Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1961
1
Nr 29
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december 19i9
(nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus; given Stockholms slott den 20
januari 1961.
■«* »sMok ii. »• .i» Hl dl rwtmcmi» ä:: i;»b w>%Hk M ,nnnl,
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus.
GUSTAF ADOLF
Sven af Gei jer stam
Propositionens innehåll
I propositionen föreslås att 1949 års lag med särskilda bestämmelser om
utskrivning från sinnessjukhus, vars giltighetstid utgår den 31 december
1961, skall erhålla fortsatt giltighet t. o. m. den 31 december 1963.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 29
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1961
Förslag
till
IVt. v: ''■ \W. y«åv.<>\ t n )''v >\i» UU V, .V-, > *
Lag.-.
angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 (nr 655) med
särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukbus
. > i noutvm
Härigenom förordnas, att lagen den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus, vilken jämlikt lag den 21
februari 1958 (nr 48) gäller till och med den 31 december 1961, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 31 december 1963.
• ... »»»huuuslxsd HhiiÄrtiiK >: ■ • uti
mai
i ATfiUv)
il«rt;Min'' -it; <>qun''l
, •»''»d ,.ol! ». , :: *11: -TlVi i!h • ■ ■ • ; i ‘
‘ . f vt»?I
/ t t
,<ul
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1961
3
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 januari 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson,
fråga om fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus och anför härvid följande.
Genom lagen den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus erhöll Kungl. Maj:t fullmakt att beträffande
visst sinnessjukhus förordna, att de ärenden om utskrivning från
sjukhuset av straffriförklarade m. fl., vilka enligt sinnessjuklagen i första
hand skall prövas av sinnessjuknämnden, i stället skall handläggas av en
lokal utskrivningsnämnd. I avbidan på att man skulle vinna erfarenhet av
den nya ordningen gavs lagen giltighet endast till och med den 30 juni 1952.
Giltighetstiden för lagen har vid fyra tillfällen förlängts, senast genom lag
den 21 februari 1958. Lagen gäller efter den sista förlängningen till och
med den 31 december 1961.
Jag anhåller nu att få till behandling upptaga frågan om ytterligare förlängning
av lagen.
Gällande bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus
Bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus finnes f. n. som framgår
av vad redan sagts dels i sinnessjuklagen den 19 september 1929 dels i
lagen den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus. Tillämpningen av sistnämnda lag vid visst sjukhus är
som nämnts beroende av Kungl. Maj :ts förordnande. Har sådant förordnande
ej meddelats, är sålunda sinnessjuklagens regler tillämpliga.
Enligt sinnessjuklagen meddelas beslut om utskrivning från sinnessjukhus
antingen av vederbörande sjukvårdsläkare eller av sinnessjuknämnden,
överinspektören för sinnessjukvården äger därjämte befogenhet att förordna
om utskrivning i sådana fall, då det enligt lagen ankommer på sjuk1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 29
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 29 är 1961
vårdsläkaren att besluta därom. Vad om överinspektören för sinnessjukvården
är stadgat äger, såvitt angår sinnesslövården, i stället tillämpning
å inspektören för sinnesslövården.
Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på
grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas
till ansvar för begånget brott (N-fail) eller som, enligt vad känt är, under
inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat
brott, vilket icke blivit beivrat, s. k. O-fall (20 § första stycket, jämfört
med 18 § andra stycket). Vidare handlägger sinnessjuknämnden fråga om
utskrivning från sinnessjukhus av den som intagits där i samband med
frigivning från straffarbete eller fängelse och vissa därmed jämförliga
kategorier.
Sinnessjuknämnden kan uppdraga åt sjukvårdsläkaren att beträffande
viss person meddela beslut om utskrivning i nämndens ställe. Har sådant
uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning är fråga,
mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget anses återkallat
(20 § första stycket).
I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna
bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden,
ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören
för sinnessjukvården — att förordna därom (P-fall; 20 § andra stycket).
Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av
förut angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga
sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.
Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning
utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta
utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är
dock icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning
om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om nämndens
skyldighet att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad eller
annan, om vars utskrivning nämnden i första hand äger besluta (22 § andra
stycket).
