningstidens utgång utgår ersättningen från yrkesskadeförsäkringen.
Samordningstiden omfattar som regel tiden fr. o. m.
den dag, då yrkesskadan inträffade, t. o. m. 90 :e dagen därefter.

Beträffande samordningen mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen
gäller — utöver de regler rörande folkpensionärers sjukhjälpstid,
för vilka förut redogjorts — att vid utbetalning av invalidpension eller sjukbidrag
eller kommunalt bostadstillägg till sådan förmån med belopp, avseende
längre tid än en månad, till den som är berättigad till sjukpenning
eller hempenning jämte i förekommande fall barntillägg, skall från pensionen
för den tid sjukhjälpen avser avdragas sjukhjälpsbeloppet till den
del det överstiger 90 kr. När fråga är om hempenning skall avdrag ske som
om sjukpenning utgått. Avdraget belopp skall utbetalas till sjukkassan.

Rörande tilläggspensioneringen är stadgat, att om försäkrad för viss månad
åtnjuter sjukhjälp från allmän sjukkassa i form av sjukpenning eller
hempenning skall förtidspension för samma månad minskas med beloppet
av nämnda sjukhjälp i den mån detta överstiger det sjukhjälpsbelopp, som
avdragits från den försäkrades folkpension. Det sagda skall dock ej gälla
i fråga om sjukhjälp för sjukperiod, som börjat efter utgången av den månad,
varunder förtidspensionen första gången utbetalats, såvida inte försäkrad,
som uppburit sextio procent av hel förtidspension, kommer i åtnjutande
av hel förtidspension, i vilket fall avdrag skall göras å det belopp,
varmed pensionen ökat.

Vidare föreskrives, att tilläggspension minskas med den pensionsberättigade
tillkommande livränta eller sjukpenning enligt YFL och vissa jämställda
författningar och förordnanden.

Ytterligare finnes vissa bestämmelser om samordning mellan folkpensionsförmåner
och ersättningar från yrkesskadeförsäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Organisationsfrågor

Administrationsnämndens förslag

Allmänt

Administralionsnämnden framhåller inledningsvis behovet av snabba reformer
såvitt angår betydande delar av socialförsäkringens administration.
Nämnden påpekar, att förmåner skall utgivas från tilläggspensioneringen
fr. o. m. januari 1963. I god tid dessförinnan bör de materiella bestämmelserna
om invaliditetsförmånerna inom såväl folk- som tilläggspensioneringarna
vara antagna. Vid utformningen av dessa bestämmelser måste emellertid
visshet föreligga om att administrativa möjligheter är för handen för att tilllämpa
bestämmelserna på ett tillfredsställande sätt. Nämnden finner därför,
att det inte är möjligt att vänta med administrationsfrågornas lösning i stort
till dess alla frågor av materiell och lagteknisk natur fått sin lösning.

Nämndens förslag berör i första hand sjuk- och moderskapsförsäkringarna
samt folk- och tilläggspensioneringarna och avser den lokala administrationen,
centraladministrationen och högsta prövningsinstansen.

I fråga om yrkesskadeförsäkringens administration erinrar
nämnden om att statsmakterna tidigare uttalat, att denna borde utredas
sedan någon tids erfarenhet vunnits angående den inverkan på yrkesskadeförsäkringsinrättningarnas
verksamhet, som samordningen mellan sjukoch
yrkesskadeförsäkringarna medför. Nämnden konstaterar, att antalet
skaderegleringar reducerats kraftigt till följd av den fr. o. m. år 1955 tillämpade
samordningen eller från omkring 280 000 år 1954 till ungefär 16 000
år 1958. Av skaderegleringarna sistnämnda år hänförde sig omkring 9 000
till riksförsäkringsanstalten och cirka 7 000 till de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen.
Om administrationen av yrkesskadeförsäkringen koncentrerades
till en enda försäkringsinrättning, skulle det enligt nämndens uppfattning
bli möjligt att förenkla avgiftsberäkningen och avgiftsdebiteringen
ävensom att inskränka statistikarbetet. Avgiftsberäkningens nuvarande
differentiering med hänsyn till olika branscher och arbeten är nämligen,
yttrar administrationsnämnden, i hög grad präglad av konkurrensen mellan
yrkesskadeförsäkringsinrättningarna. Administrativa besparingar skulle
alltså enligt nämndens uppfattning stå att vinna genom en centralisering av
yrkesskadeförsäkringen till en enda inrättning; måhända skulle möjlighet
yppas att av arbetsgivarna uttaga en enda avgift till samtliga socialförsäkringar.
Nämnden betonar härvid, att yrkesskadeförsäkringen finansiellt sett
utgör en ringa del av socialförsäkringen men att dess nuvarande konstruktion
starkt försvårar rationaliseringen av socialförsäkringen i olika avseenden.

Emellertid finner nämnden det inte lämpligt att i nuvarande läge vidtaga
några mera genomgripande ändringar av yrkesskadeförsäkringens ad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

ministration, eftersom frågan om försäkringens framtida ställning inom
socialförsäkringssystemet är beroende av lösningarna av de frågor om samordning
mellan olika socialförsäkringsgrenar, varom utredning pågår.
Nämnden har därför inte närmare ingått på spörsmålet om yrkesskadeförsäkringens
administrativa handhavande men framhåller angelägenheten av
att frågan härom utan dröjsmål erhåller sin lösning så snart yrkesskadeförsäkringens
framtida omfattning och beskaffenhet blivit avgjord.

Den lokala organisationen

Beträffande sjukförsäkringens lokala organisation anför
administrationsnämnden, att antalet centralsjukkassor för närvarande uppgår
till 31, varav 9 vilkas verksamhetsområde utgöres enbart av stad (s. k.
stadscentralsjukkassor) och 22 med en eller två landstingskommuner som
verksamhetsområde (s. k. länscentralsjukkassor). Antalet lokalsjukkassor
uppgår för närvarande till 630, varav 344 har en kommun och de övriga två
eller flera, högst fem kommuner som verksamhetsområde.

De allmänna sjukkassorna är, som nämnden framhåller, självständiga
rättssubjekt och varje kassa har ekonomiskt ansvar för den av kassan bedrivna
sjukförsäkrings verksamheten (självrisk). Denna självrisk tar sig
närmast uttryck i att de medel, som erfordras för bestridande av kassans
utgifter, måste till den del de inte täckes av statsbidrag, arbetsgivarbidrag
eller eljest tillgängliga medel, tagas ut av kassans medlemmar i form av
avgifter. Nämnden anför, att det ställer sig svårt att närmare ange kassornas
rättsliga natur. Något uttalande härom finnes inte i lagstiftningens förarbeten.
De tidigare erkända sjukkassorna, som omhänderhade den statsunderstödda,
frivilliga sjukförsäkringen innan den allmänna sjukförsäkringen
genomfördes, var privaträttsliga föreningar och underkastade understödsföreningslagens
bestämmelser. De allmänna sjukkassorna har uppkommit
genom en ombildning av de erkända sjukkassorna. Understödsföreningslagen
är emellertid inte tillämplig på de allmänna kassorna, vilkas
verksamhet helt regleras av SbL och till denna anknutna författningar. I
SFL finnes också de föreningsrätlsliga bestämmelserna rörande dessa kassor.
Nämnden finner det uppenbart, att kassorna inte är statliga organ,
ehuru de uteslutande har att ombesörja statliga förvaltningsuppgifter. Nämnden
påpekar, att frågan om de allmänna sjukkassornas rättsliga ställning
bär behandlats av den för utredning rörande statstjänstemännens förhandlingsrätt
m. in. tillkallade utredningsmannen, f. landshövdingen O. Ekblom,
i en den 16 maj 1958 dagtecknad promemoria angående ifrågasatt ändring av
84 § sista stycket SFL, som handlar om bestämmande av anställningsförmåner
för kassornas verkställande tjänstemän. Med hänsyn till de allmänna
sjukkassornas organisation och uppgifter stannade utredningsmannen närmast
för att kassorna är offentligrättsliga juridiska personer, vilka får betraktas
som ett slags kommuner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Administrationsnämnden erinrar om att sjukkassorna redan nu hai alt
taga befattning med ärenden rörande inte blott sjukförsäkringen med därtill
knuten moderskapsförsäkring utan även tilläggspensioneringen och yrkesskadeförsäkringen.
Nämnden föreslår såsom senare närmare utvecklas, att
kassorna skall handlägga även ärenden rörande folkpensionering. Kassorna
intar emellertid olika ställning inom dessa socialförsäkringsgrenar. Inom
sjukförsäkringen är kassorna försäkringsgivare med därmed förenat ekonomiskt
ansvar. Inom yrkesskadeförsäkringen är riksförsäkringsanstalten
och nio privata bolag försäkringsgivare. I förhållande till riksförsäkringsanstalten
i egenskap av försäkringsinrättning intar de allmänna sjukkassorna
närmast ställningen av ortsombud. Härför utgår ingen ersättning.
Inom folk- och tilläggspensioneringarna finnes inget organ, som framstår
som försäkringsgivare. För de utgifter, som asamkas kassorna för tilläggspensioneringens
räkning, skall ersättning utgå till dem.

Enligt nämndens uppfattning är handhavandet av berörda socialförsäkringsgrenar
väsentligen en statlig angelägenhet. Det kan då, framhåller
nämnden, ligga nära till hands att ändra de allmänna sjukkassornas verksamhet
därhän att kassorna intager samma ställning inom alla dessa försäkringsgrenar.
Med hänsyn till folk- och tilläggspensioneringarnas konstruktion
och finansiering finner nämnden det emellertid inte vara möjligt
att ikläda kassorna ekonomiskt ansvar för pensioneringen och göra dem till
försäkringsgivare. Nämnden anser det dock tänkbart att ändra sjukförsäkringen
på sådant sätt, att kassornas försäkringsgivaransvar helt upphör.
Sjukförsäkringen kunde då i stället handhavas av en central myndighet
jämte underordnade statliga, lokala organ med i huvudsak samma uppgifter
inom försäkringen som de allmänna sjukkassorna nu har.

Då administrationsnämnden inte ansett sig böra upptaga frågan om d e
allmänna sjukkassornas förstatligande har detta berott
på flera omständigheter. Nämnden ifrågasätter sålunda lämpligheten av att
i ett skede, då nytillkommande arbetsuppgifter och radikala ändringar av
vissa förutvarande uppgifter medför stora påfrestningar på såväl den centrala
som den lokala administrationen, vidtaga en så genomgripande omläggning
av sjukförsäkringens konstruktion som kassornas förstatligande skulle
medföra. Enligt nämndens uppfattning har sjukkassorna visat sig kunna
på ett tillfredsställande sätt sköta dem nu anförtrodda uppgifter, varvid den
handlingsfrihet, som den nuvarande organisationsformen medför, hatt ett
betydande värde, inte minst då fråga varit om genomförandet av nya reformer.
Ett förstatligande av kassorna skulle också, yttrar nämnden, innebära
en ändring av metoden för sjukförsäkringens finansiering. Frågan
härom sammanhänger emellertid med frågorna om socialförsäkringens
finansiering i stort, om införandet av för hela socialförsäkringen gemensamma
avgifter samt om inrättandet av en särskild budget för socialförsäkringen.
Dessa frågor är av väsentligen materiell natur, \aiför nämn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 dr 1961

dea inte ansett sig böra upptaga dem till prövning. Vidare framhåller nämnden,
att det är ovisst vilka uppgifter avseende yrkesskadeförsäkringen, som
kan komma att anförtros lokala socialförsäkringsorgan. Vid ett förstatligande
av kassorna skulle, anför nämnden slutligen, i fråga om de över 4 000
sjukkasseanställda de spörsmål bli aktuella, som behandlats i betänkandet
om statstjänstemäns förhandlingsrätt (SOU 1960: 10) och i betänkandet om
de statliga företagsformerna (SOU 1960: 32), vilka betänkanden ej föranlett
ställningstagande från statsmakternas sida. Med hänsyn till anförda omständigheter
utgår nämnden från att sjukförsäkringen tills vidare skall
handhavas av offentligrättsliga allmänna kassor, som i första hand är inrättade
för denna försäkringsverksamhet och vilkas arbetsformer helt regleras
inom socialförsäkringslagstiftningen samt att dessa kassor liksom nu
utöver sjukförsäkringen kan anförtros annan samhällelig försäkrings- och
understödsverksamhet.

Administrationsnämnden erinrar om att sjukförsäkringsverksamheten i
vissa städer, bland dem de största, handhaves helt av städernas centralsjukkassor
och att lokalsjukkassor där ej finnes. I landet i övrigt är såväl en
centralsjukkassa som en lokalsjukkassa försäkringsgivare för samma sjukförsäkrade.
En länscentralsjukkassa är, framhåller nämnden, i förhållande
till sina lokalsjukkassor ett riskutjämnande organ, serviceorgan och tillsynsorgan.
Riskutjämningen sker genom att länscentralsjukkassa enligt
olika regler för olika slag av förmåner övertar ansvaret för de av lokalsjukkassorna
utgivna förmånerna. Såsom exempel på länscentralsjukkassas servicefunktioner
anför nämnden, att kassan tillhandagår lokalsjukkassorna
med medicinsk sakkunskap, ombesörjer lokalsjukkassornas bokföring och
företräder kassorna vid olika slag av förhandlingar. Beträffande tillsynen
nämnes, att länscentralsjukkassa granskar lokalsjukkassornas räkenskaper
och inventerar deras medel och värdehandlingar. I fråga om vissa arbetsuppgifter
är lokalsjukkassorna pliktiga att följa av länscentralsjukkassan
utfärdade föreskrifter.

För sitt ställningstagande till den framtida sjukkasseorganisationen gör
administrationsnämnden en prövning av huruvida det för vissa städer
gällande en kassesystem et eller dubbelkassesystemet, som
råder i landet i övrigt, är den lämpligaste organisationsformen. Nämnden
riktar principiella anmärkningar mot dubbelkassesystemet och påpekar, att
ehuru länscentralsjukkassor och anslutna lokalsjukkassor är skilda juridiska
personer med var och en sitt ekonomiska ansvar för verksamheten
samt centralsjukkassa å ena och lokalsjukkassorna å andra sidan i vissa
frågor kan ha skilda intressen, så utgöres centralsjukkassans ombudsmöte
utelutande av ombud, utsedda av de anslutna lokalsjukkassorna. Sistnämnda
omständighet anser nämnden ej heller vara tillfredsställande med tanke
på att länscentralsjukkassa tillagts tillsynsbefogenheter. Det synes nämnden
vidare uppenbart, att redan konstruktionen med två självständiga organ

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

för bedrivande av en och samma verksamhet kan medföra risk för motsättningar
till men för denna verksamhet.

Nämnden finner dock den största nackdelen med dnbbelkassesystemet
vara det betydande merarbete, som är förenat med detta system, och det
hinder för ett rationellt ordnande av verksamheten, som systemet i vissa
hänseenden medför. Sålunda måste under nuvarande förhållanden bokslut,
statistiska redogörelser, förvaltningsberättelser m. fl. till en årsredovisning
hörande handlingar upprättas i var och en av de 661 allmänna sjukkassorna.
Alla kassors räkenskaper skall revideras och frågan om beviljande
av ansvarsfrihet åt styrelserna föreläggas kassornas ombudsmöten. Det
är härvid att märka, framhåller nämnden, att i länscentralsjukkasseområde
centralsjukkassans och de anslutna lokalsjukkassornas räkenskaper till
största delen grundas på samma bokföringsmaterial, beroende på att centralsjukkassan
i sista hand svarar för viss del av den sjukhjälp, som utgives av
lokalsjukkassorna. I huvudbok för lokalsjukkassa redovisas lokalsjukkassans
inkomster och utgifter för centralsjukkassans räkning på särskilda
avräkningskonton. Sedan bokföring skett i lokalsjukkassas huvudbok måste
för centralsjukkassans bokföring framställas särskilda bokföringsallegat,
vilkas riktighet bestyrkes av tjänstemän hos centralsjukkassan. Originalverifikationerna
tillhör lokalsjukkassans räkenskaper. En länscentralsjukkassas
verifikationsmaterial utgöres därför till stor del av inom kassan
framställda handlingar, vilkas riktighet kan kontrolleras endast vid genomgång
av lokalsjukkassornas räkenskaper. Nämnden framhåller vidare,
att det innebär ett omfattande arbete att i fråga om sjukpenningutgifter
reglera det genom riskfördelningen uppkomna ekonomiska mellanhavandet
mellan central- och lokalsjukkassa. På grund av stadgandet att lokalsjukkassa
skall inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen svara för de
90 första sjukhjälpsdagarna vid varje sjukdom och centralsjukkassan för
följande sjukhjälpsdagar, måste vid varje sjukpenningutbetalning avgöras
vilken kassa som skall påföras utgifterna, varvid i många fall måste utredas,
huruvida medicinskt samband föreligger mellan olika sjukdomsfall.
Det är även svårt att kontrollera den av lokalsjukkassorna utförda
fördelningen av sjukpenningutgifterna. Särskilt invecklade är, enligt vad
nämnden framhåller, bokföringstransaktionerna då en lokalsjukkassa utbetalar
sjukhjälp för annan kassas räkning. I dylika fall måste bokföring
ske hos tre eller fyra kassor och särskilda bokföringsallegat utfärdas
för samtliga de kassor, som inte erhåller originalverifikationen.
Nämnden finner det uppenbart, att det merarbete som förorsakas av att
samma inkomst- och utgiftsposter enligt speciella, för olika slag av förmåner
skiftande regler redovisas såväl i länscentralsjukkassas som i lokalsjukkassas
räkenskaper inte är till något gagn för de försäkrade och inte
heller eljest till någon nytta för försäkringsverksamheten.

Administrationsnämnden framhåller vidare, att en följd av de allmänna

Kungi. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

sjukkassornas ekonomiska ansvar för verksamheten är att varje sådan
kassa måste uttaga avgifter, som är avvägda med hänsyn till kassans förhållanden.
För varje lokalsjukkassa finnes tre slag av sjukförsäkringsavgifter,
nämligen en avgift till sjukvårdsförsäkringen, en avgift till försäkringen
för grundsjukpenning, vilka båda avgifter beräknas för år, samt den för
månad beräknade avgiften för tilläggssjukpenning. Sistnämnda avgift är i
sin tur av olika storlek beroende på vilken av de 12 tilläggssjukpenningklasserna
vederbörande tilläggssjukpenningförsäkrad tillhör. De nämnda
slagen av avgifter uttages också av centralsjukkassan. I sådan kassa finnes
två olika stora tilläggssjukpenningavgifter inom varje sjukpenningklass,
nämligen dels för medlemmar med 730 dagars sjukhjälpstid och dels för
medlemmar med allenast 90 dagars sjukhjälpstid. Antalet tilläggssjukpenningavgifter
i centralsjukkassa uppgår således till 24. Eftersom lokalsjukkassorna
har varierande avgifter tillämpas ett mycket stort antal avgiftstariffer
inom ett och samma länscentralsjukkasseområde. För sjukkassemedlemmarna
medför de många avgiftstarifferna svårighet att få kännedom
om de verkningar i avgiftshänseende, som en ändring av deras sjukförsäkling
får till följd, och att kontrollera den på debetsedeln över slutlig skatt
upptagna avgiften. För tillsynsmyndigheten och sjukkassorna medför det
nu\arande systemet ett omfattande arbete. Även för de lokala skattemyndigheterna,
som har att slutligt debitera sjukförsäkringsavgifterna tillsammans
med de allmänna skatterna, medför de många avgiftstarifferna problem.

Dubbelkassesystemet kan också, uttalar nämnden, försvåra genomförandet
av en praktisk disposition av personal och kontorsutrustning. En länscentialsjukkassa
måste genom sin ständiga kontakt med lokalsjukkassor
av skiftande storlek anses besitta större erfarenheter om lämpliga arbetsiutiner
och därav föranlett personalbehov, om nyttan av viss kontorsutrustning
och om fördelaktigaste sättet att inreda expeditionslokaler men är likväl
för att kunna vidtaga dispositioner på det lokala planet beroende av
lokalsj ukkassornas medgivande.

Nämnden påtalar vidare, att systemet med självständiga lokalsjukkassor
för smärre områden på sina håll lett till en mindre ändamålsenlig förläggning
av sjukkasseexpeditionerna till nackdel för de försäkrade. I vissa fall
har en kassa för en kommun, som gränsar till stad, förlagt sin expedition till
staden, med påföljd att antalet sjukkasseexpeditioner i staden blivit onödigt
stort. I andra fall åter har expeditionen förlagts till kommunen med resultat
att kommunens invånare inte kunnat uträtta sina sjukkasseärenden i staden
även om de där har sitt arbete eller rest dil för t. ex. det läkarbesök, som
ger dem rätt till sjukhjälp. Nämnden framhåller, all i fall som de nu nämnda
de försäkrade i staden och den angränsande kommunen inte har rätt att vända
sig till den sjukkasseexpedilion de önskar. På grund av att varje lokalsjukkassa
svarar för sina förvaltningskostnader har riksförsäkringsanstalten
i ett till de allmänna sjukkassorna utfärdat cirkulär rörande utbetalning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

sjukhjälp m. in. till försäkrad i annan kassa funnit sig böra lämna det ur
servicesynpunkt långt ifrån tillfredsställande medgivandet, att kassa äger
vägra utbetalning av förmåner till försäkrad, som rent tillfälligt vistas utanför
den egna kassans område och endast av bekvämlighetsskäl vänder sig
till annan kassa, exempelvis kassan för den ort, där han har sitt arbete.

För riksförsäkringsanstalten som tillsynsmyndighet för de allmänna sjukkassorna
innebär det stora kassaantalet, att anstalten endast i begränsad
omfattning har möjlighet att utöva den myndigheten ålagda tillsynen av
kassornas förvaltning genom inspektioner och genomgång av infordrade
räkenskapshandlingar. Riksförsäkringsanstalten måste årligen granska alla
kassors statistiska redogörelser med räkenskapssammandrag och till dessa
redogörelser hörande förvaltningsberättelser, protokollsutdrag m. m. och
därvid göra den kontroll, som är möjlig utan tillgång till det material, varå
redogörelserna grundas. Dessa redogörelser ligger helt eller delvis till grund
för beräkningen av kassorna tillkommande stats- och arbetsgivarbidrag och
medlemsavgifter samt för fördelningen av dessa bidrag och avgifter mellan
kassorna. Det stora kassaantalet medför även olägenheter för myndigheter,
institutioner och arbetsgivare, när dessa äger att från kassorna uppbära löimåner
i de försäkrades ställe.

Några nämnvärda nackdelar har administrationsnämnden inte funnit vara
förenade med enkassesystemet. Vid dubbelkassesystemets införande ansågs
det särskilt betydelsefullt, att detta system medgav såväl en tillfredsställande
riskutjämning som en lokal självrisk. Nämnden framhåller i dessa hänseenden,
att en bättre riskutjämning erhålles i enkassesystemet och att den
lokala självrisken efter den allmänna sjukförsäkringens genomförande inte
längre har sådan betydelse, att den kan motivera dubbelkassesystemets bibehållande.

Av det anförda finner administrationsnämnden framgå, att en övergång
till enkassesystem i hela riket skulle erbjuda betydande fördelar. Nämnden
anser att ett enkassesystem inom ramen för den nuvarande organisationen
endast kan åstadkommas genom att länscentralsjukkassorna ensamma blir
försäkringsgivare och att lokalsjukkassorna omvandlas till lokalkontor för
vederbörande länscentralsjukkassa med förmånsutbetalningar, utredningar
och serviceverksamhet gentemot allmänheten som huvudsakliga uppgifter.
Den lösning, som nämnden sålunda föreslår, innebär i princip, att den organisationsform
med centralt kontor och lokala kontor, som nu finnes i de
största städerna, skulle vinna tillämpning i hela riket. Kassaantalet skulle
nedgå från det nuvarande 661 till omkring 30, varmed skulle följa ett väsentligt
förenklat redovisningssystem och därmed också ökade kontrollmöjligheter,
större möjligheter till en rationalisering av verksamheten, minskade
arbetsuppgifter för sjukkassor och tillsynsmyndighet och likaså för de myndigheter,
institutioner m. fl. som står i ständig kontakt med sjukkassorna.
Administrationsnämnden framhåller vidare, att ett sådant enkassesystem i

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

inånga fall medför fördelar för de försäkrade genom att det medger större
anpassning till de försäkrades behov av betjäning än det nuvarande systemet
med dess bundenhet till lokalsjukkasseområden.

Enkassesystemet kommer vidare, yttrar administrationsnämnden, att
skapa betydande möjligheter till förenklingar i olika avseenden till fördel
inte blott för sjukkassorna själva utan måhända främst för de organ, med
vilka kassorna har att träffa ekonomiska uppgörelser. Nämnden anser sålunda
enkassesystemet öppna möjligheter till exempelvis reglering av ekonomiska
mellanhavanden efter schematiska grunder mellan å ena sidan
kassorna och å andra sidan dels sjukhushuvudmän, då fråga är om utbetalning
av sjukhusvårdsersältningar, dels statliga myndigheter beträffande
ersättning till dessa för utgivna vårdkostnader för anställda och dels trafikförsäkringsinrättningar,
mot vilka kassorna har återkravsanspråk på grund
av utgiven sjukhjälp till följd av trafikskada.

Nämnden framhåller, att enkassesystemet medför en avgiftsutjämning
inom varje länscentralsjukkasseområde. För att belysa storleken av avgiftsändringarna
åberopar nämnden en inom riksförsäkringsanstalten gjord beräkning
av de avgifter, som under i övrigt oförändrade förhållanden sannolikt
skulle ha fastställts för varje länscentralsjukkasseområde, om enhetsavgifter
för områdena tillämpats under år 1959. Av beräkningen framgår, att
skillnaderna mellan dessa omräknade avgifter och nuvarande avgifter är förhållandevis
små. För avgiften till sjukvårdsförsäkringen skulle den största
höjningen ha uppgått till 8 kr. och den största sänkningen till 9 kr. om året.
För grundsjukpenningavgiften skulle den största höjningen blivit 4 kr. och
den största sänkningen 5 kr. om året. För den stora gruppen försäkrade
i klass 1 (sjukvårdsförsäkrade och grundsjukpenningförsäkrade men ej
tilläggssjukpenningförsäkrade) skulle högsta avgiftshöjningen i hela landet
blivit 12 kr. för år. Högsta avgiftssänkningen i riket för denna grupp skulle
blivit 14 kr. för år. Tilläggssjukpenningavgiften i högsta sjukpenningklassen
skulle maximalt ha höjts med 19 kr. för år och maximalt ha sänkts med
16 kr. för år. Enligt administrationsnämndens mening är den avgiftsutjämning,
som blir en följd av det ifrågasatta enkassesystemet, mera alt anse
som eu fördel än en nackdel även om man bortser från de administrativa
vinsterna av enhetliga avgifter inom ett länscentralsjukkasseområde.

Såsom av det föregående framgår föreslår administrationsnämnden, att
de nuvarande lokalsjukkassorna skall ombildas till lokalkontor för
länscentralsjukkassorna. Nämnden förordar, alt dessa lokalkontor i likhet
med lokalsjukkassorna skall ha ett bestämt verksamhetsområde, bestående
av en eller flera kommuner. De nuvarande lokalsjukkassestyrelserna skall
enligt förslaget ersättas med en till varje lokalkontor knuten rådgivande
nämn d, vars ledamöter, till antalet lägst tre och högst sju, utses av den eller
de kommuner, som ingår i kontorets verksamhetsområde. En sådan nämnd
skall ha till huvudsakliga uppgifter alt bevaka att sjukförsäkringsverksam -

Kungl. Maj:ts proposition nr å5 år 1961

heten inom lokalkontorets område handhaves på ett för de försäkrade tillfredsställande
sätt, att bistå centralsjukkassan och lokalkontoret med råd
och upplysningar om lokala förhållanden samt att för centralsjukkassans
styrelse framlägga förslag rörande åtgärder, som nämnden kan finna ägnade
att främja sjukkasseverksamheten inom området. Närmare grunder för
dessa nämnders verksamhet föreslås bli utfärdade av Kungl. Maj :t eller
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande av socialförsäkringens centralmyndighet.
Indelningen av ett länscentralsjukkasseområde i verksamhetsområden för
lokalkontor skall enligt förslaget efter vederbörande centralsjukkassas
hörande bestämmas av centralmyndigheten, som även föreslås skola fastställa
antalet ledamöter i varje nämnd och de grunder, efter vilka ledamöterna
skall utses, då ett område omfattar flera kommuner.

Administrationsnämnden framhåller, att förslaget om lokalsjukkassornas
avvecklande inte innebär något ställningstagande till frågan, huruvida registret
över sjukkassemedlemmarna skall föras lokalt eller centralt. Utformningen
av den framtida medlemsregistreringen bör anförtros åt centralmyndigheten,
vilken såsom hittills bör samråda med företrädare för sjukkassorna
i denna fråga.

Ett avskaffande av lokalsjukkassorna måste, yttrar nämnden, få vissa
konsekvenser för sjukkasseorganisationen i övrigt. Sålunda väljes ombud
till länscentralsjukkassas ombudsmöte för närvarande på ombudsmöten
i de till kassan anslutna lokalsjukkassorna. Eftersom sistnämnda ombudsmöten
genom lokalsjukkassornas avveckling kommer att försvinna, måste
ombuden i länscentralsjukkassorna utses i annan ordning, under förutsättning
att ombudsmöten alltjämt befinnes erforderliga. Nämnden anser emellertid,
att centralsjukkassornas ombudsmöten inte har sådana uppgifter
inom siukförsäkringsverksamheten alt mötena kan anses behövliga.

När det gäller ombudsmötenas funktioner anför nämnden, att den ena
av ombudsmötets huvuduppgifter är att avgöra frågan om ansvarsfrihet
åt styrelsen för den tid revisorernas berättelse omfattar. Nämnden erinrar
om att det ankommer på den statliga tillsynsmyndigheten att övervaka,
att sjukkassas verksamhet står i överensstämmelse med SFL och andra
rörande verksamheten utfärdade författningar och föreskrifter. Bestämmelserna
om den statliga tillsynen och bestämmelserna om den ansvarsfrihet,
som kan beviljas av ombudsmöte, anser nämnden inte stå i god
överensstämmelse och finner olägenheterna härav bli mera framträdande,
om sjukkassorna anförtros ytterligare förvaltningsuppgifter rörande verksamhetsgrenar,
där sjukkassorna inte har någon ställning som försäkringsgivare.
Nämnden föreslår, att nuvarande bestämmelser rörande styrelses
ansvarsfrihet ersättes med en föreskrift i SFL, innebärande att talan mot
styrelseledamot i anledning av dennes uppdrag ej må anställas, därest tillsynsmyndigheten
inte skriftligen till honom framställt anmärkning mot det
förfarande, varå talan grundas, inom två år efter utgången av det kalen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961 93

derår, då förfarandet ägt rum, såvida talan ej grundas på att styrelseledamot
begått brottslig handling.

Beträffande ombudsmötes andra huvuduppgift, som är val av vissa styrelseledamöter
och revisorer jämte suppleanter, framhåller nämnden, att
de av ombudsmöte valda närmast torde tå anses som representanter för
invånarna inom kassans verksamhetsområde. Sådana representanter bör
enligt nämndens mening kunna utses i sjukkassa för stad av stadsfullmäktige
och i sjukkassa för landstingskommun av landstinget.

Av ombudsmötes övriga uppgifter finner administrationsnämnden att
fastställandet av förvaltningsstat saknar större praktisk betydelse. Kassastyrelsen
bör i stället enligt nämndens förslag före utgången av oktober månad
varje år till centralmyndigheten insända en beräkning av förvaltningskostnaderna
för nästkommande år. Ombudsmötes godkännande av fastighetsöverlåtelse
och belastande av fastighet med inteckning anser nämnden
kunna ersättas med centralmyndighetens medgivande. Stadgeändringar, som
nu behandlas å ombudsmöte, bör enligt nämndens mening kunna fastställas
av centralmyndigheten efter förslag av kassans styrelse.

I fråga om sjukkassestyrelses sammansättning föreslår administrationsnämnden,
att antalet styrelseledamöter genom bestämmelse i
SFL fastställes till sju, som är det för närvarande vanligen förekommande
antalet, samt att av dessa liksom nu en skall utses av centralmyndigheten och
en av medicinalstyrelsen. Med hänsyn till att kassorna i sin verksamhet i
flera hänseenden har beröring med länsstyrelserna föreslås, att en ledamot
skall utses av vederbörande länsstyrelse (för Stockholm överståthållarämbetet).
De övriga fyra styrelseledamöterna skall alltså utses av vederbörande
landsting eller stadsfullmäktige. Genom att landsting resp. stadsfullmäktige
direkt utser styrelsemajoriteten understrykes enligt nämnden sambandet
mellan sjukvården och sjukförsäkringen. Nämnden föreslår vidare, att
inom varje sjukkassa tillsynsmyndigheten även i fortsättningen skall utse
en revisor samt att två revisorer skall utses av landstinget resp. stadsfullmäktige.

Enligt 18 § SFL äger stadscentralsjukkassor och lokalsjukkassor med
riksförsäkringsanstaltens medgivande och efter de närmare föreskrifter,
som meddelas av denna myndighet, besluta att ersättning skall utgå för
forsäkrads kostnader för vissa sjukvårdande åtgärder, de s. k. merprestationerna.
I sådant fall skall den obligatoriska försäkringen i kassan
omfatta även förmån, som avses med beslutet. Det sist sagda innebär att
den obligatoriska avgiften till sjukvårdsförsäkringen i eu kassa skall avse
även de av kassan införda förmånerna. Sjukkassas stadgar skall innehålla
uppgift om de förmåner av förevarande slag, som kassan inför.

Administrationsnämnden erinrar om alt vid tillkomsten av berörda bestämmelse
dåvarande departementschefen uttalade (prop. 178/1953), att en
sådan utvidgning av den obligatoriska försäkringen på längre sikt borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

vara lika beskaffad i landets olika delar och sålunda regleras generellt men
att tiden härför ännu inte var inne. Genom att lata kassorna besluta angående
förmånernas utgivande öppnades möjlighet att praktiskt utröna den
lämpligaste utformningen av förmånerna. Därest det stadgades skyldighet
för kassorna att tillhandahålla förmån av detta slag, torde det också, framhöll
departementschefen, hli nödvändigt att statsbidrag utgick till de därav
föranledda kostnaderna, vilket skulle medföra en inte obetydlig kostnadsökning
för statsverket.

Nämnden framhåller, att merprestationerna redan från SFL:s ikraftträdande
reglerats genom likalydande bestämmelser i kassornas stadgar. Det
torde enligt nämndens mening kunna sägas, att i praktiken riksförsäkringsanstalten
utfärdat förmånsbestämmelserna och att ombudsmötets beslut om
bestämmelsernas införande i stadgarna närmast varit av formell art. Enligt
nuvarande bestämmelser utgives ersättning för kostnader för dels sjukgymnastik
behandling, behandling med kortvåg, ultrakortvåg, mikrovåg
eller ultraljud, tryckvariationsbehandling av arteriella genomblödningsrubbaingar
(såsom pavaexbehandling), elektrisk retningsbehandling vid musitelförlamningar,
mekanisk sträckbehandling av ryggraden samt foniatrisk
behandling, dels konvalescentvård. Kassornas utgifter för ifrågavarande
förmåner beräknas till omkring 15 milj. kr. för år.

Administrationsnämnden finner tiden nu vara inne att lagstiftningsvägen
utvidga den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen till att omfatta ersättning
för sådana sjukvårdande åtgärder, som avses i 18 § SFL. Nämnden anser
det emellertid inte lämpligt att i SFL reglera förmånernas art och grunderna
för ersättningarnas utgivande. Bestämmelser rörande förmånerna måste bli
förhållandevis detaljerade och skulle i hög grad tynga lagstiftningen. Dessutom
avser ersättningarna behandlingsformer, som tid efter annan förändras
med hänsyn till utvecklingen inom medicinen, vilket kan medföra återkommande
behov av nya eller ändrade föreskrifter. Nämnden föreslår i
stället, att Kungl. Maj:t skall äga föreskriva, att ersättning enligt av Kungl.
Maj :t fastställda grunder skall utgå för försäkrads kostnader för annan vård
i anledning av sjukdom än i 14 och 15 §§ SFL sägs. Sistnämnda båda paragrafer
avser läkarvårds- och sjukhusvårdsersättningar. Nämnden understryker,
att den omständigheten att den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen
genom lagbestämmelse utvidgas till att omfatta även ersättning för ifrågavarande
behandlingar inte behöver få till konsekvens att statsbidrag utgår
till de härav föranledda kostnaderna. Statsbidrag utgår exempelvis inte för
kassornas utgifter till den obligatoriska sjukhusvårdsersättningen. Huruvida
det kan anses skäligt att staten bidrager till kostnaderna finner nämnden
inte ankomma på dess bedömande.

Administrationsnämnden berör även frågan om de till sjukkassorna utgående
statsbidragen i form av avgiftslindringsbidrag, avgiftsersättningsbidrag
och medlemsbidrag. Genom avgiftslindringsbidraget ersättes

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

kassorna helt för den förlust, som kassorna åsamkas till följd av att sjukkassemedlems
avgifter för sjukvårdsförsäkring och försäkring för grundsjukpenning
inte får överstiga två procent av medlemmens taxerade inkomst
vid taxeringen till statlig inkomstskatt året näst efter avgiftsåret. Genom
avgiftsersättningsbidrag ersättes kassorna med 10 kr. för varje medlem, som
enligt särskilda regler befriats från avgift till sjukvårdsförsäkringen. Medlemsbidraget,
som närmast avsetts som bidrag till täckande av förvaltningskostnader,
är 4 kr. för medlem i städer, som utgör egna centralsjukkasseområden,
5 kr. för medlem i kassorna i de fyra nordligaste länen och 4 kr.
50 öre för medlem i landet i övrigt. Nämnden framhåller, att avgiftslindringsoch
avgiftsersättningsbidragen vållar svårigheter för de lokala skattemyndigheterna,
tillsynsmyndigheten och sjukkassorna. En viss inkonsekvens
vidlåder också bidragens utformning. Differentieringen av medlemsbidraget
finner nämnden inte heller vara tillfredsställande.

Enligt nämndens mening kan genom den bättre riskutjämning, som erhålles
efter övergång till det föreslagna enkassesystemet, en förenkling åstadkommas
genom att avgiftslindrings- och avgiftsersättningsbidragen slopas
och att medlemsbidraget till följd därav höjes. Nämnden framhåller dock,
att genomförandet av de föreslagna administrativa reformerna inte nödvändiggör
en ändring av statsbidragsreglerna.

Administrationsnämnden föreslår, att de av nämnden förordade ändringarna
i fråga om sjukkassornas organisation och sjukförsäkringslagstiftningen
i övrigt skall träda i kraft den 1 januari 1962.

Såsom bakgrund till sitt förslag rörande pensioneringens lokala
organisation lämnar administrationsnämnden följande redogörelse
beträffande den nuvarande ordningen för handläggning av folkpensionsärenden,
till vilka räknas jämväl ärenden enligt lagarna om särskilda
barnbidrag och om barnpensioner.

Ansökning om folkpension skall göras hos pensionsnämndens ordförande
i det distrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven. Avser ansökningen
enbart allmän ålderspension och föreligger ej skäl för tillämpning av 12 §
FPL, dvs. att likställa gift pensionsberättigad med ogift eller tvärtom, skall
ansökningen av ordföranden ofördröjligen insändas till pensionsstyrelsen.
Detsamma gäller ansökning om barnpension. Övriga pensionsansökningar
skall prövas av pensionsnämnden. Sedan pensionsnämnden fattat sitt beslut,
åligger det pensionsstyrelsens ombud att avgiva det yttrande, vartill han må
finna anledning. Snarast möjligt efter besvärstidens utgång skall ett av
pensionsnämnd avgjort ärende överlämnas till pensionsstyrelsen för vidare
handläggning.

Sättet för folkpensionsärendenas handläggning i pensionsstyrelsen är
beroende av ärendenas art. Beträffande ansökningar om enbart allmän

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

ålderspension eller barnpension beslutar styrelsen om utbetalning av pensionen,
så snart det konstaterats att sökanden är berättigad till pension.
Detta arbete utföres av biträdespersonal.

Pensionsnämnds beslut i invalidpensionsärende, varmed avses ärende
rörande invalidpension, sjukbidrag, blindtillägg eller vårdtillägg, hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till de två förstnämnda förmånerna
samt ärenden rörande särskilt barnbidrag för barn, vars försörj are uppbär
invalidpension eller sjukbidrag, granskas av pensionsstyrelsen vare sig
besvär anförts över beslutet eller ej. Om beslutet befinnes lagligen grundat,
skall det fastställas av styrelsen. I annat fall skall styrelsen, där ej rättelse
kan ske på grund av anförda besvär, återförvisa ärendet till vederbörande
pensionsnämnd för förnyad prövning. I invalidpensionsärenden är pensionsstyrelsen
således i realiteten det beslutande organet. Pensionsstyrelsens
beslut i dessa ärenden fattas, om besvär ej anförts, i allmänhet av en tjänsteman
i lägst 21 lönegraden. Om ett ärende vid granskningen befinnes tveksamt,
underställes det byrådirektör och efter dennes bedömande byråchef.
Särskilt tveksamma ärenden av större principiell betydelse föredrages efter
byråchefens bedömande för generaldirektören. Före avgörandet av invalidpensionsärende
inhämtas i allmänhet yttrande från någon av pensionsstyrelsens
läkare.

I ärenden rörande änkepension, hustrutillägg till ålderspension, ävensom
kommunalt bostadstillägg till ålders- eller änkepension, s. k. decentraliserade
ärenden, tillkommer den slutliga beslutanderätten i princip pensionsnämnden.
Om besvär ej anförts, skall pensionsstyrelsen förordna om pensionens
utbetalande i enlighet med pensionsnämndens beslut. Ärendena
underkastas likväl en granskning inom styrelsen av huvudsakligen formell
natur, som utföres av högre biträdespersonal. Därest beslutet befinnes vara
icke lagligen grundat, äger pensionsstyrelsen återförvisa ärendet till pensionsnämnden
för förnyad prövning. Om det vid granskningen ifrågasättes,
huruvida beslutet är lagligen grundat, eller ärendet eljest anses tveksamt,
under ställes det en högre tjänsteman, i regel en byrådirektör.

I avgörandet av ärenden i vilka besvär anförts deltager alltid minst två
tjänstemän. Om dessa har skilda meningar eller om ett ärende eljest befinnes
tveksamt, underställes det vederbörande byrådirektör. Där så prövas
erforderligt kan besvärsärenden i likhet med vad som sagts om invalidpensionsärenden,
i vilka besvär inte anförts, underställas byråchef och generaldirektören.

Administrationsnämnden framhåller, att de pensionsförmåner, med hänsyn
till vilka folkpensioneringens nuvarande administration är uppbyggd,
i väsentliga hänseenden ändrats genom de reformer, som nyligen genomförts.
Nämnden påpekar, att inkomstprövningen inom folkpensioneringen
alltmer förlorat sin betydelse för bedömningen av pensionsrätten. De fr. o. m.
den 1 juli 1960 gällande änkepensionsreglerna innebär sålunda, att inkomst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

prövningen slopats i fråga om änkepension till kvinnor, som blivit änkor
etter utgången av juni 1960. De samtidigt införda barnpensionerna utgår
likaledes utan inkomstprövning, varjämte de inkomstprövade bidragen till
änkor och änklingar med barn samt i vissa fall de inkomstprövade särskilda
barnbidragen bortfallit. Inom eu näraliggande framtid torde, uttalar nämnden,
inkomstprövningen komma att avskaffas även inom invalidpensioneringen.
Den mest betydelsefulla nyheten finner dock administrationsnämnden
vara genomförandet av den allmänna tilläggspensioneringen, som tillsammans
med folkpensioneringen är avsedd att bilda ett enda pensionssystem.
Även den år 1955 införda allmänna sjukförsäkringen hör till de
reformer, som enligt administrationsnämndens mening påverkar bedömningen
av den framtida lokalorganisationen inom pensioneringen.

Ordningen för handläggning av ärenden rörande invalidpension
tillmätes av administrationsnämnden avgörande betydelse för pensioneringens
lokala organisation. Nämnden åberopar i detta sammanhang att
19o8 års A-riksdag begärde utredning om invalidpensioneringens problem
och därvid förordade, att utredningen borde bedrivas med utgångspunkt
från att den nuvarande inkomstprövningen om möjligt slopades. Storleken
av invalidpensionen i det enskilda fallet borde i stället enligt riksdagens
mening bestämmas på grundval av en uppskattning av vederbörandes eventuellt
kvarstående arbetsförmåga. Frågan om att mildra det inom folkpensioneringen
för pensionsrätt nu tillämpade kravet på minst två tredjedels
nedsättning av arbetsförmågan borde också övervägas. Riksdagen framhöll
vidare, att rehabiliteringen borde spela en dominerande roll vid invaliditetsbedömningen
och fann det vara angeläget, att frågorna om rehabiliteringsverksamheten
och socialförsäkringen i stort upptogs till prövning. Det
berörda utredningsarbetet, som enligt givna direktiv skall »vse invalidpensioneringen
inom såväl folk- som tilläggspensioneringen, har anförtrotts
1958 års socialförsäkringskommitté, vilken ännu inte slutfört sitt arbete.
Administrationsnämnden, som haft överläggningar med kommittén, anser
det emellertid möjligt, alt redan nu upptaga frågan om det administrativa
handhavandet av invaliditetsprövningen med utgångspunkt från riksdagens
nyssnämnda uttalanden och de uttalanden, som gjorts under förarbetena
till TPL.

Vid bedömandet av invaliditetsprövningens organisation anser sig nämnden
kunna utgå från följande antaganden, nämligen alt invaliditetsfråga,
som berör såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen, skall bedömas
såsom ett enda ärende, varvid samma grunder för invaliditetsbedömningen
skall tillämpas beträffande båda pensionsdelarna, att invalidpension
skall utgå även då nedsältningen av arbetsförmågan är mindre omfattande
än vad som nu kräves för sådan pension inom folkpensioneringen, att invalidpensionerna
skall bestämmas med hänsyn till graden av invaliditet, att
inkomstprövningen i dess nuvarande form skall ersättas med en bedömnin"

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 45

Kungl. Maj.ts proposition nr i5 år 1961

av det framtida inkomstbortfall, som den medicinska invaliditeten kan antagas
medföra i det enskilda fallet, att rehabiliteringssynpunkter beaktas i
varje invaliditetsärende, samt att sjukförsäkringen och pensioneringen skall
samordnas mera intimt än vad nu är fallet. Administrationsnämnden finner
det anförda visa, att handläggningen av invalidpensionsärendcn kommer att
bli av mera kvalificerad art än för närvarande. Ärendenas avgörande kommer
också, påpekar nämnden, att få en helt annan ekonomisk betydelse
såväl för den enskilde som för pensionssystemet. Pensionens större ekonomiska
betydelse för den enskilde måste vidare enligt nämndens mening
komma att skärpa kravet på en snabb handläggning av ärendena.

Under nuvarande förhållanden har, yttrar administrationsnämnden, den
lokala prövningen av invalidpensionsärenden sin främsta betydelse för
bedömningen av sökandens inkomster, dvs. hans faktiska försörjningsläge.
Denna inkomstprövning utgör ett led i själva invaliditetsprövningen och
genom inkomstprövningen erhålles en form av gradering av invaliditeten.
I fråga om det medicinska bedömandet av invaliditeten har pensionsnämndens
medverkan mindre betydelse, eftersom nämnden saknar tillgång till
medicinsk expertis.

Administrationsnämnden framhåller, att om inkomstprövningen i invalidpensionsärenden
slopas och graderingen av invaliditeten sker efter andra
grunder, kommer den för närvarande dominerande arbetsuppgiften vid den
lokala prövningen av ärendena att bortfalla. Nämnden finner det under
sådana förhållanden kunna övervägas huruvida en lokal prövning av invaliditetsärenaena
över huvud taget är behövlig och om det inte kan vara tillfyllest
att dessa ärenden prövas enbart på det centrala planet. Den lokala
prövningen av invalidpensionsärendena kan dock enligt nämndens mening
inte undvaras. De nya principer för invaliditetsbedömningen, som torde bli
tillämpade framdeles, förutsätter ett nära samarbete mellan pensionsorgan
och lokala arbetsvårdsorgan. Nämnden anser det inte heller vara möjligt att
på ett tillfredsställande sätt bemästra de problem, som sammanhänger med
samordningen mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen, utan att en
lokal organisation för pensioneringen finnes. En decentralisering till lokalorganisationen
av beslutanderätten i invalidpensionsärenden skulle enligt
nämndens mening medföra åtskilliga fördelar. Sålunda kan det förutsättas,
att lokala pensionsorgan har en god kännedom om förhållandena inom sina
respektive områden. De kan också utan tidsutdräkt erhålla erforderliga uppgifter
om de pensionssökande och deras möjligheter att utnyttja sin arbetskraft.
Arbetsmarknadsverkets arbetsvärd utövas väsentligen på länsplanet
och lokala pensionsorgan kan därför arbeta i nära kontakt med arbetsvärden.
Lokala pensionsorgan har också stora möjligheter att erhålla medverkan
från sjukvårdsorganen inom vederbörande sjukvårdsområde i fråga om de
medicinska åtgärder, som är av betydelse för invaliditetsbedömningen och
rehabiliteringen. Eftersom sjukförsäkringsverksamheten är decentraliserad

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

kan den eftersträvade samordningen mellan pensionering och sjukförsäkring
lättare genomföras, om beslutanderätten även i pensionsfrågorna är
decentraliserad.

Särskilt stor vikt fäster administrationsnämnden vid den snabbare handläggning,
som måste bli följden av ett slutligt avgörande av ärendena redan
hos ett lokalt organ. Enligt nämndens mening utgör den nuvarande koncentrationen
av den slutliga beslutanderätten i invalidpensionsärenden till
en enda myndighet en grundläggande orsak till dröjsmålen med dessa ärendens
avgörande. En ytterligare svaghet i det nu tillämpade systemet är att
varje ärende måste behandlas hos två organ. Under nuvarande förhållanden
torde man kunna räkna med att den första utbetalningen av nybeviljad
invalidpension normalt sker först inemot ett halvt år efter det pensionsansökningen
gjorts. Undantagsvis kan handläggningstiden uppgå till ett
par år. Till följd av en sådan tidsutdräkt i fråga om ärendenas handläggning
nödgas socialt^älpsmyndigheterna i stor utsträckning lämna förskott å de
pensioner, till vilka de pensionssökande kan vara berättigade. Detta medför
inte allenast att kommunerna måste tillhandahålla medel under ganska avsevärda
tider och att kommunerna åsamkas ett betydande administrativt
arbete utan även att merarbete uppkommer för pensionsstyrelsens del. Ur
de pensionssökandes synpunkt torde det ofta framstå såsom mindre tilltalande
att de skall behöva anlita socialvårdens biträde för att klara försörjningen
under väntetiden. Det är enligt administrationsnämndens mening
ytterst angeläget att förhållanden sådana som de nu berörda förebygges
inom det nya pensionssystemet.

Nämnden erinrar om att de skäl, som tidigare anförts mot en decentralisering
av invalidpensionsärendenas avgörande till lokala organ, huvudsakligen
varit att det är ogörligt att till lokala‘organ knyta erforderlig medicinsk
expertis, att det vid central prövning föreligger större möjligheter att
vidtaga invaliditetsförebyggande åtgärder samt att det vid en decentraliserad
prövning inte kan undvikas oenhetlighet i lagtillämpningen. Dessa
skäl anser administrationsnämnden alltjämt äga giltighet om man med
lokala organ syftar på de nuvarande pensionsnämnderna, vilkas verksamhetsområden
är små och vilkas antal till följd därav är mycket stort. Enligt
administrationsnämndens mening skulle emellertid de åberopade skälen
mot decentralisering bortfalla, om invaliditetsprövningen förlägges till de
enligt nämndens förslag ombildade allmänna centralsjukkassorna. Nämnden
framhåller, alt en administrativ samordning av pensionering och sjukförsäkring
är helt naturlig och även nödvändig om en effektiv samordning
i materiellt hänseende skall kunna uppnås. Sjukpenning från sjukförsäkringen,
invalidpension (sjukbidrag) från folkpensioneringen och förtidspension
från tilläggspensioneringen är olika former av ersättning, som utgives
vid en av sjukdom förorsakad förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.
Sjukkassorna har genom sina förtroendeläkare tillgång till medi -

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

cinslc expertis och det torde inte möta några svårigheter att förstärka
densamma. Sjukkassorna synes särskilt lämpade att medverka i den intensifierade
rehabiliteringsverksamhet som eftersträvas. Genom att praktiskt
taget alla sjukdomsfall, som medför förlust av minst halva arbetsförmågan,
registreras hos sjukkassorna, bär dessa möjlighet att, så snart en sjukdom
kan befaras medföra menliga verkningar på den framtida arbetsförmågan,
taga initiativ till åtgärder, som kan vara ägnade att minska sjukdomens
följder. Sjukkassorna medverkar redan nu inom rehabiliteringsverksamheten.
Risken för oenhetlighet i lagtillämpningen elimineras enligt nämnden
om antalet lokala organ begränsas till ett trettiotal, varigenom centralmyndigheten
får stora möjligheter att genom instruktions- och inspektionsverksamhet
verka för enhetlighet.

Administrationsnämnden framhåller slutligen, att sjukkassorna redan nu
handhar vissa arbetsuppgifter, som avser den allmänna pensioneringen eller
som är av betydelse för denna. Sålunda föres inom sjukkassorna bl. a. ett
pensionsregister avseende tilläggspensioneringen. Eftersom de uppgifter om
pensionsgrundande inkomst (pensionspoäng), som är erforderliga såväl för
bedömandet av möjligheten för en försäkrad att erhålla förtidspension från
tilläggspensioneringen som för beräkningen av tilläggspensionens storlek,
kommer att vara noterade i pensionsregistret, blir det kassornas sak att
besvara förfrågningar rörande dessa spörsmål. Hur än administrationen av
den allmänna pensioneringens förmånssida anordnas, måste sålunda kassorna
på det ena eller andra sättet bli inkopplade.

På de anförda skälen föreslår administrationsnämnden, att invalidpensionsärenden
skall handläggas av de enligt nämndens förslag ombildade
allmänna centralsjukkassorna. Nämnden betonar emellertid att prövningen
av invalidpensionsärenden inte kan ske i samma enkla form som prövning
av sjukhjälpsärenden. Invalidpensionsärendenas avgörande kommer i regel
att vara av långt större betydelse för den enskilde och för försäkringen och
kräva noggrant beaktande av sociala, medicinska, arbetsmarknadsmässiga
och juridiska synpunkter. En sjukkassas styrelse, vars ledamöter skall utses
med hänsyn till styrelsens huvudsakliga uppgift att handlägga administrativa
frågor, kan inte, framhåller nämnden, antagas få sådan sammansättning,
att den lämpar sig för avgörande av invalidpensionsärenden. Vidare
påpekar nämnden, att beslut om beviljande av pension ofta påverkar den
pensionsberättigades rätt till sjukpenning från sjukförsäkringen. Beviljas
pension bortfaller eller begränsas i regel sjukkassans skyldighet att utgiva
sådan sjukhjälp. Sjukkassan har i egenskap av försäkringsgivare ett intresse
av låga sjukhjälpskostnader. I fråga om pensionsförmåner har kassan
däremot inget ekonomiskt ansvar. Detta förhållande kan måhända, uttalar
nämnden, ur principiell synpunkt anföras som skäl mot att sjukkassa skall
handhava invalidpensionsärenden. Avgöres dessa ärenden av ett annat organ
inom kassorna än styrelsen, behöver det anförda skälet enligt nämndens

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år J961

mening inte föranleda betänkligheter mot att pensionsprövningen förlägges
till sjukkassorna.

Administrationsnäinnden föreslår med hänsyn till vad nu sagts, att sjukkassornas
avgöranden i invalidpensionsärenden skall fattas av särskilda
inom kassorna inrättade pensionsdelegationer, i allmänhet en
i varje kassa. På förslag av socialförsäkringens centralmyndighet skall
Kungl. Maj:t kunna förordna, att en sjukkassa skall ha flera pensionsdelegationer.
Enligt administrationsnämndens förslag skall en pensionsdelegation
bestå av fem ledamöter, av vilka en förordnas av Kungl. Maj :t och
fungerar såsom ordförande. Av övriga ledamöter föreslås två vara läkare,
av vilka den ene skall vara sjukkassans förtroendeläkare eller, om mer än en
sådan läkare finnes, den förtroendeläkare som kassan utser. Den andre
läkaren skall utses av medicinalstyrelsen. Då även förtroendeläkare utses
av medicinalstyrelsen, kommer ämbetsverket att ha inflytande vid utseende
av båda läkarledamöterna. För att befolkningen inom sjukkassans verksamhetsområde
skall bli representerad inom delegationen förordar administrationsnämnden,
att de återstående båda ledamöterna utses av vederbörande
landsting respektive stad utanför landsting. Ledamotskap i delegationen
förutsättes vara av bisysslekaraktär. För andra ledamöter än läkarna
uppställes inte några kompetenskrav. Då fråga är om ärende, i vilket arbetsmarknadsförhållanden
eller rehabiliteringsfrågor är av betydelse för avgörandet,
föreslår nämnden att en av länsarbetsnämnden (i Stockholm arbetsnämnden)
utsedd tjänsteman hos denna nämnd skall deltaga i delegationens
överläggningar. Dessutom förordas att sjukkassedirektören skall kunna
deltaga i delegationens överläggningar, om han så önskar.

Nämnden föreslår vidare, att Kungl. Maj:t skall förordna en ställföreträdare
för ordföranden att tjänstgöra vid förfall för denne. Är förtroendeläkare
förhindrad närvara vid delegationens sammanträden, skall det ankomma
på sjukkassan att förordna annan läkare att ingå i delegationen.
Suppleanter för övriga ledamöter föreslås skola utses i samma ordning som
de ordinarie ledamöterna. För var och en av de ledamöter, som skall väljas
av landsting eller stad, anser nämnden att det bör finnas två suppleanter.

Enligt förslaget skall en delegation vara beslutför om minst fyra ledamöter
är närvarande, varav minst en läkare. Som delegationens beslut skall
gälla den mening, om vilken de flesta röstande förenar sig, och vid lika
röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Delegationen föreslås
få möjlighet att underställa sina beslut prövning av socialförsäkringens centralmyndighet,
som enligt vad nämnden föreslår skall vara första besvärsinstans
i förhållande till sjukkassorna.

Administrationsnäinnden föreslår, att i varje delegation en sjukkassetjänsteman
skall vara föredragande och ha det närmaste ansvaret för ärendenas
utredning och för det expeditionella arbetet. Dessa arbetsuppgifter
bör enligt nämndens uppfattning förläggas till den avdelning inom sjuk -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

kassan, som har hand om de arbetsuppgifter rörande tilläggspensioneringen
(registrering, upplysningsverksamhet m. m.), vilka redan nu ankommer på
kassan. Nämnden räknar med att föredraganden i delegationen samtidigt
skall vara föreståndare för denna avdelning. Det framhålles, att föredraganden
måste äga ingående kännedom om socialförsäkringslagstiftningen och
tillämpad praxis. Han bör därför helst vara jurist och skall enligt förslaget
utses av centralmyndigheten.

Närmare föreskrifter rörande pensionsdelegationerna skall enligt förslaget
utfärdas av Kungl. Maj:t. Administrationsnämnden räknar med att
delegationerna med hänsyn till vikten av snabba avgöranden i ärendena
skall sammanträda i regel minst två gånger i månaden.

Enligt nämndens mening bör Kungl. Maj:t bestämma de grunder, efter
vilka kassan skall utgiva ersättning till ledamöter och suppleanter i delegationerna.
Härvid bör förslag avgivas, ifråga om ersättning till läkarna av
medicinalstyrelsen och ifråga om de övriga av centralmyndigheten. Anställningsvillkoren
för föredragandena i delegationerna föreslår nämnden skola
bestämmas av centralmyndigheten.

Administrationsnämnden föreslår, att även ärenden rörande ålderspension,
barnpension och icke inkomstprövad
änkepension skall handläggas av de allmänna sjukkassorna. Beträffande
änkepension göres alltså undantag för sådan pension från folkpensioneringen
till kvinna, vars man avlidit före den 1 juli 1960. Som skäl för
sitt förslag åberopar nämnden att, då tilläggspensioner framdeles börjar
utgå, ansökan om folkpension och tilläggspension regelmässigt torde komma
att göras i samma ansökningshandling och att de uppgifter, som är
erforderliga för bedömandet av en försäkrads rätt till tilläggspension och
storleken av sådan pension, endast finnes hos den sjukkassa, som vederbörande
tillhör i egenskap av sjukförsäkrad. Nämnden påpekar, att någon
egentlig prövning av nu berörda pensionsärenden i allmänhet inte behöver
förekomma. Handläggningen av ärendena är i huvudsak av expeditionell
natur. Någon anledning att överlämna avgörandet av dessa ärenden till den
föreslagna pensionsdelegationen föreligger därför enligt nämndens mening
ej utan ärendena bör kunna avgöras inom kassans pensionsavdelning.

När det gäller handläggning av ärenden rörande inkomstprövade
folk pensionsförmåner, dvs. änkepension till kvinnor,
som blivit änkor före den 1 juli 1960, samt hustrutillägg och kommunala
bostadstillägg, påpekar nämnden till en början, att flertalet av de kvinnor,
vilkas män avlidit före den 1 juli 1960, torde komma att - i den mån
de inte redan har änkepension — ansöka om sådan pension under de närmaste
två åren. Innan dessa två år förflutit kan någon ändring av pensioneringens
lokalorganisation inte komma till stånd. Ansökningar om nya
eller jämkade änkepensioner för ifrågavarande änkor kommer att göras
även sedermera till följd av ändrade inkomstförhallanden. Nämnden räk -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

nar dock med att antalet sådana ärenden per år torde bli förhållandevis
ringa och snabbt avtaga. Beträffande hustrutillägg och kommunala bostadstillägg
framhåller nämnden, att tillkomsten av tilläggspensioneringen torde
komma att medföra en fortgående minskning av antalet fall, då sådana tilllägg
utgår.

Det kan enligt nämndens mening ligga nära till hands att överföra handläggningen
även av de inkomstprövade pensionsärendena till sjukkassorna,
som ur administrativ synpunkt skulle vara väl lämpade för denna uppgift.
Nämnden framhåller emellertid att valet av lokalorgan för de inkomstprövade
ärendena måste påverkas även av andra omständigheter. Sålunda
finansieras de inkomstprövade pensionsförmånerna för närvarande i betydande
mån med kommunala medel. I fråga om de kommunala bostadstillläggen
äger kommunerna dessutom att inom vissa gränser bestämma de
grunder, efter vilka tilläggen skall utgå. I ju högre grad de inkomstprövade
förmånerna finansieras av kommunerna desto större intresse måste, anför
nämnden, kommunerna ha av att öva inflytande på förmånernas beviljande.
Nämnden tillägger, att i särskilt de större kommunerna pensionsnämndernas
handläggning av inkomstprövade pensionsförmåner i viss utsträckning är
samordnad med kommunernas socialvårdande verksamhet. Med hänsyn till
det anförda finner nämnden, att det i nuvarande läge inte är möjligt att
överföra pensionsnämndernas uppgifter i fråga om inkomstprövningen till
sjukkassorna. Dessa uppgifter bör enligt nämndens åsikt i stället i någon
lorm knytas till den kommunala förvaltningen. Nämnden anser det härvid
kunna övervägas att bibehålla den nuvarande pensionsnämndsorganisationen
med den begränsning, som föranledes av uppgifternas minskade omfattning.
För många kommuners del torde emellertid antalet ärenden bli så
ringa, att det skulle innebära en överorganisation att ha ett särskilt organ
för ärendenas prövning. Det kan därför enligt nämndens mening ifrågasättas,
om det icke bör stå varje kommun fritt att själv bestämma huruvida en
särskild pensionsnämnd skall finnas inom kommunen eller om handläggningen
av pensionsärenden skall anförtros annat förefintligt kommunalt
organ, exempelvis socialnämnden. Genomföres en sådan valfrihet bör enligt
nämndens uppfattning i de fall då särskild pensionsnämnd bibehålies samtliga
ledamöter, sålunda även ordföranden, utses av kommunen, vilket innebär
att pensionsnämndsorganisationen i dess nuvarande form upphör.

Eftersom förslag rörande den framtida utformningen av de kommunala
bostadstilläggen och övriga därmed sammanhängande spörsmål ännu inte
föreligger, anser sig nämnden inte kunna framlägga något direkt förslag
rörande handläggningen av ärenden om inkomstprövade förmåner. Nämnden
förutsätter, att 1958 års socialförsäkringskommitté i samband med
framläggande av förslag om materiella rättsregler på hithörande områden
även ingår på frågan om ärendenas administrativa handhavande.

Enligt administrationsnämndens mening bör det vara möjligt att avveckla

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

anordningen med pensionsstyreisens ortsombud. Den kontroll,
som kan behöva utövas över kommunernas handhavande av de inkomstprövade
pensionsförmånerna med hänsyn till statens andel i förmånernas
finansiering, anser nämnden kunna bedrivas genom någon form av
stickprov.

Beträffande utbetalningen av pensionerna erinrar administrationsnämnden
om att folkpensionerna nu utbetalas centralt genom
pensionsstyrelsen. Enligt nämndens uppfattning medför en central utbetal
ning åtskilliga fördelar i jämförelse med en lokal utbetalning. Sålunda finnes
vid en central utbetalning större möjligheter att effektivt utnyttja de
modernaste tekniska hjälpmedel, som står till förfogande. Genom avancerade
maskinella arbetsmetoder underlättas revision av pensionsutbetalningarna
och skapas goda möjligheter att erhålla statistiska uppgifter i
skilda hänseenden. Vidare framhåller nämnden, att en central utbetalning
synes utgöra en förutsättning för att en gemensam utbetalning av de allmänna
pensionerna och pensioner på grund av statliga och andra pensionsbestämmelser
skall kunna ske på ett smidigt sätt. Nämnden finner därför
inte anledning föreligga att frångå det nuvarande systemet med central
utbetalning. Enligt nämndens uppfattning har dock en lokal utbetalning
vissa fördelar, bl. a. kan den första utbetalningen ske mycket snabbt efter
pensionsbeslutet och samordningen mellan pensionering och sjukförsäkring
underlättas. Även om utbetalningen i princip sker centralt anser nämnden
det böra övervägas att uppnå de angivna fördelarna genom att låta sjukkassan
verkställa utbetalningen intill den tidpunkt, då den centrala utbetalningen
kan ske. Nämnden påpekar emellertid, att någon mera definitiv ställning
till frågan om en temporär lokal pensionsutbetalning ännu inte kan
tagas, då frågan sammanhänger med andra ännu olösta spörsmål bl. a.
rörande den materiella samordningen mellan pensionering och sjukförsäkring
samt beträffande preliminärskatteavdrag å pensioner.

Administrationsnämnden föreslår, att de nya reglerna om handläggning
av pensionsärenden skall träda i kraft den 1 juli 1962, då pensionsdelegationerna
skall börja sin verksamhet. Pensionsansökan, som göres
före nämnda tidpunkt, föreslås skola handläggas i den nuvarande ordningen,
vilket innebär att pensionsnämnderna i deras hittillsvarande form
torde få vara i verksamhet någon tid efter ikraftträdandet av de nya bestämmelserna.

Centraladministrationen

De av administrationsnämnden framlagda förslagen i vad avser centralauministrationen
berör främst pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.
Det torde därför vara lämpligt att här lämna följande, på uppgifter i

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

administrationsnämndens betänkande grundade översikt över dessa myndigheters
arbetsuppgifter och nuvarande organisation.

Pensionstyrclsen har i sin instruktion (nr 533/57; ändr. 210/60)
ålagts att handlägga ärenden angående folkpension, barnpension, frivillig
statlig pensionsförsäkring, bidrag till änkor och änklingar med barn samt
särskilda barnbidrag, ärenden angående åtgärder till förebyggande och hävande
av invaliditet samt ärenden, som enligt reglemente angående förvaltningen
av folkpensioneringsfonden och andra särskilda bestämmelser tillhör
styrelsens ämbetsbefattning.

Pensionsstyrelsen utgöres av en generaldirektör och chef i lönegrad B 6
samt fem byråchefer i lönegrad B 1. De senare förestår var sin av följande
byråer, nämligen kanslibyrån, fond- och kameralbyrån, granskningsbyrån,
sjukvårdsbyrån och försäkringsbyrån. En av byråcheferna är förordnad som
generaldirektörens ställföreträdare.

Kanslibyrån är indelad i tre avdelningar, nämligen kansliavdelningen, juridiska
utbetalningsavdelningen och registeravdelningen.

Inom kansliavdelningen handlägges i huvudsak verkets personalärenden,
frågor om pensionsstyrelsens ortsombud och om pensionsväsendets lokala
organisation i övrigt samt, i viss omfattning, styrelsens egen organisation,
frågor om författningsändringar, remisser vilka berör flera byråers verksamhetsområden,
frågor om utlämnande av handlingar m. m. Till avdelningen
räknas även viss för verket gemensam personal.

Utbetalningsavdelningen svarar för handläggningen av utbetalningsärenden
av juridisk natur.

Registeravdelningen ombesörjer registreringen av alla inkommande pensionsansökningar.
Till avdelningen är därför förlagt ett kartotek över samtliga
pensionstagare. Siffer- och annan förgranskning av pensionsansökningar
sker likaså inom avdelningen. Avdelningen svarar slutligen för arkiveringen
av pensionsakterna.

Kansliavdelningen förestås av en byrådirektör i lönegrad A 24, utbetalningsavdelningen
av en förste byråsekreterare i lönegrad A 23, biträdd av en
förste byråsekreterare i lönegrad A 21, och registeravdelningen av en byråsekreterare
i lönegrad A 19.

Fond- och kameralbijrån är indelad i en fondavdelning och en kameralavdelning.

Fondavdelningen handlägger frågor rörande förvaltningen av folkpensioneringsfonden
och den frivilliga försäkringens fonder. Frågor om fondmedlens
placering skall dock enligt reglementet angående förvaltningen av
folkpensioneringsfonden in. m. (nr 638/36) handläggas av sju därtill förordnade
fullmäktige för folkpensioneringsfonden. Dessa fullmäktige är generaldirektören,
dennes ställföreträdare, chefen för fond- och kameralbyrån
samt fyra av Kungl. Maj:t förordnade personer, av vilka tre skall ha erfarenhet
på det finansiella området och en insikt och erfarenhet i sociala frågor.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Föreståndaren för fondavdelningen, en förste byråsekreterare i lönegrad
A 23, är tillika styrelsens ombudsman och svarar sålunda även för handläggningen
av återkrävs- m. fl. ombudsmannaärenden samt rättsliga frågor
av allmän natur.

Kameralavdelningen, som förestås av en kamrer are i lönegrad A 21, handhar
på styrelsen i övrigt ankommande bokförings- och kassagöromål, avlöningsärenden,
anslagsfrågor, upphandlingsärenden, ärenden avseende styrelsens
lokaler m. in. Till avdelningen är knuten kassakontor, materialexpedition
och telefonväxel.

Gransknings- och sjukvårdsbyråerna ombesörjer prövningen av folkpensionsärenden.
Granskningsbyrån svarar i princip för invalid- och sjukbidragsärenden
avseende personer över 60 år samt alla s. k. decentraliserade
ärenden, dvs. i huvudsak sådana som avser kommunala bostadstillägg och
hustrutillägg till ålderspensionärer, ärenden rörande änkepension samt
änke- och änklingsbidrag, ärenden rörande särskilda barnbidrag utan samband
med invalidpension och sjukbidrag samt barnpensioner.

Sjukvårdsbyrån handlägger ärenden angående invalidpensioner och sjukbidrag
till personer under 60 år. Vidare handhar byrån ärenden angående
invaliditetsförebyggande åtgärder.

De båda byråerna är indelade i vardera två arbetsgrupper. Till granskningsbyråns
ena arbetsgrupp har knutits en granskningsdetalj för decentraliserade
ärenden och till en av sjukvård sbyråns arbetsgrupper en sjukvårdsavdelning.
Byråerna har vidare ett par gemensamma enheter, nämligen ett
sekretariat och en efterkontrollavdelning. Sekretariatet ombesörjer den expeditionella
handläggningen av pensionsansökningarna. Vidare behandlas
där inkomna förfrågningar rörande folkpensioner samt ärenden rörande fullfölj
dstillstånd in. m. Inom efterkontrollavdelningen utredes ärenden, vari
omprövning av utgående pensioner ifrågasättes.

Sekretariatet och varje arbetsgrupp ledes av en byrådirektör i lönegrad
A 24, å arbetsgrupp biträdd av förste byråsekreterare i lönegrad A 23 och
A 21. Tillhopa disponerar de båda byråerna över 20 förste byråsekreterare,
varav elva i den högre lönegraden och nio i den lägre. För pensionsstyrelsens
handläggning av pensionsärenden har redogjorts i avsnittet rörande pensioneringens
lokala organisation.

Försäkringsbyrån handhar pensionsuträkning, pensionsutbetalning och
andra uppgifter i anslutning härtill. Byrån är indelad i fem avdelningar.
Inom pensionsavdelningen uträknas pensioner m. m. Till denna avdelning
har knutits tre underavdelningar benämnda pensionsuträkningen, huvudkortsregistret
och ändringsavdelningen. Utbetalningsavdelningen, som innefattar
stansningssektion, maskinsektion och expedition, handhar utbetalningsarbetet
samt det maskinella statistikarbetet. Den interna revisionen
och kontrollen utföres av revisionsavdelningen, vilken tillika svarar för byråns
upplysningsverksamhet. Statistikavdelningen, som indelats i en kommunbidragssektion
och en statistikdetalj, framställer statistik rörande pen -

107

Kungi. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

sionsstyrelsens verksamhet. Avdelningen handhar även uträkningen av kommunernas
bidrag till folkpensioneringskostnaderna. Slutligen finnes inom
byrån en särskild avdelning för handläggning av ärenden avseende pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring.

Föreståndare för pensionsavdelningen är en byrådirektör i lönegrad A 24
och för revisionsavdelningen en förste revisor i lönegrad A 21. Övriga avdelningar
förestås av en förste byråsekreterare eller förste aktuarie i lönegrad
\ 23.

För prövningen av framförallt invalidpensions- och sjukbidragsärenden
har till styrelsen knutits sex läkare, av vilka en betecknas som överläkare.

Riksförsäkringsanstaltens arbetsuppgifter är enligt den för
anstalten gällande instruktionen (nr 90/57; ändr. 510/60) att handlägga ärenden,
som ankommer på anstalten dels i dess egenskap av tillsynsmyndighet
enligt SFL jämte lagen om moderskapshjälp, dels i avseende å uppbörd av
bidrag från arbetsgivare enligt nämnda lagar, dels ock jämlikt gällande författningar
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel, att bedriva
försäkringsverksamhet och handlägga därmed sammanhängande ärenden
enligt YFL, lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl., lagen om trafikförsäkring
å motorfordon samt föräldrabalken, att handlägga ärenden, som
föranledes av den försäkringsverksamhet anstalten bedrivit enligt upphävda
lagar och författningar, att förvalta den i 41 § YFL omförmälda fonden
ävensom övriga för anstaltens försäkringsverksamhet bildade fonder i enlighet
med vad därom särskilt är stadgat samt att i övrigt fullgöra vad enligt
lag eller särskild författning eller andra bestämmelser ankommer på anstalten.
Enligt i vederbörande författningar intagna bestämmelser skall riksförsäkringsanstalten
dessutom handlägga ärenden angående ersättning av
statsmedel till följd av kroppsskada ådragen under militärtjänst, brandsläckning
m. in. samt pröva rätten till yrkesskadeersättning åt arbetstagare
i statens tjänst och utbetala ersättningen utom i vad avser befattningshavare
hos statens affärsdrivande verk eller riksdagens verk. Riksförsäkringsanstalten
är slutligen jämlikt kungörelsen nr 294/59 pensionsmyndighet
enligt TPL. I denna egenskap ankommer det för närvarande på anstalten
att handha viss avgiftsuppbörd, att utfärda anvisningar och att vara
besvärsinstans i frågor om pensionsgrundande inkomst in. m.

