Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1961

1

Kr 27

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa bestämmelser
till förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar, m. m.; given Stockholms
slott den 20 januari 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning med vissa bestämmelser till förebyggande av nötkreaturstuberkulos
och brucellos hos husdjur;

2) förordning om bekämpande av salmonellainfektion hos djur m. m.;
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen fx-amlägges vissa förslag berörande anslaget till förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m. Såvitt
avser åtgärder mot nötkreaturstuberkulos och brucellos (smittsam kastning)
anknyter förslagen till den omläggning av den statliga verksamheten
på ifrågavarande områden, som i princip beslutades av 1958 års riksdag.
I denna del föreslås bestämmelser rörande den statliga sjukdomskontroll
m. in., som blir nödvändig även efter omläggningen. Såsom komplement
till gällande bestämmelser om motverkande av vissa djursjukdomar,
som framkallas av bakterier tillhörande salmonellagruppen, föreslås vidare
bestämmelser av generell natur för bekämpande av salmonellainfektion hos
djur. Slutligen föreslås vidgade möjligheter att erhålla ersättning av statsmedel
för inkomstbortfall in. m. vid isolering och dylika ingripanden på
grund av epizooti.

t Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 27

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser till förebyggande av nötkreaturstuberkulos och

brucellos hos husdjur

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För att utröna i vad mån inom landets nötkreatursbesättningar förekommer
nötkreaturstuberkulos eller brucellos (smittsam kastning) äger veterinärstyrelsen
i erforderlig omfattning förordna om fortlöpande kontrollundersökningar
av nötkreatur med tuberkulin och av mjölk enligt den så
kallade ABR-metoden.

För enahanda ändamål äger veterinär styrelsen jämväl förordna om tuberkulin-
och blodprovsundersökning inom nötkreatursbesättningar som skola
helt eller delvis skingras genom försäljning på auktion eller annorledes.

2 §.

Innehavare av nötkreatur är skyldig att hålla djuren tillgängliga för sådan
tuberkulin- eller blodprovsundersökning som avses i 1 § samt att lämna
erforderligt biträde vid undersökningen.

De med undersökningen förenade kostnaderna skola bestridas av djurägaren.

3 §.

Har jämlikt 1 § förordnats om mjölkundersökning, åligger det innehavare
av mejeri att enligt veterinärstyrelsens föreskrifter uttaga och till veterinärbakteriologiskt
laboratorium insända prov av mjölk från mejeriets leverantörer.

De med undersökningen förenade kostnaderna skola bestridas av mejeriet.

4 §•

Från nötkreatursbesättning må ej under loppet av tre månader annorledes
än till slakt säljas flera än tio djur över ett års ålder med mindre ägaren i
god tid underrättat läns- eller distriktsveterinären om försäljningen.

Veterinärstyrelsen äger medgiva undantag från bestämmelsen i första
stycket.

5 §•

Fjäderfä må ej hållas i ladugård annorstädes än i utrymme som är avskilt
från ladugården i övrigt på sätt veterinärstyrelsen bestämmer.

6 §•

Kungl. Maj :t äger besluta, att bestämmelserna i epizootilagen skola helt
eller delvis lända till efterrättelse beträffande nötkreaturstuberkulos och
brucellos hos husdjur, samt meddela i anledning härav erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

3

7 §•

Förseelse mot denna förordning straffes med dagsböter.

övertygas någon om dylik förseelse, må domstolen förordna att rätt till
sådan ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust, som må utgå
med stöd av epizootilagen, helt eller delvis skall vara förverkad.

Avskrift av dom i mål om ansvar för förseelse mot denna förordning skall
av domstolen översändas till veterinärstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961, då följande författningar
skola upphöra att gälla, nämligen

förordningen den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos
hos nötkreatur,

kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 387) angående bekämpande av smittsam
kastning hos nötkreatur samt

förordningen den 16 maj 1947 (nr 209) angående vissa åtgärder för bekämpande
av smittsam kastning hos nötkreatur.

I fråga om bestridande av kostnad för sådan tuberkulinundersökning,
som avses i 1 § första stycket och äger rum inom Skaraborgs län, skola
äldre bestämmelser fortfarande gälla till dess Kungl. Maj:t annat förordnar.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

Förslag

till

Förordning

om bekämpande av salmonellainfektion hos djur m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Denna förordning avser salmonellainfektion hos husdjur och hos andra
djur som hållas i fångenskap. I fråga om smittsam kastning hos häst och
hönstyfus skall dock i stället gälla vad därom är särskilt stadgat.

2 §.

Finnes anledning misstänka att infektion som avses i 1 § förekommer,
äger veterinärstyrelsen förordna veterinär eller annan lämplig person att
enligt styrelsens anvisningar verkställa den undersökning och utöva den
tillsyn som omständigheterna påkalla.

3 §■

Påträffar veterinär infektion som avses i 1 § eller finner han grundad
anledning misstänka att sådan infektion förekommer, skall han meddela
djurets innehavare de föreskrifter och anvisningar som finnas påkallade
för att hämma infektionen och hindra smittspridning till människor eller
djur. Veterinären må därvid i mån av behov meddela förbud att föra djur
och produkter till och från stället.

Meddelade föreskrifter och förbud skola omedelbart upphävas när ej
längre finnes grundad anledning misstänka att infektion förekommer.

4 §•

Är däggdjur att anse som kronisk bärare av infektion som avses i 1 §,
äger veterinärstyrelsen förordna att djuret skall avlivas. Påkallas eljest för
hämmande av sådan infektion att däggdjur avlivas, må Kungl. Maj:t förordna
därom. I den mån för enahanda ändamål erfordras att djur av annat
slag avlivas eller att ägg, som inlagts för kläckning, oskadliggöras äger veterinärstyrelsen
förordna därom.

I anslutning till förordnande om avlivning må lämnas erforderliga föreskrifter
om huru med djurkroppen skall förfaras.

5 §•

Förekommer inom besättning infektion som avses i 1 § eller finnes grundad
anledning misstänka att så är fallet, må till besättningen hörande nötkreatur,
får, get, svin eller häst icke utan veterinärstyrelsens medgivande
slaktas till människoföda annorledes än på sätt i 12 § 1 mom. lagen den 20
mars 1959 om köttbesiktning m. m. är stadgat beträffande nödslakt. Innan
sådant djur föres till slakteriinrättning, skall besättningens innehavare i
så god tid som möjligt förvarna besiktningsveterinären.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

5

6 §‘

Det åligger den som driver yrkesmässig verksamhet för kläckning av ägg
(kläckeri) att föra löpande anteckningar utvisande från vilkas besättningar
ägg mottagas för kläckning och till vilka de kläckta djuren utlämnas. Anteckningarna
skola vid anfordran insändas till veterinärstyrelsen eller hållas
tillgängliga för veterinär som av styrelsen förordnats att granska dem.

Simfågelägg må mottagas i kläckeri endast om de härröra från besättning
som inom en månad dessförinnan undersökts beträffande förekomst av
salmonellainfektion utan att sådan påträffats.

Apparat som användes vid kläckning av simfågelägg må ej utan veterinärstyrelsens
medgivande samtidigt eller sedermera nyttjas för ägg från
hönsfåglar.

7 §•

Innehavare av djur, fodermedel eller annat, som kan vara behäftat med
smitta, är skyldig att hålla detta tillgängligt för sådan undersökning eller
tillsyn som avses i 2 § och att därvid lämna erforderligt biträde ävensom
att i övrigt ställa sig till noggrann efterrättelse vad för bekämpande av infektion
som avses i 1 § i vederbörlig ordning föreskrives.

Underlåter någon att skyndsamt fullgöra föreskriven åtgärd, må densamma
genom länsstyrelsens försorg verkställas på den försumliges bekostnad.

8 §■

Ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust, som föranletts
av stadgande i denna förordning eller enligt densamma meddelade bestämmelser,
utgår i den omfattning Kungl. Maj :t föreskriver.

Anspråk på ersättning skall vid talans förlust framställas hos veterinärstyrelsen
inom sex månader från den dag anspråket uppkom; Kungl. Maj:t
likväl obetaget att härifrån medgiva undantag då så finnes påkallat.

9 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,
meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
av veterinärstyrelsen.

10 §.

Förseelse mot bestämmelserna i 5—7 §§ straffes med dagsböter.

Övertygas någon om dylik förseelse, må domstolen förordna att rätt till
ersättning som avses i 8 § helt eller delvis skall vara förverkad.

Innefattar förseelsen olovlig förflyttning av djur eller produkter, må
domstolen tillika förklara sådant gods eller, om det icke kan tillrättaskaffas,
dess värde förbrutet till kronan.

Avskrift av dom i mål om ansvar för förseelse mot denna förordning
skall av domstolen översändas till veterinärstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 januari 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, vissa frågor om förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar samt anför
därvid följande.

Bestämmelser om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar är
meddelade i ett flertal författningar. De viktigaste av dessa är epizootilagen
den 12 april 1935 (nr 105) samt kungörelsen samma dag (nr 106) med närmare
föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootikungörelsen). Författningarna är avsedda att ge möjlighet åt vederbörande
statliga organ att uppdaga smitta och genomföra ett effektivt
bekämpande. Epizootilagen ger t. ex. vittgående befogenheter att förklara
ställen spärrade, smittade eller misstänkta för smitta samt att utfärda
tvingande skyddsföreskrifter i anslutning därtill. Veterinärstyrelsen tillerkännes
befogenhet att förordna om nedslaktning av smittade djur, föreskriva
smittrening o. s. v. För kostnader och förluster, som föranledes av
ingripanden enligt epizootilagen, utgår ersättning av allmänna medel enligt
vissa av Kungl. Maj :t i epizootikungörelsen föreskrivna grunder. Bl. a. är
djurägaren berättigad till ersättning för nedslaktat djur efter det värde
djuret skulle ha haft, om sjukdomen ej inträffat.

Epizootilagen är direkt tillämplig på tolv i lagen angivna sjukdomar -—
däribland såsom den mest kända mul- och klövsjukan — varjämte Kungl.
Maj :t enligt lagen äger förklara denna helt eller delvis tillämplig på andra
sjukdomar, som visar sig jämförliga med de direkt angivna. Genom epizootilagen
ges en yttre ram för omfattningen av tillåtna ingripanden i den enskildes
förhållanden. I epizootikungörelsen utnyttjas denna ram i olika
grad beträffande de skilda sjukdomarna, beroende på vilken metod för
sjukdomsuppdagande eller bekämpande som bedömts vara den lämpligaste
i fråga om varje särskild sjukdom.

Beträffande vissa sjukdomar — såsom tuberkulos och smittsam kastning
hos nötkreatur samt hönstyfus — har man valt att tillskapa särskilda

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1961

7

författningar. I fråga om dessa sjukdomar har man också medelst särskilda
statsbidragsbestämmelser velat främja olika frivilliga åtgärder från
djurägarnas sida.

Veterinärstyrelsen har i framställningar, som kommer att närmare redovisas
i det följande, avgivit vissa förslag till nya eller ändrade bestämmelser
på ifrågavarande område, avseende

A. åtgärder mot nötkreaturstuberkulos,

B. åtgärder mot brucellos (smittsam kastning),

C. åtgärder mot salmonellainfektion samt

D. ersättning för inkomstbortfall vid isolering på grund av epizooti.

De kostnader, som i enlighet med gällande författningar på berörda område
skall gäldas av allmänna medel, bestrides från förslagsanslaget till
förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m.
Detta anslag är för innevarande budgetår uppfört med 1 085 000 kr. I sina
anslagsäskanden för budgetåret 1961/62 (skr. 31/8 1960) har veterinärstyrelsen
— under hänsynstagande till sina nyss omförmälda förslag — hemställt
att anslaget i fråga minskas med 605 000 kr. till 480 000 kr. Kungl.
Maj:t har i årets statsverksproposition (IX ht p. 88) på min hemställan
föreslagit riksdagen att samma anslag skall, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för nästa budgetår upptagas med ett beräknat belopp av
450 000 kr.

Jag ämnar i det följande först behandla veterinärstyrelsens förutnämnda,
med litt. A—D betecknade förslag vart och ett för sig, varefter frågor om
beräkning av anslaget till förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar, in. in. torde få upptagas i ett särskilt avsnitt.

A. Åtgärder mot nötkreaturstuberkulos

Inledning

De sedan år 1942 gällande bestämmelserna i ämnet har varit så anpassade,
att de medgivit i vissa avseenden olika förfaranden för s. k. tuberkulosfria
områden och andra områden. Sedan den 1 oktober 1958 gäller emellertid de
för tuberkulosfria områden avsedda reglerna inom hela riket. Dessa regler
utgöres av bestämmelserna i epizootilagen kompletterade med 2 kap. i förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos
bos nötkreatur.1

Efter utredning, verkställd av jordbruksanslagsutredningen, har 1958 års
riksdag fattat beslut om viss omläggning av den statliga verksamheten på
ifrågavarande område.2 Omläggningen — vilken med undantag för Skaraborgs
län, som förklarades tuberkulosfritt först hösten 1958, förutsatts kunna
äga rum vid ingången av budgetåret 1961/62 — innebär bl. a. att be 1

Jfr kungörelse den 18 juni 1958 (nr 321) med förordnande jämlikt 1 § nämnda förordning.

2 Prop. 1958: 1 (IX ht p. 104); JoU 1 (p. 94); rskr 9.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1961

stämmelser skall utfärdas om obligatorisk tuberkulinkontroll, bekostad av
den enskilde djurägaren.

Sedan veterinärstyrelsen i anledning av riksdagsbeslutet erhållit Kungl.
Maj :ts uppdrag att verkställa utredning rörande utformningen av den statliga
sjukdomskontroll m. m. som efter omläggningen alltfort blir nödvändig,
har styrelsen i skrivelse den 23 mars 1960 avlämnat förslag i ämnet.

över förslaget har utlåtanden efter remiss avgivits av statskontoret, kommerskollegium,
lantbruksstyrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands,
Kalmar, Malmöhus, Skaraborgs och Jämtlands län, 1954 års
mjölkkommitté, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Hushållningssällskapens förbund, Föreningen Svensk husdjursskötsel
samt Sveriges veterinärförbund. En del remissorgan har bifogat av dem inhämtade
yttranden.

Veterinärstyrelsens förslag

En av veterinärstyrelsen redovisad tabell över bekämpandet av nötkreaturstuberkulos
i Sverige åren 1937—1959 utvisar, att saväl antalet fall av
smittfarliga tuberkulosformer som antalet vid tuberkulinundersökningar
reagerande djur ävensom frekvensen av tuberkulos hos slaktdjur undergått
fortlöpande minskning. Under år 1958 påvisades tuberkulos hos ej fullt 100
nötkreatur. Styrelsen varnar emellertid för slutsatsen, att ytterligare insatser
skulle vara onödiga. Sverige torde vid början av 1800-talet ha varit fritt
från kreaturstuberkulos. Genom import av djur åren 1840—1860 till bl. a.
de av staten ägda s. k. stamholländerierna synes sjukdomen ha vunnit insteg
i landet. Den vann därefter en sådan spridning, att i stora delar av landet
flertalet kreatursbesättningar var tuberkulösa redan vid det senaste sekelskiftet.
Det hittillsvarande sjukdomsbekämpandet har medfört, att tuberkulosfrekvensen
blivit i stort sett densamma som för hundra år sedan.
Veterinärstyrelsen räknar dock med en ouppdagad latent tuberkulosförekomst,
om ock ringa, i skilda delar av landet. Ett eftersättande av bekämpningsåtgärderna
kan därför enligt styrelsens mening medföra allvarlig fara
för att sjukdomen ånyo vinner spridning.

Tuberkulosbekämpandet bedrives genom dels punktvis insatta åtgärder
av mer eller mindre tvingande natur i besättningar där sjukdomen påvisats
eller kan antagas förekomma dels fortlöpande, av statsverket bekostade
kontrollundersökningar med tuberkulin av samtliga besättningar för uppdagande
av nyinfektioner. Dessa moment har, framhåller veterinärstyrelsen,
det inbördes sammanhanget, att ju mindre intensiva åtgärder som vidtages
mot smittade besättningar, desto tätare kontrollundersökningar blir erforderliga.
Intervallerna mellan kontrollundersökningarna har hos oss blivit
bland de längsta som förekommer i något land med organiserat tuberkulosbekämpande.
En ytterligare förlängning av intervallerna kan emellertid enligt
styrelsens uppfattning ej utan allvarlig risk genomföras med mindre
bestämmelser införes om ökade befogenheter att vidtaga åtgärder i syfte att

Kungl. Maj:is proposition nr 27 år W61

9

förhindra smittspridning från besättningar där tuberkulos uppdagats. I fråga
om smittad eller för smitta misstänkt besättning kan f. n. spärrförklaring
meddelas i allenast begränsad omfattning. Misstänkt- eller smittförklaring
kan inte förekomma, och styrelsens befogenhet att förordna om nedslaktning
av djur är högst begränsad. Styrelsens föreslår ökade befogenheter
för myndigheterna i dessa hänseenden och yttrar härom följande.

Veterinär bör kunna förklara ställe spärrat, innefattande förbud mot tillförsel
av djur samt mot utförsel av djur från den ifrågavarande gården för
annat ändamål än omedelbar nedslaktning, såväl då tuberkulos påvisats
hos slaktdjur från gården som då undersökning med tuberkulin, inköp från
smittad besättning eller annan omständighet ger anledning till antagande
att sjukdomen förekommer. Har tuberkulos konstaterats eller finnes starka
skäl misstänka att sjukdomen förefinnes, bör veterinärstyrelsen äga påkalla,
att besättningen av länsstyrelsen förklaras smittad eller misstänkt
för smitta. Uttryckligt förbud saknas nämligen nu bl. a. mot försäljning av
livdjur från besättning, där tuberkulos konstaterats. Innehavare av andra
nötkreatur äger dock inte köpa djur från sådan besättning. Dessa bestämmelser
synes styrelsen i hög grad olämpliga, enär det många gånger kan
bereda köparen svårighet att förvissa sig om tillståndet i säljarens besättning.
— Veterinärstyrelsen bör vidare äga förordna om nedslaktning av ej
mindre nötkreatur än även andra djur å gården i den omfattning som i
varje fall prövas erforderlig för sjukdomens utrotande. Härom gäller f. n.
endast att nötkreatur, som visat reaktion vid tuberkulinundersökning eller
eljest befunnits tuberkulöst, skall nedslaktas. Har mer än halva antalet nötkreatur
över två års ålder i en besättning visat reaktion, må dock styrelsen,
i den utsträckning som befinnes erforderlig, förordna om nedslaktning av
även icke reagerande djur. Flera gånger har emellertid vid tuberkulinundersökning
av besättning påvisats reaktioner, vilka ej uppgått till nämnda antal
men däremot visat sådan fördelning i olika åldersgrupper och haft sådan
omfattning, att det med säkerhet kunnat förutses att återfall senare
skulle inträffa, därest inte i en del fall även enstaka ej reagerande äldre
djur och i andra fall samtliga djur bleve nedslaktade. Styrelsen äger i sådana
fall f. n. ej föreskriva slakt av andra djur än sådana som visat reaktion;
och skulle djurägaren frivilligt verkställa nedslaktning av något ytterligare
djur, kan ersättning för detsamma inte utgå av allmänna medel. Åtskilliga
infekterade besättningar kan dock åsamka såväl det allmänna som
djurägarna vida större kostnader genom det utdragna bekämpande, som
många gånger blir följden vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser,
än vad fallet skulle vara, om möjlighet förelåge till omedelbar och samtidig
nedslaktning av djur i den utsträckning som erfarenhetsmässigt prövas
nödvändig. Återhållsamhet i fråga om nedslaktning kan t. o. in. få till
resultat att, innan saneringen av en besättning blivit slutförd, ett större antal
djur måst nedslaktas än vad besättningen ursprungligen innehöll. En
av styrelsen verkställd utredning rörande tuberkulosfynd vid besiktning
av icke-reagerande nötkreatur i smittade besättningar, som nedslaktats efter
styrelsens förordnande, har utvisat att synliga tuberkulösa förändringar
påvisats hos ej mindre än 44 procent av djuren över fem års ålder — ett
förhållande som ytterligare synes tala för att styrelsen bemyndigas att i
varje särskilt fall pröva och avgöra i vilken omfattning nedslaktning av
nötkreatur i en tuberkulos besättning skall företagas.

