Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1961

1

Nr 1GG

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen dels med förslag till
lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 195i
(nr 193), dels ock angående godkännande av internationell
konvention om fripassagerare; given
Stockholms slott den 28 april 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen

dels att antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr 193),

dels ock att godkänna internationell konvention om fripassagerare av den
10 oktober 1957.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

WILHELM

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändring i utlänningslagen i syfte att möjliggöra
Sveriges anslutning till den i Bryssel år 1957 avslutade internationella konventionen
om fripassagerare ävensom godkännande av konventionen. Vidare
föreslås ändring i samma lag i anledning av Islands planerade tillträde till
1957 års överenskommelse om upphävande av passkontrollen vid de inlernordiska
gränserna. Lagändringarna föreslås träda i kraft, i förstnämnda
hänseende den 1 januari 1962 och i övrigt den dag Konungen förordnar.

t Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 166

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1961

Förslag

till

Lag

om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 18, 19, 55 och 71 §§ utlänningslagen den 30
april 19541 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Utlänning, som ankommer till riket, må avvisas,

1) om han icke, då så fordras, in- 1) om han icke, da så fordras, in nehar

pass och tillstånd att inresa i nehar pass och tillstånd att inresa i
riket samt, därest han ämnar besöka riket samt, därest han ämnar besöka
Danmark, Finland eller Norge, jäm- Danmark, Finland, Island eller Norväl
tillstånd att inresa dit; ge, jämväl tillstånd att inresa dit;

2) om han--------upplysningar; eller

3) om han----------att inresa.

19 §.

Utlänning, som ankommer till riket, må ock avvisas,

1) om han kan antagas komma att 1) om han kan antagas komma
sakna erforderliga medel för sin vis- att sakna erforderliga medel för sin
’ • 1 ’— =— vistelse här i riket eller, därest han

ämnar besöka Danmark, Finland, Island
eller Norge, för sin vistelse därstädes
ävensom för sin hemresa;

2) om han ämnar söka sitt uppehälle
här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge och det
skäligen kan antagas att han icke
kommer att ärligen försörja sig;

3) om han — --------eller utförsel;

4) om han tidigare inom eller 4) om han tidigare mom eller utom

utom riket blivit dömd till frihets- riket blivit dömd till frihetsstraff och
straff och det skäligen kan befaras det skäligen kan befaras att han
att han kommer att här i riket eller kommer att här i riket eller i Dani
Danmark, Finland eller Norge fort- mark, Finland, Island eller Norge
sätta brottslig verksamhet; eller fortsätta brottslig verksamhet; eller

5) om det med hänsyn till hans 5) om det med hänsyn till hans

telse här i riket eller, därest han ämnar
besöka Danmark, Finland eller
Norge, för sin vistelse därstädes ävensom
för sin hemresa;

2) om han ämnar söka sitt uppehälle
här i riket eller i Danmark,
Finland eller Norge och det skäligen
kan antagas att han icke kommer
att ärligen försörja sig;

föregående verksamhet eller eljest
skäligen kan befaras att han kommer
att här i riket eller i Danmark, Finland
eller Norge bedriva sabotage,
spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet.

föregående verksamhet eller eljest
skäligen kan befaras att han kommer
att här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge bedriva
sabotage, spioneri eller olovlig underättelseverksamhet.

* Senaste lydelse av 18, 19 och 55 §§, se SFS 1957: 697.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Utlänning må jämväl, på begäran
av den centrala utlänningsmyndigheten
i Danmark, Finland eller Norge,
avvisas i annat fall, om det kan
antagas att han eljest begiver sig till
det land, som framställt sådan begäran.

Vad i---------ell

Utlänning må jämväl, på begäran
av den centrala utlänningsmyndigheten
i Danmark, Finland, Island eller
Norge, avvisas i annat fall, om det
kan antagas att han eljest begiver sig
till det land, som framställt sådan
begäran.

r bosättningstillstånd.

55 §.

Utlänning som------finnes

Vad i första stycket sägs utgör icke
hinder för att utlänning, som ankommit
till riket från Damnark, Finland
eller Norge, i enlighet med överenskommelse,
som Konungen träffat
med sagda länder, befordras till något
av dem.

lämpligast.

Vad i första stycket sägs utgör icke
hinder för att utlänning, som ankommit
till riket från Danmark, Finland,
Island eller Norge, i enlighet med
överenskommelse, som Konungen
träffat med sagda länder, befordras
till något av dem.

71 §.

Konungen meddelar-------politisk flykting.

Efter avtal med främmande stat
om behandling av fripassagerare äger
Konungen stadga avvikelser från bestämmelserna
i denna lag ävensom
meddela de föreskrifter som i övrigt
erfordras för tillämpning av avtalet.

Om utlämning------särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser
71 § den 1 januari 1962 och i
övrigt den dag Konungen förordnar.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1961

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 april 1961.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,

af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om godkännande av
konvention om fripassagerare å fartyg, m. m. samt anför därvid följande.

Vid tionde diplomatiska sjörättskonferensen i Bryssel i september—oktober
1957 antogs en internationell konvention om fripassagerare å fartyg.
Konventionen, som avslutades den 10 oktober 1957 och föreligger i fransk
och engelsk text, torde jämte svensk översättning få fogas såsom bilaga till
statsrådsprotokollet (Bilaga A).

Över en inom justitiedepartementet i januari 1958 upprättad promemoria
rörande konventionen har efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, statens utlänningskommission, överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, Sveriges allmänna sjöfartsförening,
Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening. överståthållarämbetet
har med sitt yttrande ingivit yttrande av polismästaren i Stockholm
och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrande av poliskammaren i
Göteborg.

Jag anhåller att nu få upptaga frågan om godkännande av konventionen
och om den ändring i utlänningslagen som kan påkallas därav. Vid behandlingen
av sistnämnda spörsmål avser jag att även upptaga frågan om vissa
jämkningar i utlänningslagen, som aktualiserats av att beslut fattats om
Islands anslutning till överenskommelsen den 12 juli 1957 mellan Sverige,
Danmark, Finland och Norge om upphävande av passkontrollen vid de internordiska
gränserna.

Inledning. Förekomsten av fripassagerare ombord på fartyg har länge utgjort
ett besvärligt problem för sjöfarten. Den belastning detta klientel utgör
för rederinäringen blev särskilt betungande i samband med den strängare
invandringspolitik, som staterna införde efter första världskriget och som
gjorde det svårare än tidigare att landsätta fripassagerare. Efter andra
världskriget har svårigheterna ytterligare ökat. En internationell reglering
av frågan har därför länge efterlysts, varvid såsom önskvärt framstått dels
att söka skapa ett effektivare skydd mot att fripassagerare kommer ombord,
dels att ge fartygsbefälhavaren möjlighet att landsätta anträffade fri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1961 5

passagerare och dels att ge regler om deras behandling under vistelsen ombord.

På hemställan från bl. a. nordiskt håll togs frågan om en internationell
reglering av problemet i början av 1950-talet upp av den internationella sjörättskommittén
(Comité maritime international). Vid ett möte i Madrid
1955 utarbetade denna ett utkast till konvention i ämnet. Denna var emellertid
begränsad till frågan om fartygsbefälhavares möjlighet att landsätta
fripassagerare och därmed sammanhängande spörsmål.

Madridutkastet ligger till grund för den förut nämnda, vid sjörättskonferensen
i Bryssel utarbetade internationella konventionen om fripassagerare
av den 10 oktober 1957. Även denna är begränsad till en reglering av frågan
om befälhavares möjlighet att landsätta fripassagerare.

I Brysselkonferensen deltog 32 stater, däribland Sverige, Danmark, Finland
och Norge, varjämte 6 stater var företrädda av observatörer. Konventionen
undertecknades vid konferensen av Belgien, Brasilien, Frankrike,
Grekland, Indien, Israel, Italien, Peru, Portugal, Schweiz, Spanien, Förbundsrepubliken
Tyskland och Vatikanstaten. Representanterna för Danmark,
Norge och Sverige fann konventionen godtagbar men ansåg att frågan om
undertecknande borde anstå till dess konventionen förelagts vederbörande
myndigheter i hemlandet. Anmärkas må att det vid konferensen framgick,
att av de deltagande staterna bl. a. Amerikas Förenta Stater, Australien,
Ganada, Nederländerna, Storbritannien, ett par sydamerikanska stater och
de till östblocket hörande staterna sannolikt kommer att stanna utanför
konventionen såsom varande oförenlig med dessa staters immigrationsbestämmelser.

Norge har sedermera undertecknat konventionen den 30 januari 1961.

Gällande rätt. Om fripassagerare som ankommit till svensk hamn med
svenskt eller utländskt fartyg är svensk medborgare, uppkommer icke några
problem i de hänseenden om vilka nu är fråga. På grund av sitt svenska
medborgarskap är fripassageraren under alla omständigheter berättigad
att landstiga och inresa i riket och av allmänna rättsgrundsatser torde följa
att han också är skyldig att på befälhavarens anmodan lämna fartyget.

Är fripassageraren utlänning regleras frågan om hans rätt i här berörda
avseenden dels av bestämmelser i utlänningslagen, som generellt gäller om
utlännings inresa i riket och hans rätt att här uppehålla sig, och dels av
vissa specialbestämmelser i nämnda lag, som avser det fall att utlänning
ankommer till riket med fartyg eller luftfartyg.

Har avsedda generella bestämmelser är upptagna i 18—19 §§ av utlänningslagen.
Enligt 18 § må utlänning, som ankommer till riket, avvisas,

1) om han icke, då så fordras, innehar pass och tillstånd att inresa i riket
samt, därest han ämnar besöka Danmark, Finland eller Norge, jämväl
tillstånd att inresa dit;

2) om han söker undandraga sig att vid inresan för polismyndighet uppvisa
sitt pass och till denna lämna begärda upplysningar; eller

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

3) om han vid inresan mot bättre vetande lämnar polismyndighet oriktig
uppgift rörande förhållande, som kan inverka på hans rätt att inresa.