Riksförsäkringsanstalten utgöres av en generaldirektör och chef i lönegrad
B 6, en överdirektör i lönegrad B 4 samt åtta byråchefer i lönegrad B 1.
De sistnämnda förestår var sin av följande byråer, nämligen administrativa
byrån, avgiftsbyrån, försäkringsmatematiska och statistiska byrån, första
och andra sjukförsäkringsbyråerna, första och andra skaderegleringsbyråerna
och pensionsförsäkringsbyrån.

Administrativa byrån är indelad i en administrativ avdelning, en rättsavdelning
och en materialexpedition. Under byrån sorterar även viss för verket
gemensam personal.

Den administrativa avdelningen handlägger ärenden angående verkets or -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

ganisation. Vidare handhar avdelningen personal- och avlöningsärenden, anslagsfrågor,
remisser, som icke hör till annan byrås verksamhetsområde,
kassaväsende och bokföring av såväl anslags- som fondmedel, utbetalningar
till skadade m. fl., ärenden angående arbetsgivares självrisk, upphandlingsärenden,
ärenden rörande anstaltens lokaler m. m.

Avdelningen är indelad i fyra sektioner, nämligen en för allmänna ärenden
och en för organisationsärenden, ett kassakontor samt ett byråkansli. De
två förstnämnda sektionerna förestås av vardera en förste byråsekreterare
i lönegrad A 23 och kassakontoret av en kamrer i samma lönegrad. Byråkansliet
sorterar direkt under byråchefen.

Å rättsavdelningen, som förestås av anstaltens ombudsman, en byrådirektör
i lönegrad A 24, biträdd av en förste byråsekreterare i lönegrad A 23,
handlägges ärenden rörande uttagande av skadestånd (regressärenden),
andra ombudsmannaärenden, utredningar i låneärenden, förfrågningar från
allmänna sjukkassor i regressärenden m. m., återkravsärenden, frågor om utlämnande
av handlingar samt rättsliga frågor av allmän natur.

Materialexpeditionen sorterar direkt under byråchefen.

I frågor om placering av yrkesskadeförsäkringsfondens medel skall enligt
reglementet angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens yrkesskadeförsäkringsfond
(nr 662/54) deltaga generaldirektören, två av Kungl.
Maj :t därtill förordnade byråchefer i anstalten samt två av Kungl. Maj :t
förordnade, på det finansiella området erfarna personer.

Avgifisbyråns uppgifter utgöres av debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter
till socialförsäkringen och av byggnadsforskningsavgifter.

Byrån är uppdelad på fyra avdelningar, en allmän avdelning med kansli
och databehandlingssektion, en debiteringsavdelning, en uppbörds- och klagomålsavdelning
samt en revisionsavdelning. Den allmänna avdelningen förestås
av en byrådirektör i lönegrad A 26 och de tre övriga avdelningarna av
byrådirektörer i lönegrad A 24. Byrådirektören på den allmänna avdelningen
biträdes på kansliet av en förste aktuarie i lönegrad A 21 och på databehandlingssektionen
av en förste aktuarie och en förste byråsekreterare i lönegrad
A 23 resp. A 21. Vidare tjänstgör på debiteringsavdelningen två förste byråsekreterare
och två förste byråingenjörer, alla i lönegrad A 21, på uppbördsoch
klagomålsavdelningen sju förste byråsekreterare, varav två i lönegrad
A 23 och de övriga fem i lönegrad A 21, samt på revisionsavdelningen tre
förste revisorer, varav en i lönegrad A 23 och de övriga i lönegrad A 21.

Inom försäkringsmatematiska och statistiska byrån utarbetas sjuk- och
yrkesförsäkringsstatistik samt beräknas sjukförsäkringsavgifter, premietariffer
och specialtariffer för yrkesskadeförsäkringen. Verksamheten är i huvudsak
fördelad på två sektioner, en yrkesskadeförsäkringssektion för yrkesskadeförsäkringsstatistiken
med en byrådirektör i lönegrad A 26 som chef,
biträdd av tre förste aktuarier, varav en i lönegrad A 23 och de andra två i
lönegrad A 21, samt en sjulcförsäkringssektion för sjukförsäkringsstatisti -

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

ken, på vilken sektion för ärendenas handläggning finnes tre förste aktuarier,
varav två i lönegrad A 23 och den tredje i lönegrad A 21. I byrån
ingår även en teknisk avdelning, som förestås av en byrådirektör i lönegrad
A 24, vilken biträdes av en förste byråingenjör i lönegrad A 23, samt ett
kansli och en maskindetalj, båda direkt underställda byråchefen.

Inom yrkesskadeförsäkringssektionen, som har två underavdelningar,
framställes bl. a. yrkesskadeförsäkringsstatistik och uppgöres beräkningen
av premietariffer för yrkesskadeförsäkring.

Sjukförsäkringssektionen svarar för sjukförsäkringsstatistiken samt för
beräknandet av sjukförsäkringsavgifterna.

Den tekniska avdelningen medverkar vid yrkesgruppering och orsaksklassificering
av skador, utredningar i yrkesskadeärenden, specialtarifferingar
av vissa arbetsgivare samt vid upprättandet av premietariffer för arbetsgivare
i allmänhet.

Inom kansliet ombesörjes byråns diarieföringsarbete och föres det s. k.
delägarregistret, dvs. det register, i vilket försäkringstagarna hos de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagen registreras.

Inom maskindetaljen utföres hålkorts- och annat maskinarbete, huvudsakligen
för yrkesskadeförsäkringssektionens räkning.

Första sjukförsäkringsbyrån är organiserad på en allmän avdelning, en
ekonomisk avdelning och en inspektionsavdelning. Den förstnämnda avdelningen
förestås av en byrådirektör i lönegrad A 26 och de båda övriga av
byrådirektörer i lönegrad A 24. Varje byrådirektör biträdes av tre förste
byråsekreterare, varav en i lönegrad A 23 och två i lönegrad A 21.

Allmänna avdelningen svarar för huvudparten av arbetet med föreskrifter
och anvisningar rörande de allmänna sjukkassornas verksamhet, som meddelas
genom en särskild cirkulärserie. Avdelningen handlägger även ärenden
rörande sadana beslut av de allmänna sjukkassorna, vilka inte blir gällande
utan tillsynsmyndighetens medgivande, samt ärenden rörande tillsättning
av verkställande tjänstemän i centralsjukkassorna och bestämmande av löne-
och pensionsförmåner för samtliga verkställande tjänstemän, m. m.

Inom den ekonomiska avdelningen handlägges frågor rörande de allmänna
sjukkassornas bokföring, granskas kassornas statistiska redogörelser samt
utanordnas kassorna tillkommande statsbidrag, arbetsgivarbidrag och medlemsavgifter.
En särskild sektion inom avdelningen (läkemedelsdetaljen)
utanordnar ersättningar till apotek för utlämnade kostnadsfria eller rabatterade
läkemedel och granskar från apotek infordrade verifikationer. En annan
sektion (servicedetaljen för sjömän) granskar bl. a. av redare framställda
krav på ersättning från sjukkassorna för utgivna sjukförmåner och utbetalar
ersättningarna å kassornas vägnar.

Inspektionsavdelningen, till vilken knutits en underavdelning, benämnd
verifikationsgranskningen, svarar för inspektionsverksamheten och granskar
från sjukkassorna infordrade räkenskapshandlingar in. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Andra sjukförsäkringsbyrån handlägger besvär över beslut av allmänna
sjukkassor. Därutöver deltager byråns personal i den inspektionsverksamhet,
som bedrives av första sjukförsäkringsbyrån.

Byrån är indelad i en sektion för allmänna ärenden och fem besvärsgrupper.
Den förstnämnda sektionen består av en förste byråsekreterare i lönegrad
A 23 medan var och en av besvärsgrupperna består av en byrådirektör
i lönegrad A 24 samt en eller två förste byråsekreterare i lönegrad A 23 eller
A 21. Tillhopa förfogar besvärsgrupperna över tre förste byråsekreterare i
den högre lönegraden och tre i den lägre. Handläggningen av besvärsärenden
inom denna byrå tillgår på följande sätt.

År ärende av sådan karaktär att det kan bli fråga om att frångå tillämpad
praxis eller att nytt spörsmål av principiell betydelse möter eller är ärendet
eljest särskilt tveksamt, avgöres det efter byråchefens bestämmande i särskild
session, i vilken skall deltaga, förutom föredraganden, generaldirektören
eller i hans ställe överdirektören och minst en byråchef eller ock minst
två byråchefer. I fråga om sådant ärende, som är av tveksam eller principiell
natur utan att dock vara av beskaffenhet att enligt vad nyss sagts böra avgöras
i särskild session, gäller att det skall föredragas för byråchefen av
byrådirektör på besvärsgrupp samt avgöras av dessa båda i förening. Övriga
besvärsärenden avgöres av byrådirektören å den besvärsgrupp, inom vilken
ärendet beretts, gemensamt med en i gruppen ingående förste byråsekreterare.

Första skaderegleringsbyrån handhar skaderegleringar enligt YFL m. fl.
författningar och är indelad i tre avdelningar, vilka var och en förestås av
en byrådirektör i lönegrad A 24. Till byrån har vidare knutits expedition och
besöksmottagning. Ärendena avseende skador, som lett till döden eller förorsakats
på annat sätt än genom olycksfall, handlägges på avdelning I,
medan övriga ärenden fördelas lika mellan avdelning II och III. Byrådirektören
på avdelning I biträdes av två förste byråsekreterare, den ene i lönegrad
A 23 och den andre i lönegrad A 21. På envar av de båda övriga avdelningarna
tjänstgör fem förste byråsekreterare, varav en i lönegrad A 23 och
de övriga i lönegrad A 21.

Andra skaderegleringsbyrån handlägger sådana skadeärenden, i vilka
ersättning utgår av statsmedel enligt YFL:s grunder eller enligt särskilda
regler såsom militärersättningsförordningen m. fl. författningar. Byrån är
indelad i en militärskadeavdelning och en statsskadeavdelning. Militärskadeavdelningen
förestås av en byrådirektör i lönegrad A 24, biträdd av en förste
byråsekreterare i lönegrad A 23. Statsskadeavdelningen ledes av två förste
byråsekreterare i lönegrad A 23. Till byråns gemensamma förfogande står
åtta förste byråsekreterare i lönegrad A 21.

På militärskadeavdelningen handlägges ärenden avseende sjukdomar och
skador inträffade under militärtjänstgöring och under hemvärns- eller ci -

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

vilförsvarsövningar m. in. Statsskadeavdelningen handhar ärenden avseende
skador, som drabbar statsanställda m. fl.

För handhavande av riksförsäkringsanstaltens uppgifter såsom pensionsmyndighet
enligt TPL har inrättats en särskild byrå inom anstalten, pensionsförsäkringsbgrån,
under en byråchef. Byrån är indelad i en pensionsavdelning
under ledning av en byrådirektör i lönegrad A 24, biträdd av en
förste byråsekreterare i lönegrad A 23, och en försäkringspliktsavdelning,
som förestås av en byrådirektör i lönegrad A 26. Denne biträdes av tre förste
byråsekreterare, varav en i lönegrad A 23 och de övriga i lönegrad A 21.

Pensionsavdelningens uppgifter har hittills huvudsakligen utgjorts av förberedelsearbete
för den allmänna tilläggspensioneringens genomförande, utfärdande
av föreskrifter och anvisningar till lokala skattemyndigheter och
centralsjukkassor, fastställande av formulär samt instruktions- och upplysningsverksamhet.

Inom försäkringspliktsavdelningen handlägges frågor rörande tillämpningen
av det s. k. arbetstagarbegreppet inom framför allt yrkesskadeförsäkringen
och tilläggspensioneringen.

För prövningen av yrkesskade- och sjukförsäkringsärenden har till riksförsäkringsanstalten
knutits ett antal läkare, av vilka en betecknas överläkare.

Antalet tjänster den 1 juli 1960 enligt nuvarande fasta organisation uppgick
vid pensionsstyrelsen till 475 och vid riksförsäkringsanstalten till 514.
Dessutom fanns vid båda myndigheterna ett antal tillfälligt anställda för utförande
av vissa myndigheterna övergångsvis åvilande uppgifter. I de angivna
siffrorna ingår inte antalet av de till ämbetsverken knutna läkarna och inte
heller viss arbetskraft utanför pensionsstyrelsen, som anlitas för handläggning
av pensionsärenden.

Administrationsnämnden finner det uppenbart att socialförsäkringens
starkt ökade omfattning måste påverka organisationen på det centrala planet.
Särskilt tilläggspensioneringens tillkomst och folkpensioneringens omdaning
medför enligt nämndens uppfattning nya eller ändrade arbetsuppgifter
för centraladministrationen, varjämte de av nämnden föreslagna reformerna
beträffande den lokala administrationen inte kan undgå att i viktiga
avseenden inverka på den centrala administrationen.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår fungerar pensionsstyrelsen
som centralmyndighet för folkpensioneringen medan riksförsäkringsanstallen
är pensionsmyndighet enligt TPL. Denna uppdelning kan enligt
nämndens mening inte anses lämplig, eftersom folk- och tilläggspension
måste ses som delar av en allmän pension. Nämnden framhåller vidare, alt
frågorna inom folk- och tilläggspensioneringarna samt sjuk- och moderskapsförsäkringarna
är av så likartad beskaffenhet och har ett sådant intimt
samband med varandra alt samtliga dessa grenar av socialförsäkringen

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

bör handläggas av en och samma centrala myndighet. Sammanförandet av
hithörande frågor till samma lokala organ framtvingar också, anser nämnden,
en samordning på det centrala planet. På grund härav och då en administrativ
samordning av socialförsäkringsorganen enligt nämndens mening
måste komma att i hög grad underlätta en framtida materiell samordning av
socialförsäkringslagstiftningen föreslår administrationsnämnden, att riksförsä
k ringsanstalten och pensionsst yreisen skall
sammanslås till ett ämbetsverk, benämnt socialförsäkringsverket.
Sammanslagningen anses böra ske den 1 juli 1961.

Det nya ämbetsverkets arbetsuppgifter kommer enligt administrationsnämndens
förslag att avse dels tillsyn och inspektion av de organ, som
handhar den lokala administrationen av folkpensioneringen, tilläggspensioneringen
samt sjuk- och moderskapsförsäkringarna, dels försäkringsmatematiska
och statistiska uppgifter, dels avgiftsdebitering, avgiftsuppbörd
och utbetalningsverksamhet, dels handläggning av besvär över lokalorganens
beslut, dels ock prövning av ersättningsärenden enligt yrkesskadeförsäkrings-
och därmed sammanhängande lagstiftning.

Administrationsnämnden erinrar om att i viss anknytning till pensionsstyrelsens
verksamhet en samordnad utbetalning av statliga pensionsförmåner
och folkpensioner handhaves av delegationen för pensionsutbetalning.
Det kan måhända, yttrar nämnden, sättas i fråga att delegationens arbete
skall övertagas av socialförsäkringsverket. Nämnden anser emellertid skäl
härtill inte föreligga med hänsyn till att delegationens arbete avser främst
att med tillämpning av vederbörliga pensionsreglementen utbetala pensionsförmåner,
vilka staten har att utgiva i egenskap av arbetsgivare eller på
grund av särskilda åtaganden. Även om socialförsäkringsverket och delegationen
inte är sammanslagna förutsätter nämnden att ett gemensamt utnyttjande
av databehandlingsmaskiner m. m. kommer till stånd.

Med hänsyn till att den föreslagna decentraliseringen av beslutanderätten
i folkpensionsärenden till lokala organ beräknats kunna börja först den
1 juli 1962 och då vissa betydelsefulla materiella bestämmelser inom socialförsäkringslagstiftningen
inte kan väntas bli antagna förrän vid 1962 års
riksdag, måste, framhåller administrationsnämnden, socialförsäkringsverket
vid starten den 1 juli 1961 komma att i viss mån ha andra uppgifter än de
som på längre sikt avses åvila verket. Tidigast omkring den 1 juli 1963 beräknar
nämnden att det nya verket skall vara organiserat för sina mera definitiva
arbetsuppgifter. Sammanslagningen av pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten
till ett ämbetsverk innebär sålunda i första hand, att
en gemensam ledning för hela den förevarande socialförsäkringsadministrationen
tillskapas.

Administrationsnämnden anser det vara betydelsefullt, att det nya ä mbetsverkets
ledning får en relativt stor rörelsefrihet, när det gäller
att i personellt avseende och i fråga om omkostnader möta uppkommande

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

situationer. Behovet av snabbhet och smidighet i fråga om ärendenas handläggning
måste enligt nämnden göra sig särskilt starkt gällande inom en institution,
vars beslut avser antingen förmåner, av vilka många medborgare
för sin försörjning är helt beroende, eller debitering och uppbörd av ofta
mycket stora avgiftsbelopp. Även socialförsäkringsadministrationens storlek
samt den omständigheten att den lokala administrationen torde komma
att åtnjuta en betydande rörelsefrihet i administrativa frågor talar enligt
nämndens mening för att den centrala verksledningen får stor handlingsfrihet.
Med hänsyn till att en sådan handlingsfrihet ställer särskilda krav på
verksledningen föreslår nämnden, att i styrelsen skall ingå lekmannaledamöter.
Härigenom kan, framhåller nämnden, till ledningen knytas personer
med för verksamheten värdefulla erfarenheter och kontakter utåt, varjämte
möjligheter erbjudes att ge styrelsen en viss parlamentarisk förankring.
Nämnden understryker att lekmännen i styrelsen inte bör intaga ställningen
av representanter för vissa intresseorganisationer, eftersom behov av sådan
intresserepresentation inte kan anses föreligga i förevarande sammanhang.

Ämbetsverkets styrelse föreslås skola bestå av verkets chef såsom ordförande,
dess souschef såsom vice ordförande samt fem av Kungl. Maj :t i särskild
ordning förordnade ledamöter. För var och en av de sistnämnda skall
utses en suppleant. De särskilt förordnade ledamöterna och deras suppleanter
föreslås erhålla förordnande för begränsad tid, förslagsvis fyra år.
Förordnandena anses eventuellt kunna förnyas successivt på så sätt att tre
ledamöter jämte suppleanter för dem utses vartannat år och två ledamöter
jämte suppleanter vartannat.

Med hänsyn till de stora krav som måste kunna ställas på personer, vilka
skall stå i spetsen för en myndighet av socialförsäkringsverkets storlek och
betydenhet, förordar administrationsnämnden, att verkschefen såsom generaldirektör
placeras i lönegrad B 8 och att souschefen, som bör benämnas
överdirektör, placeras i lönegrad B 5. Båda föreslås av nämnden bli förordnade
för viss tid, förslagsvis sex år. De övriga styrelseledamöterna liksom
deras suppleanter föreslås få av Kungl. Maj :t fastställda årsarvoden jämte
sammanträdesarvoden.

Rörande ordningen för ärendenas avgörande föreslår administrationsnämnden,
att ärenden av större vikt eller av principiell betydelse
skall behandlas i styrelsen. För att vara beslutför skall förutom ordföranden
minst fyra ledamöter närvara. Vid förfall för särskilt förordnad
ledamot inträder suppleant i hans ställe. Suppleant föreslås även eljest äga
deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Nämnden föreslår, att beslut
i styrelsen skall fattas genom omröstning och att vid lika röstetal ordföranden
skall äga utslagsröst.

I ärenden, som icke föredrages för styrelsen, föreslås generaldirektören
ensam äga beslutanderätt, då han deltager i handläggningen. Beträffande
övriga ärenden förutsätter nämnden att de skall avgöras av den i handlägg8
— Hihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 45

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

ningen deltagande högste befattningshavaren ensam med rätt för annan
befattningshavare, som deltar vid ärendets avgörande, att reservera sig.
Beslutsordningen i besvärsärenden föreslås dock bli en annan. Redogörelse
för förslaget i denna del lämnas i det följande.

Beträffande handläggningen av frågor om placering av fondmedel diskuterar
nämnden huruvida förvaltningen av de nu av fullmäktige för folkpensioneringsfonden
och riksförsäkringsanstalten förvaltade fonderna bör anförtros
något annat organ, exempelvis någon av allmänna pensionsfondens
styrelser. Nämnden förordar dock, att fondförvaltningsfrågorna i fortsättningen
skall vara knutna till socialförsäkringsverket och avgöras av särskilda
fondfullmäktige, vilka bör vara gemensamma för folkpensioneringsfonden
och riksförsäkringsanstaltens yrkesskadeförsäkringsfond.

Administrationsnämnden förordar att socialförsäkringsverket får en
funktionell indelning, vilket innebär att verkets arbetsuppgifter
fördelas efter arten av förekommande ärenden. Vissa enheter skall sålunda
svara för tillsyn och inspektionsverksamhet, andra skall handlägga besvärsärenden
etc., allt oberoende av till vilken försäkringsgren respektive ärenden
hör. Nämnden påpekar dock att undantag från sagda indelning måste göras
under det inledande skedet i vad avser vissa uppgifter, som socialförsäkringsverket
övergångsvis skall handlägga, såsom prövningen av folkpensionsärenden
o. d.

För att verksledningen i inte alltför hög grad skall betungas av socialförsäkringsverkets
många och skiftande arbetsuppgifter föreslår administrationsnämnden,
att verksamheten uppdelas på tre större avdelningar,
nämligen en administrativ avdelning, en försäkringsavdelning och en besvärsavdelning.
Dessa avdelningar skall enligt nämndens förslag förestås av
högt kvalificerade chefer med självständig beslutanderätt även i mera betydelsefulla
ärenden. Enligt nämndens mening bör den administrativa avdelningen
sortera under souschefen och de övriga två avdelningarna under
var sin avdelningschef i lönegrad B 4. Varje avdelning skall enligt förslaget
vara indelad i byråer och sektioner med byråchefer i lönegrad B 1 eller B 3
respektive befattningshavare i något lägre lönegrad såsom chefer.

Nämnden uttalar sig för att samtliga avdelnings- och byråchefer med undantag
för byråcheferna på de båda till försäkringsavdelningen hörande
skaderegleringsbyråerna för yrkesskadeförsäkringsärenden och på besvärsavdelningens
allmänna byrå förordnas för viss tid, i regel sex år, och att befattningarna
sålunda erhåller beteckningen Bp. I den mån befattningarna i
lönegraden B 1 besättes med befattningshavare i lönegraden Bo 1, bör dock
enligt nämnden sådan befattningshavare äga behålla sin lönegradsplacering.
Chefsbefattningarna på skaderegleringsbyråerna och den allmänna byrån anses
tills vidare böra vara extra ordinarie, i den mån de inte besättes med befattningshavare,
som redan innehar tjänst i Bo 1.

Administrationsnämnden framhåller, att socialförsäkringsverkets inre or -

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

ganisation under de första verksamhetsåren måste komma att i stort sett
motsvara den nuvarande organisationen inom pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.
Nämnden har därför uppgjort förslag till organisation
avseende dels tidpunkten för verkets tillkomst den 1 juli 1961 och dels den
1 juli 1963. I dessa förslag har nämnden tagit ställning till lönegradsplaceringen
av verkets högre personal men däremot inte ansett möjligt att framlägga
förslag om lönegradsplaceringen av den lägre personalen. I den mån
den lägre personalen kommer att kvarstå i sina hittillsvarande arbetsuppgifter
förutsätter nämnden att den behåller sin nuvarande lönegradsplacering.
Först i början av budgetåret 1962/63 anser nämnden att arbetsuppgifternas
omfattning och beskaffenhet kan överblickas så att det blir möjligt att utarbeta
en mera definitiv organisation för ämbetsverket fr. o. m. budgetåret
1963/64.

Administrationsnämndens förslag rörande socialförsäkringsverkets ox-ganisation
per den 1 juli 1961 och den 1 juli 1963 innebär i huvudsak följande.

Den administrativa avdelningen föreslås skola handlägga
personal- och andra administrativa ärenden, remisser, ombudsmannaärenden
och övriga allmänt juridiska ärenden, kameralärenden, fondärenden,
tillsyns- och inspektionsärenden, organisationsfrågor m. m. Denna avdelning
kommer, enligt vad administrationsnämnden anför, att i mindre grad än de
övriga två avdelningarna påverkas av faktorer, som ännu inte är kända, varför
dess organisation redan från början kan ges en mer slutgiltig form. Avdelningen
uppdelas i förslaget på tre byråer och en sektion.

Kanslibyrån skall enligt nämndens förslag handlägga personal- och kameralärenden,
vilka ärenden nu handhaves inom pensionsstyrelsens kanslibyrå
och fond- och kameralbyrå samt inom riksförsäkringsanstaltens administrativa
byrå och första sjukförsäkringsbyrå.

Socialförsäkringsverkets kanslibyrå föreslås uppdelad på en personalsektion
och en kameralsektion. Till den förstnämnda sektionen hänföres personalregister,
bibliotek, maskinskrivningscentral, telefonväxel, vaktpersonal
och viss övrig för verket gemensam personal. Kameralsektionen indelas i kameralkontor,
fondexpedition och materialexpedition.

Enligt förslaget skall byråchefen vara placerad i lönegrad B 1 samt de
båda sektionerna förestås av var sin byrådirektör i lönegrad A 24. Å kameralsektionen
har dessutom placerats eu biträdande kamrerare i lönegrad A 21.

Kanslibyråns organisation beräknas vara densamma den 1 juli 1961 och
den 1 juli 1963.

Lagbyrån är avsedd alt i princip handhava samtliga ärenden av juridisk
natur med undantag för sådana, som faller inom besvärsavdelningens kompetensområde
eller som sammanhänger med handläggningen av yrkesskadeoch
liknande ärenden. Till byrån skall sålunda hänföras ärenden angående
förslag om utfärdande eller ändring av lagar och författningar, utarbetande
av instruktioner och arbetsordningar, frågor angående handlingars utläin -

116

Kungl. Maj.ts proposition nr ko år 1061

nande eller hemligstämplande samt utredningar i övrigt av allmän juridisk
natur. Vidare skall inom byrån upprättas yttranden och utlåtanden över
remisser och andra ärenden, som inte naturligen ankommer på annan byrå.
Inom byrån skall därjämte handläggas ombudsmannaärenden såsom regressoch
återkravsärenden, förande av talan vid domstol, bevakningar i konkurser
och vid exekutiva auktioner samt granskning av värdehandlingar. Hithörande
ärenden handlägges nu inom pensionsstyrelsens fond- och kameralbyrå
samt inom riksförsäkringsanstaltens administrativa byrå.

Lagbyrån föreslås indelad i en ombudsmannasektion, som skall svara
för ombudsmanna- och liknande ärenden, och en utredningssektion för byråns
övriga ärenden.

Byråns chef föreslås placerad i lönegrad B 1. Vardera sektionen skall enligt
förslaget förestås av en byrådirektör i lönegrad A 24, biträdd av en förste
byråsekreterare i lönegrad A 23. Nämnden uttalar, att byråns befattningshavare
i lönegrad A 23 och högre lönegrader bör ha juridisk utbildning.

Lagbyråns organisation beräknas vara densamma den 1 juli 1961 och den
1 juli 1963.

Tillsynsbyrån skall enligt nämndens förslag omhänderha den huvudsakliga
tillsynsverksamheten i förhållande till lokalorganen. Denna tillsynsverksamhet
ankommer nu på riksförsäkringsanstaltens första sjukförsäkringsbyrå
och pensionsförsäkringbyrå.

Tillsynsbyråns organisation och de högre befattningshavarnas lönegradsplacering
i förslaget överensstämmer med nuvarande förhållanden inom
riksförsäkringsanstaltens första sjukförsäkringsbyrå. Byrån föreslås sålunda
vara indelad i en allmän sektion, en ekonomisk sektion, till vilken anslutes
en servicedetalj för sjömän och en läkemedelsdetalj, samt en inspektionssektion
med en avdelning, kallad verifikationsgranskningen. Enligt nämndens
förslag bör de arbetsuppgifter, som handlägges inom servicedetaljen för
sjömän och som huvudsakligen avser utbetalning å sjukkassornas vägnar av
ersättningar till redare för sjukförmåner åt sjömän, snarast möjligt överföras
till en sjukkassa, förslagsvis sjukkassan i Göteborg.

Chefen för tillsynsbyrån föreslås vara placerad i lönegrad B 3. Envar av de
tre sektionerna skall enligt förslaget förestås av en byrådirektör, den på allmänna
sektionen i lönegrad A 26 och de båda övriga i lönegrad A 24. På
varje sektion skall dessutom finnas tre förste byråsekreterare, varav en i
lönegrad A 23 och två i lönegrad A 21.

Bortsett från utflyttningen av servicedetaljen för sjömän föreslås ingen
förändring i byråns organisation mellan den 1 juli 1961 och den 1 juli
1963.

För att rationaliseringsarbetet inom en så stor organisation, varom här äi
fråga, skall kunna bedrivas med framgång föreslår adininistrationsnämnden
att en särskild organisationssektion knytes till den administrativa avdelningen.
Denna sektion, som saknar direkt motsvarighet i pensionsstyrelsens

117

Kungl. Maj.ts proposition nr //.T år 1961

och riksförsäkringanstaltens nuvarande organisation, avses skola utföra organisationsundersökningar
inom verket och hos lokalorganen m. in. Nämnden
förutsätter att personal vid behov ställes till förfogande av den organisationsenhet,
som blir föremål för undersökning. Sektionen föreslås bli direkt
underställd souschefen och sålunda vara helt fristående i förhållande till
verkets byråer.

Nämnden föreslår att chefen för sektionen inte placeras lägre än som byrådirektör
i lönegrad A 26. A sektionen bör vidare ingå en förste byråsekreterare
i lönegrad A 21. Sektionen förutsättes ha samma organisation den
1 juli 1961 och den 1 juli 1963.

Under den administrativa avdelningen skall enligt förslaget även sortera
viss för verket gemensam personal, nämligen läkare och amanuenser. Ämbetsverkets
behov av lälcnre kommer, anför nämnden, att främst hänföra
sig till de arbetsuppgifter, som skall åvila besvärsavdelningen och skaderegleringsbyråerna.
Nämnden föreslår att en av läkarna skall tjänstgöra som verkets
överläkare. Läkarnas ekonomiska förmåner anses av nämnden böra utgå
efter samma grunder som de för läkarna inom pensionsstyrelsen och riksiörsäkringsanstalten
nu gällande. Beträffande amanuens personal framhåller
nämnden, att denna normalt utgör en viss rekryteringsbas för tillsättning av
högre tjänster. Samtidigt fungerar denna personal som en reserv för att möta
behovet av kvalificerad personal vid tjänstledigheter och semestrar. Administrationsnämnden
beräknar att inom socialförsäkringsverket för nämnda
ändamål kommer att erfordras omkring 15 befattningshavare i befordringsgången
för amanuenspersonal. Dessa befattningshavare bör enligt nämndens
mening inte fördelas på skilda avdelningar eller byråer utan i stället redovisas
under den administrativa avdelningen. Härigenom bör det, enligt
nämndens uppfattning, bli möjligt att utnyttja denna arbetskraft där den
bäst behövs. Även ur utbildningssynpunkt anser nämnden det vara angeläget,
att dessa befattningshavare får tillfälle att utföra olika arbetsuppgifter inom
verket. Nämnden påpekar emellertid, att på grund av nuvarande personalsammansättning
inom pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten del
vid tiden för ämbetsverkens sammanslagning kommer alt finnas ett större
antal amanuenser och byråsekreterare, än vad som bedömts vara erforderligt,
förmodligen 25- 30. EU motsvarande antal tjänster i reglerad befordringsgång
för amanuenser bör därför enligt nämnden övergångsvis beräknas.

F ö rsä k ri n gsav delningen skall enligt vad administrationsnämnden
föreslår handhava avgiflsdebitering och avgiftsuppbörd, utbetalning av
pensioner och andra ersättningar, statistik och avgiftsberäkning, frivillig
försäkring in. in. Dessutom förordar nämnden, att social försäkringsverkets
uppgifter såsom yrkcsskadcförsäkringsinrättning skall omhänderhavas på
denna avdelning. Avdelningen föreslås indelad i fem byråer och en sektion.

Nämnden påpekar, att frågor som rör avgiftsdebitering och -uppbörd lik -

118

Iiungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

som även yrkesskadestatistik och skaderegleringsverksamhet är i väsentlig
män beroende av yrkesskadeförsäkringens utformning. Skulle denna socialförsäkringsgren
framdeles inte vara en självständig försäkring, kan enligt
nämndens uppfattning sannolikt huvudparten av de nämnda uppgifterna avvecklas
eller överföras till lokala organ. Utbetalningsverksamheten kommer
enligt nämnden att påverkas av hur bestämmelserna om de kommunala bostadstilläggen
och skatteavdragsbestämmelserna skall vara beskaffade. Utformningen
av verkets maskincentral, vilken likaledes hänförts till försäkringsavdelningen,
är enligt vad nämnden framhåller beroende av i vilken
omfattning automatiska datamaskiner kan utnyttjas och av dessa maskiners
egenskaper. Avdelningens uppgifter kan alltså komma att förändras avsevärt
redan under de första verksamhetsåren.

Avgiftsbyrån skall enligt förslaget omhänderha avgiftsdebitering och uppbörd.
Denna verksamhet handliaves nu inom riksförsäkringsanstaltens avgiftsbyrå.

Byrån, vars chef av administrationsnämnden föreslås placerad i lönegrad
B 3, får enligt förslaget en organisation, som i huvudsak överensstämmer med
den för riksförsäkringsanstaltens avgiftsbyrå gällande. Byrån indelas sålunda
i en allmän sektion med kansli och databehandlingsdetalj, en debiteringssektion,
eu uppbördssektion och en revisionssektion. Den allmänna
sektionen skall enligt nämnden förestås av en byrådirektör i lönegrad A 26,
som biträdes å kansliet av eu förste aktuarie i lönegrad A 21 och å databehandlingsdetalj
en av en förste aktuarie i lönegrad A 23 och en förste
byråsekreterare i lönegrad A 21. Var och eu av de övriga sektionerna föreslås
stå under ledning av en byrådirektör i lönegrad A 24. Dessa byrådirektörer
biträdes, på debiteringssektionen av två förste byråsekreterare och två
förste byråingenjörer, alla i lönegrad A 21, på uppbördssektionen av sju
förste byråsekreterare, varav två i lönegrad A 23 och de övriga i lönegrad
A 21, samt på revisionssektionen av tre förste revisorer, varav en i lönegrad
A 23 och två i lönegrad A 21.

Enligt administrationsnämndens förslag kommer avgiftsbyråns organisation
den 1 juli 1963 såtillvida att avvika från den tidigare organisationen,
att det maskinella arbetet, som ombesörj es inom databehandlingsdetalj en,
beräknas vara överfört till verkets utbetalningsbyrå. Därigenom kan aktuarietjänsten
på detaljen indragas. Databehandlingsdetaljen föreslås efter
denna omvandling få namnet registerdetaljen.

Utbetalningsbyrån skall enligt administrationsnämndens förslag omhänderha
utbetalningsverksamheten och vissa andra uppgifter såsom utställande
av räkningar å kommunernas bidrag till folkpensioneringen. Intill
dess beslutanderätten i folkpensionsärenden decentraliserats, förordar nämnden,
att även arbetet med registrering, förgranskning och arkivering av pensionsansökningar
ombesörj es inom denna byrå. Arbetsuppgifter av här
nämnd art ankommer nu på pensionsstyrelsens försäkringsbyrå och kanslibyrå.

119

Kungi. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Byrån föreslås få en chef i lönegrad B 1 och bli indelad i en uträkningssektion
med uträkningsdetalj, huvudkortsregister och ändringsdetalj, ledd av
en förste aktuarie i lönegrad A 23, en utbetalningsselction med stansningsdetalj,
maskindetalj och expedition, underställd en byrådirektör i lönegrad
A 24, en sektion för frågor om betalningsmottagare, som förestås av en förste
byråsekreterare i lönegrad A 23, biträdd av en förste byråsekreterare i lönegrad
A 21, samt en kontrollsektion och en registersektion, med en förste revisor
i lönegrad A 21 respektive en förste kanslist som föreståndare.

Med hänsyn till sannolikheten av att en betydande rationalisering kan förväntas
äga rum inom byrån redan före den 1 juli 1963 anser sig administrationsnämnden
inte ha möjlighet att nu framlägga förslag till organisation
av byrån vid sistnämnda tidpunkt. Nämnden påpekar dock att registersektionen,
som skall svaia för registreringen in. m. av follcpensionsansökningar,
bör vara avvecklad till den 1 juli 1963. Å andra sidan beräknar nämnden att
byråns maskindetalj successivt kommer att utvecklas.

Matematisk-statistiska byrån skall enligt förslaget ombesörja dels det statistikarbete,
som kommer att erfordras inom socialförsäkringsverket och som
nu utföres inom pensionsstyrelsens försäkringsbyrå och inom riksförsäkringsanstaltens
försäkringsmatematiska och statistiska byrå, dels handlägga
verkets uppgifter av försäkringsmatematisk natur.

Byråns arbetsuppgifter fördelas i förslaget mellan en yrkesskadeförsäkringssektion
för verkets egen och för de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
yrkesskadestatistik, en teknisk sektion, en sjuk- och pensionsförsäkringssektion
för sjukförsäkringsstatistik och pensionsstatistik samt ett
kansli.

Byråchefen skall enligt förslaget vara placerad i lönegrad B 3. Som chef
för envar av yrkesskadeförsäkringssektionen och tekniska sektionen föreslås
en byrådirektör i lönegrad A 24, biträdd på yrkesskadeförsäkringssektionen
av två förste aktuarier, den ene i lönegrad A 23 och den andre i lönegrad
A 21, och på tekniska sektionen av en förste byråingenjör i lönegrad
A 23. Chefen för sjuk- och pensionsförsäkringssektionen anses böra bli placerad
i lönegrad A 26 och biträdas av två förste aktuarier, den ene i lönegrad
A 23 och den andre i lönegrad A 21. Kansliet underställes byråchefen direkt.

Redan före den 1 juli 1963 väntas antalet lägre befattningshavare komma
att öka på denna byrå till följd av pensionsstatistikens utveckling. Denna
ökning kan dock, enligt vad nämnden framhåller, komma att i viss mån
kompenseras genom eu minskning i fråga om yrkesskadestatistiken.

Den frivilliga försäkringsverksamhet, som nu bedrives inom pensionsstyrelsens
försäkringsbyrå och inom riksförsäkringsanstaltens avgiftsbyrå,
föreslås av administrationsnämnden bli sammanförd till en sektion för frivillig
försäkring. Nämnden erinrar om att den framtida utformningen av
såväl pensionsstyrelsens frivilliga pensionsförsäkring som den frivilliga
yrkesskadeförsäkringen f. n. är oviss. Nämnden utgår dock från att en

120

Kungl. Mnj:ts proposition nr 45 år 1961

ganska betydande frivillig försäkringsverksamhet kommer att vara förlagd
till det nya ämbetsverket.

Föreståndaren för denna sektion anser nämnden inte böra placeras i lägre
befattning än som byrådirektör i lönegrad A 26. Sektionen har av nämnden
indelats i två kontor, det ena för frivillig pensionsförsäkring och det andra
för frivillig yrkesskadeförsäkring. Sektionens organisation antages vara
densamma den 1 juli 1961 och den 1 juli 1963.

Riksförsäkringsanstaltens båda skadercgleringsbyråer, vilka handhar
skaderegleringar enligt YFL och därmed sammanhängande lagstiftning,
föreslås av administrationsnämnden bli överförda till socialförsäkringsverket
i oförändrat skick, vilket innebär att byråcheferna föreslås placerade i
lönegrad B 1. Med hänsyn till att yrkesskadeförsäkringen inom en relativt
näraliggande framtid torde komma att omgestaltas anser nämnden det inte
vara påkallat att nu omorganisera dessa byråer.

Eftersom arbetet inom skaderegleringsbyråerna är av likartad natur som
det, vilket skall utföras å besvärsavdelningen, ifrågasätter nämnden huruvida
de båda förevarande byråerna bör föras till besvärsavdelningen. Nämnden
anser det emellertid betydelsefullt, att ämbetsverkets uppgifter som
försäkringsinrättning i möjligaste mån hålles åtskilda från dess funktioner
som myndighet och framför allt från dess befattning med besvärsärenden.
Då vidare övriga arbetsuppgifter inom verket, som speciellt avser yrkesskadeförsäkringen,
av nämnden förlagts till försäkringsavdelningen,
anser nämnden övervägande skäl tala för att även de båda skaderegleringsbyråerna
knytes till denna avdelning.

Besvärsavdelningen skall enligt administrationsnämndens förslag
handhava socialförsäkringsverkets uppgifter såsom första besvärsinstans
i förhållande till de allmänna sjukkassorna och de lokala skattemyndigheterna
samt dessutom frågor, som angår rehabilitering och ämbetsverkets
sjukvårdande verksamhet.

Besvärsavdelningen uppdelas av administrationsnämnden i en allmän
byrå och två besvärsbyråer, envar under en byråchef i lönegrad B 1. Så länge
pensionsärenden i nu gällande ordning skall prövas inom ämbetsverket utgår
förslaget från att denna verksamhet skall fördelas mellan allmänna byrån
och första besvärsbyrån. Sistnämnda två byråer skall sålunda t. v. övertaga
de arbetsuppgifter, som nu handlägges inom pensionsstyrelsens sjukvårds-
och granskningsbyråer.

Vid sidan av denna verksamhet, som väntas vara avvecklad före den 1
juli 1963, avser nämnden att den allmänna byrån skall syssla med upplysningsverksamheten
rörande försäkringsförmåner in. in., rehabiliterings- och
sjukvårdsverksamheten, ärenden angående de sjukvårdsanstalter in. in.,
som nu sorterar under pensionsstyrelsen, samt försäkringspliktsärenden,
som nu handläggs inom riksförsäkringsanstaltens pensionsförsäkringsbyrå.
Innan prövningen av pensionsärenden avvecklats skall allmänna byrån en -

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

ligt förslaget arbeta på fyra avdelningar, nämligen en försäkringspliktssektion
med en byrådirektör i lönegrad A 26 och fyra förste byråsekreterare,
av vilka två i lönegrad A 23 och de övriga i lönegrad A 21, ett sekretariat
under en byrådirektör i lönegrad A 24, samt två arbetsgrupper för
Prövning a\ pensionsärenden in. in. med vardera eu byrådirektör i lönegrad
A 24 och tre förste byråsekreterare i lönegrad A 23. På arbetsgrupperna
skall dessutom finnas sammanlagt fem förste byråsekreterare i lönegrad
A 21. Till en av arbetsgrupperna anslutes en sjukvårdssektion.

Fr. o. m. den 1 juli 1963, då prövningen av pensionsärenden i nuvarande
ordning antages vara avvecklad, föreslår nämnden att byrån skall utgöras
av förenämnda sekretariat och försäkringspliktssektion samt en rehabiliteringssektion,
vilken skall ledas av eu byrådirektör i lönegrad A 24, biträdd av
en förste byråsekreterare i lönegrad A 21. På grund av pensionsärendenas
avveckling kommer byråns personal enligt administrationsnämndens uppskattning
att kunna minskas väsentligt. Nämnden ifrågasätter därför om inte
byrån framdeles bör omvandlas till en sektion med en lägre befattningshavare
än en byråchef i spetsen. För att underlätta genomförandet av en
sådan omorganisation föreslår nämnden, såsom tidigare angivits, att byråchefstjänsten
i vart fall tills vidare uppföres på extra ordinarie stat.

Under eu övergångstid, som beräknas avslutad den 1 juli 1963, föreslås
första besvärsbyrån vara indelad i två arbetsgrupper för prövning av pensionsäi
enden, den ena med eu etterkontrollsektion och den andra med en
granskningssektion för decentraliserade ärenden. Som clief för varje grupp
föreslår nämnden en byrådirektör i lönegrad A 24, biträdd i den ena gruppen
av fem förste byråsekreterare, varav två i lönegrad A 23 och tre i lönegrad
A 21, samt i den andra gruppen av fyra förste byråsekreterare, varav tre
i lönegrad A 23 och en i lönegrad A 21.

Andra besvärsbyrån, som i övergångsskedet avses få samma arbetsuppgifter
som riksförsäkringsanstaltens andra sjukförsäkringsbyrå och som
därutöver skall ha att handlägga besvär över beslut av lokal skattemyndighet
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt TPL, föreslås
av administrationsnämnden till en början bli organiserad i huvudsaklig
överensstämmelse med sistnämnda byrå. Den blir sålunda indelad i fem besvärsgrupper,
var och en ledd av en byrådirektör i lönegrad A 24. Byrådirektörerna
skall biträdas av sammanlagt tre förste byråsekreterare i lönegrad
A 23 och tre förste byråsekreterare i lönegrad A 21. Härtill kommer eu avdelning
för allmänna ärenden, ledd av en förste byråsekreterare i lönegrad
A 23, och en avdelning för gemensam personal, underställd byråchefen
direkt.

Intill dess de båda besvärsbyråerna omorganiserats, vilket beräknas ske
före den 1 juli 1963, föreslår nämnden att nu gällande regler för handläggning
av pensionsärenden inom pensionsstyrelsens sjukvårds- och granskningsbyråer
skall tillämpas inom den allmänna byrån och första besvärs -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

byrån under det att riksförsäkringsanstaltens regler om handläggning av
besvärsärenden skall tillämpas inom andra besvärsbyrån.

Beträffande ordningen för handläggning av besvärsärenden inom socialförsäkringsverket
efter berörda omorganisation föreslår administrationsnämnden,
att sådana ärenden i första hand skall avgöras av en besvärsgrupp
om två befattningshavare. Är dessa befattningshavare tveksamma eller av
skilda meningar eller vill de ändra det överklagade beslutet, skall byråchefen
inträda i gruppen, varefter ärendet avgöres efter omröstning. Oberoende av
hur denna utfaller skall byråchefen kunna bestämma, att ärendet skall
hänskjutas till ett avdelningsplenum.

I arbetsordning eller genom beslut av generaldirektören föreslås kunna
bestämmas, alt vissa slag av ärenden alltid skall avgöras i avdelningsplenum
eller verksplenum. I avdelningsplenum skall deltaga avdelningschefen, minst
två byråchefer å avdelningen, däribland den föredragande byråchefen, samt
eventuellt byråchef på annan avdelning, vars byrå kan beröras av avgörandet.
A avdelningsplenum föreslås ärende skola avgöras efter omröstning,
varvid avdelningschefen vid lika röstetal har utslagsröst. Besvärsärenden,
som är av större betydelse för verksamheten inom annan avdelning än besvärsavdelningen
eller är särskilt betydelsefulla ur principiell synpunkt,
skall enligt förslaget avgöras i verksplenum. I sådana fall förutsättes verkschefen
och minst två avdelningschefer skola deltaga i avgörandet. Föredragande
byråchef skall ha rätt att avgiva särskilt yttrande men däremot
icke äga rösträtt.

Läkarexpert, som deltager i byrå-, avdelnings- eller verksplenum, skall enligt
förslaget inte ha rösträtt men väl rätt att avgiva särskilt yttrande.

Med utgångspunkt från nuvarande erfarenheter av besvärsfrekvensen
inom pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten anser nämnden, att
envar av de båda byråerna efter omorganisationen bör förfoga över fyra
besvärsgrupper. Varje besvärsgrupp föreslås skola bestå av en byrådirektör
i lönegrad A 24 och en förste byråsekreterare i lönegrad A 23 eller A 21.
Sammanlagt skall enligt förslaget besvärsgrupperna på vardera byrån förfoga
över två förste byråsekreterare i den högre lönegraden och två i den
lägre. Därutöver föreslås att vardera byrån tilldelas en förste byråsekreterare
i lönegrad A 21, vilken vid förfall för ordinarie befattningshavare å
besvärsgrupp skall tjänstgöra i dennes ställe. Han skall även biträda med
handläggningen av ärenden, som inte tilldelats befattningshavare i besvärsgrupp.
Nämnden betonar, att besvärsbyrå eller grupp inom denna inte bör
specialiseras på viss socialförsäkringsgren. Varje grupp skall sålunda kunna
handlägga alla slags besvärsärenden inom hela socialförsäkringsområdet.
Samtliga i besvärsgrupperna ingående befattningshavare liksom avdelningschefen
och byråcheferna å besvärsavdelningen föreslås skola ha juridisk
utbildning.

I fråga om storleken av det nya ämbetsverkets per -

12a

Kungl. Maj.ts proposition nr 15 dr 1061

s o n a 1 beräknar administrationsnämnden att sammanslagningen av pensionsstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten skall medföra en inbesparing av
omkring 50 befattningshavare samt att, sedan decentraliseringen av pensionsavgörandena
vunnit effekt i fråga om socialförsäkringsverkets arbetsuppgifter,
en ytterligare personalbesparing med ungefärligen 150 befattningshavare
skall kunna vinnas. Personalminskningen avser till den allt övervägande
delen befattningshavare i lönegrad A 19 och lägre samt omfattar av
högre tjänstemän omkring 20 befattningshavare i lönegraderna A 21—A 24.

Nämnden framhåller att det verkliga antalet befattningshavare i olika
grader under några år framåt kommer att inte obetydligt avvika från det
av nämnden beräknade. Man måste nämligen utgå från att vissa nuvarande
innehavare av befattningar, som kan visa sig obehövliga enligt den nya organisationen,
kommer att kvarstå i tjänst till dess de kan erhålla annan placering
eller till dess de avgår ur tjänst.

Administrationsnämnden understryker att vid genomförandet av personalreduktionen
största hänsyn bör tagas till befattningshavare med långvarig
tjänst i pensionsstyrelsen eller riksförsäkringsanstalten. Genom den
utsträckning i tiden, som omorganisationen beräknas få, räknar nämnden
med att placeringen av för framtiden inte behövlig personal skall underlättas.
Nämnden erinrar om att samtidigt med att personalreduceringen
på det centrala planet genomföres, behovet av personal hos sjukkassorna
kommer att öka på grund av att kassorna vid motsvarande tidpunkt enligt
nämndens förslag skall övertaga handläggningen av pensionsärenden. Den
hos sjukkassorna behövliga personalen i högre grader anser nämnden i betydande
mån bör kunna erhållas genom att i socialförsäkringsverket övertalig
personal anställes. Vad gäller ämbetsverkets lägre personal föreligger,
enligt vad nämnden påpekar, normalt en ganska betydande årlig avgång.
I den mån denna är otillräcklig —• vilket antages bli fallet -— föreslår nämnden
att övertalig personal i möjlig mån överföres till annan statlig verksamhet.
Nämnden anser det dock inte kunna undvikas, att under ett antal år
vissa befattningshavare bibehålies i tjänst med placering i högre lönegrad
än som motsvarar arbetsuppgifterna. Vid ledigheter för sådana befattningshavare
föreslår nämnden att vikarier inte förordnas i högre grader än som
skall tillämpas på längre sikt. Nämnden avser med det nu sagda särskilt befattningshavare
i befordringsgången för amanuenser. Nämnden har funnit
att antalet sådana befattningshavare är särskilt stort inom riksförsäkringsanstalten
och det torde, såvitt nämnden kunnat finna, vara motiverat att
överföra en stor del av de arbetsuppgifter, som nu handlägges av sådan personal,
på kanslister och liknande befattningshavare.

För att omorganisationen inte skall försvåras föreslår administrationsnämnden,
alt ordinarie tjänster endast inrättas i begränsad omfattning i
samband med tillkomsten av socialförsäkringsverket. Vid överflyttning av
befattningshavare hos pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten till

124

Kungl. Maj.ts proposition nr i5 år 1961

socialförsäkringsverket föreslår nämnden att, då fråga ej är om uppflyttning
till högre tjänst, knngörelseförfarande inte skall tillämpas utan att det
generellt bör föreskrivas, att förordnande, konstitutorial eller fullmakt skall
avse befattning i samma grad hos socialförsäkringsverket.

Det nybildade ämbetsverkets lokalfråga anser administrationsnämnden
provisoriskt kunna lösas så att de lokaler, som för närvarande
utnyttjas av pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten, får disponeras
av socialförsäkringsverket. På längre sikt finner nämnden dock önskvärt, att
gemensamma lokaler för verket anskaffas.

Socialförsäkringens högsta prövningsinstans m. in.

Administrationsnämnden berör till en början de nuvarande besvär sreglerna
i socialförsäkringslagstiftningen, enligt vilka socialförsäkringsmålen
i högsta instans avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet såvitt angår folkpensioneringen,
sjuk- och moderskapsförsäkringen och förmånssidan inom försäkringen
för allmän tilläggspension, av försäkringsrådet i fråga om yrkesskadeförsäkringen
samt avgiftssidan och beräkningen av pensionsgrundande
inkomst inom försäkringen för allmän tilläggspension ävensom av
regeringsrätten beträffande arbetslöshetsförsäkringen. Kungl. Maj :t i statsrådet
har fungerat såsom högsta prövningsinstans enligt folkpensionslagstiftningen
och sjukförsäkringslagstiftningen sedan FPL:s och SFL:s ikraftträdande
1948 respektive 1955. Nämnden erinrar om att det vid dessa lagars
tillkomst förutsattes att instansordningen inte var att anse såsom definitiv
liksom att besvärsbestämmelserna i den år 1959 antagna TPL och i de med
stöd av sistnämnda lag utfärdade författningarna uttryckligen har angivits
som provisoriska. Vidare uppmärksammar administrationsnämnden, att
riksdagen i samband med att den år 1947 antog de nuvarande besvärsbestämmelserna
i FPL hemställde (skr. 496) att Kungl. Maj :t ville låta
verkställa utredning om inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar
gemensam högsta prövningsinstans samt för riksdagen framlägga det
förslag vartill utredningen kunde föranleda.

Under tiden mellan 1947 och 1959 har, framhåller administrationsnämnden,
besvärsinstitutet och instansordningen inom socialförsäkringen vid
flera tillfällen varit föremål för behandling i olika sammanhang, bl. a. i
riksdagen. Senast år 1955 gav riksdagen (skr. 386) Kungl. Maj:t som sin
mening till känna vad andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 38 anfört. Utskottet
hade i utlåtandet framhållit, att tidpunkten syntes vara inne för en
utredning på detta område.

Beträffande de anmärkningar som riktats mot de nuvarande besvärsbestämmelserna
framhåller administrationsnämnden, att det har påtalats
att pensions- samt sjuk- och inoderskapsförsäkringsärenden inte kan fullfölj
as till den högsta instansen annat än efter fullföljdsprövning och att

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 15 år 1961

denna prövning ombesörjes av det ämbetsverk, vars beslut skall överklagas,
dvs. av pensionsstyrelsen respektive riksförsäkringsanstalten. Vidare har
understrukits olägenheten av att socialförsäkringen, vars olika grenar berör
likartade spörsmål och som i fråga om sjuk- och yrkesskadeförsäki
ing delvis är samordnad, bär splittrats på olika högsta instanser. Eriniingår
mot att pensions- samt sjuk- och moderskapsförsäkringsärenden
oaktat sin rättsliga karaktär inte blir föremål för domstolsmässig prövning
i högsta instans har även framförts.

Administrationsnämnden understryker socialförsäkringens till följd av
redan beslutade eller planerade reformer alltmer ökade betydelse såväl när
det gäller förmånerna som avgifterna. Härav finner nämnden framgå, att
det är av stor betydelse att de organ, som skall pröva riktigheten av avgöranden
i socialförsäkringsfrågor, är väl rustade för sina uppgifter. Enligt
administrationsnämndens mening är prövningen i socialförsäkringsmål av
övervägande rättslig natur, varför det framstår som lämpligt att besvärsprövningen
i pensions- samt sjuk- och moderskapsförsäkringsärenden överföres
från Kungl. Maj:t i statsrådet till ett judiciellt organ. För en överflyttning
från statsrådet anser administrationsnämnden även tala att, under
förutsättning att nämndens förslag i övrigt följes, antalet besvär i dylika
ärenden framdeles kommer att uppgå till så stort antal att de skulle
innebära en betydande arbetsbelastning för vederbörande statsråd. Administrationsnämnden
uttalar sig under åberopande av dessa skäl för att uppgiften
att vara högsta instans i mål enligt pensionslagstiftningen och sjukförsäkringslagstiftningen
överföres från Kungl. Maj :t i statsrådet till ett
annat organ, lämpligen en för socialförsäkringen gemensam högsta
prövningsinstans.

Administrationsnämnden diskuterar först huruvida ett befintligt
judiciellt organ eller ett nyskapat specialorgan bör
vara högsta prövningsinstans i socialförsäkringsmål. Det förra alternativet
kan enligt nämndens mening ha sina praktiska fördelar genom att en förefintlig
organisation kan utnyttjas i olika avseenden. Denna synpunkt bör
dock enligt nämndens uppfattning inte tillmätas någon avgörande betydelse.
De organ, som nämnden ansett kunna komma i fråga såsom högsta
prövningsinstans för socialförsäkringen, är regeringsrätten, försäkringsrådet
och kammarrätten.

Nämnden erinrar om att regeringsrättens befattning med socialförsäkiingsärenden
för närvarande inskränker sig till att den fungerar såsom
högsta besvärsinstans i frågor som avser arbetslöshetsförsäkringen men att
regeringsrätten före 1948 handlagt folkpensionsärenden och före 1955 sjukkasseärenden.
I ett av eu särskild utredningsman avgivet betänkande om
kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t
i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959:4) har vidare föreslagits, att
statsrådets befattning med pensions- och sjukförsäkringsärenden skall upp -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

höra och att i stället regeringsrätten skall erhålla behörighet att upptaga
dessa ärenden till prövning.

Mot regeringsrätten såsom högsta instans för socialförsäkringen talar
enligt nämndens mening att det synes föreligga svårigheter för regeringsrätten
inte blott att anordna muntligt förfarande utan även att inkalla
experter för att deltaga vid ett ärendes handläggning. Enligt nämndens uppfattning
kan eu högsta socialförsäkringsinstans svårligen avgöra de rent
medicinska frågor, som förekommer i ett mycket stort antal ärenden, om
inte medicinskt sakkunniga personligen deltager vid ärendenas handläggning.
Nämndens huvudargument mot att göra regeringsrätten till högsta
socialförsäkringsinstans är dock det förhållandet att regeringsrätten redan
nu har en stor arbetsbelastning med ty åtföljande arbetsbalans. Socialförsäkringsärendena,
som ofta berör frågor om rätten till förmåner, vilka ligger
till grund för försörjningen, måste handläggas snabbt. Kravet på snabbhet
skulle få eftersättas, om inte ifrågavarande ärenden bereddes förtursrätt
inom regeringsrätten. En sådan förtur för socialförsäkringsmålen skulle å
andra sidan komma att verka förryckande på det övriga arbetet inom domstolen,
vilket inte heller kan accepteras. Nämnden uttalar sig därför mot att
regeringsrätten göres till högsta instans för socialförsäkringen.

Vad härefter angår försäkringsrådet erinrar administrationsnämnden om
att man vid dess tillkomst räknade med en utvidgning av rådets åligganden
till att avse även andra socialförsäkringsgrenar än olycksfallsförsäkringen.
Frågan om en utökning av försäkringsrådets arbetsområde har sedermera
vid olika tillfällen prövats utan att någon ändring funnits böra ske. Rådet
har under socialförsäkringens alltmer fortsatta utbyggnad förblivit en specialdomstol
för enbart yrkesskadeförsäkringen. Med hänsyn till ovissheten
om vad den allmänna invalidpensioneringens utbyggnad kan komma att
betyda för yrkesskadeförsäkringens del anser sig administrationsnämnden
inte kunna göra några säkra prognoser beträffande yrkesskadeförsäkringen.
Nämnden räknar emellertid med att en självständig yrkesskadeförsäkring,
vilken administreras på annat sätt än socialförsäkringen i övrigt, kommer
att finnas åtminstone ett antal år framåt och att försäkringsrådet undei
denna tid måste fungera såsom besvärsinstans och tillsynsmyndighet i yrkesskadeförsäkringsfrågor.
Skulle försäkringsrådet — med eller utan omorganisation
— få övertaga besvärsprövningen i övriga socialförsäkringsärenden
skulle detta innebära att rådet skulle komma att fungera såsom första och
enda besvärsinstans beträffande yrkesskadeförsäkringen samt sasom andra
besvärsinstans för huvudparten av övriga socialförsäkringsärenden. För
rådets arbete skulle därför yrkesskadeförsäkringsfrågorna komma att få en
helt dominerande ställning.

Enligt administrationsnämndens mening bör man, när den sedan många
år tillbaka debatterade frågan om en gemensam högsta besvärsinstans inom
socialförsäkringen nu står inför sin lösning, inte stanna för ett dylikt oen -

Kungl. Mnj:ts proposition nr 45 år 1961 127

hetligt system. Skillnad i fråga om besvärsinstansernas antal synes principiellt
inte böra råda de olika socialförsäkringsgrenarna emellan. Då enligt
administrationsnäinndens förslag försäkringsrådet alltjämt skall fullgöra
sina hittillsvarande arbetsuppgifter inom yrkesskadeförsäkringen samt det
nuvarande antalet besvärsinstanser inom socialförsäkringen i övrigt ej anses
böra beskäras, leder detta enligt nämndens mening till att problemet om
den gemensamma högsta besvärsinstansen bör lösas annorledes än genom
en omvandling av försäkringsrådet till en sådan instans.

Tanken att göra kammarrätten till högsta instans för socialförsäkringen
avvisas likaledes av administrationsnämnden. Enligt nämndens uppfattning
saknar socialförsäkringen samhörighet med den verksamhet som ankommer
på kammarrätten. Härtill kommer — såsom kammarrätten i annat sammanhang
sjalv påpekat — att en högsta instans inte lämpligen bör arbeta
På många avdelningar som kammarrätten. Inte heller bör, yttrar nämnden,
en högsta instans ha den relativt snabba befordringsgång som förekommer
i kammarrätten från antagningen i domstolen och fram till förordnandet
att uppehålla domartjänst.

Administrationsnämnden finner med hänsyn till det anförda, att frågan
om en högsta besvärsinstans för socialförsäkringen kan lösas tillfredsställande
endast under förutsättning att ett helt nytt organ tillskapas för ändamålet.
Ett sådant organ bör enligt nämnden fungera allenast såsom domstol
och inte vid sidan därav såsom tillsynsmyndighet. På grund av det
anförda föreslår nämnden, att en ny domstol, benämnd socialförsäkringsdomstolen,
fr. o. in. den 1 juli 1961 inrättas såsom högsta instans för
socialförsäkringsmål.

Beträffande den nya domstolens kompetensområde yttrar
administrationsnämnden, att lagtillämpningsfrågorna inom folk- och tilläggspensioneringarna
samt sjuk-, moderskaps- och yrkesskadeförsäkringarna
till sistnämnda försäkring hänföres även militärersättningar och
liknande ersättningar av statsmedel — i betydande utsträckning är av likartad
natur. Sålunda avser besvärsärendena inom dessa försäkringar i stor
utsträckning bedömning av arbetsförmåga och beräkning av arbets- och
andra inkomster. Gränsdragningen mellan självständig företagare och arbetstagare
är också ett i berörda ärenden ofta förekommande spörsmål.
Nämnden anser det därför naturligt och betydelsefullt att socialförsäkringsdomstolen
blir högsta instans för samtliga dessa socialförsäkringsgrenar,
vilket när det gäller yrkesskadeförsäkringen alltså innebär att försäkringsrådets
beslut i motsats till f. n. kommer att kunna överklagas.
Ersättning till tillfälliga smittbärare bestrides av statsmedel men utbetalas
av de allmänna sjukkassorna efter grunder, motsvarande dem som gäller
enligt SFL. Även frågor om sådan ersättning bör därför enligt administrationsnämnden
upptagas av socialförsäkringsdomstolen.

När det gäller tilläggspensioneringen samt sjuk-, moderskaps- och yrkes -

128

Kungi. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

skadeförsäkringarna påpekar administrationsnämnden, att det enligt förordningen
den 18 december 1959 angående uppbörd av avgifter enligt TPL,
in.in., ankommer på riksförsäkringsanstalten att beräkna arbetsgivares avgifter
och bidrag till dessa försäkringar, yrkesskadeförsäkringsavgift dock
endast i den mån försäkring meddelats av anstalten. Summan av arbetsgivares
avgifter och bidrag, däri inbegripet även byggnadsforskningsavgift,
benämnes i förordningen arbetsgivaravgift. Arbetsgivare, som ansei att
arbetsgivaravgift påförts honom obehörigen eller med oriktigt belopp, äger
söka rättelse hos riksförsäkringsanstalten. Klagan över anstaltens beslut
föres hos försäkringsrådet, som är högsta instans. Enligt förordningen den
18 december 1959 angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
TPL skall klagan över beslut av lokal skattemyndighet (i Stockholm överståthållarämbetet)
om fastställande av pensionsgrundande inkomst föras
hos riksförsäkringsanstalten, varifrån besvär anföres hos försäkringsrådet
som sista instans. Besvärsbestännnelserna i de båda föi''ordningarna har
avsetts som ett provisorium intill dess ställning tagits till besvärsordningen
inom socialförsäkringen. Nämnden erinrar om att det vid bestämmelsernas
tillkomst bl. a. yttrades (prop. 175/1959), att valet vid ett definitivt ställningstagande
beträffande högsta instansen i mål om avgiftsdebitering skulle
komma att stå mellan att låta dessa mål antingen avgöras av en nyskapad
socialförsäkringsdomstol eller prövas i samma ordning som taxeringsmålen.

Administrationsnämnden framhåller, att reglerna om arbetsgivares skyldighet
att erlägga arbetsgivaravgift för hos honom anställda arbetstagare
korresponderar med föreskrifterna om de anställdas rätt till förmåner från
socialförsäkringen, även om full överensstämmelse i alla hänseenden inte
föreligger. Det åligger i princip arbetsgivare att erlägga arbetsgivaravgift i
förhållande till den lön, som utgår till en hos honom anställd person. Den
omständigheten att ett anställningsförhållande föreligger kan för den anställde
medföra bl. a. att pensionsgrundande inkomst av anställning inom
tilläggspensioneringen skall beräknas för honom och att han skall vara omfattad
av den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen och den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen. Med hänsyn till det intima sambandet mellan
arbetsgivaravgifter och förmåner enligt socialförsäkringslagstiftningen
finner administrationsnämnden det inte tänkbart att tillämpa en annan
instansordning för socialförsäkringens avgiftssida än för dess förmanssida.
I båda dessa avseenden bör enligt nämndens förslag socialförsäkringsdomstolen
vara högsta instans och några skäl att för avgiftsmålens vidkommande
anknyta till taxeringsmålens besvärsordning anser nämnden inte föreligga.

Administrationsnämnden anför vidare, att ett av socialförsäkringsverket
meddelat beslut om arbetsgivaravgift som regel kommer att beröra samtliga
socialförsäkringsgrenar och att avgifterna kommer att debiteras och uppbäras
gemensamt. Nämnden finner det därför naturligt att besvär över veikets
beslut om arbetsgivaravgift även såvitt angår däri ingående avgift till

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

yrkesskadeförsäkringen skall fullföljas direkt till socialförsäkringsdomstolen.
Debitering och uppbörd av yrkesskadeförsäkringsavgift vid försäkring
i ömsesidigt försäkringsbolag regleras inte av den förenämnda förordningen
angående uppbörd av avgifter enligt TPL, in. m„ utan allenast av YFL.
Nämnden föreslår, att besvär över bolagens beslut i avgiftsfrågor skall prövas
i samma ordning som Övriga frågor enligt YFL, dvs. i första hand av
försäkringsrådet och i sista instans av socialförsäkringsdomstolen.

Utöver de redan behandlade socialförsäkringsgrenarna kunde enligt adininistrationsnämnden
ytterligare en gren tänkas böra ingå i socialförsäkringsdomstolens
kompetensområde, nämligen arbetslöshetsförsäkringen. Denna
försäkring avviker från övriga socialförsäkringar bl. a. i det avseendet, att
den är konstruerad som en frivillig försäkring. Den gällande förordningen
om erkända arbetslöshetskassor av den 14 december 195G saknar hesvärsbestämmelser.
Beslut av kassornas tillsynsmyndighet, arbetsmarknadsstyrelsen,
kan dock överklagas i regeringsrätten. Med hänsyn till att arbetslöshetsförsäkringens
administration i väsentlig grad avviker från socialförsäkiingen
i övrigt och till att arbetslöshetsförsäkringsärendena överlag har
relativt få beröringspunkter med den allmänna pensioneringen samt sjuk-,
moderskaps- och yrkesskadeförsäkringarna kan det enligt nämnden ifrågasättas,
om en främst med tanke på dessa försäkringar tillskapad socialförsäkringsdomstol
är den lämpligaste högsta instansen för arbetslöshetsförsäkringen.
Enligt nämndens mening är det inte av behovet påkallat att nu
ändra besvärsförhållandena inom arbetslöshetsförsäkringen. Skulle det
emellertid befinnas önskvärt, att socialförsäkringsdomstolen blir högsta
besvärsinstans även för nämnda försäkring, torde hinder inte möta att utsträcka
domstolens kompetensområde härtill.

Administrationsnämnden har vidare övervägt huruvida socialvårdsmålen,
framförallt de som nu prövas i högsta instans av regeringsrätten och kainmarrätten,
i stället borde hänskjutas till socialförsäkringsdomstolen. önskemål
i den riktningen har framförts av bl. a. barnavårdskommittén i dess
betänkande med förslag till följdförfattningar till ny barnavårdslag in. in.
(SOU 1957: 49). Administrationsnämnden framhåller, att det stora flertalet
av de i regeringsrätten avgjorda socialvårdsmålen avser frågor rörande administrativa
frihetsberövande!! in. in. enligt lagarna om socialhjälp och nyklerhetsvård
samt barnavårdslagen. Denna grupp av mål liksom vissa andra i
ringa antal förekommande socialvårdsmål av mera speciell natur, som avgöres
av regeringsrätten, saknar enligt nämndens mening helt samhörighet
med social i örsäkringsmålen. Återstoden av de till regeringsrätten fullföljda
socialvårdsmålen angår bidragsförskott och utfyllnadsbidrag. Beträffande
dessa mål ansluter sig administrationsnämnden till den av regeringsrättens
flesta ledamöter i remissyttrande över betänkandet Fullföljdsbegränsning i
skattemål (SOU 1957:3) framförda tanken att de ifrågasatta socialvårdsmålcn
borde liksom ärenden angående allmänna barnbidrag i sista instans
9 — B i h (ing till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. AV 45

130

Kungl. Maj.ts proposition nr ko år 1961

avgöras av socialstyrelsen. När det gäller de av kammarrätten prövade socialvårdsmålen
påpekar administrationsnämnden, att ett stort antal av dem
rör frågor om hjälptagares och omhändertagna barns hemortsrätt, varför
dessa mål har en stark anknytning till de av kammarrätten behandlade
folkbokföringsmålen. I socialvårdsmål, vari klagan föres över beslut att
vägra socialhjälp, verkställes behovsprövning och prövning av existensminimum.
Frågan om existensminimum prövas av kammarrätten även i beskattningsmål,
vari avdrag yrkas för nedsatt skatteförmåga. På grund av det
anförda finner administrationsnämnden, alt de socialvårdsmål som ankommer
på regeringsrätten och kammarrätten äger mindre samhöiighet
med socialförsäkringsärenden än med de övriga mål, som faller inom dessa
domstolars arbetsområden. Nämnden anser därför, att skäl inte föieligger att
överflytta socialvårdsmålen från regeringsrätten och kammarrätten till
socialförsäkringsdomstolen.

Bes värsfre k vensen hos den föreslagna domstolen är, yttrai
administrationsnämnden, som alltid när det gäller en nyskapad domstol
svår att förutsäga. Nämnden framhåller, att ovissheten i detta fall accentueras
av att lagstiftningen på socialförsäkringsområdet väntas undergå
ändringar, som sannolikt kommer att i ej oväsentlig utsträckning påverka
antalet besvär till domstolen. Med utgångspunkt från nuvarande erfarenheter
gör nämnden dock vissa antaganden rörande besvärsfrekvensen. Antalet
besvär per år beräknas sålunda uppgå till, i fråga om folk- och tillläggspensioneringen
500—1 000, i fråga om sjuk- och moderskapsförsäkringen
200—300 och i fråga om yrkesskadeförsäkringen 300—500. Totala
antalet besvärsmål antages alltså komma att uppgå till 1 000—1 800 per år.
Detta antagande har gjorts med utgångspunkt från att någon iullföljdsbegränsning
till domstolen inte skall föreskrivas.

Administrationsnämnden framhåller i fråga om fullföljdsbegränsning
att, därest en sådan bibehålies i lagstiftningen om pensionering
samt om sjuk- och moderskapsförsäkring, besluten angående
prövningstillstånd bör fattas av domstolen själv, om anordningen skall
vinna förståelse hos allmänheten. Nämnden anser det emellertid högst tveksamt,
om någon arbetsbesparing för domstolen uppkommer, därest besvärsärendena
skall underkastas fullföljdsprövning av domstolen innan de kan
upptagas av denna. Vidare har det, yttrar nämnden, vid denna form av fullföljdsbegränsning
visat sig förenat med stora svårigheter att utforma fulltoljdsregler,
som ger helt tillfredsställande resultat. Med hänsyn till att
antalet besvärsärenden sannolikt inte kommer att bli större än att de kan
handläggas på en avdelning, föreslår nämnden att någon fullföljdsbegränsning
tills vidare inte skall föreskrivas.

Administrationsnämnden behandlar även spörsmålet om b e s v a r s r a t t
för andra än enskilda parter och diskuterar i detta sammanhang, huruvida
det bör finnas ett a 11 in ä n t o m b u d, som i egenskap av representant för

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

försäkringen kan överklaga avgöranden i dessa ärenden. Nämnden anför
som sin åsikt att behovet av ett allmänt ombud för tillvaratagande av det
allmännas intresse minskar i den man de beslutande organen besitter erforderlig
sakkunskap. Om vidare besvärsrätt tillerkännes dessa organ, anser
nämnden att behovet av allmänna ombud blir än mindre.

Administrationsnämnden framhåller, att den strävat efter att ernå kvalilicerade
lokala organ för socialförsäkringen genom den föreslagna omorganisationen
av de allmänna sjukkassorna. Att dessa skall äga besvärsrätt
över socialförsäkringsverkets beslut i sjukförsäkringsärenden finner nämnden
vara helt i överensstämmelse med regeln alt besvärsrätt skall tillkomma
den, vars rättsliga ställning eller intresse påverkas av beslutet. Även verkets
avgöranden i pensionsärenden, som handlagts av sjukkassorna, bör enligt
nämndens mening kunna överklagas av kassan. Beträffande yrkesskadeförsäki
ingslagstiftningen föreslår nämnden, att socialförsäkringsverket och
Övriga yrkesskadeförsäkringsinrättningar skall ha rätt att överklaga försäkringsrådets
beslut.

Vad angår de lokala skattemyndigheternas och överståthållarämbetets
beslut angående fastställande av pensionsgrundande inkomst enligt TPL
erinrar administrationsnämnden om att uppbördsutredningen har att utreda
frågan om företrädare för det allmänna i uppbördsmål. Lösningen av sistnämnda
fråga kommer enligt nämndens uppfattning att påverka även spörsmålet
om företrädare för det allmänna i ärenden rörande pensionsgrundande
inkomst.

Under åberopande av det anförda anser sig nämnden inte böra lägga fram
något förslag om rätt för allmänt ombud att överklaga beslut i socialförsäkringsmål.

När det gäller den nya domstolens sammansättning understryker
administrationsnämnden den stora betydelse, som domstolen kommer
att få för såväl de försäkrade som för arbetsgivarna och samhället.
Domstolens avgöranden kommer sålunda att bli prejudicerande inom en
lagstiftning, enligt vilken årligen inte blott flera miljoner ersättningsärenden
regleras utan även avgiftsplikt fastställes beträffande större delen av landets
befolkning. Inom domstolen bör därför, framhåller nämnden, vara företrädd
inte blott allmän juridisk sakkunskap utan även erfarenhet rörande
socialförsäkringsverksainhet.