Återfall av tuberkulos hos nötkreatur har ibland orsakats genom hästar,
getter och svin, som varit inhysta i ladugård. Nuvarande bestämmelser

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1961

föreskriver, att därest sjukdomen påvisas hos andra djur än nötkreatur,
sådana djur skall antingen avskiljas från nötkreatur eller nedslaktas. Eu
tillfredsställande isolering kan emellertid vara svår att genomföra, likaså
nedslaktning då ersättning åt djurägaren inte är förutsatt i förordningen.
Som jämförelse må nämnas att vid övriga sjukdomar, för vilka bestämmelserna
i epizootilagen gäller, samma förfarande må tillämpas beträffande
alla djur som kan angripas av den ifrågavarande sjukdomen. Med hänsyn
till smittrisken bör även vid tuberkulos förordnande om nedslaktning av
andra djur än nötkreatur kunna påbjudas av styrelsen och ersättning utgå
med skäligt belopp.

En fortlöpande kontroll genom tiiberkuliniindersökningar synes veterinärstyrelsen
f. n. oundgänglig. Härom yttrar styrelsen följande.

Det bör fortsättningsvis liksom hittills få ankomma på styrelsen att i
erforderlig omfattning förordna om kontrollundersökningar med tuberkulin.
Styrelsen beräknar, att i medeltal för alla län omkring fem års intervall
mellan undersökningarna ännu erfordras vid ingången av budgetåret 1961/
62, men att vid bifail till vad i det föregående föreslagits rörande åtgärder i
smittad besättning tiden successivt skall kunna ökas för att omkring år
1970 uppgå till ca sju år. Sedan samtliga besättningar i landet fr. o. in. hösten
1961 genomgåtts ytterligare minst en gång, vilket beräknas vara slutfört
omkring tio år senare, bör den fortsatta kontrollen upptagas till förnyat
övervägande.

Till undvikande av smittspridning har styrelsen förordnat tjänsteveterinär,
som erhållit kännedom om att nötkreatursbesättning skall skingras genom
försäljning på auktion eller eljest, att utföra tuberkulinundersökning
av besättningen. Förordnandet har ansetts kunna begränsas till besättning
som innehåller minst tio nötkreatur över ett års ålder och som ej undersökts
med tuberkulin inom ett och ett halvt år före försäljningen. Såväl undersöknings-
som resekostnader har i sådana fall bestritts av statsmedel. Enär omfattande
spridning av tuberkulos snabbt kan ske inom en besättning, torde
sådana undersökningar även fortsättningsvis bli nödvändiga. Ansvaret för
att undersökningarna kommer till stånd finner styrelsen emellertid lämpligen
böra överflyttas från vederbörande veterinär till besättningens innehavare.

Styrelsen förutsätter att tuberkulin alltjämt skall tillhandahållas kostnadsfritt
till sådana undersökningar, vilka djurägarna ålägges låta utföra och
bekosta, ävensom att ersättning till veterinär för sådana undersökningar
skall utgå enligt den veterinära tjänstetaxan. Djurägarens kostnad för undersökning
av en besättning med t. ex. 15 djur blir då vid ett avstånd från
veterinärens bostad av 15 km omkring 35 kr. Med hänsyn till riksdagens
principbeslut i ämnet erfordras ett stadgande om att kostnaden för de fortlöpande
kontrollundersökningarna med tuberkulin inklusive de nyssnämnda
undersökningarna i samband med skingring av en besättning skall gäldas
av djurägarna. Då erläggandet av kostnaden i vissa fall kan bli betungande
för den enskilde djurägaren, bör en central debitering av medel för ändamålet
övervägas. Styrelsen torde därför böra bemyndigas, dels att med jordbrukarorganisation
söka träffa överenskommelse om sättet för medlens debitering,
dels att, om så befinnes lämpligt, handha utdebiterade medel för
utbetalning av ersättning åt veterinär.

Rörande de på statsverket ankommande kostnaderna för tuberkulosbekämpandet
anför veterinärstyrelsen följande.

Kungl. Maj:is proposition nr 27 år 1961

11

Dessa kostnader synes böra omfatta

1) kostnad för utredning av tuberknlosförhållandena i besättning, där sjukdomen
kan antagas förekomma genom att tuberkulos påvisats vid köttbesiktning,
obduktion eller eljest på djur från gården eller genom att
reaktioner av tvivelaktig natur framkommit vid tuberkulinundersökning; 2)

kostnad för nedsättning av djur i smittade besättningar;

3) kostnad för kontrollundersökning av smittade besättningar, sedan utrensning
verkställts;

4) kostnad under de närmast följande tre budgetåren för ytterligare en kontrollundersökning
av besättningarna i Skaraborgs län.

Utredningskostnadcrna hänför sig dels till arvoden och resekostnadsersättningar
åt veterinärer dels till ersättning åt laboratorier för bakteriologiska
undersökningar, typbestämningar m. in. Huvuddelen av utredningskostnaderna
är att hänföra till förnyade undersökningar med tuberkulin
av besättning där reaktioner av tvivelaktig natur påvisats. Utredningar betingade
av tuberkulosfynd vid slakt m. in. samt kontrollundersökningar av
smittade besättningar förutses däremot bli fåtaliga. Totalt kan undersökningarna
beräknas komma att omfatta omkring 1 000 besättningar per år.
Djurantalet i dessa torde böra beräknas uppgå till omkring 15 per besättning,
d. v. s. något över medeltalet (tio djur per besättning) eller till sammanlagt
bortåt 15 000. Med oförändrade bestämmelser angående ersättning
åt veterinär skulle den totala arvodeskostnaden utgöra 17 500 kr. Resekostnaderna
kan beräknas uppgå till högst 10 000 kr. Såsom kostnader för bakteriologiska
undersökningar, typbestämningar m. m. torde böra beräknas
högst 2 500 kr. Utredningskostnaderna förutses sålunda årligen uppgå till
30 000 kr.

Nedslaktning av djur på grund av tuberkulos torde under budgetåret
1961/62 behöva omfatta ett femtiotal nötkreatur och möjligen något enstaka
djur av annat slag. Ersättning av statsmedel bör ej såsom hittills utgå med
fast belopp för nedslaktat djur1, utan eljest förekommande värderingsnormer
bör tillämpas jämväl vid tuberkulos. Det berodde tidigare i hög grad på
djurägaren om en besättning kunde förbliva tuberkulosfri eller inte. Sedan
hela riket friförklarats och samtliga besättningar formellt är tuberkulosfria,
får de återfall av sjukdomen, vilka det oaktat inträffar, helt tillskrivas omständigheter
varöver djurens innehavare inte kunnat råda. Enär köttet efter
nedslaktat djur i regel är användbart, kommer statsverkets utgift att begränsas
till skillnaden mellan liv- och slaktvärdet. Med hänsyn till det
ringa antal djur, som väntas komma i fråga för nedslaktning, blir besparingen
genom fast ersättning ej nämnvärd. Härtill kommer att med det nedslaktningstvång,
som nu föreslås även beträffande andra tuberkulösa djur
än nötkreatur, ett system med fast ersättning sknlle fordra en för detta
ändamål särskilt avsedd taxa med ersättningsbelopp för ifrågavarande djurslag
(exempelvis häst, nöt, får, get och svin) och med skäliga variationer
för olika storlekar och åldersgrupper. För djurägare i gemen synes vidare
den fasta ersättningen vid tvångsnedslaktning av djur på grund av tuberkulos
alltid ha framstått som omotiverad och obegriplig, särskilt med hänsyn
till de mycket stora divcrgenser i förlustens storlek, som uppenbart
förekommer vid slakt av ett högproducerande djur i jämförelse med ett
oförädlat sådant.

1 Enligt 9 § 1941 års förordning (lydelse enligt SFS 1959: 222) utgår, där ej Kungl. Maj:t
finner skäl för visst fall medgiva högre gottgörelse, 200 kr. eller, om djuret är under ett år,
50 kr.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1967

Medelsåtgången till ersättning för nedslaktade djur kan inte beräknas
med någon" högre grad av tillförlitlighet, enär densamma främst beror på
antalet djur, som behöver nedslaktas, samt ersättningsnormen och djurvärdet
vid tidpunkten för slakten. Med hänsyn till att antalet påträffade tuberkulösa
besättningar för varje år minskat, torde som förut nämnts ej
mer än ett femtiotal nötkreatur behöva nedslaktas per budgetår. Vid en
skillnad mellan liv- och slaktvärde av 300 å 400 kr. kan, inberäknat besiktnings-
och eventuella värderingskostnader, omkring 20 000 kr. komma att
erfordras.

Den ytterligare genomgången av Skaraborgs län med tuberkulinundersökningar
bekostade av statsverket bör under budgetåret 1961/62 omfatta en
tredjedel av djurantalet, vilket år 1958 uppgick till 207 000 nötkreatur. Undersökningskostnaderna
torde vid i medeltal 13 djur per besättning uppgå
till omkring 87 000 kr. Vid oförändrade grunder för erläggande av reseersättning
till veterinär, varvid intill en krona per djur erlägges av djurägaren,
torde nämnvärd kostnad för sådan ersättning ej åsamkas statsverket
med hänsyn till att avstånden inom länets veterinärdistrikt är jämförelsevis
ringa.

De totala kostnaderna för det statliga tuberkulosbekämpandet under budgetåret
1961/62 beräknar styrelsen således skola uppgå till (30 000 -f- 20 000
+ 87 000 =) i runt tal 135 000 kr.

Ett av veterinärstyrelsen utarbetat förslag till förordning angående åtgärder
mot nötkreaturstuberkulos torde få såsom bilaga 1 fogas till protokollet.
Styrelsen anmärker att med ordet nötkreaturstuberkulos åsyftas den
bovina formen av tuberkulos även hos andra husdjur än nötkreatur, såsom
får, get, svin och häst.

Remissutlåtandena

Veterinärstyrelsens förslag har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av remissorganen. En del av dessa har dock samtidigt uttalat betänkligheter
rörande riksdagens principbeslut om att från statsverket på den
enskilde djurägaren överflytta kostnaden för den obligatoriska tuberkulinkontrollen.
Detta beslut bör, uttalar sålunda 195i års mjölkkommitté, omprövas,
enär kontrollen alltjämt är av sådan karaktär att det allmänna bör
svara för densamma. Riksförbundet Landsbygdens folk finner såväl den
fortlöpande kontrollen som de undersökningar, vilka sker då besättning
skall skingras, vara av sådant allmänt hälsovårdande intresse, att kostnaderna
bör bestridas av statsverket. Liknande synpunkter anlägges av Hushållningssällskapens
förbund.

Sveriges veterinärförbund befarar att de enskilda djurägarna får svårt att
acceptera den föreslagna skyldigheten för dem att bestrida kostnaderna i
samband med tuberkulinkontrollen. För veterinärerna torde det komma
att kännas mindre tilltalande att behöva kräva djurägarna på ersättning för
undersökningar, vilka är påkallade av allmänna hänsyn och utföres på
grund av förordnande av statlig myndighet. Veterinärstyrelsen bör därför
enligt förbundets mening äga träffa överenskommelse med jordbrukarorga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år lt)Gl

13

nisationerna om en central debitering för täckande av kostnaderna. Länsstyrelsen
i Kalmar län betonar likaledes veterinärernas svårigheter efter nyordningen
samt den hjälp som skulle vinnas, om lantbrukets ekonomiska föreningars
centralorganisationer påtoge sig kostnaderna för den obligatoriska tuberkulinkontrollen.
Sveriges lantbruksförbund framhåller, att kontrollkostnaden
i många fall kan kännas betungande för den enskilde och att kontrollen
mera är en angelägenhet för rikets nötkreatursskötsel i stort än för
den enskilda djurägaren. Förbundet välkomnar därför tanken att veterinärstyrelsen
skall tillsammans med jordbrukets organisationer undersöka
olika möjligheter till generell finansiering av verksamheten.

Med avseende å den kontroll, som nu sker då nötkreatursbesättning skall
skingras genom försäljning av minst tio djur, ifrågasätter länsstyrelsen i Malmöhus
län om inte antalet borde nedsättas, emedan det förekommit att
djurägare för att undgå kontrollen valt att sälja djuren i omgångar med färre
än tio varje gång. Föreningen Svensk kreatursskötsel ifrågasätter lämpligheten
av den föreslagna skyldigheten för innehavare av besättning, som skall
skingras, att göra anmälan därom. Därest anmälningsskyldighet överhuvudtaget
behövs, borde prövas huruvida inte skyldigheten kunde påläggas livdjursförmedlare
eller auktionsfirma som medverkar vid försäljningen. Lantbruksstyrelsen
anmärker att enligt förslaget anmälningsskyldighet skulle föreligga
blott om besättning skingras helt och hållet men då också gälla
oberoende av besättningens storlek. Enligt styrelsens mening borde anmälningsplikten
inträda då besättning skall skingras helt eller delvis och det
antal djur, som därvid skall säljas annorledes än direkt till slakt, överstiger
en av veterinärstyrelsen fastställd gräns.

Lantbruks styrelsen vänder sig även mot den nu gällande och i förslaget
bibehållna föreskriften om att tuberkulinundersökning av nötkreatur inte
må företagas ulan veterinärstyrelsens medgivande. Denna föreskrift bör
enligt lantbruksstyrelsens mening utbytas mot en bestämmelse om att sådan
undersökning ej må ske utan veterinärstyrelsens vetskap och utan att
resultatet rapporteras till veterinärstyrelsen.

Gentemot förslaget att ersättning för djur, som nedslaktats på grund av
tuberkulos, skall utgå efter värdering och inte såsom nu med fast belopp
anmärker statskontoret att, enär frågan omprövats så nyligen som vid 1959
års riksdag, skäl alt nu ändra ersättningsgrunderna inte torde föreligga. Å
andra sidan finner Riksförbundet Landsbygdens folk den föreslagna skärpningen
av bestämmelserna kunna för den enskilde innebära så allvarliga ekonomiska
uppoffringar, att full ersättning ovillkorligen inåstc utgå vid påbjuden
nedslaktning liksom vid smitt- eller misstänktförklaring.

Länsstyrelsen i Malmöhus län efterlyser en föreskrift om undersökning av
ladugård spersonal in. fl. när tuberkulos konstaterats hos nötkreatur. I samma
mån som nötkreaturstuberkulosen minskar i omfattning, så ökas, framhåller
länsstyrelsen, betydelsen av frågan om spridning av tuberkulos smitta
Irån personal till kreatur.

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

Departementschefen

1941 års förordning (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos hos
nötkreatur (i det följande kallad tuberkulosförordningen) ger dels bestämmelser
för tuberkulosfria områden och dels bestämmelser för riket i övrigt.
De senare bestämmelserna är emellertid inte längre aktuella. På grund av
kungörelse den 18 juni 1958 (nr 321) är nämligen numera riket i sin helhet
alt anse som tuberkulosfritt.

Tuberkulosförordningens aktuella bestämmelser innebär till en början
att epizootilagen skall vara tillämplig på tuberkulos hos nötkreatur. Detta
medför bland annat att djurägare är pliktig att inom högst 24 timmar
anmäla sjukdomsfall hos veterinär och att veterinär har viss undersökningsplikt.
Intill dess resultatet av undersökningen föreligger, må djurägaren icke
utan veterinärens samtycke förfoga över det sjuka djuret eller dess produkter.
Vidare ger epizootilagen veterinärstyrelsen befogenhet attt meddela bindande
föreskrifter om smittrening med mera. Djurägaren är skyldig att lämna
erforderligt biträde vid förrättning enligt epizootilagen, och envar måste foga
sig i vad myndigheterna föreskriver eller eljest åtgör för sjukdomens bekämpande.

Epizootilagen innehåller också bestämmelser om spärr-, misstänkt- och
smittförklaring och till dessa institut knutna möjligheter för myndigheterna
att vidtaga åtgärder av djupt ingripande art samt om nedslaktning. Dessa bestämmelser
är emellertid giltiga blott i den mån Kungl. Maj :t särskilt föreskrivit
det, och dylik föreskrift har inte meddelats i fråga om nötkreaturstuberkulosen.
Till en del uppväges detta av bestämmelser i tuberkulosförordningen.
Där stadgas sålunda att veterinär, som konstaterat tuberkulos
hos nötkreatur, skall förbjuda ägaren att intill dess besättningen undersökts
med tuberkulin, utsläppa kreaturen på gemensamlietsbete eller flytta dem
till ladugård där andra djur förekommer. Tuberkulösa nötkreatur måste enligt
förordningen nedslaktas och, om över hälften av besättningen är tuberkulos,
kan veterinärstyrelsen förordna om nedslaktning även bland de övriga
nötkreaturen. Finnes tuberkulöst husdjur av annat slag i ladugården, skall
det avlägsnas därifrån eller nedslaktas.

Med stöd av 11 § epizootilagen har Kungl. Maj :t i epizootikungörelsen meddelat
närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar.
Förutom särskilda föreskrifter rörande de olika sjukdomarna
innehåller kungörelsen i 2—12 §§ allmänna bestämmelser om bland annat
ersättning av statsmedel för förluster och utgifter som föranlelts av sjukdomsbekämpande.
Rörande förlust genom nedslaktning gäller att ersättning
skall utgå efter det värde, som djuret skulle ha haft om sjukdomen
inte inträffat, minskat med det värde djuret i slaktat skick har för ägaren.
Bland utgifter, som enligt kungörelsen gäldas av allmänna medel, må i detta
sammanhang framhållas kostnader för smittrening, diagnostisering och laboratorieundersökning.
Epizootikungörelsen är inte tillämplig på nötkreaturstuberkulosen.
Även enligt tuberkulosförordningen utgår emellertid av

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

allmänna medel ersättning för nedslaktade nötkreatur, men ersättningen är
bär fixerad till 200 kronor för djur om minst ett års ålder och 50 kronor för
yngre djur, Kungl. Maj :t dock obetaget att för visst fall medge högre gottgörelse.
Smittrening av ladugård skall enligt tuberkulosförordningen bekostas
av ägaren. Tuberkulinundersökning bekostas däremot av allmänna medel.

Tuberkulosförordningen är inte ett instrument enbart för direkt bekämpande
av nötkreaturstuberkulos utan ger också möjligheter att förebygga
sjukdomen genom en omfattande hälsokontroll. Med stöd av 2 § förordnar
sålunda veterinärstyrelsen om fortlöpande kontrollundersökningar med tuberkulin
inom landets nötkreatursbesätlningar samt om tuberkulinundersökningar
inom nötkreatursbesättningar som skall helt eller delvis skingras
genom försäljning på auktion eller annorledes. Även dessa undersökningar
bekostas av allmänna medel. Enligt principbeslut av 1958 års riksdag skall
emellertid från och med den 1 juli 1961 kostnaden bäras av djurägarna
själva.