Sinnessjuknämnden består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen
är självskriven ledamot; övriga ledamöter jämte suppleanter utses
av Konungen. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall två vara i sinnessjukvård
särskilt kunniga läkare. För de båda övriga gäller att ingen får
vara läkare och att den ene av dem skall vara eller hava varit ordinarie
innehavare av domarämbete.
Har förordnande meddelats om tillämpning av 1949 års lag beträffande
visst sinnessjukhus skall jämlikt 1 och 3 §§ nämnda lag de utskrivningsfrågor,
som enligt vad nyss sagts prövas av sinnessjuknämnden såsom
första instans, i stället handläggas av en lokal utskrivningsnämnd. I andra
fall ankommer det vid dessa sjukhus på sjukvårdsläkaren ensam att besluta
Kungl. Maj.ts proposition nr 2!) är 7.967 5
om utskrivning, sjuk vårdsläkaren doek obetaget att i dylika fall hänskjuta
ärendet till utskrivningsnämndens prövning.
Utskrivningsnämnd skall bestå av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande,
vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med
erfarenhet i allmänna värv. För särskilt utsedd ledamot förordnar Konungen
en eller flera suppleanter. Närmare bestämmelser om nämndens verksamhet
meddelas av Konungen (2 §). Detta har skett genom instruktion den
10 mars 1950 (nr 79) för utskrivningsnämnd vid sinnessjukhus, ändrad
genom kungörelser den 29 juni 1950 (nr 460) och den 12 december 1952
(nr 747).
För att en lokal utskrivningsnämnd skall få skriva ut en intagen fordras
att nämnden är enig. Är ledamöterna icke ense, skall, därest någon ledamot
så yrkar, ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Innan
utskrivningsnämnden fattar beslut i ett utskrivningsärende, skall nämndens
ledamöter ha skaffat sig personlig kännedom angående den, om vars utskrivning
är fråga. Är denne redan utskriven på försök, får dock beslut
fattas även om icke samtliga ledamöter har sådan kännedom (4 §).
Har utskrivningsnämnden avslagit framställning om utskrivning, kan
var och en, som äger påkalla utskrivning, begära att fråga härom hänskjutes
till sinnessjuknämndens prövning (7 §). Under förutsättning att
förbehåll därom gjorts kan även ett beslut av nämnden om utskrivning av
straffritörklarad eller med honom likställd överklagas hos den centrala
nämnden av överinspektören för sinnessjukvården (inspektören för sinnesslövården)
eller statsåklagare. Framställning härom skall göras inom
fjorton dagar från dagen för beslutet. Har förbehåll gjorts enligt vad nu
sagts, får utskrivningsbeslutet ej gå i verkställighet förrän det visat sig
att beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden annorlunda förordnat
(8 §).
Om tillämpning av 1949 års lag meddelades till en början förordnande
endast för fyra sinnessjukhus, nämligen Psykiatriska sjukhuset i Stockholm,
Ulleråkers sjukhus i Uppsala, S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Sidsjöns
sjukhus i Sundsvall. I samband med förlängningen av lagens giltighetstid
förordnades genom kungörelse den 12 december 1952 att lagen
skulle tillämpas vid samtliga statens sinnessjukhus samt vid de kommunala
sinnessjukhusen i Stockholm, Eskilstuna, Malmö, Hälsingborg, Göteborg,
Örebro, Sundsvall och Härnösand. Av nämnda sjukhus är de i Örebro och
Härnösand numera nedlagda. Vid övriga kommunala sinnessjukhus -— ett
tiotal med förhållandevis ringa patientantal — är lagen däremot icke tilllämplig.
Några enskilda sinnessjukhus med kvarhållningsrätt finns ej
längre. Lagen gäller ej heller vid de till fångvården anknutna sinnessjukavdelningarna,
å vilka bl. a. intages häktade personer, som skall undergå
sinnesundersökning. Dylika sinnessjukavdelningar finns för män vid fångvårdsanstalterna
å Långholmen och Härianda samt i Malmö, Västervik och
6
Kungl. Ulaj.ts proposition nr 29 år 1961
Härnösand ävensom vid Håga sjukhus. För kvinnor finns sådana avdelningar
anordnade vid fångvårdsanstalterna å Långholmen och i Växjö.