Nämnden diskuterar lämpligheten av att som fallet är i arbetsdomstolen
och försäkringsrådet till domstolen knyta ledamöter vilka representerar
vissa arbetsmarknadsparter och som har ledamotskapet såsom en bisyssla.
Nämnden anser, att några givna partsförhållanden med därav betingade
intressemotsättningar inte kommer att föreligga i socialförsäkringsdomstolcn
om hänsyn tages till dess verksamhet i stort. Pensioneringen och sjukförsäkringen,
dvs. de bada mest omfattande socialförsäkringarna, avser i
princip hela befolkningen, inte några speciella grupper. De skäl som moti -

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

verat ledamotskap i arbetsdomstolen och försäkringsrådet för representanter
för arbetsmarknadens intresseorganisationer anses därför inte ha motsvarande
giltighet beträffande socialförsäkringsdomstolen.

Nämnden påpekar vidare, att socialförsäkringsdomstolen kommer att få
vittgående arbetsuppgifter och att domstolsprövningen, som kommer att röra
praktiskt taget hela socialförsäkringsområdet, blir av rättslig karaktär med
tyngdpunkten förlagd till rent juridisk-tekniska förhållanden. Med hansyn
härtill måste enligt nämndens uppfattning deltidsanställda ledamöters inflytande
på domstolens verksamhet bli tämligen illusoriskt. Nämnden föreslår
därför, att samtliga ledamöter skall vara heltidsanställda.

I fråga om domstolsledamöternas kompetens föreslår administrationsnämnden,
att liksom i regeringsrätten minst två tredjedelar av ledamöterna
skall vara lagfarna. Nämnden förordar dessutom, att personsammansättningen
i domstolen skall bli sådan att erforderlig insikt och praktisk erfarenhet
i frågor, som rör socialförsäkringens olika grenar, kommer att finnas
inom domstolen.

Administrationsnämnden framhåller, att domstolen i relativt stor utsträckning
kommer att få behov av speciell expertis, främst medicinsk sådan,
som ej finnes representerad inom själva domstolen. Nämnden föreslår att
sådan expertis tillföres domstolen genom att vederbörande specialister kallas
att deltaga i domstolens överläggningar — dock utan att deltaga i besluten
— eller genom att skriftliga sakkunnigutlåtanden införskaffas.

Vid bedömningen av domförhetsfrågan ligger det enligt administrationsnämnden
närmast till hands att utnyttja någon av de regler i detta avseende,
som gäller för de redan befintliga administrativa domstolarna. Nämnden
finner den i regeringsformen för regeringsrätten föreskrivna domförhetsregeln
vara väl lämpad för socialförsäkringsdomstolen. Enligt nämnda regel
kan mål prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där tre är om
slutet ense.

Enligt administrationsnämndens beräkningar bör fem ledamöter i domstolen
kunna avverka upp till 1 500 besvärsärenden om året. Antalet besvärsärenden
beräknar nämnden såsom förut angivits till 1 000—1 800 om året.
För att domstolen alltid skall vara domför, även om någon av ledamöterna
är av sjukdom eller annan orsak förhindrad att deltaga i arbetet, anser
nämnden att det kan övervägas om inte domstolen bör besättas med sex ledamöter.
Detta antal ledamöter anser nämnden även motiverat med hänsyn till
att domstolen med all sannolikhet kommer att fungera såsom remissmyndighet
i betydande omfattning. Fler än sex ledamöter anses å andra sidan inte
böra komma i fråga innan erfarenheter vunnits om domstolens arbetsbörda.
Nämnden föreslår vidare att, därest vid något tillfälle antalet tjänstgörande
ledamöter i domstolen understiger det antal, som erfordras för domförhet,
det skall ankomma på Kungl. Maj :t att utse lämplig person att tillfälligt
tjänstgöra såsom ledamot.

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Vad angår lönesättningen för domstolens ledamöter synes det administrationsnämnden
önskvärt att ordföranden i likhet med arbetsdomstolens ordförande
åtnjuter samma lön som justitie- och regeringsråd, dvs. för närvarande
enligt lönegraden B 7. För de övriga ledamöterna anser nämnden
en sådan lönesättning böra eftersträvas, att ledamotsbefattningarna kan
utgöra en lockelse för skickliga befattningshavare inom såväl socialförsäkringsförvaltningen
som domstolskarriären. Nämnden har för dessa ledamöter
stannat för lönegraden B 4. Administrationsnämnden föreslår, att
domstolens ordförande benämnes president under det att domstolens övriga
ledamöter kallas försäkringsdomare.

I fråga om domstolens verksamhetsformer konstaterar administrationsnämnden,
att förfarandet i domstolen med hänsyn till socialförsäkringens
konstruktion måste komma att skilja sig från förfarandet
inom de allmänna domstolarna. Vissa regler i rättegångsbalken bör dock
enligt nämndens mening kunna lända till efterrättelse även för socialförsäkringsdomstolen.
Sålunda bör vad i rättegångsbalken är stadgat i 4 kap.
om domare, i 9 kap. om straff och vite, i 12 kap. om rättegångsombud, i 16
och 29 kap. om omröstning, i 35, 36, 38, 39 och 40 kap. om bevisning samt
i 52 kap. om besvär i tillämpliga delar gälla även för socialförsäkringsdomstolen,
där avvikande bestämmelser inte blivit meddelade. Vad angår förfarandet
i övrigt anser nämnden det vara till fördel, att domstolen äger
relativt fria händer att själv utforma sitt arbetssätt med ledning av de erfarenheter,
som domstolen undan för undan förvärvar. Enligt vad nämnden
inhämtat kommer för övrigt besvärssakkunniga att inom en nära framtid
framlägga förslag till lag om förvaltningsförfarande. Nämnden finner det
därför inte erforderligt eller ens lämpligt, att framlägga något förslag till
detaljerade föreskrifter rörande proceduren vid domstolen. Vissa spörsmål
anser nämnden dock vara av sådan vikt att de bör lagfästas i den lag, som
skall reglera verksamheten i socialförsäkringsdomstolen.

Nämnden erinrar om att det grundläggande stadgandet om utredningsansvar
i processen vid de allmänna domstolarna finnes i 35 kap. 6 § rättegångsbalken,
där det som huvudregel föreskrives, att det ankommer på
parterna att sörja för bevisningen. Ett partsförhållande, motsvarande det
som föreligger i en process vid de allmänna domstolarna, förekommer i allmänhet
inte inom socialförsäkringen. Den erforderliga utredningen i socialförsäkringsärendena
kommer att ombesörjas av de allmänna sjukkassorna
och övriga lokala organ ävensom av socialförsäkringsverket, när det gäller
pensions- samt sjuk- och moderskapsförsäkringsärenden, samt av yrkesskadcförsäkringsinrättningarna
och försäkringsrådet, när fråga är om yrkesskadeförsäkringsärcnden.
Nämnden anser sig kunna utgå från att de ärenden,
som överklagas hos socialförsäkringsdomstolen, är så väl utredda att
någon ytterligare utredning i allmänhet inte erfordras. Administrationsnämnden
finner likväl att ett utredningsansvar, som går utöver det som

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

föreskrives i det omförmälda stadgandet i rättegångsbalken, bör åläggas
socialförsäkringsdomstolen med hänsyn till socialförsäkringsärendenas speciella
karaktär och förordar därför, att i lagen om socialförsäkringsdomstol
intages föreskrift om att domstolen skall verka för att utredningen i målen
blir så fullständig som med hänsyn till deras beskaffenhet erfordras och att
domstolen skall äga att självmant föranstalta om utredning.

Förfarandet i socialförsäkringsdomstolen föreslås av nämnden i huvudsak
bli skriftligt med hänsyn till att skriftlig utredning i allmänhet torde
vara tillfyllest. Vidare skulle en mera allmän övergång till muntligt förfarande
medföra starkt ökade kostnader, vilka i den mån de finge bäras av
de enskilda parterna kunde verka på sådant sätt, att dessa förhindrades att
anföra besvär hos domstolen.

Emellertid anser nämnden, att en muntlig handläggning i vissa fall kan
vara av värde och föreslår därför, att ett ärende skall kunna utsättas till
muntlig handläggning, därest domstolen finner anledning till antagande att
parts eller annans personliga närvaro kan gagna utredningen. För att inte
den muntliga processen skall tyngas av andra frågor än dem, som föranlett
den muntliga handläggningen, föreslås att domstolen skall kunna begränsa
handläggningen till den eller de frågor, beträffande vilka utredningen anses
bristfällig. Parterna skall enligt förslaget kallas till muntlig handläggning,
men då domstolen inte anses böra få möjlighet att tillerkänna part ersättning
för inställelsen föreslås, att påföljd för parts utevaro endast skall vara
att ärendet kan komma att avgöras i befintligt skick.

Administrationsnämnden erinrar om att frågan om fördelning av kostnaderna
i mål och ärenden, som avgöres av förvaltningsmyndighet, ingår
i besvärssakkunnigas utredningsuppdrag, och förklarar att nämnden därför
nöjer sig med att föreslå en provisorisk lösning av vissa delfrågor. Sålunda
förordar nämnden, att ersättning till sakkunnig, som kallats av försäkringsdomstolen,
samt ersättning till vittne, som domstolen självmant
inkallat, skall gäldas av allmänna medel. Ersättning till vittne och sakkunnig,
som part själv inkallat, skall han själv få svara för, dock att om särskilda
skäl föreligger, domstolen dock skall kunna förordna, att ersättning
till vittne som nu sagts skall gäldas av allmänna medel. Ersättningar av allmänna
medel till vittnen och parter avses, i vart fall övergångsvis, skola
belasta det på andra huvudtiteln upptagna anslaget för ersättning till domare,
vittnen och parter.

Beredningen och föredragningen av de ärenden, som skall handläggas av
socialförsäkringsdomstolen, skall enligt administrationsnämndens förslag
ombesörjas av särskilda föredragande, utsedda företrädesvis bland välmeriterade
tjänstemän inom socialförsäkringens administration. Nämnden förordar,
att föredragandenas tjänstgöringstid i domstolen maximeras till förslagsvis
fyra år, då en längre tids frånvaro från det ordinarie arbetet anses
kunna medföra, att föredragandena kommer ifrån sin kännedom om under -

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

instansernas sätt att arbeta. Föredragandena bör enligt förslaget förordnas
av Kungl. Maj :t efter hörande av socialförsäkringsdomstolen. Om antalet
ärenden i domstolen antages utgöra 1 500 om året kommer enligt nämndens
beräkningar att erfordras minst fyra föredragande.

Kostnadsfrågor m. m.

Administrationsnämnden framhåller beträffande konsekvenserna av dess
förslag i kostnadshänseende, att inom sj u k kasseorganisationen
besparing kommer att göras genom att flera av sjukkassornas nuvarande arbetsuppgifter
försvinner eller förenklas och genom att personal och lokaler
samt maskinella hjälpmedel och annan kontorsutrustning kan utnyttjas
bättre. Nämnden finner det inte möjligt att närmare uppskatta besparingen
i dessa avseenden men framhåller, att med hänsyn till att sjukkassornas
förvaltningsutgifter för närvarande uppgår till omkring 70 milj. kr. en besparingseffekt
på endast några få procent innebär en betydande kostnadsminskning
i kronor räknat. Bland utgifter, som bortfaller, märkes omkring
850 000 kr. om året för sjukkassornas ombudsmöten samt för styrelser och
revisorer i lokalsjukkassorna. De tillkommande kostnaderna för de rådgivande
nämnderna hos lokalkontoren anser nämnden i förhållande härtill
bli av mindre omfattning.

Vid beräkningen av sjukkassornas kostnader för nytillkommande uppgifter
inom den allmänna pensioneringen utgår nämnden från att i hela
riket högst 40 pensionsdelegationer skall bli behövliga. Årskostnaderna
för arvoden till ledamöter och till erforderlig expertis beräknas till
20 000 å 25 000 kr. per delegation eller till sammanlagt omkring en milj. kr.
Nämnden utgår vidare från att löneförmånerna till föredragandena i delegationerna
genomsnittligt kommer att motsvara lönen i näst högsta löneklassen
i lönegrad A 24 och att antalet biträden för de nytillkommande
pensionsuppgifterna kommer att uppgå till 70 å 80. I enlighet härmed och
med utgångspunkt i 1961 års löneläge uppskattas kostnaderna för berörda
föredragande och biträdespersonal till omkring 3 milj. kr. I denna summa
är inräknade även kostnader för pensions- och andra sociala förmåner samt
vikariatsersättningar. Sjukkassornas ökade kostnader för lokaler, expenser
o. d. beräknar nämnden till 0,6 milj. kr. för år. Med hänsyn till den ovisshet
som ännu råder om den närmare utformningen av de materiella rättsreglerna
anser nämnden försiktigheten bjuda att de angivna beloppen å
tillhopa 4,6 milj. kr. uppräknas något och att kassornas merkostnader i
anledning av nytillkommande pensionsspörsmål uppskattas till omkring

5 milj. kr. per år.

Administrationsnämnden har på grundval av införskaffade uppgifter från
samtliga pensionsnämnder beräknat alt den nuvarande pensionsnämndsorganisationen
drager eu årlig kostnad av något mer än

6 milj. kr., vilken åvilar kommunerna. Man kan emellertid inte, framhåller

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

nämnden, räkna med en motsvarande kostnadsminskning, om nämndens
förslag genomföres. Den lokala administrationen av de kommunala bostadstilläggen
m. m. medför nämligen viss kostnad för kommunen antingen den
ombesörj es av pensionsnämnd eller av annat organ. Vilken utformning
ifrågavarande lokala pensionsorganisation än kommer att få, torde kommunernas
kostnader för densamma bli lägre än kostnaderna för de nuvarande
pensionsnämnderna. Genom en avveckling av pensionsstyrelsens
ortsombudsorganisation uppkommer en besparing på omkring
0,6 milj. kr. per år för statsverket.

Pensionsstyrelsens och riksförsäkringsanstaltens uppgående i ett nytt
ämbetsverk samt decentraliseringen av pensionsprövningen kommer
enligt nämndens uppskattning att på något längre sikt medföra en personalminskning
av omkring 200 personer, vilket motsvarar en årlig kostnadsbesparing
av mer än 3 milj. kr. för år med inräknande av minskade pensionskostnader.
Nämnden betonar, att personalreduktionen endast kan genomföras
successivt och att under det första verksamhetsåret förmodligen
inga eller allenast obetydliga personalreduktioner kan vidtagas inom centraladministrationen.
Vidare framhålles, att det framtida personalbehovet
kommer att vara beroende av åtskilliga nu ovissa omständigheter, såsom den
materiella lagstiftningens utformning och möjligheterna att utnyttja modern
kontorsutrustning.

I fråga om den nyinrättade domstolen räknar administrationsnämnden
med att domstolens ledamöter skall utgöras av en president i lönegrad
B 7 och fyra försäkringsdomare i lönegrad B 4. Det erforderliga antalet
föredragande beräknas till fyra. Dessa förutsättes skola erhålla utöver
lön i innehavd befattning ett extra månadsarvode å 300 kr. Lönen i
den innehavda befattningen antages utgå enligt löneklass 25. Domstolens
kansli anser nämnden böra förestås av en förste kansliskrivare i lönegrad
A 12, till vars åligganden bör höra att vara domstolens registrator, att ansvara
för vården av domstolens arkiv och bibliotek samt att ombesörja sådana
expeditionella uppgifter, som inte ankommer på föredragande. Hos
domstolen bör vidare enligt förslaget finnas en expeditionsvakt i lönegrad
A 7 och erforderlig bitr ädesper sonal, till en början två kontor sbiträden i
lönegrad A 5.

Avlöningskostnaderna för domstolens befattningshavare beräknar nämnden
med utgångspunkt i 1961 års löneläge till omkring 460 000 kr. för år.
Lönerna har därvid i förekommande fall beräknats efter näst högsta klassen
i vederbörlig lönegrad. Pensionskostnaderna beräknas till 135 000 kr. för år.
Årskostnaderna för sakkunniga hos domstolen uppskattas till ca 50 000
kr. Omkostnaderna beräknas till omkring 65 000 kr. för år, varav 40 000 kr.
för lokaler, 20 000 kr. för expenser m. m. samt återstoden för sjukvård m. m.
De totala årskostnaderna för domstolen uppgår enligt angivna beräkningar
till 0,7 milj. kr. för år.

137

Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1961

Av administrationsnämndens förslag föranledda engångskostnader
för sjukkassorna, socialförsäkringsverket och socialförsäkringsdomstolen
såsom för nyanskaffning av inventarier, nytryck av blanketter och omdisponeringar
av kontorslokaler beräknas av nämnden komma att uppgå till ett
i förhållande till de årliga förvaltningskostnaderna mindre betydande belopp.

Administrationsnämnden erinrar om att i fråga om finansieringen
av socialförsäkringens organisation för närvarande gäller
att tilläggspensioneringen helt bekostar sin administration samt att av yrkesskadeförsäkringsavgifterna
visst belopp tillgodoföres statsverket såsom
bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet. Kostnaderna för den centrala administrationen
av folkpensioneringen samt sjuk- och moderskapsförsäkringarna bestrides
däremot helt med statsmedel under det att den lokala administrationen
bestrides med kommunala medel i vad avser folkpensioneringen samt
med avgifter och statsbidrag i vad avser sjuk- och moderskapsförsäkringarna.
Nämnden framhåller, att därest de olika socialförsäkringsgrenarna sammansmältes
till en enda försäkring, måste frågan om en enhetlig ordning för
kostnadstäckningen beträffande administrationen bli aktuell. Man bör enligt
nämndens mening för berörda delar av socialförsäkringen söka åstadkomma
en särskild budget, i vilken samtliga förvaltningskostnader ingår.
Dessa budgettekniska spörsmål finner dock nämnden inte kunna lösas
förrän socialförsäkringens enhetlighet i materiellt avseende kommit till uttryck
i lagstiftningen. Under en övergångstid torde därför kostnaderna få
fördelas enligt nuvarande principer.

De kostnader, som förorsakas sjukkassorna genom deras befattning med
pensionsärenden, anser nämnden böra ersättas i vad avser folkpensioneringen
av statsverket och i vad avser försäkringen för allmän tilläggspension
av denna försäkring. En närmare beräkning av hur de olika försäkringsgrenarna
påverkar kostnaderna anser nämnden inte möjlig att åstadkomma.
Nämnden föreslår därför, att sjukkassornas kostnader för de nytillkommande
arbetsuppgifterna med avseende å den allmänna pensioneringen ersättes
till lika delar av folk- och tilläggspensioneringarna. Då dessa kostnader
som framgår av det föregående uppskattas till omkring 5 milj. kr. skulle
alltså ca 2,5 milj. kr. belöpa på folkpensioneringen, d. v. s. statsverket, och
lika mycket på tilläggspensioneringen.

Av kostnaderna för den centrala administrationen bestrider tilläggspensioneringen
för närvarande vad som kan antagas belöpa å denna försäkring.
Riksförsäkringsanstalten har för budgetåret 1960/61 beräknat tilläggspensioneringens
andel i anstaltens kostnader för nämnda budgetår till omkring
3,5 milj. kr. Nämnden påpekar, att tilläggspensioneringens andel i kostnaderna
för centraladministrationen uppenbarligen kommer att uppgå till

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

högre belopp än det angivna, sedan utbetalningen av tilläggspensioner börjat Vad

angår sättet för bestridande av utgifterna för socialförsäkringsdomstolen
erinrar adminislrationsnämnden om att kostnaderna för den statliga
administrationen av yrkesskadeförsäkringen delvis täckes genom de tillläggsavgifter,
som enligt YFL uttages för försäkring i riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga bolagen. Eftersom tilläggsavgifterna inte helt täcker
kostnaderna för försäkringsrådet och för riksförsäkringsanstaltens handhavande
av yrkesskadeförsäkringen, är de uppenbarligen otillräckliga för
täckande även av socialförsäkringsdomstolens kostnader i vad dessa belöper
på yrkesskadeförsäkringen. Då nämnden inte ansett sig böra upptaga
frågan om ändring av de nyssnämnda tilläggsavgifterna, förutsätter nämnden,
att yrkesskadeförsäkringens andel i kostnaderna för socialförsäkringsdomstolen
tills vidare bestrides med statsmedel. Skulle det befinnas önskvärt att
låta yrkesskadeförsäkringen bestrida nämnda kostnader anser nämnden,
att ungefärligen en fjärdedel av domstolens kostnader kan hänföras till
denna försäkring. Frågan i vad mån tilläggspensioneringen skall bestrida
viss del av kostnaderna för socialförsäkringsdomstolen anser nämnden vara
beroende av den lösning motsvarande fråga får för yrkesskadeförsäkringens
del. Skall tilläggspensioneringen bidraga till kostnaderna anser nämnden att
även dess andel bör utgöra en fjärdedel. Kostnaderna för domstolen i vad de
belöper å folkpensioneringen samt sjuk- och moderskapsförsäkringarna
finner nämnden böra stanna på statsverket, så länge nuvarande finansieringssystem
för dessa försäkringar äger bestånd.

Yttranden

Allmänt

Behovet av en snar reformering av socialförsäkringens administration
understrykes i ett stort antal remissyttranden. Statskontoret uttalar, att det
skulle ha varit önskvärt om resultatet av olika pågående utredningar kunnat
avvaktas innan ställning tages till nämndens förslag, som i flera avseenden
innebär genomgripande ändringar i en sedan länge tillämpad organisation.
Statskontoret har emellertid kommit till den uppfattningen, att
den starkt ökade omfattningen av socialförsäkringen ställer sådana krav
på den lokala och den centrala administrationen, att det torde vara ofrånkomligt
att utbygga och effektivisera den nuvarande administrationen på
området för att den skall kunna fullgöra sina omfattande och betydelsefulla
uppgifter. Försäkringsinspektionen finner det vara ställt utom varje
tvivel, att det föreligger behov av snabba reformer även om inte alla frågor
av materiell och lagteknisk natur inom socialförsäkringen ännu fått sin
lösning. Länsstyrelsen i Värmlands län anser det självklart, att den utveckling
som hittills ägt rum och alltjämt pågår på socialförsäkringens område

139

Kungl. Maj.ts proposition nr frö år 1961

med nödvändighet kräver en omfattande omdaning och rationalisering av
socialförsäkringens organisation, om denna försäkring skall på ett i allo
tillfredsställande sätt kunna motsvara de anspråk, som i synnerhet efter
tilläggspensioneringens fulla ikraftträdande kommer att ställas på densamma.
I liknande ordalag uttrycker sig länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Skaraborgs, Västmanlands och Kopparbergs lån.

Administrationsnämndens förslag om en i princip enhetlig administration
av de olika socialförsäkringsgrenarna vinner allmänt gillande i remissyttrandena.
Statens organisationsnämnd anför sålunda, att nämndens strävan
att minska nuvarande splittring såväl lokalt som centralt i fråga om
den administrativa apparaten synes riktig. Även försäkringsinspektionen
anser, att förslaget bygger på riktiga principer. Länsstyrelsen i Örebro lån
finner de framlagda förslagen motiverade på ett synnerligen ingående och
övertygande sätt och anser dem väl ägnade att åstadkomma önskad förenkling
och effektivisering av de lokala och centrala organens verksamhetsformer
samtidigt som allmänheten torde få sitt hjälpbehov snabbare och smidigare
tillgodosett. Svenska landstingsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund anser förslagen i stort sett väl avvägda och Svenska stadsförbundet
framhåller, att det särskilt efter genomförandet av den allmänna
tilläggspensioneringen har stått klart att det administrativa handhavandet
av de olika socialförsäkringsgrenarna måste samordnas och givas möjligast
rationella utformning. Även Svenska socialvårdsförbundet uttalar, att den
pågående utbyggnaden och omformningen av socialförsäkringsgrenarna
nödvändiggör en samordning och rationalisering.

En negativ inställning till administrationsnämndens förslag i fråga om
den administrativa samordningen intages endast av pensionsstyrelsen, som
inte anser sig kunna godtaga nämndens lösningar beträffande vare sig den
lokala eller den centrala organisationen.

Några remissorgan finner det beklagligt, att administrationsnämnden inte
ansett sig kunna upptaga frågan om en reform av yrkesskadeförsäkringens
administration. Sålunda yttrar länsstyrelserna i
Södermanlands, Kalmar och Västmanlands län, att det hade varit önskvärt
att även denna fråga kunnat bringas till sin lösning i detta sammanhang.

Riksförsäkringsanstalten framhåller att frågan om en centralisering av
yrkesskadeförsäkringen till ett enda, statligt försäkringsorgan varit aktuell
strängt taget ända sedan tillkomsten av 1916 års lag om försäkring för
olycksfall i arbete och att redan 1920 och 1924 års riksdagar funnit det
obestridligt, att systemet med olycksfallsförsäkringens uppdelning på statlig
och enskild verksamhet visat sig medföra ej oväsentliga olägenheter i
åtskilliga avseenden. Anstalten erinrar vidare om centraliseringsfrågans behandling
vid 1954 års riksdag och anser att ytterligare erfarenheter av vikt
rörande verkningarna av samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäk -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

ringarna inte står att vinna. De skäl, som redan för fyrtio år sedan anfördes
för en centralisering, har under den gångna tiden endast vuxit i styrka.
Främst genom tillkomsten under senare år av den allmänna sjukförsäkringen
och av försäkringen för allmän tilläggspension har socialförsäkringssystemet
erhållit en struktur, som på ett helt annat sätt än tidigare påkallar
en gemensam central ledning av dess skilda delar. De ändringar, som överväges
i fråga om yrkesskadeförsäkringens materiella innehåll, kan enligt
anstaltens mening inte väntas minska men väl än mer öka angelägenheten
av att en samordning även i organisatoriskt hänseende kommer till stånd.
Anstalten kan för sin del icke finna annat, än att varje skäl saknas för ett
fortsatt uppskov med statsmakternas beslut i saken. De i betänkandet berörda
administrativa besparingarna vid en centralisering av yrkesskadeförsäkringen
till en enda försäkringsinrättning finner anstalten konkret kunna
uttryckas så, att den statliga inrättningen skulle kunna övertaga bolagens
nuvarande verksamhet med en personalförstärkning, som icke uppgår till
hälften av bolagens sammanlagda personalstyrka. Bolagen bör givetvis,
framhåller anstalten, beredas skälig tid för avveckling av sin verksamhet.
Anstalten föreslår, att det beslut om yrkesskadeförsäkringens centralisering
till ett statligt organ, som bör fattas av 1961 års riksdag, får innebörden
av ett principbeslut och att avvecklingstiden fastställes till cirka fem år.

Försäkringsinspektionen understryker angelägenheten av att frågan om
yrkesskadeförsäkringens administrativa handhavande utan dröjsmål erhåller
sin lösning så snart yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och
beskaffenhet blivit avgjord. Svenska sjukkasseförbundet vill starkt framhålla
önskvärdheten av att de allmänna försäkringarna gives sådant materiellt
innehåll, att någon särskild yrkesskadeförsäkring inte blir erforderlig.
Härigenom skulle, anför förbundet, möjlighet till en ytterligare förenklad
administration erhållas. Försäkringsfunktionärernas förbund uttalar,
att yrkesskadeförsäkringens inordnande i sjukkasseverksamheten är en
utveckling, som helt sammanfaller med den önskade rationaliseringen av
verksamheten, men anser i likhet med administrationsnämnden att frågan
om yrkesskadeförsäkringens organisation inte bör lösas nu.

En avvisande hållning till tanken på en centralisering av yrkesskadeförsäkringens
administration intar Socialförsäkringsbolagens förening. De inom
yrkesskadeförsäkringen förekommande betydande avgiftsvariationerna medför
enligt föreningens mening den fördelen, att kostnaderna för yrkesskadorna
kan på ett rättvist sätt fördelas mellan de verksamheter, där skadorna
inträffar. Existensen av flera försäkringsinrättningar har inneburit en
mycket sund konkurrens. En arbetsgivare, som inte är nöjd med det sätt
på vilket arbetet hos en försäkringsinrättning skötes, har möjlighet att
flytta sin försäkring till en annan försäkringsinrättning, vilket haft till
följd att försäkringsinrättningarna fått bemöda sig om en god skötsel av
sina försäkringsuppgifter. Föreningen finner starka skäl tala för att arbets -

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

givarna även i fortsättningen skall äga frihet att välja yrkesskadeförsäkringsorgan.
Det ter sig dock inte främmande för föreningen, att en viss koncentration
av bolagens verksamhet till färre enheter konnner till stånd. För
bolagens ställningstagande till en dylik fråga finner föreningen önskvärt,
att bolagen på något längre sikt kan bedöma förutsättningarna för sitt arbete.
Även Kooperativa förbundet framhåller konkurrensens betydelse och
påpekar, att ännu svävande samordnings- och inkomstprövningsfrågor även
efter den 1955 genomförda samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
medfört en betydande skaderegleringsvolym. Denna kan dock
beräknas bli gradvis reducerad i den takt dessa frågor löses genom yrkesskadeförmånernas
ersättande med lika eller bättre förmåner inom ramen
för andra socialförsäkringsgrenar. Det är därför enligt förbundets mening
motiverat att avvakta resultatet av pågående utredningsarbete inom 1958
års socialförsäkringskommitté innan frågan om yrkesskadeförsäkringens
framtida organisation upptages till behandling.

Den lokala organisationen

I fråga om sjukförsäkringens lokala organisation har
administrationsnämndens grundläggande uppfattning att de allmänna sjukkassorna
bör bli organ inte blott för sjuk- och moderskapsförsäkringarna
utan även för den allmänna pensioneringen nästan undantagslöst vunnit
remissorganens gillande.

Administrationsnämndens uttalande att någon åtgärd för de allmänna
sjukkassornas förstatligande inte nu bör vidtagas föranleder
instämmande från riksförsäkringsanstalten, som med ledning av erfarenheterna
från den allmänna sjukförsäkringen vill vitsorda, att den handlingsfrihet
för kassorna, som den nuvarande organisationsformen medför,
i stort sett är till fördel för verksamheten. Anstalten framhåller dock lämpligheten
av att ett smidigt system erhålles för omflyttning av personal mellan
centralmyndigheten och sjukkassorna och föreslår att i sådant syfte
vissa specialregler meddelas i statliga löne- och pensionsbestämmelser och
att centralmyndigheten sedan bör tillse, att motsvarande bestämmelser införes
inom sjukkasseväsendet. Även socialstyrelsen anser, att ett förstatligande
ej bör ske nu. Styrelsen tillägger, att denna fråga även sammanhänger
med utformningen av skattesystemet och erinrar om att de sakkunniga fölen
allmän översyn av beskattningssystemet fått till uppgift att överväga på
vad sätt ett ökat uttag av indirekta skatter bör ske i samband med motsvarande
reduktion av direkta skatter och obligatoriska försäkringsavgifter.
Skulle en omdaning av sättet för socialförsäkringens finansiering komma
att genomföras, kan därigenom frågan om sjukkassornas rättsliga ställning
åter aktualiseras. De modifikationer i administrationen, som kan föranledas
av kassornas förstatligande, bör enligt socialstyrelsens mening utan
större svårigheter kunna göras inom ramen för det av administrations -

142

Kungl. Maj.ts proposition nr i5 år 1961

nämnden föreslagna systemet. Landsorganisationen framhåller, att önskemålet
om en bättre risk- och avgiftsutjämning i och för sig synes motivera
att låta en central myndighet vara försäkringsgivare för hela riket men
ansluter sig till nämndens slutsats, att en sådan försäkringsform inte nu
bör genomföras. Till administrationsnämndens åsikt ansluter sig likaså
riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands
län. I yttrandet från Svenska sjukkasse förbundet konstateras med tillfredsställelse,
att nämnden avvisat tanken på förstatligande, och framhålles, att
kassornas handlingsfrihet i nuvarande organisationsform varit till stort
gagn för verksamheten.

I flera yttranden förordas att en utredning rörande sjukkassornas ställning
kommer till stånd inom en nära framtid. Statskontoret framhåller
sålunda att det rent principiellt torde vara riktigast, att organ med de uppgifter,
som avses skola tillkomma sjukkassorna, är helt statliga. I administrativt
hänseende bör ett förstatligande av kassorna medföra väsentliga fördelar.
För ett slutligt ställningstagande torde emellertid krävas en utredning
om de olika frågor, som ett förstatligande aktualiserar. Svenska stadsförbundet
framhåller att de allmänna sjukkassorna genom de föreslagna
åtgärderna kommer att anförtros avgöranden av vittgående betydelse för
det allmänna och de enskilda medborgarna och att det med hänsyn därtill
är mindre tillfredsställande att kassornas rättsliga ställning är något oklar.
De skäl administrationsnämnden anfört för att ej nu upptaga frågan om
kassornas förstatligande finner förbundet värda allt beaktande men anser
att frågan om deras framtida, mera definitiva organisatoriska ställning ej
bör uppskjutas alltför länge. TCO anser att den föreslagna ordningen bör
ses som ett provisorium. Organisationen finner starka skäl tala för att den
lokala förvaltningen av lagfästa socialförsäkringar bör ha statlig karaktär
och fäster särskilt avseende vid att en smidig förvaltning förutsätter möjlighet
till viss cirkulation mellan lokala organ och centralförvaltning, vilket
torde förutsätta att förvaltningen i sin helhet är statlig. Även SACO och
Statstjänstemannens riksförbund förordar en snar omprövning av kassornas
ställning. Försäkrings funktionärernas förbund framhåller, att sjukkassornas
rättsliga ställning är av stor betydelse för de sjukkasseanställda och
deras förhandlingsrätt. Förbundet påpekar, att frågan om de anställdas
ämbetsansvar, som är avgörande för deras rätt att sfuta kollektivavtal, in. in.,
är oklar. Förbundet föreslår att sjukkassetjänstemännens rättsliga ställning
klart fixeras genom att man fastställer, att 1936 års lag om förenings- och
förhandlingsrätt skall äga tillämpning för samtliga anställda, som ej förordnas
av tillsynsmyndigheten. Förbundets förslag får stöd av Landsorganisationen.

Till förmån för ett förstatligande av sjukkassorna uttalar sig pensionsstyrelsen,
som anser att administrationsnämnden anfört vägande skäl därför
och att de skäl, som åberopats mot förstatligandet, inte är bärande och

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

i varje fall inte bort hindra nämnden att förorda ett förstatligande så snart
som möjligt. Därest de föreslagna pensionsdelegationerna på av nämnden
förordat sätt skall anknytas till sjukkassorna finner pensionsstyrelsen ett
förstatligande av kassorna oundvikligt. Ett förstatligande av sjukkassorna
innan handhavandet av pensionsförsäkringen anförtros åt dem förordas av
besvärssakkunniga, som anser att den av administrationsnämnden föreslagna
organisationsformen i stort sett skulle kunna tillämpas även vid
ett förstatligande. Skillnaden mellan en förstatligad socialförsäkringsförvaltning
och det av nämnden föreslagna systemet ligger sålunda, uttalar
besvärssakkunniga, inte på det organisatoriska planet utan det är andra
omständigheter som är avgörande. Enligt besvärssakkunnigas mening måste
man kräva att ärenden på ett så viktigt förvaltningsområde som socialförsäkringen
även i första instans handlägges under ämbetsansvar och att de
allmänna rättssäkerhetsgarantier, som gäller förfarandet i överinstanserna,
också vinner tillämpning å handläggningen i första instans. När det gäller
en förvaltningsgrens funktionsduglighet är det nämligen, yttrar de sakkunniga,
i främsta rummet bottenorganisationen som fäller utslaget, särskilt
då det gäller ett förfarande med massärenden. Besvärssakkunniga
erinrar om att sjukkassorna ursprungligen bildats som privaträttsliga sammanslutningar
och fortsätter:

Genom att de bibehöllos vid den allmänna sjukförsäkringens genomförande
erhölls en smidig övergång från enskild till offentlig förvaltning. Övergångsskedet
är emellertid nu förbi, och tillkomsten av nya offentligrättsliga
uppgifter skapar ett nytt vid tidpunkten för den allmänna sjukförsäkringsreformen
icke förutsett läge. Härvid är att beakta, att något behov av sjukkassor
av den historiskt betingade typen icke längre kan anses vara för handen.
Det skulle då enligt de sakkunnigas mening framstå som än märkligare,
om den statliga socialförvaltningens mest betydelsefulla grenar skulle klädas
i privaträttslig dräkt utan annan egentlig anledning än den att sjukförsäkringen
i ett tidigare skede bedrivits av särskilda sjukkassor av privaträttsligt
ursprung. Administrationsnämnden synes själv icke ha varit främmande
för tanken, att steget till öppet förstatligande förr eller senare måste
tagas. Emellertid vore det uppenbarligen dålig arbetsekonomi att icke redan
nu taga dctla steg, när ändå en genomgripande omgestaltning av sjukkassorna
måste komma till stånd.

Den ståndpunkt, som administrationsnämnden intar i frågan, huruvida
den framtida sjukkasseorganisationen bör grundas på enkassesystem
e t eller dubbelkassesystemet, och som innebär förslag om
övergång till enkassesystem, hälsas allmänt med stor tillfredsställelse av
remissorganen och kritiseras inte i något yttrande. Riksförsäkringsanstalten
finner uppenbart att stora fördelar, främst av administrativ natur, är
förenade med enkassesystemet och anser sig därför utan tvekan böra tillstyrka
den föreslagna omläggningen. Anstalten betonar härvid, att lokalsjukkassorna
fullgjort sina uppgifter på ett förtjänstfullt sätt och att det
huvudsakliga skälet för dessa kassors avveckling är all sjukkasseverksam -

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

heten är av sådan art och omfattning, att lokalsjukkassorna utgör alltför
små enheter. Pensionsstyrelsen erinrar om att styrelsen redan tidigare i
egenskap av tillsynsmyndighet för de erkända sjukkassorna framhållit, alt
dubbelkassesystemet måste anses tungrott, och finner att utvecklingen sedermera
understrukit vikten av ifrågavarande reform. Statens organisationsnamnet
uttalar, att ett genomförande av förslaget torde komma att
innebära en betydande redovisningsteknisk och administrativ rationalisering.
Medicinalstyrelsen finner en övergång till enkassesystem direkt påkallad
och besvärssakkunniga anser, att sjukkassorna med nuvarande organisation
inte äger förutsättningar att bemästra de uppgifter, som avses
komma att påläggas dem, varför en centralisering till större enheter är
nödvändig. Svenska stadsförbundet anser att förslaget endast torde medföra
konsekvenser av klart positiv art och Svenska landskommunernas förbund
finner den föreslagna ombildningen av sjukkassorna vara ur organisatorisk
synpunkt ofrånkomlig oavsett behovet av en reform av socialförsäkringens
administration. Svenska sjukkasseförbundet framhåller att ett
enkassesystem är den ur bl. a. juridiska och administrativa synpunkter mest
rationella formen för sjukförsäkringens handhavande och att ett sådant
system måste byggas upp med centralsjukkassorna som grund. Förbundet
understryker administrationsnämndens uttalande att de försäkrades intresse
i främsta rummet bör beaktas och att omorganisationen sålunda inte får
leda till försämrad service. Även Landsorganisationen och Försäkringsfunktionärernas
förbund tillfogar i samband med tillstyrkan av förslaget, att
det är angeläget att vid övergången till det nya systemet bevara de fördelar
i servicehänseende, som den nuvarande organisationen erbjuder. Svenska
landstingsförbundet framhåller, att lokalsjukkassornas omvandling till
lokalkontor för centralsjukkassorna onekligen innebär ett försvagande av
sjukkasseväsendets karaktär av folkrörelse, vilket ur vissa synpunkter kan
beklagas, men att det å andra sidan måste konstateras, att förslaget innebär
en rationalisering, som ej gärna kan uppskjutas längre.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner det angeläget att så stort utrymme
som möjligt lämnas för lekmannainflytandet i den lokala organisationen.
Samma synpunkt anföres av länsstyrelsen i Kalmar län, som dock tillägger
att man inte kan bortse från att kassornas uppgifter numera är övervägande
statliga och blir så i högre grad, om administrationsnämndens förslag genomföres,
varför det är ofrånkomligt med ett starkt statligt medinflytande.
Nämndens förslag rörande lokalorganisationen synes länsstyrelsen innebära
en godtagbar lösning av den berörda intressekonflikten.

Riksförsäkringsanstalten och Svenska sjukkasseförbundet delar administrationsnämndens
uppfattning att den ökning av möjligheterna att träffa
schematiserade ekonomiska uppgörelser mellan sjukkassor och andra organ,
som kan vinnas vid ett enkassesystem, bör tillvaratagas och föreslår
att dessa frågor göres till föremål för särskild utredning.

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Förslaget rörande lokalsjukkassornas ombildning till lokalkontor
har ej föranlett någon erinran. Riksförsäkringsanstalten delar administrationsnämndens
uppfattning att lokalkontor måste finnas och att varje lokalkontor
bör ha ett bestämt verksamhetsområde. Ett sådant område bör enligt
anstaltens mening även kunna omfatta del av kommun. Svenska sjulckasseförbnndet
anför samma synpunkter. Några länsstyrelser framhåller
angelägenheten av att ett tillräckligt antal lokalkontor inrättas för allmänhetens
betjäning.

Den av administrationsnämnden berörda frågan, huruvida medlemsregistret
skall föras centralt hos länskassorna eller lokalt hos lokalkontoren har
enligt vad riksförsäkringsanstalten upplyser varit föremål för överväganden
inom anstalten i samråd med representanter för sjukkassorna. Vad därvid
framkommit ger anstalten anledning uttala, att en avveckling av lokalsjukkassorna
icke bör få en centralisering av medlemsregistren till följd. Svenska
sjukkasseförbundet finner det uppenbart att, om de försäkrades behov
av service och snabbhet i ärendenas handläggning skall tillgodoses, medlemsregistren
som hittills bör föras vid lokalkontoren.

Förslaget om att knyta en rådgivande nämnd till lokalkontoren
tillstyr k es av många remissorgan. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser,
att en rådgivande nämnd med sin lokala kännedom och lokala anknytning
har en viktig uppgift att fylla, och länsstyrelsen i Västerbottens län
framhåller, att genom sådan nämnd kan det kommunala och lokala inflytandet
även i fortsättningen tillgodoses. Landsorganisationen finner förslaget
väl motiverat och betonar angelägenheten av att dessa nämnder blir
aktivt arbetande organ även utåt på så sätt att de bl. a. bör taga initiativ
till information om socialförsäkringarnas funktion. Enligt Svenska stadsförbundets
mening bör vid utseendet av nämnderna tillses, att den socialvårdande
sakkunskapen inom kommunerna blir företrädd. Till de remissorgan,
som tillstyrker förslaget om rådgivande nämnder hör också riksförsäkringsanstalten,
socialstyrelsen, Svenska landskommunernas förbund
och Svenska sjukkasseförbundet.

Ett par remissorgan förordar, att de rådgivande nämnderna närmare anknytes
till den kommunala förvaltningen. TCO anser att nämnderna bör
utses på sådant sätt att största möjliga förankring hos allmänheten erhålles
och finner det därför naturligt att kommunalnämnden eller socialnämnden
på orten fungerar såsom rådgivande nämnd. Försäkringsfunktionärernas
förbund föreslår, att socialnämnderna får till uppgift att bland sina
ledamöter utse den rådgivande nämnden, varigenom garanti skulle skapas
för att nämndsledamöterna äger förutsättningar för sitt arbete. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län åberopar administrationsnämndens uttalande
att pensionsnämnderna bör kunna behållas för handläggning av inkomstprövade
pensionsförmåner och anser, att pensionsnämnderna även bör
kunna fungera som rådgivande nämnder till sjukkassornas lokalkontor.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 45

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Emellertid uttalas också i flera fall tvekan om behovet av rådgivande
nämnder eller avstyr k es inrättandet av sådana nämnder. Pensionsstyrelsen
finner det sannolikt att nämnderna inom några år blir utan större
praktisk betydelse. I liknande ordalag uttalar sig Svenska socialvårdsförbundet.
Medicinalstyrelsen finner det tveksamt om bärande skäl för nämndernas
inrättande föreligger, och Sveriges läkarförbund tror inte att dessa
nämnder blir i stånd att uppbära de gamla lekmannatraditionerna inom
sjukförsäkringen. Länsstyrelsen i Stockholms län anser förslaget innebära
en överorganisation med hänsyn till de begränsade uppgifter, som tillagts
de rådgivande nämnderna. De lokala intressena bör enligt länsstyrelsens
mening lika väl kunna bevakas genom direkta förslag från kommunerna
till länssjukkassan, och länsstyrelsen anser det vidare kunna förutsättas,
att föreståndarna för de lokala kontoren har sådan kontakt med de kommunala
myndigheterna att man under hand kan diskutera åtgärder, som
kan vara ägnade att befrämja verksamheten inom området. Liknande synpunkter
framföres av statskontoret samt av länsstyrelserna i Gotlands och
Hallands län.

Förslaget om slopande av sjukkassas ombudsmöte betraktas av
remissorganen i regel som ett led i den föreslagna rationaliseringen av sjukförsäkringsorganisationen
och tillstyr k es eller lämnas utan erinran
i det övervägande flertalet yttranden. Försåkringsinspektionen uttalar, att
dessa ombudsmöten säkerligen inneburit en viss demokratisk kontroll men
att administrationsnämnden otvivelaktigt har rätt i att det i längden knappast
föreligger förutsättningar att i denna form hålla ett sådant inflytande
levande.

Några remissorgan uttalar sig för ombudsmötenas bibehållande under
åberopande dels av att administrationsnämndens förslag om att vissa styrelseledamöter
och revisorer skall utses av landsting eller stadsfullmäktige
inte är tillfredsställande, dels att ett visst lekmannainflytande över förvaltningen
bör bevaras. Enligt riksförsäkringsanstalten är den nuvarande ordningen
med val genom ombud klart att föredraga framför den föreslagna
ordningen, eftersom utsikterna för att personer med särskilt intresse för
kassornas verksamhet väljes torde vara större om valet förrättas av ombud.
Val av vissa styrelseledamöter och revisorer bör enligt anstaltens mening
vara ombudsmötes enda uppgift. Beviljandet av ansvarsfrihet anser anstalten
böra ersättas med den av nämnden föreslagna föreskriften om förbud
mot anställande av talan mot styrelseledamot efter det viss tid förflutit
från utgången av det kalenderår, då det förfarande å vilket talan grundas
ägt rum. Tiden bör dock enligt anstaltens mening kunna sättas till tre i stället
för av nämnden föreslagna två år. Övriga på ombudsmöte nu ankommande
uppgifter finner anstalten böra handläggas i enlighet med nämndens förslag.
Anstalten föreslår, att ombuden utses bland ledamöterna i de rådgivande
nämnderna och att ombuden då de sammanträder för val erhåller

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

aktuell information rörande kassans verksamhet och tillfälle att till diskussion
upptaga frågor som rör verksamheten. Om ombudsmötena utnyttjas
på angivet sätt, torde de enligt anstaltens mening komma att fylla en betydelsefull
uppgift vid sidan av funktionen som valorgan. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län uttalar, att de möjligheter till inflytande över verksamheten,
som nu beredes genom ombudsmötena, innebär vissa värden inte minst
av ideell natur för de sjukförsäkrade. Ett sätt att låta de försäkrade känna
medinflytande i den nya organisationen finner länsstyrelsen vara att låta
vissa styrelseledamöter utses av ombud ur de rådgivande nämnderna. Därigenom
minskar också enligt länsstyrelsens mening de eventuella intressekonflikter,
som må kunna uppstå mellan landsting som huvudman för sjukvården
och sjukkassan som betalande part för denna vård. Länsstyrelsen
i Jämtlands län framhåller att de lekmannamässiga och lokala synpunkterna
inte bör underskattas och förordar att ombudsmötena bibehålies med
i huvudsak samma uppgifter som nu. Svenska sjukkasseförbnndet anser
att den föreslagna omorganisationen i och för sig inte utgör något skäl att
frånhända sjukkassorna förtroendevalda representanter. Förbundet anser,
att det inte är lämpligt eller ändamålsenligt att inskränka möjligheterna
för personer, som blivit väl förtrogna med sjukkasseverksamheten, att fortsätta
sitt för sjukförsäkringen gagnande arbete. Ombudsmöte bör därför
finnas och utse majoriteten av styrelseledamöter och revisorer. Även frågan
om godkännande av förvaltningen bör underställas ombudsmöte, enär valet
av styrelseledamöter är direkt avhängigt av frågan huruvida styrelsen på
rätt sätt skött kassans förvaltningsmässiga angelägenheter. Vidare bör ombudsmöte
fastställa förvaltningsstat, besluta i frågor rörande kassans stadgar
och förrätta vissa övriga val, som kan förekomma inom verksamheten.
Ombudsmöte bör enligt förbundets mening utses av respektive fullmäktigeförsamlingar,
därvid ombuden i länskassorna utväljes bland ledamöterna
i de rådgivande nämnderna. Landsorganisationen föreslår, att ombudsmötena
behålles med samma funktioner som i den nuvarande organisationen.
Därmed skulle, framhåller landsorganisationen, sjukkassorna framför allt
få en självständig ställning i förhållande till sjukvårdens huvudmän, vilka
har ekonomiska intressen att bevaka gentemot sjukkassorna. Ombudsmötena
skulle kunna bestå av ledamöterna i de rådgivande nämnderna. I stad
utanför landsting bör ombudsmöte som hittills utses av stadsfullmäktige.
Försäkringsfunktionärernas förbund uttalar sig i samma riktning.

Administrationsnämndens förslag i fråga om sju k kassest yrels
e s sammansättning godtages i allmänhet i remissyttrandena.
Genom att landsting resp. stadsfullmäktige utser styrelsemajoriteten stärkes
sambandet inom sjukvårdsområdena mellan sjukvården och sjukförsäkringen,
framhåller försäkringsinspektionen, som anser en sådan anordning
representera ett steg i rätt riktning. Det kan enligt inspektionens mening
ifrågasättas, om inte de sålunda utsedda styrelseledamöterna bör vara redo -

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

visningsskyldiga för sina uppdrag inför sina valkorporationer genom en
särskild rapport angående sjukförsäkringsverksamhetens bedrivande inom
området. Svenska landskommunernas förbund delar nämndens uppfattning
att landstingen bör utse flertalet av styrelseledamöterna och uttalar, att de
intressemotsättningar, som kan tänkas uppkomma mellan landsting och
sjukkassa, inte torde ligga på det planet, att det kan betraktas som olämpligt
att landstinget utser ledamöter i styrelsen. Snarare understrykes genom
en sådan ordning, framhåller förbundet, sambandet mellan sjukvården
och sjukförsäkringen. Svenska landstingsförbundet framhåller, att det efter
ett avskaffande av ombudsmötena blir sjukkassestyrelserna och främst de
landstingsval! ledamöterna som får svara för verksamhetens lokala anknytning
och anpassning. Det ligger under sådana förhållanden vikt uppå,
att dessa styrelser tillförsäkras en relativt självständig ställning. Endast
härigenom kan, anför förbundet, förväntas en rationell ledning av verksamheten
och ett verkligt intresse för uppgiften hos styrelsemedlemmarna.
Det bör enligt förbundets mening vara landstingen angeläget att vid val av
ledamöter så långt möjligt tillvarataga den stora fond av erfarenhet och
kunskaper, som finnes inom sjukkasserörelsens led.

Avvikande mening beträffande styrelsesammansättningen uttalar främst
de remissorgan, som förordat ombudsmötes bibehållande. Av de fyra styrelseledamöter,
som enligt förslaget skall väljas utöver de av centralmyndigheten,
medicinalstyrelsen och länsstyrelsen utsedda, bör enligt riksförsäkringsanstalten,
länsstyrelsen i Kopparbergs län och Försäkringsfunktionärernas
förbund landstinget resp. stadsfullmäktige utse en och ombudsmötet
tre. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår, att två utses av landstinget
och två av ombudsmötet. Svenska sjukkasseförbundet förordar, att
ombudsmötet utser alla fyra samt att landstinget i stället för länsstyrelsen
utser en ledamot. Landsorganisationen anser att ombudsmötet liksom nu
bör utse styrelsemajoriteten.

Svenska socialvårdsförbundet föreslår, att i styrelsen skall ingå en ledamot
med praktisk erfarenhet och insikt i den allmänna socialvården. TCO
förordar, att styrelsen får sådan sammansättning att samhällets intressegrupper
blir representerade, och vill såsom förebild i detta hänseende peka
på länsarbetsnämnderna, vilka liksom sjukkassorna har nära anknytning
till arbetsmarknaden och förvärvslivet i övrigt.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att ordförandeskapet i sjukkassestyrelsen
och i den av administrationsnämnden föreslagna pensionsdelegationen
bör förenas hos samma person, och förordar med hänsyn härtill, att
styrelseordföranden förordnas av Kungl. Maj:t. Vid ett sådant alternativ
bör den ledamot utgå, som enligt förslaget skall tillsättas av länsstyrelsen.

Förslaget beträffande de s. k. merprestationerna, innebärande
att den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen enligt Konungens bestämmande
skall kunna utvidgas att omfatta ersättning för sådana sjukvårdande åt -

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

gärder, som avses i 18 § SFL, har inte mött någon gensaga. Riksförsäkringsanstalten
framhåller dock att, om ifrågavarande förmåner liksom hittills
inte skall omfatta ersättning för den sjukes resekostnader, skäl föreligg61''
att utgiva statsbidrag till kostnaderna. Då vid enkassesystem samma
avgifter till sjukvårdsförsäkringen kommer att uttagas av alla avgiftsskyldiga
medlemmar inom en länskassa, kommer medlemmar, som inte eller
endast i ringa mån kan utnyttja förmånerna på grund av att tillgång till
ifrågavarande vård saknas å den ort där de är bosatta, att få bidraga till
kostnaderna med samma belopp som övriga medlemmar. Det sagda visar,
framhåller anstalten, att skäl föreligger att vid övergång till enkassesystem
i utjämnande syfte överväga statsbidrag vid vård jämlikt 18 § SFL även
om ändring av paragrafen inte vidtages. Liknande synpunkter anföres av
Svenska sjukkasseförbundet.

Inte heller de förenklingar av statsbidragen till sjukkassorna, som
föreslagits av administrationsnämnden, har föranlett någon erinran. Riks1örsäkringsanstalten
framhåller, att det enligt nämndens förslag ändrade
medlemsbidraget bör sättas till lägst 9 kr. för medlem i samtliga kassor
med undantag av kassorna för de fyra nordligaste länen, där bidraget bör
vara lägst 11 kr. för medlem. Svenska sjukkasseförbundet finner det angeläget,
att medlemsbidraget bestämmes till sådant belopp, att den minskning
av det totala statsbidraget, som blir en följd av att avgiftsersättnings- och
avgiftslindringsbidragen bortfaller, blir kompenserad.

Några remissorgan har upptagit den av administrationsnämnden icke berörda
frågan om sjukkassornas särskilda fristående fonder. Sådana
fonder finnes, anför Svenska sjukkasseförbundet, framför allt hos lokalsjukkassorna,
och de har i regel sammanbragts av sjukförsäkrade inom
vissa lokalt begränsade områden före den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande. Avkastningen av fonderna har disponerats efter lokalt bestämmande
för vissa lokala ändamål. Förbundet anser att betryggande bestämmelser
bör tillskapas för att möjliggöra, att avkastningen disponeras
på samma sätt som hittills. Det synes förbundet lämpligt, att bestämmelser
härom intages i kassornas stadgar och att rådgivande nämnden för den ort,
där sådan fond nu finnes, eller ledamöter av nämnden skall äga alt enligt
givna bestämmelser besluta om dispositionen av fondavkastningen. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län anser likaså att de rådgivande nämnderna bör
ha det avgörande inflytandet vid beviljandet av bidrag ur dessa fonder.

Någon erinran mot vad som föreslagits om den tidpunkt då de föreslagna
ändringarna skall träda i kraft har ej framförts. Svenska sjukkasseförbundet
understryker alt någon senare tidpunkt än den 1 januari 1962
knappast är tänkbar.

Administrationsnämndens förslag rörande pensioneringens lokala
organisation, som i huvudsak innebär att uppgiften att vara
pensioneringens lokalorgan skall överflyttas från pensionsnämnderna till

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

de allmänna sjukkassorna, har på något undantag när vunnit remissorganens
gillande, varvid i många yttranden framhålles, att förslaget möjliggör
en betydande förenkling och effektivisering av förvaltningen. Försåkringsinspekiionen
finner det vara orealistiskt att i fortsättningen jämsides ha
en lokal organisation för sjuk- och moderskapsförsäkring samt en för folkoch
tilläggspensionering. Förslaget att sammanföra dessa försäkringar hos
sjukkassorna synes därför inspektionen välbetänkt. Besvärssakkunniga anser
naturligt och riktigt, att såväl ärenden rörande folk- och tilläggspensionering
som ärenden rörande den allmänna sjukförsäkringen i första
instans handlägges av ett och samma organ, och finner det vidare uppenbart,
att de nuvarande sjukkassornas personella och materiella resurser
lämpligen bör tagas i anspråk framför pensionsnämndernas mera begränsade
tillgångar. Svenska stadsförbundet uttalar, att administrationsnämnden
genom sina förslag i fråga om lokalorganisationen funnit en god lösning
på en rad svårbemästrade problem. Förslagens genomförande kommer visserligen,
framhåller förbundet, att medföra stora förändringar i bestående
förhållanden men detta faktum får givetvis inte utgöra hinder för tillskapandet
av en rationell ordning på socialförsäkringens område. Enligt Svenska
landskommunernas förbund kan inga bärande skäl anföras mot att pensionsnämndernas
befattning med de icke inkomstprövade pensionsförmånerna
överföres på sjukkassorna. Slopas inkomstprövningen beträffande
invalidpensionerna bör även dessa pensionsärenden kunna anförtros åt kassorna.
Förbundet betonar emellertid, att de med pensioneringen sammanhängande
arbetsuppgifterna kommer att ställa särskilda krav på kassorna
inte blott i fråga om snabbhet vid ärendenas avgörande utan även beträffande
service åt de pensionssökande.

Den förordade administrativa samordningen avstyrkes av pensionsstyrelsen,
som enligt vad i det följande närmare beröres inte anser sig kunna
godtaga den av nämnden föreslagna ordningen för invalidpensionsärendenas
handläggning och som befarar, att sjukkassorna inte kan bereda de pensionssökande
den hjälp, som pensionsnämndernas ordförande och ledamöter
nu lämnar. Styrelsen kritiserar den av nämnden ifrågasatta uppdelningen
i inkomstprövade och icke inkomstprövade pensionsärenden på skilda
organ och finner särskilt detta förhållande leda till att den av nämnden
eftersträvade snabbheten blir en illusion.

I likhet med administrationsnämnden lägger remissorganen vid sin bedömning
av lokaladministrationen i regel huvudvikten vid handläggningen
av ärenden rörande invalidpension, vilka enligt nämndens
förslag skall avgöras av de ombildade centralsjukkassorna genom en särskild
pensionsdelegation. Lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet
framhåller, att decentraliseringar är av största värde, inte minst inom socialförsäkringens
område, där den personliga kontakten mellan den enskilde
och myndigheterna är mycket betydelsefull. Ärenden, innebärande prov -

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

ning av enskildas ansökningar bör i så stor utsträckning som möjligt förläggas
till regionala organ. Den föreslagna decentraliseringen innebär också
en rationell avlastning från den ändå mycket omfattande centrala administrationen.
Utredningen anser, att centralsjukkassorna med den förstärkning
nämnden förordar även bör bli administrativt lämpliga organ. Statens
organisationsnämnd finner den föreslagna avvägningen av beslutanderätt
mellan lokal och central instans ändamålsenlig. Förslaget till inrättande
av särskilda pensionsdelegationer och förslaget till besvärsordning synes
enligt organisationsnämndens mening göra förskjutningen av beslutsfattandet
till det lokala planet invändningsfri från rättssäkerhetssynpunkt.

De av administrationsnämnden angivna fördelarna med den föreslagna
handläggningsordningen i form av effektivare samordning med sjukförsäkringen,
ökade möjligheter att på ett tidigt stadium vidtaga rehabiliteringsåtgärder
och ökad snabbhet vid ärendenas avgörande understrykes i många
remissyttranden. Länsstgrelsen i Stockholms län anför sålunda, att den
administrativa samordning, som föreslagits i syfte att underlätta den materiella
samordningen, synes möjliggöra en kvalificerad handläggning redan
på det lokala planet. Såsom särskilt värdefullt betecknar länsstyrelsen de
goda möjligheterna till fortlöpande samråd med länens arbetsvärds- och
rehabiliteringsorgan. Vidare synes, fortsätter länsstyrelsen, genom decentraliseringen
av ärendena till de ombildade centralsjukkassorna lättare kunna
förebyggas en sådan eftersläpning i ärendenas handläggning, som för
närvarande råder och som medför ökat behov av socialhjälp i form av pensionsförskott.
På liknande sätt uttalar sig länsstyrelserna i Södermanlands
och Jämtlands län. Enligt den uppfattning, som uttalas av arbetsmarknadsstyrelsen,
torde den föreslagna regionala samorganisationen för sjuk- och
pensionsförsäkring bereda möjligheter till ett sådant samarbete med länsorganen
inom arbetsvärden, att rehabiliteringssynpunkter i större utsträckning
än nu kan bli beaktade. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att länsarbetsnämnderna
och deras arbetsvårdsexpeditioner numera ombesörjer
den övervägande delen av arbetsmarknadsverkets arbetsvårdsverksamhet
i alla dess faser och även samarbetar med landsting och primärkommuner
i fråga om den arbetsvärd, som bedrives av dessa. Länsarbetsnämnderna
har därför överblick över samtliga de resurser, som står till buds med avseende
å arbetsvärd. Arbetsmarknadsstyrelsen anmärker dock, att länsarbetsnämnderna
för närvarande saknar erforderliga resurser att i någon
större utsträckning medverka vid behandlingen av rehabiliterings- och pensionsärenden
inom socialförsäkringen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
yttrar, att vissa med den nuvarande ordningen förenade fördelar, bl. a.
pensionsnämndernas goda personkännedom, går förlorade genom den föreslagna
koncentrationen av pensionsärendena till länsplanet och att förslaget
på visst sätt innebär en centralisering genom att ärendena flyttas från
kommunplanet. Länsstyrelsen anser dock, att övervägande skäl talar för

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

att reformen kommer till stånd. Länsstyrelsen hänvisar härvid särskilt till
att den mera medicinskt betonade invaliditetsprövning, som förväntas bli
resultatet av nu pågående utredning i ämnet, föranleder behov av läkarexpertis
och nära samarbete med de arbetsvårdande organen. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län finner det uppenbart, att de två av landsting eller
stadsfullmäktige valda ledamöterna i de föreslagna pensionsdelegationerna
inte kan bidraga till utredningen på samma sätt som är möjligt för ledamöter
i de lokala pensionsnämnderna. Handläggningen av invalidpensionsärenden
synes länsstyrelsen kunna främjas genom en förberedande handläggning
på det lokala planet. Eftersom enligt administrationsnämndens
förslag pensionsnämnderna skall kunna behållas, ligger enligt länsstyrelsens
mening den tanken nära, att pensionsnämnderna förlänas samma
position i förhållande till sjukkassorna som de nu intager gentemot pensionsstyrelsen.

Sveriges läkarförbund framhåller, att en logisk samordning av de olika
socialförsäkringsformerna underlättar läkarnas medverkan inom socialförsäkringen.
En för den sjuke smidig övergång från sjukförsäkrings- till pensionsstadiet
skulle bli en naturlig och välkommen följd av den samordning
som nu förestår. Förbundet anser, att pensionsnämndernas samarbete med
och betydelse för läkarna har varit ringa och att nämndernas försvinnande
därför knappast kommer att märkas för läkarnas del. Den hittillsvarande
centrala bedömningen av pensionsfallen har dock, uttalar förbundet, haft
fördelen att vara enhetlig för hela landet och har verkat utslagsgivande på
ett mera självklart sätt än som kan väntas bli fallet vid en decentraliserad
verksamhet. Emellertid talar enligt förbundets mening så mycket för en
decentralisering att vissa risker för begynnelsesvårigheter av olika slag
måste accepteras, om man överhuvudtaget skall kunna genomföra en rationellt
uppbyggd förvaltningsplan.

Vissa betänkligheter mot en decentralisering uttalas av riksförsäkringsanstalten,
som framhåller att en invaliditetsbedömning av den art, som
nämnden synes räkna med, blir en vansklig uppgift. Vad den medicinska
sidan beträffar kräves synnerligen ingående kunskaper och erfarenheter
inom olika specialiteter, som få läkare torde besitta. Pensionsdelegationerna
måste också förfoga över högt kvalificerade föredragande med gedigna
erfarenheter av förekommande problem. Svårigheterna att på relativt kort
tid bygga upp en invalidpensionering med decentraliserad handläggning
torde alltså vara avsevärda, uttalar anstalten, som dock säger sig sakna
anledning att utgå från att en central handläggning skulle fungera bättre.
Vid en decentralisering blir det emellertid av betydande vikt, att centralmyndigheten
får möjligheter att på olika vägar effektivt verka för pensioneringens
sunda utveckling. Statskontoret uttalar, att den föreslagna decentraliseringen
kommer att medföra risk för bristande enhetlighet i bedömandet
av ärendena. Det hade varit önskvärt att kunna avvakta resultatet av

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

pågående utredning rörande innebörden av invalidpensionsbegreppet och
Övriga med invalidpensioneringen sammanhängande spörsmål innan slutlig
ställning tages. De skäl nämnden anfört för en utflyttning av handläggningen
av och beslutanderätten i dessa ärenden till sjukkassorna finner
emellertid statskontoret böra tillmätas sådan betydelse, att de anförda betänkligheterna
får vika. Statskontoret framhåller dock, att det är av vikt
att centralmyndigheten på olika sätt verkar för en enhetlig lagtillämpning.
Försäkringsrådet ifrågasätter, huruvida man genom den av nämnden föreslagna
ordningen erhåller den snabbaste handläggningen av ärendena. Om
erforderlig utredning verkställes regionalt, kan en efterföljande central behandling
ske fortlöpande samtidigt som hög expertis omedelbart kan finnas
tillgänglig. Den likformiga behandlingen av förmåner, som gäller hela
befolkningen, bör inte få eftersättas. Ett regionalt överutnyttjande av invalidpensioneringen
kan enligt rådets uppfattning befaras vid den föreslagna
decentraliseringen. Försäkringsrådet finner emellertid nämndens förslag
kunna godtagas med hänsyn till önskvärdheten av rehabiliteringsåtgärder
på ett tidigt stadium ävensom till sambandet mellan sjukförsäkringen och
invalidpensioneringen.

En centraliserad bedömning av invalidpensionsärendena förordas av Socialförsäkringsbolagens
förening, som anser att sjukkassorna bör vara allenast
utredande organ. Enligt föreningens mening är det inte tillfredsställande,
att en sjukkassa beslutar i ett invalidpensionsärende, där kassan i
egenskap av försäkringsgivare inom sjukförsäkringen har ett ekonomiskt
intresse. Framför allt finner dock föreningen kravet på enhetlighet i bedömningen
tala för en centraliserad handläggning.

Pensionsstgrelsen, vilken som förut nämnts motsätter sig ett överförande
av pensionsärendenas handläggning från pensionsnämnderna till sjukkassorna,
finner det fullt klart, att invaliditetsbedömningen och rehabiliteringen
kommer att bli särskilt komplicerade med hänsyn såväl till de nya
kategorier, vilka kommer under bedömning efter införandet av tilläggspensioneringen
och inkomstprövningens slopande, som till de ändrade
grunderna för invaliditetsbedömningen. Styrelsen vänder sig dock mot administrationsnämndens
uppfattning att borttagandet av inkomstprövningen
skulle framtvinga en mera medicinskt betonad invaliditetsprövning. Vad
nämnden anför ger enligt styrelsens mening vid handen, att invaliditetsbegreppet
även i fortsättningen skall konstrueras som en arbetsinvaliditet,
och i sådant fall är det inte den medicinska defekten i och för sig, som blir
avgörande för invaliditeten eller för dess gradering, utan vad sökanden
bedömes kunna utföra för arbete. För bedömandet av arbetsförmågan i
tveksamma fall räcker inte den expertis, som de föreslagna pensionsdelegationerna
utrustats med eller må ha tillfälle att rådfråga. För ändamålet
behövs, yttrar styrelsen, speciella sjukhus, där patienten jämsides med att
han erhåller vård och arbetsträning underkastas en samtidig medicinsk

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

och arbetsbetonad utredning av arbetsförmågan. Styrelsen framhåller, att
mycket litet ännu åstadkommits på detta område och att man därför står
föga beredd att möta de svårigheter, som en nykonstruktion av invaliditetsbegreppet
och ett genomförande av tilläggspensioneringen kommer att medföra.
Dessa svårigheter måste enligt styrelsens mening bli mångdubbelt
större om man tillskapar pensionsdelegationerna, vilka ej har någon erfarenhet
på området och saknar den nuvarande pensionsorganisationens person-
och lokalkännedom. Även risken för oenhetlighet i avgörandena påtalas
av styrelsen, som anser att denna risk inte kan undanröjas enbart
genom instruktion och inspektion, allra minst vid starten. Skall en handläggning
av invaliditetsprövningen ske på länsplanet måste, uttalar styrelsen,
samtliga ärenden åtminstone under en övergångstid underställas den
centrala myndigheten för granskning.

Ett inrättande av pensionsdelegationer enligt vad administrationsnämnden
föreslagit har såsom av den föregående redogörelsen framgår
i regel tillstyrkts.

I några remissyttranden framföres erinringar mot delegationer av den
angivna arten. Pensionsstyrelsen anser sålunda att, om sjukkassorna ej
förstatligas och man ändå vill ha ett länsorgan för invalidpensioneringen,
ett statligt organ bör tillskapas utanför sjukkassorna. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län anmärker, att pensionsdelegations ställning i förhållande till sjukkassans
styrelse inte framgår av förslaget. Enligt länsstyrelsens mening bör
pensionsdelegationen vara en delegation inom styrelsen, bestående av tre
av styrelsen utsedda ledamöter, kompletterad med en förtroendeläkare hos
kassan samt en av medicinalstyrelsen utsedd läkare. Länsstyrelsen befarar,
att svårigheter eljest kan uppstå med hänsyn till att den av nämnden föreslagna
delegationen skall utnyttja samma tjänstemän som kassans styrelse.
Besvärssakkunniga uttalar, att även om sjukkassorna tills vidare bibehålies
vid sin privaträttsliga form torde den föreslagna organisationen med pensionsdelegation
inte böra förverkligas. Besvärssakkunniga utvecklar sina
synpunkter sålunda.

Den tillämnade pensionsdelegationen kan uppfattas på olika sätt. Nära
till hands ligger att betrakta denna som ett fristående statligt organ med
viss samordning med sjukkassans kansli. Delegationen avses skola vara tillsatt
av offentliga organ och bestå av en av Kungl. Maj :t förordnad ordförande,
två av medicinalstyrelsen direkt eller indirekt utsedda läkare samt
två landstingsvalda medlemmar. Att beteckna ett dylikt organ som en inom
den formellt privaträttsliga sjukkassan inrättad delegation synes märkligt
och kan lätt leda till oklarhet och komplikationer med avseende å t. ex.
ämbetsansvar och förfarandegrundsatser.

Olika lösningar kunna tänkas. En utväg är att låta det i invalidpensionsärenden
beslutande organet uttryckligen få ställning som en regional statlig
nämnd av en typ, varpå finnas många exempel på andra håll. Den skulle
emellertid i sin verksamhet äga rätt att utnyttja vederbörande sjukkassas
administrativa apparat.

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

En annan organisatorisk lösning vore att i realiteten uppspalta sjukkassans
beslutanderätt på två organ. Dessa borde emellertid då icke, såsom
administrationsnämnden föreslagit, vara två sidoordnade av varandra helt
oberoende topporgan — en styrelse och en pensionsdelegation. En sådan
ordning skulle strida mot alla vedertagna organisatoriska grundsatser. En
sjukkassa måste utåt framstå såsom en organisatorisk enhet. Med hänsyn
härtill borde formellt endast ett beslutande organ finnas, men med olika
sammansättning vid prövning t. ex. av sjukförsäkringsärenden och av invalidpensionsärenden.
Sjukkassans styrelse skulle förslagsvis kunna fördelas
å två sektioner — en för allmänna ärenden och en för invalidpensionsärenden.
I princip borde dock samma person fungera som ordförande i alla
slag av ärenden. Intet hindrar däremot, att en vice ordförande förordnas
med särskild tanke på invalidpensionsärendena.

Även länsstyrelsen i Gotlands län påtalar, att delegationen enligt förslaget
inte behöver ha någon ledamot gemensam med sjukkassestyrelsen, trots
att delegationen är konstruerad såsom ett inom kassan inrättat organ. En
både saklig och formell förbättring kan enligt länsstyrelsens mening erhållas
genom att ordförandeskapet i styrelse och delegation förenas hos en och
samma person.

Förslaget om att en hos sjukkassan anställd, av centralmyndigheten utsedd
tjänsteman skall vara föredragande i pensionsdelegation godtages i
allmänhet. Riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen framhåller, att
en betydande del av ansvaret för invalidpensioneringens handhavande kommer
att vila på föredraganden och att hans ställning därför bör förstärkas
genom att han blir ledamot av delegationen. Samma uppfattning uttalas av
statskontoret, riksräkenskapsverket och SACO. Även medicinalstyrelsen
förordar ledamotskap för föredraganden och ifrågasätter dessutom om inte
föredraganden bör vara statsanställd. Försäkringsrådet anser att tjänsten
som föredragande bör vara statlig, varigenom föredragandens ställning blir
förstärkt och en önskvärd cirkulation av tjänstemän mellan sjukkassorna
samt centralmyndigheten och förvaltningen i övrigt främjas.

Beträffande pensionsdelegationernas sammansättning i övrigt uttalar
statskontoret, att avgörande för en tillfredsställande prövning av invalidpensionsärendena
är att till delegationerna knytes medicinsk expertis med
sådan erfarenhet att garantier finnes för en enhetlig medicinsk bedömning.
Samma mening uttalas av medicinalstyrelsen, som vidare anför.

Att kassans förtroendeläkare bör ingå som ledamot synes riktigt med
tanke på att han oftast har god kännedom om de personers hälsotillstånd,
vilka bli föremål för bedömning. För närvarande är det nära nog regel att
förtroendeläkaren utväljes ur allmänläkarnas led, en praxis som enligt styrelsens
mening är att förorda även i fortsättningen, särskilt med hänsyn
till den allmänbedömning av fallen, som är önskvärd, och det remissförfarande
i specialfall som kommer att krävas. Vidare torde i delegationen
erfordras tillgång till sakkunskap främst i specialiteterna internmedicin
och psykiatri. Medicinalstyrelsen anser, att utom förtroendeläkaren bör som
läkarledamot i första hand ifrågakomma en överläkare i internmedicin

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

och i andra hand en psykiater, eventuellt som suppleant med skyldighet
att inträda vid handläggning av psykiatriska fall. För specialistbedömning
i övrigt torde ärendena ta remitteras till annan medicinsk expertis, som står
tillbuds å orten eller eljest. Tillgången på sådan expertis torde ställa sig
något olika i skilda delar av landet, dock knappast i sådan grad att allvarliga
olägenheter därav behöva befaras uppstå.