Med anledning av 1958 års riksdagsbeslut har veterinärstyrelsen utarbetat
förslag till en ny förordning om åtgärder mot nötkreaturstuberkulos. I allt
väsentligt kan jag ansluta mig till förslagets sakliga innehåll. I formellt hänseende
bör emellertid enligt min mening endast de grundläggande bestämmelserna,
i synnerhet de som ålägger djurägarna skyldigheter och kostnader,
underställas riksdagen i form av en förordning. Denna bör också innehålla
bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta att epizootilagen skall vara
tillämplig på nötkreaturstuberkulosen. De härutöver erforderliga bestämmelserna
torde kunna, i den mån så erfordras med stöd av förordningen,
utfärdas i administrativ ordning.

Den nya förordningen med bestämmelser till förebyggande av nötkreaturstuberkulos
kan lämpligen inledas med ett bemyndigande för veterinärstyrelsen
att fullfölja de fortlöpande kontrollundersökningarna med tuberkulin
samt att förordna om tuberkulinundersökning inom nötkreaturbesättningar
som skall helt eller delvis skingras genom försäljning på auktion eller annorledes.
Undersökningarna av den senare typen får anses särskilt betydelsefulla
med hänsyn till den risk för smittspridning, som kan vara förbunden
med skingring av kreatursbesättning. Såsom veterinärstyrelsen föreslagit
bör det därför åläggas djurägare att i viss omfattning varsko de veteiinära
myndigheterna om förestående försäljning av nötkreatur. En dylik
bestämmelse synes lämpligen kunna utformas såsom ett förbud att från
nötkreatursbesättning under loppet av tre månader annorledes än till slakt
sälja flera än tio djur över ett års ålder utan att ägaren i god lid underrättat
lans- eller distriktsveterinären om försäljningen. Veterinärstyrelsen bör
dock äga rätt alt medge undantag från förbudet. Vidare bör stadgas skyldighet
för innehavare av nötkreatur att hålla djuren tillgängliga för påbjuden
tuberkulinundersökning samt all lämna erforderligt biträde vid undersökningen.
— I enlighet med vad för närvarande gäller och vetcrinärslyrelsen
föreslagit bör förordningen också innehålla förbud att i ladugård hålla

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

fjäderfä annorstädes än i utrymme som är avskilt från ladugården i övrigt
på sätt veterinärstyrelsen bestämmer. — Förseelse mot förordningen torde
böra straffas med dagsböter. Liksom vid förseelse mot epizootilagen torde
också böra öppnas möjlighet att förklara den skyldige helt eller delvis förlustig
den rätt till ersättning av allmänna medel, som må tillkomma honom
enligt epizootibestämmelserna.

Den av riksdagen beslutade skyldigheten för djurägare att bestrida kostnaderna
för de förebyggande tuberkulinundersökningarna torde också böra
inskrivas i förordningen. Fn bestämmelse om sådan skyldighet — som tydligen
bör avse även kostnaden för nyttjat tuberkulin — hindrar givetvis
inte att skyldigheten kan fullgöras av djurägarnas organisationer efter överenskommelse
med veterinärväsendet. En dylik anordning synes väl värd att
prövas. Härtill torde inte, såsom ifrågasatts av veterinärstyrelsen, erfordras
något särskilt bemyndigande, då jag förutsätter att styrelsen inte engagcrai
sig ekonomiskt. —- I överensstämmelse med riksdagens principbeslut och
veterinärstyrelsens förslag bör Skaraborgs län, som jämförelsevis sent blev
att anse som tuberkulosfritt, ännu en gång genomgås med fortlöpande tuberkulinundersökningar
på statsverkets bekostnad. Medan förordningen i
övrigt bör träda i kraft den 1 juli 1961, torde därför på Kungl. Maj ris förordnande
få bero när så skall ske i fråga om bestridande av7 kostnaderna för
de fortlöpande tuberkulinundersökningarna i Skaraborgs län.

Övriga bestämmelser torde, såsom jag redan antytt, kunna utfärdas av
Kungl. Maj ri eller veterinärstyrelsen, sedan förordningen beslutats. För att
ge en bättre överblick vill jag dock redan nu något beröra innehållet i de
bestämmelser som enligt min mening bör utfärdas av Kungl. Maj ri. Dessa
kan, enligt vad veterinärstyrelsen under hand meddelat, utan olägenhet tills
vidare begränsas till att avse nötkreaturstuberkulos hos klövbärande husdjur
och häst. Bestämmelserna i epizootilagen bör förklaras tillämpliga på
sjukdomen, och detta anser jag nu böra gälla även lagens bestämmelser om
spärr-, misstänkt- och smittförklaring samt nedslaktning. Såsom veterinärstyrelsen
framhållit kan nämligen en önskvärd förlängning av intervallerna
mellan de fortlöpande kontrollundersökningarna inte utan allvarlig risk
genomföras, om inte myndigheterna får ökade befogenheter att ingripa mot
spridning av yppad tuberkulossmitta. Det bör således åligga veterinär, som
har grundad anledning misstänka att sjukdomen förekommer, att förklara
stället i fråga spärrat samt att därvid, i den mån veterinärstyrelsen så föreskriver,
anbefalla isolering och meddela förbud att från stället bortföra djur,
som kan angripas av sjukdomen, och mjölk ävensom i övrigt vidtaga nödiga
åtgärder till förhindrande av smittspridning. Vidare bör det åligga länsstyrelse
att på begäran av veterinär styrelsen förklara ställe, där sjukdomen
inträffat eller misstänkes förefinnas, jämte i erforderlig utsträckning om^-kringliggande område smittat eller misstänkt för smitta. I samband med
sådan förklaring ankommer jämlikt epizootilagen på länsstyrelsen att enligt
veterinärstyrelsens anvisningar och föreskrifter utfärda erforderliga bestämmelser
till förekommande och hämmande av sjukdomen. Bland annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

17

kan ifrågakomma att anbefalla isolering av platsen ävensom meddela förbud
att begagna betesmark och att till platsen införa djur, som kan angripas av
sjukdomen, eller därifrån utföra djur eller mjölk eller andra produkter eller
varor som kan bidraga till spridande av smitta.

Genom att epizootilagens nedslaktningsbestämmelser göres tillämpliga
på nötkreaturstuberkulosen får veterinärstyrelsen bland annat möjlighet
att, i den mån så erfordras för hämmande av inträffad sjukdom, besluta
om nedslaktning såväl av hel besättning, vari smitta inkommit eller misstänkes
ha inkommit, som av enstaka sjuka eller för sjukdom misstänkta
djur. Enligt veterinär styrelsens förslag måste nedslaktningen, då så kan
ske utan olägenhet, verkställas på offentligt slakthus eller kontrollslakteri.
I stället för ett så generellt stadgande bör enligt min mening ges befogenhet
åt veterinärstyrelsen att i det särskilda fallet föreskriva att nedslaktningen
skall ske på sådan inrättning eller också i annan lokal som styrelsen
godkänt. En i viss mån likartad bestämmelse finnes i 8 § epizootikungörelsen.
De övriga allmänna bestämmelserna, nämligen 2—7 och 9—12 §§, i
epizootikungörelsen torde, såsom veterinärstyrelsen föreslagit, böra förklaras
omedelbart tillämpliga på nötkreaturstuberkulosen. Detta medför
bland annat att tuberkulinundersökning, som sker med anledning av inträffad
eller misstänkt sjukdom, alltjämt kommer att bekostas av allmänna
medel. Andra följder blir att även smittrening bekostas av statsmedel och
att ersättning för nedslaktat djur utgår efter värdering i det enskilda fallet.
I det sistnämnda hänseendet har statskontoret velat bibehålla tuberkulosförordningens
system med fasta ersättningar. Detta system måste emellertid
ses mot bakgrunden av tidigare rådande förhållanden, som gjorde att
det i hög grad berodde på ägaren om en besättning kunde förbli tuberkulosfri
eller ej. Då numera alla besättningar formellt är tuberkulosfria, torde,
såsom veterinärstyrelsen anmärkt, förekommande återfall få tillskrivas omständigheter
varöver djurägaren knappast kunnat råda. Rättvisa och billighet
synes därför fordra att ersättning utgår efter de inom epizootilagstiftningen
gängse grunderna, särskilt som kostnaderna för den förebyggande
hälsokontrollen nu skall åvila djurägarna. På sätt veterinärstyrelsen
framhållit skulle det inte heller innebära någon nämnvärd besparing för
statsverket att bibehålla de fasta ersättningarna.

Vidare torde bemyndigande böra lämnas veterinärstyrelsen att, då nötkreaturstuberkulos
inträffar, förordna veterinär att i erforderlig omfattning
närmare undersöka sjukdomens utbredning. Liksom för närvarande
bör slutligen stadgas förbild att undersöka nötkreatur med tuberkulin utan
veterinär styrelsens medgivande. Stadgandet har till syfte att hindra missbruk
av detta viktiga diagnostiska medel, och jag anser knappast tillrådligt
att, såsom ifrågasatts under remissbehandlingen, göra någon uppmjukning
i förevarande sammanhang. .Tåg förutsätter då att medgivande alltid
kan erhållas utan tidsutdräkt och förvägras blott om särskilda skäl talar
för avslag. I viss omfattning kan måhända generella medgivanden vara
befogade. De äldre kungörelser, som arges i velerinärstyrelscns författ 2

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 27

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

ningsförslag, bör upphöra att gälla då de nya bestämmelserna träder i
kraft.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i sitt remissyttrande upptagit en fråga
om undersökning av ladugårdspersonal då tuberkulos konstaterats hos nötkreatur.
Liknande spörsmål beröres i ett betänkande angående åtgärder för
att förbättra konsumtionsmjölkens beskaffenhet (SOU 1960:29) vilket för
närvarande remissbehandlas. Det vill synas som om en åtminstone tillfällig
lösning av frågan kan nås genom samarbete mellan veterinärerna och dispensärerna.

B. Åtgärder mot brucellos

Inledning

Det statsunderstödda bekämpandet av brucellos (smittsam kastning) hos
nötkreatur bedrives sedan den 1 oktober 1953 uteslutande enligt de för
s. k. kastsjukefria områden gällande reglerna. Detta innebär, att på sjukdomen
skall tillämpas bestämmelserna i epizootilagen jämte 16—21 §§
kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 387) angående bekämpande av smittsam
kastning hos nötkreatur.1 — Från förslagsanslaget till förekommande och
hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m. utgår till kastsjukebekämpandet
bl. a. ersättning åt mejeriorganisationer och veterinärbakteriologiska
laboratorier för kostnader m. m. i samband med uttagande och
undersökning av samlingsmjölk för fortlöpande kontroll genom s. k. ABRprov.

I anslutning till sitt förutnämnda principbeslut rörande omläggning av
tuberkulosbekämpandet har 1958 års riksdag jämväl beslutat viss omläggning
av den statliga verksamheten på kastsjukebekämpandets område. Omläggningen
innebär i huvudsak, att efter utgången av budgetåret 1960/61
kostnaderna för ABR-proven m. m. överföres på djurägarna.

Veterinärstyrelsens förut omnämnda skrivelse den 23 mars 1960 innehåller
jämväl förslag rörande utformningen av den statliga sjukdomskontroll
med avseende å brucellos, som efter omläggningen alltfort blir nödvändig.
Remissen av skrivelsen omfattade även detta förslag.

Veterinärstyrelsens förslag

Veterinärstyrelsen framhåller inledningsvis, att de senast inträffade fallen
av kastsjuka hos nötkreatur i riket påvisades under första halvåret 1957
samt att faran för att sjukdomen åter skall blossa upp numera kan anses
ringa. Styrelsen anför vidare följande.

Principbeslutet av 1958 års riksdag innebär att kostnaderna för den fortlöpande
kontrollen genom ABR-prov och andra extra kontrollåtgärder skall
bäras av djurägarna. Till de senare åtgärderna torde allenast böra hänföras
vissa undersökningar i samband med skingring av besättning, om vilka veterinärstyrelsen
förordnat genom cirkulär den 14 oktober 1959.

1 Jfr SFS 1953:501.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 7961

19

Enär ABR-proven måste uttagas vid mejerierna, bör varje mejeri åläggas
att vid anfordran insända dylika prov från resp. leverantörers besättningar
till laboratorium, som veterinärstyrelsen anvisar, samt att erlägga
kostnaden för provens undersökning. Dessa prov torde efter ett fåtal år
kunna upphöra, men föreskrift beträffande desamma synes dock böra intagas
i författning, därest fortsatta undersökningar mot förmodan skulle visa
sig påkallade. Prov från det fåtal besättningar, som inte lämnar mjölk till
mejeri, har hittills uttagits i samband med den fortlöpande turberkulinkontrollen.
Genom de allt längre intervallerna mellan tnberkulinundersökningarna
synes ABR-proven från sådana besättningar inte längre kunna
tillmätas värde, varför de bör upphöra. Såsom styrelsen föreslagit i föregående
avsnitt, bör det ankomma på ägare av besättning, som skall försäljas,
att om förhållandet göra anmälan till vederbörande tjänsteveterinär samt
att låta utföra och bekosta erforderlig undersökning. Det torde böra överlåtas
åt veterinärstyrelsen att avgöra i vilken utsträckning undersökning av
sådana besättningar skall ske med hänsyn till sjukdomsläget och den kontroll,
som i övrigt utövas genom ABR-proven. För en besättning omfattande
20 djur över ett års ålder blir kostnaden med nuvarande veterinär- och laboratorietaxa
omkring 70 kr. vid ett avstånd av 15 km till vederbörande veterinär.
Det synes styrelsen böra förutsättas, att ersättning till veterinär för
av djurägaren bekostade tvångsundersökningar bör utgå enligt samma
grunder som gäller för undersökningar vilka bekostas av statsverket.

Statsverkets utgifter begränsas till ersättning åt veterinär för utredning
och provtagning m. m. i samband med fall av abort, positivt ABR-prov eller
annan misstanke om brucellos samt av sådan utredning betingade laboratorieundersökningar.
Totala årskostnaden torde med stor sannolikhet
ej överstiga 10 000 kr.

Till ersättningar för nedslaktade djur, desinfektion in. m. torde särskilda
medel ej behöva beräknas, emedan smittan med stor sannolikhet bör
kunna betraktas som utrotad.

Alla former av brucellos hos husdjur (Brucella abortus hos nötkreatur,
Brucella suis hos svin och Brucella melitensis hos får och get) bekämpas
efter i stort sett samma riktlinjer. Det torde därför vara ändamålsenligt att
sammanföra åtgärderna mot denna sjukdomsgrupp i en gemensam författning,
varigenom bättre överskådlighet skulle vinnas. I fråga om svinbrucellos
gäller jämlikt kungörelse den 10 februari 1956 (nr 27) bestämmelserna
i epizootilagen. Rörande åtgärder vid fall av Brucella melitensis, vilken
infektion hos människa orsakar den fruktade maltafebern, saknas däremot
föreskrifter. Ehuru sistnämnda infektion styrelsen veterligt aldrig påvisats
hos husdjur i vårt land, synes det ur beredskapssynpunkt lämpligt att
densamma inbegripes i lagstiftningen.

Ett av veterinärstyrelsen utarbetat förslag till förordning angående åtgärder
mot smittsam kastning (brucellos) bos husdjur torde få såsom bilaga 2
fogas till protokollet.

Remissutlåtandena

Veterinärstyrelsens förslag i denna del bär i stort sett inte föranlett
några särskilda erinringar i remissvaren.

1954 års mjölkkommitté anför.

Brucellosens latenstid i en besättning överstiger sällan sex år. Såvida
inga nya fall av sjukdomen påvisas de närmaste åren kan ABR-proven i

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

motsats till tuberkulinproven möjligen upphöra. Djurägares och veterinärs
skyldighet att anmäla fall av kastsjuka hos nötkreatur måste emellertid
under alla förhållanden kvarstå. Om kontroll av kastsjukeförekomst även
i fortsättningen skulle visa sig nödvändig, bör kostnaden härför gäldas enligt
samma princip som hittills. Är inte detta möjligt, ansluter sig kommittén
till veterinärstyrelsens förslag om att ålägga mejeri att för undersökning
insända samlingsmjölk från sina leverantörers besättningar och
gälda undersökningskostnaderna.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller att, även om brucellosen
f. n. synes vara helt under kontroll, kan den skärpning av bestämmelserna,
som veterinärstyrelsen föreslagit, innebära en allvarlig ekonomisk belastning
för den enskilde, därest sjukdomen på nytt skulle uppträda. Full ersättning
bör därför utgå för lidna förluster, och enligt förbundets mening
bör också kostnaderna för den generella kontrollen av sjukdomen bestridas
av statsverket.

Departementschefen

1943 års kungörelse (nr 387) angående bekämpande av smittsam kastning
hos nötkreatur (kastsjukekungörelsen) ger dels bestämmelser för
kastsjukefria områden och dels bestämmelser för riket i övrigt. De senare
bestämmelserna — liksom den för samma delar av riket gällande förordningen
den 16 maj 1947 (nr 209) angående vissa åtgärder för bekämpande
av smittsam kastning hos nötkreatur — är emellertid inte längre aktuella.
På grund av kungörelse den 30 juni 1953 (nr 501) är nämligen numera
riket i sin helhet att anse som kastsjukefritt.

Genom kastsjukekungörelsens aktuella bestämmelser föreskrives bland
annat att såväl epizootilagen som de allmänna bestämmelserna i epizootikungörelsen
skall äga tillämpning på smittsam kastning hos nötkreatur.
Rörande innebörden härav torde jag få hänvisa till vad jag anfört i fråga
om nötkreaturstuberkulosen. Liksom beträffande denna är instituten spärroch
misstänktförklaring inte satta i kraft. Veterinär äger dock meddela
ägare av insjuknat djur erforderliga föreskrifter till förhindrande av smittspridning.
Sinittförklaring kan ske enligt särskilda bestämmelser i kastsjukekungörelsen,
och i anslutning till sådan förklaring äger veterinärstyrelsen
förordna om nedsättning av de smittade djuren eller, om så befinnes
nödvändigt för att hindra smittspridning, av hela besättningen.

Liksom 1941 års tuberkulosförordning ger kastsjukekungörelsen även
viss möjlighet att föranstalta om kontrollundersökningar i rent förebyggande
syfte. Med stöd av 18 § förordnar sålunda veterinärstyrelsen om
blodprovsundersökningar på förekomst av kastsjuka inom nötkreatursbesättningar
som skall helt eller delvis skingras genom försäljning på auktion
eller annorledes. De med undersökningarna förenade kostnaderna bestrides
av allmänna medel. Styrelsen är vidare bemyndigad att för kontroll
på förekomst av kastsjuka förordna om fortlöpande undersökningar enligt
den så kallade ABR-metoden av samlingsmjölkprov från mejerierna i ri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

21

ket samt att till mejeriorganisation, som insänt sådana prov till av veterinärstyrelsen
anvisat laboratorium, utge ersättning för kostnaderna i samband
med provens uttagande och insändande. Även laboratorieundersökningen
bekostas av allmänna medel. Enligt principbeslut av 1958 års riksdag
skall emellertid från och med den 1 juli 1961 beträffande både blodproven
och mjölkproven kostnaderna för såväl provtagning som insändande
och undersökning av prov bäras av djurägarna själva.