Av årsberättelserna för 1959 från sinnessjuknämnden och de lokala utskrivningsnämnderna
framgår, att sinnessjuknämnden detta år behandlat
570 utskrivningsärenden (motsvarande antal var år 1950 2 306 ärenden,
år 1951 2 209 ärenden, år 1952 2 072 ärenden, år 1953 523 ärenden, år 1954
577 ärenden, år 1955 527 ärenden, år 1956 686 ärenden, år 1957 583 ärenden
och år 1958 546 ärenden) samt att de lokala nämnderna behandlat sammanlagt
5 329 utskrivningsärenden.
Sinnessj uklagstiftningskommittén
Direktiv
Den 17 juni 1954 tillkallades inom inrikesdepartementet med stöd av
Kungl. Maj :ts bemyndigande en sakkunnig för utredning av vissa rättssäkerhetsfrågor
inom sinnessjukvården. I direktiv för utredningen uttalades
bl. a., att såvitt känt erfarenheterna av utskrivningsnämndernas arbete över
lag varit goda och att det syntes vara en allmän uppfattning att systemet
med sådana nämnder borde bibehållas. Det borde emellertid noggrant utredas
hur systemet verkat i praktiken och om några förbättringar a\ detsamma
borde genomföras. I direktiven erinrades vidare om att år 1952
fråga varit uppe om att utvidga området för de lokala utskrivningsnämndernas
verksamhet till att omfatta även P-fallen och uttalades att utredningen
borde avse även detta spörsmål. I samband därmed borde utredas
frågan om nämndens sammansättning och beslutförhet och vidare också
huruvida och i vad mån nämnden borde äga delegera sin beslutanderätt till
sj ukvårdsläkaren. Vid sidan av de nu berörda spörsmålen om formerna
för utskrivningsprövningen pekades i direktiven även på andra utredningsuppgifter,
bl. a. frågor om undantag i vissa fall från sinnessjuklagens bestämmelser
om retentionsrätt och om ökad lekmannainsyn även i andra
vårdfrågor än utskrivningsfrågor.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande uppdrogs den 27 juni 1957 åt
utredningen — som därefter antog benämningen sinnessj uklagstiftningskommittén
— att, i samband med utredningens tidigare erhållna uppdrag,
verkställa en fullständig översyn av sinnessjuklagstiftningen och i anslutning
därtill utfärdade föreskrifter. I samband med denna utvidgning a\
uppdraget framhölls i direktiven, att utgångspunkten för en ny lagstiftning
borde vara att så långt möjligt likställa mentalsjukvård med annan sjukvård.
Därvid uttalades, att anledningen till att man även i fortsättningen
måste ha kvar särskilda bestämmelser om mentalsjukvården hade sin grund
framför allt däri, att det under vissa omständigheter vore nödvändigt, att
kunna å sinnessjukhus kvarhålla en patient mot hans vilja. Med hänsyn
därtill måste i lag noga regleras, när en person mot sin vilja skulle få in
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1961 7
tagas å sinnessjukhus och när han ägde bli utskriven därifrån ävensom
förfarandet vid in- och utskrivning. Det vore huvudsakligen i dessa hänseenden
som det erfordrades en särskild lagstiftning och en ny lag i ämnet
borde såvitt möjligt begränsas till att omfatta nämnda spörsmål. Den borde
å andra sidan omfatta samtliga de lagbestämmelser, som befanns erforderliga
för vård av psykiskt sjuka å såväl sinnessjukhus som psykopatsjukhus.
I direktiven uttalade föredragande departementschefen tillika, att, därest
kommitténs uppdrag utvidgades på angivet sätt, det torde bli ofrånkomligt
att ytterligare förlänga de tidsbegränsade bestämmelserna om lokala utskrivningsnämnder.
Huruvida detta borde ske genom att bestämmelserna
formellt inarbetades i sinnessjuklagen eller genom att 1949 års lag förlängdes
finge ankomma på kommittén att pröva och inkomma med särskilt förslag
i denna del. Enligt direktiven vore kommittén oförhindrad att i det
sammanhanget föreslå sådana ur rättssäkerhetssynpunkt betydelsefulla
ändringar i lagstiftningen, som kommittén funne angelägna och som lämpligen
kunde upptagas till särskild behandling.
Kommitténs skrivelse den 4 januari 1961
I skrivelse den 4 januari 1961 har sinnessjuklagstiftningskominittén
föreslagit, att 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus skall förlängas för ytterligare en tidsperiod, som kommittén
— med hänsyn till att det knappast torde vara möjligt att sätta
i kraft en ny sinnessjuklag förrän den 1 januari 1964 — anser böra omfatta
två år. Några ändringar i lagstiftningen föreslås inte.
I skrivelsen framhåller kommittén, att den sedan en del år pågående
upprustningen av mentalsjukvården såsom allmän målsättning har att
åstadkomma behandlingsresurser och vårdförhållanden, som i möjligaste
mån jämställer denna vårdgren med kroppssjukvården. Upprustningen
i förening med de betydande medicinska framsteg, som gjorts inom psykiatrin
under senare år, har medfört att förhållandena inom mentalsjukvården
på ett genomgripande sätt förändrats och att en ny syn på
mentalsjukvården framträtt. Mot bakgrunden av den skedda utvecklingen
anser kommittén det vara angeläget, såsom ock understrykes i direktiven
för kommittén, att även i lagstiftningshänseende söka närma mentalsjukvården
till den allmänna sjukvården. Ett betydelsefullt steg i denna riktning
togs genom den partiella reform rörande intagning utan kvarhållningsrätt
som på kommitténs förslag genomfördes 1959. Vid en revision av sinnessjuklagstiftningen
bör man enligt kommittén syfta till att denna intagningsform
kommer till användning i största möjliga utsträckning. Den
erfarenhet som hittills vunnits rörande 1959 års reform är emellertid för
liten för att kunna läggas till grund för en detaljutformning av den nya
lagstiftningen. Från denna synpunkt finner kommittén det önskvärt att den
slutliga revisionen av lagstiftningen uppskjutes till 1963 års riksdag.
8
Kungl. Mnj.ts proposition nr 29 år 1961
Beträffande utredningsarbetets fortskridande anföres bl. a.
Kommitténs utredningsarbete har fortskridit så långt, att ett i huvudsak
fullständigt utkast till ny mentalsjukvårdslag föreligger. Motiv till lagförslaget
äro under utarbetande. I vissa hänseenden fordras emellertid ytterligare
undersökningar och ställningstaganden.
Bland särskilda frågor, som ännu icke slutgiltigt lösts, må framhållas
spörsmålet om indikationerna för tvångsintagning, där åtskilliga i hög grad
svårlösta problem föreligga. Det är nödvändigt, att dessa för den enskildes
rättssäkerhet så betydelsefulla frågor ingående penetreras, innan förslag
till lagstiftning framlägges. Även i andra hänseenden inrymmes i lagstiftningsarbetet
många frågor, som fordra noggranna bedömanden för att
kunna lösas på tillfredsställande sätt. Det må även framhållas, att kommitténs
arbete omfattar utarbetande icke endast av förslag till ny mentalsjukvårdslag
utan även av ett icke oväsentligt antal därtill anknytande bestämmelser.
Att under angivna förhållanden förutsäga när kommitténs
betänkande kan föreligga är givetvis vanskligt. För närvarande räknar dock
kommittén med att arbetet skall kunna slutföras under våren 1962.
Enligt kommitténs mening kommer inga olägenheter av betydelse att vara
förbundna med en ytterligare förlängning av 1949 års lag. Härutinnan hänvisar
kommittén till vad den anförde i skrivelse den 24 oktober 1957 i anslutning
till den då aktuella förlängningen av lagen.
I nyssnämnda skrivelse heter det bl. a.
Såsom framgår av vad förut anförts sakna straffriförklarade och därmed
likställda i vissa fall möjlighet att vända sig till lokal utskrivningsnämnd.
Detta gäller sådana patienter, som äro intagna vid de kommunala
och enskilda sinnessjukhus, där utskrivningsnämnder icke finnas inrättade,
samt vid fångvårdens sinnessjukavdelningar. Antalet straffriförklarade
och därmed likställda vid de nyssnämnda kommunala och enskilda
sinnessjukhusen är mycket ringa. Sådana patienter mottagas nämligen
som regel icke på dessa sjukhus. En inom utredningen företagen undersökning
har visat, att av sammanlagt omkring 600 patienter, som i augusti
1957 voro intagna å dessa sjukhus, endast 5 hörde till nämnda kategorier.
Beträffande straffriförklarade, intagna på sinnessjukavdelning vid fångvården,
uttalas i 1957 års skrivelse.
Av principiella skäl måste givetvis anses otillfredsställande att dessa
straffriförklarade, vilka rätteligen skulle ha varit intagna å sinnessjukhus,
genom dröjsmål med överförandet dit temporärt gå miste om möjligheten
att få utskrivningsfråga prövad av lokal utskrivningsnämnd. Antalet av
dessa intagna är emellertid tämligen ringa och har på senare tid nedbringats.
Enligt en å justitieombudsmansexpeditionen nyligen verkställd
undersökning voro i augusti 1957 å fångvårdens sinnessjukavdelningar
intagna 39 exspektanter bortsett från det antal, som beräknades kunna
försöksutskrivas direkt. De intagna hade vistats å avdelningen under varierande
tid efter det domen vunnit laga kraft, dock längst sex månader.
Enligt vad som upplysts har medicinalstyrelsen sin uppmärksamhet riktad
på angelägenheten av att i möjligaste mån nedbringa väntetiderna för
dessa å sinnessjukavdelning vid fångvården intagna. Det torde därför kunna
förväntas, att antalet av dessa intagna kommer att ytterligare minskas.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1961
Till belysning av den betydelse, som inrättande av lokala utskrivningsnämnder
skulle få för ifrågavarande kategorier intagna, kan nämnas, att
enligt sinnessjuknämndens årsberättelser för åren 1953—1956 framställningar
om utskrivning i dylika fall lämnats utan bifall endast vid 12, 18,
8 respektive 14 tillfällen.
Departementschefen
1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus
är en tidsbegränsad lag, vars giltighetstid vid flera tillfällen utsträckts
så att lagen nu gäller till utgången av innevarande år. Anledningen
till att bestämmelserna i fråga upptogs i en särskild lag i stället för att inarbetas
i sinnessjuklagen var från början, att man ville pröva reformen
vid ett begränsat antal mentalsjukhus, innan man tog ställning till om den
skulle genomföras för alla sådana sjukhus. Ganska snart stod det klart,
att de nya bestämmelserna, som innebär att utskrivning från mentalsjukhus
av straffriförklarade och med dem jämställda prövas av lokala utskrivningsnämnder,
medförde väsentliga fördelar. Redan i samband med den
första förlängningen av lagens giltighetstid gjordes den därför tillämplig
på alla statliga och större kommunala mentalsjukhus. Undantagna från
tillämpningen av 1949 års lag är nu endast vissa mindre kommunala mentalsjukhus
och sinnessjukavdelningarna inom fångvården. Vid dessa sjukhus
och avdelningar, där alltså ordningen med lokala utskrivningsnämnder
inte genomförts, förekommer blott ett litet fåtal sådana utskrivningsärenden,
som det på andra håll ankommer på utskrivningsnämnd att handlägga.
De sjukhus som det här är fråga om är vidare under avveckling.
Sedan 1958, när lagen senast förlängdes, har mer än hälften av sjukhusen
lagts ned. Vad beträffar sinnessjukavdelningarna inom fångvården strävar
man efter att med kortast möjliga dröjsmål överföra straffriförklarade och
jämställda till de statliga mentalsjukhusen. Det har därför inte ansetts påkallat
att utsträcka tillämpligheten av 1949 års lag mer än som redan skett.
Att de särskilda utskrivningsbestämmelserna sedermera inte gjorts permanenta,
trots att erfarenheterna av systemet med lokala utskrivningsnämnder
varit goda, beror på att en undersökning ansetts böra ske av
rättssäkerheten inom sinnessjukvården, vilken särskilt skulle avse utskrivningsproceduren.
För detta ändamål tillsattes 1954 en utredning, vars
uppdrag 1957 utvidgades till att avse en fullständig översyn av hela sinnessjuklagstiftningen.
Enligt uppgift överväger utredningen — sinnessjuklagstiftningskommittén
— bl. a. betydelsefulla ändringar i fråga om utskrivningsnämndernas
kompetens. Med hänsyn härtill bör den nuvarande provisoriska
lagstiftningen gälla till dess en definitiv reglering kan ske i eu ny
sinnessj uklag.
Vid den senaste förlängningen av 1949 års lag utgick man från att eu på
grundval av sinnessjuklagstiftningskommitténs arbete tillkommen ny sin
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1961
nessjuklag skulle kunna träda i tillämpning den 1 januari 1962. Slutförandet
av kommitténs arbete har emellertid av olika skäl dragit längre ut
på tiden än man från början beräknat. Revisionen av sinnessjuklagstiftningen
syftar framför allt till att även i lagstiftningshänseende minska
skillnaderna mellan mentalsjukvård och annan sjukvård. Ett viktigt led
i denna strävan är att så långt möjligt göra vården på mentalsjukhus
frivillig, dvs. att intagningen sker på den vårdbehövandes egen begäran
och med rätt för denne att när som helst lämna sjukhuset. Kommittén
ansåg det angeläget, att en dylik intagningsform kom till användning utan
avbidan på revideringen i övrigt och framlade i ett delbetänkande 1958 förslag
till härför erforderliga lagstiftningsåtgärder. Reformen genomfördes
vid 1959 års riksdag, då ett nytt kapitel tillfördes sinnessjuklagen. Därvid
betonades, att erfarenheterna av reformen borde ligga till grund för utformningen
av den nya sinnessjuklagen. Enligt kommitténs mening ger de hittills
vunna erfarenheterna inte tillräcklig ledning. — Vidare har kommittén
framhållit, att vissa av de grundläggande frågor kommittén har att taga
ställning till visat sig ytterligt svårlösta. Hit hör främst spörsmålet om
indikationerna för den tvångsintagning, vartill möjlighet alltjämt måste
finnas.
Kommittén finner det under angivna förhållanden även vanskligt att förutsäga,
när dess slutbetänkande kan föreligga, men räknar för närvarande
med att arbetet skall vara slutfört under våren 1962.
Med hänsyn till vad sinnessjuklagstiftningskommittén anfört är det inte
antagligt, att en ny sinnessjuklag kan träda i kraft förrän den 1 januari
1964. På grund härav vill jag förorda, att giltighetstiden för 1949 års lag
förlänges till utgången av 1963 eller sålunda med ytterligare två år.
Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett
i enlighet med det anförda inom inrikesdepartementet upprättat förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1969 (nr 655) med
särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, av den lydelse
bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Bo Stenfors
1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
utelämnats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1961
It
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19 januari 1961.
”* ‘iVt*. ‘i1’ >; u
. V l rWM . jU ''
Närvarande:
justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,
Bomgren.
Enligt lagrådet den 17 januari 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
13 januari 1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.
I -i ,• -j ''./''•■■■ : •; i! • '' . ,‘i •• •
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i inrikesdepartementet S. F. Nordlund.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
;ti fit
Ur protokollet:
T. Johansson
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1961
Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20
januari 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler t. f. chefen för inrikesdepartementet, statsrådet af Geijerstam,
lagrådets den 19 januari 1961 avgivna utlåtande över det den 13 januari
1961 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om
utskrivning från sinnessjukhus samt hemställer att förslaget, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
, • .<Vf i I r j->''V- 11) »‘til* ,, .''.''-sfi T: Ijj., , • .
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Arne Fagergren
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHIM et
101866