Den föreslagna sammansättningen av pensionsdelegationerna synes enligt
Sveriges läkarförbund garantera att en ingående kunskap om de medicinska
orsakerna till arbetsoförmåga, om möjligheterna till positiva rehabiliteringsåtgärder
etc. i möjligaste mån skall stå till förfogande vid ärendenas avgörande.
Förbundet finner det riktigt, att en förtroendeläkare hos sjukkassan
ingår som ledamot, enär denne kommer att vara bäst underrättad
om de enskilda fallens medicinska situation, och finner det även ändamålsenligt,
att ytterligare en kvalificerad läkare, förslagsvis en sjukhusläkare
vid centrallasarett eller regionsjukhus, tillhör delegationen. Förbundet är
övertygat om att det skall bli möjligt att åstadkomma en god läkarrepresentation
i delegationen. Riksförsäkringsanstalten anser, att den ene av
läkarledamöterna bör representera den slutna vården med hänsyn till att
behov kan komma att föreligga att snabbt få in en pensionssökande på sjukvårdsanstalt
för undersökning. Svenska sjukkasseförbundet finner det inte
lämpligt att fastslå, att förtroendeläkare skall tillhöra delegationen. Pensionsstyrelsen
ifrågasätter om förtroendeläkarna, som i regel är tjänsteläkare
och vilkas sakkunskap i allmänhet är inriktad på helt andra samhälleliga
frågor, utgör den lämpligaste expertisen för delegationens arbetsuppgifter.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att möjligheterna att tidigt insätta
arbetsvårdande åtgärder skulle bli bättre tillvaratagna och arbetsvårdsfrågornas
betydelse starkare poängterad, om länsarbetsnämnden finge rätt att
utse en ledamot. Även riksförsäkringsanstalten och försäkringsinspektionen
framhåller, att representanten för länsarbetsnämnden bör vara ledamot. Enligt
försäkringsinspektionens mening bör även sjukkassedirektören vara
ledamot.

Socialstyrelsen understryker administrationsnänmdens uttalande att invalidpensionsärendena
kräver ett noggrant beaktande av bl. a. sociala synpunkter
och föreslår, att även socialvårdskonsulenten efter ordförandens
bestämmande skall närvara vid behandling av vissa ärenden. Länsstyrelsen
i Jämtlands län uttalar, att socialvårdskonsulenten regelmässigt bör närvara
vid delegationens sammanträden. Svenska socialvårds förbundet anser,
att i en delegation bör ingå en ledamot med praktiska erfarenheter och insikter
från den allmänna socialvården. Även Svenska stadsförbundet framhåller
angelägenheten av att den socialvårdande sakkunskapen blir företrädd.

Svenska sjukkasseförbundet föreslår, att sjukkassas ombudsmöte i stäl -

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

let för landsting eller stad utser två ledamöter, varvid hinder ej bör möta
att utse ledamöter av kassans styrelse. Landsorganisationen hemställer att
delegationsledamöterna förordnas av Kungl. Maj :t med hänsyn till att såväl
folk- som tilläggspensioneringarna är riksomfattande socialförsäkringar och
att pensionsdelegationernas kompetensområde är klart avgränsat från sjukkassestyrelsernas.
Därvid hör ordföranden utses utan förslag, en läkare
efter förslag av medicinalstyrelsen och ytterligare en läkare efter förslag
av sjukkassestyrelsen. Övriga ledamöter bör utses efter förslag av riksorganisationer
av arbetstagare och arbetsgivare. Såvitt landsorganisationen
kan finna, är det av betydelse att pensionsdelegationerna tillföres personer
med erfarenhet av och kunskaper om arbetsmarknaden och de uppfattningar
som finnes inom dessa intresseorganisationer. Även TCO finner starka skäl
tala för att företrädare för de olika intressegrupperingarna på arbetsmarknaden
ingår i delegationen och erinrar om att i motsvarande organ inom
ramen för tjänstepensionsanordningar av skilda slag representanter för såväl
löntagarsidan som arbetsgivarsidan alltid ingår. Länsstyrelsen i Norrbottens
lön förordar likaså att i delegationerna skall ingå av arbetsmarknadsparterna
utsedda ledamöter. Riksförbundet för partiellt arbetsföra önskar
en bredare representation och framhåller att organisationer inom näringslivet,
fackliga organisationer på arbetstagar- och arbetsgivarsidan ävensom
de handikappades organisationer besitter mycken erfarenhet och sakkunskap
i de frågor, som skall ankomma på pensionsdelegationerna.

Beträffande officialprövningen uttalar riksförsäkringsanstalten, att det i
vart fall under den första tiden är ofrånkomligt att centralmyndigheten får
möjlighet att vid behov ålägga pensionsdelegationerna att insända ärenden
till myndigheten för granskning. Medicinalstyrelsen finner garantier böra
skapas för att tveksamma fall verkligen blir underställda centralmyndighetens
prövning och förordar att denna myndighet erhåller rätt att utfärda
föreskrifter i sådant syfte. Medicinalstyrelsen anser för sin del, att underställning
främst bör äga rum i de fall då läkarledamöterna inte är eniga. I
Övriga fall bör förslagsvis två ledamöter kunna påfordra underställning.

Försäkringsrådet anser att föredraganden bör ha befogenhet och skyldighet
att anföra besvär, om han finner delegationens beslut avvika från
gällande bestämmelser eller stadgad praxis. Härigenom anser rådet erforderlig
kontinuitet och likformighet vid ärendenas behandling kunna uppnås.
Även pensionsstyrelsen förordar besvärsrätt för föredraganden.

Mot förslaget om att ärenden rörande ålderspension,
barnpension och icke inkomstprövad änkepension
skall handläggas av de allmänna sjukkassorna göres erinran endast av
pensionsstyrelsen, som icke anser sig kunna tillstyrka en överflyttning av
pensionsärenden till sjukkassorna.

Adininistrationsnämndens åsikt att handläggningen av ä r ende n r ö -rande inkomstprövade folkpensionsf ö r in å ner i någon

158 Kungl. Maj:ts proposition nr ko år 1961

form bör anknytas till den kommunala förvaltningen delas av många remissorgan.
Genom en sådan anordning kan, framhåller länsstyrelsen i
Gävleborgs län, omkastningar i den lokala organisationen undvikas i ett
läge, då de materiella rättsreglerna är under omprövning. Att de kommunala
myndigheterna beredes möjlighet att, särskilt i övergångsskedet till
en fullständig samordning, i erforderlig utsträckning bibehålla pensionsnämnderna
fastän i helt kommunal regi finner länsstyrelsen vara en fördel.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det mindre lämpligt att överflytta
pensionsärenden till socialnämnd och förordar därför att pensionsnämnderna
skall vara obligatoriska så länge inkomstprövningen kvarstår. Flera
länsstyrelser anser emellertid att pensionsnämnderna bör kunna avskaffas
och beslutanderätten i de inkomstprövade ärendena anförtros socialnämnderna.

Åtskilliga remissorgan finner det otillfredsställande, att pensionsärenden
splittras mellan sjukkassor och kommuner. Svenska socialvårds förbundet
anser, att en sådan ordning skapar administrativa svårigheter, verkar förvirrande
för allmänheten och medför betydande olägenheter i övrigt ur
servicesynpunkt. Det är därför enligt förbundets mening i hög grad önskvärt,
att alla möjligheter i fråga om pensioneringens finansiering och organisation,
som tillåter att hela pensionsarbetet överföres på sjukkassorna,
överväges och tillvaratages. Svenska sjukkasseförbundet är av samma mening
och föreslår, att kommun tills vidare bör få rätt att till sjukkassa
överlåta handläggningen av ifrågavarande ärenden. Svenska landskommunernas
förbund anser likaså, att alla pensionsärenden bör handläggas av
sjukkassorna, men finner sig inte kunna förorda en sådan lösning beträffande
de inkomstprövade pensionsförmånerna så länge kommunerna skall
bidraga till kostnaderna. Enligt statskontorets mening bör övervägas att
anförtro de ifrågavarande ärendenas handläggning åt pensionsdelegationerna,
varvid det kommunala inflytandet på förmånernas beviljande skulle
kunna bevaras genom någon form av kommunal representation. Länsstyrelsen
i Jämtlands län ifrågasätter om inte sjukkassorna kan handlägga
dessa ärenden sedan vederbörande kommun fastställt de grunder, efter
vilka förmånerna skall utgå. Även socialstyrelsen understryker angelägenheten
av att handläggningen av socialförsäkringsfrågor på det lokala planet
sammanföres till ett organ.

Pensionsstyrelsen framhåller däremot att statens andel i kostnaderna
för de inkomstprövade förmånerna uppgår till betydande belopp och att
det därför inte finnes möjlighet att låta dessa förmåner handläggas på sätt
administrationsnämnden förutsatt. Intill dess annat finansieringssätt beslutats
måste enligt styrelsens mening den nuvarande pensionsnämnds- och
ombudsorganisationen i någon form kvarstå.

Bortsett från pensionsstyrelsens sistnämnda uttalande, göres ingen invändning
mot att avveckla anordningen med pensionsstyrelsens

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

oi tsombud. Skulle ombudsorganisationen slopas bör ombuden enligt
pensionsstyrelsens mening på lämpligt sätt kompenseras.

Mot förslaget att de nya reglerna för handläggning av pensionsärenden
skall träda i kraft den 1 juli 1962 har någon erinran inte framställts.

Centraladministrationen

Administrationsnämndens förslag att riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen skall sammanslås till ett
ämbetsverk har med ett undantag tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. I remissyttrandena framhålles allmänt att en sådan verkssammanslagning
får ses som en naturlig följd av den förordade administrativ
samordningen pa det lokala planet och av den eftersträvade samordningen
över huvud taget mellan de olika socialförsäkringsgrenarna. Även
de möjligheter till rationaliseringar, som sammanslagningen medför, har
ansetts starkt tala för förslaget. Det framhålles emellertid också av flera
remissorgan, bl. a. av riksförsäkringsanstalten, statskontoret och statens
organisationsnämnd, att på grund av ämbetsverkets storlek och dess omfattande
arbetsuppgifter stora svårigheter kan möta för verksledningen att
följa och leda verksamheten.

Pensionsstyrelsen är det enda remissorgan som intar en negativ hållning
till verkssammanslagningen. Styrelsen anser, att det föreslagna verket
blir för stort och tungrott samt kommer att få befattning med åtskilliga
heterogena arbetsuppgifter, varjämte nya sådana uppgifter kan tillkomma
och medföra en väsentlig merbelastning å administrationen. Enligt
pensionsstyrelsens mening bör man i stället överväga att omfördela
arbetsuppgifterna mellan de båda nuvarande ämbetsverken, varvid till det
ena verket kunde förläggas sjukförsäkring, invalidpensionering och yrkesskadeförsäkring
i vad avser förmånsbeviljande och till det andra verket
ålders- och familjepensionering samt den centrala utbetalningen av
förmåner och uppbörden av arbetsgivaravgifter beträffande samtliga försäkringsgrenar.
Sistnämnda verk bör också enligt pensionsstyrelsens mening
tillföras de arbetsuppgifter, som ankommer på delegationen för pensionsutbetalning.

Betiäffande sistnämnda delegation uttalar statens organisationsnämnd,
att fleia omständigheter talar för att delegationens arbete omhänderhaves
av det nya ämbetsverket. Riksförsäkringsanstalten anser däremot i likhet
med administrationsnämnden, alt delegationen fortfarande bör vara
ett fristående organ.

Arbetsmarknadsstyrelsen påtalar, att den del av den invaliditetsföreveiksamheten
som benämnes näringshjälp nu administreras av
både pensionsstyrelsen och arbetsmarknadsverket. I samband med omorganisationen
av pensioneringens centralmyndighet bör denna splittring
borttagas och näringshjälpens handhavande helt förläggas till arbetsmark -

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

nadsverket. Medicinalstyrelsen uttalar sig också för en successiv överflyttning
av hela näringshjälpen till arbetsmarknadsverket. Även De blindas
förening framhåller, att en samordning av näringshjälpsverksamheten är
angelägen.

Administrationsnämndens förslag, att de av riksförsäkringsanstalten och
fullmäktige för folkpensioneringsfonden förvaltade fonderna i fortsättningen
skall knytas till socialförsäkringens centralmyndighet och där omhänderhas
av gemensamma fullmäktige, har i allmänhet ej föranlett någon
erinran i remissyttrandena. Förscikringsinspektionen anser dock, att fondförvaltningen
är så väsensskild från centralmyndighetens huvudsakliga
verksamhet, att det borde vara mest ändamålsenligt att överlämna fondförvaltningen
till ett organ som uteslutande ägnar sig åt uppgifter av denna
art. Inspektionen förordar en anknytning i någon form till den allmänna
pensionsfondens förvaltning. En samordning av försäkrings- och fondförvaltningsverksamheten
finner statskontoret naturlig så länge behov finnes
att placera fondmedel i företag, vilkas verksamhet är till gagn för socialförsäkringen
men som inte kan erbjuda fullgod säkerhet eller betala lika
hög ränta som den normalt tillämpade. Statskontoret anser likväl, att det
redan nu bör övervägas att avskaffa folkpensioneringsfonden eller åtminstone
omvandla dess tillgångar i ett tillgodohavande hos riksgäldskontoret.
Sistnämnda uppfattning uttalas också av bank- och fondinspektionen.

I fråga om tidpunkten för verkssammanslagningen anmärker riksförsäkringsanstalten,
att tiden för förberedelsearbetet blir synnerligen knapp,
därest det nya verket skall träda i funktion den 1 juli 1961, men att omställningarna
på det lokala planet och den korta tid, inom vilken verket
måste bereda sig för de nya arbetsuppgifterna, gör att en tvångssituation
uppkommit. Pensionsstyrelsen anser dock, att en sammanslagning ej behöver
göras tidigare än den 1 januari 1962.

Det nya verket bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening benämnas
riksförsäkringsverket. TCO anser att namnet riksförsäkringsanstalten kan
bibehållas. Besvärssakkunniga anmärker att ordet verk vanligen betecknar
en hel förvaltningsgren med central myndighet och dess lokalorgan
samt föreslår benämningen socialförsäkringsstyrelsen.

Administrationsnämndens förslag, att det nya ämbetsverkets
ledning skall utövas av en särskild verks styrelse, bestående av verkets
chef och souschef samt fem av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter har i allmänhet
tillstyrkts. Statskontoret ifrågasätter om verkets uppgifter
är sådana, att det kräves lekmannainslag, men framhåller att det stora
antalet byråchefer talar mot att dessa tillhör verksstyrelsen. Statskontoret
godtar förslaget, varvid avgörande varit angelägenheten att ge verket
parlamentarisk förankring. Svenska arbetsgivareföreningen anser det vara
en fundamental brist, att arbetsmarknadsparterna enligt förslaget skall
sakna självständig rätt att bli företrädda i verksstyrelsen. Landsorgani -

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

sationen hemställer, att lekmannarepresentanterna förordnas av Kungl.
Maj:t efter förslag av intresseorganisationer. Arbetsmarknadsstyrelsen och
TCO förordar likaså, att som lekmän utses representanter för sådana organisationer.
Förslaget om en särskild styrelse avstyrkes av riksförsäkringsanstalten,
som inte kan finna, att denna speciella form av verksstyrelse
skulle vara bättre ägnad att bemästra de uppgifter, som föreslagits
ankomma på sådan styrelse, än en verksstyrelse av sedvanligt slag.
Försäkringsrådet, riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Gotlands län
anser inte heller att skäl föreligger för att avvika från den vanligen förekommande
styrelseformen.

I fråga om ordningen för ärendenas avgörande uttalar
riksförsäkringsanstalten, att endast viktigare lag - och författningsfrågor
bör hänskj utas till verksstyrelsen och att samma begränsning bör gälla
beträffande organisationsfrågor. Mindre betydelsefulla ändringar i allmänna
grunder för avlönings- och pensionsförhållanden bör kunna avgöras
utan styrelsens medverkan. I styrelseplenum bör enligt anstaltens mening
föredraganden och, om ärende föredrages av annan än avdelningschef,
jämväl avdelningschefen äga rösträtt. Vidare bör allmänt gälla, att
vid ärendes handläggning närvarande avdelnings- eller byråchef, som icke
äger rösträtt i ärendet, skall vara skyldig att i förekommande fall skriftligen
anmäla avvikande mening. Statskontoret framhåller, att på verksstyrelsen
bör ankomma endast ärenden av stor vikt eller principiell innebörd.
Verksstyrelsen bör därför ej belastas med utnämnings- och placeringsfrågor
rörande personalen. I betraktande av den numera tillämpade
ordningen för handläggning av frågor avseende allmänna grunder för avlönings-
och pensionsförhållanden bör ej heller dylika ärenden ankomma
på verksstyrelsen. I denna bör föredraganden ha rätt och skyldighet att
giva särskild mening till känna. Även försäkringsinspektionen anser att
föredragande i verksstyrelsen bör ha reservationsrätt. Statens organisationsnämnd
anser det lämpligt, att även utnämnings- och placeringsfrågor
rörande befattningar i den lägre byrådirektörsgraden A 24 handlägges
av verksstyrelsen. Försäkringsrådet uttalar sig för en mera noggrann
avgränsning av verksstyrelsens kompetensområde och anför, att det exempelvis
inte kan anses lämpligt att verksstyrelsen inkopplas på rena skaderegleringsärenden.
Inte heller bör enligt rådets mening verksstyrelsen handlägga
utnämnings- och placeringsfrågor.

Förslaget att giva det nya verket en funktionell indelning
har ej föranlett någon erinran.

Den föreslagna uppdelningen av verket på tre avdelningar har
likaså allmänt godtagits. Statens organisationsnämnd framhåller, att det
stora byråantalet, som torde vara oundvikligt i varje fall under ett mångårigt
initialskede, motiverar att vissa byråer sammanslås till avdelningar
under eu avdelningschef. Organisationsnämnden ifrågasätter dock, huru11—Bihang
till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 45

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

vida detta är nödvändigt i fråga om de tre byråerna tillhörande den föreslagna
besvärsavdelningen. En handläggning av besvärsärenden i avdelningsplenum
synes enligt organisationsnämndens mening kunna undvaras
utan att verksplenum tillföres alltför många besvärsärenden. Statens
lönenämnd ifrågasätter, om inte överdirektören borde kunna fullgöra avdelningschefsfunktioner
inom såväl den administrativa avdelningen som
besvärsavdelningen. Beträffande besvärsavdelningen betonar besvärssakkunniga
angelägenheten av att denna avdelning tillerkännes en i förhållande
till verkets övriga avdelningar fristående ställning. Det torde, anför
besvärssakkunniga, numera framstå såsom principiellt mindre tillfredsställande
om hos en och samma myndighet sammanblandas rättsskipning
och administrativ ledning då det gäller utpräglade rättsfrågor. Det synes
därför lämpligt att inom det nya verket särhålla besvärsprövningen från
tillsynsuppgifter och liknande åligganden. Då en särskild besvärsavdelning
föreslås skola inrättas föreligger till skillnad mot vad eljest vanligen är
fallet gynnsamma organisatoriska förutsättningar att särhålla den rättstillämpande
uppgiften från den rent administrerande och det är av vikt
att dessa förutsättningar tillvaratages. Länsstyrelsen i Östergötlands län
förutsätter att indelningen i avdelningar, byråer och sektioner inte nu fastlåses
utan att verket så småningom uppbygges under medverkan av bl. a.
det statliga rationaliseringsverket.

Riksförsäkringsanstalten anför, att överdirektörens placering som chef
för den administrativa avdelningen avsevärt begränsar hans möjligheter
att fungera som souschef för hela verket, överdirektören bör därför enligt
anstaltens mening givas en fristående ställning direkt under generaldirektören
medan den administrativa avdelningen bör erhålla en egen avdelningschef.
Vid sådant arrangemang bör organisationssektionen ställas
under överdirektörens direkta ledning. Även SACO anser, att en särskild
tjänst som chef för den administrativa avdelningen bör inrättas.

Beträffande de föreslagna lönegradsplaceringarna för befattningshavarna
inom verkets ledning konstaterar försäkringsinspektionen med tillfredsställelse,
att förslaget upptager ett antal högt kvalificerade tjänster, men
framhåller, att skillnaden i förhållande till enskilda försäkringsföretag,
där frekvensen av höga löner är avsevärt större, likväl blir betydande. Inspektionen
finner det vara angeläget, att det nya verket redan från början
erhåller tillräcklig expertis på de ledande posterna, och betonar, att nedprutningar
av nämndens förslag kan äventyra organisationens ekonomiska
effektivitet. Statens lönenämnd har inte blivit övertygad om att högre lönegrad
än B 7 är motiverad för generaldirektörsbefattningen. Mot den föreslagna
löneställningen för överdirektören har lönenämnden ingen erinran
under förutsättning att han, såsom lönenämnden förordat, skall vara
chef även för besvärsavdelningen. Lönenämnden godtar lönegradsplaceringen
för chefen för försäkringsavdelningen men har ej funnit bärande

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

skäl för att någon byråchef placeras i högre lönegrad än B 1 eller för en
tillämpning av förordnandeformen i större utsträckning vid ifrågavarande
verk än inom statsförvaltningen i övrigt. Statskontoret uttalar, att förordnandetjänster
bör ifrågakomma endast för generaldirektören, överdirektören
och avdelningscheferna. Pensionsstyrelsen kan inte finna en differentiering
av byråchefernas lönegradsplacering befogad men framhåller angelägenheten
av att byråcheferna erhåller sådan löneställning, att man kan
förvärva dugande personer. Någon anledning att ej tillerkänna byråchef
ordinarie tjänsteställning anser pensionsstyrelsen inte föreligga. Riksförsäkringsanstalten
föreslår, att i lönegrad B 3 placeras utöver de av nämnden
angivna tre byråcheferna även byråchefen å utbetalningsbyrån. Avbyråcheferna
bör enligt anstaltens mening åtta vara ordinarie och tre extra
ordinarie.

Beträffande den administrativa avdelningen betvivlar pensionsstyrelsen,
att den redan från början kan få en mer slutgiltig form
med hänsyn till de många spörsmål, som måste uppkomma under övergångstiden
och som berör avdelningens byråer. Avdelningens personalbehov''
torde därför under denna tid bli större än vad administrationsnämnden
räknat med och sannolikt torde man bli nödsakad att behålla hela eller
större delen av den personal i lägre grader, som för motsvarande uppgifter
nu finnes hos de båda ämbetsverken.

Kanslibyråns organisation finner riksförsäkringsanstalten alltför
snävt tilltagen. På den föreslagna personalsektionen, som anstalten anser
bör benämnas kanslisektionen, kommer att krävas ytterligare minst en
högre befattningshavare, varför en förste byråsekreteraretjänst i lönegrad
A 23 bör inrättas. Dessutom är anstalten övertygad om att en personalkonsulent,
med vilken personalen kan rådgöra i tjänstefrågor och i frågor
rörande privatlivet, och som ej betraktas såsom en befattningshavare som
tillvaratar enbart verkets intressen, skulle undanröja många personliga
svårigheter, som nedsätter eller borttager arbetsförmågan. En sådan konsulent
torde till en början kunna vara anställd på halvtid. Anstalten anser
vidare expeditionsvakts- och biträdespersonalen å personalregister och
kameralkontor vara alltför lågt beräknad. Även pensionsstyrelsen yrkar,
att å personalsektionen inrättas eu tjänst i lönegrad A 23, och framhåller
därvid, att å sektionen måste finnas ytterligare en högre befattningshavare,
som är väl insatt i personalfrågorna och kan bemästra de ofta
komplicerade problem, som uppstår vid handhavandet av så stor personal
som det här är fråga om. SACO föreslår, att byrådirektörs tjänsten å personalsektionen
placeras i lönegrad A 26 och att sektionen därjämte förstärkes
med eu förste byråsekreterare i lönegrad A 23. Statens lönenämnd
kan inte tillstyrka högre löneställning än A 23 för cheferna för personaloch
kameral sektionerna.

I fråga om lagbyrån anser pensionsstyrelsen, att de båda sektions -

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

föreståndarna bör placeras i lönegrad A 26. Styrelsen framhåller, att föreståndaren
för utredningssektionen måste äga synnerligen goda kunskaper
inte blott beträffande verkets speciella och vittomfattande arbetsuppgifter
utan även om gällande lagstiftning och förhållanden på det sociala området
över huvud taget samt på olika andra områden, som kan beröras av de remisser
verket får att besvara. I fråga om föreståndaren för ombudsmannasektionen
anför pensionsstyrelsen, att tilläggspensioneringen kommer att
medföra mycket kvalificerade spörsmål i fråga om regress- och återkravsärenden,
förande av talan vid domstol m. m. och att ombudsmannen som
motpart får ett nytt klientel med helt andra möjligheter att skaffa sig kvalificerade
juridiska biträden. Riksförsäkringsanstalten och SACO föreslår
likaså, att föreståndaren för ombudsmannasektionen placeras i lönegrad
A 26. Statens lönenämnd finner sig inte kunna tillstyrka högre löneställning
än A 23 för föreståndaren för utredningssektionen.

Vad beträffar tillsynsbyrån finner riksförsäkringsanstalten oförklarligt
att administrationsnämnden velat minska biträdespersonalen. Den
föreslagna omläggningen av sjukkasseorganisationen medför inte, såsom
administrationsnämnden gjort gällande, någon arbetsxninskning. Tvärtom
måste förutses att omläggningen medför ökade påfrestningar genom att det
led i tillsynsverksamheten, som representerats av länscentralsjukkassorna,
försvinner medan behovet av tillsyn kvarstår oförändrat. Anstalten framhåller
vidare att anstaltens pensionsförsäkringsbyrå, vars uppgifter enligt
nämndens förslag i huvudsak skall övertagas av tillsynsbyrån, alltsedan sin
tillblivelse är hårt sysselsatt med att bygga upp tilläggspensioneringens administration
och att behovet av sådan verksamhet kommer att kvarstå under
lång tid framöver. Om byråns verksamhet redan den 1 juli 1961 skall övertagas
av tillsynsbyrån utan någon personalförstärkning, kommer arbetet
med pensioneringens uppbyggnad att splittras och dess effektivitet därigenom
att äventyras. Härtill kommer, anför anstalten, att arbetet med sjukkassorna
och deras omorganisation under flera år kommer att taga all av
nämnden för tillsynsbyrån beräknad högre personal i anspråk. Anstalten
föreslår därför, att de tre högre tjänster, nämligen en byråchefstjänst, en
byrådirektörstjänst i lönegrad A 24 och en förste byråsekreteraretjänst i
lönegrad A 23, vilka inrättats för tilläggspensioneringens räkning, tills vidare
utnyttjas som dubbleringsförordnanden å tillsynsbyrån. SACO föreslår,
att pensionsförsäkringsbyrån övergångsvis behålles oförändrad. Organisationen
förordar också en förstärkning av tillsynsbyråns inspektionssektion
genom att sektionens föreståndare placeras i lönegrad A 26 samt
sektionen ytterligare tillföres två förste byråsekreterare, varav en i lönegrad
A 23 och en i lönegrad A 21.

Till förslaget om att överflytta de arbetsuppgifter, som nu ankommer på
servicedetaljen för sjömän, till en sjukkassa, förslagsvis till sjukkassan i
■Göteborg, är riksförsäkringsanstalten inte beredd att taga ställning. Svenska

165

Kungl. Maj:t.''i proposition nr 45 år 1961

sjukkasseförbundet anser det ändamålsenligt att berörda kassa övertar
dessa arbetsuppgifter. Förslaget tillstyrkes också av Svenska sjöfolksförbundet.

Den av administrationsnämnden föreslagna personaluppsättningen på
organ is a tion ssektionen är enligt riksförsäkringsanstaltens mening
erforderlig enbart för en effektiv rationaliseringsverksamhet inom det
nya verket. Även sjukkasseområdet är emellertid enligt riksförsäkringsanstaltens
erfarenhet i stort behov av rationalisering. Anstalten anser därför,
att organisationssektionen, utöver vad nämnden föreslagit, bör förfoga över
ytterligare en tjänst i lönegrad A 23 och en tjänst i lönegrad A 21. Verket
bör därjämte äga möjlighet att anlita teknisk expertis utanför statsförvaltningen,
vartill medel bör anvisas. SACO anser jämväl en personalförstärkning
erforderlig om sektionen på ett effektivt sätt skall kunna fullgöra sina
uppgifter och föreslår, att sektionen tillföres ytterligare en byrådirektör i
lönegrad A 24, två förste byråsekreterare i lönegrad A 23 och en förste byråsekreterare
i lönegrad A 21, varvid den ene byrådirektören bör förestå organisationsarbetet
inom verket och den andre motsvarande arbetsuppgifter
för lokalorganens räkning. Statens lönenåmnd förordar att sektionen inlemmas
i kanslibyrån, och anser, att sektionsföreståndaren bör placeras i lönegrad
A 24.

Att verkets amanuenspersonal redovisas under administrativa
avdelningen anser riksförsäkringsanstalten förknippat med vissa fördelar.
En förutsättning för nyrekrytering av sådan personal är dock, framhåller
anstalten, att de övertaliga amanuenser, som kommer att kvarstå i tjänst,
inte i sådan grad får täcka de föreslagna femton amanuenstjänsterna, att
nyanställning förhindras.

Beträffande försäk ringsavdelningen framhåller riksförsäkringsanstalten,
att verkets databehandlingsanläggning, som enligt förslaget
skall tillhöra utbetalningsbyrån, skall betjäna såväl denna byrå som avgiftsbyrån
och matematisk-statistiska byrån och efter hand torde få uppgifter
för andra byråer inom verket. Med anledning härav bär ifrågavarande enhet
enligt anstaltens mening stå under direkt ledning av chefen för försäkringsavdelningen
och ej tillhöra viss byrå.

Förslaget rörande avgiftsbyrån har ej föranlett några erinringar.
Riksräkenskapsverket förklarar sig dela administrationsnämndens uppfattning
om angelägenheten av att byråns revisionsverksamhet gentemot avgiftspliktiga
arbetsgivare nära samordnas med den bokföringsgranskning,
som åvilar skattemyndigheterna. Riksskattenämnden framhåller, att det

med den för närvarande knappa tillgången på revisionspersonal vid länsstyrelsernas
taxeringssektioner föreligger stora svårigheter att genomföra den
av nämnden förordade samordningen. Man bör sålunda inte utgå från att
skattemyndigheternas granskningsverksamhct skall göra eu särskild revisionsverksamhet
gentemot avgiftspliktiga arbetsgivare överflödig. Riks -

166 Kungl. Maj:ts proposition nr i5 år 1961

skattenämnden finner det därför angeläget, att hos det nya verket inrättas
tjänster för revisionspersonal åtminstone till samma antal, som för närvarande
gäller för riksförsäkringsanstalten. Även länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län förordar en samverkan i kontrollhänseende men finner det
tveksamt om taxerings- och uppbördsmyndigheterna med nuvarande personalresurser
kan medverka vid avgiftskontrollen i den omfattning som nämnden
avser. Enligt den mening, som uttalas av länsstyrelsen i Skaraborgs
län, måste det betecknas som otillfredsställande, att inte en närmare samordning
kommit till stånd av den kontrollverksamhet, som i både beskattnings-
och socialförsäkringshänseende riktas mot arbetsgivarna. Länsstyrelsen
anser bättre effektivitet i kontrollen av socialförsäkringsavgifterna
och mindre besvär för arbetsgivarna kunna vinnas genom att kontrollen
anförtros beskattningsmyndigheternas revisionspersonal och förordar en
närmare utredning av frågan.

I den föreslagna utbetalningsbyrån kommer, framhåller pensionsstyrelsen,
stommen att utgöras av pensions-, utbetalnings- och revisionsavdelningarna
inom styrelsens nuvarande försäkringsbyrå. Dessa avdelningars
personalbehov kan för närvarande beräknas till omkring 220
tjänstemän, varav endast de tre avdelningsföreståndarna är placerade i
högre lönegrad än A 19. Den i jämförelse med andra motsvarande befattningar
låga lönegradsplaceringen och de dåliga befordringsutsikterna har
medfört svårigheter för styrelsen att förvärva och behålla kvalificerad personal.
Den föreslagna utbetalningsbyrån kommer, anmärker pensionsstyrelsen,
att intaga en ogynnsam ställning i personalhänseende i förhållande
till ämbetsverket i övrigt. Det är för pensionsstyrelsen uppenbart att byrån
är i behov av en kraftig upprustning. Denna sammanhänger med den erforderliga
personalförstärkningen å byrån i samband med övergången till en
helt ny maskinteknik, som blir en följd av den beslutade anskaffningen av en
datamaskinanläggning. Pensionsstyrelsen hänvisar till sin petitaskrivelse för
budgetåret 1961/62 och en särskild skrivelse med framställning om ökad
personal å ifrågavarande byrå till följd av bl. a. berörda maskinanskaffning,
vilka skrivelser kommer att redovisas i ett senare sammanhang. Den
av nämnden till utbetalningssektionen förlagda kommunbidragsdetaljen bör
enligt pensionsstyrelsens mening överföras till den föreslagna kontrollsektionen.
Pensionsstyrelsen betvivlar, att det blir möjligt att avveckla den nuvarande
registeravdelningen i den takt nämnden tänkt sig. Beträffande
denna avdelning framhåller pensionsstyrelsen vidare att 12 befattningshavare
är sysselsatta med förgranskning av inkomna pensionsärenden.
Denna förgranskning ävensom visst annat inom styrelsen förekommande
granskningsarbete sker delvis i syfte att undvika felaktiga utbetalningar.
Pensionsstyrelsen ifrågasätter om inte denna centrala kontroll även efter
ett genomförande av de föreslagna ändringarna av pensioneringens lokalorganisation
bör åtminstone tills vidare behållas och personal härför be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961 167

räknas. SACO förordar, att föreståndaren för sektionen för frågor om betalningsmottagare
placeras i lönegrad A 24.

Administrationsnämndens förslag i fråga om matematisk-statistiska
byrån kännetecknas av minskningar inom såväl högre som
lägre personalgrupper, uttalar riksförsäkringsanstalten och anmärker, att
underlag för sådan minskning inte finnes frånsett ett mindre antal biträdestjänster
på maskindetaljen. Den med matematiska och statistiska göromål
för närvarande sysselsatta, kvalificerade personalen inom riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen har anstalten uppskattat till minst 8
befattningshavare mot vilka nämnden ställer allenast sex befattningshavare
i ett läge, då arbetsuppgifterna utökas med tilläggspensioneringen. Anstalten
avstyrker bestämt en sådan personalminskning. Vidare erinrar anstalten
om att byrådirektörstjänsten å yrkesskadeförsäkringssektionen numera
höjts till lönegrad A 26 och samma lönegrad anser anstalten i likhet med
nämnden motiverad även för byrådirektören å sjuk- och pensionsförsäkringssektionen.
Med hänsyn till att byrådirektören å den tekniska sektionen
måste uppfylla andra kompetenskrav än byråns chef och till löneläget för
kvalificerad personal med teknisk utbildning bör tjänsten enligt anstaltens
mening vara placerad i lönegrad A 26. SACO anser det inte möjligt
att såsom nämnden föreslagit framdeles minska den högre personalen å
yrkesskadeförsäkringssektionen med en förste aktuarie i lönegrad A 21
och förordar att den ena av de båda aktuarietjänsterna i denna lönegrad
höjes till lönegrad A 23. Organisationen finner det vidare nödvändigt att
denna sektion även i fortsättningen förestås av en byrådirektör i lönegrad
A 26. Å sjuk- och pensionsförsäkringssektionen anser organisationen, att
antalet högre tjänster under sektionsföreståndaren bör vara tre förste
aktuarier i lönegrad A 23 och en förste aktuarie i lönegrad A 21, dvs.
samma antal befattningshavare som för närvarande är sysselsatta med
sjuk- och pensionsstatistik m. m. inom riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen.
Försäkringsinspektionen betonar angelägenheten av att den
matematisk-statistiska byrån erhåller tillräckligt kvalificerad arbetsstyrka
och förklarar sig ha fått det bestämda intrycket att motsvarande byrå
inom riksförsäkringsanstalten gör ett mycket gott arbete inom ramen för
sina resurser men att dessa är otillräckliga t. ex. för ett sådant statistiskt
utnyttjande av sjukkassematerialet, som borde krävas med hänsyn
till behovet av eu god informationsbas för planeringen av såväl socialförsäkringen
som sjukvården. Statens lönenämnd finner med hänsyn till vad
nämnden anfört i fråga om arbetsuppgifterna för föreståndarna för yrkesskadeförsäkringssektionen
och sjuk- och pensionsförsäkringssektionen alt
högre lönegradsplacering än A 24 inte är motiverad för dessa tjänster.

Chefen för den sektion för frivillig försäkring, som föreslås
av administrationsnämnden, anses av statens lönenämnd böra vara
placerad i lönegrad A 24. Löncnämnden förordar, att denna sektion tillföres
någon av försäkringsavdelningens byråer.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 15 år 1961

Vad administrationsnänmden anfört beträffande ämbetsverkets två skaderegleringsbyråer
har ej föranlett någon erinran.

I fråga om den på besvärsa v delningen placerade allmänna
byrån anser riksförsäkringsanstalten tveksamt om upplysningsverksamheten
bör koncentreras till denna byrå. I avbidan på vidare erfarenheter finner
anstalten det lämpligast att upplysningsverksamheten ombesörjes av
den personal, som handlägger ärenden av det slag frågan gäller. Däremot
föreslår riksförsäkringsanstalten, att medel anvisas till en pressombudsmannatjänst.
Anstalten framhåller, att verket måste stå rustat för att kunna
på sakligt och lättillgängligt sätt informera allmänheten och att bättre möjligheter
måste skapas för verket att deltaga i pressdebatten på verkets opinionsmässigt
känsliga arbetsområde. En sådan verksamhet kan enligt anstaltens
mening inte framgångsrikt bedrivas annat än genom pressombudsman.
Pensions styrelsen finner sig inte kunna dela administrationsnäinndens
tveksamhet rörande det framtida behovet av en särskild byrå för de
arbetsuppgifter, som avses skola ankomma på den allmänna byrån. Med
hänsyn framför allt till rehabiliteringsverksamhetens betydelse för socialförsäkringen
bör även framdeles arbetet ledas av en befattningshavare i byråchefs
lönegrad. Pensionsstyrelsen förordar att den efterkontrollsektion,
som enligt förslaget skall tillföras första besvärsbyran, i stället anknytes till
den allmänna byrån med hänsyn till efterkontrollärendenas nära sammanhang
med frågan om rehabilitering av vederbörande pensionstagare.

Beträffande personalen å den allmänna byrån anmärker statens lönenämnd,
att förslaget upptager två förste byråsekreteraretjänster i lönegrad
A 23 å försäkringspliktssektionen, innebärande ökning med en sådan tjänst
i förhållande till nuvarande organisation utan att motivering härför lämnats.

I fråga om de båda besvärsbyråerna yttrar riksförsäkringsanstalten,
att nämnden synes ha varit alltför optimistisk, då den beräknat att
fyra besvärsgrupper skall kunna handlägga 5 000 pensionsärenden per år.
Ärendenas svårighetsgrad kommer, framhåller anstalten, att vara avsevärt
större än inom den nuvarande folkpensioneringen. Härtill kommer att
nämndens beräkningar baserats på antalet ärenden, avgjorda av personal
som för närvarande inte har att sätta till en stor del av sin arbetstid för
deltagande i inspektioner, utbildnings- och upplysningsverksamhet m. m.,
vilket måste bli fallet i fortsättningen. Särskilt stora påfrestningar kommer
att göra sig gällande under de första åren, då praxis skall byggas upp genom
avgörande av besvärsärenden och upptagande av underställda ärenden till
prövning. Vad beträffar sjukförsäkringsärendena är någon minskning inte
att förvänta och dessa ärenden sysselsätter nu fem besvärsgrupper, varför
nämndens förslag innebär en minskning med en grupp. Enär anstalten förutser
betydligt större ärendevolym och lägre avverkningstakt än nämnden
beräknat, måste anstalten för sin del påyrka en personalökning. Anstalten
föreslår, att besvärsgruppernas antal i enlighet med nämndens förslag be -

169

Kungi. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

stämmes till åtta men att i varje grupp skall ingå en byrådirektör, en förste
byråsekreterare i lönegrad A 23 och en förste byråsekreterare i lönegrad
A 21. Byrådirektören bör vara placerad i lönegrad A 26. Anstalten framhåller
vikten av att löneställningen för ifrågavarande personal blir så hög, att
verket undviker att fungera som genomgångsstation till de högre befattningarna
inom lokalorganisationen i sådan utsträckning, att verkets egna
funktionsmöjligheter försvagas. Anstalten påpekar att den fulla utbyggnaden
av besvärsbyråerna inte omedelbart blir aktuell men att tid inte får
försittas då det gäller att lära upp de tjänstemän, som skall handlägga pensionsärenden
inom såväl verket som lokalorganisationen. Vidare bör beaktas
att verket måste tillhandagå socialförsäkringsdomstolen med kvalificerade
föredragande och att verkets utbildnings- och upplysningsverksamhet
bland pensionsdelegationerna måste förberedas. Det är därför nödvändigt
att i vart fall andra besvärsbyrån redan den 1 juli 1961 förstärkes så
att byråns fem besvärsgrupper får den av anstalten föreslagna sammansättningen.
Pensionsstyrelsen anser att föreståndare å besvärsgrupp inom
den föreslagna första besvärsbyrån bör vara placerad i lönegrad A 26. SACO
förordar, att en besvärsgrupp skall bestå av två befattningshavare med samma
lönegradsplacering, eftersom båda skall handlägga lika kvalificerade
ärenden och gemensamt besluta i varje ärende. Med hänsyn till att ärendena
genom förstärkningen av den lokala organisationen i regel kommer att vara
av tveksam och komplicerad natur, bör tjänsterna inte vara placerade lägre
än i A 24.

Besvärsavdelningen bör enligt vad besvärssakkunniga framhåller ha exklusiv
beslutanderätt i besvärsärenden, vilka sålunda inte såsom nämnden
föreslagit skall kunna hänskjulas till verksplenum. Dock bör generaldirektören
kunna inträda i plenum å besvärsavdelningen och där deltaga i avgörandet.
1 avdelningsplenum bör samtliga å besvärsgrupper indelade befattningshavare
deltaga. Pensionsstyrelsen anser att två befattningshavare
å besvärsgrupp, som är ense om beslutet, bör ha befogenhet att ändra överklagat
beslut. Arbetsbördan för byråcheferna skulle eljest bli alltför stor.
Riksförsäkringsanstalten och statskontoret anser, att vid avgörande av bcsvärsärende
i verksplenum föredragande byråchef bör äga rösträtt.

Beträffande storleken av det nya ämbetsverkets person
a 1 förklarar statens organisationsnamnet, att mera detaljerade organisationsundersökningar
rörande personalbehovet successivt bör utföras. Riksförsäkringsanstalten
finner inte något belägg för verkssammanslagningens
personalbesparande möjligheter. Till grund för beräkningen av personal utöver
chefsbefattningarna bör enligt anstaltens uppfattning för budgetåret
1961/62 läggas en personalstyrka, som till antal och lönegrader motsvarar
den personal, varöver riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen skolat
förfoga, därest sammanslagningen inte kommit till stånd, med de
ändringar, som betingas av anstaltens yrkanden. Inte heller pensionssty -

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

relsen anser sammanslagningen i och för sig medföra någon nämnvärd personalbesparing.
Styrelsen delar administrationsnämndens uppfattning att
antalet befattningshavare i olika grader kommer att inte obetydligt avvika
från det i nämndens organisationsplaner beräknade. Med den oklarhet som
råder beträffande lagstiftningens materiella utformning och organisationen
är det, framhåller pensionsstyrelsen, omöjligt att nu taga ställning till personalbehovet.
SACO anser att nämnden starkt underskattat personalbehovet
såväl i kvantitativt som i kvalitativt hänseende.

De av adininistrationsnämnden berörda övergångsanordningarna har i
huvudsak ej föranlett någon erinran. Att övergångstiden kommer att för
både verksledning och personal medföra påfrestningar, framhålles av pensionsstyrelsen,
som anser påfrestningarna möjligen kunna mildras genom
inrättande av ett sainarbetsorgan, där också personalintressena är företrädda.
Pensionsstyrelsen understryker också nämndens uttalande att
största hänsyn bör tagas till sådana befattningshavare med långvarig tjänstgöring,
som inte erhållit ordinarieskap å de tjänster som de utövar. TCO
förordar, att ett särskilt sainarbetsorgan med representanter för verket
och personalen inrättas med uppgift att handha de övergångsproblem, som
berör personalen. Även SACO finner det angeläget att omorganisationen
genomföres i nära kontakt med personalorganisationerna. Statstjänstemannens
riksförbund förutsätter att friställd personal kommer att utnyttjas för
den nödvändiga kompletteringen av personaluppsättningen vid sjukkassorna.
Statens organisationsnämnd framhåller att uppbyggnaden av det
nya verket torde medföra så omfattande arbetsuppgifter att det bör uppdragas
åt ett särskilt organ, förslagsvis adininistrationsnämnden, att biträda
verksledningen därmed.

Riksförsäkringsanstalten uttalar, att övergången till den nya organisationen
måste få ske successivt under några år. Sammanslagningen den 1
juli 1961 kan alltså till en början inte få annan innebörd än att verket erhåller
en gemensam ledning och provisoriskt formeras på avdelningar och
byråer. Den inre omdaningen får ske efter hand som erforderliga organisationstekniska
undersökningar hunnit verkställas. Beträffande övergångsfrågorna
i övrigt anför anstalten.

Det är enligt riksförsäkringsanstaltens mening utomordentligt viktigt,
att personal, som till följd av omorganisationen skulle mista sina innehavda
tjänster, icke drabbas av några nedflyttningar utan övergångsvis få kvarstå
i sina lönegrader. Vad nu sagts gäller icke endast extra ordinarie tjänstemän
utan även extra tjänstemän och tjänstemän, som innehava vikariatslöneförordnanden.
Föreskrifter i denna riktning skulle ge vidsträcktare
säkerhet, än vad som i motsvarande hänseenden gällde vid 1955 års omorganisation
av anstalten, främst med hänsyn till att även vikariatslöneförordnandena
skulle gå in under säkerhetssystemet. En dylik anordning är
emellertid fullt naturlig. Förordnanden som extra tjänsteman och vikariatslöneförordnanden
äro till sin art jämställda, och det förhållandet, att
den ena i stället för den andra av dessa båda förordnandetyper kommit till

171

Kungl. Maj:ts proposition nr i5 år 1961

användning i ett enskilt fall, är närmast betingat av vissa tekniska omständigheter.
Omflyttningar förekomma ofta mellan de båda förordnandeformerna
och en tjänsteman kan den ena månaden inneha exempelvis en
extra kanslibiträdestjänst och den andra månaden bli överflyttad till ett
motsvarande vikariatslöneförordnande och vice versa.

Bestämmelser böra vidare utfärdas om avgångsersättningar, förtidspensionering
med full pension osv. i överensstämmelse med de regler, som
gällde vid 1955 års omorganisation av riksförsäkringsanstalten.

Riksförsäkringsanstalten vill vidare varna för ett genomförande av administrationsnämndens
förslag, att ordinarie tjänster endast i begränsad
omfattning böra inrättas i samband med tillkomsten av det nya verket. Anstaltens
rekryteringsmöjligheter och stämningen bland personalen har i
alltför hög grad lidit av att anstalten under långliga tider varit ett ämbetsverk,
som ständigt stått under hotet av omorganisation. Det vore orimligt
att bestrida, att det nya verket kommer att vara i samma läge under överskådlig
tid. Under sådana förhållanden är det av allra största vikt, att anstaltens
personal kan känna samma trygghet, som personalen i de ämbetsverk,
vilkas organisation anses ha nått en normal stabilitet. Ordinarie tjänster
böra därför redan från början inrättas i en omfattning, som motsvarar
gängse normer inom den centrala förvaltningen.

Beträffande det nya ämbetsverkets lokalfråga uttalar lokaliseringsutredningen
rörande statlig verksamhet att frågan om verkets lokalisering
snarast bringas till en lösning. Utredningen kan inte finna att de olika
omständigheter, som främst påverkar lokaliseringen, talar för att verket
måste förläggas till Stockholm. Behovet av medicinsk expertis kan tillgodoses,
om verket lokaliseras till ett regionsjukvårdscentrum eller till en större
stad med kort resväg till dylikt centrum. I fråga om ekonomisk expertis bör
en tillfredsställande lösning kunna erhållas genom samarbete med exempelvis
riksbankens eller kreditbankens regionalförvaltningar. Enligt utredningens
översiktliga bedömning torde goda möjligheter föreligga att i andra städer
än Stockholm lösa personalrekryteringen. Då det här gäller en statlig
verksamhet av betydande storleksordning och med relativt obetydligt behov
av kontinuerligt samarbete med departement och övriga centrala myndigheter
finner utredningen lämpligheten av en utflyttning vara påtaglig. Utredningen
anser att även den föreslagna socialförsäkringsdomstolen ävensom
försäkringsrådet bör utflyttas och förläggas till samma ort som socialförsäkringsverket.
Utredningen har ännu inte kunnat utföra så detaljerade undersökningar
att ett konkret utflyttningsprogram nu kan presenteras men
förklarar sin avsikt vara att snarast fullfölja arbetet i denna del och framlägga
de förslag, som föranledes därav. Länsstyrelsen i Östergötlands län
uttalar, att det föreslagna socialförsäkringsverket tillhör den grupp av statlig
verksamhet, där ingen tvekan kan råda om att verksamheten med stor
fördel både kan och bör bedrivas utanför Stockholmsområdet.

Socialförsäkringens högsta prövningsinstans in. in.

Remissorganen har med enstaka undantag tillstyrkt eller lämnat utan

172

Kungl. Maj.ts proposition nr i5 år 1961

erinran administrationsnäinndens förslag om en gemensam högsta
prövningsinstans för den allmänna pensioneringen, sjuk- och moderskapsförsäkringarna
samt yrkesskadeförsäkringen. Riksförsäkringsanstalten
framhåller, att inom dess socialförsäkringsgrenar uppkommande
frågor i stor utsträckning är av samma art eller i vart fall närbesläktade
med varandra, vartill kommer det nära sambandet i olika hänseenden mellan
dessa försäkringar. Liknande uttalanden göres av bl. a. försäkringsrådet,
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen. Kooperativa förbundet
påtalar, att den nuvarande oenhetligheten i besvärsordningen inte
bara skapar förvirring för den vanligen i flera socialförsäkringsgrenar försäkrade
utan också kan medföra, att hans berättigade intresse eftersättes.

I några remissyttranden understrykes särskilt att den högsta prö\ningsinstansen
bör ha karaktären av domstol. Försäkringsrådet finner det vara
ett oavvisligt krav, att eu rättssökande kan få sina anspråk prövade av
domstol och riksförsäkringsanstalten uttalar, att förmånstagare och avgiftsskyldiga
på socialförsäkringens område bör ha i princip liknande tillgång
till domstolsprövning i högsta instans, som är fallet på andra områden.
Besvärssakkunniga framhåller, att socialförsäkringsinålen uppenbarligen
är av den karaktär att deras slutliga avgörande hör tillkomma domstol.
De sakkunniga understryker vikten av att väg nu öppnas till domstolsprövning
av alla socialförsäkringsmål.

Endast länsstyrelsen i Östergötlands län förklarar sig inte vara övertygad
om att en domstolsprövning av de besvärsärenden, som enligt förslaget
skall avgöras av socialförsäkringsverket som första besvärsinstans, utgör
en säkrare garanti för en tillfredsställande behandling av ärendena än
den friare och mera obundna prövning, som den nuvarande ordningen innebär.
Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inte åtminstone tills vidare
Kungl. Maj :t alltjämt bör utgöra högsta besvärsinstans för pensioneringen
samt sjuk- och moderskapsförsäkringarna.

Beträffande frågan huruvida ett befintligt judiciellt organ
eller ett nyskapat specialorgan skall vara högsta prövningsinstans
är meningarna delade. De flesta av de remissorgan, som uttalat
sin mening i denna fråga, tillstyrker nämndens förslag om inrättandet
av en särskild socialförsäkringsdomstol, som skall ha att handlägga
besvär över det föreslagna socialförsäkringsverkets och — såvitt avser yrkesskadeärenden
— försäkringsrådets beslut. Riksförsäkringsanstalten anser
att denna nya domstol bör konstrueras som en motsvarighet till högsta
domstolen och regeringsrätten samt understryker därvid den stora ekonomiska
betydelse, som socialförsäkringen numera har för den enskilde
i fråga om såväl förmåner som avgifter. Försäkringsinspektionen finner
förslaget välgrundat och framhåller, att det i princip inte bör råda skillnad
i fråga om besvärsinstansernas antal de olika försäkringsgrenarna emellan.
Svenska sjukkasseförbundet vänder sig mot en lösning med försök -

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

ringsrådet som socialförsäkringens högsta instans och framhåller, att rådet
är såväl första som sista besvärsinstans inom yrkesskadeförsäkringen
och på grund härav har att verkställa utredningar i ett stort antal yrkesskadeärenden,
vilket, om rådet blir högsta besvärsinstans för sjuk- och
pensionsärenden, kan medföra risk för att dessa ärenden får karaktären
av tillskott till rådets egentliga uppgifter. Enligt förbundets mening är
det vidare oundgängligen nödvändigt, att personer med erfarenhet av
sjuk- och pensionsförsäkring finnes i erforderligt antal inom en högsta
försäkringsdomstol. Kooperativa förbundet betonar särskilt de ökade garantier
för de försäkrades rättssäkerhet, som förslaget medför.

Statskontoret framhåller, att med de utgångspunkter administrationsnämnden
haft för sitt ställningstagande och då frågan om en gemensam
högsta besvärsinstans för socialförsäkringen uppenbarligen kräver en snabb
lösning, synes nämndens förslag i och för sig inte ge anledning till gensaga.
Nämndens förslag aktualiserar emellertid enligt statskontorets mening
på nytt frågan om att flytta skattemålen från regeringsrätten. Härigenom
skulle det bli möjligt att lägga den slutliga prövningen av socialförsäkringsmålen
till regeringsrätten, som redan handlägger vissa mål om
sociala förmåner. Länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar sig inte ha någon
allvarligare erinran mot förslaget men ifrågasätter, om ej prövningen
i sista instans borde förläggas till en särskilt organiserad avdelning inom
regeringsrätten. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det böra övervägas
att låta regeringsrätten handlägga socialförsäkringsmålen och anser,
att frågan om inrättande av särskild socialförsäkringsdomstol bör anstå,
tills inera ingående erfarenhet vunnits angående dessa måls omfattning
och närmare beskaffenhet.

Frågan om regeringsrätten som högsta instans i socialförsäkringsärenden
beröres också av besvärssakkunniga, vilka såsom sin principiella inställning
deklarerar, att regeringsrättens kompetens bör vidgas på sådant
sätt, att den relativt undantagslöst blir högsta instans för all förvaltningsrättsskipning
i landet. Detta förutsätter emellertid enligt besvärssakkunnigas
mening en reduktion av målantalet, som kan uppnås genom en allmän
fullföljdsbegränsning i förening med en sträng tillståndsprövning.
Endast ett mindre antal mål skulle på så sätt nå upp till regeringsrätten,
varigenom den finge möjlighet att nedlägga sådant arbete på varje mål,
att dess avgöranden skulle få ökat prejudikatvärde och bli mera vägledande
för rättstillämpningen i lägre instans. Besvärssakkunniga konstaterar
emellertid, att det i dagens läge inte är praktiskt genomförbart att göra
regeringsrätten till högsta instans i socialförsäkringsmål. Under nuvarande
förhållanden måste därför ett annat domstolsorgan väljas som slutinstans
för ifrågavarande mål. Besvärssakkunniga finner det inte otänkbart
att uppdraga åt kammarrätten att fungera som domstol i socialförsäkringsmål,
men anser dock, att det inger betänkligheter att ytterligare

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

utbygga kammarrätten. Härtill kommer, anför besvärssakkunniga, att det
inom socialförsäkringsområdet redan finnes en särskild domstol, nämligen
försäkringsrådet, som därest yrkesskadeförsäkringen om ett antal år
avskaffas som självständig försäkringsgren, tydligen skulle bli utan uppgifter.
Några bärande skäl mot en lösning, som innebär att försäkringsrådet
omvandlas till en allmän socialförsäkringsdomstol, har ej anförts,
anser de besvärssakkunniga, som påpekar, att det är ganska vanligt
inom den administrativa rättsskipningen, att en domstol fungerar än som
första, än som andra klagoinstans. Besvärssakkunniga anser sig därför
för sin del böra förorda, att frågan löses på så sätt, att en socialförsäkringsdomstol
inrättas som slutinstans samtidigt som försäkringsrådet i nuvarande
form upphör.

Justitiekanslersämbetet delar administrationsnämndens mening, att uppgiften
att pröva besvär i pensions-, sjukförsäkrings- och moderskapsförsäkringsärenden
bör överföras från Kungl. Maj:t i statsrådet till annat organ
och att det inte är lämpligt att betunga regeringsrätten med denna
uppgift eller att anförtro densamma till kammarrätten. Ämbetet ifrågasätter
emellertid, om socialförsäkringsmålen kan antagas vara av den art
och omfattning, att för deras avgörande bör tillskapas en helt ny besvärsinstans
och finner det vidare tveksamt, om tiden är inne för definitiva åtgärder.
I sistnämnda hänseende framhålles att lagstiftningen ännu icke
fått sin mera slutgiltiga utformning och att någon tids erfarenheter av
hur den nya lagstiftningen kommer att verka torde böra avvaktas. Enligt
ämbetets mening bör arbetet för närvarande inriktas på en successiv uppbyggnad
av en högsta besvärsinstans, varvid det bör vara naturligt att anknyta
till försäkringsrådet. Ämbetet förordar sålunda, att det definitiva
inrättandet av en högsta besvärsinstans för socialförsäkringsmålen ännu
någon tid får anstå och att frågan för närvarande löses provisoriskt genom
att försäkringsrådet tills vidare göres till sådan instans. De nya betydelsefulla
och krävande uppgifter, som därmed skulle tilläggas försäkringsrådet,
fordrar givetvis förstärkning av rådets resurser i personellt
och materiellt avseende, framhåller ämbetet, som särskilt understryker att,
om det skall bli möjligt för rådet att förvärva och behålla högt kvalificerade
domare, sådan ersättning självfallet måste utgå till dem att uppdraget
ter sig lockande.

Eu ombildning och utbyggnad av försäkringsrådet till socialförsäkringens
högsta besvärsinstans förordas av flera andra remissorgan, varvid
särskilt framhålles att man i nuvarande läge bör undvika att tillskapa
ytterligare en specialdomstol, att ärendena inom de olika socialförsäkringsgrenarna
i stor utsträckning är av samma art och att försäkringsrådet besitter
mångårig erfarenhet av de i dessa ärenden vanligen förekommande
frågorna. Uttalanden i denna riktning göres av pensionsstyrelsen, länsstyrelsen
i Västernorrlands län, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorgani -

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

sationen, Socialförsäkringsbolagens förening och SACO. Beträffande yrkesskadeförsäkringsärendenas
befarade dominans i försäkringsrådet, om
detta blir högsta socialförsäkringsdomstol, anför försäkringsrådet, att det
synes uppenbart att utrymmet för en självständig yrkesskadeförsäkring
måste reduceras i samma mån som förmånerna från sjukförsäkringen förbättras
samt den förestående ökade samordningen mellan denna försäkringsgren
och pensionsförsäkringen genomföres och i samband därmed
invaliditetsgränsen för invalid- och förtidspension sänkes. En viss dominans
skulle möjligen kunna uppstå den törsta tiden men knappast i fortsättningen.
Enligt försäkringsradets mening bör rådet utan större omgång
kunna förvandlas till gemensam slutinstans för socialförsäkringen. Rådet
arbetar nu på två avdelningar med tillhopa sex juristledamöter. För de tillkommande
ärendena erfordras endast ytterligare en avdelning med tre
juristledamöter, vartill behövs ytterligare tre föredragande. En sådan utbyggnad
finner rådet vara den naturligaste och billigaste lösningen av slutinstansfrågorna.
Även medicinalstyrelsen och länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands och Hallands län ställer sig tveksamma till inrättandet av
en ny domstol och anser att det bör övervägas att låta försäkringsrådet åtminstone
tills vidare fungera som slutinstans.

Riksräkenskapsverket anser särskilt nämndens uttalande om besvärsärendenas
natur tala för att försäkringsrådet efter lämplig omorganisation
skulle kunna övertaga besvärsprövningen inom socialförsäkringen.
Inte heller tanken pa kammarrätten bör enligt verkets mening avvisas, då
besvärsprövningen ofta torde avse förhållanden som blir bedömda även
vid inkomsttaxeringen.

Att kammarrätten göres till högsta socialförsäkringsdomstol förordas av
kammarrätten själv, som inte anser det lämpligt att tillskapa specialdomstolar
som högsta instans. När behovet av den enskildes rättsskydd är så
framträdande som i här ifrågavarande ärenden finner kammarrätten det
angeläget, att prövningen förlägges till en verklig domstol, vars ledamöter
äger insikter och erfarenheter på rättsområdet i allmänhet och är vana
att tillämpa allmän lag. Den föreslagna domstolen synes kammarrätten
alltför specialiserad för att kunna tillfredsställa dessa krav. Kammarrätten
framhåller, att socialförsäkringsärendena är av ekonomisk natur och
har släktskap med vissa grupper av de av kammarrätten i sista instans
handlagda målen. Vidare är beräkning av pensionsgrundande inkomst
en förenklad taxering. Därest prövningen av socialförsäkringsärenden skulle
förläggas till kammarrätten, kunde de lämpligen behandlas av eu ny förstärkt
division, som borde förses med medicinsk sakkunskap och fackkunskaper
från de olika grenarna av socialförsäkringen. Statstjänstemännens
riksförbund framhåller det nära sambandet mellan taxering och beiäkning
av pensionsgrundande inkomst och anser det böra övervägas, att
inrätta eu särskild avdelning för socialförsäkringsmål i kammarrätten

176 Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

med i viss mån självständig ställning. Inom yrkesskadeförsäkringen bör
dock enligt förbundets mening försäkringsrådet alltjämt vara högsta instans.
Vppbördsutredningen anser det kunna övervägas, att införliva försäkringsrådet
i kammarrätten och där inrätta en särskild division för de
försäkrings juridiska målen, medan mål rörande avgiftsskyldighet skulle
behandlas av kammarrättens allmänna avdelningar. Härigenom skulle samtliga
socialförsäkringsmål kunna fullföljas från socialförsäkringsverket till
kammarrätten och i sista hand till regeringsrätten, vilket skulle underlätta
inte blott enhetligheten i avgörandena utan även samordningen av
de åtgärder, som erfordras för upprätthållande av effektivitet på taxeringsoch
socialförsäkringsområdena.

Vad administrationsnämnden anfört rörande den nya domstolens
kompetensområde har i allmänhet ej föranlett någon erinran. Riksskattenämnden
förklarar sig dela administrationsnämndens uppfattning,
att det inte är möjligt att för mål om arbetsgivaravgifter tillämpa samma
instansordning som i taxeringsprocessen.

Däremot finner uppbördsutredningen den omständigheten, att samma
förhållande, t. ex. trovärdigheten av en företagares bokföring, kan bli föremål
för bedömning såväl vid besvärsprövning rörande arbetsgivaravgift
som vid inkomsttaxering tala för att socialförsäkringsverkets avgöranden
angående arbetsgivaravgift i sista hand prövas av regeiingsrätten,
även om mål av rent försäkringsjuridisk natur fullföljes enligt den av
administrationsnämnden föreslagna ordningen. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län finner likaså att sambandet mellan mål angående arbetsgivaiavgift
och inkomsttaxeringsmål talar för att socialförsäkringsverkets avgöranden
i frågor om arbetsgivaravgift prövas i sista instans av regeringsrätten.

Justitiekansler sämbetet, som finner domstolens kompetensområde lämpligt
avvägt, anser att någon överflyttning av arbetslöshetsförsäkringsärenden
från regeringsrätten till den nya domstolen inte nu bör ske. Arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller, att vid prövning av den individuella arbetslösheten
inom arbetslöshetsförsäkringen avgörande hänsyn merendels
måste tagas till den medicinska sakkunskapens vitsord. Eftersom socialförsäkringsdomstolen
måste ha medicinsk expertis till förfogande, anser
arbetsmarknadsstyrelsen att frågan om domstolens kompetens med avseende
på arbetslöshetsförsäkringen bör upptagas till förnyad prövning,
som lämpligen bör ankomma på den nyligen tillsatta utredningen rörande
denna försäkring.

Beträffande socialvårdsmålen, som enligt administrationsnämndens mening
ej bör ankomma på socialförsäkringsdomstolen, ansluter sig bl. a.
Svenska socialvårdsförbundet till de av nämnden anförda synpunkterna.
Socialstyrelsen finner däremot önskvärt, att socialvårds- och socialförsäkringsmål
koncentreras till en och samma högsta instans. Även om sam -

177

Kungl. Maj:ts proposition nr i5 år 1961

hörighet saknas mellan vissa socialvårdsmål och socialförsäkringsmålen,
föreligger dock ett nära samband mellan socialvårds- och socialförsäkringsområdet
och ingående kännedom om socialförsäkringarna är av stort värde
vid prövningen av åtskilliga socialvårdsmål. Socialstyrelsen anser det därför
böra övervägas, om inte socialförsäkringsdomstolen kan ges sådan sammansättning,
att den lämpligen kan fungera som högsta instans även i
socialvårdsmål. Även länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att frågan om samordnande
av besvärsprövningen i socialvårds- och socialförsäkringsmål
ånyo bör övervägas.

Administrationsnämndens uppskattning av besvärsfrekvensen
hos den föreslagna socialförsäkringsdomstolen har föranlett erinran endast
från försäkringsrådet, som anser att nämnden i fråga om pensionsoch
sjukförsäkringsärenden inte i erforderlig grad beaktat effekten av ett
borttagande av fullföljdsbegränsningen. Vidare anser rådet sannolikt, att
en väsentlig del av de ansökningar om kapitalisering av livränta, som inte
bifalles av rådet, kommer att överklagas, när en klagoinstans inrättas. Försäkringsrådet
anser därför att antalet mål i den nya domstolen bör beräknas
avsevärt högre än vad nämnden gjort.

Förslaget om att någon fullföljdsbegränsning tills vidare ej
skall föreskrivas tillstyrkes i allmänhet. Sålunda framhåller försäkringsrådet,
att särskilt med hänsyn till socialförsäkringens i stort sett obligatoriska
karaktär en rättssökande utan inskränkning bör vara berättigad
att få sin sak prövad av åtminstone en instans av domstols karaktär.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det särskilt otillfredsställande att fullföljdsbegränsningen
för närvarande ombesörjes av det ämbetsverk, som
fattat det beslut vilket önskas överklagat, och anser det med hänsyn till
de stora förmåner, som kan komma ifråga, av stor betydelse att prövning
i högsta instans kan få äga rum utan fullföljdstillstånd. Även Kooperativa
förbundet kritiserar den nuvarande fullföljdsprövningen och hälsar med
tillfredsställelse, att den försäkrade får rätt att i alla mål gå till högsta
instans. Landsorganisationen framhåller, att förslaget överensstämmer med
den ståndpunkt organisationen tidigare intagit i denna fråga. Riksförsäkringsanstalten
påpekar, att behov av att i någon form återinföra fullföljdsbegränsning
dock kan komma att aktualiseras av erfarenheterna.

Betänkligheter mot ett slopande av fullföljdsprövningen anföres av justitiekanslersämbetet.
Ämbetet anser, att det ligger nära till hands att antaga
att de som gör anspråk på en förmån ofta begagnar sig av de klagomöjligheter
som står till buds, även om utsikt till ändring i verkligheten
saknas. Särskilt är detta fallet, om kostnaden för fullföljd är ringa eller
ingen. En begränsning av fullföljdsrätten genom socialförsäkringsverkets
försorg bör kunna äga rum utan att rättssäkerheten därigenom sättes i
fara. Prövningen skulle kunna anförtros eu särskild avdelning inom detta
ämbetsverk, eventuellt med chefen som deltagande i prövningen, varigenom
12 — Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr fä

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

skulle vinnas, att verkets ledning fick en god överblick över huru lagstiftningen
tillämpas inom verket.

Frågan om besvärsrätt för andra än enskilda parter och om a 1 1-mär.t ombud med rätt att överklaga beslut i socialförsäkringsmål beröres
av besvärssakkunniga, som framhåller, att enligt administrationsnämndens
förslag besvärsförfarandet väsentligen skulle få karaktär av ett
enpartsförfarande. Erfarenheten ger emellertid vid handen, att utredningen
av ett besvärsmål blir mera allsidig och fullständig och garantierna för
riktiga avgöranden därmed större i ett förfarande mellan två motstående
parter. Besvärssakkunniga anser det därför böra tillskapas ett institut med
allmänt ombud, som skulle ha till uppgift att inträda som enskilds motpart
i besvärsmål och att överklaga första instansens beslut. I fråga om avgörandena
i första instans framhåller besvärssakkunniga att det självfallet
inte kan bli tal om en allmän eftergranskning men att besvärsrätt för
det allmänna erfordras för tillvaratagande av statens intressen på detta
stora och ur ekonomisk synpunkt synnerligen betydelsefulla område och
för vinnande av enhetlig rättstillämpning. Behovet av ett allmänt ombud
framstår för besvärssakkunniga som än mer påtagligt vad avser centralmyndighetens
beslut i besvärsfrågor. I den mån sjukkassorna består som
icke-statliga organ, anser besvärssakkunniga ur förvaltningssynpunkt intet
vara att erinra mot att klagorätt tillerkännes dem men en sådan klagorätt
tillgodoser endast i ringa mån behovet av de allmänna och de rent
statliga intressenas tillvaratagande i de olika socialförsäkringsmålen. Enligt
besvärssakkunnigas mening framstår det som klart otillfredsställande,
att i en så kvalificerad instans som den planerade socialförsäkringsdomstolen
inte ha ett tvåpartsförfarande. Även uppbördsutredningen ifrågasätter
om inte behov föreligger av ett allmänt ombud. De statliga intressena
synes nämligen inte bli tillgodosedda enbart genom de av administralionsnämnden
föreslagna åtgärderna. Enligt uppbördsutredningens mening bör
uppgiften att vara allmänt ombud kunna anförtros någon befattningshavare
i socialförsäkringsverket. Ett ställningstagande till frågan om allmänt
ombud i socialförsäkringsmål kan ske utan avvaktan på det resultat, vartill
uppbördsutredningen kan komma.

Landsorganisationen finner det önskvärt, att den officialprövningsrätt,
som nu tillkommer försäkringsrådet inom yrkesskadeförsäkringen, också
införes beträffande övriga socialförsäkringsgrenar. Som skäl för sådan rätt
framhåller Landsorganisationen intresset av enhetlig lagtillämpning och
angelägenheten av att förhindra rättsförlust på grund av brister i besvärshandlingarna
eller deras för sena ankomst. Tillsynsmyndigheten bör enligt
organisationens mening i tveksamma fall också kunna underställa
ärenden.

I de remissyttranden, som berör domstolens sammansättning,
behandlas främst frågan om medverkan av lekmannaledamöter. Landsorganisationen
anser besvärsärendenas karaktär motivera att man tillför -

17?

Kungl. Maj.ts proposition nr i5 år 1961

säkrar den högsta besvärsinstansen tillbörligt lekmannainflytande. Detta
kan enligt organisationens mening endast ske, därest en del av besvärsorganets
ledamöter utgöres av personer, vilka har sin huvudsakliga gärning
i en verksamhet, som ger dem speciell sakkunskap i dessa ärenden.
Landsorganisationen, som enligt vad förut berörts förordar försäkringsrådet
som högsta instans, uttalar att utökningen av rådets ledamöter bör
ske på sådant sätt, att man bibehåller den nuvarande proportionen mellan
dem som företräder juridisk, administrativ och medicinsk sakkunskap
och dem som representerar sakkunskapen inom arbetsmarknadens organisationer.
Svenska arbetsgivareföreningen finner det obestridligt, att den
nuvarande partsrepresentationen i försäkringsrådet varit av värde för rådet
och att de skäl, som motiverat denna representation, gör sig gällande
jämväl i vad avser den framtida högsta instansen för socialförsäkringsärenden.
TCO anser särskilt med hänsyn till att handläggningen endast
i begränsad omfattning kan bli muntlig att det skulle stärka domstolens
förtroende hos allmänheten om lekmän representerande olika intressegrupper
har säte och stämma i domstolen. Även Rikskommittén för partiellt
arbetsföra och Försäkringsfunktionärernas förbund anser behov föreligga
av lekmän som har erfarenhet av arbetsinarknadsförhållanden. Kooperativa
förbundet har förståelse för de synpunkter, som föranlett förslaget om
endast heltidsanställda ledamöter, men framhåller, att med den föränderlighet,
som är betecknande för näringslivet och arbetsmöjligheterna, synes
det nödvändigt att till domstolen knyta krafter, som har nära och fortlöpande
kontakt med arbetslivet. Justitiekanslersämbetet ifrågasätter likaså,
om det inte är lämpligt att vid utseende av icke lagfarna ledamöter beakta
önskvärdheten av att kunskap och erfarenhet från arbetsgivar- och
arbetstagarsidan blir företrädda i domstolen. Ämbetet åsyftar därmed ej
att till socialförsäkringsdomstolen skall knytas några verkliga partsrepresentanter.
De icke lagfarna ledamöterna bör ges samma ställning som motsvarande
ledamöter i försäkringsrådet och arbetsdomstolen och alltså inte
vara heltidsanställda eller utnämnda å sina befattningar så att de kan
komma att tjänstgöra i decennier och bli mera ämbetsmän än lekmän.

Svenska socialvårds förbundet framhåller, att kännedom om och erfarenhet
av praktiskt socialvårdsarbete inte sällan torde bli av betydelse och
föreslår, att även personer med erfarenhet och insikter från den allmänna
socialvården knyts till domstolen. De blindas förening vill till domstolen
knyta representanter för pensionärerna att bevaka deras intressen.

Sveriges läkarförbund anser det nödvändigt, alt domstolen erhåller eu
egen överläkare som ledamot, varigenom domstolen skulle kunna handlägga
många ärenden utan hänvisning till särskilda specialister medan i
andra fall överläkarens sakkunskap torde erfordras för val av lämplig medicinsk
expertis. Bcsvärssakkunniga, som också behandlar behovet av medicinsk
expertis i domstolen, finner den av administrationsnärnnden föreslagna
lösningen med särskilda, till domstolen knutna rådgivare i medi -

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

cinska frågor ovanlig men vill inte motsätta sig densamma, eftersom den
synes praktiskt motiverad.

Några av de remissorgan, som förordar att försäkringsrådet skall utbyggas
till en för socialförsäkringen gemensam överinstans, torde därmed
också avse, att den för försäkringsrådet gällande domförhetsregeln skall
äga tillämpning. Justitiekanslersämbetet framhåller att, om i enlighet med
vad ämbetet ifrågasatt två lekmän skall deltaga i avgörandena, det kan
anses tveksamt, huruvida domstolen bör vara domför med allenast fyra
ledamöter, eftersom antalet lagfarna ledamöter därmed endast blir två.

Administrationsnämndens beräkning, att i den av nämnden föreslagna
domstolen fem ledamöter skall kunna avverka 1 500 ärenden om året, anser
försäkringsrådet väl optimistisk, bl. a. med hänsyn till att muntliga
förhandlingar förutsatts äga rum. Då rådet dessutom anser att nämnden
uppskattat besvärsfrekvensen för lågt, finner rådet sannolikt, att ledamotsantalet,
även om det utökas till sex, inte kommer att förslå utan att domstolen
för att undvika balans måste utökas med ytterligare en avdelning.
TCO ifrågasätter likaså, om det inte är nödvändigt att redan från början
inrätta åtminstone två avdelningar inom domstolen, om ärendena skall
kunna avgöras tämligen snabbt utan att därför grundligheten i handläggningen
eftersättes.

Den föreslagna lönegradsplaceringen av ledamöterna i socialförsäkringsdomstolen
har föranlett uttalanden endast i ett par yttranden. De krav,
som bör ställas på domstolens ledamöter, gäller enligt riksförsäkringsanstaltens
bestämda mening lika för dem alla och de bör därför ha samma
löneställning liksom fallet är i högsta domstolen och regeringsrätten. Vid
en sådan likställighet bör lägre lönegrad än B 6 knappast ifrågakomma.
Statens lönenämnd är i fråga om domstolsledamöterna inte övertygad om
att tillräckliga skäl föreligger för frångående av den löneställning, som gäller
för bl. a. kammarrätten och försäkringsrådet, vilka även de i viss utsträckning
är slutinstanser. Lönenämnden erinrar vidare om att arvode
motsvarande löneklass 6 på löneplan B utgår på befattningen som ordförande
i arbetsdomstolen, därest befattningen innehaves av person som
inte förut varit justitieråd. Dessa jämförelser leder enligt lönenämndens
mening till lönegradsplaceringen B 6 för socialförsäkringsdomstolens ordförande
samt B 1 för dess ledamöter.