Med anledning av 1958 års riksdagsbeslut har veterinärstyrelsen utarbetat
förslag till en förordning om åtgärder mot smittsam kastning (brucellos)
hos husdjur. I allt väsentligt kan jag ansluta mig till förslagets sakliga innehåll.
I formellt hänseende bör emellertid enligt min mening bestämmelserna
endast i vad de är av grundläggande natur intagas i en författning
som underställes riksdagen — lämpligen i samma förordning som reglerna
om nötkreaturstuberkulosen — men i övrigt utfärdas i administrativ ordning.

Den nya förordningen med bestämmelser till förebyggande av nötkreaturstuberkulos
bör följaktligen avse även förebyggande av brucellos hos husdjur
samt innehålla bemyndigande för Kungl. Maj :t att besluta att epizootilagen
skall vara tillämplig på sådan brucellos. Vidare bör veterinärstyrelsen
bemyndigas att fullfölja de fortlöpande kontrollundersökningarna av
samlingsmjölkprov samt att förordna om blodprovsundersökning inom nötkreatursbesättning
som skall helt eller delvis skingras genom försäljning på
auktion eller annorledes. Djurägare bör åläggas att ställa sina djur till förfogande
för påbjuden blodprovsundersökning samt att lämna erforderligt biträde
vid undersökningen och bekosta densamma. I förordningen bör också
stadgas skyldighet för innehavare av mejeri att, då veterinärstyrelsen påbjudit
mjölkundersökning, enligt styrelsens föreskrifter uttaga och till veterinärbakteriologiskt
laboratorium insända prov av mjölk från mejeriets leverantörer.
De med undersökningen förenade kostnaderna skall enligt veterinärstyrelsens
förslag gäldas av mejeriet. Även om denna lösning formellt
avviker från 1958 års principbeslut, finner jag mig kunna tillstyrka
densamma. Uppbördsförfarandet blir ju på detta sätt betydligt enklare än
om varje enskild djurägare skulle direkt svara för sin andel i kostnaderna.

I fråga om de administrativa bestämmelser, som bör utfärdas om riksdagen
antager förordningen, torde jag få hänvisa till föregående avsnitt.
Vad jag härutinnan yttrat om nötkreaturstuberkulos hos klövbärande husdjur
och häst är tillämpligt även på brucellos hos klövbärande husdjur.
Jag vill emellertid framhålla att de sakliga avvikelserna från vad för närvarande
gäller blir mindre omfattande beträffande den senare sjukdomen.
Så är till exempel epizootikungörelsens allmänna bestämmelser med sina
ersättningsregler redan nu tillämpliga på brucellosen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

C. Åtgärder mot salmonellainfektion

Inledning

Epizootilagen är tillämplig på en husdjurssjukdom som orsakas av salmonellabakterie,
nämligen smittsam kastning hos häst. Hönstyfus, som bekämpas
enligt förordning den 3 juni 1949 (nr 437), orsakas likaledes
av en bakterie tillhörande salmonellagruppen. Utöver de bestämmelser, som
gäller beträffande dessa båda sjukdomar, finns inte nagra författningsbestämmelser
om bekämpande av djursjukdomar, orsakade av salmonellabakterier.
Kungl. Maj :t äger emellertid förordna, att i epizootilagen meddelade
stadganden helt eller delvis skall lända till efterrättelse med avseende på
sjukdom som kan anses jämförlig med de sjukdomar som särskilt angivits i
lagen. Med stöd härav förordnade Kungl. Maj:t i samband med den landsomfattande
paratyfusepidemien åren 1953—1954, att epizootilagen skulle
tillämpas på sjukdomen. Förordnandet avsåg till en början endast ett län
men utsträcktes snart till att gälla hela riket. Erfarenheterna av lagens
tillämpning i nämnda hänseende blev emellertid mindre goda, varför Kungl.
Maj :t på förslag av veterinärstyrelsen upphävde förordnandet med utgången
av juli 1955.

Vissa möjligheter alt ingripa mot bl. a. salmonellainfeklioner har velerinärstyrelsen
erhållit genom bemyndiganden som Kungl. Maj:t lämnar styrelsen
för varje budgetår i anslutning till att anslaget till förekommande och
hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar ställes till styrelsens förfogande.
Dessa bemyndiganden innebär f. n., såvitt här är av intresse, i huvudsak
följande.

Veterinärstyrelsen och länsstyrelse äger uppdraga åt veterinär att företaga
tjänsteresa rörande husdjurssjukdom — dock ej tuberkulos eller
smittsam kastning hos nötkreatur — som kan ge anledning till sjukdom med
epidemisk eller endemisk karaktär hos människor, s. k. antropozoonoser.
Vidare får veterinärstyrelsen från anslaget gälda veterinärens rese- och
traktamentskostnader samt kostnaderna för undersökning, utredning och inledande
bekämpande av sjukdomen. Kostnader för fortsatta bekämpningsåtgärder
kan gäldas efter beslut av Kungl. Maj :t på framställning av veterinärstyrelsen.

De ingripanden veterinärstyrelsen företar med stöd av dessa bemyndiganden
förutsätter djurägarens frivilliga medverkan. Då styrelsen ansett, att
det för ett effektivt bekämpande av salmonellasmitta vore önskvärt med vissa
tvångsbestämmelser och med en närmare precisering av styrelsens befogenheter,
har styrelsen i skrivelse den 26 augusti 1959 hemställt, att bestämmelser
i ämnet måtte utfärdas i överensstämmelse med ett av styrelsen i
samråd med medicinalstyrelsen och statsepidemiologen upprättat förslag till
förordning rörande åtgärder vid salmonellainfektion hos djur m. m.

Över förslaget har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, medi -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

cinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Svenska svinavel sföreningen och Sveriges fiäderfäavelsförening.

Veterinärstyrelsen har därefter yttrat sig över remissutlåtandena och
samtidigt i vissa delar reviderat sitt förslag till förordning rörande åtgärder
vid saimonellainfektion hos djur, m. m., vilket torde få i sitt reviderade
skick såsom bilaga 3 fogas till protokollet.

Statskontoret har avgivit utlåtande över veterinärstyrelsens nya yttrande.

Veterinärstyrelsens förslag

Veterinärstyrelsen lämnar till en början vissa allmänna uppgifter om salmonellainfeklionernas
ekonomiska skadeverkningar. Sålunda har sedan år
1953 mer än 14 000 människor i vårt land insjuknat i sådana infektioner.
Anialet sjukdagar beräknas enligt styrelsen till omkring 250 000 och de sammanlagda
kostnaderna för arbetsbortfall och sjukvård till minst 30 miljoner
kr. Styrelsen uppger, att förlusterna för jordbruksnäringen inte kan uppskattas
med någon högre grad av säkerhet. Bland husdjuren visar huvudsakligen
de yngsta åldersgrupperna sjukdomssymtom. Kalvar, grisar och
kycklingar dukar ofta under i stort antal. Styrelsen anser, att miljonbelopp
går till spillo för jordbruket genom salmonellainfektioner.

Styrelsen anför härefter vissa synpunkter rörande behovet av särskilda
bestämmelser på förevarande område. Efter att ha erinrat om tidigare försök
att bemästra salmonellainfektioner med hjälp av epizootilagen yttrar
styrelsen följande.

Senare vunna erfarenheter har icke föranlett styrelsen att ändra uppfattning
i fråga om det otillfredsställande i att tillämpa epizootilagen å ifrågavarande
sjukdomskomplex. Ehuru tidigare nämnda bemyndiganden ger veterinärstyrelsen
tämligen vittgående befogenheter beträffande genomförandet
av en utredning om sjukdomsförekomst och ett inledande bekämpande
får det anses innebära en kännbar brist, att föreskrifter beträffande djurägarens
medverkan i bekämpandet kan meddelas vederbörande huvudsakligen
i form av rådgivning. Det må erkännas att flertalet ägare av besättningar,
som drabbats av sjukdomen, lojalt ställt sig till efterrättelse lämnade anvisningar.
Fall har emellertid också förekommit, då innehavare av salmonellasmittade
djur hänvisat till frånvaron av tvingande bestämmelser och ställt
sig avvisande. I dylika fall torde ingripande kunna påfordras genom hälsovårdsnämnds
försorg. Nämndens befogenheter synes dock icke ha den omfattning
omständigheterna i förevarande avseende kan kräva. Dess ingripande
sker helt naturligt i uteslutande syfte att hindra nedsmiltning av
människor. För bekämpningsålgärder inom den infekterade besättningen
saknar nämnden såväl saklig som formell kompetens. Sett mot det faktum att
bestämmelserna i epidemilagen gäller denna sjukdomsgrupp får det därför
anses i hög grad angeläget att vissa allmänna föreskrifter i ämnet utfärdas
innefattande bl. a. skyldighet för innehavare av djur att ställa besättningen
till förfogande för erforderlig undersökning och provtagning, att för ändamålet
ställa nödig arbetskraft till förfogande, samt att efterkomma de föreskrifter
veterinär med stöd av givna bestämmelser meddelat till sjukdomens be -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

kämpande och till förebyggande av smittspridning. Veterinär bör därvid äga
meddela förbud i nödig utsträckning mot bortförande av djur och produkter
från gården ävensom beträffande tillförsel av djur, vidare rörande erforderlig
desinfektion och andra hygieniska åtgärder.

Veterinärstyrelsens genom förenämnda Kungl. Maj:ls brev givna bemyndiganden
torde även böra närmare preciseras. Utöver rätt att förordna om
erforderliga undersökningar i misstänkt eller smittad besättning bör styrelsen
äga att förordna om nedslaktning och eventuellt oskadliggörande av djur
och produkter i den utsträckning, som befinnes oundgänglig för sjukdomens
bekämpande.

I detta sammanhang berör styrelsen även frågan om att utsträcka tillämpligheten
av förordningen om bekämpande av hönstgfus m. m. till andra salmonellatyper.
Styrelsen har vid övervägande härav funnit, att ett utvidgat
bekämpande enligt nämnda förordning f. n. knappast skulle låta sig organisatoriskt
genomföra, att utvidgningen i varje fall skulle bli synnerligen
kostnadskrävande och att, innan frågan är mogen för framläggande av ett
utformat förslag, ytterligare erfarenhet erfordras, bl. a. beträffande fodermedlens
roll för smittspridningen.

Styrelsens förslag innebär, att bekämpningsåtgärderna anpassas efter de
olika djurslag som sjukdomen drabbar. I denna fråga innehåller styrelsens
framställning i huvudsak följande.

I fråga om större husdjur har erfarenheten visat, att infektionen i allmänhet
avläker snabbt. Bland nötkreaturen har sålunda under förlidet år
endast påvisats enstaka bacillbärare. Nedslaktningen bör därför som regel
kunna begränsas till att gälla kroniska smittbärare, d. v. s. djur som vid upprepad
provtagning visat sig utskilja bakterier.

Då det gäller svin spelar salmonellainfektionerna största rollen i gödsvinsbesättningarna.
Härvid är det oftast fråga om den ävenledes humanpatogena
Salmonella cholerse suis. Att påvisa smittbärare i dylika besättningar är i
praktiken knappast möjligt. Åtgärderna måste inrikta sig på noggrann stallhygien
samt fullständig tömning av stallet vid lägligt tillfälle för genomgripande
desinfektion.

Förbud mot försäljning av djur till slakt från smittade nötkreaturs- och
svinbesättningar synes ej genomförbart. Därest emellertid besättningens
ägare ålägges att icke sända slaktdjur till annan än under offentlig kontroll
ställd slakteriinrättning samt att i förväg underrätta vederbörande besiktningsveterinär
om avsikten att insända djur, torde tillfredsställande garantier
skapas för att det insända djuret i samband med slakten m. m. kommer
att behandlas på sätt, som begränsar riskerna för smittspridning till ett
minimum.

Vad nu föreslagits torde täcka även ingripanden, som kan erfordras i
andra slag av däggdjur sbesättningar än de här förut omnämnda. Salmonellainfektion
kan sålunda förekomma bland pälsdjur, hundar, katter samt
kaniner, marsvin m. fl.

Vad angår pälsdjuren torde åtgärderna i allmänhet kunna begränsas till
rådgivning beträffande den allmänna hygienen inom anläggningen samt
åläggande för djurägaren att disponera kroppar av djur, dödade för pälsning,
på sådant sätt att smittfara undvikes. Vid salmonellos hos enstaka
hund och katt m. fl. uteslutande som sällskapsdjur hållna djur torde det som
regel få ankomma på vederbörande hälsovårdsnämnd att i samråd med

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år Mål

25

tjänsteveterinären i orten besluta om åtgärd. Förekommer sjukdomen i kennlar
samt uppfödningar av försöksdjur såsom kaniner, marsvin, råttor och
möss — vilka rörelser kan ha avsevärd omfattning — måste förutom hygieniska
föreskrifter förhud kunna tillgripas mot överlåtelse av djur, tills infektionen
kan anses överstånden. Dödande av djur för sjukdomens bekämpande
torde beträffande dessa kategorier endast behöva tillgripas i undantagsfall.

Vid smitta i fjäderbesättningar kräves ingripanden av delvis annan omfattning
än vad nyss angivits beträffande däggdjuren. De infekterade hönsbesättningar,
vilka påträffats, har ofta varit av betydande storlek och inriktade
på försäljning av kycklingar för slakt eller för vidare uppfödning.
Åtgärderna måste därför inriktas på att förhindra smittspridning till konsumenterna
eller till andra fjäderfäbesättningar. För detta ändamål måste
ofta ett förhållandevis stort antal ungdjur nedslaktas, kläckningen avbrytas
samt kläckningsmaskiner och batterirum underkastas synnerligen noggrann
desinfektion. Först därefter kan förnyad kläckning igångsättas med iakttagande
av sträng kläckningshygien. I allmänhet kan man på sådant sätt få
tram friska kycklingar. Nedslaktning av avelshönsen har som regel ej behövt
förekomma. Att uttaga separata prov från dessa låter sig av praktiska
skäl ej göra men genom den snabba omsättningen av djur och viss självläkning
kan besättningen vanligen saneras inom loppet av något år.

I avsaknad av närmare bestämmelser i ämnet kan förbud f. n. icke utfärdas
mot försäljning av vare sig slakt- eller livdjur. Beträffande försålda och
sedermera sJaktade djur kan visserligen vederbörande hälsovårdsnämnd
ingripa med beslag. Det kan emellertid stöta på svårigheter att utreda var
djuren hamnat, därest de som ibland sker försäljes till kringresande uppköpare.
Härtill kommer att ersättningsfrågan beträffande beslagtagna produkter
erbjuder mycken omgång såväl för den enskilde som för det allmänna.
Kostnaderna för statsverket blir också i regel större vid dylika beslag än vid
ett i rätt tid insatt försök att på nyss angivet sätt sanera besättningen. Veterinärslyrelsen
har därför hittills varit hänvisad till att genom förhandlingar
med djurägaren beträffande ersättning m. m. få denne att nedslakta smittade
djur i den omfattning, som prövats lämplig för ett inledande bekämpande
av sjukdomen.

Vad som bär sagts med huvudsaklig hänsyftning på hönsbesättningarna
äger givetvis tillämpning även beträffande annat fjäderfä, som uppfödes i
nämnvärd omfattning, såsom kalkoner, ankor, gäss m. fl.

Kläckerier, som mottager ägg från olika leverantörer, har visat sig spela
stor roll för spridningen av smittsamma fjäderfäsjukdomar, icke minst de
av salmonellagruppens bakterier förorsakade. Att dylika anläggningar underkastas
någon form av offentlig kontroll har icke blott från veterinärt håll
varit ett länge närt önskemål. Idealet vore utan tvivel att kläckeri skulle
äga mottaga ägg endast från sjukdomskontrollerade besättningar. En sådan
bestämmelse måste dock f. n. anses vara alltför vittomfattande. Däremot
synes det rimligt med en föreskrift, som ålägger innehavare av kläckeri att
föra anteckningar rörande sina äggleverantörer resp. mottagare av kläckta
kycklingar, ankungar in. fl.

Enär simfåglar mycket ofta är salmonellainfekterade, får ett åläggande
att icke sammanföra ägg av hönsfåglar och simfåglar anses motiverat. Sett
mot förslaget att simfågelbesättningar, från vilka ägg moltages till kläcknig,
i förväg skall vara kontrollerade på salmonellaförekomst, kan måhända
ett dylikt åläggande te sig onödigt. Eftersom en fortlöpande kontroll av simfågelbesättningarna
emellertid f. n. ej synes genomförbar, kan med de un -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

dersökningar, som förutsättes, infektionsrisk ej helt uteslutas, vartill kommer
att smitta från t. ex. nykläckta kycklingar till ankungar även är möjlig.

Obligatorisk undersökning av simfågelbesättning, från vilken ägg lämnas
till kläckeri, har länge varit föreskriven i Danmark. För simfåglarnas del
kan blodprov, liknande det i hönstyfusbekämpandet använda, brukas för
upptäckande av de hos dem vanligast förekommande salmonellatyperna
(Salmonella typhi murium och Salmonella enteritidis). Då antalet avelsdjur
vanligen är ringa, torde undersökningskostnaden per besättning sällan behöva
överstiga 20 kr.

En kategori bland fåglarna, som icke sällan visat sig vara bärare av salmonellasmitta,
utgöres av duvor och andra för prydnads- eller hobbyändamål
hållna fågelarter. I fråga om dessa ligger det måhända närmast till
hands att vid konstaterad infektion låta hälsovårdsnämnden taga hand om
saken. Emellertid har det i åtskilliga fall förhållit sig så, att bl. a. duvor
hållits på gårdar med hönsbesättningar och andra husdjur. Uppdagad infektion
bland duvorna har då med nödvändighet föranlett undersökning av
även de andra djurslagen på gården. Det synes därför veterinärstyrelsen
bäst att icke från den föreslagna förordningens bestämmelser undantaga
några särskilda slag av fåglar. På veterinärstyrelsen bör det i stället ankomma
att från fall till fall pröva, vilken väg som bör väljas för att söka
uppdaga smittvägar och undanröja riskerna för vidare nedsmittning av
både djur och människor.

Veterinärstyrelsen framhåller, att förloppet och intensiteten av salinonellainfektioner
kan vara synnerligen växlande även där man på grund av
olika besättningars art och skötsel haft anledning förmoda en likartad utgång.
Snabba ingripanden och beslut är därför enligt styrelsens mening ofta
påkallade, varför det är av vikt att styrelsens befogenheter ges vidast möjliga
ram.

I fråga om ersättning i anledning av ingripanden enligt den föreslagna förordningen
anför styrelsen att det, då tvingande bestämmelser införes, givetvis
kan uppkomma ersättningskrav av art som inte blir aktuell, när djurägare
på myndighets inrådan frivilligt begränsat sin försäljning e. d. Om rätten
till ersättning för nedslaktade djur begränsas något, förslagsvis till tre
fjärdedelar av marknadsvärdet, kan, anför styrelsen vidare, den belastning
å förslagsanslaget till förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar,
som åtgärder mot salmonellainfektionerna medför, beräknas
bli i stort sett oförändrad.

Styrelsen framhåller att de föreslagna bestämmelserna inte gör de veterinärstyrelsen
för varje budgetår lämnade bemyndigandena rörande bekämpande
av antropozoonoser överflödiga. Salmonellainfektionerna utgör blott en
av de sjukdomar som hör till gruppen antropozoonoser.

