Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1961

l

Nr 4

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse au punkt 6 av anvisningarna till 24 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); given Stockholms slott den 2 december 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 6 av anvisningarna
till 24 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en jämkning av bestämmelserna om beskattning
av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter. Enligt förslaget skall den
schablonmetod, som används för beräkning av inkomst av sådan fastighet,
i ökad utsträckning bli tillämplig när bostaden uthyres till sommargäster. 1

1 Bilxang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 4

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1961

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av punkt 6 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 6 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar
till 24 §.

6. De i------såsom bostad.

Till fastighet,--— —- — — ägarens förfogande.

Från tillämpningen av bestämmelserna
i 24 § 2 mom. första och andra
styckena bliva genom regeln i 2 mom.
sista stycket första punkten, under
där angivna förutsättningar, undantagna
exempelvis fastigheter som under
somrarna bruka uthyras till sommargäster
men i övrigt bebos av ägarna,
sommarstugor som regelbundet
uthyras under somrarna, fastigheter
vilka till viss del upplåtas för upplagsplats,
för rörelse el. dyl. samt
fastigheter vilka utnyttjas för odling
eller tillgodogörande av alster eller
naturtillgångar från fastigheten. En
fastighet bör anses i allenast ringa
omfattning utnyttjad för sådant ändamål,
som här avses, om den därigenom
förvärvade årliga intäkten
icke överstiger 2 procent av fastighetens
taxeringsvärde.

Fråga huruvida —

Från tillämpningen av bestämmelserna
i 24 § 2 mom. första och andra
styckena bliva genom regeln i 2 mom.
sista stycket första punkten, under
där angivna förutsättningar, undantagna
exempelvis fastigheter som under
somrarna bruka uthyras till sommargäster
men i övrigt bebos av ägarna,
sommarstugor som regelbundet
uthyras under somrarna, fastigheter
vilka till viss del upplåtas för upplagsplats,
för rörelse el. dyl. samt
fastigheter vilka utnyttjas för odling
eller tillgodogörande av alster eller
naturtillgångar från fastigheten. En
fastighet bör anses i allenast ringa
omfattning utnyttjad för sådant ändamål,
som här avses, om den därigenom
förvärvade årliga bruttointäkten
uppgår till högst 1 200 kronor eller
överstiger nämnda belopp men icke
2 procent av fastighetens taxeringsvärde,

nna tid.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1961 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1961 eller tidigare år. 1

1 Senaste lydelse av punkt G av anvisningarna till 24 § se 1953: 404.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1961

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 december 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler viss fråga rörande
beskattningen av egnahemsfastighet samt anför därvid följande.

Inledning

Genom beslut av 1953 års riksdag infördes i kommunalskattelagen en
schablonmetod för beräkning av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter.
Denna beräkningsmetod skall tillämpas när sådana fastigheter används för
bostadsändamål, till sommarnöje eller liknande. Bestämmelserna är emellertid
så utformade, att vissa egnahemsfastigheter faller utanför schablonmetodens
tillämpningsområde, oaktat de under hela eller större delen av
året används som stadigvarande bostad för ägaren. Schablonmetoden får
nämligen inte användas, bl. a. om ägaren mot en hyra som överstiger två
procent av fastighetens taxeringsvärde hyr ut sin bostad, helt eller delvis, till
sommargäster.

Kritik mot bestämmelsernas nuvarande utformning i detta hänseende har
framkommit och frågan har även berörts i riksdagen (se 1960 års bevillningsutskotts
betänkande nr 24).

I anledning härav har inom finansdepartementets rättsavdelning den 30
juni 1960 upprättats en promemoria angående beskattningen av egnahemsfastighet,
i vilken upplåtes bostad åt sommargäster (stencilerad) jämte förtattningsförslag
i ämnet. Författningsförslaget torde såsom Bihang få fogas
vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

över denna promemoria har yttranden inhämtats av kammarrätten, riksskattenämnden,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Gotlands,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län ävensom
Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet Landsbygdens folk,
Svenska landskommunernas förbund, Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges fastighetsägareförbund, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation.

Jag anhåller nu att få anmäla detta ärende och skall till en början lämna
en översikt av gällande bestämmelser på området m. m.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1961

Gällande bestämmelser m. m.