Vad angår domstolens verksamhetsformer framhåller besvärssakkunniga,
att de i sitt utredningsarbete ännu inte tagit definitiv
ställning till processen inför förvaltningsdomstolarna. I nuvarande
läge torde den av administrationsnämnden valda lösningen att vissa bestämmelser
i rättegångsbalken skall äga tillämpning för socialförsäkringsdomstolen
kunna godtagas såsom ett provisorium. Av föreskriften, att lagrummen
i rättegångsbalken skall gälla blott i tillämpliga delar, torde enligt
besvärssakkunniga följa, att hänsyn skall tagas till de speciella förvallningsrättsliga
förhållandena och att de befogenheter, som lagrummen

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

tillerkänner domstolen t. ex. med avseende å vittnesförhör, skall begagnas
med urskillning. Statskontoret finner det påkallat att en fast ordning utbildas
i fråga om förfarandet vid domstolen och att konkreta bestämmelser
härom utfärdas.

Förslaget om att även muntlig förhandling skall kunna förekomma vid
socialförsäkringsdomstolen har givit försåkringsrådet anledning uttala, att
behov av muntlig förhandling inte föreligger inom rådet på grund av rådets
omfattande skriftliga utredningsförfarande. I viss utsträckning har
rådet uppnått det med muntliga förhandlingar avsedda syftet genom att
sända ut en tjänsteman för att på ort och ställe klarlägga vissa för ett
ärende relevanta omständigheter. Försåkringsrådet framhåller att, om
muntlig forhandling blir tillåten, kan vetskapen därom medföra krav på
sådana förhandlingar i större omfattning, vilket kan föranleda olägenheter
och avsevärd kostnadsökning för statsverket. Rådet är inte övertygat
om att nyttan av muntlig förhandling uppväger dessa nackdelar.

Landsorganisationen vänder sig mot förslaget att part själv skall bestrida
kostnaden för egen inställelse och för av honom åberopat vittne eller
sakkunnig och finner det ur social synpunkt otillfredsställande, om en
försäkringstagares möjligheter till belysning av ett sakförhållande därigenom
begränsas. Landsorganisationen föreslår därför, att part som är fysisk
person skall tillerkännas ersättning för dylika kostnader. Liknande
synpunkter anföres av Rikskommittén för partiellt arbetsföra. Riksförsäknngsanstalten
anser att ersättning till sakkunnig, som part åberopat, skall

kunna gäldas av allmänna medel under samma betingelser som vittnesersättning.

Kostnadsfrågor m. m.

Administrationsnämndens kostnadsberäkningar beröres endast av ett
.åtal remissorgan, som i regel framhåller vanskligheten av att i nuvarande
läge göra någon närmare uppskattning av förslagens ekonomiska konsekvenser.
Försäkringsinspektionen framhåller, att erfarenheten talar för
att besparingar till följd av sådana åtgärder som nämnden föreslagit i verkligheten
inte går att i full utsträckning genomföra och att det därför är
klokt med en mera försiktig bedömning i detta avseende. Riksförsäkringsanstalten
håller för troligt att kostnaderna över lag kommer att betydligt
överstiga vad nämnden förmodat.

Beträffande sju k kasseorganisation en finner pensionsstgrelsen
det uppenbart alt besparingar kan åstadkommas genom dubbelkassesystemets
avskaffande. Styrelsen anser däremot alt sjukkassornas kostnader
för nytillkommande uppgifter inom den allmänna pensioneringen blir
betydligt större än vad nämnden räknat med och framhåller i detta hänseende,
att inga utgifter beräknats för ersättare för föredragandena i pensionsdelegationerna
och att frågan om efterkontrollarbetet i sjukkassorna
inte berörts. Även i fråga om andra ärenden än invalidpensionsärenden

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

fordras en betryggande handläggning och kontroll i kassorna. Styrelsen anser
därför det av nämnden beräknade biträdesantalet för pensionsärendena
vara för lågt. Sveriges läkarförbund framhåller att de nya arbetsuppgifterna
för sjukkassorna trots den förvaltningsmässiga förenklingen inte torde
komma att föranleda en minskning av personalstyrkan. Det förefaller förbundet
som om nämnden underskattat personalbehovet. Försäkringsinspektionen
anser nämndens uttalanden knappast ge en klar bild av förstärkningsbehovet
beträffande sjukkassornas personalorganisation och framhåller
vikten av att kassorna beredes möjlighet att inte bara kvantitativt
utan även kvalitativt tillgodose detta behov.

Kostnadsminskningen för kommunerna i fråga om pension snämndsorganisationen
i anledning av nämndens förslag torde enligt
pensionsstyrelsens mening komma att åtminstone under överskådlig tid
visa sig ringa eller obefintlig.

Såsom förut framhållits räknar varken pensionsstyrelsen eller riksförsäkringsanstalten
med att sammanslagningen av dessa verk till ett nytt
ämbetsverk i och för sig skall medföra någon nämnvärd personalbesparing.
Pensionsstyrelsen finner dock en personalminskning möjlig genom
övergång till datamaskiner, medan riksförsäkringsanstalten framhåller,
att en eventuell personalminskning främst sammanhänger med att pensionsärendena
decentraliseras. SACO anser nämndens uppenbara ambition att
hålla kostnadsberäkningarna nere vara förståelig mot bakgrunden av strävandena
att begränsa de statliga förvaltningsutgifterna men framhåller, att
eu underbemanning ofta leder till en alltför tryckande arbetsbörda och ett
mindre tillfredsställande fullgörande av arbetsuppgifterna. TCO uttalar att
den personalminskning, som nämnden förutskickar, i och för sig inte bör
vara en primär målsättning. Det väsentliga år att administrationen kan
bringas att fungera på ett effektivt sätt och att allmänhetens berättigade intressen
i fråga om service blir väl tillgodosedda. Försäkringsfunkiionärernas
förbund yttrar att nämnden bortsett från behovet av ökad revision och tillsyn
från centralmyndighetens sida och betvivlar, att en nedskärning av antalet
anställda kan bli möjlig.

1 fråga om kostnadsberäkningarna avseende den nyinrättade domstoI
e n har några erinringar ej framförts. Beträffande föredragandebefattningarna
ifrågasätter statens lönenämnd lämpligheten av den föreslagna anställningsformen
och föreslår, att fasta föredragandetjänster i lönegrad A 23 inrättas
i likhet med vad som gäller vid bl. a. försäkringsrådet.

Vad administrationsnämnden anfört om finansieringen av socialförsäkringens
organisation har föranlett uttalande endast
av pensionsstyrelsen, som i fråga om fördelningen av sjukkassornas
kostnader mellan statsverket och tilläggspensioneringen inte finner den av
nämnden föreslagna hälftendelningen godtagbar utan föreslår en fördelning
i relation till antalet handlagda ärenden av olika slag. Styrelsen fram -

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 är 1961

håller att antalet ansökningar om tilläggspension inte kommer att bli lika
stort som antalet folkpensionsansökningar.

Statskontoret berör frågan om socialförsäkringens finansiering och erinrar
om att förmånerna nu bekostas genom direkta avgifter från de försäkrade,
bidrag från arbetsgivare och skatter, allt enligt starkt växlande grunder.
En sådan ordning innebär nackdelar bl. a. i administrativt avseende.
Med hänsyn härtill och mot bakgrunden av socialförsäkringsutgifternas storlek
på längre sikt finner statskontoret önskvärt, att finansieringsfrågan omprövas
i ett sammanhang för socialförsäkringen i dess helhet, varvid även
den budgetmässiga behandlingen av socialförsäkringsutgifterna bör närmare
övervägas.

Departementschefen

Allmänt

Under senare år har en snabb utbyggnad av socialförsäkringarna ägt
mm. Den allmänna sjukförsäkringen och den därmed sammankopplade
moderskapsförsäkringen trädde i tillämpning år 1955. Samma år avlöste
en ny yrkesskadeförsäkringslag tidigare lagstiftning, och yrkesskadeförsäkringen
samordnades med sjukförsäkringen i vad avser förmånerna under
den första tiden av en sjukdom som härrör från yrkesskada. Inom folkpensioneringen
har kraftiga höjningar av pensionernas nivå företagits, och fainiljepensioneringen
har effektiviserats. Avvecklingen av inkomstprövningen
inom folkpensioneringen har fortsatt genom att änkepensioner i alla nya
fall samt barnpensionerna utgives utan avseende på den pensionsberättigades
inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Slutligen har det avgörande
steget mot ett fullständigande av det trygghetssystem, som socialförsäkringen
avser att utgöra, tagits genom 1959 års beslut om införande av försäkringen
för allmän tilläggspension. Utöver det sagda har arbetslöshetsförsäkringen
på olika sätt förbättrats.

Annu återstår kompletteringar i åtskilliga avseenden, innan det reformprogram
för socialförsäkringen, som statsmakterna uttalat sig för i samband
med de senaste årens beslut på detta område, kan anses fullföljt.
Närmast i tur står eu omdaning av invalid- eller förtidspensioneringen inom
såväl folkpensionering som tilläggspensionering jämte en därtill ansluten
utkyg8nad av sjukförsäkringen. Hithörande frågor utredes inom 1958 års
socialförsäkringskommitté, och jag räknar med att för nästa års riksdag
kunna framlägga förslag på grundval av vad kommittén kommer att föreslå.
1 samband därmed torde förslag kunna framläggas om genomförande av
ännu en etapp av den folkpensionshöjning, som enligt statsmakternas ställningstagande
skall vara fullbordad år 1908.

Naturligt är att den intensiva reformverksamheten på socialförsäkringsområdet
i första hand inriktats på de materiella reglerna inom varje särskild
försäkringsgren och tagit sikte på att så snabbt som möjligt göra

184 Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

de förbättrade förmånerna tillgängliga för medborgarna. Detta har inneburit,
att samordningsproblem i lagtekniskt och även i materiellt hänseende
tills vidare fått skjutas åt sidan. Likaså har det administrativa handhavandet
av socialförsäkringens olika delar fått ankomma på redan befintliga
organ utan att dessa — bortsett från den omdaning av sjukkasseväsendet
som blev en följd av den allmänna sjukförsäkringens införande — undergått
någon mera genomgripande förändring i anledning av den ändrade lagstiftningen
och tillkomsten av nya arbetsuppgifter.

Den avvaktande hållning, som statsmakterna intagit till samordningsproblemen
och de administrativa frågorna inom socialförsäkringen, har bl. a.
varit motiverad av önskemålet att hålla dörren öppen för de lösningar, som
skulle visa sig lämpliga då en mera samlad överblick av problemen blev
möjlig.

De förslag, som nu utarbetas inom 1958 års socialförsäkringskommitté,
syftar till att i enlighet med statsmakternas ställningstaganden avskaffa den
nuvarande inkomstprövningen av invalidpensionerna inom folkpensioneringen
och i stället införa en gradering av pensionens storlek efter pensionssökandens
eventuellt kvarstående arbetsförmåga. Förslagen torde vidare
komma att innebära, att invalidpension skall utgå vid en lägre invaliditetsgrad
än som för närvarande utgör förutsättning för rätt till sådan pension
från folkpensioneringen. För tilläggspensioneringens del torde reglerna om
invalidpension eller, som den benämnes i TPL, förtidspension komma att
bli desamma som invalidpensionsbestämmelserna inom folkpensioneringen
så långt förhållandena inom de båda pensionsgrenarna är överensstämmande.
De särskilda villkor för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen,
som sammanhänger med kraven på att vissa års pensionspoäng skall
ha intjänats, kan också väntas bli berörda av kommitténs förslag.

Den nya uppbyggnaden av invalidpensioneringen förutsätter en intim
samordning med sjukförsäkringen, och kommitténs förslag torde även
komma att avse genomgripande förändringar och utbyggnader av sjukpenningsidan
inom den allmänna sjukförsäkringen.

Invalidpensioneringens omdaning kommer alltså att aktualisera viktiga
samordningsproblem mellan folkpensionering, tilläggspensionering och
sjukförsäkring. Detta återspeglas i lagtekniskt hänseende i det arbete med
utarbetande av en samlad lagstiftning, omslutande de tre nämnda socialförsäkringsgrenarna,
som jämsides med socialförsäkringskommitténs arbete
bedrives inom socialdepartementet. Den nya utformningen av invalidpensioneringen
och den omständigheten att inte blott folkpension utan även
tilläggspension skall utgå i invaliditetsfall kommer att ställa stora krav
på de organ, som skall pröva pensionsansökningarna. Samordningen mellan
sjukförsäkring och invalidpensionering kommer vidare att förutsätta en
långtgående samverkan mellan de organ, som handhar dessa socialförsäkringsgrenar.

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Tiden synes vara inne att ta ställning till de administrativa frågorna inom
sjukförsäkring och pensionering. De administrativa förutsättningarna för
de nya arbetsuppgifternas handhavande bör vara i huvudsak kända redan
då beslut fattas om en sådan omläggning av invalidpensioneringen och
sjukpenningförsäkringen, varom förslag kan väntas från 1958 års socialförsäkringskommitté.
Vidare bör den omorganisation som erfordras vara
åtminstone i viktigare delar genomförd, innan de administrativa organen
får ge sig i kast med att föra de nya materiella socialförsäkringsreglerna
ut i tillämpningen.

Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden har socialförsäkringens administrationsnämnd
lagt fram ett förslag till enhetlig organisation av sjukförsäkringen
och den allmänna pensioneringen. Förslaget innebär att lokalsjukkassorna
avskaffas som självständiga förvaltningsenheter, att centralsjukkassorna
blir regionalt organiserade lokalorgan för såväl sjukförsäkring
som pensionering, till vilka även avgörandet av invalidpensionsärenden förlägges,
att riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen förenas till ett
ämbetsverk och att prövningen i sista instans av besvär i sjukförsäkrings-,
pensions- och yrkesskadeförsäkringsmål anförtros en nybildad högsta socialförsäkringsdomstol.
Enligt nämndens förslag skall ämbetsverken sammanslås
och den nya domstolen inrättas den 1 juli 1961, medan omorganisationen
av de allmänna sjukkassorna sker i två etapper den 1 januari 1962 och den
1 juli samma år.

Administrationsnämndens bedömning av behovet av en snabb reform
av socialförsäkringens administration liksom huvuddragen i nämndens organisationsförslag
har så gott som genomgående godtagits av remissorganen.
För egen del finner jag också, att statsmakterna nu bör ta ställning till de
administrativa spörsmålen inom socialförsäkringen och att administrationsnämndens
förslag härvid kan tagas som utgångspunkt.

Några remissorgan beklagar, att administrationsnämnden begränsat sitt
förslag till de organisatoriska frågorna inom sjukförsäkringen och pensioneringen
och inte tagit upp frågan om yrkesskadeförsäkringens
administration. Nämnden har motiverat sitt ställningstagande
på denna punkt med att frågan om yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning
och beskaffenhet ännu inte är avgjord, varför nämnden inte ansett
lämpligt att f. n. vidtaga några mera genomgripande ändringar i försäkringens
organisation.

Den samordning, som vid tillkomsten av den allmänna sjukförsäkringen
genomfördes mellan denna försäkring och yrkesskadeförsäkringen och som
innebär att sjukförsäkringen även vid yrkesskada svarar för ersättningen
under de första 90 dagarna av ett sjukdomsfall, medförde en nedgång av
antalet skaderegleringsfall inom yrkesskadeförsäkringen med omkring 95
procent. Yrkesskadeförsäkringen är numera huvudsakligen en livränteförsäkring,
som vid yrkesskada utger livräntor till de skadade eller deras ef -

186

Kiingl. Maj.ts proposition nr 15 år 1961

terlevande. Med den förbättring av förmånerna vid invaliditet och ålderdom
och åt efterlevande, som följer av den allmänna tilläggspensioneringens
införande och redan beslutade eller förestående reformer av folkpensioneringen,
kommer yrkesskadeförsäkringens omfattning att minska ytterligare.
Försäkringens uppgift kan i framtiden väntas bli att i fall av yrkesskada
svara för tilläggsförmåner till de övriga socialförsäkringarnas prestationer
och för ersättning i sådana fall då förmåner från dessa försäkringar
inte utgår av olika skäl, såsom exempelvis att invaliditetsgraden är lägre
än som fordras för invalidpension inom folk- och tilläggspensioneringen.
Det sagda utesluter inte att förutsättningar kan visa sig föreligga för att
låta den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen omfatta även andra persongrupper
än arbetstagarna.

Den närmare utformningen av en yrkesskadeförsäkring med de nyssnämnda
uppgifterna och frågan huruvida eu sådan försäkring kan helt
inordnas i den allmänna sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen
måste närmare utredas. Enligt sina direktiv har 1958 års socialförsäkringskommitté
bl. a. att upptaga frågan om en långt gående samordning i materiellt
hänseende mellan sjukförsäkringen och pensioneringen å ena sidan
samt yrkesskadeförsäkringen å andra sidan, medan dithörande administrativa
problem ankommer på administrationsnämnden. Socialförsäkringskommittén
har, enligt vad jag under hand erfarit, för avsikt att senare i år framlägga
sina slutliga förslag rörande invalidpensioneringen och sjukförsäkvingen
men har inte funnit det vara möjligt att samtidigt komma med ett
förslag om yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning.
En särskild utredning härom synes därför lämpligen böra komma till stånd
sedan det utredningsarbete, som nu bedrives inom socialförsäkringskommittén,
avslutats. Yrkesskadeförsäkringsreglernas materiella innehåll får
självfallet avgörande betydelse för försäkringens organisation, och vid den
kommande utredningen bör därför även behandlas yrkesskadeförsäkringens
administrativa sida.

Även om ovisshet således ännu råder rörande enskildheterna i yrkesskadeförsäkringens
konstruktion och administrativa handhavande i framtiden,
torde del stå klart, att försäkringens utveckling till ett komplement till sjukförsäkring
och allmän pensionering är en nödvändig följd av de sistnämnda
socialförsäkringsgrenarnas utbyggnad. Om yrkesskadeförsäkringen skulle
upphöra att vara eu självständig försäkring, faller det sig naturligt att den
får handhavas av samma organ som de övriga försäkringsgrenarna.

Förmånerna från yrkesskadeförsäkringen kommer, vilken form som försäkringen
än erhåller, att utgöra en mycket ringa del av de totala ersättningarna
från socialförsäkringarna. Tämligen snart torde yrkesskadeförsäkringsförmånernas
totalbelopp komma att uppgå till endast någon procent
av de samlade ersättningarna från sjukförsäkring, folkpensionering, tilläggspensionering
och yrkesskadeförsäkring. Under sådana omständigheter

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

187

ter det sig föga rationellt att, även om yrkesskadeförsäkringen behåller
karaktären av självständig försäkring, låta den administreras på det sätt
som för närvarande är fallet nämligen genom en statlig försäkringsanstalt
och ett antal med denna konkurrerande enskilda försäkringsinrättningar.
F''rågan om de enskilda socialförsäkringsbolagens bestånd, som stått på dagordningen
upprepade gånger ända sedan början av 1920-talet, bör i samband
med yrkesskadeförsäkringens reformering få sin lösning. Denna torde
inte kunna bli någon annan än att den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
administrativt förenklas genom att bolagens verksamhet som försäkringsgivare
för denna försäkring upphör. Att administrativa besparingar
härigenom skulle uppstå redan för yrkesskadeförsäkringens eget vidkommande
synes uppenbart. Än viktigare är att möjligheter öppnas till en förenkling
av hela socialförsäkringen, särskilt vad gäller avgiftsberäkning och
avgiftsuppbörd. Om den på konkurrensförhållandet mellan olika yrkesskadeförsäkringsinrättningar
vilande differentierade avgiftssättningen för
olika företag och verksamheter avskaffas, skapas förutsättningar för att
sammanföra arbetsgivarnas olika bidrag och avgifter till socialförsäkringarna
till en enda avgift och att flytta beräkning och uppbörd av dessa från socialförsäkringens
centralorgan till de lokala skattemyndigheterna. Vid sidan
av de fördelar, som därmed står att vinna, framstår det som ett underordnat
intresse att bibehålla en differentiering efter skaderiskerna av den ringa
del av arbetsgivarnas utgifter för socialförsäkringen, som yrkesskadeförsäkringsavgifterna
utgör.

Såsom närmare skall framgå i det följande kommer en omläggning av
administrationen av yrkesskadeförsäkringen att onödiggöra bibehållandet
av en sådan särskild, från socialförsäkringens centralmyndighet fristående
mellaninstans för prövning av besvär över yrkesskadeförsäkringsinrättningarnas
beslut, som försäkringsrådet tills vidare kommer att vara enligt administrationsnämndens
förslag och enligt vad jag själv i det följande förordar.

Av de skäl jag nu anfört anser jag, att statsmakterna redan nu bör fatta
principiellt beslut om att socialförsäkringsbolagen skall upphöra att vara
försäkringsgivare inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen efter en
viss övergångsperiod. Då eu reform av yrkesskadeförsäkringens materiella
sida efter erforderlig utredning bör kunna träda i kraft den 1 januari 1966,
synes bolagen böra upphöra att meddela yrkesskadeförsäkring med utgången
av år 1965. De olika problem, som sammanhänger med avvecklingen av socialförsäkringsbolagens
verksamhet, torde få behandlas vid den kommande
utredningen rörande yrkesskadeförsäkringen. Denna utredning bör även
ta upp de problem, som föranledes av att försäkringsrådet, enligt vad jag
senare kommer att utveckla, kan upphöra med sin verksamhet vid ungefär
samma tid.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Den lokala organisationen

Med ikraftträdandet av SFL erhöll sjukförsäkringens lokala
organisation sin nuvarande form. Den allmänna sjukförsäkringen
bedrives av de allmänna sjukkassorna såsom försäkringsgivare. Medlemmar
i sjukkassorna är de personer, för vilka försäkringsplikt föreligger enligt
SFL. Kassorna som uppstod genom en ombildning av den tidigare statsunderstödda
frivilliga sjukförsäkringens huvudmän, de erkända sjukkassorna,
är alltså självständiga juridiska personer med ekonomiskt ansvar
för den av dem bedrivna sjukförsäkringsrörelsen. I motsats till de erkända
sjukkassorna är de allmänna sjukkassorna inte några privaträttsliga rättssubjekt,
vilkas organisation och verksamhet regleras av privaträttens föreningsrättsliga
bestämmelser. Motsvarande regler för de allmänna sjukkassorna
återfinnes i stället uteslutande i SFL och vissa med stöd av denna
lag utfärdade författningar. De allmänna sjukkassorna är alltså offentligrättsliga
juridiska personer, som följer särskilda, enbart för dem gällande
bestämmelser.

Ehuru sjukkassorna således inte är statliga organ, får dock den av kassorna
bedrivna sjukförsäkringsverksamheten anses vara en statlig uppgift.
Enligt SFL är kassorna också skyldiga att, i den mån Konungen så
förordnar, biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- och
understödsverksamhet. Förordnande har med stöd härav meddelats dels om
skyldighet för kassorna att biträda riksförsäkringsanstalten i dess verksamhet
som yrkesskadeförsäkringsinrättning, dels om att kassorna skall
biträda vid handhavandet av den allmänna tilläggspensioneringen. Beträffande
yrkesskadeförsäkringen är kassorna närmast att anse som lokalombud
för riksförsäkringsanstalten, och i fråga om tilläggspensioneringen
handhar kassorna f. n. bestyren med registrering av pensionsgrundande inkomst
och med individuellt undantagande från försäkringen.

Administrationsnämndens förslag utgår från att sjukkassorna skall utbyggas
till lokalorgan för den obligatoriska socialförsäkringen, således inte
blott sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen utan även folkpensioneringen.
Detta innebär ett fullföljande av en utveckling, som tidigare kunnat
skönjas, och i likhet med flertalet remissorgan har jag den uppfattningen
att man på så sätt når fram till en lämplig, enhetligt utformad lokalorganisation
för de nämnda socialförsäkringsgrenarna.

Eftersom sjukkassorna är bärare av en statlig socialförsäkringsgren, sjukförsäkringen,
och kommer att få betydande uppgifter inom två andra, folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen, är det naturligt, att administrationsnämnden
väckt frågan om de allmänna sjukkassornas
förstatligande. Nämnden har av flera anledningar funnit sig inte
böra förorda ett sådant steg, men i flera remissyttranden spåras en kritisk
inställning till nämndens uppfattning på denna punkt. Åtskilliga remissor -

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

gan vill, även om de godtar skälen för att inte nu göra någon ändring i kassornas
ställning, förorda ett förstatligande längre fram.

Sjukkassornas egenskap av organ för statlig verksamhet kommer att
ytteiligare förstärkas vid deras ombildning till lokalorgan även för pensioneringen.
Många omständigheter talar onekligen för att de då blir statliga iniättningar
och inte kvarstår som självständiga offentligrättsliga enheter.
Nar jag i nuvarande läge ändå inte vill förändra kassornas rättsliga ställning
utan ansluter mig till administrationsnämndens förslag om bibehållande
av deras hittillsvarande status är det av flera skäl. Den betydande
omorganisation av sjukkassorna och av socialförsäkringens centralmyndighet,
som på kort tid skall genomföras och som är en förutsättning bl. a.
för att dessa organ skall kunna fullgöra sina nya uppgifter inom folkpensionering
och tilläggspensionering, bör inte äventyras genom att man samtidigt
ställer sjukkassorna och centralmyndigheten inför de många svårlösta
spörsmål, som står i samband med ett förstatligande av kassorna. Det förhållandevis
stora mått av handlingsfrihet som tillkommer kassorna torde
vara av stort värde, såväl da det gäller att snabbt och smidigt genomföra
övergången till den nya organisationsformen som då de förestående reformerna
av socialförsäkringens materiella innehåll skall föras ut i tillämpningen.
Viktiga uppgifter i de nyssnämnda avseendena, som eljest finge
ombesörjas på annat sätt, kan också med kassornas nuvarande ställning
fullgöras av deras gemensamma intresseorganisation Svenska sjukkasseförbundet.

Olägenheterna av att sjukkassorna alltjämt kommer att utgöra i förhållande
till den övriga statsförvaltningen fristående organ synes inte vara
stora. Med den ordning, som nu tillämpas för handläggningen av sjukförsäkringsärenden
i kassorna, och efter ett genomförande av de förslag rörande
beslutsorganen i pensionsärenden, som jag i det följande framlägger,
tror jag att man sörjt för en lika god standard på avgörandena i första instans
i socialförsäkringsärenden som om sjukkassorna varit statliga myndigheter.
Jag vill i detta sammanhang understryka vad i ett par remissyttranden
anförts om angelägenheten av att tjänstemännen kan cirkulera
mellan sjukkassorna och socialförsäkringens centralmyndighet. I syfte att
underlätta en dylik cirkulation synes vid övergång mellan anställningar
hos staten och hos allmän sjukkassa böra, i den utsträckning som följer
av eljest tillämpade normer, medgivas eu tillgodoräkning i avlönings- och
pensionshänseende av tjänstetid hos den tidigare huvudmannen. Samordningen
på detta område torde underlättas genom att överenskommelse nu
träffats mellan sjukkassorna och vederbörande personalorganisation om
pension sbestämmelser för sjukkassepersonalen, vilka överensstämmer med
dem som gäller för statens anställda.

Eu fråga, som vid remissbehandlingen betraktats ur olika synvinklar, gäller
ämbetsansvaret för sjukkassetjänstemännen. Ett sådant ansvar torde

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

föreligga även för andra sjukkassetjänstemän än de verkställande tjänstemännen,
men något bestämt uttalande om hur långt ämbetsansvaret sträcker
sig kan knappast göras. Härvidlag kommer den omorganisation av sjukkassorna,
som nu föreslås, inte att medföra någon principiell ändring. Möjligheterna
att ingripa mot olämpliga eller försumliga befattningshavare torde
dock inte vara mindre i sjukkassorna än i statstjänsten. Frågan om ämbetsansvaret
har i arbetsrättsligt hänseende betydelse bl. a. för möjligheten att
ingå kollektivavtal. Hithörande spörsmål är emellertid föremål för övervägande
i ett större sammanhang, och det kan inte anses lämpligt att behandla
dem särskilt för sjukkassornas vidkommande.

Den nuvarande organisationen innebär bl. a. att i de landstingsfria städerna
och några andra städer sjukförsäkringen bedrives enbart av en centralsjukkassa
medan i landet i övrigt de försäkrade är medlemmar i såväl
en lokalsjukkassa som en centralsjukkassa. Vid sitt ställningstagande till
frågan huruvida en kassesystem et eller dubbelkasses y st ein
e t, som alltså båda tillämpas för närvarande, är den lämpligaste organisationsformen
har administrationsnämnden uttalat sig till enkassesystemets
förmån. På denna punkt har nämnden inte blivit motsagd under remissbehandlingen.

De fördelar, som är förenade med en övergång till enkassesystemet i
hela riket, är enligt min mening synnerligen väl dokumenterade genom vad
administrationsnämnden och remissorganen anfört, och jag tillstyrker
nämndens förslag i denna del. Jag vill i detta sammanhang erinra om att
Kungl. Maj :t genom beslut den 4 november 1960 förordnat om ny indelning
i centralsjukkasseområden från och med den 1 januari 1962. Från sistnämnda
tidpunkt kommer till följd av detta beslut och vid bifall till förslaget
om lokalsjukkassornas avskaffande antalet sjukkassor i riket att utgöra
30, nämligen en för varje landstingskommun och en för varje stad, som
ej tillhör sådan kommun, dock att de båda landstingskommunerna i Kalmar
län tillhör samma kassa.

Det är angeläget att avskaffandet av lokalsjukkassorna inte leder till
någon försämrad service för allmänheten eller till att det folkliga inslaget i
sjukkasseverksamhetens handhavande försvinner. Administrationsnämnden
har beaktat dessa synpunkter genom att föreslå att de nuvarande lokalsjukkassorna
ombildas till lokalkontor för centralsjukkassorna och att
till varje lokalkontor knytes en rådgivande nämnd. Lokalsjukkassornas omvandling
till lokalkontor synes mig på ett tillfredsställande sätt lösa frågan
om fortsatt tillgång på närbelägna sjukförsäkringsorgan för de försäkrade.
Centralsjukkassorna bör också ha möjlighet att utbygga sitt lokalkontorsnät
utöver vad som följer av de nuvarande lokalsjukkassornas ombildande. Jag
vill framhålla, att avskaffandet av lokalsjukkassorna inte innebär att avgörandena
i sjulcförsäkringsärenden flyttas från de lokala expeditionerna
till centralsjukkassorna i vidare mån än ärendenas beskaffenhet fordrar.
Jag anser också att medlemsregistreringen alltjämt bör ske lokalt.

191

Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1961

Arbetsuppgifterna för en rådgivande nämnd skall enligt administrationsnämndens
förslag vara alt bistå centralsjukkassan och lokalkontoret
med råd och upplysningar om lokala förhållanden samt att framlägga
förslag för centralsjukkassans styrelse. Vid remissbehandlingen har
uttalats en viss oro för att dessa uppgifter inte skall vara tillräckligt konkreta
för att leda till något egentligt inflytande för nämnderna. I stället har
framkastats tanken att de rådgivande funktionerna inom sjukkassan skulle
anförtros åt de organ, som får till uppgift att handha prövningen av återstående
inkomstprövade folkpensionsförmåner. Enligt administrationsnämndens
mening bör denna prövning ankomma på något kommunalt
organ.

Det synes bade angeläget och möjligt att beakta dessa olika synpunkter
och ändå knyta behandlingen av alla pensionsärenden till sjukkasseverksamheten.
Detta kan ske genom att till de föreslagna nämndernas rådgivande
uppgifter lägges funktionen som organ för prövning av ansökningar
om inkomstprövade folkpensionsförmaner. Eftersom dessa förmåner även
i fortsättningen torde få förutsättas till väsentlig del komma att bekostas av
kommunerna, bör nämndernas verksamhetsområden närmare anknytas till
den kommunala indelningen. En nämnds verksamhetsområde bör i regel
omfatta en kommun. Med tillsynsmyndighetens medgivande bör det dock
vara möjligt för två eller flera kommuner att förena sig om en nämnd och
för en kommun att inrätta mer än en nämnd.

De föreslagna nämnderna, vilka lämpligen kan kallas försäkringsnämnder,
bör finnas i såväl stadscentralsjukkassa som länscentralsjukkassa, och
det bör vara vederbörande kommun eller kommuner som utser samtliga
ledamöter i nämnderna. Antalet ledamöter bör vara minst 5 och högst 7.
När sjukkassorna övertar uppgiften att vara lokalorgan för den allmänna
pensioneringen bör de rådgivande funktionerna avse både sjukförsäkring
och pensionering. Nämnden bör stå i förbindelse med centralsjukkassans
styrelse och med det lokalkontor, som närmast är avsett att betjäna de försäkrade
inom nämndens verksamhetsområde. Det synes höra ankomma på
centralsjukkassorna att i lämpliga former anordna sammankomster med
företrädare för nämnderna för att lämna dem information om aktuella
socialförsäkringsproblem och bereda tillfälle till åsiktsutbyte i dylika frågor.

•lag föreslår i det följande, att omorganisationen av sjukkassorna skall
träda i kraft den 1 januari 1902. Definitiv ställning till försäkringsnämndernas
uppgifter inom pensioneringen kan inte tagas förrän de framtida
materiella reglerna beträffande de inkomstprövade folkpensionsförmånerna
är kända. Någon medverkan av försäkringsnämnderna inom pensioneringen
torde inte komma i fråga före den 1 januari 1963. Åtminstone till dess kommer
pensionsnämnderna att finnas kvar. På grund av att försäkringsnämnderna
således till en början bara får rådgivande funktioner inom sjukförsäkringen
torde sådana nämnder inte erfordras i stadscentralsjukkassorna
före den sistnämnda tidpunkten. Kommunerna bör givetvis då de år

192

Kungl. Maj.ts proposition nr J5 år 1961

1961 utser ledamöter i försäkringsnämnd beakta nämndens kommande roll
som pensionsprövningsorgan. Frågan om eventuell statlig representation i
försäkringsnämnderna får upptagas i samband med att uppgifterna inom
pensioneringen tillägges nämnderna.

Avvecklingen av lokalsjukkassorna får vissa konsekvenser för centralsjukkassornas
organisation. Ombud till länscentralsjukkassas ombudsmöte
utses nu av ombudsmötena i de anslutna lokalsjukkassorna. Denna
ordning kan alltså inte vidare tillämpas. Den frågan uppkommer då huruvida
ombudsmötena i centralsjukkassorna bör bibehållas.

Ombudsmötet utgör en motsvarighet till föreningsstämman i privaträttens
ekonomiska föreningar. Huvuduppgifterna för ombudsmötet är att
pröva frågan om ansvarsfrihet åt styrelsen samt att välja vissa styrelseledamöter
och revisorer. Därjämte har ombudsmötet att fastställa förvaltningsstat
för sjukkassan, att besluta om överlåtelse och inteckning av kassans
fasta egendom samt att besluta om ändringar i kassans stadgar.

Reglerna om att ombudsmötet beviljar styrelsen ansvarsfrihet står otvivelaktigt
i mindre god samklang med sjukkassornas egenskap av offentligrättsliga
rättssubjekt under statlig kontroll och med att vissa styrelseledamöter
utses av statliga myndigheter. Än mindre lämpad synes den nu stadgade
formen för avgörande av frågan om ansvarsfrihet när sjukkassorna får betydande
uppgifter vid handhavandet av försäkringsgrenar, inom vilka kassorna
inte har ställning som försäkringsgivare. Jag förordar därför, att nu
gällande bestämmelser om styrelsens ansvarsfrihet ersättes med en regel
om att ansvarsfrihet inträder för styrelseledamot, om inte tillsynsmyndigheten
skriftligen framställer anmärkning till honom inom tre år efter utgången
av det räkenskapsår, varunder det förfarande ägt rum, för vilket
ansvar ifrågasättes. För talan som grundar sig på brottslig gärning bör givetvis
ingen annan tidsgräns uppställas än den straffrättsliga preskriptionstiden.

Ombudsmöte har nu att fastställa förvaltningsstat för det kommande året.
Förvaltningskostnaderna är till stor del beroende av omständigheter utanför
kassans kontroll. Den nuvarande ordningen kan lämpligen ersättas med att
kassans styrelse årligen upprättar och till tillsynsmyndigheten insänder en
beräkning av förvaltningskostnaderna för nästföljande år. Ombudsmötets
uppgifter i fråga om överlåtelse eller intecknande av fast egendom och ändring
av stadgarna synes kunna överföras på tillsynsmyndigheten.

Härefter kvarstår frågan huruvida en församling av ombudsmötets typ
behövs för att utse de ledamöter och revisorer, som inte tillsättes av statlig
myndighet. Några remissorgan har riktat invändningar mot administrationsnämndens
förslag att de styrelseledamöter och revisorer, vilka ej utses
i annan ordning, skall tillsättas av landstinget eller i förekommande fall av
stadsfullmäktige. Det synes dock inte försvarbart att ha en särskild valkorporation
för så begränsade uppgifter som det här skulle bli frågan om,
när ändå det demokratiska inflytandet över verksamheten kan säkerställas

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

genom att de ifrågavarande styrelseledamöterna och revisorerna tillsättes av
representationen i den landstingskommun eller stad, som utgör kassans
område. Från en del håll har uttalats att landstinget i egenskap av sjukvårdshuvudman
skulle ha ett ekonomiskt intresse stridande mot sjukkassans.
Härtill kan sägas, att den ersättning, som kan utgå till landstinget
från sjukkassan, är författningsenligt reglerad. Det synes mig närmast vara
en fördel att landstinget får bättre kännedom om sjukförsäkringsfrågorna
och erhåller ett eget ansvar för den av sjukkassan bedrivna verksamheten.
Det torde vara lämpligt att avskrift av styrelsens förvaltningsberättelse in. in.
tillställes landstinget eller stadsfullmäktige. De informationer, som nu lämnas
på ombudsmötet, bör i stället kunna meddelas vid de sammankomster
med företrädarna för försäkringsnämnderna, som jag i det föregående förordat
att sjukkassan bör anordna.

I fråga om sjuk kassestyrelses sammansättning är jag
ense med administrationsnämnden om att styrelsen bör bestå av sju ledamöter
och att fyra av dessa utses av landstinget eller stadsfullmäktige. Av de
återstående ledamöterna bör som nämnden föreslagit en tillsättas av medicinalstyrelsen
och en av länsstyrelsen. Administrationsnämnden har utgått
från att den sjunde ledamoten i likhet med vad som nu är fallet skall utses
av tillsynsmyndigheten. I detta sammanhang bör beaktas, att sjukkassorna
i fortsättningen kommer att vara lokalorgan även för den allmänna pensioneringen.
Enligt administrationsnämndens förslag, vilket jag ansluter mig
till, skall prövningen av invalidpensionsärenden ske i ett särskilt, från styrelsen
fristående organ i kassorna, kallat pensionsdelegation, med en av
Kungl. Maj :t tillsatt ordförande. Under remissbehandlingen har anmärkts,
att någon anknytning mellan sjukkassestyrelsen och pensionsdelegationen
inte finnes enligt förslaget. Jag finner önskvärt att sambandet mellan de
båda nämnda sjukkasseorganen stärkes och ansluter mig till det av en
remissmyndighet framförda förslaget, att styrelsen och delegationen skall
ha samma ordförande och att denne skall utses av Kungl. Maj:t. Det blir
då inte erforderligt att tillsynsmyndigheten utser någon ledamot i kassans
styrelse. Tillsynsmyndighetens mening bör givetvis inhämtas vid tillsättande
av styrelseordföranden. Som en följd av att Kungl. Maj :t utser styrelsens
ordförande bör någon vice ordförande inte finnas, utan ordet får vid förfall
för ordföranden föras av dennes suppleant.

Förmåner i form av ersättning för kostnader för sjukgymnastik, behandling
med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig
behandling eller för konvalescentvård, de s. k. merprestati on
e r n a, tillhandahålles enligt gällande lag endast om vederbörande sjukkassa
beslutat härom. Administrationsnämnden har föreslagit, att dessa förmåner
skall bli obligatoriska på så sätt att Kungl. Maj :t skall äga föreskriva,
att ersättning enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder skall utgå för
försäkrads utgifter för annan vård i anledning av sjukdom än läkarvård
och sjukhusvård. Detta förslag tillstyrker jag.

13- Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 45

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Övergången till enkassesystemet i hela riket medför en bättre riskutjamning
mellan olika områden. Administrationsnämnden har därför föreslagit
en förenkling av statsbidragen till sjukförsäkringen så att avgiftslindrings-
och avgiftsersättningsbidragen skulle avvecklas mot att medlemsbidraget
höjes. Jag är helt överens med nämnden om att en förenkling av
statsbidragssystemet är önskvärd. Det torde dock vara lämpligast att alla
frågor om statsbidragens utformning får avgöras i ett sammanhang, vilket
jag räknar med skall kunna ske i den förenhetligade socialförsäkringslagstiftning,
varom förslag kan väntas till 1962 års riksdag. Jag är alltså inte
beredd att nu taga ställning till administrationsnämndens förslag beträffande
statsbidragen till sjukförsäkringen.

I några remissyttranden beröres den av administrationsnämnden icke särskilt
behandlade frågan om lokalsjukkassornas fristående fonder
sedan dessa kassor avvecklats. Dessa fonder, som bl. a. möjliggör beviljande
av understöd i vissa fall då sjukhjälp enligt SFL inte kan erhållas eller inte
anses tillräcklig, har i regel under den frivilliga sjukförsäkringens tid sammanbragts
av försäkrade inom lokalt begränsade områden. Det bör givetvis
tillses, att det lokala inflytandet över dispositionen av dessa fonders avkastning
bibehålies. Såsom Svenska sjukkasseförbundet föreslagit kan lämpligen
i centralsjukkassornas stadgar föreskrivas, att beslut om fondavkastningens
användning skall fattas inom de föreslagna försäkringsnämnderna. I

I fråga om pensioneringens lokala organisation är att
märka, att för närvarande en egentlig lokalorganisation endast är uppbyggd
för folkpensioneringen. Eftersom tilläggspensioner inte kan utgå förrän
1963 har ännu inte erfordrats någon organisation för prövning av ansökningar
om sådana pensioner. Beräkningen av pensionsgrundande inkomst
inom tilläggspensioneringen är anförtrodd de lokala skattemyndigheterna
(i Stockholm överståthållarämbetet), och någon ändring härvidlag är inte
ifrågasatt. Registreringen av de pensionsgrundande inkomsterna på de försäkrade,
vilken är av grundläggande betydelse för rätten till och storleken
av tilläggspensionerna, är förlagd till de allmänna centralsjukkassorna.

Folkpensioneringens lokalorganisation utgöres av pensionsnämnderna, av
vilka det finnes en för varje pensionsdistrikt. Ett pensionsdistrikt kan bestå
av en eller flera kommuner eller av del av kommun. Antalet pensionsnämnder
är stort, f. n. omkring 1 100. Ordföranden i pensionsnämnd utses
av länsstyrelsen (överståthållarämbetet) medan övriga ledamöter väljes av
kommunen eller kommunerna. Ansökning om pension skall ingivas till
pensionsnämndens ordförande. Ansökning om allmän ålderspension och
om barnpension föranleder i normala fall inte någon egentlig prövning utan
vidarebefordras omedelbart till pensionsstyrelsen, som förordnar om utbetalning
av pensionen. I övriga pensionsärenden har pensionsnämnden att fatta
beslut. Beträffande samtliga ärenden gäller dock, att de med det yttrande

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

av pensionsstyrelsens ortsombud, som denne finner anledning till, skall
insändas till styrelsen. I fråga om ärenden rörande invalidpension (sjukbidrag)
samt tilläggsförmåner därtill gör styrelsen en överprövning av pensionsnämndens
beslut, vare sig besvär anförts över beslutet eller ej. Avgörandet
i invalidpensionsärenden ligger därför i realiteten hos pensionsstyrelsen.
I de återstående pensionsärendena, dvs. ärenden rörande änkepension,
hustrutillägg till ålderspension och kommunalt bostadstillägg till
ålders- och änkepension, underkastas visserligen pensionsnämndens beslut
en formell granskning i pensionsstyrelsen, men egentlig överprövning av
besluten förekommer endast om besvär har anförts.

Av det anförda framgår, att i fråga om den grupp av ärenden, som ställer
störst ansprak pa det beslutande organet, nämligen invalidpensionsärenden,
centralmyndigheten enligt den nuvarande ordningen tillmätts ett avgörande
inflytande. Tyngdpunkten i pensionsnämndernas verksamhet ligger på den
inkomstprövning, som förekommer i huvudparten av de av pensionsnämnd
prövade ärendena. För detta arbete är pensionsnämnderna utan tvivel väl
lämpade. I det framtida pensionssystemet kommer emellertid de inkomstprövade
förmånerna att spela en mera underordnad roll. Tilläggspensionerna
beräknas på grundval av den försäkrades inkomster av förvärvsarbete
under hans aktiva tid, och inom folkpensioneringen fortgår en utveckling
bort från inkomstprövningen. Närmast förestår en reform av invalidpensioneringen,
som torde komma att innebära att den nuvarande inkomstprövningen
av hithörande pensionsförmåner övergives. Förändringen av pensionssystemets
karaktär ställer helt andra krav än hittills på de organ, som
skall pröva pensionsansökningarna.

I fråga om ålderspension och familjepension avser prövningen merendels
vissa lätt konstaterbara fakta. De största anspråken på pensionsorganisationen
kommer att ställas vid handläggningen av ärenden rörande
invalidpension (förtidspension). Organisationen för prövning av
dessa ärenden torde i själva verket bli avgörande för hela frågan om pensioneringens
lokala organisation.

Pensionsnämnderna i sin nuvarande form är enligt min mening inte
lämpade att besluta i frågor om invalidpension från folkpensioneringen och
tilläggspensioneringen, när rätten till och storleken av invalidpension inte
skall bero direkt av pensionssökandens inkomst och förmögenhet utan prövas
med utgångspunkt från en uppskattning av hans eventuella kvarstående
arbetsförmåga. Den medicinska bedömningen och rehabiliteringsfrågorna
kommer vid en sådan uppbyggnad av invalidpensioneringen att få en helt
annan betydelse än för närvarande. Valet av prövningsorgan i första instans
måste därför komma att stå mellan socialförsäkringens centralmyndighet
och lokala organ av annan beskaffenhet än pensionsnämnderna.

Till förmån för en central behandling av invalidpensionsansökningar, som
ju i praktiken kan sägas vara tillämpad för närvarande ehuru med pen -

196 Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

sionsnänmderna som utredande organ, talar att bedömningen blir i görligaste
mån enhetlig för hela riket och att erforderlig medicinsk expertis
alltid kan beräknas vara att tillgå.

Alternativet med en central prövning är emellertid också förenat med allvarliga
olägenheter, särskilt med hänsyn till att ett sådant prövningsförfarande
inte torde kunna anordnas så att ärendena avgöres tillräckligt
snabbt. Detta förhållande skulle sannolikt bli än mer accentuerat med den
ökning av antalet ansökningar, som torde bli en följd av de nya invalidpensionsreglerna
och tilläggspensioneringens tillkomst.

Den framtida invalidpensioneringen kan väntas komma att stå i ett nära
samband med sjukförsäkringen. Det måste anses som ett huvudvillkor för
en effektivt verkande sjukförsäkring och invalidpensionering att åtgärder
så snabbt som möjligt vidtages för att förhindra att nedsättningen i den
sjukes arbetsförmåga blir varaktig eller för att begränsa nedsättningens
omfattning. Sjukförsäkringen bör svara för den sjukes försörjning intill
dess pension börjar utgå, och pensionen bör avlösa sjukförsäkringsförmånerna,
så snart förutsättningarna för pension föreligger. Allt detta kräver
en långtgående samverkan dels mellan sjukförsäkring och pensionering,
dels mellan socialförsäkringen och rehabiliteringsverksamheten. Vidare bör
man sträva efter att så långt möjligt decentralisera förvaltningsuppgifter,
som inte nödvändigtvis kräver en central handläggning. Mot denna bakgrund
förordar jag en lokal eller snarare regional handläggning av ärenden
rörande invalidpension. Handhavandet av dessa ärenden bör anförtros åt
centralsj ukkassorna.

De särskilda krav som enligt vad i det föregående antytts måste ställas på
prövningen av invalidpensionsfrågor gör det klart att denna prövning inom
sjukkassorna inte kan förläggas till sjukkassestyrelserna, som är sammansatta
med tanke på andra uppgifter. Såsom administrationsnämnden föreslagit
bör invalidpensionsprövningen handhavas av särskilda inom kassorna
inrättade organ, kallade pensionsdelegationer. Ordföranden i
delegationen bör tillsättas av Kungl. Maj:t, och jag har i det föregående
föreslagit, att ordförandeposten i sjukkassans styrelse och i delegationen
skall beklädas av samma person. Om det i en sjukkassa erfordras mer än en
pensionsdelegation, vilket torde bli fallet i bl. a. de största städerna, får en
av delegationsordförandena tillika vara styrelsens ordförande.

Enligt administrationsnämndens förslag skall en pensionsdelegation utöver
ordföranden som ledamöter ha två läkare — en förtroendeläkare hos
kassan och ytterligare en av medicinalstyrelsen utsedd läkare — samt två
medborgarrepresentanter, utsedda av landstinget eller staden. Jag tillstyrker
förslaget. De båda läkarledamöterna synes böra representera olika
medicinska områden. Lämpligen bör en av dem företräda den slutna sjukvården.
Med hänsyn härtill bör det ankomma på medicinalstyrelsen att
utse båda läkarledamöterna. För var och en av ledamöterna i pensionsdele -

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961 197

gationen bör finnas en suppleant. Vid förfall för ordföranden bör den för
honom utsedde suppleanten föra ordet.

De grunder, efter vilka sjukkassan har att utge ersättning till ledamot
och suppleant, bör bestämmas av Kungl. Maj :t.

Med den nu angivna sammansättningen torde delegationen, utan att fördenskull
bli för stor, ha fått den sakkunskap, som är nödvändig, samtidigt
som lekmannainflytandet tillförsäkrats den vikt det bör ha. Särskild expertis
i fråga om arbetsmarknadsförhållanden och rehabiliteringsverksamhet
torde som administrationsnämnden föreslagit kunna tillföras delegationen
genom att en representant för länsarbetsnämnden deltar i överläggningarna
men ej i besluten. Även sjukkassans verkställande tjänsteman (direktör)
bör ha rätt att deltaga i överläggningarna.

Uppenbarligen måste stora anspråk ställas på den, som skall förbereda
och föredraga de till pensionsdelegationens prövning hörande ärendena.
Såsom administrationsnämnden föreslagit bör de nämnda uppgifterna handhavas
av en särskild tjänsteman, som jag i det följande kallar pensionsföredragande.
Denne bör tillika vara chef för en pensionsavdelning inom sjukkassan.
Till denna avdelning bör höra registret över pensionsgrundande inkomst
enligt tilläggspensioneringen och på avdelningen bör även handläggas
de ärenden rörande icke inkomstprövade förmåner, som jag i det
följande föreslår skall behandlas av sjukkassorna. Likaså blir upplysningsverksamheten
gentemot allmänheten en viktig uppgift för avdelningen. Pensionsföredraganden
bör utses av centralmyndigheten. Hans anställningsförmåner
bör bestämmas av samma myndighet och sättas så att befattningarna
lockar dugande krafter. Med den betydande sakkunskap, som pensionsföredraganden
kommer att besitta i de på delegationens avgörande ankommande
ärendena, synes han böra ha skyldighet att till protokollet anteckna
sin mening, om denna avviker från delegationens beslut.

En pensionsdelegation synes böra vara beslutför med fyra ledamöter.
Som delegationens beslut bör gälla den mening, om vilken de flesta närvarande
förenar sig, och vid lika röstetal den av ordföranden biträdda
meningen.

Med de föreslagna pensionsdelegationerna är det enligt min mening sörjt
för en sakkunnig och effektiv prövning av invalidpensionsärendena på det
lokala planet. Detta utesluter dock inte att pensionsdelegationen, särskilt i
början av sin verksamhet, kan behöva stöd och vägledning från det centrala
socialförsäkringsorganets sida. Även angelägenheten av en enhetlig praxis
de olika delegationerna emellan talar härför. Pensionsdelegationerna bör
som administrationsnämnden föreslagit ha rätt att underställa sina beslut
centralmyndighetens prövning. För alt centralmyndigheten skall få tillräcklig
överblick över delegationernas praxis och kunna påverka denna i
erforderlig omfattning torde det dock vara önskvärt att centralmyndigheten
får pröva även andra ärenden än dem, som delegationerna själva under -

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

ställer myndigheten eller som överklagas av enskild part. Det bör därför
också finnas regler om obligatorisk underställning. Dessa regler kan lämpligen
bl. a. innehålla, att ett beslut av pensionsdelegation alltid skall underställas
centralmyndigheten, om delegationens ordförande eller pensionsföredraganden
anmält avvikande mening. Centralmyndigheten bör också ha
möjlighet att självmant upptaga ett beslut av pensionsdelegation till prövning.

Administrationsnämndens förslag att även ärenden rörande ålderspension,
barnpension och icke inkomstprövad
änkepension skall handläggas av sjukkassorna ansluter jag mig till.
Handläggningen blir av huvudsakligen expeditionell karaktär, och beslut
om pension torde böra fattas av tjänstemän på de förutnämnda pensionsavdelningarna
och inte i pensionsdelegationerna.

I det föregående har jag förordat, att prövningen av ä r e n d e n rörande
inkomstprövade folkpensionsförmåner, dvs.
kommunala bostadstillägg, hustrutillägg och änkepension till kvinnor, som
blivit änkor före den 1 juli 1960, skall förläggas till sjukkassorna och
handhavas av de lokalt organiserade försäkringsnämnderna. Detta innebär,
att de nuvarande pensionsnämnderna avskaffas. Någon ändring i den ordning
för fastställande av grunderna för kommunala bostadstillägg, som nu
gäller och som innebär att denna uppgift ankommer på kommunal- eller
stadsfullmäktige, är givetvis inte avsedd.

Beträffande gången av ett pensionsärendes behandling inom en sjukkassa
torde man få tänka sig följande. Sedan ansökan inkommit till kassan, får
frågan om inkomstprövad förmån, om sådan sökts, av kassans pensionsavdelning
överlämnas till vederbörande försäkringsnämnd för avgörande.
Under tiden avgöres frågan om icke inkomstprövad förmån av pensionsavdelningen
eller i pensionsdelegation. De olika sjukkasseorganens avgörande i
samtliga frågor, som aktualiseras genom en ansökan, torde i regel böra
framstå som en enhet och i form av ett beslut utfärdas genom pensionsavdelningens
försorg.

Den nu behandlade omorganisationen av pensioneringens lokaladministration
leder till att den nuvarande anordningen med pensionsstyrelsens
ortsombud samtidigt avvecklas.

Vad angår utbetalningen av pensionerna torde det inte
finnas anledning att nu frångå den centrala utbetalningsmetoden, vilken
f. n. torde vara den enda som erbjuder möjligheter att fullt ut tillvarata
fördelarna av modern maskinteknik.

Beträffande den tidpunkt då bestämmelserna om den lokala organisationen
skall träda i kraft har administrationsnämnden föreslagit, att
omorganisationen av sjukkassorna i deras egenskap av sjukförsäkringsorgan
sker den 1 januari 1962 medan överförandet av pensionsärenden till sjuk -

199

Kungl. Maj.ts proposition nr i5 år 1961

kassornas handläggning får anstå till en senare tidpunkt. I överensstämmelse
härmed kommer några bestämmelser om pensionsprövning inom
sjukkassorna inte att inflyta i de lagförslag, som nu framlägges. Avsikten
är att lagförslag på grundval av vad som här anförts i denna del skall föreläggas
1962 års riksdag. I samband med att sjukkassorna även blir pensionsorgan
synes de böra få ändrad benämning och förslagsvis kallas allmänna
försäkringskassor.

Centraladministrationen

Den centrala förvaltningen av socialförsäkringen är f. n. uppdelad på
två ämbetsverk, riksförsäkringsanstalten för sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen
samt pensionsstyrelsen för folkpensioneringen. När sjukoch
moderskapsförsäkringarna tillsammans med folkpensioneringen och den
allmänna tilläggspensioneringen som avsikten är skall bilda ett enhetligt
socialförsäkringssystem blir det av praktiska skäl omöjligt att bibehålla
den nuvarande ordningen med olika centralmyndigheter för olika grenar
av socialförsäkringen. Ser man frågan utifrån de tidigare föreslagna lösningarna
beträffande den lokala förvaltningen framträder likaledes med
full tydlighet nödvändigheten av en samordning på det centrala planet.
När alla de nu ifrågavarande socialförsäkringsgrenarna lokalt skall administreras
av samma kassor kan tillsynen över kassornas verksamhet inte
bedrivas rationellt om den inte förlägges till ett enda organ. Administrationsnämndens
förslag om att riksförsäkringsanstalten och
pensionsstyrelsen skall sammanslås till ett ämbetsverk
har också tillstyrkts av alla remissorgan utom pensionsstyrelsen,
och jag vill för egen del också ge min anslutning till förslaget. Sammanslagningen
bör, såsom nämnden förordat, äga rum redan den 1 juli 1961
för att den nya centralmyndigheten skall kunna medverka redan vid genomförandet
av sjukkassereformen den 1 januari 1962.

Det nya ämbetsverket, som jag föreslår skall få namnet riksförsäkringsverket,
blir en stor administrativ enhet. Detta är något som kan vara förenat
med både fördelar och nackdelar. En fördel är den möjlighet till ett
rationellt utnyttjande av maskinella anläggningar, som erbjuder sig inom
ett stort ämbetsverk. Ä andra sidan måste man räkna med att ämbetsverkets
storlek kan göra det svårt för verksledningen att följa och leda arbetet
på det sätt som är önskvärt. Dessa svårigheter bör emellertid kunna motverkas
på olika sätt, och jag får i fortsättningen anledning att återkomma
till frågan om lämpliga åtgärder i detta syfte.

De uppgifter som skall åvila det nya ämbetsverket såsom centralmyndighet
för socialförsäkringen kommer i begynnelseskedet att i stort sett bli
desamma som de, vilka nu ankommer på riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen.
Såsom administrationsnämnden föreslagit bör förvaltningen
av folkpensioneringsfonden, riksförsäkringsanstaltens yrkesskadcförsäk -

200

Kungl. Maj.ts proposition nr ko år 1961

ringsfond och vissa i anslutning därtill förvaltade mindre fonder anknytas
till det nya verket och utövas av särskilda, för samtliga fonder gemensamma
fullmäktige.

Under remissbehandlingen har från ett par håll föreslagits, att den verksamhet
som under namn av näringshjälp f. n. bedrives av dels pensionsstyrelsen
och dels arbetsmarknadsverket helt skall överföras till sistnämnda
verk. Jag delar uppfattningen att näringshjälpen bör överföras till arbetsvårdsorganen
så att den nuvarande organisatoriska splittringen beträffande
denna hjälpform upphör. Någon utredning finnes emellertid inte
om konsekvenserna i fråga om personalbehov m. m. av ett sådant överförande.
Administrationen av näringshjälpen bör därför vara oförändrad under
nästa budgetår, dock att riksförsäkringsverket övertar pensionsstyrelsens
nuvarande uppgifter. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
och riksförsäkringsverket att i samband med anslagsäskandena för budgetåret
1962/63 lägga fram utredning och förslag rörande de åtgärder som
erfordras för att näringshjälpen fr. o. in. nämnda budgetår skall kunna helt
överföras till arbetsmarknadsverket. Ett annat under remissbehandlingen
framfört förslag, som berör det nya ämbetsverkets arbetsuppgifter, går
ut på att verket skall övertaga den gemensamma utbetalning till statsanställda
av folkpension och statlig personalpension, som nu sker genom den
år 1959 inrättade delegationen för pensionsutbetalning. I anledning härav
vill jag framhålla, att chefen för civildepartementet enligt bemyndigande
den 20 januari 1961 tillkallat en sakkunnig för att utreda den statliga
personalpensioneringens ordnande i organisatoriskt hänseende. Resultatet
av denna utredning torde böra avvaktas innan någon ändring vidtages beträffande
pensionsutbetalningsdelegationens ställning.

Sammanslagningen av riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen innebär,
såsom administrationsnämnden framhåller, i första hand att en gemensam
ledning skapas för hela den ifrågavarande socialförsäkringsadministrationen.
Nämndens förslag, att det nya ämbetsverkets ledning
skall utgöras av en verksstyrelse, bestående av verkets chef som
ordförande och dess souschef som vice ordförande jämte fem särskilt förordnade
ledamöter, har i allmänhet vunnit remissorganens gillande. Även
jag anser det med hänsyn till socialförsäkringens allmänna betydelse angeläget
att verksstyrelsen erhåller den mera allsidiga sammansättning, som
åsyftas med förslaget. Också organisatoriska skäl talar för den av administrationsnämnden
föreslagna ordningen. Under remissbehandlingen har
framförts den uppfattningen, att de särskilt förordnade ledamöterna i styrelsen
bör vara företrädare för arbetsmarknadsparterna och utses på förslag
av dem. Det är emellertid enligt min mening inte ändamålsenligt att
inom den begränsade grupp av ledamöter det här blir fråga om inrymma
representation för vissa intresseorganisationer. Därmed är givetvis inte
sagt, att erfarenhet av arbetsmarknadsförhållanden ej skulle vara av värde

201

KungJ. Maj:ts proposition nr 45 är 1961

för styrelsen. Behovet av sådan erfarenhet kan tillgodoses även om, såsoin
jag vill förorda, de ifrågavarande ledamöterna utses av Kungl. Maj:t utan
förslag från något håll. För de särskilt förordnade ledamöterna bör finnas
personliga suppleanter.

Ämbetsverkets chef bör ha ställning som generaldirektör och dess souschef
som överdirektör.

Administrationsnämndens förslag till organisation av det nya ämbetsverket
bygger på en funktionell indelning med en fördelning
av arbetsuppgifterna på olika avdelningar och byråer efter ärendenas art
och inte efter de skilda försäkringsgrenarna. Sålunda skall alla tillsynsärenden
handläggas på en avdelning, alla besvärsärenden på en annan avdelning
osv. En sådan indelning torde vara den mest lämpliga inom ett i materiellt
hänseende samordnat socialförsäkringssystem.

Med hänsyn till verkets storlek och omfattningen av dess arbetsuppgifter
måste särskilda åtgärder övervägas i syfte att säkerställa en effektiv
och kvalificerad ledning av arbetet. I detta syfte bör, på sätt administrationsnämnden
föreslagit, arbetet uppdelas på tre större avdelningar
— en administrativ avdelning, en försäkringsavdelning och en besvärsavdelning.
Nämnden har föreslagit, att den administrativa avdelningen skall
förestås av överdirektören medan för de båda andra avdelningarna skall förordnas
särskilda avdelningschefer. Jag finner denna organisation ändamålsenlig.

Den omställning, som måste göras inte bara i anledning av sammanslagningen
av riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen till ett verk utan
även på grund av andra administrativa och materiella reformer inom socialförsäkringen,
kommer under en övergångstid att ställa verksledningen inför
en råd krävande uppgifter, överdirektören torde därför i huvudsak komma
att få ägna sig åt frågor som är gemensamma för hela verket, samtidigt
som administrativa avdelningens uppgifter under denna tid kan väntas bli
synnerligen omfattande. Jag föreslår därför, att tills vidare under en övergångstid
överdirektören befrias från det direkta chefsskapet för administrativa
avdelningen och att för denna inrättas ett förordnande att bestrida på
avdelningschef ankommande göromål.

Rörande ämbetsverkets inre organisation i övrigt finner jag mig väsentligen
kunna godtaga de riktlinjer administrationsnämnden uppdragit i sitt
betänkande. Verket bör sålunda inom de olika avdelningarna uppdelas
på ett antal byråer och sektioner. Till frågan om den närmare indelningen
på byråer och sektioner samt personalorganisationen för desamma torde jag
få återkomma i ett senare sammanhang, lämpligen sedan lagrådet avslutat
behandlingen av de lagförslag som enligt vad jag i det följande förordar bör
jnderställas dess granskning. Därvid bör också löneställningen in. m. för
»erkets chefstjänster behandlas.

Jag vill härefter något uppehålla mig vid ordningen för ären -

202 Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

denas avgörande. Därvid finnes anledning att göra åtskillnad mellan
allmänna administrativa ärenden och besvärsärenden.

I allmänna administrativa ärenden som föredrages inför styrelsen är det
naturligt att denna beslutar efter omröstning. Beträffande sådana ärenden
som avgöres i annan form bör, såsom administrationsnämnden föreslagit,
generaldirektören ensam äga beslutanderätt, när han deltager i handläggningen.
Eljest bör beslutanderätten tillkomma den i handläggningen deltagande
högste befattningshavaren ensam. Föredraganden bör dock, även
vid handläggning i styrelsen, ha att till protokollet anteckna sin mening,
om denna inte överensstämmer med beslutet.

Närmare bestämmelser om vilken handläggningsform som bör tillämpas
för olika slag av ärenden bör utfärdas av Kungl. Maj :t i instruktionen för
ämbetsverket. En riktpunkt bör därvid vara att endast ärenden av större
vikt eller principiell betydelse skall upptagas av styrelsen, men en avgränsning
av styrelsens uppgifter kan behöva ske även på annat sätt. Sålunda
torde den rättsskipande verksamhet, som ankommer på ämbetsverket,
av principiella skäl böra hållas skild från verkets övriga arbetsuppgifter.
Besvärsärenden i försäkringsfrågor, vartill jag hänför även ärenden
i vilka ett lokalorgans beslut prövas i anledning av underställning eller på
verkets eget initiativ, bör därför inte avgöras av styrelsen.

Beträffande handläggningen av besvärsärenden förordar jag i anslutning
till administrationsnämndens förslag, att kollegiala beslutsformer generellt
skall tillämpas. Ärenden av enklare beskaffenhet bör kunna avgöras
av en besvärsgrupp på två befattningshavare. Vid oenighet mellan dem bör
byråchefen inträda i gruppen. Likaså anser jag att byråchefens medverkan
bör krävas för att ett beslut av ett lokalt organ skall kunna ändras.

Stundom kan emellertid fordras att besvärsärenden handlägges inom ett
mera kvalificerat kollegium, lämpligen — såsom administrationsnämnden
förordat — i plenum med deltagande av avdelningschefen och minst två
byråchefer. I sådant plenum bör även generaldirektören eller överdirektören
kunna inträda. I det följande ämnar jag föreslå, att riksförsäkringsverket
skall kunna underställa sina avgöranden i besvärsärenden den nyinrättade
försäkringsdomstolens prövning. Beslut om underställning bör
fattas i plenum enligt de för besvärsärenden nyss förordade reglerna.

Den organisation för det nya ämbetsverket som nu genomföres kan av
olika skäl inte betraktas som definitiv. Organiserandet av riksförsäkringsverket
måste ske successivt i takt med förändringarna i arbetsuppgifterna.
Under åtminstone ett par års tid efter den 1 juli 1961 kommer därför att
kvarstå åtskilliga övergångsproblem av betydelse både för ämbetsverket
som sådant och för dess personal. Till dessa frågor återkommer jag i samband
med behandlingen av detaljerna i verkets organisation.

Lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet har i sitt remissyttrande
aktualiserat spörsmålet om det nya ämbetsverkets förläggning

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 är 1961

och har förklarat sig ha för avsikt att lägga fram förslag om att verket skall
förläggas till annan ort än Stockholm. Da nagot utformat förslag inte föreligger,
vill jag endast erinra om att en eventuell förflyttning av verket
under alla förhållanden måste bli en fråga på längre sikt. Omsorgsfulla
förberedelser skulle bli nödvändiga bl. a. för att förhindra störningar i utbetalningen
av folk- och tilläggspensioner. Vidare är det inte möjligt att
närmare bedöma verkets storlek och organisation innan det nu pågående
reformarbetet på socialförsäkringens område slutförts till sina huvuddelar.
Jag har redan i det föregående lagt fram förslag om en decentralisering avarbetsuppgifter
från centralmyndigheten till lokala organ genom att förorda,
att prövningen av pensionsansökningar helt skall förläggas till sjukkassorna
med frångående av den centrala behandling som nu tillämpas
i pensionsstyrelsen. Ytterligare är det min strävan att i en framtid, sedan
frågan om enhetliga yrkesskadeförsäkringsavgifter fått sin lösning, söka
komma fram till en ordning, enligt vilken allt arbete med beräkning och
uppbörd av arbetsgivaravgifter till hela socialförsäkringen utföres lokalt
i stället för som nu huvudsakligen i det centrala organet. Verkningarna av
dessa och andra tänkbara decentraliseringsåtgärder kan ännu inte överblickas.
Frågan om verkets förläggningsort får prövas när det aviserade
utredningsförslaget föreligger.

Socialförsäkringens högsta prövningsinstans m. m.

Det nuvarande besvärssystemet inom socialförsäkringen uppvisar ett
oenhetligt mönster med ett stort antal olika regler i fråga om talerätt, fullfölj
dsbegränsning och instansordning. Beträffande beslutanderätten i högsta
instans inom de varandra närstående socialförsäkringsgrenarna sjuk- och
moderskapsförsäkring, yrkesskadeförsäkring, folkpensionering och tilläggspensionering
gäller, att Kungl. Maj :t i statsrådet är högsta instans inom
folkpensioneringen och avgör flertalet frågor inom tilläggspensioneringen
samt inom sjuk- och moderskapsförsäkringarna. Försäkringsrådet är slutinstans
för yrkesskadeförsäkringen och därjämte i frågor, som rör pensionsgrundande
inkomst inom försäkringen för allmän tilläggspension,
denna försäkrings avgiftssida och arbetsgivarnas bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna.
Enligt den nuvarande ordningen kommer alltså
likartade spörsmål inom försäkringsgrenar, som har ett intimt samband
med varandra, att avgöras än av Kungl. Maj:t i statsrådet, än av försäkringsrådet.

Förklaringen till bristen på enhetlighet i besvärsreglerna ligger till stor
del däri, att de materiella bestämmelserna inom olika socialförsäkringsgienar
vuxit fram etappvis allteftersom de politiska och ekonomiska förutsättningarna
för reformer infunnit sig. De lösningar beträffande besvärsreglerna
som därvid valts har i stor utsträckning betraktats som provisoriska,
och de har varit avsedda att gälla intill dess det blev möjligt

204 Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

att ge socialförsäkringen i dess helhet en enhetligare administration. Statsmakterna
har vid flera tillfällen under senare år gjort uttalanden i denna
riktning, och därvid har ibland framförts tanken på att inrätta en g e in e nsam
högsta prövningsinstans för socialförsäkringen. I överensstämmelse
härmed förordar administrationsnämnden, att besvärsprövningen
inom den allmänna pensioneringen, sjuk- och moderskapsförsäkringarna
samt yrkesskadeförsäkringen i sista instans koncentreras till ett
enda organ och att detta organ får karaktären av en domstol. Denna administrationsnänrndens
uppfattning har så gott som undantagslöst vunnit anslutning
bland remissorganen.

Vid bedömningen av förslaget om en enhetligt organiserad besvärsprövning
inom de nyssnämnda socialförsäkringsgrenarna fäster jag för egen del
stort avseende vid att gränsdragningsfrågorna — t. ex. vem som är att anse
som arbetstagare och vad som menas med sjukdom eller med invaliditet —
liksom även frågorna rörande samordning mellan de olika försäkringsförmånerna
fått en starkt ökad betydelse särskilt efter tilläggspensioneringens
införande. Det är därför enligt min mening nödvändigt att skapa garantier
för en enhetlig rättstillämpning. Detta torde inte lämpligen kunna ske
på annat sätt än genom anordnande av en gemensam överinstans för socialförsäkringsmålen.

Även skälen för att låta besvärsprövningen i slutinstansen ske vid domstol
har vunnit avsevärt i styrka med socialförsäkringens fortsatta utbyggnad.
I samma mån som utrymmet för en till viss grad subjektivt färgad behovsprövning
av förmånerna minskats, har ärendenas rättsliga karaktär
framträtt tydligare. Vidare är det givet, att den enskildes anspråk på att ha
tillgång till en sakkunnig prövning i domstolsform av tvistefrågor får större
tyngd när både förmåner och avgifter spelar större roll för hans ekonomi. I
en framtid kommer snart sagt varje medborgare att under någon del av sitt
liv helt eller till icke oväsentlig del bli beroende av socialförsäkringen för
sin försörjning. Frågan om domstolsprövning i socialförsäkringsmål kan
även ses från en annan synpunkt. Så omfattande som socialförsäkringslagstiftningen
numera blivit är det klart att författningarna inte kan ge
svar på alla uppkommande tvistefrågor. Det torde vara ofrånkomligt att
lagstiftningen får kompletteras av en i viss mån rättsskapande praxis.
Rättsskipningen kan härvid inte nöja sig med att söka finna de i de särskilda
fallen mest tilltalande och rimliga lösningarna utan den måste även
i erforderlig mån innefatta en utfyllnad av lagstiftningen med fasta och
konsekventa regler, som är väl ägnade att bidraga till ett förverkligande
av lagstiftningens syften. För att ett dylikt värdefullt samspel mellan lagstiftning
och rättsbildning genom prejudikat skall kunna åstadkommas
beträffande socialförsäkringen bör enligt min mening rättstillämpningen
på området omhänderhas av en domstol, som motsvarar högt ställda krav
på sakkunskap.

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 dr 1961

Då det gällt att pröva organisationen av den högsta instansen på socialförsäkringsområdet
har administrationsnämnden undersökt, huruvida uppgiften
bör anförtros ett befintligt judiciellt organ eller
ett nyskapat specialorgan, och härvid som alternativ till en
helt nybildad domstol diskuterat regeringsrätten, kammarrätten och försäkiingsrådet.
Denna fråga har tilldragit sig stort intresse under remissbehandlingen.

I några yttranden uttalas, att den principiellt riktigaste lösningen vore att
låta regeringsrätten bli högsta instans för socialförsäkringsmålen. Besvärssakkunniga
har närmare utvecklat denna uppfattning med utgångspunkt
från tanken att regeringsrätten, såsom avsikten var vid dess tillkomst,
borde utvecklas till en allmän högsta förvaltningsdomstol. Detta syfte
skulle enligt de sakkunniga kunna förverkligas, därest man införde generella
regler om fullföljdsbegränsning samtidigt som regeringsrättens kompetensområde
utvidgades. Som besvärssakkunniga själva påpekar är emellertid
en så genomgripande omgestaltning av regeringsrätten i dagens läge
inte genomförbar. Inte heller kan det betraktas som ett realistiskt alternativ
att som från ett par håll ifrågasatts lägga socialförsäkringsmålen till
regeringsrätten i samband med att skattemålen överföres från denna till
en nyinrättad högsta skattedomstol. Ser man till de praktiska synpunkterna
finner man, att vägande skäl talar mot regeringsrättsalternativet. Om
regeringsrätten tillfördes den stora gruppen socialförsäkringsmål skulle
detta sannolikt framtvinga såväl en ökning av antalet regeringsråd som
införande av särskilda förtursregler för de ofta brådskande socialförsäkringsmålen.
Att utöka regeringsrätten anses allmänt mindre lämpligt, och
förtursregler av nyss antytt slag skulle kunna få menliga verkningar för
regeringsrättens arbete med andra målgrupper. Därtill kommer att svårigheter
uppenbarligen skulle möta att på ett lämpligt sätt till regeringsrätten
knyta den medicinska expertis, som inte kan undvaras vid prövning av
många socialförsäkringsmål. Jag vill således inte förorda alternativet med
regeringsrätten som slutinstans.

Beträffande kammarrätten är att märka, att denna domstol hittills helt
saknar erfarenhet av socialförsäkringslagstiftningen och att det stora flertalet
socialförsäkringsmål inte har någon närmare släktskap med mål som
nu ligger under kammarrättens prövning. Ytterligare vill jag fästa uppmärksamheten
på att kammarrätten Ull sin struktur är en mellaninstans.