Remissutlåtandena

Veterinärstyrelsens förslag har i sina huvuddrag tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissorganen. I fråga om ersättningsreglerna råder dock
delade meningar. Statskontoret anser, att ersättning för slaktade djur bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 19C1

27

bestämmas till fasta belopp, under det att Riksförbundet Landsbygdens folk,
Svenska svinavelsföreningen och Sveriges fjäderfäavelsförening hävdar att
ersättning bör utgå med djurets fulla värde.

Ur remissutlåtandena må återgivas följande.

Statskontoret finner det tveksamt, om bestämmelserna bör intagas i en särskild
förordning i stället för att som tidigare skett epizootilagen göres med
vissa jämkningar tillämplig. Enligt statskontorets mening måste det innebära
en fördel om reglerna för bekämpandet av förekommande husdjurssjukdomar
kan samlas i en och samma författning. Statskontoret ifrågasätter, om
inte epizootilagstiftningen, som är nära 25 år gammal, bör omprövas och om
inte i samband därmed en översyn bör göras även av övriga författningar
rörande förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar.

Beträffande ersättningsreglerna erinrar statskontoret om att ersättning
för nötkreatur, som enligt vederbörligt förordnande nedslaktas på grund av
tuberkulos, utgår med fasta belopp. Statskontox^et anser, att bekämpandet av
nu ifrågavarande husdjurssjukdomar är en angelägenhet av största ekonomiska
betydelse för djurägarna och att det därför är naturligt att dessa
får bära en stor del av kostnaderna för bekämpandet. På grund härav bör
enligt statskontorets mening systemet med fasta ersättningar väljas även
här. Statskontoret föreslår vidare, att bestämmelsen om ersättning utformas
så att den ger möjlighet till ersättning i sådana fall där det anses obilligt
att den enskilde själv skall svara för förlusten till följd av myndighets ingripande.
Vidare torde bestämmelser böra införas, som reglerar ersättningsfrågan
för det fall djurägaren själv orsakat skadan eller ock medverkat till
densamma. Dessutom bör finnas en bestämmelse av innebörd att anspråk på
ersättning vid äventyr av talans förlust skall framställas inom viss tid
från den dag anspråket uppkom.

Sveriges lantbruks förbund anför, att smittrisker från infekterat livsmedel
inte föreligger enbart vid saluhållandet och distributionen av livsmedlet.
Genom användning av infekterat matavfall till djurfoder samt genom
begagnande av transportredskap och verktyg för olika ändamål sprids nämligen
smittan ytterligare. Av denna anledning anser förbundet det vara
oundgängligen nödvändigt, att det införes bestämmelser, som underlättar
uppspårandet av smittkällan. I delta sammanhang erinrar förbundet om att
det efter senaste världskriget blivit eu betydande ökning av salmoneilafloran
i vårt land och att en väsentlig orsak till detta torde ha varit importen av
infekterade livsmedel och fodermedel. När det gäller åtgärder mot sjukdom
hos fjäderfä skulle enligt förbundets mening erbjudas utomordentliga möjligheter
att uppspåra smittade besättningar genom införande av obligatorisk
hälsokontroll av allt slaktfjäderfä. Då djurägaren merendels inte torde
bära skuld till en inträffad infektion och då ingripandena häremot sker i
det allmännas intresse, synes del förbundet helt motiverat att full ersättning
utgår.

Riksförbundet Landsbygdens folk anser sig inte närmare behöva beröra

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 är 1961

förslagets tekniska detaljer utan inskränker sig till alt behandla frågan
om ersättning till djurägarna för lidna förluster. Härom anför förbundet i
huvudsak följande.

Enligt veterinärstyrelsens förslag skulle rätten till ersättning för nedslaktade
djur begränsas till tre fjärdedelar av marknadsvärdet. Som motivevering
till denna begränsning anföres i första hand att belastningen av anslaget
härigenom skulle bli oförändrad. Det anförs vidare att infektioner
kan förebyggas genom att utfodring och hygien hålles på tillfredsställande
nivå och att försiktighet iakttages vid inköp.

Någonting kan måhända ligga i den senare motiveringen fastän det bör
understrykas, att nedsmittning knappast helt kan förhindras genom åtgärder
från djurägarens sida. Äggproducenter och kycklinguppfödare använder
nämligen i allt större utsträckning fabrikstillverkat foder och eftersom
några garantier ej kan erhållas om att ett visst foder är fritt från smittämnen
kan uppfödaren ej heller genom foderval eller »försiktighet vid inköp»
förhindra salmonellainfektion via fodret.

Den först nämnda statsfinansiella motiveringen bör inte tillmätas något
värde. Rättvisan kan inte göras beroende av mer eller mindre tillfälliga statsfinansiella
svårigheter. Här införes i det allmännas intresse tvingande lagbestämmelser,
vilka kan förorsaka den enskilde betydande ekonomiska förluster.
Då det ej heller är möjligt för djurägaren att helt skydda sina djur
mot infektioner av här aktuellt slag anser riksförbundet det vara klart motiverat
att djurägaren skall ha full ersättning för lidna förluster. För värderingen
bör alltid anlitas sakkunnig värderingsman.

Svenska svinavelsföreningen föreslår en sådan utformning av ersättningsregeln,
att djurägaren får ersättning för nedslaktat djur med hela värdet
utom i det fall sjukdomen bevisligen inkommit i besättningen genom ägarens
förskyllan.

Sveriges fjäderfäavelsförening anför i huvudsak följande.

Varje ingrepp av tvångsvis karaktär medför kostnader. Kycklingproducenten
av i dag använder så gott som uteslutande fabriksframställt foder
och har såsom förbrukare ingen som helst möjlighet att skydda sig mot
smitta av salmonella genom fodret. Har smittan kommit in i besättningen
kan producenten genom god hygien, främst kläckningshygien minska risken
för smittans utbredning i besättningen, men ej effektivt hindra densamma.
Då det är fodret som i de flesta fall för in smittan hos en kycklingproducent
vill föreningen framhålla angelägenheten av att försöken angående fodrets
befrielse från salmonellainfektioner fortsätter, och så snart positiva resultat
uppnåtts bestämmelser härom fastställes. Det synes rimligt och rättvist
att de förluster som en nedsmittad besättning åsamkas genom veterinära
ingripanden helt ersättes. Sådana kostnader är förstöring av infekterat foder,
värdet av nedslaktade djur, förluster genom leveransstopp, rengöringsoch
desinfektionskostnader m. m. Även om djuren ej slaktas tillfogas djurägaren
betydande förluster. Om principen att djurägaren bör delta i kostnaderna
kan anses rimlig vid de större husdjuren, där det ofta är fråga om ett
fåtal djur, synes konsekvenserna av ersättning med tre fjärdedelar av värdet
vad gäller fjäderfä bli så betungande att föreningen starkt ifrågasätter
rimligheten härav. Att avelsbesättningar inte kan värderas som slaktdjur
torde stå klart. De grunder efter vilka förlusterna skall ersättas bör närmare
preciseras.

Beträffande kläckerierna är visserligen deras antal ganska litet men ris -

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

ken för smittspridning genom kontakt med många besättningar så mycket
större. Det synes vara rimligt att ägg till ett kläckeri får levereras för kläckning
endast från hälsokontrollerade besättningar. Det bör åligga kläckeriföreståndare
att förvissa sig härom. Dessutom bör i förordningen klart och
ty dligt utsägas vad som avses med kläckeri.

Även om erfarenheterna från vårt land vad gäller salmonellainfektioner
hos simfåglar torde vara ringa, synes de utländska erfarenheterna tala för
det förslag veterinärstyrelsen framlagt.

Beträffande värdering av fjäderfä ifrågasätter föreningen huruvida veterinär
är tillräckligt insatt i marknadsfrågorna på fjäderfäskötselns område
och föreslår att sakkunnig värderingsman får biträda djurägaren i de
fall denne så påfordrar.

Veterinärstyrelsens förnyade yttrande m. m.

Styrelsen uppehåller sig i sitt nya yttrande huvudsakligen vid ersättningsfrågorna
och vid frågan huruvida bestämmelserna bör anknytas till epizootilagen
eller utfärdas särskilt. I förstnämnda hänseende anför styrelsen i huvudsak
följande.

Veterinärstyrelsen vill till en början understryka att de bemyndiganden
styrelsen hittills haft i fråga om åtgärder vid salmonellainfektioner hos husdjuren
till huvudsaklig del tillkommit för att hindra smittöverföring till
människor. Styrelsens nu, i samråd med medicinalstyrelsen, avlåtna framställning
i ämnet åsyftar i främsta rummet att underlätta möjligheterna att
förebygga sådan smittspridning. I motiveringen anges emellertid att jämväl
jordbruket torde åsamkas en samlad förlust genom sjukdomen. Denna
förlust är emellertid av betydligt mindre omfattning än den, som orsakas det
allmänna genom vårdkostnader in. in. för människor, som drabbas av sjukdomen.
För enskilda djurägare kan inkomstbortfallet på grund av salmonellainfektion
bland djurbeståndet bli högst varierande alltefter produktionsinriktning
och driftförhållanden. Ibland uppträder utbredd dödlighet
bland ungdjur, ibland blott snabbt övergående diarrésymptom hos något
enstaka^ äldre eller yngre djur. Enär sistnämnda förlopp är det vanligaste,
torde någon förståelse och aktiv medverkan från djurägarnas sida icke vara
att vänta inför ett förfarande, där förlusten vid tvångsnedslaktnäng av kroniska
smittbärare i t. ex. nötkreatursbesättning eller "större antal som smittade
ansedda djur i fjäderfäbesättning i alltför påtaglig grad kommer att
falla på den enskilde.

Styrelsen vill sålunda hävda, att åtgärder mot salmonellainfektioner främst
är i det allmännas intresse. Att styrelserna trots detta föreslagit en till 75
procent av det beräknade djurvärdet reducerad ersättning beror på att framgången
i saneringsarbetet i hög grad måste grundas på djurägarens egna insatser,
varvid viss reducering av ersättningsbeloppet bör kunna sporra vederbörande
att noggrant iakttaga lämnade föreskrifter i fråga om hygien m. m.
tor att därigenom undvika alt ytterligare grupper av djur kan behöva nedslaktas.
Enligt styrelsens uppfattning bör dock, i de fall där förlusten annars
kan anses oskälig, högre ersättning än den normalt utgående kunna komma
i fråga efter Kungl. Maj:ts prövning.

Under är 1958 medgavs ersättning för nedslaktning, i allt som allt tre besättningar,
av sammanlagt en ko, fem kalvar och 8 3Ö0 kycklingar, ank- och
gåsungar med tillhopa i runt tal 33 000 kr. Under år 1959 har omkring
14 000 kycklingar och annat fjäderfä i sex besättningar nedslaktats på grund
av salmonellainfektion och ersättningssumman utgjort ca 30 000 kr. Vid

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

av veterinärstyrelsen nu föreslagen ersättningsnorm skulle beloppen utgjort
resp. 24 750 och 22 500 kr. Djurvärdena har fastställts av vederbörande
veterinär med ledning av priserna å allmänna marknaden. Några särskilda
kostnader för värderingsförrättning har därvid ej uppkommit, eftersom en
salmonellasmittad besättning under alla förhållanden kräver jämförelsevis
täta besök av veterinär för provtagning och tillsyn. Om således djurvärdet
som regel synes kunna fastställas av veterinären ensam, bör det dock förutses,
atf en särskild värderingsman i enstaka fall kan^ bli önskvärd. Förslaget
förutsätter, att veterinärstyrelsen i så fall skali äga rätt förordna

Att tillämpa fasta ersättningar i förevarande tall vill stjrelsen bestämt
avstyrka. De belopp, som ursprungligen infördes beträffande tuberkulos hos
nötkreatur, byggde på skillnaden i genomsnitt mellan liv- och slaktvärde år
1940 jämte det faktum, att köttet efter ett nedslaktat, av tuberkulos smittat
djur i de flesta fall var användbart till människoföda. Enlig salmonellosförslaget
skall, när det gäller de större husdjuren, endast kroniska smittbärare
nedslaktas och man maste räkna med att köttet eftei sadana med
hänsyn till smittfaran för människan i regel måste kasseras, varigenom
djurägarens förlust blir mångdubbelt större än vid slakt på grund av tuberkulos.
För att påskynda salmonellosbekämpande i en fjäderfäbesättning
måste vanligen nedslaktning tillgripas för större grupper av djur. En uppdelning
efter slakten i bakteriehaltiga och icke bakteriehaltiga kroppar ar
härvid ekonomiskt ogenomförbar med hänsyn till att undersökningskostnaden
blir i det närmaste lika stor som eller till och med högre än försäljningsvärdet.
I fråga om denna djurkategori är man sålunda som regel hänvisad
till att sedan djuren avlivats gräva ned eller på annat sätt destruera
samtliga kroppar oavsett eventuell ofarlighet för människa hos en del av
dem. Ersättning med fasta belopp skulle även i detta fall innebära en icke
skälig överlastning av bekämpandets kostnader på djurägaren.

En prislista omfattande fasta ersättningsvärden å de djurkategorier, vilka
kan tänkas ifrågakomma — från daggamla kycklingar till de stora

husdjuren__måste "bli synnerligen detaljerad och torde dessutom behova

revideras med korta mellanrum. Marknadsvärdet å vissa djurslag är snabbt
varierande. För sanering av en fjäderfäbesättning kan det vara nödvändigt
att nedslakta något eller några tusental djur, varför en ringa avvikelse mellan
ett fast värde och marknadsvärdet kan betyda jämförelsevis stora belopp
på djurägarens förlustkonto eller, vilket är tänkbart, ett lika omotiverat
överpris. Veterinärstyrelsen önskar således vidhålla att ersättning för djur,
som nedslaktas vid salmonellosbekämpande, vilket i rumst skei med hänsyn
till smittrisken för människa, måste utgå med belopp som genom aktuell
värdering ställes i acceptabel relation till djurens produktionsvärde. Till
styrelsens ställningstagande medverkar härvid också ait ett system med fast
ersättning, frånsett de praktiska svårigheter som föreligger vid avvägandet
av ersättningsbeloppens storlek, lätt ger ett särskilt i dessa sammanhang icke
önskvärt intryck av schablonmässig och orättfärdig behandling.

I fråga om bestämmelsernas anknytning till epizootilagen anför veterinärstyrelsen,
att styrelsen i sin framställning år 1955 om upphävande av epizootilagens
tillämplighet på salmonellainfektioner yttrade att erfarenheterna
gett styrelsen den bestämda uppfattningen att epizootilagen vid salmonellos
hos höns var ett alltför osmidigt och ur statsfinansiell synpunkt svåröverblickbart
instrument och i fråga om salmonellainfektion hos andra djur
tvingade till veterinärmedicinskt sett onödigt förfarande. Senare erfarenlie -

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

ter har enligt styrelsen icke givit anledning till ändring i denna uppfattning
men däremot understrukit behovet av kompletterande bestämmelser av det
slag som nu föreslås.

Styrelsen anför i denna del vidare följande synpunkter.

Epizootilagen medger icke den rörlighet och anpassning i bekämpandet
som erfordras vid salmonelloserna. Ett tillämpande av epizootilagen torde i
vissa fall medföra ur veterinärmedicinsk synpunkt tveksamma åtgärder med
vittgående ekonomiska följder, t. ex. beslag å fodermedel. Salmonellabekämpandet
avviker därtill från epizootibekämpande i sådan utsträckning att det
torde fordra egen rubrik och fristående bestämmelser i alltför stor utsträckning
för att möjliggöra en smidig inarbetning i epizootiförfattningarna.

Av viss betydelse är även att salmonellos sakligt sett icke är en epizooti
och internationellt icke heller uppfattas som en sådan, varför en alltför intim
koppling till epizootibestämmelser kan medföra icke önskvärda konsekvenser.
Särbestämmelser om bekämpande har vidare ansetts lämpliga i
fråga om flera sjukdomar såsom tuberkulos, smittsam kastning och honstyfus.

Från veterinärstyrelsens sida måste vidare bestämt utsägas att någon anledning
till omarbetning av epizootilagen icke föreligger. Däremot bör den
föreslagna salmonellosförordningen snarast komma till stånd.

Statskontoret har i utlåtande över veterinärstyrelsens förnyade yttrande
anfört, att detta inte givit statskontoret anledning frångå tidigare ställningstaganden
och förslag.

Departementschefen

Betydande skador av ekonomisk och annan art har under det senaste årtiondet
vållats av salmonellainfektioner. Särskilt den svåra paratyfusepidemien
under åren 1953 och 1954 torde ännu vara i friskt minne. Skadorna
drabbar både enskilda människor och det allmänna. Veterinärstyrelsen har
belyst detta förhållande med siffror. Enligt styrelsens uppgift har sedan
år 1953 mer än 14 000 människor insjuknat i salmonellainfektioner. Antalet
sjukdagar beräknas till 250 000 och de sammanlagda kostnaderna för
arbetsbortfall och sjukvård till minst 30 miljoner kronor. Några säkra uppgifter
om de jordbruksekonomiska förlusterna föreligger inte men de kan
enligt veterinärstyrelsens mening skattas till miljonbelopp.

Från det allmännas sida har betydelsefulla insatser redan gjorts i kampen
mot salmonellainfektionerna. Vad särskilt gäller bekämpandet av salmonellos
hos husdjur har exempel på sådana insatser lämnats i den föregående
redogörelsen. Det är också tydligt att vidtagna åtgärder burit frukt
En avsevard förbättring av läget har sålunda skett under senare år.

Laget på förevarande område är nu förhållandevis gynnsamt. Salmonelloserna
ar emellertid till sin natur nyckfulla och en god beredskap mot dem
ar nödvändig. Jag ansluter mig därför till veterinärstyrelsens av samtliga
remissinstanser biträdda förslag, alt nya och, så långt sig göra låter, för hela
området enhetliga regler bör utfärdas för att höja beredskapen och möjliggöra
ett eftektivare bekämpande av utbrutna sjukdomar.

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

Som framgår av den tidigare redogörelsen anser veterinärstyrelsen, att bestämmelserna
bör omfatta alla av salmonellabakterier orsakade sjukdomar
utom smittsam kastning hos häst och hönstyfus, för vilka sjukdomar särskilda
regler redan gäller. I fråga om vilka djur bestämmelserna bör omfatta
synes veterinärstyrelsen åsyfta samtliga husdjur och andra i fångenskap
hållna djur. Jag ansluter mig till veterinärstyrelsens förslag i dessa delar.

I likhet med styrelsen anser jag också att det vid smitta hos enstaka sällskapsdjur,
såsom hund eller katt, som regel bör ankomma på hälsovårdsnämnd
att i samråd med tjänsteveterinär besluta om erforderlig åtgärd med
stöd av andra bestämmelser.

Arten av de ingripanden som erfordras för att bekämpa salmonellainfektion
måste, som veterinärstyrelsen framhållit, i hög grad bli beroende av vilka
djur sjukdomen drabbar. Sjukdomsförloppet kan vidare vara mycket
oberäkneligt och kan växla betydligt mellan likartade besättningar. På
grund härav är det nödvändigt, att reglerna utformas med en viss clasticitet.
Enligt styrelsens författningsförslag, vars sakliga innehåll jag i allt väsentligt
biträder, blir gången i huvudsak följande.