Enligt 19 § må utlänning avvisas om han kan antagas komma att sakna
erforderliga medel för sin vistelse här i riket eller, därest han ämnar besöka
Danmark, Finland eller Norge, för sin vistelse därstädes ävensom för sin
hemresa samt dessutom under vissa andra i lagrummet angivna omständigheter,
bl. a. i fall då han gjort sig skyldig till vissa brott.

I praktiken föreligger oftast avvisningsgrund beträffande fripassagerare,
och uppkommer fråga att fripassageraren skall inresa i riket meddelas då i
princip avvisningsbeslut. Om beslut om avvisning icke meddelas, tillåles
fripassageraren att inresa i riket.

Avvisning skall enligt 20 § första stycket ske vid utlännings ankomst till
riket eller omedelbart därefter; beslut om avvisning meddelas av polismyndighet.

Gör utlänningen gällande att han är politisk flykting blir särskilda regler
tillämpliga. Enligt 20 § andra stycket skall, om polismyndigheten finner skäl
till avvisning föreligga men utlänningen påstår att han i det land, från vilket
han kommit, löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse eller att han
där icke åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han löper sådan
risk, och påståendet icke är uppenbart oriktigt, ärendet underställas
den centrala utlänningsmyndigheten, d. v. s. utlänningskommissionen. Nu
berörda förfarande skall enligt tredje stycket också tillämpas bl. a. då polismyndigheten
eljest finner det vara tveksamt, om utlänning mot vilken avvisningsanledning
förekommer bör avvisas.

över polismyndighets eller den centrala utlänningsmyndighetens beslut
om avvisning må talan föras enligt särskilda regler i 44—49 §§.

Beträffande verkställighet av avvisningsbeslut meddelas bestämmelser i
53—60 §§. Huvudregeln, som innehålles i 55 §, är att utlänningen bör befordras
till land, varifrån han ankommit hit. Möter hinder mot verkställighet
som nu sagts eller föreligger eljest särskilda skäl däremot, må utlänningen
befordras till det land som finnes lämpligast. Utlänning som ankommit
till riket från Danmark, Finland eller Norge kan oberoende av dessa
regler enligt överenskommelse med nämnda länder befordras till något av
dem. Enligt 53 § må utlänning ej befordras till land, där han löper risk
att bli utsatt för politisk förföljelse, och ej heller till land, där han icke
åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han löper sådan risk;
denna regel är i 54 § något modifierad hl. a. för fall då utlänningen gjort
sig skyldig till synnerligen grov brottslighet.

Beträffande fripassagerare tillämpas emellertid i allmänhet icke nu återgivna
bestämmelser utan i stället vissa föreskrifter i 56 § första stycket, vilka
avser det fallet, att utlänningen ankommit hit med fartyg eller luftfartyg.
I dylikt fall må utlänningen återföras till fartyget eller luftfartyget, om
detta omedelbart eller inom den närmaste framtiden skall avgå till utlandet;
hän må ock sättas ombord på annat fartyg eller luftfartyg med samme
innehavare. Vägrar fartygs eller luftfartygs befälhavare att mottaga utlän*

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

7

ningen, äger länsstyrelsen enligt 60 § andra stycket förelägga lämpligt vite.
Denna speciella form för verkställighet får emellertid enligt 56 § andra stycket
icke tillämpas om fartyget eller luftfartyget skall avgå till land, till vilket
utlänningen med tillämpning av de förut återgivna reglerna i 53 och 54 §§
ej må befordras, d. v. s. land där han skulle löpa risk att bli utsatt för politisk
förföljelse m. m. I dessa fall skall verkställighet ske enligt huvudregeln
i 55 §.

Avvisning skall enligt 58 § första stycket så snart det kan ske verkställas
av polismyndighet. Ett särskilt förfarande tillämpas om utlänningen gör
gällande att han är politisk flykting. Enligt 58 § andra stycket skall, om
utlänningen påstår, att han i det land, till vilket han skulle befordras, löper
risk att bli utsatt för politisk förföljelse eller att han där icke åtnjuter
trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och
påståendet icke är uppenbart oriktigt, ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten;
underställning skall dock ej ske, om påslåendet enligt
det beslut som förekommer till verkställighet redan är prövat. I nu avsedda
fall äger utlänningen föra talan över utlänningsmyndighetens beslut
enligt särskilda regler i 59 §.

Möter svårighet vid verkställighet eller är det tvivelaktigt huru verkställighet
skall ske, skall ärendet enligt 60 § första stycket underställas den
centrala utlänningsmyndigheten.

Rörande särskilda tvångsmedel stadgas i 35—38 §§. Uppkommer fråga
om avvisning eller om verkställighet av sådan åtgärd, äger enligt 35 § första
stycket den myndighet som handlägger ärendet förordna att utlänningen
skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt. Då beslut meddelas om avvisning
av utlänning, som hålles i förvar eller står under uppsikt, skall enligt
36 § den myndighet som meddelar beslutet pröva om utlänningen, till dess
verkställighet sker, alltjämt skall hållas i förvar eller under uppsikt. För åtgärd
varom nu är fråga gäller vissa bestämmelser, bl. a. om längsta tid för
åtgärden.

Kostnader i avvisningsärende utlägges som huvudregel av allmänna medel.
Enligt 67 § första stycket är utlänningen emellertid skyldig att gälda
kostnaden för sin befordran till den ort, dit han sändes genom myndighets
försorg. 1 andra stycket av samma lagrum stadgas, att om i fall som avses
i 56 § utlänning återföres till fartyg eller luftfartyg med vilket han hit ankommit
eller sättes ombord på annat fartyg eller luftfartyg enligt vad där
sägs, dess innehavare är skyldig att utan ersättning av statsverket föra utlänningen
ur riket. Denna bestämmelse är av praktisk betydelse beträffande
just fripassagerare.

Därest fripassageraren skulle utan tillstånd av polismyndigheten lämna
fartyget under dess uppehåll i svensk hamn och olovligen inresa i riket, är
fartygets innehavare enligt 67 § tredje stycket skyldig att svara för de kostnader,
som åsamkas det allmänna för utlänningens uppehälle här i riket
under de närmaste tre månaderna och för hans befordran ur riket; enligt
fjärde stycket är i fråga om fartyg, som har utländsk innehavare, befälha -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

varen och den som anlitats för inklarering av fartyget pliktiga att, om det
ej är uppenbart obilligt, på innehavarens vägnar svara för nyssnämnda kostnader.

Konventionen. Konventionens huvudsyfte är att reglera fartygsbefälhavares
möjlighet att landsätta fripassagerare. Huvudprincipen är att befälhavare
å fartyg, som är registrerat i fördragsslutande stat eller seglar under
sådan stats flagga, skall äga avlämna fripassagerare i första lämpliga hamn
i fördragsslutande stat, samt att denna stat skall äga återsända fripassageraren
till hans hemland eller, om det ej kan ske, till någon av vissa andra
närmare angivna stater. Vidare ges regler om kostnaderna för fripassagerarens
underhåll och återsändande. Däremot har, såsom förut antytts, i
konventionen icke upptagits några regler till förhindrande av att fripassagerare
tar sig ombord å fartyg eller några straffrättsliga regler avseende fripassagerare.
Likaledes saknas regler om behandlingen ombord av fripassagerare.

Artikel 1 innehåller definitioner av begreppet »fripassagerare» och några
andra i konventionen förekommande uttryck. Med »fripassagerare» förstås
person som i en hamn eller å plats i närheten av en hamn gömmer sig
ombord på ett fartyg utan samtycke av redaren eller befälhavaren eller annan,
som är ansvarig för fartyget, och som befinner sig ombord efter det
att fartyget lämnat hamnen eller platsen. »Inskeppningshamn» avser den
hamn eller plats i närheten av en hamn där fripassagerare går ombord på
det fartyg, å vilket han anträffas. »Utskeppningshamn» avser den hamn
där fripassagerare enligt bestämmelserna i konventionen avlämnas till behörig
myndighet.

Enligt artikel 2 äger befälhavaren avlämna fripassageraren till behörig
myndighet i den första hamn i fördragsslutande stat, som fartyget anlöper efter
det att fripassageraren anträffats och i vilken fripassageraren, enligt vad
befälhavaren finner, kommer att behandlas i överensstämmelse med bestämmelserna
i konventionen (punkt 1). Staten i fråga är skyldig att mottaga
fripassageraren; dock icke, om det föreligger ett tidigare för fripassageraren
personligen meddelat utvisningsbeslut eller ^reseförbud (punkt 3).
Befälhavaren skall lämna den myndighet, till vilken fripassageraren avlämnas,
alla för honom kända uppgifter om fripassageraren (punkt 2).

Artikel 3 innehåller regler om att den myndighet i utskeppningshamnen,
till vilken fripassageraren avlämnas, äger att sända denne åter till andra,
närmare angivna stater. De stater, till vilka fripassageraren kan återsändas,
utgör — i den ordning i vilken de ifrågakommer för återsändande —
den stat där fripassageraren är medborgare (punkt 1), den stat där fripassagerarens
inskeppningshamn är belägen (punkt 2), den stat, där den hamn
som fartyget sist anlöpte innan fripassageraren anträffades, är belägen
(punkt 3) samt den fördragsslutande stat, under vars flagga det fartyg, å
vilket fripassageraren anträffades, seglade (punkt 4). Stat, till vilken fri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1961

9

passageraren återsändes enligt artikeln, är jämlikt sista stycket skyldig
att mottaga denne.

I artikel i regleras frågan vem som skall bära kostnaderna för fripassagerarens
underhåll i utskeppningshamnen och för hans återsändande till
annan stat. Innebörden av reglerna är att kostnaderna skall åvila redaren
med den begränsningen, att i fall då fripassageraren sändes till annan stat
än sådan fördragsslutande stat, vars medborgare fripassageraren är, redaren
icke är skyldig att svara för underhållskostnaderna för längre tid än
tre månader, räknat från det att fripassageraren avlämnats till behörig
myndighet. Om fripassageraren återsändes till fördragsslutande stat vars
medborgare han är, är det redaren jämlikt första stycket obetaget att göra
gällande den regressrätt som han kan äga mot staten i fråga för kostnaderna.
Av artikelns sista stycke framgår att den stat, där utskeppningshamnen är
belägen, utan hinder av konventionen äger kräva att redaren ställer säkerhet
för sina ekonomiska förpliktelser i avseende å fripassageraren.

Artikel 5 punkt 1 innebär att konventionen icke rubbar de befogenheter
som befälhavare eller vederbörande myndighet i utskeppningshamnen äger
på andra grunder. Punkt 2 innehåller en regel om skyldighet för fartygsbefälhavaren
och nämnda myndighet att ta hänsyn till de skäl som fripassageraren
må åberopa till stöd för att han icke skall utskeppas i eller återsändas
till hamn eller stat som avses i konventionen. Enligt punkt 3 berör
konventionen icke fördragsslutande stats rätt eller skyldighet att bevilja
politisk asyl.

Artiklarna 6—12 innehåller regler om undertecknande (artikel 6), ratifikation
(artikel 7), ikraftträdande (artikel 8), anslutning till konventionen
av stat som icke deltog i Brysselkonferensen (artikel 9), uppsägning (artikel
10), konventionens giltighet beträffande områden för vars internationella
förbindelser fördragsslutande stat svarar (artikel 11) och ändring av
konventionen (artikel 12). Beträffande det närmare innehållet i dessa artiklar
må här endast anmärkas att konventionen träder i kraft sex månader
efter det att den ratificerats av minst 10 stater (artikel 8 punkt 1).

Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen av den förut omnämnda promemorian
rörande konventionen har allmänt vitsordats, att fripassagerarna
utgör ett allvarligt problem för sjöfarten, och flertalet remissinstanser
har tillstyrkt, att Sverige ansluter sig till konventionen.

För svensk anslutning till konventionen uttalar sig sjöfartsstijrelsen,
över ståt hållarämbet et, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Sveriges
allmänna sjöfartsförening (styrelsens majoritet), Sveriges redareförening
och Sveriges fartygsbefälsförening.

Några remissinstanser gör allmänna uttalanden om värdet av konventionen.

Sjöfartsstijrelsen anför, att konventionen i sin begränsning är väl förenlig
med principerna för den svenska utlänningskontrollen, Svensk anslut -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

ning till konventionen bör ske under förutsättning att denna biträdes även
av övriga nordiska länder.

Övcrståthållarämbetet uttalar, att fripassagerarproblemet i konventionen
lösts på ett tillfredsställande sätt ur humanitär synpunkt samtidigt
som redarnas intresse av att snarast få ilandsätta fripassagerare blivit tillgodosett.
Risken för att fripassagerare blir kvar i landet synes vara störst
om de avlämnats här från svenskt fartyg. I sådant fall saknas nämligen den
eljest föreliggande möjligheten att i sista hand återsända fripassagerarna
till fartygets flaggstat. I den mån fripassagerarna är politiska flyktingar
torde de emellertid redan vid nu rådande ordning tillåtas att landstiga här.
Det kan också förväntas att svenska redare, efter en svensk anslutning till
konventionen, kommer att — icke minst med hänsyn till den betalningsskyldighet
som skall åligga redarna för fripassagerares underhåll och återsändande
■— ägna stor uppmärksamhet åt möjligheterna att förhindra obehöriga
att komma ombord. De olägenheter i fråga om en ökning av antalet
hit inkomna fripassagerare som kan följa av anslutning till konventionen
kan enligt ämbetets mening antagas icke bli mer betydande än att de uppväges
av fördelarna med konventionen, främst i humanitärt avseende.

Sveriges allmänna sjöfartsförening (styrelsemajoriteten) framhåller, att
de fördelar som enligt konventionen tillkommer redarna ter sig föga betydelsefulla
för rederinäringen, men att, å andra sidan, konventionsreglerna
icke kommer att medföra större nackdelar eller kostnader för svenska
intressen. Genom att biträda konventionen skulle Sverige kunna medverka
till ett fortsatt internationellt arbete rörande fripassagerarfrågan.

Sveriges redareförening ger uttryck åt den uppfattningen att konventionen
icke på ett tillfredsställande sätt löser hithörande problem. Sålunda
är, enligt föreningens mening, sjöfartsnäringens intressen tillgodosedda endast
i begränsad omfattning. Utsikterna att nå en internationell anslutning
till konventionen är också små. Den internationella skeppsredarefederationen
(International Shipping Federation) har emellertid på sin årskonferens
i juni 1958 uttalat sig för att de nationella redareföreningarna skulle, var i
sitt land, verka för en ratificering av konventionen, och föreningen har därför
ansett sig böra förorda att Sverige ansluter sig till denna. En förutsättning
härför bör dock vara, att Sverige -— lämpligen i samarbete med övriga
nordiska länder — kommer att verka för att konventionen snarast möjligt
revideras.

Sveriges fartygsbefälsförening framhåller, att de olägenheter som smygpassagerarna
under de senaste decennierna vållat såväl de ombordanställda
som rederierna varit av betydande omfattning och att det därför är angeläget
att en ändring kommer till stånd. Även ur humanitär synpunkt är det
enligt föreningens mening påkallat att internationella regler antages som
förhindrar att smygpassagerare kan tvingas till kanske årslång internering
ombord. Föreningen anmärker emellertid att redarnas i första stycket av
artikel 4 omnämnda regressrätt gentemot den fördragsslutande stat, vars
medborgare smygpassageraren är, för förskjutna kostnader för underhåll

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

och återsändande av smygpassageraren till den staten i åtskilliga fall torde
vara tämligen fiktiv. Enligt föreningens mening borde rätteligen smygpassagerarens
hemland omedelbart svara för dessa kostnader.

En negativ inställning till svensk anslutning till konventionen intar socialstyrelsen,
statens utlänningkommission och Sveriges allmänna sjöfartsförening
(styrelsens minoritet).

Socialstyrelsen anför, att den omständigheten att konventionen icke kommer
att omfattas av flera av de största sjöfartsnationerna sannolikt kommer
att få till följd, att de fördragsslutande staterna får mottaga en större del
av fripassagerarklientelet än vad som eljest skulle ha varit fallet. Särskilt
för Sveriges del föreligger, såvitt styrelsen kan bedöma, avsevärda risker
för en dylik merbelastning, beroende på att en stor del av det svenska handelstonnaget
seglar enbart på främmande hamnar och att Sverige mångenstädes
torde betraktas som ett land som är välvilligt inställt till flyktingar.
Styrelsen har funnit att fripassagerarna kan hänföras i huvudsak till endera
av två grupper. Den ena gruppen utgöres av personer som av politiska
skäl lämnat sin uppehållsort och den andra gruppen av personer som av
andra skäl — varibland man har att räkna med kriminalitet, eftersatta förplikelser
av offentligrättslig eller civilrättslig natur, etc. — söker sig bort
från hemlandet. Det kan enligt styrelsens mening med skäl ifrågasättas om
Sverige genom att biträda konventionen bör öka sin hjälpverksamhet beträffande
flyktinggruppen så länge de ledande sjöfartsnationerna icke lämnar
sin medverkan. Fripassagerarna tillhörande den andra gruppen är i
allmänhet att anse som mindre önskvärda. Anledning att vidtaga åtgärder
som medför risk för att ett ökat antal sådana individer inkommer i landet
eller stannar här finns det enligt styrelsens mening icke.

Statens utlänningskommission uttalar, att kommisionen under sin handläggning
av utlänningsärenden gång efter annan kommer i kontakt med
fripassagerarnas svåra förhållanden och det problem fripassagerarna utgör
såväl för rederinäringen som för immigrationsmyndigheterna. Det är enligt
kommissionens mening synnerligen angeläget att få till stånd en internationell
lösning av frågan om fripassagerare och deras behandling.
Kommissionen är medveten om de stora svårigheter som är förknippade
därmed. Den föreliggande konventionens utformning är emellertid sådan
att den synbarligen icke kunnat biträdas av flertalet av de stora sjöfartsnationerna,
och även från svensk sida ger konventionen, enligt kommissionens
mening, anledning till sådana erinringar att det torde vara svårt
för Sverige att ansluta sig. Konventionen innehåller icke några bestämmelser
om fripassagerares behandling ombord på fartyg och ej heller om vilka
åtgärder fartygsbefälhavare bör vidtaga för att hindra fripassagerare att
komma ombord. Genom att biträda konventionen skulle Sverige vidare frånhända
sig möjligheten att jämlikt inresebestämmelserna i utlänningslagstiftningen
hindra icke önskvärda utlänningar att inresa i det nordiska
passkontrollområdet. Speciella svårigheter föreligger även med hänsyn till

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1961

det klientel som det bär i allmänhet rör sig om. Långvariga undersökningar
kan stundom krävas för att fastställa fripassagerarens medborgarskap, om
det ens låter sig göra. Hans befordran till hemlandet eller annorstädes medför
dessutom dryga kostnader. Visserligen skulle redaren enligt konventionen
vara ersättningsskyldig för utlänningens uppehälle under hans vistelse
i landet och för hans befordran till den stat vars medborgare han är. De
kostnader som uppstår för att utreda utlänningens identitet och vart han
skall sändas torde emellertid komma att bli en statlig angelägenhet. Staten
skall likaså svara för kostnaderna i de fall utlänningen skickas till annan
stat än den vars medborgare han är och hans vidarebefordran icke kan ske
inom tre månader från mottagandet. Detta synes icke vara motiverat då anledningen
till kostnaderna i de flesta fall ytterst är bristande uppsikt under
vederbörande fartygs uppehåll i hamn. Mot samtliga fyra i artikel 3 upptagna
alternativa lösningar till frågan om vart utlänningen skall kunna sändas
kan den invändningen riktas, att de synes ha tillkommit utan hänsynstagande
till det förhållandet att det ofta är fråga om flyktingar vilka som
fripassagerare medföljer fartygen undan politisk förföljelse. Tillämpningen
av alternativen kan, när det gäller denna kategori fripassagerare, komma
att mycket starkt influeras av den olika innebörd som de skilda staterna ger
åt begreppet flykting. För Sveriges del gäller sålunda i jämförelse med
många av de västeuropeiska staterna mycket liberalare regler i fråga om
bedömningen av de skäl som åberopas för flyktingskap. Detta i förening
med den uttryckliga bestämmelsen i svensk utlänningslagstiftning, att en
flykting icke får skickas till land varifrån han flytt eller till land, från vilket
han riskerar all bli sänd till det land varifrån han flytt, gör att Sverige
kan försättas i en mindre gynnsam situation vid tillämpningen av de olika
alternativen. Det har exempelvis under efterkrigsåren ofta förekommit, att
befälhavare å fartyg, vilka angjort hamnar bakom den s. k. järnridån, försökt
att vid passerandet av Sverige göra sig kvitt medföljande fripassagerare
som smugit sig ombord i något av järnridåländerna. Skulle Sverige
enligt konventionen vara förpliktat att mottaga sådana fripassagerare, riskerar
man, med hänsyn till den svenska asylrättspolitiken, att intet av de
fyra alternativen skulle kunna tillämpas från svensk sida. — Kommissionen
har slutligen den uppfattningen att problemet med fripassagerare är
mindre nu än det var åren närmast efter senaste krigsslutet. En bidragande
orsak härtill torde vara att fartygsbefälhavarna, med vetskap om de svårigheter
som det innebär att ha fripassagerare ombord, skärpt bevakningen av
fartygen i hamnarna. Med hänsyn till att befälhavare enligt konventionen
i princip får rätt att landsätta en fripassagerare i närmaste hamn, tillhörig
konventionsstat, är det emellertid fara värt att efter en anslutning till konventionen
bevakningen av fartygen kan bli mindre effektiv än hittills.

Inom utlänningskommissionen föreligger icke några samlade uppgifter
rörande den omfattning i vilken fripassagerare ankommer till riket.
Överståthållarämbetet har emellertid upplyst att under åren 1951—1958 till

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

13

passkontrollen i Stockholm anmälts omkring 15 fripassagerare eller i medeltal
omkring två fripassagerare om året. Antalet till Göteborg inkomna
fripassagerare har, enligt vad poliskammaren i Göteborg uppgivit, minskats
betydligt under de senaste åren. År 1947 ankom 81 fripassagerare, av vilka
flertalet erhöll asylrätt på grund av politiskt flyktingskap, men 1957 var
antalet inkomna fripassagerare endast sju och av dem blev sex avvisade
från riket medan den sjunde fick stanna här såsom politisk flykting.

Departementschefen. Det råder icke tvivel om att fripassagerarfrågan är
ett allvarligt problem inom sjöfarten. Den åtstramning av invandringspolitiken
som under de senaste decennierna ägt rum i många länder har medfört
ökade svårigheter för fartygsbefälhavarna att sätta i land sådana personer,
som söker ta sig från ett land till ett annat såsom fripassagerare på
fartyg; lagstiftningen i de olika länderna är i allmänhet så utformad, att
tripassagerare avvisas och, om de landstiger, återföres till fartyget. Närvaron
av fripassagerare ombord på ett fartyg kan medföra betydande olägenheter,
särskilt som det ej sällan rör sig om personer som på grund av kriminalitet
eller annan asocialitet söker sig en ny uppehållsort. Det måste
anses synnerligen angeläget att en internationell reglering av fripassagerarfrågan
kommer till stånd.

En möjlighet till sådan reglering har öppnats genom den konvention om
fripassagerare som nu föreligger. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
tar konventionen emellertid ej sikte på åtgärder, som avser att hindra
obehöriga från att ta sig ombord på fartyg, och den ger inga regler om
hur fripassageraren skall behandlas under färden. Konventionen reglerar
endast frågan om möjligheterna att sätta en fripassagerare i land från det
fartyg, på vilket han smugit sig ombord, och att vidaresända honom till
hans hemland eller annat land. Härom stadgas i konventionen, att befälhavare
å fartyg, som är registrerat i fördragsslutande stat eller seglar under
sådan stats flagga, äger avlämna fripassagerare i första lämpliga hamn
i fördragsslutande stat som fartyget anlöper efter det att fripassageraren
anträffats. Denna stat äger vidarebefordra fripassageraren till annan stat
enligt grunder som närmare anges i konventionen. Fartygets redare skall i
princip vara skyldig att stå för kostnaderna för fripassagerarens underhåll
efter avlämnandet och för återsändandet.

Konventionen har sålunda fått en ganska begränsad räckvidd. Det finns
också, enligt vad som upplysts, anledning att antaga, alt flera av de stora
sjöfartsnationerna icke kommer att ansluta sig till konventionen. Med hänsyn
härtill kan det måhända ifrågasättas, om konventionen i någon större
grad kommer att avhjälpa de olägenheter som fripassagerarna medför för
sjöfarten. Vid remissbehandlingen av departementspromemorian i ämnet
har man emellertid från flera håll betonat konventionens värde ur sociala
och humanitära synpunkter.

De invändningar mot svensk anslutning till konventionen som framkommit
hänför sig främst till de olägenheter som en sådan kan antagas föra

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

med sig för den svenska utlänningskontrollen. Det har sålunda, med hänsyn
till att flera av de större sjöfartsnationerna lär komma att stanna utanför
konventionen, framhållits att antalet fripassagerare som enligt konventionens
regler avlämnas här i landet sannolikt kommer att bli högre än vad
som skulle ha blivit fallet vid en mer allmän internationell anslutning till
konventionen. Det är ofrånkomligt — har det vidare påpekats -—- att många
av dem icke kommer att kunna sändas åter till annan stat, antingen därför
att de är politiska flyktingar eller statslösa eller därför att deras medborgarskap
icke kan utrönas.

Med anledning av dessa invändningar må framhållas, att konventionen
innehåller stadgande, att minst tio stater skall ha anslutit sig till konventionen,
innan denna träder i kraft. Även om vissa stora sjöfartsnationer
stannar utanför konventionen, synes det ej vara anledning befara, att de
väntade olägenheterna med hänsyn till utlänningskontrollen skall komma
att väga över de fördelar som är förenade med en anslutning till konventionen.
I den mån fripassagerarna utgör politiska flyktingar står det för
övrigt i överensstämmelse med riktlinjerna för den svenska utlänningspolitiken
att en fristad skall kunna beredas dem här i landet.

Eftersom de nordiska staterna numera bildar ett gemensamt passkontrollområde
med lika regler för kontroll av utlänningars inresa och utresa,
är det för Sveriges ståndpunktstagande till konventionen av betydelse, vilken
ställning de övriga nordiska länderna intar. Vid samråd som ägt rum
mellan representanter för de nordiska ländernas regeringar har det visat
sig, att man i Danmark och Norge önskar ansluta sig till konventionen,
medan man från finsk sida visat en mera tveksam hållning men förklarat
sig icke ha någon erinran mot att övriga nordiska stater biträder konventionen.
Även om fullständig nordisk anslutning ej kan påräknas, anser jag
att den positiva inställningen till konventionen från dansk och norsk sida
är ett starkt skäl för att Sverige ansluter sig till konventionen.

På grund av det anförda vill jag förorda, att fripassagerarkonventionen
biträdes av Sverige.

Jag övergår härefter till frågan om den lagstiftning som erfordras beträffande
fripassagerarfrågan och som är påkallad vid svensk anslutning
till konventionen.

Till en början må framhållas att tillämpning av konventionen icke torde
bli aktuell i fall då fripassagerare som ankommer till riket, vare sig det
sker med svenskt eller utländskt fartyg, är svensk medborgare; på grund
av sitt svenska medborgarskap är nämligen denne under alla omständigheter
berättigad att inresa i riket, och av allmänna rättsgrundsatser torde
också följa att han på befälhavarens anmodan är skyldig att lämna fartyget.

Är fripassageraren utlänning regleras för närvarande hans rätt att inresa
i riket av de bestämmelser i utlänningslagen, som i allmänhet är tilllämpliga
i fråga om utlännings inresa, samt av vissa specialbestämmelser
i samma lag som rör det fallet att utlänning ankommer till riket med far -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

tyg eller luftfartyg. Enligt 18—19 §§ utlänningslagen kan icke önskvärda
utlänningar vid ankomsten till riket på särskilt angivna grunder avvisas;
avvisning skall enligt 55 § i regel verkställas på det sättet att vederbörande
befordras till det land varifrån han ankommit. Beträffande fripassagerare
föreligger i allmänhet avvisningsskäl, t. ex. att han saknar
pass eller är kriminellt eller socialt belastad, och beslut om avvisning meddelas
då i vanlig ordning. Verkställighet sker emellertid i allmänhet icke
enligt den angivna huvudregeln utan enligt en särskild bestämmelse i 56 §
första stycket, som avser fall då utlänning ankommit hit med fartyg eller
luftfartyg. I normala fall innebär denna bestämmelse att fripassageraren
återföres till fartyget. Enligt 56 § andra stycket gäller bestämmelsen dock
icke om fartyget skall avgå till land, där flyktingen löper risk att bli utsatt
för politisk förföljelse m. m.

Konventionen medför förpliktelse för Sverige att i fall, då det fartyg med
vilket fripassageraren ankommer är registrerat i konventionsstat eller seglar
under sådan stats flagga, icke tillämpa de berörda specialbestämmelserna
i 56 § utan i stället de regler om återsändande som upptagits i artikel 3
i konventionen.

Lämpligast synes vara att de särskilda bestämmelser som sålunda skall
gälla i förhållande till konventionsstater får meddelas av Kungl. Maj :t. Erforderlig
fullmakt för Kungl. Maj:t att utfärda sådana bestämmelser torde
böra upptagas i 56 § såsom tredje stycke.

I samband med utfärdandet av dylika regler bör även upptagas föreskrift
om skyldighet för befälhavare att avlämna sådan rapport med för honom
kända uppgifter om fripassagerarens medborgarskap m. in., som avses i
artikel 2 punkt 2 i konventionen.

Konventionen innehåller såsom förut nämnts även bestämmelser om skyldighet
för redaren att svara för kostnaderna för fripassagerarens underhåll
efter avlämnandet och för återsändandet. Även i detta hänseende torde
Kungl. Maj:t få meddela erforderliga föreskrifter.

Röiande behandling av ärende om avvisning av fripassagerare bör i övrigt
tillämpas utlänningslagens regler. Framför allt märkes att vissa bestämmelser
i 53, 54 och 58 §§ om skydd för politisk flykting skall vara tillämpliga.
Anmarlcas må att konventionen i artikel 5 punkt 2 ålägger konventionsstat
att vid prövning av fråga om återsändande av fripassagerare helt
allmant taga hänsyn till de skäl som fripassageraren må åberopa till stöd
for att han icke skall återsändas till hamn eller stat som avses i konventionen.
Hos oss tar man einellerlid i avvisningsärcnde städse hänsyn till
samtliga omständigheter, och någon uttrycklig föreskrift i berörda hänseende
beträffande just fripassagerare torde icke vara erforderlig.

Till de regler i utlänningslagen som enligt det anförda är tillämpliga vid
sidan av de av konventionen föranledda föreskrifterna hör vidare ett stadgande
i 60 § att om svårighet möter vid verkställighet eller det är tvivelaktigt
huru verkställighet skall ske, ärendet skall underställas den centrala utanningsmyndigheten,
d. v. s. utlänningskommissionen. Det får förutsättas

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1961

att dylikt underställande blir regel då det gäller avvisning av fripassagerare.
Tillämpliga är vidare reglerna i 35—38 §§ om särskilda tvångsåtgärder. Vid
behov skall sålunda fripassagerare som skall återsändas enligt konventionens
bestämmelser tagas i förvar eller ställas under uppsikt enligi de närmare
föreskrifterna i berörda lagrum.

Utan uttryckligt stadgande torde vara klart att fripassagerare, i fall då
vederbörande svenska myndighet enligt de anförda reglerna är beredd att
mottaga honom, är skyldig att på befälhavarens anmodan lämna fartyget.

Vad hittills anförts har avsett frågan om avlämning av fripassagerare i
hamn i Sverige. Konventionen innebär även att befälhavare på svenskt fartyg i
vissa fall skall äga att avlämna fripassagerare i hamn i annan konventionsstat.

I överensstämmelse med vad nyss anföids får, i fall då myndighet i den främmande
staten enligt konventionen förklarar sig beredd att mottaga fripassageraren,
befälhavaren anses i princip äga påfordra att fripassageraren lämnar
fartyget. Enligt allmänna rättsgrundsatser lär dock denna befogenhet ej
kunna utövas, då särskilda skäl talar däremot, såsom att fripassageraren i
den stat varom fråga är skulle riskera att bli utsatt för politisk förföljelse
eller lida nöd. Ett allmänt stadgande i denna riktning har upptagits i artikel
5 punkt 2. Att reglera denna fråga i lag synes icke vara erforderligt.

Enligt vad förut anförts träder konventionen i kraft först efter det att
tio stater ratificerat den, och tidpunkten för ikraftträdandet är därför för
närvarande oviss. Den föreslagna lagändringen kan dock träda i kraft oberoende
av konventionen. Jag föreslår, att den får träda i kraft den 1 januari
1962.

Som jag berört inledningvis har även i annat sammanhang aktualiserats
vissa ändringar i utlänningslagen. Sedan Nordiska rådet vid sin åttonde session
i Reykjavik 1960 i en rekommendation (nr 3) uttalat sig för Islands
anslutning till överenskommelsen den 12 juli 1957 om upphävande av passkontrollen
vid de internordiska gränserna, har nämligen Islands regering beslutat
vidtaga åtgärder för att få till stånd en sådan anslutning. Övriga nordiska
länder har ställt sig positiva till Islands anslutning till passkontrollöverenskommelsen.

I samband med att nyssnämnda överenskommelse blev gällande genomfördes
vissa därav föranledda ändringar i utlänningslagen. Sålunda skärptes
avvisningsreglerna i 18 och 19 §§ så att utlänning kunde avvisas i Sverige
även om skälet härför endast hänförde sig till hans förhållande till Danmark,
Finland eller Norge. Vidare infördes i 55 § ett stadgande att eljest gällande
regler om verkställighet av avvisningsbeslut icke utgör hinder för att utlänning,
som ankommit från Danmark, Finland eller Norge, enligt överenskommelse
med dessa länder befordras till något av dem. Då Island blir part i passkontrollöverenskommelsen
bör nu berörda bestämmelser givetvis även omfatta
Island. Jag föreslår därför att 18, 19 och 55 §§ ändras i enlighet härmed.

Innan passkontrollöverenskommelsen kan träda i tillämpning såvitt avser
Island krävs ytterligare överläggningar mellan utlänningsmyndigheterna i de

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961 17

nordiska länderna, varjämte åtskilliga administrativa åtgärder måste vidtagas.
Det är därför icke möjligt att nu ange någon bestämd dag, då överenskommelsen
kan bli gällande i förhållande till Island. Med hänsyn härtill
torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om ikraftträdandet av
ändringarna i 18, 19 och 55 §§ utlänningslagen.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga (Bilaga B) till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 §
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta
protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

. iang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 160

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

Bilaga A

Convention Internationale
snr les passagers clandestins

Les Hautes Parties Contractantes,

Ayant reconnu qu’il était désirable
de fixer par un accord certaines régles
uniformes relatives aux passagers
clandestins, ont décidé de conciure
une Convention å cet effet et ont,
dans ce but, convenu de ce qui suit:

Article 1.

Dans la présente Convention, les
expressions suivantes auront le sens
précis indiqué ci-dessous:

«Passager clandestin» signifie une
personne qui, en un port quelconque
ou en un lieu en sa proximité, se dissimule
dans un navire sans le consentement
du propriétaire du navire
ou du capitaine ou de toute autre
personne ayant la responsabilité du
navire et qui est å bord apres que le
navire a quitté ce port ou lieu.

«Port d’embarquement» signifie le
port ou lieu en sa proximité ou un
passager clandestin monte å bord du
navire dans lequel il est découvert.

«Port de débarquement» signifie le
port dans lequel le passager clandestin
est remis å 1’autorité compétente
conformément aux stipulations
de la présente Convention.

«Autorité compétente» signifie la
personne ou service au port de débarquement,
autorisé par le Gouvernement
de l’Etat dans lequel ce port
est situé, å recevoir et traiter les passagers
clandestins conformément aux
stipulations de la présente Convention.

«Propriétaire» inclut tout affréteur
en coque nue de navire.

Article 2.

(1) Si au cours d’un voyage d’un
navire immatriculé dans un Etat

International Convention
relating to stowaways

The High Contracting Parties,

Having recognized the desirability
of determining by agreement certain
uniform rules relating to stowaways,
have decided to conclude a Convention
for this purpose, and thereto
have agreed as follows:

Artide 1.

In this Convention the following
expressions shall have the meanings
specified hereunder:

“Stowaway” means a person "who,
åt any port or place in the vicinity
thereof, secretes himself in a ship
without the consent of the shipowner
or the Master or any other person in
charge of the ship and “who is on
board after the ship has left that
port or place.

“Port of Embarkation” means the
port or place in the vicinity thereof
åt which a stowaway boards the ship
on which he is found.

“Port of Disembarkation” means
the port åt which the stowaway is
delivered to the appropriate authority
in accordance with the provisions of
this Convention.

“Appropriate authority” means the
body or person åt the port of disembarkation
authorized by the Government
of the State in which that
port is situated to receive and deal
with stowaways in accordance with
the provisions of this Convention.

“ Owner” includes any charterer
to whom the ship is demised.

Artide 2.

(1) If on any voyage of a ship
registered in or hearing the flag of a

Kungi. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

19

(Översättning)

Internationell konvention
om fripassagerare

De höga fördragsslutande parterna,

vilka funnit det önskvärt att genom
avtal fastställa vissa enhetliga
regler om fripassagerare, hava beslutat
att ingå en konvention för ändamålet
och hava i detta syfte överenskommit
som följer:

Artikel 1

I denna konvention användas följande
uttryck i nedan angiven betydelse
:

»Fripassagerare» avser person som
i en hamn eller å plats i närheten av
en hamn gömmer sig ombord på ett
fartyg utan samtycke av redaren eller
befälhavaren eller annan, som är
ansvarig för fartyget, och som befinner
sig ombord efter det att fartyget
lämnat hamnen eller platsen.

»Inskeppningshamn» avser den
hamn eller plats i närheten av en
hamn där fripassagerare går ombord
på det fartyg, å vilket han anträffas.

»Utskeppningshamn» avser den
hamn där fripassagerare jämlikt bestämmelserna
i denna konvention
avlämnas till behörig myndighet.

»Behörig myndighet» avser sådant
organ eller sådan person i utskeppningshamnen
som av regeringen i
den stat, där utskeppningshamnen är
belägen, har bemyndigats att jämlikt
bestämmelserna i denna konvention
mottaga och vidare förfara med fripassagerare.

»Redare» omfattar jämväl befraktare
till vilken fartyget uthyrts.

Artikel 2

1. Anträffas fripassagerare, i hamn
eller till sjöss, under resa med fartyg
2f Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 166

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1961

contraetant, ou porlant le pavillon
d’un tel Etat, un passager clandestin
est découvert dans un port ou en mer,
le capitaine du navire peut, sous réserve
des dispositions du paragraphe
3, livrer le passager clandestin å l’autorité
compétente du premier port
d’un Etat contraetant ou le navire
fait escale apres la découverte du passager
clandestin, et dans lequel il
estime que ce passager sera traité
conformément aux dispositions de la
présente Convention.

(2) Lors de la livraison du passager
clandestin ä 1’autorité compétente,
le capitaine du navire devra remettre
ä cette autorité une déclaration signée
contenant toute information en sa
possession concernant ce passager
clandestin et notamment sur sa, ou
ses nationalités, son port d’embarquement,
la date, 1’heure et la position
géograpliique du navire lorsque le
passager clandestin a été découvert,
ainsi que mention du port de départ
du navire et des ports d’escales subséquents
avec les dates d’arrivées et
de départs.

(3) Sauf si un passager clandestin
est sous le coup d’une mesure antérieure
individuelle d’expulsion ou de
refoulement, l’autorité compétente de
tout port d’un Etat Contraetant devra
recevoir tout passager clandestin qui
lui est livré conformément aux précédentes
dispositions de cet article et
devra agir å son égard conformément
aux dispositions de la présente
Convention.

Article 3.

Lorsqu’un passager clandestin est
remis å 1’autorité compétente au port
de débarquement:

(1) Cette autorité peut le renvoyer
ä tout Elat dont elle estime ä la fois
qu’il est un national et que cet Etat
le reconnait comme tel.

(2) Mais lorsque 1’Etat ou, les
Etats dont 1’autorité compétente
estime que le passager clandestin est
un national, refuse ou, refusent d’accepter
son renvoi, ou, lorsque 1’autorité
compétente considére que le pas -

Contracting State a stowaway is
found in a port or åt sea, the Master
of the ship may, subject to the provisions
of paragraph 3, deliver the
stowaway to the appropriate authority
åt the first port in a Contracting
State åt whicli the ship calls after the
stowaway is found, and åt which he
considers that the stowaway will be
dealt with in accordance with the
provisions of this Convention.

(2) Upon delivery of the stowaway
to the appropriate authority, the
Master of the ship shall give to that
authority a signed statement containing
all information in his possession
relating to that stowaway including
his nationality or nationalities,
his port of embarkation and the
date, time and geographical position
of the ship when the stowaway was
found, as well as the port of departure
of the ship and the subsequent ports
of call with dates of arrival and departure.

(3) Unless the stowaway is under
a previous individual order of deportation
or prohibition from entry,
the appropriate authority of a Contracting
State shall receive any stowaway
delivered to it in accordance
with the foregoing provisions of this
Article and deal with him in accordance
with the provisions of this Convention.

Article 3.

When a stowaway is delivered to
the appropriate authority åt the port
of disembarkation:

(1) This authority may return him
to any State of which it considers
that he is a national and is admitted
as such by that State.

(2) When, however, the State or
States of which the appropriate authority
consider the stowaway to be
a national refuses or refuse to accept
his return, or when the appropriate
authority is satisfied that the stowa -

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1961

som är registrerat i fördragsslutande
stat eller seglar under sådan stats
flagga, äger fartygets befälhavare,
med förbehåll för bestämmelserna i
punkt 3 nedan, avlämna fripassageraren
till behörig myndighet i den
första hamn i fördragsslutande stat,
som fartyget anlöper efter det att fripassageraren
anträffats och i vilken
fripassageraren, enligt vad befälhavaren
finner, kommer att behandlas
i överensstämmelse med bestämmelserna
i denna konvention.

2. När fripassageraren avlämnas
till behörig myndighet, åligger det
fartygets befälhavare att tilfmyndigheten
överlämna en skriftlig, av befälhavaren
undertecknad rapport innehållande
alla för befälhavaren kända
uppgifter om fripassageraren, särskilt
om hans medborgarskap och inskeppningshamn
samt om dag, klockslag
och fartygets position då fripassageraren
anträffades ävensom om
fartygets avgångshamn och de hamnar
som fartyget därefter anlöpt
jämte dagarna för dess ankomst och
avgång.

3. Det åligger behörig myndighet i
fördragsslutande stats hamn att mottaga
fripassagerare, som jämlikt föregående
bestämmelser i denna artikel
avlämnas till myndigheten, och
att med honom förfara i enlighet med
bestämmelserna i denna konvention,
med mindre det föreligger ett tidigare
för fripassageraren personligen
meddelat utvisningsbeslut eller ^reseförbud.

Artikel 3

När fripassagerare avlämnas till
behörig myndighet i utskeppningshamnen,
gäller följande.

1. Myndigheten äger återsända fripassageraren
till den stat, i vilken enligt
vad myndigheten finner denne är
medborgare och erkännes som sådan.

2. Om den stat eller de stater, i vilken
eller vilka fripassageraren enligt
vad myndigheten finner är medborgare,
vägrar eller vägra att mottaga
honom eller om fripassageraren enligt
vad myndigheten finner är stats -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

sager clandestin ne posséde aucune
nationalité, ou que, pour les raisons
mentionnées å 1’article 5 (2) il ne
doit pas étre renvoyé dans son propre
pays, la dite autorité peut, sous réserve
des dispositions de 1’article 5
(2), renvoyer le passager clandestin
å l’Etat dans lequel se trouve le port
qu’elle estime étre son port d’embarquement.

(3) En outre, lorsque le passager
clandestin ne peut étre renvoyé conforinément
aux paragrap,hes (1) ou

(2) du présent article, l’autorité
compétente peut, sous réserve des
dispositions de 1’article 5 (2), le renvoyer
dans l’Etat dans lequel se trouve
le dernier port d’escale avant qu’il ait
été découvert.

(4) Enfin, lorsqu’un passager clandestin
ne peut étre renvoyé conformément
aux paragraphes (1), (2) ou

(3) du présent article, 1’autorité compétente
peut le renvoyer dans l’Etat
Contractant dont le navire portait le
pavillon quand le passager clandestin
fut découvert.

L’Etat dans lequel le passager
clandestin est ainsi renvoyé est tenu
de 1’accepter, sous réserve des dispositions
du paragraphe (3) de 1’article
2.

Article 4.

Les frais d’entretien d’un passager
clandestin au port de son débarquement,
ainsi que ceux de son renvoi
dans 1’Etat Contractant dont il est un
national sont supportés par le propriétaire
du navire, sans préjudice de
son recours éventuel contre l’Etat
dont le passager clandestin est un
national.

way possesses no nationality or that,
for reasons inentioned in Article 5
(2), he should not be returned to his
own country, then the said authority
may, subject to the provisions of
Article 5 (2), return the stowaway
to the State in which the port which
they consider to have been his port
of embarkation is situated.

(3) However, if the stowaway cannot
be returned as provided under
paragraph (1) or (2) of this Article,
the appropriate authority may, subject
to the provisions of Article 5
(2), return him to the State in which
the last port åt which the ship called
prior to his being found is situated.

(4) Finally, when the stowaway
cannot be returned as provided under
paragraph (1), (2) or (3) of this
Article, the appropriate authority may
return him to the Contracting State
whose flag was flown by the ship in
which he was found.

The State to which the stowaway
is accordingly returned, shall be
bound to accept the stowaway, subject
to the provisions of Article 2 (3).

Article 4.

The costs of maintenance of a
stowaway åt his port of disembarkation
as well as those for returning
him to the country of which lie is a
national shall be‘ defrayed by the
shipowner, without prejudice to the
right of recovery, if any, from the
State of which the stowaway is a national.

Dans tous les autres cas le propriétaire
du navire assumera les frais de
renvoi mais ne sera tenu des frais
d’entretien que pendant trois mois
å dater de la remise du passager
clandestin å 1’autorité compétente.

L’obligation éventuelle d’un dépöt
ou d’une caution pour garantir le

In all other cases the shipowner shah
defray the costs of returning the
stowaway but he will not be liable
to defray maintenance costs for a
period exceeding three months from
the time when the stowaway is delivered
to the appropriate authority.

Any obligation to provide a deposit
or bail as a guarantee for payment

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

lös eller av skäl som sägs i artikel 5
punkt 2 icke bör återsändas till sitt
hemland, äger myndigheten, där ej
annat följer av artikel 5 punkt 2,
återsända fripassageraren till den
stat, där den hamn som enligt vad
myndigheten finner är hans inskeppningshamn,
är belägen.

3. Om fripassageraren icke kan
återsändas enligt bestämmelserna i
punkt 1 eller 2, äger myndigheten,
där ej annat följer av artikel 5 punkt
2, återsända honom till den stat, där
den hamn som fartyget sist anlöpte
före anträffandet av fripassageraren,
är belägen.

4. Om fripassageraren icke kan
återsändas enligt bestämmelserna i
punkt 1, 2 eller 3, äger myndigheten
återsända honom till den fördragsslutande
stat, under vars flagga det
fartyg, å vilket han anträffades, seglade.

Den stat, till vilken fripassagerare
återsändes enligt vad i denna artikel
sägs, är skyldig att mottaga honom,
där ej annat följer av bestämmelserna
i artikel 2 punkt 3.

Artikel 4

Kostnaderna för fripassagerares
underhåll i utskeppningshamnen t>ch
för hans återsändande skola, om
återsändandet äger rum till den fördragsslutande
stat vars medborgare
han är, erläggas av redaren. Vad sålunda
stadgas skall icke lända till inskränkning
i den rätt att återkräva
beloppet, vilken må tillkomma redaren
gentemot den stat vars medborgare
fripassageraren är.

I övriga fall skall redaren gälda
kostnaderna för återsändandet av fripassageraren
men är icke skyldig att
erlägga underhållskostnader för längre
tid än tre månader, räknat från fripassagerarens
avlämnande till behörig
myndighet.

Fråga om skyldighet att ställa borgen
eller annan säkerhet för betal -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 ar 1961

paiement des frais ci-dessus est régie
par la loi nationale du port de débarquement.

Article 5.

(1) Les pouvoirs conférés par la
présente Convention au capitaine d’un
navire et aux autorités compétentes
en ce qui concerne le sort d’un passager
clandestin s’ajouteront et ne
dérogeront pas å tous autres droits
et obligations que lui ou elles peuvent
avoir å cet égard.

(2) Pour 1’application des dispositions
de la présente Convention, le
capitaine et les autorités compétentes
du port de débarquement tiendront
compte des motifs que le passager
clandestin invoquerait pour ne pas
étre débarqué ou renvoyé dans tels
ports ou tels Etats mentionnés å la
présente Convention.

(3) Les dispositions de la présente
Convention ne porteront en aucune
maniére atteinte aux droits et obligations
de l’Etat Contractant ä accorder
l’asile politique.

Artide 6.

La présente Convention est ouverte
å la signature des Etats représentés
å la dixiéme session de la Conférence
diplomatique de Droit Maritime.

Artide 7.

La présente Convention sera ratifiée
et les instruments de ratification seront
déposés auprés du Gouvernement
beige qui en notifiera le dépot
par la voie diplomatique å tous les
Etats signataires et adhérents.

Artide 8.

(1) La présente Convention entrera
en vigueur entre les dix premiers
Etats qui 1’auront ratifiée, six mois
apres la date du dépot du dixiéme
instrument de ratification.

(2) Pour chaque Etat signataire
ratifiant la Convention aprés le
dixiéme dépot, elle entrera en vigueur

of the above costs shall be determined
by the law of the port of disembarkation.

Artide 5.

(1) The powers conferred by this
Convention on the Master of a ship
and on an appropriate authority,
with respect to the disposal of a
stowaway, shall be in addition to and
not in derogation of any other powers
or obligations which he or they may
have in that respect.

(2) As regards the application of
the provisions of this Convention, the
Master and the appropriate authorities
of the port of disembarkation
will take into account the reasons
which may be put forward by the
stowaway for not being disembarked
åt or returned to those ports or States
mentioned in this Convention.

(3) The provisions of this Convention
shall not in any way affect the
power or obligation of a Contracting
State to grant political asylum.

Artide 6.

This Convention shall be open for
signature by the States represented åt
the tenth session of the Diplomatic
Conference on Maritime Law.

Artide 7.

This Convention shall be ratified
and the instruments of ratification
shall be deposited with the Belgian
Government which shall notify
through diplomatic channels all
signatory and acceeding States of
their deposit.

Artide 8.

(1) This Convention shall come
into force between the ten States
which first ratify it, six months after
the date of the deposit of the tenth
instrument of ratification.

(2) This Convention shall come
into force in respect of each signatory
State which ratifies it after the de -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 dr 1961

ningen av ovannämnda kostnader
regleras av lagen i utskeppningshamnen.

Artikel 5

1. De befogenheter i avseende på
förfarandet med fripassagerare, som
denna konvention tillägger fartygsbefälhavare
och behörig myndighet,
skola gälla utöver de befogenheter i
sådant hänseende, som befälhavaren
eller myndigheten eljest må äga, och
ej rubba sagda befogenheter.

2. Det åligger fartygsbefälhavare
och behörig myndighet i utskeppningshamnen
att vid tillämpningen
av bestämmelserna i denna konvention
taga hänsyn till de skäl som fripassagerare
må åberopa till stöd för
att han icke skall utskeppas i eller
återsändas till hamn eller stat som
avses i konventionen.

3. Bestämmelserna i denna konvention
skola ej på något sätt beröra
fördragsslutande stats rätt eller skyldighet
att bevilja politisk asyl.

Artikel 6

Denna konvention står öppen för
undertecknande av de stater som voro
företrädda vid den diplomatiska
sjörättskonferensens tionde session.

Artikel 7

Denna konvention skall ratificeras,
och ratifikationsinstrumenten skola
deponeras hos belgiska regeringen,
som på diplomatisk väg skall underrätta
alla signatärstater och anslutna
stater därom.

Artikel 8

1. Denna konvention skall, såvitt
avser förhållandet mellan de tio stater
som först ratificerat densamma,
träda i kraft sex månader efter dagen
för deponeringen av det tionde
ratifikationsinstrumentet.

2. För signatärstat som ratificerar
konventionen efter deponeringen av
det tionde ratifikationsinstrumentet

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

six mois apres la date du dépot de posit of the tenth instrument of ratison
instrument de ratification. fication, six months after the date of

the deposit of the instrument of ratification
of that State.

Artide 9.

Tout Etat non représenté å la
dixiéme session de la Conférence diplomatique
de Droit Maritime pourra
adhérer å la présente Convention.

Les instruments d’adhésion seront
déposés auprés du Gouvernement
beige qui en avisera par la voie diplomatique
tous les Etats signataires
et adhérents.

La Convention entrera en vigueur
pour l’Etat adhérent six mois aprés
la date du dépot de son instrument
d’adhésion, mais pas avant la date
d’entrée en vigueur de la Convention
telle qu’elle est fixée å l’article 8 (1).

Artide 10.

Chacune des Hautes Parties Contractantes
aura le droit de dénoncer
la présente Convention å tout moment
aprés son entrée en vigueur å
son égard. Toutefois, cette dénonciation
ne prendra effet qu’un an aprés
la date de réception de la notification
de dénonciation au Gouvernement
beige, qui en avisera par la voie
diplomatique tous les Etats signataires
et adhérents.

Artide 11.

(1) Toute Haute Partie Contractante
peut, au moment de la ratification,
de l’adhésion, ou å tout moment
ultérieur, notifier par écrit au
Gouvernement beige que la présente
Convention s’applique aux territoires
ou å certains territoires dont elle assure
les relations internationales. La
Convention sera applicable auxdits
territoires six mois aprés la date de
réception de cette notification par le
Gouvernement beige, mais pas avant
la date d’entrée en vigueur de la présente
Convention å l’égard de cette
Haute Partie Contractante.

Artide 9.

Any State not represented åt the
tenth session of the Diplomatic Conference
on Maritime Law may accede
to tliis Convention.

The instruments of accession shall
be deposited with the Belgian Government
which shall inform through
diplomatic channels all signatory and
acceding States of the deposit of any
such instruments.

The Convention shall come inlo
force in respect of the acceding State
six months after the date of the deposit
of the instrument of accession
of that State, but not before the date
of entry into force of the Convention
as established by Article 8 (1).

Artide 10.

Each High Contracting Party shall
have the right to denounce this Convention
åt any time after the coming
into force thereof in respect of such
High Contracting Party. Nevertheless,
this denunciation shall only take
effect one year after the date on
which notification thereof has been
received by the Belgian Government
which shall inform through diplomatic
channels all signatory and acceding
States of such notification.

Artide 11.

(1) Any High Contracting Party
may åt the time of its ratification of
or accession to this Convention or åt
any time thereafter declare by written
notification to the Belgian Government
that the Convention shall
extend to any of the territories för
whose international relations it is
responsible. The Convention shall six
months after the date of the receipt
of such notification by the Belgian
Government extend to the territories
named therein, but not before the
date of the coming into force of the
Convention in respect of such High
Contracting Party.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

27

träder konventionen i kraft sex månader
efter det att signatärstaten deponerat
sitt ratifikationsinstrument.

Artikel 9

Stat som icke var företrädd vid den
diplomatiska sj örättskonf erensens
tionde session må ansluta sig till denna
konvention.

Anslutningsinstrumenten skola deponeras
hos belgiska regeringen, som
på diplomatisk väg skall underrätta
alla signatärstater och anslutna stater
därom.

För stat som ansluter sig träder
konventionen i kraft sex månader efter
dagen för deponeringen av anslutningsinstrumentet,
dock ej före konventionens
ikraftträdande jämlikt artikel
8 punkt 1.

Artikel 10

Fördragsslutande stat äger uppsäga
konventionen när som helst efter
det konventionen för dess del trätt i
kraft. Uppsägningen skall dock icke
medföra verkan förrän ett år förflutit
från den dag, då meddelandet om
uppsägningen mottogs av belgiska regeringen.
Denna skall på diplomatisk
väg underrätta alla signatärstater och
anslutna stater därom.

Artikel 11

1. Fördragsslutande stat må vid tiden
för dess ratifikation eller anslutning
eller när som helst därefter
skriftligen underrätta belgiska regeringen
därom, att konventionen skall
äga tillämpning å alla eller vissa av
de områden för vilkas internationella
förbindelser staten svarar. Sex månader
efter den dag belgiska regeringen
mottog sådan underrättelse, vinner
konventionen tillämpning å berörda
områden, dock ej före konventionens
ikraftträdande med avseende å den
fördragsslutande staten.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

(2) Toute Haute Partie Contractante
qui a souscrit une déclaration
au titre du paragraph (1) du présent
artide, étendant 1’application de la
Convention aux territoires ou å certains
territoires dont elle assure les
relations internationales, pourra å
tout moment aviser le Gouvernement
beige que la Convention cesse de s’appliquer
aux territoires eu question.
Cette dénonciation prendra effet un
an apres la date de réception par le
Gouvernement beige de la notification
de dénonciation.

(3) Le Gouvernement beige avisera
par la voie diplomatique tous les
Etats signataires et adhérents de
toute notification re^ue par lui au
titre du présent artide.

Article 12.

Toute Haute Partie Contractante
pourra, å 1’expiration du délai de
trois ans qui suivra l’entrée en vigueur
å son égard de la présente
Convention, demander la réunion
d’une Conférence chargée de statuer
sur toutes les propositions tendant å
la révision de la présente Convention.

Toute Haute Partie Contractante
qui désirerait faire usage de cette faculté
en avisera le Gouvernement
beige qui se chargera de convoquer
la Conférence dans les six mois.

En foi de quoi, les Plénipotentiaires,
dument autorisés, ont signé
la présente Convention.

Fait å Bruxelles, le 10 octobre
1957, en langues fran^aise et anglaise,
les deux textes faisant également foi,
en un seul exemplaire, qui restera
déposé dans les archives du Gouvernement
beige qui en délivrera des copies
certifiées conformes.

(2) Any High Contracting Party
which has made a déclaration under
paragraph (1) of this Article extending
the Convention to any territory
for whose international relations it is
responsible may åt any time thereafter
declare by notification given to
the Belgian Government that the
Convention shall cease to extend to
such territory. This denunciation
shall take effect one year after the
date on which notification thereof
has been received by the Belgian Government.

(3) The Belgian Government shall
inform throug.h diplomatic channels
all signatory and acceding States of
any notification received by it under
this article.

Article 12.

Any High Contracting Party may
three years after the coming into
force of this Convention in respect of
such High Contracting Party or åt
any time thereafter request that a
Conference be convened in order to
consider amendments to the Convention.

Any High Contracting Party proposing
to avail itself of this right
shall notify the Belgian Government
which shall convene the Conference
within six months thereafter.

In witness whereof the Plenipotentiaries,
duly authorized, have
signed this Convention.

Done åt Brussels, this tenth day of
October 1957, in the French and English
languages, the two texts being
equally authentic, in a single copy,
which shall remain deposited in the
archives of the Belgian Government,
which shall issue certified copies.

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1961

2. Fördragsslutande stat som genom
förklaring jämlikt punkt 1 gjort
konventionen tillämplig å alla eller
vissa av de områden för vars internationella
förbindelser staten svarar,
må när som helst underrätta belgiska
regeringen om att konventionen skall
upphöra att gälla för berörda områden.
Verkan av sådan uppsägning inträder
ett år efter den dag, då belgiska
regeringen mottog underrättelsen
därom.

3. Belgiska regeringen skall på diplomatisk
väg lämna alla signatärstater
och anslutna stater meddelande
om underrättelse som den mottagit
jämlikt denna artikel.

Artikel 12

Fördragsslutande stat må tre år efter
det att konventionen trätt i kraft
för dess del eller när som helst därefter
begära att en konferens sammankallas
för att överväga förslag till
ändring av konventionen.

Fördragsslutande stat som önskar
begagna sig av denna rätt skall därom
underrätta den belgiska regeringen,
som inom sex månader därefter
skall sammankalla konferensen.

Till bekräftelse varav de befullmäktigade,
därtill vederbörligen bemyndigade,
hava undertecknat denna
konvention.

Som skedde i Bryssel den 10 oktober
1957 på franska och engelska
språken, vilka texter skola äga lika
vitsord, i ett exemplar, som skall vara
deponerat i belgiska regeringens
arkiv och varav belgiska regeringen
skall utfärda bestyrkta avskrifter.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1961

Bilaga B

Förslag

till

Lag

om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 18, 19, 55 och 56 §§ utlänningslagen den 30
april 19541 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Utlänning, som ankommer till riket, må avvisas,

1) om han icke, då så fordras, innehar
pass och tillstånd att inresa i
riket samt, därest han ämnar besöka
Danmark, Finland eller Norge, jämväl
tillstånd att inresa dit;

2) om han-----— upplysningar; eller

3) om han---------— att inresa.

1) om han icke, då så fordras, innehar
pass och tillstånd att inresa i
riket samt, därest han ämnar besöka
Danmark, Finland, Island eller Norge,
jämväl tillstånd att inresa dit;

19

Utlänning, som ankommer till riket,

1) om han kan antagas komma att
sakna erforderliga medel för sin vistelse
här i riket eller, därest han ämnar
besöka Danmark, Finland eller
Norge, för sin vistelse därstädes ävensom
för sin hemresa;

2) om han ämnar söka sitt uppehälle
här i riket eller i Danmark,
Finland eller Norge och det skäligen
kan antagas att han icke kommer
att ärligen försörja sig;

3) om han — —------eller

4) om han tidigare inom eller
utom riket blivit dömd till frihetsstraff
och det skäligen kan befaras
att han kommer att här i riket eller
i Danmark, Finland eller Norge fortsätta
brottslig verksamhet; eller

5) om det med hänsyn till hans
föregående verksamhet eller eljest
skäligen kan befaras att han kommer
att här i riket eller i Danmark, Finland
eller Norge bedriva sabotage,

1 Senaste lydelse av 18, 19 och 55 §§, se SFS

må ock avvisas,

1) om han kan antagas komma
att sakna erforderliga medel för sin
vistelse här i riket eller, därest han
ämnar besöka Danmark, Finland, Island
eller Norge, för sin vistelse därstädes
ävensom för sin hemresa;

2) om han ämnar söka sitt uppehälle
här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge och det
skäligen kan antagas att han icke
kommer att ärligen försörja sig;
utförsel;

4) om han tidigare inom eller utom
riket blivit dömd till frihetsstraff och
det skäligen kan befaras att han
kommer att här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge
fortsätta brottslig verksamhet; eller

5) om det med hänsyn till hans
föregående verksamhet eller eljest
skäligen kan befaras att han kommer
att här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge bedriva

1957: 697.

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

spioneri eller olovlig underrättelse- sabotage, spioneri eller olovlig unverksamhet.
derrättelseverksamhet.

Utlänning må jämväl, på begäran Utlänning må jämväl, på begäran
av den centrala utlänningsmyndig- av den centrala utlänningsmyndigheheten
i Danmark, Finland eller Nor- ten i Danmark, Finland, Island eller
ge, avvisas i annat fall, om det kan Norge, avvisas i annat fall, om det
antagas att han eljest begiver sig till kan antagas att han eljest begiver sig
det land, som framställt sådan be- till det land, som framställt sådan

gäran. begäran.

Vad i-------—- — eller bosättningstillstånd.

55 §.

Utlänning som--— finnes lämpligast.

Vad i första stycket sägs utgör icke Vad i första stycket sägs utgör icke
hinder för att utlänning, som ankom- hinder för att utlänning, som ankommit
till riket från Danmark, Finland mit till riket från Danmark, Finland,
eller Norge, i enlighet med överens- Island eller Norge, i enlighet med
kommelse, som Konungen träffat överenskommelse, som Konungen
med sagda länder, befordras till nå- träffat med sagda länder, befordras
got av dem. till något av dem.

56 §.

Avvisas utlänning-----efter inresan.

Vad i — — —-----—- — -—- må befordras.

Konungen äger meddela särskilda
bestämmelser rörande verkställighet
av beslut om avvisning av utlänning,
vilken ankommit till riket å fartyg
som han medföljt utan tillåtelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser
56 § den 1 januari 1962 och i
övrigt den dag Konungen förordnar.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

Utdrag ur protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 april
1961.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 7 april 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 7 april 1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen T. Hesser.

Lagrådet yttrade:

Den ifrågavarande konventionen om fripassagerare innehåller vissa regler
om rätt för fartygs befälhavare att avlämna fripassagerare, verkställighet
av awisningsbeslut och skyldighet att gälda kostnader för fripassagerares
underhåll och återsändande, vilka regler -— efter införlivande med
vår lagstiftning — komplettera eller ersätta bestämmelser i nu gällande utlänningslag.
Med det föreslagna, i ett nytt tredje stycke till 56 § utlänningslagen
upptagna bemyndigandet för Kungl. Maj :t avses enligt motiveringen
till stadgandet att möjliggöra konventionens genomförande. Stadgandet anknyter
emellertid icke till konventionen och berör enbart verkställighet av
beslut om avvisning. Väl synes lämpligt, att bemyndigandet icke begränsas
till den nu föreliggande konventionen utan får gälla även beträffande annat
avtal i ämnet. Däremot lärer icke vara påkallat att utsträcka bemyndigandet
längre än som föranledes av sådant avtal; något skäl för att lämna
ett så långt gående medgivande som det föreslagna har i allt fall ej anförts i
remissprotokollet. Det åsyftade bemyndigandet torde alltså icke böra avse
annat än tillämpning av avtal med främmande stat; den närmare räckvidden
av ett dylikt bemyndigande blir i så fall beroende av riksdagens medverkan
enligt § 12 regeringsformen vid ingåendet av överenskommelse med
främmande stat. Bemyndigandet bör å andra sidan icke begränsas till att
gälla meddelande av bestämmelser rörande verkställighet av avvisningsbeslut
utan torde över huvud få omfatta utfärdande av föreskrifter, som
erfordras för tillämpning av ett ingånget avtal. Det stadgande som skall innehålla
bemyndigandet bör därför icke, såsom i det remitterade förslaget,

33

Kungl. Maj.ts proposition nr J66 år 1961

upptagas i den del av lagen som har rubriken Verkställighet utan i det avsnitt
som bär rubriken Särskilda bestämmelser, lämpligen i 71 §.

På grund av det anförda hemställer lagrådet att — i stället för det föreslagna
stadgandet i 56 § tredje stycket — såsom ett nytt andra stycke i 71
§ upptages ett stadgande av innehåll att, efter avtal med främmande stat
om behandling av fripassagerare, Konungen äger stadga avvikelser från bestämmelserna
i denna lag ävensom meddela de föreskrifter som i övrigt erfordras
för tillämpning av avtalet.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Södermanland,
i statsrådet å Stockholms slott den 28 april
1961.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 20 april 1961
avgivna utlåtande över det den 7 april 1961 till lagrådet remitterade förslaget
till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954.

Föredraganden anför följande.

Beträffande det i remissprotokollet i ett nytt tredje stycke i 56 § utlänningslagen
föreslagna fullmaktsstadgandet, som avser att möjliggöra genomförandet
av konventionen om fripassagerare, har lagrådet föreslagit
vissa jämkningar varjämte lagrådet hemställt att stadgandet i stället upptages
såsom ett nytt andra stycke i 71 §. Vad lagrådet sålunda föreslagit
torde böra iakttagas. Härav föranledes en jämkning i övergångsbestämmelserna.

I övrigt har lagrådet lämnat förslaget utan erinran.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen

dels att antaga det i enlighet med vad förut anförts ändrade lagförslaget,

dels ock att godkänna internationell konvention om fripassagerare av den
10 oktober 1957.

Därjämte anför föredraganden, att intet är att erinra mot att propositionen
av riksdagen behandlas senare än under innevarande vårsession.

Med bifall till föredragandens av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

t10283