I dömandet deltar regelmässigt även unga jurister med tillfälliga förordnanden
som adjungerade ledamöter. De krav som måste ställas på den
högsta socialförsäkringsinstansen med dess centrala ställning på silt
område och dess viktiga prejudikatskapande uppgifter gör enligt min mening
att man bör tänka sig en domstol som är annorlunda sammansatt än
kammarrätten.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Försäkringsrådet, som är den enda befintliga domstolen med specialisering
på socialförsäkringsområdet men vars verksamhet i huvudsak är begränsad
till den numera jämförelsevis mindre betydelsefulla yrkesskadeförsäkringen,
har i förevarande sammanhang vunnit flera förespråkare
hland remissorganen. En tanke som därvid ofta återkommit är att man
inte bör ha flera specialdomstolar med inriktning enbart på socialförsäkringen.

Jag har full förståelse för åsikten att det inte är önskvärt med två domstolsinstanser
för socialförsäkringsmål. Härmed är dock inte sagt att ett
bibehållande av försäkringsrådet skulle ha försteg framför alternativet med
en nybildad domstol. En utvidgning av försäkringsrådets kompetens har
tidigare varit ifrågasatt utan att förslag härom lett till lagstiftningsåtgärder,
bortsett från att rådet som ett uttryckligt provisorium tillagts behörighet
att upptaga besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut i frågor om
beräkning av pensionsgrundande inkomst samt om uppbörd av arbetsgivares
avgifter till tilläggspensioneringen och bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna.
I stället har rådets organisation nedskurits i takt
med den minskning av antalet yrkesskadeförsäkringsmål, som blivit en
följd av den år 1955 införda samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
Denna minskning av rådets personal har fortgått så långt,
att steget till en avveckling inte är stort. För att försäkringsrådet skall
kunna överta rollen som slutinstans för pensioneringen samt sjuk- och
moderskapsförsäkringarna skulle rådet därför behöva utbyggas. Frågan
är då om en sådan ^organisation av försäkringsrådet har några fördelar
framför inrättandet av ett helt nytt domstolsorgan.

På motsvarande sätt som ifråga om kammarrätten bör man även när
det gäller försäkringsrådet ställa önskemålen rörande den högsta socialförsäkringsinstansens
sammansättning i relation till försäkringsrådets
struktur och rekryteringsförhållanden. Försäkringsrådet är visserligen på
sitt område både första och sista besvärsinstans men den slutna rekrytering,
som kännetecknar en mellaninstans, är karaktäristisk även för försäkringsrådet.
Vill man komma ifrån den slutna rekryteringen och i stället
få möjlighet att förvärva framstående krafter från olika arbetsfält, torde
det erfordras en så genomgripande omorganisation av försäkringsrådet att
skillnaden mot att inrätta en helt ny domstol närmast framstår som en formell
fråga.

Försäkringsrådet handlägger nu omkring 2 500 yrkesskadeförsäkringsmål
om året. Med administrationsnämndens beräkning av måltillströmningen
till den högsta socialförsäkringsinstansen skulle försäkringsrådet
i sådan egenskap få ett tillskott av 700—1 300 mål om året från den allmänna
pensioneringen samt sjuk- och moderskapsförsäkringarna. Även
om denna siffra skulle visa sig vara tilltagen i underkant, är det dock sannolikt
att yrkesskadeförsäkringsmålen även i framtiden skulle komma att

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

dominera försäkringsrådets arbete redan på grund av sitt antal och än mer
på grund av sin karaktär. Eftersom försäkringsrådet är första besvärsinstans
för yrkesskadeförsäkringen upptages rådets arbete med målen från
denna försäkring i betydande utsträckning av utredningsfrågor och endast
i mindre mån av prejudikatfrågor. Beträffande de nytillkomna målen
från andra socialförsäkringsgrenar skulle försäkringsrådet emellertid få
överpröva första besvärsinstansens beslut. Inom hithörande målgrupper
skuUe prejudikatfrågorna med all sannolikhet komma att ta större plats.
Försäkringsrådet skulle alltså huvudsakligen komma att syssla med den numera
minsta socialförsäkringsgrenen, medan de Övriga socialförsäkringsmålen,
i vilka rådet skulle få viktiga prejudikatbildande uppgifter, kvantitativt
skulle komma i skymundan. Samtidigt är det klart, att det just är dessa
sistnämnda uppgifter som skulle motivera en omdaning av försäkringsrådet.
Det synes angeläget att det i den högsta socialförsäkringsinstansens
arbete råder balans mellan de olika försäkringsgrenarna, så att även för
yrkesskadeförsäkringens del tyngdpunkten kommer att ligga på det prejudikatbildande
området. Detta kräver att en särskild mellaninstans för
yrkesskadeförsäkringen finnes så länge försäkringen har sin nuvarande utformning.

De omständigheter, som jag i det föregående redovisat, talar enligt min
mening otvetydigt för att frågan om den högsta prövningsinstansen inom
socialförsäkringen nu får sin lösning genom inrättande av en ny domstol,
som fyller högt ställda krav på allsidig sakkunskap och ingående erfarenhet
av både socialförsäkringslagstiftningen och annan lagstiftning. Den
nya domstolen, som lämpligen kan erhålla namnet försäkringsdomstolen,
bör träda i verksamhet snarast möjligt.

Såsoin jag tidigare anfört är avsikten att yrkesskadeförsäkringen efter
en övergångsperiod skall omorganiseras. Detta kan ske genom att den antingen
avvecklas som självständig försäkring eller kommer att handhavas av en
enda statlig försäkringsinrättning. Vilket av dessa alternativ som slutligen
genomföres kommer socialförsäkringens centralmyndighet att bli den
naturliga mellaninstansen i yrkesskadeförsäkringsfrågor. Försäkringsrådet
kommer darfor, om den föreslagna försäkringsdomstolen inrättas, endast
under en övergångstid att behöva bibehållas såsom mellaninstans för yrkesskadeförsäkringen.
Då jag som framgår av vad jag förut sagt räknar
med att omorganisationen av yrkesskadeförsäkringen skall kunna genomforas
till den 1 januari 1966, bör försäkringsrådet kunna upphöra med sin
verksamhet vid samma tidpunkt eller kort tid därefter. Därmed skulle
man också ha kommit ifrån den av vissa remissorgan kritiserade ordningen
med flera specialdomstolar enbart för socialförsäkringen. Givet är att
vid avvecklingen av försäkringsrådet all rimlig hänsyn måste tagas till rådets
personal och dess berättigade intressen.

Beträffande den nya domstolens kompetensområde följer

208 Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

av själva motiveringen för domstolens tillskapande att mål från de grenar
av socialförsäkringen som är samordnade eller eljest har nära samband
med varandra, dvs. folkpensioneringen, den allmänna tilläggspensioneringen
samt sjuk-, moderskaps- och yrkesskadeförsäkringarna, i princip
bör tillhöra domstolens prövning. Ett undantag härifrån har emellertid
ifrågasatts. Administrationsnämnden har övervägt lämpligheten av att
bryta ut de mål om arbetsgivares avgifter och bidrag till socialförsäkringen,
vilka f. n. liandlägges av försäkringsrådet, och på dessa i en eller annan
form koppla in den för taxeringsmålen gällande besvärsordningen. Ett motiv
härför skulle kunna vara att utredningsmaterialet i avgiftsmål ofta ar
detsamma som i taxeringsmål. Nämnden har dock slutligen förkastat detta
uppslag. Sambandet mellan socialförsäkringsavgifterna och beskattningen,
särskilt i fråga om kontrollen av de avgiftsskyldiga, utgör skäl för att anknyta
besvärsordningen i avgiftsmålen till taxeringsprocessen. Jag anser
mig emellertid i vart fall i nuvarande läge böra biträda nämndens ståndpunkt.
Inom den moderna socialförsäkringen är avgifter och förmåner så
nära avhängiga av varandra att man åtminstone i högsta instans bör söka
sammanhålla besvärsprövningen beträffande bådadera hos samma organ.
Det synes angeläget att undvika en uppdelning, som skulle kunna få sådana
konsekvenser, att taxeringsmyndigheterna i avgiftsfrågor och socialförsäkringsorganen
i förmånsfrågor utbildade olika praxis t. ex. beträffande arbetstagarbegreppet.
Det naturliga är att den nya domstolen åtminstone i ett
inledningsskede får utstaka praxis i alla slags mål från de nu ifrågavarande
grenarna av socialförsäkringen.

Jag finner följaktligen att mål om avgifter och bidrag till socialförsäkringen
bör hänföras till försäkringsdomstolens prövning. Detta hindrar
inte att förfarandet i fråga om bestämmande av arbetsgivaravgifter till socialförsäkringen
måste taga hänsyn till taxeringsprocessen. Om t. ex. vid
granskning av en företagares bokföring förhållanden uppdagas som är av
betydelse för bedömande av storleken av såväl hans skatter som hans
arbetsgivaravgifter, torde detta föranleda dels eftertaxering och dels efterdebitering
av arbetsgivaravgift. Därest företagaren är missnöjd med avgiftsdebiteringen,
har han enligt gällande bestämmelser möjlighet att inom
ett år efter det han erhöll räkning å avgiften göra framställning till riksförsäkringsverket
om rättelse. Har han samtidigt överklagat sin taxering
är det naturligt att riksförsäkringsverket inte fattar något definitivt beslut
om rättelse, förrän skattemålet blivit slutligt avgjort. Skulle avgiftsmålet
undantagsvis ha gått vidare till försäkringsdomstolen, bör det kunna förklaras
vilande där i avbidan på utgången i skattemålet. Med mitt ställningstagande
i fråga om avgiftsmålen avser jag inte att slutligt avvisa tanken
att dessa skulle kunna överföras till den för taxeringsmålen gällande besvärsordningen.
Av betydelse härvidlag kan bli socialförsäkringsavgifternas
konstruktion i framtiden och formerna för beräkning och uppbörd av dessa

209

Kiingl. Maj. ts proposition nr 45 år 1961

avgifter. Pågående utredning rörande gestaltningen av besvärsförfarandet
inom förvaltningen kan ge anvisning om nya vägar. Än vidare kan en omprövning
befinnas motiverad, därest det skulle visa sig att det uppkommer
administrativa olägenheter av en art som nu inte förutsetts.

Frågan huruvida även den mex-a fristående socialförsäkringsgrenen arbetslöshetsförsäkringen
bör omfattas av domstolens behörighet har enligt min
mening i dagens läge mindre betydelse. Inom arbetslöshetsförsäkringen
finnes inte något fullt utbyggt besvärsinstitut. En arbetslöshetskassas beslut
kan inte överklagas, men den enskilde har en viss möjlighet att få till stånd
en prövning av dylikt beslut genom att vända sig till arbetsmarknadsstyrelsen
som är tillsynsmyndighet för kassorna. Mot styrelsens beslut kan
klagan föras hos regeringsrätten. Det är emellertid mycket få mål som på
denna väg nått regeringsrätten, och dessa mål har inte heller haft någon
närmare beröring med andra typer av socialförsäkringsmål. Jag anser det
därför f. n. inte motiverat att överföra arbetslöshetsförsäkringsmålen från
regeringsrätten till den nya domstolen. Ingenting hindrar dock att så sker
vid en senare tidpunkt, om det skulle befinnas lämpligt.

Såsom administrationsnämnden föreslagit bör vissa mål enligt lagen om
ersättning åt smittbärare, vilka nära anknyter till sjukförsäkringen, hänföras
till försäkringsdomstolens kompetensområde.

De kompetensfrågor jag hittills berört har gällt socialförsäkringen. Förslag
har emellertid under remissbehandlingen framkommit om att den
nya domstolen även skulle bli en domstol för socialvårdsmål. Socialvårdsmålen
är, liksom f. n. socialförsäkringsmålen, uppdelade på flera olika
högsta instanser ■—- högsta domstolen, regeringsrätten, kammarrätten och
socialstyrelsen —- och en mer enhetlig instansordning för dessa mål kan
i och för sig te sig önskvärd. Socialvårdsmålen utgör emellertid sakligt
sett en mycket heterogen grupp, och åtskilliga av dessa mål saknar helt
samhörighet med socialförsäkringen. Som exempel härpå kan nämnas, att
huvudparten av de mål enligt socialhjälps-, barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna,
som regeringsrätten handlägger, rör administrativa frihetsberövanden.
De socialvårdsmål, som är av ekonomisk natur, kan visserligen
sägas stå närmare försäkringsdomstolen, men även dessa mål är sinsemellan
mycket artskilda och leder ofta in på rättsfrågor, som de nuvarande besvärsorganen
är särskilt förtrogna med. Jag tror, att det skulle kunna bli
svårt att vid rekryteringen av den nya domstolen förena de starkt motiverade
kraven på särskilda insikter i socialförsäkringsfrågor med önskemål
om sakkunskap även beträffande socialvårdsmålen. Övervägande skäl talar
därför enligt min mening för att låta den nya domstolen bli enbart en försäkringsdomstol.

Genom den föreslagna avgränsningen av domstolens kompetensområde
åstadkommes, att domstolens arbete helt koncentreras till områden, inom
vilka dess särskilda sakkunskap kan fullt utnyttjas, önskvärt vore i och
14 — liihnng till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 45

210 Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

för sig att domstolens arbete även kunde begränsas till enbart kvalificerade
mål från dessa områden. Detta syfte skulle kunna tänkas främjas genom
regler om inskränkningar i rätten att fullfölja mål till domstolen. Sådan
fullföljdsbegränsning förekommer f. n. i socialförsäkringslagstiftningen
beträffande klagan över pensionsstyrelsens och riksförsäkringsanstaltens
beslut. Dessa begränsningar är så konstruerade, att det vanligen
blir den myndighet — pensionsstyrelsen eller riksförsäkringsanstalten —
vars beslut skall överklagas som får pröva om vederbörande skall få tillstånd
att fullfölja talan hos Kungl. Maj :t. Det kan ifrågasättas, om regler
av detta slag eller andra regler med samma syfte bör finnas i socialförsäkringslagstiftningen
även sedan besvärsprövningen i högsta instans överflyttats
till den nya domstolen. Därvid är att beakta å ena sidan risken för
att ett borttagande av alla begränsningar i besvärsrätten kan inbjuda till
obefogat klagande och å andra sidan angelägenheten av att envar har möjlighet
att få sin sak prövad vid domstolen. Att göra några säkra förutsägelser
om vilken inverkan ett slopande av reglerna om fullföljdsbegränsning
kan få på besvärsfrekvensen är uppenbarligen inte möjligt. Däx-emot är det
tydligt, att socialförsäkringens ökande betydelse för den enskilde gör det
till ett alltmer behjärtansvärt önskemål att var och en som inte är nöjd
med de lägre instansernas beslut skall få tillfälle att utnyttja den domstol,
som nu tillskapas just för att tillgodose allmänhetens intresse av rättssäkerhet.
Med detta önskemål vore väl inte i och för sig oförenligt, att nuvarande
regler om fullföljdsbegränsning ersattes med regler om en tillståndsprövning
förlagd hos domstolen själv. Det är emellertid osäkert, om
någon mera betydande arbetsbesparing för domstolen kan uppnås på den
vägen. För min del anser jag det riktigast, att besvärsrätten till domstolen
får vara helt obegränsad till dess närmare erfarenhet vunnits, hur ett sådant
system fungerar.

Frågan om besvärsrätt för andra än enskilda parter berör väsentligen
problemet om tillvaratagande av det allmännas intresse i socialförsäkringsmålen.
Härtill skall jag återkomma i det följande.

Beträffande domstolens sammansättning vill jag till en början
taga upp en fråga av delvis principiell natur, nämligen om i domstolen
bör finnas, förutom heltidsanställda juristledamöter, även ett inslag av lekmän
som har uppdraget i domstolen såsom bisyssla. Då administrationsnämnden
förkastat denna tanke har nämnden haft för ögonen den lekmannarepresentation
med företrädare för arbetsmarknadsparterna som finnes i
försäkringsrådet och i arbetsdomstolen. Nämnden framhåller, att socialförsäkringen
till övervägande del — särskilt gäller detta den allmänna pensioneringen
och sjukförsäkringen — är en hela folkets angelägenhet och
att man därför vid utseendet av lekmän i domstolen inte lämpligen kan
falla tillbaka på organisationer som företräder vissa samhällsgrupper med
sinsemellan motstridiga eller konkurrerande intressen. Jag är härutinnan

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

a\ samma mening som nämnden. Som jag ser det gäller frågan emellertid
inte om olika intressen bör bli företrädda i domstolen utan om domstolen
kan tillföras erfarenhet och insikter av värde för rättsskipningen genom
att lekmän får säte i domstolen. Jag anser i likhet med arbetsmarknadens
organisationer och flera andra remissorgan, att så är fallet. Jag vill härvid
erinra om att domstolen i sitt arbete ofta kommer att ställas inför sådana
uppgifter som att draga gränsen mellan självständiga företagare och arbetstagare,
att bedöma en persons arbetsförmåga och att uppskatta hans inkomster.
Vid lösandet av dessa och andra liknande uppgifter bör det rimligen
vara av värde att domstolen har fortlöpande och nära kontakt med
arbetsmarknaden. Denna kontakt säkerställes bäst om i domstolen sitter
lekmän med särskild erfarenhet av arbetsförhållanden. Även lekmän med
praktisk erfarenhet av annat slag kan behöva knytas till domstolen. Med
min uppfattning om lekmännens ställning och uppgifter blir den naturliga
och riktiga ordningen, att Kungl. Maj:t får förordna lekmannaledamöterna
utan föregående förslag av intresseorganisationer eller andra. Några särskilda
kompetenskrav utöver vad som följer av det hittills sagda bör inte
uppställas i lagen. Lekmannaledamöterna, som bör förordnas för fyra år
i sänder, bör få ersättning enligt grunder som fastställes av Kungl. Maj:t.

Beträffande de heltidsanställda fackmännen i domstolen bär redan tidigare
framgått, att dessa bör rekryteras bland jurister från olika arbetsfält
och att man bör sträva efter att upprätthålla höga kompetenskrav. Domarämbetena
måste göras konkurrenskraftiga i förhållande till befattningar
inom socialförsäkringens administration och på den allmänna domarbanan.
Samtidigt bör vid lönesättningen beaktas, att socialförsäkringslagstiftningen
utgör ett förhållandevis begränsat rättsområde. Mot bakgrunden av
dessa synpunkter förordar jag, att domstolens ordförande, som bör benämnas
president, placeras i lönegrad B 7 och att de övriga juristledamöterna,
kallade försäkringsdomare, erhåller lön efter lönegraden B 3. Befattningarna
bör vara fullmaktstjänster och alltså ha beteckningen Bo. Jag vill tilllägga,
att en hovrättsjurist, som utnämnes till försäkringsdomare, bör vara
oförhindrad att efter ett antal år söka sig åter till allmän domstol utan att
därvid stå tillbaka för sina i hovrättstjänsten jämnåriga kolleger.

Antalet ledamöter i den nya domstolen blir uppenbarligen beroende dels
av utformningen av domförhetsreglerna, dels av beräkningar rörande måltillströmningen
och domstolens arbetsbörda i övrigt. Jag föreslår, att domstolen
skall vara domför med fem ledamöter, varav tre jurister och två
lekmän. Tillgängliga uppskattningar rörande besvärsfrekvensen till domstolen
ger anledning antaga att ett större antal ledamöter än det för domförhet
bestämda måste tillsättas om det inte skall uppstå en tyngande
arbetsbalans. Förslagsvis bör vid domstolens tillkomst tillsättas nio ledamöter,
varav fem jurister och fyra lekmän. För lekmännen bör finnas personliga
suppleanter.

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Vad administrationsnämnden föreslagit om att till domstolen skall knytas
medicinska experter finner jag välgrundat. Arvodesfrågan för dessa
experter får upptagas i ett annat sammanhang.

Ifråga om domstolens verksamhetsformer instämmer jag
med administrationsnämnden i att förfarandet vid domstolen åtminstone
inte på nuvarande stadium bör regleras i detalj. Skälen härför är flera.
Dels bör man undvika att föregripa de resultat vartill besvärssakkunniga
kan komma i sin pågående utredning angående förvaltningsproeessen. Dels
bör man ej alltför hårt binda en ny domstol, som skall inleda en rättsskipande
verksamhet på områden inom vilka domstolsprövning tidigare ej
tillämpats i större utsträckning. Det finns också anledning att tro, att en
domstol med sådana kvalifikationer som den här föreslagna i viss utsträckning
skall kunna utbilda en ändamålsenlig processordning på egen hand.
Det sagda hindrar givetvis inte, att vissa grundläggande regler rörande
processen bör lagfästas.

Jag kan i huvudsak godtaga vad administrationsnämnden föreslagit om
att för processen i domstolen i tillämpliga delar skall gälla vissa bestämmelser
i rättegångsbalken bl. a. om domare och om rättegångsombud, om
straff och vite, om omröstning och om bevisning. Hänvisningar i domstolslagen
till ifrågavarande bestämmelser i rättegångsbalken utesluter inte att
tillbörlig hänsyn tages till speciella förvaltningsrättsliga förhållanden. Administrationsnämnden
har även föreslagit, att förfarandets allmänna gång i
försäkringsdomstolen skall regleras genom en hänvisning till rättegångsbalkens
bestämmelser om handläggning av besvär i hovrätt. Med hänsyn
till svårigheten att fastställa i vad mån vissa av dessa bestämmelser skulle
vara tillämpliga på förfarandet i försäkringsdomstolen, synes det dock
lämpligare att grunddragen av handläggningen direkt regleras i lagen om
domstolen, varvid de nämnda bestämmelserna i rättegångsbalken där så är
lämpligt bör tjäna som förebild.

Även om förfarandet vid domstolen i princip skall vara skriftligt, bör
dock viss tillgång till muntlig handläggning finnas. Muntlig utredning
angående vissa frågor kan vara ägnad att ställa målen i en klarare belysning,
och denna möjlighet bör kunna tillvaratagas. Den muntliga handläggningen
bör därvid begränsas till vad som erfordras för att fullständiga den skriftliga
utredningen.

Såsom även administrationsnämnden uppmärksammat ger bestämmelser
om muntlig handläggning vid domstolen anledning att undersöka om inte
vissa avsteg bör göras från den i förvaltningsproeessen vanligen tillämpade
principen att enskild part själv får svara för sina rättegångskostnader.
Goda skäl talar tvivelsutan för att den enskilde bör ha möjligheter till ersättning
för kostnader, som varit motiverade för att tillvarataga hans rätt.
Emellertid måste detta spörsmål ses i ett vidare sammanhang. Frågan om
fördelning av kostnaderna i mål och ärenden i förvaltningsproeessen är

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 1.5 år 1961

för närvarande föremål för utredning av besvärssakkunniga, som torde
komma att framlägga förslag till bestämmelser i ämnet. Under sådana förhållanden
synes det inte lämpligt att på förevarande speciella område nu
införa bestämmelser, som skulle kunna verka hindrande på en samlande
lösning. Jag nöjer mig därför med att föreslå, att ersättning av allmänna
medel skall utgå till sakkunnig och vittne som försäkringsdomstolen självmant
kallat.

Bl. a. den omständigheten att den enskilde inte har möjlighet att få
ersättning för rättegångskostnader gör att man inte kan ställa alltför stora
krav på den enskildes processföring i försäkringsdomstolen. Av detta och
andra skäl måste domstolen ha vidsträcktare möjligheter till aktiv processledning
och större ansvar för att utredningen i målen blir fullständig och
rättvisande än en allmän domstol vanligen har i sina mål. Detta bör komma
till uttryck i lagen.

I samband med förfarandet vid domstolen aktualiseras frågan om b evakande
av det allmännas intresse i socialförsäkringsprocessen.
Administrationsnämnden har velat lösa detta problem genom
att tillägga det organ som beslutar i första instans besvärsrätt. Nämnden
har dock inte ansett att man borde ge lokal skattemyndighet besvärsrätt
beträffande centralmyndighetens beslut i frågor rörande beräkning av
pensionsgrundande inkomst. Beträffande yrkesskadeförsäkringen föreslår
nämnden, att riksförsäkringsverket och övriga försäkringsinrättningar skall
ha besvärsrätt. Någon invändning kan visserligen inte göras mot att sjukkassorna
har besvärsrätt i sjukförsäkringsärenden och försäkringsinrättningarna
i yrkesskadefrågor. I dylika mål har ju sjukkassorna och försäkringsinrättningarna
ett eget ekonomiskt intresse och de kan därför helt
naturligt inta partsställning. Beträffande övriga ärenden som skall handläggas
av sjukkassorna är emellertid den av nämnden föreslagna anordningen
mindre tilltalande. Väljer man i stället den av besvärssakkunniga
in. fl. förordade utvägen med en särskild partsrepresentation för det allmänna
i socialförsäkringsmål, ett allmänt ombud, får man en
naturlig lösning av problemet. Såsom besvärssakkunniga utvecklat vinner
man åtskilliga fördelar, om på detta sätt processen vid domstolen anordnas
som ett förfarande med två motstående parter. Erfarenheter från andra håll
visar, att utredningen blir fullständigare och att domstolen får ett säkrare
underlag att bygga sina avgöranden på. För det allmänna är det också av
vikt, att i socialförsäkringens intresse prejudicerande frågor kan underställas
domstolen även av andra än enskilda parter. En särskild partsrepresentant
för det allmänna skulle kunna verksamt bidraga till att skapa eu
tillförlitlig och vägledande praxis på socialförsäkringarnas område.

Vad jag nu anfört talar enligt min mening starkt för att processen i
socialförsäkringsmål bör tillföras, åtminstone i högsta instans, en särskild

214 Kungl. Maj.ts proposition nr 45 dr 1961

representant för det allmänna. Emellertid kan betänkligheter resas mot
att i dagens läge ta ett sådant steg utan en närmare undersökning rörande
vilka konsekvenser i olika avseenden, som det skulle föra med sig. Det
synes svårt att på nuvarande stadium med större grad av säkerhet överblicka
hur ett sådant partsförfarande skulle gestalta sig i praktiken. Jag
finner mig fördenskull inte beredd att nu föreslå införande av en särskild
partsrepresentation för det allmänna. Denna fråga bör dock lämpligen
tagas upp vid ett senare tillfälle, sedan större erfarenhet angående besvärsförfarandets
funktion inom det nya socialförsäkringssystemet vunnits.

Om jag inte nu vill förorda en särskild representant för det allmänna
finner jag mig dock böra föreslå andra, mindre ingripande åtgärder som
är ägnade att till en del fylla samma syfte. Vad jag härvidlag tänker mig är
införande av möjligheter för riksförsäkringsverket att underställa sina avgöranden
försäkringsdomstolens prövning. Genom en sådan anordning
skulle yppas möjlighet att inhämta domstolens mening i exempelvis fall
av prejudicerande betydelse eller där tveksamhet yppat sig — måhända
dokumenterad genom skiljaktiga meningar — angående en frågas rätta
bedömning. Jag föreslår således, att i lagstiftningen om allmän sjukförsäkring,
folkpensionering och försäkring för allmän tilläggspension införes
bestämmelser om att riksförsäkringsverket skall äga underställa sina avgöranden
försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas i högsta instans
eller eljest särskilda skäl förefinnes för sådan prövning. Beslut om underställning
skall fattas i samband med avgörandet i sakfrågan.

Det allmännas intressen synes jämväl i de lokala instanserna kunna bevakas
genom ett underställningsförfarande, här i förening med befogenhet
för centralmyndigheten att självmant ta upp ett lokalt organs beslut till
prövning. Inom den allmänna pensioneringen bör som jag tidigare framhållit
imderställningsreglerna utformas så att ett beslut av en pensionsdelegation
automatiskt skall underställas centralmyndigheten så snart
ordföranden eller föredraganden i delegationen antecknat skiljaktig mening
till protokollet. Centralmyndigheten bör vidare i sin tillsynsverksamhet
ha möjlighet att självmant taga upp ett underordnat organs beslut till
omprövning.

Kostnadsfrågor m. in.

Administrationsnämnden har behandlat de konsekvenser, som dess förslag
kan väntas få i kostnadshänseende vad gäller den lokala organisationen,
centraladministrationen och försäkringsdomstolen, samt i anslutning
härtill berört vissa spörsmål angående finansieringen av socialförsäkringens
administration. I det föregående har jag förklarat mig vilja
upptaga detaljerna i det föreslagna nya centrala ämbetsverkets organisation
först sedan lagrådet behandlat de lagförslag, vilka underställes dess

215

Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1961

granskning. Frågorna om kostnaderna för och finansieringen av centraladministrationen
kan alltså inte behandlas förrän vid nämnda tidpunkt.
Det synes även lämpligt att till dess uppskjuta prövningen av motsvarande
spörsmål angående försäkringsdomstolen. I detta sammanhang begränsar
jag mig därför till finansiella frågor, som rör den lokala organisationen.

Enligt administrationsnämndens beräkningar kommer den förenkling av
sjukkasseorganisationen, som avskaffandet av lokalsjukkassorna
och av centralsjukkassornas ombudsmöten innebär, att medföra besparingar.
Nämnden hänvisar härvid även till de rationaliseringsvinster,
som anses möjliga med hänsyn till att de större enheterna medger ett bättre
utnyttjande av personal, lokaler och maskinella hjälpmedel. Någon uppskattning
av besparingseffekten har administrationsnämnden inte ansett
möjlig, men nämnden framhåller att bara några få procents minskning i
de f. n. till omkring 70 milj. kr. uppgående förvaltningskostnaderna i sjukkassorna
innebär ett betydande belopp i kronor räknat. Enligt nämndens
uppgift inbesparas omkring 850 000 kr. om året genom att sjukkassornas
ombudsmöten samt styrelser och revisorer i lokalsjukkassorna försvinner.

För egen del anser jag också att man kan räkna med att omorganisationen
av sjukkassorna leder till lägre förvaltningskostnader för sjukförsäkringen.
Kostnaderna för försäkringsnämnderna kommer emellertid att
bli högre än vad administrationsnämnden beräknat för de rådgivande
nämnderna. Försäkringsnämnderna får nämligen betydligt större arbetsuppgifter,
när de som jag föreslagit får övertaga prövningen av ärenden
rörande inkomstprövade folkpensionsförmåner. I vad mån kostnaderna
för nämnderna i sista hand skall bäras av kassorna torde inte böra avgöras
i detta sammanhang.

För de pensionsdeleg a tioner, som avses komma att inrättas
senare, kommer sjukkassorna att få vidkännas merutgifter. Administrationsnämnden
beräknar att det skall behövas högst 40 delegationer i hela riket.
De årliga kostnaderna för arvoden till ledamöter och expertis, löner till
pensionsföredragande och annan personal, lokaler, expenser m. m. uppskattar
nämnden till i runt tal 5 milj. kr. för alla delegationerna. Behovet
av biträden för de nytillkommande arbetsuppgifterna avseende pensioneringen
uppskattar nämnden till 70 å 80 för hela landet. I ett par remissyttranden
ifrågasättes, om inte administrationsnämnden underskattat personalbehovet
för sjukkassornas uppgifter inom pensioneringen. Jag vill inte
hålla för uteslutet att kostnaderna för pensionsdelegationer och pensionsavdelningar
inom sjukkassorna kan komma att bli större än vad nämnden
antagit. Det vill dock synas som om nämndens kostnadsberäkningar, vilka
är utförda med en viss säkerhetsmarginal, skulle ge en tämligen rättvisande
bild av storleksordningen av kostnaderna för den ifrågavarande pensionsorganisationen
inom sjukkassorna.

Enligt administrationsnämndens beräkning kostar den nuvarande pen -

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

sionsnämndsorganisationen årligen något mer än 6 milj. kr.,
vilken kostnad vilar på kommunerna. Pensionsnämndernas uppgifter skall
enligt mitt förslag övertagas av sjukkassorna, så att ärenden rörande icke
inkomstprövade pensionsförmåner behandlas i pensionsdelegation eller av
tjänstemän på pensionsavdelning och ärenden angående inkomstprövade
förmåner handlägges av lokala försäkringsnämnder. Pensionsnämnderna
kan alltså avvecklas, varvid kostnaderna för dem bortfaller. Sättet för bestridande
av kostnaderna för försäkringsnämndernas verksamhet i vad avser
pensioneringen får prövas i samband med att de materiella reglerna om de
inkomstprövade förmånerna behandlas.

Ett slopande av pensionsstyrelsens ortso in budsorganisation
medför en besparing för statsverket på omkring 600 000 kr.
om året.

Den av administrationsnämnden behandlade frågan om finansieringen
av socialförsäkringens organisation har i avseende
på lokalorganisationen betydelse för sjukkassornas rätt till ersättning
för sina kostnader för de med pensioneringen sammanhängande arbetsuppgifterna.
För de göromål avseende tilläggspensioneringen, som redan
nu anförtrotts centralsjukkassorna, har kassorna i samband med att de fått
dessa arbetsuppgifter förklarats berättigade till ersättning från allmänna
pensionsfonden. Detsamma bör gälla i fråga om det nytillkommande arbetet
med tilläggspensionsärendena. Administrationsnämnden har föreslagit,
att kassorna även skall få ersättning för sin befattning med folkpensionsärenden
och att denna ersättning skall utgå av statsmedel. Med hänsyn
till svårigheten att avgöra i vad mån sjukkassornas kostnader för handhavandet
av den allmänna pensioneringen hänför sig till folkpensioneringen
eller tilläggspensioneringen, förordar nämnden att dessa kostnader skall
fördelas med hälften på vardera pensionsgrenen.

Eftersom sjukkassorna inte under det kommande budgetåret avses få
några uppgifter på pensioneringens område utöver dem, som de redan har,
anser jag det inte nu nödvändigt att taga ställning till frågan om kassornas
ersättning för befattningen med folkpensionsärenden eller till spörsmålet
i vilken omfattning kostnaderna för deras pensionsorganisation hänför
sig till den ena eller den andra pensionsgrenen. Dessa problem kan
lämpligen övervägas i samband med den omprövning av statsbidragen till
sjukkassorna, som enligt vad jag tidigare nämnt avses komma att äga rum
vid utarbetandet av en samlad socialförsäkringslagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

217

Pensionsgrundande inkomst

Departementschefen

Enligt vad som nu gäller inom tilläggspensioneringen blir inkomst a\
anställning pensionsgrundande fullt ut i vad den för år ligger mellan 4 000
kr. — det s. k. basbeloppet ■— och 30 000 kr. i 1957 års penningvärde. Inkomst
av annat förvärvsarbete än anställning blir pensionsgrundande på
samma sätt till den del den ligger mellan basbeloppet och dubbla basbeloppet,
men ovanför denna gräns och upp till den övre gränsen blir sådan inkomst
pensionsgrundande endast till två tredjedelar. En följd av dessa
regler blir att företagarna — jordbrukarna, hantverkarna, köpmännen, etc.
— och de fria yrkesutövarna inte kan komma upp i samma maximala pensionsförmåner
som löntagarna. Vidare får en företagare med exempelvis
20 000 kr. i årsinkomst en lägre pension än en anställd i motsvarande
inkomstläge. De olikheter som sålunda råder har efter lagens tillkomst
framkallat livlig debatt och föranlett uttalanden från företagarhåll syftande
till att samma beräkningssätt skall användas för anställningsinkomst och
företagarinkomst. Vad som sålunda förevarit ger mig anledning att ta upp
frågan om en omprövning av berörda regler. Då jag i det följande använder
beteckningen företagare avser jag därmed alla, vilkas inkomst enligt TPL
är att hänföra till inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.

Frågan om företagarnas ställning inom systemet har vållat åtskilliga problem
i samband med pensionslagstiftningens tillkomst. Pensionsutredningen
föreslog i sitt år 1955 avlämnade betänkande att företagarinkomst skulle
vara pensionsgrundande liksom bl. a. även kapitalinkomst. Vid remissbehandlingen
mötte tanken att kapitalinkomst skall kunna grunda pensionsrätt
ett nära nog enhälligt motstånd. Förslaget om en obligatorisk
anslutning av företagarna till systemet kritiserades starkt av företagarnas
egna organisationer. Det i de flesta fall anförda skälet för invändningarna
var att företagarna borde kunna göra största möjliga investeringar i det
egna företaget och fördenskull icke borde belastas med obligatoriska avgifter
till sin egen pensionering.

Under intryck av dessa opinionsyttringar föreslog den majoritet inom
allmänna pensionsberedningen — dvs. ordföranden jämte företrädarna för
socialdemokratiska partiet, LO och TCO — som förordade en lagfäst tillläggspension,
i det år 1957 avlämnade betänkandet att företagarna skulle
lämnas utanför obligatoriet. I stället skulle erbjudas dem ett frivilligt individuellt
inträde i den lagfästa tilläggspensioneringen. Med hänsyn till att
staten skulle garantera pensionernas värdebeständighet föreslogs en särskild
begränsning av dessa tilläggspensioners storlek. Förslaget om lagfästa
tilläggspensioner vann ingen anslutning från företagarhåll under remissbehandlingen.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

I propositionen till 1958 års riksdag med principförslag rörande försäkring
för allmän tilläggspension —• vilket förslag fälldes av den borgerliga
majoriteten i andra kammaren —■ förordade jag trots vad som förekommit,
att företagarna skulle anslutas till försäkringen. Den offentliga debatten
hade nämligen övertygat mig om att det fanns en utbredd önskan hos företagarna
att få del av de fördelar, som försäkringen skulle bereda i form av
värdebeständiga tilläggspensioner. I syfte att tillmötesgå dem som icke
önskade vara med — t. ex. därför att de icke ansåg sig kunna betala avgiften
— föreslog jag dock att företagarna skulle kunna individuellt utträda ur
tilläggspensioneringen.

Efter riksdagsupplösning och nyval till andra kammaren förverkligades
genom 1959 års lag om försäkring för allmän tilläggspension det nyssnämnda
förslaget i fråga om formen för företagarnas anslutning till försäkringen.

En fråga som särskilt uppmärksammades vid utformningen av tilläggspensioneringen
för företagarna gällde deras avgiftsbetalningsförmåga. I
pensionsdebatten hade från företagarhåll genomgående hävdats att företagarna
skulle få svårt att rå med avgifterna, både vad gällde arbetsgivaravgifter
för de anställdas pensionering och egenavgifter för deras egen pensionering.
Samtidigt var det av allt att döma en allmän mening att statsbidrag
till tilläggspensioneringen icke skulle förekomma. När det gällde arbetsgivarnas
avgifter för de anställdas pensionering kunde man enligt min
mening utgå ifrån, att den belastning på produktionskostnaderna, som dessa
avgifter skulle utgöra, finge beaktas vid förhandlingsuppgörelserna om löneoch
anställningsvillkor. Invändningarna från företagarhåll i fråga om pensionskostnaderna
blev i denna del beaktade vid lagstiftningens utformning
i fråga om avgiftsuttagets storlek under de första åren.

Vad gällde företagarnas avgifter till deras egen pensionering kunde emellertid
saken te sig annorlunda. Mitt försök till lösning av denna fråga avsåg
samtidigt att lösa det problem rörande kapitalinkomsters avskiljande från
arbetsinkomst och pensionsrätt, som remissbehandlingen av pensionsutredningens
betänkande aktualiserat.

En allmän mening är, att pension skall ersätta bortfall av inkomst då
någon lämnar sitt förvärvsarbete. Inkomst av kapital, som kvarstår vid eu
pensionering, skall då inte medföra pensionsrätt. För löntagarnas del kunde
frågan om avskiljande av kapitalinkomst lätt lösas genom att den pensionsgrundande
inkomsten beräknades på grundval av sådan inkomst som skatterättsligt
hänföres till inkomst av tjänst. Inkomst av kapital i skatterättslig
mening blir då inte pensionsgrundande. Att kapitalinkomst i denna bemärkelse
inte skulle grunda pensionsrätt för företagarnas del var också lätt
att ernå. För deras del komplicerades dock problemet om pensionsrätt för
vad som i själva verket är kapitalinkomst av andra orsaker. För en företagare
som nedlagt kapital i sin rörelse ingår nämligen vad som i realiteten

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

är avkastning av detta kapital i de skatterättsliga begreppen inkomst av
rörelse och inkomst av jordbruksfastighet. För att kapitalinkomst av detta
slag inte skall bli pensionsgrundande erfordras alltså en särskild metod
tor att avskilja kapitaldelen av inkomsten.

Att göra den ifrågavarande avgränsningen på ett individuellt rättvisande
sätt är inte möjligt. Avkastningen av det kapital, som ligger nedlagt i en
rörelse, torde knappast i något enskilt fall kunna tillfredsställande avgränsas
från den del av verksamhetens ekonomiska resultat, som beror på själva
arbetsinsatsen.

Utan att anse mig slutligt bunden förordade jag i 1958 års proposition, att
man för företagarnas del skulle utgå från en enhetlig schablonregel av den
innebörden, att den pensionsgrundande inkomsten skulle utgöra två tredjedelar
av företagsinkomsten i vad den låg mellan basbeloppet och maximibeloppet
vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten. Med detta avsågs
att tillmötesgå önskemålen om låga avgifter och om kapitalinkomstens
avskiljande.

I 1959 års proposition föreslog jag efter ytterligare överväganden, att
tredjedelsreduktionen för inkomst av annat förvärvsarbete skulle tillämpas
först ovanför det dubbla basbeloppet. Trots att avgifterna härigenom blev
högre ansåg jag den nya regeln lämpligare. I den socialdemokratiska utskottsreservation,
som innefattade bifall till propositionen och som godkändes
av riksdagen, yttrades att skäl kunde anföras för en höjning av den
gräns vid vilken reduktionen skulle sätta in. Man måste emellertid beakta,
framhölls det i reservationen, den avgiftshöjning som skulle bli en följd av
att gränsen höjdes. Det kunde inte utan vidare tagas för givet att de, som
berördes av gränsdragningen, i allmänhet önskade en sådan ändring. Mot
denna bakgrund godkändes propositionens förslag.

Vid förra årets riksdag väcktes motioner med yrkanden om ändring av
reglerna om beräkning av pensionsgrundande inkomst för företagare i syfte
att ernå samma beräkningsmetod för inkomst av anställning och inkomst av
annat förvärvsarbete. Yrkandena avslogs tillsammans med en del andra
yrkanden om ändring i TPL under den gemensamma motiveringen att några
åtgärder i berörda hänseenden icke borde vidtagas förrän erfarenhet vunnits
av lagens tillämpning i praktiken. Frågan om företagarnas ställning inom
tilläggspensioneringen berördes också i en interpellation vid riksdagens
höstsession. Även vid innevarande riksdag har frågan tagits upp i motioner.

Som framgår av den lämnade redogörelsen har hela tiden tveksamhet rått
rörande lagens utformning på ifrågavarande punkt. Mina egna ställningstaganden
har dikterats av en önskan att såvitt möjligt tillmötesgå önskemålen
från berörda grupper. Jag har därvid beaktat de reaktioner mot en
obligatorisk lagstiftning och mot alltför betungande avgifter, som framförts
av företagare och i övrigt av dem som bekämpat lagstiftningen. Genom att
regler införts om rätt till utträde ur försäkringen för de här berörda har till -

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

hörigheten till försäkringen för deras del i realiteten blivit frivillig. Genom
tvåtredjedelsregeln vid beräkning av pensionsgrundande inkomst har jag
velat se till att de, som vill tillhöra försäkringen och få ett värdebeständigt
pensionsskydd, skall kunna uppnå detta med överkomliga ekonomiska insatser.
Reduktionsregeln var dessutom ett försök att i princip skapa likställighet
vid pensionsberäkningen mellan löntagare och företagare i så
måtto att pensionsrätten grundas enbart på inkomst av förvärvsarbete.

Pensionsreformens genomförande föregicks av stora meningsskiljaktigheter
och bittra politiska strider. Sedan reformen nu genomförts har bilden
påtagligt förändrats. Min tidigare i olika sammanhang uttryckta förmodan,
att reformen så småningom skulle komma att uppskattas av hela vårt folk,
tycks bli besannad fortare än jag vågat hoppas. Löntagare och arbetsgivare
har anpassat sina uppgörelser om löner, pensioner och övriga anställningsvillkor
till det pensionssystem som skapats. De politiska partier som bekämpat
reformen har antingen sagt sig acceptera den eller upphört med ansträngningarna
att riva upp beslutet. Ett helt nytt läge har därmed skapats.
Detta läge karakteriseras även därav att organisationer, som företräder företagare
och fria yrkesutövare, på olika sätt givit tillkänna sitt intresse för
en lika beräkning av den pensionsgrundande inkomsten för å ena sidan
löntagarna och å andra sidan de företagare —- dvs. nästan samtliga — som
kvarstår inom tilläggspensioneringen.

Såsom jag framhöll i mitt svar på den nämnda interpellationen är jag beredd
att diskutera varje positivt förslag till förbättringar av TPL, som kan
förenas med reformens principiella huvuddrag och som kan tänkas vinna
bred anslutning av dem som beröres och i de beslutande politiska instanserna.

I diskussionen om den tredjedelsreduktion, som tillämpas vid beräkning
av inkomst av annat förvärvsarbete, har framhållits att regeln framstår som
orättvis, då den medför att en företagare inte kan komma upp till samma
pensionsskydd som hans anställda med samma inkomst som han själv. Det
har anförts att reduktionsregeln särskilt oberättigat träffar dem som icke
satsat något eller i varje fall icke något mera betydande kapital i sin rörelse.
Härigenom kommer speciellt hantverkare och andra fria yrkesutövare av
olika kategorier i en särställning. Den under det senaste året framträdande
tendensen till en stark ökning av antalet aktiebolagsbildningar har också
tolkats som ett bevis för att reduktionsregeln inte motsvarar företagarnas
önskemål. Genom att ombilda sina företag till aktiebolag kan de nämligen
bli anställda i sina egna företag och därigenom få räkna pension som löntagare
— och naturligtvis betala de högre avgifter som följer därmed.

Vad som förevarit har övertygat mig om att företagarna överlag är beredda
att acceptera tilläggspensioneringen och är villiga att betala vad det
kostar att bli omfattade av den. Jag har därför utan dröjsmål velat ta upp
den berörda lagregeln till omprövning.

Inom 1958 års socialförsäkringskommitté och på socialdepartementets

221

Kungl. Maj:ts proposition nr i5 år 1961

rättsavdelning pågår ett utrednings- och lagstiftningsarbete, som syftar till
att ernå en så enhetlig och så väl samordnad socialförsäkring som möjligt.
Bland de frågor som socialförsäkringskommittén har att behandla befinner
sig spörsmålet om företagarnas ställning inom sjukförsäkringen, varom
utredning påkallats av riksdagen. Resultatet av det pågående utredningsarbetet
kan i viktiga delar beräknas föreligga senare i år. Det kunde då
synas naturligt att behandla frågan om företagarnas ställning inom tilläggspensioneringen
i samband med att de frågor, som sålunda är föremål
för bedömande, tas upp till avgörande. Emellertid föreligger särskilda skäl
att behandla frågan om reduktionsregeln utan uppskov. Genom en lagändring
redan under innevarande år synes det nämligen möjligt att låta de ändrade
reglerna gälla från lagens tillblivelse och alltså omfatta jämväl beräkningen
av pensionsgrundande inkomst på grundval av 1960 års inkomst.
Därigenom vinnes att de som beröres av ändringen kommer i åtnjutande
inte bara av en förmånligare poängberäkning för år 1960 utan även fullt ut
den fördel som ligger i det låga procentuella avgiftsuttaget för detta år. För
dem som tillhör de äldre årgångarna blir det också med hänsyn till storleken
av deras pension särskilt värdefullt att inte förlora något år med den gynnsammare
beräkningsmetoden.

Under mina överväganden av frågan har tre lösningar diskuterats. Man
kunde tänka sig att när det gäller inkomst av annat förvärvsarbete höja den
övre gränsen med avseende på den årsinkomst som skall tagas med i beräkningen.
Härigenom skulle man med ett bibehållande av tredjedelsreduktionen
likväl kunna ernå att företagare kan komma upp till samma maximala
pensionspoäng som löntagarna. En annan möjlighet är att reduktionsregeln
i stället för som nu vid dubbla basbeloppet sättes in vid exempelvis tre- eller
fyrdubbla basbeloppet. Slutligen kunde man helt slopa skillnaden mellan
inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete.

Den första av de tre nämnda lösningarna skulle bli av värde endast för
de högre inkomsttagarna. Den andra skulle ge utrymme för ett visst
schablonmässigt hänsynstagande till den kapitalinkomst, som i åtskilliga
fall kan beräknas ingå i rörelseinkomsten, men den skulle in le avskaffa
vad som uppfattas som en orättvisa gentemot dem som inte satsat något
kapital i sin verksamhet. Skälet att över huvud taget bibehålla en reduktionsregel
försvagas också i samma mån som man höjer den gräns där reduktionen
sätter in.

Jag har därför kommit fram till att man helt bör slopa reduktionsregeln
och alltså lata löneinkomst och företagarinkomst i lika mån ge underlag för
pensionsrätt. Det argument som kvarstår mot en sådan lösning — att vad
som egentligen är inkomst av kapital icke skall grunda pensionsrätt — har
inte samma styrka nu som i förhållande till pensionsutredningens förslag av
1955, i det alt begreppet inkomst av förvärvsarbete enligt tilläggspensioneringen
inte omfattar bankränta, aktieutdelning och andra rena kapital -

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

inkomster. Vidare har skälen för reduktionsregeln försvagats genom de
möjligheter som förefinnes för stora grupper företagare att genom att ombilda
sina företag till aktiebolag försätta sig i samma läge gentemot socialförsäkringarna
som löntagare i allmänhet. Såsom jag nämnt tidigare har
nybildningen av aktiebolag starkt ökat under den senaste tiden, vilket tillskrivits
önskemål från de berörda företagarnas sida att komma i åtnjutande
av tilläggspensioneringens förmåner för löntagarna. Härvid har
en viss förändring i företagarnas möjligheter inträffat genom att försäkringsrådet
hösten 1959 i prejudicerande avgöranden, som avviker från tidigare
praxis, fastslagit att även huvuddelägaren i ett familjeföretag under
vissa omständigheter kan vara att betrakta som anställd i förhållande
till bolaget med verkan att han med avseende på socialförsäkringarna blir
att betrakta som arbetstagare. Därigenom föreligger inte hinder för en företagare
att såsom ensam delägare i ett aktiebolag med avseende på sitt förhållande
till tilläggspensioneringen bli betraktad såsom anställd och få sin
inkomst från bolaget bedömd såsom inkomst av anställning. Under sådana
förhållanden skulle ett kvarblivande vid reduktionsbestämmelser i nuvarande
form te sig orättvist gentemot sådana företagargrupper, som av någon
anledning saknar möjlighet att övergå till aktiebolagsform för sin verksamhet.

Jag förordar att 8 § i TPL ändras så, att de däri intagna särreglerna för
beräkning av pensionsgrundande inkomst med avseende på inkomst av
annat förvärvsarbete utgår. Jag vill understryka att vad jag nu föreslår icke
innebär någon ändrad bedömning, när det gäller inkomst av kapital i
skatterättslig mening. Ren kapitalavkastning kommer alltså att även i fortsättningen
vara i sin helhet undantagen vid bestämmande av pensionsgrundande
inkomst, detta oavsett om det rör sig om en löntagare eller en
företagare.

I det föregående har jag nämnt att skäl talar för att de nya reglerna får
gälla även med avseende på 1960 års inkomst. Det synes praktiskt möjligt att
så sker. Om riksdagen under våren godkänner lagförslaget, kan de nya bestämmelserna
träda i kraft innan beräkning av pensionsgrundande inkomst
för år 1960 avslutats och innan avgifter för detta år ännu debiterats. Några
preliminära avgifter har inte uttagits för företagarnas egen pension. Dessa
avgifter skall i sin helhet påföras debetsedeln å slutlig skatt enligt 1961 års
taxering.

Måhända skulle principiella betänkligheter kunna resas mot att de nya
reglerna på detta sätt ges en i viss mån retroaktiv tillämpning. Jag vill
emellertid betona att det här i själva verket är fråga om att tillskapa en förbättring
av förmånerna, låt vara att detta samtidigt för med sig en ökning
av däremot svarande förpliktelser.

Därest någon icke skulle vilja vara med om en pensionering enligt de nya
reglerna har han möjlighet att begära undantagande från försäkringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961 223

Enligt 60 § i TPL kan anmälan om sådant undantagande med verkan från
ingången av år 1960 ske under tiden fram till och med utgången av juni
1961. Då en lagändring inte torde kunna träda i kraft förrän vid denna
tidpunkt men det synes rimligt att de som berörs av reformen får en viss
betänketid, innan de bestämmer sig för den ena eller den andra linjen,
föreslår jag, att tidpunkten för anmälan om undantagande med verkan från
och med 1960 framflyttas till utgången av instundande augusti månad. Detta
är den senaste tidpunkt som kan komma i fråga, om anmälan skall kunna
beaktas vid debiteringen av pensionsavgifter under innevarande år.

Det kan också tänkas, att någon som tidigare begärt undantagande från
försäkringen vill med hänsyn till de nya reglernas innehåll ändra sig och
ansluta sig till försäkringen redan från starten. En sådan möjlighet bör
föreligga. Jag föreslår därför i övergångsbestämmelserna, att den som gjort
anmälan om undantagande före lagens ikraftträdande skall äga återkalla
sin anmälan utan att undantagandet återverkar på hans rättigheter enligt
lagen i framtiden. En förutsättning skall dock vara att sådant återkallande
sker före utgången av augusti i år.

Då egenavgift till tilläggspensioneringen i uppbördshänseende räknas som
skatt, kan de ändrade reglerna för beräkning av pensionsgrundande inkomst
leda till konsekvenser i fråga om ränta å kvarstående skatt. Jämlikt 85 §
uppbördsförordningen föreligger möjligheter att helt eller delvis befria från
ränta och på så sätt undgå obilliga resultat.

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer som uppdragils i det föregående har inom
socialdepartementet uppgjorts förslag till lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, lag angående ändring i
lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp, lag om överflyttande
på riksförsäkringsverket av de uppgifter och befogenheter, som tillkomma
riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen, lag om försäkringsdomstol,
lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
lag om besvär över försäkringsrådets beslut, lag angående ändring
i lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension,
förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551) angående
beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, förordning om ändring i förordningen den
18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av avgifter enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension, m. in., lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering, lag angående ändring i lagen
den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare, förordning angående
ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för

224

Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1961

arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning, förordning angående
ändring i förordningen den 29 augusti 1958 (nr 460) om sjukhjälp
i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket, samt reglemente
angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder.

Författningsförslagen har till större delen utarbetats på grundval av förslag
som framlagts av administrationsnämnden. Förutom de frågor som beröres
i den allmänna motiveringen har även i enlighet med vad som inledningsvis
förutskickats upptagits vissa speciella spörsmål om ändring i FPL.

Utöver vad som förut anförts torde följande böra nämnas rörande departementsförslagen.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring

3 §.

Ändringarna i denna paragraf föranledes huvudsakligen av förslaget om
avveckling av lokalsjukkassorna.

Möjligheten för en stad, som tillhör landstingskommun, att bilda eget
sjukkasseområde har utnyttjats endast i tre fall. De tre städer det härvid är
fråga om kommer från och med den 1 januari 1962 att hänföras till sjukkassorna
för vederbörande landstingskommuner. Därmed kan berörda möjlighet
utan olägenhet slopas, vilket föreslås här.

I ett nytt stycke i paragrafen har intagits bestämmelser om att sjukkassa
skall inrätta lokalkontor i den mån så prövas erforderligt. Lokalkontoren
ersätter de nuvarande lokalsjukkassornas expeditioner. Även stadscentralsjukkassornas
expeditionskontor blir att anse som lokalkontor. Kassorna
har själva att besluta om inrättande av lokalkontor. I vissa av de städer,
som bildar egna sjukkasseområden, torde sådana kontor inte erfordras.

I övrigt är ändringarna i 3 § av redaktionell natur.

4 §•

Definitionen å läkare har ändrats i anledning av lagen den 30 juni 1960
(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket. Sammanslagningen av riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen har beaktats vid avfattningen
av denna och följande paragrafer.

Även i övrigt är ändringarna i förevarande paragraf av formell natur.

9 §•

Ändringarna, som föranledes av förslaget om lokalsjukkassornas avveckling,
torde inte fordra någon motivering.

15 och 16 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av redaktionell natur.

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

18 §.

Förslaget under denna paragraf innebär, att sjukkassornas nuvarande
rätt att besluta om merprestationer utöver den obligatoriska sjukförsäkringen
ersättes med en bestämmelse om att den obligatoriska försäkringen,
i den mån Kungl. Maj :t så föreskriver, skall omfatta även ersättning för
utgifter för behandling, som inte går in under begreppen läkarvård och
sjukhusvård i 14 och 15 §§. Skälen för detta förslag har redovisats i den
allmänna motiveringen.

31 §.

Jämkningarna i paragrafen innebär inte någon ändring i sak.

33, 39, 41 och 42 §§.

Omläggningen av sjukförsäkringens lokala administration har medfört,
att reglerna i dessa paragrafer om sjukförsäkringsavgifter, arbetsgivarbidrag
och statsbidrag kunnat förenklas.

55 §.

Jämkningarna i reglerna om sjukkassas firma är betingade av lokalsjukkassornas
avskaffande.

56 §.

I den allmänna motiveringen har redogjorts för förslaget om avskaffande
av ombudsmötena och om de nya reglerna för handhavande av uppgifter,
som hittills ankommit på ombudsmötena. Denna omgestaltning av sjukkassorna
avspeglar sig bl. a. i denna paragraf.

Ombudsmötets uppgift att besluta i stadgefrågor har överförts på tillsynsmyndigheten.
Stadgarnas innehåll blir förenklat.

57 §.

I andra stycket av denna paragraf föreslås, att sjukkassa inte skall få
överlåta eller inteckna fastighet utan tillstånd av tillsynsmyndigheten. Denna
ändring är föranledd av ombudsmötets avskaffande.

58 §.

Ändringarna är av redaktionell natur.

60 §.

Förslaget om inrättande av försäkringsnämnd i sjukkassa har behandlats
i den allmänna motiveringen. Såsom där framhållits bör i framtiden
nämnder inrättas även i stadscentralsjukkassorna. Bestämmelserna i denna
paragraf gäller dock endast sjukkassa i vars verksamhetsområde landstingskommun
ingår.

15 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 45

226

Kungi. Maj:ts proposition nr 45 år 1961
61—68 §§.

Dessa paragrafer, som handlar om ombudsmöte, har utgått.

69 §.

De ändrade reglerna rörande sammansättningen av sjukkassas styrelse
och utseende av ledamöter i styrelsen har berörts i den allmänna motiveringen.

Som därav framgår skall styrelsen utgöras av sju ledamöter, varav en
utses av Kungl. Maj :t, fyra av landsting resp. stadsfullmäktige, en av medicinalstyrelsen
och en av vederbörande länsstyrelse. För det fall att ett sjukkasseområde
skulle komma att omfatta landstingskommuner, tillhörande
olika län, synes vardera länsstyrelsen böra utse en ledamot, varvid det
totala antalet styrelseledamöter ökas till åtta. Paragrafen har utformats
i överensstämmelse härmed.

70 §.

Avskaffandet av ombudsmötet föranleder ändring jämväl i fråga om
mandattiden för styrelseledamöter. I denna paragraf föreslås, att samtliga
ledamöter i sjukkassas styrelse skall utses för en period av fyra kalenderår.
Föreskrifterna om successiv förnyelse av styrelsen har inte bibehållits.
Om en ledamot avgår i förtid skall efterträdare utses för återstoden av mandattiden.

Till paragrafen har fogats ett nytt stycke, enligt vilket tillsynsmyndigheten
skall bestämma efter vilka grunder arvode och annan ersättning skall
utgå till styrelseledamot.

71 §.

Enligt gällande bestämmelser måste sjukkassas styrelseledamöter väljas
bland kassans medlemmar. Detta leder exempelvis till att det inte är möjligt
att i en sjukkassa, som omfattar en landstingskommun men inte residensstaden,
utse en i staden bosatt läkare eller länsstyrelsetjänsteman till
styrelseledamot. Det ifrågavarande behörighetsvillkoret har ansetts kunna
slopas.

Däremot bör med hänsyn till risken för intressekollisioner styrelseuppdraget
inte kunna utövas av någon som är anställd i försäkringsdomstolens,
tillsynsmyndighetens eller sjukkassas tjänst.

72 §.

Första stycket har ändrats med hänsyn till att den av Konungen utsedde
styrelseledamoten skall vara styrelsens ordförande och att vid förfall för
honom ordet skall föras av hans suppleant.

Paragrafen innehåller i fjärde stycket bestämmelser om när styrelsen
senast skall avlämna förvaltningsberättelse till revisorerna. Ändringarna

227

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

bör ses i sammanhang med övriga regler om räkenskapsavslutning och
om granskning av sjukkassas räkenskaper.

F. n. är tidpunkterna för räkenskapsavslutning, färdigställande av styrelsens
resp. revisorernas berättelser, hållande av ordinarie ombudsmöte
samt insändande till tillsynsmyndigheten av de till redovisningen hänförliga
handlingarna så bestämda, alt tillsynsmyndigheten kan börja sin
granskning av redovisningen först sju månader efter räkenskapsårets utgång.
Denna tidsutdräkt medför olägenheter, och det bör vara möjligt att
nu, i samband med avvecklingen av lokalsjukkassorna och avskaffandet
av ombudsmötena, genomföra en snabbare ordning. I anslutning till vad
riksförsäkringsanstalten förordat i sitt remissyttrande föreslås dels i 78 §,
att räkenskapsavslutningen, som sker för kalenderår, skall vara verkställd
före utgången av nästföljande mars månad, dels i 72 §, att styrelsens förvaltningsberättelse
före den 15 april skall vara revisorerna tillhanda och
att avskrift därav samtidigt skall tillställas tillsynsmyndigheten samt vederbörande
landsting eller stadsfullmäktige, dels i 82 §, att revisorernas
berättelse resp. avskrift därav skall ha inkommit till styrelsen, tillsynsmyndigheten
samt vederbörande landsting eller stadsfullmäktige senast
fyra veckor från den dag revisorerna mottagit styrelsens förvaltningsberättelse.

Ytterligare innehåller 72 § en nyhet i sista stycket. Förslag till förvaltningsstat
skall ej längre upprättas, utan styrelsen skall i stället före utgången
av oktober månad varje år tillställa tillsynsmyndigheten en beräkning
av kassans förvaltningskostnader för nästföljande år.

75 §.

Eftersom styrelsen skall vara sjukkassans högsta beslutande organ, torde
det inte kunna inträffa att styrelsen som sådan vill inleda rättegång mot
kassan. Bestämmelsen i 75 § andra stycket har därför utgått.

76 §.

Ändringarna är föranledda av ombudsmötets avskaffande.

77 a §.

Denna paragraf innehåller de närmare bestämmelserna om försäkringsnämnd.
Reglerna om mandattid och verksamhetsformer ansluter till motsvarande
bestämmelser för sjukkassas styrelse.

När flera kommuner förenar sig om en nämnd måste naturligen tillsynsmyndigheten,
efter kommunernas hörande, föreskriva hur många ledamöter
som skall sitta i nämnden och hur många som skall utses av varje kommun.

78 §.

De bestämmelser som rör lokalsjukkassor har borttagits. I övrigt må beträffande
ändringarna i denna paragraf hänvisas till kommentaren vid 72 §.

228 Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1961

79 §.

Paragrafens innehåll har jämkats med anledning av lokalsjukkassornas
avveckling.

80 §.

Paragrafen, som handlar om fondbildning i lokalsjukkassa, har utgått.

81 §.

Revisor i sjukkassa skall enligt vad som föreslås i denna paragraf utses
för räkenskapsår. Att en revisor, vars uppdrag utgår vid utgången av ett
räkenskapsår, skall vara skyldig att tillsammans med övriga revisorer avge
revisionsberättelse för det gångna året framgår av det föreslagna stadgandet
i 82 § tredje stycket.

Sedan ombudsmötena avskaffats torde det böra ankomma på tillsynsmyndigheten
att bestämma efter vilka grunder ersättning till revisor skall
utgå. Ersättningen skall självfallet utgivas av vederbörande kassa.

82 §.

Beträffande ändringarna i denna paragraf hänvisas till vad som anförts
vid 72 §.

83 §.

Beträffande de nya formerna för utkrävande av ansvar av styrelseledamot
hänvisas till den allmänna motiveringen.

I process mot en styrelseledamot kan det uppkomma behov av att kassan
representeras av annan ställföreträdare än sin styrelse. Tillsynsmyndigheten
har föreslagits få möjlighet att utse sådan ställföreträdare. Ersättning till
denne bör bestämmas av tillsynsmyndigheten och utgivas av kassan.

84 och 85 §§.

Paragraferna har omredigerats så, att i 84 § numera endast återfinnes
de grundläggande bestämmelserna om verkställande tjänsteman i sjukkassa
och om hans ställning, medan i 85 § samlats alla bestämmelser om
tillsättning och entledigande av befattningshavare hos sjukkassa samt om
ordningen för bestämmande av befattningshavarnas anställningsvillkor. Med
hänsyn till att benämningen sjukkassa tämligen snart torde komma att
utbytas mot annan beteckning har det inte ansetts lämpligt att såsom
administrationsnämnden föreslagit nu införa benämningen sjukkassedirektör
för den verkställande tjänstemannen.

I 84 § första stycket har borttagits stadgandet att tillsynsmyndigheten
äger befria sjukkassa från skyldighet att anställa verkställande tjänsteman.

Beträffande 85 § uttalar administrationsnämnden, att avdelningsföreståndare
och andra högre befattningshavare hos sjukkassa bör tillsättas

229

Kungi. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

av tillsynsmyndigheten. Emellertid anser nämnden det varken möjligt eller
lämpligt att i lagen närmare ange vilka befattningshavare som bör finnas
hos sjukkassa och i vilken ordning dessa bör tillsättas. Det bör i stället
enligt nämndens förslag ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter
härom.

Administrationsnämndens förslag i denna del bör godtagas. Något uttalande
om det närmare innehållet i de föreskrifter, som Kungl. Maj :t har
att utfärda, torde inte nu böra göras.

86—88 §§.

Dessa paragrafer, som berör förhållandet mellan centralsjukkassa och
därtill ansluten lokalsjukkassa, har utgått.

89 §.

I första stycket av denna paragraf har en bestämmelse som avser lokalsjukkassa
utgått.

92—94 §§.

Paragraferna har ändrats med hänsyn till att det i fortsättningen skall
ankomma på tillsynsmyndigheten att efter förslag av sjukkassas styrelse
fastställa kassans stadgar och ändringar i stadgarna. Vidare har i 94 § gjorts
en uteslutning, som sammanhänger med ändringarna i 99 §.

97 §.

De nuvarande bestämmelserna i första stycket i denna paragraf om skyldighet
för sjukkassas styrelse att till tillsynsmyndigheten insända avskrifter
av styrelse- och revisionsberättelserna jämte protokoll över ombudsmötets
beslut i anledning av dessa har utgått. Regler om insändande av förvaltnings-
och revisionsberättelser återfinnes i förslaget i 72 och 82 §§.

Den föreslagna tidpunkten för ingivande till tillsynsmyndigheten samt
landsting eller stadsfullmäktige av statistisk årsredogörelse för sjukkassas
verksamhet överensstämmer med tidpunkten för avlämnande av styrelsens
förvaltningberättelse.

99 §.

Bestämmelserna om administratörer har med hänsyn till de nya reglerna
om styrelsens sammansättning inte ansetts böra kvarstå. I övrigt har i paragrafen
gjorts en redaktionell jämkning.

103 §.

De ändringar som gjorts i besvärsbestämmelserna är betingade av att den
föreslagna försäkringsdomstolen skall vara högsta instans för sjukförsäkringen.
Såsom utvecklats i den allmänna motiveringen skall fullföljdstid -

230 Kungl. Maj:ts proposition nr bo år 1961

stånd ej längre krävas vid klagan över tillsynsmyndighetens beslut. Genom
att bestämmelsen i 103 § SFL om en månads besvärstid borttages kommer
i stället den i lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot
förvaltande myndighets beslut stadgade besvärstiden -— tre veckor för
enskilda och fem veckor för menighet -— att automatiskt bli tillämplig
även här. Det torde vara tydligt att sjukkassa inte är att anse som menighet.

Ytterligare må nämnas, att tillvägagångssättet vid anförandet av besvär
i viss mån anpassats efter motsvarande regler för rättegången vid allmän
domstol. Besvären skall sålunda inte inges till försäkringsdomstolen utan
till tillsynsmyndigheten. Har besvären inkommit direkt till domstolen inom
besvärstiden, skall de dock upptagas till prövning.

Slutligen har i paragrafen införts bestämmelser om att tillsynsmyndigheten
i vissa fall kan underställa sina beslut försäkringsdomstolens prövning.
Härom hänvisas till den allmänna motiveringen.

104 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förfarandet vid överlåtelse,
helt eller delvis, av sjukkassas rörelse och tillgångar till annat organ. Vid
bestämmelsernas tillkomst avsågs närmast det fallet att en sjukkassas verksamhet
skulle överlåtas till stat eller kommun. En överlåtelse bör emellertid
även kunna ske från en sjukkassa till en annan i samband med att indelningen
i sjukkasseområden ändras. Så kan t. ex. två sjukkasseområden
sammanslås till ett eller ett sjukkasseområde uppdelas på två med var sin
kassa. I sistnämnda fall blir det fråga om att bilda en helt ny kassa. Vid
överlåtelse bör med hänsyn till att borgenärernas rätt inte är i fara det
nuvarande, omständliga likvidationsförfarandet kunna undvaras. Föreskriften
om likvidationsförfarande har ersatts med en bestämmelse som överlämnar
åt Kungl. Maj :t att närmare bestämma vad som skall iakttagas vid
överlåtelse av sjukkassas rörelse och tillgångar. Dessutom har i ett nytt
stycke införts en bestämmelse av innebörd att ny sjukkassa bildas genom
att styrelse utses samt stadgar fastställes och registreras.

109 §.

I denna paragraf har gjorts ett tillägg innebärande att ledamot av försäkringsnämnd
blir underkastad samma tystnadsplikt, som f. n. gäller för styrelseledamot,
revisor och befattningshavare hos sjukkassa.

111—120 §§.

Bestämmelserna i 111 § tredje stycket har, liksom 112—120 §§, utmönstrats
ur lagtexten såsom numera överflödiga.

Övergångsbestämmelserna

Sammanslagningen av riksförsäkringsanstalten och pensionsstvrelsen

231

Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1961

skall äga ruin den 1 juli 1961, och vid samma tidpunkt skall även de nya
fullföljdsreglerna träda i kraft.

I fråga om besvär enligt 103 § över beslut, som meddelas av tillsynsmyndigheten
före ikraftträdandet, bör nuvarande regler äga tillämpning. Besvärstiden
skall sålunda vara en månad, tillsynsmyndigheten måste lämna
fullföljdstillstånd för att ärendet skall kunna prövas i högsta instans och
klagan skall föras hos Kungl. Maj :t.

All besvärsprövning bör emellertid efter utgången av juni månad 1961
ankomma på försäkringsdomstolen. Detta gäller även i de fall tillsynsmyndighetens
beslut meddelats dessförinnan. Besvär, som inte avgjorts av
Kungl. Maj:t före den 1 juli 1961, skall alltså överlämnas till försäkringsdomstolen
för handläggning. Därest besvär över beslut, som meddelats av
tillsynsmyndigheten före den 1 juli 1961, inges eller insändes till tillsynsmyndigheten
eller till försäkringsdomstolen i stället för till socialdepartementet,
skall givetvis hinder ej föreligga för domstolen att upptaga besvären
till prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.

De nya reglerna om underställning kan komma till användning endast
i mål som avgjorts av tillsynsmyndigheten efter utgången av juni månad

1961.

Ändringarna i 104 § om överlåtelse och nybildande av sjukkassa föreslås
gälla fr. o. m. den 1 juli 1961, eftersom de bör kunna tillämpas i samband
med de indelningsändringar, som avses bli genomförda till den 1
januari 1962.

Övriga ändringar i SFL föreslås träda i kraft den 1 januari 1962. Vid
denna tidpunkt upphör lokalsjukkassorna att vara självständiga försäkringsorgan.
Deras tillgångar och övriga av dem förvaltade medel skall då
överföras till vederbörande regionala sjukkassor, i allmänhet de nuvarande
centralsjukkassorna. Dessa skall även överta ansvaret för lokalsjukkassornas
kvarstående förbindelser, vari bl. a. innefattas sistnämnda kassors
förpliktelser enligt gällande tjänsteavtal med anställd personal.

De nuvarande styrelseledamöterna och revisorerna i centralsjukkassorna
bör avgå vid utgången av år 1961 med hänsyn till att styrelseledamöter
och revisorer hädanefter skall utses efter andra grunder än de nu tillämpade.

Den under år 1961 bedrivna förvaltningsverksamheten inom sjukkassorna
bör avslutas i nu gällande ordning. Avgående styrelse skall sålunda
minst sex veckor före det ombudsmöte, som avses skola hållas under år

1962, till de avgående revisorerna avlämna förvaltningsberättelse för år
1961. Dessa revisorer skall avsluta sin granskning för nämnda år och i
vanlig ordning häröver avge berättelse, som minst två veckor före nämnda
ombudsmöte skall överlämnas till den då tjänstgörande styrelsen. Förvaltnings-
och revisionsberättelserna skall föreläggas 1962 års ombudsmöte,
som skall hållas före den 1 juli samma år. Vid detta ombudsmöte kan

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

emellertid inte upptagas annat ärende än frågan om beviljande av ansvarsfrihet
åt förutvarande styrelse för 1961 års förvaltning. Beträffande talan
å styrelsens förvaltning i vad avser tiden före ikraftträdandet skall givetvis
äldre bestämmelser gälla.

De styrelseledamöter och revisorer som skall tillträda sina befattningar
den 1 januari 1962 skall — liksom även ledamöterna i försäkringsnämnderna
— utses före den 1 november 1961. Landstingens val av styrelseledamöter
och revisorer avses sålunda skola ske vid 1961 års lagtima landstingsmöten.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om moderskapshjälp

Förslaget om lokalsjukkassornas avveckling medför vissa formella ändringar
i 13 §, varjämte 16 § bör utgå.

Genom den i 17 § intagna hänvisningen till 103 § SFL kommer ändringarna
av besvärsbestämmelserna och de nya underställningsreglerna
att bli tillämpliga även i ärenden om moderskapshjälp.

Förslaget till lag om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter och
befogenheter, som tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen

Beträffande förslaget att sammanslå riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen
hänvisas till den allmänna motiveringen.

Den förevarande lagen gör det obehövligt att vidtaga ändringar i olika
författningar, i vilka namnen riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen
förekommer.

Förslaget till lag om försäkringsdomstol
1 §•

Paragrafen innehåller i första och andra styckena bestämmelser om försäkringsdomstolens
kompetensområde och om dess plats i instansordningen.
Beträffande domstolens kompetensområde lämnas dock endast en
hänvisning till vad därom är särskilt stadgat. Bestämmelser om att klagan
skall föras hos domstolen återfinnes i lagstiftningen rörande de olika försäkringsgrenarna.

Försäkringsdomstolen skall enligt sista stycket ha sitt säte i Stockholm.
Sammanträde skall dock kunna hållas även utanför Stockholm, något som
kan bli av betydelse främst vid muntlig handläggning. Att denna möjlighet
bör brukas med varsamhet framgår av formuleringen.

233

Kungl. Maj:ts proposition nr i5 år 1961
2 §.

Beträffande de överväganden som legat till grund för bestämmelserna
om försäkringsdomstolens sammansättning hänvisas till den allmänna motiveringen.

Det föreskrivna minimiantalet ledamöter i försäkringsdomstolen är större
än det för domförhet föreskrivna. Närmare föreskrifter om ledamöternas
tjänstgöring torde alltså bli erforderliga. Därvid bör även bestämmas
vem som skall föra ordet i domstolen när presidenten ej deltar i handläggningen.
Föreskrifter av detta slag bör inflyta i en arbetsordning för domstolen.

3 §.

Denna paragraf innehåller vissa allmänna behörighetsvillkor för ledamot
och ersättare för ledamot i försäkringsdomstolen. De överensstämmer med
vad som gäller för ledamöter i andra domstolar.

4 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om domförhet, om plenum och om
förenklad handläggning i vissa frågor.

Den för domförhet i allmänhet föreskrivna sammansättningen är tre lagfarna
och två icke lagfarna ledamöter. Avsikten är att denna sammansättning
skall vara den normalt förekommande vid måls avgörande.

Regeln att prejudikatfrågor kan företagas till avgörande i plenum torde
få sin största betydelse om försäkringsdomstolen i en framtid skulle komma
att arbeta på avdelningar.

Av praktiska skäl bör skriftväxling och andra förberedande åtgärder
kunna beslutas av en lagfaren ledamot ensam eller av en tjänsteman vid
domstolen.

5 §.

I denna paragraf föreskrives att Kungl. Maj :t, efter försäkringsdomstolens
hörande, skall utse särskilda sakkunniga att tillhandagå domstolen
med utlåtanden i medicinska frågor. De i socialförsäkringsmålen ofta uppkommande
medicinska frågorna berör vitt skilda fält, och det lär därför
komma att visa sig behövligt att förordna ett förhållandevis stort antal
läkare med olika specialiteter. För den enskilde läkaren behöver, med eu
sådan ordning, tjänstgöringen inte bli alltför betungande.

Sakkunnig som avses i denna paragraf skall avge skriftligt utlåtande. Sådant
utlåtande är att jämställa med annan sakkunnigutredning, och de
bestämmelser i 40 kap. rättegångsbalken vartill hänvisas i 7 § tredje stycket
är i princip tillämpliga även här. Utlåtandet skall alltså hållas tillgängligt
för part.

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Såsom framgår av nyssnämnda hänvisningar till rättegångsbalken kan
domstolen i målen även anlita andra sakkunniga än sina egna medicinska
experter. Behov härav lär främst uppkomma i mål som för sin belysning
kräver annan sakkunskap än medicinsk.

6 §■

Eftersom processen vid försäkringsdomstolen i huvudsak skall vara skriftlig,
bör vid domstolen finnas särskilda föredragande. Enligt denna paragraf
skall det ankomma på Kungl. Maj:t att, efter försäkringsdomstolens
hörande, förordna sådana. Till föredragande torde företrädesvis komma att
utses tjänstemän inom socialförsäkringens administration. Förordnandena
torde böra begränsas till några få år med hänsyn till önskvärdheten av
god kontakt mellan arbetet i domstolen och i underinstanserna.

7 §•

I denna paragraf, som inleder avsnittet om förfarandet vid försäkringsdomstolen,
fastslås i ett första stycke skriftlighetsprincipenk I andra stycket
ålägges domstolen att svara för att målen blir tillräckligt väl utredda, varjämte
domstolen bemyndigas att självmant föranstalta om bevisning. I omedelbar
anslutning härtill innehåller tredje stycket en hänvisning till bestämmelser
i rättegångsbalken om bevisning. Hänvisning har ej skett till
17 kap. rättegångsbalken om förhör med part under sanningsförsäkran.

8 §•

Paragrafen upptager regler om vad besvärsinlaga skall innehålla och
om avhjälpande av brist i inlagan. De har sin förebild i 52 kap. 3 och 6 §§
rättegångsbalken. Vidare stadgas, att besvärstalan skall avvisas, om det
inte framgår av besvärsinlagan vad klaganden yrkar och han inte avhjälper
denna brist.

9 §■

I första stycket av denna paragraf föreskrives, att överklagat eller underställt
beslut inte får ändras till nackdel för en enskild part, om inte denne
fått tillfälle att yttra sig i målet.

Av andra stycket framgår, att försäkringsdomstolen, även när part skall
beredas tillfälle att yttra sig innan målet avgöres, kan förbjuda verkställighet
av överklagat eller underställt beslut eller eljest meddela interimistiskt
förordnande utan att sådant yttrande dessförinnan inhämtas.

10 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om muntligt förhör med part eller annan
har berörts i den allmänna motiveringen. Det synes inte påkallat att 1

1 Angående dispositionen av denna och följande paragrafer i det slutliga förslaget, se lagrådets
yttrande sid. 254.

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

här närmare ange i vilka fall sådant förhör bör komma till stånd, utan
det bör överlåtas åt försäkringsdomstolen att utforma riktlinjer i detta
hänseende. Av paragrafen framgår, att den muntliga handläggningen är ett
medel att på viss eller vissa punkter komplettera en bristfällig utredning.
Handläggningen är däremot inte avsedd att utgöra en motsvarighet till huvudförhandling
vid allmän domstol med den för sådan förhandling kännetecknande
fullständiga behandlingen av tvisten.

Genom hänvisningen i andra stycket till 5 kap. 1 § rättegångsbalken har
såsom huvudregel fastslagits, att muntlig handläggning skall vara offentlig.
Processen inför försäkringsdomstolen kan emellertid ofta beröra ömtåliga
personliga förhållanden, som den enskilde har ett berättigat intresse
av att få skyddade mot offentlig insyn. Försäkringsdomstolen har därför
utrustats med befogenhet att på enskild parts begäran förordna om handläggning
inom stängda dörrar även i andra fall än när detta är tillåtet enligt
nyssnämnda stadgande i rättegångsbalken. Det kan nämnas, att en
motsvarande regel gäller vid muntlig handläggning i kammarrätten.

11 §•

Denna paragraf innehåller bl. a. regler om ersättning till sakkunniga och
vittnen som höres muntligen. De överväganden som legat till grund för
dessa regler har redovisats i den allmänna motiveringen.

12 §.

Beträffande omröstning till beslut i försäkringsdomstolen skall i huvudsak
tillämpas reglerna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt.
Med hänsyn till att i försäkringsdomstolen ingår lekmannaledamöter
har dock, på motsvarande sätt som i lagen om arbetsdomstol, stadgats, att
domstolen själv får bestämma, i vilken ordning ledamöterna skall yttra sig
vid överläggningen.

13 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om försäkringsdomstolens beslut.

Detaljerade regler om hur domstolens beslut skall avfattas och uppsättas
har inte ansetts påkallade. Eftersom fullföljdsbegränsningarna inom
socialförsäkringsprocessen föreslås slopade, kommer domstolen sannolikt
att få pröva en del mål av bagatellkaraktär. I dylika mål bör domstolen
kunna redovisa sina avgöranden i enkel och kortfattad form. I andra mål
torde eu fylligare beskrivning av tvistefrågan och en motivering till domstolens
beslut behövas. Särskilt gäller detta beslut av prejudicerande betydelse.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

14 §.

Regeln i denna paragraf att part, oavsett utgången i målet, skall vara
skyldig att svara för sina egna rättegångskostnader har behandlats i den
allmänna motiveringen.

15 §.

Paragrafen hänvisar till vissa bestämmelser i rättegångsbalken om straff
och vite, om rättegångsombud, om frister och laga förfall samt om delgivning.

16 §.

I en domstol, som är högsta instans, bör undvikas att den dömande verksamheten
utövas av vikarier. Det har emellertid inte ansetts försvarligt att
helt utesluta möjligheten att vid förfall för lagfaren ledamot i försäkringsdomstolen
förordna vikarie för honom. Ett stadgande som ger Kungl. Maj :t
möjlighet härtill har därför upptagits i denna paragraf.

17 §.

Enligt bestämmelserna i denna paragraf skall vad i rättegångsbalken
stadgas om domared och om jäv mot domare tillämpas beträffande ledamöter
i domstolen samt ersättare och vikarier för dem.

18 §.

Åtal för ämbetsbrott mot ledamot eller ersättare eller vikarie för ledamot
i försäkringsdomstolen skall enligt denna paragraf upptagas av högsta domstolen.
Förslaget överensstämmer härutinnan med vad som gäller beträffande
t. ex. arbetsdomstolen.

19 §.

Kungl. Maj :t skall enligt denna paragraf i administrativ ordning kunna
utfärda föreskrifter rörande försäkringsdomstolens organisation och verksamhet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring

26 §.

Ändringarna i denna paragraf är av redaktionell natur.

44 §.

Förslaget att försäkringsdomstolen skall vara högsta instans även i yrkesskadeförsäkringsmål
har medfört att besvärsbestämmelserna omarbetats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961 237

Beträffande besvärstid och ordningen för anförande av besvär överensstämmer
reglerna i denna paragraf med motsvarande i 103 § SFL.

I överensstämmelse med nyssnämnda stadgande i SFL har även tillagts en
bestämmelse om att försäkringsrådets beslut skall lända till omedelbar
efterrättelse, där ej rådet annorlunda förordnar. Behov av sådant förordnande
kan uppkomma bl. a. i ärende enligt 16 § sista stycket YFL om utbyte
av livränta mot kapitalbelopp, när rådet medgivit utbyte mot vederbörande
försäkringsinrättnings bestridande.

Regler om underställning av beslut liknande dem i SFL har inte ansetts
erforderliga.

Övergångsbestämmelserna

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1961. Beslut, som meddelats
av försäkringsrådet före denna dag, skall inte få överklagas.

Förslaget till lag om besvär över försäkringsrådets beslut

Besvär enligt ett stort antal YFL närstående författningar prövas av försäkringsrådet.
I dessa författningar föreskrives att försäkringsrådets beslut
ej får överklagas. I stället för att göra ändringar i samtliga dessa författningar
har det ansetts ändamålsenligt att införa en särskild lag om besvär
över försäkringsrådets beslut, vilken ger generell möjlighet att överklaga
alla sådana beslut hos försäkringsdomstolen. Besvärsbestämmelserna
i den särskilda lagen överensstämmer helt med dem i YFL. Samma regler
som i YFL skall också gälla i fråga om verkställighet av rådets beslut.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om försäkring för
allmän tilläggspension

8 §•

Beträffande ändringarna i denna paragraf hänvisas till den allmänna
motiveringen.

44 §.

Paragrafen har undergått en redaktionell ändring.

53 §.

Bestämmelserna om besvär över pensionsmyndighetens beslut har ändrats
med anledning av att försäkringsdomstolen skall vara högsta instans
för tilläggspensioneringen. De nya besvärsbestämmelserna överensstämmer
med motsvarande bestämmelser i SFL och YFL.

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Pensionsmyndigheten har tillagts rätt att oberoende av besvär upptaga
lokalt pensionsorgans beslut till prövning.

I paragrafen har slutligen intagits en bestämmelse, som ger pensionsmyndigheten
möjlighet att i vissa fall underställa sina beslut försäkringsdomstolens
prövning. Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande regel
i SFL.

60 §.

I fråga om denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.
övergångsbestämmelserna

Utöver vad som berörts i den allmänna motiveringen har slopandet av
tvåtredjedelsregeln ansetts böra föranleda övergångsbestämmelser i ett speciellt
hänseende. Stadgandena i 12 § andra stycket TPL angående beräkning
av ålderspension i fall då undantagande från försäkringen ägt giltighet
är så utformade, att viss reduktion av pensionen sker med hänsyn till
det antal år, då en försäkrad till följd av undantagande gått förlustig mer
än en pensionspoäng; dessa bestämmelser är dock enligt 57 § andra stycket
inte tillämpliga på svenska medborgare, som är födda år 1914 eller tidigare.
Förtidspension enligt de förmånliga reglerna i 16 § kan inte utgå, om
undantagande ägt giltighet för det år, varunder rätten till sådan pension
eljest skulle inträtt, och undantagandet tillika föranlett förlust av mer än
en pensionspoäng under något av de fyra närmast föregående åren. Jämställes
nu inkomst av annat förvärvsarbete med inkomst av anställning,
medför detta att påföljdsreglerna, i fall då den försäkrade haft såväl inkomst
av anställning som en biinkomst av annat förvärvsarbete, under vissa
omständigheter kan träda i funktion vid lägre biinkomst än vad som skulle
gällt om tvåtredjedelsregeln bibehållits. Den som skulle riskera att drabbas
av sådana konsekvenser får visserligen möjlighet att före utgången av
augusti i år återkalla sin anmälan om undantagande. Förbiser han att göra
återkallelse i rätt tid, har han emellertid inte möjlighet att återkalla sin
anmälan om undantagande förrän fem år förflutit från TPL:s ikraftträdande,
dvs. först fr. o. m. år 1965. Fördenskull har upptagits en övergångsbestämmelse
av innebörd att den, som anmält undantagande från försäkringen
före den 1 juli 1961, inte skall drabbas av de i 12 § andra stycket
och 16 § stadgade följderna av undantagande under åren 1960—1964, om
inte sådan påföljd skulle inträda redan enligt lagens tidigare innehåll.

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension

5 och 11 §§.

Ändringarna är föranledda av att försäkringsdomstolen i stället för försäkringsrådet
skall vara högsta instans i mål enligt förordningen. Besvärs -

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

bestämmelser och bestämmelser om underställning motsvarande dem i SFL
föreslås. Dessutom föreslås, att riksförsäkringsverket skall få rätt att oberoende
av besvär upptaga den lägre instansens beslut till prövning.

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

38 §.

I paragrafen har intagits besvärsbestämmelser och bestämmelser om underställning
motsvarande dem i SFL.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om folkpensionering

8 §.

I paragrafen har gjorts en formell ändring.

14 §.

Såsom inledningsvis berörts bör av praktiska skäl i detta sammanhang
upptagas ett par frågor om ändring i FPL, vilka ligger vid sidan av spörsmålet
om socialförsäkringens administration. En av dessa frågor har anknytning
till ett i det nordiska socialpolitiska samarbetet aktualiserat problem
om folkpensionsförmåner för den som flyttar från ett nordiskt land
till ett annat.

Den mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge gällande konventionen
den 15 september 1955 om social trygghet bygger på uppfattningen,
att medborgare i ett av de nordiska länderna vid vistelse i ett annat
av länderna i princip skall vara likställd med vistelselandets egna medborgare
i förhållande till lagstiftningen om social trygghet. I enlighet härmed
har i artikel 4 i konventionen intagits en bestämmelse rörande allmän ålderspension
med tilläggsförmåner, vari stipuleras att medborgare i ett av de
fördragsslutande länderna som vistas i ett annat av länderna efter en karenstid
av fem år skall vara berättigad till pension på samma villkor och enligt
samma regler som gäller för vistelselandets egna medborgare. Karenstiden
har uppställts i syfte bl. a. att förhindra ett obehörigt utnyttjande av skiljaktigheterna
mellan ländernas lagstiftning ifråga om pensionsålder, pensionernas
storlek och beroende av vederbörandes inkomstförhållanden.

Emellertid är det tydligt, att regeln om fem års karenstid vid flyttning
mellan nordiska länder innebär en viss lucka i pensionsskyddet. Nordiska
rådet har i en rekommendation år 1959 (nr 10) rekommenderat de nordiska
ländernas regeringar att vidtaga åtgärder för att utfylla denna lucka. Frågan
har övervägts inom nordiska socialpolitiska kommittén, som i maj 1960
föreslagit regeringarna i de nordiska länderna att träffa överenskommelse

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

om ett tillägg till artikel 4 i konventionen av innebörd i huvudsak, att den
som redan uppbär ålderspension i ett nordiskt land enligt detta lands lagstiftning
skall få behålla denna rätt vid flyttning till ett annat nordiskt
land till dess han uppfyller de villkor som gäller beträffande pensionsålder
och vistelsetid för rätt till pension från vistelselandet.

Kommitténs till svenska regeringen överlämnade förslag har remissbehandlats
i vanlig ordning, varvid förslaget genomgående tillstyrkts.

Vad kommittén sålunda föreslagit synes ägnat att medföra en från alla
synpunkter önskvärd förstärkning av pensionsskyddet för de grupper som
beröres av förslaget. En överenskommelse om det ifrågasatta tilllägget till
konventionen förutsätter emellertid för Sveriges del vissa ändringar i FPL.

Enligt 14 § 2 mom. tredje stycket i dess nuvarande lydelse skall folkpensionen
indragas om den pensionsberättigade förlorar sitt svenska medborgarskap
eller upphör att vara mantalsskriven i riket, såvida icke detta
med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet prövas oskäligt.
Kommunalt bostadstillägg skall dock alltid indragas om vederbörande flyttar
utomlands. Berörda lagrum torde böra kompletteras med ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t att för vissa fall göra generella undantag från
huvudregeln om indragning av pensionsförmånerna. Kommunalt bostadstillägg
bör dock ej heller i fortsättningen i något fall kunna utgivas till
personer som är bosatta utomlands.

Vidare erfordras en viss jämkning i bestämmelsen i 42 § FPL angående
Kungl. Maj :ts rätt att träffa överenskommelse med främmande makt. Enligt
den gällande lydelsen må sådan överenskommelse endast avse lagens
tillämpning å den främmande statens här i riket bosatta medborgare. Denna
begränsning bör borttagas och paragrafen erhålla en lydelse som ansluter
sig till 54 § TPL.

17 och 18 §§.

Den andra av de från administrationsreformen fristående frågor om
ändring i FPL, som bör upptagas i detta sammanhang, rör det s. k. fickpenningbeloppets
storlek. För tid under vilken en pensionsberättigad är
intagen i kommunalt ålderdomshem eller mot avgift, som kommun erlägger,
åtnjuter vård eller försörjning på annan anstalt äger kommunen
enligt 18 § 2 mom. uppbära folkpensionen till täckande av sina kostnader.
Motsvarande gäller i vissa andra fall, bl. a. då pensionsberättigad är intagen
på epileptikeranstalt eller åtnjuter undervisning och vård enligt lagen
den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Den som enligt vad nu sagts äger uppbära folkpension är skyldig att
tillhandahålla den pensionsberättigade visst belopp i kontanter, för närvarande
i regel 40 kronor i månaden eller, om han inte kan begagna sig av
kontanta medel, använda motsvarande belopp för ökande av hans trivsel

241

Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1961

eller eljest till hans personliga nytta. Detta belopp, de s. k. fickpengarna,
synes nu böra höjas till 50 kr. i månaden, dvs. 600 kr. om året. Förutom
i 18 § FPL erfordras härvidlag ändringar i 17 § kungörelsen den 10 december
1954 (nr 734) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 4 juni 1954
om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna samt i 2 § kungörelsen
den 13 december 1957 (nr 690) angående rätt i vissa fall för den
som driver epileptikeranstalt att uppbära folkpension eller barnbidrag, som
tillkommer å anstalten intagen epileptiker, m. in. Dessa ändringar torde
böra vidtagas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Enligt 17 § FPL må folkpension ej uppgå till högre belopp än som motsvarar
200 kr. om året för tid, varunder den pensionsberättigade är intagen
i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller hålles häktad eller eljest är på
statens bekostnad intagen å anstalt eller ock tillfälligt vistas utom anstalten.
Riksdagen har i skrivelse den 29 november 1960 (nr 370) under åberopande
av andra lagutskottets utlåtande nr 57 hemställt om en omprövning
av ifrågavarande regler.

Bland de pensionärer som är intagna på statliga anstalter återfinnes bland
andra en del psykiskt efterblivna, epileptiker, blinda och dövstumma. I samband
med höjningen av fiekpenningbeloppet i 18 § 2 mom. synes det skäligt,
att det pensionsbelopp som skall utgå enligt 17 § höjes till motsvarande
belopp eller 600 kr. om året. Härvid torde någon begränsning av höjningen
till vissa av de i 17 § omförmälda grupperna inte böra göras. För
psykiskt efterblivna, som vårdas på landstingens anstalter, finns enligt 17 §
kungörelsen den 10 december 1954 (nr 734) möjligheter att, i fall då den
intagne på grund av sitt tillstånd saknar möjligheter att tillgodogöra sig
fiekpenningbeloppet till egen nytta eller trivsel, nedsätta detta till 200 kr.
Om folkpensionsförmånerna för dem som vårdas på statliga anstalter förbättras,
bör i 17 § FPL inrymmas en motsvarande nedsättningsmöjlighet.

Höjningen av pensionsbeloppet i 17 § från 200 till 600 kr. torde komma
omkring 500 pensionärer tillgodo. Kostnaden kan alltså uppskattas till ca
200 000 kr. årligen, vilket belopp inte torde påverka beräkningen av statens
bidrag till finansiering av folkpensionerna.

37 §.

Besvärsbestämmelserna har ändrats och kompletterats med bestämmelser
om underställning i överensstämmelse med vad som skall gälla enligt SFL.
Detta innebär, att den särskilda besvärsrätt som enligt FPL hittills tillkommit
justitiekansler!! och, med dennes medgivande, ordförande i pensionsnämnd
och pcnsionsstyrelsens ortsombud borttages. Av allmänna regler
följer att kommun även i fortsättningen har besvärsrätt i sådana mål, i
vilka kommunen har ett självständigt intresse. Det allmänna intresse som
skolat bevakas genom besvärsrätten för statliga representanter har ansetts
kunna tillgodoses genom de nya reglerna om att den centrala myndighetens
16 — Bihnng till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 45

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

beslut i vissa fall kan underställas försäkringsdomstolens prövning. I detta
sammanhang må upplysas, att under femårsperioden 1956—1960 talan mot
pensionsstyrelsens beslut fullföljts av justitiekansler!! i ett fall och, efter
hans medgivande, av pensionsnämndsordförande i åtta fall, medan pensionsstyrelsens
ortsombud överhuvudtaget inte utnyttjat sin besvärsrätt. I samtliga
fall då pensionsnämndsordförande klagat har detta skett till förmån för
enskild. Något behov att på detta sätt låta den enskilde företrädas av en
representant för det allmänna torde dock knappast föreligga.

Vidare innebär ändringarna i denna paragraf, att justitiekanslerns och
pensionsstyrelsens tillståndsprövning för fullföljd av talan upphör.

42 §.

Ändringen har kommenterats vid 14 §.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare

5 §.

Ändringen är av redaktionell natur.

7 §•

Ändringen sammanhänger med lokalsjukkassornas avveckling.

9 §•

Försäkringsdomstolen har föreslagits vara högsta instans även i ärenden
om ersättning till tillfälliga smittbärare. Detta nödvändiggör en mindre
jämkning i förevarande paragraf.

Förslaget till förordning angående ändring i förordningen om skyldighet
för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning

I förordningen har 6 § fått utgå, eftersom några särbestämmelser för
Stockholm inte längre är påkallade. Ändringarna i 1 och 4 §§ är föranledda
av lokalsjukkassornas avskaffande.

Förslaget till förordning angående ändring i förordningen om sjukhjälp i vissa
fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket

Ändringen torde inte tarva någon särskild kommentar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961 243

Förslaget till reglemente angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder

Föreliggande förslag bygger i stor utsträckning på bestämmelser, som
f. n. återfinnes i reglementet den 18 december 1936 (nr 638) angående förvaltningen
av folkpensioneringsfonden m. in. samt reglementet den 26 november
1954 (nr 662) angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens.
yrkesskadeförsäkringsfond. Vid utformningen av förslaget har emellertid
även beaktats bestämmelserna i reglementet den 28 maj 1959 (nr 293) angående
allmänna pensionsfondens förvaltning.

1 §•

I paragrafen anges vilka fonder som skall förvaltas enligt reglementets
bestämmelser. Dessa fonder är folkpensioneringsfonden, yrkesskadeförsäkringsfonden
samt den fond som avses i lagen den 29 juni 1946 (nr 433) om
frivillig statlig pensionsförsäkring. Yrkesskadeförsäkringsfonden, som för
närvarande benämnes riksförsäkringsanstaltens yrkesskadeförsäkringsfond,
bär enligt 1 § i 1954 års reglemente bildats genom sammanslagning av riksförsäkringsanstaltens
olycksfallsförsäkringsfond och den i 41 § YFL avsedda
fonden. Kungl. Maj :t har givetvis möjlighet att på motsvarande sätt
som skett tidigare förordna att annan fond skall förvaltas i samma ordning
som de här angivna fonderna.

2 §•

I denna paragraf återges de bestämmelser om yrkesskadeförsäkringsfon.-dens inkomster och utgifter, som nu återfinnes i 1954 års reglemente.

3 §•

I denna paragraf föreslås, att Kungl. Maj :t skall äga bestämma, att kostnaderna
för förvaltningen av viss fond skall ersättas av fondmedel, och
fastställa efter vilka grunder detta skall ske. Det torde bl. a. böra föreskrivas
att arvodena till fondfullmäktige skall utgå av fondernas medel.

4 §•

Paragrafen innehåller regler om fondfullmäktiges sammansättning. Vid
utformningen av dess regler har huvudsakligen bestämmelserna i 1936 års.
reglemente tjänat som förebild.

5 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om sammanträde med fondfullinäktige,
om beslutförhet, om omröstning och om protokoll. I sak överensstämmer
dessa bestämmelser närmast med vad som nu gäller beträffande fullmäktige
för folkpensioneringsfonden.

6 §.

Enligt förevarande paragraf ankommer det på Kungl. Maj.t att besluta
om arvode och annan ersättning till fullmäktige och suppleanter.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr bo år 1961

7 §•

Riksförsäkringsverkets medverkan i arbetet med fondförvaltningen har
här reglerats genom bestämmelse om skyldighet för ämbetsverket att verkställa
fondfullmäktiges beslut, att ombesörja övriga för fondförvaltningen
erforderliga åtgärder och att tillhandagå fondfullmäktige med redogörelser
och upplysningar. Bland de uppgifter som kommer att åvila riksförsäkringsverkets
personal må nämnas föredragning i fondfullmäktige.

8 §•

Bestämmelserna om själva förvaltningen av fonderna inledes i denna paragraf
med ett stadgande, att fond skall förvaltas sa att den blir till största
möjliga gagn för den försäkring för vars räkning den tillkommit.

9 §•

Bestämmelserna i första stycket 1—4, som innehåller en uppräkning av
olika placeringsobjekt för fondmedlen, överensstämmer helt med 12 §
1_4 i reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning. I för hållande

till 1936 och 1954 års reglementen innebär detta en något ökad rörelsefrihet
för det förvaltande organet. Förutom i de under 1—4 särskilt
uppräknade värdehandlingarna får fondmedel enligt 5 och 6 även placeras
dels mot säkerhet i inteckning inom två tredjedelar av taxeringsvärdet i fast
egendom och tomträtt, dels, efter Kungl. Maj :ts medgivande i varje särskilt
fall, i andra värdehandlingar som anses erbjuda fullgod säkerhet. Den i 5
angivna relationen till taxeringsvärdet överensstämmer med vad nu gäller
enligt 1954 års reglemente. 1936 års reglemente har för motsvarande fall en
50-procentsgräns.

När det gäller folkpensioneringsfonden och yrkesskadeförsäkringsfonden
bör, liksom f. n. är fallet, finnas vissa möjligheter att använda medel till
gagn för utbyggnaden av rehabiliteringsverksamhet in. m. För att tillgodose
sådana ändamål skall, enligt vad som stadgas i andra och tredje styckena i
denna paragraf, dels fastigheter kunna inköpas, dels utlåning kunna ske till
vissa företag mot en säkerhet som inte är fullgod men dock godtagbar eller
mot ränta som är lägre än den normalt tillämpade. Däremot ger bestämmelserna
ej utrymme för att — såsom administrationsnämnden föreslagit —
för fondmedel anskaffa eller underhålla lokaler åt riksförsäkringsverket.

I anslutning till bestämmelserna i paragrafen må slutligen nämnas, att i
förslaget ej finns någon motsvarighet till nu gällande kvotregler för placering
av fondmedel i vissa slag av tillgångar.

10 §.

För att skydda fordran äger fondfullmäktige enligt denna paragraf förvärva
pantsatt eller utmätt egendom. Denna bestämmelse har motsvarigheter
i 1936 och 1954 års reglementen.

11 §•

Till denna paragraf har oförändrade överflyttats bestämmelserna i 8 § i
1954 års reglemente.

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

12 §.

När utlåning sker mot annat än fullgod säkerhet eller mot lägre ränta än
den normalt tillämpade skall enligt denna paragraf anteckning härom göras
i fondfullmäktiges protokoll. Detta stadgande har motsvarigheter i 1936 och
1954 års reglementen.

Reglementet föreslås träda i kraft den 1 juli 1961, då även 1936 och 1954
års reglementen skall upphöra att gälla.

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade
författningsförslagen, vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
är förslagen till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 om
allmän sjukförsäkring, lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 om
moderskapshjälp, lag om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter
och befogenheter, som tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen,
lag om försäkringsdomstol, lag angående ändring i lagen den
14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring, lag om besvär över försäkringsrådets
beslut samt lag angående ändring i lagen den 28 maj 1959 om försäkring för
allmän tilläggspension av den natur att lagrådets utlåtande över dem bör
inhämtas.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets utlåtande över följande inom socialdepartementet
upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 19b7 (nr 1) om allmän
s jukförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 195b (nr 266) om moderskapshjälp,

3) lag om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter och befogenheter,
som tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen,

4) lag om försäkringsdomstol,

5) lag angående ändring i lagen den 74 maj 195b (nr 2b3) om yrkesskadeförsäkring,

6) lag om besvär över försäkringsrådets beslut, och

7) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring
för allmän tilläggspension

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
lan Lagergren

1 Ur bilagan har här uteslutits samtliga törfattningsförslag utom förslaget till lag om försäkringsdomstol.
De här ej medtagna förslagen är, bortsett från att vissa redaktionella ändringar
gjorts, av samma lydelse som de vid propositionen fogade författningsförslagen.

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Bilaga

Förslag

till

Lag

om försäkringsdomstol

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

över försäkringsdomstolens beslut må klagan ej föras.

Försäkringsdomstolen har sitt säte i Stockholm. Sammanträde må dock
hållas å annan ort, när det av särskilda skäl finnes erforderligt.

2 §•

Försäkringsdomstolens ledamöter äro dels lagfarna, dels icke lagfarna.

De lagfarna ledamöterna äro en president, vilken har att leda domstolens
arbete, samt minst fyra försäkringsdomare. Lagfaren ledamot utnämnes av
Konungen.

För envar icke lagfaren ledamot förordnar Konungen för samma tid en
ersättare.

3 §•

Ledamot och ersättare för ledamot skall vara svensk medborgare och
hava fyllt tjugufem år. Ej må befattningen utövas av den som är omyndig
eller i konkurstillstånd.

Lagfaren ledamot skall hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna
kunskapsprov.

4 §•

Försäkringsdomstolen är domför med tre lagfarna och två icke lagfarna
ledamöter.

247

Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1961

I mål, vari uppkommer fråga av betydelse för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning, äga domstolens samtliga ledamöter deltaga i avgörandet.

Handläggning, som ej innefattar måls avgörande, må ombesörjas av lagfaren
ledamot ensam eller av tjänsteman vid domstolen.

5 §.

Särskilda sakkunniga med uppgift att tillhandagå försäkringsdomstolen
med utlåtanden i medicinska frågor förordnas, efter domstolens hörande,
av Konungen för viss tid.

6 §.

Föredragande med uppgift att i försäkringsdomstolen bereda och föredraga
målen för avgörande förordnas, efter domstolens hörande, av Konungen
för viss tid.

Om förfarandet i försäkringsdomstolen

7 §•

Förfarandet i mål, som prövas av försäkringsdomstolen, skall vara skriftligt
i den mån ej annat följer av vad i denna lag är stadgat.

Domstolen har att verka för att utredningen blir så fullständig som med
hänsyn till målets beskaffenhet erfordras och äger därvid självmant föranstalta
om bevisning.

Beträffande bevisningen i mål hos försäkringsdomstolen skola, om ej
annat är föreskrivet, bestämmelserna i 35 kap. 1 och 2 §§, 3 § andra stycket,
4 och 5 §§, 7 § och 10—12 §§, i 36 kap. 1—18 §§, 20—23 §§, 24 § första
och tredje styckena och 25 § första och tredje styckena, i 38 kap. 1—5 §§,
i 39 kap. 1 och 5 §§ samt i 40 kap. 1—4 §§, 5 § andra och tredje styckena,
6 och 7 §§, 9—16 §§, 17 § första stycket samt 18 och 19 §§ rättegångsbalken
lända till efterrättelse i tillämpliga delar.

8 §•

Den som vill anföra besvär hos försäkringsdomstolen skall i sin besvärsinlaga
uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. den ändring i beslutet, som yrkas;

3. de skäl, som åberopas till stöd för ändringsyrkandet; samt

4. de bevis och den utredning i övrigt, som åberopas.

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i första stycket eller är den
eljest ofullständig, skall försäkringsdomstolen förelägga klaganden att avhjälpa
bristen.

Kan av inlagan ej utläsas vad klaganden yrkar och avhjälpes ej sådan brist,
skall besvärstalan avvisas.

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

9 §.

Ändring i överklagat eller underställt beslut må ej göras till nackdel för
enskild part, med mindre tillfälle lämnats denne att yttra sig.

Domstolen äger utan hinder av vad i första stycket stadgas omedelbart
förbjuda vidare åtgärd för verkställighet eller eljest förordna för tiden
intill dess domstolen avgjort målet.

10 §.

Finnes erforderligt att part eller annan höres muntligen, äger domstolen
förordna därom. Till sådan handläggning skall part kallas. Därvid må enskild
part föreläggas att inställa sig personligen. För hans utevaro må ej
stadgas annan påföljd än att utevaron ej utgör hinder för målets vidare
handläggning och avgörande.

Vad i 5 kap. 1 § första, andra, fjärde och femte styckena, 2—4 §§ och
6—9 §§ rättegångsbalken stadgas om offentlighet och ordning skall äga
motsvarande tillämpning vid handläggning som avses i denna paragraf.
Domstolen må dock, om enskild part begär det, även i annat fall än som
avses i 1 § nyssnämnda kapitel förordna, att handläggningen skall äga rum
inom stängda dörrar.

11 §•

Höres vittne eller sakkunnig på begäran av part, skall ersättning till vittnet
eller den sakkunnige utgivas av parten.

Höres eljest vittne eller sakkunnig, skall ersättningen utgivas av allmänna
medel.

Hålles syn, skall kostnaden härför utgivas av allmänna medel.

12 §.

Yppas vid överläggning till beslut skilda meningar, skall omröstning företagas.
Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad i 16 kap. rättegångsbalken
är föreskrivet om omröstning i överrätt. Domstolen bestämmer dock själv,
i vilken ordning omröstningen skall äga rum.

Skiljaktig mening skall antecknas i protokoll eller fogas vid domstolens
beslut.

13 §.

Försäkringsdomstolens beslut skall grundas på vad handlingarna innehålla
och eljest förekommit. Beslut, varigenom domstolen skiljer målet från
sig, skall, om det ej finnes obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet
grundats.

Finner domstolen på grund av anmärkning eller eljest, att beslut till
följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller
uppenbar oriktighet, skall domstolen, sedan part erhållit tillfälle att yttra
sig, meddela beslut om rättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr k5 år 1961 249

14 §.

I mål vid försäkringsdomstolen skall part själv bära sina rättegångskostnader.

15 §.

Beträffande förfarandet i övrigt i försäkringsdomstolen skola bestämmelserna
i 9 kap. 5—9 §§, i 12 kap. 1 § första stycket, 2 g, 3 § första stycket,
4 och 5 §§, 6 § andra stycket, 8—13 §§, 14 § första och fjärde styckena och
15—23 §§, i 32 kap. 1 §, 3—6 §§ och 8 § samt i 33 kap. 4—12 §§, 14 och 15 §§,
17—19 §§, 21 §, 23 § första stycket och 25—27 §§ rättegångsbalken lända
till efterrättelse i tillämpliga delar.

För delgivning må domstolen påkalla biträde hos polismyndighet.

Särskilda bestämmelser
16 §.

Vid förfall för lagfaren ledamot förordnar Konungen vikarie, om så erfordras
för arbetets behöriga gång.

17 §.

Ledamot i försäkringsdomstolen, så ock ersättare och vikarie för ledamot,
skall hava avlagt domared eller försäkran enligt vad i 4 kap. 11g rättegångsbalken
sägs. I fråga om jäv mot den som tjänstgör såsom ledamot skall
gälla vad i 4 kap. rättegångsbalken är föreskrivet om jäv mot domare.

18 g.

Åtal för ämbetsbrott mot ledamot i försäkringsdomstolen, så ock mot ersättare
eller vikarie för ledamot, upptages av högsta domstolen.

19 §.

Närmare bestämmelser om försäkringsdomstolens organisation och verksamhet
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 15 mars
1961.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 6 mars 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 17
februari 1961, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring, 2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954
(nr 266) om moderskapshjälp, 3) lag om överflgttande på riksförsäkringsverket
av de uppgifter och befogenheter, som tillkomma riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen, 4) lag om försäkringsdomstol, 5) lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
6) lag om besvär över försäkrings rådets beslut och 7) lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för allmän tillläggspension.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn C. G. Lidbom.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Enligt 103 § förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring
och 53 § förslaget till lag angående ändring i lagen om försäkring
för allmän tilläggspension äger tillsynsmyndigheten respektive pensionsmyndigheten
(riksförsäkringsverket) underställa sitt beslut den föreslagna
försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av domstolen
eller eljest särskilda skäl förefinnas för sådan prövning. Underställningsförfarandet
avser att tillgodose det allmännas intresse i socialförsäkringsprocessen.

Den föreslagna lagen om försäkringsdomstol upptager i fråga om prov -

251

Kungl. Maj.ts proposition nr iö år 1961

ningen i underställningsmål icke annan bestämmelse än att i 9 § stadgas,
att ändring i underställt beslut ej må göras till nackdel för enskild part,
med mindre tillfälle lämnats denne att yttra sig. Motiveringen till förslaget
innehåller i berörda hänseende ej något härutöver. Domstolen torde därför
ha att pröva det underställda beslutet i samma utsträckning som riksförsäkringsverket.
Då detta i egenskap av tillsynsmyndighet äger ex officio
upptaga ärende till prövning och i följd härav icke är bunden av enskild
parts yrkande i besvär, torde alltså även domstolen ha samma vidsträckta
befogenhet. En dylik officialprövning kan emellertid icke anses väl förenlig
med de uppgifter som böra ankomma på en domstol.

Därest man med hänsyn härtill vill undvika att mål underställningsvägen
föras upp till försäkringsdomstolen, måste man sörja för att det allmännas
intresse bevakas i annan ordning. Departementschefen har i detta
hänseende diskuterat den av besvärssakkunniga förordade utvägen att anordna
en särskild partsrepresentation för det allmänna, ett allmänt ombud.
Det framhålles av departementschefen, att åtskilliga fördelar skulle vara
förknippade med ett dylikt system. Sålunda skulle härigenom utredningen
bliva fullständigare och domstolen få ett säkrare underlag för sina avgöranden.
För det allmänna vore det också av vikt, att i socialförsäkringens
intresse prejudicerande frågor kunde underställas domstolen även av andra
än enskilda parter. En särskild partsrepresentation för det allmänna skulle
kunna verksamt bidraga till att skapa en tillförlitlig och vägledande praxis
på socialförsäkringens område. Enligt departementschefens mening talade
det anförda starkt för att processen i socialförsäkringsmål borde tillföras,
åtminstone i högsta instans, en särskild representant för det allmänna.
Emellertid har departementschefen icke velat föreslå införande av en särskild
partsrepresentation för det allmänna, innan närmare undersökning
skett rörande vilka konsekvenser ett sådant partsförfarande kunde medföra;
frågan härom borde tagas upp, sedan större erfarenhet vunnits angående
besvärsförfarandets funktion inom det nya socialförsäkringssystemet.

De fördelar, som skulle vara att vinna om en särskild partsrepresentation
för det allmänna tillskapas, äro enligt lagrådets mening så betydande att
man bör söka genomföra en dylik ordning redan nu. Endast om avsevärda
svårigheter av organisatorisk art skulle lägga hinder i vägen, bör frågan
uppskjutas. Därest reformen tills vidare begränsas till socialförsäkringsprocessen
i högsta instans, synas emellertid inga nämnvärda organisatoriska
svårigheter föreligga att nu införa en dylik partsrepresentation. Delta
kan ske sålunda, att Kungl. Maj:t förordnar en befattningshavare hos riksförsäkringsverket
att såsom allmänt ombud föra det allmännas talan bos
försäkringsdomstolen i socialförsäkringsmål, som avgjorts av riksförsäkringsverket
eller försäkringsrådet; talan bör från hans sida fullföljas i de
fall där det från prejudikatsynpunkt eller eljest av särskilda skäl är av

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

betydelse att domstolen prövar saken. Denne befattningshavare bör icke
deltaga i avgörandet av socialförsäkringsärenden hos riksförsäkringsverket.
Erforderligt biträde bör lämnas honom av de befattningshavare hos verket
som utses därtill. Någon nämnvärd utökning av personalen hos verket torde
icke behöva föranledas av lagrådets förslag.

Om ett allmänt ombud skall föra det allmännas talan hos försäkringsdomstolen,
kan ifrågasättas huruvida det är nödvändigt att låta sjukkassorna
och i fråga om yrkesskadeförsäkring riksförsäkringsverket äga rätt
att själva anföra besvär hos domstolen. Riksförsäkringsverket är en statlig
myndighet, och det bör därför vara naturligt att dess besvärsrätt utövas
av det allmänna ombudet. Sjukkassorna torde, såsom i remissprotokollet
angives, få anses såsom ett slag av offentligrättsliga juridiska personer med
statliga uppgifter. Med hänsyn härtill synes det icke böra möta betänkligheter,
att även sjukkassornas besvärsrätt övergår till allmänna ombudet.
I ett fall bör emellertid sjukkassa själv ha rätt att anföra besvär hos försäkringsdomstolen,
nämligen det i 102 § lagen om allmän sjukförsäkring
omförmälda, där tvist föreligger mellan olika sjukkassor.

I överensstämmelse med det anförda bör vad förslagen till lag angående
ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, lag angående ändring i lagen
om försäkring för allmän tilläggspension och lag om försäkringsdomstol
innehålla rörande underställning av beslut utgå. Vidare bör i förstnämnda
båda förslag jämte förslagen till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring
och lag om besvär över försäkringsrådets beslut införas
bestämmelse om att talan för det allmänna föres av allmänt ombud, som
förordnas av Konungen; dock bör i förslaget till ändring i sjukförsäkringslagen
upptagas stadgande om besvärsrätt för sjukkassa i det ovan angivna
fallet.

Härjämte synes det vara påkallat att — såsom skett i taxeringsförordningen
och förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
— i samtliga ovannämnda lagförslag utom förslaget till lag om försäkringsdomstol
upptagas bestämmelser om anslutningsbesvär. Bestämmelserna
härom torde kunna avfattas i enlighet med stadgandena i 108 § taxeringsförordningen
med den avvikelsen att förlängningen av besvärstiden
bör begränsas till tre veckor.

Förslagen till förordning om ändring i förordningen angående beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, till förordning om ändring i förordningen angående uppbörd
av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m. och till lag angående ändring i lagen om folkpensionering torde
jämväl böra ändras i överensstämmelse med vad lagrådet i det föregående
förordat. Skäl kunna anföras för att, utom allmänt ombud, kommun skall
äga rätt att klaga över riksförsäkringsverkets beslut rörande folkpension
i vissa folkpensionsärenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

253

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

I enlighet med vad ovan anförts hemställer lagrådet, att 103 § i förevarande
förslag ändras så, att såsom första stycke upptages förslagets första
punkt, att i ett andra stycke stadgas att talan för det allmänna föres av
allmänt ombud, som förordnas av Konungen, dock att sjukkassa må föra
talan mot beslut i fråga som i 102 § avses, samt att såsom tredje stycke
upptagas andra och tredje punkterna i förslagets första stycke samt såsom
fjärde och femte stycken andra och tredje styckena i nu gällande lydelse.

Vidare böra i särskild paragraf, 103 a §, upptagas tidigare omförmälda
stadganden om anslutningsbesvär, varav föranledes jämkning i första
stycket av övergångsbestämmelserna.

Förslaget till lag om försäkringsdomstol.

Enligt lagrådets ovan gjorda hemställan bör i 1 och 9 §§ vad som angår
underställning utgå.

Enligt motiven åsyftas med bestämmelserna i 4 § tredje stycket åtgärd,
som avser allenast måls beredande. Avfattningen bör jämkas till överensstämmelse
härmed.

Uteslutandet av underställning och processens anordnande såsom ett
kontradiktoriskt förfarande, vari det allmänna utom i undantagsfall representeras
av allmänt ombud, torde vidare medföra att i lagen bör upptagas
motsvarighet till huvudregeln i RB 17: 3, att beslut ej må givas över annat
eller mera än vad part i behörig ordning yrkat. Bestämmelse av detta innehåll
synes kunna anknytas till det i 13 § första stycket i förslaget intagna
stadgandet, att domstolens beslut skall grundas på vad handlingarna innehålla
och eljest förekommit. Än vidare bör bestämmelsen i 9 § första stycket
om kommunikation såsom villkor för ändring till nackdel för klagandens
motpart utsträckas att i princip gälla till förmån för alla parter. Att
göra regeln helt ovillkorlig även beträffande annan än enskild part synes
dock icke vara lämpligt. Det torde kunna antagas att ändringssökande av
enskild person, i vilket hänseende icke skall gälla någon fullföljdsbegränsning,
ofta kan komma att avse eller medföra allenast mindre jämkningar
eller rättelser, vilka antingen äro obestridliga eller utan egentlig betydelse
för motparten. För att icke förfarandet i onödan skall tyngas synes därför
möjlighet böra finnas, att ändring undantagsvis må göras även utan motpartens
hörande. Bestämmelsen i 9 § första stycket synes böra få innehålla,
att ändring i överklagat beslut ej, utan att motparten lämnats tillfälle att
yttra sig, må göras till hans nackdel, där ej såvitt angår annan än enskild
part hans hörande finnes obehövligt.

Med uttrycket enskild part i lagrådets ändringsförslag beträffande 9 §
första stycket blir att förstå alla som kunna vara parter utom de, som före -

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

trädas av det allmänna ombudet, samt i visst fall sjukkassa och eventuellt
kommun. I fråga om det remitterade förslaget synes vara något tveksamt
vad uttrycket omfattar; enligt lagrådets mening bör därmed förstås annan
part än staten, riksförsäkringsverket, sjukkassa samt i visst fall kommun.
Beträffande samma uttryck i 10 § första stycket framgår av bestämmelsen
att därmed allenast åsyftas fysisk person, medan uttrycket i 10 § andra
stycket torde hava samma innebörd som i 9 §.

Enligt 5 § i det remitterade förslaget skall Kungl. Maj:t förordna särskilda
sakkunniga med uppgift att tillhandagå försäkringsdomstolen med
utlåtanden i medicinska frågor. Jämlikt 11 § skall ersättning till sakkunnig,
om han höres på begäran av part, utgivas av parten. Part som utgivit
sådan ersättning får enligt 14 § själv bära kostnaden.

Sakkunnigbevisning i medicinska frågor torde vid domstolen bliva av
stor betydelse vid bedömandet av spörsmål rörande medicinska orsakssammanhang,
invaliditetsgrader m. m. Domstolens prövning av dylikt spörsmål
är regelmässigt av väsentlig betydelse för enskilds rätt, varför valet
av sakkunnig är av särskild vikt. Anordningen med särskilt förordnade
sakkunniga är emellertid uppenbarligen i viss mån ägnad medföra, att domstolen
kan bliva mindre benägen att tillmötesgå parts begäran att rätten
skall anlita annan sakkunnig. Härigenom kan anordningen leda till att
parts möjlighet att förebringa enligt hans mening erforderlig utredning och
bevisning försvåras, varvid även är att beakta att enskild person, som är
part i hithörande mål, ofta befinner sig i dåliga ekonomiska omständigheter,
att fri rättegång ej kan erhållas samt att medicinsk sakkunnigutredning
ofta är kostsam. Rättvise- och billighetsskäl av synnerlig styrka tala således
för att möjlighet införes att tillerkänna part ersättning av motparten för
sakkunnigkostnad, och med hänsyn till de anförda speciella förhållandena
synes införande av sådan möjlighet knappast kunna antagas inverka vid en
framtida allmän reglering av kostnadsfrågorna i administrativ process. Lagrådet
hemställer av angivna skäl, att i anslutning till bestämmelsen i 14 §
upptages stadgande, att domstolen, om skäl därtill äro, äger förordna att
parts kostnad för hörande av sakkunnig i medicinsk fråga skall ersättas
av motpart.

Vad angår de i 7, 10 och 15 §§ i det remitterade förslaget upptagna hänvisningarna
till lagrum i RB synes anledning ej föreligga att undantaga:
i 7 § RB 38: 7 och 8 samt 40: 20, i 10 § RB 5: 5 samt i 15 § RB 12: 14 andra
och tredje styckena, 12: 24 samt 33: 3, 16, 20 och 22. Lagrådet hemställer
att paragraferna ändras i enlighet härmed, varvid hänvisningen i 10 § torde
få avse hela 5 kap.

Beträffande slutligen ordningen mellan förslagets bestämmelser under
7—15 §§ förordar lagrådet att, med närmare anslutning till vad som förefaller
naturligt med hänsyn till processförloppet, bestämmelserna upptagas
i sådan ordning, att 7 $ motsvarar förslagets 8 §, 8 § förslagets 9 §, 9 § för -

255

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

slagets 7 § första stycket och 10 §, 10 § förslagets 7 § andra och tredje styckena
samt 11 §, 11 § förslagets 15 § och 72—74 §§ förslagets 12—14 §§. Härav
följer, att förslagets 16—19 §§ bliva 75—18 §§.

Justitierådet Bomgren:

I den män enligt förslaget muntlig handläggning äger rum för att genom
förhör med part vinna utredning om faktiska omständigheter, framstår
handläggningen som en av domstolen till fullgörande av dess skyldighet
att sörja för att målet blir fullständigt utrett anordnad bevisupptagning,
till sitt syfte likartad med ett på dess initiativ tillkommet avhörande
av vittnen och sakkunniga. Efterkommer icke part föreläggande att
inställa sig, skall rätten pröva vilken betydelse hans utevaro må tillmätas
i bevisavseende. Det finnes anledning förmoda att i vissa fall, av ekonomiska
skäl, svårigheter komma att uppstå för part att efterkomma ett
föreläggande att personligen infinna sig inför domstolen. Det torde kunna
antagas, att domstolens uppgifter med avseende å utredningen och bevisbedömningen
skulle underlättas, därest part av allmänna medel kunde
tillerkännas ersättning för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan
ävensom beredas möjlighet att uppbära förskott för nämnda kostnader.
Det förhållandet att det är ovisst, om och i vad mån en sådan regel
kan komma att godtagas i fråga om förvaltningsprocessen i övrigt, synes
icke böra utgöra hinder för att, såvitt avser rättegången i försäkringsdomstolen,
i ovan angiven utsträckning giva part rätt till ersättning och förskott
av allmänna medel. (Jfr 52 § lagen om yrkesskadeförsäkring.)

Av anförda skäl hemställer jag att, i anslutning till bestämmelserna om
muntlig handläggning, upptagas stadganden av innehåll, att till part som
förelagts att personligen inställa sig till muntlig handläggning skall, om så
erfordras, ersättning av allmänna medel utgå för kostnader till resa och
uppehälle samt för tidsspillan enligt vad som är stadgat om sådan ersättning
till vittne m. fl. ävensom att part äger enligt de närmare bestämmelser
som utfärdas av Konungen erhålla förskott för kostnader till resa och
uppehälle.

Lagrådet:

Förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring.

Försäkringsrådets beslut rörande allmän föreskrift, som meddelats av
riksförsäkringsverket, torde ej böra få överklagas hos försäkringsdomstolen.

Av förut anförda skäl och enligt vad nu sagts hemställer lagrådet, att 44 §
i förevarande förslag ändras sålunda, att i ett fjärde stycke stadgas att över
försäkringsrådets beslut i annat ärende enligt denna lag än som avses i
andra stycket klagan må föras genom besvär hos försäkringsdomstolen, att
ett femte stycke får den lydelsen att talan för det allmänna föres av allmänt

256

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

ombud, som förordnas av Konungen, samt att såsom ett sjätte stycke upptagas
andra och tredje punkterna i förslagets fjärde stycke och såsom sjunde
stycke förslagets sista stycke.

Vidare hemställes, att i en ny 44 a § upptagas de tidigare omförmälda bestämmelserna
om anslutningsbesvär.

Förslaget till lag om besvär över försäkringsrådets beslut.

I förevarande förslag bör 1 § ändras på motsvarande sätt som 44 § i förslaget
till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring samt upptagas
en ny paragraf, 2 §, med bestämmelser om anslutningsbesvär, varvid
förslagets 2 § blir 3 §.

Vidare synes det vara nödvändigt att i 1 § närmare angiva vilka beslut av
försäkringsrådet som skola få överklagas hos försäkringsdomstolen. Det
torde vara förslagets mening, att sådana beslut som angående tjänstetillsättningar
o. dyl. icke skola kunna överklagas i domstolen. Enligt vad ovan
sagts bör detsamma gälla i fråga om beslut, som avses i 44 § andra
stycket i lagen om yrkesskadeförsäkring. De ärenden vari fullföljd skall ske
hos försäkringsdomstolen torde kunna angivas såsom ärenden angående försäkring
eller skadeersättning.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om försäkring för allmän
tilläggspension.

I förevarande förslag bör, i överensstämmelse med vad lagrådet tidigare
hemställt, 53 § ändras på det sätt att i ett fjärde stycke stadgas att talan
för det allmänna föres av allmänt ombud, som förordnas av Konungen, att
såsom ett femte stycke upptagas andra och tredje punkterna i förslagets
tredje stycke, att såsom sjätte stycke upptages första punkten i förslagets
femte stycke samt att såsom sjunde stycke upptages förslagets sista stycke.
Andra punkten i förslagets femte stycke synes kunna uteslutas såsom onödig.
Vidare bör i en ny 53 a § införas stadganden om anslutningsbesvär.

Övriga förslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

T. Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

257

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj\
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 mars

1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, åt Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, till fortsatt behandling
organisationsfrågor inom socialförsäkringen m. m. ävensom fråga rörande
ändrade bestämmelser om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension, vilka frågor tidigare anmälts
i statsrådet den 17 februari 1961, samt anför.

Lagrådet har den 15 mars 1961 avgivit yttrande över de till lagrådet den
17 februari 1961 remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp,

3) lag om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter och befogenheter,
som tillkomma riksförsäkringsanstalten och pcnsionsstyrelsen,

4) lag om försäkringsdomstol,

5) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

6) lag om besvär över försäkringsrådets beslut, och

7) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring
för allmän tilläggspension.

Jag torde nu få upptaga de spörsmål, som föranledes av lagrådets utlåtande.

Vidare anhåller jag att få ingå på de organisationsfrågor m. m., som jag
vid ärendets behandling i statsrådet den 17 februari 1961 förklarade mig
ha för avsikt att återkomma till sedan lagrådsgranskningen av de förenämnda
lagförslagen avslutats. I samband härmed vill jag erinra om att
Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition, femte huvudtiteln (punkterna
94—100), föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1961/62 beräkna vissa preliminära belopp till av17
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 45

258 Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

löningar och omkostnader för försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen samt till pensionsstyrelsens ortsombud. Hithörande
anslagsfrågor torde få upptagas i detta sammanhang.

De av lagrådet granskade lagförslagen

Departementschefen

Beträffande besvärsförfarandet i socialförsäkringsmålen har lagrådet erinrat
om vad jag i samband med remissen till lagrådet anfört rörande de
fördelar, som skulle vara förknippade med att en särskild partsrepresentation
för det allmänna, ett allmänt ombud, tillfördes processen åtminstone
i den föreslagna försäkringsdomstolen. Gentemot min åsikt att frågan om
en sådan särskild partsrepresentation för det allmänna borde tagas upp,
sedan större erfarenhet vunnits angående besvärsförfarandets funktion
inom det nya socialförsäkringssystemet, har lagrådet uttalat, att-fördelarna
med ett allmänt ombud är så betydande att man bör söka genomfora en
dylik ordning redan nu. Lagrådet har ansett att Kungl. Maj:t bör utse en
befattningshavare hos riksförsäkringsverket att såsom ällmänt ombud föra
det allmännas talan i försäkringsdomstolen i mål, som avgjorts av riksförsäkringsverket
eller försäkringsrådet. Talan bör enligt lagrådets mening
kunna fullföljas från det allmänna ombudets sida i de fall där det från
prejudikatsynpunkt eller eljest av särskilda skäl är av betydelse att domstolen
prövar saken. Enligt lagrådets förslag skall riksförsäkringsverket inte
kunna underställa sina beslut domstolens prövning.

Frågan om partsrepresentation för det allmänna i soeialförsäkringsprocessen
bör prövas sedan någon tids erfarenhet rörande det nya besvärsförfarandet
vunnits. Jag är inte övertygad om att anordningen med en tjänsteman
hos riksförsäkringsverket som allmänt ombud innebär en lämplig lösning.
Tills vidare bör underställningsförfarandet kunna godtagas som en ersättning
för möjligheten för en särskild representant för det allmänna att föra
upp mål till försäkringsdomstolen. Jag vill därför inte frångå mina förslag
rörande förfarandet i försäkringsdomstolen.

Lagrådet har vidare beträffande rättegångskostnad i mål vid försäkringsdomstolen
förordat, att domstolen skall kunna förplikta motpart att ersätta
part kostnaden för hörande av sakkunnig i medicinsk fråga. En ledamot
har velat öppna möjlighet för part att få ersättning för personlig inställelse
vid domstolen. Lagrådets förslag skulle i praktiken innebära att ersättning
skulle kunna tillerkännas enskild part av allmänna medel för sakkunnig,
vars anlitande påkallats av honom själv. De skäl som lagrådet andragit till
stöd för sitt förslag har jag som framgår av vad jag yttrade vid lagrådsremissen
förståelse för. En lösning av kostnadsfrågan enligt vad lagrådet

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

törordat förutsätter att det allmänna regelmässigt står som den enskildes
motpart. Enligt mitt förslag kominer detta att bli fallet blott i vissa mål. Att
låta den enskilde få rätt till kostnadsersättning endast i sådana mål är
uppenbarligen inte lämpligt. Jag vidhåller hiin tidigare uttalade uppfattning
att ställning inte nu bör tagas till frågan om fördelning av kostnaden
i socialförsäkringsmål. Om det skulle visa sig förenat med allvarliga olägenheter
att möjlighet till kostnadsersättning för enskild part ej finnes, är jag
beredd att upptaga denna fråga till särskild prövning.

i övrigt har lagrådet gjort vissä påpekanden rörande utformningen av
den föreslagna lagen om försäkringsdömstol. Vad lagrådet sålunda förordat
bör iakttagas. Dock synes det inte erforderligt att införa någon merå vidsträckt
skyldighet för domstolen att inhämta parts yttrande än den som
angivits i det remitterade förslaget. Sådan skyldighet skall alltså föreligga
endast när domstolen överväger att,Jf ''ertf iSvefVtägat eller underställt beslut
göra en ändring vilken är till nackdel för enskild part. Ställning av enskild
part tillkommer inte den som i processen företräder ett allmänt intresse,
således ej sjukkassa, kommun eller riksförsäkringsverket. Huravida kommunikation
bör ske med organ som.nu sagts, när det har ställning som part,
får domstolen mera fritt bedöma efter lämplighetssynpunkter.

En av lagrådet förordad ändring i 1 § förslaget till lag om besvär över
försäkringsrådets beslut bör vidtagas. Likaså bör med anledning av vad lagrådet
anfört en jämkning göras i.44 .§ fjärde stycket lagen om yrkesskadeförsäkring.

Utöver vad som framgår av det anförda har i vissa av de remitterade eller
eljest vid statsrådsprotokollet den 17 februari 1961 fogade förslagen gjorts
ändringar av redaktionell natur.

Organisations- och anslagsfrågor m. m.

Myndigheternas anslagsframställningar m.m.

I särskilda skrivelser har försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten och
pensionsstyrelsen — innan socialförsäkringens administrationsnämnd avgav
sitt betänkande — framlagt förslag rörande beräkning av anslagen till
avlöningar och omkostnader för försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen samt till pensionsstyrelsens ortsombud för budgetåret
1961/62. Riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen har sedermera
inkommit med vissa kompletterande anslagsframställningar. I avvaktan på
ett ställningstagande till de av administrationsnämnden framlagda förslagen
har nyssnämnda anslag i årets statsverksproposition upptagits med
endast preliminära belopp, nämligen

Försäkringsrådet: Avlöningar, förslagsanslag kronor 717 000

Försäkringsrådet: Omkostnader, förslagsanslag » ,‘12 000

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Riksförsäkringsanstalten: Avlöningar, förslagsanslag
Riksförsäkringsanstalten: Omkostnader, förslagsanslag
Pensionsstyrelsen: Avlöningar, förslagsanslag
Pensionsstyrelsen: Omkostnader, förslagsanslag
Pensionsstyrelsen: Pensionsstyrelsens ortsombud, förslagsanslag
....................... .....

kronor 8 057 000

» 733 000

» 7 800 000

> 2 100 000

> 635 000

Jag torde nu få lämna en redogörelse för de av myndigheterna sålunda
gjorda anslagsäskandena och i samband därmed för en framställning av
riksförsäkringsanstalten rörande ersättning för dess bestyr med den allmänna
tilläggspensioneringen, m. m.

Försäkringsrådet: Avlöningar j

Anslag Nettoutgift ''i

1959/60 860100 806 775

1960/61 (statsliggaren s. 376) 716 700 * ;

Försäkringsrddet har (skr. 31/8 1960) lämnat följande uppgifter angående
inkomna ärenden samt arbetsbalansen.

	Antalet inkomna ärenden	Arbetsbalansen
Tidsperiod	av rådet infordrade	övriga	summa	vid periodens slut ■;
1955................	372	3 474	3 846	1 473
1956................	158	3 237	3 395	1 660
1957................	226	2 673	2 899	1 474
1958................	163	2 531	2 694	1 298
1959 .............	18	2 549	2 567	973
1/1 30/6 1960 ......	9	1 264	1 273	765

Yrkanden

Rådet har beräknat, att anslaget kan minskas med 29 900 kronor.

ökning Minskning

1. Personalminskningar

1 assessor Ao ..............................

1 förste byråsekreterare Ae 23................

1 kontorist Ao 9 ...........................

1 kontorsbiträde Ae 5.......................

Vikariatsersättningar ........................

2. Tjänste/örändringar..........................

3. Automatiska förändringar

a) löneklassuppflyttningar m. m...............

b) rörligt tillägg m. m......................

c) kompensation för höjda folkpensionsavgifter

36 816
33 197
16 115
11 216
3 060

6 492

5 210
57 502
1 300 *

70 504 100 404

29 900

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

262

Motivering

1. Fr. o. in. budgetåret 1960/61 deltager i rådets dömande arbete fem ledamöter,
chefen oräknad. En avdelning är därvid sammansatt av chefen, ett
försäkringsråd samt en assessor och den andra av ett försäkringsråd såsom
ordförande, ytterligare ett försäkringsråd samt en assessor. Till avdelningarnas
förfogande står fem föredragande. Detta innebär en personalinskränkning
av en assessor och en förste byråsekreterare i jämförelse med gällande
personalförteckning. Under år 1960 har även skett en minskning av kontorspersonalen
med en kontorist och ett kontorsbiträde.

'' 2. Rådets förslag avser dels upprepning av ett förslag till arvodeshöjning
för en avdelningsordförande (se V ht 1960 s. 232) och dels en uppflyttning av
två assessorer från Ao 25 till Ao 26.

Försäkringsrådet: Omkostnader

Anslag

1959/60 32 100

1960/61 (statsliggaren s. 377).......... 32 100

" Försäkringsrådet har (skr. 31/8 1960) hemställt, att
med oförändrat belopp.

Riksförsäkringsanstahen: Avlöningar

Anslag Nettoutgift

1959/60 8 538 300 8 157 274

1960/61 (statsliggaren s. 377) 8 056 600

Förslag om ersättning för riksförsälcringsanstaltens bestyr med den allmänna
tilläggspensioneringen

Riksförsäkringsanstalten har (skr. 15/6 1960) lagt fram förslag till bestämmelser
om ersättning från allmänna pensionsfonden till statsverket
för anstaltens bestyr med den allmänna tilläggspensioneringen. Anstalten
erinrar om att man tidigare utgått från att tilläggspensioneringens andel
i administrationskostnaderna skulle motsvara de merkostnader som pensioneringen
förorsakade anstalten. Ett ersättningssystem som bygger på
denna förutsättning ställer sig emellertid enligt anstalten tekniskt svårt
att konstruera. Anstalten förordar därför, att tilläggspensioneringen i stället
skall delta i finansieringen av anstaltens administration i den mån det
däri ingående arbetet kommer pensioneringen tillgodo. Ersättningen bör
därvid så långt som möjligt bestämmas till en fixerad kvotdel av anstaltens
totala faktiska utgifter under ifrågavarande anslag.

Med den nu angivna principiella utgångspunkten har anstalten gjort en
genomgång av i vilken utsträckning de olika enheterna inom anstalten

Nettoutgift

32 105

anslaget upptages

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

varit av betydelse för tilläggspensioneringen. Anstalten föreslår på grund
härav att i fråga om lönekostnaderna 30 procent av utgifterna under de
i anstaltens avlöningsstat uppförda anslagsposterna till avlöningar till ordinarie
tjänstemän, avlöningar till övrig icke-ordinarie personal samt rörligt
tillägg och 20 procent av kostnaderna under anslagsposten till kompensation
för höjda folkpensionsavgifter skall falla på tilläggspensioneringen,
I fråga om anstaltens omkostnader anses på tilläggspensioneringen
böra falla 25 procent av utgifterna för sjukvård m. m., bränsle, lyse och
vatten samt övriga expenser för eget behov, vidare hälften av utgifterna
för ersättning till postverket för portokostnader och hela kostnaden för de
utgifter under posterna till reseersättningar, expenser för annat än eget
behov och publikationstryck vilka föranletts uteslutande av tilläggspensioneringen
och hälften av utgifterna för sådana ändamål som tillgodoser
även annat område. I fråga om hyra för hålkortsmaskiner skulle anstalten
senare framlägga förslag. För lokalkostnaderna föreslås ersättning med 25
procent.

De föreslagna reglerna bör enligt anstalten tillämpas med verkan fr. o. in.
den 1 juli 1960.

över riksförsäkringsanstaltens förslag bär yttranden avgivits av byggnadsstyrelsen
och riksräkenskapsverket.

Byggnadsstyrelsen har ingen erinran mot att ersättningen till statens
allmänna fastighetsfond för lokalkostnader bestämmes till 25 procent av
lokalkostnaderna för riksförsäkrHigsaHsta,lten.

Riksräkenskapsverket har ingen erinran mot att tilläggspensioneringens
andel bestämmes till viss kvotdel men anser sig inte kunna bedöma skäligheten
i de föreslagna procenttalen. Verket ifrågasätter om inte bruttoredovisning
av tilläggspensioneringens kostnader på riksstaten borde införas
fr. o. m. nästa budgetår. -r ! »•.i-.-iif ; *•.,.< •. ~ «

Anslagsframställningar

Riksförsäkringsanstalten har (skr. 31/8 1960) med hänsyn till den aktuella
omorganisationen av socialförsäkringens administration begränsat sig i huvudsak
till att anmäla dels automatiska förändringar i anstaltens anslagsbehov
och dels organisatoriska förändringar, som föranledes av viss samordning
i avseende å datahehandlingsutru§tning. Denna begränsning av
anstaltens förslag innebär bl. a., att anstalten i sin anslagsframställning inte
avgivit något förslag till den personella utbyggnad, som redan under nästa
budgetår enligt anstalten erfordras för handhavandet av den allmänna till-,
läggspensioneringen, främst i vad avser hos pensionsmyndigheten anförda
besvär. Anstalten har härvid förutsatt,: att tilläggspensioneringens personalbehov
i tillfredsställande mån kommer att beaktas vid statsmakternas behandling
av administrationsnämndens förslag.

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Anstalten har sedermera (skr. 9/2 1961) hemställt om ytterligare medel
för personal till anstaltens databehandlingssektion.

Yrkanden

Från angivna utgångspunkter har anstalten beräknat anslagsbehovet till
ett belopp som med 940 600 kronor understiger anslaget för innevarande
budgetår. ,

Ökning Minskning

Personalförändringar

1. Försäkringsmatematiska och statistiska byrån

1 kanslibiträde Ae 7 och 4 biträden i reglerad befordringsgång .... 46 356

2. Av giftsbyrån

Minskning av särskilda medel för övergångsanordningar.......... 200 000

3. Ändringar i övergångsstaten m. m...........sv»*.v»»it..-.ii 1800

4. Personal för databehandlingssektionen......................... 100 000

Automatiska förändringar

5. Lönegrads- och löneklassförändringar.......................... 100 870

6. Rörligt tillägg, m. m................................____ 870 000

7. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter................... 3 200

Särskilda uppbördsmedel

8. Ersättning från allmänna pensionsfonden...................... 1760 000

1070 870 2 011 356

— 940 406

Motivering

1. Genom en beslutad anskaffning av databebandlingsanläggning för avgiftsbyrån
kommer även försäkringsmatematiska och statistiska byråns
behov av maskinkörningar att tillgodoses. Fem tjänster på denna byrå kan
därför indragas.

2. För innevarande budgetår har för anställande av tillfällig personal i
samband med den förutvarande försäkringsbyråns omorganisation anvisats
400 000 kronor, övergångsskedet beräknades omfatta åren 1960 och 1961.
Anstalten föreslår, att 200 000 kronor anvisas för fortsatt tillfällig personalförstärkning,
motsvarande behovet under andra halvåret 1961.

3. Å övergångsstaten f. n. uppförda tjänster för en byrådirektör i Ao 26
och en förste kansliskrivare i Ao 12 kan indragas fr. o. m. nästa budgetår.

Sedan ett förordnande att bestrida göromål som ankommer på överdirektör
inrättats, kan det särskilda arvodet till generaldirektörens ställföreträdare
indragas.

Antalet kontorsbilrädestjänster i Ap 5 bör minskas med fem. Vidare bör
medel för tio biträden i reglerad befordringsgång överföras från ordinarieposten
till icke-ordinarieposten.

4. För skötseln av den databebandlingsanläggning, som anstalten bemyndigats
anskaffa, har inrättats en databehandlingssektion under ledning av
en förste aktuarie i A 23. För sektionen har därjämte inrättats två assistenttjänster
i A 17 resp. A 13 samt ett antal biträdestjänster. Erfarenheterna

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

från det hittillsvarande arbetet inom sektionen visar, att planeringen och
ledningen av maskinarbetet kräver en personal av helt annan storleksordning
än man ursprungligen räknat med. Till sektionschefens förfogande
bör stå dels en arbetsgrupp för systemanalys och dels en arbetsgrupp för
programmering. Vardera gruppen anses böra omfatta tre befattningshavare.
Personalen bör anställas mot arvoden, vilkas storlek bör få bestämmas
efter omständigheterna. För ändamålet bör beräknas 100 000 kronor.

8. Inkomstposten har beräknats med tillämpning av de regler som anstalten
föreslagit rörande ersättning från allmänna pensionsfonden till statsverket
för anstaltens bestyr med den allmänna tilläggspensioneringen m. m.

Riksförsäkringsanstalten: Omkostnader

Anslag Nettoutgift

1959/60 747 000 718 585

1960/61 (statsliggaren s. 379) 733 000

Yrkanden

Riksförsäkringsanslalten har (skr. 31/8 1%0, 6/2 1961, 9/2 1961, 25/2
1961) hemställt, att anslaget ökas med 214 000 kronor.

1. Hyra för hålkortsmaskiner in. in................

2. Övriga expenser för eget behov.....,..........

3. Expenser för annat än eget behov...............

4. Publikationstryck.............................

5. Ersättning till postverket för portokostnader....

6. Särskilda uppbördsmedel.....................it

Ökning Minskning
90 000

24 000

26000

187 000
Ilo 000
424 000_

540 000 326 000

; 214 000

Motivering

1. Hyra för hålkortsmaskiner m. m. Utgift 1958/59 30 102, 1959/60 30 752;
anslag 1960/61 280 000. — Hyreskostnadérfia för en av anstalten kontrakterad
databehandlingsanläggning för Ävgiftsbyrån beräknas numera på
grund av vissa kompletteringar till ca 278 000 kronor. Därjämte skall allmän
varuskatt utgå för densamma med ca 11 700 kronor. Stansningsarbetet
kommer vidare i större utsträckning än beräknat att behöva utföras genom
serviceföretag utanför den statliga sektorn. För nästa budgetår beräknas
75 000 kronor för detta ändamål. Anläggningen tillgodoser även försäkringsmatematiska
och statistiska byråns behov av maskinkörningar. Huvuddelen
av sistnämnda byrås stans- och kontrollstansmaskiner kan därför avvecklas.
För kvarvarande maskiner beräknas en hyreskostnad av 6 000 kronor.
Medelsbehovet beräknas alltså totalt till ca 370 000 kronor.

2. Övriga expenser för eget behov. Utgift 1958/59 481 142, 1959/60 486 713;
anslag 1960/61 604 000. — För renhållning och städning beräknas 120 000

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

kronor, för skrivmaterialier in. in. 215 000 kronor, för telefon in. in. 155 000
kronor, för inventarier 60 000 kronor och för bokinköp in. fl. ändamål 30 000
kronor, totalt 580 000 kronor. Minskningen i jämförelse med innevarande
år sammanhänger med bortfall av vissa engångskostnader.

3. Expenser för onnat än eget behov. Utgift 1958/59 11 118, 1959/60
12 424; anslag 1960/61 20 000. — Från denna post bestrides nu kostnaderna
för tryckning av kort och blanketter för kostnadsfria läkemedel samt blanketter
för ersättning åt tillfällig smittbärare. Anstalten har därjämte föreslagit
att delposten skulle få användas för tryckning och distribution av
s. k. pensionskort för registrering av pensionsgrundande inkomst in. m.

Anstalten framhåller, att det visat sig att vissa blanketter erfordras för
de lokala skattemyndigheternas verksamhet med avseende på pensioneringen
och avgiftsuppbörden. Dessa blanketter bör tillhandahållas vederbörande
myndigheter genom anstaltens försorg. Kostnaderna bör bestridas
från posten till expenser för annat än eget behov. Detsamma bör även gälla
för andra blanketter vilka befinnes böra tillhandahållas av anstalten för
handläggningen hos andra myndigheter och organ av frågor rörande tilläggspensioneringen.
Med anledning av dessa förslag bör delposten för
nästa budgetår höjas med 26 000 kronor.

4. Publikations t ryck. Utgift 1958/59 21 961, 1959/60 47 042; anslag 1960/61
520 000.

Under nästa budgetår torde från anslagsposten komma att få bestridas utgifterna
för tryckning av anstaltens årsberättelse för år 1960 samt publikationerna
Yrkesskador för år 1959 samt Allmänna sjukkassor för år 1960.
För dessa publikationer beräknas en kostnad av sammanlagt ca 23 000 kronor.

För budgetåret 1959/60 hade medel anvisats för tryckning av en tredje
upplaga av en broschyr rörande den allmänna sjukförsäkringen. En ny upplaga
torde behöva tryckas under nästa budgetår. Utgiften härför beräknas
till 15 000 kronor.

I början av år 1960 utgav riksförsäkringsanstalten en kortfattad, mera
allmänt hållen broschyr rörande den allmänna tilläggspensioneringen. Broschyren
utsändes bl. a. till samtliga hushåll i landet. Kostnaderna för broschyren,
som trycktes i 3,3 milj. exemplar, uppgick till 84 235 kronor. Under
nästa budgetår torde en ny och utförligare broschyr behöva tryckas
och distribueras på samma sätt som den tidigare. Kostnaden beräknas till
i runt tal 200 000 kronor. I anslutning till att självdeklarationerna skall avlämnas
bör allmänheten vidare erhålla tillgång till en mindre broschyr med
särskilda deklarationsupplysningar för tilläggspensioneringen. Kostnaden
för nästa budgetår beräknas till ca 25 000 kronor. För att lämna arbetsgivarna
vägledning vid upprättandet av s. k. arbetsgivaruppgifter bör årligen
tillhandahållas ett upplysningstryck i ämnet. För en dylik trycksak, som
bör utlämnas i samma ordning som de allmänna deklarationsupplysning -

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

arna till inkomsttaxeringen, beräknas kostnaderna för nästa budgetår uppgå
till 40 000 kronor. Slutligen bör enligt anstalten utlämnas en särskild
broschyr med anvisningar rörande tillämpningen av arbetstagarbegreppet.
Denna broschyr bör finnas att tillgå bl. a. hos de lokala skattemyndigheterna
och de allmänna sjukkassorna. Kostnaden kan för nästa budgetår uppskattas
till ca 30 000 kronor.

Riksförsäkringsanstalten beräknar alltså anslagsposten till (23 000 +
15 000 + 200 000 + 25 000 + 40 000 + 30 000) 333 000 kronor.

,5. Ersättning till postverket för portokostnader. Anslag 1960/61 150 000.
— Medelsbehovet under anslagsposten har visat sig betydligt understiga de
ursprpngliga kalkylerna. Med utgångspunkt från de hittills av generalpoststyrelsen
debiterade portokostnaderna anses kostnaderna för nästa budgetår
kunna beräknas till ca 35 000 kronor.

6. Särskilda uppbördsmedel. Inkomst 1958/59 5 265, 1959/60 9 512; beräknat
1960/61 990 000. — I enlighet med riksförsäkringsanstaltens i annan
ordning framlagda förslag rörande ersättning från allmänna pensionsfonden
har ersättningsbeloppen under de olika posterna beräknats enligt
följande. .. ,

Sjukvård m. ..............................................................

Reseersättningar..............................................

Bränsle, lyse och vatten. . ''.................................................

Övriga expenser för eget behov ...............................................

Expenser för annat än eget behov...........................................

Publikationstryck. . ..........1.......................................

Övriga utgifter (omkostnader för förvaltning av riksförsäkringsanstaltens fonder)
Ersättning till postverket för portokostnader.................................

Beträffande ersättningen för utgifter under delposten till hyra för hålkortsmaskiner
m. m. uppskattar anstalten provisoriskt tilläggspensioneringens
andel till ca 85 000 kronor. För budgetåret 1961/62 skulle alltså
totalt den från allmänna, pensionsfonden till förevarande inkomstpost inflytande
ersättningen kunna beräknas till 558 500 kronor.

Övriga till inkomstposten inflytande medel uppgick under budgetåret
1959/60 till 9 512 kronor.

Riksförsäkringsanstalten beräknar preliminärt den totala inkomsten å
posten för nästa budgetår till 566 000 kronor.

Kronor

10 000
15 000
12 500
132 500
26 000
260 000

17 500
473 500

Pensionsstyrelsen: Avlöningar

Anslag

1959/60 .......................... 7 022 500

1960/61 (statsliggaren. &. 387) 7 800 000

Nettoutgift

6 494 240

Kungl. Maj.ts proposition nr bo år 1961 267:

Yrkanden

Pensionsstyrelsen har (skr. 18/8 1960, 30/1 1961) hemställt, att anslaget

ökas med i runt tal 373 000 kronor.

Ökning Minskning

Personalförändringar m. m.

1. Kanslibyrån

1 kanslibiträde Ae 7 i st. f. vikariatslöneförordnande A7....... . .

2. Försäkringsbyrån

Omorganisation och personalförstärkning....................... 70 834

3. Biträden i reglerad befordringsgång. .......................... 202 488

4. Kostnader i samband med familjepcnsioneringens genomförande. . (500 000

Tjänsteförändringar

5. Vissa lönegradsfrågor........................’............... 39 94g

6. Ordinariesättningar m. m............................. 95540

Automatiska förändringar

7. Lönegrads- och löneklassförändringar........................... 97 609 . v

8. Rörligt tillägg. ........................................... ” 665 310

9. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter................... 6 910

1 075 289 702 450

+ 372 839

Motivering

Med hänsyn till ökad arbetsbelastning på kanslibyråns registeravdelning
har två befattningshavare meddelats förordnanden att bestrida på kanslibiträde
ankommande göromål. En karislibiträdestjänst i Ae 7 bör inrättas i stället
för ett av vikariatslöneförordnanderia. o » ; • .

2. Styrelsen föreslår, att nuvarande försäkringsbyrån tillföres en allmän
sektion i stället''för den av socialförsäkringens administratlonsnämnd föreslagna
uträkningssektionen. Till sektionen skulle föras de uppgifter som
administrationsnämnden avsett för den tilltänkta uträkningssektionen och
därjämte bl. a. utarbetandet av arbetsinstruktioner m. m. Sektionen skulle
även tjänstgöra som byråns utrednings- och planeringsdetalj. Föreståndare
lör sektionen skulle vara en byrådirektör som styrelsen i sina förslag till
t jänsteförändringar föreslår uppflyttad från lönegrad 24 till lönegrad 26.
För sektionen bör vidare beräknas två förste byråsekreterartjänster i Ae 23
resp. Ae 21 samt därjämte en amanuenstjänst, vilken styrelsen föreslår
höjd till förste byråsekreterartjänst i Ae 21. Styrelsen anser även, att en
tjänst som förste revisor bör uppflyttas från Ae 21 till Ae 23.

En ledamot av pensionsstyrelsen har anmält avvikande mening och ansett
att i stället för de föreslagna två tjänsterna i lönegrad 23 resp. 21
skulle inrättas eu tjänst i lönegrad 24 samt två tjänster i lönegrad 23.

Fensionsuträkningssektionen inom försäkringsbyråns pensionsavdelning
har tillförts ett flertal nya uppgifter, bl. a. genom samordningen av olika
pensioner. Eu ny tjänst i Ae 12 erfordras för den direkta arbetsledningen
under sektionsföreståndaren.

268

Kungl. Maj.ts proposition nr bo år 1961

På grund av ökade arbetsuppgifter bör vidare sju nya kanslibiträdestjänster
i Ae 7 inrättas inom försäkringsbyrån, i samtliga fall i utbyte mot
förordnanden att fullgöra göromål som ankommer på befattningshavare i
A 7. Fem av tjänsterna erfordras för pensionsuträkningssektionen, en för
pensionsavdelningens huvudkortsregistersektion och en för avdelningen
för den frivilliga försäkringen.

3. Samordningen mellan personalpensioneringen och bl. a. folkpensioneringen
medför en avsevärd ökning av arbetet på kanslibyråns registeravdelning.
Genom de nya familjepensionsförmånerna och det stigande antalet
ålderspensionärer sker vidare en fortgående tillväxt i pensionsbeståndet.
Med hänsyn härtill torde ytterligare minst 13 personer i biträdesgrad
behöva anställas på avdelningen. Av liknande skäl kommer arbetet på försäkringsbyråns
pensionsavdelning att öka i betydande omfattning. Arbetsökningen
beräknas komma att kräva nyanställning av minst 13 personer i biträdesgrad.
Sammanlagt räknar pensionsstyrelsen alltså med att för budgetåret
1961/62 behöva nyanställa minst 26 biträden.

5. Pensionsstyrelsens förslag avser uppflyttningar i lönegrad av följande
befattningar, nämligen på kanslibyrån en kontorist i Ae 9 till kansliskrivare
i Ae 10, på fond- och kameralbyrån en förste byråsekreterare och ombudsman
i Ao 23 till byrådirektör och ombudsman i Ao 24, på gransknings- och
sjukvårdsbyråerna tre byrådirektörer i Ao 24 till Ao 26, en byrådirektör i
Ae 24 till Ae 26, två förste byråsekreterare i Ao 23 till byrådirektörer i
Ao 24 samt två förste byråsekreterare i Ao 21 till Ao 23 och på försäkringsbyr&n
en byrådirektör i Ao 24 till Ao 26, en förste byråsekreterare i Ao 23
till byrådirektör i Ao 24, två amanuenser i reglerad befordringsgång till
förste byråsekreterare i Ae 21, en förste kansliskrivare i Ao 12 till förste
kontorsskrivare l Åo 15, en förste kansliskrivare i Ae 12 till förste kontorsskrivare
i Ae 16, ett kanslibiträde i Ao 7 till kontorist i Ao 9 samt tre
kontorsbiträden i Ao 5 till kanslibiträden i Ae 7. Vidare föreslås, att en
tjänst som förste kansliskrivare i Ae 12 utbytes mot en kansliskrivartjänst
i Ae 10.

6. Enligt peftSionsstyrelsens tidigare beräkningar skulle innevarande budgetår
112 kontörtbiträden avlönas från ordinarieposten. Antalet uppgår
emellertid endast till 84. Ordinarieposten bör därför minskas med 292 100
kronor medan icke-ordinarieposten i stället bör höjas med 196 560 kronor.
I personalförteckningen för nästa budgetår bör upptas 163 kontorsbiträden.

Yttrande

Statens lönenämnd, som haft att yttra sig över förslagen till tjänsteförändringar
på försäkringsbyrån, har inte funnit anledning till erinran mot
förslagen om uppflyttning av en förste kansliskrivafe i Ao 12 till förste
kontorsskrivare i Ao 15, ett kanslibiträde i Ao 7 till kontorist i Ao 9 och tre

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

kontorsbiträden i Ao 5 till kanslibiträden i Ae 7 samt omändring av en
förste kansliskrivartjänst i Ae 12 till kansliskrivartjänst i Ae 10 ävensom
utbyte av sju vikariatslöneförordnanden mot motsvarande antal tjänster
som kanslibiträde i Ae 7.

Förslagen om uppflyttning av en byrådirektör i Ao 24 till Ao 26, en
förste byråsekreterare i Ao 23 till byrådirektör i Ao 24, två amanuenser till
förste byråsekreterare i Ae 21 samt eu förste kansliskrivare i Ae 12 till förste
kontorsskrivare i Ae 15 anser sig nämnden inte kunna tillstyrka.

Den föreslagna nya tjänsten som förste kansliskrivare i Ae 12 på försäkringsbyråns
pensionsavdelning bör enligt nämndens mening hänföras till
lönegrad A 10 och benämnas kansliskrivare.

Pensionsstyrelsem Omkostnader

Anslag Nettoutgift

1959/60 .......................... 1 365 000 1834 575

1960/61 (statsliggaren s. 390) 2100 300

Yrkanden

Pensionsstyrelsen har (skr. 18/8 1960) hemställt, att anslaget ökas med
533 500 kronor.

ökning

1. Sjukvård m. m................................... 5 000

2. Bränsle, lyse och vatten.......................... 5 000

3. Kostnader för folkpensionernas utbetalande m.tn..... 460 500

4. Övriga expenser................................. 61000

5. Övriga utgifter: depositions- m. fl. kostnader för folk pensioneringsfonden.

............................. 2 000

533 500

Motivering

1. Sjukvård m. m. Utgift 1958/59 35 336, 1959/60 45 908; anslag 1960/61
40 000.

2. Bränsle, lyse och vatten. Utgift 1958/59 38 868, 1959/60 55 908; anslag
1960/61 62 000. — Utgifterna för budgetåret 1959/60 motiverar en uppräkning
med 5 000 kronor. Delegationen för pensionsutbetalning belastar posten
med oförändrat 12 000 kronor.

3. Kostnader för folkpensionernas utbetalande m. m. Utgift 1958/59
771 944, 1959/60 1 142 428; anslag 1960/61 1 401 300. — För budgetåret
1961/62 beräknas följande kostnader, nämligen hyror för hålkortsmaskiner
m. in. 699 500 kronor, folkpensionsanvisningar, övriga hålkort och pensionsbrev
135 500 kronor, tabulatorlistor och huvudkort 44 500 kronor, pärmar
■och kuvert till pensionsbrev och annat emballage 25 000 kronor, färgband
m. m. 19 300 kronor, särskilda postavgifter till generalpoststyrelsen för

270 Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 196t

adressförändringsanmälningar 13 000 kronor eller sammanlagt 936 800
kronor.

Härtill kommer 925 000 kronor, varmed delegationen för pensionsutbetalning
beräknar att denna post kommer att belastas.

4. Övriga expenser. Utgift 1958/59 400 432, 1959/60 528 907; anslag 1960/61
535 000. — Pensionsstyrelsen beräknar ökade kostnader för städning, skrivmateriel,
telefon in. m. med sammanlagt 26 000 kronor och en minskning i
fråga om utgifter av engångsnatur med 36 000 krönor, totalt alltså en
minskning med 10 000 kronor, För delegationen för pensionsutbetalning
beräknas för ökade städnings-, telefon- och materielkostnader 71 000 kronor.

5. Övriga utgifter. Utgift 1958/59 56 147, 1959/60 58 049; anslag 1960/61
56 000.

Pensionsstyrelsen: Pensionsstyrelsens ortsombud

.-‘.i Anslag Nettoutgift

1959/60 ............................-560 000 560 712

1960/61 (statsliggaren s. 390)........ 635 000

Pensionsstyrelsen har (skr. 18/8 1960) hemställt, att anslaget uppföres
med öförändrat belopp.

Departementschefen

Inledning ...... ......’

Vid anmälåh den 17 februari 1961 av organisationsfrågor inom socialförsäkringen
in. in. har jag förordat, att riksförsäkringSanstalten och pensionsstyrelsen
den 1 juli 1961 skall sammanföras till ett ämbetsverk, benämnt
riksförsäkringsverket. Vidare har jag föreslagit, att från samma
tidpunkt en särskild försäkringsdomstol skall inrättas som högsta prövningsinstans
för sjuk- och moderskapsförsäkringarna, folkpensioneringen,
tilläggspensioneringen och yrkesskadeförsäkringen. Det nuvarande försäkringsrådet
kommer, om riksdagen bifaller de framlagda förslagen, att
fr. o. m. den 1 juli 1961 bli mellaninstans i frågor rörande yrkesskadeförsäkringen.
Jag har räknat med att försäkringsrådet skall behöva bibehållas
endast under en övergångstid och att rådet skall kunna upphöra med sin
verksamhet den 1 januari 1966 eller kort tid därefter.

Jag torde nu få anmäla mina förslag rörande anslagen till de ifrågavarande
myndigheterna för nästa budgetår. Först avser jag emellertid att redovisa
mina ställningstaganden till de av socialförsäkringens administrationsnämnd
anförda synpunkterna rörande finansieringen av socialförsäkringens centrala
administration in. in. samt till det av riksförsäkringsanstalten framlagda
förslaget rörande ersättning för anstaltens bestyr med den allmänna tillläggspensioneringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr i5 år 1961

271

hinansieringen av socialförsäkringens centrala administration
och försäkringsdomstolen

I fråga om linansieringen av socialförsäkringens centrala organisation
gäller för närvarande, att tilläggspensioneringen skall bekosta sin egen
administration. Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet
när det gäller yrkesskadeförsäkringen bekostas delvis genom att statsverket
tillgodoföres ett visst bidrag, som utgår i form av en tilläggsavgift
till eller, vid försäkring i socialförsäkringsbolag, viss procent åv yrkesskadeförsäkringsavgifterna.
Kostnaderna för den centrala administrationen
av folkpensioneringen samt sjuk- och moderskapsförsäkringarnä bestrides
däTemot helt av Statsmedel. I förenämnda sammanhang den 17 februari
1961 har en redogörelse lämnats för administrationsnämndens överväganden
rörande finansieringen av socialförsäkringens centrala administration
(s. 137 -lSS). Såsom administrationsnämndén framhållit blir frågan om en
enhetlig ordning för kostnadstäckningen aktuell, om de olika soclalförsäki
ingsgrenarna sammanföres till en enda försäkring. I avvaktan på ett ställningstagande
till denna fråga anser jag i likhet-med nämnden, att de nuvarande
principerna för kostnadsfördelningen bör bibehållas i fråga om
försäkringsrådet och riksförsäkringsverket. -

Administrationsnämndén har behandlat frågan huruvida tilläggspensioneringen
och yrkesskadeförsäkringen skall bidraga till kostnaderna för den
nya försäkringsdomstolen. Om dessa försäkringsgrenär skulle delta ¥ kostnadstäckningen,
har nämnden uppskattat ahdefen för vardera försäkringen
till en fjärdedel av totalkostnaderna. I likhet med nämnden anser jag, att
yrkesskadeförsäkringens bidrag till kostnaderna för den centrala organisationen
inte nu bör omprövas. Vid sådant förhållande bör inte heller något
bidrag från tilläggspensioneringen utgå till kostnaderna för försäkringsdomstolen.
Dessa kostnader bör tills vidare helt bestridas av statsverket.

Beträffande den ersättning, som tilläggspensioneringen skall erlägga till
statsverket för administrationen av denna försäkring, har riksdagen med
bifall till förslagen i propositionen nr 175 år 1959 bemyndigat Kungl. Maj:t
att meddela bestämmelser. Riksförsäkringsanstalten har numera lagt fram
förslag rörande sätlet för beräkning av den ersättning, som skall utgå till
anstalten för dess bestyr med nyssnämnda försäkring.

Ersättningen när det gäller centraladministrationen har förutsatts skola
avse de merkostnader som tilläggspensioneringen förorsakar. Riksförsäkringsanstalten
har anfört, att ett ersättningssystem som bygger på denna
förutsättning ställer sig tekniskt svårt att konstruera. Anstalten har i stället
föreslagit ett system, som bygger på att tilläggspensioneringen skall bekosta
den del av anstaltens verksamhet som avser denna försäkring. Varje
uppskattning av ifrågavarande kostnader måste bli osäker. .lag anser att
ersättningen bör kunna beräknas mera schablonmässigt än anstalten före -

272

Kungl. Maj:ts proposition nr iö år 1961

slagit, även om man i princip godtar den nu föreslagna beräkningsgrunden.
Det torde alltjämt få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela beslut i ämnet.

Försäkringsrädet: A vlöningar

Det förslag rörande inrättande av en försäkringsdomstol, som jag tidigare
framlagt, påverkar inte anslagsbehovet för försäkringsrädet under
nästa budgetår. Vid eventuellt uppkommande ledighet på ordinarie tjänst
bör återbesättande dock, om ej särskilda skäl föreligger, endast ske medelst
förordnande. Det bör »»komma på Kungl. Maj:t att meddela de bestämmelser,
som därvid bör gälla.

Som rådet framhållit har antalet inkomna ärenden successivt minskat.
Personaluppsättningen bör därför kunna minskas och anslaget räknas ned
med belopp motsvafånde lönea till en assessor, en förste byråsekreterare, en
kontorist och ett kontorsbiträd*. En assessorstjänst i Ao 25 bör utgå ur personalförteckningen
och en kontoristtjänst i Ao 9 uppföras å övergångsstat.

Förslagen till tjänsteförändringar kan jag inte biträda. Beräkningen av
de automatiska utgiftsförändringarna bör i huvudsak godtagas.

Anslaget bör sammanlagt minskas med 36 700 kronor samt uppföras med
680 000 kronor med den fördelning på olika poster som framgår av min
hemställan i det följ$n<ta*

FörsäkHnff srådet: Omkostnader

Jag biträder försäkringsrådets förslag om oförändrat anslag för nästa
budgetår. Anslaget bör uppföras med, avrundat, 32 000 kronor.

Riksförsäkringsverket: Avlöningar

Sammanslagningen av riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen till
ett ämbetsverk innebär, såsom jag tidigare framhållit, i första hand att eu
enhetlig ledning skapas för den ifrågavarande administrationen. Den närmare
omorganisationen av verkets olika delar får ske successivt under de
närmaste åren med hänsynstagande till de ändringar av socialförsäkringen
som kan komma att beslutas. Det förslag rörande det nya verkets organisation
för nästa budgetår som jag lägger fram måste därför med nödvändighet
få eu provisorisk karaktär.

Jag har tidigare föreslagit att det nya verket skall ledas av en verksstyrelse,
bestående av verkets chef som ordförande och dess souschef som vice
ordförande samt fem särskilt förordnade ledamöter. Vidare har jag förordat
att verkschefen skall ha ställning som generaldirektör och souschefen
som överdirektör. Jag föreslår i enlighet härmed att en befattning som
generaldirektör i Bp 6 och en befattning som överdirektör i Bp 5 inrättas.
De särskilt förordnade styrelseledamöterna samt suppleanterna för dem
bör erhålla ersättning enligt bestämmelser som Kungl. Maj :t torde få meddela.
För ändamålet inräknar jag 30 000 kronor under anslaget. I likhet

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

med vad som för närvarande gäller för både riksförsäkringsanstalten och
pensionsstyrelsen bör till det nya verkets förfogande stå ett antal läkare.
Arvoden till dessa torde få fastställas av Kungl. Maj :t. I avvaktan på närmare
erfarenhet av i vilken utsträckning läkarna behöver anlitas, bör för
ändamålet beräknas samma belopp som nu disponeras av riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen tillsammans eller 160 000 kronor.

Verket skall enligt förslaget arbeta på tre avdelningar, nämligen administrativa
avdelningen, försäkringsavdelningen och besvärsavdelningen. Jag
har i tidigare sammanhang föreslagit inrättandet av två tjänster som avdelningschef.
Dessa tjänster bör placeras i Bo 3. Vidare bör i enlighet med
vad jag tidigare föreslagit medel tills vidare beräknas för ett förordnande
att bestrida på avdelningschef i B 3 ankommande göromål.

Beträffande ämbetsverkets organisation i övrigt har administrationsnämnden
föreslagit, att detsamma skall vara uppdelat på elva byråer och två fristående
sektioner. Den administrativa avdelningen har sålunda föreslagits
indelad i en kanslibyrå, en lagbyrå, en tillsynsbyrå och en organisationssektion.
Försäkringsavdelningen bör enligt nämndens förslag uppdelas på
en avgiftsbyrå, en utbetalningsbyrå, en matematisk-statistisk byrå, två
skaderegleringsbyråer och en sektion för frivillig försäkring. Besvärsavdelningen
skall enligt förslaget uppdelas på en allmän byrå och två besvärsbyråer.
Jag ansluter mig till nämndens förslag med den ändringen, att någon
fristående sektion för frivillig försäkring inte inrättas utan att denna
sektion inordnas i matematisk-statistiska byrån.

Jag övergår härefter till att behandla de särskilda byråerna och personalorganisationen
för desamma. Redogörelser för riksförsäkringsanstaltens och
pensionsstyrelsens nuvarande organisation samt för administrationsnämndens
förslag i ifrågavarande delar och yttrandena däröver återfinnes i
statsrådsprotokollet den 17 februari 1961 (s. 104—111, 115—123 och 159
—171).

Till kanslibyrån skall enligt administrationsnämndens förslag hänföras
personal- och kameralärenden. Motsvarande uppgifter handlägges för närvarande
i huvudsak inom administrativa byrån hos riksförsäkringsanstalten
samt kanslibyrån och fond- och kameralbyrån hos pensionsstyrelsen. Den
nya byrån föreslås uppdelad på en personalsektion och en kameral sektion.
Jag tillstyrker att denna organisation lägges till grund för beräkningen av
personalbehovet under nästa budgetår.

För ledningen av arbetet inom byrån bör i enlighet med nämndens förslag
finnas inrättade en byråchefstjänst i B 1 och två byrådirektörstjänster i
A 24. Vidare bör finnas en befattning som kamrerare i A 21. Härutöver har
nämnden inte beräknat någon tjänst i högre lönegrad än 19. Såsom bl. a.
både riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen framhållit torde emellertid
erfordras ytterligare en befattning i högre lönegrad. Jag föreslår därför
att det även inrättas en tjänst som förste byråsekreterare i A 21, när18
— B ihan g till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 45

274

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

mast för personalsektionens behov. I samband härmed bör en amanuenstjänst
inom den nuvarande organisationen indras.

I fråga om personalorganisationen i övrigt på byrån vill jag erinra om
att för motsvarande arbetsuppgifter inom de nuvarande båda ämbetsverken
för närvarande finns 80 tjänster med den fördelning på olika lönegrader,
som framgår av den sammanställning, vilken som bilaga A torde få
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. Sammanförandet till ett ämbetsverk
torde medföra en viss minskning av personalbehovet. Någon närmare
utredning om handläggningen av bl. a. de kamerala uppgifterna föreligger
emellertid inte. Innan en sådan utredning gjorts samt den administrativa
uppläggningen av byråns arbete i övrigt övervägts, är det inte möjligt att
ange vilken personalorganisation som bör beräknas. Jag föreslår därför att
de nuvarande tjänsterna med bibehållande av lönegrader och tjänstebenämningar
i huvudsak överföres till det nya verket under nästa budgetår. Vissa
jämkningar i organisationen bör dock göras redan nästa budgetår. Sålunda
bör en bokhållartjänst i Ao 15, en kassörstjänst i Ao 13 och en förste kansliskrivartjänst
i Ae 12 utgå ur organisationen och ersättas med en förste
kontorsskrivartjänst i Ao 15, en tjänst som förste biblioteksassistent i Ae 13
och en kanslisttjänst i reglerad befordringsgång. Det bör ankomma på ämbetsverket
att i samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1962/63
lägga fram förslag rörande de personalförändringar, som i övrigt bör genomföras
till följd av sammanslagningen av verken. Jag förutsätter även att en
organisatorisk genomgång av byrån snarast skall utföras med anlitande av
expertis från verket och det centrala statliga rationaliseringsorganet.

Till lagbyrån skall enligt nämndens förslag hänföras sådana ärenden av
juridisk natur som förslag om utfärdande eller ändring av lagar och författningar,
utarbetande av instruktioner och arbetsordningar samt utredningar
i övrigt av allmän juridisk natur. Byrån skall vidare handha yttranden
och utlåtanden över remisser och andra ärenden som inte naturligen
ankommer på annan byrå. Inom byrån skall även handläggas ombudsmannaärenden
såsom regress- och återkravsärenden, förande av talan inför
domstol in. in. Enligt nämndens förslag skall inom byrån finnas en utredningssektion
och en ombudsmannasektion. Jag biträder detta förslag men
anser, att till byrån tills vidare även bör hänföras den personal, som nu är
knuten till försäkringspliktssektionen inom riksförsäkringsanstaltens pensionsförsäkringsbyrå.

I enlighet med det anförda beräknar jag följande befattningar för byrån,
nämligen en byråchef i B 1, två byrådirektörer i A 26 — den ena tjänsten
avsedd för verkets ombudsman — en byrådirektör i A 24, tre förste byråsekreterare
i A 23 samt två förste byråsekreterare i A 21. I övrigt bör de
tjänster som nu är avsedda för motsvarande uppgifter inom de nuvarande
verken överföras till byrån på sätt framgår av sammanställningen i bilaga A.

Tillsynsbyrån skall enligt administrationsnämndens förslag handha den

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

tillsynsverksamhet gentemot lokalorganen, som nu ankommer på första
sjukförsäkringsbyrån och pensionsförsäkringsbyrån inom riksförsäkringsanstalten.
Byrån skall enligt förslaget vara indelad i tre sektioner, nämligen
en allmän sektion, en ekonomisk sektion och en inspektionssektion.
Den föreslagna organisationen och de högre befattningshavarnas lönegradsplacering
överensstämmer med nuvarande förhållanden inom första sjukförsäkringsbyrån.
Mot nämndens förslag har erinringar gjorts bl. a. av riksförsäkringsanstalten,
som inte funnit det möjligt att genomföra en av nämnden
beräknad minskning av biträdespersonalcn, och som vidare ansett att
tjänsterna inom den nuvarande pensionsförsäkringsbyrån tills vidare bör
bibehållas.

De arbetsuppgifter som åvilar tillsynsbyrån kommer knappast att minskas
under nästa budgetår. Även om antalet sjukkassor reduceras torde detta
endast successivt komma att påverka byråns arbete. Omläggningen av den
lokala organisationen medför för övrigt sannolikt vissa ökade uppgifter
för byrån. Jag anser det därför lämpligast att under nästa budgetår beräkna
samma personalorganisation för tillsynsbyrån som för närvarande
finnes inom första sjukförsäkringsbyrån hos riksförsäkringsanstalten. Storleken
av denna personal framgår av bilaga A. De organisatoriska uppgifter
för tilläggspensioneringen, som åvilar pensionsförsäkringsbyrån, torde även
komma att kvarstå under hela nästa budgetår. Medel bör därför inräknas
under avlöningsanslaget motsvarande de tjänster som nu är avsedda för
dessa uppgifter, nämligen en byråchef i Bg 1, en byrådirektör i Ag 24, en
förste byråsekreterare i Ag 23, en kontorist i Ag 9, ett kanslibiträde i Ag 7
och ett biträde i Ag 5. För ändamålet beräknar jag ett belopp av 150 000
kronor.

Administrationsnämndens förslag att de arbetsuppgifter som handlägges
inom servicedetaljen för sjömän skall överföras till en sjukkassa bör
övervägas ytterligare. Det bör få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta i
frågan.

För organisationssektionen bör beräknas en byrådirektör i A 26, en förste
byråsekreterare i A 23 och en kontorist i A 9.

Den föreslagna avgiftsbgrån skall ha hand om avgiftsdebitering och uppbörd.
Samma uppgifter ombesörjes nu av motsvarande byrå inom riksförsäkringsanstalten.
Sistnämnda byrå erhöll sin nuvarande organisation efter
beslut av föregående års riksdag. Enligt nämndens förslag skall byrån vara
uppdelad på en allmän sektion, en debiteringssektion, en uppbördssektion
och en revisionssektion. Byrån bör med oförändrad personalorganisation
överföras till det nya verket. Såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit bör
200 000 kronor beräknas för vissa övergångsanordningar under andra halvåret
1961.

De uppgifter som enligt nämndens förslag skall ankomma på utbetalningsbgrån
liandlägges för närvarande inom pensionsstyrelsen av försäk -

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

ringsbyrån samt av registeravdelningen och utbetalningsavdelningen inom
styrelsens kanslibyrå. Byrån skall enligt nämndens förslag arbeta på fem
sektioner. Även pensionsstyrelsen har föreslagit en uppdelning på lika många
sektioner, nämligen en allmän sektion, en utbetalningssektion, en sektion
för frågor rörande betalningsmottagare, en kontrollsektion och en registersektion.
Den allmänna sektionen skulle därvid ersätta en av administrationsnämnden
föreslagen uträkningssektion. Styrelsen har vidare hemställt
att byrån skall tillföras ett antal nya tjänster samt att lönegradsplaceringen
för vissa andra tjänster skall höjas.

Utbetalningsbyrån kommer med den föreslagna organisationen att omfatta
över 300 befattningshavare. Såsom nämnden framhållit torde man
kunna räkna med att en betydande rationalisering kan ske inom byrån i
samband med att det nya verket kan taga i bruk den för riksförsäkringsanstaltens
och pensionsstyrelsens gemensamma behov beställda datamaskinanläggningen.
Tills vidare bör man i huvudsak utgå från nuvarande organisation.
För att byrån skall kunna fungera effektivt synes dock vissa förändringar
av lönegradsplaceringen för ett antal tjänster böra vidtagas.
En byrådirektörstjänst i Ao 24 bör utbytas mot en sådan tjänst i Ao 26,
en förste byråsekreterartjänst i Ao 23 ändras till byrådirektörstjänst i Ao 24
och en förste revisorstjänst i Ae 21 höjas till Ae 23. Jag anser det vidare
angeläget att en väsentlig förbättring sker i fråga om lönegradsplaceringen
av biträdestjänsterna på byrån. Jag föreslår att en tjänst som förste kansliskrivare
i Ao 12 utbytes mot en tjänst som förste kontorsskrivare i Ao 15,
att en kansliskrivartjänst i Ae 10 utbytes mot en tjänst som förste kansliskrivare
i Ae 12, att fyra tjänster som kontorist i Ao 9 och fem sådana tjänster
i Ae 9 utbytes mot samma antal tjänster som förste kansliskrivare i
Ao 12 resp. Ae 12, att fyra kanslibiträdestjänster i Ao 7 och sex sådana
tjänster i Ae 7 utbytes mot samma antal kontoristtjänster i Ao 9 resp. Ae 9
samt att sex biträdestjänster i reglerad befordringsgång utbytes mot fyra
kanslibiträdestjänster i Ao 7 och två sådana tjänster i Ae 7. Härjämte bör
en tjänst i Ae 13 ersättas med en assistenttjänst i Ae 15 och en tjänst i
Ae 7 utbytas mot en tjänst som maskinoperatör i Ae 7.

De av pensionsstyrelsen föreslagna nya tjänsterna är jag inte beredd
tillstyrka. Jag föreslår emellertid att medel beräknas under anslaget för att
Kungl. Maj :t skall kunna medge den förstärkning med extra tjänster eller
biträdestjänster med placering i reglerad befordringsgång, som kan befinnas
erforderlig. För ändamålet bör beräknas 270 000 kronor.

I detta sammanhang vill jag även uppta frågan om personal för förberedelsearbete
rörande användningen av den för riksförsäkringsanstaltens
och pensionsstyrelsens gemensamma bruk beställda databehandlingsanläggningen
m. m. Jag föreslår att för nu ifrågavarande ändamål för nästa budgetår
beräknas ett belopp av sammanlagt 250 000 kronor. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser rörande dispositionen
av detta belopp.

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Den matematisk-statistiska byrån skall handlägga det statistikarbete som
nu ombesörjes av riksförsäkringsanstaltens försäkringsmatematiska och statistiska
byrå samt av pensionsstyrelsens försälcringsbyrå ävensom handlägga
uppgifter av försäkringsmatematisk natur. Jag ansluter mig till nämndens
uppfattning rörande byråns uppgifter men anser att till densamma
även bör hänföras sektionen för frivillig försäkring. Mitt förslag till personalorganisation
för nästa budgetår avser följande tjänster i högre lönegrader,
nämligen en byråchef i B 1, två byrådirektörer i A 26, två byrådirektörer
i A 24, två förste aktuarier i A 23, en förste byråingenjör i A 23, tre
förste aktuarier i A 21 och tre amanuenser i reglerad befordringsgång. I
fråga om biträdespcrsonalen beräknar jag att nuvarande tjänster för motsvarande
uppgifter skall överflyttas. Därvid bör i anslutning till vad riksförsäkringsanstalten
föreslagit en minskning kunna göras med fem biträden
i reglerad befordringsgång.

De nuvarande två skaderegleringsbyråerna inom riksförsäkringsanstalten
bör såsom administrationsnämnden föreslagit bli överförda till det nya
verket med oförändrad organisation. Beträffande denna organisation torde
få hänvisas till bilaga A.

Den allmänna byrån inom besvärsavdelningen kommer att handha de
ärenden som nu handlägges inom pensionsstyrelsens sjukvårdsbyrå. Förutom
en del av den pensionsprövning som tills vidare kommer att åvila
verket kommer byrån att handha frågor rörande de sjukvårdsanstalter,
som sorterar under pensionsstyrelsen. Enligt nämndens förslag skulle denna
byrå även ombesörja upplysningsverksamheten gentemot allmänheten samt
handlägga försäkringspliktsfrågor.

Jag har tidigare räknat med att försäkringspliktsärendena tills vidare hänföres
till lagbyrån. Förutom att övergångsvis handlägga vissa pensionsprövningsfrågor
bör allmänna byrån främst handha sådana ärenden, som sammanhänger
med den s. k. sjukvårdande verksamheten inom pensionsstyrelsen.
Såsom jag framhållit vid min anmälan i statsverkspropositionen av anslaget
till åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet överväges
för närvarande inom socialdepartementet de förslag, som framlagts av utredningen
rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. En kommande
omorganisation av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet kan
komma att påverka byråns uppgifter. I avvaktan härå bör de nuvarande befattningarna
inom pensionsstyrelsens sjukvårdsbyrå överföras till allmänna
byrån. Byrån bör även såsom nämnden förslagit ombesörja vissa gemensamma
uppgifter för besvärsbyråerna, främst upplysningsverksamheten gentemot
allmänheten. Jag vill erinra om att jag i tidigare sammanhang förutsatt
att administrationen av den s. k. näringshjälpen sedermera skall överföras
till arbetsmarknadsverket.

I samband härmed torde jag få behandla det av riksförsäkringsanstalten
framförda förslaget om inrättande av en särskild befattning som press -

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

ombudsman hos det nya verket. Jag finner det angeläget, att verket — utöver
den fasta personal som bl. a. har att besvara frågor från enskilda personer
— har tillräcklig personal för en effektiv upplysning rörande socialförsäkringsfrågor
i förhållande till såväl allmänheten som pressen och offentliga
institutioner. Någon fast tjänst för ändamålet anser jag inte ändamålsenligt
att inrätta. Verket bör emellertid ha möjlighet att kunna till sig
knyta lämplig personal för att närmast handha den kontaktverksamhet det
här gäller. Jag föreslår att ett belopp av 50 000 kronor inräknas härför
under anslaget.

Beträffande de båda besvär sbyråerna föreslår jag i huvudsaklig överensstämmelse
med administrationsnämndens förslag, att desamma tills vidare
uppbygges på grundval av nuvarande granskningsbyrån hos pensionsstyrelsen
resp. andra sjukförsäkringsbyrån hos riksförsäkringsanstalten.
Personalorganisationen för sistnämnda byråer bör överföras med följande
ändringar. På första besvärsbyrån bör en bvrådirektörstjänst i Ao 24 utbytas
mot en dylik tjänst i Ao 26 och en förste byråsekreterartjänst i Ao 21
ersättas med en sådan tjänst i Ao 23. På andra besvärsbyrån bör en tjänst
som byrådirektör i Ae 24 utbytas mot en sådan tjänst i Ae 26 samt två
tjänster som förste byråsekreterare i Ao 21 resp. Ae 21 ersättas med sådana
tjänster i Ao 23 resp. Ae 23.

Mot de nu förordade lönegradsplaceringarna av tjänsterna på verkets
byråer m. m. har berörda personalorganisationer inte haft något att erinra.

Sammanlagt innebär mitt förslag, att personalorganisationen för det nya
verket skulle komma att omfatta 978 befattningshavare eller något mindre
än vad som nu finnes tillsammans inom riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen.
Beträffande fördelningen av dessa tjänster efter anställningsform
får jag hänvisa till den sammanställning, vilken som bilaga B
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. I stort sett innebär
mitt förslag, att nuvarande anställningsform bibehållits för tjänster, som
i oförändrad lönegrad överföres till det nya verket. I fråga om byråchefstjänsterna
föreslår jag dock en ändring. Av de tolv byråchefstjänsterna i
riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen är elva ordinarie och en extra
ordinarie. För riksförsäkringsverket föreslår jag åtta ordinarie och tre
extra ordinarie tjänster. Nytillkommande tjänster har som regel uppförts
såsom icke-ordinarie, därest de inte ersätter ordinarie tjänster i lägre lönegrad.
I personalförteckningen bör uppföras 340 ordinarie kontorsbiträdestjänster.
Vissa å övergångsstat uppförda tjänster hos riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen bör uppföras å övergångsstat hos riksförsäkringsverket.

Jag vill än en gång understryka, att den föreslagna organisationen bör
vara att anse som provisorisk. Ändringar kommer att bli nödvändiga till
följd av de omläggningar beträffande socialförsäkringens lokala organisation,
som föreslås i förevarande sammanhang. Den planerade fortsatta ut -

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

vecklingen av socialförsäkringen kominer att föranleda ytterligare ändringar
av riksförsäkringsverkets organisation. Vidare måste erfarenheterna
av den nya organisationen påverka den närmare utformningen. Det bör ankomma
på verket att i samband med sina anslagsäskanden föreslå de ändringar,
som kan befinnas erforderliga. Som jag redan antytt räknar jag
med att organisationsundersökningar skall vidtas inom verkets olika enheter
såväl med anlitande av organisationssektionen inom verket som med
expertis från det centrala statliga rationaliseringsorganet. Jag vill även
framhålla att den organisation för verkets olika enheter, som jag förut angivit,
närmast bör uppfattas som en norm för beräkningen av personalbehovet.
Jämkningar bör kunna vidtagas inom ramen för denna organisation.

I samband med sammanslagningen av de båda verken kan vissa övergångsanordningar
behöva vidtas. Kungl. Maj:t torde böra inhämta riksdagens
bemyndigande att meddela de övergångsbestämmelser som härvid
kan visa sig erforderliga.

Den nya organisationens provisoriska karaktär samt den omständigheten
att behovet av personal för olika uppgifter i avvaktan på närmare erfarenhet
av den nya organisationen såväl på det centrala som det lokala planet
inte kan helt överblickas motiverar enligt min mening att en viss rörlighet
bör finnas inom avlöningsanslaget. Jag förordar därför att riksförsäkringsverkets
icke-ordinariepost uppföres såsom förslagsvis betecknad post.

Ersättningen från allmänna pensionsfonden under särskilda uppbördsmedel
beräknar jag till 2 500 000 kronor.

Sammanlagt innebär mina förslag, att verkets avlöningsanslag skulle behöva
uppföras med 15 230 000 kronor. Jag förordar att anslaget upptages
med nämnda belopp med den fördelning på olika poster, som framgår av
min hemställan i det följande.

Riksförsäkringsverket: Omkostnader

Vid beräkningen av riksförsäkringsverkets omkostnader för nästa budgetår
utgår jag i huvudsak från de omkostnadsstater som för närvarande
gäller för riksförsälcringsanstalten och pensionsstyrelsen samt de av verken
framlagda förslagen till medelsanvisning för nämnda budgetår.

Under anslagsposten till sjukvård m. m. har för innevarande budgetår
för riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen uppförts sammanlagt
80 000 kronor. Med hänsyn till belastningen på dessa anslagsposter beräknar
jag för det nya verket under motsvarande post 90 000 kronor.

Till reseersättningar disponerar de båda verken för närvarande tillsammans
64 000 kronor. Omorganisationen av den lokala förvaltningen torde
komma att medföra clt ökat behov av resor för verkets tjänstemän. Med
hänsyn till den hittillsvarande medelsålgången under ifrågavarande anslags -

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

poster torde dock det nuvarande beloppet vara tillräckligt. Posten bör sålunda
beräknas till 64 000 kronor. Av beloppet bör 5 000 kronor avses för
internordiska tjänsteresor.

Delposten till bränsle, lyse och vatten är för närvarande för riksförsäkringsanstaltens
del beräknad till 50 000 kronor och för pensionsstyrelsens
del till 62 000 kronor. Pensionsstyrelsen har föreslagit en höjning av posten
med 5 000 kronor. Jag räknar med att det nya verket under nästa budgetår
kommer att i huvudsak disponera samma lokaler som riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen nu utnyttjar. Anslagsbehovet bör beräknas
med denna utgångspunkt. I enlighet med myndigheternas förslag föreslår
jag att delposten beräknas till 117 000 kronor.

Riksförsäkringsanstalten disponerar för innevarande budgetår till hyra
för hålkortsmaskiner in. m. ett belopp av 280 000 kronor. Kostnaderna har
av anstalten för nästa budgetår beräknats till 370 000 kronor. Jag föreslår
att detta belopp uppföres för det nya verket under en post, som lämpligen
bör benämnas hyra för datamaskinanläggning m. m. De kostnader för hålkortsbearbetning,
som hänför sig till folkpensioneringen, bör för nästa budgetår
liksom hittills bestridas från samma post som övriga kostnader för
folkpensionernas utbetalande.

Nyssnämnda post till kostnader för folkpensionernas utbetalande, m. m.
är för innevarande budgetår beräknad till 1 401 300 kronor. I nära överensstämmelse
med pensionsstyrelsens förslag föreslår jag att posten höjes med
460 700 kronor och uppföres med 1 862 000 kronor.

För övriga expenser för eget behov resp. övriga expenser disponerar riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen innevarande budgetår 604 000
resp. 535 000 kronor. Myndigheterna har för nästa budgetår beräknat medelsbehovet
för dessa ändamål till sammanlagt 1 176 000 kronor. Sammanslagningen
av de båda ämbetsverken torde medföra behov av vissa omflyttningar
samt ändring av verkens telefonväxlar. För transporter av handlingar
m. m. torde det nya verket vidare vara i behov av en tjänstebil. Behov
kan även uppkomma av vissa kompletterande inventarieanskaffningar. Storleken
av härför erforderliga medel kan inte nu beräknas med säkerhet. Jag
räknar för de angivna ändamålen in ett belopp av 87 000 kronor under en
post för övriga expenser för eget behov. Under denna delpost bör även inräknas
vissa engångsutgifter för delegationen för pensionsutbetalning. För
detta ändamål beräknar jag 50 000 kronor. För övriga ändamål under posten
bör beräknas 1 088 000 kronor. Delposten torde sålunda böra beräknas till
sammanlagt 1 225 000 kronor.

För expenser för annat än eget behov samt publikationstryck beräknar jag
i överensstämmelse med riksförsäkringsanstaltens förslag 46 000 resp.
333 000 kronor.

Till upplysningsverksamhet rörande pensionsstyrelsens frivilliga försäkring
disponerar styrelsen för närvarande 5 000 kronor. Detta belopp bör

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

beräknas även för nästa budgetår. Jag föreslår, att en post härför uppföres
under beteckningen upplysningsverksamhet rörande frivilliga försäkringar.
Från denna post bör därvid kunna bestridas även utgifter för information
om övriga frivilliga försäkringsformer som riksförsäkringsverket kommer
att administrera.

Till ersättning till postverket för portokostnader bör såsom riksförsäkringsanstalten
föreslagit beräknas 35 000 kronor.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag tidigare föreslagit att
Kungl. Maj :t skall äga bestämma, att kostnaderna för förvaltningen av riksförsäkringsverkets
fonder skall kunna ersättas av fondmedel. Jag räknar
därför med att någon särskild medelsanvisning för omkostnader i samband
med denna förvaltning inte skall erfordras.

Under beteckningen särskilda uppbördsmedel är för närvarande i riksförsäkringsanstaltens
omkostnadsstat uppfört ett belopp av 990 000 kronor
avseende ersättning från allmänna pensionsfonden m. m. I pensionsstyrelsens
omkostnadsstat finnes en uppbördspost, beräknad till 10 000 kronor.
Jag har tidigare föreslagit, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa
grunder för den ersättning, som skall utgå från tilläggspensioneringen
för riksförsäkringsverkets bestyr med administrationen av denna
försäkring. I likhet med vad som nu gäller för riksförsäkringsanstalten
bör därför under särskilda uppbördsmedel uppföras en inkomstpost, som
lämpligen bör benämnas ersättning från allmänna pensionsfonden. Jag beräknar
preliminärt inkomsterna under denna post till 500 000 kronor.
Övriga inkomster, som skall tagas till uppbörd under anslaget, bör sammanföras
under en beteckning, förslagsvis benämnd övriga inkomster. Till
denna post bör därvid hänföras inkomsterna av försäljning av publikationer
samt vissa hyresintäkter in. m. Posten torde för nästa budgetår böra
uppföras med 15 000 kronor.

De av mig framförda förslagen rörande omkostnaderna innebär sammanlagt
utgifter om (90 000 + 64 000 + 117 000 + 370 000 + 1 862 000 +
1 225 000 + 46 000 + 333 000 + 5 000 + 35 000) 4 147 000 kronor samt inkomster
om (500 000 + 15 000) 515 000 kronor. Anslaget bör sålunda uppföras
med 3 632 000 kronor, vilket innebär en ökning med 798 700 kronor
i jämförelse med motsvarande anslagsbelopp för innevarande budgetår.

Riksförsäkringsverket: Ortsombud

För innevarande budgetår är 635 000 kronor anvisade till pensionsstyrclsens
ortsombudsorganisation. Denna organisation erfordras under hela
nästkommande budgetår. I enlighet med pensionsstyrelsens förslag bör ett
anslag härför uppföras med oförändrat belopp. Med hänsyn till den ändrade
benämningen på den centrala pensionsmyndigheten bör anslaget benämnas
Riksförsäkringsverket: Ortsombud.

19—Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 45

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Försäkringsdomstolen: A vlöningar

Jag har tidigare förordat att försäkringsdomstolen vid sin tillkomst skall
ha fem lagfarna och fyra icke lagfarna ledamöter. I enlighet med detta
förslag bör på personalförteckningen för domstolen uppföras en befattning
som president i Bo 7 samt fyra befattningar som försäkringsdomare i Bo 3.
En av försäkringsdomarna torde uppbära tilläggsarvode såsom ställföreträdare
för domstolens president. För de icke lagfarna ledamöterna samt
deras suppleanter bör i enlighet med vad som tidigare förutsatts Kungl.
Maj :t meddela ersättningsbestämmelser. Till domstolen bör även knytas
medicinska experter. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela
bestämmelser rörande antalet läkare som må anlitas samt ersättningen till
desamma. För de nu angivna ändamålen inräknar jag ett belopp av 70 000
kronor, vilket under en förslagsvis betecknad anslagspost till arvoden och
särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, bör uppföras under domstolens
avlöningsanslag.

Beredningen och föredragningen av de ärenden, som skall handläggas av
försäkringsdomstolen, skall enligt administrationsnämndens förslag ombesörjas
av särskilda föredragande som utses huvudsakligen inom socialförsäkringens
administration. De ifrågavarande befattningshavarna skall enligt
förslaget förordnas för högst fyra år. Jag har tidigare utgått från att
domstolens arbetsformer åtminstone inte på nuvarande stadium bör regleras
i detalj. Några särskilda tjänster för föredragande bör därför inte inrättas
nu. Medel bör i stället som nämnden föreslagit beräknas för anlitande av
befattningshavare som förordnas för viss tid att tjänstgöra hos domstolen.
Ersättningen till dessa föredragande torde få fastställas av Kungl. Maj :t.
Jag beräknar antalet föredragande under nästa budgetår till högst fyra.
För ersättningar till dessa inräknar jag ett belopp av 147 000 kronor under
anslagets icke-ordinariepost.

För domstolens kansliorganisation i övrigt beräknar jag en förste kansliskrivare
i Ae 12, en expeditionsvakt i Ae 7 och ett biträde i reglerad befordringsgång.
Med hänsyn till behovet att kunna utöka antalet föredragande
och kanslipersonalen, därest så skulle visa sig erforderligt, bör under anslaget
inräknas en reserv av 15 000 kronor. Beloppet bör stå till Kungl. Maj :ts
förfogande.

Beträffande ersättning till vittnen och sakkunniga, vilken skall utgå av
allmänna medel, ävensom kostnad för syn m. m. vill jag erinra om att jag
förutsatt att dessa kostnader skall få bestridas från härför avsett anslag
under andra huvudtiteln.

Jag föreslår, att domstolens avlöningsanslag uppföres med 529 000 kronor
med den fördelning på olika poster som framgår av min hemställan i
det följande.

283

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961
Försäkringsdomstolen: Omkostnader

Omkostnaderna för försäkringsdomstolen kan i avvaktan på närmare
erfarenhet endast uppskattas ungefärligt. Jag föreslår att för sjukvård
m. m. beräknas 1 000 kronor. Till reseersättningar bör anvisas 3 000 kronor.
För bränsle, lyse och vatten inräknar jag 3 000 kronor. Vidare bör
under en post till övriga expenser upptas för löpande utgifter 20 000 kronor.
För inventarier, bokinköp m. fl. engångskostnader i samband med domstolens
inrättande beräknar jag 75 000 kronor.

Sedermera torde böra upptas en särskild post till publikationstryck för
bl. a. tryckning av en årsbok e. d. med referat av sådana beslut av domstolen
som är av mera allmänt intresse. Därvid bör också upptas en post för redovisning
av inkomster vid försäljning av denna skrift. För nästa budgetår
erfordras inte dessa poster.

Mina förslag innebär utgifter på sammanlagt (1 000 + 3 000 + 3 000
+ 20 000 + 75 000) 102 000 kronor. Jag föreslår att domstolens omkostnadsanslag
uppföres med detta belopp.

Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer, att Kungl. Maj:t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga de i det föregående nämnda
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
s jukför säkring,

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp,

3) lag om överflgttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter och
befogenheter, som tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen,

4) lag om försäkringsdomstol,

■5) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

6) lag om besvär över försäkringsrådets beslut, och

7) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring
för allmän tilläggspension;

dels antaga inom socialdepartementet upprättade, i statsrådsprotokollet
den 17 februari 1961 omförmälda förslag till

1) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551)
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension,

2) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552)

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
m. m.,

3) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

4) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning
åt smittbärare,

5) förordning angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr 269)
om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning,

6) förordning angående ändring i förordningen den 29 augusti 1958
(nr 460) om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro
bosatta i riket och

7) reglemente angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder,

dels för sin del fatta principiellt beslut om att bolag, som avses i 1 § lagen

om yrkesskadeförsäkring, icke efter utgången av år 1965 skall äga meddela
försäkring enligt nämnda lag;

dels godtaga de av departementschefen vid ärendets behandling i statsrådet
den 17 februari 1961 angivna riktlinjerna för den framtida ordningen
för handläggning inom de allmänna sjukkassorna av ärenden rörande folkpension
och allmän tilläggspension m. m.;

dels godkänna att riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen från
och med den 1 juli 1961 skall sammanslås till ett ämbetsverk, kallat riksförsäkringsverket
;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa den personalförteckning för
försäkringsdomstolen, som föranledes av vad departementschefen förordat,

dels fastställa följande avlöningsstat för försäkringsdomstolen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret 1961/62:

Avlöningsstat

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t,

förslagsvis ..............................................

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal................

Rörligt tillägg, förslagsvis ................................

Kompensation för höjda folkpensionsavgifter, förslagsvis

192 200

70 000
195 000
67 300
4 500

Summa kronor 529 000;

dels till Försäkringsdomstolen: Avlöningar för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 529 000 kronor;

dels till Försäkringsdomstolen: Omkostnader för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 102 000 kronor;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för försäkringsrådet, som föranledes av vad departementschefen
förordat;

dels fastställa följande avlöningsstat för försäkringsrådet, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1961/62:

285

Kungl. Maj:ts proposition nr bo år 1961

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ............ 310 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t,

förslagsvis .............................................. 76 300

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal .............. 147 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ................................ 137 000

5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter, förslagsvis . . . . 9 700

Summa kronor 680 000;

dels till Försäkringsrådet: Avlöningar för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 680 000 kronor;

dels till Försäkringsrådet: Omkostnader för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 32 000 kronor;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa den personalförteckning för
riksförsäkringsverket, som föranledes av vad departementschefen förordat;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att förordna om förande på övergångsstat av
ordinarie tjänster i riksförsäkringsanstalten eller pensionsstyrelsen, vilkas
innehavare icke kan beredas ordinarie tjänst i riksförsäkringsverket, och i
övrigt vidtaga erforderliga övergångsåtgärder i anledning av omorganisationen
;

dels fastställa följande avlöningsstat för riksförsäkringsverket, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1961/62:

Avlöningsstat

Utgifter:

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis.......... 5 490 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj :t, förslagsvis .................................... 190 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis .... 7 890 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis.............................. 3 892 000

5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter, förslagsvis 268 000

Summa kronor 17 730 000;

Särskilda uppbörds medel:

Ersättning från allmänna pensionsfonden .................. 2 500 000

Nettoutgift kronor 15 230 000;

dels till Riksförsäkringsverket: Avlöningar för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 15 230 000 kronor;

dels till Riksförsäkringsverket: Omkostnader för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 3 632 000 kronor;

dels ock till Riksförsäkringsverket: Ortsombud för budgetåret 1961/452
anvisa ett förslagsanslag av 635 000 kronor.

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bengt Wilhelmsson

Kungi. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

287

BILAGA A

Riksförsäkringsverkets personal

Fördelning på byråer m. m.

Befattning	Löne- grad	Riksför- säkr.- verket	Nuv. riksförs. anst.	Nuv. pens.- styrelser	Föränd- ring	Anmärkning
Generaldirektör.....	B 6	1	1	1	- 1
Överdirektör........	B 5	1			+ 1
Avdelningschef......	B 3	2			+ 2
		4	1	1	+ 2
Kanslibyrån
Byråchef...........	B 1	1	1	1	— 1	Motsvarar delar av
Byrådirektör.......	A 24	2		1	+ 1	nuvarande administ-
Förste byråsekre-						rativa byrån hos riks-
tcrare..............	A 23		1		— 1	försäkringsanstalten
Kamrerare.........	A 23		1		— 1	samt av kanslibyrån
Förste byråsekre-						och fond- och kameral-
terare..............	A 21	1			+ 1	byrån hos pensions-
Kamrerare.........	A 21	1		1	_	styrelsen
Amanuens/byråsek-
reterare............	A 15/19	3	2	2	— 1
Bokhållare.........	A 15			1	— 1
Förste kontors-
skrivare............	A 15	2	1		+ 1
Förste biblioteks-
assistent..........	A 13	1			+ 1
Kassör.............	A 13	1	1	1	— 1
Kanslist...........	A 9/13	1			+ 1
Förste kansliskrivare	A 12			1	- 1
Materialförvaltare. . .	A 12	2	1	1
Kansliskrivare......	A 10	4	2	2
Kontorist..........	A 9	6	3	3
Maskinist..........	A 9	2	1	1
Postexpeditionsföre-
ståndare...........	A 9	1	1
Förste expeditions-
vakt...............	A 8	6	4	2
Expeditionsvakt ....	A 7	28	20	8
Kanslibiträde.......	A 7	7	3	4
Biträde i reglerad be-
fordringsgång.......	A 1/5	16	8	8	—
		85	50	37	— 2
Lagbyrån
Byråchef...........	B 1	1		1	_	Motsvarar delar av
Byrådirektör.......	A 26	2	1		+ 1	nuvarande administ-
Byrådirektör........	A 24	1	1			rativa byrån samt för-
Förste byråsekre-						säkringspliktssektio-
terare.............	A 23	3	2	1	—	nen inom pensionsför-
Förste byråsekre-						säkringsbyrån hos
terare..............	A 21	2	2		—	riksförsäkringsanstal-
Amanuens/byråsekre-						ten samt delar av kans-
terarc .............	A 15/19	2	2		—	libyrån och fond- och
körste kontorsskri-						kameralbyrån hos
vare...............	A 15	1	1		—	pensionsstyrelsen

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Befattning	Löne- grad	Riksför- säkr.- verket	Nuv. riksförs.- anst.	Nuv. pens.- styrelsen	Föränd- ring	Anmärkning
Kansliskrivare......	A 10	1		1	—
Kanslibiträde.......	A 7	2	1	1	—
Biträde i reglerad be-
fordringsgång.......	Al/5	2	1	1	—
		17	11	5	+ 1
Titlsynsbyrän						Motsvarar helt nuva-
Byråchef...........	B 1	1	1		—	rande första sjukför-
Byrådirektör.......	A 26	1	1		—	säkringsbyrån hos
Byrådirektör.......	A 24	2	2		—	riksförsäkringsanstal-
Förste byråsekre-						ten
terare.............	A 23	3	3		—
Förste byråsekre-
terare.............	A 21	6	6		—
Amanuens/byråsekre-
terare..............	A 15/19	2	2		—
Förste kontorsskri-
vare...............	A 15	1	1		—
K ontorsskri vare.....	A 13	2	2		—
Kansliskrivare......	A 10	4	4		—
Kontorist..........	A 9	2	2		—
Kanslibiträde.......	A 7	7	7		—
Biträde i reglerad be-
fordringsgång.......	A 1/5	16	16		—
		47	47		—
Organisationssektionen
Byrådirektör.......	A 26	1			+ 1
Förste byråsekre-
terare..............	A 23	1	1		—
Kontorist..........	A 9	1			+ 1
		3	1		+ 2
Augiftsbyrån						Motsvarar helt nuva-
Byråchef...........	B 1	1	1		—	rande avgiftsbyrån
Byrådirektör........	A 26	1	1		—	hos riksförsäkringsan-
Byrådirektör........	A 24	3	3		—	stalten
Förste aktuarie.....	A 23	1	1		—
Förste byråsekre-
terare..............	A 23	2	2		—
Förste revisor......	A 23	1	1		—
Förste aktuarie . . ..	A 21	1	1		—
Förste byråingenjör .	A 21	2	2		—
Förste byråsekre-
terare..............	A 21	8	8		—
Förste revisor......	A 21	2	2		—
Amanuens/byråsekre-
terare..............	A 15/19	6	6		—
Assistent...........	A 17	1	1		—
Förste kontorsskri-
vare...............	A 15	6	6		—
Assistent...........	A 13	1	1		—
Kontorsskrivare.....	A 13	3	3		—
Förste kansliskrivare	A 12	12	12		—
Kansliskrivare.....	A 10	3	3		—
Maskinoperatör....	A 9	1	1		—
Kontorist.........	A 9	38	38

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

289

Befattning	Löne- grad	Biksför- säkr.- verket	Nuv. riksförs.- anst.	Nuv. pens.- styrelsen	Föränd- ring	Anmärkning
Maskinoperatör.....	A 7	2	2
Kanslibiträde.......	A 7	20	20		—
Biträde i reglerad be-
fordringsgång.......	A 1/5	58	58		—
		173	173		—
Utbelalningsbyrån						Motsvarar nuvarande
Byråchef...........	B 1	1		1	—	försäkringsbyrån hos
Byrådirektör........	A 26	1			+ 1	pensionsstyrelsen
Byrådirektör.......	A 24	1		1	—	(med undantag av sta-
Förste byråsekre-						tistiksektionen samt
terare..............	A 23	1		2	— 1	avdelningen för frivil-
Förste revisor......	A 23	1			+ 1	iig pensionsförsäkring)
Förste byråsekre-						samt utbetalningsav-
terare .............	A 21	1		1	—	delningen och regis-
Förste revisor......	A 21	—		1	— 1	teravdelningen inom
Bvråassistent.......	A 19	1		1	—	kanslibyrån
Byråingenjör.......	A 19	1		1	—
Amanuens/byråsekre-
terare .............	A 15/19	5		5	—
Assistent...........	A 15	1			+ 1
Förste kontorsskri-
vare...............	A 15	2		1	+ 1
Kontorsskrivare.....	A 13	1		1	—
Tjänsteman........	A 13	—		1	— 1
Förste kansliskrivare.	A 12	16		7	+ 9
Förste maskinopera-
tör................	A 12	2		2	—
Kansli skrivare......	A 10	8		9	— 1
Maskinoperatör.....	A 10	5		5	—
Maskinoperatör.....	A 9	7		7	—
Kontorist..........	A 9	18		17	+ 1
Maskinoperatör.....	A 7	15		14	+ 1
Tjänsteman........	A 7	—		1	— 1
Kanslibiträde.......	A 7	44		48	— 4
Biträde i reglerad be-
fordringsgång.......	A 1/5	183		189	— 6
		315		315	—
Matematisk-statistiska						Motsvarar nuvarande
byrån						försäkringsmatema-
Byråchef...........	B 1	1	1		—	tiska och statistiska
Byrådirektör........	A 26	2	1		+ 1	byrån hos riksförsäk-
Byrådirektör........	A 24	2	1		+ 1	ringsanstalten samt
Förste aktuarie.....	A 23	2	3	2	— 3	delar av pensionssty-
Förste byråingenjör.	A 23	1	1		--	relscns försäkrings-
Förste aktuarie.....	A 21	3	3		—	byrå (ärenden rörande
Amanuens/byråsekre-						statistik samt frivillig
terare/aktuarie......	A 15/19	3	2	3	— 2	pensionsförsäkring)
Förste kontorsskri-
vare...............	A 15	1	1		—
Kontorsskrivare.....	A 13	1	1		—
Förste kansliskrivare	A 12	2		2	—
Kansliskrivare......	A 10	2	2		—
Kontorist..........	A 9	14	13	1	—
Kanslibiträde.......	A 7	16	13	3	—
Biträde i reglerad be-
fordringsgång.......	A 1/5	34	34	5	— 5
		84	76	16	— 8

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

Befattning	Löne- grad	Riksför- säkr.- verket	Nuv. riksförs.- anst.	Nuv. pens.- styrelsen	Föränd- ring	Anmärkning
Första skaderegle-						Motsvarar helt första
ringsbyrån						skaderegleringsbyrån
Byråchef...........	B 1	1	1		—	hos riksförsäkrings-
Byrådirektör........	A 24	3	3		—	anstalten
Förste byråsekre-
terare..............	A 23	3	3		—
Förste byråsekre-
terare..............	A 21	9	9		—
Amanuens/byråsekre-
terare..............	A 15/19	6	6		—
Förste kontorsskri-
vare...............	A 15	3	3		—
Kontorsskrivare.....	A 13	5	5		—
Kansliskrivare......	A 10	2	2		—
Kontorist..........	A 9	4	4		—
Kanslibiträde.......	A 7	10	10		—
Biträde i reglerad be-
fordringsgång......	A 1/5	32	32		—
		78	78		—
Andra skaderegle-						Motsvarar helt andra
ringsbyrån						skaderegleringsbyrån
Byråchef...........	B 1	1	1		—	hos riksförsäkrings-
Byrådirektör........	A 24	1	1		—	anstalten
Förste byråsekre-
terare..............	A 23	3	3		—
Förste byråsekre-
terare..............	A 21	8	8		—
Amanuens/byråsekre-
terare..............	A 15/19	3	3		—
Förste kontorsskri-
vare...............	A 15	2	2		—
Kontorsskrivare.....	A 13	2	2		—
Kansliskrivare......	A 10	2	2		—
Kontorist..........	A 9	3	3		—
Kanslibiträde.......	A7	5	5		—
Biträde i reglerad be-
fordringsgång.......	A 1/5	22	22		—
		52	52		—
Allmänna byrån						Motsvarar nuvarande
Byråchef...........	B 1	1		1	—	sjukvårdsbyrån hos
Byrådirektör.......	A 24	3		3	—	pensionsstyrelsen
Förste byråsekre-
terare.............	A 23	8		8	—
Förste byråsekre-
terare..............	A 21	4		4	—
Amanuens/byråsekre-
terare..............	A 15/19	2		2	—
Förste kontorsskri-
vare...............	A 15	1		1	—
Kontorsskrivare.....	A 13	5		5	—
Förste kansliskrivare	A 12	1		1	—
Kansliskrivare......	A 10	1		1	—
Kontorist..........	A 9	7		7	—
Kanslibiträde.......	A 7	9		9	—
Biträde i reglerad be-
fordringsgång.......	A 1/5	26		26	—
		68		68	—

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

291

Befattning

Löne- grad	Riksför- säkr.- verket	Nuv. riksförs. anst.	Nuv. pens.- styrelsen	Föränd- ring
B 1	1		1
A 26	1			+ 1
A 24	1		2	— 1
A 23	4		3	+ 1
A 21	4		5	— 1
A15/19	2		2
A 13	3		3
A 10	1		1
A 9	2		2
A 7	7		7	—
A 1/5	8		8	_
	34		34	—
B 1	1	1
A 26	1			+ 1
A 24	4	5		— 1
A 23	6	4		+ 2
A 21	1	3		— 2
A 15/19	2	2
A 7	1	1		—
A 1/5	2	2		—
	18 \|	18	1 -

Anmärkning

Första besvärsbyrån

Byråchef.........

Byrådirektör.....

Byrådirektör......

Förste byråsekreterare.
.............

Förste byråsekreterare.
............

Amanuens/byråsekreterare.
...........

Kontorsskrivare...
Kansliskrivare....

Kontorist........

Kanslibiträde.....

Biträde i reglerad befordringsgång.
....

Andra besvärsbyrån

Byråchef...........

Byrådirektör.......

Byrådirektör........

Förste byråsekreterare.
.............

Amanuens/byråsekreterare
..............

Kanslibiträde.......

Biträde i reglerad befordringsgång.
......

Motsvarar nuvarande
granskningsbyrån hos
pensionsstyrelsen

Motsvarar nuvarande
andra sjukförsäkringsbyrån
hos riksförsäkringsanstalten -

BILAGA B

Riksförsäkringsverkets personal

Fördelning på lönegrad och anställningsform

	Löne- grad	Riksförsäkringsverket	Nuvarande riksför-säkringsanstalten	Nuvarande pensionsstyrelsen	Förändring
Befattning	Bp, Bo Ao	Be/Ae	Ag	Sum- ma	Bp, Bo Ao	Be/Ae	Ag	Sum- ma	Bp, Bo Ao	Be/Ae	Ag	Sum- ma	Bp, Bo Ao	Be/Ae	Ag	Sum- ma
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	ii	12	13	14	15	16	17	18
	B 6	1			1	1		_	1	i	—	—	1	— 1	—	—	— 1
	B 5	1	_	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	+ 1 + 2			+ 1
	B 3	2	_	—	2	—	—	—	—	—	—	—	—	+ 2 + 2		+ 2 — 1 + 6
	B 1	8	3	—	11	6	1	—	7	5	—	—	5	— 3 + 4 + 1
	A 26	5	4	1	10	1	2	1	4	—	—	—	—
	A 24	8	14	1	23	2	13	1	16	5	2	—	7	- 1
	A 23	1	2	—	3	1	3	—	4	2	—	—	2	— 2	- 1
Förste byråingenjör..... Förste byråsekreterare. . .	A 23 A 23 A 23	1 24	10	—	1 34	1 10 1	9	—	1 19 1	14	—	—	14	—i	+ 1 + 1	—	+ 1 — 1 + 1
	A 23	_	1	1	2	—	—	1	1	—	—	—	—	—
	A 21	3	_	1	4	3	—	1	4	—	—	—	—	—
Förste byråingenjör..... Förste byråsekreterare. ..	A 21 A 21 A 21	2 34 1	9	1	2 44 1	2 29	6	1	2 36	7 1	3	—	10 1	— 2	—	—	— 2 — 1
	A 21	_	2	—	2	—	2	—	2	—	1	—	1	—	- 1
	A 19	1	_	—	1	—	—	—	—	1	—	—	1	—		''
	A 19		1	—	1	—	—	—	—	—	1	—	1
Amanuens/byråsekretera-	A 15/ 19	8	28		36	5	20	_	25	3	11	—	14	—	— 3	—	— 3
	A 17	_	1	—	1	—	1	—	1	—	—	—	—		+ 1		+ 1
	A 15	_	1	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	— 1 + 2
	A 15	_	_	—	—	—	—	—	—	1	—	—	1
Förste kontorsskrivare. .. Förste biblioteksassistent	A 15 A 13	12	7 1	—	19 1	9	6	—	15	1	1	—	2	+ 1	—	+ * + 1

292 Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1961

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14	15	16	17	18
Kassör.................	A 13	1			1	1			1	1			1	— 1			— 1
Assistent...............	A 13	—	1	—	1	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—
Kontorsskrivare.........	A 13	17	5	—	22	10	3	—	13	7	2	—	9	—	—	—	—
Tjänsteman............	A 13	—		—	—	—	—	—	—	■-	1	—	1	—	— 1	—	— 1
Kanslist...............	A 9/13	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	+ 1	—	+ 1
Förste kansliskrivare. . ..	A 12	5	23	3	31	—	9	3	12	2	9	—	11	+ 3	+ 5	—	+ 8
Materialförvaltare.......	A 12	2	—	—	2	1	—	—	1	1	—	—	1	—	—	—
Förste maskinoperatör...	A 12	—	2	—	2	—	—	—	—	—	2	—	2	—	—	—	—
Kansliskrivare..........	A 10	10	18	—	28	7	8	—	15	3	11	—	14	—	— 1	—	— 1
Maskinoperatör.........	A 10	—	5	—	5	—	—	—	—	—	5	—	5	—	—	—	—
Maskinoperatör.........	A 9	—	8	—	8	—	1	—	1	—	7	—	7	—	—	—	—
Kontorist..............	A 9	22	65	8	95	10	45	8	63	12	18	—	30	—	+ 2	—	+ 2
Maskinist..............	A 9	2	—	—	2	1	—	—	1	1	—	—	1	—		—
Postexp.föreståndare ....	A 9	1	—	—	1	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—
Förste exp.vakt.........	A 8	3	3	—	6	1	3	—	4	2	—	—	2	—	—	—	—
Expeditionsvakt........	A 7	14	14	—	28	10	10	—	20	4	4	—	8	—	—	—	—
Maskinoperatör.........	A 7	—	17	—	17	—	2	—	2	—	14	—	14	—	+ 1	—	+ 1
Tjänsteman............	A 7	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	1	—	— 1	--	— 1
Kanslibiträde........... Biträde i reglerad beford-ringsgång............ Summa	A 7 Al/5	52	76		128 399 978	27	33		60 173 507	25	47		72 237 476		— 4		— 4 — 11 — 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961 293

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ........................................................ 1

Förslag till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring ...... 5

Förslag till lag angående ändring i lagen om moderskapshjälp .......... 33

Förslaget till lag om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter
och befogenheter, som tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensions styrelsen

.......................................................... 34

Förslag till lag om försäkringsdomstol.................................. 35

Förslag till lag angaende ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring ........ 40

Förslag till lag om besvär över försäkringsrådets beslut .................. 42

Förslag till lag angående ändring i lagen om försäkring för allmän till läggspension

...................................................... 43

Förslag till förordning om ändring i förordningen angående beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän till läggspension

...................................................... 47

Förslag till förordning om ändring i förordningen angående uppbörd av

avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m..... 50

Förslag till lag angående ändring i lagen om folkpensionering............ 52

Förslag till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare .... 56

Förslag till förordning angående ändring i förordningen om skyldighet

för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning............ 58

Förslag till förordning angående ändring i förordningen om sjukhjälp i

vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket.......... 60

Förslag till reglemente angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets
fonder ............................................................ 62

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 februari 1961 ...................... 66

Gällande bestämmelser ................................................ 67

Sjukförsäkringen m. m............................................... 67

Folkpensioneringen n.. m............................................. 73

Tilläggspensioneringen m. m......................................... 77

Yrkesskadeförsäkringen m. m......................................... 81

Samordningsbestämmelser ............................................ 83

Organisationsfrågor .................................................... 84

Administrationsnämndens förslag .................................... 84

Allmänt .......................................................... 84

Den lokala organisationen .......................................... 85

Centraladministrationen ............................................104

Socialförsäkringens högsta prövningsinstans m. m...................124

Kostnadsfrågor m. m...............................................135

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1961

295

Yttranden .....................

Allmänt .........................

Den lokala organisationen ..................

Centraladministrationen ..................

Socialförsäkringens högsta prövningsinstans m.

Kostnadsfrågor m. m................

Departementschefen ...................

Allmänt .......................

Den lokala organisationen ..................

Centraladministrationen ....................

Socialförsäkringens högsta prövningsinstans m.

Kostnadsfrågor m. m.......................

Pensionsgrundande inkomst ....................

Departementschefen.....................

Specialmotivering.........................

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring
Förslaget till lag angående ändring i lagen om moderskapshjälp
Förslaget till lag om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter
och befogenheter, som tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen
......................................... 232

Sid.

138

141

159

171

181

183

188

199

203

214

217

223

224
232

232

236

237

Förslaget till lag om försäkringsdomstol.........................

Förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring
Förslaget till lag om besvär över försäkringsrådets beslut

Förslaget till lag angående ändring i lagen om försäkring för allmän tillläggspension
.........................................

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension
................................................. 238

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående uppbörd av

avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.....239

Förslaget till lag angående ändring i lagen om folkpensionering ........ 239

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare . . 242
Förslaget till förordning angående ändring i förordningen om skyldighet för

arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning ..............242

Förslaget till förordning angående ändring i förordningen om sjukhjälp i
vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket ........242

Förslaget till reglemente angaende förvaltningen av riksförsäkringsverkets
fonder ........................................... 2^3

Departementschefens hemställan .................................... 245

Bilaga, förslag till lag om försäkringsdomstol ............................ 246

Lagrådets yttrande .................................

.....250

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 mars 1961

De av lagrådet granskade lagförslagen........

Departementschefen ....................

Organisations- och anslagsfrågor m. m.......

257

258

259

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1961

Sid.

Myndigheternas anslagsframställningar m. m.........................

Departementschefen ..............................................

Inledning .....................................••••••;........ •

Finansieringen av socialförsäkringens centrala administration och för säkringsdomstolen

............................................

Försäkringsrådet: Avlöningar ....................................

Försäkringsrådet: Omkostnader ..................................

Riksförsäkringsverket: Avlöningar ................................

Riksförsäkringsverket: Omkostnader ..............................

Riksförsäkringsverket: Ortsombud ................................

Försäkringsdomstolen: Avlöningar ................................

Försäkringsdomstolen: Omkostnader ..............................

Departementschefens hemställan ....................................

Rilaga A: riksförsäkringsverkets personal, fördelning på byråer m. m.

259

270

271

272
272
272
279
281
282
283

283

287

Bilaga B: riksförsäkringsverkets personal, fördelning på lönegrad och anställningsform
..................................................

292

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SI
009429