Sedan misstanke uppkommit om salmonellasmitta, förordnas veterinär att
verkställa närmare undersökning. Denna kan behöva omfatta såväl gården
i fråga som exempelvis företag varifrån fodermedel levererats till gården.
Veterinären har sedan att vidtaga de åtgärder som befinnes erforderliga för
att bekämpa sjukdomen. Han kan exempelvis meddela anvisningar och föreskrifter
om smittrening och om isolering av djur ävensom förbjuda att djur
eller produkter, som kan sprida smitta, föres från stället eller att djur, som
kan bli smittade, föres dit. Däremot skall veterinär inte äga befogenhet att
förordna om nedslaktning. Sådan befogenhet skall endast tillkomma veierinärstvrelsen
eller Kungl. Maj :t. Veterinärstyrelsen utgår från att nedslaktning,
i varje fall av andra djur än fjäderfä, i allmänhet inte behöver tillgripas
i någon större omfattning. För att bemästra smitta i fjäderfäbesättning
kan ibland erfordras att ägg förstöres.

Veterinär styrelsen föreslår att nötkreatur, får, get, svin eller häst, som
härrör från eu smittad eller för smitta misstänkt besättning, inte skall få
slaktas annorstädes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Jag biträder
i princip detta förslag men anser att en sådan regel knappast kan göras
undantagslös. I vissa trakter, särskilt i övre Norrland, kan avståndet till offentligt
slakthus eller kontrollslakteri vara så stort, att det kan te sig oskäligt
att kräva, att djuret endast får slaktas i sådan inrättning. Veterinärstyrelsen
bör därför erhålla befogenhet att dispensera från ifrågavarande föreskrift.
Vidare bör också öppnas möjlighet att i nödfall avliva djuret innan
det föres till slakteriinrättningen. Detta sker enklast genom att låta författningsrummet
hänvisa till bestämmelserna om nödslakt i 12 § 1 mom. lagen
den 20 mars 1959 om köttbesiktning m. m.

Även till veterinärstyrelsens förslag om kontroll över de yrkesmässigt drivna
äggkläckerierna kan jag ansluta mig. Med sådant kläckeri åsyftar jag då
inte anläggningar för kläckning enbart av ägg, producerade av anläggningens

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

innehavare, eller för frambringande av djur enbart för innehavarens behov.
Statskontoret har befarat, att bestämmelserna om skyldighet för innehavare
av kläckeri att föra anteckningar skulle komma att fordra ett kostnadskrävande
kontrollsystem. Dessa farhågor anser jag överdrivna. Veterinärstyrelsen
har i denna fråga anfört, att yrkesmässiga kläckerier torde böra omfattas
av länsveterinärernas inspektioner, vare sig kläckningsjournal föres
eller inte, och att någon annan löpande kontroll inte synes erforderlig.

Det största intresset under remissbehandlingen bär ägnats åt frågan om
ersättning lör kostnader och förluster, som föranleds av ingripanden enligt
de föreslagna bestämmelserna. Veterinärstyrelsens förslag innebär, att djurägaren
skall vara berättigad till ersättning av statsmedel för nedslaktat
djur eller förstörda ägg med tre fjärdedelar av djurets respektive äggens
marknadsvärde. Kan slaktprodukten nyttiggöras skall ersättning utgå med tre
fjärdedelar av skillnaden mellan marknadsvärdet och vad slaktprodukten
inbringat. Vidare föreslår styrelsen, att ersättning av statsmedel skall utgå
för desinfektionskostnader och laboratorieundersökningar. I övrigt föreligger
enligt förslaget inte någon rätt till ersättning. Styrelsen menar dock,
att fall kan förekomma då det kan vara rimligt att ersättning utgår med
högre belopp och för andra skador och förluster än nyss sagts. Beslut härom
skall kunna meddelas av Kungl. Maj :t efter prövning i varje särskilt
fall.

Mot de föreslagna ersättningsreglerna har statskontoret invänt, att samma
principer bör gälla som vid tvångsnedslaktning på grund av tuberkulos
och att ersättning för nedslaktade djur därför bör utgå med fasta belopp.
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska svinavelsföreningen
och Sveriges fjäderfäavelsförening hävdar däremot, att ersättning
bör utgå med djurets fulla värde.

För min del anser jag, att veterinärstyrelsens förslag innebär en rimlig
avvägning mellan det allmännas och de enskilda djurägarnas intressen. Förslaget
möjliggör en smidigare tillämpning än vad det av statskontoret förordade
systemet med fasta belopp medger. Detta system skulle, som veterinärstyrelsen
påpekat, även medföra vissa praktiska olägenheter, eftersom
fråga är om ett stort antal olika djurkategorier och en förteckning över ersättningsbelopp
därför måste göras mycket detaljerad och dessutom måste
överses med korta mellanrum. Någon större besparing av värderingskostnader
skulle systemet med fasta belopp enligt min åsikt knappast medföra.
Dels torde det, som jag redan anfört, inte bli aktuellt med nedslaktning i någon
större omfattning av andra djur än fjäderfän, beträffande vilka värderingsförfarandet
är mycket enkelt, dels lär eu utbruten sjukdom under alla
förhållanden föranleda upprepade besök av veterinär på den smittade gården.
Vid sådant besök kan värdering ske utan särskild kostnad för veterinärens
inställelse.

Fn viss begränsning av ersättningen på sätt vcterinärstyrelsen föreslagit
synes dock motiverad som eu sporre för djurägaren all själv vara verksam
3 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 27

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 196i

för att hindra smittans spridning. Möjligheten att förebygga salmonellasmitta
måste nämligen till inte ringa del anses bero på ägarens insatser. Emellertid
kan smitta också spridas till en djurbesättning genom exempelvis infekterade
fodermedel trots största försiktighet från djurägarens sida. Oskäliga
resultat av ersättningsbestämmelserna kan i dylika fall undgås genom
den föreslagna regeln om att Kungl. Maj:t skall äga att bestämma högre ersättning
efter särskild prövning.

Även i övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till det sakliga innehållet
i de föreslagna ersättningsreglerna. Liksom fallet är enligt epizootibestämmelserna
bör dock ersättning ej utgå för avlivad liund eller katt. I
fråga om förverkande av rätt till ersättning synes också, liksom beträffande
övriga påföljder, böra eftersträvas en närmare anslutning till epizootilagens
regler.

Vad därefier beträffar frågan huruvida de föreslagna bestämmelserna bör
utfärdas särskilt eller inarbetas i epizootilagen finner jag övervägande skäl
tala för veterinärstyrelsens förslag, att en särskild förordning i ämnet bör
utfärdas. Denna torde emellertid kunna göras mera begränsad än styrelsens
författningsförslag. Ett par där intagna bestämmelser synes vara av den art,
att deras utfärdande närmast bör ankomma på styrelsen; och huvuddelen av
ersättningsreglerna torde jämte en del tillämpningsföreskrifter lämpligen
böra utfärdas av Kungl. Maj :t.

D. Ersättning för inkomstbortfall vid isolering på grund av epizooti
Inledning

Riksdagen har i skrivelse den 2 maj 1952, nr 185, under åberopande av
andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 7 och första
kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 8 hemställt om översyn
av bestämmelserna om ersättning för inkomstbortfall vid isolering på
grund av epizooti. Genom beslut den 25 september 1953 har Kungl. Maj :t
uppdragit åt veterinärstyrelsen att -— med beaktande av vad i nämnda utlåtanden
anförts — företaga den begärda översynen samt att till Kungl.
Maj :t inkomma med det förslag vartill översynen kunde ge anledning.

Veterinärstyrelsen har efter företagen översyn i skrivelse den 24 februari
1960 inkommit med förslag i ämnet. Häröver har utlåtanden efter remiss
avgivits av statskontoret, kommerskollegium, försäkringsinspektionen, lantbruksstyrelsen,
medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus,
Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län, Hushållningssällskapens
förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Småbrukarnas riksförbund, Föreningen Svensk husdjursskötsel,
Svenska svinavelsföreningen, Sveriges fjäderfäavelsförening, Svenska foderämnes-
och spannmålsimportörernas förening samt Husdjursförsäkringsföretagens
förening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

35

Veterinärsi yreisens förslag

Bestämmelser om ersättning för inkomstbortfall vid isolering på grund
av epizooti har, med stöd av beslut vid 1935 och 1941 års riksdagar1, meddelats
i 9 § 8 mom. epizootikungörelsen. Efter ändring genom kungörelse
den 9 maj 1941 (nr 342) har sagda moment följande lydelse: »Påbjudes vid
bekämpande av sjukdom som i denna kungörelse avses isolering av område
eller annan dylik åtgärd och vållas någon därigenom väsentligt intrång i näring
eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst, kan, om särskilda skäl därtill
föranleda, ersättning därför beredas honom av allmänna medel. Ansökning
om sådan ersättning prövas, därest det begärda ersättningsbeloppet icke
överstiger tvåhundra kronor, av medicinalstyrelsen, i annat fall av Kungl.
Maj :t.»

Veterinärstyrelsen framhåller att ersättningsrätten således är begränsad
genom uppställandet av vissa förutsättningar, nämligen att fråga är om väsentligt
intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst samt att
särskilda skäl talar för att ersättning beviljas. Styrelsen erinrar vidare om
att kravet på »särskilda skäl» tillkom genom 1941 års författningsändring
samt att enligt motiven till denna ändring i första hand åsyftades ömmande
förhållanden, såsom att lantbrukare eller arbetare med svag ekonomisk
ställning genom isoleringsbestämmelsernas tillämpande eller andra dylika
åtgärder väsentligen hindras i sin näringsutövning. Veterinärstyrelsen fortsätter.

Efter 1941 har vårt land varit jämförelsevis förskonat från epizootier.
Allenast två sådana har förekommit, nämligen dels åren 1951—1952 en
mul- och klövsjukeepizooti med sitt centrum i Skåne och med utlöpare huvudsakligen
till Halland och södra Västergötland samt västra Blekinge,
dels år i956 en svinbrucellosepizooti inom Kristianstads län med utlöpare
till grannlänen. Erfarenheterna från tillämpningen av ifrågavarande ersättningsbestämmelser
är därför mycket begränsade.

Under och omedelbart efter 1951—1952 års epizooti gjorde sig ett visst
missnöje gällande med den restriktivitet i fråga om förlusters ersättande,
vartill ett strikt tillämpande av bestämmelserna i 9 § 8 mom. epizootikungörelsen
ger anledning. Ett uttryck härför utgjorde bl. a. den vid 1952
års riksdag väckta motion (11:103) som ledde till riksdagens anhållan
om utredning i ämnet. Det var under trycket av detta missnöje — vilket
styrelsen för sin del ur den för styrelsen viktiga synpunkten att få djurägarna
helhjärtat med sig i kampen mot epizootier icke fann oberättigat —
som styrelsen vid överlämnandet i november 1953 av 45 ersättningsansökningar
till Kungl. Maj :t tillät sig att förorda en något mindre sträng tolkning
än dittills av ordalagen i nämnda författningsrum. Detta kom till uttryck
på det sättet, att medan tidigare i författningens fordran på »särskilda skäl»
jämlikt uttalande i förarbetena inlagts krav på att direkt ömmande omständigheter
skulle i regel föreligga, så ville styrelsen anse angivna fordran nöjaktigt
tillgodosedd, därest något annat särskilt förhållande talade för beaktande
av ansökningen, t. ex. den omständigheten att sökandens yrke legat
vid sidan om jordbruksområdet och den honom vållade förlusten därför
tett sig ovidkommande. I dylika fall föreslog styrelsen dock att ersättningsbeloppet
skulle i regel reduceras till omkring två tredjedelar av den upp1
Prop. 1935:42; JoU: 42; rskr 95. Prop. 1941:84; JoU: 18; rskr 158.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

komna förlusten. På det sättet skulle de ersättningsberättigade bliva uppdelade
i två grupper: eu grupp där författningens båda villkor för ersättningsrätt
även efter den dittills tillämpade strängare tolkningen otvetydigt
tillgodosågs, i vilka fall därför full ersättning skulle medges, och en annan
grupp där enligt nyss angivna förutsättningar ersättning ävenledes borde
få utgå men i regel begränsad till två tredjedelar av den lidna förlusten.
Flertalet av de ersättningsfall, som hänsköts till Kungl. Maj:ts prövning,
avgjordes genom beslut den 22 januari 1954. Även om Kungl. Maj :ts beslut
i åtskilliga fall avvek från vad veterinärstyrelsen hade föreslagit, så godtogs
likväl i flertalet fall styrelsens förslag. Vissa av dessa sistnämnda förslag
hörde till den ovan beskrivna grupp beträffande vilken styrelsen hade
tillstyrkt ersättning med omkring två tredjedelar av det helopp, vartill den
lidna förlusten uppskattats.

Vid sist angivna förhållande fann styrelsen sig oförhindrad att vid ställningstagande
till de 37 ersättningsansökningar, som inkom efter svinbrucellosepizootien
1956, anlägga ett likartat betraktelsesätt. Enligt styrelsens
mening kunde i intet av fallen ömmande omständigheter sägas föreligga. Men
i åtta av dessa syntes omständigheter i övrigt kunna åberopas som gjorde
det motiverat att förorda ersättning med omkring två tredjedelar av det
belopp vartill den lidna förlusten uppskattats. En sådan omständighet ansågs
i nu berörda fall vara, att sjukdomens diagnosticerande i flera fall nödvändiggjort
en fullständig isolering under tidsperioder som till sin längd avsevärt
överstiffit vad som varit vanligt vid bekämpande av exempelvis mai- och
klövsjuka. Styrelsen avlät till Kungl. Maj :t förslag av sådant innehåll. Genom
beslut den 28 mars 1958 avslog visserligen Kungl. Maj:t två av de utav
styrelsen till ersättning förordade fallen men anslöt sig beträffande de övriga
sex helt till styrelsens förslag.

Den utveckling beträffande tillämpningen av 9 § 8 mom. epizootikungörelsen
som sålunda ägt rum torde, sammanfattar veterinärstyrelsen, i huvudsak
innebära att kravet på att »särskilda skäl» för ersättning skall föreligga
ansetts kunna givas en liberalare tolkning än tidigare. Styrelsen anför
vidare.

Den sålunda utan författningsändring vidtagna utvidgningen av ersättningsområdet,
vilken ägt rum efter det riksdagen anhållit om översyn av ersättningsbestämmelserna,
torde kunna sägas i väsentlig mån tillgodose de
önskemål som föranlett riksdagen att begära nämnda översyn. Styrelsen har
för sin del bibragts den uppfattningen att den efter de båda senaste epizootierna
tillämpade tolkningen av 9 § 8 mom. epizootikungörelsen på ett i stort
sett tillfredsställande sätt möiliggör ett tillgodoseende av befogade ersättningsanspråk.
Ett tillägg härtill bör dock göras såtillvida som erfarenheten
från den ovannämnda svinbrucellosepizootien visat att fall kan förekomma,
då avsaknaden av ömmande skäl icke bör medföra reduktion av ersättningen
till två tredjedelar av förlustens värde. Styrelsen syftar på sådana situationer
som att ett ställe måst förklaras spärrat under avsevärd tid, varigenom förluster
på djurhållningen uppkommit. Gives ej full ersättning i dvlikt fall,
blir ofta resultatet det, att sådan innehavare av smittförklarat ställe, vilken
vid nedslaktning fått full ersättning för djuren och sedan kunnat efter
smittrening fortsätta sin djurhållning med nya djur, kommer i ett bättre
läge än den, vars gård endast spärrats såsom misstänkt för smitta och vars
djur antingen hållits kvar utan att kunna avyttras vid den tidpunkt, som
skulle givit den avsedda intäkten, eller eljest vid slakt betalats med starkt
reducerade priser. Följden blir, om ej full ersättning ges i sistnämnda fall,

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

att det kan framstå såsom en fördel om besättningen i stället för att hållas
spärrad knnde bliva konstaterad nedsmittad av sjukdomen i fråga. Ett sådant
förhållande motverkar sjukdomsbekämpandet och bör därför undvikas.
Full ersättning bör i dylika fall kunna givas med stöd av 9 § 8 mom. epizootikungörelsen
utan hinder av att ömmande skäl ej kan påvisas.

Vad nu anförts synes styrelsen göra det motiverat att avvakta ytterligare
erfarenhet av den sålunda inledda, mindre stränga tillämpningen av bestämmelserna
innan man skrider till en ändring av författningen. Ett särskilt
skäl för att intaga en dylik avvaktande hållning anser styrelsen sig
vidare finna däri, att den år 1956 genomförda lagstiftningen om ersättning
på grund av lagenliga ingrepp på hälsovårdens område författningsmässigt
givits en nära anslutning till den här avhandlade bestämmelsen på epizoolisidan.
I 5 § förslå stycket kungörelsen den 18 maj 1956 (nr 296) om
ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse
stadgas sålunda följande: »Har någon genom påbud eller förbud vållats väsentligt
intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst må, om
särskilda skäl därtill föranleda, ersättning utgå även i annat hänseende än
förut sagts.» Att under dylika förhållanden påyrka ändring i en av statsmakterna
så nyligen intagen principen ståndpunkt till ersättningsrättens utsträckning
finner veterinärstyrelsen sig icke böra ifrågasätta.

Skulle oaktat vad veterinärstyrelsen sålunda anfört den inledda generösare
tillämpningen av 9 § 8 mom. epizootikungörelsen anses böra komma
till författningsmässigt uttryck, finner styrelsen detta lämpligen kunna ske
genom att det år 1941 införda villkoret, att »särskilda skäl» skall föreligga,
åter borttages. För det fall att författningen ändras hemställer styrelsen att
samtidigt den i momentet angivna värdegräns, 200 kr., vars överskridande
medför att ersättningsfrågan måste underställas Kungl. Maj:t, höjes till
förslagsvis 1 000 kr. Veterinärstyrelsen anför slutligen följande.

Ett slag av ersättningskrav, som hittills kunnat tillgodoses endast inom
det begränsade utrymme, som 9 § 8 mom. epizootikungörelsen medger, synes
emellertid böra utbrytas från detta moments tillämpningsområde och erhålla
en självständig reglering. Styrelsen avser de ersättningskrav som uppstår
genom att någon till följd av isolering eller avspärrning av ställe helt
eller delvis går miste om arbetsförtjänst eller att utgift blivit onyttig genom
myndighets ingripande, såsom att arrende eller hyra måste hetalas för område
eller lokal som ej kunnat nyttjas. Styrelsen erinrar om att på epidemisidan
möjligheter stadgats att erhålla ersättning för förluster av dylikt
slag, nämligen genom bestämmelserna i 3 och 6 §§ förutnämnda kungörelse
om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse.

I anslutning härtill hemställer styrelsen att i 9 § epizootikungörelsen införes
ett nytt moment av förslagsvis följande lydelse:

».9 mom. Har åt personal, som på grund av isolering eller avspärrning ej
kunnat beredas arbete, i vanlig ordning utbetalats lön, må sådan kostnad
ersättas intill 80 procent, dock att ersättning ej må beräknas på lönebelopp,
i den mån de överstiga 30 kronor för dag.

Den som på grund av orsak som nyss nämnts gått miste om arbetsinkomst
må erhålla ersättning med 80 procent av inkomstbortfallet, i den mån detta
ej överstiger 30 kronor för dag och ej täckes genom ersättning enligt be -

38

Kiingl. Maj:ts proposition, nr 27 år 1961

stämmelser i annan författning eller genom gottgörelse från arbetsgivare;
dock att ersättningen ej må ntgå för längre tid än tre månader.

Ersättning må jämväl kunna utgå för utgift som blivit onyttig i följd av
myndighets ingripande, såsom att arrende eller hyra måst betalas för område
eller lokal som ej kunnat utnyttjas.

Ersättning skall minskas med belopp som någon på grund av försäkringsavtal
utfått eller äger utfå.»

Remissutlåtandena

Statskontoret, medicinalstyrelsen samt länsstyrelserna i Malmöhus och
Skaraborgs län ansluter sig till veterinärstyrelsens uppfattning om att någon
ändring tills vidare inte bör företagas av bestämmelserna i 9 § 8 mom.
epizootikungörelsen med hänsyn till den utvidgning av ersättningsområdet,
som blivit i praxis godtagen efter riksdagens begäran om översyn av dessa
bestämmelser. Statskontoret föreslår dock att den värdegräns om f. n. 200
kr., vars överskridande medför att ersättningsfrågan måste underställas
Kungl. Majrts prövning, höjes till 1 000 kr.

Däremot förordar länsstyrelsen i Kronobergs län, Hushållningssällskapens
förbund, Sveriges lantbruksförbund, Småbrukarnas riksförbund, Svenska
svinavelsföreningen och Sveriges fjäderfäavelsförening att 9 § 8 mom.
epizootikungörelsen ändras i överensstämmelse med veterinärstyrelsens i
andra hand framförda förslag, nämligen att kravet på »särskilda skäl»
borttages. Av samma mening är länsstyrelsen och länsveterinären i Kristianstads
län samt Riksförbundet Landsbygdens folk, vilka också understryker
att full ersättning bör utgå för lidna förluster till följd av isolering, ävensom
Svenska svinavelsföreningen, vilken tillika framhåller att ersättning
bör erhållas för förluster, som inom den avancerade svinaveln uppstår till
följd av att ägare till besättningar, vilka är anslutna till svinstamkontroll,
avstänges från sin verksamhet.

Mot veterinärstyrelsens förslag om att införa ett nytt moment i 9 § i
epizootikungörelsen har inte riktats några principiella invändningar. Statskontoret
och medicinalstyrelsen anser dock att epizootikungörelsen därutöver
bör, för vinnande av överensstämmelse med 8 § kungörelsen om ersättning
av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse,
kompletteras med föreskrifter för det fall att någon avsiktligt eller genom
grov vårdslöshet m. m. orsakat förlust som avses i kungörelsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, huruvida inte den arbetsinkomst
om 30 kr. per dag, på vilken enligt förslaget ersättning skall högst
kunna beräknas, bör med hänsyn till löneutvecklingen något höjas. Hushållningssällskapens
förbund och Sveriges lantbruksförbund föreslår en
uppräkning till 40 kr. per dag. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att
maximiinkomsten ej bör fixeras till visst belopp utan bestämmas så, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1961 39

den kan bibehållas även vid skiftningar i penningvärdet, t. ex. genom anknytning
till kollektivavtal.

Småbrukarnas riksförbund uttalar alt ränteutgift bör kunna ersättas på
samma sätt som annan utgift, vilken blivit onyttig på grund av myndighets
ingripande.

Försäkringsinspektionen och Husdjursförsäkringsf öretagens förening
motsätter sig det föreslagna stadgandet om att ersättning skall minskas
med belopp som någon på grund av försäkringsavtal utfått eller äger utfå.
Försäkringsinspektionen anser att en sådan bestämmelse knappast kan
medföra någon nämnvärd besparing utan snarast är ägnad att minska benägenheten
att taga försäkring. Föreningen anmärker för sin del på att de
förtänksamma djurägarna skulle själva få genom försäkringspremierna
svara för eventuella ersättningsbelopp, medan statsverket träder till hjälp
åt de mindre omtänksamma djurägare som ej ordnat med försäkringsskydd.

Kommerskollegium, Sveriges lantbruksförbund och Svenska foderämnesoch
spannmålsimportörernas förening anser att frågan om ersättning för
kostnader och förluster i samband med epizooti bör upptagas till behandling
i en vidare omfattning än som skett genom veterinärstyrelsens utredning.
Som skäl härför framhåller kommerskollegium bl. a. att det intensifierade
varuutbytet och de ändrade utfodringsmetoderna ökat riskerna för spridning
av smittsamma djursjukdomar, samt att industri och handel numera
kan i långt större utsträckning än tidigare tvingas att vid uppkomst av
epizooti underkasta sig ingripanden från myndigheternas sida. Med hänsyn
till de ekonomiska värden som kan stå på spel, då myndighet för att
hindra spridning av epizooti förordnar att varuparti skall förstöras eller
bli föremål för särskild behandling, finner Sveriges lantbruksförbund det
motiverat, att frågan om ersättning för sådant varuparti utbrytes ur 9 §
8 mom. epizootikungörelsen och erhåller en självständig reglering såsom
skett för humansjukdomarnas vidkommande. Förbundet hemställer att utredning
måtte verkställas i denna fråga.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening anför i huvudsak
följande.

Veterinärstyrelsen har i sina överväganden kommit till slutsatsen, att
praxis utvecklat sig i riktning mot en liberal tolkning av gällande ersättningsregler
på området, och ansett att angivna tolkning på ett i stort sett
tillfredsställande sätt möjliggör ett tillgodoseende av befogade ersättningsanspråk.
Föreningen måste för sin del gentemot ämbetsverket anföra en
avvikande mening på denna punkt, i det att föreningen menar att någon
strikt linje inte av statsmakterna följts på detta område. I vissa fall har
ersättning mera frikostigt givits medan i andra fall största återhållsamhet
visats. I varje fall har från statsmakternas sida visats en mycket restriktiv
inställning till ersättningsanspråk från handelns sida. Föreningen finner
för sin del starka skäl föreligga för att en tämligen liberal praxis på området
tillämpas. Skall alla goda krafter kunna effektivt mobiliseras i kampen
mot de smittsamma husdjurssjukdomarna med de ekonomiska förlus -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

ter, som dessa åsamkar folkhushållet, är det också rimligt att den enskilde
tär ersättning för de förluster han därvid åsamkas till töljd av myndigheternas
åtgärder.

Föreningen har i och för sig ej något att erinra emot att — såsom av
ämbetsverket i andra hand föreslås — den ändring göres i 9 § 8 mom. epizootikungörelsen,
att villkoret att ersättning endast skall utgivas »om särskilda
skäl därtill föranleda» utgår. En dylik ändring torde enligt föreningens
mening dock på intet sätt vara tillfyllest för tillgodoseendet av skäliga
ersättningsanspråk från dem, som draboats av förluster till följd av myndigheternas
ingripande. När föreningen alltså gör sig till talesman för att
staten bör i storre utsträckning än som hittills skett lämna ersättning till
dem, som fått vidkännas ekonomiska förluster till följd av myndigheternas
ingripande för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, kan föreningen
peka på flera omständigheter, som kan motivera en liberalare inställning
till ersättningsprobiemen från statsmakternas sida.

i första hand hänvisas till de ökade smittriskerna, som uppstått genom
den ökade importen av fodermedel av olika slag och den allmänna övergången
till användning av foderblandningar vin djurens utfodring. Även
om det lyckligtvis hittills hört till undantagsfallen, att fodermedel utgjort
den primära smittkällan vid uppkomna epizootier, går det dock inte att
bortse från att smittan kan härröra ifrån lodret. Det tabrikstillverkade och
fahrikspackade fodrets karaktär av blandningsprodukter gör att förefintlig
smitta i ett mindre parti fodermedel av visst slag, som till ringa del ingår
i en foderblandning, kan ge smittan en mycket vidsträckt spridning. Importörerna
av fodermedel har för sin del ringa möjligheter att gardera sig
mot förekomst av bakterier i fodermedel, som inköpes på världsmarknaden
och införes till landet.

Ett ytterligare skäl för en liberalare ersältningspraxis utgör de på senare
tid vidtagna ändringar i gällande författningar på det veterinära området
(epizootikungöreisen och veterinära införselkungörelsen), vilka givit de
veterinära myndigheterna ökade befogenheter att vidtaga erforderliga åtgärder
till förekommande av smittspridning. Dessa ingripanden kan, vad
handeln beträffar, bestå i utfärdande av transportförbud resp. försälj ningsförbud,
åläggande att vidtaga steriliseringsåigärder resp. destruktion av
det smiltförande fodret. Dylika långtgående ingripanden kan medföra svårt
avbräck för handeln. De firmor, som beröres, kan drabbas av ekonomiska
förluster, som i värsta fall kan bli rent ruinerande.

Statsmakternas hittillsvarande praxis i hithörande frågor har enligt föreningens
mening varit allttör restriktiv och hård gentemot dem, som drabbats
av förluster.

För tillgodoseende av de av föreningen framförda önskemålen om en liberalare
ersättningspraxis i hithörande fall bör enligt föreningens mening
en fullständig omarbetning av gällande ersättningsregler komma till stånd.
I de ändrade bestämmelserna bör noggrant angivas under vilka förutsättningar
ersättning må kunna beviljas. Som mönster för ändrade regler i
ämnet bör lämpligen kunna användas kungörelsen om ersättning av statsmedel
i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse.

Departementschefen

Vid bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar äger myndigheterna
i vid omfattning påbjuda isolering och andra dylika åtgärder, som kan medföra
förluster för den enskilde medborgaren. För inkomstbortfall till följd

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

41

av sådan åtgärd kan utgå ersättning av statsmedel enligt bestämmelser i
9 § 8 mom. epizootikungörelsen. Härför erfordras att vederbörande vållats
väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst
samt att därutöver skall föreligga särskilda skäl för ersättning. Ansökan
om ersättning prövas av veterinärstyrelsen eller, om det begärda beloppet
överstiger 200 kronor, av Kungl. Maj :t. Den tämligen snäva begränsningen
av ersättningsmöjligheterna har föranlett riksdagen att hemställa
om översyn av bestämmelserna. Vederbörande riksdagsutskott anmärkte
i detta sammanhang, att ersättning syntes medges endast vid ömmande
omständigheter, samt ifrågasatte om det inte kunde vara motiverat
med något vidgade möjligheter. Utskottet framhöll också, att allmänheten
borde i största möjliga utsträckning förmås medverka att hindra smittspridning
samt att sjukdomsbekämpandet kunde försvåras om den enskilde
nödgas påtaga sig betydande ekonomiska uppoffringar.

Såsom veterinärstyrelsen framhållit har i tiden efter riksdagens framställning
skett en viss liberalisering av praxis. Ersättning medges numera
inte bara vid ömmande omständigheter, utan även särskilda skäl av andra
slag anses kunna föranleda ersättning. Därmed har dock inte uppnåtts tillfredsställande
möjligheter att få ersättning för inkomstbortfall vid epizootier.
På grund av kungörelse den 18 maj 1956 kan ersättning av statsmedel
numera i vissa fall utgå vid ingripanden för att hindra spridning av smittsamma
humansjukdomar. I jämförelse med dessa senare ersättningsmöjligheter
framstår de förra såsom i flera hänseenden alltför begränsade. Med
hänsyn härtill har veterinärstyrelsen hemställt att till epizootibestämmelserna
måtte fogas motsvarigheter till vissa bestämmelser i 1956 års kungörelse.
För egen del vill jag tillstyrka denna hemställan.

Liksom veterinärstyrelsen anser jag sålunda att särskild bestämmelse bör
införas om ersättning för utbetalade löner. I anslutning till 3 § första stycket
i 1956 års kungörelse bör bär stadgas att, om jordbrukare eller annan
företagare åt personal, som på grund av påbjuden isolering av område eller
annan dylik åtgärd inte kunnat beredas arbete, i vanlig ordning utbetalat
lön, sådan kostnad må ersättas intill 80 procent. För att överensstämma med
1956 års kungörelse bör dock stadgandet innehålla den begränsningen, att
ersättning ej må beräknas på lönebelopp i den mån de överstiger 30 kronor
för dag. I analogi med nyssnämnda 3 § bör till stadgandet knytas en föreskrift
om att ersättning jämväl må kunna utgå för utgift som blivit onyttig
genom påbud av nyss angivet slag, såsom att arrende eller hyra måst betalas
för område eller lokal som ej kunnat utnyttjas. Vidare bör införas särskild
bestämmelse om ersättning till arbetstagare för förlorad arbetsinkomst.
Liksom enligt 6 § i 1956 års kungörelse bör härutinnan ersättning kunna
erhållas med 80 procent av inkomstbortfallet i den mån detta ej överstiger
30 kronor för dag och ej täckes genom ersättning enligt bestämmelser i
annan författning eller genom gottgörelse från arbetsgivare. Ersättning för
inkomstbortfall bör dock inte få utgå för längre tid än tre månader.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 27

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

Dessa nya bestämmelser får givetvis inte medföra någon försämring i
ersättningstagarnas ställning. Den nuvarande möjligheten att undantagsvis
medge full ersättning bör med andra ord oinskränkt hållas vid makt.
Liksom hittills bör alltså den, som vållats väsentligt intrång i näring eller
avsevärd minskning i arbetsförtjänst, kunna, om särskilda skäl talar därför,
få ersättning även i annat hänseende eller med högre belopp än de nya
bestämmelserna i och för sig medger. Å andra sidan finner jag i likhet med
veterinärstyrelsen inte lämpligt att mjuka upp detta reservstadgande genom
att slopa kravet på förekomst av »särskilda skäl». För praxis torde även
inom den sålunda givna ramen finnas utrymme att utvecklas vidare. Som
en riktlinje bör emellertid alltid gälla, att förlust är ersättningsgill enligt
reservstadgandet endast om den framstår som särskilt kännbar för den
drabbade. Emellanåt kan en efter omständigheterna jämkad ersättning finnas
motiverad. Någon särbestämmelse om gottgörelse för förstörda varupartier
och dylikt anser jag mig inte kunna förorda.

De nuvarande bestämmelserna i 8 mom. är inte förbundna med någon
föreskrift om avräkning av utfallande försäkringsbelopp. Jag finner inte
heller anledning att nu införa dylik föreskrift. Det ligger dock i sakens natur
att ersättning inte får bestämmas så, att ersättningstagaren blir överkompenserad.

Jämlikt 8 § i 1956 års kungörelse kan den som själv ådragit sig förlust
eller i vissa hänseenden förfarit otillbörligt, helt eller delvis gå miste om
ersättning. I 12 § andra stycket epizootilagen finnes en liknande ehuru
mindre omfattande bestämmelse, vilken gäller för ersättningar av nu ifrågavarande
slag. Det torde inte vara tillräcklig anledning att i detta sammanhang
bygga ut sistnämnda bestämmelse. De ersättningsbeviljande myndigheterna
lärer knappast underlåta att ändå beakta förefintliga graverande
omständigheter.

Det synes böra anförtros åt veterinärstyrelsen att besluta om ersättning
enligt de nya reglerna. — Den gällande begränsningen av styrelsens prövningsrätt
jämlikt 8 mom. bör enligt min mening vidgas därhän, att styrelsen
får befogenhet att tillerkänna en och samma sökande högst 1 000 kronor
utöver vad som må tillkomma honom enligt de övriga bestämmelserna.
Sökes ytterligare ersättning och finnes yrkandet inte böra avslås, torde frågan
böra av styrelsen överlämnas till Kungl. Maj :ts avgörande.

Slutligen vill jag förorda att möjlighet öppnas för provisorisk utbetalning
av ersättning i ärende där utredningen ännu är ofullständig men sannolikheten
talar för att ersättning kommer att beviljas. En bestämmelse av denna
innebörd finnes i 10 § i 1956 års kungörelse. Återbetalningsskyldighet
bör föreligga endast om sökanden förfarit svikligt, själv medverkat till den
ersatta förlusten eller finnes skyldig till förseelse mot epizootibestämmelserna.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i epizootikungörelsen,
som erfordras vid bifall till vad här föreslagits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år i 961

43

E. Anslagsfrågor m. m.

Bestämmelser om ersättning till veterinär, som jämlikt medgivande eller
förordnande av veterinärstyrelsen verkställt undersökning varom förmäles
i gällande författningar avseende åtgärder mot nötkreaturstuberkulos, återfinnes
i kungörelsen 1938: 700 angående ersättning till veterinär för vissa
åtgärder mot tuberkulos hos nötkreatur (senaste lydelse enligt kungörelsen
1955:495). Om ersättning till veterinär för tjänsteförrättning i samband
med bekämpande av brueellos hos nötkreatur är stadgat i veterinärtaxan
1933:630 avdelning B (tjänstetaxa). Å beloppen enligt tjänstetaxan skall
jämlikt kungörelsen 1952: 750 utgå tillägg med 25 procent. Rörande ersättning
åt veterinär för blodprovstagning för att utröna förekomst av smittsam
kastning hos svin har Kungl. Maj :t meddelat bestämmelser i samband
med utfärdandet av kungörelsen 1956: 27 angående tillämpning av epizootilagen
å nämnda sjukdom. Jämväl å härigenom bestämda belopp utgår jämlikt
förenämnda kungörelse 1952: 750 25 procents tillägg.

Veterinärstyrelsen har i sin förut omförmälda, den 23 mars 1960 avgivna
framställning påpekat att vid bifall till vad styrelsen däri förordat
rörande ersättning åt veterinär, som fullgör förrättning enligt de föreslagna
tuberkulos- och brucellosförfattningarna, vissa ändringar och tillägg
synes påkallade i nyssnämnda kungörelse 1938: 700 samt i tjänstetaxan.
Styrelsen har i detta sammanhang erinrat om ett på Kungl. Maj:ts prövning
beroende förslag till ny veterinär tjänstetaxa, vilket enligt styrelsen i
allt väsentligt täcker behovet av ersättningsbestämmelser på ifrågavarande
område.

Veterinärstyrelsens medelsäskande för budgetåret 1961/62 under förslagsanslaget
till förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar,
m. m. å totalt 480 000 kr. bygger på den beräkning av medelsåtgången
för åtgärder mot nötkreaturstuberkulos och brueellos, som angivits
i det föregående under vederbörande avsnitt, nämligen 135 000 kr. resp.
10 000 kr. För undersökning av andra orsaker till smittsam kastning än
Brucella abortus Bang föreslår styrelsen, att liksom för innevarande budgetår
ett belopp av 25 000 kr. anvisas. Till övriga utgifter under anslaget
räknar styrelsen sålunda med ett anslagsbehov av sammanlagt 310 000 kr.
Jämväl sistnämnda belopp är av samma storleksordning som det man
räknat med för budgetåret 1960/61.

I detta sammanhang meddelar veterinärstyrelsen, att ett förslag av styrelsen
till fortsatta åtgärder mot vibrio fetus-infektioner, som visat sig vara
den numera vanligaste orsaken till smittsam kastning hos nötkreatur,
kan väntas föreligga före utgången av år 1961.

Departementschefen

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att genomföra de ändringar på
veterinärtaxeområdet, som kan påkallas av den föreslagna omläggningen

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

av sjukdomsbekämpandet. Till den av veterinärstyrelsen berörda allmänna
revisionen av tjänstetaxan är jag inte beredd att nu taga ställning. •— I
detta sammanhang torde även få erinras om att Kungl. Maj:t genom
beslut den 30 december 1960 efter framställning av veterinärstyrelsen beslutat
vissa höjningar av de arvoden, varom stadgas i veterinärtaxan 13 § 4
mom. första stycket och 5 mom. Beslutet är föranlett av att en justering
av dessa arvoden, vilka varit oförändrade sedan år 1957, befunnits påkallad
i anledning av en befarad mul- och klövsjukeepizooti.

Mot veterinärstyrelsens beräkning av de kostnader för åtgärder mot nötkreaturstuberkulos
och brucellos, som alltjämt skall åvila statsverket, har
jag intet att erinra. Då jag i allt väsentligt biträtt styrelsens förslag till nya
bestämmelser och åtgärder i dessa ämnen, bör sålunda för budgetåret 1961/
62 räknas med 135 000 kronor för tuberkulosbekämpandet och 10 000 kronor
för ett brucellosbekämpande, som jämväl skall omfatta den tidigare
under posten till övriga åtgärder redovisade svinbrucellosen. I fråga om de
angivna kostnaderna för tuberkulosbekämpandet är att märka, att cirka
85 000 kronor av dessa avser en första etapp av slutgenomgången av besättningarna
i Skaraborgs län med av staten bekostade tuberkulinprov.

Jag biträder förslaget om en medelsanvisning även för nästa budgetår
av 25 000 kronor till undersökning av andra orsaker till smittsam kastning
än Brucella abortus Bang.

Vad beträffar bekämpandet av salmonellos har veterinärstyrelsen beräknat,
att kostnaderna härför blir i stort sett oförändrade. Statsverket har,
enligt uppgift från styrelsen, under budgetåren 1957/58, 1958/59 och
1959/60 fått vidkännas utgifter för ändamålet om avrundat 17 200, 100 800
respektive 108 800 kronor. Medelsbehovet för detta ändamål synes således
kunna beräknas till 100 000 kronor.

Veterinärstyrelsen har inte ansett sig böra räkna med någon särskild
merbelastning av anslaget till följd av de föreslagna ändrade reglerna om
ersättning för inkomstbortfall m. m. vid isolering och dylika ingripanden på
grund av epizooti. Inte heller jag finner dessa ändringar behöva påverka anslagsberäkningen.

För åtgärder mot hönstyfus samt övriga åtgärder till förekommande och
hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m. har för innevarande
budgetår beräknats 310 000 kronor. Belastningen under de tre senast förflutna
budgetåren har — om man bortser från kostnaderna för förut nämnda
salmonellos- och svinbrucellosbekämpande ävensom från vissa andra,
ej längre aktuella kostnader — utgjort cirka 253 000, 181 600 respektive
35 700 kronor. Jag anser mig för budgetåret 1961/62 böra förorda att för
nu ifrågavarande ändamål beräknas 180 000 kronor.

I enlighet med det anförda behöver anslaget för nästa budgetår uppföras
med (135 000 + 10 000 + 25 000 + 100 000 + 180 000 = ) 450 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

45

F. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag i det föregående förordat har inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till dels förordning med vissa bestämmelser
till förebyggande av nötkreaturstuberkulos och brucellos hos husdjur dels
förordning om bekämpande av salmonella^ektion hos djur m. m.

Under åberopande av vad jag anfört hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen att

1) antaga de inom departementet utarbetade förslagen till

a) förordning med vissa bestämmelser till förebyggande av
nötkreaturstuberkulos och brucellos hos husdjur;

b) förordning om bekämpande av salmonellainfektion hos
djur m. m.;

2) godkänna de föreslagna grunderna för utgivande av
statlig ersättning för inkomstbortfall m. m. vid isolering och
dylika ingripanden på grund av epizooti;

3) till Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar,
m. m. för budgetåret 1961/62 under nionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 450 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Luzell

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

Bilaga 1

Veter inär styrelsens förslag

till

förordning angående åtgärder mot nötkreaturstuberkulos

1 §•

Bestämmelserna i epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105) samt 1—12 §§
kungörelsen samma dag (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar skola med de jämkningar och
tillägg som nedan angivas äga tillämpning med avseende å nötkreaturstuberkulos
hos husdjur.

2 §•

Påvisar veterinär vid obduktion, köttbesiktning eller eljest under sin
verksamhet nötkreaturstuberkulos eller finnes det skäl till misstanke att
sjukdomen förekommer, skall veterinären ofördröjligen dels underrätta veterinärstyrelsen
med uppgift om djurägare, gård, kommun (socken) och
län, dels uttaga och insända lämpligt material för undersökning vid statens
veterinärmedicinska anstalt eller av veterinärstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt
laboratorium.

3 §.

Veterinärstyrelsen äger förordna veterinär att företaga erforderliga undersökningar
för att fastställa förekomst och utbredning av nötkreaturstuberkulos
å ställe, där sjukdomen konstaterats eller misstänkes förekomma.

Veterinärstyrelsen äger jämväl till uppdagande av återfall av sjukdomen
förordna om kontrollundersökningar med tuberkulin av landets nötkreatursbesättningar
i erforderlig utsträckning.

Undersökning med tuberkulin av nötkreatur må icke företagas utan veterinärstyrelsens
medgivande.

4 §•

Veterinär, som konstaterat eller har anledning misstänka att tuberkulos
förekommer i nötkreatursbesättning, skall i avbidan på resultat av utredning
rörande tuberkulosförhållandena i besättningen förklara stället spärrat
i enlighet med de anvisningar till förhindrande av smittspridning som
veterinärstyrelsen föreskriver.

5 §•

Har tuberkulos konstaterats eller finnes grundad anledning antaga att
sjukdomen förekommer inom nötkreatursbesättning, skall länsstyrelsen, om
veterinärstyrelsen så begär och enligt av veterinärstyrelsen utfärdade anvisningar,
förklara ställe, där sjukdomen förekommer eller antages förekomma,
smittat eller misstänkt för smitta tillika med omkringliggande område i
den utsträckning som prövas erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

47

6 §•

Veterinärstyrelsen äger beträffande ställe, där tuberkulos konstaterats,
förordna om nedslaktning i erforderlig utsträckning av djur som äro angripna
eller kunna angripas av sjukdomen.

Djur som enligt sålunda meddelat förordnande skall nedslaktas skall, då
veterinärstyrelsen så bestämmer, förses med identifieringsmärke (slaktmärke).

Nedslaktning av djur, varom förordnande utfärdats enligt första stycket,
skall, då så utan olägenhet kan ske, verkställas å offentligt slakthus eller
kontrollslakteri. Det ankommer därvid på vederbörande besiktningsveterinär
att till veterinärstyrelsen insända protokoll över den besiktning som verkställts
å djurkroppen.

7 §•

Det åligger innehavare av nötkreatur att enligt av Kungl. Maj :t utfärdade
bestämmelser bekosta sådan kontrollundersökning med tuberkulin som i
3 § andra stycket sägs.

Det åligger vidare ägare av nötkreatursbesättning, vilken skall skingras
genom försäljning på auktion eller på annat sätt, att i god tid före försäljningen
om förhållandet göra anmälan till vederbörande tjänsteveterinär
som har att i den omfattning veterinärstyrelsen bestämmer på djurägarens
bekostnad verkställa kontrollundersökning med tuberkulin i besättningen.

8 §•

Fjäderfä, som hållas i ladugård, skola vara instängda i särskilt rum.

9 §.

Beträffande ersättning till veterinär för förrättning eller åtgärd företagen
enligt denna förordning är särskilt stadgat.

10 §.

Slaktmärken, som i 6 § sägs, skola genom veterinärstyrelsens försorg kostnadsfritt
tillhandahållas vederbörande veterinär.

11 §•

Det ankommer på veterinärstyrelsen att utfärda de ytterligare föreskrifter
som erfordras för tillämpningen av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961 från och med vilken dag
följande författningar skola upphöra att gälla, nämligen

kungörelsen den 12 maj 1939 (nr 213) med bestämmelser att iakttagas
vid påvisande av tuberkelbaciller i samlingsmjölkprov,

förordningen den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos
hos nötkreatur,

kungörelsen den 20 juni 1941 (nr 579) angående frivilligt bekämpande av
tuberkulos hos nötkreatur,

kungörelsen den 20 juni 1941 (nr 580) angående tilläggspris för mjölk
från vissa nötkreatursbesättningar,

kungörelsen den 4 oktober 1946 (nr 633) angående pastöriseringstvång beträffande
vassla samt

kungörelsen den 18 juni 1958 (nr 321) med förordnande jämlikt 1 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos
hos nötkreatur.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1961

Bilaga 2

Veterinärstyrelsens förslag

till

förordning angående åtgärder mot smittsam kastning
(brucellos) hos husdjur

1 §•

Bestämmelserna i epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105) samt 1—12 §§
kungörelsen samma dag (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar skola med de jämkningar
och tillägg som nedan angivas äga tillämpning å smittsam kastning (brucellos)
hos husdjur.

2 §•

Veterinär, som har anledning misstänka att sjukdom som i 1 § sägs förekommer,
skall enligt av veterinärstyrelsen lämnade anvisningar verkställa
utredning och uttaga eller föranstalta om uttagande av erforderliga prov
för undersökning vid statens veterinärmedicinska anstalt eller annat för
ändamålet godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium. I avbidan på undersökningsresultatet
skall veterinären förklara stället spärrat i enlighet
med de anvisningar till förhindrande av smittspridning som veterinärstyrelsen
föreskriver.

3 §•

Har sjukdom konstaterats eller finnes grundad anledning antaga att sjukdomen
förekommer, skall länsstyrelsen, om veterinärstyrelsen så begär och
enligt av veterinärstyrelsen utfärdade anvisningar, förklara ställe, där sjukdomen
förekommer eller antages förekomma, smittat eller misstänkt för
smitta tillika med omkringliggande område i den utsträckning som prövas
erforderlig.

4 §•

Veterinärstyrelsen skall i fråga om ställe eller område som förklarats smittat
eller misstänkt för smitta besluta om erforderliga åtgärder till sjukdomens
bekämpande. Därvid äger styrelsen förordna om nedslaktning av smittad
besättning eller del därav.

5 §•

Veterinärstyrelsen äger för utrönande av sjukdomens förekomst inom
visst område för undersökning på sätt styrelsen föreskriver förordna veterinär
att taga erforderliga prov från djur mottagliga för sjukdomen.

6 §.

Det åligger mejeri dels att på anfordran av veterinärstyrelsen i den omfattning
styrelsen föreskriver insända samlingsmjölk från samtliga besättningar,
från vilka mjölk mottagas, till av veterinärstyrelsen anvisat veteri -

Kungl. Maj. is proposition nr 27 år 1961

49

närbakteriologiskt laboratorium för serologisk undersökning på förekomst
av kastsjuka hos nötkreatur, dels att gälda med undersökningen förenade
kostnader.

V §■

Det åligger innehavare av nötkreatursbesättning, vilken skall skingras genom
försäljning på auktion eller på annat sätt, att om förhållandet göra anmälan
hos vederbörande tjänsteveterinär samt i den omfattning veterinärstyrelsen
bestämmer på egen bekostnad låta utföra blodprovsundersökning av
besättningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961 från och med vilken dag
följande författningar skola upphöra att gälla, nämligen

kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 387) angående bekämpande av smittsam
kastning hos nötkreatur,

förordningen den 16 maj 1947 (nr 209) angående vissa åtgärder för bekämpande
av smittsam kastning hos nötkreatur samt

kungörelsen den 30 juni 1953 (nr 501) med förordnande jämlikt 15 §
kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 387) angående bekämpande av smittsam
kastning hos nötkreatur och

kungörelsen den 10 februari 1956 (nr 27) angående tillämpning av epizootilagen
å sjukdomen smittsam kastning hos svin (svinbrucellos).

so

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1961

Bilaga 3

Veterinärstyrelsens förslag
till

förordning rörande åtgärder vid salmonellainfektion hos djur, m. m.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Bestämmelserna i denna förordning hava avseende å infektion hos djur,
vilken orsakas av andra till salmonellagruppen hörande bakterier än Salmonella
gallinarum-pullorum och Salmonella abortus equi. Rörande åtgärder
mot sjukdomar, vilka orsakas av sistnämnda bakterier — hönstyfus och
smittsam kastning hos häst — gäller vad därom finnes särskilt stadgat.

2 §•

Påvisas vid bakteriologisk undersökning av prov från djur, födoämnen av
animaliskt ursprung eller fodermedel infektion med salmonella, skall veterinärstyrelsen
ofördröjligen underrättas härom tillika med fullständigast
möjliga uppgift om varifrån undersökningsmaterialet härrör samt vem som
insänt detsamma.

3 §.

Har veterinärstyrelsen mottagit underrättelse, varom sägs i 2 §, eller eljest
erhållit upplysningar, som ge anledning att misstänka salmonellasmitta, äger
styrelsen förordna veterinär att företaga erforderliga tjänsteresor för den
utredning och den kontroll, som omständigheterna påkalla. Då styrelsen så
finner lämpligt må styrelsen åt annan än veterinär uppdraga att verkställa
erforderlig provtagning.

4 §•

Det åligger innehavare av smittat eller för smitta misstänkt djur eller
smittad eller för smitta misstänkt produkt att lämna veterinär eller annan av
veterinärstyrelsen förordnad person tillträde för undersökning och provtagning,
att lämna erforderligt biträde vid undersökningarna och ombesörja genomförandet
av föreskrivna åtgärder samt att efterkomma de anvisningar,
förelägganden och förbud, som av veterinärstyrelsen eller veterinär i kraft
av denna förordning eller med stöd av densamma utfärdade bestämmelser
meddelats honom.

Underlåter någon att fullgöra föreskriven åtgärd, må densamma genom
länsstyrelsens försorg verkställas på den försumliges bekostnad.

5 §.

Har salmonellainfektion konstaterats eller finnes grundad anledning antaga
att sådan smitta förekommer, skall veterinär meddela djurens innehavare
anvisningar och förelägganden för sjukdomens bekämpande samt till
förhindrande av sjukdomens överförande till människor eller djur. Veterinären
må därvid i den utsträckning som befinnes erforderlig utfärda förbud
mot bortförande av djur och produkter från gården samt mot tillförsel av

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

51

djur utifrån. Sådant förbud skall omedelbart återkallas då smitta ej längre
kan anses vara för handen.

Särskilda bestämmelser beträffande däggdjur

6 §•

Veterinärstyrelsen äger förordna att djur, vilket är att anse som kronisk
smittbärare skall nedslaktas eller dödas. Erfordras till sjukdomens hämmande
nedslaktning eller dödande av djur i annan omfattning äger Konungen
förordna därom.

Från smittad eller för smitta misstänkt besättning må nötkreatur, får, get,
svin och häst för nedslaktning sändas endast till offentligt slakthus eller
kontrollslakteri. Det åligger besättningens innehavare att i god tid lämna besiktningsveterinär
meddelande om djurets ankomst.

Veterinär, vilken erhållit förordnande att verkställa utredning och utöva
tillsyn i smittad eller för smitta misstänkt besättning omfattande djur som i
andra stycket sägs, skall hålla vederbörande besiktningsveterinär underrättad
om sjukdomsförloppet samt meddela honom, när sjukdomen kan anses
hava upphört.

Särskilda bestämmelser beträffande fåglar

7 §•

Befinnes fjäderfäbesättning salmonellasmittad må veterinärstyrelsen förordna
om avlivning och oskadliggörande av djur samt om oskadliggörande
av ägg, inlagda för kläckning, allt i den utsträckning som må anses erforderlig
för fortsatta bekämpningsåtgärder.

8 §•

Innehavare av kläckeri åligger att föra noggranna anteckningar ej mindre
över de besättningar varifrån ägg för kläckning mottagas än även över de
personer, till vilka djur sedermera överlåtas.

Anteckningar, som ovan sägs, skola vid anfordran insändas till veterinärstyrelsen
eller hållas tillgängliga för veterinär, som av veterinärstyrelsen
förordnats granska anteckningarna.

För kläckning av ägg från hönsfåglar och ägg från simfåglar skola skilda
kläckningsmaskiner användas.

Simfågelägg må endast mottagas för kläckning från besättning, som tidigast
en månad före äggleveransen underkastats undersökning på förekomst
av salmonellainfektion med negativt resultat.

Ersättningar m. m.

9 §.

För förrättning, som företages enligt denna förordning, äger veterinär åtnjuta
arvode enligt gällande veterinärtaxa (tjänstetaxa).

Icke veterinär personal, som anlitas för åtgärd enligt denna förordning,
erhåller ersättning enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen.

Laboratorieundersökningar, som utföras med anledning av bestämmelserna
i denna förordning, bekostas av statsmedel.

Djurägare är berättigad till ersättning av statsmedel med tre fjärdedelar

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1961

av marknadsvärdet för djur som dödats eller för ägg som oskadliggjorts efter
därom av veterinärstyrelsen meddelat förordnande. Kan nedslaktat djur
helt eller delvis nyttiggöras, utgår ersättning med tre fjärdedelar av skillnaden
mellan marknadsvärdet och vad slaktprodukten inbringat. Kungl. Maj :t
må i särskilda fall medgiva högre gottgörelse än ovan sagts. Uppskattning
av djurens eller äggens värde göres av vederbörande veterinär. Om skäl därtill
äro, må veterinärstyrelsen förordna, att särskild värderingsman skall
deltaga i förrättningen.

Av statsmedel må jämväl utgå ersättning för desinfektionskostnader.

Om ersättning för annan kostnad eller förlust än ovan sagts bestämmer
Konungen efter prövning i varje särskilt fall.

Anspråk på ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust, som
föranletts av stadgandena i denna förordning, skall vid talans förlust framställas
hos veterinärstyrelsen, senast inom sex månader från den dag anspråket
uppkom; Konungen likväl obetaget att härifrån medgiva undantag,
då så finnes påkallat.

Har någon genom vållande eller försummelse medverkat till förlust, varom
i denna förordning är fråga, må bestämmas att ersättning ej skall utgå eller
att ersättning skall utgå med minskat belopp.

Därest till stöd för ansökan om ersättning medvetet lämnats oriktig uppgift,
utgår ej ersättning.

10 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna förordning
meddelas av veterinärstyrelsen.

11 §■

Förseelse mot denna förordning eller enligt densamma meddelade bestämmelser
straffes med dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960.

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

53

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Förslag till förordning med vissa bestämmelser till förebyggande av

nötkreatur stuberkulos och brucellos hos husdjur .............. 2

Förslag till förordning om bekämpande av salmonellainfektion hos

djur m. m................................................... 4

A. Åtgärder mot nötkreaturstuberkulos........................ 7

Inledning .............................................. 7

Veterinärstyrelsens förslag................................ 8

Remissutlåtandena ...................................... 12

Departementschefen .................................... 14

B. Åtgärder mot brucellos............,....................... 18

Inledning .............................................. 18

Veterinärstyrelsens förslag................................ 18

Remissutlåtandena ...................................... 19

Departementschefen .................................... 20

C. Åtgärder mot salmonellainfektion ........................ 22

Inledning .............................................. 22

Veterinärstyrelsens förslag................................ 23

Remissutlåtandena ...................................... 26

Veterinärstyrelsens förnyade yttrande m. m............... 29

Departementschefen .................................... 31

D. Ersättning vid inkomstbortfall vid isolering på grund av

epizooti .............................................. 34

Inledning .............................................. 34

Veterinärstyrelsens förslag ................................ 35

Remissutlåtandena ...................................... 38

Departementschefen .................................... 40

E. Anslagsfrågor in. m....................................... 43

Departementschefen .................................... 43

F. Departementschefens hemställan .......................... 45

Bilaga 1 .................................................... 46

Bilaga 2 .................................................... 48

Bilaga 3 .................................................... 50

601198 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag