Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
1
Nr 170
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till riktlinjer
för organisationen av vården och undervisningen av
barn och ungdom med cerebral pares m. m.; given
Stockholms slott den 19 maj 1961.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt. , •, •••,,•< . V. ,• 1 ,:i .
b-ni! .> r! h> frjgniiv.iv :“>.*••> it;v n-dru.. m
GUSTAF ADOLF ■•••’
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till riktlinjer för organisationen av
vården och undervisningen av barn och ungdom med cerebral pares. Organisationen
avses stå öppen för även andra svårt handikappade barn och
ungdomar. Totalt beräknas platsbehovet för hela landet till i runt tal 600
platser.
Vården föreslås i första hand förlagd till behandlingscentraler i anslutning
till centrallasaretten. För barn, som till följd av sitt handikapp ej kan
gå i vanliga skolor, föreslås specialskolor inrättade länsvis eller i samarbete
mellan flera huvudmän. Svårt skadade barn med komplicerande handikapp
bör omhändertagas på en ny riksanstalt avsedd att ersätta det nuvarande
Eugeniahemmet. Även för högstadieundervisningen förordas i princip en
decentralisering. Frågan härom bör emellertid ytterligare utredas.
Huvudmannaskapet för den på det lokala planet bedrivna cp-verksamheten
förutsättes ankomma på de kommunala sjukvårdshuvudmännen. För
utbyggnaden lämnas vissa allmänna synpunkter till ledning för huvudmännens
planering.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 170
2
Kungi. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 maj
1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om organisationen
av vården och undervisningen för barn och ungdom med cerebral
pares m. m.
I. Inledning
I proposition 1955: 135 framlade Kungl. Maj:t på grundval av 1951 års
vanförevårdsutrednings betänkande (SOU 1954: 28) förslag bl. a. angående
vården av normalbegåvade spastiska barn. Förslaget innebar att Eugeniahemmet
skulle ombildas till central spastikeranstalt samt principbeslut
fattas rörande ett spastikerhem i Göteborg. I utlåtande häröver (nr
139/1955) förordade statsutskottet, att förslaget skulle godtagas som ett
första led i utbyggnaden av spastikervårdsorganisationen. Utskottet förutsatte
härvid, att uppdrag skulle ges åt medicinalstyrelsen att efter samråd
med sjukhushuvudmännens centrala organisationer söka ge fastare linjer
åt den nya vårdorganisationen. Vid detta fortsatta planläggningsarbete
vore det enligt utskottet angeläget att särskild uppmärksamhet ägnades
frågan om inte humanitära skäl kunde förenas med ekonomiska synpunkter
till förmån för inrättande av ytterligare en eller flera centralanstalter
för vården av de spastiker, som måste omhändertagas i särskilda hem.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag (skr. nr 311/1955).
Den 17 juni 1955 uppdrog Kungl. Maj:t åt medicinalstyrelsen att företaga
viss utredning rörande organisationen av vården av normalbegåvade
spastiska barn i anslutning till vad statsutskottet anfört i sitt nyssnämnda
utlåtande.
Sedan karolinska sjukhusets alltmer trängande markbehov aktualiserat
frågan om Eugeniahemmets utflyttning från Norrbackaområdet, uppdrog
Kungl. Maj:t vidare den 21 december 1956 åt medicinalstyrelsen att i samråd
med byggnadsstyrelsen och styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet
3
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961
utreda frågan om en framtida ny förläggning av Eugeniahemmet med tillhörande
skolhem.
Utredningsarbetet har bedrivits i en inom medicinalstyrelsen tillkallad
delegation, vilken antagit benämningen 1958 års cp-utredning.1 Utredningen
har med skrivelse den 4 april 1960 överlämnat förslag angående på socialmedicinska
studier grundade riktlinjer för vård och undervisning av barn
och ungdom med cerebral pares (SOU 1960: 14).
Yttranden över betänkandet har avgivits av statskontoret, socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, pensionsstyrelsen, utredningen om Norrbackainstitutets
framtida användning m. in., kommittén för karolinska
sjukhusets fortsatta utbyggande, kommittén för akademiska sjukhusets i
Uppsala utbyggande, Svenska vanförevårdens centralkommitté (SVCK) —
med överlämnande av yttrande av styrelsen för föreningen för bistånd åt
vanföra i södra Sverige — styrelsen för föreningen för bistånd åt lytta och
vanföra i Stockholm —- med överlämnande av yttrande av Norrbackainstitutets
skolnämnd — styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet, styrelsen för
Bräcke östergård, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg,
förvaltningsutskotten i samtliga läns landstingskommuner utom
Jämtlands och Västerbottens läns landsting, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet,
överstyrelsen för Svenska röda korset, Tjänstemännens centralorganisation,
De vanföras riksförbund, Riksförbundet Sveriges Föräldraföreningar
för cp-barn, Föreningen för Utvecklingsstörda barn i Stockholm och Svenska
Diakonsällskapets direktion, varjämte yttrande inkommit från Föräldraföreningen
för CP-bam i Stockholm med omnejd.
II. Cp-vårdens nuvarande läge
Cerebral pares — som betyder förlamning på grund av hjärnskada —
kännetecknas av en bristande kontroll och koordination av de muskler,
som står under viljans inflytande. I många fall föreligger även kramper,
tal-, syn- och hörseldefekter samt mentala förändringar. Hjärnskadan kan
uppkomma under fosterlivet, i samband med födelsen eller under de första
levnadsåren.
Cerebral pares-vården har under senaste årtiondet ägnats ökat intresse
i samband med de moderna behandlingsprinciper ■— sjukgymnastik, talterapi
etc. — som framlagts. Barn med denna åkomma har sedan slutet av
1800-talet vårdats vid Eugeniahemmet i Stockholm, som hitintills varit den
enda centralanstalten i riket för »spastiska» och andra vanföra barn.
1 Utredningen har bestått av generaldirektören Arthur Engel, ordförande, och docenten Justus
Ström. Såsom experter har anlitats f. d. skolöverläkaren Carl Wilhelm Herlitz, numera framlidne
professorn Erik Alfred Severin, professorn Bo Vahlquist och medicine doktorn Herbert Enell.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
I hemmets byggnader på Norrbackaområdet inrymmes bl. a. en sjukavdelning
om 39 platser samt ett skolinternat med cirka 100 elever i klasserna
3—8. Därjämte finnes ett skolhem på Lidingö, där undervisning meddelas
i klasserna 1—2 för cirka 40 elever. Därutöver undervisas 20 externa skolelever.
Totalantalet elever utgör således 160, vilket tillsammans med patientantalet
på sjukavdelningen, 39, ger en totalsiffra av cirka 200 barn och
ungdomar. Enligt från hemmet inhämtade uppgifter utgöres inemot hälften
av hemmets patienter och elever av cp-fall.
Målsättningen för Eugeniahemmets arbete är att så långt möjligt söka
återställa eller förbättra de motoriska funktionerna, så att barnen kan
placeras i skolundervisningen —- i normalklass eller hjälpklass. Behandlingen
av barnen i ortopediskt-sjukgymnastiskt hänseende pågår parallellt
med skolundervisningen. Barnen avslutar skolutbildningen i allmänhet vid
15—16 års ålder. En del av de bäst begåvade placeras i Norrbackainstitutets
realskola. — Eugeniahemmet har även medverkat i den öppna vården
av cp-barn inom Stockholmsområdet.
Sedan mitten av 1910-talet har vidare vård och undervisning meddelats
vid vanföreanstalternas skolhem, där cirka 100 barn med cerebral pares
utbildats under åren 1915—1946. Allt fortfarande beredes cp-barn undervisning
vid skolhemmen i Hälsingborg och Härnösand. Stockholmsanstalten
(Norrbackainstitutet) erbjuder sedan ett antal år tillbaka möjligheter
för vanföra barn från hela landet till fortsatt utbildning till realskoleexamen
och i vissa fall studentexamen.
1955 års riksdag beslöt att anslå medel för uppförande av en andra centralanstalt,
förlagd till Göteborg och, under Göteborgs Diakoniss-sällskaps
huvudmannaskap. Anstalten skulle i första etappen utbyggas som ett hem
med 30 platser för »spastiska» förskolebarn och avsåg att i första hand
betjäna Göteborgs stad och närliggande landsting. Detta förskolehem, Bräcke
östergård, blev färdigställt under år 1958. I november 1959 igångsattes
uppförande av en skol- och skolhemsbyggnad för enhetsskolans låg- och
mellanstadier med 30 internat- och upp till 20 externatplatser. Byggnaden
uppföres av medel anslagna av staten och Folke Bernadottestiftelsen.
Cp-vård i större eller mindre omfattning bedrives därjämte vid 26 sjukhus
i landet. Denna vård har erhållit större omfattning bl. a. vid undervisningsklinikerna
eller vid kliniker i övrigt, där särskild fullständigare sakkunskap
på området funnits.
I det följande redovisas en översikt av platsantal och utbyggnadsplaner
för cp-vården.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
5
Antal befint- |
|||
Huvudman (institution) |
liga platser |
Utbyggnadsplaner, kursverksamhet, sommarkoloni-verksamhet etc. |
|
,.......... |
ext. |
int. |
|
Sällskapet Eugenia- hemmet |
(20) 10 |
>(140) 70 |
|
Stockholms stad |
20 (Fredhäll) |
Ett hem för kroniskt sjuka ungdomar planeras i anslutning till |
|
Norrbacka- institutet |
10 |
||
Stockholms läns |
10 internatplatser reserveras vid särskolan i Upplands-Väsby. |
||
Uppsala läns |
18 |
Folke Bernadotte-hemmet planerat med 20 externat- och 20 |
|
Södermanlands |
7 |
||
Östergötlands |
Sedan år 1956 har sommarkurser ordnats.å landstingets hörsel-skola i Linköping för 15 barn. |
||
Norrköpings stad |
5 |
Plats beräknas för 8—10 barn, som anses motsvara behovet |
|
Jönköpings |
8 |
Avtal träffat med Bräcke östergård. |
|
Gotlands läns |
Sommarkoloni vid landstingets särskola i Bingeby. |
||
Blekinge läns |
10 |
En rödakorskrets driver f. n. en s. k. lekskola för 10 cp-bam. |
|
Malmö stad |
27 |
Externatet är uppdelat i förskola med 10 och folkskola med |
|
Hälsingborgs stad |
Daghem om 12—15 platser. |
1 Därav ca 50 % cp-fall.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
Antal befint- |
|||
Huvudman (institution) |
liga platser |
Utbyggnadsplaner, kursverksamhet, sommarkoloni-verksamhet etc. |
|
ext. |
int. |
||
Vanföreanstal-ten i Hälsingborg |
5 |
. |
|
Hallands läns |
Replierar i huvudsak på Bräcke östergård, som även ställer |
||
Göteborgs och |
5 |
Replierar på Bräcke östergård. Lekskola för 5 cp-barn inrättad |
|
Bräcke Öster-g ård (Diakoniss |
- |
30 |
Förskoleinternat om 30 platser. Folkskoleinternat om 30 plat-ser under uppförande. |
Göteborgs stad (Broström- hemmet) |
40 |
Staden disponerar 4 internatplatser på Bräcke Östergård. |
|
Skaraborgs |
Replierar på Bräcke östergård. Utredning pågår om cp-orga-nisation. Antalet cp-barn under 15 år beräknas till ca 90. |
||
Värmlands läns |
På Bräcke Östergård har vårdats 12 barn. |
||
Örebro läns |
20 |
10 |
Olaihemmet startades hösten 1959 som cp-anstalt för länet. |
Västmanlands |
8 |
Under lasarettets barnklinik sorterar en barnträdgård med för-skollärare samt en cp-dispensär. 58 barn erhåller behandling |
|
Gävleborgs |
Utredning ang. en med Gävle stad gemensam externatskola för |
||
Västernorr-lands läns |
10 |
Cp-förskola i Sköns köping, startad 1958. |
|
Vanföreanstal-ten i Härnösand |
5 |
||
Norrbottens |
7 . |
*6 |
Planer på att utöka förskolan till cp-skola i Luleå med ett |
Summa |
195 |
136 |
. 1 ’.}*) ''< }, ’ - ''.''.i • .»ti ? ; ''• • |
1 Inackorderingsplatser.
7
Kungi. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
Cp-verksamheten inom sjukvårdsområdena bedrives i allmänhet under
ledning av barnläkaren vid centrallasarettet i samarbete med ortoped, barnpsykiater,
neurolog, ögon- och öronläkare. Dessa specialister finnes ännu
ej representerade vid varje centrallasarett. Bland övriga medverkande personalgrupper
märkes sjukgymnaster, logopeder, talterapeuter, lekterapeuter
samt lärarpersonal. Verksamhetens omfattning vid de skilda klinikerna
beror givetvis på sjukhusens resurser. Vid behov remitteras cp-fall till de
mera specialiserade barnklinikerna, såsom Eugeniahemmet, karolinska
sjukhusets barnklinik, Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, akademiska
sjukhuset i Uppsala, Bräcke östergård i Göteborg, barnsjukhuset i Göteborg,
lasarettet i Lund samt centrallasarettet i Boden.
Skolundervisningen bedrives i externat- eller internatform, främst på
förskole- men även i ett par fall på folkskolestadiet. Vidare förekommer
sommarkoloniverksamhet samt lekskolor och daghem. Den lokala utbyggnaden
av cp-vården har skett i nära samarbete med olika frivilliga organisationer,
SVCK och Svenska röda korset.
III. Utredningen
Frekvens och vårdbehov
Utredningen redovisar olika undersökningar rörande förekomsten av cerebral
pares. Sålunda visar en i Östergötland på barn i 2—11 års ålder utförd
undersökning 2,1 barn med cerebral pares per 1 000 födda barn. I Stockholmsområdet
har man funnit 1,7 fall per 1 000 födda barn. Inom detta
område beräknas 25 cp-barn inträda i skolåldern varje år. I Älvsborgs län
har registrerats 83 cp-fall i åldern 0—20 år, vilket motsvarar en frekvens
av något över 1,0 promille. Denna siffra anses dock alltför låg av undersökaren,
som anser frekvensen vara 1,5 per 1 000 födda barn. En under
våren 1959 av utredningen utförd inventering i Norrbottens län visar en
förekomst av 129 fall bland 75 000 barn och ungdomar i åldern 0—19 år,
vilket innebär en förekomst av 1,4 cp-barn per 1 000 levande födda.
I Danmark och Norge utförda undersökningar redovisar en frekvens av
1,5 resp. 1,9 cp-fall per 1 000 födda barn.
Utredningen räknar med en förekomst i vårt land av barn med cerebral
pares motsvarande 1,0 full per 1 000 levande födda. Detta representerar med
nuvarande födelsetal en för varje år nytillkommande kontingent av 175 cpfall.
En befolkning av 100 000 personer skulle således tillföras 2,3 fall per år.
Totalsiffran cp-fall för landet i dess lielhet skulle med dessa utgångspunkter
för åldrarna 0—18 år utgöra omkring 3 150. På åldersgruppen
0—7 år beräknas komma ungefär 1 225 fall, under det att åldrarna 8—18
år skulle omfatta cirka 1 925 fall.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
Utredningen avser enligt sina direktiv endast de normalbegåvade cpbarnen,
vilka ansetts utgöra ungefär hälften av samtliga med cerebral pares
behäftade barn. En enkät som utredningen riktat till samtliga pediatriska,
ortopediska och barnpsykiatriska avdelningar utvisar, att antalet cp-barn
under 18 års ålder under kontroll utgör omkring 1 850, varav 750 under
7 år. Detta antal ger dock endast en ungefärlig uppfattning om storleken
av den grupp, som utredningen i första hand har att ta ställning till.
De psykiskt efterblivna förutsättes bli omhändertagna genom vårdanstalter
och särskolor i enlighet med 1954 års lag om undervisning och vård av
psykiskt efterblivna.
Efter överläggningar med 1957 års epileptikerutredning finner utredningen
det naturligt att liksom hittills låta graden av epileptiska symtom
respektive centralmotoriska rubbningar avgöra placeringen från fall till
fall. Barn med epilepsi av sådan grad att den kräver specialvård bör icke
lämpligen omhändertagas inom cp-organisationen.
Beträffande andra smärre grupper av cp-barn, såsom blinda och döva, ter
det sig för utredningen likaledes riktigt att hänvisa dessa till befintliga
organ för specialvård. För andra cp-fall av komplicerad natur, t. ex. med
lättare grader av syn- och hörselnedsättningar eller svåra tal- och beteenderubbningar,
bör, därest cp-symtomen spelar en väsentlig roll, speciella anordningar
vidtagas för att bereda dem vård inom cp-organisationen.
Som grundval för beräkningen av behovet av undervisnings- och vårdplatser
för cp-klientelet åberopar utredningen i första hand sin egen intensivundersökning
i Norrbottens län.
Bland 109 cp-barn i åldrarna 0—14 år finns i Norrbotten 56 som kan gå
i vanlig skola, 24 i behov av specialskola för cp-barn, 28 psykiskt efterblivna
och 1 som bör gå i hörselskola.
Hänföres dessa siffror approximativt till en sjukvårdsregions ideala befolkningstal,
1 000 000 invånare, erhålles cirka 220 cp-barn lämpade för
vanlig skolgång (> 50 procent), cirka 90 cp-barn i behov av specialskola
(< 25 procent) och cirka 100 cp-barn, som bör vårdas inom organisationen
för psykiskt efterblivna (> 25 procent).
Flertalet cp-barn kan med nuvarande skolformer sålunda gå i normala
skolor och vistas i sina egna hem.
För hela riket innebär detta ett behov av omkring 650 platser vid specialskola
i fråga om enhetsskolans låg- och mellanstadium. Försiktigtvis bör
dock en reduktion av detta tal göras, bl. a. med hänsyn till överrepresentation
i Norrbotten av ifrågavarande årsklasser i förhållande till riket i dess
helhet. Därför utgår utredningen från cirka 500 platser vid specialskola för
cerebral pares som ett sannolikt erforderligt förstahandsbehov.
För högstadiet beräknar utredningen tills vidare 90 platser, avsedda såväl
för cp-ungdomar som ungdomar med andra fysiska handikapp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
9
Den medicinska behandlingen
Utredningen betonar vikten av att vid cerebral pares så tidigt som möjligt
ställa korrekt och detaljerad diagnos. Ju tidigare behandling kan påbörjas
desto större är utsikterna till gott resultat.
Utredningen framhåller vidare att träning i form av sjukgymnastik och
allehanda övningar i anslutning till det dagliga livet är den viktigaste av
alla terapiformer vid den störda motorik, som är karakteristisk för cp-tillståndet
och av grundläggande betydelse även för de fall, där annan behandling
kommer till användning. Som ett viktigt led i cp-barnets träning ingår
också alla slags övningar i dagligt liv: att äta, att klä sig, att sköta toalettbestyren,
att tända ljuset, att öppna och stänga en dörr, över huvud taget
att klara sig själv. Träningen skall börja tidigt, den bör bedrivas energiskt
och måste pågå under åratal. Framstegen kommer nämligen långsamt och
måste underhållas.
Träningstekniken för cp-barn är svår och kräver lång specialutbildning,
om man skall vara skickad att taga hand om alla slags cp-barn. Däremot
kan ofta föräldrarna eller annan vårdare i hemmet lära sig att sköta barnets
träning. Detta är för övrigt en förutsättning för att träningen skall
kunna bedrivas med önskvärd intensitet och kontinuitet utan att barnet
alltför mycket skiljes från det egna hemmet.
Bandage och andra ortopediska hjälpmedel användes bl. a. för stabiliséring
av leder och behandling av kontrakturer.
I syfte att få ett bättre utgångsläge för den fortsatta terapin kan även
operativa åtgärder prövas. Dessa indelas i ingrepp på nervsystemet, ingrepp
på muskler och senor samt ingrepp på skelettet.
Behandlingen av tal- och hörselrubbningar — för vilka krävs samverkan
av foniater och talterapeuter — utgör ett viktigt led i terapin för cp-barn
och måste börja tidigt. Den har två huvuduppgifter. Den ena går ut på att
så snart som möjligt börja träna barnen på olika sätt med sikte på en förbättrad
rörelseförmåga och kontroll av talapparatens muskulatur. Mycket
av denna bör läggas in i den dagliga rutinen, framför allt i matningen, och
i leken för att göra behandlingen mer lustbetonad. Den andra huvuduppgiften
består i att på samma gång som man gör allt för att vidga barnets
värld av upplevelser och kontakter, söka stimulera dess lust att tala. Det är
viktigt att inte förtröttas i detta många gånger tålamodsprövande arbete,
som emellertid inte får bli alltför ambitiöst och så krävande, att det väcker
negativism och talhämmande olust hos barnet. Då barnen under denna
ålder huvudsakligast vistas i sina hem, faller den största bördan på föräldrarna,
som behöver sakkunnig vägledning och upplysning om vad
man i det enskilda fallet kan begära med hänsyn till barnets mognadsnivå,
handikappets svårighetsgrad och var huvudvikten i behandlingen bör
läggas.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
Även cp-barnens emotionella anpassningssvårigheter måste beaktas. De
lever i en ofta alltför ombonad värld, rörelsesvårigheterna föder medömkan
från omgivningen och hjälpen finns alltid till hands. Deras tafatta försök
till social anpassning, t. ex. att äta eller klä av och på sig, får de inte hålla
på med, det tar för lång tid, eller det ser för svårt ut. De blir händelsernas
centrum, de lämnas inte ensamma någon stund på dygnet. Familjens umgängeskrets
begränsas, barnets kontakt med omvärlden minskas. För det
normalintelligenta cp-barnet leder denna uppmärksamhet ofta till ett medvetet
eller omedvetet utnyttjande av omgivningen, lättjan tar överhand. Det
får allt bara genom att peka och gör inga försök att själv utföra vad det
med litet träning skulle kunna göra. Många gånger rör det sig om enda
barnet, och saknaden av kontakt med andra barn skapar då gärna egocentricitet.
Svårigheterna för föräldrarna att bedöma det gravt handikappade
barnets mognadsgrad gör också, att de sent utvecklade cp-bamen ofta får
en felaktig stimulans i sin lek och utsättes för överkrav, som leder till en
regress av utvecklingen och till beteenderubbningar. Föräldrarna utgår
ifrån att de själva bäst förstår barnets behov och tar som sin livsuppgift
att värna om barnets trygghet. Man kan inte begära, att de utan vidare
klart skall kunna inse vart deras överdrivna beskydd leder. Barn, som
växer upp på detta sätt, kan knappast undgå vissa psykiska skador, och
deras anpassningssvårigheter längre fram kan bli betydande. För att förebygga
detta fordras redan från början möjligheter att hjälpa föräldrarna
till rätta. Cp-personal med denna uppgift måste vara väl förtrogen med
vedertagna utvecklingspsykologiska principer. De största förutsättningarna
härför torde förskolläraren ha, förutsatt att han får lämplig påbyggnad av
sin grundutbildning.
I detta sammanhang framhålles betydelsen av att barnen, i varje fall
i förskoleåldern, i så stor utsträckning som möjligt, får sin behandling i
hemmet för att bevara den naturliga föräldrakontakten. För de svårast
handikappade förskolebarnen måste man dock ofta periodvis ordna en mer
intensifierad anstaltsbehandling. Detsamma gäller, då en mer ingående
observation fordras för att klarlägga mognadsnivå o. s. v. Vid sådana internatvistelser
är det viktigt att föräldrakontakten bibehålies, bl. a. genom att
föräldrarna beredes möjlighet att få vistas på anstalten, åtminstone kortare
tider.
Vissa undervisnings- och och vårdfrågor
Vid planering av undervisning för cp-ungdom måste genomgående det
målet hållas i sikte, att klientelet i möjligaste mån får tillfälle att utnyttja
den undervisning och de bildningsvägar, som står ungdom utan handikapp
till buds. Det är därvid av största vikt, att cp-barnen i förskoleåldern och
skolåldern får växa upp i en för barn och ungdom naturlig och vanlig
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
miljö. En av förutsättningarna för att så skall kunna ske är naturligtvis
att den medicinska behandlingen därvid inte eftersättes.
En huvuduppgift är alltså att ställa sådan sakkunskap till förfogande
för de enskilda hemmen, att den cp-ungdom som vistas där kan få uppfostran,
undervisning och medicinsk omvårdnad av tillfredsställande beskaffenhet
samt att effektivt medverka till att, då påtagliga brister härutinnan
icke kan elimineras, ungdomen beredes fullgod undervisning och
vård i annan miljö.
En väsentlig grupp av cp-ungdom med lätt eller måttligt fysiskt handikapp
på låg- och mellanstadium kan undervisas i vanliga skolor med hänsyn
till skoltyp och skolväg. Möjligheterna att använda denna undervisningsform
bör tillvaratagas.
Då transportmöjligheterna samt elevernas tillstånd medger det, är skolgång
i cp-externatskolor att rekommendera. Undervisningen kan där bedrivas
mera rationellt än om den måste ske i privata hem. Undervisningsresurserna
blir bättre och medicinsk behandling kan ges på samma plats
som undervisningen. Externatvistelsen bryter vidare den enskilde elevens
isolering från jämnåriga och jämnställda kamrater.
Undervisning vissa timmar i veckan eller periodvis av särskild lärare
i hemmet torde —- under förutsättning att vederbörande skolstyrelse ställer
lärare till förfogande för ändamålet -— böra ifrågakomma, då transporterna
av barnet från hemmet till lämplig undervisningsanstalt inte kan ordnas
på godtagbart sätt eller då barnets tillstånd inte tillåter undervisning i
cp-externat eller i vanlig skola. Man kan dock endast i undantagsfall räkna
med att erhålla lärare med speciell utbildning.
I vissa fall kan korrespondensundervisning och liknande undervisningsformer
med fördel komma till användning, antingen enbart eller i kombination
med kortare vistelser vid cp-institutioner.
En icke ringa del av den skolpliktiga ungdomen med cerebral pares kan
av medicinska, psykologiska eller sociala skäl inte alls eller endast periodvis
bo i sina egna hem. Dessa elever måste därför hänvisas till inackordering
i privata hem, till inackorderingshem inom den organiserade cp-vården
eller till internatskolor för cp-barn.
Cp-skolorna bör anordnas som externat eller som kombinerade internat
och externat.
Då undervisning måste ges jämsides med adekvat medicinsk behandling,
bör givetvis skolorna förläggas så, att man kan räkna med tillgång på såväl
lärare som läkare och vårdpersonal i övrigt med kompetens för de nära
sammanhörande uppgifterna att fostra, undervisa och behandla. Väsentligt
är också, att dessa skolor får en sådan placering med hänsyn till befolkningsfördelningen,
att avståndet till hemmet blir så kort som möjligt.
En strävan mot decentralisering medför upprättande av små skolenheter,
vilket kan förväntas medföra vissa olägenheter i pedagogiskt avseende.
12 Kungl. Maj:ts proposition, nr 170 år 1961
Dessa torde dock vara överkomliga vid en noggrant genomförd personaloch
arbetsorganisation.
Varje cp-skola bör omfatta barn såväl i förskoleåldern som i den ålder,
som motsvarar elevernas i den allmänna skolans låg- och mellanstadier,
alltså klasserna 1—6. Då skolan bör förmedla en i hög grad individualiserad
undervisning, bör eleverna ej delas tipp i klasser av vanlig typ utan i
smärre grupper eller klasser, som möjliggör en mera individuell handledning
och undervisning. Erfarenheten visar, att lågstadiets elever med fördel
kan undervisas i en gemensam klass liksom också mellanstadiets under
förutsättning att vardera klassen inte omfattar mera än högst 12 elever.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas hjälpklassproblemet.
Om ett flertal elever lider av höggradigt nedsatt syn, gravare hörsel- eller
talsvårigheter, måste specialklasser anordnas för dessa.
För varje cp-klass om högst 12 elever torde böra anställas en lärare och
en assistent till denne, en praktikant med timarvode. Det bör finnas helst
två skolsalar för varje klass. En skolsal och ett mindre rum kan dock godtagas.
Undervisning på högstadiet torde tills vidare endast böra förläggas i anslutning
till internat på riksplanet.
Behovet av medicinsk vård och social rådgivning också för de anhöriga
bör mötas med en organisation, som tar hänsyn till de mycket växlande
anspråk, som betingas av barnets ålder och intellektuella utveckling, de
motoriska rubbningarnas grad, komplicerande lyten och särskilt sociala förhållanden,
såsom bostadsortens belägenhet i förhållande till tillgängliga
vårdresurser m. m. Härvid medför avvägningen av de pedagogiska, medicinska
och sociala kraven svåra organisatoriska problem. De sociala motiven
talar för decentralisering av vården, samtidigt som kraven på kvalificerad
medicinsk hjälp och differentierad undervisning anvisar en lösning
i rakt motsatt riktning. Utredningen finner att en rätt differentierad organisation
behöver utbyggas för att tillfredsställa den givna målsättningen.
En fråga av stor praktisk vikt är den, huruvida vård och undervisning
upplagd för cp-barn skall vara förbehållen uteslutande dessa eller om även
vanföra barn tillhörande annan kategori i viss utsträckning där skall kunna
mottagas. Skäl har framförts både för och emot samundervisning av cpbarn
och andra handikappade barn. Enligt av utredningen hörda pedagoger
kunde gruppen vid samundervisning ej göras större än 8—10 elever.
Utredningen har funnit, att det finns starka skäl för en organisation avsedd
uteslutande för cp-barn. Både när det gäller medicinsk behandling och skolutbildning
är problemen för cp-barnen mycket speciella. De andra grupper
barn, som det närmast skulle kunna bli fråga om, är barn med polioskador,
resttillstånd vid svåra reumatoida artriter och efter svåra olycksfallsskador
etc. samt de relativt sällsynta fall med svår medfödd missbildning, som
drabbar rörelseapparaten. För alla dessa gäller att de medicinskt sett kan
13
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961
bli föremål för aktiva och stundom omfattande åtgärder, speciellt av ortopedi
natur och särskilt då i ett inledande skede. Däremot kräver de i allmänhet
icke den mer eller mindre kontinuerliga, mångåriga och intensiva
rörelsebehandling, som alltmera framstår som det centrala i den medicinska
cp-vården. I fråga om skolundervisningen kan de också erbjuda speciella
svårigheter, särskilt i de fall då de övre extremiteterna är drabbade, men
detta gäller endast ett fåtal barn.
A andra sidan synes hittillsvarande erfarenheter av samundervisning med
andra grupper vanföra barn vara så tillfredsställande att utredningen icke
tvekar att acceptera deras placering inom cp-vården i den omfattning utrymme
kan ställas till förfogande. Vidare torde när särskilda fördelar står
att vinna genom samundervisning med andra handikappade, t. ex. för att
uppnå tillräckligt underlag för differentierade skolformer, dessa böra tillvaratagas
i en gemensam organisation,
Organisationsforslaget
Utredningen föreslår att vården och undervisningen av cp-barn och ungdom
organiseras på tre plan, länsplanet, regionplanet och riksplanet.
Beträffande länsplanet framhåller,utredningen bl. a., att varje sjukvårdsområde
har ett högt specialiserat centrallasarett och även perifera
goda sjukvårdsanstalter. Det är naturligt, att cprvården i första hand skall
anknyta till de resurser, som finnes och som kommer att skapas. Härigenom
beredes också de bästa möjligheterna för en god kontakt med hemmen.
Utredningen erinrar också om att den anstaltsmässiga medicinska
vården av cp-barnen genom 1959 års sjukhuslag åvilar landstingskommunerna
och därmed jämställda städer, i den mån ej annan drager försorg
därom.
Ett inordnande av cp-barnens observation, vård och behandling i landstingens
och städernas sjukvårdsorganisation har som tidigare nämnts också
skett. I anslutning till befintliga barnkliniker vid lasaretten och i samarbete
med ortopedisk klinik, där sådan finnes, har sålunda inom flertalet
sjukvårdsområden skapats behandlingscentrciler för cp-vård.
Enligt utredningens mening bör denna frontlinje inom cp-vården alltjämt
bibehållas, och man bör sträva att förstärka den genom tillförande
av pediatrisk, barnpsykiatrisk och ortopedisk expertis till samtliga centrallasarett
och till dessa förlägga beliandlingscentralerna. Ett intimt samarbete
med barnavdelningen vid övriga lasarett och den förebyggande barnavården
samt med barnavårds- och skolmyndigheter förutsättes härvid. Av
största betydelse för den sålunda utbyggda cp-organisationen är att en god
medicinsk rehabilitering står till förfogande — vilket ännu icke är fallet
inom flertalet sjukvårdsområden — för att kunna ställa bl. a. till den öppna
cp-vårdens förfogande fysikalisk terapi, arbets- och sysselsättningsterapi,
talvård samt psykologisk och arbctsfysiologisk sakkunskap.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
Ledningen av cp-vården bör i enlighet med vad nn sker utövas av överläkaren
vid centrallasarettets barnklinik, som skall svara för cp-fallens
första omhändertagande med fullständig klinisk somatisk-psykiatrisk och
social utredning. Ett grupparbete är nödvändigt, och i detta förutsättes i
mån av tillgång ingå i första hand ortoped, barnpsykiater och neurolog.
Dessutom måste finnas en eller flera specialutbildade sjukgymnaster, arbetsterapeuter,
logoped (talterapeut), specialutbildad lärarpersonal (förskollärare,
folkskollärare) och helst även kurator.
Den perifera cp-vårdens utbyggnad med sjukhusorganisationen och den
förebyggande barnavården som basorganisation bör påskyndas, enär den
utgör grundförutsättningen för vårdgrenens övriga verksamhetsformer.
Behandlingscentralen bör ha samverkan med regioncentrum samt fullgöra
inledande diagnostik och fortlöpande kontroll och behandling. Ingående
information bör givas till föräldrarna om sjukdomens olika aspekter,
bl. a. dess psykologiska återverkningar. Vidare synes det önskvärt, att
ett centralt register eller arkiv föres över länets samtliga cp-barn.
I de fall där vederbörande landsting har två centrallasarett torde det vara
mest lämpligt att vartdera erhåller sin behandlingscentrai. Några landsting
förfogar även över pediatriska avdelningar vid mindre lasarett. Samtidigt
som utredningen finner självklart att även dessa kommer att deltaga inom
cp-vården, vill den dock förorda en central ledning för vårdgrenen inom
varje sjukvårdsområde genom behandlingscentralen vid centrallasarettet.
Utan att föreslå en närmare reglering av samarbetet med de perifera barnavdelningarna
framhåller utredningen betydelsen av rapportering av samtliga
iakttagna fall jämte viktigaste data till cp-registret vid centrallasarettet.
Utredningen föreslår vidare att i anslutning till behandlingscentralen anordnas
en specialskola för cp-barn av externattyp.
Cp-barn med lätt till måttlig invaliditet förutsättes så långt möjligt inlemmas
i den vanliga skolorganisationen, antingen redan från början eller
efter vissa år av utbildning i specialskola för cp-barn. Beträffande cp-barn
med måttlig till svår invaliditet, för vilka kräves specialskola för cp-barn,
måste de pedagogiska aspekterna intimt sammankopplas med de medicinska.
Eftersom varje barn på grund av de växlande symtomen ur medicinsk
synpunkt representerar ett särpräglat problem, är det ej ägnat att förvåna
att detta i väsentlig grad visat sig gälla även ur pedagogisk synpunkt.
Undervisningen måste därför bedrivas individuellt i små grupper med jämförlig
intellektuell utveckling i en miljö, där medicinsk behandling hela tiden
kan bedrivas parallellt med skolundervisningen.
Målen för skolundervisningen får inte överdimensioneras. Medan man
med en viss grupp av cp-barn kan vid sakkunnig kombinerad pedagogisk
och medicinsk behandling uppnå anmärkningsvärda resultat vågar man
emellertid på en stor grupp av detta klientel inte ställa samma höga för
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
väntningar. Även ett fullföljande av en mera blygsam målsättning kan
dock bli till stort gagn för barnet.
För specialskolan (förskola och folkskola) bör beräknas minst 8 elever
på enhetsskolans låg- och mellanstadium eller klasserna 1—6. Därtill bör
läggas en förskoleklass för barn över 3 år som lämpligen bör omfatta även
vissa gränsfall i intellektuellt avseende, i förhoppning att hos dessa få fram
en viss eftermognad. Enligt erfarenheter från Uppsala och Bräcke östergård
bör förskoleklassen göras ungefär lika stor som folkskoleklassen. Detta
förutsätter en befolkning på minst 75—100 000 personer inom ett begränsat
område (tätort), och därjämte att cp-barn boende i småsamhällen eller
på landsbygden ges tillfälle till lämplig inackordering i den större tätort,
där specialskolan är belägen. Härigenom kan elevantalet inom ett normalstort
sjukvårdsområde förväntas nå upp till cirka 16 barn, varigenom
två läraravdelningar kan bildas med full sysselsättning för två heltidsanställda
lärare (förskollärare resp. folkskollärare). Viss övrig personal för
den anslutna medicinska behandlingen (talterapeut samt kurator) kan vara
deltidsanställd. Det torde ej möta större svårigheter att gemensamt utnyttja
sistnämnda till behandlingscentralen knutna personalgrupper. Sjukgymnast
och lekterapeut förutsättes vara heltidsanställd.
Följande personalorganisation föreslås sålunda:
Läkare................................ arvode
Sjukgymnast........................... l A12
Kurator............................... arvode
Folkskollärare.......................... i a 16
Förskollärare.......................... 1%A 9
Talterapeut (logopedassistent)............ y2 A 16
Barnsköterska......................... i a 4
Städerska............................. i£A 2
Specialskolorna för cp-vård bör kompletteras med privatinackordering
eller inackordering shem i nära anslutning till skolan. Till ett sådant hem
bör också lämpligen knytas några platser för mor och barn av typen Jerringhemmet
i Boden, som visat sig vara till mycket stor nytta vid genomförande
av undersökning och periodisk behandling av yngre, avlägset boende
cp-barn.
För att lösa dessa organisationsfrågor krävs framför allt tillgång till specialutbildad
personal —- både medicinsk och pedagogisk — i en omfattning
som det f. n. endast finns en ringa början till. De mindre landstingen kan
vidare icke ensamma förväntas bygga upp en specialskoleorganisation. Icke
endast under utbyggnadstiden utan även därefter krävs därför en samverkan
sjukvårdshuvudmännen emellan för att garantera en verksamhet
av tillfredsställande standard. Externat med inackorderingsplatser bör finnas
organiserade i vederbörande sjukvårdshuvudmans regi på följande orter:
Malmö stad, Hälsingborg, Växjö, Jönköping, Norrköping, Eskilstuna,
Västerås, Borås, Karlstad, Gävle, Sundsvall och Luleå. Externaten bör om
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
fatta 15 k 20 platser och ha tillgång till ett med hänsyn till de lokala förhållandena
avvägt antal inackorderingsplatser.
Cp-barn som stadigvarande vistas i sina hem, måste med regelbundna
mellanrum komma till behandling vid cp-mottagning vid länets barnklinik,
men därutöver är det starkt motiverat med hembesök genom ambulerande
specialutbildad sjukgymnast, i första hand för instruktion av mödrarna,
vissa kuratorsuppgifter och behandlingskontroll. Familjer med cpbarn
är i ovanligt hög grad i behov av stöd av kurator och detta särskilt i
dagens läge, då cp-vården på de flesta håll befinner sig i början av sin utveckling.
Behovet torde visa sig framträdande även på längre sikt. Problemen
skulle säkert finna sin bästa lösning om också läkare, sjukgymnaster
(särskilt de ambulerande), speciallärare etc. i större omfattning engageras
även i den sociala omvårdnaden. Utredningen finner därutöver att
en av centrallasarettets kuratorer bör permanent utnyttjas för cp-verksamheten
på länsplanet och närstående uppgifter (t. ex. blinda och döva).
Även när cp-vården blivit utbyggd, kommer behovet att kvarstå av de
sommarkolonier, som organiserats på olika håll och av vilka en del förmedlat
specialbehandling på ganska hög nivå med övervakning av sakkunnig
läkare, intresserade sjukgymnaster och arbetsterapeuter, medan andra
framför allt syftat till att föra samman cp-barn med friska barn. Utredningen
ser i koloniverksamheten ett utmärkt medel att under sommarmånaderna
fullfölja den under vintern vid specialskolan meddelade behandlingen
samt att skänka cp-barnen ett psykiskt och fysiskt lämpligt miljöbyte
med allmänt stärkande inverkan. Sådan verksamhet synes kunna bereda
ej skolpliktiga cp-barn och -ungdomar och deras familjer stora fördelar
genom miljöbyte och möjligheter till konsoliderande behandlingsperioder.
Koloniverksamheten föreslås driven i huvudmannens eller enskild
regi.
Föräldraföreningarna bör stödjas enligt utredningen, som anser att dessa
för många föräldrar innebär ett väsentligt stöd i den svåra uppgiften att
ta hand om ett barn med cerebral pares. Föreningarna har även i många
sammanhang visat sig vara till stort gagn som good-willskapande faktor
vid den fortsatta uppbyggnaden av cp-vården. Föräldraföreningarna bör
samarbeta med behandlingscentralerna för att bl. a. ordna föräldrakurser
i cp-vård, föredrag m. m.
Även vid en fullt utbyggd verksamhet på länsplanet finnes tvivelsutan
behov av samverkan i dessa frågor sjukvårdsområdena emellan på regionplanet.
Fn sådan samverkan bör i första hand anknytas till regionsjukhusen
och även där ledas av barnläkaren i nära samarbete med ortopeden.
På detta sätt kommer regionsjukhusets speciella läkarresurser att bli ianspråktagna
samtidigt som det på en plats samlas den mycket behövliga,
fördjupade erfarenheten från ett större cp-material. De speciella resurser,
som regionsjukhuset äger i form av sin neuropsykiatriska enhet (neuro
-
17
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961
l°gi, psykiatri, neurofysiologi, neuroradiologi), torde bli av särskilt värde
för utredning av de mer komplicerade fallen och för klinisk forskning
på området. Också regionsjukhusets resurser för talvård och rehabilitering
av motoriskt handikappade bör skapa goda betingelser för vård av de
svårare cp-fallen.
Som organ för cp-vården på regionplanet föreslås sålunda ett regionalt
cp-centrum vid regionsjukhusets barnklinik med uppgift att — utöver verksamheten
för det egna länet — fungera som remissinstans samt utbilda
cp-personal. Regelbundna konsultationer bör vidare kunna göras av cpläkare
och foniater vid besök i de olika anslutna länens centra.
Som remissinstans bör regionorganet medverka i inledande diagnostisk
penetration av de mera svårbedömda cp-fallen och ställningstagande till
ortopediska och foniatriska åtgärder, uppläggning av inledande behandlingsschema
m. m. Detta kräver i allmänhet 2—4 veckors vistelse för mor
och barn vid cp-centrum samt nya kontroller med individuellt avpassade
längre intervall. Vidare bör mottagas sådana komplicerade fall som kräver
en ingående fortlöpande bedömning av intelligens- och mognadsnivå
(med hjälp av barnpsykiater, barnpsykolog och pedagog). Detta är speciellt
viktigt vid ställningstagande till lämplig skolform och bedömningen
bildbar — obildbar.
Utredningens undersökning i Norrbottens län har lett fram till att inom
en befolkning på 250 000 invånare, 3 förskole- och 10 skolbarn i åldern 7_
14 år åtminstone tidvis skulle vara i behov av undervisning och vård i internatets
eller inackorderingshemmets form. Då hittillsvarande erfarenheter
talar för att en internatskola för förskola samt enhetsskolans låg- och
mellanstadium bör ha 20 å 30 platser för att tillåta önskvärd differentiering
av undervisningen, ter sig länsplanet för litet för egen specialskola med
internatplatser. Däremot synes sjukvårdsregionen kunna bilda ett tillräckligt
befolkningsunderlag för sådana specialskolor. Utredningen föreslår därför,
att internatplatser inrättas regionvis för att möjliggöra fortlöpande medicinsk
behandling och skolundervisning för de cp-barn i förskole- och
skolåldern, vilka icke på ett tillfredsställande sätt kan erhålla lämplig skolundeivisning
och vård på länsplanet, beroende antingen på sjukdomens
svårighetsgrad eller på bostadsortens läge. Externatplatser bör därjämte ordnas
för de cp-barn, som bor i eller i närheten av den tätort där regioncentrum
är beläget. Kravet på platser vid externatet kan sannolikt förväntas bli något
större än det av befolkningsunderlaget beräknade, beroende på att en
del familjer med cp-barn bosätter sig på orten.
Då utvecklingen av cp-vården även på regionplanet måste förutsättas ske
successivt, bör man i första hand konsolidera verksamheten på sådana
platser där redan ett samarbete av regionkaraktär etablerats.
Regionanstalten med internat och externat bör omfatta dels förskola med
en förskollärare och eu lärarassistent och undervisning, helst i två lärar2
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 170
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
avdelningar med högst 12 barn i varje grupp, dels enhetsskola (låg- och
mellanstadium) med en folkskollärare och en lärarassistent och undervisning
i två läraravdelningar, en för låg- och en för mellanstadiet, som vardera
ej bör omfatta mer än 12 elever.
Storleken och utformningen av regionanstalterna bör motsvara de anspråk,
som en ur såväl pedagogisk som medicinsk synpunkt väl avvägd
bedömning kan påkalla. Vidare bör antalet vårdplatser i möjligaste mån
avpassas till upptagningsområdets behov för att minska resor och underlätta
kontakten med hemmen.
Psykologiska och arbetstekniska synpunkter måste anläggas på anstalternas
utformning, så att det mångfasetterade och känsliga klientelet kan
erhålla en verkligt individualiserad vård och undervisning. Slutligen bör
möjlighet beredas att för vissa fall låta moder eller annan anförvant medfölja
på anstalten, speciellt då det gäller barn i förskoleåldern.
Med hänsyn till att individualiserad medicinsk vård och undervisning är
särskilt påkallad i fråga om cp-klientelet, bör regionanstalten ej omfatta
mer än totalt 60 externat- och intematplatser. Den ideala anstalten synes
böra ha cirka 24 internat- och 20 externatplatser. En sådan enhet blir icke
större än att hemkaraktären kan bevaras och gör det möjligt att omhändertaga
internatbarnen i grupper om 5—6 barn (patientf amil jer) i enlighet med
moderna psykologiska anstaltsprinciper för både barn och vuxna. Skisser
för en dylik anstalt har utarbetats av centrala sjukvårdsberedningen, vilka
visar att en god samordning av vård och undervisning kan uppnås.
Följande personaluppsättning erfordras.
Antal |
Lönegrad |
|
Läkare........................ |
1 arvode |
|
Sjukgymnast................... |
3 |
A 12 |
Sjuksköterska.................. |
1 (2 tim./dagl.) |
|
Kanslibiträde.................. |
y2 |
A 7 |
Barnsköterska................. |
7% |
A 4 |
Folkskollärare.................. |
2 |
A 16 |
Förskollärare.................. |
3 |
A 9 |
Lärarpraktikant................ |
2 |
arvode |
Talterapeut (logopedassistent)... . |
iy2 |
A 16 |
Husmoder (sjuksk.)............. |
i |
A 12 |
Kokerska gr I................. |
i |
A 5 |
gr II................. |
i |
A 4 |
Ekonomibiträde................ |
3 |
A 2 |
Städerska..................... |
2 |
A 2 |
Vaktmästare................... |
1 |
A 8 |
Utredningen anser, att vården och undervisningen av mycket svårt handikappade
fall samt högstadieundervisningen och yrkesutbildningen bör centraliseras
till riksplanet.
För barn med svåra och komplicerande handikapp föreslår utredningen
inrättande av en särskild riksans t alt. Utredningen erinrar härvid om att
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961 19
komplikationerna i många fall kan förväntas beredas fullt adekvat vård
genom samhällets resurser för hörselvård, blindvård, mentalvård etc., därest
den cp-skadades motoriska invaliditet ej är så hög att den reser hinder härför
eller kräver tillgång till samtidig kvalificerad medicinsk vård.
De som ständigt är i behov av rullstol har i den mån de icke är omhändertagna
i sina hem, ansetts till stor del vara att återfinna på Eugeniahemmet.
Norrbottemnventeringen visar, att antalet normalbegåvade rullstolsfall uppgår
till över 10 procent av samtliga bildbara cp-barn. Av dessa vistas flertalet
i hemmen, åtnjutande antingen privat eller externat undervisning, eller
också helt i avsaknad av ordnad undervisning. I stort sett bör de som åtnjuter
undervisning vid externat anses tillfredsställande placerade. I fråga
om de övriga finner utredningen att de svårare fallen, särskilt vid annan
komplikation, bör hänvisas till riksanstalt, under det att de lättare bör vårdas
på läns- eller regionplanet. Endast i undantagsfall vågar man räkna med
att privatundervisning i hemmen kan ordnas på tillfredsställande sätt.
Rullstolsklientelet vid Eugeniahemmets förskole- och skolhem utgör hälften
av antalet elever och uppgår f. n. till 69, varav flertalet är cp-fall. Detta
antal har sedan länge hållit sig relativt konstant. Det är sannolikt, att cpvardens
utbyggnad kommer att väsentligt minska vårdplatsbehovet för rullstolsfall
vid eu riksanstalt. Den slutliga effekten av det omhändertagande av
eftersatta sådana fall, som cp-vårdens aktivisering kan innebära, är icke lätt
att bedöma.
Lämpligheten av att samla svårt motoriskt skadade cp-barn med komplicerande
lyte från hela landet till en anstalt har varit föremål för noggranna
överväganden. Samtliga rullstolsfall avses givetvis ej skola föras till en riksanstalt,
utan ett urval med speciella vård- och undervisningsproblem framför
allt på grund av komplicerande lyte. Sistnämnda fall torde komma i så hög
grad att sätta sin prägel på anstalten att de blir mer eller mindre utslags”
givande för organisationen och den lokalmässiga utformningen. Utredningen
syftar sålunda närmast att skapa en riksanstalt för de särskilt komplicerade,
lyckligtvis relativt sällsynta fallen, som skall avlasta regionanstalterna
från alltför många tungskötta fall, vilka skulle kunna verka hindrande,
särskilt på undervisningen. Därigenom skapas de särskilda förutsättningar
som är nödvändiga för komplikationsfallen ej minst ur undervisningssynpunkt.
Utredningen — som principiellt uttalat sig för separat undervisning av
cp-klientelet — finner sig vidare böra godtaga att vid den föreslagna riksanstalten
undervisningen på låg- och mellanstadiet i mån av utrymme sker
tillsammans med andra starkt invalidiserade barn. Ett företräde bör därvid
ges for vanföra med hörsel- eller talrubbningar, emotionella störningar
o. s. v. En sådan åtgärd ter sig nämligen påkallad, i varje fall under eu
övergångsperiod, då vanföreanstalterna ej kan beräknas mottaga alla dem
som f. n. vårdas å Eugeniahemmet.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
Utredningen anser att åtminstone så länge talvården är ofullständigt utbyggd,
de svåraste talfelen — för övrigt oftast förenade med annat svårt
motoriskt handikapp — bör hänföras till cp-klientel, som i första hand bör
beredas vård på riksanstalten. Detsamma gäller de svårt hörselskadade, som
på grund av samtidigt motoriskt handikapp ej kan repliera på hörselvården
utan är i behov av speciella vård- och undervisningsresurser. De båda gruppernas
storlek är emellertid svår att överblicka. På grundval av Eugeniahemmets
erfarenhet bör de uppskattas till var sin undervisningsgrupp om
6 å 8 elever.
Sannolikt förefinnes emellertid beträffande hörselskadade ett latent behov,
som är svårt att uppskatta, men som med nuvarande förbättrade diagnostiska
metoder så småningom kommer att framträda. Hörselrubbningarna
är vanligast bland cp-skador, uppkomna genom Rh-immunisering. Numera
tillgängliga effektiva metoder för uppspårande och behandling av dessa barn
kan förväntas komina att medföra en minskning av denna kategori cpskadade.
I fråga om de synskadade har de blinda av utredningen hänförts till blindvården,
under det att för lättare rubbningar undervisning i synklass vid cpskola
förordats. Företagna undersökningar över förekomsten av cerebral
pares ger ringa vägledning för att bedöma antalet fall i behov av sådan vård.
Enligt utredningens mening får man pröva sig fram med en klass om 6 8
elever.
För omhändertagande på riksplanet förordas slutligen vissa fall av psykiska
rubbningar, som ej kan hänföras till den egentliga mentalsjukvården,
såsom lättare psykiska störningar i form av beteenderubbningar, lattare asocialitet,
emotionella störningar o. s. v. Dessa fall kan förutsättas utgöra en
belastning för regionanstalterna och synes därför bäst tas om hand centralt
för vård och undervisning i specialanstalt under barnpsykiatrisk ledning.
Också här bör förutsättningen för vård vid riksanstalten vara, att cp-tillståndet
medför en sådan grad av motorisk invaliditet att de »normala»
behandlingsvägarna är stängda.
Riksanstalten kommer sålunda enligt utredningens förslag att vårda ett
ganska heterogent komplikationsklientel, som dock har gemensamt en svår
av cerebral pares betingad motorisk invaliditet. Storleken av detsamma ar
vansklig att beräkna. Talklass, hörselklass och synklass torde tillsammans
ej komma att omfatta flera än cirka 25 elever. För de psykiatriska fallen
förutses en vårdavdelning om cirka 10 platser. Härtill kommer en del fall
med enbart motoriskt handikapp, som på grund av sin tungskotthet bor tillhöra
riksanstalten, samt under en övergångstid vissa rullstolsfall tillhörande
andra grupper av vanföra.
Riksanstaltens platsbehov för svårt motoriskt handikappade cp-barn med
komplicerande lyten i ålder motsvarande enhetsskolans 1—6 klass samt för
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961
eu del förskolebarn uppskattas till cirka 60. Även andra svårt motoriskt
handikappade bör i mån av utrymme mottagas.
Utredningen har framlagt principförslaget om cp-vården utan sidoblickar
på Eugeniahemmets framtida ställning.
Verksamheten vid det nuvarande Eugeniahemmet är mera omfattande än
vad som avsetts för utredningens riksanstalt. 1 fråga om skolundervisningen
föreslås sålunda att högstadiet utgår samt att antalet elever på förskole-,
låg- och mellanstadiet nedskäres. Det kan ej anses rationellt att
bedriva operativ ortopedisk verksamhet vid cp-anstalter av den storleksordning,
som av utredningen förordas. Vid regionanstalten förutsätter utredningen
därför, att den samarbetande ortopediska kliniken vid regionsjukhuset
med sina större resurser påtager sig denna uppgift. I överensstämmelse
därmed bör vid riksanstalten undervisningssjukhusets i Stockholm
ortopedklinik engageras. Enligt vad utredningen inhämtat, kan barnplatser
i tillräckligt antal för denna uppgift påräknas vid ortopedklinikerna.
Då den föreslagna riksanstalten avses mottaga fall av cerebral pares och
vissa andra handikappade från hela landet, ligger det nära till hands att den
uppföres och drives av staten, eventuellt med bidrag från enskilt håll. En
sådan uppfattning stöds också av det förhållandet, att staten sedan budgetåret
1956/57 genom ett betydande årligt fyllnadsbidrag, 1—1,5 miljon, täcker
kostnaderna för verksamheten vid Eugeniahemmet, i den mån statsbidrag,
vårdavgifter och övriga inkomster icke förslår till bestridande av de verkliga
kostnaderna. Den under åren 1956—1958 genomförda om- och nybyggnaden
av hemmets sjukavdelning m. in. finansierades vidare helt av statsmedel och
drog en kostnad av inemot 1 miljon kronor.
Utredningen erinrar också om att Kungl. Maj :t givit medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen i uppdrag att i samråd med styrelsen för sällskapet
Eugeniahemmet utreda frågan om en framtida ny förläggning av Eugeniahemmet
med tillhörande skolhem. Vid ett förstatligande synes riksanstalten
närmast böra ges en organisation motsvarande statens anstalt för fallandesjuka
å Vilhelmsro men med en direktion, som väl representerar i cp-barnens
intressen engagerade parter.
Enligt den förutnämnda propositionen 1955: 135 angående vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet in. in. skall vanföreanstalterna bibehållas under
vanförevårdsföreningarnas enskilda huvudmannaskap. Vidare förutsattes
att de båda centralanstalterna för cp-vården, Eugeniahemmet i Stockholm
och Bräcke östergård i Göteborg, drives av enskild huvudman.
Utredningen har för sin del ingen anledning påyrka ett annat ställningstagande
i huvudmannaskapsfrågan än vad 1955 års riksdag beslutade. Mot
att sällskapet Eugeniahemmet framdeles med statsbidrag driver den riksanstalt,
som här föreslås, reses därför ingen invändning. Vid oförändrat
huvudmannaskap bör givetvis Eugeniahemmets styrelse erhålla eu sådan
sammansättning, att statens intressen blir väl tillgodosedda. Utredningen
bär funnit, att ett livligt intresse föreligger från sällskapets styrelse att fortsätta
verksamheten vid den av utredningen planerade riksanstalten samt
helst också svara för den regionanstalt, som avses för Stockholmsregionen.
BI. a. har framhållits, att Eugeniahemmet förfogar över speciellt skolad personal,
för vilken den känner sig ansvarig och vilken omedelbart torde kunna
överflyttas och täcka personalbehovet vid eu relativt stor ny anstalt. Vidare
är styrelsen beredd att medverka till att genomföra ett samarbete mellan
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
riksanstalten och regionanstalten för Stockholmsregionen samt att verka
för en även lokalmässigt sett nära anknytning mellan de båda anstalterna.
I valet mellan förstatligande och enskilt huvudmannaskap finner sig utredningen
icke kunna avgiva en bestämd rekommendation. Ett sådant ställningstagande
bör föregås av förhandlingar med sällskapet Eugeniahemmet
rörande deras ekonomiska medverkan vid uppförandet av en ny riksanstalt.
Vad gäller samarbetet med vederbörande regionanstalt förutsätter även detta
ett förhandlingsförfarande mellan staten, Eugeniahemmet och de i Stockholmsregionen
ingående huvudmännen. Utredningen framhåller alt ett sådant
samgående kan erbjuda fördelar, bl. a. med hänsyn till utbildningen av
cp-personal, och anser därför att sådana förhandlingar bör upptagas. Det
torde böra uppdragas åt medicinalstyrelsen att å statens vägnar föra dessa
förhandlingar. Samtidigt torde åt medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen
böra uppdragas att upprätta ritningsförslag för riksanstalten ensam, eller,
därest förhandlingarna leder till positivt resultat, för en kombinerad riksoch
regionanstalt.
I fråga om Eugeniahemmets nuvarande verksamhet anser sig utredningen
böra förorda, att skolhemmet på Lidingö nedlägges. De cirka 40 eleverna
torde vid cp-vårdens fortgående utbyggnad relativt snart kunna beredas
vård å andra anstalter eller överföras till det egentliga Eugeniahemmet.
Genom en sådan anordning uppnås erforderlig tidsfrist för nämnda förhandlingar
och detaljplanering av riksanstalten.
Vad därefter angår frågan om undervisningen på cnhetsskolans högstadium
så skulle, om alla som genomgått folkskolans mellanstadium kunde
fortsätta på dess högstadium, högst 10 barn per år på en miljon invånare
ifrågakomma för sådan undervisning. .Därtill bör medräknas en del barn som
tidigare gått i normalskola men som på högstadiet behöver vistas i intemat.
All erfarenhet talar bestämt för att detta antal med hänsyn till förutsättningarna
för högre studier bör kraftigt reduceras. Enligt Eugeniahemmets
erfarenhet torde endast omkring V3 kunna tillgodogöra sig undervisningen
på högstadiet. Utredningen har genom särskilt företagen efterundersökning
av Eugeniahemmets elever sökt bedöma värdet av Bl. a. den högre utbildningen
för cp-ungdomar med hänsyn till deras försörjningsförmåga. Detta
värde har ur försörj ningssynpunkt visat sig vara ringa, varvid dock bör
beaktas, att det här endast gäller elever med särskilt svårt handikapp som
behandlats före den moderna övningsterapins genombrott. Utbildningen får
emellertid ej bedömas främst ur en så krass synpunkt. Den representerar ett
stort värde för individen, som samhället bör finna angeläget att tillmötesgå
redan av humanitära skäl. För elevernas förmåga att tillgodogöra sig högstadieundervisning
spelar icke blott den intellektuella utrustningen in utan
i hög grad personlighetsstrukturen i övrigt, som hos cp-ldientelet uppvisar
många särdrag av betydelse i detta sammanhang. Särskilt utgör ej sällan
emotionell instabilitet, bristande koncentrationsförmåga och uthållighet
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
hinder för goda studieresultat. Också de motoriska rubbningarna, framför
allt i fråga om talförmågan, bereder stora svårigheter. Erfarenheten bland
pedagogerna är, att undervisningen för cp-barnen är mycket betungande,
skolgången visar sig mycket ojämn och högstadiets normala 3 år blir i allmänhet
utsträckta till 4 år.
Vid de vanliga centralskolorna råder på enhetsskolans högstadium s. k.
ämncslärarsystem. Förefintligheten av ämnesrum, specialsalar, institutioner
och verkstäder in. in. medför, att eleverna ständigt måste förflytta sig inom
de ganska stora skolornas lokaler. Denna något oroliga miljö lämpar sig
ofta inte för vanföra och i synnerhet inte för cp-ungdom med medelsvårt
eller svårt fysiskt handikapp. Utredningen anser sig därför böra räkna med,
att högstadiets cp-klientel endast i begränsad utsträckning kan hänvisas till
centralskolor.
Utredningen uppställer då frågan, om den cp-nngdom, som är kvalificerad
för undervisning på högstadiet, kan eller bör få sin utbildning på detta stadium
i cp-skolor på regionplanet. Enligt en särskilt utförd utredning skulle
en skola om 90—100 vanföra högstadieelever behövas, varav omkring 50—60
platser för cp-fall. Det förefaller emellertid sannolikt, att platsbehovet för
cp-fallen är större. I varje fall ger denna ungefärliga storleksordning ganska
otvetydigt vid handen, att det inte kan vara lämpligt att låta cp-skolorna på
regionplanet omfatta även högstadium med de betydande krav, som då skulle
ställas på personella och materiella resurser. Antalet cp-ungdomar av denna
kategori torde vara för litet för att motivera en så kostnadskrävande organisation.
Högstadiet bör i varje fall tills vidare endast förläggas i anslutning
till internat på riksplanet.
Erfarenheten visar, att en del av de cp-elever som genomgått en utbildning
motsvarande enhctsskolans mellanstadium icke omedelbart därefter men
dock senare efter en tids eftermognad med fördel kan deltaga i undervisning
på högstadiet. För den skull är det önskvärt, att cp-skolorna på regionplanet
icke endast får låg- och mellanstadium utan också möjlighet att under ett
år eller kanske något längre tid behålla vissa elever för eftermognad efter
genomgånget mellanstadium. Därunder måste eleverna på lämpligt sätt sysselsättas
och planering ske för senare placering, varjämte eventuell förberedelse
för högstadiet kan äga rum.
Vidare anföres.
I sitt förslag rörande låg- och mellanstadium har utredningen tillämpat
principen om separat undervisning för cp-klientelet. Med stöd av erfarenheterna
av den nuvarande samundervisningen med andra vanföra bär samtidigt
uttalats, att samundervisning väl är möjlig. Vid dimensioneringen av
högstadieundervisningen för cp-ungdom och andra vanföra är utredningen
besvärad av att icke äga på grundlig inventering byggda behovssiffror, särskilt
för den senare gruppen. Eu sådan skulle kräva ett omfattande och långvarigt
arbete, som utredningen icke kunnat påtaga sig. Med hänsyn härtill
har utredningen fått nöja sig med vissa tillgängliga erfarenheter av detta
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
klientels storlek vid Eugeniahemmet och vanföreanstalterna. I enlietsskolans
sista klass med dess olika grenar och inom gymnasieutbildningen, torde förutsättningarna
att bilda tillräckligt stora undervisningsenheter av enbart
cp-ungdom bör bedömas som särdeles osäkra. Beträffande högstadieundervisningen
står övervägande fördelar i form av mera differentierad undervisning
och yrkesutbildning att vinna genom den bredare rekrytering, som
samundervisningen innebär.
Gruppen övriga vanföra kan beräknas bli reducerad genom ett minskat
antal poliofall och fall av ledgångsreumatism, under det att invaliditet efter
allehanda skador, särskilt svåra trafikolyckor, kan komma att innebära ett
tillskott. Totalt torde emellertid på grund av den medicinska behandlingens
framsteg även en minskning av ifrågavarande grupp vara att emotse. Samtidigt
bör emellertid alla krafter inriktas på att ge ökade möjligheter för
cp-barn och andra vanföra barn med den intellektuella utrustning som högstadiet
fordrar att deltaga i vanlig skolundervisning. Då man också har rätt
att hoppas på viss effekt av cp-profylaktiska åtgärder, finner sig utredningen
i brist på kunskap om de vanföras antal och situation kunna godtaga, att en
högstadieskola på riksplanet av här föreslagen typ tills vidare begränsas till
90 platser. Med hänsyn till att vid det blivande arbetsvårdsinstitutet (vid
Norrbackainstitutet eller på annan plats) resurser för yrkesprövning och
yrkesutbildning kommer att föreligga tillstyrker utredningen i princip skolans
anslutning till detta, särskilt som vid Norrbackainstitutet redan finnes
en omfattande undervisningsverksamhet.
Utredningen framhåller, att möjlighet bör beredas det mindre antal elever
som kan tänkas studera vidare till studentexamen att göra detta med stöd
av högstadieskolan, där de förutsättes kunna få kvarstanna under den erforderliga
studietiden.
Efter överläggning med utredningen för Norrbackainstitutets framtida
användning förordar cp-utredningen — med hänsyn till att något förslag
rörande Norrbackainstitutet ej är att vänta inom den närmaste tiden — att
planen på en högstadieskola överlämnas till Norrbaekautredningen att beaktas
vid fullgörandet av dess.uppdrag.
Den kvalificerade yrkesutbildning av cp-ungdomen som kan ifrågakomma
torde uteslutande böra förläggas till riksplanet, där även erforderlig yrkesvägledning
och orientering angående de möjligheter som finns i arbetsmark -nadshänseende bör lämnas. Den bör intimt anslutas till högsladieundervisningens
linje 9 y. Bland annat synes kombination kunna göras med kontorsutbildning,
som mera än hantverksmässigt eller konsttekniskt betonade
sysselsättningar synes lämpliga med hänsyn till cp-ungdomens speciella
handikapp.
Utredningen framlägger vidare förslag angående anordnande av s. k.
skyddade verkstäder för cp-ungdom. I syfte att i första hand
erhålla riktlinjer för lämplig yrkesutbildning och för beräkning av behovet
av långtidsvård har utredningen utfört en orienterande socialmedicinsk
undersökning rörande prognosen för de barn, som lämnat Eugeniahemmet
1934—1954.
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961
Av undersökningen framgar att av 159 elever fem år eller mera efter utskrivningen
från Eugeniahemmet endast 32 helt eller delvis försörjer sig
själva. Ett stort antal (112) är helt beroende av sina hem. Även om undersökningen
hänför sig till ett utvalt, svårt klientel och möjligheterna att förbättra
behandlingsresultaten påtagligt ökat under det sista årtiondet är det
dock ofrånkomligt att räkna med att även i framtiden ett ingalunda obetydligt
antal cp-fall kommer att vara i behov av varaktigt omhändertagande.
Efterundersökningen av Eugeniahemseleverna ger naturligtvis ej mer än
ett fragmentariskt svar på frågan hur stort detta klientel är eller hur det är
sammansatt. Även en vid statens arbetsklinik utförd undersökning har fört
till enahanda slutsatser, fastän den behandlat ett mindre svårt klientel än
Eugeniahemmets. Utredningen delar den uppfattning som framförts vid
sistnämnda undersökning, att ett mindre antal cp-ungdomar, om de finge
arbeta i skyddad miljö och under sakkunnig ledning, skulle kunna bättre
bidraga till sitt uppehälle och finna tillfredsställelse däri. I efterundersökningen
av Eugeniahemseleverna återfinnes icke få ungdomar, som känner
behov av ändring i sin nuvarande sociala situation och önskar resurser för
inkomstbringande arbete, bl. a. i form av yrkesutbildning och hjälp i yrkesutövning.
Bland dessa cp-ungdomar synes emellertid ganska få vara lämpade
att på egen hand bedriva yrkesutövning eller annan produktiv sysselsättning.
Undersökningen ger ett starkt intryck av att arbetshindret i
många fall är mera betingat av psykiska faktorer än av den motoriska
invaliditeten.
För att söka övervinna dessa arbetshinder, i första hand för färdigutbildade
partiellt arbetsföra ungdomar, bör ordnas arbete i skyddad miljö,
»skyddad verkstad», vid ett internat anslutet till riksanstalten och med tillgång
till dess efterbehandlings- och vårdresurser. Verksamheten bör givetvis
bedrivas i nära kontakt med högstadieskolans yrkeslinje. En lokal anslutning
till det blivande arbetsvårdsinstitutets högstadieskola och yrkesskola
vore givetvis önskvärd. Då institutets utformning ännu ligger i stöpsleven
och utredningen finner det angeläget, att den skyddade verksamheten
snarast kommer till stånd som en försöksverksamhet, stannar utredningen
för en anknytning till riksanstalten. Ett intimt samarbete med arbetsvårdsinstitutet
bör etableras. Platserna vid den skyddade verkstaden avses inte
enbart vara förbehållna fall i behov av mera permanent omhändertagande,
utan de bör utnyttjas även temporärt av cp-ungdom, som eljest vistas i sina
hem, samt av närboende som externat. Ett sådant utnyttjande skulle säkerligen
i många fall innebära en psykoterapeutiskt värdefull åtgärd och bereda
hemmen eu välkommen avlastning och motverka karaktären av arbetshem.
I avsaknad av elt säkert underlag för bedömning av storleken föreslås alt
verkstaden skall omfatta 10 å 15 platser med möjlighet till viss utbyggnad.
Repliker av denna modell i anslutning till regionanstalterna förordas i den
omfattning som kan komma alt visa sig påkallad. En sådan decentralisering
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
ter sig också önskvärd för att bereda de intagna bättre möjligheter till kontakt
med hem och anhöriga under en långvarig anstaltsvistelse. Den skyddade
verkstaden bör vidare vara så belägen att det finnes möjlighet att i
dess närhet upplåta tomtmark för uppförande av bostäder för invalider
med familj.
Beträffande vården av äldre cp-fall i övrigt framhåller utredningen,
att föräldrarna i den nämnda undersökningen rörande f. d.
elever vid Eugeniahemmet ofta ger uttryck åt en förståelig oro hur det skall
bli, då de själva ej längre orkar ta hand om sina invalidiserade cp-barn.
De placeringsmöjligheter som står till buds är vård å sjukhem för långtidssjuka
eller å ålderdomshem. Även om omhändertagande inom dessa vårdformer
stundom kan vara fullt tillfredsställande — med reservation för den
kritik som kan riktas mot bristande behandlingsresurser — finns dock
åtskilliga äldre cp-patienter som är i behov av åtminstone periodisk medicinsk
omvårdnad, särskilt rörelseterapi, för att deras invaliditet ej skall
öka, och som därvid behöver tagas om hand av med cp-tillståndet förtrogen
personal. Den lämpligaste vården bör kunna beredas inom ett till
regionanstalterna anknutet sjukhem för långtidsbehandling av äldre personer
med cerebral pares. Genom regionanstalten kunde då erforderliga
behandlingsresurser ställas till förfogande. Sjukhemmet, som föreslås omfatta
cirka 10 vårdplatser, bör därför ej ligga för långt från anstalten, men
bör å andra sidan av psykologiska skäl ej vara direkt anslutet till densamma.
Utredningen förordar försök med dylika vårdhem för långtidsvård av äldre
cp-fall vid någon eller några av de föreslagna regionanstalterna.
Administration och kostnadsberäkningar
Utredningen föreslår, att huvudmannaskapet för den läns- och regionplanerade
cp-verksamheten åvilar landstingskommunerna och storstäderna
samt att den administrativt ställes under vederbörande centrallasaretts resp.
regionsjukhus’ direktion. Detta är en konsekvens av de principiella riktlinjer
som uppdrogs av medicinalstyrelsen redan år 1953 för en landstingsorganiserad
cp-vård. Den regionvis föreslagna vård- och undervisningsverksamheten
förutsättes organiserad genom samverkan mellan de olika i regionen
ingående landstingskommunerna och storstäderna. Det på riksanstalten
vårdade klientelet bör omhändertagas genom statens medverkan,
oavsett om en rent statlig anstalt tillskapas eller enskilt huvudmannaskap
med statligt ekonomiskt stöd svarar för denna vård och undervisning.
Medicinalstyrelsen förutsättes i princip vara huvudtillsynsmyndighet för
cp-vården, då vårdformen föreslås anknuten till sjukvårdshuvudmännens
övriga sjukvårdande verksamhet och skall ledas av läkare. I pedagogiskt
hänseende bör verksamheten stå under skolöverstyrelsens tillsyn. Härigenom
åstadkommes en överensstämmelse med t. ex. epileptikervården, sam
-
Kungi. Maj.ts proposition nr 170 år 1961 27
tidigt som en statlig myndighet framstår som ansvarig för hela vårdgrenen
(jfr SFS 552/1952). Institutioner inom cp-vården avsedda för barn före
skolåldern och som icke är anslutna till sjukhus förutsättes stå under tillsyn
av socialstyrelsen. Tillsynen över den tilltänkta riksanstalten och över
högstadieskolan bor upptagas till slutlig prövning vid ett senare tillfälle.
Byggnadskostnaderna för en regionanstalt skulle enligt centrala sjukvårdsberedningens
beräkningar och med utgångspunkt från 1959 års prisnivå
belöpa sig till i runt tal 2,5 miljoner kronor eller per vård- och undervisningsplats
till cirka 60 000 kronor.
För en utbyggnad av regionanstalterna i Göteborg och Uppsala finns medel
redan anvisade resp. reserverade, och i Örebro-regionen har en cp-anstalt
redan inrättats för Örebro läns behov. Såvitt nu kan bedömas torde denna
genom viss tillbyggnad, åtminstone till en början, kunna tjäna ändamålet
att även vara regionanstalt. Uppförandekostnaderna för fyra återstående
anstalter torde icke komma att nämnvärt överskrida 10 miljoner kronor.
Riksanstalten torde i storlekshänseende bli jämförlig med regionanstalterna.
Utredningen uppskattar byggnadskostnaderna till cirka 3,5 miljoner
kronor. Därvid har hänsyn tagits till de kostnader som kommer att uppstå
till följd av de särskilda byggnadstekniska anordningarna för det svårt
handikappade klientelet samt för uppförande av en skyddad verkstad.
Utredningen framlägger icke något principförslag till externatanstalt för
undervisning på länsplanet, då denna vårdform i det närmaste synes vara
utbyggd eller planerad. Några nämnvärda kostnader återstår sålunda ej
inom denna sektor, även om en standardhöjning och en koncentration är
att emotse.
Återstående kostnader för en utbyggnad av cp-vården i landet skulle sålunda
belöpa sig till i runt tal (10 + 3,5) 13,5 miljoner kronor.
Lönekostnaderna vid regionanstalter och länsexternat uppskattas till omkring
2 miljoner resp. 0,5 miljon kronor per år.
Utredningen, som förutsätter att de på riksplanet uppförda anstalterna
principiellt skall — beträffande såväl anläggning som drift — bekostas av
staten, har icke räknat med några statsbidrag för cp-vård på läns- och regionplan
utöver de bidrag till lärarlöner in. m. som enligt gällande bestämmelser
redan nu utgår till skol- och yrkesverksamheten.
Utbildning av cp-personal in. ni.
Utredningen vill starkt framhålla önskvärdheten av att åtgärder snarast
vidtages för ökad utbildning av sjukgymnaster och arbetsterapeuter samt
av kuratoier och psykologer, så att del medicinska rehabiliteringsprogrammet
utan uppskov kan genomföras. Detta är av största betydelse för effektiviteten
av cp-vården. En särskild för dessa grupper gemensamt anordnad
teoretisk kurs synes erforderlig. Sådan kursverksamhet har sedan några
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
år tillbaka anordnats bl. a. i Uppsala. Ett förslag till gemensam kurs för
viss cp-personal har utarbetats, som bör omfatta 10—12 elever och räcka
6—8 veckor. Den torde lämpligen förläggas till någon av de av utredningen
förordade regionanstalterna och till den för riket gemensamma riksanstalten,
varvid möjlighet skulle förefinnas att även kunna repliera på Stockholmsregionens
cp-anstalt.
Kursprogrammet bör utformas i en teoretisk och en praktisk del. De tva
första veckorna bör lämpligen ägnas åt teoretiska studier, bestående av föreläsningar,
diskussioner och demonstrationer och omfattande allmänna
ämnen, såsom anatomi, barnavård, utvecklingspsykologi och neurologi samt
barnpsykiatri. Huvudvikten lägges vid ämnen som rör cerebral pares. Hit
hör en medicinsk orientering om orsak, undersökningsmetodik, diagnostik,
klassificering, prognos och olika behandlingsformer (medicinsk och kirurgisk-ortopedisk
behandling, rörelsebehandling, lekterapi och talterapi). Hit
räknas även orientering om och demonstration av testnings- och observationsmetoder
för bedömning av psykisk och motorisk utveckling samt orientering
om speciella skolundervisningsmetoder. En viktig plats intager de
mentalhygieniska och socialmedicinska problemen ävensom föräldraproblem.
Föreläsningarna bör också beröra de psykiskt efterblivna cp-barnen
och cp-barn med komplicerade handikapp, yrkesutbildning och cp-ungdoinens
speciella problem. Vidare bör cp-organisationen i landet genomgås
och särskild vikt läggas vid organisation och uppläggning av cp-arbetet på
länsplanet samt cp-barnens omhändertagande i det egna hemmet. Slutligen
bör lekmateriel och andra hjälpmedel för cp-barn och ungdomar demonstreras,
filmer och bildband visas samt studiebesök göras på olika institutioner.
Det praktiska arbetet jämsides med teoretiska studier avses paga under
återstående del av kursen och förlägges främst inom det egna verksamhetsområdet,
men även auskultans och praktik bör i viss omfattning förekomma
inom övriga verksamhetsområden. Inte minst viktig för alla kategorier
är praktisk barnavård med skötsel, matning m. in. av internatbarn.
Redan på cp-kursen bör man starta med det grupparbete mellan olika kategorier
cp-personal, på vilken all cp-verksamhet bygger. \id kursens slut
bör betyg utfärdas av den för kursen närmast ansvarige läkaren.
Kursen bör kompletteras med en högre fortbildningskurs.
Utredningen anser att kursen jämte viss kompletterande praktik och vidareutbildning
utgör önskvärda fordringar för erhållande av fasta tjänster
inom cp-vården, varvid den som genomgått cp-kursen skulle benämnas
cp-sjukgymnast, cp-förskollärare, cp-lärare och cp-talterapeut.
För cp-sjukgymnasten bör erfordras — utöver sedvanlig 2-årig sjukgymnastutbildning
jämte praktik i yrket — genomgång av cp-kurs. Efter denna
bör cp-sjukgymnasten skaffa sig praktikanttjänstgöring på cp-institution
under Va—1 års tid. Studiebesök vid cp-anstalter utomlands är av stort värde
och detta gäller även övriga kategorier cp-personal.
Cp-förskolläraren bör efter examen vid förskoleseminarium jämte praktik
i yrket genomgå cp-kursen samt därefter praktikanttjänstgöring under
1/2—1 år vid cp-institution.
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
Cp-läraren bör efter examen från folkskoleseminarium jämte praktik genomgå
cp-kursen, varefter bör följa praktikanttjänstgöring under ledning
av cp-lärare i cp-klass under 1—2 terminer.
Vad beträffar ämnesområdet röst- och talvård kommer inom kort att utfärdas
särskilda utbildningsföreskrifter för logopeder och talterapeuter med
verksamhet förlagd till hälso- och sjukvårdens område.
Förebyggande åtgärder
För allt medicinskt handlande gäller, att det är viktigare att förebygga
än att bota. I särskilt hög grad gäller detta för en sådan sjukdom som
cerebral pares, vid vilken den underliggande hjärnskadan är så svårtillgänglig
för behandling och tendensen till spontan återgång av densamma
så ringa att det kan bli fråga om svår och livsvarig invaliditet.
De under fosterlivet uppträdande skadeverkningarna är alltjämt svåråtkomliga
för specifika förebyggande åtgärder. Skydd mot infektioner, speciellt
sådana virusinfektioner, som man vet innebär särskild risk för fostret,
är önskvärt men i praktiken oftast svårt att genomföra. Det är dock
rimligt och tillrådligt att ge s. k. gammaglobulin vid fall av röda hund eller
smittsam gulsot i den blivande moderns närmaste omgivning. Vidare
kan allt flera infektionssjukdomar förebyggas genom vaccinationer, t. ex.
polio och smittkoppor.
De förebyggande åtgärderna mot cerebral pares under grossessen sammanfaller
i regel med god hälsoövervakning av modern i största allmänhet.
Ju bättre mödravårdsorganen respektive den privata läkarkontrollen
fungerar, desto närmare kommer man målet.
För att förebygga hjärnskador i samband med och efter förlossningen
— vilket är det allt överskuggande problemet — kan åtskilligt göras även
om inga enkla regler och anvisningar kan ges. I detta avseende har ökade
möjligheter till förlossning på specialavdelning med möjlighet att snabbt
ingripa vid komplikationer stor betydelse.
övervakningen av barn med misstänkt hjärnskada under de första levnadsåren
bör vidare vara särskilt noggrann.
Det gäller sålunda sammanfattningsvis att intensifiera verksamheten vid
mödravårds- och barnavårdsorganen samt att så långt möjligt förbättra
förlossningsvården. Av avgörande betydelse är icke endast regler för vården
utan också tillgång till personal, såväl läkare som sjuksköterskor och
barnmorskor, med tillräckligt kunnande och intresse att genomföra övervakningen.
Härvidlag är det av stor vikt att sprida ökad kunskap om det
normala barnets utveckling och om cp-barncts speciella symtombild.
Utredningen understryker slutligen starkt behovet av ökad forskning
beträffande orsakerna till cerebral pares.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
IV. Yttranden
Remissmyndigheterna vitsordar allmänt, att utredningen framlagt en
värdefull undersökning av förevarande vårdområde. Flertalet yttranden godtar
också i huvudsak framlagda förslag. Från de kommunala sjukvårdshuvudmännens
sida framhålles, att utbyggnaden av cp-vården i stort sett
efter betänkandet redan är i full gång.
I flera yttranden framhålles, att vård- och undervisningsfrågorna för
andra handikappade än de normalbegåvade cp-fallen bort beaktas mer än
som skett. Skolöverstyrelsen beklagar sålunda, att det stora klientel, som
de psykiskt efterblivna utgör och vars vård- och skolfrågor icke är tillfredsställande
lösta, icke kommit att beröras av utredningen, överstyrelsen
hemställer att dessa frågor snarast utredes, förslagsvis av medicinalstyrelsen
i samråd med pedagogisk expertis.
Stadsfullmäktige i Malmö pekar på behovet av en riksanstalt (vårdhem)
för höggradigt efterblivna med rörelsehandikapp av olika slag, enär den
för detta klientel avsedda vården vid Kronprinsessan Victorias kustsanatoriuin
är av kort varaktighet. Svenska diakonsällskapets direktion föreslår
att planläggningen av cp-vården sker med anknytning till närbesläktade
vårdområden, i synnerhet epileptikervården.
Flera remissinstanser har därjämte framfört önskemål om samundervisning
av cp-barn och andra handikappade barn, vilka redovisas i det följande.
Frekvens och vårdbehov
Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, Jönköpings, Älvsborgs,
Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott,
svenska landstingsförbundets styrelse och föreningen för utvecklingsstörda
barn i Stockholm anser att mer ingående undersökningar inom
resp. sjukvårdsområden är påkallade, innan olika utbyggnadsåtgärder
igångsättes.
Enligt Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott utgör cp-frekvensen
inom länet 1,4 fall per 1 000 födda barn mot av utredningen förutsatta
1,6 fall. I takt med en förbättrad mödra- och förlossningsvård synes
enligt utskottet berättigat att räkna med en framtida minskning av klientelet.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anför att cp-frekvensen
inom länet tidigare befunnits uppgå till 2,1 promille. Mot bakgrunden härav
kan den av utredningen framräknade siffran kanske anses för låg.
Sveriges läkarförbund påpekar, att det fortfarande visar sig att cp-vården
letar fram flera hittills ej kända fall, och framhåller att den moderna behandlingen
av för tidigt födda barn ger ökade möjligheter för de förtidsfödda
att överleva, vilket medför ökade spastikersiffror. Bl. a. med hänsyn
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
härtill finns det enligt läkarförbundet anledning att räkna med en cpfrekvens
av minst 2,0 promille.
Göteborgs stadsfullmäktige framhåller att de gjorda beräkningarna, omsatta
på Göteborgs förhållanden, ger för låga tal. Många familjer med
cp-barn söker sig till Göteborg med dess organiserade cp-vård. Förekomsten
av cp-fall torde därför vara relativt större i tätorter som Göteborg än medeltalet
för landet utvisar.
Styrelsen för föreningen för bistånd åt vanföra i södra Sverige anför.
Utredningens uppgifter om frekvenser är i allmänhet oklara. Alldeles särskilt
gäller detta gruppen barn i skolpliktig ålder. Man får inga uppgifter
om atetos- och ataxifallens behov av specialundervisning, en grupp som
omfattar 20 procent av totala antalet fall och som enligt utredningen som
regel har mindre intellektuellt handikapp och är av föga ortopediskt intresse.
Man får inte klart för sig huruvida talet 1,6 promille motsvarar antalet
levande födda eller blott är en siffra motsvarande genomsnittet av spastici
i berörda åldrar. I det förra fallet har man att ta hänsyn till en avsevärd
mortalitet inom de första levnadsåren. Hälften av alla cp-barn uppges vara
normalbegåvade eller hjälpklassmässiga med intelligenskvot över 75 samt en
fjärdedel obetydligt motoriskt handikappade, men man får inte helt klart
för sig om denna fjärdedel faller inom ramen för den hälft, som har en
intelligenskvot över 75, låt vara att det ligger i sjukdomsbegreppets natur
att de finns där.
Vissa undervisnings- och vårdfrågor
SV C K yttrar.
De synnerligen vitala frågorna om olika skolformers effektivitet borde
ha ytterligare penetrerats. Olika uppfattningar finns huruvida starkt decentraliserad
och odifferentierad undervisning är att föredraga framför en
mer centraliserad och differentierad undervisning. Ej heller finns något material
som närmare belyser den optimala storleken av skolenheter av detta
slag. Ett sådant material förefaller nödvändigt för att samhället inte skall
göra investeringar, som binder utvecklingen för lång tid framåt och ev. i
former, som ger barnen ett ytterligare handikapp genom en icke tillfredsställande
skolundervisning.
Utredningens uttalande om att cp-barnen så långt möjligt bör beredas
undervisning inom den vanliga skolorganisationen understrykes av skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen,
Älvsborgs och Örebro läns landstings förvaltningsutskott, styrelsen för sällskapet
Eugeniahemmet, De vanföras riksförbund samt riksförbundet Sveriges
föräldraföreningar för cp-barn.
Enligt Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott bör för flertalet
av de normalbegåvade cp-barn, som icke kan bevista den vanliga skolans
undervisning, ordnas enskild undervisning i hemmen. Härigenom skulle undervisningsfrågorna
för dessa barn kunna lösas på ett sätt, som är bäst för
barnen och helt står i överensstämmelse med föräldraopinionens önsk
-
32 Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
ningar. Samtidigt skulle behovet av särskilda internatplatser kunna reduceras.
Vad gäller organisationen av de föreslagna specialskolorna på länsplanet
anser sig skolöverstyrelsen kunna godtaga årskurserna 1—6 i en klass.
Örebro läns landstings förvaltningsutskott uttalar å andra sidan, att erfarenheterna
från bl. a. särskoleundervisningen tydligt klarlagt, att små skolenheter,
som endast omfattar en läraravdelning, bör undvikas, och att man
bör eftersträva minst två läraravdelningar, så att man kan differentiera eleverna
till ett lågstadium och ett mellan- och högstadium.
Skolöverstyrelsen delar utredningens uppfattning att barn med lättare
synrubbningar kan undervisas inom cp-organisationen, ev. i särskild synklass.
Stadsfullmäktige i Göteborg och Malmö anser upprättande av hjälpklasser
knappast vara erforderligt med hänsyn till att undervisningen förutsättes
vara starkt individualiserad.
Beträffande personalen vid de föreslagna länsskolorna finner skolöverstyrelsen
icke tillräckligt utrett hur systemet med lärarassistenter skulle
fungera. Överstyrelsen kan därför icke tillstyrka detta förslag utan förordar,
att praktikanter anställes, ett system som i viss utsträckning prövats
och befunnits fungera tillfredsställande.
När det gäller frågan om samundervisning av cp-barn och andra handikappade
barn hävdar stadsfullmäktige i Stockholm samt Stockholms, Södermanlands,
Kristianstads och Örebro läns landstings förvaltningsutskott,
styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet, Norrbackainstitutets skolnämnd,
riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för cp-barn, föreningen för utvecklingsstörda
barn i Stockholm och föräldraföreningen för CP-barn i
Stockholm med omnejd, att den föreslagna vård- och undervisningsorganisationen
även bör avses för andra handikappade än cp-fallen. De vanföras
riksförbund menar att frågan bör närmare utredas.
Stadsfullmäktige i Stockholm anför sålunda bl. a.
Ett större patientunderlag bör ge ökade garantier för att den avsedda
differentieringen av vården verkligen kommer till stånd. Ur rättvisesynpunkt
måste det te sig mindre tilltalande att skapa en vårdapparat endast
för en mindre del av en grupp invalidiserade människor med likartade
vårdbehov. Detta skulle göra det nödvändigt att skapa ytterligare vårdorganisationer,
vilket ter sig föga rationellt. Eu kompletterande utredning bör
därför göras rörande dels vårdbehovet för andra grupper av långvarigt sjuka
eller vanföra barn och dels vårdbehovet för motsvarande vuxna sjuka.
Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott menar att ett stort antal
landsting icke torde ha erforderligt befolkningsunderlag för en tillräckligt
differentierad specialskola, om denna skall förbehållas enbart cp-barn.
Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet yttrar att det skulle få olyckliga
psykologiska konsekvenser att särskilt utpeka en viss grupp handikappade
barn. Eugeniahemmets erfarenheter av samundervisning för cp-barn
och barn med andra handikapp har gett vid handen, att det varit till fördel
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
både ur undervisnings- och vårdsynpunkter att blanda upp del svårskötta
cp-klientelet med andra kategorier.
SVCK framhåller att man bl. a. ined stöd av utländska erfarenheter kan
räkna med alt vården, oberoende av omfattning och organisation, även
kommer att utnyttjas av ett klientel med andra motoriska defekter än
cerebral pares, vilket med all sannolikhet får till följd att skolhemmen vid
^ anföreanstalterna i Hälsingborg och Härnösand, avsedda för barn med
motoriska defekter, torde komma att få avvecklas.
Organisationsförslagel
Den föreslagna vård- och undervisningsorganisationen godtages i huvudsak
av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,
kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande, stadsfullmäktige
i Stockholm och Malmö, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar läns norra,
Kalmar läns södra, Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens
läns landstings förvaltningsutskott, svenska landstingsförbundets och
svenska stadsförbundets styrelser samt av tjänstemännens centralorganisation.
Stockholms, Södermanlands och Örebro läns lamlstings förvaltningsutskott
finner däremot den föreslagna organisationen överdimensionerad.
Även socialstyrelsen och styrelsen för sällskapet Eugcniahemmet varnar för
att vårdformen överdimensioneras. Centraliseringen av högstadieundervisningen
kritiseias starkt i vissa yttranden liksom föreslagen förläggning av
den skyddade verkstaden.
Från landstingshall framhalles att huvudmännen bör beredas största möjliga
frihet att utveckla och anpassa cp-vården efter rådande lokala förhållanden.
Svenska stadsförbundets styrelse är vidare tveksam om det är möjligt
att förverkliga utredningens önskemål om eu relativt snabb utbyggnad
av cp-vården med hänsyn till de omfattande och kostnadskrävande utbyggnadsprograin,
som redan är i gång eller planeras på sjukvårdens område.
Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse uppfattar också
utbyggnadsförslaget som ett program på lång sikt. Styrelsen ifrågasätter
emellertid om utbyggnaden av cp-vården bör genomföras i enlighet med utredningens
förslag med hänvisning till att den föreslagna utbyggnaden är
både dyrbar och tidskrävande och till att förslaget väckcs vid en tidpunkt,
då landstingen redan bundit sig för utomordentligt omfattande utbyggnadsföretag
på skiftande områden. Styrelsen menar att utbyggnaden av cp-vården
bör ske inom befintlig organisatorisk ram. Även pensionsstyrelsen ifrågasätter
om organisationen med olika specialanstalter är av behovet påkallad
och menar att skolundervisning, anstaltsvård in. in. torde kunna ingå som
en integrerande del av den allmänna rehabiliteringsverksamheten.
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 170
34
Kurigl. Maj:Is proposition nr 170 år 1961
Svenska landstingsförbundets styrelse och överstyrelsen för svenska röda
korset finner del vara en fördel all utredningen i möjligaste män sokt anknyta
cp-vården till den allmänna sjukvårdsorganisationen. Riksförbundet
Sveriges föräldraföreningar för cp-barn anser alt anslutningen till sjukvårdsorganisationen
inte bör ske så strikt, alt inte de bästa resurserna föi
allmän undervisning, yrkesutbildning och yrkesplaeering tillvaratages.
Göteborgs oeli Bohus läns landstings förvaltningsutskott uttalar att samverkan
mellan ep-vården och lasarettens rehabilitcringsavdclningar bort
mera övervägas. Å andra sidan vänder sig Malmöhus läns landstings hälsooch
sjukvårdsstyrelse, Örebro och Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott
samt svenska landstingsförbundets styrelse mot utredningens
uttalande om betydelsen av att eu god medicinsk rehabilitering står till förfogande
för cp-organisationen och framhåller, att det torde dröja åtskillig
tid, innan den lasarettsanslutna rehabiliteringsverksamheten blir mci fullständigt
utbyggd, och alt god cp-vård kunnat bedrivas utan stöd av rehabiliteringsavdelningar.
Beträffande cp-verksamhcten på 1 ä u s p 1 a n e t uttalar Sveriges läkarförbund
och svenska läkaresällskapet i anslutning till förslaget att verksamheten
bör ledas av överläkaren vid centrallasarettens barnkliniker, att chefsskapet
skulle kunna alternera mellan barnläkaren och barnpsykiatern beroende
på personligt intresse för och erfarenhet av delta speciella klientel.
SVCK anser att utredningen närmare borde ha belyst skalen för sitt klara
ställningstagande till att barnläkare borde leda cp-verksamheten och erinrai
om att medicinalstyrelsen år 1953 uttalade sig för att ledningen av vården
kunde ligga hos ortoped eller barnläkare.
Sveriges läkarförbund framhåller att den utökning av lasarettsläkaiens
arbetsuppgifter, som måste bli eu följd av verksamheten icke kan accepteras
utan en förstärkning av läkarpersonalen vid berörda lasarettsavdelningar.
Utredningens önskemål om ett centralt register eller arkiv över samtliga
cp-barn inom respektive län bör enligt De vanföras riksförbunds mening
utvidgas till att omfatta jämväl anmälningsplikt och central registrering.
Utan anmälningsplikt föreligger risk för att tveksamma fall,
framför allt från glesorter, inte får erforderlig medicinsk behandling pa
ett tillräckligt lidigt stadium. Riksförbundet finner angeläget, att registreringen
även omfattar andra handikappade barn, exempelvis barn med muskeldystrofier,
polio, reumatism etc.
Vad gäller skolinternaten på länsplanet skulle enligt Västernorrlands lans
landstings förvaltningsutskott och svenska landstingsförbundets styrelse eu
noggrannare undersökning av befolkningsunderlag och kommunikationer
måhända ge vid handen, att länsanstalter kan inrättas på fler platser än de
av utredningen angivna. Förvaltningsutskottet och förbundsstyrelsen anser
vidare liksom Örebro läns landstings förvaltningsutskott, att betänkligheter
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
35
ej torde föreligga mot att ge länsanstalterna karaktär av kombinerade internat
och externat. Föräldraföreningen för CP-barn i Stockholm med omnejd
hävdar att i Stockholmsregionen hör inrättas cp-skolor förutom i Eskilstuna
även i Visby samt i Nyköping eller Södertälje ävensom åtminstone en
förskola i Norrtälje.
De vanföras riksförbund anmärker att förskolor för vanföra barn finnes
i mycket liten utsträckning. Dessa barn kan i regel icke heller mottagas vid
vanliga förskolor. Utöver föreslagna förskolor i externatform bör därför
enligt förbundets mening anordnas förskoleexternat även på mindre orter.
Förbundet framhåller att på denna punkt bör det samhälleliga ansvaret
preciseras, så att denna viktiga verksamhet, som f. n. är fallet på många
håll, inte blir beroende av insatser från ideella organisationer eller föräldrainsatser.
Styrelsen för föreningen för bistånd åt vanföra i södra Sverige är kritisk
mot den föreslagna skolorganisationen i dess helhet och yttrar.
Med 175 barn per årsklass blir enligt utredningens beräkningar antalet
barn i skolplikt^ ålder 1 575. Härav bortfaller 50 procent motsvarande antalet
särskolefall och obildbara. 25 procent har obetydligt eller lätt handikapp
och bör därför hänföras till ordinarie skolor. Återstår 25 procent eller
cirka 390 fall, vilka skulle fördelas på cp-skolor på läns-, region- och riksplan,
d. v. s. 55 fall på varje region. Av dessa 55 fall blir approximativt 7
fall hänförliga till skolor på riksplan. Inom regionen återstår därefter 48
fall. Varken på läns- eller regionnivån föreligger således tillräckligt underlag
för att ett på tillfredsställande sätt differentierat undervisningssystem
skall kunna etableras.
Undervisningen bör organiseras så, att man undviker att barnen går i
skyttel trafik mellan olika skolor och skolformer. Härtill kommer att enligt
utredningens förslag stora kategorier av cp-klientelet skulle komma att
särställas under sin utvecklingstid, vilket är ett synnerligen förkastligt
system, eftersom barnen därigenom får en anstaltsmässig särprägel och förlorar
kontakten med sin omgivning. Med hänsyn härtill föreslår styrelsen,
att för undervisningen av skolpliktiga barn, vilka icke kan gå i ordinära
skolor, bör anordnas fyra skolor på riksnivån med ett knappt hundratal
cp-barn i varje skola. Vid skolorna bör undervisas förutom cp-barn även
andra motoriskt hindrade barn och i mån av utrymme även andra barn,
så att klientelet icke får känslan av att vara helt utgallrat eller mister kontakten
med icke-rörelsehindrade barn. Med den föreslagna storleken på
skolorna kan man utdiffercntiera såväl normalklasser som specialklasser
och lijälpklasser.
Norrbackains titn tets skol nämnd anför:
Beträffande antalet barn och ungdom, som i verkligheten kan komma
att behöva omhändertagas i särskilda vårdinrättningar och skolor av detta
slag, kan ifrågasättas, om inte särskilda omständigheter i viss utsträckning
är ägnade att reducera de schematiskt framräknade siffrorna. Hittills gjorda
erfarenheter av dylika utredningar på vanförevårdens område har inte sällan
visat, att antalet beräknade fall inte motsvarats av det antal som senare
anmälts och befunnits vara i behov av vård och undervisning vid anstalt.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
Bland faktorer som påverkat rekryteringen i reducerande riktning må nämnas
vård och undervisning i hemmet, undervisning i hembygdens skola etc.
Nämnda oförutsedda faktorer gör det enligt skolnämndens förmenande angeläget,
att utbyggnaden av skolväsendet sker med försiktighet, så att den
inte överproportioneras. Först när viss erfarenhet vunnits av de närmast
planerade nya skolorna, hör eu vidare utbyggnad av skolväsendet för detta
ändamål ske.
1 anslutning till föreslagna former av ambulatorisk vård understryker
socialstyrelsen, att alla tänkbara åtgärder bör vidtagas för att undvika
kollektiv vård, såsom regelbundna besök i hemmen av kuratorer, sjukgymnaster
och arbetsterapeuter. Av samma mening är Södermanlands och
Örebro läns landstings förvaltningsutskott samt Malmöhus läns landstings
hälso- och sjukvårdsstyrelse.
Svenska landstingsförbundets styrelse uttalar att erfarenheten torde få
visa om det för den särskilda ambulatoriska sjukgymnastiken för cp-palienter,
som vistas i sina hem är fördelaktigast att anlita en specialgymnast
eller om arbetet kan infogas i distriktsgymnasternas uppgifter, i varje
fall tills tillgången på sjukgymnaster blir bättre än f. n. är fallet.
Vad gäller kuratorsarbetet för cp-klientelet bör detta — som utredningen
föreslagit — enligt landstingsförbundets styrelse vara inordnat i centrallasarettens
övriga kuratorsverksamhet. Sveriges läkarförbund finner däremot
orealistiskt att räkna med att sjukhuskuratorerna har tid för de kvalificerade
insatser som kräves och ifrågasätter om inte speciella kuratorer
kommer att erfordras vid såväl regioncentralerna som länsanstalterna.
De vanföras riksförbund anser att en kurator hör finnas vid riksanstalten
och eu vid varje regionanstalt.
När det gäller utbyggnaden av vården på region planet understryker
Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott och svenska landstingsförbundets
styrelse nödvändigheten av noggranna platsberäkningar innan
utbyggnaden företages.
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott är synnerligen tveksamt
om behovet av en regionvis anordnad vård på regionplanet och anser liksom
Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott, att utbyggnaden
i vart fall bör anstå tills klarhet vunnits om omfattningen och utformningen
av den länsvis organiserade verksamheten. Sveriges läkarförbund menar att
centrallasaretten i framtiden kan reducera platsbehovet vid de regionala
cp-centralerna och föreslår därför regioncentraler för hela landet i Göteborg,
Uppsala och Örebro.
Enligt Stockholms läns landstings förvaltningsutskott bör vården av
de cp-sjuka ske antingen läns- eller regionvis. Vilken av de båda av utredningen
föreslagna vårdinstanserna som bör elimineras bör ytterligare utredas.
Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott, som räknar med en
framtida minskning av cp-klientelet, anser därför varken lämpligt eller
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
påkallat att tillskapa en särskild regionvård. Örebro läns landstings förvaltningsutskott
anser att den föreslagna vården på regionplanet icke är sakligt
underbyggd. Enligt utskottet har utredningen icke visat, att det utöver de
specialiteter som finns på länsplanet kräves medverkan av regionvårdens
specialiteter i mer nämnvärd omfattning, möjligen med undantag för neurologi,
som dock i betydande utsträckning kommer att bli företrädd på länsplanet.
I övrigt finns möjligheten till remiss för specialistundersökning resp.
specialistvård. Förvaltningsutskottet framhåller vidare, att den fortlöpande
kontakten mellan barn, hem och skola är av utomordentligt stor betydelse
särskilt för cp-barnen. Sådan kontakt kan icke uppehållas med föreslagen
regionalisering av vården och undervisningen. Då några väsentliga fördelar
ur vård- och undervisningssynpunkt icke synes kunna uppnås, som uppväger
denna nackdel, kan förvaltningsutskottet icke tillstyrka en lösning
enligt utredningsförslaget.
Stgrelsen för sällskapet Eugeniahemmet anför.
Om effektiva vårdenheter skapas inom länsorganisationen, torde vissa
medelsvåra fall kunna omhändertagas inom denna. Varken föräldrar eller
sjukvårdshuvudmän torde vara benägna att sända barn från det egna sjukvårdsområdet
till eu regionanstalt inom ett annat län, om tillfredsställande
vård kan beredas inom det egna länet. För barn med svåra och komplicerade
skador torde tillräckligt kvalificerad behandling och undervisning icke
kunna beredas annat än vid eu central institution. Styrelsen ifrågasätter
om det blir tillräckligt många svåra fall kvar för att fylla de föreslagna
regionanstalterna. Dessa synes lämpligen böra mottagas vid den centrala
institutionen.
SVCK ifrågasätter om det är motiverat att bygga upp nya skolinternat
av den typ och storlek som avses med regionanstalterna. Med utredningens
förslag till utbyggnad regionvis förefaller det också i vissa avseenden svårmotiverat
att samtidigt bibehålla kravet på en riksanstalt.
I fråga om storleken av de föreslagna regionanstalterna anser styrelsen
för Bräcke Östergård att dessa bör omfatta minst fyra klassenheter i stället
för av utredningen föreslagna två. Regionanstalterna bör sålunda enligt
styrelsens mening vara ungefär dubbelt så stora som föreslagits. Styrelsen
anser vidare att personalbehovet beräknats alltför knappt. Sveriges läkarförbund
efterlyser nattpersonal och sjukvårdsbiträden.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott föreslår att någon av
regionanstalterna snarast bör komma till utförande för att övriga huvudmän
skall kunna lå uppgifter om praktiska rön och om det verkliga platsbehovet.
Vidare vinnes härigenom fördelen att eu (dbildningsanstalt för
personalen kommer till stånd.
När det gäller vården och undervisningen på riksplanet tillstyrkcs anordnande
av riksanstalter lör såväl högstadie- och yrkesskoleelever som för
cp-fall med svåra och komplicerande lyten av bl. a. Malmöhus läns landstings
hälso- och sjukvårdsstyrelse, Gävleborgs och Västernorrlands läns lands
-
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
tings förvaltningsutskott samt svenska landstingsförbundets styrelse, som
dock är tveksamma om föreslagen förläggning till Stockholmstrakten utan
ytterligare utredning kan godtagas.
Riksanstalten för cp-barn med svåra och komplicerande lyten tillstyrkes
vidare av Södermanlands, Älvsborgs och Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott,
styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet, Sveriges läkarförbund,
De vanföras riksförbund och föräldraföreningen för CP-barn i
Stockholm med omnejd. Socialstyrelsen, Västernorrlands läns landstings
förvaltningsutskott, svenska landstingsförbundets och svenska stadsförbundets
styrelser samt styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet har ingen
erinran mot att Eugeniahemmet på statens vägnar ombesörjer den vård
och undervisning som därvid kommer i fråga. Däremot förordar Örebro läns
landstings förvaltningsutskott, att vården och undervisningen förlägges till
eu helt statlig institution, då Eugeniahemmet till väsentlig del är beroende
av statliga anslag.
Föräldraföreningen för CP-barn i Stockholm med omnejd anser att även
liögstadieundervisning bör anordnas vid riksanstalten.
Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet hävdar att den föreslagna riksanstalten
helt bör samordnas med en ev. regionanstalt för Stockholmsområdet.
Det torde enligt styrelsens mening icke vara rationellt att inom
denna region —- i vars närhet dessutom finnes en sluten vårdenhet för
cp-barn i Uppsala — skapa två nya fristående anstalter enbart för ifrågavarande
vårdgren. Styrelsen betonar därjämte önskvärdheten ur vård- och
undervisningssynpunkt att på riksanstalten kunna mottaga en del inte
fullt så svåra fall som avsetts. Styrelsen framhåller slutligen, att riksanstallens
svåra klientel erfordrar väsentligt större och mer kostnadskrävande
lokaler samt personal i betydligt större omfattning och med högre
kvalifikationer än de tilltänkta regionanstalterna.
Statskontoret har i och för sig icke någon erinran mot att cp-vården på
riksplanet effektiviseras men anser — under framhållande av alt kostnadsberäkningar
ej framlagts beträffande den planerade riksanstaltens uppförande
och drift liksom ej heller personalplan tör anstalten — att innan
utredning härom föreligger och i avbidan på att av utredningen förutsatta
förhandlingar rörande Eugeniahemmets ekonomiska medverkan och ev.
samarbete med regionanstalten för Stockholmsregionen, ståndpunkt icke
kan tagas till frågan om riksanstaltens anknytning till Eugeniahemmet.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott och Malmöhus läns landstings
hälso- och sjukvårdsstyrelse understryker önskvärdheten av att vården
på riksplanet verkligen utbygges, så att vårdfall, som bör omhändertagas
där, icke på grund av platsbrist överföres till region- eller länsanstalterna.
Under framhållande av att döva och svårt hörselskadade barn under raster
och övrig fritid blir isolerade från kamraterna anser skolöverstyrelsen
Kungl. Maj.ls proposition nr 170 år 1961 39
atl cp-klientel med detta lyte bör hänvisas till en av överstyrelsen föreslagen
specialskola för döva barn, där en särskild avdelning för cp-barn
bör inrättas.
Förslaget alt inrätta eu högstadieskola på riksplanet även avsedd för
kvalificerad yrkesutbildning lillstyrkcs av skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
pcnsionsstyrclsen, Södermanlands, Älvsborgs, Skaraborgs
och Västcrnorrlands läns landstings förvaltningsutskott, Malmöhus läns
landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, svenska landstingsförbundets styrelse
och Norrbackainstitutets skoliuimnd. Å andra sidan förordas en decentraliserad
högstadieundervisning av stadsfullmäktige i Göteborg och
Malmö, Örebro samt Göteborgs och Holms läns landstings förvaltningsutskott,
Sveriges läkarförbund, De vanföras riksförbund, styrelsen för Bräcke
Östergård, Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för cp-barn, föräldraföreningen
för CP-barn i Stockholm med omnejd och tjänstemännens centralorganisation.
Skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och styrelsen för sällskapet
Eugeniahemmet framhåller angelägenheten av att den föreslagna högstadieskolan
inrättas snarast möjligt.
Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker att högstadieskolan förlägges till
Norrbackainstitutet, där resurser kan beräknas finnas för såväl yrkesprövning
som medicinsk rehabilitering.
Norrbackainstitutets skolnämnd yttrar.
Nämnden konstaterar med tilliredsställelse, att utredningen funnit institutets
högstadieskola även i framtiden vara behövlig och att dit bör kunna
hänvisas även vissa elever med cerebral pares. Ytterligare en eller två
sådana högstadieskolor lör vanföra kan komma att bli för framtiden behövliga,
men före eu sådan vidare utbyggnad av skolsystemet bör närmare
klarläggas, om inte elever med mindre goda förutsättningar för teoretisk
och praktisk utbildning lämpligen bör fortsätta sin utbildning i de regionala
skolorna och där ges mer elementär högstadieutbildning samt i vad
mån centrala högstadieskolor med något olika målsättning bör inrättas.
För Norrbackainstitutets del är det angeläget framhålla, att dess högstadieskola
inte lämpligen bör mottaga elever med så svåra fysiska och
psykiska handikapp, all de inte kan inhämta den allmänna skolans lärokurser
och inte kan antagas bli ens partiellt arbetsföra för intellektuellt eller
praktiskt arbete. Rena vårdfall ligger utanför formen för verksamheten.
Därtill kommer att elevantalet inte gärna kan överstiga 100.
Skolnämnden framhåller vidare, all vid vissa fall av cerebral pares vederbörande
elevs förmåga atl tillägna sig skolkurserna är så begränsad,
atl skola i mer egentlig bemärkelse varken motsvarar elevens behov eller
skolans möjligheter alt tillgodose detsamma. Delta gäller i synnerhet skolans
högstadium, där undervisningen, lärarnas kompetens, lokalernas utformning
etc. avser eu utbildning, som utformats med hänsyn inte bara till
elevernas möjlighet att tillägna sig dem utan även i högsta grad till samhällets
krav på individen i yrkes- och samhällsliv. Där elevens mottaglighet
för denna undervisning är starkt begränsad och han inte kan beräknas
komma att någonsin få bruk för de kurser, som meddelas i sådan skola,
40
Klingl. Maj:ts proposition nr 170 år 1001
svnes undervisningen kunna bli till större nytta och glädje, om den i stället
inriktas direkt på vad eleven kan tillägna sig och ha användning för i sin
speciella situation. Det synes höra övervägas om man inte för sådana elever
bör inrätta relativt små, över hela landet spridda hem med särskilt avpassad
utbildning.
De vanföras riksförbund uttalar.
Man måste la hänsyn till att många cp-barns mentala status är sådant,
att ingen av de vanliga undervisningslinjerna riktigt passar för dem. Enligt
vad förbundet erfarit visar cp-barnen stundom olt stort intresse för
orienteringsämnena. Man skulle därför kunna tänka sig eu »folkhögskolclinje»
med huvudvikten lagd på dessa ämnen.
Många av de normalbegåvade cp-barnen kommer sannolikt att förbli
vårdfall hela livet. Deras liv måste berikas genom kunskaper. Undervisningen
bör därför vara så inriktad, alt den stimulerar till läsning och vidgar
horisonten.
Med anledning av förslaget alt del bör uppdragas åt Norrbacka institutsutredningen
att närmare pröva frågan om utformningen av den tilltänkta
högstadieskolan yttrar utredningen följande.
Norrbackainstitutsutredningen har vid sina överväganden rörande den
framtida användningen av de lokaler, som friställes vid Norrbackainstitutet
sedan den ortopediska kliniken överflyttats till en nybyggnad på karolinska
sjukhusets område, närmast dryftat möjligheterna att inrymma statens
arbetsklinik i institutets huvudbyggnad. Skall arbetskliniken ges erforderlig
kapacitet, kominer de friställda kliniklokalerna emellertid ej att bli tillräckliga
för arbetsklinikens behov, varför åtminstone någon del av institutets
nuvarande verksamhet bör förläggas på annat håll. Otvivelaktigt
medför därvid en utflyttning av institutets allmänbildande skola de minsta
nackdelarna. Skolan bör därför i framtiden förläggas till annan plats. Med
hänsyn härtill kan Norrbackainstitutsutredningen icke ansluta sig till
förslaget att frågan om en högstadieskola skall överlämnas till utredningen
utan anser att frågan bör utredas i annan ordning. Utredningen tillägger,
att den givetvis intet har att erinra mot att cp-ungdom liksom hittills mottages
vid Norrbackainstitutets högstadieskola, så länge denna är förlagd
till institutets huvudbyggnad.
Skolöverstyrelsen finner det av utredningen beräknade platsantalet vid
högstadieskolan vara alltför begränsat. Vid större plalsanlal torde emellertid
delning av högstadieskolan böra ske. Vid den fortsatta utredningen bör
samråd ske med den i Göteborg pågående preliminära planläggningen av
cp-undervisningen för elever inom Göteborgsregionen. Även De, vanföras
riksförbund anser det av utredningen uppskattade platsbehovet vara för
lågt och framhåller, att utredningens beräkningar grundar sig på ett klientel,
som icke åtnjutit tidig, effektiv vård. Med ledning av tillgänglig statistik
kan man beräkna att cirka 300 normalbegåvade cp-ungdomar skulle
vara berättigade till högstadieundervisning. Även om endast en tredjedel —
vilket utredningen utgår från — skulle kunna tillgodogöra sig sådan undervisning,
skulle totala antalet platser beläggas av enbart cp-elever.
Föräldraföreningen för CP-barn i Stockholm med omnejd anför att skol -
41
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961
undervisningen på enhetsskolans högstadium skulle bli enbart en chimär,
om endast en högstadieskola skulle inrättas. Oavsett om cp-skolorna skall
ingå i länsvården eller regionvården, bör högstadieundervisning inrättas
vid nämnda skolor. I undervisningen torde även barn med likartade handikapp
kunna deltaga. I vart fall bör för Stockholmsområdet anordnas särskilt
högstadium utan samband med riksanstalten.
Stadsfullmäktige i Göteborg finner planeringen av högstadieundervisningen
föranleda allvarliga erinringar. Stadsfullmäktige finner sålunda mot
bakgrunden av det av utredningen beräknade antalet låg- och mellanstadieelever
märkligt, att endast 90 platser skulle planeras för högstadiet, vilka
platser för övrigt skulle delas med andra vanföra. Enligt stadsfullmäktige
synes utredningen ha ansett alt högstadieundervisningen endast skulle förbehållas
ett fåtal elever — förmodligen dem som är mest lämpade för
teoretiska studier resp. förberedande yrkesutbildning — medan för den avsevärt
större gruppen övriga elever ingen regelbunden skolgång skulle anordnas.
Stadsfullmäktige anför vidare.
Eleverna bedömes av utredningen vid mellanstadiets slut ha uppnått en
ålder av 14 år. I regel återstår då två år av deras skolplikt. Man har svårt
att tänka sig att ingen skolgång skulle beredas dessa barn i fortsättningen.
Utredningen hävdar visserligen, att åtskilliga elever, som kan inhämta mellanstadiets
kurser, saknar förutsättningar för vidare studier, men utredningen
synes ha förbisett grundskolans allmänna uppgift att bereda studiemöjligheter
åt alla elever. Att avkorta skoltiden för de cp-skadade är så
mycket mer olämpligt, som undervisningen för dessa barn måste fortskrida
i en långsammare takt än för andra. Därtill kommer det förvånande inhumana
i att lämna dessa handikappade ungdomar utan egentlig kontinuerlig
sysselsättning. Med hänsyn härtill bör högstadieutbildning i någon form
beredas alla cp-skadade.
Stadsfullmäktige i Göteborg anser sig vidare böra principiellt avvisa utredningens
förslag att centralisera högstadieundervisningen till en riksanstalt
med hänsyn till att centraliseringen medför långa avstånd och bristande
kontaktmöjligheter med hemmiljön vid en för eleverna särskilt känslig
ålder. Stadsfullmäktige i Malmö ger uttryck för samma uppfattning och
uttalar, att skyldighet i vart fall ej bör föreligga för kommun att för högstadieutbildning
sända elever till ett centralt internat.
Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott, Sveriges läkarförbund,
De vanföras riksförbund och Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar
för cp-barn förordar, att högstadieskolor ingår i regionplanets
cp-skolor. Därest förutsättningar för eu välutbyggd högstadieundervisning
inte skulle finnas inom varje region, bör samgående mellan två eller flera
regioner övervägas.
Statskontoret anför att i avbidan på de förslag, som kan komma att framläggas
av Norrbackainstitutsutredningen, bör anstå med ställningstagandet
till frågan om en vanförevårdens högstadieskola.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 170
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
Skolöverstyrelsen anser frågan om cp-ungdomens yrkesutbildning vara en
uppgift av allra högsta angelägenhetsgrad.
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott och De vanföras riksförbund
anmärker att frågorna om yrkesutbildning och inplacering i arbetslivet
bort ägnas mer ingående behandling. Stadsfullmäktige i Göteborg,
Sveriges läkarförbund och Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för
cp-barn föreslår att yrkesutbildningsfrågorna ytterligare utredes.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anför att cp-barnen givetvis bör kunna
erhålla yrkesutbildning vid de vanliga yrkesskolorna men utgår från att
detta endast kommer att gälla barn som företer lättare skador. För de mer
allvarligt skadade barnen finner överstyrelsen motiverat att förlägga utbildningen
till riksplanet med hänsyn till de speciella pedagogiska problemen
och till att det gäller ett förhållandevis ringa antal elever.
Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker att den kvalificerade yrkesutbildningen
om möjligt intimt anknytes till högstadieundervisningens linje 9 y.
Som redan nu är fallet bör yrkesutbildningen för cp-ungdom enligt arbetsmarknadsstyrelsens
uppfattning samordnas med motsvarande utbildning för
annan handikappad ungdom, bl. a. vid vanföreanstalternas yrkesskolor. När
det gäller cp-klientelets möjligheter att hävda sig i förvärvslivet bör man
inte hänge sig åt överdriven optimism. En stor del av klientelet har sannolikt
icke förutsättningar att tillgodogöra sig en mer avancerad utbildning.
Det är för den skull angeläget, att främst specialskolorna erbjuder möjligheter
till yrkesutbildning i begränsad omfattning, vilket bör ägnas särskild
uppmärksamhet vid den fortlöpande översynen av yrkesutbildningen vid
vanföreanstalternas yrkesskolor.
Stadsfullmäktige i Göteborg kan ej godtaga att den kvalificerade yrkesutbildningen
förlägges till riksplanet i anslutning till högstadieundervisningens
linje 9 y. Stadsfullmäktige förutsätter att de cp-skadade i åtskilliga
fall bör kunna beredas möjligheter till en för dem avpassad yrkesutbildning
i hemorterna. Enligt Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott
bör yrkesutbildningen i viss utsträckning kunna ske på regionplanet.
Behovet av en skyddad verkstad understrykes av bl. a. skolöverstyrelsen,
som ifrågasätter om inte platsbehovet beräknats för snävt.
Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott och svenska landstingsförbundets
styrelse tillstyrker att en skyddad verkstad anslutes till
riksanstalten för cp-barn med svåra och komplicerande lyten, medan detta
förslag avstyrkes av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Södermanlands
läns landstings förvaltningsutskott och styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet.
De vanföras riksförbund ifrågasätter lämpligheten av föreslagen
förläggning.
Socialstyrelsen finner sålunda angeläget, att riksanstalten blir en anstalt
endast för barn, och understryker, att de äldre cp-fallen bör förläggas avskilt
utanför barn- och ungdomsinstitutionerna.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet anför att icke ens som försöksverksamhet
bör till en barnanstalt knytas en institution för vuxna kroniker.
Eugeniahemmet, som redan har en dylik institution i sin organisation, har
erfarenhet av de nackdelar detta för med sig. Förslagsvis bör anordnas fristående
verkstäder efter mönster av lärlingshemmen.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsen bör cp-klientelet beredas sysselsättning
vid de till vanföreanstalterna knutna arbetshemmen, vilka bör effektiviseras
och utbyggas, och vid nya sådana hem, som skulle stå öppna för alla höggradigt
invalidiserade oavsett handikappets art och ursprung.
Norrbackainstitutsutredningen ifrågasätter om det inte är lämpligare att
sammanföra den av cp-utredningen avsedda verksamheten med motsvarande
verksamhet som bedrives vid Norrbackainslitutets arbetshem i Hedemora.
I samband med en flyttning av detta hem, vars lokaler f. n. är mindre
ändamålsenliga, skulle en utökning av hemmet kunna ske, så att även det
av cp-utredningen avsedda klientelet kunde intagas, vilket skulle medföra
att klientelet finge möjlighet att pröva flera arbetsuppgifter än vid ett litet,
enbart för cp-klientel avsett hem.
De vanföras riksförbund finner storleken av den föreslagna verkstaden
ej täcka det aktuella behovet och understryker att utbyggnaden av befintliga
arbetshem och anordnande av nya inackorderings- och arbetshem bör
genomföras i snabb takt. Enligt förbundet är det inte förenligt med landets
höga sociala standard, att ungdomar omhändertagas på hem för långvarigt
sjuka eller på ålderdomshem.
Hallands läns landstings förvaltningsutskott, som uttrycker bekymmer
för normalbegåvade cp-fall vilka icke kan beredas arbete på den fria marknaden,
ifrågasätter om inte i anslutning till regionanstalterna borde anordnas
skyddade verkstäder för långtidsvistelse och avsedda för höggradigt invalidiserad
cp-ungdom, som avslutat sin ordinarie yrkesutbildning.
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott menar att plats vid de
skyddade verkstäderna även bör beredas andra handikappade, så att tillräckligt
underlag kan erhållas för verkstäder på icke alltför långt avstånd
från varandra.
Stockholms läns landstings förvaltningsutskott förutsätter att verksamheten
även framdeles kommer att vara underställd de arbetsvårdande myndigheterna,
eftersom skyddad verksamhet i vart fall ännu icke kan anses
vara en landstingens uppgift.
Administration och kostnadsberäkningar
Vad huvudmannaskaps frågan beträffar finner svenska landstingsförbundets
styrelse rimligt, att landstingen och städerna utanför landsting blir huvudmän
för den läns- och regionvis anordnade vården och undervisningen,
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
medan staten direkt eller indirekt övertager huvudmannaskapet för den
till riksanstalter centraliserade verksamheten.
SVCK anser att huvudmannaskapsfrågan bort bli föremål för utförligare
analys med hänsyn till att vissa andra huvudmän än de kommunala sjukvårdshuvudmännen
såväl inom landet som än mer utomlands spelar en
stor roll inom cp-vården.
Göteborgs stadsfullmäktige påpekar att den av Göteborgs Diakonisssällskap
drivna anstalten Bräcke östergård förutsatts skola svara för cpverksamheten
på regionplanet samt framhåller att då Göteborgs sjukvårdsstyrelse
skall vara huvudman för all annan sjukvård på regionplanet, föreligger
här en form av delat huvudmannaskap, som kan inge en viss tvekan,
emedan strävan under senare år eljest varit att genomföra ett enhetligt
huvudmannaskap, t. ex. för epileptiker- och reumatikervården. Förhandlingar
torde få komma till stånd om hur hithörande spörsmål bör lösas.
När det gäller administrationen av den läns- och regionvis anordnade
cp-verksamheten uttalas tveksamhet av Malmöhus läns landstings hälsooch
sjukvårdsstyrelse, Stockholms och Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott,
svenska landstingsförbundets och svenska stadsförbundets
styrelser om den vid länsexternaten bedrivna undervisningen bör stå under
ledning av vederbörande centrallasaretts direktion, vilken därmed skulle
ställas inför nya och delvis splittrande uppgifter. Läns- och regionanstalterna
bör enligt dessa remissyttranden administreras av det organ vederbörande
huvudman finner lämpligt.
Den föreslagna tillsynsorganisationen tillstyrkes av stadsfullmäktige i
Göteborg.
Skolöverstyrelsen hävdar bestämt, att skolorna och skolhemmen bör inordnas
i det obligatoriska skolväsendet och underställas de lokala skolmyndigheterna
på orten under tillsyn av överstyrelsen och länsskolnämnderna.
Detta bör även gälla förskolorna som fallet är inom dövvården. Kronobergs
läns landstings förvaltningsutskott åter anser, att förskolorna bör
stå under medicinalstyrelsens tillsyn med hänsyn till värdet av en central
ledning.
Örebro läns landstings förvaltningsutskott finner uppenbart orimligt, att
tre statliga myndigheter skall inkopplas som tillsynsmyndigheter. Enligt
förvaltningsutskottet bör endast ett statligt ämbetsverk väljas som tillsynsmyndighet.
Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott, Malmöhus läns landstings
hälso- och sjukvårdsstyrelse, svenska landstingsförbundets styrelse,
Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet anser att medicinalstyrelsen
bör vara ensam tillsynsmyndighet på vårdområdet.
Utredningens uttalande om att kostnadsansvaret för riksanstalterna skall
åvila staten tolkas av svenska landstingsförbundets styrelse så, att avgifter
Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1961 45
från landsting och städer utanför landsting ej skall uttagas för dem, som intagas
på dessa anstalter.
Förbundsstyrelsen erinrar vidare om att statsbidrag till avlöning åt lärare
vid sjukvårdsanstalter skall utgå efter samma schematiska bidragsgrunder,
som gäller för det obligatoriska skolväsendet. Det torde emellertid vara
nödvändigt, att utrymme inom dessa grunder lämnas för de särskilda förhållanden,
som kommer att råda inom cp-undervisningen. Vidare bör kungörelsen
angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider ändras så, att
landstingskommun skall kunna erhålla statsbidrag jämväl till skolmåltider
vid cp-skola. överhuvudtaget bör, framhåller förbundsstyrelsen liksom Jönköpings,
Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Västernorrlands läns
landstings förvaltningsutskott, landstingen i statsbidragshänseende likställas
med primärkommun, så att bidrag till exempelvis även skolskjutsar
erhålles.
Göteborgs stadsfullmäktige anser att enär för vissa andra grupper handikappade
med kontinuerligt vårdbehov ordnats med ett mer verksamt
statligt stöd, anledning synes föreligga att överväga sådant stöd även åt
cp-vården.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott anser angeläget att det
statliga stödet till verksamheten på läns- och regionplanet blir av betydligt
större omfattning än nu utgår för motsvarande verksamhet. När det gäller
inackorderingskostnader för cp-barnen ifrågasätter utskottet om inte dessa
kostnader i viss utsträckning bör täckas genom avgifter.
Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse anser att av utredningen
förutsatt ekonomiskt stöd till föräldrarna för avlösning vid vården
av särskilt hjälplösa cp-barn och för vård i hemmet bör utgå i form av
förstärkning av det allmänna barnbidraget eller eventuellt i speciell form av
statlig sjukpension.
Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för cp-barn förordar att ett
hemvårdsbidrag skyndsamt införes för att underlätta föräldrarnas möjligheter
att själva vårda barnen. Föreningen för utvecklingsstörda barn i
Stockholm anser att denna fråga bör utredas ytterligare.
De vanföras riksförbund och föreningen för utvecklingsstörda barn i
Stockholm föreslår att bidrag utgår för anhörigas resor för besök å riksinstitutionerna.
De vanföras riksförbund anser att statsbidraget till koloniverksamheten
för cp-barn bör vara högre än bidrag till kolonier för friska barn. överstyrelsen
för svenska röda korset anser att bidragsbestämmelserna för koloniverksamheten
bör ändras. Av medicinska eller sociala skäl har t. o. in. tvååringar
och sextonåringar vårdats samtidigt på eu koloni utan att detta ansetts
vara olämpligt av vederbörande läkare. Sådana åldersmässigt heterogena
barngrupper bar emellertid inte accepterats av socialstyrelsen, som
skurit ned statsbidraget för de yngsta och äldsta barnen.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse finner synnerligen
önskvärt, att statsbidrag utgår för träningsapparater och andra hjälpmedel
efter liknande grunder som gäller för ortopediska hjälpmedel.
Utbildning av cp-personal in. in.
Föreslagen utbildning för cp-personal föranleder ingen erinran från Södermanlands
och Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott, Sveriges läkarförbund
samt De vanföras riksförbund. Läkarförbundet anför att ytterligare
uppmärksamhet bör ägnas frågan sedan cp-anstalterna samlat mer erfarenhet.
Som särskilt angeläget framstår enligt läkarförbundet kravet på kvalificerad
utbildning av talterapeuter.
Skolöverstyrelsen finner föreslaget kursprogram för utbildning av lärarpersonal
i stort sett tillfredsställande men anser att den föreslagna mycket
omfattande praktikperioden under en eller två terminer bör avsevärt avkortas
och byggas in i själva kursperioden om 6—8 veckor på samma sätt som
sker vid övrig utbildning av specialklasslärare. Utbildningen av lärarna bör
anförtros skolöverstyrelsen och lämpligen samordnas med utbildningen vid
det av överstyrelsen föreslagna specialpedagogiska institutet.
Stadsfullmäktige i Göteborg och Malmö anmärker att utredningen uteslutande
räknat med folkskollärare men anser självfallet att också småskollärare
med sin speciella utbildning tas i anspråk vid cp-skolorna.
Beträffande kursinnehållet anser stadsfullmäktige i Göteborg och styrelsen
för Bräcke östergård att grundläggande utbildning i talvård och talstörningar
bör ingå i cp-lärarens utbildning.
Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, Kristianstads,
Älvsborgs, Skaraborgs, Västernorrlands och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott
samt svenska landstingsförbundets och svenska stadsförbundets
styrelser understryker att personalutbildningen måste vara en statlig
angelägenhet, som snarast möjligt bör intensifieras, då bristen på specialutbildad
personal kommer att lägga en hämsko på utvecklingen under de
närmaste åren.
Statskontoret anser att slutlig ställning ej kan tagas till föreliggande utbildningsfrågor,
innan det klarlagts hur kursverksamheten skall administreras
och bekostas.
Styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet och De vanföras riksförbund
understryker angelägenheten av att kurser i behandling av cp-barn anordnas
för föräldrarna.
V. Departementschefen
Med cerebral pares förstås förlamning som följd av en hjärnskada före
eller i samband med födelsen eller under de första levnadsåren. Sjukdomen,
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
som företer starkt växlande symptom, kännetecknas av störningar i muskelfunktionerna,
främst i armar, ben och talorgan. Kramper, syn- och hörselnedsättningar
är vanliga komplikationer. En förhållandevis stor grupp
av cp-fall utgöres av psykiskt efterblivna.
Vården och undervisningen av cp-barnen — tidigare ofta benämnda spastiska
barn — har på grund av den komplicerade sjukdomsbilden och tillkomsten
av nya behandlingsmetoder tilldragit sig ett allt större allmänt
intresse.
Cp-vården befinner sig också under utbyggnad. Inom storstäderna och
vissa landstingskommuner bedrives redan en organiserad cp-vård. När det
gäller planläggningen av vården kan erinras om att medicinalstyrelsen år
1953 framlade förslag till riktlinjer för vården, vilket i huvudsak godtogs
av såväl 1951 års vanförevårdsutredning som av föredragande departementschefen
i propositionen 1955: 135 angående vanföreanstalterna och
Eugeniahemmet m. m. Den fortsatta planläggningen av vården har emellertid
försvårats av osäkerheten om vårdbehovets storlek och om hur vården
bör utformas. Mot bakgrunden härav och då cp-vården fortfarande uppenbarligen
är otillräckligt utbyggd är det angeläget att draga upp närmare riktlinjer
för vårdorganisationen.
De förslag, som i detta syfte avgivits av 1958 års cp-utredning, innebär
att den institutionella cp-vården organiseras på läns-, region- och riksplan.
Som grundval för utredningens bedömning av platsbehovet för vården och
undervisningen av cp-barnen har tjänat flera svenska och utländska undersökningar
rörande förekomsten av cerebral pares samt en av utredningen
utförd särskild undersökning beträffande cp-barn i Norrbottens län. Med
ledning härav anser utredningen att man i vårt land får räkna med en förekomst
av 1,6 fall per tusen födda barn. Med nuvarande födelsetal skulle då
tillkomma cirka 175 nya cp-fall per år. Totalsiffran cp-fall i årsklasserna
0—18 år uppskattas till 3 150 fall, varav drygt 1 900 i åldern 8—18 år. Av
Norrbottenundersökningens drygt 100 barn i åldern t. o. m. 14 år bedömdes
efter en ingående undersökning av varje särskilt barn något mindre än en
fjärdedel vara i behov av undervisning vid specialskola. Med utgångspunkt
härifrån anser utredningen att det för ett område om cirka en miljon invånare
erfordras omkring 90 platser vid cp-skola, omfattande förskola samt
låg- och mellanstadium, eller för hela landet 650 platser. Med hänsyn till att
antalet barn inom Norrbottens län i förhållande till folkmängden är större
än inom andra delar av landet, beräknar emellertid utredningen att totalt
500 platser är erforderliga som ett förstahandsbehov.
I likhet med utredningen vill jag understryka de stora svårigheter som
uppställer sig vid försöken att åstadkomma en säker grundval för uppskattningen
av vårdplatsbehovet. Det är uppenbart att undersökningar av mindre
grupper alltid kommer att präglas av en viss osäkerhet vid tillämpningen av
resultatet på ett större material. I den förutnämnda Norrbotlenundersök
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år l''J61
ningen beräknades cp-frekvensen sålunda till 1,4 fall per tusen födda barn,
medan man i ett par remissyttranden ansett att frekvensen bör uppskattas
till 2,0 promille. Då andra undersökningar i de nordiska länderna emellertid
även de synes peka på att cp-frekvensen utgör drygt 1,6 promille, har
jag ansett mig kunna godtaga cp-utredningens siffra, 1,6 promille, som en
allmän utgångspunkt vid uppskattningen av totalantalet cp-barn.
När det gäller frågan hur många av dessa cp-barn som är så handikappade
att de behöver särskild vård och undervisning, synes de flesta undersökningar
bekräfta uppfattningen att i det närmaste hälften av cp-fallen är
psykiskt efterblivna och bör omhändertagas inom organisationen för denna
grupp utvecklingsstörda barn. Drygt hälften skulle sålunda vara att räkna
till de normalbegåvade, om man till dessa hänför även de hjälpklassmässiga.
Omkring hälften av dessa eller ungefär en fjärdedel av hela antalet kan
med ledning av resultatet av Norrbottenundersökningen anses vara i behov
av specialvård. I detta sammanhang vill jag framhålla, att en tidigare undersökning
i Stockholmsområdet visade att endast cirka 12 procent av cpbarnen
åtnjöt undervisning i specialskola. Det verkliga behovet torde dock
vara större. En i Örebro län nyligen företagen inventering av kroniskt sjuka
barn synes nämligen bekräfta utredningens antagande att specialskola behövs
för omkring en fjärdedel av cp-barnen. Det torde därför vara rimligt
att taga detta antal som underlag för en beräkning av platsbehovet. Av de
175 cp-barnen i varje årskull skulle således specialvård vara nödvändig för
cirka 45 barn. För låg- och mellanstadiets sex klasser och tre årsklasser förskolebarn
erfordras alltså sammanlagt cirka 400 platser, vartill kommer
platser för högstadieundervisningen. Jag vill dock betona, att detta antal
inte får betraktas som någon exakt siffra utan endast kan tjäna som en
riktpunkt vid övervägandet av en lämplig organisation för cp-vården.
Innan jag närmare går in på denna fråga vill jag emellertid upptaga spörsmålet
huruvida icke en utbyggd cp-organisation bör avses även för vissa
andra kategorier kroniskt sjuka eller handikappade barn. Jag syftar då särskilt
på barn med andra motoriska handikapp än cerebral pares. Utredningen
har ansett övervägande skäl tala för en särskild organisation för
ep-klientelet på det lokala planet. Åtskilliga remissinstanser, däribland flera
huvudmän, har emellertid starkt framhållit, att en för ändamålet utbyggd
vårdorganisation bör innefatta även dessa övriga grupper invalidiserade
barn. Även för egen del vill jag framhålla att ett större patientunderlag bör
ge ökade garantier för en bättre differentiering av vården samt att det ur
rättvisesynpunkt ter sig mindre tilltalande att skapa en vårdorganisation
endast för en viss grupp av invalidiserade med likartade vårdbehov. Utredningen
har för övrigt framhållit att, ehuru cp-klientelet uppvisar särdrag och
i vissa avseenden behöver speciell behandling, något hinder icke torde föreligga
att låta även andra sjuka barn komma i åtnjutande av den undervisning
som skall meddelas vid de planerade cp-skolorna. Jag anser det i hög
49
Kungi. Maj.ts proposition nr 170 år 1961
grad otillfredsställande om man skulle bygga upp en särskild organisation
för en viss grupp skadade barn samtidigt som man underlåter att beakta
vård- och undervisningsbehovet för övriga grupper handikappade barn. Enligt
hittills vunna erfarenheter torde för övrigt dessa andra grupper enbart
med fördel kunna undervisas och vårdas tillsammans med cp-barnen. Många
av dem är också i likhet med cp-barnen i behov av t. ex. sjukgymnastik och
annan fysikalisk behandling. Jag vill därför förorda att en planerad vårdoch
undervisningsorganisation skall innefatta samtliga grupper fysiskt
handikappade barn för vilka undervisning i specialskola är nödvändig.
Emellertid föreligger stora svårigheter att beräkna det platsantal, som erfordras
för de invalidiserade barnen i övrigt, eftersom några mera omfattande
inventeringar eller undersökningar av dessa grupper inte gjorts. Med
ledning av materialet i den förutnämnda örebroundersökningen synes man
emellertid kunna räkna med ett behov av omkring 6—7 kombinerade vårdoch
undervisningsplatser för kroniskt sjuka normalbegåvade barn i skolåldern
inom ett område av en storlek som motsvarar Örebro län. För hela
landet torde man med ledning härav kunna uppskatta antalet platser för
låg- och mellanstadiet till cirka 200. För samtliga kategorier handikappade
barn torde alltså erfordras i runt tal 600 platser. Med hänsyn till den osäkerhet
som präglar denna beräkning synes det lämpligt att — såsom också
flera huvudmän föreslagit — ytterligare undersökningar företages i de fall
tveksamhet förefinnes rörande storleken av utbyggnadsbehovet. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t i en av riksdagen nyligen
bifallen proposition (1961: 116) föreslagit obligatorisk skyldighet för kommun
att svara för undervisningen av sjuka barn som inte kan gå i vanliga
skolor. Samtidigt föreslås rätt till statsbidrag till enskild undervisning av
sådana barn. Förslaget torde emellertid inte komma att medföra någon
nämnvärd minskning av efterfrågan på specialskoleplatser.
Den nödvändiga samordningen mellan behandlingen och undervisningen
för cp-barnen medför i och för sig svåra organisatoriska problem. Å ena
sidan är det givetvis angeläget att dessa barn får så god undervisning som
möjligt, samtidigt som en tillfredsställande vård och medicinsk behandling
måste beredas dem. Behovet av en differentierad undervisning gör det
önskvärt att specialskolans elevantal inte är alltför litet. Beaktas bör att eu
relativt stor del av de här avsedda cp-barnen på grund av sitt handikapp
är hjälpklassmässiga. Ur differentieringssynpunkt synes det därför särskilt
fördelaktigt att även andra handikappade än cp-barn beredes plats inom organisationen.
Ä andra sidan finns ett starkt intresse av att cp-barnen liksom
andra invalidiserade barn så långt det är möjligt kan stanna kvar i sina hem
eller att i varje fall en nära kontakt mellan barnen och hemmet kan bevaras.
Man bör därför sträva efter att de handikappade barnen med sitt oftast
mycket starka känslomässiga beroende av föräldrar och anhöriga inte utan
tvingande skäl skiljes från hemmet utan så långt det är möjligt undervisas
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
och behandlas i externat. Där internatvistelse till följd av medicinska,
sociala eller geografiska skäl visar sig nödvändig, bör denna ordnas så att
barnen så ofta som möjligt kan besöka sina hem.
Övervägande skäl talar sålunda även enligt min mening för en decentralisering
av vårdorganisationen även om därigenom undervisningsfrågorna
blir svårare att lösa effektivt. Sjukvårdshuvudmännen har också i sina remissyttranden
tillstyrkt en i princip decentraliserad organisation under deras
huvudmannaskap. En utveckling i denna riktning är för övrigt redan i gång.
Behandlingscentraler finns således anordnade vid ett stort antal sjukhus
och åtskilliga förskolor för cp-barn — fristående eller i anknytning till
centralerna — har inrättats. Lokala cp-skolor för låg- och mellanstadiet
finns inrättade på flera håll.
Den fortsatta utbyggnaden av cp-vården föreslås av utredningen såsom
redan tidigare nämnts ske i en organisation på tre plan. För länsplanet
föreslås sålunda att externatskolor anordnas i anslutning till behandlingscentraler
i vissa större städer. De bör omfatta 15—20 platser och i mån av
behov kompletteras med inackorderingshem och privat inackordering för
avlägset boende elever. På regionplanet bör enligt förslaget till regionsjukhuset
med dettas speciella resurser förläggas en behandlingscentral, som
också bör fungera som remissinstans för de komplicerade fallen inom regionen.
I anslutning till centralen bör enligt utredningen inrättas en cp-skola
med helst omkring 45 och inte mer än 60 internat- och externatplatser. Denna
regionanstalt skulle vara avsedd för de svårare fall inom regionen som inte
kan vårdas inom länsorganisationen. Till riksplanet bör slutligen enligt utredningen
förläggas en riksanstalt för de allra svårast motoriskt skadade
fallen, till vilken bör anslutas en skyddad verkstad för sysselsättning av cpungdom.
Undervisningen vid skolorna avses motsvara förskolestadium samt
låg- och mellanstadium. Högstadieundervisningen föreslås förlagd till en
vanförevårdens högstadieskola, till vilken bör hänvisas även andra handikappade
ungdomar.
Remissinstanserna har i allmänhet godtagit organisationsförslaget. Kraftiga
invändningar framförallt mot den föreslagna regionorganisationen har
dock gjorts av bl. a. flera huvudmän. Sålunda har bl. a. framhållits att förslaget
innebär överorganisation och att man bör ha antingen läns- eller
regionvård. Vidare har understrukits att medverkan av regionvårdsspecialister
ej behövs i nämnvärd grad.
För egen del anser jag det vara av utomordentlig vikt att den cp-vård, som
på länsplanet är under utveckling i landstingens och städernas regi ytterligare
utbygges i syfte att varje cp-fall så tidigt som möjligt skall kunna få
rätt diagnos och adekvat behandling. Det är av avgörande betydelse för cpbarnets
utveckling att en riktig behandling kan sättas in så snart som möjligt.
Härvid förutsättes givetvis också att en intim samverkan sker mellan
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
de barnavårdande myndigheterna och behandlingscentralerna. Såsom utredningen
framhållit synes det vidare vara av stor betydelse att cp-barnens föräldrar
och då särskilt mödrarna får undervisning i vården och träningen av
cp-barnet. Jag anser det därför angeläget att möjligheter skapas vid centralerna
och förskolorna för en tids gemensam vistelse för mödrar med cp-barn
i likhet med vad som skett t. ex. vid cp-hemmet i Boden.
I den mån behandlingscentralerna i länen inte har tillräckliga resurser
att utföra erforderlig utredning och behandling bör behandlingscentralerna
vid regionsjukhusen som utredningen föreslagit svara för den kvalificerade
diagnostiken och behandlingen beträffande de svårare cp-fallen och
i denna egenskap utgöra remissinstans för landstingen inom regionen.
Den frågan uppställer sig då om behandlingen vid regionsjukhuset nödvändiggör
att även skolundervisning förlägges dit. Enligt min mening har
hållbara motiv härför inte anförts av utredningen. Vid en på rätt sätt utformad
cp-vård måste man nämligen förutsätta att de flesta cp-barn i skolpliktig
ålder redan har fått en riktig diagnos ställd och att lämplig vård
satts in. Den långtidsbehandling som därvid erfordras — och som enligt utredningens
egen redovisning i främsta rummet består av sjukgymnastik,
talterapi och hörselträning — torde kunna ges även vid landstingens behandlingscentraler
om dessa får de resurser som planeras. Erforderliga undersökningar
vid regionsjukhusen av skolpliktiga elever torde knappast behöva
bli så långvariga att en särskild skolorganisation där måste anses
oundviklig.
Icke heller torde i och för sig själva undervisningen av de något svårare
handikappade barnen nödvändigtvis behöva förläggas till regionplanet.
Något hinder för att i anslutning till de planerade länsexternaten anordna
små internat för de elever som inte kan transporteras till skolan varje dag
synes rimligen inte kunna förefinnas, tvärtom torde ur många synpukter
sådana små internat vara att föredraga. Framförallt är emellertid det antal
barn, som kan beräknas vara i behov av specialundervisning, otillräckligt
för att både på läns- och regionplan^ bilda underlag för skolor som kan
anses tillfredsställande ur undervisningssynpunkt. I valet mellan regionskolor
och länsskolor torde med hänsyn till intresset av att barnen får
vistas så nära sina hem som möjligt länsskolor med externat och internat
i princip vara att föredraga. Dessa skolor skulle då med utgångspunkt från
ett totalantal av cirka 600 elever kunna omfatta minst 25—30 elever, vilket
synes kunna innebära möjligheter att skapa en lämplig uppdelning av
eleverna.
Det är emellertid icke nödvändigt att varje landsting skapar en egen
organisation för vård och undervisning av handikappade barn. I vissa fall
synes det enligt min mening naturligt att en samverkan kommer till stånd
mellan två eller flera landsting — om så befinnes lämpligt på region
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
planet. En sådan samverkan har redan inletts vid cp-hemmet Bräcke östergård
i Göteborg och vid akademiska sjukhuset i Uppsala.
I likhet med utredningen finner jag nödvändigt, att svårt handikappade
cp-barn med komplicerande lyten omhändertages på en för hela landet gemensam
riksanstalt. Denna anstalt bör, som utredningen föreslagit, avses
i första hand för svårt motoriskt invalidiserade cp-barn med komplicerande
skador. Även andra barn med mycket svåra handikapp bör emottagas på
anstalten.
Med hänsyn till den utbyggnad av den lokala organisationen som föreslagits
anser jag mig kunna godtaga, att anstalten beräknas för cirka 60
barn, fördelade på förskola och årskurserna 1—6 i enhetsskolan. Möjligheten
att för riksanstaltens barn inrätta högstadieundervisning bör ytterligare
övervägas vid den närmare planeringen av anstalten.
Därest Eugeniahemmets nuvarande byggnader icke lämpligen kan användas
för den nya riksanstalten bör en nybyggnad uppföras snarast möjligt.
Framhållas må att frågan om Eugeniahemmets flyttning från Norrbackaområdet
sedan länge varit aktuell även av det skälet att karolinska
sjukhuset är i trängande behov av ifrågavarande markområde. Riksanstaltens
förläggning och närmare utformning bör utredas av byggnadsstyrelsen
i samråd med medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen. I enlighet med utredningens
av remissmyndigheterna tillstyrkta förslag finner jag rimligt
att kostnaderna för anstaltens uppförande bestrides av statsmedel.
Frågan om huvudmannaskapet för riksanstalten torde liksom frågan om
det till Eugeniahemmet hörande vårdhemmet Nya hemmet få upptagas till
närmare prövning i ett senare sammanhang.
Den av mig i det föregående föreslagna skolorganisationen avser undervisningen
i förskola samt på enhetsskolans låg- och mellanstadium. När det
gäller högstadieundervisningen har utredningen för sin del föreslagit, att
sådan undervisning bör förläggas till en högstadieskola på riksplanet samt
att antalet platser vid denna skola bestämmes till 90. Förslaget har i denna
del blivit föremål för stark kritik från vissa remissmyndigheters sida, och
man har därvid dels framhållit att platsantalet är för litet för att kunna
täcka behovet och dels påyrkat en decentralisering av högstadieundervisningen.
För egen del vill jag understryka angelägenheten av att cp-barn och på
annat sätt svårt handikappade barn beredes samma möjligheter som friska
barn att komma i åtnjutande av nioårig skolutbildning. Anledning synes
härvid ej föreligga att beträffande de handikappade barnen draga en gräns
mellan de intellektuellt bättre lottade barnen och barn i behov av hjälpldassundervisning.
Det är också önskvärt att de handikappade eleverna får möjlighet
att fullfölja sin skolgång vid en och samma skola. Med hänsyn till de
små enheter, som cp-skolorna på iänsplanet kommer att utgöra, måste
emellertid frågan i vilken utsträckning en sammanhängande nioårig skolgång
bör organiseras på detta plan ytterligare övervägas. Jag har därför
53
Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1961
för avsikt att föranstalta om en utredning rörande frågan om högstadieundervisningens
anordnande för handikappade ungdomar av olika kategorier.
Jag vill i sammanhanget erinra om att Kungl. Maj:t denna dag bifallit
en av styrelsen för Norrbackainstitutet — vid vilket en realskola finnes anordnad
— gjord framställning om att få ombilda denna till ett enhetsskolans
högstadium fr. o. in. höstterminen 1961. Härigenom åstadkommes en
provisorisk lösning av högstadiefrågan i avbidan på resultatet av den av
mig förutskickade utredningen.
När det gäller frågan om cp-ungdomens yrkesutbildning vill jag erinra
om de möjligheter härtill som föreligger vid vanföreanstalternas yrkesskolor.
Som arbetsmarknadsstyrelsen framhållit torde cp-ungdomens speciella
utbildningsbehov få ägnas fortsatt uppmärksamhet vid den fortlöpande
översynen av dessa yrkesskolor.
Det synes vidare önskvärt att kunna erbjuda ungdom och vuxna med cpskador
arbete i en skyddad miljö. Nära till hands ligger att man därvid —
som arbetsmarknadsstyrelsen och Norrbackainstitutsutredningen föreslagit
— i första hand replierar på de till vanföreanstalterna i Stockholm och Hälsingborg
knutna arbetshemmen. Dessa arbetshem är emellertid otillräckliga
för att tillgodose platsbehovet och behöver dessutom bli föremål för genomgripande
modernisering. Frågan om åtgärder i sistnämnda syfte liksom om
anordnande av ytterligare verkstäder torde få närmare övervägas. Det bör
dock ej ifrågakomma, att såsom utredningen föreslagit, förlägga en skyddad
verkstad för cp-fall i vuxen ålder i anslutning till den blivande riksanstalten
för svårt handikappade cp-barn.
Utredningen har föreslagit, att huvudmannaskapet för cp-vården på länsoch
regionplanet bör åvila landstingskommuner och storstäder. Någon invändning
häremot har ej framställts från de berörda huvudmännens sida.
Med hänsyn härtill och då en betydande utbyggnad av organisationen för
cp-vården redan skett genom dessa huvudmäns försorg anser jag mig kunna
tillstyrka utredningens förslag.
Om riksdagen inte har något att erinra däremot torde det få ankomma på
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med gällande regler om
statsbidrag på skolväsendets område utfärda bestämmelser om bidrag av
statsmedel till kostnaderna för ifrågavarande undervisning.
Under åberopande av det anförda får jag, under förmälan, att intet torde
vara att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än under
dess vårsession, hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att godkänna de riktlinjer för organisationen av vården
och undervisningen av barn och ungdom med cerebral pares
in. m., som jag i det föregående förordat.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1961
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ingemar Nygren
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 61
103998