Den inledningsvis nämnda schablonmetoden innebär att bruttoinkomsten
av fastigheten beräknas till två och en halv procent av taxeringsvärdet samt
att avdrag medges blott för ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital och
för tomträttsavgäld eller liknande avgäld. Utöver dessa avdrag erhåller
fastighetsägare, som är mantalsskriven på fastigheten, ett extra avdrag (det
s. k. egnahemsavdraget) om 200 kronor. Bestämmelserna härom är intagna
i 24 § 2 mom. och 25 § 3 mom. kommunalskattelagen jämte anvisningar.

Schablonmetoden gäller för fastighet, som är inrättad till bostad åt en
eller två familjer, och kommer till användning även om fastigheten helt eller
delvis uthyres till stadigvarande bostad. Hyresinkomsten skall då inte
särskilt redovisas i deklarationen. Om fastigheten däremot brukar användas
eller uthyras till annat än stadigvarande bostad eller såsom bostad för
ägaren, skall den schablonmässiga inkomstberäkningen inte tillämpas, under
förutsättning att sådant användande eller sådan uthyrning har mer än
ringa omfattning. Om schablonmetoden inte tillämpas, användes i stället
den konventionella metoden, varvid influten avkastning (hyror, hyresvärde
för utrymmen som disponeras av ägaren, inkomster genom försäljning
av fastighetens produkter o. s. v.) beskattas efter avdrag för omkostnader
för fastigheten, däri inberäknat värdeminskning å byggnaden. I dessa
fall kan ägare, som är mantalsskriven på fastigheten, inte få det särskilda
egnahemsavdraget om 200 kronor.

De här återgivna bestämmelserna skall tillämpas även på sådana fastigheter,
som används bara viss del av året eller tillfälligt, t. ex. sommarvillor,
sportstugor eller jaktstugor, eller som utan att användas står till ägarens
förfogande.

Anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen ger viss vägledning för bedömande
av frågan om vad som menas med användande eller uthyrning till
annat än stadigvarande bostad eller uthyrning i blott ringa omfattning. Som
exempel på fall då schablonmeloden inte skall tillämpas anges bl. a. att en
fastighet under somrarna brukar uthyras till sommargäster men i övrigt
bebos av ägarna samt att en sommarstuga regelbundet uthyres under somrarna.
En fastighet bör enligt anvisningspunkten anses nyttjad i allenast
ringa omfattning för visst ändamål, om den därigenom förvärvade årliga
intäkten inte överstiger 2 procent av fastighetens taxeringsvärde.

Förarbetena till 1953 års lagstiftning (proposition nr 187/1953, bevillningsutskottets
betänknade nr 50/1953) visar att bestämmelserna om
schablonmässig inkomstberäkning för en- och tvåfamilj sfastigheter tillkommit
i förenklingssyfte. Tillämpningen av den konventionella metoden för
inkomstberäkningen hade visat sig förenad med betydande svårigheter i fråga
om egnahem, sommarstugor och liknande fastigheter. Med schablonen avsågs
att uppnå — i stället för en beskattning av en beräknad hyresavkastning
— en beskattning av ränta å fastighetsägarens i fastigheten nedlagda
kapital. Förvärvskälla i egentlig mening ansågs nämligen inte föreligga i

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1961

fråga om dessa fastigheter, som av ägaren normalt innehas för att tillgodose
behovet av bostad för sig och sin familj. Ej heller i de fall en- eller tvåfamiljsfastighet
är helt eller delvis uthyrd till stadigvarande bostad ansågs
annan beskattning än av den schablonmässigt beräknade räntan å det egna
kapitalet böra ifrågakomma. Om fastigheten utnyttjas för annat ändamål än
bostad, kunde den dock antagas lämna betydligt högre avkastning än vid
utnyttjande enbart för bostadsändamål. En inkomstberäkning enligt vanliga
grunder befanns därför befogad, när den särskilda användningen inte
är blott av ringa omfattning.

Frågan om rätt metod för beräkning av inkomst av egnahemsfastighet
som, helt eller delvis, uthyres till sommargäster aktualiserades, såsom redan
nämnts, vid 1960 års riksdag. I motionerna 1: 422 och II: 533 framhölls, att det
på vissa håll är relativt vanligt, att villaägare under en eller annan sommarmånad
inrättar provisorisk bostad för sig och sin familj samt uthyr den ordinarie
bostaden i möblerat skick till sommargäster. Det förhållandet att den avtalade
hyran också inrymmer ersättning för möbler gör, menade motionärerna, att
bruttointäkten även vid uthyrning i ringa omfattning lätt uppgår till 2 procent
av taxeringsvärdet. Beskattning efter annan metod än den schablonmässiga
inträffar därför i praktiken även i sådana fall då den intäkt, som är att hänföra
till fastigheten såsom sådan, är lägre än 2 procent. Motionärerna ansåg
att nuvarande bestämmelser kan leda till direkt obilliga resultat och fann
det angeläget att en ändring kommer till stånd. I motionerna föreslogs därför
sådan ändring av nuvarande bestämmelser på området, att uthyrning
av möblerad lägenhet, som under större delen av året bebos av ägaren, icke
i något fall skall föranleda undantag från reglerna om schablonmässig inkomstberäkning
för en- och tvåfamiljsfastigheter.

Bevillningsutskottet (betänkande nr 24) framhöll följande i anledning
av motionerna. När den schablonmässiga inkomstberäkningen infördes,
åsyftades att uppnå en förenkling av deklarations- och taxeringsförfarandet
i fråga om det stora antal fastigheter, som av ägaren normalt innehas huvudsakligen
för att tillgodose behovet av bostad för sig och sin familj. Reglerna
för förenklad inkomstberäkning ansågs böra äga tillämpning även då
ägaren hyr ut lägenhet i fastigheten till stadigvarande bostad eller i endast
ringa omfattning utnyttjar fastigheten för annat ändamål än stadigvarande
bostad. Däremot ansågs det befogat, att inkomsten beräknas enligt vanliga
grunder i fall då en- och tvåfamiljsfastighet brukar i större omfattning utnyttjas
för annat ändamål än stadigvarande bostad och därför kan antagas
lämna ägaren betydligt större avkastning än vad som motsvaras av beräknad
ränta på det egna kapitalet. Denna principiella uppläggning av schablonreglerna
kan enligt utskottet uppenbarligen inte utan vidare överges. Såvitt
gäller uthyrning till sommargäster bör med hänsyn till kravet på likformighet
vid beskattningen i princip gälla att de icke obetydliga merinkomster,
som tillföres fastighetsägaren genom sådant utnyttjande av fastigheten, skall
underkastas beskattning i den mån uthyrningen äger rum regelbundet och i

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 år 1961

icke alltför ringa omfattning. En särbehandling i enlighet med motionsyrkandet,
som skulle innebära skattefrihet under alla förhållanden för inkomst
genom uthyrning till sommargäster av ägarens bostadslägenhet, kan enligt
utskottets mening inte gärna komma i fråga. Utskottet tilläde, att vid uthyrning
av möblerad lägenhet inkomsten endast delvis är hänförlig till nyttjande
av själva fastigheten, medan återstoden är att anse som ersättning för
rätten att nyttja möbler, sängutrustning, husgeråd in. m. De gränsdragningssvårigheter
som på detta område kan uppkomma vid lagtillämpningen syntes
utskottet vara av sådan natur att de lämpligen bör lösas genom anvisningar,
utfärdade av riksskattenämnden. — Under åberopande härav hemställde
utskottet att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen beslöt i enlighet med denna hemställan.

Departementspromemorian

I departementspromemorian framhålles, att den sommarnöjesuthyrning,
varom nu är fråga, är koncentrerad till vissa samhällen, där praktiskt taget
hela den fasta befolkningen skaffar sig extrainkomster genom sådan uthyrning.
Om gränsen för uthyrning i ringa omfattning sättes lågt, medför detta
att taxeringsnämnderna i berörda distrikt blott i obetydlig utsträckning kan
utnyttja den förenkling i taxeringsarbetet som den schablonmässiga inkomstberäkningen
innebär. Vid taxeringen i dessa distrikt måste fortfarande mycket
arbete nedläggas på uppskattning av hyresvärdet av fastighetsägarens
egen lägenhet och på prövning av olika, ofta svårbedömbara avdragsyrkanden.
Detta arbete torde på sina håll knappast kunna ske utan att andra väsentliga
taxeringsuppgifter eftersättes.

Även för de skattskyldiga torde den konventionella metoden för inkomstberäkningen
innebära ett betydande merarbete. Den synes därjämte, såsom
i viss mån framgår av de förut omnämnda motionerna, inbjuda till icke
fullt rättvisande jämförelser mellan de båda metoderna. För att verkligen
avgöra huruvida den konventionella metoden ger merskatt i förhållande till
schablonmetoden, måste man se till taxeringarna under en följd av år. Vid
tillämpning av den konventionella metoden äger nämligen den skattskyldige
åtnjuta avdrag för t. ex. reparations- och underhållskostnader. Dessa kostnader
förekommer i regel icke varje år utan återkommer med ofta fleråriga
mellanrum. Även om den hyra sommargästen erlägger givetvis är avsedd att
ge uthyraren en vinst, torde den dock i viss mån kompenseras av den ökade
förslitning som tillfällig uthyrning av sommarnöjeskaraktär medför och
som i regel förr eller senare kommer att återspeglas i avdragen för reparationskostnader.

Enligt promemorian torde säkra hållpunkter saknas för hur en jämförelse
mellan de båda metoderna utfaller. En sådan jämförelse är, framhålles det,
för övrigt svår att anställa redan därigenom att inkomstberäkningen enligt
schablonmetoden grundar sig på fastigheternas taxeringsvärden. Nivån för
taxeringsvärdena för fastigheter av egnahemskaraktär torde nämligen alltjämt
på sina håll få anses vara ganska ojämn. I promemorian bedöms det dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1961

7

som icke osannolikt -— icke minst med hänsyn tagen till det förhållandet att
egnaliemsavdraget om 200 kronor medges blott vid inkomstberäkning enligt
schablonmetoden — att den konventionella metoden i sommarnöjesdistrikten
även på längre sikt ställer sig något ofördelaktigare.

I departementspromemorian erinras om att bevillningsutskottet funnit att
skäl inte torde föreligga vare sig att principiellt jämställa uthyrning till sommarbostad
med uthyrning till stadigvarande bostad eller att, vid bedömning
huruvida särskilt utnyttjande av fastigheten förekommit i ej blott ringa omfattning,
bortse från uthyrning av fastighetsägarens bostadslägenhet. Däremot
synes det, fortsätter promemorian, med hänsyn till den framförda kritiken
kunna övervägas att något jämka tvåprocentregeln, d. v. s. att gränsen
för utnyttjande i blott ringa omfattning omprövas. En dylik jämkning kan
ske antingen så att annat procenttal väljes eller därigenom att gränsen anges
på annat, mindre kategoriskt sätt.

Den nuvarande gränsdragningen vid hyror som uppgår till två procent
av taxeringsvärdet medger, att schablonmetoden kan tillämpas i den mån den
särskilda användningen av fastigheten ger inkomster som i förhållande till
fastighetens värde framstår som mindre betydelsefulla. Regelns konstruktion
förhindrar emellertid icke, påpekas det i promemorian, att även tämligen
obetydliga inkomster av t. ex. uthyrning till sommargäster utesluter
tillämpningen av schablonmetoden i fråga om fastighet med lågt taxeringsvärde.
I dessa fall torde den del av hyresersättningen som återstår att beskatta,
sedan medgivna avdrag frånräknats, vara tämligen ringa. I promemorian
ifrågasättes fördenskull om inte schablonmetoden bör få tillämpas
även i de fall inkomsten visserligen överstiger två procent av taxeringsvärdet
men likväl är låg. En regel med sådan innebörd förmodas komma att
innebära förenklingar vid de årliga taxeringarna utan att leda till något
mera påtagligt skattebortfall.

Det föreslås därför, att anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen ändras
så, att en fastighet bör anses vara i allenast ringa omfattning utnyttjad
för annat ändamål än stadigvarande bostad, om den därigenom förvärvade
årliga intäkten uppgår till förslagsvis högst 1 000 kronor eller också överstiger
nämnda belopp men icke två procent av fastighetens taxeringsvärde. En sådan
bestämmelse torde leda till att flertalet fall av uthyrning, helt eller delvis,
av den egna bostaden till sommargäster kommer att rymmas inom den
gräns som tillåter schablonmässig inkomstberäkning. I promemorian förutsättes
därvid att, på sätt 1960 års bevillningsutskott antytt, den del av
hyresinkomsten, som är alt anse som ersättning för rätten att nyttja möbler,
sängutrustning, husgeråd m. m., inte får påverka frågan om vilken
metod för beräkning av fastighelsinkomsten som skall tillämpas.

Remissyttrandena

Den i ulredningspromemorian föreslagna ändringen tillsiyrkes av kammarrätten,
länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands och Jämtlands län,

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1961

Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska
landskommunernas förbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges
fastighetsägareförbund, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund
och Tjänstemännens centralorganisation.

Ytterligare utredning av frågan föreslås av länsstyrelserna i Stockholms
och Hallands län.

Avstyrkande yttranden har avgivits av riksskattenämnden och länsstyrelserna
i Kalmar, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.

De remissinstanser som yttrat sig i tillstyrkande riktning har i regel
såsom skäl för tillstyrkandet åberopat den förenkling i deklarations- och
taxeringsförfarandet som den föreslagna ändringen skulle medföra. Länsstyrelserna
i Södermanlands och Gotlands län framhåller att förenklingen
kommer att beröra, inte bara egnahemsfastigheter i vilka bostad upplåtes åt
sommargäster, utan även sådana egnahemsfastigheter som eljest utnyttjas
för annat än bostadsändamål, t. ex. för odling eller tillgodogörande av fastighetens
alster.

Länsstyrelsen i Stockholms län uppger att taxeringsnämnderna i stor utsträckning
godkänt deklaration efter schablonmetod utan att ingå på närmare
undersökning rörande eventuella intäkter av t. ex. sommarnöjesuthyrning.
Länsstyrelsen finner med utgångspunkt från inom länet rådande förhållanden
en generös tolkning av gällande föreskrifter vara motiverad. Länsstyrelsen
är likväl inte beredd tillstyrka det framlagda förslaget. Den föreslagna
1 000 kronorsgränsen torde inte vara tillräckligt hög för att inrymma
de hyresinkomster som regelmässigt uppnås inom de mest frekventerade
sommarnöjesorterna. Länsstyrelsen påpekar vidare att den bristande överensstämmelsen
mellan redovisning av inkomst av jordbruksfastighet och
annan fastighet skulle förstärkas vid ett genomförande av förslaget. Uthyrning
av sommarbostäder förekommer nämligen i inte ringa omfattning också
på jordbruksfastigheter. I detta läge vill länsstyrelsen förorda ytterligare utredning
i ämnet. Därvid bör jämväl frågan om uppdelning av hyresinkomst
på fastighet och inventarier närmare övervägas.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller liknande synpunkter. Länsstyrelsen
förordar utredning av frågan om införande av schablonmässig beskattning
av hyresinkomster som överstiger två procent av fastighetens taxeringsvärde.
Sådan hyresinkomst skulle, enligt länsstyrelsens mening, anses
som skattepliktig intäkt till förslagsvis 60 procent. Det bör enligt länsstyrelsens
mening samtidigt övervägas om inte ändrade regler bör genomföras
beträffande uthyrning av sommarstugor; taxeringsnämnderna torde nämligen
blott i undantagsfall få kännedom om sådan uthyrning.

Även riksskattenämnden anser det olämpligt att fixera gränsen till 1 000
kronor, enär hyresinkomster av ungefär denna storlek torde vara vanliga i
fråga om uthyrning till sommargäster. Många gränsfall skulle då uppkomma
och vara ägnade att väcka irritation hos de skattskyldiga. Nämnden tilllägger
följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1961

9

Nu nämnda förhållanden skulle närmast motivera en höjning av gränsen
till förslagsvis 1 500 kronor. Det måste emellertid med skärpa understrykas,
att ju högre gränsen för den skattefria inkomsten sättes, desto större blir
orättvisan gentemot ägare av sådana såsom jordbruksfastighet taxerade fastigheter,
å vilka sommarbostäder uthyras. Oavsett beloppets storlek utgör ju
inkomst genom uthyrning till sommargäster skattepliktig inkomst för ägare
av jordbruksfastighet. En så pass hög gräns som 1 500 kronor skulle för
övrigt innebära ett skatteprivilegium av en natur, som ur principiella synpunkter
knappast kan godtagas. Det må anmärkas, att den nuvarande 2 %-regeln i allmänhet torde medföra ett gränsbelopp av betydligt mindre storleksordning.

Länsstyrelsen i Kalmar län vitsordar att en författningsändring i enlighet
med det framlagda förslaget skulle innebära en förenkling i deklarationsfprfarande
och taxering. Länsstyrelsen anser emellertid att de fördelar som
skulle vinnas inte är av betydenhet. Med hänsyn till kravet på största möjliga
likformighet vid taxeringen anser sig länsstyrelsen därför böra avstyrka
förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar sig i samma riktning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det önskvärt, att en omarbetning
i någon form sker av nuvarande regler i fråga om uthyrning till
sommargäster. Länsstyrelsen hyser emellertid betänkligheter mot den föreslagna
1 000 kronorsgränsen. I många skärgårdssamhällen i länet brukar
bruttoinkomsten av uthyrning till sommargäster endast undantagsvis uppgå
till 1 000 kronor. I andra samhällen utefter kusten förekommer däremot
relativt ofta hyresinkomster av denna art på 1 200—2 000 kronor per år.
Länsstyrelsen pekar på de tröskelproblem som uppkommer, när hyresinkomsten
ligger vid den föreslagna gränsen, och befarar att denna tröskel
kommer att utgöra en frestelse till oriktiga deklarationsuppgifter. Berörda
tröskelproblem skulle undgås om från bruttoinkomsten av sommarnöjesuthyrningen
avdrag medgavs -— förutom för de av uthyrningen föranledda
kostnaderna — med ett belopp som motsvarar två procent av taxeringsvärdet.
En sådan regel skulle emellertid ge ganska små belopp i skatt i förhållande
till den totala hyran. Den skulle även medföra ett icke obetydligt
merarbete för deklaranter och taxeringsnämnder. Länsstyrelsen föreslår i
stället att uthyrning, som medför intrång i egen bostad, skall likställas med
uthyrning till bofasta hyresgäster och därigenom göras skattefri. Länsstyrelsen
anser att del inte finns tillräckligt starka skäl, som talar för att inkomst
av uthyrning till sommargäster i dessa fall skall behandlas på annat
sätt än inkomst genom uthyrning till bofasta hyresgäster.

Riksskattenämnden ingår även på de av 1960 års bevillningsutskott ifrågasatta
anvisningarna på förevarande område. Nämnden uttalar, att nämnden
torde komma att — sedan statsmakterna tagit ställning till promemorieförslaget
— utfärda anvisningar av huvudsakligt innehåll att, därest hyran
innefattar jämväl ersättning för rätt att disponera i vart fall huvuddelen av
vad som ingår i normalt möblemang för bostaden, viss angiven del av hyresintäkten
må avräknas. Enär dylik uthyrning i allmänhet innefattar ett

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1961

icke oväsentligt intrång i fastighetsägarens disposition av sin bostad, synes
avräkning böra medges efter en relativt generös norm. Härigenom skulle,
anser nämnden, sannolikt också i huvudsak kunna undvikas tvister om tilllämpningen
av normen.

Riksförbundet Landsbygdens folk diskuterar i sitt yttrande tidpunkten
för ikraftträdandet av ändrade bestämmelser på området. Enligt förslaget
skulle, framhåller förbundet, övergången till ny metod för inkomstberäkningen
ske den 1 januari 1961. Ändringen av bestämmelserna kommer då
inte att bli känd för de skattskyldiga förrän de trätt i kraft. Reparationer,
som utförts under år 1960 och som inte betalats under samma år, blir då
inte avdragsgilla. Förbundet föreslår därför, att ikraftträdandet uppskjutes
till 1963 års taxering.

Departementschefen

Den år 1953 beslutade schablonmetoden för beräkning av inkomst av egnahemsfastighet
har tillkommit i förenklingssyfte. Metoden har helt naturligt
utarbetats med tanke på normalfallen, d. v. s. att fastigheten nyttjas av
ägaren såsom bostad. När fastigheten användes för annat ändamål, kan de
därvid uppkommande inkomsterna och utgifterna förmodas vara av annan
art och storleksordning än i normalfallen. De beräkningar som ligger till
grund för schablonmetoden kan på grund härav inte bli rättvisande. En individuell
uppskattning av fastighetens avkastning är i dessa fall därför i
princip erforderlig.

Det sagda utesluter inte att man kan underlåta en exakt beräkning
av fastighetsinkomsten, om användandet för annat ändamål framstår som
ringa. Tvärtom torde detta ligga i linje med strävandena att förenkla deklarationsbestyr
och taxeringsförfarande.

Enligt nuvarande bestämmelser skall schablonen frångås, om fastighetsägaren
genom att använda fastigheten för annat än bostadsändamål erhåller
en intäkt som överstiger två procent av fastighetens taxeringsvärde. Såsom
framgår av den förut lämnade redogörelsen har kritik framkommit mot
denna regel. Om fastighetens taxeringsvärde är lågt, kommer nämligen även
förhållandevis små bruttointäkter att föranleda att schablonmetoden inte
kan tillämpas. Man har påtalat att detta förhållande, framför allt i västkustområdet,
lett till viss ojämnhet i taxeringen.

Den bofasta befolkningen i detta område upplåter i stor utsträckning
under några sommarveckor sin bostad, helt eller delvis, till sommargäster.
När schablonmeloden tillämpas vid beräkning av inkomsten av fastigheten,
blir hyran för sådan upplåtelse inte beskattad. Om hyran däremot överstiger
två procent av taxeringsvärdet, kommer den konventionella metoden
för inkomstberäkning till användning. Detta innebär att såsom intäkt av
fastigheten skall redovisas hyresvärdet av fastighetsägarens bostad och influtna
hyror samt att avdrag skall göras för alla omkostnader för fastigheten,
t. ex. reparationer och värdeminskning, och för slitage på möbler och

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1961

andra inventarier som omfattats av uthyrningen till sommargäster. Eftersom
vissa omkostnader, t. ex. reparationer, är ojämnt fördelade mellan åren, leder
en beskattning efter den konventionella metoden, i jämförelse med taxering
enligt schablonmetoden, till mera växlande resultat.

För att komma till rätta med de olägenheter, varmed den nuvarande gränsdragningen
sålunda ansetts förenad, har i departementspromemorian föreslagits
att schablonmetoden skall få tillämpas om inkomsten av fastighetens
användning för annat ändamål än bostad visserligen överstiger två procent
av taxeringsvärdet men uppgår till högst 1 000 kronor.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt det i promemorian framlagda förslaget
och understrukit att en regel av den föreslagna innebörden skulle leda
till förenklingar i deklarations- och taxeringsförfarandet. Avstyrkande uttalanden
har emellertid också gjorts, varvid i första hand åberopats, att jordbrukare,
som hyr ut sina bostäder till sommargäster, redan nu är missgynnade
i förhållande till egnahemsägarna och att denna olikformighet skulle
skärpas om förslaget genomföres. Det har vidare uttalats, att den föreslagna
beloppsgränsen skulle skapa tröskelproblem i de fall där sommarnöjeshyrorna
ligger omkring 1 000 kronor samt slutligen att 1 000 kronorsgränsen
i och för sig är för låg men av de nyssnämnda skälen inte kan höjas ytterligare.
I anledning härav vill jag framhålla följande.

För beräkning av inkomst av jordbruksfastighet är en fullständig redovisning
av inkomster och utgifter under alla förhållanden erforderlig. Att
härvid utbryta inkomsten av boningshuset från förvärvskällan i övrigt och
beräkna denna inkomst efter schablon skulle inte innebära någon förenkling;
i den mån det skulle vara tekniskt genomförbart, skulle det därjämte
ofta ställa sig ofördelaktigt för jordbrukaren. Att denne sålunda inte kan
använda egnahemsschahlonen innebär på intet sätt en diskriminering i förhållande
till egnahemsägaren. Användningen av schablonmetoden för egnahemsfastigheterna
innebär för deras vidkommande blott att inkomsterna av
uthyrningen till sommargäster presumeras motsvara å ena sidan en minskning
av hyresvärdet av den egna bostaden och å andra sidan ökade omkostnader
för t. ex. reparationer och värdeminskning. För jordbrukaren kommer
dessa poster direkt till synes i deklarationen medan hos egnahemsägaren
sker en tyst kvittning.

Vad härefter angår invändningen om tröskelproblem är det, hur gränsen för
schablonregelns tillämpning än sättes, ofrånkomligt att sådana problem uppstår.
Olägenheterna härav synes emellertid snarast kunna bli mindre med
promemorieförslaget än med nuvarande regel. Dennas anknytning enbart
till taxeringsvärdet medför nämligen att gränsen varierar från fastighet till
fastighet och — i den mån nivån för taxeringsvärdena på egnahemsfastigheter
är olika i skilda områden — även distriktsvis. En regel som för flertalet
fastigheter kommer att medföra samma gräns synes snarast vara ägnad att
leda till eu jämnare och rättvisare taxering.

Av det sagda torde framgå, att jag inte funnit de mot eu beloppsgräns
framförda skälen bärande. Om förslaget genomföres, kommer detta i stället
alt medföra påtagliga fördelar. Schablonmetodcn får ökad användning i

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196t

de berörda områdena, och därigenom uppnås, utan nämnvärt skattebortfall,
förenklingar för såväl deklaranter som taxeringsnämnder. Jag vill därför
förorda att en beloppsgräns införes vid sidan av den nuvarande gränsen. I
fråga om beloppets storlek må följande framhållas.

Den i promemorian föreslagna regeln är utarbetad med tanke på att man
vid tillämpningen skall bortse från den del av hyresinkomsten, som kan
sägas innefatta ersättning för slitage på möbler o. dyl., och alltså endast
taga hänsyn till vad som utgör ersättning för själva faslighetsupplåtelsen.
Bevillningsutskottet har tidigare givit uttryck för den uppfattningen att den
nuvarande procentregeln bör tolkas på detta sätt.

Enligt min mening kan, främst från praktiska utgångspunkter, vägande
invändningar resas mot en regel av denna innebörd. Den skulle nämligen
tvinga såväl egnahemsägaren som taxeringsnämnden att göra en beräkning
av hur stor del av hyresinkomsten som belöper på annat än fastigheten såsom
sådan. Även om riksskattenämnden utfärdar anvisningar på området,
synes en sådan uppskattning ofta kunna bli vansklig och tvistig. Det synes
inte stå i överensstämmelse med strävandena att nå fram till enkelhet i
taxeringen att redan frågan huruvida schablonmetoden skall tillämpas eller
icke förutsätter bedömanden av sådan art.

Ur praktiska synpunkter synes det vara att föredra att gränsdragningen
sker med utgångspunkt från bruttobeloppet av vad som influtit genom fastighetens
användning för annat än bostadsändamål. Om detta bruttobelopp bestämmes
till 1 200 kronor torde det stora flertalet sommarnöjesuthyrningar
falla innanför gränsen. I den mån årsinkomsten av fastighetens särskilda
användning överstiger nämnda belopp, synes det vara fråga om en verksamhet
av mera affärsbetonad art, där en detaljerad deklaration är önskvärd.

Jag vill därför förorda att anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
ändras så att den där angivna gränsen för egnahemsfastighets användande i
ringa omfattning för annat än bostadsändamål anges på det sätt att bruttointäkten
inte får överstiga 1 200 kronor eller två procent av fastighetens taxeringsvärde.
Med hänsyn till att fråga är om en förenklingsåtgärd, som bör
komma i tillämpning snarast möjligt, vill jag ansluta mig till departementspromemorians
ståndpunkt att de nya bestämmelserna bör tillämpas första
gången vid 1962 års taxering (inkomståret 1961).

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
i proposition föreslå 1961 års riksdag att antaga inom finansdepartementet
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 6 av anvisningarna till
24 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Alice Magnusson

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1961

13

Bihang

Departementspromemorians förslag
till

lag om ändrad lydelse av punkt 6 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 6 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar
till 24 §.

6. De i--------- såsom bostad.

Till bostad------— ägarens förfogande.

Från tillämpningen av bestämmelserna
i 24 § 2 mom. första och andra
styckena bliva genom regeln i 2
mom. sista stycket första punkten,
under där angivna förutsättningar,
undantagna exempelvis fastigheter
som under somrarna bruka uthyras
till sommargäster, men i övrigt bebos
av ägarna, sommarstugor som
regelbundet uthyras under somrarna,
fastigheter vilka till viss del upplåtas
för upplagsplats, för rörelse el. dyl.
samt fastigheter vilka utnyttjas för
odling eller tillgodogörande av alster
eller naturtillgångar från fastigheten.
En fastighet bör anses i allenast
ringa omfattning utnyttjad för
sådant ändamål, som här avses, om
den därigenom förvärvade årliga intäkten
icke överstiger 2 procent av
fastighetens taxeringsvärde.

Fråga huruvida —

Från tillämpningen av bestämmelserna
i 24 § 2 mom. första och andra
styckena bliva genom regeln i 2
mom. sista stycket första punkten,
under där angivna förutsättningar,
undantagna exempelvis fastigheter
som under somrarna bruka uthyras
till sommargäster men i övrigt bebos
av ägarna, sommarstugor som
regelbundet uthyras under somrarna,
fastigheter vilka till viss del upplåtas
för upplagsplats, för rörelse el. dyl.
samt fastigheter vilka utnyttjas för
odling eller tillgodogörande av alster
eller naturtillgångar från fastigheten.
En fastighet bör anses i allenast ringa
omfattning utnyttjad för sådant ändamål,
som bär avses, om den därigenom
förvärvade årliga intäkten
uppgår till högst 1 000 kronor eller
överstiger nämnda belopp men icke
2 procent av fastighetens taxeringsvärde.

- denna tid.

1 Senaste lydelse av punkt G av anvisningarna till 24 § se 1953: 104.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1961

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1961 ars taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1961 eller tidigare år.

601834

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag